av Emma Nohrén (MP)
till Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD)
På grund av kraftigt minskade fiskbestånd förbjöds industriell trålning under mitten 1970-talet inom EU. EU-förbudet gällde dock inte Sverige och Finland, som vid denna tid inte var medlemmar i EU. Sverige och Finland bedrev ett industriellt fiske i Östersjön. I samband med Sveriges EU-inträde drev Sverige aktivt på för att upphäva förbudet mot industriellt fiske. Kommissionen gick på Sveriges linje och konstaterade 1997 att:
“Rådets förordning (EEG) nr 2115/77 om förbud mot riktat fiske och landning av sill för andra industrier än livsmedelsindustrin grundar sig på en situation med överutnyttjande som inte längre existerar i många geografiska områden.”(Källa: Stockholms universitet, Östersjöcentrum.)
Vidare angav kommissionen att:
“Bestånden av sill och strömming i Östersjön, Bälten och Öresund är för närvarande inte hotade. Förbättrat ekonomiskt utnyttjande gör det möjligt att fiska ur dem i andra syften än direkt mänsklig konsumtion.” (Källa: Stockholms universitet, Östersjöcentrum.)
Att notera i sammanhanget är att Ices samma år, det vill säga 1997, slog fast att lekbiomassan för sill och strömming var utanför säkra biologiska gränser. (Källa: Ices, 1997.)
Det är uppenbart att de skäl som angavs när förbudet mot industriellt fiske avskaffades inte längre är giltiga och att omvärldsfaktorer som klimatförändringarna dessutom har förvärrat situationen.
Jag vill med anledning av ovanstående fråga landsbygdsminister Peter Kullgren_
Avser ministern att inom ramen för Baltfish och ministerrådet inleda en diskussion om att storskaligt industriellt fiske inte längre kan anses hållbart och önskvärt?