av Nima Gholam Ali Pour (SD)
till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)
Iran befinner sig i en allt djupare ekonomisk och politisk kris. En rapport som publicerades strax innan årsskiftet visade att 32 miljoner iranier, en tredjedel av befolkningen, levde under fattigdomsgränsen i mars 2022. Inflationstakten ligger på 40 procent, huvudsakligen orsakad av internationella sanktioner, och sedan 2018 har den iranska valutan rial förlorat mer än 15 gånger sitt värde gentemot den amerikanska dollarn.
Samtidigt som Iran präglas av ekonomiska problem är förhållandena sådana att en majoritet av befolkningen inte var födda när den islamiska revolutionen ägde rum 1979. Detta innebär att en övervägande del av Irans befolkning varken har ansvar för eller förståelse för den islamisering av Iran som skett sedan dess. Opinionsundersökningar från det nederländskbaserade institutet Gamaan, genomförda i december 2022, visar att 81 procent av de tillfrågade inom Iran motsätter sig den islamiska republiken. Befolkningen har inte bara tappat förtroendet för sin regering utan för hela det islamistiska styret.
Den iranska regimens politik är djupt problematisk för den internationella stabiliteten. Genom sitt inflytande över miliser och terroristorganisationer i Mellanöstern, inom den så kallade Axis of Resistance, fortsätter den iranska regimen att exportera sin shiaislamiska ideologi och bidra till konflikt och instabilitet. Detta gör att sanktionerna mot Iran inte kan lyftas och att den iranska ekonomin fortsätter att röra sig mot en kollaps.
EU och USA har tidigare valt att inte erkänna fallfärdiga och korrupta regimer, såsom i fallet med Venezuela, där man valde att stödja oppositionen i stället för den sittande diktatorn. När det gäller Iran finns en demokratisk opposition som borde vara en del av det politiska samtalet om Iran i Sverige och Europa. Exempelvis har den förre shahens son, Reza Pahlavi, arbetat för en enad opposition och inlett dialog med Israel, ett land som inser att det inte går att förhandla med mullorna i Teheran.
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Maria Malmer Stenergard: