av Malin Östh (V)
till Statsrådet Andreas Carlson (KD)
Jag ställde för en tid sedan en fråga till ansvarigt statsråd Andreas Carlson om den statliga finansieringen av trafikavtalen, efter att det blivit känt att det saknas medel för att täcka befintliga avtal och fullt ut betala för grundläggande tillgänglighet i hela landet. Min fråga gällde hur statlig underfinansiering av trafikavtalen överensstämmer med det av riksdagen antagna Funktionsmålet, vilket understryker att transportsystemet ska utformas på ett sätt som möjliggör en grundläggande tillgänglighet med god kvalitet för alla.
I sitt svar betonade statsrådet att ”villkoren för att leva, bo och verka i hela landet ska stärkas”, vilket vi är helt överens om. Statsrådet avslutade dock sitt resonemang med orden: ”I vilken omfattning trafiken kommer att kunna bedrivas i det fall statens delfinansiering minskar eller uteblir är en fråga för de regionala kollektivtrafikmyndigheterna att ta ställning till.” Det är ett problematiskt uttalande som innebär att både kostnader och ansvar övervältras från staten till regionerna – regioner som inte sällan har en mycket ansträngd och pressad ekonomi.
Sedan min förra fråga ställdes har det framkommit att de hotade avtalen nu fått sin finansiering, men på 2024 års prisnivå. För Norrtåg innebär detta att det saknas 43 miljoner kronor. Att kostnaderna ökat har flera förklaringar, varav en är att sträckor som Norrtåg trafikerar utgör en del av ett pilotprojekt för ERTMS. Norrtåg trafikerar en del av landet som står inför stora utmaningar – men också möjligheter. Den gröna omställningen, nya industrisatsningar och det växande behovet av arbetskraft i norra Sverige innebär ett ökat resande och ett ökat behov av hållbara transportmöjligheter. En otillräcklig finansiering i detta skede framstår som både kontraproduktiv och kortsiktig.
Utifrån ovanstående vill jag fråga statsrådet Andreas Carlson:
Avser statsrådet att lämna till berörda regioner att ensamma hantera de faktiska kostnaderna av tecknat trafikavtal, och hur överensstämmer det i så fall med regeringens ambition om stärkta villkor att leva, bo och verka i hela landet?