I Sverige är vi lyckligt lottade, då praktiskt taget alla har en möjlighet att vidareutbilda sig efter avslutad gymnasieexamen. Därtill finns goda möjligheter att skräddarsy sin utbildning efter egna preferenser, där man kan välja enstaka kurser och inte bara färdiga program.
I det svenska utbildningssystemet har därför fristående kurser kommit att bli en allt vanligare väg för elever att välja för att komplettera sin gymnasieutbildning, inte minst för de som kanske inte helt känner att de funnit ett program som passar. Trots att dessa kurser erbjuder flexibilitet och möjligheter till specialisering, finns det anledning att ifrågasätta värdet av vissa kurser, vilket i synnerhet är en relevant fråga ur samhällssynpunkt. Det har framkommit att fristående kurser kan leda till en otydlighet i utbildningsvägar samt en brist på övergripande kunskap inom specifika ämnesområden.
Det finns idag ett antal kurser där man med rätta kan ifrågasätta nyttan ur ett samhällsperspektiv, varav flera av dessa också har diskuterats:
Kvantitet i form av nya kurser innebär inte per automatik att kvaliteten blir bättre, tvärtom. De fristående kurser som erbjuds bör uppnå en viss grundnivå avseende kvalitet för att de ska kunna bidra till att skapa en mer enhetlig och sammanhängande utbildning där eleverna får en bättre grund att stå på. Naturligtvis kan det finnas skäl för personer som har skarpa eller tydliga intressen att kunna fördjupa sitt engagemang om ett specifikt ämne. Det finns dock mycket goda skäl att ifrågasätta om detta ska berättiga statligt studiestöd från CSN eller ens poäng på högskolenivå. Regeringen bör därför göra en översyn över vilka kurser som berättigar till studiestöd genom CSN samt om det finns anledning att se över vilka kurser som ger högskolepoäng.
|
Markus Wiechel (SD) |
Björn Söder (SD) |