Lantbruk är en svår form av företagande. Av det skälet är det detta år extra viktigt att undanröja de hinder och problem som går. Ett par av dem hittas inom rovdjurspolitiken.
Vi anser att det är möjligt att värna biologisk mångfald och samtidigt värna lantbruk och en god vardag i hela landet. Det förutsätter dock ett samförstånd och ett gott förhållande mellan staten och de människor som drabbas av rovdjursskador.
Rovdjur räknas till statens vilt. Kostnaderna för rovdjursskador på tamdjur kan bli avsevärda för en enskild lantbrukare eller jägare. Tamdjursägare kan få bidrag från länsstyrelsen för att förebygga, exempelvis genom rovdjursavvisande stängsel, och djurägare kan få ersättning för skadade och döda djur och även för vissa andra kostnader. Mer hänsyn behöver dock tas till allt extra arbete och minskad produktivitet som uppkommer inom lantbruket. Hänsyn behöver även tas till att den reproduktiva förmågan hos får sjunker i områden med många rovdjur och i angripna besättningar jämfört med andra besättningar. Därtill behöver hänsyn tas till att en tränad jakthund knappast går att jämföra med en nyinköpt valp; jakthunden har ju gått åtskilliga dyra kurser och tränats under otaliga timmar för att utveckla sin förmåga och skicklighet.
En ny ersättningsmodell bör övervägas där staten tar större ansvar för dessa kostnader, inte minst eftersom staten uppmanar till lantbruk genom den av riksdagen beslutade nationella livsmedelsstrategin och till jakt med hund genom jaktförordningens regelverk för viltvård.
Därtill behöver jämlikhet över landet säkras. Det är oacceptabelt att forskning visar att avslagen på ansökningar om utbetalningar är oproportionerligt många i län med hög vargförekomst. All ojämlikhet över landet måste motverkas.
|
Joar Forssell (L) |
Lina Nordquist (L) |