av Lars Mejern Larsson (S)
till Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Regeringens kulturbudget för 2025 är på många sätt en besvikelse för landets kulturskapare och det bredare kulturlivet. Trots ett reformutrymme på 60 miljarder går en mycket liten del till reella satsningar som kan möta de utmaningar som kultur- och mediebranscherna står inför. Arbetslösheten inom kultursektorn ökar, och inkomster samt ersättningar för kulturskapare krymper. Samtidigt ser vi att anslagen till viktiga kulturverksamheter minskar, vilket riskerar att försvaga landets kulturliv ytterligare.
Vi ser med oro på att dessa satsningar sker genom omfördelningar som minskar anslagen till regional kulturverksamhet och allmän kulturverksamhet, trots regionernas vädjan om att förstärka dessa medel.
Frågan om frilansares och kombinatörers sociala trygghet är också fortsatt olöst. En utredning (SOU 2023:30) har presenterat ett förslag till ett mer rättvist sjukpenninggrundande system, men regeringen har ännu inte klargjort hur den tänker gå vidare med detta. Att inte förbättra dessa trygghetssystem riskerar att underminera regeringens egen strategi för kulturella och kreativa branscher (KKB).
Enligt Arbetsförmedlingen har arbetslösheten inom kultursektorn ökat med nästan 30 procent på bara två år. Detta är en alarmerande siffra och visar hur sårbar kulturskaparna är, både vad gäller ekonomiska villkor och arbetsmarknadens stabilitet.
En stor utmaning för kulturskaparna är de krympande offentliga kulturanslagen. Dessa nedskärningar drabbar inte bara kulturinstitutioner utan även fria grupper och konstnärspolitiska åtgärder, såsom stöd till centrumbildningar, stipendier och ersättningsordningar. Dessa resurser är avgörande för att skapa arbetsro och stabila inkomster för kulturskapare. Samtidigt som fler lämnar branschen, eller kombinerar sin konstnärliga verksamhet med andra arbeten, växer utmaningarna ytterligare. Den nyliga budgeten visar också på omfördelningar av kulturrådsmedel, som i stället för att stärka konstnärspolitiken går till satsningar som Skapande skola, samtidigt som folkbildningen inte har fått de medel som tidigare funnits.
Frilansande kulturskapare möter dessutom svårigheter med att få tillgång till sociala trygghetssystem såsom sjukpenning och arbetslöshetsförsäkring. Det finns förslag på förändringar, till exempel att statliga konstnärsstipendier ska kunna räknas in i sjukpenninggrundande inkomst (SGI), men dessa förslag har ännu inte gått igenom. Det skulle vara ett viktigt steg för att ge kulturskapare den trygghet de behöver för att kunna fortsätta verka i sina yrken.
Samtidigt ser vi ökade hot mot den konstnärliga friheten och yttrandefriheten, där förslag och rättsfall kopplade till det säkerhetspolitiska läget riskerar att begränsa dessa grundläggande rättigheter. Hot och hat mot journalister och kulturskapare ökar, vilket i sin tur leder till självcensur och en ängsligare kultur.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga kulturminister Parisa Liljestrand:
Vilka konkreta åtgärder tänker ministern, inom sitt ansvarsområde, vidta för att förbättra villkoren för kulturskapare, både vad gäller arbetslöshet, social trygghet och de ekonomiska förutsättningarna, i en tid då de offentliga kulturanslagen krymper?