av Karin Sundin (S)
till Finansminister Elisabeth Svantesson (M)
Regeringen lägger en stor del av budgetutrymmet inför 2025 på sänkta skatter. Finansminister Elisabeth Svantessons budskap har varit att alla får sänkt skatt med Tidöregeringens budget och att sänkt skatt leder till ökad produktivitet och tillväxt.
De sammanlagda skattesänkningarna är dock kraftigt snedfördelade och ger mångdubbelt mer i plånboken för den med höga inkomster och stort sparande än för den med låga inkomster och lågt eller inget sparande.
Stora grupper är därtill helt undantagna från skattesänkarpolitiken. Jobbskatteavdraget utformas så att de som arbetar får sänkt skatt, och en motsvarande sänkning görs för pensionärer. Men arbetslösa, föräldralediga, studerande och personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning får ingen sänkt skatt om de inte har stora besparingar på ISK-konton. Hundratusentals personer, i huvudsak personer med en genomsnittligt låg eller mycket låg inkomst, får alltså inte ta del av de kommande skattesänkningarna.
Arbetslös, föräldraledig och student är man under en begränsad del av livet. Dessa grupper får ta del av skattesänkningar när man återgår till arbetet eller börjar arbeta. Sjuk är man förhoppningsvis också bara under en begränsad del av livet. Men kronisk sjukdom eller omfattande funktionsnedsättningar är ingenting som går över av sig själva eller med tiden. Det är ingenting individen kan välja bort för att i stället arbeta. En person som lever på sjuk- och aktivitetsersättning gör det därför att staten, genom Försäkringskassans beslut, har bedömt att personen inte kan delta på den reguljära arbetsmarknaden. Resultatet av regeringens politik blir i praktiken att kroniskt svårt sjuka och personer med funktionsnedsättning straffbeskattas.
Min fråga till finansminister Elisabeth Svantesson är därför:
På vilket sätt menar ministern och regeringen att produktiviteten i Sverige kommer att öka av att personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning har högre skatt än andra grupper i samhället?