Föräldraskapspresumtion, gemensam vårdnad och genetisk dokumentation
Begränsa möjligheten att häva föräldraskap
Embryodonation, befruktade ägg och IVF
Fastställelse av föräldraskap efter värdmoderarrangemang, spermadonation, och embryodonation
Äktenskap, samboskap, skilsmässa och arv
Avgift för ansökan om skilsmässa, betänketid och utredning om bodelningsprocesser
Översyn av framtidsfullmakter och digitalt register
Myndighetspost till båda vårdnadshavarna
Barnets rätt till kontakt med för barnet viktiga vuxna
Föräldrafullmakt och fler vårdnadshavare än två
Vårdnadsutredningar där det förekommer anklagelser om våld
Harmonisering av lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och föräldrabalken
Förlorad vårdnad om den ena föräldern dödar den andra föräldern
Barns rätt till juridiskt biträde
Krav på särskild kompetens för att genomföra barnutredningar
Översyn av socionomutbildningen
Kunskapsstöd för socialtjänstens förebyggande arbete
Inför ett kvalitetsregister inom socialtjänsten
Sekretessbrytande bestämmelser
Fler karriärmöjligheter för socionomer
Systematiskt förebyggande arbete mot hot, våld och trakasserier mot socialsekreterare
Trygghet för omhändertagna barn
Stora brister på Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem (SiS)
Avskiljningar bör förbjudas senast 2026
Tydligare skäl för omhändertagande av barn
Nationellt register över personer och boenden som tagit emot placerade barn
Bättre stöd till familjehemmen
Insatser även efter vårdnadsöverflytt
Könstillhörighetslagen och tredje juridiskt kön
Hemlöshet, sexuell exploatering och sekretess
Förbättra arbetet mot hemlöshet
Översyn av stöd till barn och vuxna som är utsatta för sexuell exploatering
Stöd till människor som möter funktionshinder
Stärkt personlig assistans genom statligt huvudmannaskap
Samtliga hjälpmoment ska ge rätt till personlig assistans
Se över det schabloniserade föräldraavdraget
Utökad rätt till assistans i skolan och på daglig verksamhet
Utökad rätt till assistans vid sjukhusvistelse
Utred åldersgränsen för personlig assistans
Förbättrade möjligheter till ledsagning för personer med synnedsättning
Se över dagens modell för uppräkning av assistansersättningen.
Se över villkoren för dispositionsrätt för ledarhund
Säkerställ rätten att ha med sig ledarhund och assistanshund
Genomför förslagen från tolktjänstutredningen
Tillgängliggör digitala tjänster för alla medborgare
Stärka tillgången till hjälpmedel
Nationell strategi för att motverka funkofobi
Förbättra möjligheterna till färdtjänst
Gode män, förvaltare och förmyndare
Alla barn och unga har rätt till trygghet och framtidstro, att bli väl omhändertagna och att växa upp i ett hem utan våld. Samtidigt är det allt för många barn i Sverige som far illa. Det kan vara barn vars föräldrar behöver stöd och hjälp, barn som är i samhällets vård men där samhället misslyckats med att skydda barnen eller barn som bor i utsatta områden och tvångsrekryteras av gängkriminella. Mycket hade behövt ske långt tidigare, men nu står vi där vi står och måste se till att vända utvecklingen. Orsaken är att det finns strukturella problem i samhället som är mångfacetterade. Detta trots att bankonventionen är lag och barnets bästa ska beaktas i alla lägen. Därför måste ett helhetsgrepp tas när det gäller barnrättsfrågor och en barnrättskommitté tillsättas som kan peka ut vilka områden som behöver reformeras. Politiken måste fokusera på att skapa ett klimat där barns bästa är högsta prioritet, inte att plocka politiska poäng. I detta arbete måste det finnas en långsiktighet som sträcker sig över mandatperioderna. Förutom politisk enighet krävs också bättre samverkan mellan kommun, region och staten. Även barn och barnrättsorganisationer och privata utförare behöver involveras i arbetet i alla steg.
Utredningen Alla tiders föräldraskap (SOU 2022:38) konstaterar att konsekvensen av att det kontinuerligt införts nya regler om föräldraskap utan att det samtidigt har gjorts en översyn av regelverket som helhet, har gjort att regelverket har blivit både invecklat och svårtillgängligt. Regelverket bygger i hög utsträckning på att föräldrar är en kvinna och en man som får barn tillsammans genom samlag. Andra sätt att få barn på – som idag är relativt vanliga – betraktas fortfarande som undantag och regleras så i lagstiftningen. Det behövs därför en ny modern föräldrabalk – inte mer lappande och lagande i lagstiftningen. Därför behöver förslagen i SOU 2022:38 beredas vidare.
När en man och kvinna är gifta och kvinnan föder ett barn presumeras maken som far till barnet, det vill säga att det tas för givet att maken är far till barnet (faderskapspresumtion). Presumtionen har nyligen utökats så att den omfattar alla fall där ett par är gifta/registrerade partners. När det gäller par som är sambos ska föräldraskapet för den förälder som inte fött barnet bekräftas senast 14 dagar efter barnets födelse. 2021 riktade riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om digital bekräftelse före barnets födelse som innebär att blivande föräldrar kan bekräfta föräldraskapet digitalt redan före barnets födelse. En sådan möjlighet skulle innebära att barnet får en andra förälder fastställd i samband med födelsen. Barnet skulle då i fler fall få båda sina föräldrar registrerade så snart en födelseanmälan från sjukhuset blivit hanterad av Skatteverket.
Vi anser även att gemensam vårdnad bör utgöra norm för alla barn, inte bara barn till gifta föräldrar. Alla föräldrar bör, oberoende av kön, känna sig fullt ut delaktiga och involverade i sitt barn från start. Därför bör lagen ändras så att huvudregeln är att barn från födseln står under vårdnad av båda föräldrarna. Detta oavsett om föräldrarna är gifta eller bor tillsammans och oavsett om de har en relation eller inte när barnet föds. Nuvarande lagstiftning, som per automatik utesluter fäder som vårdnadshavare i de fall de inte är gifta med modern, är otidsenlig och bristfällig ur ett jämställdhetsperspektiv och är dessutom negativt för barnet. Den nuvarande ordningen signalerar också att föräldrarna inte skulle vara lika viktiga för barnet. Detta måste ändras om lagstiftaren med trovärdighet ska driva linjen om det gemensamma föräldraskapet och barnets rätt till båda sina föräldrar. Centerpartiet vill, mot bakgrund av det ovan anförda, att regeringen tillsätter en utredning som ser över vårdnadshavarskapet för barn och säkerställer att barnets rätt till vårdnadshavare tillgodoses.
Enligt barnkonventionen (artikel 7) har barn, så långt det är möjligt, rätt att få kännedom om sitt ursprung. Centerpartiet värnar barnets rätt till kännedom om sitt genetiska ursprung. Vi anser därmed att den genetiska kopplingen till barnet bör dokumenteras i samtliga fall när det rättsliga föräldraskapet inte överensstämmer med den genetiska kopplingen. Sådan dokumentation bör ges in i samband med den digitala bekräftelsen av föräldraskapet.
I samband med utvidgningen av föräldraskapspresumtionen till att även omfatta samkönade gifta par/registrerade partners, påtalade flera remissinstanser problematiken med hävningar av föräldraskap och att dessa fall skulle kunna komma att bli vanligare om fler föräldraskapspresumtioner infördes. Oron är befogad. Regleringen gällande hävning av föräldraskap är redan i dag otillfredsställande sett till barnets bästa. Efter ändringen av lagstiftningen 2019 kan faderskap hävas om barnet kommit till genom exempelvis insemination i hemmet med donerade spermier, genom assisterad befruktning vid en klinik utomlands som inte är behörig eller vid klinik utomlands med donerade spermier från okänd donator, som barnet inte kommer kunna få ta del av uppgifter om. När föräldraskapspresumtionen nu utökats till att även omfatta samkönade par, kommer fler barn som omfattas av föräldraskapspresumtion att ha kommit till på de sätt som hävningslagstiftningen särskilt pekar ut. Fler barn riskerar därmed att förlora en förälder, och i många fall även en vårdnadshavare. Att begränsa möjligheten att häva ett föräldraskap har därför setts över i SOU 2022:38 Alla tiders föräldraskap – ett stärkt skydd för barns familjeliv. De presenterade förslagen kan vara ett sätt att lösa problematiken på, därför är det bra att förslagen tas vidare av den nuvarande regeringen.
Centerpartiet välkomnar att embryodonation – det vill säga när en kvinna blir gravid med en donerad äggcell och donerad sperma – nu har blivit tillåtet i Sverige och att hanteringen av befruktade ägg har moderniserats. Embryodonationen ger kvinnan möjlighet att bära och föda ett barn, vilket för många är betydelsefullt. Nuvarande regelverk innebär dock att befruktade ägg, som blivit över i samband med befruktning utanför kroppen, enbart ska få användas om paret eller kvinnan är förälder till minst ett barn sedan tidigare. Det finns ingen anledning att begränsa ett pars eller en kvinnas beslut på detta sätt. Centerpartiet anser därför att det ska räcka med att det finns ett skriftligt samtycke från donatorn för att befruktade överblivna ägg ska få användas i ett senare skede.
Från och med den 1 januari 2019 får ett befruktat ägg förvaras fryst i högst tio år istället för fem år. Enligt de nya bestämmelserna kan en förlängd förvaring efter de tio första åren medges om det finns synnerliga skäl. I likhet med Socialstyrelsen anser Centerpartiet inte att det ska krävas synnerliga skäl, utan att det ska räcka med särskilda skäl, för att tillåta förlängd förvaring.
Regionerna tillämpar idag olika övre åldersgränser för vem som ska få genomgå IVF. Reglerna kring antalet försök som bekostas av regionen skiljer sig också åt. Centerpartiet anser att det behövs ett mer enhetligt regelverk kring förutsättningarna att beviljas IVF-behandling då det är en fråga om jämlik tillgång till vård i hela landet. Möjligheten att få behandling bör ta sin utgångspunkt i en individuell medicinsk bedömning samt i den förberedande bedömningen som görs av den sökandes förmåga att klara av ett föräldraskap.
Ett annat tillvägagångssätt för ofrivilligt barnlösa att kunna bli föräldrar är värdmoderskap. Metoden är särskilt aktuell för manliga samkönade par och för kvinnor som saknar livmoder, stöter bort foster, eller inte kan genomgå en graviditet. Värdmoderskap kan kortfattat beskrivas som att en person lånar ut sin livmoder. Ett provrörsbefruktat ägg planteras in i värdmoderns livmoder och utvecklas där under graviditeten. Efter förlossningen tar de tilltänkta föräldrarna hand om barnet. Metoden är inte tillåten i Sverige men i ett flertal EU-länder. Trots att metoden inte är tillåten förekommer värdmoderskap även i Sverige genom att svenska par skaffar barn med hjälp av en surrogatmoder i ett annat land eller genom att en svensk värdmoder insemineras utomlands. Statens Medicinsk Etiska Råd (Smer), har tagit ställning för att altruistiskt värdmoderskap kan vara en etiskt godtagbar metod under särskilda förutsättningar. Ett altruistiskt värdmoderskap innebär att värdmodern inte erhåller någon ekonomisk ersättning utan att insatsen har formen av ett ideellt åtagande, ett sätt att kunna hjälpa en närstående att bli förälder. En viktig förutsättning är att värdmoderskapet sker på helt frivillig väg. Centerpartiet delar Smers uppfattning och anser att altruistiskt värdmoderskap bör tillåtas i Sverige förutsatt att det finns starka rättsliga garantier för såväl barnet som den födande kvinnans rättigheter. På samma sätt som en kvinna idag kan donera sin livmoder till en annan kvinna, borde det även vara möjligt att upplåta sin livmoder till att bära någon annans barn men behålla livmodern i sin egen kropp. Kvinnor är fullt kapabla att fatta välgrundade beslut över sin egen kropp. Genom att tillåta altruistiskt värdmoderskap i Sverige minskar också risken att värdmoderarrangemang genomförs i länder där värdmoderarrangemanget bygger på att värdmodern ersätts ekonomiskt och därmed har sämre förutsättningar att fatta ett självständigt beslut. Dessutom kan man reglera hur många ägg som ska användas, vad som gäller om graviditeten behöver avslutas och på ett bättre sätt hantera svåra etiska frågor. Centerpartiet vill därför att altruistiskt värdmoderskap ska tillåtas i Sverige.
I de fall barnet tillkommit utomlands genom värdmoderaskap eller en kombination av värdmoderskap och spermie- eller embryodonation kan barnet helt sakna vårdnadshavare under utredningstiden. Detta försätter barnet i en osäker situation. I en dom från Högsta domstolen från den 13 juni 2019 (mål nr Ö 3462–18) framgår det att barnet har rätt till en vårdnadshavare och att lagstiftaren bör se över rättsläget på området. För att garantera skyddet för de barn som tillkommer genom värdmoderaskap utomlands bör fastställelse av föräldraskap efter värdmoderarrangemang för personer som har sin huvudsakliga anknytning till ett annat land än Sverige ses över. Vi vill också att möjligheten att ingå avtal med länder eller kliniker utomlands som tillåter värdmoderskap ska beaktas. Även regleringen när svenska kvinnor är värdmödrar genom insemination utomlands och föder barnet i Sverige behöver ses över. Barnet har ett intresse av att skyndsamt få sina rättsliga föräldrar fastställda. Lagstiftningen är till för att skydda föräldrar och barn. Bristen på reglering kring värdmoderarrangemang i Sverige riskerar att leda till att barn hamnar i en utsatt situation.
Sedan 1970 talet har föräldrar kunnat adoptera barn internationellt. Adoptionerna förmedlades precis som idag av föreningar. Föreningarna bildades för att hjälpa föräldrar och barn redan innan svenska myndigheter skapade regelverk runt auktorisationen.
De senaste åren har det uppdagats att adoptioner i vissa länder inte skett på ett korrekt sätt och det finns vuxna personer i Sverige som adopterats utan den biologiska familjens vilja eller vetskap. Idag har vi ett säkrare system som ska motverka att detta sker.
De personer som vill få vetskap om sin bakgrund oavsett om de misstänker att det skett på ett felaktigt sätt eller inte behöver få det stödet. Det finns idag möjlighet till stöd i ursprungssök, men vi behöver även se över om det behövs ett särskilt stöd till de som upptäcker att deras adoption skett på ett felaktigt sätt.
Efter att ett barn adopterats till Sverige är kommunerna ansvariga för att bistå med det stöd som barnet behöver. Det kan vara mer eller mindre stöd, beroende på hur barn och familj mår. En rapport från MFOF pekar på den utbredda psykiska ohälsan bland adopterade. Statistiken visar också att det är en högre andel av dessa barn som lider av psykisk ohälsa än andra barn i samma ålder. Med tanke på att det är väldigt få adoptioner som idag sker internationellt så minskar kunskap och erfarenhet när det gäller hur stödet ska ske till dessa barn, ungdomar och familjer. Kommunerna är även ansvariga för att hjälpa barnet att få del av sina rättigheter och eventuellt söka sina rötter.
Med det som kommit i ljuset avseende tidigare adoptioner blir det tydligt att det sätt på vilket internationella adoptioner hittills har organiserats inte är optimalt vare sig när det gäller utredningar, beslut, förmedling, rättssäkerhet eller dokumentation. Centerpartiet anser därför att regeringen skyndsamt bör föreslå hur framtida adoptioner ska organiseras, hur det individuella stödet ska ske samt eventuella lämpliga författningsändringar vad gäller arkiv och dokumentation kring tidigare och framtida adoptioner. Det är därför bra att frågan nu ses över i en utredning som ska presenteras i december 2024 (Dir. 2021:95).
Att leva som sambor är idag den vanligaste formen av parrelation. Sambolagen är tänkt att utgöra en trygghetslagstiftning för de personer som väljer att bo tillsammans, ha gemensamt hushåll och vara ett par utan att gifta sig. Den gemensamma bostaden utgör till stor del navet i ett samboförhållande. Bostaden är ofta föremål för gemensamma investeringar. Det är därför en fördel om båda parterna i ett samboförhållande äger bostaden gemensamt – eller att bostaden åtminstone utgör samboegendom. Detta eftersom båda då har rätt till hälften var av bostadens värde vid en separation eller ett dödsfall. Ett samboförhållande inleds dock ofta genom att paret flyttar ihop i den enes bostad. I det fall det handlar om en fastighet där lånen på fastigheten överstiger 85 procent av fastighetens taxeringsvärde och båda ska stå på lånet, så måste den som flyttar in köpa en andel av fastigheten, vilket kan få stora skatterättsliga konsekvenser. Med dagens lagstiftning kan detta visserligen lösas genom att halva fastigheten ges i gåva till den andra sambon utan att denne går in som medlåneansvarig, men detta kan leda till problem längre fram. Ofta löses situationen inte alls på förhand med följden att problem uppstår i ett senare skede. Centerpartiet vill därför göra det möjligt att avtala om att egendom som utgör sambors gemensamma bostad, ska vara samboegendom. Detta för att trygga båda parters investeringar och komma undan kravet på att parterna måste ha flyttat till en gemensam bostad för att egendomen ska anses vara samboegendom.
För många kan ekonomi vara en starkt bidragande orsak till att man stannar i en relation som man egentligen vill lämna. För att minska den ekonomiska kostnaden vid en skilsmässa vill Centerpartiet se över möjligheten att ta bort avgiften för att ansöka om skilsmässa på 900 kronor. Det är särskilt viktigt att en våldsutsatt person snabbt kan lämna en våldsam relation. Vi vill även se över om betänketiden för skilsmässor ska tas bort så att förutsättningarna blir detsamma för alla som ska skilja sig.
Den sammanflätade ekonomin kan i vissa fall också fortsätta att utgöra ett problem långt efter det att ett förhållande upphört. Vid en skilsmässa ska normalt en bodelning göras. Om parterna inte kommer överens om bodelningen kan en av dem eller båda ansöka hos tingsrätten om att en bodelningsförrättare ska utses. Bodelningsprocessen riskerar, trots att bodelningsförrättare tillsätts, under dessa omständigheter att bli lång och kostsam. En trilskande part kan förhala processen i flera år. Under tiden kan den andra parten tvingas att leva i ekonomiskt trångmål, ha svårt att få bolån och tvingas lägga mycket tid och energi på att driva bodelningsprocessen framåt. Bodelningskostnaderna täcks inte av rättsskyddet i hemförsäkringen och omfattas inte heller av rättshjälp från staten. Att på olika sätt förhala och försvåra en bodelning används därför idag i vissa fall som ett sätt att fortsätta utöva makt och kontroll över en tidigare partner. Det är oacceptabelt. Centerpartiet vill därför att regelverket för bodelning ses över i en utredning. Bodelningsprocesserna måste bli snabbare och effektivare. En utredning bör tillsättas för att exempelvis se över om en bodelningsförrättare ska ges möjlighet att kalla parterna vid vite till bodelningssammanträde, om det bör införas en särskild bestämmelse om stupstocksföreläggande och anslutningsöverklagande i bodelningsprocesser, samt om det bör införas en eventuell begränsning av möjligheterna att föra särskild talan. Det behöver även ses över hur man kan stärka bodelningsförrättarens möjlighet att ta del av bankuppgifter. Vidare finns det anledning att utreda om möjligheterna att få ekonomiskt stöd för processkostnaderna ska ändras, samt hur fördelningen av processkostnaderna ytterligare skulle kunna användas för att effektivisera processen och motverka medveten förhalning av densamma. Regelverket för bodelning måste ses över så att bodelningsprocesserna blir snabbare och effektiverare och inte kan förhalas av en trilskande part samt att den som försvårar processen får bära större del av processkostnaden. I samband med att bodelningsprocessen ses över bör man också se över försörjningsskyldigheten samt hur processen för att hämta ägodelar både innan och efter bodelning kan förbättras.
Centerpartiet har varit pådrivande i frågan om att förbättra bodelningsprocesserna och regeringen har sagt att man kommer samla relevanta aktörer för att få redan på problembilden. I mars 2023 ställde sig också ett enigt utskott bakom ett tillkännagivande om att införa en bortre tidsgräns för bodelningsprocesser. Vi kommer fortsätta följa frågan.
Lagen om framtidsfullmakter trädde i kraft 1 juli 2017. Ändå fortsätter det att beskrivas att exempelvis banker i många fall inte accepterar framtidsfullmakter. Detta är givetvis otillfredsställande. Regeringen bör därför ta initiativ till en översyn av systemet med framtidsfullmakter för att säkerställa systemets form och funktion.
Centerpartiet motionerade i samband med att framtidsfullmakter infördes om att sådana ska kunna upprättas i digital form. Detta ser vi fortfarande som aktuellt samtidigt som det behöver ses över om utformningen av en framtidsfullmakt behöver bli mer enhetlig, då det uppstår svårigheter att använda fullmakterna i vardagen. Dels för att vi lever i en allt mer digitaliserad värld, men också för fullmaktens giltighet.
För att säkerställa insyn bör myndighetspost och meddelanden från exempelvis förskola/skola och primärvården alltid skickas till båda vårdnadshavarna om de inte delar bostadsadress. Idag skickas sådan post bara dit barnet är skrivet även om båda föräldrarna är vårdnadshavare. Det är inte rimligt att en vårdnadshavare ska vara beroende av att den andra vårdnadshavaren lämnar information. Att myndighetspost, post från hälso- och sjukvård, förskola/skola m.m. kommer båda vårdnadshavarna till del kan också främja en bättre dialog och ett bättre samarbete mellan föräldrarna kring barnet.
Utöver föräldrarna kan barnet ha relationer till andra vuxna som är viktiga för barnet och som står barnet nära. Det kan handla om mor- och farföräldrar eller andra närstående släktingar, familjehemsföräldrar, bonusföräldrar, eller om barnets biologiska föräldrar lever i samkönade relationer. En sådan närstående vuxen kan ha en lika viktig roll i barnets liv som en förälder och därmed fungera som en social förälder. Barnets vårdnadshavare har idag ansvar för att tillse att barnets behov av umgänge med någon annan som står barnet särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. Tyvärr är det inte ovanligt att det uppstår situationer som medför att vårdnadshavaren inte fullföljer sitt ansvar och sätter sin egen vilja framför barnets relation. Socialtjänsten har idag möjlighet att föra talan i mål som rör barnets rätt till umgänge med andra utöver föräldrarna. Sådana mål är mycket ovanliga. Det behövs därför en översyn av lagstiftningen i syfte att säkerställa barnets rätt till kontakt och umgänge med en varaktig social förälder.
I de fall vårdnadshavarna är överens finns redan idag möjlighet att ge en social förälder fullmakt för barnet. Det handlar om fall där en social förälder tar föräldraansvar för barnet, exempelvis en bonusförälder. I SOU 2022:38 har frågan om sociala föräldrar setts över. Utredningen föreslår att dagens system utvecklas och att det införs en föräldrafullmakt som är en fullmakt som ett barns vårdnadshavare ger åt en viss person (föräldrafullmaktshavaren) genom en anmälan till Skatteverket som ger behörighet att i vårdnadshavares ställe företräda barnet, fatta beslut i frågor som rör barnet och ta del av uppgifter om barnet. Centerpartiet anser att det är bra att fortsätta beredningen av detta förslag.
Centerpartiet anser också att man behöver se över möjligheten att utvidga antalet vårdnadshavare ett barn kan ha till fler än två. Därför vill vi tillsätta en utredning som ser över hur antalet vårdnadshavare kan utvidgas i del fall fler än två vårdnadshavare skaffar barn tillsammans, exempelvis två samkönade par. Utgångspunkten när det gäller vårdnad om barn ska dock alltid vara att vårdnadshavarskapet är för barnets bästa och får inte leda till att beslutsfattande som rör barnet försvåras och påverkar barnet negativt. Denna översyn behöver ske i samband med en översyn av hela föräldrarbalken (se stycke En ny modern föräldrarbalk).
Det har införts ett krav på obligatoriskt informationssamtal för att få stämma i vårdnadsmål. Detta är ett steg i rätt riktning, men i likhet med flera remissinstanser ifrågasätter Centerpartiet om införandet av obligatoriska informationssamtal verkligen kommer att minska antalet stämningar i vårdnads-, boende- och umgängesmål (fortsättningsvis vårdnadsmål). Åtgärden är enligt vår mening inte tillräckligt inriktad på konfliktlösning för att ha någon egentlig effekt. Förslaget med informationssamtal är inte heller en beprövad metod. Vi föreslår i stället ett obligatoriskt medlingsförfarande. Detta är ett förfarande som används i flera av våra grannländer, bl.a. Finland, med gott resultat. Det är en beprövad metod som också visat sig kunna hålla tillbaka antalet vårdnadsmål i domstol. Ett obligatoriskt medlingsförfarande bör därför skyndsamt införas även i Sverige.
Det obligatoriska medlingsförfarandet ska präglas av att på ett konstruktivt sätt försöka få föräldrarna att komma fram till lösningar i stället för att passivt motta information. Målsättningen ska vara att lösa de uppkomna problemen genom medling i stället för i domstol. I den finska modellen sker medlingen av en särskilt utbildad jurist ofta bistådd av en barnpsykolog. Att förena två olika yrkeskårers sakkunskap på detta sätt har visat sig framgångsrikt. Genom medlingen ska båda föräldrarna få en objektiv bild av förutsättningarna för processen, tidsramar, kostnader, tänkbara utfall, samt få hjälp att hitta samförståndslösningar. Det är också viktigt att föräldrarna medvetandegörs om de risker som tvister generellt sett medför för barn. Den som står i begrepp att inleda en vårdnadstvist måste på ett tydligare sätt än idag ställas inför frågan om det verkligen är värt att starta en tvist. Båda föräldrarna bör konfronteras med frågan vad det skulle betyda för barnet om de resurser som tvisten kommer att ta i anspråk av föräldern – i form av tid, kraft och pengar – istället skulle satsas på barnet. Om föräldern konkret ställs inför tanken att valet står mellan att inleda en tvist eller att istället satsa motsvarande resurser på gemensamma upplevelser och aktiviteter med barnet, framstår tvisten ofta som orimlig. Gemensamma minnen och goda upplevelser har ofta också långt större betydelse för barnets relation till föräldern än ett formellt beslut om exempelvis ensam vårdnad.
Centerpartiet vill vidare att reglerna om kostnad för vårdnads-, boende- och umgängesmål ses över. Att återkommande väcka talan i ett vårdnadsmål kan användas som ett sätt att utöva makt och psykiskt trakassera en före detta partner. Givetvis kan en ny talan grunda sig på nya omständigheter, men inte sällan är återkommande processer snarare ett uttryck för bristande lyhördhet och acceptans av fattade beslut. Vi menar därför att det behövs incitament för att stävja återkommande processer mellan samma parter rörande samma barn. I de fall frågan om vårdnad, boende och umgänge tidigare har varit föremål för domstolsprocess bör huvudregeln därmed vara att den som på nytt stämmer i domstol och förlorar målet ska betala även motpartens rättegångskostnader. Undantag bör göras i de fall medlaren för medlingsförfarandet intygar att förutsättningarna är sådana att en ny domstolsprocess är påkallad. De ordinarie reglerna för rättegångskostnader i vårdnadsmål bör då tillämpas.
Om det är klarlagt att en förälder utsatt personer i familjen för våld, trakasserier eller andra kränkningar, ska detta anse som en klar brist i omsorgs- och föräldraförmågan. I de fall det föreligger en framtida risk för våld, hot eller fridskränkningar så ska den person som riskerar att göra sig skyldig till sådana handlingar inte ha del i vårdnaden. I de fall ett umgänge medför risk för våld, hot eller fridskränkningar ska inte heller umgänge fastställas i dom eller beslut. Eftersom umgänge kan ske på olika sätt – ordinärt umgänge, övervakat umgänge, telefon- eller videosamtalsumgänge, umgänge genom e-post eller brev/kort – kan en form av umgänge anses medföra risker medan en annan form anses riskfritt. Prövningen ska alltid utgå från omständigheterna i det enskilda fallet. Förutsättningen är också alltid att ett umgänge ska vara i enlighet med barnets bästa och att umgänget alltid är till för barnet. Det är barnets intresse och behov av umgänge som ska tillgodoses, inte förälderns. En förälder har inte någon absolut rätt till umgänge med sitt barn. Detta framgår idag av förarbeten men bör även lyftas in i lagtexten.
Det är angeläget att det sker en harmonisering av lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och föräldrabalken rörande bedömningen av föräldra- och omsorgsförmåga. Det framstår som märkligt att missförhållanden och risker som kan ligga till grund för omhändertagande av ett barn, eller ett beslut om umgängesbegränsning enligt LVU, inte värderas på samma sätt i ett vårdnadsmål.
Nuvarande lagstiftning innebär att en förälder som dödar den andra föräldern automatiskt blir ensam vårdnadshavare. Detta är oacceptabelt. Lagstiftningen ska istället utformas så att den förälder som dödar den andra föräldern automatiskt förlora vårdnaden om barnet. Samhället ska då utse en särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet. Det formella förfarandet bör kunna utformas på samma sätt som för de situationer där ett barn, exempelvis till följd av en olycka, förlorar båda sina föräldrar vid samma tillfälle.
Delad vårdad är ofta det bästa för barnet och är idag utgångspunkten, men i vissa fall är det inte det bästa för barnet. För att ytterligare säkerställa att barns bästa alltid är i fokus när beslut fattas som rör barn anser Centerpartiet att man på samma sätt som en särskild företräder kan besluta och utforma ett barns talan i brottmål bör se över möjligheten att förordna ett juridiskt biträde för barn i frågor som rör boende, vårdnad och omhändertagande av barn. Vi anser därför att barn i större utsträckning än idag, utifrån ålder och mognad, ska ha möjlighet få processbehörighet och talerätt i frågor som rör de själva i form av ett juridiskt biträde. Det är viktigt att regeringen tar detta vidare så som utredningen, SOU 2023:40 Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barnkonventionen föreslår. Regeringen har aviserat att man planerar att ta frågan framåt, men det finns ingen tidsplan. Vi anser att frågan behöver tas vidare så fort som möjligt.
Socialtjänstens utredningar, bemötande och stöd till individer har ofta stor betydelse för människor. Personalen måste därför ha rätt kompetens för att kunna utföra utredningar och bedömningar, och ge olika människor ett bra och jämlikt bemötande.
Socialstyrelsen har utrett 60 ärenden där barn och vuxna utsatts för exempelvis mord, dråp eller försök till mord. Dödsfallsutredningarna visar allvarliga brister i samhällets skyddsnät. Trots att både brottsoffren och gärningspersonerna i de flesta fall hade haft många kontakter med olika samhällsaktörer fick baren och de vuxna inte den hjälp de behövde. Man konstaterade att socialtjänsten inte utreder ett barns situation tillräckligt noga, trots allvarlig oro för exempelvis försummelse, missbruk eller en konfliktfylld separation mellan föräldrarna. Detta är mycket allvarligt och visar på systematiska brister hos socialtjänsten. En rad olika åtgärder behöver vidtas för att komma till bukt med dessa problem.
Socialtjänstens utredning har ofta stor betydelse för bedömningen i vårdnads- och omhändertagandemål. Det är därför av största vikt att utredningen är saklig och välgjord. Utredaren behöver besitta den kompetens som krävs för att kunna göra en rättvisande bedömning av barnets situation. En utredare som exempelvis genomför ett barnsamtal i ett brottmål har vanligen särskild kompetens för det. Ett liknande krav på särskild kompetens borde även gälla för alla som genomför barnsamtal inom Socialtjänsten och inom rättsväsendet. Det skulle tillexempel kunna innebära krav på en inledande utbildning på ett antal veckor som följs upp och byggs på årligen.
Det behövs en bred översyn av socionomutbildningen och dess examensmål, samt av kraven på den kommunala socialtjänstens kompetensutveckling och tillämpning av evidensbaserade metoder. Förslaget om att göra socionom till ett legitimationsyrke bör ingå i en sådan översyn. Sedan 2014 finns det ett behörighetskrav för vissa arbetsuppgifter inom socialtjänsten, som innebär att den som utför uppgifterna behöver ha en socionomutbildning. Därför är det särskilt viktigt att socionomutbildningen som ges är likvärdig i hela landet och att den blir mer av en yrkesutbildning än vad det är idag.
Socionomutbildningen är idag en bred utbildning som spänner över hela det sociala verksamhetsfältet. För att säkerställa att medarbetare inom socialtjänsten har rätt kompetens för sitt specifika uppdrag behöver grundutbildningen kompletteras med fördjupnings- och specialistutbildning liknande den specialisering som exempelvis finns för sjuksköterskor. Viss specialisering/inriktning borde införas redan under grundutbildningen och inkludera praktik eller tjänstgöring. Nyutexaminerade socialtjänsthandläggare behöver stöd och introduktion för att komma in i yrket. Vi ser också behov av att kommunala socialtjänsthandläggare erbjuds regelbunden kompetensutveckling.
Regeringen har tillsatt en utredning för att se över utbildningen för socionomer vilket vi välkomnar och kommer följa. Utredningen ska presentera sitt förslag i december 2024. Vi förväntar oss att den översyn som SKR nyligen gjort om hur nyanställda som gått utbildningen svarar mot behovet, vägas in i arbetet
Kunskapsstöd för socialtjänstens förebyggande arbete Vi behöver säkerställa att beprövade och evidensbaserade metoder till stöd för familjer implementeras och används i hela landet. Centerpartiet vill därför att Socialstyrelsen och SBU får i uppdrag att göra en kartläggning av användningen av evidensbaserade metoder inom socialtjänstens område, vilka som erfarenhet visar är mest lämpliga och hur man bäst kan säkerställa att dessa genom adekvat och tillgängligt kunskapsstöd används i hela landet. Där det saknas metoder bör sådana systematiskt utvecklas genom verksamhetsnära forskning. Detta är avgörande för att den aviserade förstärkningen av familjecentraler och förebyggande insatser riktade mot barn och föräldrar ska bli effektiv. En ny socialtjänstlag kommer underlätta detta men är inte tillräcklig. En ny socialtjänstlag bör också kunna gälla från 1 januari 2025 och inte först 1 juli 2025. Förebyggande insatser handlar inte enbart om att förbygga brott, det handlar lika mycket om att förebygga psykisk ohälsa, missbruk, våld eller annat som gör att barn inte får en fullgod uppväxt. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd ”ämnar fortsätta att följa och publicera utvecklingen av kunskapsläget” enligt en rapport från myndigheten som presenterades 2023. Rapport bereds våren 2024 fortfarande i Regeringskansliet men det står klart att det behövs ett avsevärt mer proaktivt förhållningssätt. Regeringen bör därför ge relevanta myndigheter ett skarpt uppdrag att tillhandahålla ett löpande uppdaterat kunskapsstöd och underlätta för praktisk användning av detta.
Inom vården finns något som kallas kvalitetsregister. Syftet är att utveckla och säkra vårdens kvalité och gör det möjligt att följa upp den vård som ges i hela landet oavsett vilken vårdenhet man fått vård på. Det gör det möjligt för personalen att följa upp vilka arbetssätt, behandlingsmetoder, läkemedel och produkter som ger bra resultat för till exempel en viss grupp patienter och vilka som inte längre bör användas. Vi vill att ett likande system inför inom socialtjänsten för att följa upp att de insatser som ges till barn med olika behov följs upp och faktiskt ger effekt. Detta sker redan inom vissa privata verksamheter, men borde vara självklart i alla verksamheter.
Många som arbetar med vårdnads- eller barnutredningar vittnar om att utredningsarbetet försvåras av de regler som är satta att skydda integriteten hos de inblandade. Integriteten ska skyddas men reglerna får inte vara sådana att det inte är möjligt att få tillgång till den information som krävs för att bedöma vad som är bäst för barnet. Fler sekretessbrytande bestämmelser behöver därför införas för att säkerställa att de utredningar som görs är fullständiga och väl underbyggda. Här behövs en översyn av vilka hinder som finns när det gäller samverkan för att kunna undanröja dem i det fall det är viktigare än den personliga integriteten.
Inom sjukvården är karriärtjänster ett viktigt verktyg för kompetensförsörjningen och för att fler ska stanna kvar i yrket. Centerpartiet föreslår att inrätta karriärtjänster även i den kommunala socialtjänsten. Det skulle innebära möjligheter till karriärutveckling och lönepåslag för specialistsocionomer med fördjupad kompetens inom centrala områden. Socialtjänsten är en kvinnodominerad sektor och fler karriärmöjligheter här bidrar till en mer jämställd arbetsmarknad och mer jämställda livsinkomster. Det kan också finnas andra metoder som bidrar till att fler väljer att stanna kvar i socialtjänsten. Regeringen bör därför tillsätta en utredning av karriärmöjligheter inom socialtjänsten och vilka åtgärder som står till buds för att stärka kompetensförsörjningen, inte minst i små och mellanstora kommuner.
Alla kommuner i hela landet behöver ha ett systematiskt förebyggande arbete mot hot, våld och trakasserier mot socialsekreterare. Den kartläggning som arbetsgivare idag är skyldiga att göra är inte tillräcklig, den behöver också resultera i tydliga åtgärdsprogram. Personalen måste rustas för att hantera svåra ärenden och oväntade situationer. Även polisen i hela landet behöver kompetenshöjning och ökade resurser för att utreda hot och våld mot tjänstepersoner. Därtill måste det straffrättsliga skyddet för socialsekreterare stärkas. Straffen för hot och våld riktat mot utsatta yrkesgrupper bör skärpas.
Inte minst för de mindre kommunerna är kompetensförsörjningen en stor utmaning, men även möjligheten att ha ett effektivt och systematiskt förebyggande arbete mot hot, våld och trakasserier är begränsat. Alla kommuner bör erbjudas det stöd och den infrastruktur som är nödvändig för att etablera detta, via länsstyrelserna eller annan lämplig myndighet.
Den statliga tvångsvården av barn och unga präglas tyvärr av stora brister både i vårdkvalitet och trygghet för placerade barn och för personalen. Det pågår ett stort antal utredningar och många myndigheter har fått uppdrag som kommer redovisas under 2024 och 2025. En ny socialtjänstlag kommer bidra till en bättre grund också för den statliga tvångsvården. Det kommer dock ta tid innan ny lagstiftning och en ny struktur för den statliga tvångsvården är på plats. Då krävs det avsevärt större och mer proaktiva insatser från regeringens sida för att säkerställa rätt vård och en trygg tillvaro för de barn och unga som är placerade här och nu.
En grundläggande förutsättning för att ett omhändertagande av ett barn ska anses legitimt är att det faktiskt innebär att samhällsvården förbättrar barnets situation och livsvillkor. Att som barn vara föremål för ett omhändertagande är i sig traumatiskt och påverkar barnet på ett högst ingripande sätt. Forskning visar att omhändertagna barn är överrepresenterade i fråga om framtida risk för missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa. Den s.k. Vanvårdsutredningen visade att tvångsvårdsplaceringar historiskt sett ibland har inneburit att barn utsatts för allvarliga övergrepp, i många fall allvarligare än vad som hade varit fallet om barnet hade fått vara kvar i föräldrahemmet. Även idag finns exempel på situationer när barn far illa under en placering. Det finns flera exempel på att barn utsatts för sexuella övergrepp när de befunnit sig på HVB- eller SiShem, eller på olika sätt utsatts i ett familjehem som samhället inte gjort en tillfredsställande bakgrundskontroll av. Det finns också exempel på att barn avviker från placeringen, eller tvingas att återkommande byta placering. Detta är helt orimligt. Samhället bär ett mycket tungt ansvar för att nyttan med omhändertagandet uppväger nackdelarna och för att placerade barn får den vård och trygghet som är hela syftet med placeringen. För att motverka att det sker så måste socialtjänsten kontrollera och säkerställa att barnen har det bättre i samhällets vård. Det kan både handla om oanmälda besök men också att säkerställa att barnen kommer till tals på egen hand. Barns rättigheter behöver även stärkas på andra sätt. SOU 2023:40 Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barnkonventionen SOU 2023:40 konstaterar att det finns ett behov av en aktör som ger stöd till barn med omfattande behov och som av olika anledningar saknar tillräckligt stöd från vårdnadshavare. Utredningen föreslår därför att staten ska bidra till att etablera barnrättsbyråer inom civilsamhällesorganisationer som bedriver verksamhet med oberoende barnombud. Staten ska finansiera, reglera och på andra sätt bidra till att barnrättsbyråerna utvecklas och fungerar på bästa sätt. Centerpartiet anser att detta förslag bör beredas vidare.
Bristerna på SiS är omfattande. I juni 2024 beslutade IVO att tillfälligt förbjuda SiS att bedriva verksamhet vid två olika avdelningar efter allvarliga missförhållanden. För att komma till bukt med problemen tillsatte regeringen under våren 2024 en utredning för att reformera den statliga barn- och ungdomsvården (SiS).
Mot bakgrund av den allvarliga situationen vid SiS anser vi att bör regeringen, fram till det att Sis avvecklas och en ny myndighet tar över, årligen ska återkomma till riksdagen med en redovisning av myndighetens arbete och en utvärdering av implementerade reformer så som proposition 2023/24:81 Begränsningar och kontroll i fråga om elektroniska kommunikationstjänster och besök på särskilda ungdomshem Det är också viktigt att de unga som vårdas får komma till tals i den löpande utvärderingen så att deras upplevelser kan ingå i redovisningen och utvärderingen.
Avskiljningar bör förbjudas senast 2026 Ett mycket allvarligt exempel är de rapporter och berättelser som framkommit om att barn utsätts för våld och respektlös behandling på SiS-boenden. Avskiljningar och isolering av barn har ökat. Sverige har även fått återkommande skarp kritik av barnrättskommittén med en tydlig uppmaning att förbjuda isolering av barn och 2020 blev Barnkonventionen lag i Sverige. Avskiljning är ett ingripande tvångsmedel som innebär isolering och som vi vet är skadlig för barn. Avskiljning ska användas restriktivt och i extrema situationer, inte som någon återkommande metod eller del i vården.
Som bl.a. utredningen om tvångsvård för barn och unga (SOU 2012:7) påpekar finns det inga terapeutiska effekter med att avskilja ett barn. En rapport som den ideella organisationen Barnrättsbyrån presenterade hösten 2021 argumenterar för att de metoder för fysiska interventioner (NPNL) som används i samband med avskiljning är att anse som våld. Dessa metoder används i över 80 procent av alla avskiljningar. De yngsta, flickor och barn med funktionsnedsättningar utsätts i störst utsträckning. I en tredjedel av de granskade fallen går det inte att utläsa att barnen varit våldsamma. Det har enligt Barnrättsbyråns rapport också visat sig vara svårt för barnen att få till relevanta juridiska prövningar av våldet.
Centerpartiet anser att ett förbud mot avskiljning behövs för att behovet av nya behandlingsmetoder och arbetssätt ska kunna tillgodoses i praktiken. Det är positivt att SBU fått i uppdrag att genomföra en förstudie i syfte att utvärdera alternativa metoder till tvångsåtgärder inom bl.a. Sis verksamhet. Förstudien bör bli ett första steg mot att förbjuda avskiljningar av barn. Regeringen bör, i samråd med Sis och andra berörda myndigheter, inleda en process med sikte på att förbjuda avskiljningar av barn senast fr.o.m. den 1 januari 2026. Ett viktigt led i arbetet är att se till att alternativa evidensbaserade metoder tas fram och att det finns förutsättningar i verksamheterna för implementering av dessa.
Det finns en omotiverad skillnad mellan flickor och pojkar i antalet avskiljningar. Regeringen bedömer i sin skrivelse (skr. 2022/23:49) att de omotiverade skillnaderna i antalet avskiljningar mellan olika Sis-hem och mellan flickor och pojkar bl.a. kan bero på skillnader i kompetensen hos medarbetarna och kvalitetsskillnader i ledningsfunktionerna. Detta är i enlighet med Ivos tillsynsrapport. Resultatet är en ojämlik vård för ungdomarna, vilket är mycket allvarligt och oacceptabelt.
Skillnaderna i antalet avskiljningar är bara en av många indikatorer på könsskillnader i vårdkvaliteten. Ivos rapport visar även att bara varannan flicka upplever att Sis-hemmet är en trygg miljö. Nästan lika många upplever att de blivit kränkta av personalen under sin vistelse. Mest allvarligt är att var fjärde flicka uppger att personal tafsat eller utfört andra sexuella handlingar mot dem själva eller andra. Dessutom har det framkommit att personal som anklagats för sexualbrott har tillåtits arbeta vidare med ungdomar under utredningstiden. Detta är oerhört anmärkningsvärt och helt oacceptabelt.
Regeringen bör mot bakgrund av detta se över ytterligare åtgärder för att identifiera varför de omotiverade könsskillnaderna vad gäller avskiljningar och vårdkvalitet uppstår och hur dessa kan upphöra så snart som möjligt.
Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter
Sverige har tidigare fått kritik från FN för avsaknad av en oberoende klagorättsmekanism för barn placerade på institution. Den interna klagomålshanteringen på SiS eller hanteringen av klagomål hos Inspektionen för vård och omsorg (IVO) lever idag inte upp till kraven om en oberoende klagorätt. Möjligheterna för barn att överklaga beslut om avskiljning till förvaltningsrätt har ur ett barnrättsperspektiv stora brister vad gäller de faktiska möjligheterna för barn att överklaga ett sådant beslut i praktiken.
Det finns tre fakultativa protokoll till barnkonventionen, som syftar till att förstärka och fördjupa åtagandena i barnkonventionen. Sverige har ratificerat två av dessa. 2022 tillsattes en utredning som ska ta ställning till om Sverige bör ratificera det tredje tilläggsprotokollet till FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) om en individuell klagomålsmekanism. Utredningen har kommit fram till att Sverige bör ratificera det fakultativa och tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen om ett klagomålsförfarande. Centerpartiet anser att förslaget skyndsamt bör genomföras.
Utredningen SOU 2023:40 Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barnkonventionen har lagt flera förslag om hur barns rätt att komma till tals ska stärkas. Utredaren föreslår bland annat att offentligt biträde ska förordnas för barn i mål eller ärenden om begränsning av umgänge och hemlighållande av vistelseort enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Centerpartiet anser att detta kan vara ett sätt att säkerställa barnets bästa och anser att förslagen bör beredas vidare.
Inte minst mot bakgrund av de omfattande reformer som pågår inom tvångsvården av barn och unga, inte minst vad gäller begränsningar i möjligheter till kommunikation och besök, är det avgörande att regeringen prioriterar beredningen av SOU 2023:40.
För att ytterligare stärka barn klagorätt anser vi att Barnombudsmannen ska få befogenhet att driva enskilda ärenden. Det skulle ge Barnombudsmannen möjlighet att medverka till att många barn och unga som fått sina rättigheter kränkta ges möjlighet till upprättelse. Detta skulle stärka barns klagorätt enligt det tredje tilläggsprotokollet vid ett tillträde liksom barns klagorätt överlag. Vi anser därför att en utredning ska tillsättas som ger Barnombudsmannen rätt att driva egna ärenden.
I vissa fall är situationen sådan att bristerna i föräldrarnas omsorgs- eller föräldraförmåga är så allvarliga att barnet måste omhändertas. Ibland står det också klart att barnet med stor sannolikhet inte kommer att kunna återföras till sitt föräldrahem. Det handlar om sådana fall där en ändring av omständigheterna som ligger till grund för omhändertagandet framstår som i det närmaste helt utesluten. Om detta är bedömningen bör föräldrarna informeras om det, samt skälen för bedömningen. Huvudregeln är dock alltid att sträva efter att barnet ska kunna återförenas med sina föräldrar. En reell sådan strävan från samhällets sida kräver att det tydligt klargörs både för det omhändertagna barnet, föräldrarna och familjehemmet vad som krävs, och inom vilken tidsram detta ska uppnås, för att en återförening ska kunna ske. Såväl skälen till omhändertagandet, som förutsättningarna för att omhändertagandet ska upphöra, måste vara begripliga för alla inblandade. Detta är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt, men skapar också trygghet och förutsägbarhet för både barn och vuxna
Det finns också ett stort behov av att säkerställa att personer som har neuropsykiatriska diagnoser eller andra funktionsnedsättningar får tillgång till stöd och behandling för att på så sätt bättre kunna fungera som förälder. Det bästa är vanligen att med stöd och hjälp se till att ett barn kan bo kvar i sitt föräldrahem. Insatser för att få till en sådan lösning är i de flesta fall att föredra framför att omhänderta ett barn. Ett barn som har en neuropsykiatrisk diagnos måste också ha rätt att få behandling även i de fall levnadssituationen är rörig eller boendesituationen är preliminär. Det är inte acceptabelt att neka barn med misstänkt eller fastställd neuropsykiatrisk problematik att få behandling med motiveringen att barnet exempelvis är tillfälligt placerat.
Det behövs även en skyndsam översyn av efterföljande vård och ansvar för ungdomen efter avslutad placering. Det finns ett stort problem i att ingen har ansvar för uppföljningen och åtgärderna som behövs efter placering. Regeringen bör se över samarbetet mellan Statens institutionsstyrelses ungdomshem och socialtjänsten i ungdomarnas eller klienternas hemkommuner och skyndsamt ta fram tillfälliga riktlinjer för hur socialtjänstens stöd ska se ut efter att vården enligt LVM, LVU och LSU upphör.
Ungdomar mellan 15 och 17 som begår allvarliga brott döms till sluten ungdomsvård och avtjänar sitt straff på SIS. Tyvärr är andelen ungdomar som återfaller är hög och många har efter två år återfallit i brott. ESO-rapporten 2023:9 Tuffa tag och tillit visar att varken utslussning eller efterföljande stöd från socialtjänsten fungerar tillfredsställande. Rapporten föreslår bland annat elektronisk övervakning, större samverkan i utslussningsverksamheten mellan Sis och socialtjänsten och fler kompletta Sis-hem med låsbara och öppna avdelningar samt utslussningsavdelning. Vi anser att det är bra att bereda dessa förslag vidare eftersom en överflytt av ansvaret för dessa ungdomar till kriminalvården inte är tillräckligt.
Centerpartiet vill att det inrättas ett nationellt register över de personer och boenden som tagit emot placerade barn med uppgift om vilka kommuner som varit uppdragsgivare. SOU 2023:66 har föreslagit att ett sådant register ska införas. Utredningen anser att ett register över familjehem för barn och unga behövs för att socialnämnderna ska få bättre förutsättningar att finna lämpliga familjehem för barn och unga i samhällsvård. Vidare lyfter utredningen att det idag saknas möjligheter att överblicka vilka familjehem som finns tillgängliga och att ett nationellt register kan ge mer relevant och pålitlig information än vad som är tillgängligt i dag, bland annat om familjehemskategorier och familjehemmens förutsättningar för att ta emot en viss person. Framförallt är det viktigt att det framgår i registret om ett familjehem visat sig vara olämpligt så att olämpliga familjehem inte kan anlitas av en annan kommun eller företag.
De familjehem som tar ansvar för placerade barn behöver tydligare stöd och utbildning för att kunna bistå barnet eller den unge på bästa sätt. Idag finns vare sig någon enhetlig plan för hur familjehem ska rekryteras och behållas, det finns inte heller någon vidareutbildning med hänsyn till familjehemmens olika uppdrag. Den grundutbildning som finns för familjehem behöver spridas i hela landet. Socialstyrelsen eller annan lämplig myndighet bör få i uppdrag att ta fram utbildningar och säkerställa att alla familjehem får en grundläggande utbildning. Det behöver också finnas ett mer vardagligt stöd för familjehem. Kommunerna bör få i uppdrag att i samverkansform utforma ett sådant stöd. För att det ska vara möjligt behöver Sveriges kommuner forma olika samverkansätt för att kunna bistå familjehemmen med detta. Regeringen bör i samråd med SKR, professionerna och familjehemsorganisationerna se över hur ett sådant stöd kan utformas.
Familjehemmens ekonomiska situation behöver också ses över för att en familj som öppnar sitt hem för en annan familjs barn inte ska förlora ekonomiskt på sitt uppdrag. Att kunna få förlorad arbetsförtjänst är ett sätt att möta frågan. En annan viktig del är att familjer kan behöva bygga om sin bostad för att anpassa det till det barn som ska bo hos dem. Centerpartiet vill att regeringen utreder möjligheten till någon form av bostadsanpassning.
Vi anser också att en översyn behöver göras för att säkerställa att familjehemmet, och inte de biologiska föräldrarna, får ersättning om något händer barnet i de fall familjehemmet betalar barnförsäkring för barnet.
Idag upphör socialtjänstens uppdrag i samband med en vårdnadsöverflytt eller adoption vilket gör många familjehem tveksamma till att ta över vårdnadsansvaret. Det finns anledning att se över vilka insatser som kan behöva införas för att ytterligare trygga placerade barns utveckling, samt vilka insatser som kan behöva fortsätta att erbjudas även efter en vårdnadsöverflytt eller adoption av ett placerat barn, eller efter att behandling på HVB-hem har avslutats. Vidare bör även utredas hur socialtjänstens stöd ska se ut efter en vårdnadsöverflytt, adoption eller avslutad behandling på HVB-hem. Det är därför bra att detta nu ses över i en utredning.
Socialtjänsten i varje kommun ansvarar för att barn som bevittnar våld får det stöd och den hjälp de behöver. I januari 2018 lämnade utredningen Ett fönster av möjligheter (SOU 2017:112) förslag om att insatsen skyddat boende både måste definieras och omfattas av särskilda kvalitetskrav och tillståndsplikt. Utredningen föreslog också att skyddat boende lagregleras som en placeringsform både för vuxna och medföljande barn. Det är positivt att dessa förslag nu genomförts, men vi anser att det är viktigt att följa och för att säkerställa att lagändringarna är ändamålsenliga.
Centerpartiets politik utgår alltid från alla människors lika rätt och värde. Vi har länge drivit på kampen för HBTQI-personers rättigheter och vill att man ska ha samma rättigheter och få samma bemötande, oavsett vilken sexuell läggning man har eller hur man identifierar sig. Även om det skett en utvecklig de senaste åren behöver mer göras för att stärka HBTQI-personers rättigheter på olika sätt. I vissa delar av EU går tyvärr utvecklingen åt fel håll. Frågan är därför central för oss Centerpartiet både nationellt och på EU-nivå.
Det finns människor vars biologiska kön inte stämmer överens med könsidentiteten. För att förenkla processen att byta juridiskt kön har Riksdagen nyligen röstat igenom ett förslag som innebär att den administrativa processen för att ändra det kön som framgår av folkbokföringen ska skiljas från den medicinska processen. Det är bra, men vi vill gå längre. Vi vill att rätten till självbestämmande ska vara utgångspunkten och att den som vill fastställa sitt juridiska kön själv ska kunna anmäla detta till Skatteverket.
Det finns också människor som varken identifierar sig som man eller kvinna. Det finns all anledning att ta denna för enskilda personer mycket viktiga identitetsfråga på stort allvar. Frågan om att inrätta ett tredje juridiskt kön behöver därför utredas. Idag indikerar dock den tredje siffran i de fyra sista siffrorna i ett svenskt personnummer endast om en person är man eller kvinna. Detta möjliggör statistiska analyser och forskning utifrån ett genusperspektiv men även ålder. När det gäller förändringarna i könstillhörighetslagen har SCB konstaterat att den grupp som antas byta juridiskt kön statistiskt sätt är så liten att den inte bör påverka de statistiska analyserna. Centerpartiet vill därför utreda förutsättningarna att införa ett tredje juridiskt kön men utan att försämra möjligheterna att kunna göra statistiska analyser utifrån ett genusperspektiv. En sådan förändring skulle också innebära ett tredje juridiskt kön i id-handlingar.
.
Hemlöshet, sexuell exploatering och sekretess
Samverkan mellan socialtjänst, andra myndigheter och civilsamhället är extra viktigt i frågan om hemlöshet och social utsatthet. Särskilt viktigt är det att agera förebyggande för att undvika alla situationer där barn under 18 år hamnar i hemlöshet.
Hemlösa med missbruk och/eller annan social problematik är en utsatt grupp, med fler och andra utmaningar än strukturellt hemlösa. För att bemöta hemlöshet med anknytning till social problematik behövs både social- och bostadspolitiska insatser. Det behövs en nationell standard för hur hemlöshet ska definieras, mätas och rapporteras, för att kunna få en övergripande bild över problematiken. Det är en förutsättning för att kunna fatta rätt politiska beslut. Idag är det stora skillnader mellan Socialstyrelsens och kommunernas egna mätningar. Samverkan mellan kommunal socialtjänst och nationella myndigheter är extra viktigt i frågan om hemlöshet och social utsatthet. Särskilt viktigt är det att agera förebyggande för att undvika alla situationer där barn under 18 år hamnar i hemlöshet. En nationell definition samt standard för mätning och rapportering skulle bidra till bättre underlag för politiska beslut och samarbeten på alla nivåer, samt underlätta kommunernas långsiktiga arbete mot att barn och unga hamnar i hemlöshet eller social utsatthet tidigt i livet.
Centerpartiet vill mot denna bakgrund att regeringen ska uppmuntra kommunerna att ta ett helhetsgrepp om hemlöshetsfrågan kopplat inte minst till kommunernas egna bostadsförsörjningsplaner.
Socialstyrelsen ansvarar för att samordna alla uppdrag och insatser i regeringens nationella strategi för att motverka hemlöshet 2022–2026. Strategin är framförallt inriktad på socialtjänstens arbete. Strategins fyra mål fastslår att hemlösheten ska förebyggas; ingen ska bo eller leva på gatan; metoden Bostad först bör införas nationellt samt att det sociala perspektivet i samhällsplaneringen ska stärkas.
Tyvärr brister regeringen i arbetet för att motverka hemlöshet. Antalet vräkningar av barnfamiljer ökar kraftigt och 2023 blev ett dystert rekordår, med över 600 barn berörda av vräkningar. Sådana nivåer har inte setts sedan finanskrisen. Centerpartiet menar att regeringen nu behöver göra mer för att förhindra att människor hamnar i hemlöshet eller i social utsatthet, inte minst barn och unga.
Barn som utsätts för kommersiell sexuell exploatering blir ofta föremål för omhändertagande med placering på låst institution, exempelvis SiS-placering. Detta är ofta en rent kontraproduktiv åtgärd. Det är också stötande att dessa barn, som blivit utsatta för brott, behandlas på samma sätt som barn som begått allvarlig brottslighet.
Socialstyrelsen bör därför få i uppdrag att utreda socialtjänstens och psykiatrins insatser för barn som utsatts för kommersiell sexuell exploatering, samt utveckla nya metoder och insatser för målgruppen.
Socialstyrelsen bör också få i uppdrag att uppdatera föreskrifter, allmänna råd och stödmaterial till bl.a. socialtjänsten kring bemötande och stöd åt personer som är offer för prostitution eller andra former av kommersiell sexuell exploatering.
Centerpartiet motsätter sig kraftfullt Tidöpartiernas förslag om att prostitution ska räknas som ”bristande vandel” och kunna leda till att man blir utvisad ur Sverige. Detta synsätt står i bjärt kontrast till den svenska sexköpslagstiftningen som bygger på att det inte är den som befinner sig i prostitution som ska straffas utan den som köper sexuella tjänster och som därmed tar sig rätten att utnyttja någon annans kropp.
När det kommer in en begäran om att ta del av en offentlig handling i socialtjänsten eller hälso- och sjukvården görs alltid en sekretessprövning. Även om det exempelvis är en anhörig som önskar att ta del av en handling som rör en avliden familjemedlem kan prövningen landa i att begäran avslås om det till exempel finns integritetsskäl. Denna hantering ska givetvis ligga fast, men förfarande bör självklart vara lika oavsett om vården utförts av en privat eller offentlig utövare. Tidigare visade en dom att det generellt inte finns möjlighet för någon annan än patienten att begära ut offentlig handling från en fristående utförare. Dessa ska kunna värna affärshemligheter, dock inte kunna utföra tjänster för skattemedel utan insyn.
Regeringen bör mot bakgrund av detta initiera nödvändiga författningsändringar för att säkerställa likvärdig sekretessprövning och möjlighet att begära ut patientjournaler från all skattefinansierad hälso- och sjukvård och socialtjänst oberoende av utförarens driftsform.
Centerpartiet är en kraft för ett friare Sverige. Var och en ska kunna forma sitt liv efter egna önskemål, göra egna livsval och skapa mening i tillvaron. Den som har en funktionsnedsättning kan behöva stöd för att ta del av dessa friheter.
Funktionshinderpolitik handlar med andra ord om medborgerliga fri- och rättigheter. Insatser måste få kosta, men det handlar inte enbart om pengar utan även om kompetens, synsätt och vilja. Svensk funktionshinderpolitik utgår från ett rättighetsperspektiv, men det saknas ofta ett fokus på möjligheter: alla människors förmåga och vilja att bidra, oavsett funktionsförmåga.
I motionen 2022/23:882 Ett friare Sverige för människor med funktionsnedsättning ges en bredare beskrivning av Centerpartiets övergripande funktionsrättspolitik samt av ett antal konkreta förslag som redan lagts fram för Riksdagen under mandatperioden.
När Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) infördes 1994 var det en radikal frihetsreform för människor med omfattande behov. Men lagen är idag kantstött och dess intentioner följs inte längre. Det har under det senaste decenniet blivit allt svårare att beviljas personlig assistans, men många upplever också att de inte får andra insatser inom LSS som de behöver för att fullt ut kunna delta i samhället. Centerpartiet vill återställa LSS tillbaka till det som var ursprungstanken.
Personlig assistans kan vara en insats som beslutas av ens hemkommun inom ramen för LSS, ofta handlar det då om en mindre insats, eller beslut kring mer omfattande behov som tas av Försäkringskassan enligt Socialförsäkringsbalken. Centerpartiet vill att staten ska ta över hela ansvaret för assistansen, oberoende av hur många timmar i veckan det handlar om. Ett övergripande statligt huvudmannaskap är mer rättssäkert och bidrar till mer jämlikhet över landet.
Ett statligt övertagande förutsätter samtidigt ett kraftfullt kompetens- och kapacitetslyft hos Försäkringskassan. Idag ser vi alltför ofta brister i Försäkringskassans beslut om assistans vilket är grund för ojämlikhet, otrygghet och utebliven assistans för brukarna. Vid ett statligt övertagande behöver därför regeringen se över Försäkringskassans behovsbedömningar av den personliga assistansen.
Ett statligt ansvar för assistansen har utretts och det är en bred majoritet i Riksdagen för förslaget. Regeringen bör skyndsamt lägga fram de författningsförslag som behövs för övergången till samlat statligt huvudmannaskap för personlig assistans samt säkerställa att övergången görs på ett sådant sätt att den inte innebär försämringar av människors rätt till personlig assistans.
Vid bedömningar av rätten till personlig assistans delas människan upp i olika behov. Grundläggande behov är mat, hygien, kläder, toalettbesök och kommunikation med utomstående. Allt annat räknas som övriga behov, vilket kan vara tex tiden som tillbringas på toaletten eller vissa plagg som ska kläs på. I dag bedöms de grundläggande behoven som korta aktiva moment och inte i sin helhet. Varje moment styckas upp i minuter, även om de måste ske efter varandra räknas då alla inte in. Detta gör att det för många är svårt att nå upp till de 20 timmar som behövs för att få beviljat assistansen. Vi menar att det bara finns behov och det är dessa som ska bedömas. Förmågor kan variera från dag till dag för en person med funktionsnedsättningar. Återigen har reglering och praxis hamnat för långt bort från grundtanken med LSS.
Centerpartiet vill ändra lagstiftningen så att samtliga hjälpmoment för alla grundläggande behov ska ge rätt till personlig assistans. Regeringen bör ta de initiativ som behövs för att samtliga hjälpmoment för alla grundläggande behov ska ge rätt till personlig assistans.
Den nya lagstiftningen om ”Stärkt rätt till personlig assistans” trädde i kraft den 1 januari 2023. Bakgrunden till lagen var behovet av att stärka rättigheten till assistans genom införandet av nya grundläggande behov samt att förtydliga vad som menas med normalt föräldraansvar genom en schablonisering, vilken sedan preciserats i regeringens förordning om assistansersättning. Centerpartiet har sedan lagen sjösattes kritiserat den eftersom den i praktiken, och tvärtemot intentionerna i lagförslaget, inneburit att det blivit svårare för barn med funktionsnedsättningar att få personlig assistans. Det är helt oacceptabelt. Precis som Inspektionen för socialförsäkringar, ISF, uppmanar även vi regeringen att se över det nya regelverket. Regeringen bör skyndsamt återkomma med ett förslag till förtydligande avseende det schabloniserade föräldraavdraget så att barnfamiljer kan få den assistans de har rätt till. I väntan på att en ny lagstiftning kan träda ikraft bör regeringen nolla alternativt minimera schablontiderna i förordningen om assistansersättning.
Enligt 106 kap. 24 § socialförsäkringsbalken lämnas assistansersättning inte för tid när den enskilde vistas i eller deltar i skola eller daglig verksamhet, om det inte finns så kallade särskilda skäl. Det är Försäkringskassan som bedömer om en assistansberättigad har särskilda skäl. Kommunerna har en skyldighet enligt LSS att ge det stöd som behövs för att personerna i fråga skall kunna delta i dessa verksamheter.
Trots lagstiftarens goda intentioner nekas alldeles för många personer möjlighet att ha med en personlig assistent till skolan eller daglig verksamhet. Trots att den enskilde önskar delta tillsammans med andra, omöjliggörs detta om den reguljära personalen saknar nödvändig kunskap om personen eller nödvändiga förutsättningar för att ge det stöd som behövs. Alternativet blir då särskilt undervisning och/eller fritidsaktiviteter i hemmet.
Centerpartiet anser att den som har rätt till personlig assistans också måste ges förutsättningar för att delta på lika villkor i skola och daglig verksamhet. Det skulle innebära större och mer jämlika möjligheter att ta till sig kunskaperna i skolan och fler valmöjligheter efter skolan. Kravet om ”särskilda skäl” bör därför ses över.
Enligt 106 kap. 24 § socialförsäkringsbalken lämnas assistansersättning inte vid sjukhusvistelse. Om det finns särskilda skäl kan assistansersättning dock lämnas även under tid när den enskilde vårdas på sjukhus under en kortare tid, och då beviljas maximalt 4 veckors assistans. Om Försäkringskassan bedömer att särskilda skäl föreligger har den enskilde rätt att använda den assistans som redan är beviljad under sjukhusvistelsen. Även om sjukhusvistelsen förväntas bli långvarig ska ersättning kunna betalas ut under ett initialt kortare skede, det vill säga de första fyra veckorna.
I LSS saknas motsvarande bestämmelse om särskilda skäl för personlig assistans vid sjukhusvistelse. Den enskilde får ansöka hos kommunen om tillfälligt utökad personlig assistans för sjukhusvistelse. Om behovet inte är tillgodosett på annat sätt, till exempel av sjukvårdspersonal, föräldraansvar eller liknande, ska personlig assistans beviljas vid sjukhusvistelse. Dagens system skapar en osäkerhet kring den enskildes möjlighet att få den hjälp man behöver i samband med sjukhusvistelse. Det innebär också en svårighet för assistansanordnaren som blir av med sin ersättning, vilket kan leda till uppsägning av personal. Sammantaget så riskerar det här att leda till att människor avstår från nödvändig sjukvård. Centerpartiet menar därför att frågan om rätt till personlig assistans i samband med sjukhusvistelse behöver utredas i syfte att stärka den enskildes rätt att få den hjälp man behöver utifrån sina behov.
Personer med intellektuell funktionsnedsättning lever allt längre. Denna positiva utveckling ställer nya krav på socialtjänst, LSS-personal, anhöriga och andra som möter äldre personer med intellektuell funktionsnedsättning. Personer som bor i gruppboende är också mer utsatt för ensamhet eftersom man oftare står utan egen nära familj när föräldrar eller syskon går bort. Att personer med Downs syndrom får demenssjukdomar oftare och tidigare än andra äldre ställer krav på ny kompetens och samarbete med äldreomsorgen.
Det är även hög tid för en översyn av den nuvarande åldersgränsen för personlig assistans. Sedan personlig assistans infördes 1 jan 1994 har det funnits en övre åldersgräns på 65 år. Sedan 1 januari 2023 gäller en 66-årsgräns för att söka personlig assistans. Enligt övergångsbestämmelserna ska 65-årsgränsen fortfarande gälla för den som har fyllt 65 år före ikraftträdandet. Från den 1 januari 2026 höjs den till 67 år. Rätten till personlig assistans försvinner då och därmed möjligheten till daglig verksamhet och sysselsättning.
Centerpartiet menar att det behöver tillsättas en statlig utredning om funktionsnedsättning och åldrande som bland annat behöver se över den nuvarande åldersgränsen för personlig assistans.
Rätten till ledsagning för personer med synnedsättning regleras i LSS och socialtjänstlagen. Socialstyrelsens rapport från 2023 visar att antalet personer som kommunerna beviljat stöd till minskat kraftigt och de som blir beviljade rätt till ledsagning får det i alltmer begränsad grad. Socialstyrelsen föreslår att förutsättningarna för att reglera insatsen ledsagning i en särskild lag bör utredas. Det har också skett en förflyttning från att unga med synnedsättning tidigare beviljats stöd enligt LSS till att de i stället ges med stöd i socialtjänstlagen. Det har också blivit vanligare att kommunerna tar ut avgifter för ledsagning vilket innebär att den enskilde får stora kostnader för insatsen.
Ledsagning möjliggör för personer med synnedsättning att kunna röra sig i samhället och är viktig för individens frihet och självbestämmande. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag på införandet av avgiftsfri ledsagning för personer med synnedsättning samt förslag på hur insatsen ledsagning kan regleras i en egen lag i enlighet med riksdagens tillkännagivande (2023/24: SoU13) den 12 juni 2024.
I socialutskottets betänkande 2023/24: SoU13 fastslogs att nivån på schablonersättningen påverkar möjligheten för goda arbetsvillkor för den personliga assistenten och därmed riskerar det även att påverka insatsen gentemot den assistansberättigade. Regeringen fastställer årligen timschablonen, som utgör grunden för beräkning av ersättning för personlig assistans. Socialutskottet menar i betänkandet att regeringen framöver årligen bör redovisa hur det föreslagna schablonbeloppet har räknats fram.
Vidare är det angeläget att göra en översyn av dagens modell för uppräkning av assistansersättningen. Regeringen bör därför snarast tillsätta en utredning med målet att ta fram en långsiktigt hållbar finansieringsmodell för assistansersättningen, som bättre tar hänsyn till olika utförares faktiska kostnader. Centerpartiet menar att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på en modell för uppräkning av den personliga assistansen i enlighet med riksdagens tillkännagivande (2023/24: SoUf13) från den 12 juni 2024.
Möjligheten att få dispositionsrätt till ledarhund kan var avgörande för att personer med synnedsättning skall få mer frihet och ökat självbestämmande. Idag innehåller villkoren för dispositionsrätt bl.a. en åldersgräns på 18 år och krav på god omsorg om hunden.
Centerpartiet menar att förmågan hos olika individer att kunna ta hand om en ledarhund kan skilja sig åt och styrs av personlig mognad snarare än av en bestämd åldersgräns. Vi står upp för en funktionsrätt som utgår från individen och åldersgränsen behöver därför ses över. Centerpartiet vill utreda möjligheten för personer under 18 år att få tillgång till ledarhund.
I de nuvarande villkoren för dispositionsrätt för ledarhund finns även krav på att brukaren har en synnedsättning som innebär en total avsaknad av ledsyn. Centerpartiet anser att även personer med dövblindhet, dvs. personer med i varierande grad nedsatt syn och hörsel, ska kunna tilldelas en dispositionsrätt till ledarhund. Dövblindhet är en egen funktionsnedsättning som kan innebära stora nedsättningar i kommunikations- och orienteringsförmåga vilket försvårar möjligheten att kunna förflytta sig säkert och tryggt. En möjlighet till ledarhund för dövblinda, även de med ledsyn, skulle därför utgöra en viktig frihetsreform för dessa individer. En utredning som tittar på möjligheten för dövblinda, även med ledsyn, att få tillgång till ledarhund bör därför tillsättas.
Ledar- och assistanshundar är hundar som har specialtränats för att ge stöd i vardagen till personer med olika typer av funktionsnedsättning. Ledarhundar skall göra det lättare för personer med grav synnedsättning eller blindhet att ta sig fram. Assistanshundar är ofta ett viktigt stöd för personer med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom, som t.ex. hörsel- och rörelsenedsättning, autism, diabetes eller andra funktionsnedsättningar. Det kan vara skillnaden mellan isolering och möjligheten att röra sig i samhället.
Ledar- och assistanshundar är hjälpmedel, inte sällskapsdjur. Det innebär att de har rätt att vistas i fler miljöer än andra hundar. Ledar- och assistanshundförare omfattas av förbudet mot diskriminering som har samband med funktionsnedsättning. Diskrimineringsförbuden omfattar bland annat restauranger, butiker, varuhus, vårdcentraler, sjukhus, läkarmottagningar, simhallar, teatrar och gym. Det gäller även inom kollektivtrafiken, färdtjänst och taxi. En ledar- eller assistanshund som hjälpmedel är för de flesta som behöver det avgörande för att kunna röra sig i samhället. Dessvärre upplever många utsatthet och diskriminering i sin vardag. Diskrimineringsombudsmannen vittnar om att ledar- och assistanshundförare ibland nekas att besöka offentliga platser eller inrättningar som restauranger, butiker, kollektivtrafik, vårdinrättningar och träningslokaler tillsammans med sin ledar- eller assistanshund. Hundförarna riskerar också att bli otrevligt bemötta och de behöver inte sällan själva informera personal om vad en ledar- eller assistanshund är och vad diskrimineringsförbudet innebär. Det pekar inte minst på vikten av ett utbildnings- och kompetenslyft för såväl offentliga som privata institutioner och aktörer.
I ett samhälle med alla likas rätt och möjlighet att få röra sig fritt är det inte acceptabelt att bli diskriminerad. För att alla människor skall kunna delta i samhället på likvärdiga villkor behöver regeringen utreda hur rätten att ha med sig ledarhund respektive assistanshund kan regleras via föreskrifter eller författningsändringar.
Tolktjänsten är en viktig samhällsfunktion som möjliggör delaktighet och inflytande i samhället genom att bidra till ömsesidig kommunikation, information och erfarenhetsutbyte mellan döva, hörselskadade, personer med dövblindhet och hörande människor. 2020 års tolktjänstutredning lämnade sitt betänkande Handlingsplan för en långsiktig utveckling av tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet i mars 2022 (SOU 2022:11). Utredningen föreslår en ny lag om tolktjänst för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet som ska ersätta den nuvarande regleringen i hälso- och sjukvårdslagen om tolktjänst för vardagstolkning. Förslaget innebär bland annat bättre samordning och styrning samt bättre förutsättningar för utveckling och ny kunskap om effekter av insatser för att fler personer som är döva, hörselskadade eller har dövblindhet kan delta i arbetslivet. Andra delar av målgruppen som särskilt beaktas är barn och unga samt personer som är utsatta för våld. Vidare föreslås en uppräkning av statsbidraget till regionerna för tolktjänst för vardagstolkning.
Betänkandet har remissbehandlats men regeringen har inte återkommit med en proposition till Riksdagen. En bättre fungerande tolktjänst avgörande för att människor inte ska stängas ute från samhället. Inom arbetslivet är detta en mycket central fråga, inte minst för personer med dövblindhet. Reformbehoven är omfattande.
Regeringen bör lägga fram de författningsförslag som behövs för att förslagen från betänkandet Handlingsplan för en långsiktig utveckling av tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet (SOU 2022:11) kan implementeras senast den 1 januari 2026.
Att kunna identifiera sig som medborgare bör vara en av statens grundläggande uppgifter. Detta har fungerat väl under den tid då vi använt oss av pass eller andra fysiska ID-kort. Men medan digitaliseringen har utvecklats har även sättet vi identifierar oss på gjort det och det sker till största del med Bank-ID - 93 procent av befolkningen använder idag digital e-legitimation. Bank-ID har idag en monopolliknande ställning på marknaden för digitala identifieringsmetoder och ägs av storbankerna, det gör att de kan använda sin ställning gentemot företag som behöver använda deras tjänst och tjäna stora summor på detta. Dessutom måste du vara bankkund för att få ta del av Bank-ID vilket är problematiskt ur ett inkluderingsperspektiv. Förutom det lever de privata alternativ som finns idag inte upp till den högsta säkerhetsklassningen som EU ställer på identifieringstjänster och med anledning av detta tillsattes 2022 en utredning om en statlig e-legitimation. Nu har DIGG - myndigheten för digital inkludering fått i uppdrag att ta fram en digital e-legitimation av högsta säkerhetsklass.
En statlig e-legitimation måste förutom att nå högsta säkerhetsklass vara inkluderande och enkel att användas av alla människor i vårt samhälle, även för individer med funktionsnedsättning. Ett tillgängligt och inkluderande samhälle måste innebära att även personer med t.ex. nedsatt syn, nedsatt rörelseförmåga eller kognitiv förmåga kan identifiera sig digitalt. Allt annat skulle vara diskriminerande och uteslutande. Centerpartiet vill därför att regeringen även utreder hur digitala tjänster, så som banktjänster, digital signering och digital identifiering, kan tillgängliggöras på lika villkor även för personer med funktionsnedsättningar som försvårar eller omöjliggör tillgången till dessa tjänster idag
Hjälpmedel är till för att kompensera för funktionsnedsättningar, men det är stora skillnader över landet när det gäller tillgång på hjälpmedel, typ av hjälpmedel, avgifter för hjälpmedlen etc. Det kan till exempel handla om att man bara får en rullstol, även om man behöver olika rullstolar för inom- respektive utomhusbruk. För barn kan detta bli extra besvärligt. Beslut om vilket hjälpmedel man ska få, eller inte få, går inte att överklaga, eftersom man inte kan överklaga beslut om vård.
Fritidshjälpmedel är viktiga för att barn och vuxna ska kunna ha en meningsfull fritid, träna och utvecklas och i de flesta regioner är det ingenting man kan få eller låna. Fritidsbanker byggs upp genom privata initiativ på sina håll, men det är långt ifrån tillräckligt.
Fritidshjälpmedel kan också vara en viktig faktor för habiliteringsinsatser. Habiliteringens uppdrag är ge stöd åt personer med funktionedsättning med att förebygga och minska svårigheter som funktionsnedsättningen innebär. Det kan till exempel handla om behandling, träning, rådgivning – eller att prova ut hjälpmedel. Tyvärr brister ofta habiliteringen på grund av att tillgängligheten är dålig och kvaliteten undermålig. Genom att öppna upp för fler aktörer, både ideella och kommersiella, kan möjligheterna till delaktighet för den enskilde öka. Det kan också stärka drivkrafterna att erbjuda insatser av hög kvalitet.
All vård och omsorg ska vara god och jämlik oavsett var i landet man befinner sig, och i det ingår även behov av stöd och hjälpmedel. Samtliga politiska områden måste genomsyras av ett perspektiv som främjar individens möjlighet att interagera i sin vardag.
Centerpartiet vill ha en reglering av hjälpmedelsförskrivningen genom tydligare nationell styrning i syfte att säkerställa en mer jämlik hjälpmedelsförsörjning. I ett första steg vill vi därför utreda möjligheten att skapa en separat hjälpmedelslag.
Vi vill även stärka tillgången till fritidshjälpmedel och utredningen behöver därför utreda rätten till fritidshjälpmedel. Vi vill även utreda hur fler aktörer kan delta i habiliteringen. Om man får avslag på önskemål om ett hjälpmedel som man själv anser att man behöver så ska man kunna överklaga detta.
Centerpartiet står upp för allas lika rätt, där varje individ respekteras och inkluderas i samhället. Det nationella målet för funktionshinderspolitiken är att uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund.
Men trots förbud mot diskriminering av personer med funktionsnedsättning är det en av de diskrimineringsgrunder som förekommer oftast i anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Det gäller inte minst barn och unga med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det är helt oacceptabelt. För att motverka diskriminering av personer med funktionsnedsättning, s.k. funkofobi, vill Centerpartiet ge Myndigheten för delaktighet i uppdrag att ta fram en nationell strategi för att motverka funkofobi.
Möjligheten till färdtjänst är en grundläggande del i den svenska funktionshinderpolitiken. Ett tillgängligt samhälle där individen har möjlighet att kunna förflytta säkert och tryggt, oavsett funktionsnedsättning, skall vara en självklarhet. Sedan färdtjänstlagens tillkomst 1997 har dock antalet personer med färdtjänsttillstånd minskat. Detta trots att befolkningen vuxit kraftigt, med en allt större andel äldre.
Myndigheten Trafikanalys fick i mars 2022 uppdrag om att utreda tillståndsgivningen för färdtjänst och Trafikanalys la under 2023 fram en rapport med förslag på hur möjligheten till färdtjänst kan förbättras. Rapporten visar på att kommunernas praxis för beviljandet av färdtjänsttillstånd och tillämpningen av författningarna har försvårat för många att få färdtjänsttillstånd. Ett snårigt regelverk har också bidragit till att kommunerna kan göra olika bedömningar, vilket bidrar till ojämlik tillgång till färdtjänst över landet. Tillämpningarna skiljer sig från intentionerna i färdtjänstlagen och målen i funktionhinderpolitiken.
Ett exempel är att sökandens avstånd till närmaste hållplats idag inte beaktas i rättspraxis. Centerpartiet menar liksom Trafikanalys att behovet av färdtjänst ska bedömas från start till mål på resan och inkludera ett hela resan-perspektiv från dörr till dörr. Med andra ord måste individens självständiga förmåga att genomföra hela resan bedömas, t.ex. att planera resan, köpa biljetter, medföra enklare bagage, orientera sig och förflytta sig till och från hållplatser.
Det är nu hög tid för regeringen att återupprätta färdtjänsten. Regeringen bör lägga fram de författningsförslag som behövs för att innehållet från Trafikanalys rapport Tydligare kriterier för färdtjänsttillstånd – redovisning av regeringsuppdrag (2023:3) kan implementeras senast den 1 januari 2026.
Gode män, förvaltare och förmyndare
Gode män, förvaltare och förmyndare (fortsättningsvis gode män) utför ett mycket viktigt uppdrag i att hjälpa personer med funktionsnedsättning eller kraftigt försvagat hälsotillstånd, samt i vissa fall barn, att tillvarata sina intressen. En god man har rätt till skäligt arvode, även om uppdraget i realiteten utförs mot en blygsam ersättning då uppdraget av hävd huvudsakligen anses vara ideellt. Arvodet till den gode mannen betalas av huvudmannen eller av kommunen, beroende på huvudmannens ekonomiska situation. Uppdraget kan variera stort både i arbetsbelastning och komplexitet. I en rapport från Riksrevisionen från år 2017 framgår det att verksamheten med gode män, som i så hög grad bygger på ideellt engagemang, är sårbar och riskerar att falla samman och lämna tusentals utsatta människor i sticket. Det är redan idag svårt att rekrytera personer med tillräckliga kvalifikationer till uppdraget. Även tillsynen och kontrollen inför förordnandet av den gode mannen, samt över hur god mansuppdraget utförs, är idag otillräcklig. Det finns heller inget krav på att den gode mannen har en ansvarsförsäkring som täcker uppdraget.
Riksrevisionen har, i likhet med utredningen Gode män och förvaltare - en översyn, SOU 2021:36, (fortsättningsvis benämnd som godmansutredningen) föreslagit att regeringen utser en nationell myndighet som ansvarar för tillsynen, tar fram statistik och samordnar utbildningsinsatser för gode män. Det är något som Centerpartiet har krävt länge och som även Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) vill se. Det skulle också ge möjlighet till en mer övergripande granskning av systemet med gode män, och en bättre möjlighet till likvärdiga och bra utbildningar för gode män, liksom till olika former av stöd till dessa viktiga samhällsbärare. Centerpartiet vill att regeringen i första hand ser över om det verkligen behöver inrättas en ny myndighet som utredningen föreslår, eller det är möjligt att ge uppdraget till en redan befintlig myndighet med liknande kompetens och uppgifter.
Många av förslagen i godmansutredningen är bra och stärker huvudmannens intressen, bland annat i frågan om att få hjälp med sina personliga angelägenheter. Även förtydligandena om vad som är viktigt att ta hänsyn till i det fall det behövs en anställd gode man, är bra. Centerpartiet vill därför att regeringen skyndsamt återkommer med förslag på hur man kan förändra systemet med gode män, förvaltare och förmyndare. I samband med detta bör man också se över vem som ska betala ut ersättningen och vem som ska stå för kostnaden.
Centerpartiet driver sedan tidigare att en professionalisering av gode män för ensamkommande barn bör införas eftersom det rör sig om en grupp som det krävs särskilda kunskaper att företräda. Det finns även andra grupper som kan ha behov av en professionell god man. I godmansutredningen föreslås att man ska kunna anställa en god man om det är motiverat med hänsyn till uppdragets svårighetsgrad eller det finns särskilda skäl med hänsyn till den enskildes intressen. Centerpartiets instämmer i detta förslag.
|
Martina Johansson (C) |
|
|
Alireza Akhondi (C) |
Anne-Li Sjölund (C) |
|
Jonny Cato (C) |
Catarina Deremar (C) |
|
Niels Paarup-Petersen (C) |
Christofer Bergenblock (C) |
|
Anders W Jonsson (C) |
|