av Olle Thorell (S)
till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
Sveriges Mellanösternpolitik har under lång tid präglats av ett starkt engagemang för en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina, där folkrätten och mänskliga rättigheter har varit centrala principer. Socialdemokraterna har konsekvent betonat att den israeliska ockupationen och de olagliga bosättningarna utgör hinder för fred och utveckling i regionen. Erkännandet av Palestina som stat var en tydlig signal om Sveriges stöd för en rättvis och hållbar lösning på konflikten, i enlighet med internationell rätt och FN-stadgan.
Mot denna bakgrund har Sveriges beslut att lägga ned sin röst i FN:s generalförsamling den 18 september 2024, i en omröstning om att Israel ska följa Internationella domstolens rådgivande yttrande om ockupationens olaglighet, väckt stor uppmärksamhet. Resolutionen, som röstades fram med stöd från flera av Sveriges närmaste grannländer, såsom Finland, Lettland och Estland, kräver att Israel avslutar sin ockupation och evakuerar de olagliga bosättningarna. Finland betonade i sin röstförklaring att resolutionen handlar om att upprätthålla FN-stadgans förbud mot territoriell erövring genom våld, vilket är av särskild betydelse för Finland med tanke på landets egen historia av utsatthet för ockupation och aggression.
Sveriges regering har, genom statsrådet, förklarat den nedlagda rösten med att resolutionen inte ger tillräcklig tid för Israel att agera och att det skulle kunna försvåra förhandlingarna om en tvåstatslösning. Detta väcker dock frågor med tanke på att flera EU-länder som också stöder en förhandlad lösning valde att rösta för resolutionen. Dessutom har förändringar skett i den svenska biståndspolitiken där tidigare specifika strategier för Palestina nu har inordnats i en bredare regional strategi för Mellanöstern, vilket har lett till en minskad betoning på den israeliska ockupationen som ett centralt utvecklingshinder för Palestina.
Samtidigt har Sverige beslutat att säga upp avtal med åtta människorättsorganisationer, inklusive B’Tselem och al-Haq, vilka har spelat en avgörande roll i att dokumentera övergrepp mot palestinier under ockupationen. Detta beslut fattades under en period av kraftigt ökat våld från israeliska bosättare och soldater mot palestinier, vilket föranleder frågor om regeringens fortsatta stöd för mänskliga rättigheter i det ockuperade området.
Jag vill med anledning av ovanstående fråga utrikesminister Maria Malmer Stenergard:
Mot bakgrund av det som framförs ovan om agerandet från Finland, Lettland och Estland, som delar liknande värderingar som Sverige när det gäller folkrätten och respekt för FN-stadgan, hur avser ministern att i sitt uppdrag värna om Sveriges utrikespolitiska principer och internationella trovärdighet och agera för att säkerställa att Sverige fortsatt uppfattas som en tydlig röst för internationell rätt i Mellanösternkonflikten?