Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
Figur 1.1 Förvaltningskommuner för meänkieli år 1999
Källa: Samuel Svärd.
104
Som om vi aldrig funnits
– exkludering och assimilering
av tornedalingar, kväner och lantalaiset
Aivan ko meitä ei olis ollukhaan
–eksklyteerinki ja assimileerinki tornionlaaksolaisista, kväänistä ja lantalaisista
Slutbetänkande av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset
Stockholm 2023
SOU 2023:68
SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1.
Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet
Omslag: Elanders Sverige AB
Omslagsbild: Martina Huber
Tryck och remisshantering: Elanders Sverige AB, Stockholm 2023
ISBN
ISBN
ISSN
Till statsrådet Parisa Liljestrand
Regeringen beslutade den 19 mars 2020 att tillsätta en kommitté i form av en sannings- och försoningskommission för granskning av kränk- ningar och övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kommissionen skulle utreda den assimileringspolitik som bedrevs av svenska staten under 1800- och
Regeringen beslutade den 23 juni 2021 om ett tilläggsdirektiv varigenom utredningstiden förlängdes till den 15 maj 2023. Enligt tilläggsdirektivet skulle ett delbetänkande lämnas den 16 maj 2022. Regeringen beslutade den 1 februari 2023 om ytterligare ett tilläggs- direktiv varigenom utredningstiden förlängdes från den 15 maj 2023 till den 15 november 2023.
Som ledamöter i kommissionen förordnades fr.o.m. den 11 juni 2020 fil. dr Malin Arvidsson, professor emeritus Lars Elenius, pro- fessor emeritus Kenneth Hyltenstam, f.d. kommunalrådet Bengt Niska, juristen Kaisa Syrjänen Schaal, docenten Sia Spiliopoulou Åkermark och fil. master Josephine Ylipää. Den 8 mars 2021 förord- nades professor
Som utredningssekreterare i kommissionen anställdes den 14 april 2020 juristen Pernilla Krusberg och den 11 maj 2020 komministern Stefan Aro. Den 18 maj 2020 anställdes juristen Kaisa Syrjänen Schaal som utredningssekreterare och hon entledigades den 31 augusti 2020. Kanslirådet Eva Dahlén lånades in från Regeringskansliet FA kommunikation fr.om. 10 september 2020 och anställdes som utred- ningssekreterare i kommissionen fr.o.m. den 1 maj 2022.
Verksamhetsledaren Eva Kvist anställdes som utredningssekre- terare i kommissionen fr.o.m. den 1 mars 2021 och hon entledigades den 6 juni 2021. Pedagogen Astrid Kruukka anställdes som utred- ningssekreterare den 30 augusti 2021 och pol. master Elsa Hellqvist som biträdande utredningssekreterare den 1 oktober 2021. Pernilla Krusberg entledigades den 2 oktober 2021. Som huvudsekreterare anställdes den 12 november 2021 juristen Nadia Boussaid Pettersson och hon entledigades den 14 augusti 2022. Juristen Anna Rosenmüller Nordlander anställdes som utredningssekreterare den 1 februari 2022 och entledigades den 2 juni 2022. Elsa Hellqvist och Astrid Kruukka entledigades från sina uppdrag den 28 februari 2022.
Översättaren Anders Alapää anställdes som utredningssekre- terare den 15 februari 2022. Universitetslektorn i historia Josefin Rönnbäck och laboranten Iris Kvist anställdes som utredningssekre- terare den 1 juni 2022. Fil. master Josephine Ylipää anställdes som utredningssekreterare den 27 juni 2022. Iris Kvist entledigades den 30 september 2022 och Anders Alapää entledigades den 2 oktober 2022.
Pol. master Elsa Hellqvist anställdes som biträdande utrednings- sekreterare och doktorand i statsvetenskap, Daniel Fjellborg anställ- des som utredningssekreterare den 1 augusti 2022. Juristen Paula Pontvik anställdes som utredningssekreterare och kanslirådet Anna- Lena Sjölund som huvudsekreterare den 15 augusti 2022. Daniel Fjellborg entledigades den 31 december 2022.
Paula Pontvik entledigades den 13 mars 2023. Utredaren Jennie Spetz anställdes som utredningssekreterare den 6 mars 2023. Hon entledigades den 15 oktober 2023.
Kommittén har antagit namnet Sannings- och försoningskommis- sionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Kommissionen överlämnade i juni 2022 delbetänkandet Då män- niskovärdet mättes – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2022:32).
Härmed överlämnar kommissionen sitt slutbetänkande Som om
vialdrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2023:68). Samtliga ledamöter har ställt sig bakom betänkandet.
Kommissionens uppdrag är i och med detta slutfört.
Pajala i november 2023
Elisabet Fura
Hanna Aili
Malin Arvidsson
Lars Elenius
Kenneth Hyltenstam
Bengt Niska
Sia Spiliopoulou Åkermark
Kaisa Syrjänen Schaal
/Stefan Aro
/Eva Dahlén
/Elsa Hellqvist
/Josephine Ylipää
Innehåll
Innehåll |
SOU 2023:68 |
1.2.6Annat arbete med att sprida information
och öka kunskap...................................................... |
1.2.7Samarbeten och samråd med myndigheter
1.4.1Benämning av minoriteten, området
1.6En bred definition av vad som omfattas
av assimileringspolitik .......................................................... |
||
1.6.2Statens ansvar för assimileringspolitiken
och retroaktivitetsdilemmat ................................. |
1.6.3Staten har en skyldighet i dag att främja förutsättningarna för minoritetens kultur
|
och identitet .......................................................... |
|
1.6.5Utgångspunkter för en upprättelse- och
2.2.2Den europeiska stadgan om landsdels- eller
minoritetsspråk ..................................................... |
2.3Nationell reglering om nationella minoriteter
och minoritetsspråk.............................................................. |
8
SOU 2023:68 |
Innehåll |
|
Regeringens politik för de nationella minoriteterna........... |
||
3.2Norges sannings- och försoningskommission
för samer, kväner och norskfinnar ....................................... |
||
3.3Finlands sannings- och försoningskommission
för samer ................................................................................ |
||
3.4Den svenska sanningskommissionen för det
samiska folket........................................................................ |
3.4.1Beslut om inrättande och bakgrund till
|
kommissionen........................................................ |
|
3.5Andra tidigare exempel på sannings- och
3.6.2Försoningsarbetet mellan Svenska kyrkan och
samerna................................................................... |
3.6.3Svenska kyrkan inleder en upprättelseprocess
9
Innehåll |
SOU 2023:68 |
4.3Den finskspråkiga befolkningens ställning i det
svenska riket.......................................................................... |
||
Minoritetens kulturella särdrag ............................ |
||
4.3.2Kriget med Ryssland och delningen
DEL 3 Kommissionens kartläggning
5 Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt ... 235
5.1Utgångspunkter för kommissionens kartläggning
5.1.4Etiska hänsynstaganden utifrån
|
individskyddskravet .............................................. |
|
Kommissionens sekretess..................................... |
10
5.3Intervjuer i syfte att samla in personliga berättelser och
inhämta kunskap ................................................................... |
5.3.1Demografisk information om
|
intervjupersonerna................................................. |
|
5.3.4Kunskapsinhämtande intervjuer med
6.1Språklig och kulturell assimilering bland tornedalingar,
6.1.3Förhållningssätt till det svenska språket och
|
kulturen .................................................................. |
|
11
Innehåll |
SOU 2023:68 |
6.1.5Kvinnor och mäns relationer till assimilation
6.1.6Överföring av språk och kultur till yngre
|
generationer........................................................... |
|
6.2 Assimileringens konsekvenser för identiteten.................... |
||
6.2.1Olika begrepp används inom minoriteten
för den egna gruppen ............................................ |
6.2.2Avsaknad av samhörighet och sämre
|
psykiskt mående.................................................... |
|
Namnbyten............................................................ |
||
6.3Osynliggörande, nedvärdering och negativ
särbehandling ........................................................................ |
6.3.1Allmänhetens bristande kunskap och
osynliggörande ...................................................... |
6.3.2Osynliggörande i förhållande till den
samiska minoriteten .............................................. |
6.3.3Behov av att informera eller tystnad
|
kring ursprung....................................................... |
|
Upplevelser av nedvärdering ................................ |
6.3.5Negativ särbehandling i kontakt med
|
det offentliga ......................................................... |
|
6.4Ogynnsam språk- och kunskapsutveckling
7.1Försvenskningen i Tornedalens folkskolor
från 1880- till |
||
7.1.2Erfarenheter av assimilerande språkpolitik
i folkskolan ............................................................ |
12
7.2.3Efter kommunaliseringen: mindre våld
7.2.4Erfarenheter av arbetsstuga och folkskola
|
||
7.3 Vidarestudier efter folk- och grundskolan .......................... |
||
|
||
|
i minoritetsområdet............................................... |
|
7.3.2Erfarenheter och reflektioner
7.5Tornedalens folkhögskola och bibliotek
7.6.1Förstärkta formella rättigheter
under |
7.6.2Erfarenheter av modersmålsundervisning
|
||
|
och framåt .............................................................. |
|
7.7 Sammanfattande analys......................................................... |
7.7.1Minoritetens barn hamnade
|
i ett kunskapsunderläge......................................... |
|
Flera aktörer bär ett ansvar ................................... |
||
13
Innehåll |
SOU 2023:68 |
8.1.3Samverkan mellan minoriteten och
8.3Andra aspekter som har påverkat minoritetens
traditionella näringar och kultur.......................................... |
8.3.1Gränsdragningen 1809 splittrade minoritetens
|
bosättningsområde................................................ |
|
8.3.3Förändringar i minoritetens
|
försörjningsmöjligheter ........................................ |
|
Avvittring och skiftesdelning ............................... |
8.3.5Statens hantering av andra mark- och
|
naturresursfrågor................................................... |
|
8.3.7Begränsningar av minoritetens rätt att utöva
|
|
|
|
rättigheter för samerna.......................................... |
|
|
||
|
och beslutfattande ................................................. |
8.3.9Urfolksfrågan kopplas samman med
14
SOU 2023:68Innehåll
9.2.3Laestadianismen som etnisk identitet
och motvikt till assimileringen ............................. |
9.2.4Laestadianismens betydelse för
språkbevarandet ..................................................... |
9.2.5Den laestadianska identiteten och
|
||
Sammanfattning..................................................... |
||
9.3 Kyrkan i nationalismens tjänst............................................. |
||
9.3.2Reformationen – att förmedla tron
9.3.6Biskop Landgren och hotet från
laestadianismen ...................................................... |
9.3.7Prästen P.O Grape – en länk mellan väckelse
|
och kyrka................................................................ |
|
Statsskolor inrättas ................................................ |
||
9.3.13Finnbygdsutredningen och
nomadskolereformen ............................................ |
9.3.14Nomadskolereformen och osynliggörande
av minoriteten ........................................................ |
|
9.3.15 Kyrkans inflytande minskar.................................. |
15
Innehåll |
SOU 2023:68 |
9.3.16Omsvängning mot en mer tillåtande
9.4.5Kollektinsamling och bilden av den
10.2.1Få intervjuade har upplevt rasbiologiska
16
SOU 2023:68 |
Innehåll |
11 Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen... 521
11.1 Röster för tvåspråkighet under första delen av
11.1.1Den utbildade tvåspråkiga medelklassens
betydelse................................................................. |
|
11.1.2 Förespråkarnas dubbla roll.................................... |
11.1.3Den laestadianska väckelserörelsens betydelse
för språkbevarandet ............................................... |
|
11.1.4 Tornedalens folkhögskolas dubbla roll ................ |
11.1.5Jordbrukarnas ungdomsförbunds roll i att
sprida litteratur och kultur på minoritetsspråket... 526
11.2 Protester mot försvenskningen under efterkrigstiden ....... |
|
|
för språket och kulturen ....................................... |
|
11.2.3Språkpolitiskt uppvaknande inom forskningen
11.4.2Kväner och lantalaiset organiserar sig
|
||
Meänmaa ................................................................ |
||
Met Nuoret ............................................................ |
11.4.5En ny generation som är ”Proud to be
ummikko” .............................................................. |
17
Innehåll |
SOU 2023:68 |
12.2.3Den lokala nivån – de lokala styrelserna
18
19
Innehåll |
SOU 2023:68 |
|
|
av förslagen ........................................................................... |
|
|
att reparera skadan ................................................ |
14.5.2Minoriteten måste ges inflytande över regeringens fortsatta arbete för försoning
och upprättelse ...................................................... |
14.5.3Gränsdragning mellan åtgärder som berör
|
|
samtliga nationella minoriteter............................. |
|
|
|
14.6 Övergripande mål: synliggörande och egenmakt ............... |
|
14.6.1 Ökat inflytande och ökad egenmakt.................... |
14.6.2Ett erkännande av kväner och lantalaiset som en del av den nationella minoriteten
|
tornedalingar ......................................................... |
|
|
||
|
informationscentrum ............................................ |
14.6.5Utökat uppdrag till Forum för levande historia i syfte att synliggöra historiska
övergrepp och kränkningar................................... |
|
14.6.6 Utökat organisationsbidrag.................................. |
14.6.7Utökat utbud och förhöjd kvalitet inom
public service ......................................................... |
14.6.8Forskningssatsning om minoritetens historia,
språk och samhälle ................................................ |
14.6.9Översättning av kommissionens
14.7.1Förslagen i betänkandet Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade
|
|
revitalisering bör genomföras ............................... |
20
SOU 2023:68 |
|
Innehåll |
Stärkta folkrättsliga åtaganden.............................. |
||
|
||
och kulturfrämjande.............................................................. |
||
14.8.2Integrerad undervisning på meänkieli
14.8.3Utvecklade möjligheter att lära sig meänkieli
i vuxen ålder ........................................................... |
14.8.4Förstärkta möjligheter att lära sig meänkieli i kombination med de kulturella och kreativa
14.11.2Länsstyrelsen i Norrbottens län bör granska sin roll i förhållande till arbetsstugorna och
21
Innehåll |
SOU 2023:68 |
14.11.5Universitet och högskolor bör göra efterforskningar om sin roll i rasbiologin samt
14.11.6Tornedalens folkhögskola bör närmare granska sin roll och sitt ansvar i assimileringen
av minoriteten ....................................................... |
14.11.7Region Norrbotten och kommunerna bör aktivt synliggöra minoriteten genom
22
Förord
”För mig handlar det inte om en längtan efter det förflutna – utan om en önskan att framtiden inte ska tappa bort historien utan ha den med sig.”
Så skriver författaren Maja Hagerman i sin bok Minnesbrunnen år 2022. Välartikulerat beskriver hon den kamp om minnen som pågår i Sverige i dag.
När bilden av nationalstaten konstruerades under
Kanske är det inte så konstigt. Tornedalingars, kväners och lantalaisets erfarenheter av att ha blivit nedvärderade, diskriminerade och utsatta för kränkningar och övergrepp stämmer inte överens med vår självbild av Sverige som en humanitär stormakt. Det är en del av vår gemensamma historia som har osynliggjorts. Det är hög tid att den historien nu får ta den plats den förtjänar.
Kommissionen har fått ta del av enskildas personliga erfarenheter av den assimileringspolitik som staten och Svenska kyrkan bedrev under 1800- och
23
Förord |
SOU 2023:68 |
traditionella näringar så som renskötsel, jakt och fiske, näringar som minoriteten har haft tillgång till i tidigare generationer. Det handlar om smärtsamma minnen från skolan och arbetsstugan. Framför allt handlar det om konsekvenser som lever vidare än i dag.
Men den förlust som assimileringspolitiken inneburit är inte bara tornedalingars, kväners och lantalaisets egen, utan hela Sveriges. Vi alla som bor i Sverige har gått miste om en del av vårt lands gemen- samma historia. Det är min övertygelse att Sverige hade varit ett rikare land i dag om assimileringspolitiken aldrig ägt rum.
Ett fortsatt arbete för försoning och upprättelse förutsätter att staten och Svenska kyrkan tar på sig ansvaret för den genomförda assimileringspolitiken och de konsekvenser den har fått för minori- teten. En utgångspunkt för en framtida upprättelse och försoning är att erkänna de kränkningar som har begåtts mot minoriteten och gottgöra för konsekvenserna. Genom konkreta åtgärder kan staten lägga grunden för en framtid där erfarenheterna från det gamla, mångkulturella och flerspråkiga Sverige formas till vägmärken för det moderna, framtida Sverige.
Föreliggande slutbetänkande med tillhörande publikationer är resultatet av ett lagarbete. Kommissionens ledamöter har i sitt arbete biträtts av såväl sekreterare som forskare och andra experter men jag vill särskilt framhålla insatsen som alla intervjupersoner stått för. Utan deras generösa och modiga bidrag hade detta betänkande aldrig kunnat skrivas. Jag är full av beundran för dessa individer och ödmjuk inför vad det har kostat. Vi har gjort vårt bästa för att för- valta förtroendet som visats oss och lämnar med tillförsikt över be- tänkandet. Vi hoppas och tror att det kan utgöra en början till en framtida försoning och upprättelse.
Elisabet Fura ordförande
24
Esipuhe
”Mulle se ei ole kyse ette haaveila entisaikoja – ko toivomus ette tulevaisuus ei unhouttas histuuriata ko kantas sen matkassa.”
Näin kirjailia Maja Hagerman kirjottaa hänen kirjassa Minnes- brunnen vuelta 2022. Hyvin artikyleeratusti hään selostaa siittä muistoitten keskinhäisestä kamppailusta joka tänäpäivänä oon käynissä Ruottissa.
Ko kuva kansalisvaltiosta konstryeerathiin,
Se ei piiain ole niin kummalista. Tornionlaaksolaisitten, kväänitten ja lantalaisitten kokemukset ette heitä oon halveksuttu, syrjitty ja ette het oon joutunheet loukkauksitten ja väkistämisitten kohtheeksi ei ole sama kuva ko meän omakuva Ruottista hymanitäärinä suurvaltana. Se oon osa meän yhtheisestä histuuriasta joka oon tehty näkymättömäksi. Se oon korkea aika ette se histuuria nyt saapii ottaa sen paikan minkä se ansaittee.
Komisuuni oon saanu ottaa ossaa yksityisitten ihmisitten henkilökohtasista kokemuksista siittä assimileerinkipolitiikasta jotako valtio ja Ruottin kirkko harrastit
25
Esipuhe |
SOU 2023:68 |
sukupolvesta toisheen. Se oon kokemuksesta ette oon otettu pois oikeuet liitetty perintheelishiin elinkeihnoin niinku poronhoithoon, jahthiin ja kalastuksheen, elinkeinoja joihiin minuriteetilä entisissä sukupolvissa oli saatavuus. Se oon kyse tuskasista muistoista koulusta ja työtuvasta. Ennen kaikkia se oon kyse konsekvensistä jokka elävät vielä tänä päivänä.
Mutta se häviö jotako assimileerinkipolitiikka oon tarkottannu ei ole aivan tornionlaaksolaisitten, kväänitten ja lantalaisitten oma, ko koko Ruottin. Met kaikin jokka asuma Ruottissa olema menettänheet osan meän maan yhtheisestä histuuriasta. Se oon minun usko ette Ruotti olis ollu rikhaampi maa tänäpäivänä jos assimileerinkipolitiikkaa ei olis ollukhaan.
Tie sovinthoon ja hyvityksheen etelyttää ette valtio ja Ruottin kirkko ottavat päälensä vastuuen assimileerinkipolitiikasta jotako oon tehty ja niistä seurauksista mitä se oon tuottanu minuriteetile. Yks lähtökohta tulevaiselle hyvitykselle ja sovitukselle oon ette tunnustaa niitä loukkauksia joitako oon tehty minuriteettiä vasten ja korvata seurauksista. Konkreetitten toimenpioitten kautta valtio saattaa lua perustan tulevaisuuele jossako kokemukset vanhaasta monikulttuurisesta ja monikielisestä Ruottista muotostehaan tiemerkiksi uuenaikhaiselle, tulevaiselle Ruottile.
Esitetty loppumietintö liitheitten kansa oon tulos ryhmätyöstä. Komisuunin jäsenet oon heän työssä saahneet apua niin sekreteerarilta ko tutkioilta ja muilta ekspärtiltä mutta mie halvaan erityisesti korostaa kaikitten haastatteluhenkilöitten tehtyjä toimia. Ilman heän höölitten ja rohkeitten ittestä antamisesta tätä mietintöä ei olis koskhaan menny kirjottaa. Mie olen täynä kunniotusta näitä intiviitä kohin ja nöyrä siittä mitä net ihmiset oon antanheet ittestä. Met olema tehneet meän parhauen ette hallita luottamusta jotako oon näytetty meitä kohin ja jätämä luottamuksella yli mietinön. Met toivoma ja uskoma ette se saattaa olla alku tulevaisuuen sovitukselle ja hyvitykselle.
Elisabet Fura puhheenjohtaja
26
Foreword
“For me, it’s not about nostalgia for the past, but about wanting to ensure that the future does not lose sight of its history – that it carries that history with it”
writes Maja Hagerman in her book Minnesbrunnen (The font of memories) in 2022. In it, she describes the contest over memories in Sweden today.
When the vision of the
Perhaps this is not so surprising. The history of Tornedalians, Kvens and Lantalaiset – of being disparaged and belittled, discrimi- nated against and subjected to violations of their rights and mistreat- ment – does not sit well with our
Individuals have shared with the Commission their personal experiences of the assimilation policy pursued by the State and the Church of Sweden during the 1800s and 1900s. Their accounts are steeped in loss, being rendered invisible, and being made to feel
27
Foreword |
SOU 2023:68 |
ashamed. They are about experiencing their language and culture as shameful, and largely losing their language and culture from one generation to another. About being deprived of their rights tied to traditional livelihoods such as reindeer herding, hunting and fishing
–livelihoods that the minority freely exercised in previous genera- tions. About painful childhood memories from school and the arbets- stuga (residential work cottages). More than anything, they are about the consequences of this policy that persist even to the present day.
But the losses resulting from the assimilation policy are not just losses for the Tornedalians, Kvens and Lantalais, but for the whole of Sweden. All of us who live in Sweden have been deprived of a part of our country’s shared history. It is my belief that Sweden would have been a richer country today if the assimilation policy had never happened.
The road to reconciliation and redress requires the State and the Church of Sweden to take responsibility for the assimilation policy that was implemented and its consequences for this minority. A starting point for future redress and reconciliation is to acknowledge the wrongs committed against this minority and to make amends for their consequences. Through concrete measures, the State can lay the foundations for a future where the experiences of the old multi- cultural and multilingual Sweden help guide us to a future modern Sweden.
The present final report with its associated volumes is the result of teamwork. The members of the Commission have been assisted in their work by secretaries as well as researchers and other experts, but I would like to highlight in particular the contribution made by all the interviewees. Without their generous and courageous input, this report could never have been written. I am full of admiration for these individuals and humbled by what it has cost them. We have done our best to honour the trust that they have shown in us and submit this report with confidence that we are doing so. It is our hope and belief that it can be the beginning of future reconciliation and redress.
Elisabet Fura
Commission Chair
28
Förkortningar och begrepp
Europakonventionen |
Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig- |
|
heterna och de grundläggande friheterna |
Föreningen Meänmaa |
en partipolitiskt, etniskt och religiöst obunden förening som syftar |
|
till att sprida kunskap om Meänmaa, främja och utveckla dess |
|
kultur, språk och dialekter |
|
|
METavisi |
ett magasin som bevakar tornedalingarnas språkliga, kulturella |
|
och samhälleliga intressen |
Met Nuoret |
(sv. vi unga), en partipolitiskt obunden organisation för unga som |
|
känner samhörighet med meänkieli och det ursprungliga språk- |
|
områdets kultur och historia |
|
|
Meänflaku |
(sv. vår flagga) tornedalsflaggan som antogs av föreningen |
|
Meänmaa vid bildandet den 5 juni 2007 |
Meänmaa |
(sv. vårt land) en kulturregion och ett symboliskt land på båda |
|
sidor om |
|
kommunerna Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare, Kiruna, |
|
delar av Överkalix och Kalix samt finska kommunerna Tornio, |
|
Ylitornio, Pello, Kolari och Muonio |
|
|
Meänraatio |
(sv. vår radio), en radiostation i Sveriges Radio som sänder på |
|
meänkieli |
Ramkonventionen |
Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter |
|
|
Språkstadgan |
den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk |
Svenska Tornedalingars |
|
|
– en intresseorganisation för alla som känner samhörighet med |
|
meänkieli och det ursprungliga språkområdets kultur och historia |
|
|
Ummikko |
en benämning för en person som inte behärskar omgivningens |
|
språk (används främst i förhållande till meänkieli) |
Väärti |
husvärd i ”väärtisystemet” och syftar på en relation som känne - |
|
tecknas av god vänskap |
|
|
Väärtisystemet |
en benämning för samarbetsformen där en familj i minoritets - |
|
området inhyste en samisk familj under vinterhalvåret |
|
|
29
Sammanfattning
Kommissionens uppdrag
Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (kommissionen) har haft i uppdrag att kartlägga och granska den assimileringspolitik som svenska staten och Svenska kyrkan bedrev mot tornedalingar, kväner och lantalaiset (minorite- ten) under 1800- och
De personliga berättelserna är en central del i kommissionens kartläggning. Kommissionen har genomfört kartläggningen bl.a. ge- nom att intervjua 166 enskilda personer om deras erfarenheter av assimileringspolitiken samt med ett mindre antal personer som har specialkunskaper inom sådana områden som kommissionen har ut- rett. Kommissionen har även beställt 12 forskarrapporter på olika teman samt gjort efterforskningar i arkiv och annat material. Kom- missionen har bedrivit ett omfattande utåtriktat arbete i syfte att nå ut till minoriteten och brett informera om kommissionens arbete. Genom s.k. kaffemöten har kommissionen informerat om möjlig- heten att bli intervjuad och genom s.k. toinen
31
Sammanfattning |
SOU 2023:68 |
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
Regeringsformen (1 kap. 2 §) föreskriver att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Sverige har anslutit sig till en rad internationella konventioner gällande minori- teters rättigheter. Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och konventionen om barnets rättigheter reglerar bl.a. minoriteters rätt att använda sitt språk och utöva sin kultur. Europarådets ramkonvention om skydd för nationella mino- riteter syftar till att skydda såväl nationella minoriteter som enskilda personer som tillhör nationella minoriteter. Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk syftar till att skydda nationella minoritetsspråk. Sverige har fått kritik i Europarådets granskningar för att inte uppfylla konventionsåtagandena bl.a. vad gäller rätten till modersmålsundervisning.
I lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk framgår bl.a. att kommuner och andra myndigheter är skyldiga att skydda och främja minoriteternas språk och kultur. I särskilda om- råden, s.k. förvaltningsområden, för finska, meänkieli och samiska är kommunerna skyldiga att ordna förskola och äldreomsorg på språ- ken. Regeringens mål för politiken för nationella minoriteter är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjlig- heter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholm har regeringens uppdrag att följa upp minoritetspolitikens utveckling årligen. I deras senaste rapport om minoritetspolitikens utveckling under 2022 konstateras att regeringens mål långt ifrån är uppnådda.
Andra exempel på sannings- och försoningskommissioner
I kommissionens uppdrag har det ingått att följa arbetet i sannings- och försoningskommissioner i andra länder. Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar har grans- kat den norska statens förnorskningspolitik och kränkningar. Kom- missionen lade fram sin slutrapport i juni 2023.
Finlands pågående sannings- och försoningskommission för samer har i uppdrag att bl.a. granska statens assimileringspolitik gentemot samerna och kränkningar av deras rättigheter.
32
SOU 2023:68 |
Sammanfattning |
Den svenska sanningskommissionen för det samiska folket, till- satt i november 2021, har bl.a. i uppdrag att kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket.
Kommissionen har även följt arbetet i sannings- och försonings- kommissioner i Kanada och på Grönland. Sannings- och försonings- kommissionen i Kanada handlade om hur ursprungsbefolkningen (First Nations, Métis och Inuit) tvingades att gå i internatskolor i syfte att kristnas och integreras. Kommissionens arbete resulterade i en samling av Calls to Action, dvs. uppmaningar till ett flertal aktö- rer, också utanför regeringen.
Den grönländska försoningskommissionen tillsattes för att be- lysa kolonialtidens inverkan på dagens grönländska samhälle. Detta var i hög grad en intern grönländsk process, utan medverkan från den danska regeringen. En ny utredning om relationerna mellan Danmark och Grönland sedan 1945 håller dock på att tillsättas, utifrån ett direktiv som antogs i juni 2023.
I Sverige har flera liknande kartläggningar om historiska över- grepp mot olika grupper genomförts, bl.a. gällande övergrepp och kränkningar av romer (Vitboken) och vanvård i den sociala barna- vården (Vanvårdsutredningen). Ett försoningsarbete mellan Svenska kyrkan och samerna har pågått sedan
Kommissionen har dragit lärdomar av andra kommissioners arbete och har bl.a. valt att i ett tidigt skede bjuda in minoriteten för att förankra kommissionens uppdrag och skapa delaktighet.
Historisk bakgrund
Det finskspråkiga folket har en lång historia i norra Skandinavien. Källor visar att det fanns en finsktalande befolkning i norra Botten- viksområdet på
När Sverige förlorade nuvarande Finland till Ryssland 1809 blev de finskspråkiga i Tornedalen en ny slags minoritet. Till en början skedde inga större förändringar i inställningen till minoriteten från statens sida. Folkskolestadgan från 1842 begränsade inte vilket språk
33
Sammanfattning |
SOU 2023:68 |
undervisningen skulle ske på vilket innebar att både samiska och finska i början kom att användas i undervisningen i minoritetsområdet. Men i takt med en växande nationalistisk ideologi blev svenska språket allt viktigare och 1888 etablerades fyra folkskolor i minoritets- området med krav på att svenska skulle vara det enda undervisnings- språket. Tornedalens folkhögskola och Tornedalens bibliotek använ- des för att sprida svenskt språk och kultur. Svenska kyrkan hade en central roll i att sprida svenskt språk och kultur genom skolväsendet.
Arbetsstugorna som etablerades 1903 var en form av internat dit barn flyttade från sju års ålder. Anledningen kunde vara att de levde under fattiga förhållanden eller hade långa avstånd till skolan. Ett av syftena var att få barnen att anamma svenskt språk och svensk kultur. Det gjorde man genom att förbjuda dem att prata minoritetsspråket. Samtliga utbildningar i minoritetsområdet genomsyrandes av syftet att försvenska minoriteten. De blev på så sätt ett effektivt verktyg i assimileringspolitiken.
Det fanns även andra faktorer som bidrog till statens negativa och nedvärderande syn på minoriteten. Under
Sammanfattningsvis var det flera samverkande faktorer som bi- drog till assimileringspolitiken. Efter andra världskriget började dock de värdekonservativa nationalistiska värderingarna ses som alltmer främmande och i slutet av
34
SOU 2023:68 |
Sammanfattning |
ett eget språk 1988 och 1999 erkändes meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk.
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt i kartläggningen
Kommissionens arbete har inneburit att samla in och analysera inter- vjuer, forskarrapporter, arkivmaterial och annat material. Kommis- sionen har från början inkluderat minoriteten i kommissionens kart- läggning. I samband med detta har kommissionen behövt ta hänsyn till olika etiska principer. Den som har blivit intervjuad har exem- pelvis lämnat sitt samtycke till intervjun och har fått vara anonym. Intervjumaterialet omfattas av sekretess.
Kommissionen har inledningsvis under s.k. kaffemöten informe- rat om kommissionens uppdrag och bjudit in enskilda att bli inter- vjuade om erfarenheter av assimileringspolitiken. I en efterföljande serie toinen
Kommissionen har genomfört 160 intervjuer med 166 enskilda personer. Könsfördelningen bland de intervjuade är 47 procent kvin- nor och 53 procent män. Den yngsta som intervjuats är född 1993 och den äldsta 1925. Majoriteten av de intervjuade är födda på 1950- talet eller tidigare.
Intervjupersonernas berättelser har varit en huvudsaklig källa för kommissionens kartläggning. Intervjuer om smärtsamma minnen kan framkalla både fysiska och psykiska reaktioner och intervju- personerna har därför erbjudits professionellt psykosocialt stöd.
Kommissionen har även genomfört ett mindre antal intervjuer med personer med specialkunskaper inom sådana områden som kommis- sionen har utrett. I syfte att få fram forskning som belyser minori- tetens förhållande till staten har kommissionen beställt tolv forskar- rapporter inom olika tematiska områden. Kommissionen har även genomfört arkivsökningar.
35
Sammanfattning |
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
Försvenskningspolitiken har inneburit att minoritetens språk, kultur och identitet nedvärderats, skambelagts och osynliggjorts. Konse- kvensen har blivit att meänkieli minskat i användning och inte förts vidare till nästa generation annat än i begränsad utsträckning.
Generationer födda under slutet av
Som ett resultat av assimileringen är det många av dagens föräld- rar som inte kan språket och därmed inte heller kan föra det vidare till sina barn. Barnen har därmed också gått miste om en del av sitt kulturella arv och sin samhörighet med gruppen.
Intervjupersonerna berättar om upplevelser av förlust av sam- hörighet inom minoritetsgruppen. Vissa ger uttryck för att de själva inte känner sig som fullvärdiga medlemmar inom minoriteten till följd av kultur- och språkförlust. Många av de intervjuade kopplar samman nedvärdering av meänkieli med en nedvärdering av mino- ritetspersoner och gruppen som kollektiv. Andra tar upp att mino- riteten blivit osynliggjord i relation till det omgivande samhället och att det finns begränsade kunskap i samhället om minoriteten, dess ursprungsområde och historia.
Flera lyfter fram betydelsen av att traditionella sysselsättningar och näringar tryckts tillbaka. Flera anser också att det finns en tyst- nadskultur kring det egna kulturarvet. En framträdande identitets- markör är namnet, mera specifikt bytet till svenskklingande namn. För övrigt kan nämnas att vissa i dag byter tillbaka till de ursprung- liga namnen. Vissa uppger att de har blivit diskriminerade vid utbild- ningar eller tjänstgöring inom myndigheter och som en konsekvens har deras förtroende för myndigheter och stat skadats.
36
SOU 2023:68 |
Sammanfattning |
Utbildning och fostran
Folkskolan
I syfte att bygga ut utbildningsväsendet och assimilera befolkningen i minoritetsområdet inrättades 1888 statligt finansierade folkskolor med krav på svenska som undervisningsspråk. Från att ha använt finska i undervisningen gick man nu över till den helsvenska meto- den, som innebar att de finskspråkiga barnen enbart fick använda svenska från första skoldagen, inte endast under lektionstid, utan i praktiken gällde förbudet att tala finska även under raster.
Många intervjupersoner som gick i skolan under första delen av
Först på
Arbetsstugorna
De första arbetsstugorna i Norrbotten inrättades 1903 för att ge fattiga barn mat, husrum och skolgång. Men syftet var också att fostra barnen i den nationalistiska andan. Arbetsstugorna skulle, i kontrast till barnens hemmiljö, stå för ”kulturell förfining”, vilket inte bara innebar att barnen skulle tala svenska utan också att de skulle ta till sig svensk kultur.
Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor ansvarade för arbets- stugorna och var beroende av statliga medel. Kyrkans roll blev också betydande, bland annat genom att prästen var delaktig i flera av de organ som styrde arbetsstugorna.
Föreståndarinnorna hade ansvar för den dagliga verksamheten i arbetsstugorna. Vardagen i arbetsstugan präglades av fasta rutiner, där dagsverken liksom skolarbetet utfördes på regelbundna tider.
Berättelser från intervjupersoner vittnar om att många upplevde sig ”bortlämnade” på arbetsstugan. Många som var på arbetsstugan under
37
Sammanfattning |
SOU 2023:68 |
grepp förekom. För många blev det ett abrupt avbrott från den miljö man kom från. Förbud mot att tala finska var vanligt. En del inter- vjupersoner har dock ljusare upplevelser från arbetsstugan.
Tornedalens folkhögskola och Tornedalens bibliotek
Tornedalens folkhögskola och bibliotek spelade båda en central roll i försvenskningen av minoritetsområdet. Tornedalens folkhögskola, som grundades 1899, erbjöd bildning till den ”fattiga finnbygden”.
Undervisningen i svenska var mer omfattande på Tornedalens folkhögskola än på folkhögskolor i övriga landet. Tornedalens bib- liotek etablerades som en del av Tornedalens folkhögskola 1928, i syfte att sprida svenskspråkig litteratur i minoritetsområdet och för- stärka befolkningens band till Sverige och det svenska. Enligt stad- garna skulle biblioteket t.ex. bara erbjuda invånarna svensk litteratur. Först på
Traditionella näringar som identitet och kulturarv
Jämte jordbruket har skogsbruk, jakt, fiske, hantverk, bär- och svamp- plockning varit näringar som alla behövdes för överlevnad. Varje hus- håll var i princip självförsörjande fram till
För jordbruket behövdes stora mängder djurfoder. Det möjlig- gjordes bl.a. genom de s.k. slåttermyrarna. Även när jordbruket moderniserades fortsatte slåttermyrarna att vara viktiga för jakten och fisket. Hos minoriteten finns än i dag ett missnöje över statens genomförande av avvittring av ströängarna 1921.
Många intervjupersoner uttrycker en nära relation till naturen och vikten av den fysiska platsen. Samtidigt uppger många att de för- lorat rätten till mark, skog, jakt, fiske och renskötsel. De menar att minoritetens historia i minoritetsområdet behöver synliggöras men också att minoriteten måste få inflytande i frågor som rör mark- och naturtillgångar.
Många av berättelserna vittnar om att renskötseln varit och fort- farande är en viktig del av minoritetens vardag och identitet. Flera intervjupersoner berättar att de har renmärke eller har släktingar som har eller har haft renmärke. Historiskt har renarna haft stor be-
38
SOU 2023:68 |
Sammanfattning |
tydelse bl.a. som dragdjur för att få hem höet från myrarna. Ren- skötseln har dock genom lagreglering blivit en exklusiv rättighet för den som är medlem i en sameby. Minoritetens begränsade möjlighet att ägna sig åt renskötsel och de rättigheter som sammankopplas med renskötsel så som jakt och fiske, tas upp i många av intervju- personernas berättelser.
Svenska kyrkans ansvar för assimilering
Historiskt har kyrkan haft ett stort ansvar för folkbildningen och religion var länge en stor del av skolundervisningen. Det är därför svårt att skilja på kyrkans och utbildningsväsendets roll.
Från cirka 1560 till 1870 kännetecknades kyrkan av en tillåtande hållning till folkspråken, då det var trosutövningen som stod i fokus. I slutet på
Kyrkan spelade även en roll i de rasbiologiska undersökningarna genom att präster bl.a. förmedlade kontakt till människor i försam- lingen som sedan blev utsatta för rasbiologiska undersökningar. Präs- ter gav även rasbiologerna tillgång till kyrkogårdar från vilka mänsk- liga kvarlevor fördes bort.
Kyrkan motarbetade till en början den laestadianska väckelse- rörelsen som upplevdes som ett hot mot kyrkans ställning. Eftersom finskan användes i väckelserörelsens predikningar och var en central del i det religiösa livet bidrog rörelsen till att finskan kunde bevaras. Väckelserörelsen fick på så sätt ett starkt fäste i minoritetsområdet.
Staten och kyrkan har haft ett gemensamt intresse av att kontrol- lera minoriteten och minoritetsområdet i nationalistiska, försvars- politiska, ekonomiska och rasbiologiska syften. Kyrkans företrädare hade stor auktoritet och förtroende bland folket och handlade där- med utifrån ett stort maktkapital.
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla
Rasbiologin byggde på en rasistisk föreställning om att det fanns lägre stående raser med oönskade genetiska anlag som skulle kunna försämra den svenska befolkningen. Syftet med rasbiologin var, i mot-
39
Sammanfattning |
SOU 2023:68 |
sats till assimilering, att exkludera och särskilja en grupp från majo- ritetsgruppen, inte att förmå en folkgrupp att anpassa sig till majori- tetskulturen.
Många av de personer som var anhängare av assimileringspoliti- ken var även förespråkare av rasbiologin. Det är dock inte klarlagt vilken roll som språk spelade i rasbiologin och därmed inte heller på vilket sätt rasbiologin inverkade på försvenskningen av minoriteten.
I de intervjuer som kommissionen genomfört framkommer att det är ytterst få som själva har blivit utsatta för rasbiologiska undersök- ningar. Flera säger dock att de har hört talas om rasbiologiska under- sökningar eller att deras egna släktingar eller familjemedlemmar har berättat att de utsatts för sådana undersökningar. I kommissionens kartläggning har uppgifter framkommit som visar att forskning med utgångspunkt i rasbiologin förekom så sent som på
Rasbiologiska undersökningar genomfördes inte enbart på levande personer utan det finns även exempel på skallmätningar av avlidna personers kranier.
Konsekvenserna av de rasbiologiska föreställningarna, och upp- gifterna om rasbiologiska undersökningar, är att minoritetens känsla av skam över sin identitet, språk och kultur har förstärkts. Även för de som inte själva har utsatts är vetskapen om att rasbiologiska under- sökningar förekommit obehaglig och upprörande.
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
Minoriteten har på olika sätt motarbetat eller ifrågasatt försvensk- ningsprocessen och arbetat för att få sin rättigheter tillgodosedda. Under första delen av
40
SOU 2023:68 |
Sammanfattning |
fanns det enskilda individer i ledande ställning som på olika sätt före- språkade och främjade tvåspråkighet, t.ex. i skolundervisningen.
Efter andra världskriget har minoriteten övergått till att vara huvudsakligen tvåspråkig förutom den yngre generationen som blev alltmer svenskspråkig med begränsad kunskap i finska/meänkieli. Under den här tiden börjar flera röster höras som inte bara verkade för tvåspråkighet utan som även ifrågasatte försvenskningsprocessen. Olika språk och kulturfrämjande initiativ togs, exempelvis inom ramen för det nordiska samarbetet och i syfte att främja litteratur på minoritetsspråket.
I början av
Under
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
I frågan om ansvarsutkrävande har kommissionen behövt förhålla sig till en rad omständigheter som följer av en granskning av händel- ser som skett historiskt. Ett dilemma är att det är svårt att dra en skiljelinje mellan statens och kyrkans agerande eftersom kyrkan var en del av staten. Ett annat dilemma handlar om i vilken mån man kan hålla en nutida aktör ansvarig för historiska orättvisor som drabbat en folkgrupp i en annan tid och under andra förutsättningar – det så kallade retroaktivitetsdilemmat. Kommissionen har inte haft i upp- drag att överväga eventuella ansvarsfrågor i enskilda fall eller eko-
41
Sammanfattning |
SOU 2023:68 |
nomisk kompensation till enskilda och har därför inte granskat an- svarsfrågan utifrån detta.
Under den tid som arbetsstugorna i minoritetsområdet bedrev sin verksamhet, mellan 1903 och cirka 1950, skilde sig synen på barn- uppfostran och fysiska bestraffningar från den syn som råder i dag. Samtidigt förekom sådant som redan i samtiden skulle ha ansetts som en kränkning eller ett övergrepp. Kommissionens slutsats är att barnens utsatta position i arbetsstugorna borde ha varit uppenbar för de ansvariga aktörerna.
En annat fråga handlar om att många av dem som utsattes för assimileringspolitiken inte längre är i livet. För att förstå dagens för- hållanden behöver man dock också ibland tala om historiska orätt- visor som ”kvarlevande orättvisor”. I förhållande till minoriteten lever de kvar i form av minoritetens ärvda skam över språket, kulturen och identiteten. En annan kvarlevande orättvisa är minoritetens exklu- dering och osynlighet generellt och särskilt i förhållande till natur- resurs- och markrättigheter.
Staten och kyrkan har ett moraliskt ansvar att gottgöra minorite- ten för den skada som blivit konsekvensen av assimileringspolitiken. Hur den gottgörelsen och försoningen ska ske behöver ta avstamp i minoritetens behov i dag.
Upprättelse och försoning
Intervjupersonernas egna tankar om upprättelse och försoning hand- lar i stor utsträckning om synliggörande av och kunskapsspridning om minoriteten, dess kultur, språk och historia. Inställningen till en eventuell offentlig ursäkt från staten eller kyrkan varierar. För en del är det viktigt, för andra är det mindre viktigt. Flera menar att det är viktigt att staten erkänner att fel har begåtts och att staten som aktör har haft ett ansvar. Många menar att det allra viktigaste framöver är att meänkieli ska leva vidare. För det krävs möjligheter att använda språket praktiskt i skolan och i andra miljöer. Många intervjuperso- ner tar också upp frågor om naturresurser så som rätten till jakt, fiske och renskötsel.
Kommissionen gör bedömningen att för att försoning ska vara möjlig måste de historiska kränkningar som begåtts mot minoriteten erkännas. Den skada som har uppstått till följd av assimileringspoli-
42
SOU 2023:68 |
Sammanfattning |
tiken måste repareras. Försoningsprocessen behöver fortsätta lång- siktigt även efter att kommissionens arbete avslutats. Kommissio- nens kartläggning och granskning bör därför ses som en grund för en fortsatt och långsiktig försoningsprocess.
Förslag på insatser för försoning och upprättelse
Kommissionen bedömer att regeringen bör ta på sig ansvaret för en fortsatt sammanhållen försoningsprocess i nära samråd med minori- teten, myndigheter och andra berörda aktörer. I en sådan process bör regeringen utan dröjsmål erkänna statens ansvar för de kränkningar som har begåtts mot minoriteten och den skada de inneburit för mino- riteten. Regeringen bör även utan dröjsmål inleda en dialog med mino- riteten om förutsättningarna och formerna för en offentlig ursäkt.
Kommissionen lämnar en rad förslag på fortsatta insatser för upp- rättelse och försoning och föreslår att regeringen i nära samarbete och dialog med minoriteten utarbetar en handlingsplan för genom- förandet av förslagen. Kommissionen föreslår att handlingsplanen ska vara riksdagsbunden och innehålla en tydlig uppföljningsmekanism som ger minoriteten insyn i och möjlighet att påverka regeringens arbete med handlingsplanen.
Kommissionen förslag till insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning är strukturerade utifrån följande övergripande mål:
–synliggörande och egenmakt,
–förverkligade och utökade rättigheter,
–språkrevitalisering och kulturfrämjande,
–stärkt nordiskt samarbete för språket.
Kommissionens bedömning och förslag tar avstamp i det som har framkommit i kartläggningen men även i den kritik som har förts fram till Sverige inom ramen för granskningen av Sveriges efter- levnad av sina folkrättsliga åtaganden. Men det handlar inte bara om att Sverige ska leva upp till sin nationella och folkrättsliga åtaganden. Den skada som har åsamkats minoriteten genom den statligt sank- tionerade assimileringspolitiken förpliktigar även moraliskt att repa- rera skadan.
43
Sammanfattning |
SOU 2023:68 |
Kommissionen presenterar även ett antal frågor som kräver ytter- ligare utredning, bl.a. att regeringen bör tillsätta en utredning som på ett allsidigt sätt belyser minoritetens historiska tradition av att bedriva renskötsel.
Slutligen uppmanar kommissionen ett antal andra aktörer att vid- ta åtgärder inom ramen för sina ansvarsområden. Dessa aktörer är bland andra berörda kommuner, Länsstyrelsen i Norrbotten, Svenska kyrkan och Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor.
Nedan listas kommissionens samtliga förslag och uppmaningar.
Insatser för en fortsatt försoningsprocess
Regeringen
–bör ta på sig ansvaret för en fortsatt sammanhållen försonings- process i nära samråd med minoriteten, myndigheter och andra berörda aktörer,
–bör utan dröjsmål erkänna de kränkningar som har begåtts mot minoriteten,
–bör utan dröjsmål inleda en dialog med minoriteten om förutsätt- ningarna och formerna för en offentlig ursäkt,
–bör utan dröjsmål och i nära samarbete och dialog med minoriteten utarbeta en handlingsplan för genomförandet av förslag till fort- satta insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning.
Övergripande mål: synliggörande och egenmakt
Regeringen
–bör ge minoriteten ökat inflytande och ökad egenmakt,
–bör erkänna kväner och lantalaiset som en del av den nationella minoriteten tornedalingar,
–bör ge stöd till etablerandet av ett huvudmuseum,
–bör ge stöd till inrättande av ett informationscentrum,
–bör ge Forum för levande historia ett utökat uppdrag i syfte att synliggöra historiska övergrepp och kränkningar av minoriteten,
44
SOU 2023:68 |
Sammanfattning |
–bör öka organisationsbidraget till minoritetsorganisationerna,
–bör i nästa sändningstillstånd för public service
–bör ge Vetenskapsrådet i uppdrag att genomföra en forsknings- satsning om minoritetens historia, språk och samhälle,
–bör se till att kommissionens slutbetänkande i sin helhet översätts till meänkieli,
–bör se till att minoriteten får representation i ortnamnsrådet,
–bör se till att återbördande av mänskliga kvarlevor omfattar mino- riteten.
Övergripande mål: förverkliga och utöka rättigheterna
–Förslagen i betänkandet Nationella minoritetsspråk i skolan – för- bättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering bör ge- nomföras.
–De folkrättsliga åtagandena i förhållande till språkstadgan bör ut- ökas.
–Regeringen bör utreda frågan om språk som en grund för diskri- minering i diskrimineringslagen.
Övergripande mål: språkrevitalisering och kulturfrämjande
Regeringen
–bör permanenta pågående insatser för språket,
–bör ge Statens skolverk ett uppdrag som syftar till att integrera undervisning på meänkieli i kommuner i förvaltningsområdet,
–bör utreda hur statsbidrag för alfabetiseringskurs i meänkieli kan genomföras,
–bör stärka möjlighet att lära sig meänkieli i kombination med kultu- rella och kreativa näringarna.
45
Sammanfattning |
SOU 2023:68 |
Övergripande mål: stärkt nordiskt samarbete
–Regeringen bör ta initiativ till gränsöverskridande samarbete med Norge och Finland för att främja minoritetens språk och kultur.
Frågor som kräver ytterligare utredning
–Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta en utred- ning som på ett allsidigt sätt belyser minoritetens historiska tradi- tion av att bedriva renskötsel.
–Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta en utred- ning av frågan om hur avvittringen av ströängar genomförts i syfte att reda ut rättsliga oklarheter kring rättigheter kopplade till ströängar så som jakt och fiske.
–Regeringen bör i nära samråd med minoriteten tillsätta en utred- ning i syfte att utreda minoritetens status som urfolk.
Kommissionen uppmanar följande aktörer att vidta åtgärder
–Svenska kyrkan bör erkänna kyrkans delaktighet i assimilerings- processen och i nära dialog med minoriteten vidta åtgärder som kan bidra till upprättelse och försoning.
–Länsstyrelsen i Norrbotten bör granska sin roll i förhållande till arbetsstugorna och utbildningsinsatserna.
–Berörda kommuner bör granska sin roll i förhållande till arbets- stugorna och skolhemmen.
–Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor bör underlätta tillgången till arkivmaterial och rikta medel till studier som kan leda till att meänkieli främjas.
–Universitet och högskolor bör göra efterforskning om sin roll i rasbiologiska undersökningar och insamling av mänskliga kvar- levor samt anta en minoritetspolitisk strategi.
–Tornedalens folkhögskola bör närmare granska sin roll och sitt ansvar i assimileringen av minoriteten.
46
SOU 2023:68 |
Sammanfattning |
–Region Norrbotten och kommunerna bör aktivt synliggöra mino- riteten genom Filmpool Nord.
Konsekvenser av förslagen
Minoriteten behöver tillförsäkras tillräckliga resurser för att aktivt kunna involveras i det fortsatta försoningsarbetet. Frågan om ökade medel till minoritetsorganisationerna är en viktig del i den fortsatta försoningsprocessen och behöver utformas i nära dialog med mino- riteten.
Kommissionens bedömning är att genomförandet av de föreslagna åtgärderna kommer att bidra till efterlevnad av Sveriges nationella och folkrättsliga åtaganden samt minoritetspolitikens uppsatta mål.
En väl genomförd försoningsprocess, där minoriteten garanteras sina rättigheter och ges stort inflytande, kan även förväntas bidra till minoritetens välbefinnande i form av bl.a. bättre självkänsla, förbätt- rad hälsa och ökad egenmakt. Åtgärder som tydligt visar att mino- ritetens språk och kultur värdesätts kan i sin tur bidra till en positiv samhällsutveckling genom ökad jämlikhet och ett mer motstånds- kraftigt och välmående samhälle. Konsekvenserna i det fall regeringen väljer att inte genomföra kommissionens förslag berör flera olika aspekter. Det skulle framför allt upplevas som ytterligare en kränk- ning av minoriteten med bristande tillit som följd. Det skulle även innebära att Sveriges internationella anseende skadas vilket kan få negativa konsekvenser för Sveriges roll i det internationella arbetet för mänskliga rättigheter.
47
Yhtheenveto
Komisuunin tehtävä
Tottuus- ja sovintokomisuunila tornionlaaksolaisile, kväänile ja lantalaisile (komisuuni) oon ollu tehtävännä ette kartottaa ja tarkistaa sitä assimileerinkipolitiikkaa jotako Ruottin valtio ja Ruottin kirkko harrastit tornionlaaksolaisia, kvääniä ja lantalaisia vasten (minuriteetti) 1800- ja 1900- luvuila. Tehtävä oon kansa merkiny ette jakkaa informasuunia ette lisätä tietoa minuriteetistä ja sen histuurisista kokemuksista. Komisuuni jättää tehtävän mukhaan tässä mietinössä ehotuksia jatkuvhiin toihmiin jokka saattavat eesauttaa hyvityksheen ja etistää sovintoa.
Henkilökohtaset kertomukset oon pääosa komisuunin kartottamisessa. Komisuuni oon tehny kartottamista mm haastattelemalla 166 yksityistä henkilöä heän kokemuksista assimileerinkipolitiikasta ja pienemän määrän henkilöitä joilako oon erityistietoja semmosissa aluheissa joitako komisuuni oon tutkinu. Komisuuni oon kansa tilanu 12 tutkintoraporttia eri teemoila ja tutkinu arkiivimateriaalia ja muita materiaalia. Komisuuni oon tehny laajaa ulossuunattua työtä tarkotuksessa ette saaja yhtheyttä minuriteetin kansa ja laajasti informeerata komisuunin työstä. Niin sanotuila kahvikokkouksilla komisuuni oon informeeranu maholisuuesta ette tulla haastateltuksi. Ja niin sanotuitten toinen
49
Yhtheenveto |
SOU 2023:68 |
Ruottin velvolisuus kansalisitten minuriteetitten oikeuksista
Hallitusmuoto (1 kap. 2 §) säätää ette saamelaisen kansan ja eetnisitten, kielelisitten ja uskonolisitten minuriteetitten maholisuuksia ette pittää jäljelä ja kehittää ommaa kulttuuri- ja yhtheisölämää pittää etistää. Ruotti oon liittyny usheishiin kansanvälishiin konvensuuhniin koskevan minuriteetitten oikeuksia. Kansanvälinen konvensuuni kansalaisista ja polittisista oikeuksista ja konvensuuni lapsen oikeuksista säätää mm minuriteetitten oikeutta ette käyttää ommaa kieltä ja kulttuuria. Euroopparaatin kansalisitten minuriteetitten suojelua koskevan raamikonvensuunin tarkotus oon ette suojata niin kansalisia minuriteettiä ko yksityisiä henkilöitä jokka kuuluvat kansalishiin minuriteethiin. Eurooppalaisela määräyksellä maanosa- elikkä minuriteettikielistä oon tarkotus ette suojata kansalisia minuriteettikieliä. Ruotti oon saanu kritiikkaa Euroopparaatin tarkistuksissa ette se ei täytä konvensuunivelvolisuuksia mm mitä koskee oikeutta äitinkielenkoulutuksheen.
Laissa (2009:724) kansalisista minuriteetistä ja minuriteettikielistä tullee esile mm ette kunnila ja muila virastoila oon pakko suojata ja etistää minuriteetitten kieliä ja kulttuuria. Erityisilä aluheila, ns hallintoaluheila, suomenkielele, meänkielele ja saamenkielele, kunnila oon pakko järjestää esikoulua ja vanhuustenhuoltoa kielilä. Hallituksen päämäärä kansalisitten minuriteetitten politiikale oon ette suojata kansalisia minuriteettiä ja vahvistaa niitten maholisuuksia vaikutusvalthaan ja antaa tukea histuurisille minuriteettikielile niin ette net piethään elävinnä. Saamekäräjällä ja Lääninhallituksella Stokholmissa oon hallituksen tehtävä ette vuosittaisin seurata ylös minuriteettipolitiikan kehitystä. Niitten viimisessä raportissa minuriteettipolitiikan kehityksestä 2022 vuen aikana toethaan ette hallituksen päämäärät oon kaukana saavutetuista.
Muita esimerkkiä tottuus- ja sovintokomisuunista
Komisuunin tehtävhään oon kuulunu ette seurata työtä tottuus- ja sovintokomisuunissa muissa maissa. Norjan tottuus- ja sovintokomisuuni saamelaisile, kveenile ja norjansuomalaisile oon
50
SOU 2023:68 |
Yhtheenveto |
tarkistannu Norjan valtion norjalaistamispolitiikkaa ja loukkauksia. Komisuuni esitti heän loppuraportin kesäkuussa 2023.
Suomen käynissäolevalla tottuus- ja sovintokomisuunila saamelaisile oon tehtävännä ette mm tarkistaa valtion assimileerinkipolitiikkaa saamelaisia kohin ja kunka niitten oikeuksia loukathiin.
Ruottalaisela tottuuskomisuunila saamelaisele kansale, perustettu marraskuussa 2021, oon mm tehtävännä ette kartottaa ja tarkistaa sitä saamelaisia koskevvaa politiikkaa histuurisessa perspektiivissä ja sen seurauksia saamelaisele kansale.
Komisuuni oon kansa seuranu tottuus- ja sovintokomisuunitten töitä Kanatassa ja Gröönlantissa. Tottuus- ja sovintokomisuuni Kanatassa oli siittä kunka alkuperäkansaa (First Nations, Métis ja inuiitit) pakotethiin kulkemhaan internaattikouluissa siinä tarkotuksessa ette tulla kristityiksi ja intekreeratuiksi. Komisuunin työ johti Calls to Action kokoelhmaan, ns. kehotuksia usealle aktöörile, hallituksen ulkopuolisillekki.
Gröönlantilainen sovintokomisuuni perustethiin selvittämhään koloniaaliaijan vaikutusta tämän päivän gröönlantilaisheen yhtheiskunthaan. Tämä oli suuresti sisänen gröönlantilainen prosessi, jossako tanskalainen hallitus ei ollu matkassa. Uusi tutkimus Tanskan ja Gröönlantin suhtheista vuelta 1945 lähtien olthaan kuitenki alottamassa, lähtien tirektiivistä joka hyväksythiin kesäkuussa 2023.
Ruottissa oon usseita samansorttisia kartottamisia histuurisista väkistämisistä eri ryhmiä kohin tehty, mm koskevan väkistämisiä ja loukkauksia roomialaisia vasten (Valkokirja) ja huonohoitoa sosiaalissa lastenhoijossa (Huonohoitotutkimus). Sovintotyö Ruottin kirkon ja saamelaisitten kesken oon ollu käynissä
Komisuuni oon ottanu oppia muitten komisuunitten työstä ja oon mm päättäny, ette varhain kuttua minuriteetin matkhaan ette sitoa komisuunin tehtävää ja saaja ihmiset osalistumhaan.
Histuurinen tausta
Suomenkielisellä kansala oon pitkä histuuria Pohjosskantinaaviassa. Lähtheet näyttävät ette Pohjanmeren pohjosaluheela oli suomenkieltäpuhuva väestö
51
Yhtheenveto |
SOU 2023:68 |
asti päänänsä kalastuksesta, jahista ja karjanhoijosta ja jälemin maanpruukistaki.
Suomenkieltäpuhuvat Tornionlaaksossa tulit uuen sorttiseksi minuriteetiksi ko Ruotti menetti nykysen Suomen Ryssäle 1809. Aluksi ei tapahtunnu suurempia muutoksia valtion näkökanthaan minuriteettiä kohin. Kansankoulumääräys vuelta 1842 ei rajottannu millä kielelä opetusta piethiin ja se merkitti ette niin saamenkieltä ko suomenkieltä aluksi käytethiin opetuksessa minuriteettialuheela. Mutta kasuaavan natsunalistisen iteolokiin matkassa ruottinkieli tuli yhä tärkeämäksi. Vuona 1888 perustethiin neljä kansankoulua minuriteettialuheela missä vaaithiin ette ruottinkieli piti olla ainua opetuskieli. Tornionlaakson kansankorkeakoulua ja Tornionlaakson kirjastoa käytethiin ette levittää ruottinkieltä ja kulttuuria. Ruottin kirkola oli keskheinen rolli ette levittää ruottinkieltä ja kulttuuria koulujärjestelmän kautta.
Työtuat jokka perustethiin 1903 olit jonkulaisia internaattia johonka lapset siiryit seittemän vuen ikäsistä lähtien. Syy saatto olla ette net elit köyhissä olosuhtheissa elikkä ette niilä oli pitkä matka kouhluun. Yks tarkotuksista oli ette saaja lapset omaksumhaan ruottinkielen ja ruottalaisen kulttuurin. Se tehthiin kieltämällä niitä puhumasta minuriteettikieltä. Kaikkia koulutuksia minuriteettialuheela leimasi tarkotus ette ruottalaistaa1 minuriteettiä. Sillä laila sittä tuli tehokas työkalu assimileerinkipolitiikassa.
Niitä oli muitaki faktoria jokka eesautoit valtiota luohmaan nekatiiviä ja lastheele tekevääs näkökantaa minuriteettiä kohin. Laestatialainen herätysliike levisi
Yhtheenveettynä niitä oli usseita yhtheistoimivia faktoria jokka eesautoit assimileerinkipolitiikhaan. Toisen mailmansoan
1Ordet ruottalaistaa används här i bemärkelsen att försvenska både vad gäller språk, kultur och identitet.
52
SOU 2023:68 |
Yhtheenveto |
jälkhiin arvokonservatiiviä natsunalistisiä värteerinkiä alethiin pithään yhä viehraampanna ja
Komisuunin suhtautumistapa ja menettelytapa kartottamisessa
Komisuunin työ oon merkiny ette koota sisäle ja analyseerata haastatteluja, tutkintoraporttia, arkiivimateriaalia ja muuta materiaalia. Komisuuni oon alusta asti ottanu matkhaan minuriteetin komisuunin kartottamisheen. Sen yhtheyessä komisuuni oon pitäny ottaa huomihoon eri eettisiä prinsiippiä. Se jotako oon puhutettu oon esimerkiksi antanu luvan haastattelhuun ja oon saanu olla anonyymi. Haastattelumateriaali kuuluu sekretessin alle.
Komisuuni oon aluksi niin sanotuissa kahvikokkouksissa informeeranu komisuunin tehtävästä ja kuttunu sisäle yksityisiä haastattelhuin assimileerinkipolitiikan kokemuksista. Jälkimäisessä sarjassa toinen
Komisuuni oon tehny 160 haastattelua, 166 yksityisen henkilön kansa. 47 prosenttia haastatteluhenkilöistä oon vaimoja ja
53 prosenttia oon miehiä. Nuoriin jotako oon haastatelttu oon syntyny 1993 ja vanhiin 1925. Majuriteetti haastateltuista oon syntynheet
Komisuunin kartotus pohjautuu pääosin haastatteluhenkilöitten kertomukshiin. Haastattelut tuskasista muistoista saattavat herättää
53
Yhtheenveto |
SOU 2023:68 |
niin fyysisiä ko psyykkisiä reaksuunia ja haastatteluhenkilöile oon sen takia tarjottu professunelliä psyykkososiaalia tukea.
Komisuuni oon kansa tehny pienemän määrän tionnoutavia haastatteluja ko tietoa ei menny saaja muula laila. Komisuuni oon tilanu kakstoista tutkintoraporttia eri temattisista aluheista ette saaja kokhoon tutkimusta joka kuvvaa minuriteetin suhetta valtihoon. Komisuuni oon kansa tehny arkiivihakuja.
Assimileerinkipolitiikan seurauksia kielele, kulttuurille ja itenttiteetile
Ruottalaistamispolitiikka oon merkiny ette minuriteetin kieli, kulttuuri ja itenttiteetti oon halveksittu, tehty häpeälisiksi ja näkymättömiksi. Seurauksenna siittä oon ette meänkielenkäyttö oon vähentynny eikä ole leviny toisele sukupolvele muuten ko rajotetuissa määrissä.
Sukupolvet jokka oon syntynheet
Assimileerinkin seurauksenna monet tämän päivän vanhiimat ei ossaa kieltä eikä saata siis antaa sitä heän lapsile. Lapset oon sen kautta kansa menettänheet osan heän kultturellistä perinöstä ja heän yhtheenkuuluvaisuuen ryhmän kansa.
Haastatteluhenkilöt kertovat ette het oon menettänheet yhtheenkuuluvaisuuen minuriteettiryhmän kansa. Vissit sanovat ette het itte ei tunne ittensä olevan täyelisiä jäseniä minuriteetissä kulttuurin ja kielen menettämisen takia. Monet puhutetuista yhistävät meänkielen halveksumisen minuriteettihenkilöitten ja ryhmän lastheele tekemisen kansa kolektiivinä. Toiset mainittevat ette minuriteettiä oon tehty näkymättömäksi suhtheessa ympäriolehvaan yhtheiskunthaan ja ette yhtheiskunnassa oon rajotettua tietoa minuriteetistä, sen alkuperäaluheesta ja histuuriasta.
Useat korostavat ette perintheelisitten toimitten ja elinkeinoitten merkitystä oon painettu alas. Useat pitävät kansa ette oon olemassa vaitiolokulttuuri omasta kulttuuriperinöstä. Yks merkittevä itenttiteettimarkööri oon nimi, tarkemin sanottu vaihto
54
SOU 2023:68 |
Yhtheenveto |
ruottinkielisheen nimheen. Sen lisäksi saattaa mainita ette vissit tänä päivänä muuttavat takashiin alkuperäshiin nimhiin. Jokku mainittevat ette heitä oon syrjitty koulutuksissa elikkä virastoitten työnteossa ja sen seurauksenna heän luottamus virasthoin ja valtihoon oon vahingoittunu.
Koulutus ja kasvatus
Kansankoulu
Tarkotuksessa ette rakentaa ulos koulutusjärjestelmää ja assimileerata asukhaita minuriteettialuheela perustethiin 1888 valtiolisesti rahotettuja kansankouluja vaatimuksella ette ruottinkieli oli koulutuskieli. Nyt menthiin, suomenkielenkäytöstä koulutuksessa, täysruottalaisheen metuthiin joka tarkotti ette suomenkieltäpuhuvat lapset sait käyttää vain ruottinkieltä ensimäisestä koulupäivästä lähtien. Tässä ei ollu kyse aivan koulutiimoista mutta praktiikassa kielto jällasi suomenkieltäpuhumista rastitten aikanaki.
Monet haastatteluhenkilöt jokka kuljit koulua
Vasta
Työtuvat
Ensimäiset työtuvat Norrbottenissa perustethiin 1903 ette antaa köyhile lapsile ruokaa, asuntoa ja koulunkäyntiä. Mutta tarkotus oli kansa ette kasvattaa lapset natsunalistisessä hengessä. Työtuvat piit, vastoin lapsitten kotimiljöitä, eustaa ”kultturelliä fiineilemistä”, mikä ei aivan tarkottannu ette lapset piit puhua ruottinkieltä mutta kansa ette net piit omaksua ruottalaista kulttuuria.
55
Yhtheenveto |
SOU 2023:68 |
Säätiö Norrbottenin läänin työtuvat olit vastuulisia työtuvista ja olit riippuvaisia valtiolisista rahoista. Kirkon rollistaki tuli merkittävä, muun muassa ette pappi oli matkassa monessa orgaanissa jokka ohjasit työtupia.
Föörestontarit olit vastuuliset jokapäiväsestä toiminasta työtuvissa. Arkipäivää työtuvassa leimasit fastat rytinit, jossako taksvärkit niinku koulutyöt tehthiin säänölisinnä aikoina.
Haastatteluhenkilöitten muistelukset toistavat ette monet koit ittensä ”poisjätetyiksi” työtuvala. Monet jokka olit työtuvala
Tornionlaakson kansankorkeakoulu ja Tornionlaakson kirjasto
Tornionlaakson kansankorkeakoulula ja kirjastolla oli keskheinen rolli ruottalaistamisessa minuriteettialuheela. Tornionlaakson kansankorkeakoulu, joka perustethiin 1899, tarjosi koulutusta ”köyhäle suomalaisseuvule”.
Ruottinkielen koulutus oli laajempi Tornionlaakson kansankorkeakoulula ko kansankorkeakouluila muuala maassa. Tornionlaakson kirjasto etapleerathiin osana Tornionlaakson kansankorkeakoulusta 1928, tarkotuksessa ette jakkaa ruottinkielistä kirjalisuutta minuriteettialuheela ja vahvistaa väestön sitheitä Ruothiin ja ruottalaisheen. Määräyksitten mukhaan kirjasto piti esim vain tarjota asukhaile ruottalaista kirjalisuutta. Vasta 1950- luvula suomalainen kirjalisuus tuli lualiseksi tässä kirjastossa.
Perintheelisiä elinkeinoja itenttiteettinä ja kulttuuriperintönnä
Mettänpruuki, jahti, kalastus, käsityö, marjan- ja sienenkokoaminen oon maapruukin rinnala olheet elinkeinoja joitako kaikkia tartti ylieloa varten. Joka huusholli oli periaatheessa omavaranen 1930- luvule asti mitä koski ruokaa, vaatheita, käsityötä, enerkiitä ja työvoimaa.
56
SOU 2023:68 |
Yhtheenveto |
Maapruukile tarvithiin suuria määriä elukanruokaa. Se tuli maholiseksi mm niin sanotuitten niittyjänkitten kautta. Niittyjänkät jatkoit olheen tärkeitä jahile ja kalastukselle vaikka maapruukia muterniseerathiin. Minuriteetti oon vielä tänäpäivänäki tyytymätön siihen millä mallin valtio totheutti ette jänkkäsarat jaethiin 1921.
Monet haastatteluuhenkilöistä sanovat ette heilä oon läheiset suhtheet luonthoon ja ette fyysinen paikka oon tärkeä heile. Samala monet sanovat ette het oon menettänheet oikeuen maahaan, methään, jahthiin, kalastuksheen ja poronhoithoon. Net meinaavat ette minuriteetin histuuriata minuriteettialuheela tarttee tehhä näkyväksi mutta kansa ette minuriteetti häätyy saaja vaikutusvaltaa kysymyksissä jokka koskevat maa- ja luontovaroja.
Monet kertomuksista toistavat ette poronhoito oon ollu ja vieläki oon tärkeä osa minuriteetin arkipäivää ja itenttiteetiä. Useat haastatteluhenkilöt muistelevat ette heilä oon ollu poromerkki elikkä ette heilä oon sukulaisia joilako oon elikkä oon ollu poromerkki. Poroila oon histuurisesti ollu suuri merkitys
mmvetoelukkoina ette saaja heinät kotia jänkiltä. Poronhoijosta oon kuitenki lakisäätämisen kautta tullu eksklysiivi oikeus sille joka oon jäsen saamekylässä. Minuriteetin rajotetut maholisuuet pittää poroja ja net oikeukset jokka liitethään poronhoithoon niinku jahti ja kalastus, mainithaan monelta haastatteluhenkilöltä heän muisteluksissa.
Ruottin kirkon vastuu assimileerinkistä
Kirkola oon histuurisesti ollu suuri vastuu kansankoulutuksesta ja uskonto oli pitkhään suuri osa kouluopetuksesta. Sen takia se oon vaikea erottaa kirkon ja koulutusjärjestelmän rollia.
Kirkon tunnusmerkki vuelta 1560 lähtien 1870 asti oli sallittu asento kansankiehliin koska se oli uskonon harjottaminen joka oli fuukkyksessä.
Kirkola oli kansa rolli raasipiulookisissa tutkimuksissa papitten kautta ko net mm välitit kontaktia seurakuntalaisitten kansa jokka sitten jouvuit raasipiulookisitten tutkimuksitten kohtheiksi. Papit
57
Yhtheenveto |
SOU 2023:68 |
annoit kansa raasipiulookile saatavuuen kirkonmaihiin joistako ihmisjäänöksiä viethiin poijes.
Aluksi kirkko vastusti laestatialaista herätysliikettä jotako koethiin uhkana kirkon asentoa vasten. Suomenkieltä saatethiin säilyttää koska suomenkieltä käytethiin herätysliikheen saarnoissa ja se oli keskinen osa uskonolisessa elämässä. Herätysliike tuli sillä laila voimakhaaksi minuriteettialuheela.
Valtiolla ja kirkola oon ollu yhtheinen intressi ette tarkkaila minuriteettiä ja minuriteettialuetta natsunalistisessä, puolustuspolittisessa, ekonoomisessa ja rotubioloogisessa tarkotusessa. Kirkon eustajilla oli suuri aukturiteetti ja luottamus ihmisitten kesken ja toimit sillä laila suurela vallala.
Rotubioloogi, kokoaminen ihmisjäänöksistä ja aliarvostuksen tunne
Rotubioloogi pohjautuu rasistisheen käsityksheen ette niitä oli matalaman arvosia rotuja joilako oli epätoivottuja jenettisiä ominaisuuksia jokka saatoit huonontaa Ruottin väestöä. Rotubioloogin tarkotus oli, toisin ko assimileerinki, ette eksklyteerata ja erottaa yhen ryhmän majuriteettiryhmästä, ei ette saaja kansanryhmää sopeutumhaan majuriteettikulttuuhriin.
Monet niistä henkilöistä jokka kannatit assimileerinkipolitiikkaa puolustit kansa rotubioloogita. Se ei ole kuitenkhaan selvitetty mitä rollia kieli pelasi rotubioloogissa eikä sitä ole sen mukhaan saattu selvile millä laila rotubioloogi vaikutti minuriteetin ruottalaistamisheen.
Haastatteluissa joitako komisuuni oon tehny tullee esile ette se oon erittäin harvat jokka itte oon joutunheet rotubioloogin tutkimuksitten kohtheksi. Monet sanovat kuitenki ette net oon kuuhleet puhuvan rotubioiloogisista tutkimuksista elikkä ette heän omat sukulaiset elikkä perheen jäsenet oon kertonheet ette het oon joutunheet semmositten tutkimuksitten kohtheiksi. Komisuunin kartottamisessa oon tullu esile tietoja jokka näyttävät ette tutkimuksia, joka perustu rotubiolooghiin, tehthiin niin hiljain
ko
Rotubioloogisia tutkimuksia ei tehty tyhä elossa oleville henkilöile. Oon olemassa kansa esimerkkiä kuohleitten ihmisitten
58
SOU 2023:68 |
Yhtheenveto |
kallomittauksista.
Rotubioloogisitten käsityksitten seurauksista, ja tiot rotubioloogisista tutkimuksista, teki sen ette minuriteetilä oon vahvistunnu häpeän tunne itenttiteetistä, kielestä ja kulttuurista. Tieto ette rotubioloogisia tutkimuksia oon essiintynny oon vistoa ja koloa niilekki jokka itte ei ole joutunheet sen kohtheeksi.
Minuriteetin työ ette säilyttää kieltä ja kulttuuria
Minuriteetti oon erilä laila vastustannu elikkä pannu ruottalaistamisprosessia kysheenalaseksi ja tehny töitä ette saaja omat oikeuet tyytytetyksi.
Toisen mailmansoan jälkhiin minuriteetti oon menny yli päänänsä kakskieliseksi paitti nuorempi sukupolvi jostako tuli yhä enämpi ruottinkieliseksi ja niilä oli rajotettu tieto suomenkielessä/ meänkielessä. Tällä aikaa usseita ääniä alkaa kuuhluun, jokka
ei aivan toiminheet kakskielisyyen eestä mutta kansa panit kysheenalaseksi ruottalaistamisprosessiä. Eri kieliä ja kulttuurietistäviä alotheita otethiin, esimerkiksi pohjosmaitten yhtheistyön raamin sisälä ja tarkotuksessa ette etistää kirjalisuutta minuriteettikielelä.
59
Yhtheenveto |
SOU 2023:68 |
meänkielen omaksi kieleksi ja 1999 meänkieli tunnustethiin kansaliseksi minuriteettikieleksi.
Komisuunin tutkimus eesvastuuesta
Vastuuvaatimisen kysymyksessä komisuuni oon pitäny suhthautua muutamhiin olosuhtheishiin jokka seuraavat histuurisitten tapahtumisitten tarkistelusta. Yks pulma oon ette se oon vaikea vettää eroraijaa valtion ja kirkon toimitten välissä koska kirkko oli osa valtiosta. Toinen pulma oon missä määrin sitä saattaa pittää nykyaikhaista aktööriä vastuulisenna histuurisista epäoikeuksista jokka oon iskenheet kansaryhmää muussa aijassa ja muissa olosuhtheissa – se niin sanottu retroaktiviteettipulma. Komisuunila ei ole ollu tehtävännä ette harkita maholisia vastuukysymyksiä yksityisissä taphauksissa elikkä ekonoomista kompensasuunia yksityisile ja sen takia komisuuni ei ole tarkistannu vastuukysymyksiä siltä pohjalta.
Silloin ko työtuvat minuriteettialuheela piit heän toimintaa, 1903 ja suunile 1950 välisennä aikana, näkemys lapsenkasvatuksesta ja fyysisistä rangastuksista erkaintu siittä näkemyksestä mikä tänäpäivänä oon vallassa. Samala semmosta essiinty mitä jo siiheen aikhaan olis pietty loukkauksenna elikkä väkistämisennä. Komisuunin lopputulos oon ette lapsitten haavoittuva asento työtuvissa olis pitäny olla selvä vastuulisille aktöörille.
Yks muu kysymys oon ette monet niistä jokka jouvuit assimileerinkipolitiikan kohtheeksi ei ole ennää elossa. Ette käsittää tämän päivän olosuhtheita sitä pittää kuitenki joskus kansa puhua histuurisista vääryyksistä ”jäljeläolevinna vääryyksinnä”. Suhtheessa minuriteethiin net elävät jäljelä minuriteetin perinettynä häpeännä kielestä, kulttuurista ja itenttiteetistä. Yks muu jäljeläelävä vääryys
60
SOU 2023:68 |
Yhtheenveto |
oon minuriteetin eksklyteerinki ja ylheinen näkymättömyys ja olletikki suhtheessa luontoresyrshiin ja maaoikeukshiin.
Valtiolla ja kirkola oon moralinen vastuu ette korvata minuriteettiä siittä vahingosta joka oon assimileerinkipolitiikan seurauksenna. Millä laila korvausta ja sovintoa pittää tehhä häätyy lähteä minuriteetin tarpheista tänä päivänä.
Hyvitys ja sovinto
Haastatteluhenkilöitten omat ajatukset hyvityksestä ja sovinosta oon suureksi osaksi, ette lisätä näkyväisyttä ja tionlevittämistä minuriteetistä, ja sen kulttuurista, kielestä ja histuuriasta. Suhtautuminen maholiselle valtion elikkä kirkon julkiselle antheeksipyytämiselle vaihtellee. Joilekki se oon tärkeätä, toisie vähemän. Useat meinaavat ette se oon tärkeätä ette valtio tunnustaa ette vääryyksiä oon tehty ja ette valtiolla aktöörinä oon ollu vastuu. Monet meinaavat ette kaikhiin tärkein etheenpäin oon ette meänkieli jatkaa elämistä. Siiheen vaaithaan maholisuuksia ette käyttää kieltä praktisesti koulussa ja muissa miljöissä. Monet haastatteluhenkilöt ottavat kansa ylös kysymyksiä luontoresyrsistä niinku oikeuen jahthiin, kalastuksheen ja poronhoithoon.
Komisuuni tutkii ette histuuriset loukkaukset joitako oon tehty minuriteettiä vasten pittää tunnustaa ennen ko sovinto oon maholista. Sitä vahinkoa joka oon tullu assimileerinkipolitiikan seurauksenna häätyy korjata. Sovintoprosessi pittää jatkua pitkänaikhaisesti vaikka komisuunin työ oon lopetettukki. Komisuunin kartottamista ja tarkistusta pittää sen takia kattoa perustanna jatkuvalle ja pitkänaikhaiselle sovintoprosessile.
Ehotuksia sovinon ja hyvityksen toimile
Komisuuni tutkii ette hallitus pittää ottaa vastuuen jatkuvalle yhtenhäiselle sovintoprosessile läheisessä neuvottelussa minuriteetin, virastoitten ja muitten koskevitten aktööritten kansa. Semmosessa prosessissä hallitus pittää ilman viipymistä tunnustaa valtion eesvastuun niistä loukkauksista joitako oon tehty minuriteetile ja sitä vahinkoa jotako net oon merkinheet minuriteetile. Hallitus
61
Yhtheenveto |
SOU 2023:68 |
pittää kansa ilman viipymistä alottaa keskustelun minuriteetin kansa julkisen antheeksipyytämisen etelytyksistä ja muotoista.
Komisuuni jättää joitaki ehotuksia jatkuville toimile hyvitykselle ja sovinolle. Komisuuni ehottaa kansa ette hallitus läheisessä yhtheistyössä ja keskustelussa minuriteetin kansa tekkee toimintasuunittelun ehotuksitten totheuttamiselle. Komisuuni ehottaa ette totheuttamissunittelu pittää olla siottu valtiopäiviltä ja sisältää selvän ylösseurausmekanismin joka antaa minuriteetile avomuutta ja maholisuutta ette vaikuttaa hallituksen työtä toimintasuunittelun kansa.
Komisuunin ehotukset toimile jokka saattavat eesauttaa hyvityksheen ja etistää sovintoa oon stryktyreeratut lähtien seuraavista ylheiskattavista päämääristä:
–näkyväksitekeminen ja omavalta,
–totheuttaminen ja lisätyt oikeuet,
–kielirevitaliseerinki ja kulttuurietistäminen,
–vahvistettu pohjosmainen yhtheistyö kielele.
Komisuunin tutkimus ja ehotukset ottavat alkunsa siittä mitä oon tullu esile kartotuksessa mutta kansa siittä kritiikasta jotako oon tuottu esile Ruothiin tarkistelun raamin sisälä kunka Ruotti nouvattaa kansanoikeuelisia velvolisuuksia, Mutta se ei ole vain siittä ette Ruotti pittää nouvattaa kansalisia ja kansanoikeuelisia velvolisuuksia. Se vahinko jotako oon tehty minuriteetile valtion sanksuneeratun assimileerinkipolitiikan kautta velvottaa kansa moralisesti ette korjata vahinkoa.
Komisuuni esittää kansa muutamia kysymyksiä jokka vaativat lissää tutkintoa, mm ette hallitus pittää perustaa tutkimuksen joka monipuolisesti valasee minuriteetin histuurista perintöä ette harrastaa poronhoitoa.
Lopulisesti komisuuni kehottaa muutamia muita aktööriä ette ryhtyä toihmiin heän vastuualuheitten raamin sisälä. Net aktöörit oon muun muassa koskevat kunnat, Lääninhallitus Norrbottenissa, Ruottin kirkko ja Säätiö Norrbottenin läänin työtuvat.
Tässä alla listathaan komisuunin kaikki ehotukset ja kehotukset
62
SOU 2023:68 |
Yhtheenveto |
Toimia jatkuvalle sovintoprosessile
Hallitus
–pittää ottaa päälensä vastuuen jatkuvalle yhtenhäisele prosessile läheisessä neuvottelussa minuriteetin, virastoitten ja muitten koskevitten aktööritten kansa,
–häätyy ilman viipymistä tunnustaa niitä loukkauksia joitako oon tehty minuriteetile,
–pittää ilman viipymistä alottaa keskustelun minuriteetin kansa julkisen antheeksipyytämisen etelytyksistä ja muotoista,
–pittää ilman viipymistä ja läheisessä yhtheistyössä ja keskustelussa minuriteetin kansa tehhä toimintasuunittelun ette totheuttaa ehotuksia jatkuville toimile jokka saattavat eesauttaa hyvityksheen
1 ja etistää sovintoa.
Ylheiskattavat päämäärät: näkyväksitekeminen ja omavalta
Hallitus
–pittää antaa minuriteetile lisätyn vaikutusvallan ja lisätyn omavallan,
–pittää tunnustaa kväänit ja lantalaiset osaksi kansalisesta minuriteetistä tornionlaaksolaisista,
–pittää antaa tukea päämuseon etapleeraamiselle,
–pittää antaa tukea informasuunikeskustan perustamiselle,
–pittää antaa lisätyn tehtävän Elävä histuuria fuurymmile/Forum för levande historia, siinä tarkotuksessa ette tehhä näkyväksi histuurisia väkistämisiä ja loukkauksia minuriteetistä,
–pittää lisätä organisasuuniavustusta,
–pittää ensi lähätysluvassa public service:ille
63
Yhtheenveto |
SOU 2023:68 |
–pittää antaa Vetenskapsrådet:ille tehtäväksi ette totheuttaa tutkimussatsauksen minuriteetin histuuriasta, kielestä ja yhtheiskunnasta,
–pittää valvoa ette komisuunin koko loppumietintö käänethään meänkielele,
–pittää valvoa ette minuriteetti saapii eustusta paikannimiraatissa,
–pittää valvoa ette minuriteetin ihmisjäänökset tuothaan
2 takashiin.
Ylheiskattavat päämäärät: totheuttaa ja lisätä oikeuksia
– Ehotukset mietinössä Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering/ Kansaliset minuriteettikielet koulussa – paremat etelytykset koulutuksheen ja revitaliseerinkhiin, pittää totheuttaa.
–Kansanoikeueliset velvolisuukset suhtheessa kielimääräyksheen pittää lisätä.
–Hallitus pittää tutkia kysymystä kielestä perustanna syrjinälle
3 syrjintälaissa.
Ylheiskattavat päämäärät: kielirevitaliseerinki ja kulttuurietistäminen
Hallitus
–pittää vakkiinuttaa käynissäolevia toimia kielele,
–pittää antaa valtion Kouluvirastolle tehtävän jonka tarkotus oon ette intekreerata koulutusta meänkielelä hallintoaluheitten kunnissa,
–pittää tutkia kunka valtionavustusta alfapetiseerinkikursile meänkielessä mennee totheuttaa,
–pittää vahvistaa maholisuutta ette oppia meänkieltä yhistämällä
4 kultuurelliä ja kreatiiviä elinkeinoja.
64
SOU 2023:68 |
Yhtheenveto |
Ylheiskattavat päämäärät: vahvistettu pohjosmainen yhtheistyö
–Hallitus pittää tehhä alotheen rajanylittävhään yhtheistyöhöön Norjan ja Suomen kansa ette etistää minuriteetin kieltä ja
5 kulttuuria.
Kysymyksiä jokka vaativat lissää tutkimusta
–Hallitus pittää läheisessä neuvottelussa minuriteetin kansa perustaa tutkimuksen joka monipuolisesti valasee minuriteetin histuurista perintöä ette harrastaa poronhoitoa.
–Hallitus pittää läheisessä neuvottelussa minuriteetin kansa perustaa tutkimuksen kysymyksestä joka selvittää kunka jänkkäsarkoja oon jaettu tarkotusessa, ette selvittää oikeuelisia epäselvyyksiä kunka oikeuet jahthiin ja kalastuksheen oon liitetty jänkkäsarkhoin.
–Hallitus pittää läheisessä neuvottelussa minuriteetin kansa perustaa tutkimuksen siinä tarkotuksessa ette tutkia minuriteetin
6 staatystä alkuperäskansana.
Komisuuni kehottaa seuraavia aktööriä ryhtymhään toimenpithoin
–Ruottin kirkko pittää tunnustaa kirkon osalistumista assimileerinkiprosessissa ja läheisessä keskustelussa minuriteetin kansa ryhtyä toimenpithoin jokka saattavat eesauttaa oikashuun ja sovinthoon.
–Lääninhallitus Norrbottenissa pittää tarkistaa heän rollia työtuvitten ja koulutustoimitten suhtheessa.
–Koskevat kunnat pitävät tarkistaa heän rollia työtuvitten ja koulukoitten suhtheessa.
–Säätiö Norrbottenin läänin työtuvat pittää helpottaa saatavuutta arkiivimateriaahliin ja suunata rahoja opinthoin jokka saattavat johtaa meänkielen etistämisheen.
65
Yhtheenveto |
SOU 2023:68 |
–Yniversiteetit ja korkeakoulut pitävät tehhä jälkitutkimuksia heän rollista rotubioloogissa tutkimuksissa ja ihmisjäänöksitten kokoamisessa ja hyväksyä minuriteettipolittisen stratekiin.
–Tornionlaakson kansankorkeakoulu pittää paremin tarkistaa heän rollia ja vastuutta minuriteetin assimileerinkistä.
–Rekiuuni Norrbotteni ja kunnat pitävät aktiivisti tehhä
7 näkyväksi minuriteettiä Filmpool Nord:in kautta.
Seurauksia ehotuksista
Minuriteetile pittää varmistaa kylliksi resyrsiä ette se aktiivisti pystyy olheen matkassa jatkuvassa sovintoprosessissa. Kysymys lisärahoista minuriteettiorganisasuunile oon tärkeä osa jatkuvassa sovintoprosessissa ja sitä pittää muotostaa läheisessä keskustelussa minuriteetin kansa.
Komisuunin arvostelu oon ette ehotuksitten toimenpioitten totheuttaminen tullee eesauttamhaan ette Ruottin kansalisia ja kansanoikeuelisia velvolisuuksia ja minuriteettipolitiikan päätettyjä päämääriä nouatethaan.
Hyvin totheutettua sovintoprosessia, jossako minuriteetile varmistethaan heän oikeuet ja annethaan suurta vaikutusvaltaa, ootethaan kansa eesauttavan minuriteetin hyvinvointia, muun muassa parempaa ittetuntoa, parempaa terhveyttä ja lisättyä omavaltaa. Toimenpiot jokka selvästi näyttävät ette minuriteetin kieltä ja kulttuuria arvostethaan saattavat puolesthaans eesauttaa enämpi positiihviin yhtheiskuntakehityksheen lisätyn
Se tulis olletikki minuriteetile tunthuun vielä yheltä loukkaukselta ja seuraus olis luottamisen puute. Se tulis kansa merkitheen ette se loukkaa Ruottin kansanvälistä mainetta ja se saattaa saaja nekatiiviä seurauksia Ruottin rollile kansanvälisessä työssä ihmisoikeuksille.
66
Summary
The Commission’s remit
The remit of the Truth and Reconciliation Commission for Torne- dalians, Kvens and Lantalaiset (the Commission) was to investigate and review the assimilation policy pursued by the Swedish State and the Church of Sweden in relation to Tornedalians, Kvens and Lantalaiset (the minority) during the 1800s and 1900s. The remit has also en- tailed disseminating information to increase knowledge about the minority and its historical experiences. In accordance with the remit set out in this report, the Commission proposes further actions that can contribute to redress and promote reconciliation.
Personal accounts were a central part of the Commission’s inves- tigation. The Commission carried out the investigation by inter- viewing 166 individuals about their experiences of the assimilation policy, along with a small number of people with expertise in areas that have been subjects of the Commission’s investigation. The Commission also commissioned 12 research reports on various themes and conducted searches in archives and other material. The Commission has made extensive efforts to reach out to the minority and inform a broad
67
Summary |
SOU 2023:68 |
Sweden’s obligations concerning national minorities’ rights
The Instrument of Government of Sweden (Chapter 1, Article 2) stipulates that the opportunities of the Sami people, and ethnic, lin- guistic and religious minorities to preserve and develop a cultural and social life of their own shall be promoted. Sweden has acceded to a number of international conventions concerning the rights of minorities. The International Convention on Civil and Political Rights (ICCPR) and the Convention on the Rights of the Child deal with, among other things, the right of minorities to use their language and to practise their culture. The Council of Europe’s Framework Convention for the Protection of National Minorities aims to pro- tect national minorities as well as individuals who belong to national minorities. The European Charter for Regional or Minority Languages aims to protect national minority languages. Sweden has been criti- cised in the Council of Europe’s monitoring of the implementation of the Framework Convention for not fulfilling its undertakings under the Convention, including the right to home language tuition.
The Act on National Minorities and Minority Languages (2009:724) states that municipalities and other public authorities are obliged to protect and promote the languages and cultures of Sweden’s minorities. In particular areas called administrative areas for Finnish, Meänkieli and Sami, the municipalities are obliged to organise preschool and elderly care in these languages. The objective of the Government’s policy on the national minorities is to protect the national minori- ties, enhance their opportunities to exert influence, and help keep
Other examples of truth and reconciliation commissions
The Commission has been tasked with monitoring the work of truth and reconciliation commissions in other countries. The Commission to Investigate the Norwegianization Policy and Injustice against the Sami and Kvens/Norwegian Finns has reviewed the Norwegian State’s
68
SOU 2023:68 |
Summary |
policies and rights violations. The Commission presented its final report in June 2023.
The remit of the ongoing Finnish Truth and Reconciliation Com- mission Concerning the Sami People is to review the State’s policy of assimilation in relation to the Sami people and violations of their rights.
The Swedish Truth Commission for the Sami People that was appointed in November 2022, has been tasked with investigating and reviewing past policies implemented in relation to the Sami and their consequences for the Sami people.
The Commission has also followed the work of truth and rec- onciliation commissions in Canada and Greenland. The Truth and Reconciliation Commission in Canada investigated how indigenous peoples (the Inuit, First Nations, and Métis) were forced to attend Indian Residential Schools to be Christianised and integrated. The Commission’s work resulted in a list of Calls to Action addressed to specific actors, including
The Greenland Reconciliation Commission was set up to high- light the impact of the colonial era on the society in Greenland today. This was largely an internal process in Greenland, without the in- volvement of the Danish Government. However, a new commission of inquiry on relations between Denmark and Greenland since 1945 is in the process of being appointed, based on terms of reference adopted in June 2023.
In Sweden, a number of similar investigations have been carried out charting historical mistreatment of different groups, including mistreatment of Roma and violations of their rights (Vitboken) and a commission of inquiry into neglect of children’s welfare (Vanvårds- utredningen). A reconciliation process between the Church of Sweden and the Sami has been going on since the 1990s and the Church of Sweden has initiated a process of redress for Tornedalians, Kvens and Lantalaiset.
The Commission has learned lessons from the work of other Commissions and chose to invite the minority to consultations at an early stage in order to secure their support for the Commission’s remit and generate inclusiveness.
69
Summary |
SOU 2023:68 |
Historical background
When Sweden lost
The arbetsstugor that were established in 1903 were a form of residential work cottages to which children were removed from the age of seven. The reasons given could be that they were living in impoverished circumstances, or that they lived a long way from the nearest school. One of the aims was to get the children to adopt the Swedish language and Swedish culture. This was done by prohibiting them from speaking their minority language. An underlying aim to Swedify the minority was a feature of all education provided in the minority area. Schooling became an effective tool in the assimilation policy.
There were also other factors that contributed to the State’s negative and disparaging view of the minority. In the 1800s, the Laestadian revival movement spread among the
70
SOU 2023:68 |
Summary |
Finland and the criticism of Sweden’s minority policy by Finnish nationalists were perceived as a threat in Sweden. For a long time, the minority area was also associated with a military threat, first from Russia and then from the Soviet Union.
In summary, there were multiple concurrent factors that contrib- uted to the assimilation policy. After the Second World War, how- ever, conservative nationalist values started being seen as more and more alien, and in the late 1950s the assimilation policy began to be criticised as well. The prohibition on speaking Finnish in schools was lifted, and the minority eventually got access to home language tuition. In connection with this, and as a reaction to the assimilation policy, the minority began to organise. The National Association of Swedish Tornedalians – Tornionlaaksolaiset
The Commission’s approach and method in the investigation
The Commission’s work involved collecting and analysing interviews, research reports, archival material and other material. The Com- mission included the minority in its investigation from the start. In doing so, the Commission needed to take various ethical principles into consideration. For example, interviewees have given their in- formed consent to be interviewed and have been allowed to remain anonymous. The interview material remains confidential.
During the coffee meetings, the Commission initially provided information about its remit and invited individuals to be interviewed about their experiences of the assimilation policy. In a subsequent series of toinen kuppi (second cup) meetings, the Commission secured support for the investigation and the orientation of the proposals for further actions for reconciliation and redress. In addition, the Com- mission held other meetings and seminars aimed in part at dissemi- nating knowledge about the minority and the Commission’s work.
The Commission conducted 160 interviews with 166 individuals. The sex distribution among the interviewees was 47 percent women and 53 percent men. The youngest person interviewed was born in
71
Summary |
SOU 2023:68 |
1993 and the oldest in 1925. The majority of the interviewees were born in the 1950s or earlier.
The interviewees’ accounts were one of the main sources for the Commission’s investigation. Interviews in which painful memories are recalled can elicit physical as well as psychological reactions, and therefore the interviewees were offered professional psychosocial support.
The Commission also conducted a small number of interviews with people with expertise in areas that have been subjects of the Commission’s investigation. In order to produce research that would shed light on the minority’s relationship with the State, the Com- mission commissioned twelve research reports in different thematic areas. The Commission also carried out searches in archives.
Consequences of the assimilation policy on language, culture and identity
The Swedification policy meant that the minority’s language, culture and identity were disparaged and belittled, made shameful, and ren- dered invisible. The consequence was that Meänkieli was used less and less, and was passed on to the next generation to only a limited extent.
Generations born in the late 19th or early 20th century were mainly Finnish speakers with varying proficiency in Swedish. Generations born between 1920 and 1950 often have or have had proficiency in both languages, while subsequent generations have more and more limited proficiency in their minority language.
As a result of assimilation, many of today’s parents are not pro- ficient in the language and thus cannot pass it on to their children. The children have thus also lost some of their cultural heritage and belonging to the group.
The interviewees talk about experiences of loss of belonging within the minority group. Some state that they themselves do not feel that they fully belong to the minority because they have lost the culture and language. Many of the interviewees connect the disparagement of Meänkieli to the disparagement and belittlement of minority indi- viduals and the group as a collective. Others talk about the minority having been rendered invisible to the community at large, and say
72
SOU 2023:68 |
Summary |
that there is limited knowledge in the wider community about the minority, the area from which it originates, and its history.
Several highlight the implications of the suppression of tradi- tional occupations and livelihoods. Many also believe that there is a culture of silence surrounding their own cultural heritage. Names are a prominent marker of identity and more specifically changes to
Education and upbringing
Elementary school
To expand the education system and assimilate the population in the minority area,
Many interviewees who attended school in the first half of the 20th century stated that they did not know Swedish at all when they started elementary school. Some say that they were punished if they spoke Finnish. The fact that
The prohibition on the use of Finnish only ended in the 1950s. Two decades later, in 1977, the right to receive tuition in one’s mother tongue was introduced in schools via home language tuition.
73
Summary |
SOU 2023:68 |
Arbetsstugor (residential work cottages)
The first arbetsstugor in Norrbotten were established in 1903 to pro- vide poor children with food, shelter and schooling. But their pur- pose was also to bring up children in the spirit of nationalism. In contrast to the children’s home environments, the arbetsstugor were intended to promote ‘cultural refinement’, which meant that the children were required not only to speak Swedish but also absorb Swedish culture.
Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor (the Norrbotten County arbetsstugor foundation) was responsible for the residential work cottages and was dependent on central government funding. The role of the Church of Sweden also became significant, partly because the priest sat on many of the bodies that governed the arbetsstugor.
The headmistresses were responsible for the
The accounts of the interviewees bear witness to many having felt ‘abandoned’ at the arbetsstugor. Many of those who were at an arbets- stuga during the first half of the 20th century report that violence, rights violations and mistreatment took place. For many, it was an abrupt severance from the environment that they came from. Pro- hibitions on speaking Finnish were common. However, some inter- viewees had more positive experiences of the arbetsstuga.
Tornedalen Folk High School and Tornedalen Library
Tornedalen Folk High School and Library both played a central role in the Swedification of the minority area. Tornedalen Folk High School, founded in 1899, offered edification for the population in the minority area’.
Tuition in Swedish was more extensive at Tornedalen Folk High School than at folk high schools in the rest of the country. Tornedalen Library was established as part of Tornedalen Folk High School in 1928, with the aim of spreading Swedish language books in the minor- ity area and strengthening the population’s ties to Sweden and all things Swedish. For example, according to its articles of association, the Li- brary was to only offer the local inhabitants Swedish books. It was not until the 1950s that books in Finnish were permitted in this library.
74
SOU 2023:68 |
Summary |
Traditional livelihoods as identity and cultural heritage
Besides agriculture, forestry, hunting, fishing, handicrafts and berry and mushroom picking were occupations that were all needed for survival. Each household was basically
Large quantities of animal feed were needed for agriculture.This was made possible in part by the
Many interviewees express a close relationship with nature and the importance of places in the landscape. At the same time, many say that they have lost their rights to land, forest, hunting, fishing and reindeer herding. In their view, the minority’s history in the minority area needs highlighting, but they are also of the view that the minority must be able to influence matters relating to land and natural resources.
Many of their accounts bear witness to reindeer herding having been and still being an important part of daily life and identity for the minority. Several interviewees state that they have a reindeer mark or have relatives who have or have had a reindeer mark. Historically, reindeer were of great importance, among other things as draught animals to bring home the hay from the mires. However, reindeer herding has become an exclusive right for those who are members of a Sami village. The minority’s limited opportunities to engage in rein- deer herding, and the rights associated with reindeer herding such as hunting and fishing, are taken up in many of the interviewees’ accounts.
The Church of Sweden’s responsibility for assimilation
Historically, the Church of Sweden has borne a great responsibility for general education, and for a long time religion was a big part of school education. It is therefore difficult to distinguish between the role of the Church of Sweden and the role of the education system.
From about 1560 to 1870, the Church of Sweden was marked by a permissive attitude to minority languages, its focus being more on religious practice. At the end of the 19th century, the Church of
75
Summary |
SOU 2023:68 |
Sweden adopted a nationalist stance and, via the diocese of Luleå, pur- sued a policy of assimilation of the minority in schools until the 1930s.
The Church of Sweden also played a role in racial biology exami- nations in that priests were the intermediaries for getting into con- tact with people in their parishes who were then subjected to racial biology examinations. Priests also gave racial biologists access to cemeteries, from which human remains were exhumed and removed.
The Church of Sweden initially opposed the Laestadian revival movement, which was perceived as a threat to its position. Because Finnish was used in the sermons of the revival movement and was a central part of its religious life, the movement contributed to the preservation of Finnish. The revival movement thus gained a strong foothold in the minority area.
The State and the Church of Sweden had a shared interest in con- trolling the minority and the minority area for nationalistic, defence policy, economic and racial biology ends. Representatives of the Church of Sweden enjoyed great authority and trust among the peo- ple and thus acted from a position of great power.
Racial biology, the collection of human remains and a feeling of inferiority
Racial biology was based on a racist notion that there were inferior races with undesirable genetic traits that could lead to the “degen- eration” of the Swedish population. In contrast to assimilation, the purpose of racial biology was to exclude and differentiate a group from the majority group – not to induce an ethnic group to adapt themselves to the majority culture.
Many of the people who were supporters of the assimilation policy were also proponents of racial biology. The role that language played in racial biology has, however, not been clarified, nor how racial bi- ology impacted the Swedification of the minority.
In the interviews conducted by the Commission, it emerged that very few had themselves been subject to racial biology examinations. However, several stated that they had heard of racial biology exami- nations or that their own relatives or family members had told them about being subjected to such examinations. The Commission’s in-
76
SOU 2023:68 |
Summary |
vestigation has found evidence showing that research based on racial biology was occurring as late as in the 1950s.
Racial biology examinations were not only carried out on living persons. There are also examples of measurements of deceased per- sons’ skulls.
Racial biology’s notions and ideas, and the particulars of racial biology examinations, have served to reinforce the minority’s sense of shame about their identity, language and culture. Even for those who were not examined themselves, the knowledge that racial bi- ology examinations had occurred was distasteful and shocking.
The minority’s work to preserve their language and culture
The minority has opposed or questioned the Swedification process in various ways and worked to have their rights respected. During the first part of the 20th century, however, the State’s assimilation policy was powerful, and the minority underwent a language replace- ment process in which Swedish increasingly replaced it as the domi- nant language. By and large there was a prevailing acceptance of the assimilation policy among the minority at the time, and no collective ethnopolitical organising occurred. However, there were individuals in leadership positions who advocated and promoted bilingualism in various ways, for example in school education.
Since the Second World War, the minority have become mainly bilingual except for the younger generation, who have become in- creasingly
At the beginning of the 1980s, the minority’s mobilisation and strategy changed, becoming more active, grassroots, and above all
77
Summary |
SOU 2023:68 |
ethnopolitical with the formation of
In the 2000s, the minority formed more organisations, such as the Association of Swedish Kvens and Lantalaiset and Meänmaa. Met Nuoret was founded in 2014 and is an association for young people who feel a connection to Meänkieli and the culture and history of the original language area. A new generation emerged who are mainly ‘ummikko’, i.e. people who do not speak Meänkieli but who identify with the language, and showed that a person can identify with the minority even if they do not speak the language.
The Commission’s assessment of the accountability issue
The Commission has needed to consider a number of circumstances deriving from an assessment of events that took place in the past. One dilemma is that it is difficult to distinguish between the actions of the State and the Church of Sweden, because the Church of Sweden was part of the State. Another dilemma concerns the extent to which it is possible to hold a contemporary actor accountable for historical injustices that affected an ethnic group in another time and under different circumstances – known as the retroactivity dilemma. The Commission has not been tasked with considering accountabil- ity in individual cases nor financial compensation to individuals, and on that basis has therefore not examined the issue of accountability in this regard.
During the period that the arbetsstugor were operating in the minority area, between 1903 and about 1950, views on childrearing and physical punishment differed from those that predominate today. At the same time, incidents occurred that, even in those times, would have been considered to be a rights violation or mistreatment. The Commission’s conclusion is that the vulnerable position of children in the arbetsstugor should have been obvious to the actors respon- sible for them.
Another issue is that many of those who were subjected to the assimilation policy are no longer alive. However, if we are to under-
78
SOU 2023:68 |
Summary |
stand the conditions today, we also need to talk about some histori- cal injustices as ‘enduring injustices’. In relation to the minority, these injustices persist in the form of the minority’s inherited shame over their language, culture and identity. Another enduring injustice is the minority’s exclusion and invisibility in general, especially in relation to natural resource and land rights.
The State and the Church of Sweden have a moral responsibility to make amends for the damage caused to the minority by the as- similation policy. How this should be done must be based on the needs of the minority today.
Redress and reconciliation
The interviewees’ own thoughts on redress and reconciliation largely concern making the minority visible and spreading knowledge about their culture, language and history. Their attitudes to a possible public apology from the State or the Church of Sweden vary. For some it is important, for others it is not. Many believe that it is important for the State to acknowledge that mistakes were made and that the State as an actor had a responsibility. Many believe that the most important thing for the future is that Meänkieli survives. This re- quires opportunities to use the language in practical ways in schools and other environments. Many interviewees also raised questions about natural resources such as rights to hunting, fishing and rein- deer herding.
The Commission considers that, for reconciliation to be possible, the historical violations of the minority’s rights must be acknowl- edged. The damage caused by the assimilation policy must be repaired. The reconciliation process needs to be sustained over the long term even after the Commission’s work has concluded. The Commis- sion’s investigation and review should therefore be seen as a basis for a continuing,
Proposed actions for reconciliation and redress
The Commission considers that the Government should take re- sponsibility for a continuing, concerted reconciliation process in close consultation with the minority, government agencies and other stake-
79
Summary |
SOU 2023:68 |
holders. In such a process, the Government should acknowledge without delay the responsibility of the State for the rights violations committed against the minority and that these caused harm to the minority. The Government should also enter into a dialogue with the minority without delay on the basis and form for a public apology.
The Commission is submitting a list of proposals for further actions for redress and reconciliation and proposes that the Govern- ment, in close cooperation and dialogue with the minority, draw up an action plan for the implementation of these proposals. The Com- mission proposes that the action plan should be approved by the Riksdag and include a clear monitoring mechanism that gives the minority insight into, and the opportunity to influence, the Govern- ment’s work with the action plan.
The Commission’s proposals for actions that can contribute to redress and promote reconciliation are structured on the basis of the following overall objectives:
–visibility and autonomy
–implemented and increased rights
–language revitalisation and promotion of the minority’s culture
–enhanced Nordic
The Commission’s assessment and proposals are based on what has emerged in the investigation, and also on the criticism directed at Sweden in the context of the monitoring of Sweden’s compliance with its undertakings under international law. However, this is not just about Sweden needing to live up to its obligations under national and international law. The damage done to the minority by the State- sanctioned assimilation policy also gives rise to a moral obligation to repair the damage.
The Commission also presents a number of questions that require further inquiry, for example that the Government should appoint a commission of inquiry to provide a balanced picture of the minor- ity’s historical tradition of reindeer herding.
Finally, the Commission calls on a number of other actors to take action within the context of their areas of responsibility. These actors include the municipalities concerned, the Norrbotten County
80
SOU 2023:68 |
Summary |
Administrative Board, the Church of Sweden, and the Norrbotten County arbetsstugor foundation.
All the Commission’s proposals and calls are listed below.
Actions to continue the reconciliation process
The Swedish Government:
–should assume responsibility for a continuing, concerted recon- ciliation process in close consultation with the minority, govern- ment agencies and other stakeholders
–must acknowledge without delay the rights violations committed against the minority
–should immediately enter into a dialogue with the minority on the basis and form for a public apology
–without delay and in close cooperation and dialogue with the minority, should draw up an action plan for the implementation of proposals for further actions that can contribute to redress and promote reconciliation.
Overall objective: visibility and autonomy
The Swedish Government:
–should grant the minority greater influence and autonomy
–should recognise Kvens and Lantalaiset as part of the national minority of Tornedalians
–should provide support for the establishment of a main museum
–should provide support for the establishment of an information centre
–should expand the mandate of the Living History Forum with the aim of highlighting historical mistreatment and violations of the minority’s rights
–should increase the organisational grant to the minority organisa- tions
81
Summary |
SOU 2023:68 |
–in the next public service broadcasting licenses
–should task the Swedish Research Council with implementing a research initiative on the history, language and society of the mi- nority
–should ensure that the Commission’s entire final report is trans- lated into Meänkieli
–should ensure that the minority is represented on the
–should ensure that the repatriation of human remains also covers the minority.
Overall objective: implement and increase the minority’s rights
– The proposals in the report ‘Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering’ (National minority languages in schools – better conditions for tuition and revitalisation) should be implemented.
–Sweden’s undertakings under the European Charter for Regional or Minority Languages should be increased.
–The Government should inquire into the issue of language as a basis for discrimination in the Discrimination Act.
Overall objective: language revitalisation and promotion of the minority’s culture
The Swedish Government:
–should make current initiatives for the language permanent
–should task the Swedish National Agency for Education with ensuring the integration of tuition in Meänkieli in municipalities in the administrative area
–should investigate how central government grants for literacy courses in Meänkieli can be implemented
82
SOU 2023:68 |
Summary |
–should boost opportunities to learn Meänkieli in combination with cultural and creative livelihoods.
Overall objective: enhanced Nordic
–The Government should initiate
Issues that require further inquiry
–In close consultation with the minority, the Government should appoint a commission of inquiry to provide a balanced picture of the minority’s historical tradition of reindeer herding.
–In close consultation with the minority, the Government should appoint a commission of inquiry into how mowable bog, ströäng, were enclosed in order to investigate legal ambiguities sur- rounding rights such as hunting and fishing linked to mowable bog, ströäng.
–In close consultation with the minority, the Government should appoint a commission of inquiry to investigate the minority’s status as an indigenous people.
The Commission calls on the following actors to take action:
–The Church of Sweden should recognize its involvement in the assimilation process and adopt measures that can contribute to redress and reconciliation, in close dialogue with the minority.
–The Norrbotten County Administrative Board should review its role in relation to the arbetsstugor and its actions in relation to education.
–The municipalities concerned should review their role in relation to the arbetsstugor and student residence.
–The Norrbotten County arbetsstugor foundation should facilitate access to archival material and channel funds to studies that can lead to the promotion of Meänkieli.
83
Summary |
SOU 2023:68 |
–Universities and higher education institutions should inquire into their role in racial biology examinations and the collection of human remains and adopt a minority policy strategy.
–Tornedalen Folk High School should review its role and respon- sibility in the assimilation of the minority in more detail.
–Region Norrbotten and the municipalities should actively high- light the minority through Filmpool Nord.
Consequences of the proposals
The minority needs to be provided with sufficient resources to enable their active involvement in continuing reconciliation efforts. The question of increased funding to minority organisations is an important part of the continuing reconciliation process and needs to be designed in close dialogue with the minority.
The Commission’s assessment is that the implementation of the proposed measures will contribute to Sweden’s compliance with its obligations under national and international law and the stated ob- jectives of Sweden’s minority policy.
A
84
DEL 1
Uppdraget och utgångspunkter
1Uppdraget och dess genomförande
1.1Kommissionens uppdrag enligt kommittédirektivet
Regeringen beslutade om utredningens direktiv den 19 mars 20201 och om tilläggsdirektiv med förlängd tid den 23 juni 20212 och den 26 januari 20233.
I direktivet till Sannings- och försoningskommissionen framgår att tornedalingar, kväner och lantalaiset var bosatta i Sverige långt före den nuvarande svenska statsbildningen. Såväl staten som den svenska kyrkan4 och eventuellt andra aktörer har genom tiderna varit delaktiga i att på olika sätt undertrycka minoriteten, dess språk och dess kultur. Den förda assimileringspolitiken har drabbat minorite- ten som grupp men också inneburit kränkningar och övergrepp av enskilda individer inom minoriteten. För att bidra till att ge minori- teten en kollektiv upprättelse och främja försoning är det nödvän- digt att i hela Sverige öka kunskapen om de historiska oförrätter som begåtts och de trauman som lever vidare än i dag. Härigenom kan kommissionens arbete också bidra till att något liknande inte händer i framtiden.
Det behövs en allsidig granskning av svenska statens och Svenska kyrkans ageranden under 1800- och
1Dir. 2020:29.
2Dir. 2021:49.
3Dir. 2023:15.
4Svenska kyrkan var en del av staten fram till år 2000 och spelade en särskild roll i den assimi- leringspolitik som bedrevs inom kyrkan och skolväsendet.
87
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
taganden och ansvar i genomförandet av denna politik måste göras utifrån ett historiskt perspektiv. I förstudien till kommissionen5 fram- kommer att det råder stor brist på forskning som belyser torneda- lingars, kväners och lantalaisets förhållande till staten. Utöver att redovisa existerande forskning på området är det därför nödvändigt att kommissionen använder sig av arkivmaterial och annat källmate- rial i samråd med berörda forsknings- och arkivinstitutioner. Det är särskilt angeläget att förekomsten av kränkningar och övergrepp mot meänkielitalande barn inom ramen för, och i anslutning till, deras skolgång granskas och att den ännu levande äldre generationens vittnesmål från både män och kvinnor dokumenteras och bevaras.
Enligt direktivet ska kommissionen:
•kartlägga och granska den assimileringspolitik som bedrevs mot tornedalingar, kväner och lantalaiset på nationell, regional och lokal nivå under 1800- och
•bjuda in enskilda, också unga, att lämna vittnesmål och berättelser om sina egna eller närståendes erfarenheter,
•analysera omfattningen av och orsakerna till att tornedalingar, kväner och lantalaiset utsattes för rasbiologiska undersökningar samt undersöka hur övergreppen finansierades,
•analysera och redovisa andra historiska aspekter och förhållanden som kan bedömas ha påverkat situationen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, till exempel industrialiseringen, förflyttningen av arbetskraft och uppbyggnaden av välfärdssamhället, och
•analysera konsekvenserna för minoriteten, grupper inom minori- teten och enskilda, också utifrån yngre generationers perspektiv.
Allmänheten har i regel liten kännedom om såväl den nationella mino- riteten tornedalingar som det nationella minoritetsspråket meänkieli, som även talas av kväner och lantalaiset. Likaså är kunskapen låg – också inom minoriteten – om den systematiska assimileringsprocess som ägt rum så sent som under
5Ku2018/00859/CSM, Då var jag som en fånge – Statens övergrepp på tornedalingar och meänkieli- talande under 1800- och
88
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
och
Det är vidare angeläget att försoningsprocessen fortsätter lång- siktigt även efter att kommissionens arbete avslutats och att insamlat material arkiveras och bevaras för framtida generationer och för vidare forskning.
I kommissionens uppdrag enligt direktivet ingår att:
•sprida information om tornedalingars, kväners och lantalaisets historiska erfarenheter på både svenska och meänkieli,
•delta i den allmänna debatten kring den kompletterande kunskap som framkommer, och
•lämna förslag till fortsatta insatser för att bidra till upprättelse och främja försoning.
Det ingår inte i kommissionens uppdrag att överväga eventuella an- svarsfrågor i enskilda fall eller ekonomisk kompensation till enskilda som drabbats.
1.1.1Kommissionen har behövt prioritera inom ramen för uppdraget
Det uppdrag som kommissionen har fått av regeringen, och som har beskrivits ovan, har varit mycket omfattande. Det har därför varit nödvändigt att göra avgränsningar i tolkningen av och prioriteringar inom uppdraget. Direktiven pekar ut äldres vittnesmål och särskilt vittnesmål om kränkningar och övergrepp inom ramen för och i an- slutning till skolgången som särskilt angeläget att granska och doku- mentera. Vidare utpekas rasbiologiska undersökningar och andra historiska aspekter och förhållanden som kan bedömas ha påverkat situationen för minoriteten, t.ex. industrialiseringen. I övrigt har det varit upp till kommissionen att tolka och avgränsa de tematiska om- rådena.
Assimileringspolitikens anspråk på språk- och kulturförändringar samt dess konsekvenser har fungerat som en utgångspunkt för att avgränsa arbetet. Kommissionen har strävat efter att beskriva åtgärder på olika nivåer i samhället som inneburit att minoriteten helt eller
89
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
delvis förlorat eller haft svårigheter att bevara sitt språk, sin kultur eller sin identitet till förmån för en bredare nationell tillhörighet.
I direktivet skriver regeringen att det för minoritetspolitikens fortsatta utveckling krävs en bred gemensam förståelse av de histo- riska händelser som lett fram till dagens situation. Det har varit kom- missionens ambition att på ett korrekt och nyanserat sätt beskriva de historiska händelserna. För att nå fram till en bred gemensam för- ståelse av de historiska händelserna krävs dock ett långsiktigt och systematiskt arbete vilket diskuteras närmare nedan.
Särskilt fokus på barn och unga
Kommissionen har fokuserat särskilt på majoritetssamhällets ager- ande som riktade sig mot barn och unga eller där det fick konse- kvenser för barn och unga. Skolgången blev för många ett smärtsamt möte med majoritetssamhället och dess normer och attityder i en ålder då barnen inte kunde värja sig. I synnerhet gäller det de barn som placerades i arbetsstugor och skolhem6 och därmed skiljdes från sina familjer. Barn som skiljdes från sina vårdnadshavare under långa perioder och som saknade vuxna som de kunde känna tillit till i sin närhet var särskilt utsatta. Sådana erfarenheter kan ha gett upphov till trauman och smärtsamma erfarenheter som kommit att påverka efterföljande generationer. För att bidra till upprättelse har det därför varit särskilt viktigt för kommissionen att belysa sådana erfarenheter.
Tematiska områden som kartlagts
Arbetet med kartläggning och granskning har gjorts utifrån ett antal tematiska områden som assimileringspolitiken haft inflytande på under 1800- och
6Arbetsstugor instiftades för att motverka fattigdom genom att barn fick boende, mat, syssel- sättning och fostran. Arbetsstugorna i Norrbotten hade också ett försvenskande syfte. När de tidigare arbetsstugorna övertogs av kommunen blev de i stället skolhem med en liknande verk- samhet där barn fick bo för att få närmare till skolan.
90
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
Kommissionen har identifierat ett antal områden som primära för den språk- och kulturförändring som skedde under 1800- och 1900- talen. Områdena har valts dels utifrån direktivet, dels utifrån det som framkommit i kommissionens material (vittnesmål, arkivsökningar och forskarrapporter). Kommissionen prioriterar följande tematiska områden i slutbetänkandet:
•försvenskningsprocessens och assimileringspolitikens betydelse och konsekvenser för minoriteten, minoritetsspråket och kultu- rens förutsättningar att bevaras och utvecklas i Sverige,
•utbildningsväsendets relation till och behandling av minoritets- språket, dess talare och enskildas erfarenheter av detta samt annat agerande och andra insatser riktade mot barn och unga som syf- tade till att stärka det svenska språket och majoritetskulturen,
•arbetsstugornas tillkomst, förhållandena på arbetsstugorna och enskildas erfarenheter från arbetsstugorna,
•förlust av tillgång till naturresurser av betydelse för att utöva minoritetens kultur, i synnerhet vad gäller inflytande över jakt, fiske och renskötsel,
•Svenska kyrkans ansvar för assimilering och försvenskning av tornedalingar, kväner och lantalaiset,
•rasbiologiska föreställningar och hur dessa kom till uttryck i form av rasbiologernas agerande och rasbiologins historiska och sam- tida konsekvenser för minoriteten och enskilda,
•motstånd och mobilisering mot försvenskningsprocessen och assimileringspolitiken inom minoriteten, och
•förslag på insatser som kan bidra till upprättelse och främja för- soning.
1.1.2Behov av ett långsiktigt arbete från statens sida
Kommissionen har gjort ett omfattande arbete med att kartlägga och granska assimileringspolitiken som bedrevs av svenska staten under 1800- och
91
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
Det är en utmaning att kartlägga och granska historiska skeenden och kommissionen kommer inte att kunna ge en fullständig bild av det som skett. Det kommer därför att finnas ett fortsatt behov av att granska och kartlägga de historiska skeendena samt att sprida in- formation och öka kunskapen om minoriteten och dess historiska erfarenheter.
Kommissionen har urskilt några områden av särskild betydelse för framtida kartläggning och informationsspridning. Ett exempel är användningen av mark och vatten som berör minoritetens möjlighet att bedriva renskötsel, jakt och fiske, som kan anses omfattas av rätten till traditioner och kulturarv. Det arbete som kommissionen genomfört bör ligga till grund för ett fortsatt långsiktigt arbete för att kartlägga och informera om assimileringspolitiken och dess kon- sekvenser.
1.2Kommissionens arbete
Grunden för kommissionens uppdrag var förstudien ”Då var jag som en fånge” – statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och
Kartläggning och granskning av assimileringspolitikens konse- kvenser för minoriteten har stått i fokus för kommissionens arbete. Arbetat har delats in i fyra faser för att genomföra uppdraget:
•uppbyggnad och förankring (nätverk, uppstartsmöten med mino- riteten, kaffemöten och dialogmöten),
•kartläggning (arkivsökning, urval av forskarrapporter),
•insamling (intervjuer, forskarrapporter), samt
•analys av materialet och utarbetande av förslag till fortsatta insatser.
92
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
I maj 2022 publicerade kommissionen delbetänkandet Ko ihmisarvoa mitathiin – tornionlaaksolaisitten, kväänitten ja lantalaisitten eksklyteerinki ja assimileerinki /Då människovärdet mättes – exkludering och assimi- lering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2022:32).7
1.2.1Arbets- och förhållningssätt
Kommissionens uppdrag har ställt höga krav på arbets- och förhåll- ningssätt. Kommissionen har arbetat utifrån ett rättighetsbaserat för- hållningssätt som utgår från att kommissionen och minoriteten äger processen gemensamt. Förhållningssättet grundar sig på följande fyra perspektiv:
1.Långsiktighet – kommissionen har arbetat aktivt med att främja strukturer och arenor för fortsatt dialog och reflektion (även efter november 2023).
2.Transparens – kommissionen har arbetat brett och inkluderande på meänkieli och svenska.
3.Trygghet – kommissionen har skapat trygga rum för dialog och verkat på minoritetens egna arenor.
4.Egenmakt – kommissionens insatser ska bidra till att stärka mino- ritetens egenmakt och synliggöra minoriteten i majoritetssamhället.
De fyra perspektiven beskrivs närmare i kapitel 5.
1.2.2Minoritetens delaktighet och inflytande
Kommissionens utgångspunkt har varit att arbetet ska bedrivas i nära samarbete och dialog med minoriteten. Det har varit en förut- sättning för att kommissionen ska kunna nå så många personer som möjligt och därmed få del av den bredd av erfarenheter och syn- punkter som finns inom minoriteten, både inom grupper och hos individer. Kommissionen har haft regelbundna samråd med
7Delbetänkandet i sin helhet finns tillgängligt på: https://www.regeringen.se/rattsliga-
93
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
Under hösten 2020 genomförde kommissionen fyra uppstarts- möten i Pajala, Aapua, Nilivaara och Kieruna/Kiruna. Målet med uppstartsmötena var att skapa engagemang och delaktighet och att möta minoriteten på deras egna arenor. Syftet med mötena var att ge minoriteten möjlighet till reflektion och dialog om vad de vill ha ut av kommissionens arbete och hur de kan bidra. Ett annat viktigt syfte var att sprida information om möjligheten att dela sin berättelse vid en personlig intervju.
Vidare har kommissionen arrangerat 21 kaffemöten under hös- ten 2021 och våren 2022. Kaffemöten har varit mindre, informella möten där sekretariatet har besökt olika orter för att över en kopp kaffe bjuda in till samtal och uppmuntra till gemensamt delande av kollektiva berättelser. I anslutning till varje kaffemöte har det fun- nits möjlighet att anmäla sitt intresse för en individuell intervju med sekretariatet.
Det har varit viktigt för kommissionen att förankra resultatet av kommissionens kartläggning hos minoriteteten. Som en del i för- ankringen av slutbetänkandet höll kommissionen därför ytterligare en serie kaffemöten, s.k. toinen
1.2.3Insamling av berättelser
Sekretariatet har genomfört ett omfattande arbete med att inhämta berättelser som del av kartläggningen. Det har framför allt skett genom individuella intervjuer med personer. Sekretariatet har också gjort intervjuer med referenspersoner som har specialkunskaper inom sådana områden som kommissionen har utrett.
Alla inom minoriteten som ville och anmälde sig senast 31 januari 2022 fick lämna vittnesmål. Totalt genomförde kommissionen 161 in- tervjuer med 167 enskilda personer. Vid vissa tillfällen intervjuades med andra ord fler än en person. Intervjuerna genomfördes på meän-
94
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
kieli och svenska. För att skapa trygghet fick de som intervjuades om de så ville ha med sig en stödperson vid intervjun. Efter att intervju- erna genomförts gavs möjlighet att boka samtalsstöd med trauma- terapeut.
Kommissionen har även genomfört ett mindre antal intervjuer med personer som har specialkunskaper inom områden som kom- missionen har kartlagt. Syftet med dessa intervjuer var att inhämta särskild kunskap som var viktig för kommissionens arbete.
1.2.4Forskarrapporter
Kommissionen har sammanlagt beställt 12 forskarrapporter i syfte att inhämta kunskap om assimileringspolitiken och de historiska skeendena under 1800- och
I kommissionens delbetänkande sammanfattades Curt Perssons rapport om rasbiologiska undersökningar och
–Språkideologi och det ofullbordade språkbytet – den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området av Kenneth Hyltenstam och Linus Salö.
–Språkförlustens konsekvenser – om språk, kultur och välbefin- nande av Leena Huss.
–Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering – forskning om skol- och språkpolitik i Tornedalen av Lars Elenius.
–Skolbarn i Tornedalen mellan två språk – tornedalingars förhåll- ningssätt till svenska statens språkpolitik i två skolor i Torne- dalen av Lars Elenius.
–Assimilering, bildning, fostran – en kunskapsöversikt kring forsk- ningen om arbetsstugornas verksamhet i Tornedalen av Daniel Nilsson Ranta.
–Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimiler- ing av Marja Mustakallio.
95
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
–Tornedalens bibliotek och om dess roll i försvenskningsarbetet av Marita Mattsson Barsk.
–Ströängar av Eivind Torp.
–Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser
– en studie av en svensk nationalism och dess kyrkliga härförare i Luleå stift av Urban Claesson.
–Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 av Gerd Snellman.
–Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar av torne- dalingar, kväner och lantalaiset i Sverige av Curt Persson.
–Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under
Alla rapporter finns publicerade i publikationen Tolv tematiska forskar- rapporter i detta slutbetänkande och har använts som källor i kom- missionens kartläggning.
1.2.5Kunskapsspridande symposier
Utifrån bland annat forskningsrapporterna har kommissionen an- ordnat sju utåtriktade forskningssymposier. Symposier är olika for- mer av föreläsningar eller seminarier som syftar till att sprida infor- mation om resultatet av den kunskap som kommissionen har fått fram, t.ex. genom olika studier och rapporter från forskare och ex- perter. Ett annat viktigt syfte med kommissionens symposier har varit att diskutera och formulera tankar om försoning på ett sätt som involverar både minoriteten och majoriteten.
På Tornedalingarnas dag den 15 juli 2021 uppmärksammades den yngre generationens erfarenheter av språk- och identitetsförlust i rela- tion till assimileringspolitiken. Bland de medverkande fanns bland annat språkforskaren Leena Huss och musikgruppen Höstorkestern.
Vid minoritetsspråkfestivalen den 4 september 2021 i Jellivaara/ Gällivare anordnades ett symposium om Norrbottens arbetsstugor med fokus på erfarenheter från försvenskningsprocessen. Forskaren Daniel Nilsson Ranta föreläste.
96
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
I samarbete med Stiftelsen Norrbottens Läns arbetsstugor arran- gerades Arbetsstugornas dag i december 2021. Värdskapet delades av kommissionens ordförande Elisabet Fura och landshövdingen för Norrbottens län Lotta Finstorp. Daniel Nilsson Ranta, Lars Elenius och Stefan Aro föreläste. Medverkande gjorde också bland annat Norrbottens museum, Arkivcentrum i Norrbotten, Tornedalsteatern, regissören Alf Klippmark, en amatörteatergrupp från Korpilompolo/ Korpilombolo, studenterna Josephine Thuresson och Karin Keisu från Konstfack samt Daniel Wikslund som är riksspelman.
I samverkan med Luleå tekniska universitet arrangerades även ett symposium i april 2022 baserat på Lars Elenius rapport om språk- och skolpolitiken i Tornedalen och Curt Perssons rapport om ras- biologiska undersökningar.
Tillsammans med Svenska kyrkan anordnades i juni 2022 sym- posiet Kyrkans roll i försvenskningen av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Medverkande för att presentera sina rapporter var Carl- Gösta Ojala, Lars Elenius, Urban Claesson och Gerd Snellman. Bland de medverkande fanns också dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén, biskop Åsa Nyström, dåvarande ordförande Eva Kvist från
Vid öppnandet av Resursbiblioteket för meänkieli i oktober 2022 anordnades ett symposium med tema Boken som politiskt verktyg. Arrangörer var kommissionen, Kungliga biblioteket, Tornedalens folkhögskola, Övertorneå kommun samt Resursbiblioteket. Marja Mustakallio presenterade sin rapport om Tornedalens folkhögskola.
Samma månad arrangerades även det sista symposiet Det är mitt språk – även om jag inte kan det tillsammans med Institutet för språk och folkminnen i Kieruna/Kiruna. Språkforskarna Kenneth Hyltenstam och Linus Salö föreläste om den språkliga försvenskningsprocessen, den norska språkforskaren Pia Lane berättade om kvänskans situa- tion i Norge och Helena Lassi berättade sin egen historia av språk- och kulturförlust. Meri Alarcón läste poesi. Heldagen modererades av Daniel Fjellborg, doktorand vid Luleå tekniska universitet och ansvarig för podden Proud to be Ummikko, och Elina Kangas, språk- vårdare i meänkieli.
97
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
Samtliga symposier har arrangerats i dialog med
1.2.6Annat arbete med att sprida information och öka kunskap
Tornedalingar är den nationella minoritet som flest uppgav att de hade dålig kunskap om i en enkät genomförd av Forum för levande historia.8 En viktig del i kommissionens arbete har därför handlat om att sprida information för att öka kunskapen om minoriteten och minoritetens historiska erfarenheter.
I oktober 2020 lanserades www.komisuuni.se, kommissionens webbplats. Webbplatsen innehöll information om kommissionen och dess uppdrag samt om genomförda, pågående och planerade aktiviteter. Statistik visar att webbplatsen hade ett genomsnittligt besökarantal på cirka 2 000 besökare per månad. Mest efterfrågat har information om kommissionen varit, därefter kommer nyheter från kommissionen och kalendariet.
För att underlätta för nya besökare att hitta webbplatsen lan- serades ett nyhetsbrev i februari 2021. Nyhetsbrevet har utkommit cirka en gång i månaden, med uppehåll för sommarmånaderna, och distribuerats via
Kommissionen valde tidigt att inte starta egna konton på sociala plattformar som t.ex. Facebook och Instagram, på grund av kommis- sionens begränsade resurser. I stället har kommissionen samarbetat med andra aktörer. Aktuell information har distribuerats till
8Institutet för språk och Folkminnen (Isof), Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget 2020, Nationella minoriteter 2020 – vad vet Sveriges befolkning om dem? s. 10.
98
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
I samband med aktiviteter och andra händelser har kommissionen skickat ut totalt sju pressmeddelanden och två debattartiklar. I media har kommissionen deltagit i den allmänna debatten genom ett flertal intervjuer i tidningar, radio och tv. Totalt har kommissionen upp- märksammats i fler än 260 nyhetsartiklar, intervjuer och inslag i olika media. Kommissionen tillsattes 2020 och omnämndes i cirka 90 artiklar under det första året (2021: cirka 40 artiklar, 2022: cirka 75 artiklar och 2023, t.o.m. september: cirka 55 artiklar).
Kommissionen har även medverkat i Sveriges Radio, Meänraatios program Meän histuuria (sv. vår historia), en serie på 15 avsnitt om minoritetens historia. Programmen har sänts på meänkieli men har också översatts och finns i en poddversion på svenska.
Kommissionen har utöver detta bland annat bidragit med informa- tionsmaterial till en utställning på Norrbottens museum som handlar om arbetsstugorna i Norrbotten.
Kommissionen genomförde en digital utbildning ”Vi kallades för grötstugebarn” den 3 maj 2021 i samverkan med Luleå stift. Utbild- ningen riktade sig till anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan. Kommissionen medverkade även vid en temadag om nationella mino- riteter för handläggare i Kalmar kommun.
Kommissionen har tagit fram trycksaker i form av informations- foldrar och utställningsmaterial som har använts i externa kontakter och möten.
Möjligheterna för en statlig utredning att nå ut till en bred all- mänhet är emellertid begränsade och behovet av att öka kunskaperna hos allmänheten kvarstår. Kommissionen ser det som mycket ange- läget att arbetet med att sprida information fortgår och förstärks.
1.2.7Samarbeten och samråd med myndigheter och organisationer
Enligt direktiven ska kommissionen samråda med andra relevanta myndigheter och organisationer. Kommissionen har haft regelbundna samråd med Socialstyrelsen, Svenska kyrkan och Länsstyrelsen i Norrbottens län. Digitala möten för erfarenhetsutbyte har genom- förts med Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar och Finlands sannings- och försonings- kommission för samer. Kommissionen har även deltagit vid ett möte med representanter från den colombianska sannings- och försonings-
99
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
kommissionen under hösten 2022. Kommissionen har träffat Europa- rådets rådgivande kommitté för ramkonventionen om skydd för natio- nella minoriteter och Europarådets expertkommitté för den europeiska stadgan för landsdels- eller minoritetsspråk inom ramen för gransk- ningen av Sveriges efterlevnad av konventionerna.
Kommissionen har också skapat ett nätverk med olika referens- personer, experter och samarbetspartners, till exempel Arkivcentrum i Luleå, ett forskarnätverk och projektet Meän Ääni (sv. vår röst) – unga filmskapare i Tornedalen. De kaffemöten som genomfördes i uppbyggnads- och förankringsfasen anordnades i dialog med
Vid samtliga symposier som anordnats – och beskrivits ovan – har kommissionen samarbetat med andra aktörer. Kommissionen har anordnat symposier tillsammans med stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, Luleå tekniska universitet, Svenska kyrkan, Luleå stift, Kungliga biblioteket, Tornedalens folkhögskola, Övertorneå kom- mun och Institutet för språk och folkminnen (Isof).
1.2.8Försening till följd av pandemin
Det inledande skedet av kommissionens arbete påverkades av covid-
Vissa av de forskare som kommissionen anlitade kunde inte komma åt relevanta arkiv, då dessa var stängda. Avtalen med dessa forskare behövde därför förlängas, vilket innebar att flera rapporter färdig- ställts senare än planerat.
Kommissionen försökte hitta lösningar genom att exempelvis genomföra arkivsökningar i de kommunala arkiv som hade öppet och hålla digitala intervjuer i den mån det var möjligt. Bland annat
100
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
intervjuades referenspersoner, det vill säga personer med en särskild sakkunskap inom kommissionens fokusområden, digitalt.
1.3Arkivering av materialet
Enligt 11 § i arkivlagen (1990:782) ska en statlig myndighet när den har upphört och dess verksamhet inte har förts över till en annan statlig myndighet, överlämna sitt arkiv till Riksarkivet. Överläm- nandet ska ske inom tre månader efter att myndigheten har upphört. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset är en statlig myndighet och omfattas därmed av be- stämmelsen i arkivlagen.
Kommissionen noterar att Sanningskommissionen för det samiska folket har lämnat in en begäran till regeringen och Riksarkivet om förvaring av sitt framtida arkiv. Begäran innebär att kommissionen vill få till stånd ett beslut om att arkivet efter att uppdraget har slut- förts ska förvaras i Ája – samiskt bibliotek och arkiv hos Ájtte i Jokkmokk. Någon motsvarande institution finns inte för torneda- lingar, kväner och lantalaiset. Kommissionen har därför överlämnat sitt arkiv till Riksarkivet. Arkivet innefattar bl.a. de intervjuer som kommissionen genomfört. Dessa omfattas av sekretess. För att läsa mer om sekretessbestämmelserna, se kapitel 5.
1.4Begrepp och utgångspunkter
Nedan följer en beskrivning av olika begrepp och utgångspunkter som är centrala för kommissionens uppdrag.
1.4.1Benämning av minoriteten, området och minoritetens språk
Kommissionen redogör i delbetänkandet för varför den har valt att använda begreppen tornedalingar, kväner och lantalaiset för den er- kända nationella minoriteten. Så som framgår i delbetänkandet är den nationella minoriteten tornedalingar inte en homogen grupp utan det finns flera grupper inom minoriteten. Begreppet tornedalingar används vanligtvis om människor som bor i eller har kulturell an-
101
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
knytning till Tornedalen. Begreppet omfattar dock inte nödvändigt- vis personer bosatta utanför Tornedalen som identifierar sig med minoriteten. Minoriteten har aktivt förespråkat att samtliga tre iden- titetsbegrepp, tornedalingar, kväner och lantalaiset, ska inkluderas i uppdraget eftersom minoriteten inte har en särskild gemensam be- nämning som samtliga identifierar sig med.
Lantalaiset är en meänkielispråkig etnonym som historiskt har betecknat jordbrukarna i den meänkielitalande delen av Lappland. Kväner är en beteckning som västskandinaver från järnålder fram till medeltid använde om en folkgrupp bosatt i bottenviksområdet. Även finskspråkiga som invandrade på 1700- och
När begreppet ”minoriteten” används i slutbetänkandet åsyftas alla de tre grupper som ingår i kommissionens direktiv, nämligen tornedalingar, kväner och lantalaiset. I några enstaka fall har kom- missionen dock valt att använda begreppet tornedalingar eller lanta- laiset. Detta görs då det är särskilt motiverat utifrån kontexten t.ex. i syfte att beskriva ett traditionellt bosättningsområde. Det förekom- mer även att intervjupersoner, eller de forskare som skrivit forskar- rapporter som ingår som egna publikationer i slutbetänkandet, använ- der andra begrepp för minoriteten. I historiskt källmaterial används exempelvis begreppen tornedalsfinnar, norrbottensfinnar och även finnar. Oavsett vilka benämningar som används avses den erkända nationella minoriteten.
Med begreppet Tornedalen avses i regel området längs Torneälvens och Muonioälvens dalgångar. Minoriteten bebor dock traditionellt ett betydligt större geografiskt område i Norrbotten där i vart fall Malmfälten i Jellivaara/Gällivare och Kieruna/Kiruna kommuner ingår.
När begreppet ”minoritetsområdet” används i slutbetänkandet åsyftas hela det område som traditionellt bebos av minoriteten. I några enstaka fall har kommissionen dock valt att använda enbart begrep- pet Tornedalen eller Malmfälten. Detta görs då det är särskilt moti- verat utifrån kontexten t.ex. i syfte att beskriva ett traditionellt bo- sättningsområde. På samma sätt som beskrivits ovan förekommer det även att intervjupersoner eller de forskare som skrivit forskar-
102
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
rapporter som ingår som egna publikationer i slutbetänkandet, an- vänder andra begrepp för minoritetsområdet.
Meänkieli är ett
När begreppet ”minoritetsspråket” används i slutbetänkandet syftar det på de östersjöfinska språkvarieteter som talats av minori- teten i regionen under 1800- och
Nedan finns en karta som illustrerar minoritetens traditionella bosättningsområde utifrån det förvaltningsområde som ursprung- ligen erkändes 1999. Fler kommuner har därefter tillkommit i för- valtningsområdet.
9Minoriteten utropade meänkieli till ett språk redan 1988.
10Lannankieli är en varietet av meänkieli som används i Kiruna, Kurravaara och Jukkasjärvi.
103
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
Figur 1.1 Förvaltningskommuner för meänkieli år 1999
Källa: Samuel Svärd.
104
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
1.4.2Självidentifikation som utgångspunkt
Kommissionen undviker avsiktligt, liksom Europarådet, att definiera vem som tillhör en viss minoritet. Principen om självidentifikation gäller enligt artikel 3 i Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Gränserna för identiteter är ofta flytande och Europarådet har inte velat påtvinga någon en kategorisering. Utifrån principen om självidentifikation avgör varje enskild individ själv om hen anser sig tillhöra en nationell minoritet och om hen vill göra anspråk på det skydd och stöd som samhället erbjuder minoriteten. Staterna ska däremot ange vilka de nationella minoriteterna inom sta- tens territorium är, vilket gjordes i samband med att Sverige under- tecknade konventionen. För att få status som nationell minoritet har riksdagen bestämt att gruppen ska:
–ha en uttalad samhörighet, som går att urskilja från den övriga befolkningen,
–ha en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart, som den inte delar med andra,
–ha en uttalad vilja att behålla sin identitet, och
–ha historiska eller långvariga band med Sverige.11
Syftet med konventionen är att skydda de nationella minoriteternas fortlevnad, vilket bland annat innebär att all diskriminering av en nationell minoritet är förbjuden och att staten måste vidta åtgärder för att uppnå jämlikhet mellan majoritetsbefolkningen och minori- teterna. Dessa skyldigheter gäller med andra ord i relationen mellan staten och tornedalingarna.
1.5Minoritetens historia
1.5.1Några historiska årtal
Nedan följer en förteckning i tidsföljd av skeenden som har berört minoriteten i syfte att ge en kort introduktion till minoritetens historia.
11Prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige, s. 31.
105
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
1809
Gränsen mellan Sverige och Finland dras. Tornedalen delas i två riks- halvor och den finsktalande befolkningen blir minoritet i Sverige.
1842
Folkskolan grundas. Både samiska och finska förekommer som under- visningsspråk.
1869
Ett lönetillägg för lärare som kunde finska och samiska införs. Även läromedel på finska och samiska utvecklas.
1873
En samling av lagar och förordningar om kommunalstyrelse, man- talsskrivning, häradsrätt, strafflag, kyrkolag, legostadga, ägoskifte, lagfart, fattigvård, jakt och fiske (i gränsälven Torne älv) ges ut i finsk översättning. Den trycks i tusen exemplar, varav merparten tillställs länsstyrelsen i Luleå för utdelning till tjänstemän och kommunal- styrelser.
1874
Finnbygdsanslaget instiftas i syfte att bygga ut och utveckla folk- skolan i Tornedalen. Under perioden etableras särskilda småskole- lärarseminarier, en samiskspråkig och en finskspråkig.
1875
Småskolelärarseminariet i Haparanda bildas. Finska ställs som in- trädeskrav.
106
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
1886
Genom 1886 års renbeteslag definieras renskötsel som en samisk näring.
1888
Beslut om införande av statliga skolor i Tornedalen med krav på svenska som undervisningsspråk.
1899
Inträdeskravet på finska tas bort vid småskolelärarseminariet.
1903
De första arbetsstugorna etableras och senare införs instruktioner om svenska som enda umgängesspråk.
1904
Luleå stift bildas. Ett av motiven för stiftsbildningen var försvensk- ning av Tornedalen.
1906
Selma Lagerlöfs skolbok Nils Holgerssons underbara resa utkommer, där Tornedalen och andra meänkielitalande områden osynliggörs.
1912
Finska avskaffas som ämne vid småskolelärarseminariet.
107
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
1916
Satsningar görs på biblioteksverksamheten. Biblioteken får i upp- drag att sprida svenskspråkig litteratur i Tornedalen och får inte ha finskspråkig litteratur på sina hyllor.
Läromedel av Karl Bernhard Wiklund som var särskilt anpassade för tornedalska förhållanden och med särskilt utarbetade anvisningar för lärare trycks.
1919
Svenska kyrkan övergår till att uteslutande hålla konfirmationsunder- visning på svenska.
1921
Finnbygdsutredningen slår fast att befolkningen var positiv till svenska som enda utvisningsspråk och uppfattningen att svenska var deras egentliga modersmål. Reservanten Walde Lorens Wanhainen ifråga- satte tillvägagångssätt och slutsatser, till exempel påståendet att de finskspråkiga barnen inte behöver läsa finska i skolan, eftersom de ju redan kan finska.
1922
Statens institut för rasbiologi inrättas.
1935
Regeringen beslutar om att återinföra finska som frivilligt ämne i fort- sättningsskolan.
108
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
1940
Kyrka och skola går skilda vägar. Huvudmannaskapet för skolorna upphör som ett resultat av sekularisering och samhällsförändringar.
1954
Arbetsstugorna kommunaliseras och blir kommunala skolhem.
1957
Riksdagsbeslut om att upphäva de lokala förbuden mot att tala finska i skolorna.
1957
Tornedalens bibliotek tillåts ställa fram litteratur på finska på sina hyllor.
1958
Biskop Bengt Jonzon lägger fram en statskyrklig utredning som in- tar en inkluderande hållning till samiska och finska.
1962
Grundskolans första läroplan (Lgr 62) träder i kraft. I kommuner med finskspråkig befolkning kunde elever välja finska som tillvals- ämne i årskurs 7 och 8.
1965
Riksdagen skärper tidigare beslut; det är ”förbjudet att förbjuda barn att tala finska i skola och på raster”.
109
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
1968
Alla landets kommuner fick möjlighet att erbjuda hemspråksunder- visning.
1969
En ny läroplan för grundskolan (Lgr 69) träder i kraft.
1977
Hemspråksreformen träder i kraft. Det blir obligatoriskt för alla landets kommuner att anordna hemspråksundervisning. Länsskol- nämnden i Norrbotten utvecklar läromedel på tornedalsfinska, i syfte att främja aktiv flerspråkighet.
1981
Svenska Tornedalingarnas
1999
Tornedalingar blir en av Sveriges officiellt erkända nationella mino- riteter.
1999
Tornedalsfinskan får med det officiella namnet meänkieli status som ett av fem officiella minoritetsspråk i Sverige.
2000
Sverige ratificerar Europarådets ramkonvention om skydd för natio- nella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.
110
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
1.5.2Kort historisk bakgrund
Nedan följer en kort beskrivning av minoritetens historia. En längre beskrivning finns i kapitel 4.
Minoritetens långa kontinuitet i Sverige
Det finskspråkiga folket har en lång historia i norra Skandinavien. I slutet av
Under
Minoriteten försörjde sig fram till medeltiden huvudsakligen på fiske och jakt. Boskapsskötsel och senare jordbruk började efter- hand utövas i mindre skala. I början av
Den gemensamma finska kulturen var del av ett sammanhängande geografiskt finskspråkigt område som sträckte sig från norra Botten- viken ner till södra Finland och österut in i Ryssland.
111
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
Tornedalingar, kväner och lantalaiset som språklig minoritet i Sverige
År 1809 förlorade Sverige nuvarande Finland till Ryssland. Den nya riksgränsen drogs genom det finskspråkiga området längs Torne, Muonio och Könkämä älvar. Därmed blev de finskspråkiga på den svenska sidan av Tornedalen språkligt och kulturellt en minoritet i Sverige, medan de finskspråkiga på den finska sidan blev den numerärt största språkliga gruppen i Finland. Svenska myndigheter kallade vid denna tidpunkt minoritetsområdet i Norrbotten för Finnbygden.
Jordbrukets och industrialiseringens utveckling
Efterhand utvidgades jordbruket i minoritetsområdet men det be- skrevs vid sekelskiftet 1900 som irrationellt och primitivt. Med järn- vägens framdragning till Gällivare och Kiruna i slutet av
Minoriteten ses som ett främmande element och hot av den svenska staten
Från
Under början av
Från 1809 och fram till
112
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
under
Utbildning som ett verktyg i assimileringspolitiken
År 1842 grundades den svenska folkskolan. Både samiska och finska användes inledningsvis som undervisningsspråk. Ett särskilt löne- tillägg infördes 1869 för lärare som talade samiska eller finska. Även läromedel på samiska och finska utvecklades. Ecklesiastikdeparte- mentet instiftade 1874 ett särskilt anslag, Finnbygdsanslaget, för att bygga ut och utveckla folkskolan i Tornedalen. Det användes ett år senare till att starta ett småskollärarseminarium i Haparanda. Kun- skaper i finska var ett inträdeskrav för att bli antagen till småskol- lärarseminariet.
I takt med att den nationalistiska ideologin växte sig starkare, blev också införandet av det svenska språket i skolväsendet allt viktigare. År 1888 etablerades fyra folkskolor som finansierades av staten på villkor att svenska skulle vara det enda undervisningsspråket. I mot- sats till de övriga kommunala folkskolorna var staten alltså huvud- man över dessa skolor, och kunde därför, via domkapitlet, ha kontroll över dem. Kravet på att enbart svenska fick användas som undervis- ningsspråk i de statliga skolorna innebar i praktiken ett förbud mot att tala finska.
Tornedalens folkhögskola grundades 1899 och finansierades från början via privata donationer, men fick också tidigt statligt stöd. Motiveringen bakom skolans inrättande var att den behövdes som ett värn mot den finska nationalismen, vars förespråkare anklagade svenska myndigheter för att försvenska Tornedalen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län startade ambulerande bildnings- kurser i svenskt språk och svensk kultur. Dessa kurser övertogs senare av Tornedalens folkhögskola. Bibliotekets stadgar tillät fram till
113
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
Arbetsstugorna som etablerades 1903 var en form av internat dit barn flyttade från sju års ålder. Anledningen kunde vara att de levde under fattiga förhållanden eller hade långa avstånd till skolan. Barnen fick genom arbetsstugan tillgång till undervisning i skolan där under- visningsspråket var svenska. Flickorna fick i arbetsstugorna lära sig att sköta hushåll medan pojkarna fick lära sig ett hantverksyrke. Senare infördes instruktioner till föreståndarinnorna att de skulle se till att barnen talade svenska. Instruktionen tolkades av förestånda- rinnorna som att barnen skulle förbjudas att tala finska.
Sammanfattningsvis var målet med de olika utbildningarna att in- föra svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet, men också att integrera minoriteten i det framväxande demokratiska samhället. I praktiken utformades utbildningarna som ett led i försvenskningen. Svenska kyrkan, Länsstyrelsen i Norrbottens län och Skolöversty- relsen var pådrivande institutioner. Försvenskningen fick kritik bl.a. från finska nationalister som ansåg att Sverige bedrev en assimile- rande språkpolitik i minoritetsområdet.
Fortsatt undervisning på svenska efter andra världskriget
Efter andra världskriget betraktades de tidigare värdekonservativa nationalistiska värderingarna som alltmer främmande. Sverige gav stöd till
Förbud mot att tala finska i skolan tas bort
Islutet av
114
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
finska i skolan och på raster. Det visar att förbudet då fortfarande fanns kvar på vissa håll.
Länsskolnämnden i Norrbotten kom i en utredning fram till att svenska fortsatt skulle vara undervisningsspråk men framhöll sam- tidigt betydelsen av att andra språk skulle beaktas i undervisningen. Genom hemspråksreformen blev det 1977 obligatoriskt för kommu- nerna att anordna modersmålsundervisning i finska men frivilligt för eleverna och deras föräldrar att välja.
Minoriteten organiserar sig
Minoritetens politiska organisering kan ses som en konsekvens av assimileringspolitiken.
Förbundet vände sig mot att staten undertryckt och nedvärderat minoritetens språk och kultur. Meänkieli utropades vid invigningen av Meän Akateemi den 27 februari 1988 som eget språk. Det dröjde dock till 1999 innan meänkieli fick status som ett nationellt mino- ritetsspråk i Sverige med det officiella namnet meänkieli. Sedan dess har
1.6En bred definition av vad som omfattas av assimileringspolitik
Enligt kommittédirektivet ska kommissionen granska och kartlägga assimileringspolitiken som bedrevs av svenska staten under 1800- och
115
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
Ordet assimilering betyder kortfattat att omvandla något till större likhet med omgivningen. Assimilering i ett sociologiskt perspektiv är den process varigenom individer eller grupper av annan etnisk bakgrund absorberas i den dominerande kulturen i ett samhälle. Att bli assimilerad innebär att anta egenskaperna hos den dominerande kulturen i en sådan grad att det blir omöjligt att skilja den assimile- rade gruppen från andra medlemmar av samhället.
Den kartläggning som kommissionen ska genomföra enligt kom- mittédirektivet handlar om de ageranden under 1800- och
Inom ramen för uppdraget har 161 intervjuer genomförts. Ytter- ligare 32 intervjuer ligger till grund för Lars Elenius undersökning av skol- och språkpolitiken (Skolbarn mellan två språk). Av intervju- erna framgår att en majoritet har upplevt en ofrivillig förlust av bland annat språk och kultur. Men det framgår även att intervjupersoner har upplevt olika grader av tvång i samband med assimileringen och att intervjupersonernas erfarenheter är mångfacetterade. Exempelvis uppger flera att det har varit positivt att få lära sig svenska och bli en del av det svenska samhället men att det var fel att det skedde på bekostnad av det egna språket och kulturen.12 Intervjupersonernas berättelser om upplevd skam över och stigmatisering av det egna språket och kulturen som en följd av assimileringspolitiken är mycket vanliga. Kommissionen har eftersträvat en bred och allsidig kartlägg- ning av assimileringspolitiken genom att synliggöra intervjuperso- nernas olika upplevelser.
12Intervju 11, 23, 34, 52, 60, 67, 68, 88, 141, 146.
116
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
Kommissionen har som utgångspunkt för sin kartläggning foku- serat på assimileringspolitikens anspråk på språk- och kulturföränd- ringar och de konsekvenser som detta har fått för minoriteten inom en rad olika områden. I flera intervjuerna har det framkommit att frågor om rätten till renskötsel, mark, vatten, jakt och fiske är cen- trala för minoriteten.
Utövandet av traditionella näringar anses vara en del av rätten till ett kulturliv enligt artikel 27 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Enligt artikeln ska de som tillhör en etnisk, religiös eller språklig minoritet inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, bekänna sig till och utöva sin egen religion eller använda sitt eget språk. Kom- mittén för mänskliga rättigheter, som granskar efterlevnaden av kon- ventionen, har tolkat att rätten till ett eget kulturliv innefattar tradi- tionella näringar kopplade till användandet av markresurser, så som jakt och fiske.13
Minoriteten har sedan lång tid tillbaka bedrivit jakt och fiske. Minoriteten har även historiskt ägnat sig åt renskötsel. Flera perso- ner som kommissionen har intervjuat upplever att de har fråntagits sina rättigheter avseende renskötsel, mark, vatten, jakt och fiske som en del av den statligt förda assimileringspolitiken.14 Dessa frågor kan anses omfattas av kommissionens uppdrag att analysera och redovisa andra historiska aspekter och förhållanden som kan bedömas ha på- verkat situationen för minoriteten. Mot den bakgrunden och i syfte att ge en bred bild av assimileringspolitikens konsekvenser för mino- riteten har kommissionen bedömt att även frågor om renskötsel, jakt, fiske, mark och vatten som en del av minoritetens kulturarv, ska omfattas av kommissionens kartläggning.
Sammanfattningsvis syftar kommissionens kartläggning av assimi- leringspolitik till att ge en bred och allsidig bild av den politik som har inneburit att minoriteten helt eller delvis förlorat eller haft svårig- heter att bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sin identitet.
13General Comment adopted by the Human Rights Committee under article 40, paragraph 4, of the International Covenant on Civil and Political Rights. CCPR/C/21/Rev.1/Add. 5,
26April 1994.
14Intervju 12, 14, 47, 69, 71, 81, 88, 96, 158, 161.
117
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
1.6.1Vad är en kränkning eller ett övergrepp?
Kommissionen har granskat och kartlagt historiska oförrätter i form av kränkningar och övergrepp som begåtts mot tornedalingar, kväner och lantalaiset. För att kunna göra det behöver kommissionen defi- niera vad som kan anses utgöra en kränkning eller ett övergrepp i detta sammanhang.
Ett sätt att bedöma vad som ska anses vara en kränkning eller ett övergrepp är att utgå från individens subjektiva upplevelse. Eftersom en central del i kommissionen uppdrag är att samla in berättelser från enskilda är det oundvikligt att den enskildes subjektiva upplevelse blir avgörande för bedömningen.
Ett annat sätt att bedöma vad som ska anses vara en kränkning eller ett övergrepp är att jämföra eller granska agerandet i relation till någon form av måttstock eller norm för att bedöma om det var för- kastligt i relation till måttstocken eller normen i fråga. Att i efterhand granska ett historiskt skeende eller ett förhållningssätt i förhållande till dagens värderingar är givetvis vanskligt. I vissa fall framgår i kom- missionens material att en dåtida norm har överträtts. Kommissio- nen ser dock inte en sådan överträdelse som en förutsättning för att anse att en handling utgjort en kränkning eller övergrepp.
Begreppet kränkning kan förstås på två sätt:
–För det första är det en juridisk term som avser ett angrepp mot en persons integritet. Sådana kränkningar av mänskliga rättigheter kan vara fysiska och kopplade till våldsbrott men också verbala i fråga om olaga hot. De inrymmer ofta ett tydligt maktperspektiv, särskilt om de riktar sig mot individer som har svårt att värna sin integritet.
–För det andra kan kränkning vara ett mindre precist begrepp för en upplevd oförrätt riktad mot en individ eller ett kollektiv, med syftet att förnedra, diskriminera eller skapa rädsla.
I den senare bemärkelsen kan det vara rimligt att låta begreppet stå för subjektivt upplevd och kränkande behandling, även om hand- lingen inte juridiskt hade definierats som en kränkning.
Begreppet övergrepp kan vara synonymt med kränkning, och det är sällan meningsfullt att göra skillnad mellan dessa begrepp. Över- grepp kan, liksom kränkning, vara av såväl fysiskt som känslomässigt slag. En skillnad som kan göras mellan övergrepp och kränkning är
118
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
att övergrepp handlar om handlingar som även objektivt sett anses innefatta våld, tvång och övervåld dvs. det handlar inte enbart om den subjektiva upplevelsen.
Utifrån denna begreppsanvändning har utsatta i historien och deras efterkommande generationer rätten att definiera en kränkning. Kränkningar saknar en tydlig avgränsning i tid och överskrider inte sällan generationsgränser på så sätt att även efterkommande genera- tioner som inte har upplevt kränkningen, kan känna sig kränkta. I för- soningssammanhang framstår detta perspektiv som särskilt viktigt.
1.6.2Statens ansvar för assimileringspolitiken och retroaktivitetsdilemmat
Frågan om den svenska statens ansvar för de historiska orättvisor som minoriteten har drabbats av har funnits med som en central fråga under kommissionens hela arbete. Ansvarsfrågan är en viktig länk mellan kommissionens historiska kartläggning och kommissio- nens förslag till åtgärder. Det som har framkommit i kommissionens kartläggning, har aktualiserat frågan om vem eller vilken aktör som ska anses vara ansvarig för den assimileringspolitik som minoriteten utsatts för. Frågan har tagits upp både i de intervjuer kommissionen genomfört och i de forskarrapporter kommissionen beställt. Det har även förts en bredare debatt i samhället om detta.
Ansvarsfrågan har både handlat om kränkningar som har drabbat enskilda och om hur assimileringspolitiken har drabbat minoriteten som grupp. I detta avsnitt förs ett resonemang kring olika utgångs- punkter för hur man kan se på ansvarsfrågan. I kapitel 12 redogörs för kommissionens bedömning i ansvarsfrågan i förhållande till sta- ten och Svenska kyrkan. Det är viktigt i sammanhanget att under- stryka att kommissionen inte har i uppdrag att överväga eventuella ansvarsfrågor i enskilda fall eller ekonomisk kompensation till en- skilda som drabbats.
Frågan om ansvar för historiska orättvisor är komplex då den väcker frågor kring hur man ska förhålla sig till det retroaktivitets- dilemma som uppstår: kan man hålla en nutida aktör ansvarig för historiska orättvisor som drabbat en folkgrupp i en annan tid och under andra förutsättningar? Anspråk på upprättelse och försoning har ofta möjliggjorts av förändrade värderingar och i vissa fall för- ändrad lagstiftning.
119
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
En del av de orättvisor som uppmärksammas i dag kan ha be- dömts helt annorlunda när de inträffade. Det faktum att kränkningar och övergrepp har begåtts i en annan tid, med andra värderingar, be- höver dock inte betyda att de alltid var förenliga med lag eller ansågs moraliskt acceptabla. Ansvarsfrågan bör därför inte avfärdas lättvin- digt med hänvisning till att de historiska orättvisorna ägde rum i en annan tid.
Det finns flera tänkbara utgångspunkter för hur man kan se på ansvarsfrågan beroende på vad syftet är. Om ersättning ska betalas ut till enskilda för tidigare kränkningar blir ansvarsfrågan ofta en juridisk fråga. Om det däremot handlar om att brett kartlägga histo- riska kränkningar och övergrepp utan att se till ansvarsfrågan i enskilda fall, kommer ansvarsfrågan mer att handla om vilken aktör som kan anses ta det moraliska ansvaret för det inträffade och vill eller kan ta det politiska ansvaret för att gottgöra de historiska orättvisorna.
Staten kan anses ha ett moraliskt ansvar att kompensera för histo- riska orättvisor även om det inte finns ett juridiskt ansvar att ersätta den drabbade. Ett exempel på det synsättet är när den svenska staten i gottgörande syfte gav ekonomisk kompensation till personer som steriliserats mot sin vilja eller som utsatts för allvarlig vanvård i den sociala barnavården.15 Fokus vid den typen av ersättning ligger på den utsattas behov av upprättelse. Det behöver då inte nödvändigtvis vara klarlagt vem som kan lastas för de historiska orättvisorna men det som har skett måste på något sätt anses vara förknippat med ut- övandet av politisk auktoritet.
En annan möjlig utgångspunkt är att diskutera statens ansvar för att komma till rätta med vad som kan kallas bestående orättvisor. När ett samhälle präglas av stor ojämlikhet som består över lång tid kan man enligt detta synsätt inte komma till rätta med problemen utan att förstå orättvisornas historiska rötter och hur tidigare kränk- ningar lever kvar i utsatta gruppers kollektiva minne. Med sådant fokus på historiska orättvisors verkningar i dagens samhälle blir det inte lika avgörande att slå fast vem som varit ansvarig för ett visst beslut. Vad som i stället hamnar i förgrunden är att staten ofta är den enda aktören som i dag har kapacitet att gottgöra. Men även med detta synsätt finns anledning att undersöka hur det som har skett var förknippat med utövandet av politisk auktoritet.
15Prop. 2011/12:160 Ersättning av staten till personer som utsatts för övergrepp eller försummelser i samhällsvården och prop. 1998/99:71 Ersättning av staten till steriliserade i vissa fall.
120
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
En tredje potentiell utgångspunkt är att argumentera för att den aktör som dragit nytta av en orättvisa kan ha ett ansvar för att gott- göra den. Den som har dragit nytta av någon annans orätta hand- lande – även om det skett ofrivilligt – kan ha ett ansvar.
Slutligen behöver frågan om principalansvar nämnas. Principal- ansvar kan kortfattat beskrivas som en arbetsgivares ansvar för skador orsakade av arbetstagare. I kommissionens kartläggning har det fram- kommit att särskilt barn har farit illa på arbetsstugor eller i skolan där ansvaret för missgärningar kan anses vila på de ansvariga för in- stitutionen.
Assimileringspolitiken var sanktionerad av staten och de kränk- ningar och övergrepp som människor upplevde var en direkt eller indirekt följd av assimileringspolitiken. Oaktat hur det förhåller sig med ansvarsfrågan är det klarlagt att assimileringspolitiken har lett till en skada för den förfördelade parten. Det handlar bl.a. om att språket skambelagts och i flera fall gått förlorat, förlust av kulturella näringar samt upplevelser av rasbiologiska undersökningar. Konse- kvenserna av detta lever vidare än i dag och innebär bl.a. att minori- teten inte har haft och än i dag i praktiken inte har lika rättigheter och möjligheter som befolkningen i övrigt. För att en försonings- process överhuvudtaget ska vara möjlig behöver bestående missför- hållanden åtgärdas.
Det som framkommit gällande statens och Svenska kyrkans ager- ande och oförmåga eller underlåtenhet att skydda enskilda – särskilt barn – skulle med dagens mått mätt anses strida mot grundläggande mänskliga rättigheter som framgår av bl.a. regeringsformen och Sveriges internationella åtaganden, såsom konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen) och Europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen om mänskliga rättigheter).
Staten kan inte anses vara juridiskt ansvarig för kränkningar och övergrepp som inträffade innan Sveriges folkrättsliga åtaganden om mänskliga rättigheter hade trätt i kraft. Däremot har staten, utifrån utgångspunkten att staten har ett ansvar för att komma till rätta med bestående orättvisor som lever vidare i dag, ett moraliskt ansvar för assimileringspolitikens konsekvenser och att reparera den skada som uppstått. Därutöver har staten ett rättsligt ansvar att i dag vidta åtgär- der som främjar minoritetens kultur och identitet (se nästa avsnitt).
121
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkan var fram till 2000 en del av staten och ansvarade bland annat för utbildningsfrågor. Som trossamfund och myndig- hetsutövare hade Svenska kyrkan en ledande roll i verksamhet som riktades mot minoriteten.
Sammanfattningsvis bör staten ta ansvar för de historiska kränk- ningarna och övergreppen som minoriteten utsatts för. Kommissio- nen utvecklar sin bedömning i ansvarsfrågan i kapitel 12.
1.6.3Staten har en skyldighet i dag att främja förutsättningarna för minoritetens kultur och identitet
Sverige är skyldigt både genom nationell rätt och folkrätt att vidta nödvändiga åtgärder för bevarandet av minoritetens språk och kultur. En minoritets rätt till sin kultur och identitet kommer till uttryck i regeringsformens bestämmelse om att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och ut- veckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.
Oförmågan eller underlåtenheten att skydda minoritetens kultur och språk strider mot regeringsformens 2 § och mot 4 § lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk om att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella mino- ritetsspråken. Det allmänna ska enligt samma bestämmelse även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur. Barns utveckling av en kulturell identitet och an- vändning av det egna minoritetsspråket ska särskilt främjas. Vidare har det allmänna enligt 8 § språklagen (2009:600) ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken.
Sverige är även folkrättsligt skyldigt att främja minoritetens kultur och språk. Enligt ramkonventionens artikel 4 har Sverige åtagit sig att främja fullständig och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och majoritetsbefolkningen inom alla områden av det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella livet. Enlig ramkonventionens artikel 5 punkt 1 har Sverige åtagit sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör en inhemsk minoritet ska ges möjlighet att bibehålla och ut- veckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv. Vidare ska konventionsstaterna enligt punkten 2 i samma artikel avhålla sig från åtgärder som syftar till assimilering av personer som tillhör natio-
122
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
nella minoriteter mot deras vilja och skydda personer från varje åt- gärd som syftar till sådan assimilering. Enligt språkstadgan ska staten vidta åtgärder för att främja minoritetsspråken, samt underlätta och uppmuntra till användning av dessa (artikel 7).
Sammanfattningsvis är Sverige skyldigt enligt både nationell rätt och folkrätt att främja förutsättningarna för minoriteten att behålla sin kultur och sin identitet i form av språk, traditioner och kulturarv.
1.6.4Kommissionens syn på sanning och försoning
I kommissionens delbetänkande Ko ihmisarvoa mitathiin/Då män- niskovärdet mättes (SOU 2022:32) diskuteras begreppen sanning och försoning i avsnitt 1.3. Kommissionen avser inte att upprepa det som skrivs där utan hänvisar till avsnittet. Kommissionen utvecklar nedan sin syn på sanning och försoning i förhållande till den kartläggning kommissionen gjort.
För att försoning ska vara möjlig krävs en korrekt, sammanhäng- ande och allsidig redogörelse för händelser, erfarenheter och upplevel- ser. Förutom rent historiska händelser handlar det om erfarenheter och upplevelser av betydelse för minoriteten, både på individuell och kollektiv nivå. Utifrån den utgångspunkten har kommissionens am- bition varit att beskriva
–de faktiska historiska händelserna och hur dessa påverkat mino- riteten,
–de olika erfarenheter och upplevelser som finns inom minoriteten och hur dessa påverkat minoriteten.
Historiska händelser redovisas främst utifrån den kunskap kommis- sionen har fått från de forskningsrapporter som kommissionen be- ställt. Det handlar om en redovisning av historiska händelser som kan verifieras utifrån skriftliga källor.
De olika erfarenheter och uppfattningar som finns inom minori- teten redovisas med utgångspunkt i intervjumaterialet. Materialet visar på ett mönster i assimileringspolitiken vad gäller till exempel förlust av språk och rätt till naturresurser samt bristande möjligheter till inflytande till följd av att minoritetens organisationer saknar till- gång till forum för dialog och tillräckliga ekonomiska medel. Sam- tidigt är det viktigt att nämna att erfarenheter och upplevelser kan
123
Uppdraget och dess genomförande |
SOU 2023:68 |
skilja sig åt mellan personer inom minoriteten. Det finns exempelvis personer med både negativa och positiva upplevelser av försvensk- ningspolitiken.
För att göra en så informerad sanningsenlig beskrivning som möj- ligt har kommissionen använt sig av olika källor. Kommissionen har ofta diskuterat relationen mellan dessa källor och reflekterat kring exempelvis olika tidsepoker, kopplingar mellan händelser, hur histo- riska händelser påverkat nutiden och de metodfrågor som intervju- insamlingen gett upphov till (se kapitel 5).
1.6.5Utgångspunkter för en upprättelse- och försoningsprocess
Regeringen har i direktiven slagit fast att den svenska assimilerings- politiken har drabbat minoriteten tornedalingar, kväner och lanta- laiset som grupp men också inneburit kränkningar och övergrepp av enskilda individer inom minoriteten. Ett erkännande av minoritetens och de enskildas lidande utgör en utgångspunkt för upprättelsepro- cessen.
Upprättelseprocesser innehåller vanligtvis16 följande delar:
–Sanningssökande och dokumentation.
–Erkännande och ursäkt.
–Kompensation, ekonomisk eller av annat slag.
–Åtgärder för att förhindra upprepning.
Ambitionen om upprättelse och försoning berör många relationer, exempelvis den mellan minoriteten och majoritetssamhället och mel- lan olika grupper inom minoriteten. Att uppnå upprättelse, och för- hoppningsvis så småningom försoning, kan innebära att relationen mellan exempelvis de som utsatts och de ansvariga aktörerna, eller mellan olika minoritetsgrupper, omvärderas och utvecklas under pro- cessen. En sådan omvärdering kan till exempel innebära inslag av konflikt och avståndstagande, liksom fördjupade insikter, acceptans och återuppbyggnad av tillit. En upprättelseprocess behöver ges tid och utrymme för dialog mellan de inblandade och inom den grupp
16SOU 2011:9 Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården, s. 49.
124
SOU 2023:68 |
Uppdraget och dess genomförande |
som varit utsatt. Kommissionen gör bedömningen att den fördju- pade dialogen, bearbetningen och återupprättandet av relationer kan ske först efter att kommissionen lämnat sitt slutbetänkande. Kom- missionens kartläggning och granskning kan därför närmast beskri- vas som starten på en längre process.
Kommissionens arbete med att påbörja en upprättelseprocess bör även ses som del av en internationell trend av att stater tar ansvar för historiskt agerande. Liknande processer har tidigare genomförts i andra länder, vilket behandlas närmare i kapitel 3. I kapitel 13 redo- gör kommissionen närmare för sin bedömning av förutsättningar för en upprättelse och försoningsprocess.
125
2Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter
2.1Förenta nationerna (FN)
Det internationella ramverket för skyddet av de mänskliga rättig- heterna tar sin utgångspunkt i FN:s allmänna förklaring om de mänsk- liga rättigheterna från 1948. Den följdes år 1966 av två internatio- nella konventioner: konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionerna är juridiskt bindande för de stater som tillträtt dem – däribland Sverige. Därefter har det inom FN utvecklats ett antal internationella konventioner till skydd för utsatta individer på områden inom vilka det visat sig finnas ett särskilt skyddsbehov.
Sverige har anslutit sig till en majoritet av de centrala
I artikel 27 i konventionen om medborgerliga och politiska rättig- heter anges att i de stater där det finns etniska, religiösa eller språk- liga minoriteter, ska de som tillhör sådana minoriteter inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk. Bestämmelsen innebär dels ett förbud mot diskriminering, dels en skyldighet för stater att positivt stödja mino- riteternas strävanden att bevara sin särart.
I FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) finns även särskilda bestämmelser om minoriteter och språk. I arti- kel 30 anges att i stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en ursprungsbefolkning, ska ett barn som tillhör en sådan grupp inte förvägras rätten att tillsam-
127
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter |
SOU 2023:68 |
mans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att be- känna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk. Sedan den 1 januari 2020 gäller barnkonventionen som svensk lag.
I
FN:s generalförsamling antog 1992 en deklaration om minorite- ters rättigheter som inte är juridiskt bindande, men som däremot kan vara vägledande för medlemsstaterna. Enligt deklarationen ska med- lemsstaterna vidta de åtgärder som behövs för att personer som till- hör minoriteter ska kunna åtnjuta de mänskliga rättigheterna utan att utsättas för diskriminering. Medlemsstaterna ska vidare skapa förutsättningar för personer som tillhör minoriteter att utveckla sin kultur och sitt språk. Staterna bör även vidta lämpliga åtgärder för att personer som tillhör minoriteter ska ha möjlighet att lära sig sitt modersmål eller att få undervisning i modersmålet.
Agenda 2030
FN:s generalförsamling antog den 25 september 2015 resolutionen Agenda 2030 för hållbar utveckling. Agendan innebär att alla med- lemsländer i FN förbundit sig att arbeta för att uppnå en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar värld till år 2030. Agendan innehåller 17 mål och 169 delmål som i Sverige kallas de globala målen. Dessa ersätter de tidigare milleniemålen, men är mer omfattande. Till skillnad från milleniemålen, som i praktiken blev relevanta en- bart för låg- och medelinkomstländer, är målen i Agenda 2030 univer- sella och ska tillämpas i alla länder som gemensamt bär ett ansvar för dess genomförande. De är också integrerade och odelbara.
Agenda 2030 tydliggör att hållbar utveckling är avgörande för en gemensam framtid och att alla tre dimensionerna av hållbar utveck- ling, den ekonomiska, den miljömässiga och den sociala, måste sam- verka. Agendan underlättar och stödjer ett sektorsövergripande arbete på alla nivåer i samhället vilket är en förutsättning för en hållbar ut- veckling.
128
SOU 2023:68 |
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter |
De nationella minoriteternas rättigheter har direkt koppling till flera mål och delmål i agendan, bl.a. mål tre om god hälsa och väl- befinnande, mål fyra om god utbildning för alla och mål tio om mins- kad ojämlikhet. Att säkerställa efterlevnaden av de nationella mino- riteternas rättigheter är ett led i processen för att uppfylla de globala målen och i förlängningen att genomföra Agenda 2030.
2.2Europarådet
Europarådet bildades efter andra världskriget för att säkerställa re- spekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Inom ramen för organisationen har två konventioner utarbetats till skydd för minoriteter och deras språk. Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter trädde i kraft den 1 februari 1998.1 Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk trädde i kraft den 1 mars.2 Både konventionerna ratificerades av Sverige år 2000.
Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig- heterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) är sedan 1995 svensk lag. I artikel 14 anges att åtnjutande av de fri- och rättigheter som anges i konventionen ska säkerställas utan någon åt- skillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
Inom Europarådet finns Europadomstolen för mänskliga rättig- heter som i vissa fall kan pröva klagomål från enskilda gällande kränk- ningar av Europakonventionen.
2.2.1Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter
I samband med att Sverige ratificerade ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter angavs att de nationella minoriteterna i Sverige är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Kon- ventionen syftar till att skydda såväl nationella minoriteter som en- skilda personer som tillhör nationella minoriteter.
1Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter, SÖ 2000:2.
2Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk, SÖ 2000:3.
129
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter |
SOU 2023:68 |
Konventionen innehåller bestämmelser som garanterar nationella minoriteter en rad mänskliga rättigheter och grundläggande friheter: bl.a. skydd från diskriminering, fientlighet och våld,
Sveriges genomförande av ramkonventionen har kritiserats
Europarådet har tillsatt en rådgivande kommitté som övervakar att ramkonventionen följs. De stater som har ratificerat ramkonventio- nen är skyldiga att vart femte år rapportera om genomförandet av den.
Kommittén har i den senaste avslutade granskningen från sep- tember 2018 rekommenderat att Sverige omedelbart bör vidta bl.a. följande åtgärder:
–Stärka tillämpningen på lokal nivå av lagen om nationella mino- riteter och nationella minoritetsspråk; ändra lagstiftningen i de fall där den föreskriver ett alltför stort utrymme för skönsmässig bedömning; införa ett effektivt rättsmedel i händelse av bristande efterlevnad av lagen.
–Öka tillgängligheten till undervisning i och på minoritetsspråk, i synnerhet genom att göra minoritetsspråksläraryrket attraktivare; i nära samarbete med minoritetsföreträdare utarbeta en vitt- omfattande policy för nationella minoritetsspråk i förskoleutbild- ningen och motsvarande förskollärarutbildning.
Kommittén rekommenderar att Sverige därutöver vidtar bl.a. följ- ande åtgärder:
–Säkerställa att den rättsliga och institutionella ramen ger personer som tillhör minoriteter tillräckligt skydd mot diskriminering och att Diskrimineringsombudsmannen fortsätter att ha bekämpning av diskriminering av personer som tillhör minoriteter högt på dag- ordningen.
130
SOU 2023:68 |
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter |
–I samarbete med minoritetsföreträdare ta fram och tillämpa ade- kvata metoder för insamling av disaggregerade och anonyma data om situationen för personer som tillhör nationella minoriteter, med iakttagande av såväl internationella skyldigheter avseende skydd av personuppgifter som principen om frivillig och fri själv- identifikation.
–Fortsätta satsningar på att främja nationella minoritetsspråk ge- nom digitala medier samtidigt som man beaktar det fortsatta be- hovet av traditionella medier; involvera minoritetsföreträdare i framtagandet av sändningstillståndet för nästa tillståndsperiod.
–Vidta kraftfulla åtgärder så att äldre som tillhör nationella minori- teter kan få vård och omsorg på sitt minoritetsspråk.
–Säkerställa att läroböcker och andra läromedel samt program- och kursplanerna (university curricula) för lärarutbildningen innehål- ler relevant och aktuell information om nationella minoriteter så att kraven om detta i den nationella läroplanen uppfylls.
–Stödja digitala resurser för undervisning på och i minoritetsspråk, i synnerhet på de mindre använda minoritetsspråken och variete- ter av dessa.3
Kritik inom ramen för den pågående granskningen
Sverige lämnade in sin senaste rapport angående efterlevnaden av ramkonventionen i juni 2021. Den rådgivande kommittén gjorde ett s.k. landbesök i Sverige i mars 2023 i syfte att inhämta ytterligare information.
I rapporten framkommer följande: Språkfrågan är viktig men
3Resolution CM/ResCMN(2018)9 on the implementation of the Framework Convention for the Protection of National Minorities by Sweden. https://search.coe.int/cm/Pages/result_details.aspx?ObjectId=09000016808d5a35.
131
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter |
SOU 2023:68 |
minoriteter stärker motsättningar som staten en gång skapat genom sin beblandning i folkgruppernas liv och leverne. Det återstår arbete inom äldreomsorg, språk och utbildning för att meänkieli ska ha förut- sättningar att leva. Den kritiserade utbildningskedjan är fortfarande mycket bristfällig och uppföljning saknas, vilket gör det enkelt för huvudmän att inte efterleva lagen. Slutligen uttrycker
2.2.2Den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk
Huvudsyftet med språkstadgan är att skydda Europas kulturella mång- fald. Språkstadgan bygger på insikten att det finns ett stort antal mino- riteter som lever i Europa och att vissa av dessa minoriteters språk hotas att försvinna. Varje stat väljer vilka nationella minoritetsspråk som ska skyddas under språkstadgan och nivån på detta skydd. Staten ska dessutom peka ut inom vilket eller vilka geografiska områden förstärkt skydd ska ges.
Enligt språkstadgan krävs det att ett landsdels- eller minoritets- språk ska ha använts av hävd i ett visst territorium inom en stat (s.k. historisk geografisk anknytning) av medborgare i staten, och att språket ska skilja sig från det officiella språket. Vidare ska språket talas av ett tillräckligt stort antal personer så att det motiverar olika åtgärder för skydd och främjande. Invandrarspråk och dialekter av landets majoritetsspråk anses falla utanför definitionen. Om ett språk inte uppfyller kravet på historisk geografisk anknytning är det att be- trakta som ett territoriellt obundet språk. För territoriellt obundna språk är skyddsnivån lägre och mer allmänt hållen. De olika skydds- nivåerna beskrivs närmare i olika delar av konventionen. Del I inne- håller en rad inledande bestämmelser. Del II innehåller generella mål och principer som gäller alla de språk en stat har erkänt. I del III be- skrivs det förstärkta skyddet som går längre än grundskyddet.
Finska, meänkieli och samiska uppfyller kravet på historisk geo- grafisk anknytning och omfattas därmed av skyddet enligt del III inom ett visst angivet område. Det innebär att talare av finska, meänkieli och samiska har särskilt starka rättigheter i vissa delar av Sverige.
4Allvarlig negligering, Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaisets kommentarer gällande Sveriges femte rapport till Europarådet, skuggrapport,
132
SOU 2023:68 |
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter |
Rättigheterna handlar bland annat om tillgång till utbildning, mass- medier och samhällsservice på sitt språk. Jiddisch och romani chib är territoriellt obundna språk i Sverige. För dessa språk gäller skydd en- ligt del II i konventionen, som handlar om att främja språkens använd- ning i landet men som inte är lika detaljerade.
Sveriges genomförande av språkstadgan har kritiserats
Europarådet har tillsatt en expertkommitté som övervakar att staterna skyddar och respekterar rättigheterna i språkstadgan. De stater som har ratificerat stadgan är skyldiga att vart tredje år rapportera om genomförandet av dess artiklar.
Expertkommittén rekommenderar i sin senaste granskning av Sverige att särskilt följande rekommendationer prioriteras:
1.Att inkludera språk som diskrimineringsgrund i diskriminerings- lagen.
2.Att se till att modersmålsundervisningen uppfyller de krav som anges i konventionen och erbjuder en adekvat språkundervisning som gör att eleverna kan uppnå fullt utvecklad kompetens i de berörda språken.
3.Att öka utbudet av tvåspråkig undervisning för finska och samiska, och se till att tvåspråkig undervisning erbjuds även för meänkieli.
4.Att se till att undervisning i förskolan, eller en avsevärd del av undervisningen i förskolan, är på samiska, finska och meänkieli, i alla relevanta kommuner.
5.Att utveckla ett lärarutbildningssystem som utgår från såväl de minoritetsspråkstalandes behov som situationen för respektive språk.
Sverige ska senast den 1 december 2023 informera Europarådets expertkommitté om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av rekommendationerna.5
5Recommendation CM/RecChL(2023)2 of the Committee of Ministers on the application of the European Charter for Regional or Minority Languages by Sweden. Adopted by the Committee of Ministers on 19 April 2023. https://search.coe.int/cm/pages/result_details.aspx?objectid=0900001680aaf818.
133
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter |
SOU 2023:68 |
2.3Nationell reglering om nationella minoriteter och minoritetsspråk
Regeringsformen (1 kap. 2 §) föreskriver att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Nu gäll- ande lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft
1januari 2010. Lagen innehåller bestämmelser om nationella minori- teter, nationella minoritetsspråk, förvaltningsområden och rätten att använda minoritetsspråk hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt bestämmelser om förskola och äldreomsorg.
Samtliga kommuner och andra myndigheter är skyldiga att infor- mera minoriteterna om deras rättigheter. De är också skyldiga att skydda och främja minoriteternas språk och kultur. Särskilt viktigt är barns och ungas rätt att få utveckla sitt språk och sin kultur. Dess- utom är kommuner och andra myndigheter skyldiga att ge minori- teterna inflytande över frågor som berör dem.
I förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska är kom- munerna skyldiga att ordna förskola och äldreomsorg på minoritets- språken. De personer som vill använda sitt minoritetsspråk i kontak- ten med kommuner och andra myndigheter har rätt att göra detta både muntligt och skriftligt. Även den som är part eller ställföreträd- ande part i ett mål eller ärende i domstol har rätt att använda mino- ritetsspråket i domstol.
Den 1 januari 2019 trädde ändringar i lagen i kraft som innebär att rättigheter och skyldigheter stärktes ytterligare. Lagändringen innebär bl.a. ett förstärkt skydd för samiska, finska och meänkieli inom förvaltningsområdena. Kommunerna och regionerna är t.ex. skyldiga att anta mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete och dessa ska på begäran kunna lämnas ut till den myndighet som har uppföljningsansvar för lagen. Rätten till service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som be- härskar finska, meänkieli respektive samiska har också stärkts.6 Den
1mars 2022 trädde en ändring till lagen i kraft som innebär att för- valtningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt sam- råda med minoriteterna i sådana frågor.7
6SFS 2018:1367.
7SFS 2022:68.
134
SOU 2023:68 |
Sveriges åtaganden om nationella minoriteters rättigheter |
2.4Regeringens politik för de nationella minoriteterna
Regeringens mål för politiken för nationella minoriteter är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.8 Effekterna av de minoritetspolitiska målen följs upp inom tre delområden:
–diskriminering och utsatthet,
–inflytande och delaktighet, och
–språk och kulturell identitet.9
Sametinget och Länsstyrelsen i Stockholm har regeringens uppdrag att följa upp minoritetspolitikens utveckling årligen. I deras senaste rapport om minoritetspolitikens utveckling under 2022 konstateras att regeringens mål långt ifrån är uppnått. Den övergripande bilden vad gäller kommuners och regioners arbete inom det minoritetspolitiska området är att det inte har skett några tydliga framsteg sedan 2019.10
8Prop. 2008/09:1 Budgetpropositionen för 2009, utg.omr. 1.
9Prop. 2008/09:158 Från erkännande till egenmakt. Regeringens strategi för de nationella mino- riteterna.
10Nationella minoriteter och minoritetsspråk. Minoritetspolitikens utveckling år 2022. Länssty- relsen Stockholm, rapport 2023:11.
135
3Andra exempel på arbete för sanning och försoning
Sannings- och försoningskommission för tornedalingar, kväner och lantalaiset var den första kommission av detta slag som tillsatts i Sverige. I kommissionens uppdrag ingick att följa arbetet i Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norsk- finnar samt motsvarande arbete i Finland, och i andra länder. I denna del beskrivs uppdraget och arbetet i Norges och Finlands kommis- sioner samt uppdraget och arbetet i Kanadas och Grönlands sannings- och försoningskommissioner. Även relevanta svenska exempel på arbete för upprättelse och försoning beskrivs nedan.
Mot bakgrund av arbetet i ovannämnda sannings- och försonings- kommissioner och relevanta svenska exempel sammanfattas slutligen de lärdomar som kan dras angående förutsättningarna för arbetet i Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
3.1Sannings- och försoningskommission som verktyg
En sannings- och försoningskommission är ett självständigt organ som granskar historiska händelser och söker sanningen om vad som verkligen hänt, ofta under en specifik tidsperiod och i förhållande till utpekade parter. Det handlar ofta om att kartlägga omfattande kränk- ningar av mänskliga rättigheter eller andra övergrepp som staten eller andra aktörer i maktposition har begått. Något som också ofta be- tonas är att sanningskommissioner förväntas genomföra en obero- ende granskning av det som hänt.
En sannings- och försoningskommission har i de flesta fall till uppgift att beskriva vad som skett och att identifiera aktörer som varit ansvariga för, eller bidragit till, att det kunnat ske. Den samlar
137
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
in uppgifter om det som hänt genom att lyssna på personer som varit utsatta eller delaktiga och genom att granska dokument och arkiv. Genom att synliggöra dessa händelser kan personer som varit utsatta få upprättelse. Det kan bidra till försoning och läkande, och att kon- flikter på sikt minskar.
En närliggande term är vitbok. Vitbok har använts i många olika sammanhang men främst som benämning för dokumentation i rela- tion till skuld- och ansvarsfrågor. Som exempel kan de vitböcker som svenska Utrikesdepartementet publicerade för att dokumentera Sveriges agerande under andra världskriget nämnas. Skillnaden mel- lan begreppen är att en sanningskommission även har ett kompensa- toriskt och framåtsträvande syfte, medan en vitbok ofta stannar vid en granskning av vad som hänt.
En sannings- och försoningskommission ska tillhandahålla möj- ligheter för dem som utsatts för övergrepp att få upprättelse, åter- ställa deras rätt till sanning samt främja samhällsförändringar som förhindrar en upprepning.1
Andra begrepp som brukar användas i sammanhanget är bl.a. re- parativ rättvisa (restorative justice), gottgörelsepolitik (reparations politics) och övergångsrättvisa (transitional justice). Begreppet över- gångsrättvisa är en samlingsterm för de processer och mekanismer som ingår i ett samhälles agerande för att hantera konsekvenserna av att allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter skett. Övergångs- rättvisa handlar om offren, deras rättigheter och värdighet. Den syf- tar till ansvarsutkrävande, erkännande och gottgörelse, exempelvis i form av skadestånd, för dem som utsatts för kränkningar och över- grepp. Detta kan behöva ske via kanaler och processer som ligger utanför det ordinarie rättssystemet. Genom rättsliga processer, poli- tiska reformer eller andra åtgärder är målet att förhindra att något liknande sker igen.2
För att uppnå upprättelse är en viktig komponent att det fastställs vem som varit ansvarig.3 I vilken mån och i vilken form ansvars- utkrävande ska ske är centrala frågor i en diskussion om övergångs-
1Se bl.a. Arvidsson 2018, Sanningskommission på svenska: Riksdagsdebatt om upprättelse och an- svarsutkrävande för historiska orättvisor i Mänskliga rättigheter i samhället, Arvidsson, Halldenius och Sturfelt (red.).
2ICJT (International Center for Transitional Justice) 2013, What Is Transitional Justice?
3ICJT 2013, Truth Seeking – Elements of Creating an Effective Truth Commission, s. 3.
138
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
rättvisa. Ibland har amnesti erbjudits i utbyte mot att förövarna ger vittnesmål. Ibland har det krävts någon form av botgöring.
Sannings- och försoningskommissioner i andra länder har ofta tillsatts efter kolonialisering, folkmord, statsorganiserad terror och inbördeskrig, och då varit en del i en större process av övergångs- rättvisa. Kommissionerna har i flera fall varit del av omfattande och långsiktiga samhällsförändringar, för att till exempel skapa fred eller att etablera rättssäkerhet och fungerande, demokratiska institutio- ner. Genom att klarlägga skeenden och motiv bakom konflikter har målet varit att olika grupper ska kunna fortsätta leva tillsammans efter motsättningarna.
Under senare år har sannings- och försoningskommissioner ock- så inrättats i västerländska länder som redan är demokratier. Både syfte, direktiv och process för dessa kommissioner skiljer sig från de kommissioner som tillsatts i tidigare konfliktområden. Mandatet är ofta mer begränsat, till exempel till att arbeta med kartläggning av historiska skeenden i syfte att bidra till upprättelse för en specifik minoritet. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset ingår i denna senare kategori av sannings- kommissioner. Detsamma gäller för de norska och finska kommis- sionerna som beskrivs nedan, liksom för den kanadensiska och grön- ländska som beskrivs i avsnitt 3.5. Även de vitböcker om förtryck av romer och samer, samt utredningen om vanvård i den svenska sociala barnavården som refereras i avsnitt 3.6, hör således dit.
3.2Norges sannings- och försoningskommission för samer, kväner och norskfinnar
3.2.1Bakgrund till kommissionens uppdrag
Under 2018 beslutade Norges Storting om en sannings- och för- soningskommission för att granska statens förnorskningspolitik samt statens kränkningar av samer, kväner och norgefinnar. Sedan det ur- sprungliga direktivet skrevs har uppdraget utvidgats till att även om- fatta en kartläggning av den norska statens behandling av skogsfinnar.
De senaste 30 åren har det vidtagits åtgärder för att råda bot på de allvarliga negativa konsekvenser som norska myndigheters för- norskningspolitik har fått för de nämnda minoriteterna. Den norska statens ansvar för att säkra samernas rätt att utveckla sin kultur, sitt
139
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
språk och sin gemenskap regleras i den norska grundlagen sedan 1988. År 1989 inrättades det norska Sametinget och ett år senare, 1990, ratificerade Norge som första land i världen
De oförrätter som samer, kväner, norgefinnar och skogsfinnar har blivit utsatta för påverkar fortfarande förhållandet mellan dessa grupper och majoritetsbefolkningen. Under en längre tid, framför allt från och med
3.2.2Kommissionens uppdrag och arbete
Kommissionen, vars officiella namn var Kommisjonen for å granske fornorskingspolitikk og urett overfor samer, kvener og norskfinner avslutade sitt arbete den 1 juni 2023. Kommissionens uppdrag sam- manfattades i följande punkter:
–Kommissionen skulle göra en historisk kartläggning som beskrev norska myndigheters politik och verksamhet gentemot samer och kväner/norskfinnar lokalt, regionalt och nationellt.
4Johnsen 2021, Negotiating the meaning of TRC in the Norwegian context, s. 24 i (red.) Guðmarsdóttir, Sigríður, et al. Trading Justice for Peace? Reframing reconciliation in TRC pro- cesses in South Africa, Canada and Nordic countries.
5Mandat för Kommisjonen for å granske fornorskingspolitikk og urett overfor samer, kvener og norskfinner,
140
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
–Konsekvenserna av förnorskningspolitiken skulle undersökas. Kommissionen skulle ta reda på hur förnorskningspolitiken har påverkat majoritetsbefolkningens syn på samer och kväner/norsk- finnar samt undersöka politikens effekter fram till i dag.
–Kommissionen skulle föreslå åtgärder som bidrar till försoning.
Syftet med granskningen var att lägga en grund för ett erkännande av samers, kväners, norgefinnars och skogsfinnars erfarenheter av norska myndigheters assimilerings- och förnorskningspolitik och de konsekvenser som dessa erfarenheter har lett till både på grupp- och individnivå. Avsikten var också att sprida kunskap om myndigheter- nas och den norska statens behandling av minoriteterna och minori- teternas kultur. Huvudmålsättningen var att kommissionen genom detta skulle lägga grunden för en fortsatt försoning mellan majoritets- befolkningen och samer, kväner, norgefinnar respektive skogsfinnar.
Den norska kommissionen, liksom den svenska, uppmuntrades att ha ett nordiskt perspektiv och att ha regelbunden kontakt med kollegor i de andra nordiska länderna.
Kartläggning av förnorskningspolitiken och dess konsekvenser
Den viktigaste delen av den norska kommissionens arbete var att undersöka den politik som norska myndigheter bedrev gentemot samer, kväner, norgefinnar och skogsfinnar, lokalt, regionalt och nationellt, från
Det ansågs viktigt att belysa skillnader mellan och inom de olika grupperna eftersom den politik som genomfördes inte var likadan gentemot de olika minoriteterna. Tidigare forskning visar exempel- vis att den norska staten definierade kväner, norgefinnar och samiska grupper som gränsminoriteter, bl.a. av säkerhetspolitiska skäl, och utsatte dem för mer repressiva åtgärder än andra minoriteter. I kart- läggningen ingick också frågan om hur förnorskningspolitiken påver- kat majoritetsbefolkningens uppfattning om minoriteterna, samt om det funnits några skillnader mellan hur män och kvinnor behandlades.
141
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
Slutligen skulle kommissionen undersöka förekomsten av hat, diskriminering och andra konsekvenser av förnorskningspolitiken för dagens samer, kväner, norgefinnar och skogsfinnar. Detta skulle främst ske rörande minoriteternas utövande av språk och kultur men också utifrån andra materiella, sociala, hälsomässiga och identitets- mässiga perspektiv.
Kommissionen uppmuntrades även att bidra till att följeforsk- ning kunde genomföras och att den kunskap som kommissionen tog fram spreds till allmänheten. Det gjordes exempelvis inom ramen för projektet Trucom – Expectations, Truth and Reconcilliation in a Democratic Welfare State – som genomförs under åren
Organisering av kommissionens arbete
Norges kommission var en arbetande kommission, vilket innebar att ledamöterna arbetade aktivt. Några ledamöter var med på öppna möten och genomförde intervjuer medan andra ledamöter arbetade med slutrapporten.
Sekretariatet hade sin arbetsplats på Handelshögskolan i Tromsö. Arbetet i sekretariatet bestod av intervjuarbete men också efterfölj- ande arbete, till exempel dokumentation av intervjuer, upprättande av avtal med intervjupersoner och analys av material. Sekretariatet tog också emot insänt material för analys och arkivering. Arkivering av insänt material gjordes också digitalt för att alla ledamöter skulle ha tillgång till det. Sekretariatet hade två praktikanter som ansvarade för transkribering av intervjuerna.
6Läs mer om projektet Trucom – Expectations, Truth and Reconcilliation in a Democratic Welfare State på följande länk: https://uit.no/project/trucom_no.
7Guðmarsdóttir, Regan och Solomons 2021, Trading Justice for Peace – Reframing Reconcilia- tion in TRC Processes in South Africa, Canada and Nordic Countries, s. 6.
142
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
Metod för insamlande av personliga berättelser
Kommissionen arbetade med två typer av möten: stora öppna möten och mindre kaffemöten. Vid de stora mötena kunde enskilda hålla kortare anföranden om oförrätter som har skett och hur dessa skulle kunna gottgöras. Mötena spelades in och
Enskilda intervjuer gjordes både av sekretariatet och ledamöterna i samband med de större mötena och vid kaffemöten. Kommissionen ingick även avtal med ett antal olika organisationer för att göra in- tervjuer (bl.a. Arran lulesamisk senter).
Medieuppmärksamhet inför de stora mötena kunde innebära både för- och nackdelar. Å ena sidan var synliggörandet något kommis- sionen eftersträvade, men å andra sidan kunde medieuppmärksam- heten ibland avskräcka människor från att medverka.
Det krävdes omfattande administrativa förberedelser inför mötena, bl.a. gjorde kommissionen lokal efterforskning om ortens historia.
Konsekvenser av förnorskningspolitiken
Kommissionen slår i sin slutrapport fast att förnorskningspolitiken har lett till allvarliga konsekvenser för samer, kväner, norgefinnar och skogsfinnar. Samisk, kvänsk och skogsfinsk kultur har nedvärderats historiskt, vilket medfört en språk- och kulturförlust, men även en kunskapsbrist om dessa grupper i befolkningen. Förnorskningspro- cessen har, tillsammans med andra samhällsförändringar, dessutom lett till att minoriteternas traditionella näringar har blivit hårt pressade.
Även efter det att förnorskningspolitiken avvecklats fortlever attityderna och strukturerna som assimileringspolitiken skapat. Ett exempel på konsekvenser när det gäller språkförlusten är att flera samiska språk är allvarligt hotade. För skogsfinnar är språkskiftet redan genomfört, eftersom det inte längre finns skogsfinnar som lärt sig språket från sina föräldrar.
Många barn får inte undervisning i sitt minoritetsspråk i skolan eftersom det saknas lärare som kan undervisa på samiska och kvänska.
143
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
Språkförlusten har medfört att minoriteternas kultur i liten grad över- förs till nästa generation.
När det gäller de traditionella näringarna, t.ex. rennäring och fiske, har de samiska rättigheterna trängts undan av andra intressen i de samiska områdena.
När det gäller kunskap om minoriteterna i det norska samhället är den fortfarande låg trots att kännedom om samiska språk, kultur och traditioner utgjort en integrerad del av de nationella läroplanerna i många år.
Utöver minoriteternas språk- och kulturförlust är en konsekvens av assimileringspolitiken att den norska befolkningen gått miste om den rikedom minoriteternas språk och kultur kan bidra med.
Förslag till åtgärder för försoning
De åtgärder som den norska kommissionen har föreslagit syftar till att skapa större jämlikhet mellan majoritets- och minoritetsbefolk- ningen. Enligt uppdraget kan det t.ex. handla om åtgärder för att fort- sätta främja de samiska, kvänska och finska språken och kulturerna eller för att informera och sprida kunskap om förnorskningspolitiken och dess effekter.
De förslag kommissionen lade fram rör områdena kunskap och kunskapsförmedling, språk, kultur, förebyggande av konflikter och implementering av regelverk.
Inom området kunskap och kunskapsförmedling föreslås bl.a. att:
–ett nationellt kunskapscenter om förnorskningspolitik och orätt- visa, med ansvar for forskning, dokumentation, kunskapsförmed- ling och försoningsarbete, inrättas, samt att
–kunskapsspridningen om förnorskningspolitiken och dess konse- kvenser stärks i grundskolan, gymnasieskolan samt på högskolor och universitet.
Inom området språk föreslås bl.a. att:
–en nationell satsning på kontinuerlig språkutbildning för kvänska och samiska språk genomförs, från förskola till vuxenutbildning, samt att
144
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
–det tas fram en handlingsplan för kvänska för att öka antalet språk- användare, så att kvänskan på sikt kan lyftas från del II till del III i den europeiska språkstadgan.
Inom området kultur föreslås bl.a. att:
–de ekonomiska ramarna för samiska, kvänska och skogfinska turist- näringar och institutioner stärks, samt
–en omfattande och långsiktig nationell satsning på samisk, kvänsk, norskfinsk och skogsfinsk kultur genomförs som ett led i förso- ningsarbetet.
Inom området förebyggande av konflikter föreslås bl.a. att:
–en utredning genomförs om inrättandet av ett permanent rådgiv- ande organ för regeringen i frågor som rör nationella minoriteter, inklusive former för medbestämmande,
–en kartläggning av egendoms- och nyttjanderätter i områdena utanför Finnmárku/Finnmark/Finmarkku genomförs i enlighet med internationell rätt. Detta ska innefatta rätt till renbete utan- för dagens renskötseldistrikt och nationella minoriteters nytt- janderätt genom hävd.
Inom området implementering av regelverk föreslås bl.a. att:
–en översyn av bristande genomförande av beslut på det minori- tetspolitiska området inleds som ett led i Stortingets styrning av förvaltningen,
–myndigheterna uppmanas att stärka utbildningen för offentligt anställda om samer, kväner och skogsfinnar och deras rättigheter.
3.3Finlands sannings- och försoningskommission för samer
3.3.1Bakgrund till kommissionens uppdrag
Finland var ett av de första länderna att underteckna den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk 1992. Finland ratificerade även Europarådets ramkonvention till skydd för nationella minori-
145
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
teter 1998. Samerna erkändes som urfolk i Finland 1999 och deras rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur är inskriven i grundlagen. Sametinget grundades 1996.
I oktober 2021 tillsatte den finländska regeringen, i nära sam- arbete med sametinget och skolternas8 byastämma, Sannings- och försoningskommissionen för samer.9 I juni 2022 pausades arbetet till följd av att två av kommissionens fem medlemmar samt kommissio- nens generalsekreterare avgick, eftersom de ansåg att det saknades förutsättningar för att uppdraget skulle kunna uppfyllas. Kritik rikta- des bl.a. mot regeringens hantering av samernas rätt till mark, vatten och naturresurser. I samband med att arbetet skulle återupptas i december 2022 utbröt en konflikt om definitionen av samer i sam- band med en utredning om en ny reglering av vem som ska få rösta i Sametinget i Finland. Sametinget krävde att den finska regeringen skulle säkerställa samernas rätt till självbestämmande genom att samerna själva får rätten att avgöra vem som är same, och därmed över förutsättningarna för medlemskap i samiska institutioner. Att detta inte säkerställts upplevdes som att staten fortsätter att kränka samer- nas rättigheter, vilket ansågs försvåra möjligheterna att samtidigt be- driva en trovärdig sannings- och försoningsprocess.10 Kommissionen skulle från början ha lämnat sin slutrapport den 30 november 2023, men har fått förlängd tid till den 31 december 2025.
3.3.2Kommissionens uppdrag och syfte
Målet för kommissionens arbete är att sammanställa och synliggöra samernas erfarenheter av finländska statens och olika myndigheters agerande och de konsekvenser som detta fått för samerna. Sannings- och försoningskommissionens uppgifter är att:
–identifiera och bedöma diskriminering både i det förflutna och i dag, inklusive statens assimileringspolitik,
8På svenska: ”skoltsamer”.
9Statsrådet 2021, Sannings- och försoningskommissionen för samer inleder sitt arbete i Finland, pressmeddelande,
10Statsrådet 2023, Statsrådet antog meddelande om främjande av likabehandling, jämställdhet och
146
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
–identifiera tidigare kränkningar av rättigheter samt utreda hur dessa påverkar samerna och deras samhälle i dag,
–lägga fram föreslag för främjande av kontakten såväl mellan samerna och staten som samerna emellan, samt
–öka medvetenheten om samerna som Finlands urfolk.
Syftet med sannings- och försoningsprocessen är m.a.o. att identi- fiera och bedöma diskriminering – både historiskt och i dag. I det ingår att granska statens assimileringspolitik och kränkningar av rättigheter samt utreda hur dessa påverkat och påverkar samerna och det samiska samhället. Det ingår också att lägga fram förslag för att främja kontakten såväl mellan samerna och finska staten som samerna emellan. Avsikten är att finländska staten som resultat av processen ska ta sitt ansvar att tillsammans med sametinget, skolternas bya- stämma och andra samiska aktörer, främja samernas rättigheter i Finland.
Kartläggning och synliggörande av samernas erfarenheter11
Målet med kommissionens arbete är att det ska bli en grund för för- soning mellan samerna och staten. I det ingår att skapa förändringar på strukturell nivå och ett gemensamt förtroende, som förbättrar samernas möjligheter att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. En del av detta är samernas traditionella näringar med deras nära koppling till frågor som rör mark och vatten.
Kommissionens kartläggning ska sammanställa samernas erfaren- heter av statens och olika myndigheters agerande och de effekter dessa aktörers ageranden har haft och fortsätter att ha för samerna som urfolk.
Ett ytterligare mål för kommissionens arbete är att öka kunska- pen om samerna och samisk kultur bland majoritetsbefolkningen för att på så sätt skapa förutsättningar för en positiv utveckling av rela- tionerna mellan minoritets- och majoritetsbefolkningen.
11Vid tidpunkten för utformandet av detta betänkandes hade arbetet i Finlands sannings- och försoningskommission inte kommit så långt att arbetsmetoder och åtgärdsförslag närmare kunnat presenteras.
147
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
Samråd med andra nordiska kommissioner
I mandatet framgår att samerna är ett folk som är bosatt i fyra länder och att motsvarande sannings- och försoningsprocesser pågår eller planeras i Norge och Sverige. Därför finns det enligt mandatet an- ledning att beakta ett nordiskt perspektiv och skapa kontakter med de övriga kommissionerna i Norden.
3.4Den svenska sanningskommissionen för det samiska folket
Regeringen beslutade i november 2021 om en sanningskommission för det samiska folket i syfte att kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv samt dess konsekvenser för det samiska folket. Kommissionen ska också syn- liggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter och kommis- sionens slutsatser samt lämna förslag på åtgärder som bidrar till upp- rättelse och främjar försoning. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2025.12
3.4.1Beslut om inrättande och bakgrund till kommissionen
Sedan 2010 omnämns det samiska folket särskilt i en grundlags- bestämmelse om främjandet av minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv (1 kap. 2 § sjätte stycket regeringsformen). I den proposition där förslaget lämnades uttalade regeringen att samerna har en särställning som erkänt urfolk här i landet.13
Den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra skrev 2008 ett brev till dåvarande ansvariga minister med krav på att regeringen skulle inrätta en sanningskommission för samerna. Därefter bedrev även Sametinget ett förberedelsearbete i frågan fram till 2019.
Sametinget begärde i en framställning till regeringen 2019 att regeringen skulle finansiera en process för att i samarbete med Same- tinget inrätta en oberoende sanningskommission om den svenska
12Dir. 2021:103 Kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna och dess konsekvenser för det samiska folket.
13Prop. 2009/10:80 En reformerad grundlag, s. 189.
148
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
statens övergrepp mot det samiska folket. Regeringen beslutade i juni 2020 att tilldela Sametinget särskilda medel för förberedelser och förankring i det samiska samhället inför etablerandet av en sannings- kommission (Ku2019/01253, A2020/01285).14
Sametinget redovisade i mars 2021 uppdraget och lyfte då fram några områden som Sametinget ansåg att kommissionen borde granska, men påpekade att angelägna perspektiv och erfarenheter kunde saknas i rapporten. Regeringen delade Sametingets uppfattning om behovet av en allsidig granskning. I november 2021 beslutade regeringen direk- tivet till en sanningskommission med uppgift att kartlägga och granska den politik som förts mot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket.15
3.4.2Kommissionens uppdrag och arbete
Kommissionen har ett brett uppdrag och det är kommissionens upp- gift att närmare bestämma vilka områden som ska granskas och hur arbetet ska bedrivas. Uppdraget begränsas inte till en viss tidsperiod utan avser tiden fram till i dag. Kommissionen ska bl.a.
–kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna och relevanta aktörers agerande vid genomförandet av den politiken,
–sprida kunskap om och öka den allmänna förståelsen för samernas historia och hur historiska oförrätter påverkar dagens villkor för samerna samt verka för att denna kunskap förs vidare till kom- mande generationer, samt
–lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.
Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 december 2025.
14Ku2019/01253 Kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna och dess konsekvenser för det samiska folket.
15Dir. 2021:103 Kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna och dess konsekvenser för det samiska folket.
149
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
Kartläggning av den politik som förts mot samerna
Kommissionen ska kartlägga och granska den politik som förts mot samerna, och vilka konsekvenser den haft för det samiska folket. Centralt i arbetet är insamlingen av berättelser och vittnesmål från samer. I övrigt ska granskningen och kartläggningen genomföras inom fyra huvudområden:
–Lagstiftning och gränsdragningar rörande mark och vatten med mera (området innefattar även exploatering av naturresurser).
–Tvångsförflyttningar av samer.
–Renskötselrätten (särskilt konsekvenserna av 1928 års renbeteslag).
–
Andra områden kan tillkomma utifrån teman som kommer upp under intervjupersonernas berättelser.
Organisering av kommissionens arbete och metod för insamling
Kommissionens ledamöter sammanträder regelbundet. Sekretaria- tets leds av en huvudsekreterare som ansvarar för att fördela arbetet. Sekretariatet har sin arbetsplats i Stockholm men också i andra delar av landet.
Insamling av berättelser och vittnesmål från samer sker huvud- sakligen via enskilda intervjuer eller genom skriftliga underlag. Kom- missionen håller även s.k. samtalsmöten under 2023 och början av 2024 på den svenska sidan av Sápmi och på några större orter i södra Sverige. Syftet med mötena är att sprida information om kommis- sionens uppdrag och ta del av synpunkter och förslag på uppdraget från minoriteten under informella samtal. Ett annat viktigt syfte är att informera om möjligheten att dela sin berättelse vid en enskild intervju.
150
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
3.5Andra tidigare exempel på sannings- och försoningskommissioner
I följande avsnitt beskrivs det arbete som genomförts av Kanadas och Grönlands sannings- och försoningskommissioner under 2000- talet. Dessa två exempel har valts eftersom det finns likheter med den svenska Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Likheterna består i att Kanada och Grönland, liksom Sverige, är stabila demokratier som tillsatt kommissioner för att göra upp med historiska oförrätter begångna inom ramen för nuvarande statsskick. I det grönländska sammanhanget finns dock också en relevant kolonial historia med den danska staten. Kommis- sionerna i dessa länder har, likt den svenska kommissionen, arbetat för upprättelse för grupper som funnits i länderna sedan före stats- bildningen och som utsatts för kränkningar och övergrepp som en del i en statlig assimileringspolitik.
3.5.1Kanada
Sannings- och försoningskommissionen i Kanada upprättades som ett resultat av en rättslig uppgörelse, Indian Residential Schools Settle- ment Agreement, som drivits fram av ursprungsbefolkningen i landet. Kanadas ursprungsbefolkning består av tre grupper: (First Nations, Métis och Inuit).16 Kommissionen arbetade specifikt med sanning och försoning i relation till internatskolor (Indian Residential schools) där ursprungsbefolkningen tvingades att gå under 1800- och 1900- talen i syfte att kristnas och integreras. Kommissionens arbete på- gick under perioden 2008 till 2015.
Övergrepp och tvång inom internatskolsystemet
Internatskolor för ursprungsbefolkningen (Indian Residential Schools) inrättades på
16Queen’s University, Canada, Terminology Guide:
151
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
bort 1948 men i praktiken fanns det kvar genom hot om framför allt ekonomiska sanktioner som riktats mot föräldrar som inte sänt sina barn till skolorna.
Barnen som bodde på skolorna fick inte prata sitt eget språk eller praktisera sin religion och kontakten med familjen var bristfällig. Det skedde psykiska, fysiska och sexuella övergrepp på barnen. Skolorna var överfyllda, hade dåliga sanitära förhållanden och brist på medi- cinsk vård. Detta ledde till en hög dödlighet bland barnen. Uppskatt- ningsvis 70 000 till 80 000 personer lever i dag med erfarenheter från internatskolorna.
Bakgrund och beslut om inrättande av en sannings- och försoningskommission
Under
Regeringen antog en handlingsplan 1998 och framförde samtidigt en ursäkt till dem som hade utsatts. En fond för olika lokala stöd- projekt för tidigare internatskolelever (Aboriginal Healing Fund) och ett nytt departement etablerades. En uppgift för departementet blev att förhandla fram en uppgörelse mellan regeringen och dem som lämnat in skadeståndskrav.
Representanter för Kanadas ursprungsbefolkning, Assembly of First Nations (AFN), krävde bl.a. olika typer av stöd, ekonomisk kompensation och inrättandet av en sanningskommission för att en rättvis uppgörelse skulle kunna uppnås. En stor grupptalan ledde 2007 till den uppgörelse som nämnts ovan, Indian Residential Schools Settlement Agreement, som slöts mellan AFN och den kanadensiska regeringen.18 Målet innefattade omkring 15 000 personer med erfaren-
17The Royal Commission on Aboriginal Peoples (RCAP) 1996, Report of the Royal Commis- sion on Aboriginal Peoples.
18Nagy 2014, The Truth and Reconciliation Commission of Canada: Genesis and design, s. 206, James 2021, The Structural Injustice Turn, the Historical Justice Dilemma and Assigning Re- sponsibility with the Canadian TRC Report, s. 189.
152
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
het från internatskolorna och var den största grupptalan i Kanadas historia. Som en konsekvens inrättades en sannings- och försonings- kommission med uppdrag att kartlägga ursprungsbefolkningens er- farenheter från internatskolorna, samt vilka konsekvenser internat- skolesystemet haft.19
Kommissionens uppdrag och arbete
Baserat på uppgörelsen mellan AFN och den kanadensiska reger- ingen etablerades kommissionen med målet att bidra till sanning, läkande och upprättelse. Kommissionen arbetade utifrån ett antal principer, bl.a. skulle det finnas frivillighet och flexibilitet för dem som ville dela med sig av sin berättelse. Processen skulle vara repre- sentativ, öppen och respektfull med målet att de som utsatts skulle vara i centrum och få inflytande över processen på olika sätt.20
Kommissionen bestod av en ordförande och två ledamöter samt ett sekretariat och en bredd av kompetenser anställdes för att genom- föra uppdraget. En särskild kommitteé (Indian Residential School Survivor Committee) med representanter från olika organisationer för ursprungsbefolkningen bistod bl.a. kommissionen.
I det inledande skedet av kommissionens arbete uppstod konflik- ter gällande kommissionens inriktning. Det handlade bl.a. om huru- vida kommissionen främst skulle fokusera på en kartläggning av vad som skett eller främst på försoning, och ledde till att samtliga tre kommissionärer avgick inom det första året av kommissionens arbete. Tre nya ledamöter återupptog arbetet igen 2009. Slutdatum för kom- missionens mandat flyttades dessutom fram från 2013 till 2014.
Kommissionens kartläggningsarbete
Sannings- och försoningskommissionen i Kanada arbetade särskilt med konsultationer med ursprungsbefolkningens institutioner, orga- nisationer och överlevande som del i kartläggningsarbetet. Kommis-
19Government of Canada, About the Truth and Reconciliation Commission,
20Mandate for the Truth and Reconciliation Commission, Indian Residential Schools Settle- ment, Official Court Website, https://www.residentialschoolsettlement.ca/SCHEDULE N.pdf. Stanton 2022, Canada’s Truth and Reconciliation Commission, i Reconciling Truths – reimag- ining Public Inquiries in Canada, s. 112.
153
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
sionen intervjuade personer som tidigare varit elever på internat- skolorna, deras familjer och lokalsamhällen samt tidigare personal på skolorna. Totalt inhämtades över 6 500 vittnesmål. Utöver detta an- ordnades nationella evenemang i olika delar av landet för att upp- märksamma och utbilda kring internatskolsystemet och dess kon- sekvenser. Kommissionen anpassade arbetet för att de som delade med sig av sina berättelser skulle känna sig trygga. Dels genomfördes personliga intervjuer med enskilda, dels inhämtades berättelser vid publika forum. Det gick också att lämna in skriftliga vittnesmål.
Ursprungsbefolkningens egna riter, principer och traditioner var en viktig del av processen för att skapa ett kulturellt lämpligt och tryggt sammanhang för personerna att berätta om sina erfarenheter. Bland annat gavs berättartraditionen utrymme och kommissionen deltog vid ursprungsbefolkningens egna ceremonier.
Allmänheten involverades också genom att de gavs möjlighet att i öppna möten konfronteras med och reflektera kring historien, sin egen bakgrund och framtid.
Kommissionens resultat och åtgärder
Som en del i den kanadensiska kommissionens uppdrag ingick att etablera ett forskningscenter och säkerställa att kommissionens arkiv bevaras. Kommissionen etablerade ett permanent, nationellt center för sanning och försoning (National Center for Truth and Reconcilia- tion) som riktar sig till alla kanadensare. Målet är att centret ska fun- gera som en plats för fortsatt lärande och dialog om erfarenheterna på internatskolorna, även för kommande generationer.
Kommissionen sammanställde även en rapport och en lista med vad som kallas Calls to Action, med uppmaningar till flera aktörer, också utanför regeringen. Som exempel kan nämnas uppmaningar till lokala parlament, partier och högskolor.21
Kritik och efterspel
Kritiker av den kanadensiska processen har pekat ut flera begränsningar i kommissionens uppdragsbeskrivning. En sak som lyfts fram är inriktningen på kommissionens mandat och den begränsade möjlig-
21Truth and Reconciliation Commission of Canada 2015, Truth and Reconciliation Commission of Canada: Calls to Action.
154
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
heten till ansvarsutkrävande, t.ex. möjligheten att kalla vittnen, vilket kan vara ett viktigt led i att etablera sanningen om vad som har hänt.22 En ytterligare aspekt som kritiserats är att det inte går att påbörja ett arbete för upprättelse när det koloniala förtrycket av ursprungs- befolkningen fortfarande pågår. Det krävs att staten respekterar ur- sprungsbefolkningens rättigheter i praktiken för att det ska finnas förutsättningar för upprättelse och försoning. Avsaknad av rättvisa
och gottgörelse har bl.a. påtalats.23
Kommissionens Calls to Action berörde olika teman, så som barns välfärd, utbildning, hälsa, språk och kultur samt rättvisa. Uppmaning- arna riktade sig till aktörer på olika nivåer, så som administrativa och beslutande organ på lokal och federal nivå, inklusive ursprungs- befolkningens självstyrande institutioner. Uppmaningar riktades ock- så till aktörer inom sjukvården, utbildningsväsendet och rättssyste- met. Det handlade till exempel om behov av uppföljningsprogram, ny lagstiftning, att fler från ursprungsbefolkningen ska få arbete inom olika sektorer där de varit underrepresenterade och att kurser skulle ges om internatskolsystemets historia och ursprungsbefolk- ningens rättigheter. Debatten om dessa rekommendationer pågår fortfarande. Bland annat på temat tillgång till rättvisa har frågan om ekonomisk kompensation fortsatt att diskuteras. Kommissionens rekommendation nr 27 om obligatorisk utbildning för advokater om historien och konsekvenserna av internatskolesystemet ledde även till debatt efter att en namninsamling inkommit från advokater som tyckte att kursen skulle tas bort.24
Från forskare inom bl.a. arkeologi och historia har det även uttryckts oro för att s.k. ”residential school denialism” (förnekelse av internat- skolesystemet) har blivit vanligare i den mediala debatten i Kanada.25 De som är förnekare ifrågasätter om det som framkommit om inter- natskolesystemet verkligen har hänt, trots att det finns bevis för detta.
22James 2012, A Carnival of Truth? Knowledge, Ignorance and the Canadian Truth and Recon- ciliation Commission, s.
23Park 2015, Settler Colonialism and the Politics of Grief Theorising a Decolonising Transitional Justice for Indian Residential Schools, s.
24Spheres of Influence 2021, The Limits of Canada’s Truth and Reconciliation Commission.
25Society for American Archaeology 2022, Joint Statement on Indian residential School Denialism,
155
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
3.5.2Grönland
Den grönländska försoningskommissionen tillsattes för att belysa kolonialtidens inverkan på dagens grönländska samhälle. Det fanns bl.a. stor skillnad i hur kolonialtiden och utvecklingen därefter upp- levdes mellan generationer, grupper och individer. Arbetet pågick under perioden
Beslut om inrättande och bakgrund till kommissionen
Grönland var formellt en dansk koloni fram till 1953, då Grönland
istället blev ett danskt län. Åren efter 1953 kantades dock av fortsatt debatt om relationen mellan Danmark och Grönland och om danska myndigheters hantering av frågan. Efter intensivt politiskt arbete in- fördes grönländskt självstyre 1979. Självstyret utvidgades ytterligare 2009 då grönländarna erkändes som ett folk med självbestämmande- rätt enligt folkrätten. I samband med detta aktualiserades frågan om självständighet. Aleqa Hammond (premiärminister på Grönland
Naalakkersuisut tillsatte den grönländska försoningskommis- sionen 2014 för att göra upp med den grönländska historien och det koloniala arvet. Innan kommissionen tillsattes var tanken att den grönländska försoningskommissionen skulle förhålla sig både till en intern försoning inom det grönländska samhället, och till försoning mellan Grönland och Danmark, vilket framfördes till den dåvarande danska regeringen. Den danska regeringen menade dock att Dan- mark inte hade behov av en försoningsprocess och ville därför inte medverka. Sedan dess har den danska regeringen dock verkat för att
26Betænkning udgivet af Grønlands Forsoningskommission 2017, Vi forstår fortiden, Vi tager ansvar for nutiden, Vi arbejder sammen for en bedre fremtid, s.
156
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
tillsätta andra historiska utredningar som innebär en fortsatt upp- görelse med den koloniala historien.
Kommissionens uppdrag och arbete
Mot bakgrund av den danska regeringens val att inte medverka i för- soningsprocessen, ingick det inte i kommissionens uppdrag att under- söka den danska statens ansvar som kolonialmakt. I stället låg kom- missionens fokus helt på försoningsprocessen inom Grönland och inom den grönländska befolkningen.27
En huvuduppgift för kommissionen var att skapa förståelse för olika perspektiv mellan generationer, grupper, individer och samhäl- len, som kunde ligga till grund för en grönländsk försoningsprocess. Kommissionen arbetade med fyra perspektiv på försoning:
–Individens försoning med sig själv och sin personliga bakgrund.
–Individens försoning med sin egen historia.
–Försoning mellan grupperna i det grönländska samhället.
–Försoning mellan generationer.
Kommissionens mål var att genom en försoningsprocess bidra till ökad kunskap om historien för att skapa bättre möjligheter till ett inkluderande och respektfullt samhälle med tolerans för mångfald.
Kommissionen genomförde intervjuer om erfarenheter av histo- riska trauman såsom tvångsförflyttningar och att som barn skickas från Grönland till familjer i Danmark för att lära sig danska. Andra aspekter som lyftes fram var språklig diskriminering och den ned- värderande synen på grönländare. Frågan om vem som ska betraktas som grönländare och därmed kan representera ett grönländskt per- spektiv diskuterades också i intervjuerna.
27Justice info.net 2020, Lessons from the Greenlandic reconciliation process,
157
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
Kommissionens kartläggningsarbete
Kommissionens arbete bestod i att initiera olika aktiviteter i syfte att blottlägga utmaningar och motsättningar i det grönländska samhäl- let som orsakats av det koloniala arvet. Ett mål var att skapa dialog, inblick i historiska händelser och förståelse för diversiteten bland befolkningen på Grönland, i syfte att skapa bättre förutsättningar för framtiden.
Kommissionen arbetade med olika perspektiv på försoning, så som individers försoning i förhållande till sin egen historia och för- soning mellan generationer. Den historiska kartläggningen kombi- nerades med insamling av grönländarnas berättelser och medborgar- möten där enskilda gavs möjligheten att via intervjuer berätta sin egen livshistoria. Kommissionen genomförde 58 intervjuer. Utöver det genomfördes en sociologisk studie med telefonintervjuer med över 900 personer om identitet, språk och sociala utmaningar.
Flera forskarrapporter togs fram inom kommissionens uppdrag. Rapporterna handlade om koncentrationspolitiken i Grönland under perioden
Kommissionens slutsatser och åtgärdsförslag
Kommissionen lämnade sju förslag. Förslagen handlade bl.a. om att ta fram en nationell handlingsplan om hur Grönlands förhistoria ska skrivas. Arbetet ska skapa en gemensam utgångspunkt för grönlän- dare om deras historia.
Andra förslag innebar etablering av ett kunskapscentrum för historia och försoning, i syfte att förhindra att kommande genera- tioner blir lidande av det koloniala arvet. Ytterligare andra förslag
28Koncentrationspolitiken hade som syfte att modernisera det grönländska samhället och bl.a. bygga upp en modern och mer lönsam fiskeindustri. Danska myndigheter satte därför stark press och tvingade indirekt grönlänningar att flytta från de mindre samhällena vid kusten där de levde ett fiskar- och jägarliv, till de större städerna. https://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-
29Födelsekriteriet var en bestämmelse om att de danska arbetarna på Grönland skulle få högre lön och bättre livsvillkor än grönlänningarna även om samma arbete utfördes. Ackrén 2019, Självständighettanken i Grönland – fiktion eller verklighet, s. 472.
158
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
innebar förändringar i lagstiftningen för att stärka det grönländska språket samt inrättandet av en försoningsfond. Kommissionen före- slog också att Naalakkersuisut skulle ta initiativ till en debatt om en ursäkt till den äldre generationen för övergrepp de har utsatts för, t.ex. tvångsförflyttning. Ett annat förslag från kommissionen var att att Naalakkersuisut skulle inrätta en garanti för att grönländare ska få information och kunna ge informerat samtyckte när stora sam- hällsförändringar planeras som påverkar enskilda medborgares liv, i syfte att förhindra framtida övergrepp.
Kritik och efterspel
Eftersom den danska staten inte medverkade i sannings- och för- soningsprocessen för Grönland har kritik riktats mot bristen på erkännande av den påverkan som den danska statens kolonialisering haft. Avsaknad av politiskt engagemang och en skepsis inom befolk- ningen, både på Grönland och i Danmark, försvårade också kommis- sionens arbete. Grundläggande problem, som beror på kolonialiser- ing och rasism, behöver på Grönland liksom i Kanada fortfarande utredas och hanteras på djupet, enligt kritiker.30
Under 2022 sände Danmarks Radio en avslöjande dokumentär om den s.k. spiralkampanjen, en kampanj som genomfördes av danska staten från mitten av
I maj 2023 meddelande Sundhetsministeriet i Danmark att en utredning tillsatts som ska utreda det som hänt. Utredningen ska vara klar i maj 2025.31 Parallellt med denna process har en grupp av 67 kvinnor krävt ersättning om 300 000 danska kronor vardera från den danska staten, för att de utan deras vetskap och utan samtycke har fått en spiral insatt.32
30
31Sundhetsministeriet 2023, Kommissorium: Uvildig udredning af ”spiralsagen” og den øvrige svangerskabsforebyggelsespraksis i Grønland og på efterskoler i Danmark med grønlandske elever i årene fra 1960 til og med 1991.
32Sveriges televisoon 2023, Grönländska kvinnor tvingades sätta in spiral – stämmer Danmark,
159
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
Naalakkersuisut och den danska regeringen har också kommit överens om en gemensam utredning om det historiska förhållandet mellan Danmark och Grönland från andra världskriget fram till i dag. Utredningen har dock ännu inte påbörjats.33
3.6Tidigare svenska exempel på arbete för upprättelse
I följande avsnitt beskrivs det arbete som utförts inom ramen för framtagandet av dels vitboken om romer 2014, dels försonings- arbetet mellan Svenska kyrkan och samerna, vilket också ledde till framtagandet av en vitbok. I avsnittet tas också utrednings- och upp- rättelseprocessen om vanvård i den sociala barnavården upp.
Dessa tre exemplen på processer har både likheter och olikheter med det uppdrag som Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset har. I samtliga fall finns det ett syfte att åstadkomma en historieskrivning utifrån de aktuella grup- pernas perspektiv, och genom detta synliggöra de övergrepp som skett. Därmed ges ett erkännande åt dessa grupper och deras anhöriga.
Även om varje process tillkommit under specifika omständig- heter och har kommit olika långt i förhållande till frågor om ansvar, sanning och försoning, är en gemensam utgångspunkt för de proces- ser som redogörs för nedan, att de inte ska ses som slutdestinationer utan som steg på vägen mot upprättelse och försoning. Detta är per- spektiv som delas av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
3.6.1Vitbok om romer
Förslag på en sannings- och försoningskommission
I september 2006 inrättades Delegationen för romska frågor för att med utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om att skydda och främja de mänskliga rättigheterna, vara nationellt pådrivande i arbetet med att förbättra romers situation i Sverige. Delegationen
33Uddanelse- og Forskningsministeriet 2023, Grønland og Danmark er enige om kommissorium,
22juni 2023.
160
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
lämnade 2010 sitt betänkande Romers rätt – en strategi för romer i Sverige.34
Betänkandet visade att romers mänskliga rättigheter kränkts och att romer utestängts från väsentliga delar av samhällslivet. Delega- tionen föreslog bl.a. att en nationell strategi med åtgärder inom de områden delegationen identifierade som strategiskt viktiga skulle tas fram samt att en sannings- och en försoningskommission skulle in- rättas. Kommissionens uppdrag skulle vara att kartlägga och doku- mentera de övergrepp, försummelser och diskriminerande åtgärder som begåtts mot romer under
Vitbok i stället för en
Våren 2011 påbörjades ett arbete inom Regeringskansliet med att ta fram en vitbok om övergrepp och kränkningar av romer. Syftet med vitboken var enligt regeringen att ge ett erkännande åt offren och deras anhöriga och att skapa förståelse för den romska minoritetens situation i dag. Ett annat syfte var att i ett historiskt sammanhang belysa de övergrepp som romer blivit utsatta för och hur stereotyper och fördomar växt fram och levt vidare från generation till genera- tion, samt hur dessa har fått ligga till grund för den statliga politiken. Vitboken ska ses som en utgångspunkt för att stärka arbetet med romers mänskliga rättigheter och som ett led i regeringens arbete med att förbättra levnadsförhållandena för romer.
Regeringen menade att vitbokens beskrivningar skulle ta sin början vid förra sekelskiftet. Vitboken belyste romers villkor under
Tillvägagångssätt
Vitboken byggde bl.a. på forskningsrapporter och arbetades fram av medarbetare på Arbetsmarknadsdepartementet tillsammans med en romsk samrådsgrupp knuten till Regeringskansliet. Samrådsgruppen
34Romers rätt – en strategi för romer i Sverige, SOU 2010:55.
35Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900- talet, Ds 2014:8, s. 15.
161
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
konsulterades om vitbokens inriktning. Därutöver träffade Regerings- kansliet återkommande en expertgrupp bestående av sju personer som företrädde romska organisationer. Gruppen gav viktiga synpunkter och bidrog med analys av de övergrepp och kränkningar som beskrivs i boken.
Arkivmaterial och vittnesmål genom intervjuer
Underlaget till vitboken bestod till stora delar av arkivmaterial som upprättades av kommittéer som haft specifika uppdrag att belysa frågor som rör romer. Vidare utgjordes underlaget av arkivmaterial som berör romer från statliga och lokala myndigheter, promemorior, beslutsunderlag, protokoll från möten o.s.v.
I vitboken konstaterades att arkivhandlingar sällan beskriver romers egna erfarenheter om hur de uppfattat sina livsvillkor och att materialet endast undantagsvis synliggör de effekter som vissa åtgär- der har fått för den enskilda personen. En viktig källa till kunskap om diskrimineringens uttryck och effekter är därför romers egna er- farenheter. Under arbetet med vitboken genomfördes 27 intervjuer för att samla in romers synpunkter och erfarenheter. Samtliga inter- vjupersoner ville framträda med namn då de menade att deras med- verkan kunde ha betydelse för andra romska personer.
Vitbokens innehåll
Den mörka och okända historien – Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under
–kartläggningar av romer (statliga utredningar och myndigheter som Statens institut för rasbiologi, Socialstyrelsen och Arbetsmarknads- styrelsen samt kommunala förvaltningar),
–steriliseringar och omhändertagande av barn,
–inreseförbud och reglerad invandring,
–romers tillgång till bostad,
–romers tillgång till utbildning,
162
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
–romers tillgång till arbete, samt
–avslutande diskussion (en analys av vilka generella samhälleliga förhållanden som har bidragit till att romer har utsatts för över- grepp och kränkningar utifrån perspektivet likabehandling och antiziganism).
Avslutning och kritik
I förordet till vitboken står att framtagandet och spridningen av vitbokens innehåll är en viktig del i arbetet med regeringens strategi för romsk inkludering.36 Okunskap om romer och om de övergrepp och kränkningar romer har utsatts för bidrar till att lägga den största delen av skulden för nuvarande utanförskap hos den romska gruppen. Den bristande kunskapen upprätthåller en förtroendeklyfta som är vanligt förekommande mellan romer och det övriga samhället.
Arbetet med vitboken har enligt vissa varit en otillräcklig upp- görelse med historien, bl.a. för att arbetet med vitboken inte haft ett oberoende mandat utan genomförts av ett departement i Regerings- kansliet.
Efter arbetet med vitboken tillsattes Kommissionen mot anti- ziganism av regeringen. Kommissionens uppdrag var att komplettera och förstärka samhällets insatser mot antiziganism. Bland annat tog kommissionen fram läroboken Antiziganismen i Sverige om övergrepp och kränkningar av romer under
3.6.2Försoningsarbetet mellan Svenska kyrkan och samerna
Ibörjan av
36En samordnad och långsiktig strategi för romsk inkludering
163
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
Bland annat arrangerades konferenser och försoningsgudstjänster och ett samarbete inleddes med Den norske kirke.
En viktig milstolpe i kyrkans arbete med de samiska frågorna var den utredning som kyrkomötet tillsatte i april 2005. Direktiven hade som utgångspunkt att kyrkan hade begått övergrepp gentemot samerna: ”Det samiska folket är en ursprungsbefolkning. Alltifrån den tidigare kolonisationen och långt in på
Uppdraget att kartlägga kyrkans oförrätter mot samer
Målsättningen för vitboksprojektet var att ta fram fördjupad kun- skap om relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna genom historien. Projektet hade i uppdrag att dokumentera, presentera och diskutera relationerna på både gott och ont. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt problematiska inslag, dvs. beslut, handlingar, verk- samheter och strukturer som utsatt samer för kränkande behandling av olika slag, oavsett om dessa kunde rubriceras som tvång, förtryck, diskriminering eller rasism. Samtidigt skulle projektet sträva efter att ge en rättvisande bild av de positiva insatser som kyrkan och dess företrädare gjort för samerna och deras kultur genom historien.
Tillvägagångssätt – en vitbok och ett dokumentationsprojekt
Projektet med att ta fram en vitbok över Svenska kyrkans relation till samer finansierades av Svenska kyrkans forskningsenhet, med ytterligare resurser från Umeå universitet (där projektet administre- rades). Arbetet inleddes formellt 2012 när det första styrgruppsmötet
164
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
hölls. Styrgruppen utgjordes av åtta representanter för Umeå univer- sitet, Svenska kyrkan och det samiska samhället. Förutom att ut- arbeta projektplanen var styrgruppens uppgift att diskutera innehåll och utformning av projektets publikationer. Till sammanträdena i styrgruppen bjöds olika experter in för att föreläsa. Några år senare, 2016, publicerades en forskningsantologi med rubriken De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, som en del av vit- boksprojektet.
Parallellt med arbetet med antologin genomfördes en insamling och dokumentation av berättelser om äldre samers erfarenheter från nomadskolan. Berättelserna publicerades 2016 i boken När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka – Minnesbilder från samernas skoltid. Även den boken utgör en del av vitboksprojektet.
Vitboksprojektet ska inte uppfattas som en slutpunkt, utan snarare som en startpunkt, enligt Svenska kyrkan. En farhåga som återkom- mande diskuterades i projektets styrgrupp var oron för att vitboken skulle komma att uppfattas som en avslutning och endast läggas till handlingarna. Styrgruppen valde dock att inte lägga fram några kon- kreta, framåtsyftande åtgärdsförslag, eftersom man ansåg att den fortsatta processen är ett ansvar som bör delas av båda parterna. Bara kyrkan och samerna tillsammans kan avgöra hur fortsättningen ska utformas, menade man. Projektets styrgrupp uttryckte dock att det bör bli en fortsättning på försoningsprocessen.
Efter vitboken och nomadskoleboken fortsatte dialogen med samerna och 2019 ansåg Samiska rådet i Svenska kyrkan att det var dags för kyrkan att framföra en officiell ursäkt till det samiska folket för historiska övergrepp och kränkningar. I juni 2021 beslutade kyrko- styrelsen att en officiell ursäkt skulle framföras. Kyrkan beslutade även om åtta åtaganden för att bl.a. stärka samiskt kyrkoliv och samiskt inflytande i Svenska kyrkan. Senare samma år uttalade sig dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén om att även staten bör ta sitt ansvar, bl.a. genom att tillsätta en sanningskommission.
Ursäkten till det samiska folket framfördes av ärkebiskopen i Uppsala domkyrka i november 2021 och i Luleå domkyrka i okto- ber 2022. Hösten 2022 presenterades en handlingsplan för hur man avser att arbeta vidare med de åtta åtagandena.
165
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
3.6.3Svenska kyrkan inleder en upprättelseprocess för tornedalingarna
Om Svenska kyrkans upprättelseprocess med samerna är etablerad är den med tornedalingarna i ett tidigare skede. Under 2009 valde författaren Bengt Pohjanen att offentligt uppmärksamma dåvarande biskopen i Luleå stift, Hans Stiglund, på det ansvar som kyrkan har för den assimileringspolitik som bedrivits mot minoriteten histo- riskt. Pohjanen hade samma år skrivit krönikor i Haparandabladet där han krävde upprättelse och underströk behovet av en sannings- kommission. Medieutspelet blev startskottet till en rad samtal som fördes mellan Luleå stift och minoritetens företrädare under några år. Även forskare deltog tidvis.
Under samtalen identifierades områden där minoriteten önskade se prioriterade satsningar. Satsningar som främjar bruket av meänkieli i gudstjänstsammanhang var ett prioriterat område, vilket resulterade i att psalmer, bibeltexter och andra texter för gudstjänstbruk inom några år fanns tillgängliga på meänkieli. Ungefär samtidigt initierade Svenska kyrkan även ett flerårigt översättningsarbete med Svenska Bibelsällskapet. Målsättningen är att ha en översättning av hela bibel- materialet till meänkieli inom en tioårsperiod. Något som också togs upp i samtalen var behovet av uppgörelse med kyrkans förflutna.
Utöver detta poängterade man nödvändighet av kunskapsspridning om minoritetens historiska erfarenheter av assimileringspolitiken, och att detta skulle kunna ske genom samtal inom minoriteten och i kyrkan. En av idéerna som presenterades var en lättläst samtalsbok på temat som skulle bidra med både tillbakablickande och framåt- syftande perspektiv på historiska händelser. Som en följd av detta utgavs 2008 boken Ette tohtia olla oma itte, en samtalsbok om språk, tro och identitet i Tornedalen, som skrevs av prästen Stefan Aro.37 Bokens primära syfte var att främja samtal om assimileringspolitiken och minoritetens historiska erfarenheter.
Samma år publicerades även förstudien ”Då var jag som en fånge”
–Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och
37Stefan Aro ingick som sekreterare i Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset under hela kommissionens uppdrag.
166
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
3.6.4Utredningen om vanvård i den svenska sociala barnavården
Den svenska Utredningen om vanvård i den sociala barnavården (i fortsättningen kallad Vanvårdsutredningen) initierades, i likhet med arbetet i flera andra länder, först efter att människor berättat i media om sina erfarenheter av övergrepp och misshandel under sin tid i barnhem eller fosterhem. Utredningsuppdraget var att kartlägga all- varliga övergrepp och försummelse vid institutioner och i familje- hem inom den sociala barnavården.
Kartläggningen genomfördes genom intervjuer som komplette- rades med studier av arkivmaterial. Uppdraget omfattade kvinnor och män som varit placerade i familjehem eller vid institutioner med stöd av barnavårdslagen38 , socialtjänstlagen39 eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga40. Utredningen erbjöd psykologiskt stöd för att bearbeta det som kom upp under intervjuerna.
Vittnesmål genom intervjuer
Vanvårdsutredningen genomförde huvudsakligen intervjuer för att samla in uppgifter om vanvård. Deltagandet vid intervjuerna var fri- villigt från den intervjuades sida och ingen uppsökande verksamhet av berörda personer skedde. I anslutning till varje intervju upprätta- des ett skriftligt referat som den intervjuade godkände, i flera fall efter egna tillägg. Därefter kategoriserades den beskrivna vanvården och fördes in i utredningens databas. Utredningen erbjöd även inter- vjupersonerna att eftersöka sina arkivhandlingar i den mån de inte själva redan gjort det vid tiden för intervjun. I samband med intervjun erbjöds intervjupersonerna åtta stödsamtal hos legitimerade psyko- terapeuter för att de skulle ges möjlighet att bearbeta det som kom upp under intervjun.
Utredningen skickade även en utvärderingsenkät till 874 av de 902 intervjuade personerna, varav en majoritet besvarade enkäten. I den framkom att 93 procent, hade en positiv upplevelse av att ha blivit intervjuade av utredningen. Intervjupersonerna förmedlade att det varit viktigt att få berätta och att ha blivit lyssnad till samt att det
381924 års barnavårdslag (SFS 1924:361), lag om samhällets vård av barn och ungdom, (SFS 1960:97).
39Socialtjänstlag (SFS 1980:620), Socialtjänstlag (SFS 2001:453).
40Lag (SFS 1990:52) om särskilda bestämmelser om vård av barn och unga.
167
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
ibland betytt att de också kunnat komma till ett avslut och kunnat gå vidare i livet. Många har även beskrivit hur svårt det var att bli intervjuad och att berätta om sina svåra minnen. Flera har uttryckt betydelsen av att få bidra till att förhindra att det händer igen och har betonat vikten av att sanningen om hur samhällsvårdade barn har haft det, kommer fram.
Upprättelseutredningen
Som en följd av Vanvårdsutredningens delbetänkande Vanvård i social barnavård under
Upprättelseutredningens förslag i betänkandet Barnen som sam- hället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga för- summelser i samhällsvården42 innehöll tre delar: ett erkännande av det som hänt och en ursäkt, en kompensation till dem som utsatts samt genomförande av åtgärder för att förhindra att något liknande skulle kunna hända igen. Bland utredningens föreslag om kunskapsspridning fanns en utställning för att levandegöra samhällsvården bakåt i tiden.
2011 höll regeringen en upprättelseceremoni i Stockholms stadshus, då en offentlig ursäkt framfördes till alla drabbade. Lagen (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp och försummelser i samhälls- vården av barn och unga i vissa fall trädde i kraft den 1 januari 2013.
Efterspel och kritik – svårt att få ersättning
En ersättningsnämnd tillsattes för att hantera ersättningen som skulle betalas ut till dem som utsatts för övergrepp och vanvårdats som barn. De bedömningskrav som tillämpades för vem som skulle få ersättning upplevdes dock som alltför högt ställda. Dels skulle
41Slutbetänkandet Vanvård i social barnavård, SOU 2011:61, lämnades 2011. Slutrapporten innehåller en mer detaljerad redovisning av de offrens berättelser, samt flera förslag. Förslagen handlade bl.a. om att förbättra kommunernas uppföljning av barn som placeras i familjehem eller på institution.
42Barnen som samhället svek – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården, SOU 2011:9.
168
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
vanvården ha skett under en viss tidsperiod, dels skulle den vara ”av allvarlig art”. Från de drabbades sida uppkom frågor om hur detta skulle bevisas.
Detta ledde till att endast 46 procent av de som ansökte beviljades ersättning. Bland annat berodde det på att den sökande behövde be- visa att de kränkningar som personen utsatts för gick utöver vad som var normalt vid tidpunkten. Ersättningsnämnden bedömde bl.a. fysisk bestraffning som något som kunde vara normalt.43
Hanteringen av ersättningsfrågan har fått omfattande kritik, bl.a. för att den ansetts rättsosäker. En annan kritik har handlat om att av- slag på ansökan med hänvisning till att kränkningarna inte varit allvar- liga nog kunde för den drabbade upplevas som ytterligare ett trauma.
3.7Lärdomar för kommissionens arbete
Varje kommission har sitt eget sammanhang
Varje sannings- och försoningsprocess har tillkommit utifrån sin specifika kontext. En konsekvens av det är att olika kommissioner arbetar utifrån olika förutsättningar och mandat.
Vitboken om romer är först och främst en beskrivning av histo- riska skeenden, med syftet att ge ett erkännande åt offren och bidra till en förståelse för deras situation, medan frågan om ansvar tas upp mer indirekt. Arbetet har heller inte genomförts utifrån ett obero- ende mandat.
Även försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna, som bl.a. resulterade i forskningsantologin De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, är främst en beskrivning av de historiska och nutida förhållandena utifrån olika experters perspek- tiv. En del av texterna reflekterar kring ansvar och försoning, men ansvarsfrågan tas inte upp i ett mer samlat grepp.
I det grönländska försoningsarbetet fanns frågan om den danska statens ansvar som kolonialmakt inte med, utan processen var helt inriktad på försoning mellan invånare och grupper i det grönländska samhället.
43Sandin, Sköld och Schiratzki 2022, Var går gränsen för statens ansvar? Upprättelseprocessen för dem som vanvårdats i samhällsvård ur ett historiskt perspektiv på normalitet, aga och barns rättigheter.
169
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
Trots olikheter i utgångspunkter och mandat har de kommissio- ner som presenterats i det här kapitlet ändå vissa grundläggande lik- heter med Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Samtliga räknas till en senare generation san- nings- och försoningskommissioner som tillsatts av stabila demo- kratier för att göra upp med historiska händelser. I samtliga fall har ett huvudsyfte varit att ge röst och erkännande åt dem som varit offer för dessa historiska händelser och åt deras anhöriga. Ett annat viktigt syfte har varit att öka kunskapen och därmed bidra till en större förståelse, dels för de historiska händelserna, dels för minor- teternas situation i dag – både inom minoriteten och i majoritets- samhället. En grundläggande uppgift för Sannings- och försonings- kommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset har också varit att bidra till att ge minoriteten gottgörelse, att främja försoning och att motverka att något liknande händer i framtiden.
Minoritetens egna berättelser har stått i centrum för kommissio- nens arbete. En central del i det praktiska arbetet har därför varit att samla in berättelser från dem som utsatts för de historiska övergrep- pen och att förvalta och sprida deras erfarenheter och upplevelser vidare till omvärlden.
Sannings- och försoningsarbete en känslig process
Genom att studera andra kommissioners arbete har det framgått att motsättningar kan uppkomma inom kommissioner och mellan be- rörda grupper, men också kring kommissionens uppdrag och förut- sättningar. Ett exempel är den situation som uppstod i Finlands sannings- och försoningskommission för samer, när några ledamöter lämnade kommissionen på grund av att man motsatte sig statens agerande i en aktuell fråga. Eftersom man menade att staten därmed fortsätter att begå oförrätter mot samer fanns inte de förutsättningar som krävdes för kommissionens fortsatta arbete.
Att upprättelse- och försoningsarbete är en komplicerad och käns- lig process, där olika perspektiv kan hamna i konflikt med varandra, har varit en viktig lärdom. Insikten om att processen är ömtålig och kan ha olika innebörd för olika grupper eller individer, har också haft betydelse för kommissionens sätt att planera och genomföra arbetet rent praktiskt. Det har varit viktigt för kommissionen att ha ett lång-
170
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
siktigt perspektiv från början. En noggrann kartläggning och om- fattande förankring har behövt genomföras innan frågor om gott- görelse och försoning kunnat tas upp. Kommissionen har sett det som sitt uppdrag att förbereda det fortsatta arbetet för försoning utifrån en förståelse av att kommissionens arbete är ett första steg i en mer långsiktig process om sanning och försoning.
Delaktighet och trygghet i insamlandet av berättelser
Som nämnts ovan har kommissionens arbetssätt inspirerats av tidi- gare kommissioner där insamlande av personliga berättelser varit centralt. Vikten av att arbetet planeras och genomförs i dialog med minoriteten och att tillräcklig tid avsätts för förankring och delaktig- het har varit något som präglat tidigare kommissioners erfarenheter och som också genomsyrat kommissionens förhållningssätt.
En kritik mot flera tidigare kommissioner, bl.a. vitboken för romer, har varit att minoritetens perspektiv och inflytande varit otill- räckligt under arbetsprocessen. Kommissionen har valt att i ett tidigt skede av arbetet hålla uppstartsmöten dit minoriteten bjudits in i syfte att få en bild av vilka förväntningar och synpunkter på kommis- sionens uppdrag som finns från minoritetens sida.
Betydelsen av att skapa delaktighet och trygghet genom att möta minoriteten på minoritetens egna arenor och utifrån minoritetens egna villkor har också varit något som varit viktigt i tidigare kom- missioners arbete. I likhet med t.ex. den norska kommissionen för samer, kväner och norskfinnar har Sannings och försoningskommis- sionen för tornedalingar kväner och lantalaiset valt att anordna lokala möten – s.k. kaffemöten – på olika platser i minoritetsområdet. Syftet med mötena var att informera om och förankra kommissionens arbete, och ta in olika individers synpunkter och erfarenheter.
Att skapa transparens och att arbeta brett och inkluderande har också varit viktiga lärdomar från andra kommissioner. Som tidigare redogjorts för finns det exempel på situationer som uppkommit i andra kommissioner där kritik framförts mot att man arbetat på majoritetsspråket och inte använt minoritetens språk. För kom- missionen har det varit angeläget att, i de delar av arbetet där det varit möjligt, arbeta på både meänkieli och svenska. Kommissionen har därför gjort ansträngningar för att kunna erbjuda intervjuer på meän-
171
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
SOU 2023:68 |
kieli, att ha konferencierer som behärskar båda språken vid offentliga evenemang osv. De begränsade resurserna och tidsbristen för upp- draget har dock gjort att kommissionen inte kunnat arbeta på båda språken i den utsträckning man önskat.
Kommissionen har noterat att flera olika minoriteter inkluderas i samma kommission i andra länder, såsom gjorts i Norge, jämfört med att som i Sverige tillsätta olika kommissioner för minoriteterna: en för tornedalingar, kväner och lantalaiset och en för det samiska folket. Å ena sidan skulle ett gemensamt utredningsförfarande kanske kunna förbättra relationerna och samarbetet ytterligare mellan mino- riteter eftersom de delar geografiska områden och erfarenheter från assimileringspolitiken. Å andra sidan finns det inom minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset erfarenheter av att ha blivit osynliggjord, också i förhållande till andra minoriteter, t.ex. samer. Mot bakgrund av att minoritetsgruppernas erfarenheter och mobili- sering i vissa delar skiljer sig åt, menar kommissionen att regeringens beslut att tillsätta separata processer har varit nödvändigt i den svenska kontexten.
När det gäller tornedalingar, kväner och lantalaiset är det grupper som är relativt okända i Sverige, åtminstone i majoritetssamhället. Därför har en viktig del av kommissionens utåtriktade arbete varit att sprida kunskap om minoriteten, både utifrån det som hänt histo- riskt och utifrån de förhållanden som råder i dag. Utifrån erfaren- heter från andra kommissioner har det dock framkommit att upp- märksamhet från till exempel medier kan ha positiva effekter utifrån ett kunskapsspridande perspektiv, men även vissa negativa effekter eftersom uppmärksamheten kan riskera att skrämma bort individer från att medverka. För att inte personer som tillhör minoriteten ska få oönskad uppmärksamhet av medier har bl.a. en del praktiska an- passningar gjorts i samband med kaffemöten.
Förslagen täcker många samhällsområden
Även i den del som rör de konkreta åtgärdsförslagen har kommis- sionen tagit intryck av andra kommissioners arbete. Ett exempel som kommissionen inspirerats av är Kanadas Calls to Action, vilket innefattar åtgärdsförslag som riktas både till staten och andra aktörer. De förslag som Sannings- och försoningskommissionen för torne-
172
SOU 2023:68 |
Andra exempel på arbete för sanning och försoning |
dalingar, kväner och lantalaiset föreslår har ett brett anslag och in- volverar förslag till regeringen inom områden som syftar till, bl.a. synliggörande och egenmakt, språkrevitalisering och kulturfrämjande samt stärkta och utökade rättigheter.
Eftersom tornedalingar, kväner och lantalaiset inte i lika hög grad som samer är representerade via etablerade institutioner i Sverige (genom till exempel Sametinget), har minoriteten svårare att få insyn och delaktighet i olika processer och beslut. Dessutom finns utma- ningar i att mobilisera tillräckliga resurser för att kunna vara repre- senterad i olika sammanhang. Av den anledningen har det varit sär- skilt viktigt för kommissionen att de åtgärdsförslag som lagts fram ska täcka många samhällsområden, öka minoritetens synlighet samt stärka minoritetens representation och egenmakt.
173
DEL 2
Historisk bakgrund
4Minoritetens historia
i ett längre tidsperspektiv
4.1Behovet av ett längre tidsperspektiv
Det finns en lång och en kort historia bakom assimileringspolitiken i minoritetsområdet och de två tidsperspektiven är sammankopplade med varandra. Den korta historien är den som beskriver assimilerings- politiken under 1800- och
Den långa historien har att göra med möten mellan olika folk- grupper före den svenska riksbildningen. I kommissionens arbete har frågan återkommit kontinuerligt eftersom en del av de meänkieli- talande vill bli definierade som ett urfolk. Frågan om minoritetens långa existens har återverkningar på vad tornedaling, kväner och lantalaiset valt att kalla sig själva och påverkar deras politiska agendor i nutiden. Den gruppering inom minoriteten som kallar sig kväner menar att de har en historisk kontinuitet från järnåldern tills i dag. Under
1Motion 2003/04:K287, Sveriges riksdag; Motion 2005/06:K308, Sveriges riksdag.
177
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
erkänna tornedalingar, kväner och lantalaiset som urfolk enligt arti- kel 1 i ILO 169.2
Andra historiskt relaterade frågor som kommit upp är att assimi- leringspolitiken mot minoriteten under 1800- och
4.2Minoritetens kontinuitet i Sverige
Genom olika typer av skriftliga historiska källor kan beskrivningar av folkgrupper följas från sen järnålder till medeltid. På så vis kan deras historiska kontinuitet följas som de framträder i de historiska berättelserna. Däremot kan vi inte utifrån benämningar av folkgrup- per under järnåldern hävda att grupperna är oförändrat lika i nutid. Syftet är här att placera minoriteten i en längre historisk kontext i paritet med andra folkgrupper i norra Fennoskandinavien.
4.2.1Finsktalande och svensktalande handelsmän, birkarlarna
Utifrån historiska och arkeologiska källor framgår att ingen folkgrupp var ensam användare av det område som omfattar det nuvarande mino- ritetsområdet vid den tidpunkt då det blev inlemmat i den svenska staten.
Integreringen av Bottenviksområdet i den svenska staten inleddes med Nöteborgsfreden mellan Sverige och Novgorod 1323 då det svenska rikets östgräns drogs snett i nordvästlig riktning genom
2Tornedalingar, kväner och lantalaiset kräver urfolksstatus.
178
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
Finland. Samma år stadgade kung Magnus Erikssons förmyndar- regering i kolonisationsbrevet att Hälsinglands utmarker som om- fattade södra Norrland fram till Ule älv i norra Finland skulle bli fria för skattefri bosättning fram till dess att kungen blev myndig 1340.
Kolonisationen och kristnandet av Bottenviksområdet vid denna tid hänger samman med den ökade konflikten om det nordliga terri- toriet mellan Sverige och Novgorod. Vikingatidens beväpnade krigs- och handelsfärder i norra Fennoskandinavien hade nått vägs ände. Det var nu i stället centraliserade kungadömen som befäste sina stats- gränser.
Kolonisationen i norr utgick från Hälsingelagens bestämmelser att fri bosättning var möjlig i marker utanför befintlig bebyggelse. Parallellt med bosättningen byggdes kyrkor och socknar bildades för skattläggning.3 Fem år efter det utfärdade kolonisationsbrevet hölls år 1328 en rättsförhandling vid ett rådsmöte i Tälje i Södermanland. Under ledning av ämbetsmannen Knut Jonsson gjordes då en över- enskommelse mellan hälsingarna och birkarlarna om innebörden av kolonisationsbrevet. Hälsingarnas kärnområde för bosättning fanns vid denna tid i södra och mellersta Norrland. Birkarlarna var kust- boende handelsmän i det nordliga Bottenviksområdet som bedrev handel med samerna och som även använde älvar och sjöar i fjäll- området för sitt traditionella fiske. Vid mötet med riksrådet vände birkarlarna sig mot hälsingarnas nya privilegium att kolonisera detta område. Birkarlarna ansåg sig ha ett äldre privilegium som gav dem rätt att handla med samerna och att utan inskränkningar bo i kolo- nisationsområdet. De två privilegierna skapade nu konflikt mellan birkarlarna och hälsingarna.
Överenskommelsen i Tälje slog fast att birkarlarnas bosättningar skulle respekteras och att de inte fick hindras i sin handel med samerna. Överenskommelsen är det första skriftliga dokument som birkarlarna nämns i.
Olika skriftliga källor visar med tydlighet att birkarlarna i Torne och Kemi älvdalar var finsktalande.4 Men det finns också många källor som beskriver svenskspråkiga birkarlar i Piteå och Luleå socknar.5
3Westin & Olofsson, 1962, Övre Norrlands historia. 1, Tiden till 1600, s. 140‒165.
4Wahlberg 1962, Birlkarlar och Birkarlasläkter, s. 78‒104; Kuoksu 2012, Birlkarssläkter från nedre Tornedalen
5Bergman & Edlund 2016, Birkarlar and Sámi –
179
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
Sannolikt är det mer riktigt att knyta birkarlarnas kungliga privile- gium till den specifika handeln med samerna än till etnicitet. Tro- ligen hade både svenskspråkiga och finskspråkiga bönder på vardera sidan av Bottenviken under många generationer handlat och utbytt tjänster med samer på samma sätt som på den norska sidan. Eftersom striden med hälsingarna om kolonisationen av Bottenviksområdet uttryckligen handlade om birkarlarnas gamla rättigheter är slutsatsen att sådana rättigheter måste ha funnits åtminstone från
4.2.2Beskrivningar av kvänerna som folkgrupp
Iolika källor från järnålder till mitten av
Enligt egen utsaga hade Ottar den nordligaste bosättningen av alla norrmän i Norge vid den tiden. Han beskriver i sin nedtecknade berättelse hur Norge är ett mycket smalt och avlångt land. Jämsides med den sydliga delen av Norge på andra sidan av fjällryggen är Svealand och jämsides med den nordliga delen av Norge är Kvänland. Mellan fjällen finns mycket stora sötvattensjöar. Kvänerna bär sina båtar till sjöarna och fiskar där. I berättelsen redogör Ottar för hur det sägs att kvänerna har samarbetat med norrmännen i strid mot karelarna och ibland sägs ha stridit mot norrmännen i anfall över fjällen.7 Den samiska befolkningen benämnde han konsekvent finnar,
6Julku 1986, Kvenland – Kainuumaa; Wallerström 1995, Norrbotten, Sverige och medeltiden. Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi; Vahtola 1991, Folkens mångfald, s. 176‒261 och s.
7Ross 1940, The Terfinnas and Beormas of Ohthere, s.
180
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
som är en äldre skandinavisk beteckning för fångst- eller samlarfolk som skiljer sig från jordbrukande folk. Det väsentliga med Ottars be- rättelse i det här sammanhanget är att han skilde samerna från kvänerna som olika folk. I ett antal skriftliga källor återkommer sedan kvänerna under de följande seklerna.
Svearna började någon gång under järnåldern använda beteck- ningen finnar för befolkningen i södra Finland. Om beteckningen vid den tiden avsåg samer, finnar eller båda grupperna är oklart, men under medeltiden betecknade ”finnar” ett jordbrukande folk och ”lappar” ett nomadiserande folk med renskötsel som specifik näring. Svenskarna gjorde vid den här tiden skillnad på de två folken och använde andra etniska beteckningar än norrmännen. Samer och fin- nar har alltså inte varit beteckningar som varit konstanta över tid; som nämnts ovan har benämningen ”finne” genom historien används både för att beteckna en jagande och fiskande befolkning och i ett senare historiskt skede en jordbrukande befolkning.
Andra källor som berör norra Fennoskandinavien och Bottenviks- området är isländska sagor och norska topografiska beskrivningar från tidig medeltid. De isländska sagorna är inte sagor i den bemär- kelse vi menar med rent påhittade berättelser för barn. De är snarare ett slags släktkrönikor där huvudpersonerna beskrivs med sina bris- ter men också som idealiserade hjältar där mod och styrka lyfts fram. Denna idealiserade karaktär gör att de inte kan användas som pri- mära historiska källor för vad som hände under vikingatiden. Där- emot kan de användas för att se vilken typ av kontakter som fanns mellan folkgrupper i form av kulturmöten, handelsmönster eller politiska allianser. Vid jämförelse med andra skriftliga källor är de också ett stöd för vilka år specifika historiska händelser skedde.8
En av de mest detaljerade berättelserna om kvänerna finns i Egils saga, som förmodligen skrevs av Snorre Sturlasson på
8Larsson 2005, Minnet av vikingatiden: de isländska kungasagorna och deras värld; Males 2017, Snorre och sagorna: de isländska källorna till vår äldre kulturhistoria; Townend 2014, Viking age Yorkshire, s. 11‒12.
9Hansen and Olsen 2006, Samernas historia fram till 1750, s. 61.
181
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
grimsson som lever under kung Harald Hårfagre. Torolf blir av kungen upphöjd till länderman10 i Naumadal och får då i uppdrag att ta upp den skatt som samerna betalar till kungen. Samtidigt får han rätt att självständigt handla med samerna. Under sina handelsfärder i fjällvärlden blir han kontaktad av kvänernas kung, som ber om hjälp mot karelska krigare. Kvänland sägs ligga öster om Jämtland och Hälsingland men väster om Karelen. Finland nämns inte som om- råde. Om man med utgångspunkt i detta följer kusten runt Botten- viken så borde Kvänland placeras någonstans i området mellan nu- varande Norrbotten och Österbotten.
Den svenska kyrkomannen Olaus Magnus besökte Tornedalen 1518 och skrev i sin Historia om de nordiska folken att de som skötte transporterna till Norge av befolkningen kallades kväner.11
Mest geografiskt detaljerad i sin beskrivning av kvänerna är den norske gränskommissarien Peter Schnitler. I samband med att den nordliga gränsen mellan Sverige och Norge drogs i mitten av 1700- talet intervjuade han finskspråkiga invandrare i Nordnorge, som av norrmännen kallades kväner. Schnitler placerade kvänernas bosätt- ningsområde Kvänland i Torne älvdal med biflöden upp mot den norska gränsen. I den övre delen bodde enligt honom nomadiserande samer och i den nedre delen jordbrukande kväner.12
4.2.3De finskspråkigas historiska kontinuitet
De tidigaste norska och isländska beskrivningarna av kvänerna var muntliga berättelser som återberättats mellan olika generationer. Så- dana berättelser om olika folkslag kan betraktas som muntliga min- nen av möten mellan olika folkgrupper innan de blev nedtecknade i skriftlig form.13 Kedjan av traderade muntliga berättelser om kvänerna, som förmedlats över tid och oberoende av varandra skrivits ner, visar att kvänerna i slutet av
10En länderman var under medeltiden i Norge en person som fått i uppgift att utöva konungens myndighet inom ett särskilt område.
11De som Olaus Magnus beskrev som handelsmän, som reste till Norge, har av forskare i olika kontexter beskrivits som samer, finnar eller skandinaver, se Julku 1986; Wallerström 1995; Elenius 2019; Söderholm 2022.
12Schnitler 1962, Major Peter Schnitlers grenseeksaminasjonsprotokoller
13Assman 2011, Cultural Memory and Early Civilization: Writing, Remembrance, and Political Imagination, s.
182
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
Uppgifter i norska
4.3Den finskspråkiga befolkningens ställning i det svenska riket
För att förstå assimileringspolitiken i minoritetsområdet måste man beakta att minoriteten har en historia före 1809 som den delar med andra finskspråkiga i Finland. Sverige och Finland blev ett samlat rike under tidig medeltid, ett Västsverige och ett Östsverige. Finska, samiska och svenska var de språk som hade längst territoriell historia i en stat där det under stormaktstiden skulle komma att talas nära tjugo olika språk. Minoritetens historia under den tid då Finland tillhörde Sverige präglas av finsk kultur och svenskspråkig politisk dominans.
Det finns inga spår av en finsk statlig organisation innan Finland blev en del av Sverige. Att en sådan fanns betvivlas inte av någon, men den kom aldrig till uttryck i skriftliga källor i form av en orga- niserad landskapsbildning eller statsbildning. I senare tids forskning betonas den långsamma integrationen av Finland och finnarna i det svenska riket, men också att integrationen skedde parallellt med andra periferier som Småland, Värmland, Dalarna och Bottenviksområdet. Integrationen av de olika områdena ledde till bildandet av ett centra- liserat kungarike.
14Harrison 2022, Jarlens sekel. En berättelse om
183
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
Finland tillmättes särskild betydelse i statsbildningen, vilket visas av att Åbo stift bildades redan år 1232. Det benämndes då ”det finska stiftet” och omfattade från början den sydvästra delen av nuvarande Finland. Ytterligare en bekräftelse på vikten av den östra riksdelen var byggandet av Åbo domkyrka mot slutet av
Ytterligare bevis på Finlands jämbördiga formella status med övriga Sverige var att den finska landsdelen år 1362 erkändes samma rätt att delta i kungaval som övriga stift och landskap i riket.17
Den koloniala relationen mellan Sverige och Finland återspeglas i att två tredjedelar av frälseståndet i det gemensamma riket hade svensk bakgrund och en tredjedel tysk bakgrund. Med frälseståndet avsågs från början stormän och förmögna bönder som var befriade från skatt för sina jordägor mot att de bidrog med häst och ryttare i krigsmakten. Senare blev begreppet synonymt med det adliga stån- det. Frälset i Finland hade en social bakgrund som soldater, knektar på borgar, handelsmän eller hantverkare. I Finland fanns inte stora jordägare som på den svenska sidan och det frälset hade en under- ordnad politisk roll jämfört med det svenska frälset.18 Det administra- tiva språket i Finland var svenska trots att de finskspråkiga utgjorde över 80 procent av befolkningen.
Sammanfattningsvis hade de etniska finnarna formellt samma poli- tiska ställning som de etniska svenskarna men i realiteten domine- rade svenskarna ekonomiskt, politiskt och kulturellt.
15Leinberg 1886, Finlands territoriala församlingars ålder, utbildning och utgrening intill 1885 års utgång, s. 1 ff.
16Hadenius 1994, Riksdagen. En svensk historia, s.
17Jutikkala & Pirinen 1973, Finlands historia, s. 33.
18Harrisson 2004, Från överhöghet till rike: stormän och kungar i det medeltida Nordeuropa, s. 109‒121; Tarkiainen 2008, Sveriges österland Från forntiden till Gustav Vasa, s. 153‒186; Meinander 2006, Finlands historia: linjer, strukturer, vändpunkter, 2, s. 9‒21.
184
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
Figur 4.1 Sverige innan förlusten av Finland 1809
Källa: Samuel Svärd.
4.3.1Minoritetens kulturella särdrag
Den meänkielispråkiga kulturen är del av ett sammanhängande geo- grafiskt finskspråkigt kulturområde som i början av medeltiden sträckte sig från norra Bottenviken ner till södra Finland och österut in i Ryssland. I minoritetsområdet var befolkningen med andra ord
185
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
från medeltiden och framåt huvudsakligen finskspråkig. Tydliga språk- liga och kulturella influenser syns från Tavastland och Karelen.19
Inom minoritetsområdet fanns även en samiskspråkig befolkning och ett mindre antal präster och ämbetsmän som var svenskspråkiga. Där fanns även svenskspråkig bruksbefolkningen som arbetade i Mas- ugnsbyn, Tornefors och Kengis bruk under 1600- och
De finskspråkiga tornedalingarna i norra Sverige var socialt, poli- tiskt och ekonomiskt dominerade av svenskarna på samma sätt som samerna i de två riksdelarna eller som finnarna i Finland. Svenskarna kallades allmänt också av den tornedalska allmogen in i modern tid för ”herrat” i betydelsen herrefolk.
På
Fiske och jakt som primära näringar
Det forntida mötet mellan olika folkgrupper i norra Bottenviks- området har ofta beskrivits i näringsmässiga termer som mötet mel- lan svenskt och finskt jordbruk å ena sidan och samisk renskötsel å andra sidan.20 Den typen av beskrivningar bortser från att svenskar, finnar och samer i norra Bottenviksområdet till stora delar fram till
Vid tiden för Norrlands skattläggning i samband med nedteck- ningen av Hälsingelagen på
Det är svårt att tvärt skilja samiska, finska och även svenska när- ingar från varandra under järnålder och tidig medeltid.21 Ett mer rätt- visande historiskt perspektiv är att utgå från den kombination av jakt, fångst, renskötsel, jordbruksnäring och handel som utövats av
19Vahtola 1991, s. 176‒261; Winsa 1991, Östligt eller västligt?: det äldsta ordförrådet i gällivare- finskan och tornedalsfinskan.
20Westin (red.), Övre Norrlands historia I‒IV (1962‒1974); Alamäki & Kenttä & Hederyd (red.) Tornedalens historia I‒II (1991‒1993).
21Westin & Olofsson 1962; Brink 1990, Sockenbildning och sockennamn: Studier i äldre terri- toriell indelning i Norden; Mogren 2000, Faxeholm i maktens landskap: en historisk arkeologi; Grundberg 2006, Medeltid i centrum; Meinander 2006, s.
186
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
finskspråkiga folkgrupper. Fisket och jakten har i alla tider betytt mycket både som näringsfång och som inkomst för befolkningen. Både insjöarnas gäddor och älvarnas lax blev tidiga exportartiklar från minoritetsområdet och andra nordliga älvdalar. Gäddorna såldes i torkad form som basmat för de krigförande arméerna under 1500- och
Användningen av fiskevatten var reglerad på olika sätt. Rätten till fiske i Torne älvdal verkar ha utformats innan jordbruk etablerades. Det ser man på de äldsta gårdarnas placering längs älven. De var place- rade med utgångspunkt i älvfisket, inte utifrån boskapsskötselns eller åkerbrukets förutsättningar.22 Det tidiga utnyttjandet byggde alltså på ett fångstbaserat sätt att leva, inte på att bofasta jordbrukare fiskade som ett komplement till boskapsskötsel eller åkerbruk.
De som bodde i Övertorneå och uppströms nyttjade framför allt fisket i avlägset liggande sjöar. Av den första skattelängden om träsk- fiske från 1553 ser vi att fisket i de s.k. skatteträsken kunde ske på 20 mils avstånd från bosättningen eller mer.23 Utifrån domböckerna på
Jordbruk och fast bosättning
Befolkningen i Tornedalen har av tradition använt älvens sediment- avlagringar efter vårfloden för att etablera jordbruk. De låglänta öarna och näraliggande strandängarna är extremt bördiga. Det har
22Enequist 1935, Övre Norrlands storbyar i äldre tid; Dahlgren 1967, Jakten och fisket i jord- och skogsbrukets rationalisering, s. 199‒204; Granlund 1967, Laxfiske i Tornedalen, s. 155‒198; Hederyd 1992, Haparanda efter 1809 kommunhistoria utgiven med anledning av Haparandas
23Steckzén 1964, Birkarlar och lappar. En studie i birkarlaväsendets, lappbefolkningens och skinn- handelns historia; Bergman & Ramqvist 2017,
24Deutsch 1970, Oeconomiska anteckningar rörande norra delen af Uleåborgs län, under resor derstädes åren 1814 och 1815, s. 299; Arell 1977, Rennomadismen i Torne lappmark: markanvänd- ning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken.
187
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
premierat boskapsskötsel, vilket historiskt har varit en viktig bas- näring i Tornedalen. Torne älvdal blev känd för sin stora försäljning av smör.25 Den jordbruksverksamhet som tilltog under medeltiden ska ses som en långsamt expanderande binäring till jakt- och fångst- baserade näringar och till handel. Övergången från jakt och fiske till renskötsel bland samerna kan i ett långt tidsperspektiv jämföras med övergången från jakt och fiske till kreatursskötsel bland de finsk- språkiga. Från
Hos den finskspråkiga befolkningen kombinerades boskapssköt- sel också med renskötsel. Beskrivningar av birkarlarnas handel med samerna visar exempelvis att användning av renar var helt nödvändig för de långväga transporterna.29 Olika beskrivningar av de finsk- språkiga jordbrukarna i norra Sverige och norra Finland visar att de regelmässigt under 1700- och
För att stimulera kolonisationen i lappmarkerna utarbetade lands- hövdingen i Västerbottens län, Johan Graan, det s.k. Lappmarks- plakatet som inrättades av kungen 1673. Ett tilläggsplakat antogs 1695. Av plakaten framgick att den som etablerade en ny jordbruksfastig- het, ett nybygge, ovanför lappmarksgränsen blev befriad från mili- tärtjänst och skatt i 15 år. Ett av de statliga motiven bakom plakaten var att skapa en struktur av bofasta jordbrukare som stöd till de fjäll-
25Alamäki & Kenttä & Hederyd 1991‒1993.
26Jordeboken redovisade den grundskatt som blev stommen i det svenska skattesystemet från
27Enequist 1935, s. 143‒184.
28Hellström 1917, Norrlands Jordbruk; Elenius 2001, Både finsk och svensk: Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen
29Tenerz 1962, Ur Norrbottens finnbygds historia samt Den svenska infiltrationen i övre finn- bygden under 1600- och
30Deutsch 1970; Tegengren 1952, En utdöd lappkultur i Kemi lappmark. Studier i Nordfinlands kolonisationshistoria.
188
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
nära gruvor som då etablerades. I förlängningen tänkte man att gruv- arbetare kunde rekryteras bland den fastboende befolkningen. Ett annat motiv var att etablera jordbruk inom det stora område som lappmarkerna omfattade. Ytterligare ett motiv var att hindra kustens bönder från att utnyttja lappmarkernas resurser genom långa fiske- resor till olika träsk.31 År 1749 beslutades om en tydligare gränsdrag- ning mellan samernas och nybyggarnas marker i lappmarkerna mot böndernas marker nedanför lappmarksgränsen.
Det finskspråkiga området i norra Sverige, med minoritetsområdet i centrum, var i början av
År 1799 fanns i Jukkasjärvi och Enontekiö socken 1 278 samer och 564 nybyggare. I minoritetsområdet, som då omfattade även den finska sidan, och i Kemi i Lappland utgjorde nybyggena i Tornedalen år 1800 en tredjedel av länets totalt 717 nybyggen.32 Statistiken visar hur finskspråkiga nybyggare och samer vid ingången till
31Göthe 1929, Om Umeå lappmarks svenska kolonisation: från mitten av
32Alamäki & Kenttä & Hederyd, s. 30‒62.
189
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
Stadsbildning och tidig industrialisering
Från slutet av
De boende i minoritetsområdet blev även påverkade av den första fasen av gruvindustrier när järnmalm hittades i Junosuando och kopparmalm i Svappavaara under första delen av
33Merkantilism är en beteckning på det ekonomiska system som präglade de framväxande nationalstaterna från 1600- till
34Meinander 1917, Virkeshushållning och sågverksrörelse i Torne, Kemi och Simo älvdalar intill första världskriget, s. 76 f.; Elenius 2001; Hederyd 1992, s. 100‒130.
190
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
4.3.2Kriget med Ryssland och delningen av minoritetsområdet
Den 21 februari 1808 gick ryska trupper utan krigsförklaring över gränsen till Finland vid Kymmene älv. Under hösten retirerade den svenska armén norrut längs den finska kusten. De svenska trupperna blev förlagda i Tornedalen hösten 1808 och vintern 1809. Både under den svenska reträtten och den efterföljande ryska ockupationen tvingades tornedalingarna att bidra med transporter, hästar, foder till hästar och mat till soldaterna. Det var ett härjat och decimerat mino- ritetsområde som fick ta del av det fredsavtal som tecknades den 17 september 1809 och som innebar att Sverige förlorade Finland.
4.4Minoriteten i Sverige efter 1809
När Sverige förlorade Finland till Ryssland drogs den nya nations- gränsen rakt genom Torne, Muonio och Könkämä älvdalar där den östra sidan hamnade i det ryska imperiet och den västra sidan i Sverige. Ryska kosacker patrullerade nu som gränsvakter i Torneå. Från att tidigare ha betraktats som en ordinär älvdal i det svenska riket för- vandlades minoritetsområdet efter 1809 till en svensk gränsbygd mot Finland som var ett ryskt storfurstendöme. Befolkningen på den svenska sidan blev en finskspråkig minoritet i Sverige, medan befolk- ningen på den finska sidan tillsammans med övriga finnar i Finland kom att utgöra den helt dominerande språkliga gruppen i Finland. Den västra och östra sidan av Torne älvdal hamnade i var sitt natio- nalstatsprojekt och var sitt moderniseringsprojekt.
4.4.1Konsekvenser av den nya riksgränsen
I förhandlingarna om var den territoriella gränsen skulle dras fördes två alternativ fram. Svenskarna hävdade att den gamla stiftsgränsen och länsgränsen vid Kaakamo älv var en naturlig gräns. Ryssarna före- slog att gränsen skulle dras längs Kalix älv. Kompromissen blev Torne älv samt bifloderna Muonio och Könkämä älvar upp till norska grän- sen. En numerärt liten finskspråkig minoritet blev kvar på den västra sidan av Torne älvdal, den minoritet som senare skulle kallas torne- dalingar. Fredsfördraget undertecknades den 17 september 1809. Det
191
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
innebar den största territoriella förlusten under Sveriges dittillsvar- ande historia. Sverige hade i fredsfördraget gått med på att avstå Åland och hela Finland till Ryssland. Riket förlorade en tredjedel av sitt territorium och mer än en fjärdedel av sin befolkning. Till detta kommer omkring 20 000 förlorade i döda, krigsfångar och saknade.35 Förlusten av Finland kom under långt tid att vara ett nationellt trauma i Sverige.
För tornedalingarna på den svenska och ryska sidan uppstod tre huvudfrågor som behövde lösas. Det var frågan om medborgarskap, omfördelningen och utbyte av fast egendom samt nya församlings- bildningar. Medborgarfrågan löstes enligt tidigare praxis som gällt vid ändrade gränser mellan stater. Samtliga bosatta i Sverige och Finland skulle inom tre år ha rätt att bosätta sig i det rike de önskade och därigenom få sitt medborgarskap bestämt. De militäranställda inom det svenska försvaret erbjöds av ryssarna att få anställning inom det ryska krigsväsendet om de så önskade.
För de bönder som ägde mark på både den finska och svenska sidan av Torne älv samt på öar i älven skedde särskilda förhandlingar, som ledde till omfördelningar och kompensationer för förlorad mark. Regleringen av markförhållanden tog ett decennium innan den var klar.36
Församlingsmedlemmarna både på finsk och svensk sida fortsatte till en början att besöka gudstjänsten i sin gamla församlingskyrka, oavsett om den låg i konungariket Sverige eller storfurstendömet Finland. Därefter byggdes efterhand nya kyrkor i de socknar som förlorat sin kyrka till den andra sidan. På svensk sida fortsatte finnar från Finland att besöka sin gamla sockenkyrka i många år efter del- ningen. Ännu mer än tio år efter fredsslutet skrevs finnarna in i för- samlingsböckerna som tidigare, med skillnaden att de efter namnet fick tillägget ”rysk undersåte”.
Svenska statens inställning till och behandling av tornedalingarna bestämdes med andra ord i förhandlingar och samarbete med seger- makten Ryssland. I övrigt fortsatte livet ganska oförändrat i minori- tetsområdet under den tidiga delen av
En viss rörlighet fanns ständigt över riksgränsen i form av arbets- och äktenskapsmigrationer. Samtliga svenska tornedalingar beräkna-
35Carlsson 1970, Svensk historia 2. Tiden efter 1718, s. 255.
36Elenius 2001; Kuvaja & Hårdstedt och Hakala 2008, Det åländska folkets historia 4 Från finska kriget till Ålandsrörelsen
192
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
des 1821 till 7 000 personer, varav en övervägande majoritet var finsk- talande. Vid folkräkningen 1860 hade minoritetens antal i Norrbotten stigit till närmare 14 000 personer.37 De var spridda över ett stort gles- befolkat område i nordligaste Sverige, till stor del i väglöst land med mycket dåliga kommunikationer.
De hade i princip inte något som helst politiskt inflytande på nationell nivå. Kulturellt fortsatte minoritetsområdet att under många decennier vara ett homogent område. Man kan under hela första delen av
4.4.2Jordbruk och industrialisering
I ett europeiskt perspektiv var hela Skandinavien på
Minoritetsområdet var vid den tiden ännu helt dominerat av jord- bruk som försörjningskälla. Från reseskildringar på
Hellström och andra forskare har påvisat den tekniska eftersläp- ningen i Tornedalen i början på
37Hansegård 1990, Den norrbottensfinska språkfrågan: en återblick på halvspråkighetsdebatten, s. 9; Slunga 1993, ”Skola för glesbygd”. Arbetsstugor i norra Sverige, s. 19.
193
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
jat användas i de svensktalande delarna av Norrbotten vid mitten av
Minoritetsområdets marginella ställning visade sig också i den sociala strukturen på landsbygden. En jämförelse mellan antalet back- stugusittare i minoritetsområdet och Norrbotten vid tiden för laga skifte
Minoritetsområdet hade däremot ett väl utvecklat vägnät i mitten av
Under senare delen av
Med järnvägens framdragning till Gällivare och Kiruna öppnades en ny epok i minoritetsområdets industrialisering. Under några decen- nier byggdes järnvägar, vattenkraft och vägar som helt revolutione-
38Hellström 1917, s. 200 ff.; Jirlow & Wahlberg 1961, Jordbruket i Tornedalen genom seklen: redskap och metoder, s. 41‒95; Isaksson 1967, Bystämma och bystadga: organisationsformer i övre Norrlands kustbyar: om samspelet mellan lokal tradition och central påverkan, s. 362.
39Elenius 2007a, Tornedalen och Bottenviken som nordliga ekonomiska periferier, s. 166‒184.
40Hoppe 1945, Vägarna inom Norrbottens län. Studier över den trafikgeografiska utvecklingen från
194
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
rade det tidigare lantbruksbaserade hushållet i minoritetsområdet. Mellan 1890 och 1930 skedde en dramatisk befolkningsförändring i tornedalsförsamlingarna på grund av arbetskraftsinvandring. Mest påtaglig är den explosionsartade befolkningsökningen i Gällivare och Jukkasjärvi som berodde på den påbörjade gruvbrytningen. Torne- dalingarnas arbetsmigration hade tidigare varit orienterad mot såg- verken vid kusten, men fick nu tillskott av två nya industricentra i Övre Tornedalen genom gruvorna i Kiruna och Malmberget. De nya industrierna innebar inte bara nya former av försörjning. Fram- växten av folkrörelser och fackföreningar gjorde att tornedalingarna påverkades av nya demokratiska organisationsformer.
4.4.3Den laestadianska väckelsen
En rörelse av stor kulturell betydelse för minoritetsområdet är den inomkyrkliga väckelserörelsen laestadianismen som grundades av prästen
Laestadianismen kom på så sätt att fungera som en ideologisk motrörelse till moderniseringen i samhället. Genom att använda finskt språk i predikningarna kom väckelsen senare att spela en viktig roll i motståndet mot den svenska språkpolitiken i norra Sverige. Det fak- tum att predikanterna var lekmän medförde att kyrkan inte hade samma kontroll över dem som över de anställda prästerna. De laesta- dianska predikanterna var också självrådiga och hade ett starkt in- flytande över lokalbefolkningen. Svenska kyrkan befarade därför att de laestadianska predikanternas inflytande skulle kunna leda till splitt- ring av kyrkan i minoritetsområdet. De sågs som främmande ele- ment inom statskyrkan, en avvikande grupp som behövde civiliseras.
195
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
Bästa sättet att genomföra detta ansågs vara att utveckla skolväsen- det och att sprida svenskt språk och kultur i minoritetsområdet. Väckelsen blev så småningom de samisk- och finskspråkigas sär- skilda trosbekännelse i norra Skandinavien och Finland. Den spreds därför från
4.4.4Tornedalsgränsen som hotbild
Genom förlusten av Finland och rädslan för ytterligare rysk expan- sion kopplades från första början en utrikespolitisk och militär hot- bild samman med tornedalingarna vid den finska gränsen. Från mitten av
Den finska nationalismen
Den finska nationalism som växte fram i Finland under
41Nygård 1978,
196
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
85 procent av befolkningen, till skillnad från Sverige, där de finsk- språkiga bara utgjorde 4 procent av befolkningen. Av dem utgjorde de finskspråkiga tornedalingarna i Norrbotten en överväldigande majoritet.42
De finskspråkiga i Finland fick en självmedveten hållning och en ställning inom staten som skilde sig helt från minoritetens situation i norra Sverige. De kunde lägga tyngd bakom sina krav. Som språklig majoritet vände de sig mot den svenskspråkiga minoritetens domi- nans inom ekonomi, politik och kultur i Finland. De finsksinnade nationalisterna kallades fennomaner därför att de strävade efter att lyfta det finska språkets och den finska kulturens status i Finland. I en förordning om det administrativa språket från 1863 bestämdes att det finska språket i Finland inom tjugo år skulle vara infört i all förvaltning och ha likvärdig status som svenskan.43 Den kritik som fennomanerna riktade mot de svenskspråkigas privilegier i Finland riktades också mot det man uppfattade som svenska statens för- tryckande språkpolitik i minoritetsområdet. Man anklagade särskilt domkapitlet i Härnösand, och senare domkapitlet i Luleå, för att tvinga minoriteten att lära sig svenska i skolan.44 Fennomanernas kritik av de svenska myndigheterna skedde oftast genom tidnings- artiklar i finsk press. Från svensk sida besvarades kritiken med mot- svarande tidningsartiklar i svensk press på ledarsidor eller i insän- dare. De uttryckte inte så sällan en arrogans såväl mot fennomanerna som mot den provokativa ton som fanns i kritiken mot Sverige. Mot- svarande arroganta kritik riktades även mot minoriteten i Sverige som försvarade det finska språkets värde som modersmål.45
I den svenska nationalistiska idealbilden representerade minori- teten en kulturell kvarleva från den imperiala storhetstiden. Minori- teten påminde om det katastrofala nederlaget mot Ryssland 1809, men representerade också en avvikelse från den nya idealbild av den svenska nationen som växte fram under
42Suomen tilastollinen vuosikirja 1889‒1890; Statistiska centralbyrån, Del 1. Befolkningen 1720‒1967 Sverige; Slunga 1965, Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten, s. 19‒20.
43Klinge och Norrback 1996, Finlands historia 3, s. 211‒220, 257.
44Tenerz 1963, Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd under förra hälften av
45Tenerz 1963, s. 281, 294‒300, 330‒332, 342‒354; Slunga 1965, s. 167‒180; Elenius 2001, s. 248‒256.
197
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
När Finland 1917 blev en självständig stat med ny nationalistisk agenda blev den utrikespolitiska konflikten om Tornedalen ytter- ligare förstärkt. Det gällde särskilt i samband med tvisten mellan Sverige och Finland om Ålands statstillhörighet
Från svensk sida betraktades de svenska tornedalingarna i det spända läget som uppstått med stor misstänksamhet. Stiftsnotarie Albert Carlgren vid domkapitlet i Luleå fick därför i uppdrag av regeringen att i all hast göra en säkerhetspolitisk analys av minori- tetens nationella lojalitet. Landshövdingen begärde även att Walde Lorens Wanhainen som betrodd tornedaling skulle göra en separat utredning i frågan. När frågan om Ålands statstillhörighet hamnade
iNationernas förbund tilldömdes Åland till sist Finland.46 Fenno- manernas kritik av språkpolitiken i Tornedalen uppfattades av poli- tiker och ämbetsmän i Sverige som aggressiv och stötande. Så upp- fattades den också av många svenska tornedalingar. Samtidigt träffade den en öm nerv i den statliga språkpolitiken i minoritetsområdet.
Rädslan för rasblandning
Till den kulturella hotbild som förknippades med minoritetsområdet ska fogas en rasmässig dimension. Den grundades på den irrationella rädslan att det svenska folket i norra Sverige hotades att degenereras genom genetiskt inflytande från
461921 Ålandsbeslutet, protokoll vid nationernas förbunds råds 14:e möte 24 juni 1921 på: https://kulturstiftelsen.ax/app/uploads/2020/06/svenska3.pdf.
198
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
Med början år 1855 hade ”lappar” registrerats vart tionde år i folk- räkningarna med hjälp av prästernas folkbokföring. Fem år senare bör- jade även ”finnar” att räknas och ytterligare tjugo år senare ”zigenare”. Med finnar menade man tornedalingarna i Norrbotten. Frågeteck- nen kring det finska språkets utbredning, som uttrycktes i Finn- bygdsutredningen,47 ledde så småningom fram till en särskild språk- och härkomstutredning för norrbottniska tornedalingar och samer i 1930 års folkräkning för att se var gränsen mellan finska och samiska i förhållande till svenska gick i Norrbotten. Beslut om utredningen togs av Statistiska centralbyrån, som också genomförde den.48
Språk och härkomstutredningen kopplades samman med språk- darwinistiska idéer. Yngre språk ansågs vara vitalare än äldre språk och utifrån den tankegången ansågs finskan vinna mark på svenskans bekostnad. Från myndighetshåll oroade man sig därför över att det finska språket ansågs sprida sig i Norrbotten och att tornedalingarna därigenom kunde sprida ”finskheten” in i svensktalande områden. Språkfrågan blev en rasfråga. Ytterligare ett exempel på statens en- gagemang i frågan är att ett statligt rasbiologiskt institut inrättades 1922 i Uppsala med syfte att bedriva forskning om hur yttre mänsk- liga former, som kraniets storlek och utformning, svarade mot inre egenskaper. Idéerna var öppet rasistiska. I Norrbotten deltog präster och lärare i arbetet att vetenskapligt bevisa att minoriteten och samer rasmässigt och egenskapsmässigt skilde sig från skandinaverna. Exem- pelvis gjordes skallmätningar på minoriteten.49 Institutets chef Herman Lundborg var i sin forskning särskilt intresserad av att göra rasbio- logiska undersökningar på orter där befolkningen ansågs blandad.
De rasbiologiska idéerna präglade på ett påtagligt sätt 1921 års Finnbygdsutredning om skolväsendet i de finsktalande delarna av Norrbotten. Stor omsorg lades ner på att beskriva hur antalet finsk- och svenskspråkiga förändrats i de olika församlingarna. En av slut-
47Finnbygdsutredningen 1921, Betänkande och förslag rörande folkskoleväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län.
48Elenius 2002, Statistiken i nationalstatens tjänst, s. 285‒302; För information om språk- och härkomstutredningen, se Riksarkivet, Statistiska centralbyrån, 1930 års folkräkning, Material till språk- och härkomstundersökningar i övre Norrland.
49För en utförligare beskrivning av rasbiologins implementering i Tornedalen, se Nilsson Ranta 2008, Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk välfärdsidé, Norrbottens arbetsstugor
199
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
satserna var: ”Det finska språkets framträngande mot söder inom Lappland har sålunda blivit hejdat …”.50 De rasbiologiska idéerna behöver vägas in när man bedömer utformningen av det tornedalska skolväsendet från
Kontinuerlig militär hotbild
Under de första årtiondena av rysk överhöghet kom storfurstendömet Finland att få klara sig utan alltför stor inblandning från S:t Peters- burg. En sorts reformdvala infann sig i Finland. Intresset från rysk sida ökade först vid mitten av
Den militära hotbilden förstärktes av järnvägsnätets parallella ut- byggnad på den svenska och finska sidan. Stambanan nådde Luleå 1888. År 1902 blev den del av järnvägen klar som förband Luleå med malmfälten i Malmberget och Kiruna och med Narvik vid Atlant- kusten. Ett år senare invigdes den ryska järnvägens framkomst till Torneå på andra sidan riksgränsen i Finland. Järnvägsnätet ökade mångfalt möjligheten till en tänkbar snabb militär mobilisering i händelse av krig. Det öppnade också ögonen för de enorma råvaru- resurser som fanns i norra Sverige i form av järnmalmsgruvorna i Malmfälten, potentialen i en utbyggd vattenkraft samt i de omfatt- ande skogstillgångarna. Det rent militära hotet vid tornedalsgränsen minskade när Finland blivit en självständig stat och frågan om Ålands ställning avgjorts. I stället skärptes under
Under den svenske utrikesministern Richard Sandler skedde ett försvarspolitiskt närmande mellan Sverige och Finland. Ett av de åter- stående irritationsmomenten mellan länderna var försvensknings- politiken i Tornedalen. För att begrava stridsyxan genomförde den
50Elenius 2001.
200
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
svenska och finska regeringen år 1937 en extraordinär åtgärd. Ut- rikesministrarna och utbildningsministrarna i de två länderna gjorde då en gemensam resa till svenska Tornedalen, vidare till finska Torne- dalen och ner till Helsingfors. Ministerresan mildrade tvisten i de nationalkonservativa lägren i respektive land. Två år efter resan an- fölls Finland oprovocerat av det kommunistiska Sovjetunionen och det s.k. finska vinterkriget var ett faktum. Knappt ett halvår senare anfölls och ockuperades Norge och Danmark av det nazistiska Tysk- land. Ett drygt år senare allierade sig Finland med Tyskland mot Sovjet. När krigslyckan vände fick Finland kapitulera för Sovjet. Finnarna tvingades nu att vända vapnen mot tyskarna. Hösten 1944 och vintern 1945 drevs tyskarna norrut av finländska trupper. Under sin reträtt brände tyskarna ner hela finska Tornedalen. På den svenska sidan kunde tornedalingarna följa det dramatiska krigsslutet, för- utom att de tog emot flyktingar med boskap och ägodelar från det brinnande Finland. Upplevelsen av andra världskriget var i Sverige en chock av liknande slag som 1809. Återigen kopplades det till riks- gränsen i Tornedalen.
När ryssarna angrep Finland 1939 fanns ingen militär styrka och inte en enda fast befästning i Tornedalen. Arbetet med att rusta området väster om Torne älv startade direkt. Kronan hyrde mark av privatpersoner för att bygga befästningar, värn och pansarhinder. Kontrakten löpte i regel på femtio år. Kalixlinjen byggdes ut till att bli ett gigantiskt militärt försvarssystem mellan finska gränsen och Kalix älv. Den militära hotbilden vid tornedalsgränsen bestod under hela
4.5Utbildning som ett verktyg i assimileringspolitiken
Det glesbefolkade minoritetsområdet hade från mitten av
51Ekman 2013, Kalixlinjen. Kalla krigets lås i norr.
201
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
skolestadgan i Sverige antogs 1842 men det dröjde till 1853 innan den första folkskolan öppnade i minoritetsområdet.
4.5.1Perioden med finskspråkig folkskola
De nya gränsförhållandena efter 1809 påverkade till att börja med inte språkpolitiken i skolan. När de första folkskolorna etablerades i minoritetsområdet var de inriktade på att lära ut grundläggande läs- och skrivkunnigheter i en kyrklig kontext. Undervisningsspråket var därför finska och i undervisningen användes en finskspråkig
Folkskolinspektörren Zackarias Grape vände sig 1874 till dom- kapitlet i Härnösand med en ansökan om särskilda medel till utbild- ningen i Tornedalen. Han begärde i ansökan 22 småskollärartjänster, stipendier till finsktalande seminarieelever, högre lön för lärartjäns- ter i Finnbygden, ett småskollärarseminarium för Finnbygdens be- hov samt inköp av tjänliga undervisningsböcker. Ansökan antogs och därigenom var det första s.k. Finnbygdsanslaget beviljat.52
På många sätt försökte ecklesiastikdepartementet53 möta de språk- liga svårigheterna i folkskolan på likartat sätt för minoriteten och samer. Ett småskoleseminarium grundades för minoriteten i Haparanda 1874 och ett för samer i Mattisudden år 1875 med målsättningen att ut- bilda lärare som var kunniga i finska respektive samiska. Dessutom infördes särskilda stipendier både för att locka lärare till minoritets- området och till det samiska området. Lärarkandidaterna kunde an- söka om ett stipendium under utbildningstiden mot att de förband sig att under tre år arbeta som lärare i respektive minoritetsområde. Senare delades också stipendier ut till dem som gick på Tornedalens folkhögskola. Det delades ut för sista gången 1967 då det särskilda stödet till minoritetsområdets skolväsende avvecklades.
När seminariet i Haparanda öppnade den första ettåriga kursen var bara fem veckotimmar anslagna till svenska språket. Så gott som all undervisning i minoritetsområdet hölls vid den här tiden på finska. Det krävde finskspråkiga läromedel och finskspråkiga lärare om det skulle fungera. Bland myndigheterna fanns fram till
52Riksdagens protokoll 1874, Andra kammaren, nr 3, s. 370 ff. samt Andra kammaren, nr 5, s. 4.
53Ecklesiastikdepartementet var mellan 1840 och 1967 namnet på det departement som skötte kyrkliga, prästerliga, utbildningsrelaterade och kulturella frågor. Det var den närmaste mot- svarigheten till nuvarande utbildningsdepartementet.
202
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
vilja att förbättra servicen till minoriteten på finska för att möta deras medborgerliga behov. Det gällde inrättandet av småskollärar- seminariet i Haparanda liksom förslag till anslag för tolktjänster och översättning av lagar och förordningar till finska.54 Inledningsvis fanns med andra ord en inställning om att minoritetens rätt till undervis- ning och service på sitt modersmål behövde tillgodoses.
4.5.2Ett nationalistiskt system av utbildningar
Nationalistiska värderingar påverkade från slutet av
Till detta bidrog de olika hotbilder som förknippades med mino- riteten Ett assimilerande system av utbildningar växte därför gradvis fram i minoritetsområdet. Det betyder inte att assimilering var en allenarådande målsättning. Det fanns även ett syfte att bryta mino- ritetens kulturella isolering från övriga Sverige och att ekonomiskt stimulera landsdelen. Från slutet av
Samverkande utbildningsinsatser
De olika utbildningsinsatserna som behandlas här omfattar perioden från
54Finnbygdsutredningen 1921, Betänkande och förslag rörande folkskolväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län, s. 54 ff.; Elenius 2001.
55Elenius 2001; Elenius, Skolbarn i Tornedalen mellan två språk – tornedalingars förhållningssätt till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen(b), i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
203
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
till en försvenskning av minoritetsområdet. Riksdag och regering hade ett helt dominerande inflytande över de olika utbildningarnas innehåll och utformning. Dessa formade ett informellt nätverk (meta- system) av assimilerande utbildningar. Metasystemet var inte ett ovan- ifrån uttänkt system för försvenskning, utan bestod snarare av en uppsättning nationalistiska föreställningar inom olika utbildningar som formade ett sinsemellan förbundet informellt system. De olika utbildningarna bestod inte av ett renodlat hierarkiskt statligt system även om riksdag och regering i slutändan hade ett helt dominerande inflytande över de olika utbildningarnas innehåll och utformning. Både folkhögskolan i Övertorneå och arbetsstugorna tillkom exem- pelvis från början genom privata initiativ och nationella insamlingar i stor skala, men blev senare inkorporerade genom bidrag från staten i det statliga utbildningssystemet.
Flera aktörer samverkade genom de olika utbildningarna i den assimilering som minoriteten utsattes för och enskilda individer fick därmed från flera håll veta att deras egen och familjens meänkieli- talade kultur inte var värd att bevara.56
I början av
De ledande aktörerna inom de olika utbildningarna i minoritets- området var oftast personer från Syd- och Mellansverige, men de sam- arbetade med tornedalingar på det regionala och lokala planet. På så vis bildades ett informellt nationellt nätverk av aktörer i en växelverkan mellan majoritet och minoritet och mellan centrum och periferi.
56För teorin om ett metasystem av nationalistiska utbildningar, se Elenius 2014; Elenius (b) i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. Julia Nordblad har gjort en postkolonial analys där hon jämfört hur den helsvenska språkmetoden i Tornedalen blev en arena för förhand- lingar om demokratiskt inflytande och makt. Hon har jämför detta med motsvarande politik mot samer, bretagnare och infödda tunisier. Se Nordblad 2013, Jämlikhetens villkor: Demos, imperium och pedagogik i Bretagne, Tunisien, Tornedalen och Lappmarken. David Sjögren har kallade de social- och utbildningspolitiska tankemönster som legitimerade en särundervisning för minoriteter för ”den säkra zonen”, se Sjögren 2010, Den säkra zonen: motiv, åtgärdsförslag och verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter
57Lundquist 1997, Fattigvårdsfolket: ett nätverk i den sociala frågan
Norrbottens arbetsstugor för barn
204
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
Inom utbildningssystemet fanns från början ett socialt mål om att utifrån altruistiska och pedagogiska idéer fostra och hjälpa fattiga i minoritetsområdet. Där fanns även ett politiskt mål om att bryta minoritetens språkliga isolering i förhållande till övriga landet samt att fostra dem till lojala nationella medborgare. Slutligen fanns ett ideologiskt mål att minoriteten skulle internalisera svenskt språk och kultur, vilket i praktiken innebar att assimilera minoritetens kultur och språk in i en svensk normgivande kultur. Det går inte att hitta någon skiljelinje i målsättningen hos myndigheterna att införa svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet. Därför kan man också beskriva metasystemet som ett korporativt system av natio- nalistisk samsyn mellan separata utbildningsanordnare i minoritets- området.
I figur 4.2 har tre olika färgskalor använts för att visuellt förtyd- liga skillnaden mellan olika typer av utbildningar. Riksdag, regering och olika myndigheter har vit färg. Till vänster i lila och grå färgton finns Tornedalens folkhögskola, bygdekurser för spridning av svenskt språk och kultur, samt den militära utbildningen, som alla till sin verksamhet och historia var starkt influerade av kopplingen till läns- styrelsen. I mitten i gul färg är den nationella organiseringen av arbets- stugorna placerad.
Arbetsstugorna organiserades, precis som Tornedalens folkhög- skola, från 1913 som stiftelse men hade både landshövdingen och biskopen i sin styrelse. Till höger i brun färg finns det ordinarie skol- väsendet, men den nära samverkan mellan folkskolor, arbetsstugor, kommuner och kyrkliga församlingar är markerad. Domkapitlets ledande roll är markerad, en roll som senare togs över av Skolöver- styrelsen.
205
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
Figur 4.2 |
Metasystemet för utbildning |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Ecklesiastik- |
|
|
||||
|
|
|
|
|
|
|
|
Riksdag |
|
|
|
|
|
|
||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
departementet |
|
|
|
|||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Regering |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Skolöverstyrelsen |
|
|
|
|||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
Centralkommittén för |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||
|
|
|
|
|
|
Stockholms arbetsstugor |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||
|
|
|
|
|
|
|
|
(privat) |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Länsstyrelsen |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Domkapitlet |
|
|
|
||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Tornedalens |
|
|
|
|
Stiftelsen |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
Folkskolor |
|
Läroverk |
|
|
||||||||||
|
|
folkhögskola |
|
|
|
|
Norrbottens läns |
|
|
|
|
|
||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
arbetsstugor |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bygdekurser |
|
|
|
|
|
|
|
|
Kommunala |
|
Kyrko- |
|
||||||||
|
|
|
|
|
|
Arbetsstugorna |
|
|
|
|
||||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
skolråd |
|
stämmor |
|
|||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
i Tornedalen |
|
|
|
|
|
|
||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Militär
volontär-
utbildning
Källa: Lars Elenius.
Domkapitlets roll
De viktigaste myndighetsaktörerna på regional nivå var domkapitlet i Härnösands och senare Luleå stift samt länsstyrelsen i Norrbotten.58 Deras roller tangerade ofta varandra inom utbildningsområdet. Många gånger var båda myndigheterna remissinstanser i samma skolären- den. Länsstyrelsen hade ett övergripande kontrollerande ansvar för den statliga politiken på regional nivå och hade länge en viss ekono- misk kontrollfunktion i utbildningsfrågor. Domkapitlet ansvarade särskilt för utbildningen inom det ordinarie skolväsendet. Där hade man ett grundläggande ansvar för innehållet i undervisningen men också ett administrativt ansvar och ett tillsynsansvar. Det var dom- kapitlet som var den drivande myndigheten när folkskoleväsendet utvecklades under
58Det var Härnösands stift som från början ansvarade för Tornedalen, men när Luleå stift bröts ut som ett eget stift år 1904 så hamnade Tornedalen under det nya stiftet.
206
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
utrikespolitiska säkerhetsfrågor, som när stiftsnotarie Carlgren 1919 blev anlitad att undersöka tornedalingarnas nationella lojalitet.
De statliga skolorna och den helsvenska metoden
Försvenskningen av folkskolan inleddes på allvar med grundandet av fyra statligt finansierade skolor år 1888 där villkoret för statligt stöd var att undervisningsspråket skulle vara svenska. Med statsskolorna ändrades pedagogiken för inlärning av svenska. Den tvåspråkiga metod som traditionellt använts i folkskolan i minoritetsområdet kallades översättningsmetoden och byggde på att modersmålet användes vid inlärningen av det främmande språket. Som hjälpmedel användes läroböcker med svensk och finsk parallelltext som gavs ut i mitten på
Isamtliga statsskolor som byggdes i minoritetsområdet efter 1888 användes endast svenska som undervisningsspråk. Metoden kallades ofta för den helsvenska metoden eftersom de finskspråkiga barnen enbart skulle få använda svenska i skolan från första dag.
När den helsvenska metoden de facto infördes i de fyra första statsskolorna var den överhuvudtaget inte diskuterad för använd- ning på lågstadiet och ännu mindre prövad i klassrummet.59 Barnen
iminoritetsområdet blev alltså ett slags försökskaniner för någon- ting helt nytt och oprövat. I takt med att de statliga skolorna bygg- des ut och investeringarna i svenskspråkiga läromedel gjordes, så blev den helsvenska metoden den officiellt sanktionerade metoden också
ide kommunala skolorna.60 I praktiken gick man i många skolor ännu längre och förbjöd meänkieli också på rasterna. De barn som pratade meänkieli under skoltid kunde bli bestraffade med kvarsittning eller aga. Det fanns inga skriftliga anvisningar för hur den helsvenska metoden skulle användas i praktiken, utan det var egentligen upp till varje lärare att bestämma vilken språkpedagogik man ville använda.
59Tenerz 1966, Språkundervisningsproblemen i de finsktalande delarna av Norrbottens län, s. 28,
33ff.; Elenius 2001, s. 271‒283.
60Finnbygdsutredningen 1921.
207
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
Kommunerna förlorade styrningen
En ibland bortglömd konsekvens av de statligt byggda skolorna är att kommunerna förlorade styrningen över dem. I de statliga skolorna överfördes ledningen till domkapitlet, som före 1904 låg i Härnösand och därefter i Luleå. Det var biskopen som tillsatte skolråd och an- ställde lärare, inte sockenstämman eller den senare kommunalstäm- man. Kommunerna tappade därigenom möjligheten att hävda den meänkielispråkiga kulturens och meänkielis värde och berättigande i skolan.
Fram till 1893 skedde en kraftig utbyggnad av de statliga skolorna i minoritetsområdet när 23 nya statliga folkskolor etablerades. Ge- nom den uttalade språkpolicyn bidrog de på ett påtagligt sätt till att etablera en assimilerande politik i skolorna. De särskilda statsskolorna avvecklades till sist 1940.61
Inomkyrklig motsättning och militär hotbild del av drivkrafterna
En av drivkrafterna bakom införandet av svenskspråkiga statsskolor var inomkyrkliga motsättningarna mellan den självrådiga laestadianska väckelserörelsen och Svenska kyrkan. Genom införande av svensk kultur och svenskt språk i minoritetsområdet ville kyrkan ”civilisera” laestadianerna. Bland ledande personer fanns även en rädsla för att Svenska kyrkan skulle splittras i minoritetsområdet. Som beskrivits tidigare fanns även en militär och nationalistisk hotbild förknippad med gränsen mot Finland. Gränsen mot Ryssland gick då vid Torne älv och från
Den laestadianska ledaren P.O. Grape påverkades av den yttre hotbilden från Ryssland och fennomanerna och såg spridningen av svenska språket i minoritetsområdet som viktig. Därför utformade han tillsammans med biskop Lars Landgren ansökan till ecklesiastik- departementet om de fyra första statsskolorna. Grape var då kyrko- herde i Övertorneå och folkskoleinspektör med stort intresse för utbildningsfrågor. Bland de biskopar och landshövdingar som var verksamma under decennierna kring sekelskiftet 1900 syns en tydlig ambition att försvenska minoritetsområdet. Under
61Tenerz 1963, s. 355.
208
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
exempelvis två försök att flytta det finskspråkiga småskolesemina- riet från Haparanda till svenskspråkig bygd. Syftet var att effektivi- sera svenskundervisningen för lärarkandidaterna men båda flyttnings- försöken stoppades.
Från 1904 blev Olof Bergqvist biskop i det nybildade Luleå stift. Han arbetade som konservativ riksdagsman i flera decennier. Från 1912 satt han som ledamot i första kammaren för Nationella partiet, från 1935 för Högerpartiet. Från 1916 var han ledamot i statsutskot- tet. Under hela denna period var den likaledes konservative stifts- notarien Albert Carlgren centralfigur i utvecklandet av arbetsstugorna i minoritetsområdet. Under flera decennier dominerade Bergqvist och Carlgren utformningen av språkpolitiken och det värdekonser- vativa nationalistiska innehållet i skolan och arbetsstugorna.
Språkdarwinistiska idéer
Gemensamt för myndigheternas assimileringspolitik var den djupa misstron mot de finska fennomanernas agitationer till stöd för den finskspråkiga befolkningen i minoritetsområdet. Många var också påverkade av språkdarwinistiska idéer om det finska språkets expan- sion i Norrbotten, som sågs som ett hot mot den svenska kulturen. Landshövding Lars Berg hävdade exempelvis 1885 att ”den finska folkstammen” var en ”främmande nationalitet” inom det egna landet. Det fanns därför skäl för staten att skydda det svenska språket inom de egna gränserna. Därigenom betonades att språkfrågan i minoritets- området inte bara handlade om att sprida svenskt språk och svensk kultur i en gränsprovins, utan den blev även en försvarsfråga med främlingsfientligt innehåll. De partier som bejakade en värdekonser- vativ och rojalistisk ideologi hade över lag en avoghet mot den finsk- språkiga kulturen i minoritetsområdet. 62
Arbetsstugorna som skolinternat
Som ett komplement till folkskolorna inrättades från 1903 särskilda arbetsstugor för barn i vissa kyrkbyar i Norrbotten och Västerbotten. Det primära syftet var från början att lindra nöden i samband med
62Elenius 2001, s. 144‒163; Se Svenskt biografiskt lexikon för Adolf Widmark, Lars Berg, Karl Husberg, Karl Johan Bergström, Oscar von Sydow, Walter Murray, Gösta Malm, Nils Gustaf Ringstrand, August Beskow, Bernhard Gärde, David Hansén, Oscar Lövgren.
209
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
omfattande missväxt i norra Sverige det året. De kom sedan att fun- gera som skolinternat för barn som kom från fattiga förhållanden eller bodde så långt från skolan att de inte kunde ta sig dit. De fick gå i skola i kyrkbyn och bodde i arbetsstugan efter skoltid där de fick kost och logi.
Utbyggnaden av arbetsstugorna i Norrbotten koncentrerades efter- hand allt mera till minoritetsområdet. Till målsättningen fogades nu det nationalistiska syftet att fostra barnen i svenskt språk och svensk kultur. De finskspråkiga arbetsstugebarnen förbjöds att prata sitt modersmål under den tid de vistades på arbetsstugan, ofta hela ter- minen utan att besöka hemmet. Under den tiden fick de flesta inte träffa sina föräldrar. Eftersom det var förbjudet att använda finska både i skolan och i arbetsstugan var arbetsstugebarnen formellt av- skurna från sitt modersmål. De fick använda det i smyg när läraren eller föreståndaren på arbetsstugan inte hörde.
I arbetsstugorna pågick ingen utbildning men de hade ett socialt fostrande mål. Barnen skulle lära sig hantverksarbeten och fostras till god personlig hygien. Arbetsstugorna viktiga roll för det fost- rande arbetet i minoritetsområdet framhölls också 1919 i riksdagens skrivelse till den s.k. Finnbygdsutredningen. Finnbygdsutredningen tillsattes 1919 av regeringen för att utreda skolförhållandena i Torne- dalen. I utredningen ingick att utreda arbetsstugornas framtid. Den innefattade även historiska avsnitt om den finskspråkiga befolkningens utbredning och härstamning.63
Arbetsstugorna grundades av lektor Carl Svedelius, hans hustru Julia Svedelius och landshövding Karl Johan Bergström. Till en början var arbetsstugorna i Norrbotten underställda Arbetsstugekommittén i Stockholm, men de omvandlades 1904 till Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor.
Både länsstyrelsen och domkapitlet var mycket engagerade när arbetsstugor inrättades, men ganska snart tog domkapitlet över led- ningen från länsstyrelsen. Arbetet leddes från 1906 i mer än tre decen- nier av domkapitlets stiftsnotarie Albert Carlgren. I arbetsstugornas lokalstyrelse på respektive ort satt oftast kyrkoherden i kyrkbyn som ordförande. Landshövdingen var stående ordförande och biskopen vice ordförande fram till att arbetsstugorna kommunaliserades 1954.
Arbetsstugorna finansierades först med privata insamlingar, kol- lekt i kyrkorna och donationer, men efterhand fick arbetsstugorna
63Finnbygdsutredningen 1921, s. 12.
210
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
statligt stöd som del av det ordinarie skolväsendet. Ännu i början av
Daniel Nilsson Ranta och Gerda Helena Lindskog har analyserat det nationella nätverket för arbetsstugorna ur ett maktperspektiv. Längst ner i hierarkin fanns de kvinnliga föreståndarinnorna och överst i hierarkin fanns de socialt och klassmässigt överlägsna Anna Hierta- Retzius och Julia Svedelius som båda bodde i Stockholm. Hierta- Retzius hade en avgörande makt genom sina ekonomiska bidrag, sin politiska ställning i sociala frågor och genom sitt nätverk till de många privata donatorerna. Det eknomiska beroendet av nationella donato- rer gjorde att arbetsstugorna kom att ingå i ett nationellt nätverk av myndigheter och privata donatorer.
Verksamheten var genomsyrad av konservativa värderingar.65 Albert Carlgren, som var huvudsekreterare i domkapitlet, styrde verk- samheten på regional nivå. Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor var fristående från stat, landsting och kommun, men folkskoleinspek- törerna66 fick 1908 i uppdrag att utöva tillsyn över arbetsstugorna. Därigenom uppkom ytterligare en förbindelse mellan arbetsstugorna och folkskolorna. Även kommunerna var väl representerade i arbets- stugornas lokalstyrelser.67
Folkhögskolorna i försvenskningens tjänst
Den första folkhögskolan i Norrbotten, Bodens folkhögskola, star- tades av kapten Emil Melander i Boden. Han hade intresserat sig för tornedalingarna i Torneå kompani, som han blivit befäl över. I den militära volontärutbildningen hade han ansträngt sig för att ordna finskspråkiga gudstjänster, men också för att ordna utbildning i svenska för tornedalingarna. I den nybildade folkhögskolan var syftet att de tornedalska eleverna skulle lära sig svenska. Målsättningarna var bl.a. att med ”väckande undervisning och svensk kultur” nå den
64Elenius 2016a, Minoritetsspråken i nationalistisk växelverkan: Samiska och finska som kyrko- språk och medborgarspråk, s. 13‒47; Landsarkivet i Härnösand, Domkapitlets i Luleå arkiv, Kungliga brev 1951‒1953.
65Nilsson Ranta 2008, s. 80‒151, 258‒283; Lindskog 2010, s. 349‒351, 361‒264.
66Särskilda folkskoleinspektörer tillsattes 1861 för att följa upp och rapportera hur folkskolorna fungerade i olika regioner. Befattningen avskaffades i sin dåvarande form 1958.
67Slunga 2000, Arbetsstugorna i norra Sverige. Ett filantropiskt företag i skolans tjänst, s. 146.
211
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
finsktalande befolkningen. Den militära utbildningen och den civila utbildningen i folkhögskolan gick här hand i hand.
Grundandet av Tornedalens folkhögskola i Övertorneå 1899 var ännu tydligare relaterat till minoritetsområdets ställning som gräns- region till Finland. Det var den unge häradshövdingen i Haparanda, Georg Kronlund, och folkhögskolläraren Ludvig de Vylder som tog initiativet till att starta folkhögskolan. Kronlund upplevde det som politiskt instabilt att ha en enbart finsktalande befolkning vid finska gränsen, men var inte motståndare till den meänkielispråkiga kultu- ren som sådan. Han ville också motverka den stagnation som han upplevde i minoritetsområdet på grund av områdets isolering från övriga Sverige.
Precis som för arbetsstugorna finansierades folkhögskolan genom landsomfattande frivilliga insamlingar med en tydlig nationalistisk retorik. Tornedalen utpekades som en säkerhetspolitiskt osäker finsk- språkig gränsprovins. I tidskriftsartiklar eller i debatter i dagstidningar, liksom i ansökningar om medel till folkhögskolan, betonades ofta behovet av en svensk folkhögskola vid den finska gränsen. De finska fennomanernas angrepp på svenska myndigheter för assimilerings- politiken i Tornedalen påtalades ofta i insändardebatter i dagstid- ningar och tidskrifter, men också av lärare eller inom kyrkan. Fenno- manerna lyftes fram som ett hot mot den svenska kulturen.
Liksom arbetsstugorna hade folkhögskolan många mäktiga ekono- miska bidragsgivare i södra delen av Sverige vilket framgår i respek- tive institutions årsberättelser.68
Verksamheten var genom åren organiserad i tre grenar; folkhög- skolan, lantmannaskolan och lanthushållsskolan.69 Precis som i styrel- sen för Norrbottens läns arbetsstugor var landshövdingen stående ordförande i folkhögskolans styrelse. Även här fanns ett nära samröre med kyrkan. Biskopen var ofta gäst på den Svenska festen vid folk- högskolan, som var ett arrangemang för att fira den svenska nationen.
Det fanns även likartade nationalistiska värderingar inom nät- verket. Rektor Ludvig de Vylder förenades ideologiskt inom den s.k. unghögern med biskop Olof Bergqvist och stiftsnotarie Albert Carlgren.
68Årsberättelser från Svenska Tornedalens folkhögskoleförening och Stiftelsen Tornedalens folkhögskola 1899‒1940.
69Elenius 2001, 205‒215; Pekkari 1999, Folkhögskoleplaner förverkligas – motstånd och tvekan övervinns, s. 56‒63, 267‒270.
212
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
De Vylder bidrog med en artikel om Tornedalens folkhögskola i unghögerns tidskrift Det Nya Sverige år 1912. I artikeln framgår att de Vylder såg folkhögskolan som del i ett nationellt försvarsarbete på gränsen till Finland. Han anslöt sig till den historierevisionistiska föreställningen i Finnbygdsutredningen om att minoritetsområdet tidigare haft ett stort inslag av svenskar som blivit förfinskade. de Vylder gick också emot dem som pläderade för att bejaka den finska kulturen och talade för ett fortsatt försvenskningsarbete i minori- tetsområdet, om än utan att hindra de finskspråkiga att använda sitt språk.70 Exemplen ovan visar hur det nationalistiska metasystemet flätades samman genom otaliga förbindelser mellan utbildningsaktö- rerna. I Finnbygdsutredningen reserverade sig tornedalingen Walde Lorens Wanhainen mot historieskrivningen att minoritetsområdet tidigare haft ett stort inslag av svenskar som blivit förfinskade.
Andra åtgärder för nationell fostran
Kopplingen mellan länsstyrelsens försvenskningsarbete och Torne- dalens folkhögskola syns också tydligt i folkbildningsarbetet. Vid tiden för första världskriget initierade länsstyrelsen ambulerande bild- ningskurser i svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet. Syftet var att bidra till att stimulera till svensk språkanvändning hos dem som gått ut folkskolan, men också till att sprida svensk kultur i det finskspråkiga området.
Från 1922 togs bildningskurserna över av Tornedalens folkhög- skola, som genomförde dem fram till 1976 då verksamheten lades ner.71 Länsstyrelsen delade ut gratis svenskspråkiga tidskrifter i mino- ritetsområdet för att stimulera till språkövningar och ordnande så att skolbarn kunde åka till de svenskspråkiga bygderna över sommar- loven, s.k. ferieresor. Åren
70Claesson, Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser – en studie av en svensk nationalism och dess kyrkliga härförare i Luleå stift, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. För en genomgång av förhållandet mellan idén om en folkkyrka och en statskyrka i det samman- hanget, se Claesson 2004, Folkhemmets kyrka: Harald Hallén och folkkyrkans genombrott: en studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden
71Matti 1999, Bygdekurserna - en flyttande folkhögskola, s. 127‒157; Elenius 2001, s. 224‒230.
72Härnösands landsarkiv, Norrbottens läns landskansli. Handlingar angående försvensknings- arbetet i Tornedalen, GXXXIII:1.
213
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
En annan försvenskningsåtgärd var att byta finskspråkiga och samiskspråkiga ortnamn till svenska namn när en järnvägsstation etablerades på orten. Efter inhämtade remissvar tog Kungliga Järn- vägsstyrelsen besluten om stationsnamnen.73
När Tornedalens bibliotek 1928 öppnades i Tornedalens folkhög- skolan blev även den en viktig del i försvenskningsarbetet. Syftet med biblioteket var att sprida svenskspråkig litteratur och utveckla svensk kultur i hela minoritetsområdet. I stadgarna för biblioteket angavs att svenskspråkig litteratur skulle inköpas. Det tolkades som att inköp av finskspråkiga litteratur var förbjuden.
Biblioteket finansierades genom det särskilda statliga Finnbygds- anslaget som inrättats 1873 till stöd för den finskspråkiga befolk- ningens folkbildningen i norra Sverige.
Tornedalens bibliotek fungerade också som kommunbibliotek i Övertorneå kommun men till skillnad från andra kommunbibliotek var biblioteket statligt styrt av Skolöverstyrelsen. Landshövdingen var ordförande i styrelsen för Tornedalens bibliotek, precis som i styrel- sen för folkhögskolan och arbetsstugorna.74
Folkhögskolan hade en allmänbildande och fortbildande betydelse i minoritetsområdet. Samtidigt hade den som målsättning att för- svenska vardagslivet och minoritetens kulturarv. De nationalistiska värderingar som genomsyrade dessa utbildningsanstalter gjorde att den meänkielispråkiga kulturen ignorerades eller undertrycktes inom utbildningarna.75 Genom att olika former av finskspråkig kultur ned- värderades lärde sig skolbarnen att deras språk och deras kultur inte dög. På så vis fanns en samverkade assimilerande kraft i metasystemet som förstärkte den försvenskning som pågick i respektive utbildning.
Det samverkande nationalistiska systemet av utbildningar i mino- ritetsområdet var som starkast vid ingången till
73Slunga 1965, s. 102‒127.
74Mattson Barsk, Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbete, i Tolv tematiska forskar- rapporter, SOU 2023:68.
75Elenius 2014, Ett nationellt metasystem för utbildning och fostran i Tornedalen, s. 63‒85.
214
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
Utökat nordiskt samarbete under efterkrigstiden
Andra världskriget blev en vattendelare vad gäller det rasbiologiska tänkandet. Kriget hade fått katastrofala följder för minoriteter i Europa genom Tysklands folkmordspolitik mot judar, romer och andra grupper. I Sovjetunionen ledde den kommunistiska politiken till liknande folkmord av etniska och politiska minoriteter. Med- vetenheten om minoriteters utsatta läge och vetenskapens förkast- ande av rasbiologin gjorde att de rasmässiga värderingarna till stor del tappade sin legitimitet efter kriget.
Under
Olika nordiska kommittéer utredde under efterkrigstiden nytt- jandet av Torne älv för jordbruk på gränsholmarna, timmerflottning och fiske liksom förutsättningarna för vattenkraftens utnyttjande. En rad bilaterala institutioner skapades mellan svenska och finska Tornedalen.76
Svenska skolmyndigheter ignorerar Unescos rekommendation om undervisning på modersmålet
På global nivå engagerade sig efter kriget det nybildade Förenta nationerna (FN) i utbildningsfrågor genom Unesco, som var ett av flera fackorgan som bildades inom FN 1945. Unescos målsättning var att stärka utbildningsväsendet i olika länder för att på så vis be- främja
År 1953 utfärdade Unesco en rekommendation om att alla värl- dens barn borde få sin första skolgång på sina egna modersmål.
76Sundelius & Wiklund 2000, Norden i sicksack. Tre spårbyten inom nordiskt samarbete; Karppi & Eriksson 2002, Conflict and Cooperation in the North; Elenius 2009, Den nordiska minoritets- politiken som demokratiskt experiment.
77Riksarkivet, Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948‒1962.
215
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
Rekommendationen utgick från att kunskap inte kan förvärvas på ett språk som eleven inte förstår. Den byggde på pedagogisk forsk- ning som säger att all undervisning bör utgå från det som eleven är bekant med och därifrån röra sig mot det som är nytt.78 I den kon- texten tappade de nationalistiska värderingarna i metasystem sin legitimitet som uttryck för en värdekonservativ, rojalistisk nationa- lism. Folkskoleutbildningen med enbart svenska som undervisnings- språk från första klass kunde ifrågasättas. Samtidigt lättade det ökade nordiska samarbetet på tidigare nationalistiska motsättningar som hade funnits mellan Sverige och Finland.
Typiskt för Skolöverstyrelsens hållning i minoritetsfrågor under
Inte någonstans behandlades Unescos språkrekommendation från 1953 eller att den på något sätt borde få konsekvenser för språk- politiken mot minoriteten eller mot samerna. Problematiken för skol- barnen i minoritetsområdet att från första klass lära sig svenska som främmande språk utan hjälp av modersmålet berördes över huvud taget inte i Aktuellt från Skolöverstyrelsen åren
78Unesco 1953, The Use of Vernacular Languages in Education. (Unesco:s utredning fanns med som bilaga i 1957 års nomadskoleutredning); Hyltenstam & Tuomela 2001, Hemspråks- undervisning; Hyltenstam och Salö, s.
79Riksarkivet, Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1951‒1958.
80Riksarkivet, Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1948‒1962; Snell 1976, Återblick, s. 87‒96.
216
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
Svenskt språk och kultur fortsatt normerande trots ändrade värderingar under efterkrigstiden
Det fanns också en eftersläpande hotbild kvar från andra världskriget som påverkade språkpolitiken. De dramatiska krigshändelserna i Finland, inte minst tyskarnas nedbränning av finska Tornedalen, levde kvar i minnet. Så även om varken rasbiologiska föreställningar om samer och finnar som underordnade raser eller det tidigare upplevda hotet från finska nationalister längre hade någon politisk bärkraft, fanns en militär hotbild kvar som nu kopplades samman med det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen.
De assimilerande nationalistiska värderingar som hade genomsyrat utbildningar tappade allt mera sin legitimitet i samband med ett ut- ökat globalt och nordiskt samarbete, stärkandet av mänskliga rättig- heter och den ändrade synen på minoriteters rätt till sitt modersmål som undervisningsspråk. Utbildningarna i minoritetsområdet började därför att under
Den rasbiologiskt influerade och för minoriteter assimilerande nationalism, som påverkat den statliga politiken mot tornedalingarna, efterträddes av en folkhemsbaserad nationalism i socialdemokratisk skepnad. I grunden byggde den dock fortfarande på åsikten att svenskt språk och svensk kultur skulle vara helt normerande i skolan. Till detta bidrog att minoriteten allt mera blivit tvåspråkiga och att en del barn var enbart svenskspråkiga. Den helsvenska språkinlärnings- metoden betraktades som en självklar undervisningsmetod i folk- skolan. Det ansågs som självklart att skolbarnen inte skulle använda modersmålet meänkieli i undervisningen. Minoriteten sågs nu som så pass integrerad i den svenska nationen att inget särskilt ekonomiskt stöd behövdes till utbildningen och det behövdes inte heller några särskilda försvenskningsåtgärder. På så vis hade de nationalistiska värderingarna i metasystemet spelat ut sin roll.
4.6Motstånd mot assimileringspolitiken
Den nationalistiska retoriken i språkpolitiken, förbudet mot att använda minoritetsspråket i skolan och sättet att förminska den meänkielispråkiga kulturen väckte en känsla av oförrätt hos mino- riteten. Motståndet mot assimileringspolitiken riktades till att börja med mot språkpolitiken i skolan, men under senare delen av
217
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
också mot underlåtenheten att synliggöra och stödja den meänkieli- språkiga kulturen i minoritetsområdet. Från
4.6.1Strid om språkpolitiken i skolan
Det första tydliga motståndet mot den assimilerande språkpolitiken i skolan och den nationalistiska inställningen till den minoritetens kultur formulerades, som tidigare beskrivits, av tornedalingen Walde Lorens Wanhainen. I Finnbygdsutredningen 1921 reserverade han sig mot utredningens nationalistiska och felaktiga historieskrivning och mot att enbart svenska föreslogs som undervisningsspråk i skolorna. Reservationen riktade sig inte minst mot biskop Olof Bergqvist, bis- kop i Luleå stift och ordförande för utredningen, som stod för den assimilerande språkpolitiken.
Det finns även en övergripande nationell utbildningspolitisk aspekt av frågan. En tydlig maktkamp pågick i början av
På
218
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
tiska partiers hållning. Till de åtta hörde bland andra Walde Lorens Wanhainen och William Snell, som båda förespråkade att det finska språket skulle vårdas i offentligheten och tillåtas att användas i skolan.81 Begäran innefattade finskspråkig undervisning i kristendoms- kunskap under de två första åren, finskans användning som hjälp- språk under hela skoltiden samt undervisning i att läsa och skriva på finska i klasserna fem och sex. I den hårda debatt som följde ankla- gades de som undertecknat begäran av de mest radikala motståndarna för att vara landsförrädare som gick de finländska fennomanerna till mötes. En viktig skiljelinje gick mellan den konservativa pressen på regional nivå, som var emot ett införande av finska i undervisningen, och den socialistiskt inriktade pressen på regional nivå som stödde ett införande av finska. Även på riksnivå stödde flera tidningar införandet av finska i undervisningen. Som beskrivits tidigare ledde begäran till
en propositionen (nr 17) som lämnades till 1935 års riksdag. Förslaget om att tillåta finska i fortsättningsskolan antogs av riks-
dagen.82 Samma år omvandlades läroverket i Haparanda till gymna- sium med möjlighet att välja finska som tillval.
En mer tillåtande liberal och socialdemokratisk linje i språkpoli- tiken efterträdde en restriktiv högerlinje. Det innebar dock inte att finska återinsattes som undervisningsspråk i folkskolan. Riksdags- beslutet handlade bara om fortsättningsskolan och där blev valet av finska frivilligt. I praktiken var det få elever som valde finska.
Det var det utrikespolitiska närmandet mellan Sverige och Fin- land på
Förbudet att använda finska i skolan ifrågasätts
Det var den nyblivne socialdemokratiske riksdagsmannen Ragnar Lassinantti som i 1957 års riksdag ställde en interpellation om be- hovet av finskspråkig undervisning i småskolan i minoritetsområdet. Han menade att det var rimligt att lärare och finskspråkiga elever kunde tala till varandra utan tolk och att lärarna i småskolan borde
81Skrivelse till Skolöverstyrelsen i februari 1929, se Slunga 1965, s. 76.
82Riksdagens protokoll 1935, Andra kammaren, nr 9, s. 5 ff.; Slunga 1965, s. 77‒83; Snell 1976, s. 87‒96; Tenerz 1963.
219
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
behärska finska. Han begärde en utökad tvåspråkig lärarutbildning för småskollärarna i minoritetsområdet. Det innebar också att för- budet mot att tala finska i skolan måste upphöra.83
Lassinantti var själv tornedaling och hade upplevt den assimiler- ande pedagogiken i folkskolan. Hans mamma kom från Finland och han har berättat hur han fick åka skidor över älven vid Pello för att på den finska sidan låna finskspråkiga böcker till sin mamma. Till saken hör att finskspråkiga böcker var förbjudna i skolbiblioteket i hembyn. Interpellationen var lika mycket riktad mot det egna par- tiets förda politik som mot andra partier. I riksdagen uppstod ingen debatt och han fick gehör för frågan från ecklesiastikminister Ivar Persson, bondeförbundet.84 Även tvåspråkighetsforskaren
Inte förrän i slutet på
Samma år ändrades undervisningsplanen för rikets folkskolor så att ”i bygder med finsktalande befolkning” några enkla stycken på finska fick läsas vid studiet av Finlands geografi. Det hade under många år varit tillåtet läsa på norska och danska under geografilektionerna, men nu blev till sist även finska tillåtet.86 De ovannämnda besluten av Skolöverstyrelsen innebar att det informella förbudet mot att an- vända finska under skoltid och de lokala förbuden att köpa in finsk-
83Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 4,
84Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 9,
85Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1958, nr 186, s. 621‒624.
86Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1958, nr 104, s. 312.
220
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
språkig litteratur till skolbiblioteken upphävdes. Bestraffningar av barn som talade meänkieli förbjöds.
Skolöverstyrelsen gjorde 1965 ett förnyat påpekande till rekto- rerna om att det finska språkförbudet skulle upphävas vilket talar för att en del lärare fortsatte att förbjuda finska i skolan.87 Att det kräv- des så stora ansträngningar för att avskaffa språkförbudet visar hur extremt nationalistisk undervisningen varit. Unescos rekommenda- tion från 195388 att ge skolelever möjlighet att påbörja sin skolunder- visning på modersmålet påverkade inställningen till modersmålsunder- visning i Sverige.89 Men det behövdes också en riksdagsledamot som Lassinantti innan en förändrad inställningen till finska kunde komma till stånd inom skolans område.
Forskning ifrågasätter assimileringspolitiken
87Lainio & Wande 1996, Finskan i utbildningsväsendet och sverigefinnarnas utbildning i Sverige, s. 323‒324.
88Unesco, 1953, (Unesco:s utredning fanns med som bilaga i 1957 års nomadskoleutredning).
89Hyltenstam & Salö, s.
90Tenerz 1960, Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd från äldsta tid till sekelskiftet 1900; Tenerz 1963.
91Tenerz 1960, s. 336 ff.
92Tenerz 1966.
221
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
Tenerz kritiserade även den historiebeskrivning som förekom i Finnbygdsutredningen om att minoritetsområdet till stora delar haft en svenskspråkig befolkning som sedan blivit assimilerad av den finska kulturen och blivit finskspråkig. Han motbevisade dessa på- ståenden i Finnbygdsutredningen genom en grundlig befolknings- och migrationsstudie baserad på befolkningens språkliga bakgrund.93
Vid ungefär samma tid tog läraren och utbildningstjänstemannen Nils Slunga sig an minoritetspolitiken i minoritetsområdet i en licen- tiatavhandling i statsvetenskap. Han analyserade den statliga poli- tiken mot den finskspråkiga befolkningen i minoritetsområdet och särskilt på vilket sätt staten utövade sin makt inom olika samhälls- områden i syfte att assimilera minoriteten. Slunga fokuserade huvud- sakligen på den statliga politiken inom skolväsendet men också på järnvägspolitiken och försvarspolitiken. Han visade hur den statliga politiken präglades av målsättningen att till varje pris införa svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet. Han betonade att mino- ritetens inställning till språkfrågan var dikterad av ekonomiska hän- syn då det statligt finansierade skolorna möjliggjorde för kommu- nerna att utan kostnader för kommunerna uppfylla folkskolestadgans krav på att inrätta folkskolor i kommunerna. Han menade vidare att eftersom de lokala myndigheterna accepterade de statliga villkoren, kunde man inte betrakta skolpolitiken som statligt auktoritär.94
Tenerz menade däremot att de beslut som togs av skolråd och kyrkostämmor om införande av svenska som undervisningsspråk dikterades av att allmogen enbart var intresserad av den ekonomiska sidan av saken, inte av språkfrågan. Försvenskningspolitiken var en- ligt honom en medveten assimileringspolitik dikterad av staten av rädsla för Ryssland och de finska nationalisterna.95 Den kritiska forsk- ning om assimileringspolitiken och språkpedagogiken som publice- rades i början av
93Tenerz 1962.
94Slunga 1965, s. 62, 66 och 173 ff.
95Tenerz 1963, s. 336 ff.
222
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
Utredning och debatt om språkpedagogiken
Den internationella synen på språkpolitik i skolan aktualiserades åter- igen 1963 efter en ny
Samma år publicerades vid lärarhögskolan i Stockholm en rapport som visade att skolresultaten i minoritetsområdet var sämre än i övriga landet.97
Det är mot ovanstående bakgrund som Skolöverstyrelsen 1967 tillsatte en utredning för att undersöka vilka förändringar som kunde göras vid lärarutbildningen för att möta behoven hos den finsk- talande befolkningen i Sverige.99 Utredningen genomfördes av läns- skolnämnden i Norrbotten och avgränsades där till befolkningen i Tornedalen. Detta var den första statliga utredningen om skol- och språkpolitiken i minoritetsområdet sedan Finnbygdsutredningen 1921.
De två utredarna Matti Kenttä och Erik Weinz kontaktade Hansegård och bad honom att skriftligen redogöra för sin uppfattning i frågan. Hansegård presenterade ett tvåhundrasidigt manuskript som motsvarade innehållet i Hansegårds bok Tvåspråkighet eller halv- språkighet? som publicerades 1968.100 Boken behandlade det språk- liga förtrycket inom skolväsendet i minoritetsområdet ur ett psyko- socialt perspektiv.
96Stern 1963, Foreign languages in primary education: The teaching of foreign or second languages to younger children. Report on an international meeting of experts
97Kenttä & Weinz 1968, Lärarutbildningen och den finsktalande befolkningen i Norrbotten: utredning verkställd på uppdrag av Skolöverstyrelsen, s. 31.
98Hansegård 1968, Tvåspråkighet eller halvspråkighet?
99Skolöverstyrelsens beslut 5 oktober 1967 (dnr 3347/67 L). Se även Kenttä & Weinz 1968, I‒III.
100Kenttä & Weinz 1968, s. 42 ff.
223
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
Hansegård hävdade att många i minoriteten på grund av förbudet att prata tornedalsfinska i skolan blev stigmatiserade och hade svårig- heter med både det finska och svenska språket då de blev ”halvspråkiga”. Han var kritisk mot utredningen och menade att länsskolnämndens utredare inte förstod det finska språkets värde för tornedalingarna som individer och värdet för kulturlivet i Sverige. Vidare menade han att de missuppfattat den internationella sakkunskapen gällande språk- inlärning på modersmålet. Framför allt betonade han de emotionella störningar som undertryckande av modersmålet och språkbytet till svenska hade inneburit, och i framtiden skulle innebära, för torne- dalingarna.101
Kenttä och Weinz gick i sitt utlåtande 1968 i svaromål mot Hansegård. De ansåg att hans förslag om att införa finska som undervisningsspråk de första skolåren var orealistiskt eftersom det då skulle behöva finnas två parallella skolsystem, ett på finska och ett på svenska. De hänvisade också till en enkät med 732 föräldrar och 472 lärare i minoritetsområdet där 94 procent av föräldrarna och en lika hög andel av lärarna ansåg det ”bra” eller ”ganska bra” att barnen först och främst skulle ”arbeta med svenskan” i skolan. Bland de 994 intervjuade eleverna var motsvarande siffra ansåg 82 procent. Utredarna föreslog mot den bakgrunden att det gemensamma skol- systemet för finsk- och svenskspråkiga elever i minoritetsområdet skulle bevaras och att den helsvenska metoden med finska som hjälp- språk skulle behållas. För att bättre möta de särskilda behov som fanns i minoritetsområdet föreslog utredarna att lärarstuderande borde få en ämnesfördjupning i det finska språket liksom en fördjup- ning i tvåspråkighetens psykologi. Därutöver föreslog de att finska skulle bli ett möjligt ämnestillval för lärarstudenterna och antalet platser för dem som ville läsa finska utökas.102
Meänkieli blir ett nationellt minoritetsspråk
Möjligheten till hemspråksundervisning i skolan genomfördes 1977 genom den nya läroplanen Läroplan för grundskolan 69.103 Hem- språksreformen betonade modersmålets status och betydelse för individens utveckling. Från och med 1977 fram till 1985 hade elever
101Hansegård 1968, s. 114 ff.
102Kenttä & Weinz 1968, s. 24 ff., s. 37 ff.
103Läroplan för grundskolan 1969; Pekkari 1997, s. 153‒177; Hyltenstam & Tuomela 2001.
224
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
för vilka hemspråket utgjorde ”ett levande inslag i hemmet” rätt till hemspråksundervisning. Länsskolnämnden i Norrbotten tolkade skrivningen som att den skulle gälla i Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare där minoritetens modersmål, meänkieli, be- dömdes vara ett levande inslag.104 Meänkieli blev på så sätt för första gången en del av skolundervisningen.
Efter 1985 blev rätten till hemspråksundervisning snävare. Då in- fördes krav på att elever hade rätt till hemspråksundervisning endast om ena eller båda vårdnadshavare hade ett annat språk än svenska som förstaspråk och använde språket som dagligt umgängesspråk med eleven. Ett undantag från den nya bestämmelsen gjordes dock för samiska, tornedalsfinska och romska elever samt utländska adoptiv- barn. Särrättigheten för de tre minoriteterna blev 1988 inskriven i grundskoleförordningen.105
År 1999 erkändes tornedalingarna i Sverige som nationell mino- ritet och meänkieli som ett av landets fem nationella minoritetsspråk.
4.6.2Identitet, rättigheter och politisk organisering
Politisk organisering som ett svar på assimileringspolitiken
Den statliga assimileringspolitiken har medfört att minoriteten orga- niserat sig och gjort motstånd mot denna politik. Detta har haft be- tydelse för minoritetens identitet. De finskspråkigas politiska orga- nisering måste därför sättas in i ett etnopolitiskt perspektiv.106 Från
Svenska Tornedalingars
104Pekkari 1997, Meänkieli som hemspråk i skolan genom åren, s. 153‒177; Hyltenstam och Salö, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
105Pekkari 1997, s. 161. Se vidare om utredning om modersmålsundervisning generellt i SOU 2019:18, För flerspråkighet, kunskapsutveckling och inkludering – modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål och om modersmålsundervisning specifikt i nationella mino- ritetsspråk i SOU 2017:91, Förbättrade möjligheter för elever att utveckla sitt nationella minori- tetsspråk.
106Begreppet etnopolitik används för att beskriva etniska grupper som aktörer i politiska orga- nisationer och rörelser.
225
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
ståndshandling mot den förda assimileringspolititiken och en del i arbetet att definiera tornedalingarnas modersmål i hemspråksunder- visningen.
I Norge bildades Norske Kveners Forbund – Ruijan Kveeniliitto 1987 som en motsvarighet till
De svenska tornedalingarnas och norska kvänernas kulturella och politiska omorientering under
107Winsa 1998, Language Attitudes and Social Identity: The Oppression and Revival of a Minority Language in Sweden, s. 138‒146; Elenius 2007b, Kväner – en föränderlig identitet på Nordkalotten, s. 88‒110; Elenius 2016b, Ethnopolitical mobilisation in the North Calotte area, s. 13‒47.
108Elenius 2018b; Elenius 2019; Söderholm 2022.
109Niemi 1977, Oppbrudd og tilpassing. Den finske flyttningen til Vadsø
110Prop. 1976/77:80 om insatser för samerna.
111Sveriges riksdag, kommittédirektiv 1997:103, ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.
226
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
Ytterligare ett steg i samernas politiska mobilisering var när Same- ting inrättades i Norge 1989, i Sverige 1993 och i Finland 1996.112 I Norge bildades 2005 den s.k. Finnmarksfastigheten i Finnmarks fylke. Staten har där överlåtit ägandet och förvaltningen av statens mark till en delad förvaltning mellan Sametinget och länet. Det ska skapa en grund för samisk kultur och renskötsel, men också för annat utmarksnyttjande, närings- och samhällsliv. År 2011 erkändes samerna som ett folk i Sveriges grundlag.113
Samernas stärkta urfolksrättigheter ledde till att motsättningarna i lokalsamhället ökade i de områden där samerna är bosatta och verk- samma med renskötsel. Det gäller områden där kväner i Norge, torne- dalingar i Sverige men också den finskspråkiga majoritetsbefolk- ningen i nordligaste Finland är bosatta. De politiska motsättningarna handlade i grunden om den historiska rätten att använda naturen och naturresurserna till olika ändamål för de bofasta etniska grupperna på lokal nivå.
Omtolkningar av identiteten och historieskrivningen
Eftersom samernas rättigheter definierades utifrån en historieskriv- ning som beskrev dem som ett urfolk som funnits i området innan staten etablerade sig där, blev det av betydelse också för kvänerna i Norge och minoriteten i Sverige att lyfta fram den egna historien.
Ide kvänsk- och meänkielispråkiga minoriteternas historieskrivning kan man urskilja två grundläggande sakfrågor; en som handlar om minoritetens historiska identitet och en annan som handlar om mino- ritetsrättigheter. I båda fallen spelar den historiska kontinuiteten som folk en central roll. Många gånger är de två frågorna nära sam- manvävda och överlappar varandra.
Rättighetsfrågan handlar om vilka folk eller folkgrupper som ska tillerkännas särskilda rättigheter i naturen utifrån sina historiska bak- grunder. Det handlar om jakt- och fiskerättigheter i lokalsamhället men också om inflytandet över andra slags naturresurser som skogs- marker, gruvor, vattenkraft och vindkraft. Att etnonymen kvän fått så stor betydelse för anspråken på minoritetsrättigheter beror på att kvänerna nämns samtidigt som samerna i en skriftlig källa redan på
112Sametinget i Sverige inrättades som ett resultat av Samerättsutredningen (SOU 1989:41). Verksamheten regleras av sametingslagen (SFS 1992:1433).
113Prop. 2009/10:80 En reformerad grundlag ändring av RF 1 kap. 2 §; riksdagsbeslut
227
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
När det gäller minoritetens identitet handlar historieskrivningen om möjligheten att omdefiniera sig själv som etnisk grupp. Kvänerna i Nordnorge, de meänkielitalande i Norrbotten och de finsktalande i norra Finland har en gemensam
I
iinnehållet från
Efter att Kvenlandsförbundet bildats på ett möte i Övertorneå 1999 ändrade innehållet i METavisi karaktär. Artiklar om ILO 169 och samernas rätt till renskötsel ställdes mot tornedalingarnas rätt att bedriva koncessionsrenskötsel. I det sammanhanget användes historien om kvänerna och Kvänland som argument för att torne- dalingarna var ett urfolk med lika lång eller längre historia på Nord- kalotten än samerna.114 I de beskrivna texterna formulerades en historieskrivning som utmanade den officiella statliga historieskriv- ningen om samernas historia.
Den norska och svenska kvänrörelsens användning av historia för politiska syften och för omdefinitionen av självsyn och identitet har undersökts av olika forskare inom vetenskaper som historia, arkeo- logi och etnologi. I frågan om minoriteternas historiska kontinuitet skiljer sig analyserna något mellan Sverige och Norge. Analysen av de norska kvänernas historieskrivning har påverkats av att kvänerna
iNorge av staten betraktats som finskspråkiga invandrare från norra
114En genomgång har skett av kvänfrågans utveckling i METavisi från 1985 till och med 2008.
228
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
Sverige och norra Finland under 1700- och
I den svenska staten har minoritetsområdet och minoriteten be- traktats som en organisk del av den svenska statsbildningen i Botten- viksområdet. Historisk forskning under
Användning av historia för att skapa en ny självsyn och identitet är enligt många forskare sammankopplad med frågan om minoritets- rättigheter. I det sammanhanget har den socialt och politiskt under- ordnade ställningen inom nationen också lyfts fram.117 Den föränd- rade historieskrivningen sammanfaller med minoritetens förändrade politiska organisering från slutet på
Politisk omorientering från
År 1999 skedde en utbrytning ur den norska föreningen Norska kveners forbund då Kvenlandsforbundet bildades som en trans- nationell organisation för de finskspråkiga minoriteterna i Norge och Sverige. Medlemmarna i det nya förbundet menade att kvänerna borde erkännas som urfolk eftersom kvänerna var nämnda av den norske vikingahövdingen Ottar på
År 2000 bildades i Karesuando föreningen Suonttavaara lappby, som har sin finska systerförening i Suonttavaara lapinkylä. Fören- ingens medlemmar hävdar att de härstammar från Suonttavaara lapp- by och att de blivit fråntagna sina historiska rättigheter till ren- skötsel, jakt och fiske av staten. De menar att de har en lika lång historisk koppling till territoriet som samerna, och att de därför vill
115Ryymin 2001, Creating Kvenness: identity building among the Arctic Finns in northern Norway, s. 51‒68; Ryymin 2004, Histori, fortidsforestilling og kvensk identitetsbygging, s. 133‒151; Niemi 2010,
116Elenius 2018b, 143‒175; Elenius 2019, 117‒148; Elenius 2021, Kvänerna i myt och verklig- het, s. 84‒109; Söderholm 2022; Harrison 2022, Jarlens sekel. En berättelse om
117Anttonen 1998, The dilemma of some
229
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
SOU 2023:68 |
bli erkända som ett urfolk. Föreningen Suonttavaara lappby bygger sina krav på att det fram till
Under
Som ett resultat av närmandet mellan lantalaiset och kväner bil- dades 2019 föreningen Svenska
118Wallerström 2006, s. 17 ff.; Elenius 2018a, s. 408‒509.
119Svenska
120Persson 2018.
121Kulturdepartementet, Utkast till kommittédirektiv för sanningskommission, från Svenska tornedalingars
230
SOU 2023:68 |
Minoritetens historia i ett längre tidsperspektiv |
Det ledde fram till att en Sannings- och försoningskommission för tornedalingar, kväner och lantalaiset inrättades av regeringen 2020. Etnonymen kvän etablerades därigenom officiellt som ny beteck- ningen på en meänkielitalande grupp i Norrbotten. Detsamma gäller etnonymen lantalainen som beteckning på meänkielitalande ovanför lappmarksgränsen. De tre etnonymerna har använts av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset i det avgivna delbetänkandet 2022 som beteckning på den erkända nationella minoriteten i minoritetsområdet.122
Beskrivningarna av den etnopolitiska förändringen och identitets- förändringen visar att identiteter liksom etnopolitiska preferenser ska ses som dynamiska processer i ständig förändring. De sker inom ramen för befintliga stater, men med utvecklingen av mänskliga rättigheter och minoritetsrättigheter efter andra världskriget har de allt mera blivit transnationella till sin karaktär.
122SOU 2022:32 Då människovärdet mättes.
231
DEL 3
Kommissionens kartläggning
5Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt
Kommissionen har kartlagt och granskat assimileringspolitiken genom insamling och analys av intervjuer, forskarrapporter, arkivmaterial och annat material. I kapitlet redogörs för de tillvägagångsätten och förhållningssätten kommissionen har tillämpat vid kartläggningen och granskningen.
5.1Utgångspunkter för kommissionens kartläggning och granskning
5.1.1Historiens påverkan på minoriteten i dag
Historiemedvetande handlar om hur vi människor förhåller oss till det förflutna, nuet och framtiden. Begreppet historiemedvetande har definierats på olika sätt utifrån teoretikers sätt att tillämpa det i sin forskning. Utgångspunkten är dock att det handlar om hur vi upp- fattar att historiska skeenden hänger samman med vår samtid och hur vi utifrån en sådan förståelse tolkar vår framtid. Historikern
Kommissionens kartläggning har inneburit att historiska händel- ser har väckts till liv hos minoriteten och att de har fått en möjlighet att reflektera över de historiska händelser som har påverkat dem. I många av de insamlade berättelserna är historien tydligt närvarande. Många intervjupersoner återberättar historier från sina föräldrar eller mor- och farföräldrar om upplevelser i arbetsstugan, i skolan eller från orten där de växte upp. I vissa fall är berättelserna ännu äldre, och handlar bl.a. om traditionella näringar, avvittring eller hur ren- skötseln bedrevs i släkten flera hundra eller tusen år tillbaka.
235
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
Det som hände historiskt har hos intervjupersonerna levt kvar, som en del av en kollektiv berättelse inom minoritetsgruppen och som en del av släktens historia. I vissa fall har de historiska skeendena konkreta återverkningar som påverkar individens vardag i nutid, t.ex. regler för renskötsel som har sin grund i hur frågan reglerades på
Av berättelserna är det också tydligt att historiska skeenden på- verkar intervjupersonernas syn på framtiden. En del berättelser inne- håller en förhoppning om att få tillbaka det som gått förlorat – ibland en konkret rättighet som möjligheten att jaga och fiska i minoritets- området, ibland mer abstrakt om att gå från osynliggörande till att bli sedd i egenskap av den man är.
5.1.2Källkritik
I traditionell bemärkelse används källkritik för att värdera den infor- mation en källa ger och värdera dess trovärdighet utifrån en bedöm- ning av dess uppkomst och sammanhang, t.ex. från när den härrör i tid, vem som är avsändaren och i vilket syfte informationen tillkom- mit samt dess äkthet.
Syftet med traditionell källkritik i den vetenskapliga forskningen är, förenklat, att kunna sortera bland olika uppgifter och informa- tionskanaler för att utröna vad som är sant och vad som är osant om ett sakförhållande eller en företeelse.
En sådan syn på källkritik är en självklar och integrerad del i veten- skaplig forskning. I den del av kommissionens arbete som utgörs av forskning, främst genom de tolv forskarrapporter som tagits fram på uppdrag av kommissionen, har därför den traditionella källkritiken en naturlig plats.
236
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
Kommissionens kartläggning bygger till stor del på analys av berät- telser som samlats in genom intervjuer. Att på detta sätt använda muntliga källor kan bidra till att synliggöra perspektiv och erfarenheter som ofta saknas i skriftligt källmaterial. Historiker verksamma inom forskningsfältet muntlig historia har diskuterat hur den traditionella källkritiken kan uppdateras och tillämpas på muntligt källmaterial.
Till skillnad från när man arbetar med skriftliga källor är den som genomför en intervju själv med om att skapa källan. Intervjun är ett möte mellan den som intervjuar och den eller de som intervjuas, och vad som sägs i det mötet påverkas av hur man uppfattar varandra, när och var intervjun äger rum, på vilket språk den genomförs, med mera. Därför är det viktigt att dokumentera hur intervjuerna har gått till. I avsnitt 5.2. ges en beskrivning av detta. Sådana beskrivningar gör det möjligt att i efterhand källkritiskt diskutera hur de berättelser som skapats genom intervjuer har tagit form i ett visst sammanhang.
Inledningsvis kan konstateras att syftet med intervjuerna har varit att dokumentera individuella upplevelser av assimileringspolitiken. Vad som enligt den traditionella källkritiken skulle benämnas som tendens – att den information som ges i en viss källa har påverkats av upphovspersonens egna åsikter – är alltså här själva poängen. In- tervjupersonerna vittnar i sina berättelser om hur de har upplevt cen- trala händelser, och hur de i dag tolkar vad de varit med om. Deras upplevelser skiljer sig ibland åt och i analysarbetet har strävan inte varit att skapa en enhetlig bild. Vid diskussionen om de teman som intervjuerna handlat om har inriktningen varit att visa både mönster och variation när det gäller vad intervjupersoner har berättat. När det vid redovisningen av vad som framkommit i intervjuerna görs hänvisningar till historiska studier och annan forskning är syftet att sätta in berättelserna i ett bredare sammanhang, inte att pröva be- rättelsernas sanningshalt.
5.1.3Rättighetsbaserat arbetssätt
Så som nämns i kapitel 1 har kommissionens uppdrag ställt höga krav på arbets- och förhållningssätt. Kommissionen har arbetat utifrån ett rättighetsbaserat förhållningssätt som utgår från att kommissionen och minoriteten äger processen gemensamt. Förhållningssättet grun- dar sig på följande fyra perspektiv:
237
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
1.Långsiktighet – kommissionen har arbetat aktivt med att främja strukturer och arenor för fortsatt dialog och reflektion (även efter kommissionens slutredovisning av uppdraget).
2.Transparens – kommissionen har arbetat brett och inkluderande på meänkieli och svenska.
3.Trygghet – kommissionen har skapat trygga rum för dialog och verkat på minoritetens egna arenor.
4.Egenmakt – kommissionens insatser ska bidra till att stärka mino- ritetens egenmakt och synliggöra minoriteten i majoritetssamhället.
Nedan beskrivs dessa perspektiv i korthet.
Långsiktighet
Kommissionen har arbetat aktivt med att främja strukturer och arenor för fortsatt dialog och reflektion även efter kommissionens slut- redovisning av uppdraget. En process som ska bidra till upprättelse och försoning tar tid att förverkliga. Erfarenheter från andra lik- nande processer visar att en sådan process kan ta sig uttryck i olika steg eller faser i arbetet och att varje nytt steg eller fas förutsätter en bearbetning och fördjupad reflektion kring det som framkommit i föregående del.
Att uppnå upprättelse, och så småningom försoning, kan också innebära att relationen mellan de som utsatts för assimileringspoliti- ken och de ansvariga aktörerna omvärderas och utvecklas. En sådan omvärdering kan innehålla inslag av konflikt, avståndstagande och fördjupade insikter men även acceptans och återuppbyggnad av tillit. En upprättelseprocess behöver därför ge tid och utrymme för dialog och reflektion mellan de ansvariga och de utsatta. Det behövs även utrymme för dialog och reflektion inom den grupp som varit utsatt.
Den dialog och bearbetning som krävs för en försoningsprocess tar tid att få till stånd. Den fördjupade dialogen, bearbetningen och återupprättandet av relationen kan därför ske först efter att kommis- sionen lämnat sin slutliga rapport. Den kartläggning och granskning som kommissionen har genomfört bör därför ses som en grund för en fortsatt och långsiktig försoningsprocess.
238
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
Transparens
Transparens innebär att kommissionen har arbetat brett och inklu- derande på meänkieli och svenska. Det har varit viktigt att skapa en tydlig, lyhörd, öppen och transparent process under kommissionens arbete. Den som har deltagit i processen har behövt informeras om vad kommissionens uppdrag är, hur denne har kunnat bidra genom att lämna synpunkter och vittnesmål samt hur uppgifterna kommer att användas av kommissionen.
Kommissionen har strävat efter att skapa förutsättningar som ska underlätta för enskilda som tillhör minoriteten att delta – både för att lämna enskilda vittnesmål och för att delta i kollektiva dialog- möten och andra möten arrangerade av kommissionen.
Trygghet
Trygghet innebär att kommissionen har skapar trygga rum för dialog och verkat på minoritetens egna arenor. Arbetet med upprättelse och försoning handlar i hög grad om att skapa tillit för själva proces- sen som ska leda arbetet framåt. Processen måste därför i första hand ske på minoritetens villkor och ta hänsyn minoritetens förutsätt- ningar att kunna delta på lika villkor.
Egenmakt
Egenmakt innebär att kommissionens insatser ska bidra till att stärka minoritetens egenmakt och synliggöra minoriteten i majoritetssam- hället. En central princip i svensk minoritetspolitik och i Europa- rådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter är rätten till deltagande. Regeringen har också vid flera tillfällen betonat att minoriteternas egenmakt ska stärkas. Detta har därmed varit en vik- tig utgångspunkt även för kommissionens arbete.
Arbetet med att söka sanningen om historiska erfarenheter har be- hövts genomföras så att minoriteten kommer stärkt ut ur processen.
239
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
5.1.4Etiska hänsynstaganden utifrån individskyddskravet
Insamlingen av vittnesmål och personliga berättelser väcker flera etiska frågor. Att intervjua en person innebär ett stort förtroende och kan innebära risker för alla inblandade, i första hand för den intervjuade men även för den som genomför och bearbetar intervjun.
Kommissionens bedömning är att kommissionens arbete med att ta emot vittnesmål och personliga berättelser inte innefattar forsk- ning enligt lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor.1 Det utredningsarbete som statliga kommittéer utför upp- fyller i regel inte krav på vad som är att betrakta som forskning.2 Kom- missionen har därför inte begärt ett godkännande från Etikpröv- ningsmyndigheten.3 Kommissionen har dock analyserat vilka etiska bedömningar som behöver göras i arbetet och utarbetat interna etiska riktlinjer som vägledning i arbetet. Vetenskapsrådet har tagit fram ett dokument som heter Forskningsetiska principer inom humanis-
Nedan följer en mer detaljerad beskrivning av vad varje krav inne- bär och hur kraven har uppfyllts i kommissionens arbete med insam- ling av vittnesmål och berättelser.
Informationskrav
Informationskravet innebär att den som deltar i en undersökning ska få information om sin uppgift i arbetet och de villkor som gäller för dennes deltagande. Personen i fråga ska få information om att del- tagandet är frivilligt och att hen har rätt att avbryta sin medverkan.
1Jfr Centrala Etikprövningsnämndens beslut den 9 november 2012, T
2Med forskning avses ett vetenskapligt arbete som utförs för att inhämta ny kunskap eller om det är ett utvecklingsarbete som utförs på vetenskaplig grund.
3Efter samråd med Johan Modin, direktör på Etikprövningsmyndigheten den 23 november 2020.
4Vetenskapsrådet (2002) Forskningsetiska principer inom
240
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
Informationskravet har uppfyllts i kommissionens arbete med in- samling av vittnesmål och berättelser genom att den enskilde innan intervjun påbörjas både muntligt och skriftligt har informerats om:
–kommissionens uppdrag och vad syftet med insamlingen av vittnes- mål och berättelser är,
–hur uppgifterna kommer att användas av kommissionen,
–att uppgifterna kommer att omfattas av sekretess,
–att den som deltar när som helst kan avbryta sin medverkan, samt
–under vilka förutsättningar som materialet kan komma att lämnas ut från Riksarkivet.
Samtyckeskrav
Samtyckeskravet innebär att deltagarna själva har rätt att bestämma över sin medverkan i en undersökning. Detta innebär att undersök- ningsdeltagarna ska samtycka till sin medverkan. I vissa fall ska sam- tycke också inhämtas av vårdnadshavare, detta gäller om deltagarna är under 15 år.5
Deltagarna i en undersökning har rätt att bestämma i vilken om- fattning och i vilken utsträckning de kommer delta i undersökningen och ska när som helst kunna avbryta sitt deltagande utan negativa konsekvenser. Således får inte deltagares beslut om medverkan på- verkas genom otillbörliga påtryckningar eller annan påverkan.
Samtyckeskravet har uppfyllts i kommissionens arbete med in- samling av vittnesmål och berättelser genom att den grundläggande utgångspunkten har varit att deltagandet ska vara helt frivilligt. Den som har velat bli intervjuad har själv anmält sig till intervju. Om an- mälan har skett genom ett ombud har sekretariatet försäkrat sig om att det skett i dialog och samförstånd med intervjupersonen. Kom- missionen har inte bedrivit någon uppsökande verksamhet vad gäller personer att intervjua, t.ex. efter tips från någon annan. Detta gäller dock inte i de fall kommissionen har valt att intervjua ett mindre antal offentliga personer i syfte att inhämta kunskap inom ett speci- fikt område Kommissionen har i dessa fall vänt sig direkt till perso- nen i fråga och hört om denne vill ställa upp på en intervju.
518 § lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor.
241
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
Före varje intervju har alla intervjupersoner lämnat sitt skriftliga samtycke till att intervjun spelas in, dokumenteras samt används som underlag för kommissionens redovisning av uppdraget. I före- kommande fall har även samtycke från vårdnadshavare hämtats in. Intervjupersonen har även informerats om att så länge kommissio- nens arbete pågår kan denne när som helst avbryta sin medverkan, utan att ange något särskilt skäl eller förklaring till det. Vidare har in- formation lämnats om att när kommissionen har avslutat sitt arbete överlämnas allt intervjumaterial till Riksarkivet för arkivering. Då kan den enskilde inte längre ta tillbaka sin berättelse eftersom den då är en s.k. allmän handling.
Konfidentialitetskrav
Konfidentialitetskravet innebär att uppgifter om alla deltagare i en undersökning ska behandlas med största möjliga konfidentialitet och att alla personuppgifter ska förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem.
Eftersom kommissionen är en statlig myndighet gäller offentlig- hetsprincipen. Kommissionens bedömning är dock att intervjumate- rialet omfattas av sekretess enligt 24 kap. 8 § och 42 kap. 9 § offent- lighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL.
Allt intervjumaterial har förvarats digitalt i Regeringskansliets röda nät som är avsett för information som bedömts vara i informations- klass skyddsvärd. Ljudinspelningar och övrig dokumentation från intervjutillfället har förvarats i låsta dokumentskåp på respektive arbetsplats på Garnisonen i Stockholm och på Tornedalens folkhög- skola i Övertorneå.
Namn på intervjupersonerna redovisas inte i slutbetänkandet för- utom i de fall då de lämnat samtycke till detta. Det senare gäller en- bart i förhållande till de intervjuer som gjorts i syfte att inhämta kun- skap inom ett specifikt område. Trots att namn inte redovisas kan det dock inte uteslutas att enskilda kan identifieras ändå, t.ex. genom citat. Alla intervjupersoner har tillfrågats om vilken grad av anony- misering som hen föredrar.
242
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
Nyttjandekrav
Nyttjandekravet innebär att uppgifter om deltagarna endast får an- vändas för forskningsändamål. Detta innebär att insamlade uppgifter inte får användas för några
Sannings- och försoningskommissionen är ansvarig för att be- handling av personuppgifter sker i enlighet med dataskyddsförord- ningen (GDPR) och kompletterande svensk dataskyddslagstiftning. Kommissionens rättsliga grund för personuppgiftsbehandlingen finns i artikel 6.1 och 6.3 dataskyddsförordningen samt 3 kap. 3 § lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskydds- förordning (dataskyddslagen).
Nyttjandekravet har uppfyllts i kommissionens insamling av vitt- nesmål och berättelser genom att den enskilde har informerats om att intervjumaterialet endast får användas på följande sätt:
–i kommissionens kartläggnings- och utredningsarbete,
–i kommissionens förmedling av den kunskap som kommissionen får fram och i kommissionens slutrapport,
–för framtida forskning.
5.1.5Kommissionens sekretess
Under kommissionens arbete infördes en särskild sekretessbestäm- melse i Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL). Anled- ningen var att de existerande sekretessbestämmelser ansågs otillräck- liga då de inte gav ett tillräckligt skydd för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden hos kommissionen.
Enligt den särskilda bestämmelsen, 42 kap. 9 § OSL, gäller sekre- tess för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhåll- anden hos Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (Ku 2020:01) i dess granskande verksamhet, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. För uppgift i en allmän hand- ling ska sekretessen gälla i högst sjuttio år. En liknande bestämmelse gäller för Sanningskommissionen för det samiska folket.
243
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
I förarbetet till bestämmelsen framgår att det i kommissionens uppdrag bl.a. ingår att ta del av vittnesmål och berättelser från enskilda om erfarenheter av bland annat statliga åtgärder och den statligt förda politiken. Det innebär att integritetskänsliga uppgifter som till exem- pel avser fysisk eller psykisk hälsa, familjeförhållanden, särbehand- lingar och kränkningar kan komma att lämnas till kommissionen.
Det kan inte heller uteslutas att känsliga uppgifter om enskildas ekonomiska förhållanden kan förekomma, bl.a. eftersom också juri- diska personer kan ha fått svårigheter på grund av statliga åtgärder som ryms inom ramen för kommissionernas granskning. Känsliga uppgifter kan leda till skada och men för de berörda personerna om de röjs.
De uppgifter som enskilda väljer att dela med sig av till kommis- sionen kan således vara integritetskänsliga och skyddsvärda.
Kommissionen är också beroende av att enskilda kan och vill be- rätta om sina erfarenheter och upplevelser för att undersökningarna ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Eftersom enskildas berättelser kan innehålla uppgifter om övergrepp och oförrätter som har utförts av staten, är det angeläget att enskilda kan känna trygghet i kontakterna med kommissionerna. Regeringen bedömde att ett sekretesskydd kan bidra till att ge en sådan trygghet.
Sekretessen gäller i kommissionens granskande verksamhet som anses innefatta bl.a. den kartläggning och analys av det material som kommissionen behandlar i sin kartläggning.6
Därutöver gäller sekretess i sådan särskild verksamhet hos en myndighet som avser framställning av statistik för uppgift som avser en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde. Motsvarande sekretess gäller i annan jäm- förbar undersökning som utförs av Riksrevisionen, av riksdagsförvalt- ningen, av Statskontoret eller inom det statliga kommittéväsendet (24 kap. 8 § OSL). Kommissionen har bedömt att insamlingen av vittnesmål och berättelser är att betrakta som en sådan annan jäm- förbar undersökning som avses i 24 kap. 8 § OSL.
Sekretessen gäller för sekretariatet, kommissionens ledamöter samt för externa uppdragstagare. Alla som deltar i kommissionens verksamhet har uppmärksammats på sekretessen genom att skriva på en erinran om sekretess.
6Prop. 2021/22:235 Sekretess hos två kommissioner.
244
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
5.2Öppna möten för dialog med minoriteten
Kommissionen noterade tidigt att flera individer inom minoriteten ibland ifrågasatte delar i kommissionens uppdrag. Det fanns hos vissa inom minoriteten en viss osäkerhet kring syftet med kommissionens kartläggning. Bland annat handlade det om beskrivningen i kommitté- direktivet att det krävs en bred gemensam förståelse av de historiska händelser som lett fram till dagens situation. Kommissionen har därför behövt lägga tid på att förankra syftet med uppdraget. Hösten 2020 genomfördes uppstartsmöten som ett led i detta arbete.
5.2.1Uppstartsmöten
Kommissionen hade planerat för elva uppstartsmöten på lika många orter. Av dessa kunde dock endast fyra genomföras – i Pajala, Aapua, Nilivaara och Kieruna/Kiruna – innan pandemirestriktionerna åter skärptes.
Målet med uppstartsmötena var att skapa en bred förståelse för och delaktighet kring kommissionens uppdrag och att möta minori- teten på deras egna arenor. Det var i synnerhet viktigt att förankra kommissionens uppdrag med minoriteten i början av utredningen eftersom inget förankringsarbete hade genomförts inför tillsättan- det av kommissionen. Mötena gav minoriteten möjlighet till reflek- tion och dialog kring vad de kan ha för nytta av kommissionens arbete och hur de själva kan bidra. Det var även ett viktigt tillfälle att sprida information om möjligheten att dela sin berättelse genom en person- lig intervju.
5.2.2Kaffemöten
Så som nämns i kapitel 1 har kommissionen besökt olika orter för att över en kopp kaffe bjuda in till samtal och bjuda in enskilda, också unga, att lämna personliga berättelser om sina egna och närståendes erfarenheter av assimileringspolitiken. Vid kaffemötena informerade sekretariatet även kort om bakgrunden till kommissionens uppdrag och arbetssätt. Kommissionen underströk vikten av att kommissio- nens insatser ska bidra till att stärka minoritetens egenmakt och syn- liggöra minoriteten i majoritetssamhället.
245
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
På grund de inställda uppstartsmötena utökades antalet kaffemöten för att på en övergripande nivå förankra kommissionens uppdrag med minoriteten. I praktiken fick kaffemötena därmed en större roll än den som var tänkt från början. Under hösten och vintern
–Antinkylä/Anttis,
–Vittaniemi/Risudden,
–Seittenkari/Seskarö,
–Jellivaara/Gällivare,
–Kieksiäisvaara,
–Kaartinen/Kardis,
–Kitkiöjärvi,
–Pello,
–Kaalasjärvi,
–Vittanki/Vittangi,
–Kangonen/Kangos,
–Juoksenki/Juoksengi,
–Luleå,
–Karesuanto/Karesuando,
–Ullatti,
–Koutojärvi,
–Uppsala,
–Stockholm,
–Kaunisvaara,
–Umeå, samt
–Boden.
Varje kaffemöte planerades omsorgsfullt genom att applicera det rättighetsbaserade arbetssättet: långsiktighet, transparens, trygghet och egenmakt. Därför var ambitionen att inkludera och delaktiggöra minoriteten i förberedelserna och genomförandet av mötena. I första hand fördes dialog med
246
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
när ingen avdelning fanns representerad på orten söktes samarbete med annan byförening eller intresseförening. Utöver kaffe och bakverk, som ofta förknippas med det meänkielitalande området, har det vid varje kaffemöte funnits ett kulturinslag i form av poesi, musik, visor och scenkonst på meänkieli. Vid i stort sett alla kaffemöten har någon av kommissionens ledamöter deltagit tillsammans med sekretariatet.
I minoritetens kultur är kaffestunden liksom minoritetens berät- tartradition, en viktig kulturell företeelse. Kaffemötena blev därför ett konkret sätt att genom en kulturell inramning skapa igenkänning och trygghet. Lika spontant som gästen tittar in i hemmet, lika spon- tant och otvunget delas berättelser vid köksbordet över en kopp kaffe. Genom kaffemötena ville kommissionen signalera enkelhet och av- spändhet samt bjuda in till samtal och möjliggöra delande av berät- telser med en mångfald av erfarenheter. Mötena genomfördes både på svenska och meänkieli. Valet av språk skedde på deltagarnas villkor, vilket innebar att möten ofta började på svenska och övergick till meänkieli eller tvärtom. Det viktigaste var att i så hög grad som möj- ligt kunna erbjuda möten på båda språken.
Eftersom ett mål har varit att komma i kontakt med så många personer som möjligt med erfarenheter från arbetsstugan förlades kaffemötena geografiskt i första hand till orter som tidigare tillhört ett upptagningsområde för en arbetsstuga. I några fall ordnades kaffe- möten även på orter som haft arbetsstuga och i ett fall hölls kaffe- mötet i den nedlagda arbetsstugan.
Idén att anordna kaffemöten kom från Norge under ett erfaren- hetsutbyte med den norska Sannings- och försoningskommissionen som har haft ett liknande upplägg. Inspiration till att använda kultur- inslag i mötena kom från den grönländska sannings- och försonings- kommissionen.
5.2.3Toinen
Så som nämns i kapitel 1 inledde kommissionen under hösten 2022 arbetet med att förankra kommissionens resultat av kartläggningen med minoriteten.
Eftersom det inom minoriteten finns skilda uppfattningar och tolk- ningar av assimileringspolitiken var det angeläget för kommissionen att inkludera minoriteten i både planeringen och genomförandet av
247
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
förankringsarbetet. Med utgångspunkt i detta valde kommissionen att ta fasta på minoritetens önskemål om att förankringsarbetet även i den här delen skulle bestå av utåtriktade insatser i form av kaffemöten.
I dialogen med minoriteten togs en övergripande plan och struktur för förankringsarbetet fram. Det fanns en samsyn mellan minoriteten om hur förankringsarbetet skulle utformas utifrån olika tematiska områden.
Förankringen av kommissionens kartläggning har innefattat en serie kaffemöten, s.k. toinen
5.3Intervjuer i syfte att samla in personliga berättelser och inhämta kunskap
Kommissionen har bjudit in enskilda att lämna berättelser om sina egna eller närståendes erfarenheter av assimileringspolitiken. I kom- mittédirektivet betonas insamling av berättelser och behovet av att dokumentera och bevara berättelserna. Intervjuer med enskilda från minoriteten har därför varit en huvudsaklig källa för kommissionens kartläggning. Särskilt angeläget har det varit att dokumentera de äld- res historia som annars hade riskerat att gå förlorad. Kommissionen har genomfört 161 intervjuer med 167 enskilda personer som identi- fierar sig med minoriteten. Då en person valde att dra tillbaka sin intervju har kommissionen utgått från 160 intervjuer med 166 enskilda personer i sin kartläggning.
Utifrån kommissionens uppdrag att kartlägga och granska de kränk- ningar och övergrepp som minoriteten utsattes för av svenska staten och kyrkan under 1800- och
–dokumentera och bevara den ännu levande generationens, både mäns och kvinnors, berättelser om kränkningar och övergrepp som begicks mot meänkielitalande barn inom ramen eller i anslutning till deras skolgång,
248
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
–synliggöra erfarenheter och konsekvenser av assimileringspoliti- ken som de äldre bär med sig och som har förts vidare till andra generationer samt ge kompletterande kunskap om historiska oför- rätter som begåtts,
–bidra till att ge minoriteten en kollektiv upprättelse och främja försoning,
–bidra till att öka kunskapen i Sverige om historiska oförrätter och trauman som lever vidare i dag,
–bidra till att motverka att något liknande händer i framtiden.
5.3.1Demografisk information om intervjupersonerna
Intervjuerna som ligger till grund för kommissionens kartläggning har inte samlats in genom ett stratifierat urval, dvs. genom ett slump- mässigt kvoturval. De uppgifter som kommissionen redovisar ska därför inte ses som representativa. Trots detta väljer kommissionen att här redovisa demografiska uppgifter för att visa på den spridning som finns gällande kön, ålder och bostadskommun.
Av de 166 personer som kommissionen har intervjuat identifierade sig 53 procent (88 personer) som män och 47 procent (78 personer) som kvinnor. Könsfördelningen på intervjupersonerna var därmed i stort sett jämn.
Figur 5.1 Könsfördelning för personer intervjuade av kommissionen
47% |
|
Män |
|
|
|
|
53% |
Kvinnor |
|
|
Källa: Kommissionens beräkning.
249
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
Kommissionen har samlat in berättelser från personer i olika ålders- grupper. Den yngsta som intervjuades av kommissionen var en per- son född år 1993 och den äldsta var en person född år 1925. Majori- teten av de intervjuade har varit födda på
Figur 5.2 Åldersfördelning för intervjupersoner baserat på födelseår
Den lodräta axeln visar vid vilket årtionde som intervjupersonen föddes
Källa: Kommissionens beräkning.
Majoriteten av de intervjuade bodde under tiden för intervjun i Norr- bottens län. I figur 5.3 presenteras en karta som visar nuvarande bo- stadskommun för samtliga intervjupersoner som vid tiden för inter- vjun var bosatta i Sverige.
En del personer som kommissionen har intervjuat är inte bosatta i Sverige. Fyra intervjupersoner var vid tillfället för intervjun bosatta i Finland och två var bosatta utanför Norden.
De demografiska uppgifter som här presenterats om intervjuperso- nerna visar på en geografisk, åldersmässig och könsmässig spridning.
Så som har nämnts inledningsvis ska de uppgifter som kommis- sionen redovisar inte ses som representativa. De erfarenheter som kommit fram i intervjuerna kan därmed inte generaliseras och anses gälla för alla i minoriteten. När kommissionen i slutbetänkandet skriver ”många” eller ”det är vanligt” åsyftas därmed den specifika gruppen av intervjupersoner som kommissionen har intervjuat och inte mino- riteten som helhet.
250
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
Figur 5.3 Nuvarande bostadskommun för intervjupersonerna
I samtliga markerade kommuner bor en eller flera personer som har intervjuats i kommissionens kartläggningsarbete
Källa: Kartan framtagen av kommissionen.
251
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
5.3.2Anmälan till att lämna personlig berättelse
De grundläggande utgångspunkterna för insamlingen av personliga berättelser har utgått från frivilligt deltagande och att alla berättelser är lika värda.
Kommissionen har inte aktivt sökt upp intervjupersoner för insam- lingen av personliga berättelser. Valmöjligheten att dela sin berättelse har inneburit att en person har haft rätt att fritt välja att antingen dela eller inte dela sin berättelse och bli respekterad för det valet oav- sett orsak.
Anmälan kunde göras personligen eller genom ett ombud. Anmäl- ningarna gjordes genom telefonsamtal,
Om anmälan skett genom ombud förde sekretariatet en dialog med intervjupersonen för att säkerställa intervjupersonens samtycke. I något fall lämnade privatpersoner uppgifter till kommissionen om potentiella personer att intervjua utan att det hade skett i samför- stånd med den enskilda individen. Kommissionen avvisade konse- kvent dessa tips.
Anmälningstiden påbörjades i samband med det första kaffemötet
10juli 2021 och avslutades den 31 januari 2022. En handfull personer hade redan meddelat intresse till
Vid slutdatumet var det totalt 160 personer som hade anmält sig. Av dessa var det cirka 10 personer som avanmälde sig eller inte kunde genomföra intervjun av personliga skäl. Ett antal personer hann av- lida mellan anmälningstillfället och tidpunkt för bokad intervju. I några fall avbokades intervjun av en anhörig med hänsyn till försämrad hälsa och i något enstaka fall avböjde den anmälda själv intervjun. Efter slutdatumet för anmälan anmäldes sig ytterligare 12 personer. Kommissionen utgick ifrån att 160 intervjuer skulle genomföras och skapade en väntelista för dem som anmälde sig sent. Av dessa kunde
10personer intervjuas. Sekretariatet mottog så sent som i augusti 2023 förfrågningar från enskilda om möjligheten att bli intervjuad.
252
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
5.3.3Genomförandet av intervjuer
Intervjuguide med utgångspunkt i det rättighetsbaserade arbetssättet
Kommissionen tog fram en intervjuguide med utgångspunkt i det rättighetsbaserade arbetssättet. De etiska principerna och det prak- tiska förhållningssättet konkretiserade på följande sätt:
1.Långsiktighet: varje enskild intervju ska anpassas till individuella önskemål och ta hänsyn till emotionella risker som ett återupp- levande av svåra upplevelser kan innebära både under och efter avslutad intervju.
2.Transparens: intervjupersonen ska informeras om att intervjun bandas och att ett skriftligt referat tas fram som skickas till in- tervjupersonen för godkännande eller kommentar.
3.Trygghet: varje enskild intervju ska uteslutande ske på intervju- personens premisser.
4.Egenmakt: varje enskild intervju ska bidra till att stärka minori- tetens egenmakt och synliggöra minoriteten i majoritetssamhället.
Syftet med intervjuguiden var att fungera som stöd för den som ledde intervjun och skapa en struktur för att intervjuerna skulle ske på ett likartat sätt. Strukturen på formuläret var tematiskt konstruerad och liknade en kronologisk levnadsberättelse, där frågor om t.ex. ur- sprungsfamilj och skolupplevelser tas upp inledningsvis medan frågor om arbetsmarknadsrelaterade upplevelser kommer senare i intervjun. Intervjuguiden till trots gavs frihet för intervjupersonen att berätta om sina upplevelser på sitt eget sätt och associera fritt utan att be- gränsas av den tematiska strukturen på intervjun. En del intervju- personer hade ett stort engagemang för enskilda frågor och då for- mades intervjun efter det. Av den anledningen skiljer sig strukturen på intervjuerna åt.
Intervjuarbetet i praktiken
Arbetet med att samla in vittnesmål och personliga berättelser på- börjades under våren 2021 och avslutades efter sommaren 2022. På grund av
253
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
min och på grund av långa avstånd genomfördes 25 intervjuer via digitala plattformar så som Zoom och Skype. De intervjuer som inte genomfördes digitalt gjordes ofta hemma hos intervjupersonen.
Sekretariatet kontaktade de anmälda per telefon eller
I syfte att skapa trygga rum fick intervjupersonen själv välja fysisk plats för intervjun eller om denne hellre ville bli intervjuad digitalt. I vissa fall var det bara möjligt att genomföra intervjun digitalt. In- tervjuerna genomfördes oftast i hemmet och ibland i närvaro av an- hörig. Vid några enstaka tillfällen ägde intervjun rum i en offentlig lokal som församlingshem, hembygdsgård, aktivitetshus eller på en arbetsplats. Vid dessa tillfällen hände det också att fler personer kom dit utan tidigare anmälan och intervjuades på plats. Totalt sju inter- vjuer gjordes med personer som inte föranmält sig. Av samtliga in- tervjuer genomfördes 136 på plats och resterande digitalt.
Utgångspunkten var att de som genomförde intervjuerna på kom- missionens uppdrag skulle vara tvåspråkiga i svenska och meänkieli. Vidare skulle intervjuarna ha sakkunskap i de frågor som intervju- erna handlade om. I de flesta fall kunde man nå upp till dessa krite- rier, men i några enstaka fall gjordes undantag på grund av svårig- heten att hitta utredningssekreterare som mötte samtliga kriterier.
Intervjupersonerna hade möjlighet att välja antingen meänkieli eller svenska eller båda språken som intervjuspråk. Många som har meän- kieli som modersmål valde att bli intervjuade på det språket eftersom de då kände sig mer trygga och avspända. Även i de intervjuer som genomfördes på svenska växlades ofta till korta inslag på meänkieli.
Före påbörjad intervju skrev intervjupersonen under en samtyckes- blankett och valde grad av anonymitet. Intervjupersonen hade möj- lighet att välja mellan att presenteras med fullständigt namn, endast förnamn eller fullständig anonymitet.
254
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
Intervjuerna spelades in med en diktafon. Efter genomförd intervju laddades ljudfilen upp på den säkerhetsklassade digitala plattformen, röda nätet, där den sparades, innan den raderades från diktafonens minneskort.
Intervjuarbetet krävde planering för att kunna ske så resurssmart som möjligt. Med hänsyn till de stora geografiska avstånden och begränsade personella och ekonomiska resurser fick flera intervjuer koncentreras till en och samma ort och genomföras under en dag.
Många intervjupersoner berättade efter genomförd intervju att de känt sig glada och lättade, och att det känts bra att få berätta sin be- rättelse och få den dokumenterad. En del har också gett uttryck för frustration och menade att detta arbete borde ha gjorts för länge sedan.
5.3.4Kunskapsinhämtande intervjuer med referenspersoner
Så som har nämnts i kapitel 1 har kommissionen även genomfört ett mindre antal intervjuer med personer som har specialkunskaper inom områden som kommissionen har kartlagt. Syftet med dessa intervjuer var att inhämta särskild kunskap som var viktig för kommissionens arbete. I samtliga av dessa fall tog kommissionen kontakt med per- sonen. Personerna valdes ut utifrån sin expertis inom specifika om- råden, där kommissionen identifierade kunskapsluckor. Kommissio- nen kunde på så sätt få till en mer heltäckande kartläggning.
Områden som togs upp i intervjuerna kunde till exempel beröra frågor om barns resor till svensktalande bygd, arbetsstugans före- ståndarinnor, minoritetens etnopolitiska uppvaknande, minoritetens organisering och utflytten av arbetskraft från minoritetsområdet. Totalt genomförde kommissionen tio kunskapsinhämtande intervjuer.
5.3.5Referat
Varje intervju bandades och dokumenterades sedan i ett skriftligt referat. Referaten skrevs på svenska. Eftersom många intervjuer var helt eller delvis på meänkieli skrevs referaten främst av personer som behärskade språket.
På grund av de yttre tidsramarna och knappa resurser var en orda- grann transkribering inte möjlig. En mall användes som vägledning inför referatskrivandet.
255
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
En svårighet med att upprätta referaten på svenska bestod i att översätta intervjuberättelserna från meänkieli. Svårigheterna hand- lade exempelvis om att översätta ord och uttryck som saknar mot- svarighet på svenska. Av den anledningen har kommissionen valt att använda citat och en del uttryck på originalspråk tillsammans med svensk översättning. I några fall har blockcitat använts för att mini- mera risken att väsentligt innehåll förloras vid översättning.
Som en del av det rättighetsbaserade arbetssättet fick intervju- personen möjlighet att få det färdigskrivna referatet hemskickat för godkännande. Det var även ett sätt att kvalitetssäkra materialet.
Intervjuer som transkriberas från muntligt till skriftligt språk ge- nomgår alltid en grad av transformation. Att därutöver genomföra en intervju på ett språk och sen översätta den till ett annat kan ytter- ligare bidra till att berättelsens innebörd ändras. I syfte att minimera risken för detta gavs intervjupersonen möjlighet att kommentera sitt referat. I arbetet med att skriva referaten framkom att de muntliga berättelserna på meänkieli som sedan hade översatts till svenska ibland upplevdes ändra karaktär eller förlora en dimension. Även enstaka intervjupersoner gav uttryck för detta efter att ha läst det färdig- skrivna referatet. I något fall var förvåningen otvivelaktigt ett uttryck för en upplevd känslomässig diskrepans mellan språken. Diskrepan- sen mellan den svenska texten och texten på meänkieli kan också bero på att meänkieli generellt uppfattas som ett muntligt och mer informellt språk än svenska.
I de flesta fall var intervjupersonens synpunkt av redaktionell karaktär och i enstaka fall handlade den om innehållet. I det fall inter- vjupersonen lämnade förslag på rättelser togs dessa om hand innan referatet slutligen diariefördes.
I kartläggningen har kommissionen i vissa fall valt att återge direkta citat från intervjupersonerna och i vissa fall utdrag från referaten som inte är direkta citat. Om ett utdrag från ett referat har använts inleds det med en hänvisning till tredje person, t.ex. ”hon berättar att …”.
Både ljudfiler och intervjureferat har diarieförts och överförs till Riksarkivet i samband med att kommissionen avslutar sitt upp- drag. Ljudupptagningarna och referaten omfattas av sekretess (se av- snitt 5.1.5).
256
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
5.3.6Psykosocialt stöd
Erfarenheter från andra sanningskommissioner och liknande utred- ningar visar att det finns risker med att lämna en personlig berättelse. Att återuppleva svåra händelser kan innebära betydande emotionella risker. Det emotionella risktagandet gäller först och främst de som berättar om sina egna erfarenheter. Forskning har dock visat att även sekundär traumatisering förekommer, dvs. traumat drabbar även per- soner som tar del av andras traumatiska erfarenheter.
De personer som har intervjuats av kommissionen har fått in- formation om att minnen av smärtsamma upplevelser kan framkalla både fysiska och psykiska reaktioner. Ofta har anhöriga eller andra närstående varit ett bra stöd men ibland har det funnits behov av professionellt samtalsstöd.
Samverkan med regioner och kommuner
I kommissionens direktiv framgår att i kontakter med enskilda ska hänsyn tas till de individuella trauman som kommissionens arbete kan väcka till liv. Det står även att kommissionen fortlöpande ska in- formera Socialstyrelsen om sitt arbete för att hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska ha god beredskap att vid behov stödja torne- dalingar, kväner och lantalaiset som erfarit kränkningar och över- grepp i assimileringsprocessen. Kommissionen tog en tidig kontakt med Socialstyrelsen och hade en dialog i frågan. Kommissionen har tagit fram information till berörda regioner, socialnämnder eller mot- svarande och ansvariga för kommunal hälso- och sjukvård om arbe- tet med insamling av berättelser och de emotionella risker som det kan innebära för enskilda.7 Kommissionen har även i maj 2021 skickat ut skriftlig information om intervjuarbetet och behovet av samtals- stöd på meänkieli till Region Norrbotten.8
7Komm2021/00043/Ku
8Komm2021/00043/Ku
257
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
Kommissionens samtalsstöd till intervjupersoner
Kommissionen gjorde tidigt bedömningen att den offentliga hälso- och sjukvården inte skulle klara kravet på tillgänglighet vad gäller tid, språk och kulturkompetens på ett tillfredsställande sätt för de inter- vjupersoner som önskade psykosocialt stöd. Många av vittnesmålen handlar om kränkningar som skett mot barn inom skolväsendet och i arbetsstugorna. De som framför allt bär på sådana erfarenheter är äldre och deras emotionella språk kan vara just meänkieli. Därför be- hövdes beredskap för att kunna ge enskilda stöd även på meänkieli och inte enbart på svenska. För att undvika en långdragen process för att tillförsäkra intervjupersonerna stödsamtal via regioner och kommuner har kommissionen både upphandlat och finansierat den tjänsten själv.
Uppdraget att tillhandahålla psykologiskt stöd av legitimerade psykoterapeuter gick till två leverantörer: Psykoterapitjänst Jordan AB med mottagning i Haparanda och Socionom- och psykoterapitjänster Ilkka Koskenniemi AB med mottagning i Luleå.
Antalet stödsamtal begränsades till tre. Intervjupersonen kunde välja om stödsamtalet ska ske på meänkieli eller svenska. Ett första samtal erbjöds inom två veckor från intervjutillfället. Samtalen har erbjudits på respektive mottagningar i Haparanda och Luleå men även på annan ort, t.ex. i intervjupersonens hem. Samtal har även kunnat genomföras via telefon. Syftet med samtalen har varit att den enskilde ska få stöd i att bearbeta de upplevelser som reaktiveras till följd av intervjun.
Handledning till sekretariatet
Intervjuarbetet har inneburit stora känslomässiga påfrestningar även för de anställda i sekretariatet. Under intervjuarbetet fick de i sek- retariatet som genomförde intervjuarbetet handledning av Katriina Jordan, legitimerad psykoterapeut specialiserad inom traumaterapi. Handledningen skedde på svenska och meänkieli. Syftet med hand- ledningen var att minimera de emotionella risker som kan uppkomma vid insamling av berättelser. Genom handledning i traumaterapeutiska metoder och intervjutekniker fick sekretariatet även bättre förutsätt- ningar att genomföra intervjuer på ett tryggt och omsorgsfullt sätt.
258
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
Samverkan med Svenska kyrkan
Kommissionen har haft regelbundna samrådsmöten med Svenska kyrkan för att informera om arbetet och diskutera samverkansfor- mer. Svenska kyrkan har vid dessa möten betonat att kommissionen gärna får informera intervjupersonerna om möjligheten att få sam- talsstöd inom Svenska kyrkan. Samtalen som sker under tystnads- plikt med präst eller diakon är kostnadsfria och kan ges via telefon, digitalt eller i ett personligt möte.
5.3.7Analys av intervjumaterialet
Analysen av de genomförda intervjuerna påbörjades sommaren 2022. Parallellt med detta genomfördes de sista intervjuerna.
Kommissionens analys av de 160 intervjuerna genomfördes i tre steg. Först grovkategoriserades intervjumaterialet genom övergrip- ande kategorier som skapades utifrån de återkommande teman som framkom i intervjuerna. Huvudkategorierna bestod av:
1.Språk och kultur: det som rör minoritetens språk, kultur och iden- titet utifrån en övergripande kontext. Tankar, åsikter, berättelse om vad språket och kulturen är eller betyder.
2.Utbildning: det som rör Sveriges utbildningsväsende och skol- politik i nutid och dåtid. Synen på och erfarenheter från skolgång, arbetsstuga, språkundervisning, folkhögskola, vidareutbildning.
3.Försörjning och välfärd: det som rör försörjning, arbetsmarknad och näringar för minoriteten, historiskt till nutid.
4.Naturresurser: det som rör minoritetens kulturella sedvänjor i form av nyttjandet av naturresurser och mark, historiskt till nutid.
5.Religion: det som rör religion, Svenska kyrkans roll i arbetsstug- orna, skolan och samhället samt laestadianismens betydelse.
6.Rättigheter och diskriminering: det som rör rasism, fördomar, kränkningar, diskriminering baserat på ursprung och språk – av majoritetssamhället men även mellan och inom minoriteter.
7.Upprättelse och försoning: Synen på om försoning eller upprätt- else är möjlig och nödvändigt och vad det i så fall innebär.
8.Åtgärder: Förslag till konkreta åtgärder för upprättelse och för- soning.
259
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
Fokuset i referaten varierar beroende på vad intervjupersonen har valt att lägga tonvikt vid. Vissa referat kan exempelvis främst handla om upplevelser från arbetsstugan och andra om markrättigheter. För att få en överblick av referaten kategoriserades de efter ämnesområde i ett
Anledningen till det stora antalet underkategorier var att utforska alla aspekter och ämnen i intervjumaterialet som kunde anses rele- vanta för kommissionens kartläggning. Utifrån de 90 underkatego- rierna valdes
Huvudkategorierna användes även som en grund till uppdelningen av kapitlen i kartläggningen. Vissa kategorier sammanfogades inför kapiteluppdelningen, med anledning av att ämnena var nära kopplade och andelen referat som rörde kategorin var för få för ett eget kapitel. Till exempel slogs försörjning och välfärd ihop med naturresurser.
Nästa steg i analysarbetet var kodning av referaten i datorpro- grammet NVivo.9 I motsats till sorteringen i Excel var kodningen i NVivo detaljerad. Kodningen gjordes genom att relevanta meningar eller stycken i varje referat kopplades ihop med en kod som repre- senterade en underkategori. Koderna utgick ifrån de 90 underkate- gorierna. I likhet med huvudkategorierna slogs underkategorierna (koderna) samman om ämnena var lika eller togs bort i de fall de saknade relevans för kartläggningen. Kodningen innebar att det gick att se mönster i berättelserna men även olikheter.
Kommissionen gör inte anspråk på att genomgående i kartlägg- ningen (kapitel
9NVivo är ett analysverktyg som används i kvalitativ forskning för exempelvis intervjuer och enkäter.
260
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
5.3.8Andra intervjuer
Kommissionen har anlitat Lars Elenius att skriva en forskarrapport som bygger på ett tidigare forskningsprojekt av attityder och för- hållningssätt bland elever, lärare och föräldrar till språkpolitiken i skolan efter 1935. Studien innefattar bl.a. 32 intervjuer med tidigare skolelever från två olika skolor i minoritetsområdet. Intervjuerna har genomförts vid en annan tidpunkt och under andra förutsättningar än de intervjuer som kommissionen samlat in.
Då Elenius insamlade intervjuer handlar om hur elever, föräldrar och lärare förhöll sig till språk och kultur kopplat till assimilerings- politiken och samhällets modernisering har kommissionen sett det som värdefullt att i vissa falla omnämna dessa.
I kommissionens underlag finns också intervjuer som genomförts av externa forskare som kommissionen anlitat samt intervjuerna från förstudien.
5.4Arkivsökningar
5.4.1Syftet
I kommittédirektivet nämns att det råder stor brist på forskning som belyser minoritetens förhållande till staten. Utöver att redovisa existe- rande forskning på området ska kommissionen enligt direktivet an- vända sig av arkivmaterial och annat källmaterial i samråd med berörda forsknings- och arkivinstitutioner. Direktivet specificerar dock inte närmare hur arkivmaterial ska användas och inte heller vilka forsk- nings- och arkivinstitutioner som avses.
I uppdraget sägs vidare att det är särskilt angeläget att granska och dokumentera förekomsten av kränkningar och övergrepp mot meän- kielitalande barn inom ramen för, och i anslutning till, deras skolgång.
Arkivsökningarnas primära syfte har varit att kartlägga olika aktö- rers ageranden och ställningstaganden. Arkivsökningarnas sekundära syfte har varit att fungera som ett komplement till existerande forsk- ning genom att fylla kunskapsluckor.
Arkivsökningarna har inte syftat till att bestyrka intervjuperso- nernas berättelser då kommissionen inte sökt aktivt i arkiv i syfte att värdera sanningshalten i vad enskilda berättat. Däremot har arkiv- handlingar hittats som gått i linje med vad enskilda berättat. Arkiv-
261
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
handlingarna har även visat både generella mönster och avvikelser i förhållande till det som framkommit i intervjuerna.
5.4.2Arkivsökningar av forskare och sekretariat
Arkivsökning har genomförts både av de forskare som kommissio- nen anlitat för olika uppdrag och av sekretariatet.
I forskarrapporterna redovisas vilka arkiv som använts till grund för undersökningarna. I något fall beskrivs också hur arkivsökningarna gått till och i vilken omfattning.
Generellt har arbetet kännetecknats av dialog och samordning mellan forskare och sekretariat. Det har skapat struktur åt arbetet och inneburit rationaliseringsvinster samt möjliggjort att information har kunnat delas mellan forskare och sekretariat.
I denna del redovisas kommissionens arbete med arkivsökningar med fokus på de arkivsökningar som har genomförts av sekretariatet. Vidare redovisas vilka arkiv som valts ut och varför, liksom hur arkiv- sökningarna gått till samt på vilket sätt de har kommit att användas i utredningen.
5.4.3Inventering och avgränsning
Innan arkivsökningarna inleddes inventerades inom vilka tematiska områden som arkivsökningar skulle kunna bli aktuella. I den inven- teringen ingick förutom att kartlägga existerande forskning även att se vilka arkiv som ingått i denna forskning.
Nästa steg handlade om vilka av dessa arkiv som skulle kunna vara av särskilt intresse. Arkiv som rör skolgången och arbetsstugor prio- riterades.
5.4.4Samråd med arkivinstitutioner
Hösten 2020 besökte sekretariatet Arkivcentrum vid Norrbottens museum i Luleå. Besöket gjordes för att få inblick i det kvarvarande materialet från arbetsstugorna i Norrbotten. Arkivförteckningen som upprättats för Centralstyrelsen för Norrbottens arbetsstugor omfattar all administration för drygt tjugo separata arbetsstugor från
262
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
mer än femtio års verksamhet. Förutom protokoll, räkenskaper, stad- gar, ritningar, lönelistor, elevmatriklar och brevkorrespondens fanns även inventarier, fotografier, föremål och trycksaker.
Arkivcentrum informerade om möjligheten för personer som exempelvis intervjuas av kommissionen att ta del av sina eller närstå- endes akter från arbetsstugan. Denna möjlighet är värdefull och kan bidra till den enskildas historia och upprättelse. Arkivcentrum infor- merade även om den etiska prövning och praxis som tillämpas för att få ta del av akterna. Intervjupersonerna informerades om detta i an- slutning till intervjutillfället. På kommissionens webbplats publice- rades även en text om hur man går till väga för att kontakta Arkiv- centrum i ärendet. Besöket vid Arkivcentrum följdes upp av olika kontakter med Norrbottens museum samt ägaren till materialet – Stiftelsen Norrbottens läns Arbetsstugor.
Hösten 2020 besökte sekretariatet Nordkalottbiblioteket i Över- torneå. Syftet med besöket var primärt att ta del av arkivmaterial från Tornedalens bibliotek. I materialet som delvis var osorterat och sak- nade arkivförteckning hittades akter som sedan låg till grund för kommissionens fortsatta utredning, till exempel beslutet om att ta fram en forskningsöversikt över Tornedalens biblioteks historia och dess roll i försvenskningen. I samband med besöket i Övertorneå gjor- des även ett liknande besök i arkivet vid Tornedalens folkhögskola.
Genom en inventering av forskning stod det klart att arkivmate- rial från organisationer som Stiftelsen Norrbottens läns Arbetsstugor samt Luleå stift i någon mån kartlagts, då de ingått som underlag i vetenskapliga undersökningar och avhandlingar.10 I den mån kom- pletterande sökningar skulle bli aktuella, kunde de med fördel ingå i de uppdrag som kommissionen gav till forskare.
5.4.5Fokus på kommunarkiv i utvalda kommuner
Tidigare forskning om rasbiologiska undersökningar, skol- och språk- politiken och arbetsstugor i Norrbotten har huvudsakligen baserats på arkivforskning. Det har till exempel handlat om genomgång av arkivmaterial från Centralstyrelsen för Stiftelsen Norrbottens läns Arbetsstugor och Statens institut för rasbiologi (rasbiologiska insti-
10Nilsson Ranta, Daniel, 2008, Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk välfärds- idé, Norrbottens arbetsstugor
263
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
tutet). Arkivmaterial inbegriper i princip alltid källkritiska problem. Arkiv är inte alltid kompletta och material i större eller mindre om- fattning kan ha försvunnit. Beträffande rasbiologiska institutet har forskare exempelvis konstaterat att det befintliga arkivmaterialet från organisationens verksamhet inte är intakt utan utgör endast en bråk- del av det ursprungliga.11
Ett annat källkritiskt problem är allmängiltigt och berör forskning generellt. Det handlar om vilket eller vems perspektiv arkivmaterialet bär på. Hur ska man se på verksamhetsberättelser i årsböckerna från Centralstyrelsen för Stiftelsen Norrbottens läns Arbetsstugor? Vilka är de källkritiska problemen i akter som handlar om vem som får komma till tals och vem som inte gör det. För vem skrivs journal- anteckningar och andra anteckningar i akten?
För att i någon mån minimera källkritiska problem samt bredda perspektiven på olika aktörers agerande eller ställningstagande valde kommissionen att göra sökningar i kommunarkiv. På så sätt kunde kommissionen i sin granskning komma närmare den lokala nivån och förhoppningsvis hitta dokument som förkommit eller saknades i andra arkiv. Arbetsuppgiften var tidskrävande men ändå motiverad för att få tillgång till de platser och miljöer som enskilda en gång vistats i. På så sätt kunde kommissionen på nära håll granska den verksamhet som en gång bedrevs i skolor och arbetsstugor.
Kommissionen konstaterade att arkivsökningar endast kunde ge- nomföras i begränsad omfattning då det är resurskrävande. Därför valde kommissionen i ett första skede att göra arkivsök i Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner. Arkivsökningar i Kiruna och Gällivare kommun kunde i någon mån täckas av forskare som kom- missionen anlitade.
5.4.6Utmaningar med arkivsökningarna
Under perioden december 2020 och september 2021 genomförde sekretariatet arkivsökningar i kommunarkiven, främst i de kommu- nala skolarkiven i Pajala, Övertorneå och Haparanda.
Det som försvårade arbetet var den bristande arkivhållningen. Det handlade bl.a. om avsaknaden av arkivarier och arkivförteckning med
11Persson Curt, 2018, ”Då var jag som en fånge” – statens övergrepp på tornedalingar och meänkieli- talande under 1800- och
264
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
register. I ett fall hittades delar av skolarkivet bakom en igenbommad dörr i en nedlagd förvaltningsbyggnad. Innan arkivsökning kunde påbörjas fick det frivilliga brandvärnet tillkallas för dörröppning.
Arkivsökningarna har också gett en inblick i hur arkivhantering och handläggning har sett ut genom tiderna. De arkivhandlingar som genomsökts har upprättats vid slutet av
En annan aspekt som påverkat beståendet i kommunarkiven är kommunsammanslagningarna. Efter att mindre kommuner inkorpo- rerats i större enheter är det oklart om delar av arkivet flyttats medan andra delar har lämnats kvar.
Kommissionens sökningar har baserats på det källmaterial som funnits tillgängligt vid söktillfället. Mot bakgrund av beskrivningen ovan går det inte att med säkerhet fastställa om det finns ytterligare material som skulle kunna ha påverkat kommissionens kartläggning. Med stor sannolikhet finns det ytterligare material som skulle kunna bidra till att belysa assimileringspolitiken.
5.5Forskarrapporternas bidrag till kartläggningen
5.5.1Syftet med forskarrapporterna
I kommittédirektivet nämns att det råder stor brist på forskning som belyser minoritetens förhållande till staten. I direktivet pekas även ut att utöver att redovisa existerande forskning ska kommissionen använda sig av arkivmaterial och annat källmaterial i samråd med be- rörda forsknings- och arkivinstitutioner. Kommissionen har tolkat skrivningen som att existerande forskning ska sammanställas och har beställt tolv forskarrapporter som ingår i publikationen Tolv tema- tiska forskarrapporter i detta slutbetänkande.
Syftet med att beställa forskarrapporter har varit att kartlägga och belysa assimileringspolitiken och dess konsekvenser för minoriteteten. Forskarrapporterna syftar inte till att bestyrka intervjupersonernas berättelser eller värdera sanningshalten i vad som framkommit i inter- vjuerna. Däremot kan forskarrapporterna styrka den generella bilden
265
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
av vad assimileringspolitiken innebar och vilka konsekvenser den har fått för minoriteten.
5.5.2Uppdragen till forskarna
I kommissionens inventering av existerande forskning framkom att det finns områden som i större utsträckning varit föremål för forsk- ning än andra. Inom områden där forskning existerar konstaterade kommissionen att det fanns behov av att sammanställa kunskap.
Idessa fall har forskare anlitats för att sammanställa forskningsöver- sikter. Inom områden där det saknades forskning eller där kunskaps- luckor uppfattades som stora bedömde kommissionen att det behöv- des ny forskning. Totalt ingick kommissionen forskaruppdrag om tolv olika forskarrapporter. Nedan beskrivs i korthet syftet med de olika forskarrapporterna.
Vid tidpunkten för förstudien var uppgiften om förekomst av ras- biologiska undersökningar på minoriteten i princip okänd för all- mänheten. Uppgiften baserades på den fallstudie som Curt Persson, universitetslektor i historia, Luleå tekniska universitetet, genomfört. I dialog med Curt Persson identifierades behov av en fördjupad studie, i syfte att bredda den kunskap om rasbiologisk verksamhet som fram- kommit i förstudien. Ett tematiskt område som är besläktat med ras- forskningen är arkeologisk forskning som inriktat sig på att kartlägga förekomster av insamling av mänskliga kvarlevor. Inventeringen visade att forskare tidigare kartlagt förekomsten av insamlingar av mänsk- liga kvarlevor i samiska kontexter.12 Däremot fanns det ingen existe- rande forskning gällande om minoriteten varit föremål för liknande verksamheter. Mot bakgrund av det anlitades
Daniel Nilsson Ranta, universitetslektor i socialt arbete vid Upp- sala universitet, har skrivit en doktorsavhandling13 som är den enda historiesociologiska studien om arbetsstugorna i Norrbotten. Kom- missionen gjorde bedömningen att Nilsson Ranta äger stor sakkun- skap inom ett centralt område för utredningen och anlitade därför honom för att ta fram en kunskapsöversikt kring forskningen om de norrbottniska arbetsstugorna.
12Ojala, Carl Gösta, (2016), Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor. Red. Lindmark Daniel & Olle Sundström, De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna.
13Nilsson Ranta, Daniel, 2008, Nödhjälp på villovägar: implementering av en filantropisk välfärds- idé, Norrbottens arbetsstugor
266
SOU 2023:68 |
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
Skol- och språkpolitiken i minoritetsområdet har varit ett centralt tema i kommissionens kartläggning. Den forskare som studerat frå- gorna nära är historikern Lars Elenius, Luleå tekniska universitet. Kommissionen anlitade därför Elenius för att framställa en forsk- ningsöversikt samt en studie som behandlar skol- och språkpolitiken. I studien ingår även 32 intervjuer genomförda 2015 med personer från minoritetsområdet.
De språkliga- och kulturella aspekterna av assimileringspolitiken behövde studeras närmare i relation till statens ageranden. För upp- draget anlitades forskarna Kenneth Hyltenstam och Linus Salö vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet. Studien skildrar språkbytesprocessen under 1800- och
Kommissionen ska enligt kommittédirektivet analysera assimiler- ingspolitikens konsekvenser för minoriteten. Kommissionen anlitade professor Leena Huss vid Hugo
Inom minoritetsområdet är laestadianismen den religiösa rörelse som haft störst inflytande på minoriteten och dess språk och kultur. I syfte att fördjupa förståelsen av motivbilder hos minoriteten för språkbyte respektive språkbevarande anlitades kyrkohistorikern Gerd Snellman vid Åbo Akademi. I studien undersöks den religiösa synen på överheten bland befolkningen i Tornedalen och i relation till språk- frågan.
Av direktiven framgår kravet på en allsidig granskning av den svenska statens och Svenska kyrkans ageranden under 1800- och 1900- talen för att införa svenska sedvänjor och svenska språket i meänkieli- talande områden. Inventeringen av tidigare forskning visade att kyr- kans historiska roll i assimileringspolitiken kartlagts av forskare.14 Med utgångspunkt i den forskningen anlitades Urban Claesson, pro- fessor i kyrkohistoria vid Teologiska institutionen, Uppsala univer- sitet i syfte att undersöka i vilken mån den kyrkligt förankrade etniska nationalismen varit riktningsgivande för Luleå stift och kyrkans ager- ande mot befolkningen i Tornedalen.
14Elenius, Lars, (2016), Stiftsledningen och minoritetspolitiken. Red. Daniel Lindmark & Olle Sundström, De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna.
267
Kommissionens förhållningssätt och tillvägagångssätt |
SOU 2023:68 |
Att Tornedalens folkhögskola kan knytas till assimileringspoliti- kens genomförande är belagt av forskare, men däremot saknas studier om hur det gick till i praktiken. Marja Mustakallio, som har dispute- rat i musikvetenskap vid Åbo Akademi och tidigare forskat om folk- högskolan vid studier av tornedalsk musikhistoria, fick i uppdrag att framställa en kunskapsöversikt om folkhögskolans bildande i en ideo- logisk och historisk kontext där genusperspektivet sätts i relation till yrkesval, utbildning, karriärväg och utflyttning.
Vid arkivsökningar i skolarkiv noterades att spridningen av litte- ratur och tidskrifter på svenska varit en samordnad verksamhet inom minoritetsområdet. Kommissionen konstaterade att biblioteksverk- samheten inte varit föremål för forskning och att en studie som base- ras på arkivforskning behövs. Även Kungliga biblioteket aviserade behovet av mer kunskap om bibliotekens historiska roll i assimiler- ingspolitiken. Bibliotekarien Marita
Under kommissionens arbete har det inkommit synpunkter dels om behovet av en utredning om avvittring och, dels om behovet att utreda frågan om hur regler gällande slåttermyrar tillämpades. En- skilda personer har även överlämnat skriftliga handlingar till kom- missionen med uppgifter om eventuella oklarheter kring rättigheter knutna till fastigheter samt protokollshandlingar som härrör från in- dragning av ströängar enligt 1921 års lag om ströängars indragande till kronan. Mot denna bakgrund bedömde kommissionen att en under- sökning av statens agerande behövdes. Eivind Torp, docent vid Mitt- universitetet, anlitades i syfte att sammanställa en kunskapsöversikt över statens hantering av frågan om slåttermyrar.
5.5.3Bearbetandet av rapporterna i kommissionen
Författarna till forskarrapporterna presenterade sina respektive rap- porter för kommissionen vid digitala sammanträden. Alla rapporter diskuterades vid två tillfällen med kommissionens ledamöter, som haft tillfälle att läsa dem i förväg. Utifrån de synpunkter som fördes fram omarbetade forskaren rapporten och levererade därefter en slutlig ver- sion till kommissionen. Flera forskare presenterade även sina rappor- ter vid något av de forskarsymposier som kommissionen arrangerade.
268
6Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten
Detta kapitel är en övergripande återgivning och analys av intervju- personernas berättelser om språklig, kulturell och identitetsmässig assimilering. Kapitlet speglar dels typiska berättelser som återkom- mer bland flera intervjupersoner, dels olikheter vid de tillfällen inter- vjupersonerna gett uttryck för olika erfarenheter. I kapitlet finns också hänvisningar till forskarrapporter som styrker eller nyanserar det som framkommit i intervjuerna.
6.1Språklig och kulturell assimilering bland tornedalingar, kväner och lantalaiset
6.1.1Förlust av minoritetsspråket
I det här kapitlet förekommer olika benämningar för språket meän- kieli. Så som har nämnts i kapitel 1 kan begreppet tornedalsfinska, finska eller lannankieli användas när tiden innan språket erkändes beskrivs, liksom när personer som intervjuats berättar om dåtiden.
Intervjupersonerna använder olika ord för att beskriva sitt mino- ritetsspråk, många benämner språket som meänkieli medan andra talar om lannankieli eller olika former av finska eller byafinska.1 Kvänska benämns av intervjupersoner när de talar om den norska minorite- tens språk.2
Många av intervjupersonerna beskriver hur språkanvändningen inom minoriteten har förändrats kraftigt under det senaste århund-
1Intervju 1, 14, 70, 119, 107.
2Intervju 27, 129, 143.
269
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
radet. Generationer födda under slutet av
Ett antal intervjupersoner beskriver även att tidigare generationer många gånger haft kunskaper i nordsamiska men att svenskan allt- mer tagit över.4
Intervjupersonernas berättelser om det gradvisa språkbytet över- ensstämmer i stort med stegen i en typisk språkbytesprocess såsom beskriven i forskarrapporten av Hyltenstam och Salö. Det grund- läggande skeendet vid språkbyte innebär att en maktdominerad be- folkningsgrupp, en minoritet, som talar språk A i kontakt med en maktdominerande befolkningsgrupp, en majoritet, som talar språk B under en tidsperiod, i allmänhet över flera generationer, övergår från att ha varit enspråkiga talare av A till att bli enspråkiga talare av B.5 Enligt författarna kan försvenskningsprocessen i minoritetsområdet delas in i en uppbyggnadsfas och en fullskalefas. Under uppbygg- nadsfasen under
Under fullskalefasen
Befolkningen i minoritetsområdet var innan försvenskningspro- cessen inleddes övervägande enspråkigt finsktalande. Under språk- bytesprocessen finns en tydlig utveckling mot att den finsktalande
3Intervju 99, 114, 122, 133.
4Intervju 50, 69, 81, 107.
5Hyltenstam och Salö, Språkideologi och det ofullbordade språkbytet – den språkliga försvensk- ningen av det meänkielitalande området, s. 11, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
6Hyltenstam och Salö, s. 108 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
7Hyltenstam och Salö, s. 29 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
270
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
befolkningen övergick till att först bli tvåspråkiga och slutligen en- bart tala svenska. Det var skolpolitiken som var statens mest verk- ningsfulla arena för processen men det fanns även andra faktorer som påverkade försvenskningsprocessen. Omkring 1920 existerade i princip ingen undervisning på finska i skolorna. En enkätundersök- ning från 1921 visar dock att det var ganska vanligt att lärarna an- vände finska som hjälpspråk i undervisningen.8 Meänkieli var fort- farande i slutet av
Mer om försvenskningsprocessen inom utbildningen finns att läsa i kapitel 7.
Skambeläggandet av språket
En återkommande berättelse bland intervjupersonerna är att meän- kieli åtminstone fram till slutet av
Flera berättar om hur personer födda under första halvan av 1900- talet började betrakta sitt eget språk som mindre värt, skambelagt och fult, bl.a. på grund av att språket förbjöds i skolan och genom nedvärderande behandling från det svensktalande samhället. En man född på
8Elenius Skolbarn i Tornedalen mellan två språk. Tornedalingars förhållningssätt till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen (b), 2023, s. 56 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
9Elenius (b), 2023, s. 39 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
10Intervju 12, 21, 30, 31, 34, 35, 43, 55, 61, 64, 67, 71, 84, 108, 113, 114, 116, 118, 126, 132, 133, 135, 137, 149, 152.
11Ett känt exempel från Europa är etableringen av standardfranskan i Frankrike under 1800- talets tre sista och
271
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
Intervjuare: Fick du känslan av att du inte var lika bra eller ”fin” som de andra?
Det hade jag absolut. Det blev ju att man också pratade svenska med [meänkielitalande] personer som kom från byarna bara för att man skämdes för [meänkieli]. Det är ju hemskt att vi började skämmas för vårt modersmål, att vi ska skämmas för vårt modersmål!12
Många av intervjupersonerna pekar ut assimileringspolitiken inom skolan som särskilt pådrivande för nedvärderingen av den egna grup- pen, kulturen och språket.13
Känslan av mindervärdighet och skam som ett resultat av skol- tiden bekräftas även av annan forskning där enskilda har upplevt att deras modersmål ansågs fult, vilket bl.a. skapat ett dåligt självförtro- ende att prata svenska i offentliga sammanhang. En del har också skämts för sina finskklingande efternamn.14
Assimileringen in i svenska språket tycks även ha varit särskilt fram- trädande i tätorter jämfört med byarna. En man född på
Det sades ofta ”tala svenska vi är i Sverige”. Det hörde man i Kiruna och också i Luleå på
Det var också vanligare att man pratade svenska på rasterna i huvud- orten i kommunen jämfört med om skolan var i hembyn.16 Flera be- rättar att meänkielitalande började dölja språket och sin minoritets- identitet. En kvinna född på
I skolan skulle man låtsas som om man inte kunde finska när man mötte svensktalande. Hon minns att de hade en apotekare i [hemorten] som var svensktalande och en gång bad en finsktalande farbror [henne] att tolka åt honom. Men [intervjupersonen] ville inte erkänna att hon kunde finska. Hon berättar att man skulle låtsas inte kunna finska. Hon förstår inte varför finskan uppfattades som ”ful”.17
12Intervju 23.
13Intervju 11, 12, 13, 102, 103, 104, 105, 113, 118, 120, 121, 122, 126, 133, 134, 135, 136, 139.
14Elenius (b), s. 96 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
15Intervju 78, se även intervju 23, 108.
16Elenius (b), s. 101 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
17Intervju 60, se även 59, 61, 67.
272
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
Skambeläggningen av meänkieli och den nedvärderande behandlingen av meänkielitalande personer ledde även till att allt fler valde att inte föra språket vidare till sina barn. En man född på
Det är meänkieli, det är vackrast. Min fru och jag pratade finska, men med barnen har vi alltid pratat svenska. Man har skämts, man har inte velat att de ska veta hur det var i ungdomen. … Så fort man tog dem i famnen så pratade man svenska. Men pratade jag med min hustru så pratade jag finska. Döttrarna kan ingen finska. Den äldsta begriper litegrann. De är lite ledsna, nästan arga, att de inte lärt sig finska. Men skammen fanns där från min ungdom.18
Det som framkommer i intervjuerna stämmer överens med den forsk- ning som finns om de meänkielitalades syn på det egna språket. De meänkielitalandes nedvärdering av det egna språket bredde ut sig i takt med försvenskningen från omkring förra sekelskiftet till
Skammen över det egna språket kan kopplas till skolans förbud mot att prata meänkieli. Minoriteten har känt sig språkligt under- lägsen inte bara i förhållande till den svenskspråkiga överheten utan även i jämförelse med den standardfinska som talades i Finland. Den språkbytesprocess som minoriteten har genomgått kan även ha skyn- dats på av att den yngre generationens språkanvändning uppfattas som bristfällig och därför nedvärderas och klandras av den äldre gene- rationen.20 Många i minoriteteten drabbades dessutom av en dubbel skam, dels på grund av att de talade en finska som avvek från standard- finskan, dels på grund av att den lokala varieteten av svenska som de talade uppfattades som annorlunda och avvikande från andra svenska varieteter.21
Det var statens försvenskningspolitik som bidrog till att minori- teteten förlorade sitt språk. Stigmatiseringen av meänkieli kan anses vara en av flera samverkande faktorer som bidrog till de meänkieli- talandes språkbyte.22 Det stigma som skapades kring användandet av meänkieli innebar att de meänkielitalande självmant övergick till att
18Intervju 1, se även 55, 126.
19Hyltenstam och Salö, s. 89 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
20Hyltenstam och Salö, s. 89 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
21Huss, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
22Hyltenstam och Salö, s. 108 i Tolv tematiska rapporter, SOU 2023:68.
273
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
prata svenska, vilket i sin tur innebar att försvenskningsprocessen skyndades på ytterligare.23
Utanförskap och begränsningar i den gränsöverskridande gemenskapen
Flera av intervjupersonerna som inte fått lära sig meänkieli berättar att avsaknaden av språket har fått allvarliga konsekvenser i deras liv. Flera vittnar om svårigheter att ta del av sitt kulturarv och att de inte känner sig som en del av minoritetsgruppen.24 En kvinna född på
[Intervjupersonen] beskriver sin uppväxt utan meänkieli som en känsla av att hela tiden befinna sig på ytterkanten av sin kultur och att hon tror att det bidragit till hennes känsla av rotlöshet.25
Hon vill att staten ska erkänna den assimileringspolitik den har be- drivit som lett till att hon och andra nu ”lever i ett ingenmansland”. Hon anser att staten har tagit deras språk ifrån dem.
En kvinna född på
För mig så handlar det om att få berätta om den här sorgen. Att på något sätt få sätta den sorgen dit den hör hemma. Till staten, som har gjort det här.26
23Hyltenstam och Salö, s. 91 i Tolv tematiska rapporter, SOU 2023:68.
24Intervju 26, 32, 35, 69, 72, 87, 104, 113, 149.
25Intervju 90.
26Intervju 99.
274
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
Flera intervjupersoner vittnar om liknande problem med relationer inom familjer. En distans har uppstått mellan generationerna på grund av språkförlusten och flera upplever en personlig sorg. Många lägger stor del av skulden på staten och dess förda assimileringspolitik.27
Förlusten av meänkieli leder även till att den gränsöverskridande gemenskapen med finska Tornedalen blir lidande. Utbytet med finska sidan av minoritetsområdet har alltmer begränsats genom att färre talar finska eller meänkieli på svenska sidan. Den gränsöverskridande gemenskap som länge varit en central del av tornedalsk kultur och identitet har därmed blivit alltmer begränsad. En man född på 1920- talet beskriver:
Vi får inte glömma bort finskan! [Gräns]älven som var smal blir som bredare och bredare. Det är nästan så att man inte förstår varandra.28
Det finns även annan forskning som visar att samhörigheten med Finland blivit lidande som en följd av att det bl.a. funnits en nedvär- derande attityd gentemot finländare.29
6.1.2Förlust av språk och kulturarv
Det finns olika berättelser om vad minoritetskulturen för torneda- lingar, kväner och lantalaiset inbegriper och historiskt har inbegripit, utöver det gemensamma språket. Flera intervjupersoner nämner gäst- frihet och vikten av att ”ha ett öppet hem” som en central del av kultu- ren. Andra kulturella yttringar som nämns är goda kontakter med finska Tornedalen, muntliga berättartraditioner, bastu, matkultur, religiositet, olika former av slöjd och hantverk samt ett diversifierat område baserat på variationer av jordbruk, skogsbruk, samlande, jakt, fiske och renskötsel.30
Flera intervjupersoner, särskilt yngre, berättar att de upplever en okunskap om sitt eget kulturella arv. En kvinna född på
27Intervju 12, 13, 26, 30, 63, 79, 114, 133, 149.
28Intervju 36, se även intervju 103, 113, 75.
29Elenius (b), s. 111 f. i Tolv tematiska rapporter, SOU 2023:68.
30Intervju 12, 13, 47, 50, 72, 81, 87, 92, 103.
275
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
Om du får med dig en skam i kulturen eller i barndomen, då tystnar du och tystnaden leder till att du inte främjar. Då har du inget att vara stolt över och då tappar du saker, som leder till en tomhet eller okunskap om var du kommer ifrån, historien, hur den är betydelsefull för dig.31
Flera intervjupersoner berättar att den tilltagande förlusten av meän- kieli också leder till kulturella förluster och utanförskap/exkludering inom den egna minoriteten. Exempelvis försvåras utbytet med finska Tornedalen, och yngre som inte kan språket förlorar tillgången till kulturyttringar såsom berättartraditioner. 32 En man född på 1960- talet berättar om sin uppväxt som ummikko (person som inte be- härskar meänkieli):
När vi var i [ort i Övertorneå kommun] så pratade de [äldre] bara meän- kieli och de var ju ganska skämtsamma i min familj så det var hela tiden skämt, och så skrattade de. Jag var barn då och jag bara: Säg till mig, jag vill också skratta! Och så fick man alltid höra att det inte går att över- sätta. Nu när jag har blivit äldre och lärt mig finska, nu förstår jag att det går ju inte att översätta det där, men det är ju så finurlig humor.33
En stor del av kulturen och traditionerna inom minoriteten har en stark koppling till markerna där de utvecklats och fortlever. En man född på
Den tornedalska kulturen riskerar att dö ut i takt med att byarna i Torne- dalen avfolkas, då de yngre flyttar och bara äldre stannar kvar. Hembygds- gårdarna, fisket och småjordbruken är viktiga för att kulturen ska leva kvar. Men den [kulturen] måste vara levande, annars försvinner den.34
Flera av intervjupersonerna berättar om vikten av områdesanknutna sysslor såsom jakt, fiske, jordbruk, och renskötsel. Läs mer om assimi- lering i relation till kulturell och traditionell markanvändning i kapitel 8.
6.1.3Förhållningssätt till det svenska språket och kulturen
I de intervjuer som är genomförda av Lars Elenius framkommer att det har funnits både positiva och negativa erfarenheter av skolstar- ten. I dessa intervjuer framkommer inte att barnen skulle ha upplevt någon särskild rädsla inför språkbytet i skolan.35
31Intervju 26, se även intervju 63, 87, 108, 109.
32Intervju 84, 86, 103, 113, 134.
33Intervju 113.
34Intervju 86.
35Elenius (b), s. 40 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
276
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
Många av dem som har intervjuats av kommissionen och som är födda under
En kvinna född på
När jag började skolan så var det som att komma till en annan värld.
…Jag förstod inte vad de andra sa.38
Flera av intervjupersonerna såg svenska som något man borde kunna som boende i Sverige och många ville lära sig språket. En man född på
Jag tror att han var medveten om att vi ska klara oss i samhället så måste vi kunna svenska.39
Sättet svenska lärdes ut på beskrivs dock som problematiskt av många av intervjupersonerna. Många berättar om hur det egna språket för- bjöds och nedvärderades i skolan till förmån för svenskan.40 Att under- visningen huvudsakligen skedde på svenska ledde även till att för- äldrar och äldre syskon började tala svenska i hemmet med de yngre barnen för att förbereda dem för den svenska skolgången.41 Läs mer om försvenskning genom skolan i kapitlet 7.
Flera av intervjupersonerna berättar att svenskan och den svenska kulturen under
36Intervju 10, 11, 14, 15, 16, 17, 18, 21, 23, 24, 29, 30, 38, 48, 52, 59, 88, 101, 102, 103, 120, 121, 128, 129, 130, 134, 135, 139, 144, 145, 152.
37Intervju 22.
38Intervju 59.
39Intervju 37, se även intervju 11, 43, 52, 95.
40Intervju 21, 30, 31, 43, 52, 61, 64, 66, 67, 69, 71,72, 84, 94, 95, 102, 107, 108, 110, 114, 154, 159.
41Intervju 54, 82, 115, 136. Se även Elenius (b), s. 41 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
42Intervju 12, 14, 21, 30, 31, 34, 35, 43, 55, 61, 64, 67, 69, 78, 79, 86, 87, 95, 138, 143, 152.
43Hyltenstam och Salö, s. 90 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
277
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
digheter och andra ”officiella yrkespersoner”.44 En kvinna född på
[Hon] berättar att många av lärarna var från södra Sverige och att de inte kunde meänkieli. [Hon] berättar att hennes morfar kunde bjuda lärarna på bastu och att morföräldrarna så gärna ville att deras barn skulle be- traktas som svenska. … [Hon] säger att morföräldrarna tyckte att det svenska språket var fint på något sätt.45
Andra intervjupersoner återger dock en mer negativ bild av svens- karna som högstatuspersoner. En man född på
”Se on ruottalainen”, det betyder att hen är svensk. Men det fanns en annan betydelse också, att hen var en översittare … Uttrycket ”se on ruottalainen” har innebörden att det är onödigt att förklara något för den där svensken, han kommer inte ta åt sig av det en säger. Hen kommer fortsätta att ha sina förutfattade meningar. … Dessa markörer var i all- mänt bruk ännu på
Ett fåtal intervjupersoner berättar dock att de inte upplevt någon skillnad i status mellan svenska och meänkieli i hemområdet.47
Samhällets uppvärdering av det svenska språket och den parallella nedvärderingen av modersmålet ledde enligt flera intervjupersoner till mindervärdeskänslor hos många i minoriteten. Flera berättar om hur svenska alltmer blev regel i publika miljöer såsom politik, skola och arbetsmöten och om hur minoritetspersoner tystnade i de samman- hangen eftersom de upplevde sig ha bristfälliga kunskaper i svenska. Flera berättar även att de upplevt sig som sämre människor i sådana sammanhang.48
Ovan har stigmatiseringen av meänkieli beskrivits som en av flera faktorer som bidrog till de meänkielitalandes språkbyte. Särskilt sko- lans förbud mot meänkieli var en orsak till att skammen över språket inplanterades hos barnen.49
44Intervju 37, 124.
45Intervju 104, se även intervju 14, 74, 92.
46Intervju 14, se även intervju 10, 30.
47Intervju 33, 100, 103.
48Intervju 19, 23, 30, 55, 88, 106, 107, 111, 121, 139, 149, 152.
49Hyltenstam och Salö, s. 90, Elenius (b), s. 125 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
278
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
6.1.4Religionens olika roller i försvenskningen
Både Svenska kyrkan och väckelserörelsen laestadianismen har haft betydande men lite olika roller i försvenskningen och bevarandet av meänkieli. Inom laestadianismen var inställningen till språkfrågan prag- matisk och synen att det kristna budskapet skulle spridas på folkets modersmål dominerade.50 Laestadianismen spelade därför en viktig roll för bevarandet av meänkieli eftersom rörelsen använde finska som mötesspråk, vilket blev betydelsefullt för språkets roll och status. Dessutom var det möjligt för personer utan utbildning och särskild samhällsposition, att verka som ledare i väckelsearbetet.
Laestadianismen utvecklades m.a.o. till en i hög grad lekmanna- ledd väckelserörelse.51 Laestadianismen blev på så sätt en motkraft till stigmatiseringen av meänkieli och har varit en av de viktigaste fak- torerna bakom bevarandet av språket. Laestadianska ledare var sam- tidigt drivande bakom tillkomsten av statliga skolor med enbart svenska som undervisningsspråk. Inom Svenska kyrkan var det viktigt att prästerna i minoritetsområdet lärde sig finska och kunde använda sig av finska i kontakter med församlingsmedlemmarna.52 Samtidigt har många upplevt att Svenska kyrkan har drivit på försvenskningen.
Den komplexa roll som kristendomen spelat i relation till språklig och kulturell assimilering återspeglas i berättelserna från intervju- personerna.
Åena sidan finns berättelser som visar hur kyrkan i vissa fall drivit på försvenskningen. Intervjupersonerna ger exempel på hur vissa svensktalande präster hållit gudstjänster på svenska i byarna även när församlingen huvudsakligen varit meänkielitalande, och det finns berättelser om hur präster försvenskat minoritetspersoners namn i kyrkböckerna mot deras vilja.53
Åandra sidan berättar flera intervjupersoner om hur den inom- kyrkliga väckelserörelsen laestadianismen, har haft bevarande inverkan på meänkieli och finska i minoritetsområdet genom att söndags- böner och kyrkliga samlingar traditionellt hålls på bygdens språk inom väckelsen.54 Några intervjupersoner berättar dock att väckelse-
50Snellman, Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970, s. 28 i Tolv tematiska rapporter, SOU 2023:68.
51Snellman, s. 9 i Tolv tematiska rapporter, SOU 2023:68.
52Hyltenstam och Salö, s. 101 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
53Intervju 58, 83, 97.
54Intervju 27, 30, 48, 73, 99, 102.
279
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
rörelsens utbredning i minoritetsområdet har minskat under andra halvan av
I de byar och församlingar där väckelsen fortsatt är stark berättar flera intervjupersoner att bönemötena fortfarande har en positiv effekt på bevarandet av meänkieli. En man född på
[Intervjupersonen] berättar att det kommande helg kommer gästande predikanter, som håller bön på [lördag och söndag], och att det lär komma många unga, också från Kiruna. [Han] berättar att hans hus brukar vara fullt sådana helger. Mötena är tvåspråkiga [på meänkieli och svenska] och tolkas alltid. [Han] tycker att det är viktigt att man kan få lyssna på det språk man förstår. [Han] säger att barnen inte är helt ummikkot [personer som inte behärskar meänkieli]. Bönemötena har haft stor be- tydelse för det tror [han].56
6.1.5Kvinnor och mäns relationer till assimilation och bevarande av språket och kulturen
Flera intervjupersoner berättar att det under deras uppväxt kring mit- ten av
De berättar att flickorna oftare var benägna att prata svenska i skolan och på fritiden samt att de var mer benägna att ändra sin svenska dialekt till rikssvenska.57 Ett antal av intervjupersonerna berättar att de inte vet vad som orsakade skillnaden.58 Några av intervjuperso- nerna reflekterar över att orsaken till skillnaden i språkanvändning kan ha varit olikheter i förväntningarna på pojkar och flickor. Flickorna fick oftare höra att de skulle vidareutbilda sig och flytta söderut för arbete medan pojkarna oftare fick höra att de inte behövde vidare- utbilda sig eftersom de förväntades stanna kvar i det meänkielitalande området och arbeta med jordbruk, industriarbeten och skogsarbeten.59
Intervjupersonernas berättelser om genusskillnader överensstäm- mer med de intervjuer som gjorts av Lars Elenius, som indikerar att flickor i skolmiljön i mitten på
55Intervju 48, 66, 88.
56Intervju 50, se även intervju 27, 49.
57Intervju 36, 78, 95, 99, 103, 112, 136.
58Intervju 78, 103.
59Intervju 43, 45, 66, 95, 99, 112, 128, 139, 153.
60Elenius (b), s. 75.
280
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
att det betraktades som manligt att prata meänkieli och att pojkar var rädda för att betraktas som snobbiga om de pratade svenska. Meän- kieli har också varit förknippat med det som ansetts vara manliga sysslor så som jakt, fiske och fotboll. Det finns studier som visar att vuxna gifta kvinnor främjade språkbytet när deras barn nådde skol- åldern.61 Det förekom exempelvis att mammor började prata svenska med barnen inför deras skolstart. Det var också vanligare att mam- morna kunde svenska bättre än papporna.62
6.1.6Överföring av språk och kultur till yngre generationer
Förbud mot att tala meänkieli i hemmet
Ett framträdande exempel på språklig och kulturell assimilering i in- tervjuerna är berättelserna om hur föräldrar i växande utsträckning slutat föra meänkieli vidare till sina barn under andra halvan av 1900- talet.63 Meänkieli blev därmed ett språk som de vuxna talade sins- emellan medan svenska talades till barnen.64 I vissa hem förbjöd för- äldrarna uttryckligen barnen från att lära sig modersmålet för att främja svenskan.65 En man född på
Han kommer ihåg att det allmänna språket i [hemorten] var svenska men att den äldre generationen talade meänkieli sinsemellan. [Han] be- rättar att när han gick i skidskolan så talade skidläraren bara svenska med honom men att han hörde hur skidläraren kunde byta till meänkieli när han talade med någon vuxen. Detta trots att skidläraren visste att [inter- vjupersonen talade meänkieli]. [Han] berättar att detta med att inte tala meänkieli och finska med barn och ungdomar även gällde föräldrar till hans kompisar.66
Ett antal intervjupersoner berättar att det förekom att föräldrar med flera barn drog en språklig gräns mitt i barnaskaran. De äldre lärde sig meänkieli under barndomen medan de yngre endast blev tilltalade på svenska. Sådana gränsdragningar i syskonskaror rapporteras ha skett kring mitten av
61Huss, Språkförlustens konsekvenser. Om språk, kultur och välbefinnande, s. 31 i Tolv tema- tiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
62Elenius (b), 2023. s. 42 och s. 128 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
63Hyltenstam, och Salö, s. 97 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
64Intervju 1, 12, 34, 35, 46, 69, 82, 87, 92, 104, 111, 114, 122, 126.
65Intervju 35, 55, 64, 138.
66Intervju 111.
67Intervju 69, 78, 95, 99, 121.
281
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
Intervjupersonerna berättar att meänkieli förts vidare som ett hemspråk jämbördigt med svenskan endast i ett fåtal familjer.68 I ett antal familjer har dock språket förts vidare till yngre generationer genom att barnen antingen delvis förstår eller delvis talar meänkieli men har en mer utvecklad kunskap i svenska.69
En fråga som måste ställas i sammanhanget är om det var föräld- rarnas fria val att sluta föra över meänkieli till barnen. Svenskan var det enda undervisningsspråket i skolan och föräldrarna saknade där- för alternativ när det gällde barnens undervisningsspråk. Det var inte heller tänkbart att barnen skulle lära sig båda språken då tvåspråkig- het ansågs vara skadligt för inlärningen av svenskan och skulle leda till s.k. halvspråkighet. En annan faktor var att meänkieli hade låg status och att vägen till framgång ansågs vara att lära sig svenska.70 En kvinna född på
Det fanns ju inget fritt val … jag blir mest ledsen, för jag kan ju inte bli arg [på föräldrarna], för de har helt enkelt tvingats att vara ”rätt” som svensk.71
Sammanfattningsvis var omständigheterna sådana att många inom minoriteten inte förde språket vidare till nästa generation.
Nedvärderingen av och skammen för språket en anledning till att språket inte förts vidare
Intervjupersonerna nämner ett antal bidragande orsaker till att meän- kieli inte förts vidare fullt ut till yngre generationer. Flera berättar om hur de själva eller äldre familjemedlemmar, på grund av moders- målet och grupptillhörigheten, fått utstå bestraffningar, språkförbud och skambeläggande i den svenskspråkiga skolan under
[Hon] tror att [den endast svenskspråkiga] arbetsstugan satt spår i hen- nes pappas självkänsla när det kommer till språket. … [Hon] kommer ihåg att hennes pappa var upprörd på hennes mamma för att [mamman]
68Intervju 76, 136.
69Intervju 55, 101, 104.
70Huss, s. 11 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
71Intervju 62.
72Intervju 12, 28, 32, 55, 74, 82, 90, 100, 101, 104, 105, 122, 140.
282
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
talade finska med barnen och att han tyckte att hon skulle tala svenska. [Intervjupersonen] säger att ändå talade hennes pappa själv mest finska med andra vuxna men att han kunde gräla på hennes mamma och säga att ”barnen måste kunna svenska” och att ”finska är fult”.73
Flera intervjupersoner berättar även att nedvärderingen och skam- men kring språket har varit drivande i att meänkieli inte lärdes ut till barnen.74 En man född på
[Föräldrarna] hade ordning att de tilltalade [honom] på meänkieli medan [han] skulle svara på svenska. Därför lärde [han] sig aldrig att tala språ- ket, men han förstår mycket av det. [Intervjupersonens] föräldrar ansåg att meänkieli var ett ”underlägset språk” och att han aldrig skulle komma någonstans i världen genom att tala meänkieli. … [Intervjupersonen] är upprörd över att det fortfarande bland tornedalingar finns ett ”internali- serat självhat”, att man lägger skulden på sig själv och inte på regeringen. [Han] uttrycker att hans föräldrar förväntade sig att han skulle flytta från Tornedalen, och att de inte ville att han skulle lära sig meänkieli utan bli svensktalande, ”en fin människa”, vilket [han] kände tidigt.75
Några intervjupersoner berättar även att avsaknaden av ett erkännande av meänkieli som ett språk under
Det har varit väldigt tyst i vår familj, man har inte pratat speciellt mycket med varandra. Det var förbannat tyst. Det har liksom inte funnits något språk. Mamma och pappa pratade ju aldrig meänkieli med oss barn. Det hade dom ju förstått nånstans att det var så skambelagt. … Dom ville ju såklart sina barns bästa kan jag tänka mig och det var då att inte belasta dom med meänkieli språket. Som inte ens hette meänkieli då för det var ett så lågstatusspråk.77
Forskningen visar att när en minoritet slutar föra över språket till sina barn kan barnen uppleva en påtaglig tystnad i hemmet och se- nare bli medvetna om den skam och stigmatisering som föräldrarna fått uppleva. Det förekommer att det finns en tystnad kring det egna språket och den egna identiteten när språket inte längre används.78
73Intervju 94.
74Intervju 1, 26, 30, 34, 111, 126, 133.
75Intervju 55.
76Intervju 16, 27, 35.
77Intervju 34.
78Huss, s. 13 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
283
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
Stigmatiseringen av språket och de gamla uppfattningarna om två- språkighet som skadligt för inlärningen av majoritetsspråket levde kvar långt inpå 1950- och
Oro för halvspråkighet var också en anledning till att språket inte fördes vidare
Ytterligare en starkt bidragande orsak till att meänkieli inte förts vidare till barnen är enligt många intervjupersoner att föräldrarna varit oro- liga för att inlärning av meänkieli skulle skada inlärningen av svenska. Senare forskning har visat att inlärningen av ett språk inte skadar in- lärningen av ett annat.80
Rädslan för att barnen skulle bli ”halvspråkiga” var enligt flera intervjupersoner en bidragande orsak till att många föräldrar under andra halvan av
En gång var det en hund på vår gård, vår hund löpte. Mamma var så irriterad på hanhundarna så då öppnade hon fönstret i mitt rum och så skrek hon: Mene kotia koira! Jag frågade: Men mamma vad sa du åt hun- den? Jamen, jag sa att den skulle gå hem … och så stannade hon upp. Då kom det där att barnen ska inte få lära sig, de blir halvspråkiga, det blir bara rotvälska, de kommer inte klara sig i skolan … Det blir ju en liten sorg i det här. [Hon berättar att mamman senare i livet blev dement och då mest pratade meänkieli]. Det var jobbigt och jag försökte. Men vad har jag lärt mig? Mene kotia koira, hirvi, ei saa peittää. [sv. gå hem hund, älg, får ej övertäckas] … Det är sorgen att inte få prata. Att jag inte fick lära känna min mormor som var en snäll tant. … nu förstår jag att min mormor skulle ha haft så mycket att berätta om bara vi kunnat prata med varandra på samma språk … men i stället var det bara korta fraser vi kunde använda och förstå varandra med.82
79Huss, s. 10 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
80Se Hyltenstam och Salö, s. 38 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
81Intervju 46, 50, 82, 85, 90, 149.
82Intervju 35.
284
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
De finska mödrarna stigmatiserades men stärkte överföringen av språket
Några intervjupersoner berättar att överföringen av meänkieli stärkts i de fall då släktskap och utbyte med finska Tornedalen upprätthållits. Behovet av modersmålet har då ökat och miljöerna där språket kun- nat användas har blivit fler.83 Det finns studier som visar att kvinnor från Finland i egenskap av mödrar har haft stor betydelse för många familjers fortsatta användning av finska, vilket har bidragit till att meänkieli bevarats och berikats.
I minoritetsområdet har det traditionellt varit vanligt med tvär- giften, vilket i praktiken inneburit att den ena parten, oftast kvinnan, kom från Finland och i många fall från finska Tornedalen.84 Sam- tidigt har de finska mödrarnas överföring av finska till sina barn setts som problematiskt.
En undersökning om språkförhållandena i nuvarande Haparanda, Övertorneå och Pajala, läsåret 1957/1958 syftade till att ”ta reda på i hur många hem av samtliga i skolområdet modern härstammande från Finland”. Det ansågs problematiskt för barnens språkinlärning att cirka 28 procent av mödrarna härstammade från Finland och där- med kopplades barns okunskap i svenska till den höga andelen in- gifta finska kvinnor.85
Att det ansågs vara problematiskt att mödrar pratade finska med barnen bidrog säkerligen till en känsla av skam och skuld. Några inter- vjupersoner berättar om när de som barn upplevt att deras mamma eller mormor/farmor känt skam eller nedvärderats på grund av sin finländska bakgrund. Intervjupersonerna menar att finskan uppfat- tades av omgivningen som ett
Att skolbarnens brister i svenska språket ansågs bero på de ingifta finska kvinnorna framkommer i ett brev från rektorn för Torne- dalens folkhögskola till överläraren i
Ni känner mycket väl till, att det finns stora brister i gränsbefolkningens förmåga att hantera det svenska språket korrekt. En bidragande orsak är givetvis de många ingifta finska kvinnorna, vilkas språk blir hemmens samtalsspråk. Myndigheterna har behjärtat denna situation och tilldelat
83Intervju 33, 132, 136, 161.
84Hyltenstam och Salö, s. 61 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
85Haparanda kommun, Karl Gustav skolarkiv, 7II:18, Språkundersökning 1958.
86Intervju 4, 26, 135, 152, 161.
285
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
Tornedalens folkhögskola statsanslag för nybörjarkurser i svenska språ- ket för finskspråkiga svenska medborgare.87
Det fanns även en föreställd hierarki mellan kvinnor i minoritets- området där den tornedalska kvinnan statusmässigt placerade sig före den finska men efter den svenska i rangordning. Författaren Kerstin
De hade tydligt ett behov av att vilja lyfta sig själv, vilket i själva verket kanske inte är uttryck för något annat än bristande självkänsla. Som kvinna vill man duga och om inte annat så genom arbete och försöka på så sätt att prestera ett värde i andras ögon. Att då förknippas med ett språk som inte dög och en kultur som inte var lika fin, var tankar och känslor som påverkade den egna självbilden negativt.88
Konsekvensen blev utanförskap, kunskapsluckor och skuldbeläggande
Flera intervjupersoner berättar om hur de generationer som inte fått lära sig modersmålet har upplevt ett utanförskap och en brist på sam- hörighet i relation till familjen och minoritetsgruppen. Bristande över- föring av meänkieli har även medfört att yngre generationer fått be- tydande kunskapsluckor om sin egen historia och sitt kulturarv enligt ett antal intervjupersoner. Flera intervjupersoner som inte fått lära sig meänkieli upplever ilska, sorg, otillräcklighet, skam eller skuld över att inte kunna språket. Vissa uttrycker även att språket har stulits från dem.89 En man född på
[Intervjupersonen] kan känna en viss skuld över att vara den första gene- rationen som är försvenskad, att ”det är här det slutar”, som han säger.
…Han beskriver det som: ”En stor utdragen sorgeprocess, som länkar till att någonting som funnit så länge är brutet i mig – att jag är punkten där det bryts”. … ”Det skapar mycket problem i dag. Försvenskningen är inte något som är dött och avslutat … det är någonting vi måste han- tera, som jag måste hantera nästa vecka. Det är inte slut”.90
Några intervjupersoner berättar att bristen på överföring av meän- kieli har lett till konflikter inom familjen och diskussioner om skuld- beläggande av äldre generationer som inte fört språket vidare och av
87Haparanda kommun, Karl Gustav skolarkiv, skolstyrelsens protokoll, bilagor och diverse hand- lingar 1954 och 1954.
88Intervju 168.
89Intervju 26, 27, 34, 60, 62, 64, 66, 72, 79, 92, 99, 108, 114, 138, 149.
90Intervju 69.
286
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
yngre generationer som inte lärt sig.91 En kvinna född på
[Hon] berättar att hon inte lärt sina barn meänkieli och att det är något som hon ser som ett stort misstag. … [Hon] berättar att hennes son varit mycket irriterad på henne för att hon inte lärt honom språket. [Hon] säger att hennes son sagt åt henne att hon begått ett stort fel och att [hon] erkänt åt honom att det har hon gjort men att hon inte förstod bättre.92
Det framkommer i intervjuerna att många känner skam och skuld över att inte ha lärt ut språket till sina barn. En intervjuperson född på
Ett antal av intervjupersonerna som tillhör den generation som inte fått lära sig meänkieli under uppväxten berättar även om nutida svårigheter med att föra vidare minoritetens språk och kulturarv till sina egna barn. Flera vittnar om svårigheter med att föra vidare ett språk de inte själva fullt ut behärskar och om den nutida skolans bris- tande uppfyllelse av deras barns rättigheter till undervisning på mino- ritetsspråket.94 Även bland intervjupersoner i den äldre generationen, som tidigare inte fört språket vidare under de egna barnens uppväxt, finns i dag ett nyvaknat intresse för att lära barnen och barnbarnen meänkieli.95
6.1.7Revitalisering av språk och kultur
Återtagen stolthet över språket
Flera intervjupersoner, både äldre och yngre, berättar att meänkieli och minoritetskulturen fått en märkbar statushöjning under de se- naste två årtiondena. Den rörelse inom kultur och media som har synliggjort meänkieli och bidragit till att meänkieli används i olika fora har haft en viktig roll.96 Intervjupersoner beskriver hur de börjat känna sig stolta över språket, att hämningar att tala meänkieli lossnar
91Intervju 1, 50, 91, 99.
92Intervju 82.
93Intervju 37.
94Intervju 12, 13, 61, 64, 69, 76, 83, 104 132, 150, 154, 161.
95Intervju 88, 136.
96Hyltenstam och Salö, s. 49 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
287
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
och att språket inte ses som fult i samma utsträckning som förr.97 Flera berättar även om hur de själva eller bekanta har börjat återta språket och att viljan att lära sig meänkieli märkbart ökar.98 En kvinna född på
[Intervjupersonen] upplever att det i hennes släkt skett en förändring gällande hur man ser på både den egna kulturen och det egna språket och att det för henne känns helt fantastiskt. [Hon] förklarar att hon i dag kan se att de är stolta över språket och att de tycker att det är bra att kunna flera språk. [Hon] berättar att hennes morbror har den torne- dalska flaggan på sin gård och att det hos honom vittnar om en stolthet över kulturen som [hon] tror inte fanns där för 20 år sedan.99
Flera intervjupersoner berättar att språkets och kulturens ökade syn- lighet i litteratur, teater och musik har haft avgörande betydelse för statushöjningen. En kvinna född på
Jag tänker på första gången jag kände mig lite stolt över att jag var från Tornedalen. Det är heller inte så länge sedan. Det var när jag kom hem till någon person, jag jobbade i hemsjukvård då, som höll på och läste Mikael Niemis bok, Populärmusik från Vittula, som hade kommit ut då.
…Hon var helt fascinerad över den, hela boken egentligen. Jag var så glad, det var så skönt. Jag var så glad att han hade skrivit det där.100
Vissa intervjupersoner berättar även att ökad synlighet i högre ut- bildning och ett växande utbud av kurser i språket har haft positiv påverkan på statusen för språket, kulturen och minoritetsgruppen.101 Betydelsen av språkets synlighet i det offentliga för revitaliseringen tas även upp i Leena Huss forskarrapport. Språkets synlighet i offi- ciella sammanhang, t.ex. på skyltar eller i kulturlivet, kan ge språkets talare och språkets potentiella talare en känsla av att det är mer legi- timt än tidigare att använda språket i samhället. Även om staten har en viktig roll i att främja språkanvändningen genom lagstiftning och annat, är det talarnas egen attityd till språket som är avgörande för
om ett språk ska överleva.102
97Intervju 46, 66, 68, 72, 77, 98, 111, 113, 152.
98Intervju 12, 79, 118.
99Intervju 104.
100Intervju 46, se även intervju 95, 104, 113, 152, 141.
101Intervju 111, 114.
102Huss, s. 18, 21 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
288
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
Motstånd och hinder på vägen mot revitalisering
Flera intervjupersoner menar samtidigt att revitaliseringen och åter- tagandet av språk och kultur fortsatt möter motstånd och hinder. Ett antal intervjupersoner berättar att de regelbundet möts av ifråga- sättande från det omgivande samhället rörande värdet i minoritets- kulturen och språket.103 Vissa berättar om upplevelser av hot och risk för social utfrysning i lokalsamhällen som följd av att de organiserat sig för språket och kulturen. Andra berättar om hur de mött ifråga- sättande och motstånd från myndigheter och kommunpolitiker i minoritetsområdet när de drivit projekt för att revitalisera språk och kultur eller när de försökt utnyttja rätten till modersmålsundervis- ning för sina barn.104
Flera intervjupersoner berättar att de vid olika tillfällen försökt återta modersmålet genom studier i vuxen ålder. Ett antal vittnar dock om att de mött praktiska svårigheter då utbildningsutbudet varit be- gränsat, att de utbildningar som erbjudits inte skett i deras hemområde eller under tider som inte gått att kombinera med deras övriga livs- pussel.105
Forskningssammanställningen av Leena Huss visar även att åter- tagandet av ett minoritetsspråk som tidigare nedvärderats delvis inne- bär andra utmaningar jämfört med att lära sig ett nytt språk med högre status, såsom franska eller tyska.106 Ofta ställs de som ska lära sig språket inför olika former av ”språkspärrar”, något som även flera intervjupersoner vittnar om. Vissa berättar att de kan uppleva högre krav att kunna språket felfritt från början eftersom de haft språket kring sig hela livet, något som skapar hinder att börja tala.107
Andra berättar om hur upplevelsen av att inte ha blivit inklude- rade i språkgemenskapen under uppväxten lett till att de distanserat sig från språket och identiteten, en distansering som sedan behöver överbryggas vid språkåtertagande i vuxen ålder. En kvinna född på
När [intervjupersonen] var barn ”stängde hon öronen” när hennes för- äldrar och hennes pappas syskon talade meänkieli. Som vuxen upplever hon att hon aktivt måste försöka ”slå på” öronen när hon hör meänkieli
103Intervju 13, 76, 99, 136, 161.
104Intervju 12, 13, 76, 81, 99, 132, 139.
105Intervju 46, 79, 104, 114.
106Huss, s. 22 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
107Intervju. 12, 83, 98, 114.
289
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
talas. Hon måste medvetet tänka att hon ska ”lyssna på orden” när meän- kieli talas i omgivningen.108
Vissa intervjupersoner berättar även att de bland äldre familjemed- lemmar eller vissa i minoriteten upplevt ett motstånd mot att återta språket och kulturen. En man född på
[Intervjupersonen] berättar att tidning METavisi startades] och att det började talas om meänkieli i samhället. Så minns han hur hans moster en gång sa att: ”Nå måste man dra upp det där nu igen. Nu är vi ju svenskar, nu ska vi prata svenska och inte hålla på med det där fula språket”. [Inter- vjupersonen] tror att hon tyckte så för att hon varit en av dem som blivit bestraffad för att hon pratat meänkieli som barn. [Han] säger att det säkerligen väckte smärtsamma minnen och rev upp sår från en tid då de äldre själva inte fick tala sitt språk.109
En man född på
Det är först under de senaste fem åren som vi börjar vakna till liv och börjar upprätta vår stolthet. … [Intervjupersonen] tror dock att torne- dalingarna själva har ”en del i skulden” för de bristfälliga kunskaperna om Tornedalen. [Han] beskriver den tornedalska mentaliteten som ”ei se kannatte” [sv. det lönar sig inte]. [Han] tror dock att anledningen till den mentaliteten kan sökas i att tornedalingarna varit undertryckta.110
Ökande tillgång till kulturarv och förbättrade arbetsmöjligheter
Flera intervjupersoner berättar om positiva konsekvenser som följt av ökad synlighet av minoriteten och att minoriteten själv börjat upp- värdera och återta språket. Intervjupersoner upplever sig ha fått bättre tillgång till sitt kulturarv, att de har en ny stolthet över sitt ursprung och att relationer inom familjer i vissa fall fördjupats genom språk- återtagande.111
Vissa berättar även att ökade kunskaper i modersmålet lett till förbättrade arbetsmöjligheter inom exempelvis vårdyrken och på den finska arbetsmarknaden.112 En man född på
108Intervju 79, se även intervju 99, 114, 137.
109Intervju 133, se även intervju 64, 76, 104.
110Intervju 77.
111Intervju 9, 72, 95, 104, 106, 108, 111, 114, 117, 133.
112Intervju 68, 79, 152.
290
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
att han som vuxen lärde sig meänkieli och besökte en kulturfestival i Pajala i början av
Det var en enorm kulturell vändning och efter det har alla gått rakryg- gade och utforskat kulturen. Jag njuter ju nu eftersom jag kan ju som finska mer eftersom jag bor i [ort vid finska gränsen]. Men jag förstår ju allt och det är ju den här humorn och allting och jag tänker ju alltid på alla fastrar och farbröder och alla skämt de haft. Jag förstår verkligen när de säger att: ”Det går inte att översätta”.113
6.2Assimileringens konsekvenser för identiteten
6.2.1Olika begrepp används inom minoriteten för den egna gruppen
Intervjupersonerna använder ett flertal olika ord för att benämna sig själva och minoritetsgruppen. Ett antal intervjupersoner berättar att det inte förekommit några exakta definitioner av vem som kallats vad inom minoritetsområdet och att vissa intervjupersoner uttrycker en ovilja att kategorisera människor i olika grupper.114 Den vanligast före- kommande självbenämningen i intervjuerna är tornedaling. Många av intervjupersonerna som bor i, eller har sitt ursprung i, nuvarande Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner kallar sig själva torne- dalingar. Benämningen tornedaling används dock även av vissa från Kiruna och Gällivare kommuner.115
Benämningen lantalainen används huvudsakligen av intervjuper- soner som bor i, eller har sitt ursprung i nuvarande Kiruna och Gälli- vare kommuner.116 Flera intervjupersoner identifierar sig med alla benämningarna och ser orden som olika uttryck för samma grupp.117 Självbenämningen kvän används av ett antal intervjupersoner från Kiruna, Gällivare och Pajala kommuner. Många av de intervjuperso- ner som benämner sig som kvän kallar sig även lantalainen.118 Ett antal av intervjupersonerna berättar att de använder olika benäm- ningar beroende på sammanhanget och vem de pratar med.119 En
kvinna född på
113Intervju 113.
114Intervju 49, 51, 59, 78.
115Intervju 19, 23, 34, 36, 64, 73, 90, 103.
116Intervju 10, 14, 24, 47, 51, 52, 69, 107, 126.
117Intervju 13, 18, 59, 101, 149, 161.
118Intervju 12, 13, 29, 50, 53, 59, 80, 88, 120, 122.
119Intervju 71, 69.
291
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
[Intervjupersonen] identifierar sig som tornedaling, kvän och lantalainen. Hon ser kvän som ett samlingsbegrepp. … I Kiruna ställs identitets- begreppen mot andra saker, det tolkas in mer i begreppen. [Hon] upp- lever att rätten till självidentifikation inte är lika självklar som för andra grupper. Hon känner sig inte bekväm att i alla lägen säga att hon iden- tifierar sig som alla identitetsbegrepp för minoriteten. Begreppen är situationsbundna.120
Flera av intervjupersonerna berättar att de har en blandad familje- bakgrund och även identifierar sig som same eller ”lappalainen” (sv. lapp).121 En kvinna född på
[Intervjupersonen] säger att hon även kan se det som att assimilerings- politiken förstärkt den samiska identiteten hos hennes egna barn för att samerna på något sätt varit en förebild för dem genom att det var många samer i samhället som orkade kämpa emot staten och på så sätt lyckades behålla sin kultur och sitt språk trots allt. [Hon] säger att lantalaiset rent generellt hade svårare att behålla det finska språket genom assimilerings- processen.122
Flera av intervjupersonerna framhåller att de utöver minoritetsiden- titeten även betraktar sig själva som svenskar.123 En kvinna född på
Alla känner ju här att de måste vara svenskar, att vi är svenskar, men identitetsmässa är vi ju inte svenskar. Vi är ju finnar, samer.124
6.2.2Avsaknad av samhörighet och sämre psykiskt mående
Avsaknad av samhörighet
Flera intervjupersoner berättar att de upplevt en förlust av samhörig- het inom minoritetsgruppen. Vissa ger uttryck för det på individ- nivå, exempelvis att de själva inte känner sig som fullvärdiga med- lemmar inom minoriteten till följd av kultur- och språkförlust.125
Andra intervjupersoner berättar om förlust av identitet på en kollektiv nivå, exempelvis genom att personer inom minoriteten inte
120Intervju 13.
121Intervju 15, 53, 69, 71, 82, 83, 113.
122Intervju 107.
123Intervju 18, 33, 45, 78, 104, 108, 111, 139.
124Intervju 62, se även intervju 134.
125Intervju 13, 19, 31, 79, 87, 90, 107, 109, 114.
292
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
länge känner varandra inom gruppen eller att minoritetsgruppen blivit osynliggjord i relation till det omgivande samhället.
En kvinna född på
Några intervjupersoner lyfter fram diskussionen om vem som får identifiera sig med gruppen och har uttryckt en ”osäkerhet” ifall de kan säga att de är tornedaling, kvän eller lantalainen. En kvinna född på
Vissa intervjupersoner, särskilt lantalaiset, upplever fortsatt att minoritetsgruppens existensberättigande ifrågasätts av det omgivande samhället och staten.128
Identitet kopplad till upplevelser av skam
Många intervjupersoner kopplar samman nedvärderingen av meän- kieli med en nedvärdering av minoritetspersoner och gruppen som kollektiv.129 En man född på
Intervjuare: Tror du att det finns någon historisk förklaring till varför man inte hävdat sin historia och sin bakgrund?
Ja, man är kuvad på något vis. Det börjar väl med barnen i skolan där de inte fick prata sitt språk. Det är ju kuvning det också. [Intervjupersonen] minns [skol]inspektören från [ort i Pajala kommun] som åkte runt i hela Tornedalen och predikade att vi är svenskar och vi ska prata svenska. Det kanske är något som fortsätter till vuxen ålder, kuvningen som man upplevt som barn.130
126Intervju 117, se även intervju 10, 30, 36, 87, 109, 110.
127Intervju 60, se även intervju 117.
128Intervju 11, 13, 122.
129Intervju 11, 12, 13, 23, 34, 38, 47, 55, 102, 103, 104, 105, 113, 118, 120, 121, 122, 126, 133, 134, 135, 136, 139.
130Intervju 29.
293
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
Flera intervjupersoner berättar att de själva eller närstående tidigare sammankopplat sin minoritetsidentitet med upplevelser av skam. En man född på
[Intervjupersonen] säger att hans pappa var assimilerad och pratade svenska och att [intervjupersonen] kunde känna stolthet över det medan han kunde skämmas över att hans mamma pratade finska. [Han] berättar att han kunde säga ”men prata svenska med mig när vi är ute bland folk” till sin mamma. [Han] säger att han på olika sätt försökte tala om för henne att han inte ville att omgivningen skulle höra att hon pratade finska.131
Avsaknad av kunskap i meänkieli och upplevelser av utanförskap
Kunskap i meänkieli har en central roll i minoritetens identitet. Sam- tidigt är språket inte alltid avgörande. Många identifierar sig med mino- riteten även om de inte behärskar meänkieli. Uppfattningarna om detta skiljer sig dock åt inom minoriteten.132 Samtidigt som den upp- levda nedvärderingen av minoritetsspråket ledde till att vissa tog av- stånd från minoritetsgruppen berättar flera intervjupersoner att deras avsaknad av kunnande i meänkieli är en starkt bidragande orsak till att de i dag inte upplever sig som fullvärdiga medlemmar av gruppen.133 En kvinna född på
[Intervjupersonen] säger att hon kunde känna sig utanför sammanhåll- ningen i byn och att det inte bara hade att göra med att hon inte kunde meänkieli utan att hon även alltid känt att hon kommer att flytta från bygden när hon blir vuxen. [Hon] säger att man såg det som att man levde i en utflyttningsbygd med en finsk kultur som hade låg status i sam- hället samt att det ansågs omodernt. [Hon] tror ändå att de känslorna hade kunnat motverkas om man lärt sig språket och kunnat på så sätt känna någon slags samhörighet med omgivningen.134
I forskningssammanställningen av Hyltenstam och Salö redogörs för olika studier som visar på språkets betydelse för en minoritets iden- titet. Forskning om värdering och självuppfattningar bland minori- teten visar att meänkieli måste betraktas som ett viktigt element i
131Intervju 108, se även intervju 34, 38, 55, 149.
132Hyltenstam och Salö, s. 107, i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
133Intervju 59, 67, 72, 77, 104.
134Intervju 114.
294
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
minoritetens identitet. Detta trots att endast ett fåtal av de ungdomar som deltog i studien uppgav sig använda meänkieli.135
Uppsplittring av sysselsättningar och näringar
En annan bidragande orsak till avsaknaden av samhörighet kan vara uppsplittringen av traditionella sysselsättningar och näringar. Från att tidigare ha bedrivit småskaliga jordbruksnäringar där kommunika- tionen var på meänkieli övergick minoriteten från
Tystnadskultur och sämre psykiskt mående
Flera intervjupersoner vittnar om en tystnadskultur kring det egna kulturarvet. Intervjupersonerna berättar att minoritetens och släktens egen historia många gånger inte förts vidare till yngre generationer. En kvinna född på
[Intervjupersonen] beskriver det som att hennes generation fått uppleva ”sviterna” eller ”vågskvalp” av det som hennes föräldrars generation upp- levde. Hon menar att det obehagliga som man fick uppleva tystades ner, och att det fanns en ”tystnadskultur”. [Hon] säger att hennes man vet väldigt lite om sina mor- och farföräldrars släkt på grund av denna tyst- nadskultur. ”Det var obehagligt säkert också många gånger, och man lägger locket på i stället”, säger hon.137
Enligt ett antal intervjupersoner är en bidragande orsak till tystnaden om den egna gruppen att dess historia inte fått ta plats i forskning och undervisning, inte heller inom det ursprungliga minoritetsområ- det. En kvinna född på
Vi pratade om Australiens urinvånare och om urinvånare i Amerika, men ingenting om vårat eget land – ingenting om samerna, ingenting om tornedalingarna.
135Hyltenstam och Salö, s. 87 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
136Elenius, (b), s. 92 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
137Intervju 59, se även intervju 16, 26, 34, 69, 105, 108, 110, 111, 118, 121, 125, 152.
295
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
Intervjuare: Vad var anledningen till det?
[Intervjupersonen] tror att det kan bero på dålig självkänsla, att ens egen historia inte upplevs som viktig. … Hon minns att det i läroböckerna i skolan inte fanns någonting om Tornedalen eller samerna. ”Det var ju bara ett blankt papper”.138
Ett antal intervjupersoner sammankopplar nedvärderingen av identi- teten eller förlusten av samhörighet i gruppen med ett sämre psykiskt mående bland minoritetspersoner.139
I forskning om konsekvenserna av språkförlust framkommer att sorgen och tystnaden kring ett förlorat språk i många fall gått vidare till barnen och barnbarnen och att det kan orsaka kommunikations- svårigheter mellan generationerna.140 Det finns studier som visar att förlust av språk, kultur och identitet kan leda till ohälsa även om om- rådet fortfarande är relativt outforskat. Det finns exempelvis forskning som visar att språk- och kulturförlust kan leda till generationsöver- gripande trauman. Det finns även studier som pekar på att språkbeva- rande insatser kan förväntas bidra till bättre hälsa och välbefinnande. Som exempel nämns skyltar på minoritetsspråket som är symboliskt viktigt för att signalera att språket och dess talare hör till en plats. Skyltning på ett minoritetsspråk kan således vara en god investering för folkhälsan.141 Det finns med andra ord fog för att anta att minori- tetens ställning i samhället påverkat deras hälsa och välbefinnande.142
6.2.3Namnbyten
En framträdande identitetsmarkör som diskuteras i många intervjuer är frågan om namn och byten till svenskklingande namn. Många av intervjupersonerna berättar att namnbyten, särskilt av efternamn, var vanligt förekommande under
Byten till svenskklingande efternamn gjordes både av personer inom minoriteten som flyttat till södra Sverige och av de som stan- nade kvar i det ursprungliga minoritetsområdet.143 Flera av dem som
138Intervju 72, se även intervju 14, 103, 104, 122.
139Intervju 34, 77, 107, 109, 140.
140Huss, s. 15 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
141Huss, s. 35 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
142Huss, s. 34 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
143Intervju 30, 36, 38, 50, 60, 77, 100.
296
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
behöll sina ursprungliga efternamn berättar att namnbytestrenden var så stark att det krävdes ett aktivt motstånd för att inte byta namn.144 En enkätstudie om försvenskningen av efternamn i
ställning blev ännu sämre.146
Svenskklingande namn finare
Flera intervjupersoner vittnar om att namnbyten gjordes eftersom finskklingande namn ansågs mindre värda, skambelagda och fula jäm- fört med svenska. En kvinna född på
Så vägrade pappa byta efternamn som alla andra gjorde. Jag var tvungen att fortsätta heta [tornedalskt efternamn]. Det var en pina. Speciellt när jag började högstadiet, det var fruktansvärt. Vartenda upprop när de bara satt och skratta och fnissa och titta på mig.147
En man född på
[Intervjupersonen] berättar att han då kommit på en lösning. Han kunde byta ut en bokstav i namnet så att det blev [svenskt efternamn] i stället för [tornedalskt efternamn]. [Intervjupersonen] säger att han tänkt att
144Intervju 22, 46, 56, 78, 92, 123.
145Sandström 1991, Om försvenskningen av efternamn i Pajalatrakten på
146Sandström, s. 150.
147Intervju 46, se även intervju 9, 30, 38, 49, 61, 66.
297
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
han på så sätt behåller lite av sina rötter samtidigt som han kan känna sig som en ”riktig svensk”. [Han] reflekterar över detta och säger att: ”Vad var det som fick en
Lars Elenius forskning visar på en tydlig trend bland intervjuperso- nerna från två skolor i minoritetsområdet att det var i huvudsakligen kvinnor som bytte efternamn från meänkieli till ett svenskklingande efternamn.149
Praktiska orsaker
Vissa intervjupersoner berättar att namn försvenskades för att blidka myndigheter och majoritetssamhället, som inte kunde uttala finsk- klingande namn.150 Andra berättar att en pådrivande orsak till namn- byten var att många i byarna hade samma efternamn, något som skapade praktiska problem med postutdelning och liknande. De som bytte efternamn av praktiska orsaker ändrade dock i regel till svenska namn eftersom namn på meänkieli ansågs fult.151
Ofrivilligt byte av namn
Några intervjupersoner berättar även om hur svensktalande präster under
Fryky Sekast
Olika personer har vid flera kaffemöten återberättat en händelse från slutet av
148Intervju 85.
149Elenius (b), s. 103 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
150Intervju 60, 100, 102, 152.
151Intervju 30, 66.
152Intervju 43, 92, 97.
298
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
som minoriteten konfronterades med när präster, som inte talade minoritetens språk, hanterade myndighetsutövning.
Berättelsen handlar om ett barn som föddes 1897 och som hade nöddöpts av barnmorskan (kallad Fröökynä, sv. fröken). När barnet skulle skrivas in i kyrkan frågade prästen vad barnet skulle heta. Mam- man som inte förstod svenska antog att prästen ville veta vem som hade döpt pojken och svarade: ”Fröökynä se kasto” (sv. Det var fröken som döpte). Prästen uppfattade att pojken skulle heta ”Fryyki Sekast” och under det namnet skrevs han in i doplängden. Mannen, Fryky Sekasti Waara, gick bort i Pajala 1949.153
Konsekvenser för sammanhållningen
Ett antal intervjupersoner berättar om hur försvenskningen av efter- namn lett till konflikter inom familjer. De som accepterat försvensk- ning och de som önskat behålla de ursprungliga namnen har ställts mot varandra. Vissa upplever att försvenskningen av släktnamnet förstärkt identitetsförlusten för minoriteten som kollektiv. Något som bl.a. märks genom att minoritetspersoner har svårt att känna igen varandra som del av gruppen efter namnbyten.154
En man född på
[Intervjupersonen] säger att det märktes om det var ett påhittat namn och i Kiruna brukade folk fråga: ”Vad heter du egentligen? Vad är ditt riktiga namn?” Eftersom det inte gick att lokalisera dem efter det tagna namnet. När de fick reda på det finska namnet kunde de säga vilken by de kom ifrån.155
Återtagande av ursprungliga släktnamn
Flera intervjupersoner berättar att trenden vänt under det senaste årtiondet och att många nu återtar sina ursprungliga släktnamn efter att nedvärderingen av språket och gruppen börjat avta och stoltheten över ursprunget stärkts.156
153Muonionalusta församling, död- och begravningsboken. METavisi
154Intervju 92, 107, 125, 135.
155Intervju 36.
156Intervju 77, 101, 102, 135, 152.
299
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
I samtalen om namnbyten återberättar ett antal intervjupersoner ett talesätt som blev populärt för att stärka de som önskade behålla sina ursprungliga familjenamn i stället för att försvenska: Ei nimi pillaa miestä, mutta mies saattaa pilata nimen (sv. Det är inte namnet som förstör mannen, om inte mannen förstör namnet).157
6.2.4Minoriteten mellan två majoriteter
Många av intervjupersonerna berättar om hur gemenskapen med Finland, särskilt finska Tornedalen, är en viktig del av identiteten för många i minoritetsgruppen.158 Samtidigt berättar flera intervjuper- soner om hur minoritetens språk och identitet i många fall kommit i kläm mellan de svenska och finska majoritetssamhällena. En man född på
Det rådde ett motsatsförhållande mellan det finska och svenska. Man var antingen ”finne” eller ”svensk”. Något däremellan existerade liksom inte.159
Även i den intervjustudie som Elenius genomfört framgår att det har funnits en kluvenhet till Finland och det finska.160 Vissa berättar om upplevelser av främlingskap eller utanförskap, att de varken hör hemma i nutida Sverige eller Finland.161 En man född på
När [intervjupersonen] var
I en intervjuundersökning som redovisas i Hyltenstams och Salös forskarrapport framkommer att minoritetens identitet inte nödvän- digtvis behöver stå i motsatsförhållande till att samtidigt känna sig svensk.163
157Intervju 101, 152.
158Intervju 5, 26, 100, 102, 103, 105, 106, 107, 108, 111, 113, 148, 150, 151, 158.
159Intervju 39, se även intervju 33, 143.
160Elenius, (b), s. 105 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
161Intervju 26, 33, 140, 142.
162Intervju 38.
163Hyltenstam och Salö, s. 86 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
300
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
Meänkieli inte ”riktig” finska
Många intervjupersoner berättar att de återkommande fått höra att meänkieli inte är ”riktig” finska jämfört med den nutida riksfinskan. Synen på meänkieli som ett felaktigt och ett mindre värt språk jäm- fört med riksfinskan har även internaliserats hos många minoritets- personer enligt ett antal intervjupersoner.164 En kvinna född på 1990- talet berättar om äldre släktingars syn på meänkieli och riksfinska.
Hennes morfar har sagt att han bara kan meänkieli och inte ”riktig” finska när han pratar med [hennes] farföräldrar som bor på finska sidan. ”Vi kan ju bara det här meänkieli här”, har morfaderns sagt ibland.165
En man född på
Skillnader i språken och upplevd hierarki
Vissa intervjupersoner berättar att de mottagits väl i Finland som meänkielitalande.167 Vissa intervjupersoner berättar att även finska Tornedalen genomgått ett språkskifte under
En kvinna född på
164Intervju 16, 19, 33, 35, 72, 74, 108, 139, 152.
165Intervju 33.
166Intervju 39.
167Intervju 27, 85.
168Intervju 36, 80.
169Intervju 26, 92, 139.
301
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
[Intervjupersonen] säger att hon alltid upplevt att det i Haparanda är ”lite finare att vara finsk än att vara tornedaling”, lite finare att vara finsk- talande tornedaling än meänkielitalande tornedaling samt att ”det är lite bättre att vara svensk”.170
6.3Osynliggörande, nedvärdering och negativ särbehandling
6.3.1Allmänhetens bristande kunskap och osynliggörande
En vanligt återkommande upplevelse bland intervjupersonerna är att det svenska majoritetssamhället och staten har mycket begränsad kun- skap om minoriteten, och dess historia.171 Vissa berättar även att de upplever ett ointresse att lära sig om minoriteten inom majoritets- samhället,172 medan andra upplever ett nyfiket bemötande, dock med utgångspunkt i bristande kunskap om minoriteten.173 En kvinna född på
Hon upplever att människor i södra Sverige vet väldigt lite om den torne- dalska befolkningen och geografin. [Hon] säger att det inte är så kons- tigt med tanke på hur lite hon själv fick lära sig i skolan om Tornedalens och Norrbottens historia över lag. [Hon] berättar att hon kan mer om floran och faunan i södra Sverige och älvarna i Halland än om de växter och vattendrag som finns i Tornedalen.174
Många intervjupersoner återkommer till att minoriteten osynliggjorts och fortsatt osynliggörs i undervisningen i skolan, något som de tror bidrar till majoritetssamhället okunskap.175 Även forskningen be- kräftar att minoritetens kultur, erfarenheter och kunskap har varit osynliggjord inte bara i skolan utan även i samhället i stort.176
Flera intervjupersoner upplever även att minoriteten är osynlig- gjord i nuvarande svensk historieskrivning, att det fortsatt bedrivs för lite forskning om minoriteten och att delar av nuvarande historie- forskning fortsätter att osynliggöra minoriteten i dess traditionella områden. Detta är särskilt framträdande bland de intervjupersoner
170Intervju 94.
171Intervju 30, 38, 61, 77, 95, 103, 133, 139.
172Intervju 34, 69, 104.
173Intervju 77, 103.
174Intervju 95.
175Intervju 72, 75, 103, 104, 118.
176Hyltenstam och Salö, s. 80 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
302
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
som identifierar sig som lantalaiset.177 Intervjupersoner berättar att effekter av den bristande historiska forskningen är att minoritets- gruppens existens och legitimitet återkommande ifrågasätts av per- soner i det omgivande samhället.178
6.3.2Osynliggörande i förhållande till den samiska minoriteten
Flera intervjupersoner, särskilt lantalaiset och kväner men även vissa tornedalingar, berättar att de upplever sin grupp som osynliggjord i förhållande till den samiska minoriteten och historieskrivningen.179 Detta tar sig olika uttryck. Vissa upplever att myndigheter, museer och forskning lyfter fram det samiska samtidigt som det meänkieli- talande utelämnas ur berättelsen om minoritetsområdet. Andra upp- lever att kulturuttryck som förekommit inom båda minoriteterna tenderar att klassas som enbart samiska vid kultur- och historieskriv- ning. Flera intervjupersoner berättar även att de upplever att det svenska majoritetssamhället ofta känner till den samiska kulturen men är okunnig om den meänkielitalande kulturen i samma område. En kvinna född på
Mina kollegor på jobbet säger bara ”Jaja, det är samer, det är samer”. I det stadiet känner jag att jag inte orkar. Om jag inte har jättemycket kraft att berätta om allt.180
En man född på
[Intervjupersonen berättar att] nyligen ville man göra ett program med [honom] om hur det är att leva och hur det har varit här uppe, men man sade att man enbart skulle nämna samerna, inte kvänerna, eftersom ”det inte finns någon dokumentation”. ”Där ser man! Det är hela tiden nån- ting som man viftar bort: ’Ni finns inte’. Men vi måste ju finnas, efter- som vi har ett eget språk.”181
Mer om minoritetens osynliggörande i förhållande till andra intressen och grupper finns att läsa i kapitel 8.
177Intervju 11, 14, 88, 122.
178Intervju 13, 87.
179Intervju 10, 12, 30, 34, 53, 69, 71, 81, 87, 120, 133, 142, 152, 161.
180Intervju 34.
181Intervju 122, se även 133.
303
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
6.3.3Behov av att informera eller tystnad kring ursprung
I intervjuerna framkommer att bristande synlighet av och okunskap om minoriteten i majoritetssamhället kan få olika konsekvenser. Vissa upplever att de konstant måste informera det omgivande sam- hället om sitt ursprung och språk för att legitimera sig.182 Andra be- rättar att osynliggörandet har gjort att minoritetspersoner i stället tystnat om sitt ursprung och upplever en osäkerhet kring den egna identiteten.183
6.3.4Upplevelser av nedvärdering
Intervjupersoner berättar att de upplevt nedvärdering av minoritets- språket från det omgivande samhället, flera berättar att de fått höra att meänkieli inte är ett riktigt språk. Andra berättar att språket har liknats med ”ett läte” och att de även i nutid blivit tillsagda att ”i Sverige ska man tala svenska”.184 En kvinna född på
Då möttes hon av kommentarerna från flera förskolor, allt från rektorer till lärare, att meänkieli inte är ett riktigt språk. ”Det är en attityd som måste förändras”, säger hon.185
Flera intervjupersoner berättar även att de upplevt sig nedvärderade, trakasserade eller hånade av det svenska majoritetssamhället på grund av sitt minoritetsursprung.186 Många intervjupersoner berättar att de blivit kallade glåpord. Intervjupersoner har bl.a. kallats ”finndjävel”, ”finnpajsare”, ”gödselfinne”, ”myrtrampare”, ”byfinne”, ”lappdjävel” och ”hurri” (sv. svenskdjävel).187 Vissa berättar att de funnit nedlåtande historiska skildringar av släktingar i gamla sjukvårdsjournaler, brev från myndighetspersoner och reseskildringar från Svenska Turist- föreningen. De tror att detta format synen på minoriteten.188
182Intervju 69, 117, 139.
183Intervju 61, 109, 110.
184Intervju 12, 19, 39, 133, 143.
185Intervju 13, se även 76.
186Intervju 23, 35, 50, 55, 61, 75, 101, 141, 148.
187Intervju 9, 10, 11, 38, 49, 55, 77, 81, 101, 137, 139, 149.
188Intervju 87, 122, 123, 136, 140.
304
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
6.3.5Negativ särbehandling i kontakt med det offentliga
Ett antal intervjupersoner berättar om hur de eller gruppen blivit negativt särbehandlade vid möten med kyrkan och staten. Vissa har blivit diskriminerade vid utbildningar eller tjänstgöring inom myn- digheter.189 En man född på
[Svenskläraren] var förbannad över att de tre tornedalingarna [på utbild- ningen] ”inte kunde svenska” och hade sagt att ”det är rent förbjudet att låta som ni”. Än i dag kommer [han] ihåg lärarens agerande och kommentarer. En gång sa läraren en liknande kommentar framför rektorn och [intervjupersonen] trodde att rektorn skulle säga något men han för- svarade inte pojkarna. De var alla
En kvinna född på
Det påverkade givetvis väldigt mycket: den här ”myndighetsskräcken”, att man skulle vara underdånig myndigheterna. Min syster brukar säga att ”Det lönar sig inte att kämpa emot. Det är staten som ger dem alla rättigheter”. Många människor resonerar på ett liknande sätt.191
Andra berättar om hur kyrkan negativt särbehandlat dem eller bekanta genom att försvenska namn i kyrkböckerna. Det finns även intervju- personer som hävdar att prästerna tillskrivit personer öknamn i kyrk- böckerna mot deras vilja.192 Den vanligast förekommande miljön för negativ särbehandling i intervjuerna är dock skolmiljön.193
6.3.6Skadat förtroende och mindervärdeskänsla
Intervjupersoner nämner en rad konsekvenser av nedvärdering och negativ särbehandling i relation till myndigheter och majoritetssam- hället. Vissa berättar att deras förtroende för myndigheter och stat har skadats.194 Andra berättar att de ibland önskat dölja sitt ursprung i olika sammanhang, exempelvis genom namnbyten eller genom att
189Intervju 50, 75.
190Intervju 29.
191Intervju 134.
192Intervju 58, 92, 97.
193Intervju 55, 61, 88, 101, 108, 126.
194Intervju 14, 81, 88.
305
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
SOU 2023:68 |
inte tala meänkieli offentligt.195 Flera berättar även om upplevelser av mindervärde och om hur självkänslan skadats för lång tid.196 En man född på
Det har följt med honom hela yrkeslivet att man inte är jämbördig med andra. När han har varit inom [myndigheten] har han till exempel und- vikit att bli intervjuad efter uppdrag, eftersom han kände att han ”talade så dåligt”.197
6.4Ogynnsam språk- och kunskapsutveckling samt underlägsenhet
Forskning visar att undervisning på modersmålet har positiva följder för barnets språkutveckling, kunskapsinhämtning och personliga ut- veckling. På motsvarande sätt har det fått negativa följder för barn att bli undervisade på ett språk som de inte förstår eller inte förstår fullt ut.
Mot den bakgrunden är det inte orimligt att dra slutsatsen att för- buden mot att använda och bli undervisad på meänkieli i skolan har varit ogynnsamma för barnens utveckling av språket. Det har även inneburit hinder för dessa barn att fullt ut kunna nyttja den egna potentialen för kunskapsinhämtning och personlig utveckling.198
Bristande språkkunskaper kan få missgynnande följder för enskilda även på andra sätt. Om en person har bristande kunskaper i ett språk som används av exempelvis myndigheter kan det innebära att perso- nen i fråga hamnar i ett underläge. I kommissionens kartläggning har det exempelvis framkommit att det kan ha förekommit missförstånd, missnöje och i vissa fall upplevelse av rättsosäkerhet i samband med avskaffande av ströängar i enlighet med lagen (1921:378) om strö- ängars indragande till kronan.199
Slutligen kan det även vara ogynnsamt för samhället i stort att inte undervisa barn på deras modersmål, då det finns forskning som visar att sådan undervisning har samhällsekonomiska fördelar.200
195Intervju 10, 49, 60, 77.
196Intervju 9, 10, 88, 101.
197Intervju 50.
198Hyltenstam och Salö, s. 76 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. Se även intervju 137.
199Torp, Ströängar, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68 och SOU 1957:30, Strö- ängar. Betänkande med förslag, s. 43.
200Hyltenstam och Salö, s. 74 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
306
SOU 2023:68 |
Assimileringspolitikens konsekvenser för språket, kulturen och identiteten |
6.5Sammanfattande analys
Försvenskningspolitiken innebar att minoritetens språk, kultur och identitet nedvärderades och skambelagdes. Konsekvensen blev bl.a. att meänkieli över generationer minskade i användning och blev hän- visat till att gömmas undan i familjen eller närmiljön. Efter hand för- des språket inte vidare till nästa generation annat än i begränsad ut- sträckning. Den kartläggning som kommissionen har genomfört visar på en tydlig trend från en generation till en annan, vilket också illu- strerats i intervjupersonernas berättelser.
Generationer födda under slutet av
Bristande kunskaper i meänkieli innebär att många har haft och har i dag svårt att föra vidare språket till sina barn. När minoriteterna slutade att överföra sitt eget språk till sina barn gick barnen också miste om en del av sitt kulturella arv och sin samhörighet med grup- pen vilket många av intervjupersonerna vittnar om.
307
7 Utbildning och fostran
Kapitlet handlar om folkskolans framväxt i minoritetsområdet och intervjupersonernas erfarenhet av språklig och kulturell assimilering inom skolväsendet, främst under den första delen av
Kapitlet beskriver också hur arbetsstugorna i minoritetsområdet bedrevs i försvenskande syfte. Avsnittet innehåller utdrag ur inter- vjupersonernas berättelser från folkskolan och från att själva ha varit i arbetsstuga eller ha föräldrar eller släktingar som berättat om så- dana erfarenheter. Gemensamt för folkskolan och arbetsstugorna i minoritetsområdet var att det under lång tid var förbjudet att tala minoritetsspråket.
Vidare tar kapitlet upp den roll Tornedalens folkhögskola och Tornedalens bibliotek spelade i assimileringen av minoriteten genom att bedriva undervisning helt på svenska och att sprida svensk littera- tur till minoritetsområdet. Här berättas också om de särskilt anord- nade resorna till svensktalande bygd som barn i minoritetsområdet skickades på, samt de bygdekurser som hölls i försvenskande syfte.
Slutligen tas också några mer nutida perspektiv upp på meänkieli som nationella minoritetspåk, samt undervisningen i meänkieli från
7.1Försvenskningen i Tornedalens folkskolor från 1880- till
Följande avsnitt innehåller dels en kortfattad historisk genomgång av folkskolan i minoritetsområdet samt folkskolans roll i försvensk- ningsprocessen, dels en redogörelse för intervjupersonernas erfaren- heter av assimilerande språkpolitik i folkskolan.
309
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
7.1.1Folkskolan i den tornedalska kontexten
Krav på svenska som undervisningsspråk i statliga folkskolor
Enligt folkskolestadgan från 1842 skulle minst en skola inrättas i varje församling i landet inom fem år. I minoritetsområdet dröjde det dock till 1853 innan den första folkskolan öppnade. Socknarna var fattiga och tyckte sig inte ha råd att bygga skolor och att anställa lärare. Många byar och gårdar saknade också vägförbindelse. I folkskole- stadgan angavs inte undervisningsspråk. I minoritetsområdet skedde undervisningen inledningsvis på finska.
Det s.k. Finnbygdsanslaget som infördes 1874 var ett statligt stöd som riksdagen beviljade för att bygga ut folkskolan i minoritets- området. Efter opinionsbildning från bl.a. den nya ledningen i Svenska kyrkan i Härnösands stift beslutade riksdagens båda kammare att svenska som enda undervisningsspråk skulle vara en förutsättning för att folkskolorna i minoritetsområdet skulle få statlig finansier- ing. Beslutet trädde i kraft 1888.1
Under loppet av sex år inrättades därefter 17 skolor vid den svensk- finska språkgränsen (ungefär vid Kalix älv) och vid riksgränsen (Torne älv) till Ryssland. Det särskilda statliga stödet till folkskolor i mino- ritetsområdet beskrevs när det infördes som ett stöd för folkbild- ningen bland ”de i rikets nordligaste gränstrakter boende finnarna”.2 Stödet upprätthölls i nästan ett sekel, från 1873 till 1968.
I och med att folkskolorna byggdes ut förlorade kommunerna styrningen över skolorna. I stället överfördes ledningen över – de nu statliga – skolorna till kyrkans domkapitel som låg i Härnösand och senare i Luleå stift.3
För att råda bot på den lärarbrist som rådde i minoritetsområdet inrättades dels ett småskollärarseminarium i Haparanda 1875, dels delades särskilda stipendier ut till lärarkandidater från andra delar av
1Elenius, Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering – historisk bakgrund till skol- och språkpolitik i Tornedalen samt genomgång av tidigare forskning (a), s. 8 och s. 42; Claesson, Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser – en studie av en svensk natio- nalism och dess kyrkliga härförare, s. 3; Hyltenstam och Salö, Språkideologi och det ofullbor- dade språkbytet – den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området, s. 22. Samtliga rapporter finns i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68; Se även Elenius 2001, Både finsk och svensk: modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen
2Elenius 2001, s. 106.
3Elenius (a), s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
310
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
landet under utbildningstiden i utbyte mot att de förband sig att arbeta tre år i minoritetsområdet eller i samisktalande områden.4
Ett av Finnbygdsanslagets syften, att främja användandet av svenska på bekostnad av finska, visade sig inte minst i de förändringar som in- fördes inom ramen för lärarutbildningen. I början ställdes krav på kun- skaper i finska för antagning till småskollärarseminariet i Haparanda. På
Svenska från första skoldagen – den helsvenska metoden
Den metod som från början använts i folkskolan i minoritetsområ- det byggde på att modersmålet, dvs. finska, genomgående användes som undervisningsspråk, också vid inlärning av det främmande språ- ket svenska. Som hjälpmedel användes läroböcker med både svensk och finsk parallelltext. Dessa gavs ut i mitten på
Med statsskolornas utbredning ändrades dock pedagogiken. I samt- liga skolor som etablerades i minoritetsområdet i statens regi efter 1888 användes endast svenska som undervisningsspråk. Metoden kallades i minoritetsområdet ofta för den helsvenska metoden eftersom den innebar att de finskspråkiga barnen enbart fick använda svenska från första skoldagen.6 Även om det inte fanns ett statligt sanktionerat förbud mot att använda meänkieli eller finska i skolorna så skapades det i praktiken lokala förbud. Förbudet gällde inte bara under lek- tionstid utan kom även att tillämpas under rasterna, vilket även fram- går av arkivmaterial. I ett sammanträdesprotokoll från skolstyrelsen i Pajala 1938 framkommer att det kunde förekomma diskussioner om vilket sätt elever skulle förmås tala svenska även under rasterna.7
På
4Elenius (a), s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
5Hyltenstam och Salö, s.
6Elenius (b), s. 13 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
7Utdrag ur sammanträdesprotokoll, Pajala skolstyrelse 20 juni 1938.
8Förändringen skedde efter att den tornedalska riksdagsledamoten Ragnar Lassinantti ställde en interpellation om behovet av finskspråkig undervisning i småskolan i Tornedalen. Det inne- bar att informella förbud mot att använda finska måste upphöra: Elenius (a), s. 21 i Tolv tema- tiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
311
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Skolöverstyrelsen påtalade 1957, genom skrivelser till de lokala skol- styrelserna i Norrbottens län, att förbud mot att använda finska inte var tillåtet.9 Förändringen var troligen ett resultat av att man inter- nationellt börjat uppmärksamma språkliga rättigheter. Några år tidi- gare, 1953, kom UNESCO med en rekommendation om att barn ska få så mycket av sin undervisning som möjligt på sitt modersmål, särskilt under de första åren.10
Slutligen kom Skolöverstyrelsen 1965 med ett förnyat påpekande till rektorerna i minoritetsområdet om att alla förbud mot finska skulle upphävas, vilket talar för att vissa skolor ändå fortsatte att för- bjuda användning av språket så sent som på
Metoden ledde till ojämlika förhållanden
Forskningen kring tvåspråkighet är numera enig om att en individ bäst tar till sig ny kunskap på ett språk denne behärskar. Även om barn i regel snabbt lär sig att kommunicera på ett nytt språk så tar det cirka
Det innebär att många barn som kom från finsktalande hem och för vilka det svenska språket var nytt troligen aldrig hann nå samma språkliga nivå som sina svenskspråkiga klasskamrater. Forskning har dessutom visat att glappet inte bara gäller inhämtning av ny kunskap utan också elevernas förmåga att uttrycka sig och visa den kunskap de redan hade.
Det är alltså rimligt att anta att den helsvenska metoden försvårade kunskapsinhämtningen för de finsk- och meänkielitalande barnen. Inom forskningen används begreppet ”epistemisk orättvisa” för att visa på effekterna av den sociala ojämlikhet som kan uppstå i under-
9Hyltenstam och Salö, s. 36 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68; Skrivelser från Kungliga Skolöverstyrelsen, dnr 669 och 715/1957 samt dnr 6359/57 U.
10Hyltenstam och Salö, s. 43 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
11Elenius (b), Skolbarnen i Tornedalen mellan två språk – Tornedalingars förhållningssätt till svenska statens språkpolitik i två skolor i Tornedalen, s. 30 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. Utdrag ur veckobrev av överläraren till lärarkollegiet i Pajala 8 november 1957, Pajala kommunarkiv, skolarkivet.
12Tiden det tar att lära sig ett nytt språk för kunskapsinhämtning varierar stort beroende på en mängd faktorer som barnets ålder, vilken fallenhet barnet har för språkinlärning, barnets initiala läs- och skrivkunskaper, hur undervisningen utförs och hur mycket barnet exponeras för språket även utanför skolan osv. Se Hyltenstam och Salö, s. 80 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
312
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
visningssammanhanget. Begreppet belyser det försämrade läge dessa elever riskerade att hamna i, även på längre sikt, i form av lågt själv- förtroende och en negativ självbild. Detta kan i sin tur leda till för- sämrade möjligheter inom arbetslivet med reella negativa sociala och ekonomiska konsekvenser som följd.13 Flera intervjupersoner be- skriver sådana erfarenheter: svårigheter i skolan kopplade till språket och en låg tilltro till sig själva samt en känsla av skam.
7.1.2Erfarenheter av assimilerande språkpolitik i folkskolan
Få elever kunde svenska innan de började skolan
Många intervjupersoner som gick i skolan under första delen av 1900- talet, men även under
I skolan pratades bara svenska och första året gick jag utan att kunna ett ord svenska. Jag fick gå om första klass för att jag inte lärt mig någonting.
…jag vet inte varför jag hade så svårt. Jag stammade så förfärligt att jag inte fick fram ett ljud. De var nog rädslan som gjorde att jag stammade.15
Föräldrar och äldre syskon som hade egna erfarenheter av att ut- sättas för bestraffningar för att de inte kunde svenska när de själva gick i skolan, har i vissa fall försökt lära sina barn eller syskon lite svenska innan skolstart.16 En man född på
En kvinna som började skolan på
När jag började skolan var det som att komma till en annan värld. Jag förstod inte vad de andra sa.18
13Hyltenstam och Salö, s. 82 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
14Intervju 10, 11, 14, 15, 16, 17, 18, 21, 23, 24, 29, 30, 38, 48, 52, 59, 101, 102, 103, 120, 121, 128, 129, 130, 134, 135, 139, 144, 145, 152.
15Intervju 1.
16Intervju 11, 23, 52, 66, 104.
17Intervju 128.
18Intervju 59.
313
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Det kan också ha funnits geografiska och klassmässiga skillnader. En person från Övertorneå som började skolan på
Förhållningssätt bland lärarna till undervisningsspråket
Av intervjupersonernas berättelser att döma verkar det som att kra- vet på att svenska skulle användas som undervisningsspråk i de stats- finansierade folkskolorna i många fall kom att tolkas som att meän- kieli och finska över huvud taget inte fick talas i skolan varken under lektionstid eller på rasterna.20
Av arkivmaterial framgår att det kunde finnas olika skäl från skolan eller enskilda lärare att uppmana barnen att tala svenska. I ett mötes- protokoll från Högre folkskolan i Övertorneå 1949 framkommer t.ex. att lärarna ville att barnen skulle tala svenska även på raster, för att arbeta bort finska influenser i sitt svenska talspråk men också för att finska som samtalsspråk skulle kunna skada skolans anseende.21
I intervjuerna har det dock framkommit att de lokala språkför- buden inte alltid följdes strikt. En del intervjupersoner berättar att vissa lärare kunde ha en mer tillåtande attityd de första åren. Det gällde särskilt för de yngsta barnen i småskolan. Det fanns lärare som använde meänkieli eller finska som hjälpspråk i undervisningen.22 En kvinna född på
Svenska var undervisningsspråk. Fröken kunde finska så om det var någon som inte kunde till en början så hjälpte hon. Det var en förutsättning för lärarna att kunna båda språken i en sån bygd … Det var inte samma strikta krav som på arbetsstugan.23
19Intervju 131.
20Intervju 18, 24, 29, 43, 46, 86, 129, 130, 131, 146.
21Utdrag ur kollegieprotokoll vid Högre folkskolan i Övertorneå den 4 februari 1949, Pajala kommunarkiv, skolarkivet.
22Intervju 5, 44, 61, 52, 54, 88, 136, 138, 147. Vid denna tid var det främst kvinnor som var småskollärare och enbart män som kunde utbilda sig till folkskollärare. 1859 beslöt riksdagen att kvinnor fick arbeta i folkskolan men inledningsvis bara om det fanns en manlig lärare på
plats (Florin 1987, Feminiserings- och professionaliseringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår
23Intervju 44.
314
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
I de intervjuer historikern Lars Elenius gjort 2015 och som refereras till i forskningsrapporten Skolbarn i Tornedalen mellan två språk24 finns liknande berättelser där vissa lärare tog hjälp av finskan. En kvinna född på
Det var svenska som gällde men de flesta kunde inte svenska. Så att vi hade en bra fröken som var väldigt pedagogisk och hon sa på finska och svenska och blandade [båda språken]. Men det var det att man skulle prata svenska så att barnen [som hade finska som modersmål] blev väl ganska stumma, kanske, innan de började kunna … ha ett ordförråd. De fick lära sig genom att läsa högt i läseboken. Och då var det ju ett tragg- lande, som jag tänker, i ettan och att alla ska lyssna på varandra.25
Andra intervjuer i Elenius material visar att det också fanns lärare som hade ett mer strikt förhållningssätt gentemot finskan. I de inter- vjuer som ingår i Elenius studie berättar en kvinna, också hon född på
På hennes tid fick man prata finska på rasterna, och om man intet kunde [förstå] förklarat på svenska då fick man förklarat på finska. Så fick jag en ny lärare och han var från Luleå och han var hårdare. Vi fick inte säga något finskt ord.26
Lärarna verkar alltså ha haft olika förhållningssätt till användningen av finska som komplement till svenska språket.
En man född på
Intervjuare: På vilket sätt märktes det att språkförbudet ”satt i vägarna” trots att förbudet regelmässigt upphört?
Man skulle prata svenska, det var fult att prata finska.27
Omgivningens uppfattning om att finska och meänkieli ansågs fult, onödigt eller mindre värt förekommer i olika sammanhang och är en återkommande del i intervjupersonernas berättelser.28
24Elenius (b), i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
25Elenius (b), s. 62 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
26Elenius (b), s.
27Intervju 133.
28Intervju 21, 30, 31, 43, 61, 64, 66, 67, 69, 71,72, 84, 94, 95, 107, 108, 110, 114, 154, 159.
315
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Många lärare kunde inte meänkieli
Flera intervjupersoner berättar dock om lärare från andra orter i Sverige som inte talade finska,29 vilket kan förklaras av de finnbygds- stipendier som inrättades till följd av lärarbristen i minoritetsområdet. En del intervjupersoner som uppfattar rekryteringen av personer som inte behärskade finska som en medveten del av försvenskningen. En man som gick i grundskolan på
Här fanns också en lärare från Skåne som var här länge. Nog har det hänt samma grejer här som på andra ställen. Jag har funderat om de kom hit av egen vilja eller är det staten som satt dem hit. Jag misstänker att inte far de från Skåne till [orter i Pajala kommun] för att undervisa om de inte fått vink om det. Det skulle vara kul att veta vad de fick för det.30
Lärarna från andra orter, som av vissa omnämns som ”ummikko” (meänkieli: en person som inte behärskar omgivningens språk), upp- fattades av många som strängare än de lärare som kom från mino- ritetsområdet och kunde meänkieli.31 Andra menar dock att lärarna från trakten var strängare och vissa kunde inte erinra sig att det var någon skillnad beroende på var läraren kom ifrån.32
En man som började skolan i slutet av
Bestraffningar för användning av meänkieli
Många intervjupersoner har berättat att elever som talade meänkieli eller finska på lektionstid eller på raster blev bestraffade. En man född på
29Intervju 43, 47, 56, 61, 67, 68, 74, 75, 78, 120, 136, 143, 147.
30Intervju 18, se även intervju 97, 148.
31Intervju 58, 136, 141, 146.
32Intervju 51, 78, 152, 157.
33Intervju 138.
34Intervju 88, se även intervju 3, 7, 8, 21, 23, 24, 32, 38, 44, 48, 51, 62, 64, 74, 76, 77, 98, 101. 102, 104, 108, 114, 130, 133, 134, 138, 141, 142, 146, 152, 154, 157.
316
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Flera intervjupersoner berättar att de fått höra av sina föräldrar eller mor- och farföräldrar som gått i skolan i början av förra seklet om hur de eller andra barn bestraffats i skolan för att de talat meän- kieli. De har bl.a. fått höra om barn som blivit slagna över händerna med pekpinnen för att de talat meänkieli.35 Enligt intervjupersoner- nas berättelse kunde detta ske också i mer modern tid. En kvinna född på
I intervjuerna framkommer att de fysiska bestraffningarna kunde vara av olika slag, t.ex. kunde barnen bli slagna med linjal över fing- rarna, luggade eller örfilade, tagna i örat eller tvingade att stå i skam- vrå, lämna klassrummet, sitta kvar i klassrummet på rasten eller få ”aarasti” (meänkieli: kvarsittning).37
En man som började i skolan på
Flera intervjupersoner berättar att lärarna brukade bevaka, tjuv- lyssna på och bestraffa barn om de talade finska eller meänkieli, både på lektionstid och på raster. En kvinna som gick i skolan på 1940- talet berättar:
Det var så att. Självklart fick man inte tala finska i skolan. Aldrig. Och det fanns ordningsvakter. Sedan fanns en tavla, som man har i skolan. En stor tavla. På den hade man ritat en ruta som innehöll veckans dagar och våra namn. Ordningsvakterna brukade lyssna om någon talade finska.
35Intervju 118.
36Intervju 132.
37Intervju 4, 101, 130, 138, 144, 146, 157, 162.
38Intervju 43.
39Intervju 38.
317
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Intervjuare: Under rasterna?
Även på rasterna. Man fick aldrig tala. Och [sas ett finskt] ord, betydde en röd prick, och det betydde 15 minuters kvarsittning. Tänk dig då när du säger en mening, räckte med att den innehöll fyra ord så var man uppe i en timme [kvarsittning]. Man undrar ju hur läraren, hur de orkade, även de var ju tvungna att sitta kvar. Nog måste barnen också ha känt hunger många gånger [översättning från meänkieli].40
I en annan intervju återger en dotter vars mamma inte längre är i livet, en upplevelse som mamman en gång berättat. Det var en hän- delse som inträffade i skolan då en klasskamrat behövde gå på toa- letten. Mamman kunde lite svenska när hon började skolan, till skill- nad från klasskamraten:
Klasskamraten [namn] sa då på meänkieli till [mamman] att hon måste gå på toaletten och frågade om hon kunde säga det till läraren på svenska. [mamman] säger då det på svenska till läraren varpå läraren svarar att [klasskamraten] måste säga det själv. Då fick [klasskamraten] stå bred- vid bänken och försöka säga det på svenska men hon kunde inte så hon fick stå där tills hon kissade på sig. ”Det där har jag alltid kommit ihåg, jag tycker det är så hemskt. Mamma tyckte ju det var jättejobbigt. För- nedrande. För hon försökte ju hjälpa men det dög inte.”41
Straffen behövde alltså inte alltid vara fysiska, utan kunde handla om förnedrande behandling. I vissa fall räckte det med att bli ertappad och avslöjad med att tala meänkieli eller finska för att straffet skulle bli kännbart.
En kvinna född på
En man född på
40Intervju 157, se även intervju 18, 23, 24, 43, 68, 102, 126, 143, 146, 149.
41Intervju 23.
42Intervju 76.
43Intervju 146.
318
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Svenska var skolspråket. Något ord svenska kunde jag då jag började skolan. Det var förbjudet att tala meänkieli. Ingen slog dock någon. Men på ett stort blädderblock på vägen fick man ett kryss om man talade meänkieli. Och eleverna skvallrade på varandra. När min bror [namn] började skolan var jag orolig att han skulle prata meänkieli med mig och att jag skulle få skämmas … [Brodern] hade knäbyxor med spänne som gick upp då han sparkade boll. Jag skämdes och var tvungen att ropa till honom på meänkieli om det så att han skulle förstå. Flickorna skvallrade. Jag satte huvudet i bänken när fröken satte krysset. Jag skämdes så.44
Att döma av de intervjuades berättelser varierade skolornas och lärar- nas inställning till att tillåta eleverna att tala meänkieli och finska i skolmiljön. De flesta skolor och lärare verkar ha haft ett totalförbud, men det finns också berättelser om en något mer tillåtande attityd utanför lektionstid. Skolspråket var dock svenska, och i intervjuerna framkommer att bestraffningar gentemot barn som talat meänkieli eller finska förekom på vissa skolor så sent som på
Skillnader i flickors och pojkars förhållningssätt till språket
Av intervjuerna framkommer att pojkar talade mer finska eller meän- kieli och därmed i högre grad råkade ut för fysiska bestraffningar. Flickorna anpassade sig och lärde sig vanligtvis svenska fortare.46 Detta överensstämmer med tidigare forskning som visat att det före- kom genusskillnader när det gäller flickors och pojkars språkstrate- gier och benägenhet att anpassa sig till att endast använda svenska i skolan. Bland pojkarna utvecklades en ”protestkultur” och bland flick- orna en ”lydnadskultur”.
De olika förhållningssätten var också till viss del kopplade till social bakgrund och klass.47 Enligt Elenius var flickor mer benägna att anpassa sig och lära sig svenska på grund av att kunskaper i svenska innebar större möjligheter att få anställning. Att tala svenska ansågs
44Intervju 4.
45Intervju 66, 67, 131, 136, 160.
46Intervju 112, 128, 153. Se även Elenius (b), s.
47Elenius (b), s. 51 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
319
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
lite ”finare”.48 Pojkarna, varav många förväntades arbeta i skogen eller som jordbrukare där meänkieli var huvudspråk, hade kanske inte samma incitament att lära sig svenska.49 Användningen av finska och meänkieli var också starkare knuten till jakt, fiske, skogs- och jord- bruk som traditionellt varit manliga domäner.50
En kvinna minns att det var vanligare att pojkar talade finska än att flickor gjorde det när hon gick i skolan på slutet av 1950- och början av
En teori jag har där är att vi tjejer är lite mer receptiva över vad som är fint och inte … Vi ville ju tala som fröken.51
En del intervjupersoner berättar också att det under vissa perioder kan ha funnits andra förväntningar på flickor än på pojkar. En man som gick i skolan på
Han förklarar att pojkarna på något sätt alltid betraktades som de som inte kunde något och att flickorna var de som skulle förkovra sig med utbildning och flytta söderut för att hitta ett arbete och en make. Han säger att pojkarna alltid fick höra att de kunde skaffa sig boskap, jobba i skogen, ta ett jobb i Kiruna gruva eller ska till stålverket i Luleå.52
En kvinna född på
Vi hade inga problem med språket, jag vet inte varför männen och poj- karna inte hade samma. Jag tror det var så på fler ställen, det var nog inte bara våran by.53
Av intervjupersonernas berättelser framgår alltså att förhållnings- sättet till språkval och språkanvändning påverkades av aspekter som både hade med kön och med social klass att göra, och att dessa aspek- ter ofta samspelade.
48Hyltenstam och Salö, s.
49Elenius (b), s. 78 och Hyltenstam och Salö, s.
50Hyltenstam och Salö, s. 74 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
51Intervju 95, se även intervju 43, 45, 66.
52Intervju 139, se även intervju 73, 75, 143, 151, 153.
53Intervju 153.
320
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Eleverna särbehandlades utifrån status och kunskaper i svenska
Vissa intervjupersoner berättar att lärare behandlade barn olika ut- ifrån barnens kunskaper i svenska eller föräldrarnas sociala status. Barn som var släkt med lärare behandlades exempelvis bättre medan barn som var fattiga eller bodde på arbetsstuga behandlades sämre.54 En man som gick i skolan på
En annan man född på
En man som inte kunde svenska när han började skolan på
Några intervjupersoner berättar också om hur de har blivit illa behandlade av andra elever på grund av bristande kunskaper i svenska. En kvinna som inte kunde svenska när hon började skolan under
Jag var lite annorlunda när jag bara pratade meänkieli.57
Även i de intervjuer som Elenius genomfört framkommer att lärarna behandlade eleverna olika beroende på om de hade det bättre eller sämre ställt hemma, men klassfrågan var också knuten till språket.58 I en av Elenius intervjuer berättar en kvinna född på
De finare familjerna talade ju svenska. Annars var det bara kringresande gårdfarihandlare och liknande personer som inte kunde finska.59
Av det samlade intervjumaterialet framkommer alltså att det från lärar- nas håll förekom särbehandling av elever utifrån socioekonomiska faktorer, men att dessa också i en del fall kunde handla om vilket språk eleverna talade.
54Intervju 121, 129, 144.
55Intervju 38.
56Intervju 139.
57Intervju 59, se även intervju 142.
58Elenius (b), s. 50 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
59Elenius (b), s. 51 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
321
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Svårigheter med inlärningen på grund av den helsvenska metoden
Att få skolundervisning på ett språk man inte fullt behärskar innebär inte bara att det blir svårare att inhämta kunskaperna i sig – det blir också svårare att uttrycka de kunskaper man redan har. Forskning har visat att det därför finns en stor risk att vissa elevers kunskaper bedöms som mer begränsade än vad de faktiskt är på grund av de språk- liga hindren.60
En del intervjupersoner som gick i skola på 1950- och
En annan man som också började skolan i början av
En man född på
60Hyltenstam och Salö, s.
61Intervju 20, 28, 47, 58, 73, 88, 101, 102, 114, 122.
62Intervju 38.
63Intervju 139.
64Intervju 50.
65Intervju 144, se även intervju 136.
322
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Undervisningsmetoden fick konsekvenser
Några intervjupersoner berättar att elever kunde placeras i hjälpklass för att lärarna trodde att de hade inlärningssvårigheter. De upplever att lärarna inte förstod att inlärningssvårigheterna hade med språket att göra.66 I ett utlåtande till Skolöverstyrelsen 1938 ger en provinsial- läkare i ett skoldistrikt i Övertorneå kommun råd om hur man ska ordna för elever med ”intelligensdefekt”. Rådet innefattar bl.a. att en lämplig lärare för dessa elever måste behärska finska.67 Utifrån ut- låtandet att döma verkar man alltså dra slutsatser om de finsktalande barnens intelligens utifrån vad som skulle kunna vara inlärningssvå- righeter som uppkommit av språkliga skäl.
En man som började skolan i slutet av
Tvåspråkigheten och tvånget till svenska har gjort att många begåvade ungdomar har stoppats på grund av detta. Han tror att många och främst pojkar led av en slags pedagogisk dyslexi till följd av att inte ha fått an- vända sitt modersmål i skolan.68
En kvinna född på
66Intervju 1, 8, 55, 152.
67Till Skolöverstyrelsen i Hietaniemi skoldistrikt, Övertorneå 29 november 1938, Skolstyrelsen, handlingar till Kungliga Skolstyrelsen, Hietaniemi kommunarkiv.
68Intervju 75.
323
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Mamma och pappa hade jättesvårt att skilja på ”han” och ”hon”. När jag också har gått i skolan har en del lärare frågat: ”din ordföljd den är lite… har du någon indisk bakgrund?”69
En man som började skolan i början av
Att det blivit folk av oss är en gåta. Visst har jag ännu svårigheter när jag ska skriva något. Är man ordblind och aldrig har fått hjälp att skriva rätt så är det ju svårt. Men jag har klarat mig hyfsat.70
Från intervjupersoners berättelser är det tydligt att kravet på svenska i skolan i många fall bidrog till att finsk- och meänkielitalande elever upplevde svårigheter i undervisningen på olika sätt, både socialt men också när det gäller kunskapsinhämtning och självkänsla. I flera fall framkommer att den dåliga självkänslan internaliserades, dvs. att ele- verna själva trodde att de var dåliga i skolan, trots att deras problem troligtvis var kopplade till den helsvenska metoden. Av intervju- personernas berättelser att döma verkar särskilt pojkarna ha farit illa i det hänseendet.
Föräldrarnas olika reaktion på bestraffningar
Utifrån intervjuerna går det inte att säga något entydigt om hur van- ligt det var att barnen berättade för sina föräldrar om det som hände i skolan. Därför är det svårt att veta vad föräldrarna tyckte om be- straffningar och språkförbud. Vissa berättar att det inte väckte upp- seende hemma om man berättade att man blivit slagen i skolan efter- som det på den tiden var vanligt att barn fick stryk.71 Barnaga blev förbjudet i skolan 1958, och i hemmet 1979. Långt innan dess hade barnaga dock börjat ifrågasättas, vilket delvis kan ses som en följd av att staten successivt fick ett ökat ansvar att skydda barn från fysiskt och psykiskt våld.72
69Intervju 34.
70Intervju 1.
71Intervju 38.
72Sandin, Sköld och Schiratzki 2022, Var går gränsen för statens ansvar? Upprättelseprocessen för den som vanvårdats i samhällsvård ur ett historiskt perspektiv på normalitet, aga och barns rättigheter, s. 350.
324
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
En man som gick i skolan på
Det finns intervjupersoner som uppgett att föräldrarna ifrågasatt bestraffningar. En man som gick i skolan på
Sie olet lyöny [nimi] ja [nimi]. Net oon niin siivot pojat. Ja jos [mieheni] olis ollu kotona niin opettaja olisit saanu sölkhään. [Mieheni] olis tullu ja pieksäny sinua.
Du har slagit [namn] och [namn]. De är snälla pojkar. Och om [min man] hade varit hemma hade du fått på pälsen. [Min man] skulle ha kommit och spöat upp dig.75
Även om det inte var ovanligt med fysiska bestraffningar i klassrum- met vittnar intervjupersonernas berättelser alltså om att det också fanns föräldrar som sade ifrån när det gäller bestraffningar och språkförbud.
7.2Försvenskning och fostran i arbetsstuga
Följande avsnitt innehåller dels en kortfattad historisk genomgång av arbetsstugorna i den tornedalska kontexten samt dess roll i för- svenskningsprocessen, dels en redogörelse för de berättelser som handlar om erfarenheter av att vara placerad på arbetsstuga.
73Intervju 139.
74Intervju 38, se även intervju 54, 62, 97.
75Intervju 43.
325
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
7.2.1Arbetsstugorna i Tornedalen
Hungersnöd som grund för att arbetsstugorna inrättades
De första arbetsstugorna i Norrbotten inrättades 1903 efter den svåra vintern året innan med hungersnöd som följd.76 Förebilderna fanns i de arbetsstugor som öppnades i slutet av
På grund av att man väntade sig hungersnöd i norra Sverige be- kostade Anna Hierta Retzius77, som grundat den första arbetsstugan i Stockholm, en resa för att undersöka situationen i norr. Carl Svedelius, lektor och ordförande i stadsfullmäktige i Luleå, genomförde resan 1902. Arbetsstugor etablerades sedan i de kommuner där intresse fanns.78 Trots att nödåret inte blev så allvarligt som man först trott, valde man att inrätta åtta arbetsstugor i kyrkbyarna Arvidsjaur, Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk, Korpilombolo, Pajala, Pello och Tärendö.79 Senare, under 1920- och
Centralstyrelsen för Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor bilda- des 1903, med säte i Luleå. I styrelsen satt bland andra Carl Svedelius, biskopen i Luleå stift81 samt länets landshövding. Luleå kommun stod för en del av kostnaden för arbetsstugorna genom att bistå med lokaler och viss personal. Julia Svedelius, gift med Carl Svedelius, agerade under lång tid språkrör för arbetsstugorna och samlade in medel från donatorer i södra Sverige.
76Nilsson Ranta, Assimilering, bildning, fostran – en kunskapsöversikt rörande forskningen om arbetsstugornas verksamhet i Tornedalen, s. 1 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
77Anna Hierta Retzius var gift med professor Gustaf Retzius som var involverad i rasbiolo- giska studier under senare delen av
78Nilsson Ranta, s.
79Några av arbetsstugorna flyttades senare, t.ex. arbetsstugan i Gällivare som flyttades till Nattavaara. Se Nilsson Ranta, s. 7 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
80Nilsson Ranta, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. Några av arbetsstugorna (Arvidsjaur, Arjeplog och Jokkmokk) var placerade i samisktalande områden.
81Detta gällde från och med 1904, när Luleå stift inrättades. Förste biskop i Luleå stift var Olof Bergqvist, som hade befattningen under perioden
326
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
En annan person som fick stor betydelse för arbetsstugorna var Albert Carlgren, stiftsnotarie i Luleå stift. Från start skötte han den administrativa och praktiska driften av arbetsstugorna, under ledning av biskop Bergqvist. Det dagliga arbetet i arbetsstugorna sköttes av föreståndarinnorna, och Carlgren var ofta den som hade direkt kon- takt med dem och fattade beslut om situationer som kunde uppstå i stugorna.
Arbetsstugorna i norr var slutna miljöer
Enligt det reglemente som formulerades av stiftelsen skulle barn som levde under fattiga förhållanden eller hade långa avstånd till skolan få gå i arbetsstuga, där de fick mat, sovplats och arbete. Arbetsstug- orna i Norrbotten var alltså internat, till skillnad från arbetsstugorna i städer i andra delar av landet. Barnen bodde i arbetsstugorna i Norr- botten under långa perioder och fick endast åka hem i samband med skollov.
En annan skillnad jämfört med arbetsstugor i andra delar av Sverige var att arbetsstugorna i Norrbotten kom att fungera som en del i för- svenskningen genom att barnen fostrades i svenskt språk och svensk kultur. I arbetsstugorna rådde dygnet runt ett strikt förbud att tala meänkieli och finska.82 Eftersom barnen tillbringade all sin tid i stug- orna, både skoltid och fritid, blev arbetsstugorna slutna miljöer där få andra vuxna, utöver föreståndarinnan, hade insyn i den dagliga verksamheten.83 Lars Elenius skriver: ”Arbetsstugorna hjälpte till att lindra nöden i Tornedalen men i praktiken fungerade de också som sociala och nationalistiska korrektionsanstalter för en oönskad mino- ritet i den svenska nationalstaten”.84
Totalt fanns 21 arbetsstugor i Norrbotten, framför allt i Tornedalen. Barn antogs till arbetsstugorna från sju års ålder. Enligt forsknings- uppgifter har totalt 5 500 barn vistats i arbetsstugorna.85
82Slunga 2000, Arbetsstugorna i Norra Sverige – ett filantropiskt företag i skolans tjänst, s. 44.
83Hyltenstam och Salö, s. 25, Nilsson Ranta, s. 11 och Elenius (b), s. 18 i Tolv tematiska forskar- rapporter, SOU 2023:68.
84Elenius (b), s. 6 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
85Lindskog 2010, Snölandets fattiga ungdom till hjälp: om kvinnor och män kring Norrbottens arbetsstugor för barn
327
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Figur 7.1 Arbetsstugornas placering i Norrbotten
Källa: Samuel Svärd.
328
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Barnen skulle fostras in i den svenska nationalstaten
Som nämns ovan var det officiella skälet till att barn placerades på arbetsstuga under
Den nationalistiska fostran var från början alltså inte den mest dominerande målsättningen för arbetsstugorna, men betoningen på den nationalistiska fostran av barnen som svenska medborgare kom att förstärkas från
Säkerhetspolitiska hänsynstaganden hade också betydelse för ten- densen att betona det svenska. Rädslan för att de som bodde i mino- ritetsområdet skulle känna mer samhörighet med Finland och finskt språk och finsk kultur än med det svenska spelade in. Utöver detta såg man med oro på Rysslands ambitioner att expandera västerut, och hur detta i så fall skulle påverka Sverige.89
Styret över arbetsstugorna
Stiftelsen och arbetsstugorna blev tidigt beroende av statliga medel. Kyrkans roll blev också betydande, bl.a. genom att prästen var del- aktig i flera av de organ som styrde arbetsstugorna. Lokalkommit- téer knutna till arbetsstugorna valde ut lämpliga barn till arbetsstugan. Dessa kommittéer var enväldiga när det gällde intagningen och bestod ofta av samma personer som också satt i skolrådet och fattigvårds- nämnden. Kyrkoherden var alltid ordförande i fattigvårdsnämnden.
Regelstyrningen utarbetades på central nivå. Arbetsstugan leddes vanligtvis av en föreståndarinna och en biträdande föreståndarinna. Det krävdes fram till
86Nilsson Ranta, s.
87Elenius 2001, s.
88Nilsson Ranta, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
89Nilsson Ranta, s. 7 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
329
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Kommunerna bidrog med exempelvis finansiering, tillhandahål- lande av byggnader och ved.90 Efterhand tog kommunerna över driften och arbetsstugorna började kallas skolhem.
Placering på arbetsstuga
Enligt regelverket från 1903 var det ”socknens fattigaste och mest vanvårdade samt i moraliskt afseende mest försummade barn”91 som skulle få plats i stugorna. Det är dock oklart i vilken mån man höll sig till den principen. Arbetsstugornas syfte och kriterierna för vilka som skulle erbjudas plats verkar ha skiftat mellan stugorna i olika kommuner och över tid.
Under 1920- och
Av intervjuerna verkar det i många fall ha handlat om att en del byar inte hade skola, och att arbetsstugan var det alternativ som stod till buds. Av arkivdokument framgår dock att det fanns olika anled- ningar till att föräldrarna ansökte om plats i arbetsstuga. Ibland fick barnen inte plats på den arbetsstuga som geografiskt sett låg närmast.94
Orsakerna till placeringen på arbetsstuga verkade alltså ha varie- rat, det handlade i en del fall om vilka förutsättningar som fanns i hemmet men kunde också handla om att det inte fanns någon skola i hembyn.
90Nilsson Ranta, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68; Lindskog 2010, s. 9.
91Nilsson Ranta, s. 10 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
92Nilsson Ranta, s. 10 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
93Nilsson Ranta, s. 22 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
94Exempelvis en skrivelse från Skolstyrelsen till föräldrar, daterad 19 maj 1949, som meddelar att sonen inte får plats i den arbetsstuga de ansökt om, med motiveringen att kvoten av pojkar redan är fylld eftersom 25 av de 41 barnen är pojkar. Barnet erbjuds i stället plats i en när- liggande arbetsstuga, Dokument från Övertorneå kommunarkiv, diverse utgående handlingar
330
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Arbetsstugornas vardag och föreståndarinnans roll
Föreståndarinnorna hade ansvar för den dagliga verksamheten i arbets- stugorna. Under de första åren var anställningskraven ganska infor- mella. Helst skulle föreståndarinnan vara småskollärare, men eftersom det rådde brist på den yrkesgruppen bortsåg man ibland från kravet.
Kraven på formell utbildning blev dock högre med tiden, och på
På varje arbetsstuga fanns
Ibland besökte lokalstyrelsens medlemmar arbetsstugorna för att se att de sköttes på förväntat sätt. Om föreståndarinnan inte skötte sitt uppdrag kunde ordföranden i lokalstyrelsen agera. Som tidigare nämnts var arbetsstugorna i övrigt slutna miljöer. Graden av kontakt med det omgivande samhället varierade och berodde på förestånda- rinnans och lokalkommitténs inställning.
Under
”De få växa upp nästan som vildar”
Centralstiftelsen för Norrbottens läns arbetsstugor publicerade års- berättelser som gav en bild av verksamheten i arbetsstugorna. Förutom ekonomiska redovisningar innehåller årsberättelserna redogörelser för arbetsstugornas vardag. I dessa berättelser skildras arbetsstugebarnen
95Nilsson Ranta, s.
96Nilsson Ranta, s. 11 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
331
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
återkommande som underutvecklade och förvildade, i stort behov av arbetsstugans vård och fostran.
Sådana beskrivningar kan ses som en sorts reklam för verksam- heten – man ville visa på arbetsstugornas nytta och därigenom moti- vera fortsatta donationer från privata givare samt att verksamheten skulle få kommunala och statliga medel. Det finns många exempel på nedvärderande beskrivningar av barnen, deras hemmiljöer och mino- ritetsområdet generellt. Beskrivningar bär tydliga spår av kolonialis- tiska tongångar. I inledningsskriften till årsberättelsen för arbetsstu- gorna 1909/1910 beskrivs behovet av arbetsstugorna på följande sätt:
Lifsvillkoren äro i allmänhet hårda häruppe och brödet mycket ofta knappt om vintern, låt vara att detta i mångt och mycket mera härrör sig af brist på företagsamhet, förvärfskunnighet och förutseende än på naturens egen njugghet. I hundraden af i ödebygd undangömda hem taga eländet, trång- boddheten och smutsen gripande yttringar, hvilka nog ingen utomstå- ende rätt känner till i hela deras omfattning. Då sålunda behofvet av arbetsstugorna visade sig konstant och människornas offervillighet icke svek, anordnades de såsom bestående. På samma gång utvidgades upp- giften och inriktades verksamheten direkt på folkuppfostran: att af obyg- dernas bleka, andligen som kroppsligen undernärda ungdom skapa ett lifskraftigt, arbetsdugligt, kunnigt och sederent släkte, mäktigt att efter utträdet i lifvet med friska, starka tag gripa sig an med sin egen och där- med äfven den försummade hembygdens fortkomst.97
Texten illustreras av tre foton på barn som ska belysa ett slags ”före och efter” placering på arbetsstuga. I inledningen finns ett foto av en anonym pojke klädd i slitna och något för stora kläder samt tradi- tionella näbbskor. Texten under fotot lyder ”Vid intagningen”. I slutet av texten finns två foton på en pojke och en flicka. De är prydligt uppklädda i kavaj respektive långkjol och blus, och under bildtexten står det ”Arbetsstugubarn efter ett par års vistelse i anstalten”. Det är tydligt hur man tänkte sig omstöpningen av barnen till ordning- samma, moderna svenskar.98 Det faktum att barnens namn inte nämns förstärker bilden av synen på barnen som projekt för försvenskningen, snarare än som individer.
I årsberättelsen för åren 1907/1908 citeras en lärare vid folkskolan i Pello om arbetsstugans inverkan på barnen:
97Centralkommittén för Norrbottens läns arbetsstugor, Årsbok för arbetsstugorna
98Nilsson Ranta, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
332
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Då barnen bli intagna i arbetsstugan, äro de i allmänhet bleka och magra. Det ligger ett sjukligt och lidande drag öfver dem. De äro ej heller på långt när så lifliga, som jämnåriga barn, uppväxta under vanliga förhåll- anden brukar vara. Orsaken till detta är helt naturligt att söka i hemmen. Tillgången på föda i dessa är på grund af dåliga förtjänster och liten om- tanke att sköta om det lilla ytterst ringa. Därtill kommer, att den knappa näringen är mycket enformig och ofta ersättes med saker som mera skada än gagna. Så är framför allt fallet i de hem, som sakna kreatur. I dessa ersättes mjölken och till och med dessa trakters vanligaste maträtt ”pimä” (surmjölk) med det fördärfliga kaffet. Sedan barnen kommit till arbets- stugan, kan man redan efter en jämföreslevis kort period lägga märke till, huru de förändras. Den gulbleka, sjuka hyn försvinner så småningom och ersättes af en friskare färg … Äfven i moraliskt afseende kvarlämna arbetsstugan intryck, som sent om ens någonsin utplånas. Detta är ock- så nödvändigt, ty härutinnan fela hemmen alltför mycket. Då tillfälle gifves, skyr hvarken far eller mor spritdrycker. Pipan användes också nästan utan undantag af båda två. Samtalet i hemmet är rått och ohyfsadt och kryddas oupphörligt af svordomar och oanständiga uttryck. Hela familjen som bebor ett litet kyffe till rum (pörtet), där luften nästan stän- digt är skämd, och renligheten lämnar allt öfrigt att önska. Det är gifvet, att man ej kan fordra mycket af barn, som uppfostras i en sådan omgif- ning. De få växa upp nästan som vildar. Ingenting få de lära sig att göra, och, då de äro ute, frågar ingen hvarmed de sysselsätter sig. I arbetsstugan äro förhållandena gifvetvis helt annorlunda. Där måste barnen dagligen och stundligen vänja sig vid att iakttaga ordning och renlighet.99
Beskrivningarna, såsom i exemplet ovan, innefattar alltså inte bara en bild av barnen som materiellt fattiga, utan också som ”andligen under- närda”. Materiella omständigheter som fattigdom och trångboddhet knyts här nästan omärkbart samman med personliga egenskaper som ”initiativlöshet” och ”brist på förvärvskunnighet” samt synnerligen föraktfulla bedömningar av barnens föräldrar och uppväxtmiljöer som enligt lärarens beskrivning inte har förmågan att erbjuda barnen någon- ting värdefullt.
Hur barnen var klädda och i övrigt tedde sig kunde vara viktigt för arbetsstugans fortsatta existens. Arbetsstugorna granskades ut- ifrån ett protokoll där verksamhetens framgång bedömdes utifrån hur väl barnen uppfyllde vissa kriterier. Klädsel, hållning och välvårdade frisyrer var i detta sammanhang viktiga måttstockar. Ett av kriterierna var ”svenskhet” vilket var en sammanfattande term som inrymde de övriga punkterna. En svensk arbetade hårt och utan knot, var ren och
99Centralkommittén för Norrbottens läns arbetsstugor, Årsbok för arbetsstugorna
333
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
välklädd, behärskade det svenska språket samt firade svenska hög- tidsdagar.100
7.2.2Erfarenheter från arbetsstuga
Placering på arbetsstuga
Några intervjupersoner resonerar om hur det kom sig att de själva eller en anhörig hamnat på arbetsstuga. Flera intervjupersoner säger att de inte vet orsaken till att de placerades där. En del har uppgett att det skedde på grund av det långa avståndet till skolan, bristen på vägar och kommunikationer och/eller fattigdom, vilket stämmer överens med vilka barn som skulle placeras på arbetsstuga enligt regelverket.101
Hur föräldrarna upplevde att barnen skickades till arbetsstugan är inte så väl undersökt. Det fanns föräldrar som motsatte sig att bar- nen skulle till arbetsstugan, men det fanns också de som var positivt inställda. I de fall det kom kritik från föräldrarna rörde det sällan språk- frågan utan oftare förflyttningen av barnet från hemmet, nedlägg- ningen av den lokala skolan eller risker för att barnet kunde fara illa på arbetsstugan.102
Ibland skickades hela syskonskaror till arbetsstuga och ibland bara vissa av syskonen. Det tycks till viss del ha varit ålders- och genusrelaterat. Ibland fick flickorna stanna hemma för att de be- hövde ta hand om yngre syskon och ibland fick pojkarna stanna hemma för att de behövdes på gården.103 Det förekommer också be- rättelser om barn som hamnade på arbetsstuga för att de hade förlo- rat en eller båda föräldrarna.104 En kvinna född på
I några intervjuer berättas att det fanns en närliggande folkskola i grannbyn som barnen inte tilläts gå i eftersom den tillhörde en annan kommun. I stället placerades de i en arbetsstuga längre bort.106 Andra intervjupersoner anger att de eller deras släkting hamnat på arbets-
100Nilsson Ranta, s. 13 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
101Intervju 3, 15, 77, 97, 113, 97, 138.
102Nilsson Ranta, s. 22 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
103Intervju 97, 139.
104Intervju 1, 26, 136.
105Intervju 115.
106Intervju 3, 101.
334
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
stuga som del av försvenskningen av bygden och med målet att lära sig svenska i stället för meänkieli eller finska.107
Även om placering endast i syfte att lära barnen svenska inte har direkt stöd i de dåtida regelverken för arbetsstugorna, finns det goda skäl att tro att det var så. Tidsandan var nationalistisk och det före- kom nedvärderande attityder mot befolkningen i minoritetsområdet, bl.a. utifrån rasbiologiska föreställningar. Arbetsstugorna hade ett fostrande mål genom exempelvis förbud mot att använda minoritets- språket.108 Med tiden blev det nationalistiska inslaget tydligare i regel- verket för arbetsstugorna, och det skedde en förskjutning i språk- frågan. Uppfattningen var att barnen snabbare skulle lära sig svenska om de kände ett starkt språktvång, och om föreståndarinnorna inte kunde finska.109
En kvinna född på
Det var ju en medveten strategi att försvenska, och då använde man det här som ett utav verktygen – med arbetsstugor.111
En kvinna född på
Hon har funderat på varför hon och hennes syskon var på arbetsstugan. Men det var dåvarande barnavårdsnämnden som nog hade bestämt det då de var så många syskon. De fick höra att de var ”fattiglappar” och därför fick de stryk också. Hennes far hade sagt att ”slåss ni på arbets- stugan så får ni mer stryk när ni kommer hem” så de vågade inte slåss tillbaka. Hennes pappa var väldigt sträng som hon tror att beror på att de var nio syskon att hålla reda på.112
Vissa intervjupersoner vittnar alltså om att de upplever att barn place- rades i arbetsstugorna i försvenskningssyfte. I övrigt framkommer det inte så ofta i intervjuerna att intervjupersonerna funderat på orsakerna till att de själva, deras syskon eller föräldrar placerats på arbetsstuga.
107Intervju 9, 71, 97, 107, 115.
108Nilsson Ranta, s. 11 och 18 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
109Elenius 2001, s.
110Intervju 97.
111Intervju 142.
112Intervju 17.
335
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Olika upplevelser av personalen på arbetsstugan
Det var vanligt att föreståndarinnorna kom från andra orter i Sverige och inte behärskade meänkieli eller finska.
Flera beskriver mycket stränga föreståndarinnor som kunde slå barnen som bestraffning för att de pratat meänkieli eller finska.113
Om någon ertappades med att ha talat finska så väntade förhör och björk- ris. … Kyllä sielä oli koijurisut hinnoissa [sv. Det var verkligen efter- frågan på björkris].114
En man som var i arbetsstuga på
Skillnaden var som mellan natt och dag … de var så fina föreståndare den sista tiden.115
En annan man född på
En kvinna född på
Erfarenheterna av föreståndarinnornas beteende och omsorg ver- kar, av intervjupersonernas berättelser att döma, ha varierat. Över lag verkar föreståndarinnorna ha blivit mindre stränga med tiden, i
113Intervju 1, 3, 17, 48, 65, 77, 82, 101, 104, 129, 134, 144.
114Intervju 8.
115Intervju 101, se även intervju 77.
116Intervju 65.
117Intervju 144.
118Intervju 134.
336
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
takt med att yrkeskåren följde modernare ideal när det gäller barn- uppfostran.119
Att både barnen och föreståndarinnan hamnade i en utsatt posi- tion i arbetsstugorna på grund av isolering framgår av dokumentation från arbetsstugorna. Författaren Gerda Helena Lindskog beskriver i en skildring av arbetsstugornas vardag en händelse som inträffade i arbetsstugan i Arvidjour 1923. Vid tidpunkten hade flera barn insjuk- nat i en för den tiden okänd sjukdom. Genom ryktesspridning upp- stod misstankar om att det kunde röra sig om en venerisk sjukdom, vilket i sin tur ledde till att föreståndarinnan blev misstänkt för att ha ”bedrivit otukt” med barnen på arbetsstugan. Händelsen uppmärk- sammades i tidningen och omtalades som en skandal. Förestånda- rinnan dömdes till två månaders fängelse, trots att någon felaktighet i tjänsten inte kunde påvisas. Det visade sig också i efterhand att sjukdomen som barnen fick på arbetsstugan inte var venerisk.120
Arkivmaterial visar också på exempel där föräldrar agerat när de ansett att föreståndarinnor agerat felaktigt mot deras barn. I ett fall skickade en pappa till ett barn på Matarengi skolhem en skrivelse till Övertorneå folkskolestyrelse där han skrev att föreståndarinnan ”i oförstånd ha agat” hans son.121 I ett annat fall framkommer att för- äldrarna till ett barn på Hietaniemi arbetsstuga 1954 anmält både före- ståndarinnan och ordföranden i kommunens barnavårdsnämnd för ”otukt”.122 Det sistnämnda ärendet avskrevs dock. Vad som låg bakom dessa ärenden och huruvida föreståndarinnorna var skyldiga till det de anklagades för går inte att utifrån dokumentationen avgöra i efterhand.
”En grå armé” 123 – om arbetsstugebarnens kläder och sysslor
Vid ankomsten till arbetsstugan beskriver många intervjupersoner att de fick sätta på sig särskilda kläder. Det varierar hur olika perso- ner upplevde detta. En man som gick på arbetsstuga på
119Nilsson Ranta, s. 11 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
120Lindskog 2010, s.
121Utdrag från protokoll fört vid Övertorneå folkskolestyrelses sammanträde 16 juni 1938, Skol- styrelsen, diverse utgående skrivelser
122Avskrift, Landsfogden i Norrbottens län. Luleå 5 februari 1954 samt Beslut, avskrift. Lands- fogden i Norrbottens län, Hietaniemi kommunarkiv.
123Beskrivningen av arbetsstugebarnen som en ”grå armé” är hämtad från Intervju 42.
124Intervju 129.
337
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
En annan man som gick i arbetsstuga vid samma tid beskriver att materialet i byxorna de fick ha på sig skrapade så att skinnet kunde börja blöda. Mannen berättar att de på arbetsstugan sågs som fattiga, och så fort barnen i byn gjorde hyss var det barnen på arbetsstugan som fick stryk.125
Flera som varit i arbetsstuga beskriver ett utanförskap i relation till andra barn. Det märktes vilka barn som kom från arbetsstugan och i vissa fall förbjöds de att umgås med de andra barnen.126 En man född på
En kvinna född på
Hemlängtan och separationsångest
Det finns återkommande berättelser om intervjupersoner som hade ”ständig hemlängtan” upplevt sig ”bortlämnade” på arbetsstugan som barn, vilket varit traumatiskt även om de blev välbehandlade eller om föreståndarinnorna var snälla på arbetsstugan.129 Flera beskriver käns- lan av att ryckas bort från den tillvaro man känner till i familjen och i hembyn. Många intervjupersoner berättar till och med om barn som rymt från arbetsstugorna.130
En kvinna beskriver hur vägen hem från arbetsstugan under skol- loven tycktes lång, medan vägen tillbaka till arbetsstugan efter lovets slut kändes alltför kort.131 En man beskriver hemresorna under jullovet, påsklovet och sommarlovet som en stark och glädjefylld upplevelse:
125Intervju 144.
126Intervju 1, 16, 17, 32, 41, 64, 76, 77, 93, 97.
127Intervju 101.
128Intervju 44.
129Intervju 16, 41, 52, 60, 77, 82, 101, 115, 117, 137, 139.
130Intervju 16, 60, 77, 115.
131Intervju 82.
338
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Hemresa blev det bara till jullovet, påsklovet och sommarlovet. … Han berättar om känslan han fick när han närmade sig hemgården. Om hur hans mor omslöt honom och skojade med honom: ”Jaha, du har blivit utsläppt nu”. … Han berättar också om hur fantastiskt brödet, rieskan och renköttet smakade där hemma. Om hemkomsten var en stark och glädjefylld upplevelse så var det en desto större pina att återvända till arbets- stugan. Det var hemskt att lämna mamma. Det var jobbigt, sorgligt.132
En kvinna född på
Det hette skolhem men det var inget hem – hemma var ju i byn – utan man var ett av många barn och föräldrakärleken fanns inte utan man blev omhändertagen. Vi hade ett bra hem med bra föräldrar och var inte van- artiga på något sätt men så kommer man dit och blir en i mängden och ingen särskild och föräldrakärleken är någon annanstans.133
En man, också han född på
Han säger att det var en glad känsla – en känsla av frihet – när man fick åka hem på lov. Man behövde inte se sig om över axeln, om någon hörde vad man sade.134
En man född på
Kyllä s’oli niinku taivas oli aukenu ko pääsi kotia. Sitä alku tuntemhaan ette oli niinku ihminen ja oli ihmisenarvo [sv. Det var som om himlen hade öppnat sig då man fick komma hem. Man kände sig som människa med ett människovärde]. Jag kommer ihåg hur de på [skol]hemmet klippte av oss allt hår då. I dag är det ju på modet att klippa och raka sig. Men då kändes det hemskt när allt hår klipptes bort.135
Sammanfattningsvis beskriver många intervjupersoner en känsla av att sakna hemmet och sin familj, men också sitt sammanhang, att få vara fri, och att fritt få tala sitt språk. Att få komma hem under loven beskrivs som en stor lättnad.
132Intervju 8.
133Intervju 148.
134Intervju 101.
135Intervju 11.
339
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Fysiska bestraffningar när barnen talade sitt modersmål
Många som var på arbetsstugan under
Fysiska bestraffningar var inte ovanliga. Samtidigt fanns riktlinjer från Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor om att våld endast skulle användas undantagsvis,137 men att döma av intervjupersonernas be- rättelser verkar fysiska bestraffningar ändå ha varit vanliga. Många be- skriver att barn blev slagna på arbetsstugorna. Bestraffningar skedde liksom i folkskolan ofta när barnen talade sitt modersmål: meänkieli eller finska.
En man som var på arbetsstuga på
sängs utan mat:
Första gången fick jag en hurring så det ven i öronen i flera dagar. Sedan tog hon tag i håret och så var det bara att klä om till nattskjorta och läsa i
En annan man, också han född på
Det fanns ju sådana straff att man fick ligga i sängen hela söndagen. Och ibland visste man inte varför. Och gumman var också riktigt ond … När hon fick mig dit till klädkammaren, hon hade sådana ”specialgrepp”, med långa naglar tog hon tag under hakan och vred om. Och när hon fick tag i håret så kändes det som att håret skulle lossna. Sådan var hon.
– – –
136Intervju 1, 3, 6, 9, 17, 32, 45, 48, 65, 77, 82, 101, 104, 113, 115, 129, 134, 144, 148, 153.
137Att aga skulle användas enbart i undantagsfall framgår bl.a. av instruktioner till förestånda- rinnor från Centralkommittén för Norrbottens läns arbetsstugor, Årsbok för arbetsstugorna
138Intervju 8, se även intervju 65, 101.
139Intervju 3.
340
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Intervjuare: Fick man stryk på grund av språket?
Jo, det var gubben som var hemsk med det om han bara hörde. Då fick man på skinnet, det vågade man inte.
Intervjuare: Om man pratade sitt eget språk?
Jo, men sinsemellan pratade vi ju när ingen såg.140
Mannen beskriver att han har dubbla känslor gentemot det barnhem han bodde på från sex års ålder.141 Trots att han blev utsatt för fysisk misshandel och förbjöds att tala sitt modersmål både på barnhemmet och i skolan, ledde skolgången också till något gott, anser han:
Men jag måste säga att jag har haft väldigt bra lärare. De försökte på alla sätt. De hade inget agg mot oss barn, det måste jag säga. Och det måste jag också säga om att vi fick komma till skolan, det har staten gjort ett stort arbete med, att vi fick komma till skolan och lära oss svenska. Vad hade vi kunnat om vi inte hade fått gå i skola? Vi hade inte kunnat någon- ting. Vi hade varit analfabeter.142
Av intervjupersonernas berättelser är det tydligt att de blev bestraf- fade för att de talat finska eller meänkieli. Andra gånger handlade straffen om andra saker. En del beskriver också att de inte förstod varför de blev bestraffade.143
Grova kränkningar och övergrepp
En del intervjupersoner vittnar om särskilt kränkande eller våldsam behandling, vilket ibland skedde inför de övriga barnen på arbets- stugan. En man född på
Han berättar att de en gång i andraklass lekte vid [plats], där det fanns en gammal bro på den tiden. Hans kläder blev blöta under leken, och när han kom tillbaka till arbetsstugan blev han bestraffad. Han kläddes
140Intervju 11.
141Det barnhem intervjupersonen vistades på hade samma funktion som arbetsstugan, barn skickades dit för att de skulle få tillgång till skola i närheten.
142Intervju 11.
143Intervju 65, 66, 77.
144Intervju 129.
341
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
av så att han bara hade en skjorta på sig. Sedan fick flickorna komma ner i nedre hallen, och han beordrades att gå uppför trappan till övervåningen med bar rumpa. Han vet inte varför de gjorde så.145
Flera intervjupersoner beskriver bestraffningar kopplade till säng- vätning.146 En kvinna född på
Varje morgon kom en som jobbade där och gick igenom alla sängar. Och jag var så ängslig så jag började kissa i sängen. Vad gjorde de? När de hade tittat i min säng så lyfte de upp lakandet, visade runt överallt. Hur kan man göra så? … Varje morgon hände detta med lakanen och att de gick igenom alla sängar. Till slut blev det ju att man inte tordes riktigt sova. Många nätter satte jag lakanet att torka på natten. Huija! [sv. huva- ligen!]. Och jag var ju så liten också.147
En man född på
Jag hade en kusin från [ort i Pajala kommun] som var sängvätare. Hon [föreståndarinnan] tog det där pisslakanet och slog runt öronen på honom så att pisset stänkte. Sedan fick han själv gå ut med lakandet till förrådet och hämta ett nytt lakan och bädda.148
En återkommande bestraffning som nämns i intervjuerna är att bar- nen på arbetsstugan fick lägga sig utan mat.149 En man född på 1940- talet berättar även om hur bestraffningar i skolan kunde få konsekven- ser för barnen på arbetsstugan:
Om man talade meänkieli i skolan kunde man bli bestraffad med luggning eller kvarsittning. Om man fick kvarsittning missade man middagen på arbetsstugan och måste då vänta på kvällsmaten.150
Flera intervjupersoner vittnar också att de alltid behövde äta upp all mat som serverades och att det förekom tvångsmatning. En kvinna född på
145Intervju 65.
146Intervju 1, 6, 65, 82, 94, 101, 107, 113, 144, 157.
147Intervju 6.
148Intervju 1.
149Intervju 3, 17, 144.
150Intervju 101.
342
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Det var bara klä på sig i hast … Jag kommer inte ihåg om vi borstade tänderna men man drog sig ju för att tvätta sig. Det var bara kallvatten. Men sen var det morgongröten och den vill jag inte ens tänka på. … Man var tvungen att äta upp och sitta rak i ryggen. … Två gånger kommer jag ihåg så väl att det var sån där korngrynsgröt som jag aldrig hört talas om. Då fick jag äta upp allt. Min mage tålde tydligen inte det. Men jag var tvungen att äta det som var kvar. Det måste jag säga. Fast jag hade kräkts. Det var inte nå roligt.151
En man född på
Vad hemskt det var. Man kan inte tro det. Det var ett rent barbari.152
En annan man, också han född på
En annan man född på
En man född på
Hon högg tag i håret och ledde mig till där vi hade kläderna och natt- skjortan. Och sedan drog hon mig i håret upp i sängen. Sedan kom hon med piskkäppen och sa till mig att lägga mig på mage och upp med natt- skjortan och så piskade hon. Och på morgonen när hon såg att jag hade blodat ner lakanen fick jag ytterligare pisk för att jag hade varit så oför- siktig att jag blodat ner lakanen. … Det var första hösten. Hon misshand-
151Intervju 44, se även intervju 16, 30, 52, 148.
152Intervju 129.
153Intervju 101, se även intervju 17, 107, 129.
154Intervju 144.
155Intervju 129.
343
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
lade mig. Jag var ju ensam och grät. Och ingen mat fick jag på kvällen. Jag kunde inte sitta på ett par veckor för det var ju sår och värkte.156
En del av intervjupersonernas berättelser innehåller händelser som inbegriper grova övergrepp och kränkningar. I många av fallen har de intervjuade burit med sig upplevelserna under mycket lång tid och inte berättat om dem för andra, ibland inte ens för sin egen familj. I några fall är intervjutillfället första gången de berättar om det som hände.
Pojkars och flickors utsatthet för våld
Intervjupersoner vittnar om att det fanns skillnader mellan hur poj- kar och flickor betedde sig och bemöttes. Både kvinnor och män som varit på arbetsstuga, liksom de som beskriver anhörigas erfaren- heter, har berättat att pojkar talade minoritetsspråket mer sinsemellan och därför bestraffades oftare.157 Exempel på s.k. protestkultur respek- tive lydnadskultur fanns både i skolan och på arbetsstugan.158 Det hand- lade om olika strategier för att klara av tillvaron i en auktoritär miljö, där pojkarna i högre utsträckning utmanade reglerna på olika sätt medan flickorna oftare underkastade sig dem.159 En kvinna som gick på arbetsstuga i slutet av
Och skolan var ju också hård. Just det där att de slog. Hoja, jag mådde ju så dåligt. I skolan slog de mera men nog hade pojkarna det tufft på arbetsstugan också. Pojkarna var mer vaktade medan vi flickor lärde oss fortare, vi var räddare.160
Såsom nämnts tidigare i förhållande till skolan verkar det som att flickor i regel anpassade sig och lärde sig svenska snabbare än pojkarna. Detta gällde alltså också i arbetsstugan. Att tala svenska sågs också som ”finare” och var således också en klassmarkör.
156Intervju 3.
157Intervju 6, 97, 124.
158Det fanns också uppfattningar om att finska var mera maskulint och svenska mer feminint vilket också spelade in när det gäller språkval och språkbytesprocess, Elenius (b), s.
159Elenius (b), s.
160Intervju 6.
344
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Föräldrar som sade ifrån
En man som gick i arbetsstuga av
En del intervjupersoner beskriver att föräldrar inte lät sina egna barn gå på arbetsstuga eftersom de själva varit där. En kvinna född på
Barnen blev så många i skolan att de hade behövt två lärare, det var som gränsfall, att om hon fick två elever mindre att undervisa så skulle hon klara det, då ville de flytta min bror och grannens pojke till arbetsstugan. För att det var lång väg att färdas. Mamma hade då sagt att ”även om det är sista brödbiten jag ger min pojke, så sätter jag inte honom på arbets- stuga. Jag har själv varit där”. Och på det sättet fick han så stanna. Hon var verkligen inställd att ”dit ska han inte”, hon visste ju hur det var [över- satt från meänkieli].162
Som nämnts tidigare har föräldrarnas synpunkter och inställning till barnens placering i arbetsstuga inte undersökts i forskningen i någon närmare utsträckning. Genom intervjupersonernas berättelser om hemlängtan och svårigheten att skiljas från hemmet kan man ana att föräldrarnas situation i samband med barnens placering på arbets- stugan inte heller var enkel.
Sammanfattning
Iintervjupersonernas berättelser finns många exempel på en hård till- varo med strikta regler och olika former av bestraffningar. Samtidigt finns det de intervjupersoner som också berättar om ljusare minnen.
I en del berättelser om bestraffningar och kränkningar framgår inte i fall händelserna hade en direkt koppling till barnens användning av meänkieli eller finska. Den sociala förnedringen var dock en del av institutionslivets förtryck, vilket kan antas ha bidragit till en sänkt självkänsla som sannolikt fick återverkning på barnens syn på sig själva, sitt språk och sin kultur.
161Intervju 144, se även intervju 32.
162Intervju 157, se även intervju 57.
345
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Barnens vistelse på arbetsstugorna innebar i många fall att de be- fann sig långt från sin hemmiljö. De togs därmed bort från det sam- manhang de var vana vid i form av rutiner, traditioner samt kulturella och religiösa sedvänjor. I många fall fick de heller inte tala sitt moders- mål på arbetsstugan. Det innebar att barnen för det mesta inte kunde använda sitt språk för att kommunicera med varandra eller med före- ståndarinnan. De kunde därmed inte ge uttryck för sin personlighet eller sina behov. Barnens handlingsutrymme, som utifrån situatio- nen på arbetsstugan redan var begränsat, blev därmed ännu mindre. Sammantaget gjorde detta att de befann sig i en mycket utsatt situa- tion. Även för de barn som upplevde att de hade det bra i arbets- stugan innebar vistelsen där en långvarig separation från föräldrarna, syskonen och hemmiljön.
En annan aspekt som bidrog till utsattheten var att verksamheten i arbetsstugorna i regel stod under gles tillsyn. Även om folkskole- inspektörerna gjorde regelbundna besök så skedde det relativt sällan. Eftersom barnen befann sig i arbetsstugan dygnet runt och inte fick besök av anhöriga, var dessa platser en förhållandevis sluten värld där barnen i sin vardag var utelämnade till föreståndarinnan.
7.2.3Efter kommunaliseringen: mindre våld men språkförbudet fanns kvar
Vissa intervjupersoner som började i skolan efter 1954 berättar att det inte längre var lika hårt när arbetsstugorna blev skolhem, t.ex. säger flera intervjupersoner att de inte blev slagna. Däremot gällde fortfarande att de bara skulle prata svenska i skolhemmet.163 Vilka lokala regler som gällde kunde dock variera. Vissa föreståndarinnor fortsatte med bestraffningar när barnen bröt mot språkförbudet.164
En kvinna som gick i skolhem efter kommunaliseringen säger att de fick ha egna kläder och inte hade några särskilda sysslor. Däremot fanns regler, bl.a. skulle man tala svenska. Hon frågar sig om deras föreståndarinna från Stockholm var tillsatt som del av en försvensk- ningsprocess under tiden då det var en arbetsstuga.165
163Intervju 101, 157.
164Intervju 63, 123.
165Intervju 148.
346
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
7.2.4Erfarenheter av arbetsstuga och folkskola
– de långvariga konsekvenserna
Många intervjupersoner berättar om att tiden i folkskolan och i arbets- stugan har format dem på olika sätt. En del reflekterar kring sina egna minnen, medan andra har påverkats i ett andra led, genom att deras föräldrar burit på upplevelser som påverkat dem och deras relation till barnen.
Upplevelser som påverkade livet
En kvinna född på
Hon säger att hon kunde ha över 400 barn under ett läsår i sitt yrke som slöjdlärare men att hon alltid varit noga med att när hon tilltalade ett barn, lade handen på barnets axel och frågade vad barnet heter. Hon säger att när hon tilltalade barnet nästa gång så använde hon barnets namn och såg barnet i ögonen. Hon tycker det är jätteviktigt att som lärare bekräfta och se barnen.166
Flera intervjupersoner uttrycker att de medvetet eller omedvetet hållit upplevelserna för sig själva och inte berättat för någon om det de varit med om. En man född på
Intervjuare: Har tiden på arbetsstugan påverkat dig? Har den lämnat spår? Ja, jag vet inte. Man har ju mer och mer förträngt det så att säga.
Intervjuare: Berättade du hemma om vad som hade hänt på arbetsstugan?
Nä, jag har hållit det hemligt i 50 år. Någon gång har jag berättat för någon och den sa att du ljuger. Nej, svarade jag, för jag har upplevt det själv. Jag hade glömt bort det där tills jag läste en artikel att de ville intervjua människor. Första gången jag blev intervjuad var i samband med upp- takten till det här [kommissionen].
166Intervju 82.
347
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Intervjuare: Du sa att du burit detta i 50 år. Hur känns det nu när du har berättat?
Den här gången blev det mest tråkiga gången. Det kommer upp mer och mer hur det har varit. Det är fjärde gången jag berättar nu så det blir mer och mer känslor.167
En man född på
En man född på
Jag tror att det har varit i
Intervjuare: Hur ofta har du tänkt på det här under livet?
De första åren i Luleå kunde jag glömma det här med arbetsstugan och jag fick kompisar där. Ingen visste om min bakgrund. Ingen skrev gröt- stugubarn och de där orden. Och jag berättade ju inte hur dålig jag var. I Luleå bodde jag i
Mannen berättar att han har varit tillbaka på den plats där arbets- stugan låg:
Jo, varje gång jag tittar på fönstret där jag sov så är det som att nackhåret reser sig. Man är arg på något sätt.
167Intervju 3, se även intervju 1, 6, 9, 84, 107, 128, 139, 160.
168Intervju 5.
348
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Om sina upplevelser på arbetsstugan säger han sammanfattningsvis:
Det var sex års skolgång, så jag var där i sex års tid. Så barndomen har inte funnits för mig. Det var samma föreståndarinna. Jag har tänkt att jag skulle pissa på hennes grav i [ort] som en liten kompensation.169
En del intervjupersoner bär på svåra upplevelser från arbetsstugan eller skola som på olika sätt fortfarande påverkar deras liv. En del upp- levelser handlar, såsom beskrivits ovan, om nedvärderande bestraff- ningar, i andra fall handlar det om mer vardagliga minnen. Ytterligare andra bär med sig mer positiv bild. Oavsett hur upplevelserna från skolan och arbetsstugan såg ut så verkar många intervjupersoner ha burit med sig dessa upplevelser genom livet.
Föräldrar som inte förde språket vidare
Eftersom svenska under lång tid var det enda skolspråket hade för- äldrarna i de flesta fall inget annat val än att låta barnen assimileras språkligt till svenskan, åtminstone i skolan. Skolan hade därför en central roll i assimileringen – lärarna utgjorde auktoriteter som de flesta föräldrar lyssnade till.
En dominerande uppfattning var länge att flerspråkighet inte var bra, dels eftersom det ansågs försvåra inlärningen, dels eftersom minoritetsspråket inte i sig själv ansågs värdefullt.170 Många föräldrar nåddes av budskapet att det bästa för deras barn var att hela familjen gick över till majoritetsspråket, dvs. svenska. Föräldrarna bar dess- utom ofta på egna negativa erfarenheter från skolgången av att ha blivit nedvärderade och bestraffade när de använde minoritetsspråket och valde därför att inte föra det vidare till sina barn, eftersom de inte ville utsätta sina barn för samma stigma.171
Flera intervjupersoner kopplar föräldrarnas upplevelser av att be- straffas för att de talat meänkieli eller finska till det faktum att för- äldrarna inte lärt dem språket.172 En man född på
Snacka om att slå sönder den kultur man bär med sig.
169Intervju 1.
170Huss, s. 13 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
171Huss, s. 10 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
172Intervju 28, 32, 55, 74, 82, 100, 105, 133 140, 152.
349
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Mannen beskriver det som en stor sorg att föräldrar inte valde att lära honom meänkieli. Föräldrarna var inte heller stöttande när han i vuxen ålder försökte lära sig språket. Han poängterar dock att han har förståelse för deras inställning, med tanke på vad de utsattes för som barn.173 Forskning visar att en förstående attityd till föräldrarnas val att inte överföra språk till sina barn är förhållandevis vanlig bland barn till föräldrar som utsatts för assimilering.174
Ärvda sår – barnens berättelser
En del berättelser kommer från vuxna barn vars föräldrar burit med sig upplevelser från skolan och arbetsstugan som i sin tur påverkat dem på olika sätt.
En man född på
När hans far var i lumpen och åkte hem på permis, fick fadern på bussen se en manlig lärare, som behandlat honom illa. Eftersom fadern ”hade lite innanför västen” gick han fram och tog ett struptag på läraren, och det uppstod ”kalabalik” på bussen. Han berättar att hans far bar med sig en ”trasighet” efter skoltiden, vilket har kommit till uttryck på olika sätt. Han försökte ständigt ”vara andra till lags”, och vara ”en annan än den han var”.176
En kvinna född på
173Intervju 149.
174Se Huss, s. 15 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
175Intervju 142.
176Intervju 42.
177Intervju 117.
350
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Hon säger att det säkert fanns en sorg i att vara så mycket borta hem- ifrån och det tror hon har påverkat hennes pappa. Hon tror även att det påverkat hennes pappa att inte få ha meänkieli som sitt modersmål och att han upplever att hans finska är sämre än vad den egentligen är. Hon tror även att arbetsstugan har påverkat ”självklarheten i att man inte ska bo kvar” [i minoritetsområdet].178
En annan kvinna född på
Det har börjat väldigt sent för honom. Han var över 65 år. Han har börjat berätta olika historier från arbetsstugan … Och ju äldre han har blivit så har det ju kommit tätare och tätare att han har berättat. Och när han berättat så har han ju börjat gråta och jag har börjat gråta. Ju äldre han blivit har det kommit tätare och tätare. Pappa har jobbat väl- digt mycket, alltså fysiskt i skogen med maskiner och med ved … och han sa att han tyckte om att jobba för då när han någon gång fick tid att sitta på en stubbe i skogen då kom tankarna tillbaka till arbetsstugan och hur det var.
Kvinnan beskriver att pappans känslor av skam har gjort att hon också skämts utan att förstå varför. Att hon försökt vara ”extra snäll och extra trevlig och till lags” och samtidigt känt sig som ”av nån sämre ras”.179
En man född på
Och att hans pappa kunde säga att han först fick stryk i skolan för att han talat finska och att han sedan när han berättade åt föräldrarna att han fått stryk i skolan en andra gång fick stryk av föräldrarna för att han talat finska i skolan och att han dagen efter fick stryk av läraren en tredje gång för att han talat om hemma att han fått stryk i skolan.180
En kvinna född på
Och så sa hon att de kunde ju inte svenska och hon tyckte att lärarna de kunde inte lära ut. Det ledde till att hon blev tyst. Hon sa ingenting fast hon kanske kunde. Språkutvecklingen stannade ju av.
178Intervju 63.
179Intervju 9.
180Intervju 105.
351
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Kvinnan tycker att det är tråkigt att höra sin mamma berätta om detta och reflekterar vidare kring att det ”inte bara handlade om språket” utan också om ”att inte få säga det du har inom dig, man blir tyst på många sätt”.181
Flera intervjupersoner vittnar alltså om att deras föräldrar på olika sätt blivit påverkade av den negativa syn som rådde i förhållande till minoriteten och minoritetsspråket. I vissa fall har det inneburit att de själva inte getts möjlighet att lära sig språket, även om det fanns i familjen.
7.3Vidarestudier efter folk- och grundskolan
Följande avsnitt innehåller dels en kortfattad genomgång av systemet för vidareutbildning och de skolor som fanns tillgängliga för högre studier i minoritetsområdet, dels en redogörelse för de berättelser som handlar om erfarenheter av egna och andras attityder till vidare studier efter folk- och grundskolan.
7.3.1Möjligheten till vidare studier i minoritetsområdet
Att läsa vidare efter folkskolan var länge något förbehållet en mycket liten elit. För en majoritet av befolkningen var folkskolan den enda skola man gick i.
Genom en reformering av tidigare högre utbildning infördes i slutet av
Enhetsskolan fanns under perioden
I minoritetsområdet fanns Haparanda allmänna läroverk som in- rättades i mitten av
181Intervju 151.
352
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
från 1909 och studentexamen från 1938. Realskoleexamen (och senare även studentexamen) kunde man ta i Kirunas högre allmänna läro- verk. Från
Att finska återinfördes som frivilligt ämne i Haparanda allmänna läroverk framgår av ett brev som Skolstyrelsen i Haparanda mottagit från Skolöverstyrelsen där kommunen tillåts bedriva undervisning i finska från och med läsåret 1966/1967.182 I en redogörelse för skolans verksamhet för läsåret 1959/1960 framkommer dock att det redan vid denna tid bedrevs någon form av finskundervisning vid läroverket.183 I en notering från skolstyrelsen i Karl Gustavs kommun 1961 (från och med 1976 Haparanda stad) framkommer att kommunen plane- rade att skicka in en skrivelse till Skolöverstyrelsen gällande finsk- undervisning i Haparanda under året.184
Det verkar alltså ha funnits möjligheter att i någon mån studera finska i skolan i minoritetsområdet från i slutet av
7.3.2Erfarenheter och reflektioner om vidarestudier
Förminskade möjligheter till vidare studier
En kvinna född på
En kvinna född på
182Haparanda Stad, skolexpeditionen, 1966, Finska som
183Haparanda Stad, skolexpeditionen, Högre allmänna läroverket Haparanda,
184Haparanda Stad, skolexpeditionen, Högre allmänna läroverket Haparanda, protokoll daterat
185Intervju 134.
186Intervju 159.
353
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
–att ta sig så långt med tanke på att föräldern inte kunde någon svenska vid skolstart.187 En man född på
En kvinna född på
En man född på
Vidarestudier värderades inte
En man född på
Intervjuare: Fanns det en negativ syn på utbildning?
Definitivt var det så. Utbildning var ingenting och det värderades inte.
Han säger att i hans familj resonerade de annorlunda, vilket han kopp- lar till att hans mamma läste mycket och att hans pappa var lyhörd men också till att de inte var laestadianer.191 På samma sätt beskriver en annan man, född på
I Tornedalen lever i viss mån fortfarande en idé om att det fysiskt tunga arbetet ska anses som mer värt än den som ”bara skriver”.192
187Intervju 140.
188Intervju 138.
189Intervju 34.
190Intervju 75.
191Intervju 141, se även intervju 112.
192Intervju 143.
354
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Flera intervjupersoner ger alltså uttryck för att vidarestudier inte var något som värderades särskilt högt i minoritetsområdet, och att detta hänger ihop med en slags kultur som är kopplad till platsen. Det är svårt att särskilja intervjupersonernas berättelser om vidarestudier från det som handlar om kulturella aspekter eller klassaspekter, vilka troligtvis också spelade en roll i synen på vidareutbildning.
Lärares fördomar och nedvärderande attityder
Flera intervjupersoner beskriver lärare som haft en förminskande och nedvärderande attityd och t.ex. jämfört de tornedalska [manliga] eleverna med ”apor” och uttryckt att det inte kommer bli nåt av dem, alla ska ändå bara ner i gruvan.193
En man född på
Är jag värdig det här? … hur kan jag ta emot det om jag är så dålig?
Mannen säger att han övervägt att sluta med sporten – som han spelat på elitnivå – på grund av detta. Även inför sitt arbete har han frågat sig om han verkligen kan sitt jobb, trots att han egentligen inte haft några problem att klara av sitt yrke.194
Studiekamraternas fördomar
Flera intervjupersoner berättar om kulturkrockar i samband med flytt till andra delar av landet för vidare studier. I en del fall handlar berättelserna om hemlängtan, i andra fall om studiekamraters för- domsfulla bemötande och känslor av underlägsenhet på grund av sitt ursprung och sitt språk.195
En kvinna berättar att när hon flyttade till södra Sverige på 1960- talet för att börja i läroverket tyckte hon att det var svårt med studierna
193Intervju 26, 29, 49, 50, 55, 71, 76, 92, 109.
194Intervju 88.
195Intervju 49, 91, 97, 106 117, 133, 143.
355
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
eftersom hon hade sådan hemlängtan. Klasskamraterna frågade om hennes pappa skulle komma och möta henne vid tåget med en ren, och undrade om hon bodde i kåta. Hon upplevde också att hennes språk och brytning var ”opassande”:
Det är klart att jag kände att jag var en ”avvikare” … Jag kände att jag inte hörde dit … Jag hade inte något stort ordförråd inte.196
En kvinna född på
En man som flyttade till en storstad under
Flera intervjupersoner beskriver alltså att de blivit bemötta på ett nedvärderande sätt på grund av sitt ursprung, sitt språk och sin kultur. Berättelserna vittnar om att det kunde finnas en okunskap och ibland också en negativ syn på minoriteten och minoritetsområdet i andra delar av landet.
7.4Språkresor och bygdekurser i försvenskningssyfte
Följande avsnitt redogör för de resor till svensktalande bygd som skolbarn skickades på under första hälften av
För att sprida svenskt språk och kultur i minoritetsområdet an- ordnades bygdekurser och resor för skolbarn under ferierna. Dessa resor riktades sig till barn i skolåldern i syfte att de skulle lära sig svenska. Resorna innebar att barnen skickades till svenskspråkiga bygder över sommarloven.
196Intervju 146.
197Intervju 153.
198Intervju 55.
356
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Bygdekurserna hade en bredare målgrupp som innefattade barn och vuxna som ville öka sin bildning men som kanske bodde långt från folkhögskolan och inte hade möjlighet att gå längre kurser där. Syftet med båda initiativen var, utöver att öka bildningsnivån i mino- ritetsområdet, att fostra befolkningen i minoritetsområdet i nationa- listisk anda.
7.4.1Bygdekurser – ”kärlek och förtroende för det svenska språket”
Den första bygdekursen anordnades 1912, på initiativ av landshövding Oscar von Sydow i samarbete med domkapitlet i Luleå. Kursinne- hållet var brett och innefattade bl.a. svensk historia, geografi, hälsolära, svenska språket, djur- och växtliv samt stats- och kommunalkunskap.
Under det första året medverkade nästan trehundra deltagare från byarna Nikkala, Kukkola, Hietaniemi, Kuivakangas, Korpilombolo, Tärendö och Pajala. De flesta som deltog var yngre – medelåldern för det första årets deltagare var
Kurserna och den litteratur som användes hade en nationalistisk inriktning med betoning på nationen Sverige och medborgarskapet. I en utvärdering av kurserna skriver den ansvarige läraren att deras viktigaste uppgift är att ”väcka kärlek och förtroende för det svenska språket”, men i hans beskrivningar av minoritetsområdet märks ock- så en nedvärderande syn på minoriteten:
Ingen trakt i vårt land är så vanlottad i avseende på bildningsmöjligheter efter avslutad skolgång som de avlägsna delarna av finnbygden. Intet förenings- eller idrottsliv, inga föreläsningar eller nöjen finnas, som skulle kunna bryta enformigheten i det förslöande livet hos dessa människor, vilka stå fullkomligt främmande för den moderna tidens krav.199
De utvärderingar som gjorts visar att det förekom samarbete mellan bygdekursen, folkskolorna, arbetsstugorna, Tornedalens folkhögskola och kyrkan, vilka utgjorde ett nätverk med det gemensamma målet att utbilda men också försvenska minoriteten.200
199HLA. Norrbottens läns landskansli. Handlingar angående försvenskningsarbetet i Tornedalen,
GXXXIIL.
200Elenius 2001, s. 229.
357
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Från 1922 tog Tornedalens folkhögskola över bygdekurserna som lades ner först 1976 när statsbidraget togs bort.201
7.4.2Språkresor till svensktalande bygder
En annan metod för försvenskning var de resor som barnen skickades i väg på under skolloven. Ibland talades det om att barnen på detta sätt gick i ”svensklära”.202 Att skicka i väg barn från minoritetsområdet till svensktalande familjer hade förekommit sedan i slutet av 1800- talet. Det blev då vanligt att familjer med god ekonomi sände i väg sina barn för att inackorderas i svenskspråkiga familjer under skol- terminen. Detta var ett resultat av att kommunikationen och handeln hade ökat mellan det finskspråkiga minoritetsområdet och övriga, svenskspråkiga delar av landet, vilket gjorde fördelarna med goda kunskaper i svenska uppenbara. Att resorna hade försvenskning som uttalat syfte var tydligt inte minst genom att de från 1912 bekostades av staten.203
Flera olika instanser var involverade i, och möjliggjorde, resorna. Som nämnts ovan var staten finansiär, länsstyrelsen skickade inbjud- ningarna, lärarna i folkskolorna informerade föräldrarna och tog upp anmälningar till resorna och de lokala skolstyrelserna gjorde olika typer av utlåtanden och utvärderingar av barnens vistelse.204 Många av de ledande posterna både inom länsstyrelsen, de lokala skolstyrel- serna och folkskolan innehades av präster, så kyrkans företrädare var djupt involverade i alla led av resorna till svenskbygden.
En omdiskuterad första resa till svensktalande bygd 1903
Den första offentligt arrangerade resan till svensktalande bygd för skolbarn genomfördes sommaren 1903, på initiativ från en folkskol- lärare i Skåne, med försvenskning som tydligt syfte. Närmare 200 barn från minoritetsområdet reste till södra Sverige för att bo inackorde- rade i svenskspråkiga familjer.
201Elenius 2001, s. 230.
202Formuleringen ”svensklära” användes i brevkorrespondens mellan de lokala skolstyrelserna och t.ex. Länsstyrelsen i Norrbottens län.
203Elenius 2001, s.
204Elenius 2001, s.
358
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Resan uppmärksammades av media och det fanns de som kritise- rade den utifrån en idé om att barnen från ”finnbygden” riskerade att bli bortskämda och vana vid bättre mat och kläder i sina inackor- deringshem och därmed skulle komma att vantrivas när de kom hem.
O. W. Zeidlitz, kyrkoherde i Pajala, skrev en lång text till försvar för resan där han lyfte fram de positiva aspekterna; att barnen lärde sig svenska, att de fick känna sig som svenskar [inte finnar] och att de fick en andlig motvikt till det laestadianska tungsinnet. Mot detta ställde han ljus, luft och modernitet som han ansåg att barnen fick tillgång till genom sin vistelse i södra delarna av landet.205
Resor inom Norrbotten
Från 1912 anordnades resorna till svenskbygden inom Norrbottens län, eftersom man ansåg att barnen i minoritetsområdet hade svårt att finna sig till rätta längre söderut.
I de flesta fall var det flickor och pojkar i
Mellan åren 1914 och 1927 skickades över 700 barn på resor söderut. Flest barn kom från Pajala, Tärendö och Junosuando. Dessa försam- lingar låg långt ifrån järnvägsförbindelsen. Även barn från Övertorneå och Korpilombolo församlingar skickades i väg, samt ett mindre antal från Jukkasjärvi,
Av dåtidens utvärdering att döma verkar den allmänna hållningen från lärare och präster ha varit att resorna var bra för barnen, man ansåg att de var mer effektiva än bygdekurserna när det gällde för- svenskning. Det förekom dock att kritik riktades mot ferieresorna om att barnen fick lära sig dialekt i stället för standardsvenska, och
205Elenius 2011, s. 238.
206Elenius 2001, s. 237.
207Elenius 2001, s. 235.
208Tillsynslärarna inom Tärendö skoldistrikt, [brev daterat Tärendö 18 maj 1949, troligen från Länsstyrelsen i Norrbottens län], om att anmälan om att vistelse i svensktalande bygd för finsktalande barn troligen kommer att anordnas detta år.
359
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
att det i en del fall inte gjorts några framsteg i svenska, eftersom bar- nen talade med dialekt.209 Utifrån ett nutida perspektiv kan man dock konstatera att det faktum att man skickade i väg barnen till svensk- talande bygd utgjorde en del av en medveten assimileringspolitik där målet inte bara var att barnen skulle lära sig svenska utan också rätt slags svenska.
Också i samband med resorna återkommer negativa beskrivningar om de hem barnen kom från, i vilka man också drog fördomsfulla slutsatser om hela minoritetsområdet. Ordföranden i skolrådet i Junosuando skriver i ett utlåtande till länsstyrelsen i september 1928 om feriebarnens hem:
Man förstår så lätt, vilken utomordentlig betydelse det har för barn från sådana mera efterblivna hem att få komma ut till hem, där kanske eko- nomien ej är bättre än hemma, men hemmets nivå dock står högre. Be- klagligt nog får man ibland se husmodern laga ved, bära vatten och sköta ladugården, under att mannen ligger på soffan och röker, eller är ute och ränner i byn. Min åsikt om dessa ferievistelser är, att de i hög grad kunna bidraga till att giva barnen goda intryck med avseende på hemmets skötsel och vård, arbetsfördelningen i hemmet m.m. De utgöra enligt min mening ett viktigt led i finnbygdens försvenskning och uppryckning, ett mål som ju måste anses högt och eftersträvansvärt för oss alla.210
Några intervjupersoner nämner att de själva eller någon bekant skickats på resa till svensktalande bygd.211 En man född på
Författaren och den före detta läraren Kerstin
209Exempel på dokumenterade synpunkter på dialekter finns i korrespondensen om ferie- resorna, t.ex.: Länsstyrelsen, Luleå [brev till Länsstyrelsen i Luleå från Junosuando skolråd, daterat den 30 mars 1934]. I brevet anges att ferievistelsen under föregående sommar inte varit lyckade ur språkligt hänseende eftersom barnens tal färgats för mycket av dialekterna på den svenska landsbygden. Man påpekar dock att resorna haft betydelse ur socialt hänseende efter- som ”blygheten hos barnen försvunnit”. Skolarkivet, Junosuando kommun.
210Brev från ordföranden, i skolrådet i Junosuando, daterat den 26 november 1928 till Läns- styrelsen i Norrbottens län. Skolarkivet, Junosuando kommun.
211Intervju 7, 119, 143.
212Intervju 143.
360
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Det fanns flera omständigheter kring resorna som gjorde att bar- nen befann sig i en utsatt position. En del barn placerades hos en- samstående eller på ensliga gårdar med brist på insyn från andra vuxna. I boken beskriver några personer att de, när de kom fram till vistelse- orten, fick stå uppställda på rad och bli utvalda av sina familjer utifrån vissa kriterier, vilket rimligen också innebar en utsatt position.213
7.4.3Sammanfattning
Bygdekurser och resor till svensktalande bygd anordnades i syfte att sprida svenskt språk och kultur bland minoriteten och att modernisera och försvenska befolkningen i minoritetsområdet. Genom bygdekur- serna ville man ge de som bodde i avlägsna byar tillgång till fortsatta bildningsmöjligheter efter folkskolan. Syftet att försvenska mino- riteten var sammankopplat med ett sådant bildningsideal, och inne- hållet i kurserna hade medborgarskapet, nationen och det svenska språket i centrum.
Genom att sätta finnbygdens barn i svensklära ville man inte bara ge dem möjlighet att lära sig svenska utan också att ta del av den svenska kulturen, moderniteten och att erbjuda en paus från det man ansåg vara väckelserörelsens tungsinne. Det faktum att man ordnade resorna till Norrbotten efter kritik om att barnen skulle bli bort- skämda söderöver, visade samtidigt att man hade en syn på dessa barn som något väsensskilt från svensktalande barn. Synen på finn- bygdens barn var därav något motsägelsefull – man ville försvenska dem men samtidigt inte ge dem för mycket av det svenska så att de inte skulle nöja sig med den livsstil de hade i sina hembyar.214 I de intervjuer som genomförts med vuxna som skickats i väg på resor till svensktalande bygd som barn, framkommer att vistelsen i många fall innebar att barnen hamnade i en utsatt position. Vissa barn fick en positiv erfarenhet medan andra upplevde att de blev utnyttjade. En del vuxna vittnar om att de blev utsatta för övergrepp.
213Intervju 168.
214Elenius 2001, s. 234.
361
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
7.5Tornedalens folkhögskola och bibliotek i försvenskningen
Följande avsnitt innehåller en kortfattad historisk genomgång av Tornedalens folkhögskola och bibliotek som båda spelade en central roll för försvenskningen av minoritetsområdet under första hälften av
7.5.1Tornedalens folkhögskola
Tornedalens folkhögskola grundades 1899, som en del av framväxan- det av olika folkrörelser, som hembygdsföreningar, nykterhetsrörel- sen och frivilliga försvarsrörelser. Idén bakom folkhögskolorna var att erbjuda ungdomar från enklare förhållanden bildning. Under de första årtiondena kom de flesta elever från jordbruksfamiljer och många hade bara gått i folkskola. Nationalromantiken var en grund- läggande ideologi bakom folkhögskolorna. Ungdomarna som gick där skulle få en fördjupad kunskap och ett fördjupat förhållande till hemmet, hembygden och fosterlandet. Språket för undervisning, men även för umgänge utanför skoltid, var svenska.
Folkhögskolan som gräns mot öst
Initiativet till folkhögskolan togs av Georg Kronlund, häradshöv- ding i Torneå, och Ludvig de Vylder, som arbetat som lärare i södra Sverige och senast vid Bodens folkhögskola. Båda kom ifrån de södra delarna av landet och drevs av missionen att sprida svenskt språk och kultur till de finskspråkiga bygderna. Finansieringen av folkhögskolan skedde till en början med hjälp av privata sponsorer.215
Skolans första stiftelse bestod av representanter för kommunen, landstinget, Norrbottens län och kyrkan. Under hela den tid som skolan var verksam, och särskilt från
215Mustakallio, Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering, s.
216Elenius (a), s. 18 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
362
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Folkhögskolan hade flera mål. Från statens håll ville man erbjuda bildning till det man ansåg var en fattig och isolerad del av landet, inte minst genom att sprida kunskap om modern jordbruksteknik, men man ville också skapa förbindelse mellan minoritetsområdet och övriga landet. Precis som med arbetsstugorna fanns det dess- utom försvarspolitiska syften med skolans innehåll och geografiska placering.217 Dels betraktade den svenska staten etablerandet av folk- högskolan som en gräns mot det politiska och militära hotet från Ryssland, dels mot de nationalister i Finland som starkt kritiserade den svenska politiken mot minoriteten. Ett av skolans syften var alltså att riva den språkliga och kulturella muren mot andra delar av Sverige samtidigt som man ville bygga högre murar mot Ryssland.
Tornedalens folkhögskola var alltså inte vilken folkhögskola som helst utan blev ett verktyg för den svenska statens intressen.218 Med hjälp av folkhögskolan försökte man också att knyta ungdomar i byarna närmare samhörigheten med Sverige genom spridningen av svenskt språk och svensk kultur. Detta gjorde man också genom att staten bekostade ”friplatser” till folkhögskolan för att locka ung- domar i minoritetsområdet att söka sig dit, i stället för till den finska folkhögskolan i Ylitornio. Den finska folkhögskolan var präglad av den laestadianska fromhetstraditionen och utgjorde därför ett dubbelt hot mot försvenskningen – både i kulturell och i religiös mening.219 I en jubileumsskrift för skolan 1924 står det: ”Avsikten var och är blott att helt vinna gränsbygden för fosterlandet genom att göra den delaktig av den svenska kulturens förmåner”.220
Svenska språket stod i centrum
Folkhögskolan i Tornedalen verkade alltså i högsta grad i den svenska statens intressen. Skolan tog emot många gåvor från olika donatorer i övriga delar av Sverige i form av svenskspråkiga böcker och tid- skrifter, jordbruksredskap, hushållsartiklar men även större gåvor som hästar, kor och mycket annat.
Normen var alltså svenska och undervisningen i svenska var mer omfattande på Tornedalens folkhögskola än på andra folkhögskolor
217Hyltenstam och Salö, s. 25 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
218Mustakallio, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
219Mustakallio, s.
220Mustakallio, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
363
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
i övriga landet. I årsredovisningen för läsåret
7.5.2Tornedalens bibliotek i Övertorneå
Vid sekelskiftet 1900 fanns ett stort intresse för biblioteksväsendets och litteraturens roll för folkbildningen. Det fanns mindre boksam- lingar knutna till socknarna, skolorna, arbetsstugorna, kyrkan eller till olika intresseorganisationer som nykterhetsbibliotek och arbetar- bibliotek. Någon övergripande organisation fanns dock inte på plats förrän på
Tornedalens bibliotek blev snabbt ett stort och modernt biblio- tek och kom, förutom huvudbiblioteket, att omfatta skolbibliotek och grenbibliotek i kyrkbyarna inom området Karungi, Hedenäset, Korpilombolo, Tärendö, Pajala, Junosuando och Karesuando. Det etablerades också vandringsbibliotek som skickades ut efter ett sär- skilt schema. Från mitten av
Svensk litteratur till finnbygden
Bristen på svenskspråkig litteratur i de finsktalande områdena i Norr- botten var tidigt en fråga som intresserade den svenska staten. Det fanns en oro för att fennomanerna spred propaganda bland den finsk- språkiga befolkningen i Tornedalen. Gösta Malm, landshövding i Norrbotten, genomförde 1927 en resa i Tornedalen och skrev efter det ett brev till Ossian Svensson som var föreståndare vid Torne-
221Mustakallio, s.
222Mattsson Barsk, Tornedalens bibliotek och dess roll i försvenskningsarbetet, s.
364
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
dalens folkhögskola. I brevet gav Malm Svensson i uppdrag att ut- arbeta en plan för hur svenskspråkig bokförsörjning skulle kunna spri- das i Tornedalen, för att förstärka banden till Sverige och det svenska. Under de första decennierna av det nya seklet etablerades allt fler finska bibliotek på den finska sidan gränsen, och etablerandet av Tornedalens bibliotek var en slags motreaktion mot den utvecklingen
– ett ”svenskhetens hemvist i Sveriges yttersta gränsbygd mot Öster”.223
Statlig styrning av biblioteket
Ordförande i bibliotekets styrelse blev landshövdingen i Norrbotten, Gösta Malm. Övriga ledamöter var föreståndaren för Tornedalens folkhögskola, folkskoleinspektören i Tornedalens inspektionsområde samt två ledamöter som utsågs av Skolöverstyrelsen respektive före- ståndarna för de anslutna grenbiblioteken.224 Skillnaden i jämförelse med andra folkbibliotek var att Tornedalens bibliotek finansierades med statliga medel. Tornedalens bibliotek var därmed det enda biblio- tek i landet som var organisatoriskt knutet direkt till Skolöverstyrelsen.
I stadgarna från1928 skrevs det in att biblioteket skulle erbjuda invånarna svensk litteratur, som motvikt mot den finskspråkiga litte- ratur som den finskspråkiga befolkningen läste vid den tiden.
Bokinköpen till biblioteket skedde med hjälp av biblioteksinten- denter från Skolöverstyrelsen, och när bokbeståndet växte ansökte man om medel från Kungliga Patriotiska Sällskapet för att anställa en bibliotekarie på heltid. Fortfarande under
Statsanslag och donationer
Satsningen på att sprida svensk litteratur i finnbygden skedde i stor skala och drevs av en mängd aktörer på olika nivåer. Utöver stats- anslaget fick Tornedalens bibliotek donationer av välbärgade privat- personer och bokförlag som skänkte böcker, tidningar och tidskrifter samt gratis prenumerationer. Länsstyrelsen och domkapitlet i Luleå
223Mattson Barsk, s.
224Grenbiblioteken bestod av mindre biblioteksenheter placerade i kyrkbyarna inom området Karungi, Hedenäset, Korpilombolo, Tärendö, Pajala, Junosuando och Karesuando (Mattsson Barsk, s.
225Mattson Barsk, s. 12 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
365
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
fick dessutom ett särskilt statsanslag för att sprida opolitiska tid- ningar i finnbygden, med inriktning mot barn och unga. Länsstyrel- sen och domkapitlet inrättade också ett särskilt anslag för spridning av barn- och ungdomslitteratur på svenska. Att locka ungdomar att läsa svenska böcker var dock en utmaning eftersom de i regel talade finska i hemmet.
På
1957 ändrades stadgarna för Tornedalens bibliotek och det blev tillåtet att köpa in litteratur på finska. Vissa undantag hade dock redan gjorts innan dess, efter återkommande önskemål från låntagare. Även skolinspektör William Snell tar upp frågan i ett brev till biblioteks- styrelsen 1943.226 På
Inskränkta möjligheter till litteratur på sitt språk
Förbudet i Tornedalens biblioteks stadgar mot att köpa in litteratur på finska var ett medvetet assimileringsverktyg. Med enbart tillgång till svenskspråkig läsning ville man från statens sida åtgärda proble- met med finskan som man ansåg spred sig i befolkningen. Trots för- budet fanns dock en viss cirkulation av finsk litteratur, även om det sköttes inofficiellt. Det fanns också de som tog sig över gränsen och lånade böcker i Finland.
Hur det påverkade den finskspråkiga befolkningen i minoritets- området att inte ha tillgång till litteratur på det språk man talade finns det inte så mycket forskning om. Förbudet innebar dock att människor i minoritetsområdet under flera decennier fråntogs till- gången till ett skriftspråk på sitt modersmål. I de generationer som kom efter att förbudet togs bort och synen på finskspråkig litteratur ändrades, är läs- och skrivkunskaperna i meänkieli mycket låg. Bris- ten på litteratur utgör troligen en del i den kunskapsluckan.227
226Mattsson Barsk, s.
227Mattsson Barsk, s.
366
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
7.6Skolan från 1970 – tillgången till språket
Följande avsnitt innehåller dels en kortfattad sammanfattning av minoritetens språkliga rättigheter i skolans undervisning under perio- den 1970- till
Det sista avsnittet innehåller en redogörelse för de förändringar som skett under 2000- till
7.6.1Förstärkta formella rättigheter
– hemspråksundervisningen under
Sedan hemspråksreformen 1977 finns en skyldighet för kommunerna att erbjuda undervisning i elevers modersmål. Under 1980- och 1990- talen infördes olika begränsningar i skollagstiftningen vad gäller rätten till modersmålsundervisning. 1985 infördes krav på att språket ska vara dagligt umgängesspråk i hemmet med minst en vårdnads- havare för att eleven skulle få rätt till modersmålsundervisning, och 1991 infördes regeln att det behöver vara minst fem elever som önskar undervisning i samma språk för att skolan ska vara skyldig att anordna modersmålsundervisning.228 Tornedalska elever, liksom samer och romer, var dock redan från början undantagna från dessa begräns- ningar – med ett undantag: fram till 2015 gällde fortfarande att elever som önskade modersmålsundervisning i meänkieli (liksom övriga nationella minoritetsspråk) skulle ha grundläggande kunskaper i språ- ket för att få rätt till undervisning.229
Språkforskare är överens om att den undervisning som ges inom ramen för modersmålsämnet inte räcker för att eleverna ska kunna utveckla de språkkunskaper som behövs för att använda språket i vardagen och för att i framtiden kunna föra språket vidare till nästa generation. Det är dessutom vanligt att modersmålsundervisningen förläggs efter skoldagen och ibland på andra skolor, vilket riskerar att leda till långa skoldagar och långa avstånd för de elever som deltar.230
228Hyltenstam och Salö, s. 50 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
229Hyltenstam och Salö, s. 48 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
230Huss, s. 19 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
367
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
7.6.2Erfarenheter av modersmålsundervisning
Ett skolämne med låg status
Flera intervjupersoner som gått i skolan från
Intervjupersonerna beskriver att undervisningen lagts efter skol- tid eller inte kunnat erbjudas alls, att det saknats lärare och andra resurser eller att undervisningen varit svår att ta till sig av olika skäl. En kvinna född på
En man född på
Vi uppfattade som barn att finskan och meänkieli inte var värd någon- ting.234
En annan man född på
Samhället har lyckats svika oss hela vägen där. Nu är språket snart dött för det finns inte så många kvar som lär sina barn. Jag kan inte lära mina barn för jag kan inte språket.235
Intervjupersonerna vittnar alltså om olika slags problem förknippade med modersmålsundervisningen i skolan: resursbrist, problem med dess praktiska organisering samt skolämnets låga status. Detta är generella problem förknippade med modersmålsundervisningen som
231Intervju 13, 26, 33, 39, 141, 150.
232Intervju 109.
233Intervju 132.
234Intervju 69.
235Intervju 127.
368
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
tagits upp i rapporter från skolmyndigheterna och statliga utred- ningar.236 Men berättelserna handlar också om att meänkieli hade låg status, vilket kunde göra situationen särskilt besvärlig för de elever som deltog i undervisningen.
Synen på meänkieli som en sämre variant av finska
Flera intervjupersoner som gick i skolan under 1980- och
På lågstadiet fick jag ju börja med hemspråk men då var det ju finska som
vihade. Jag hoppade av för att … jag tyckte det var konstigt. Det var väl finska som erbjöds gissar jag. Det fanns väl inget annat alternativ.237
Andra vittnar om att det fanns en syn bland lärare och elever att meänkieli var en sämre variant av finska, och att man blev rättad om man talade meänkieli. En man född på
En kvinna berättar att när hon som barn började läsa modersmål
iskolan (i slutet på
Hon berättar att det är ett sådant minne och att den skammen som kom över henne. Hon upplevde och minns att hon var i underläge eftersom hon inte talade flytande tornedalsfinska och att när hon talade torne- dalsfinska så fick hon höra att hon sa fel. Och hon berättar att i den kontexten med de andra eleverna, fick höra, veta och lära sig att hennes språk inte var ett riktigt språk och att om man skulle lära sig något, skulle man lära sig finska. Det gjorde att hon inte ville fortsätta, utan hoppade av.239
236Förbättrade möjligheter för elever att utveckla sitt nationella minoritetsspråk, SOU 2017:91, s.
237Intervju 137, se även intervju 26, 32, 92, 104, 109, 132, 155.
238Intervju 39, se även intervju 49, 150, 161.
239Intervju 92.
369
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
Synen på meänkieli som en sämre variant av finska återkommer i intervjupersonernas berättelser, även i situationer som inte är direkt kopplade till skolan. En del vittnar om att en sådan syn också finns inom familjen eller i samhället.
7.6.3Stärkta rättigheter till modersmålsundervisning på
Meänkieli fick status som nationellt minoritetsspråk i Sverige 2000, vilket också kan sägas vara startskottet för en nationell språkpolitik med målet att revitalisera de nationella minoritetsspråken så att de bevaras som levande språk i Sverige.240 I samband med det trädde två Europarådskonventioner i kraft för Sveriges del:241 ramkonventio- nen till skydd för de nationella minoriteterna samt den europeiska stadgan för landsdels- eller minoritetsspråk. I och med detta åtog sig staten att aktivt arbeta för att minoriteten ska kunna återta sitt språk och sin kultur. Det statliga stödet ses som avgörande för revitaliser- ingen av meänkieli och de övriga nationella minoritetsspråken.
Sedan 2010 är kommuner i vissa delar av landet skyldiga att er- bjuda förskola på meänkieli och de övriga regionalt bundna natio- nella minoritetsspråken.242 Rättigheterna att läsa meänkieli och de övriga nationella minoritetsspråken inom ramarna för modersmåls- ämnet i grundskolan har, som nämnts ovan, successivt stärkts. Några år senare, 2015, togs kravet på att elever ska ha grundläggande kun- skaper i språket för att få rätt till modersmålsundervisning, bort.243 Detta eftersom kravet på grundläggande kunskaper stod i motsätt- ning till statens ansvar att revitalisera de nationella minoritetsspråken. Många barn och unga har inte haft möjlighet att lära sig språket hemma eftersom deras föräldrar, och kanske även mor- och farföräldrar ock- så saknat dessa kunskaper.
Trots de stärkta formella rättigheterna i förskola och skola finns det dock fortfarande stora utmaningar i praktiken eftersom det råder brist på lärare och läromedel, samt att undervisningen ofta bara ut-
240Nystart för en stärkt minoritetspolitik, skr. 2017/18:282.
241Internationellt trädde konventionerna i kraft 1998.
242Huss, s. 19 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68. Kommuner som ingår i det så kallade förvaltningsområdet för meänkieli är enligt lagen (SFS 2009:724) om nationella mino- riteter och minoritetsspråk skyldiga att erbjuda förskoleverksamhet ”helt eller till väsentlig del” på nationella minoritetspåk till den som begär det.
243Prop. 2013/14:148 Vissa skollagsfrågor. Propositionen innebar förändringar i den del av skol- lagen som reglerar modersmålsundervisningen.
370
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
görs av en lektionstimme i veckan. Någon tvåspråkig ämnesunder- visning, liknande den som i viss mån bedrivs i finska och samiska, existerar ännu inte för meänkieli.
Europarådet har i sina granskningar av Sveriges åtaganden i förhåll- ande till minoritetskonventionerna pekat på brister på utbildningsområ- det. Man har i sina rekommendationer upprepade gånger uppmanat den svenska regeringen att dels bygga ut modersmålsundervisningen så att elever får möjlighet att utveckla läs- och skrivkunskaper i meän- kieli (och övriga nationella minoritetsspråk), dels att etablera två- språkig undervisning på meänkieli.
7.6.4Föräldrars erfarenheter från
Flera intervjupersoner som hade barn som gick i förskola, grund- skola och gymnasium vid tidpunkten för intervjuerna, beskriver att de har svårt att utnyttja rätten till modersmålsundervisning i prak- tiken, eftersom det saknas lärare, läromedel eller en vilja och kun- skap från skolan eller enskilda lärare.244 En man född på
Det är obegripligt att politikerna inte ser flerspråkighet som en rikedom och en resurs som i förlängningen ökar kommunens attraktionskraft också i ett ekonomiskt hänseende. Rätt tänkt och rätt agerat skulle det kunna leda till ökad inflyttning, till exempel från Finland, vilket skulle öka skatteintäkterna i kommunen. Om det beror på att politikerna inte bryr sig eller om det handlar om att statusen är låg att de ser ner på det.245
En kvinna född på
244Intervju 13, 61, 64, 104 132, 150, 154, 161.
245Intervju 39.
371
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
som vill vara med, men de bor för långt bort från skolan och har ingen möjlighet att ta sig dit.246 Hon berättar vidare att en språklärare på barnens skola som undervisade i finska och meänkieli och vars modersmål var meänkieli, berättat att det fanns ett stort intresse bland eleverna att få läsa språken: 35 elever hade anmält sig att läsa meänkieli och fem elever för att läsa finska. Läraren hade då berättat att hon gett barnen som ville läsa meänkieli rådet att välja finska i stället, eftersom hon inte hade böcker på meänkieli så att det räckte åt alla. Intervjupersonen tyckte att det var hemskt att höra detta, att bristen på böcker ska avgöra vilket språk barnen kan välja.
En annan kvinna, född på
7.7Sammanfattande analys
7.7.1Minoritetens barn hamnade i ett kunskapsunderläge
Skoltiden är en viktig period i livet. De flesta människor bär med sig minnen och upplevelser från skoltiden som en betydelsefull del av barndomen, ungdomen och vuxenlivet. Detta är knappast unikt för intervjupersonernas berättelser. I minoritetens fall är dock minnena från tiden i arbetsstugan eller skolan i många fall förknippade med obehag kopplat till det egna språket, kulturen och identiteten.
Många berättelser handlar om att komma till sin första skoldag och möta ett helt svenskspråkigt klassrum utan att kunna ett enda ord svenska. Andra minns när de fått kvarsittning eller till och med blivit slagna för att de pratat meänkieli eller finska i skolan. Ytter- ligare andra har upplevt hur de som talar bra svenska värderas högre
246Intervju 76.
247Intervju 150.
372
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
än de som inte gör det, och att deras eget språk är oanvändbart och till och med förbjudet i situationer som rör kunskap och lärande.
En del berättelser vittnar om att svårigheterna att lära sig svenska också spillde över på den generella kunskapsinhämtningen i skolan, vilket ledde till sämre självförtroende också på längre sikt. Några intervjupersoner berättar om lärare som kategoriserade elever som mindre begåvade för att de hade det svårt med det svenska språket.
Som tagits upp tidigare i kapitlet har forskningen numera klarlagt att det tar flera år att lära sig ett språk tillräckligt bra för att kunna använda det i skolans sammanhang på samma nivå som elever som har svenskan som förstaspråk. Minoritetens barn som hade finska eller meänkieli som modersmål hamnade därför i ett underläge kun- skapsmässigt gentemot andra barn, vilket för vissa skapade långsik- tiga svårigheter och hinder på grund av låg självkänsla. Att deras språk och kultur dessutom möttes av förbud och en nedvärderande attityd skapade för många en känsla av skam som fanns kvar under livet och i vissa fall fick efterverkningar också för barn och barnbarn. Språket fördes i många fall inte vidare till nästa generation eftersom man inte uppfattade det som värdefullt.
7.7.2Flera aktörer bär ett ansvar
Som nämnts tidigare har skolan och dess tillhörande institutioner spelat en central roll för statens försvenskning och assimileringspolitik. Ecklesiastikdepartementet, Svenska kyrkan och Skolöverstyrelsen var de myndigheter som administrerade och ledde arbetet. Skolan, arbets- stugan, Tornedalens bibliotek och Folkhögskolan i Tornedalen var aktörer som agerade på skilda uppdrag men som alla utgjorde en del i en process som handlade om att knyta minoriteten närmare den svenska kulturen, språket och nationen. En följd av det blev att mino- ritetens eget språk, kultur och identitet nedvärderades och i vissa fall till och med förbjöds.
Att just skolan kunnat utgöra en så verkningsfull arena för för- svenskning och assimilering är inte anmärkningsvärt. Den fostrande roll som både arbetsstugan och skolan hade utgjorde en integrerad del i fostran till medborgare. I denna var svenskheten norm. Skolans undervisning formade barns och ungas perspektiv och syn på det
373
Utbildning och fostran |
SOU 2023:68 |
svenska och på sig själva, sitt språk och sin identitet, men också på föräldrarnas språkliga och kulturella tillhörighet.
Att hålla fast vid sitt modersmål i hemmen framstod i de flesta fall troligen inte som ett rimligt val. Föräldrarna nåddes av budskapet att det bästa för deras barn var att de gick över till majoritetsspråket svenska, och man litade i regel på lärarna som var auktoriteter. Många föräldrar bar dessutom på egna negativa erfarenheter från skolgången av att ha blivit nedvärderade och bestraffade när de använde meän- kieli eller finska och ville inte själva utsätta sina barn för samma sak.
De enskilda lärarna i skolan och föreståndarinnorna i arbetsstug- orna hade ansvar för sitt agerande gentemot barnen. Men det övergrip- ande ansvaret vilar på de institutioner som bedrev verksamheterna. Tornedalens folkhögskola och Tornedalens bibliotek bär alltså ett ansvar för sin roll i assimileringspolitikens praktiska genomförande. Detsamma gäller Stiftelsen för Norrbottens läns arbetsstugor, som hade ansvar för verksamheten i arbetsstugorna i minoritetsområdet och de kränkningar och övergrepp som skedde mot arbetsstugebarnen.
Ansvar bär också de institutioner som på olika nivåer hade uppgif- ten att bedriva tillsyn av skolor och arbetsstugor; allt från de lokala skolstyrelserna, de lokala skolråden, domkapitlet på den regionala nivån till Skolöverstyrelsens inspektörer. Trots att tillsyn av skolor- nas och arbetsstugornas verksamhet ägde rum kunde de kränkningar och övergrepp som ägde rum fortgå.
7.7.3Upprättelse utifrån nuvarande behov
Den språkliga assimileringen, tillsammans med det faktum att språk- bytet har gått mycket långt i minoritetens fall, har gjort att det råder brist på lärare med tillräckliga kunskaper att undervisa i meänkieli på olika nivåer. Det råder även brist på läromedel men också annan litte- ratur.
Minoritetens berättelser vittnar om att rätten att få undervisning i meänkieli fortfarande inte uppfylls. Svårigheten ligger inte bara i bris- ten på lärare som kan vara svår att påverka på kort sikt, utan också på organisatoriska komplikationer, som skolorna har möjlighet att påverka. Undervisningen är ofta förlagd utanför skoltid och kräver ibland långa resvägar. Trots påstötningar gentemot skolan eller kom- munen får många barn inte tillgång till undervisning på meänkieli.
374
SOU 2023:68 |
Utbildning och fostran |
Negativa attityder och osynliggörande i förhållande till meänkieli hänger dessutom fortfarande kvar. Minoritetens berättelser vittnar alltså om att mycket arbete återstår inom utbildningsområdet.
En uppgörelse inom skolans värld handlar därför dels om att syn- liggöra de historiska kränkningar som skett inom utbildningsinstitu- tionernas ramar, dels om att återupprätta minoritetens tillgång till sitt språk och sin kultur i nutid, i enlighet med de internationella åtag- anden Sverige redan gjort i förhållande till Europarådets konventioner om skydd för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken.
Särskilt viktigt är förstås att säkra barns och ungas tillgång till språkundervisning på och i meänkieli. Också vuxna som vill lära sig meänkieli eller fördjupa sina kunskaper i språket bör få möjlighet att göra det. För att detta ska vara möjligt behöver det skapas flexibla vägar inom folkbildningen men även inom universitet och högskola.
I ett samhälleligt perspektiv handlar det också om att höja språkets status, synlighet och användning i hela samhället.
375
8Traditionella näringar
som identitet och kulturarv
Följande kapitel handlar om tornedalingars, kväners och lantalaisets traditionella näringar och kultur från ett historiskt, men också nu- tida perspektiv.
Kapitlet handlar om minoritetens parallella näringar jordbruk, fiske, jakt och skogsbruk så som de bedrevs i minoritetsområdet från 1800- talet fram till mitten av
Avsnitt 8.2 redogör för renskötseln och de regleringar och om- ständigheter som är av betydelse för minoritetens förutsättningar att bedriva renskötsel både historiskt och i nutid. Avsnittet avslutas med intervjupersonernas erfarenheter av den historiska renskötseln och utifrån dagens situation.
Kapitlet tar avslutningsvis upp olika aspekter som påverkat mino- ritetens traditionella näringar och kultur utifrån statens hantering av mark och naturresurser i minoritetsområdet. Kapitlet beskriver mino- ritetens upplevelser av exkludering och diskriminering i kontakt med myndigheter och i beslut som rör markanvändning och traditionella näringar.
I de intervjuer som handlar om traditionella näringar och minori- tetens förhållande till marken, älven, skogen och naturen i minoritets- området, har intervjupersonerna av naturliga skäl ofta nämnt dessa platser med namn. På grund av att intervjupersonerna ska vara ano- nyma har namn på byar, sjöar, älvar och andra platser plockats bort ur de referat och citat som förkommer i kapitlet (namn på kommuner har behållits). Detta för att de enskilda intervjupersonerna inte ska
377
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
kunna identifieras genom sina utsagor. Detsamma har gjorts med per- sonnamn och andra detaljer som kan röja en specifik persons identitet.
8.1Minoritetens traditionella näringar och kultur
Följande avsnitt inleds med en redogörelse för användningen av några centrala begrepp. Vidare redogör avsnittet för minoritetens berättel- ser om de traditionella näringar som präglat minoritetsområdet: jord- bruk, skogsbruk, hantverk, jakt och fiske. Avsnittet tar också upp olika sysselsättningar som varit typiska för minoritetsområdet: myr- slåtter, olika jakt- och fiskemetoder, samt den geografiska platsens betydelse för minoriteten.
I avsnittet förekommer intervjupersonernas berättelser om de tradi- tionella näringarna. Vissa berättelser går längre tillbaka än till 1800- talet. Även om detta tidsspann ligger utanför det tidsintervall kom- missionens kartläggning omfattar har även sådana berättelser tagits med i slutbetänkandet eftersom de utgör en betydelsefull länk till de mer nutida berättelserna.
8.1.1Några begrepp kopplade till traditionella näringar
I följande avsnitt ges en kort genomgång av några centrala begrepp som används i kapitlet. Genomgången har flera syften: dels att klar- göra hur dessa begrepp använts historiskt, dels att beskriva hur de kommit att uppfattas av minoriteten i ett mer nutida perspektiv. Med utgångspunkt i detta är syftet slutligen att förtydliga hur begreppen har använts i slutbetänkandet.
Begreppen ”nybyggare” och ”lapp”
För att uppmuntra etableringen av jordbruk i minoritetsområdet och andra delar av området ovanför lappmarksgränsen införde staten från och med 1673 års lappmarksplakat olika privilegier för de som etablerade sig i området – bland annat skattefrihet.1 Begreppet ”ny-
1Göthe 1929, Om Umeå lappmarks svenska kolonisation: från mitten av
378
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
byggare” började således användas som en juridisk term för att iden- tifiera de som hade rätt till sådana privilegier.
Idén var att dessa nybyggare skulle definieras som en egen grupp som ansågs kunna bo sida vid sida med samerna. Nybyggarna fick sina privilegier för att de skulle bedriva jordbruk medan samernas huvud- sakliga näring även fortsättningsvis förväntades vara renskötsel. Under
Även efter det att de särskilda privilegierna lyftes från nybyggarna har begreppet använts för att kategorisera en bofast,
Begreppet nybyggare var historiskt alltså inte kopplat till etnicitet. En nybyggare kunde återgå till ett nomadiserande liv, och tvärtom. En individ kunde därmed kategoriseras som både nomadiserande och nybyggare under en livstid.3 Dessutom fanns det grupper av samer och bofasta som levde i ömsesidig samverkan. Det fanns också indi- vider som levde ett halvnomadiserande liv och därför hamnade utan- för de två kategorierna.4
Uppfattningen från statens sida har dock varit att samerna var de tidigaste bosättarna i Norrland. De fick företräde framför nybygg- arna när det gällde de befogenheter som ingick i renskötselrätten.5 Som stöd för denna uppfattning har man hänvisat till ett yttrande från särskilda utskottet 1886:
Lappen var den som först tog de nordliga trakterna af vårt land i besitt- ning. Innan den förste nybyggaren fällde det första trädet i Norrlands skogar var lappen redan där. Under århundraden hade landet från Kölens fjellrygg till Bottenhafvet varit den obestridt nyttjade betesmarken för hans renar. Och den förste besittningstagarens rätt till jorden måste an- ses bättre än den, som senare tillkommit.6
De som historiskt benämndes nybyggare levde ofta ett halvnomadi- serande liv med småskaliga jordbruk, jakt, fiske och slåttermyrar flera mil från boplatsen.
2Alm och Henrysson, 1991, Gällivare lappskola
3Arell, 1977, Rennomadismen i Torne lappmark: markanvändning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken, s.
4Samernas sedvanemarker, SOU 2006:14, s. 302.
5Samernas rennäringspolitik – öppna samebyar och samverkan med andra markägare, SOU 2001:101, s. 107.
6Utskottets yttrande refereras i SOU 2001:101, s.
379
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
En del personer inom minoriteten har pekat på att beskrivningen av minoriteten som nybyggare har lett till att osynliggörandet av mino- ritetens långvariga närvaro i minoritetsområdet befästs ytterligare.
Av den anledningen kommer begreppet nybyggare att användas i betänkandet endast vid hänvisning till historiska källor där det juri- diska begreppet åsyftas, samt när intervjupersonerna citeras och själva använder begreppet. Av samma anledning kan begreppet ”lapp” före- komma i betänkandet. ”Lapp” upplevs av många samer som ett ned- sättande ord, och därför används begreppet enbart när den äldre lag- stiftningen gällande rennäringen beskrivs i betänkandet.
Intervjupersonernas resonemang om begreppen nybyggare och ”lapp” redovisas i ett senare avsnitt i detta kapitel.
Begreppen utängar och ströängar
Även ”utängar” och ”ströängar” är begrepp som uppkommit inom den statliga förvaltningen i samband med bl.a. avvittring.7 Från statens sida benämndes ängsmark som användes för jordbruk och som innehava- ren hade vissa rättigheter till trots att den var belägen utanför själva gården för ströängar.8 En äldre beteckning på sådan mark är utängar. Marken kallas också ofta för slåttermyrar, eftersom minoriteten an- vände dem för att skörda hö till sina djur.
Även begreppet ströängar har under senare tid väckt kritik från vissa inom minoriteten som anser att det är statens benämning. Man menar att den signalerar den perifera betydelsen av dessa marker ut- ifrån statens perspektiv utan att ta hänsyn till dess centrala betydelse för minoriteten, t.ex. när det gäller historiskt bruk av myrslåttern och dess betydelse för jakt och fiske.
Mot bakgrund av detta perspektiv kommer begreppet ströängar användas i betänkandet enbart då hänvisning görs till historiska källor och när det återges i intervjupersonernas berättelser. I övrigt används begreppet slåttermyrar.
7Uppdelning av mark mellan kronan (staten) och enskilda (källa: Nationalencyklopedin).
8Torp, Ströängar, s. 4 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
380
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
8.1.2Parallella näringar
Tornedalingar, kväner och lantalaiset har under mycket lång tid varit bosatta i minoritetsområdet. Flera av intervjupersonerna tar upp mino- ritetens historiska närvaro i området.9 Enligt historiska källor har minoriteten levt längs hela Torne älv och kringområdet långt innan industrialiseringen, som inleddes i slutet av
Det framkommer i den historiska bakgrunden i kapitel 4 och i intervjuerna att minoriteten under mycket lång tid har levt nära skogen och vattendragen och att de har varit livsviktiga källor till mat och överlevnad. Man bosatte sig ofta vid älvar och sjöar för att etablera småskaliga självhushållande jordbruk. Jämte jordbruket var skogs- bruk, hantverk, jakt, fiske,
En man född på
Det var ju ett smart sätt att leva på med alla de här fyra benen. Bönderna söderut i Sverige levde enbart på sin mark. När skörden slog fel var det kört. Men så var det ju inte här uppe med de som levde i de här byarna.10
En del intervjupersoner berättar att historien om förfäderna och deras koppling till platsen har förts vidare från generation till generation. En man född på
Det självhushållande jordbruket
Jordbruk har bedrivits i minoritetsområdet under mycket lång tid. Särskilt gynnsamt för odling har marken varit i svackor och dalgångar, men också i de omfattande myrmarkerna. Enligt Tornedalsutredningen
9Intervju 11, 73, 81, 88, 89, 126, 130, 132, 134, 138.
10Intervju 87, se även intervju 76, 120, 124, 129, 161.
11Intervju 73, se även intervju 87, 88.
381
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
från 1958 hade 53 procent av befolkningen i minoritetsområdet12 1951 jordbruk som huvudsaklig sysselsättning med binäringar i form av främst skogsbruk och fiske.13
En självhushållande ekonomi präglade minoritetsområdet fram till
En man född på
Han berättar att föräldrarna hade jordbruk, skogsbruk och att de även hade ett gästgiveri på gården. På gården fanns kor, grisar och hästar. Han minns hur han brukade följa med sin mamma till ladugården och titta på djuren medan hans mamma mjölkade korna. Han berättar att föräldrarna odlade potatis, ärtskidor, rovor och senare även morötter.15
Det som odlades och de djur som fanns på gårdarna har dock varierat under olika tidsperioder. På gården odlades ofta korn och ibland råg.16 En man född på
Fåren hade gemensamma betesmarker i skog och fjäll, och korna hölls i sommarladugårdar som låg på ett samfällt område. Korna gick gemen- samt i flock och betade under dagarna. Boskapen återvände självmant till ladugårdarna på kvällarna. Under vissa tider, speciellt när det fanns mycket svamp i skogarna fick man lov att hämta in boskapen eftersom de bara ville äta av svampen och inte komma hem.17
En man född på
Getterna var väldigt viktiga djur förr i tiden. De sköttes om över vintern. Lämnades på hösten och hämtades på våren. Jag vet inte hur det var med ersättningen men de kunde kanske få något, någon ren eller kanske hade någon pengar att betala med. Men annars hade inte någon några pengar.18
12De kommuner som ingick i utredningen var Haparanda stad samt Nedertorneå, Karl Gustavs, Hietaniemi, Övertorneå, Överkalix, Korpilombolo, Tärendö, Pajala, Junosuando och Karesuando landskommuner.
13Tornedalsutredningen, första delen, Grundläggande undersökningar av Länsstyrelsen i Norr- bottens län, SOU 1958:22, s. 99.
14Alalehto 2022, Försvenskningen av Tornedalen – dess socioekonomiska och kulturella konse- kvenser, s. 19.
15Intervju 124, se även intervju 87, 101, 102, 103, 104, 123.
16Alalehto 2022, s.
17Intervju 88.
18Intervju 11.
382
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Vissa hushåll bedrev även smedjor, skomakeri och annat hantverk vid sidan om de andra traditionella näringarna.19 En man född på 1940- talet berättar om sin farfaders smedja.
[Intervjupersonens] farfar hade även en smedja på gården och inför hö- bärgningstider var det mycket aktivitet i smedjan när höbärgningsred- skapen skulle ses över. Han berättar att det kom bybor med tygpaket där det kunde ligga en lie som de ville att hans farfar skulle vässa. Han säger att hans farfar trivdes att arbeta i smedjan och att han ofta var med och tittade när hans farfar jobbade. Han säger att hans mamma inte var så förtjust för att han höll till i smedjan då hans kläder ofta var svarta av sot när han kom hem. Han förklarar att tvätta kläder på den tiden inte var en helt enkel syssla.20
Intervjupersoner berättar hur familjerna levde ”ur hand i mun” (meän- kieli: käestä suuhun) vilket betyder att ingen behövde gå hungrig men det fanns heller inget överflöd.21
Tillverkning av kläder, men också hantverk och tillverkning av skor, båtar och slädar var också en del av självhushållet för många. Det var vanligt att man använde fårens ull. Kvinnorna skötte klippning, kard- ning, spinnande, vävning och sömnad.22 En man född på
Frun var den som kunde allt och gjorde olika inläggningar av gurka och tomat. Hon var rent allmänt mycket händig, vävde och sydde i skinn, allt möjligt.23
En man född på
På samma sätt var det med många arbetsuppgifter inom jord- bruket, jakten och fisket, där det krävdes att man fördelade arbetet och samarbetade, dels inom familjen, dels mellan familjer och byar. En man född på
19Se intervju 140.
20Intervju 138.
21Intervju 1, 70, 101, 129.
22Intervju 15, 17, 64. Specifikt kvinnligt hantverk inom minoriteten är inte väl beforskat. Enbart några få intervjupersoner nämner det kvinnliga hantverket.
23Intervju 15.
24Intervju 14.
25Alalehto 2022, s.
383
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Byborna har alltid också hjälpt varandra med bruket då många har varit släkt. Morgon och kväll roddes det för att fiska lax som åts av familjen eller byborna. När första laxen för året fångades så blev det stor byafest med laxsoppa.26
Jordbruket var med andra ord under lång tid det sätt man försörjde sig på. Samarbetet mellan familjer, släkter och byar var centralt.
Slåttermyrarna var viktiga för djurhållningen
Intervjuberättelserna vittnar om att befolkningen i minoritetsområdet under lång tid var halvnomadiserande, det vill säga de levde ett noma- diserande liv under delar av året. För att kunna idka jordbruk, skogs- bruk, jakt och fiske var de tvungna att verka och röra sig över stora geografiska områden. För jordbruket behövdes stora mängder djur- foder, och detta tillgängliggjordes bl.a. genom de så kallade slåtter- myrarna. Som tidigare nämnts används även benämningarna ströängar och utängar.
Slåttermyrar är våtmarker som utnyttjades för höslåtter, dvs. man slog gräset som växte där och använde det som vinterfoder till dju- ren. Slåttermyrarna var därför fram till första hälften av
Från
En man född på
Det var inte den här stordriften på ren utan mellan 15 och 20 renar om man hade det bra – fyra, fem om man hade det sämre.
Intervjuare: Per gård?
Jo, per gård.
26Intervju 19, se även intervju 14, 80.
27Torp, s. 5 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
384
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Höet från slåtterängarna kördes hem med renar, liksom den ved man tog i skogen. På den tiden hade skogen inget värde, utan det var slåtter- myrarna som värdesattes. Slåtterängarna fanns i en vid omkrets runt [ort i Kiruna kommun]. Bland annat hade befolkningen i [byar i Kiruna kom- mun] slåttermyrar och torvkåtor, vid [sjö], som i dag ligger alldeles in- till staden Kiruna. De jagade och fiskade där.
Vissa slåttermyrar låg i närheten av gårdarna, medan andra var be- lägna på flera mils avstånd, eftersom markerna närmast bosättningen inte alltid var lämpliga för odling eller stora nog för behovet.28
Mannen berättar att man än i dag hittar lämningar av lador sex till sju mil från [by] i lågfjällsområdena.29 Han berättar att myrslåttern fortsatte in på
Myrar som låg närmast gårdarna kunde man gå till, men till dem som låg långt bort fick man ta sig med båt, körrenar, skidor eller släde/ vagn. Vissa bönder kunde då vara borta från gården i veckor, eller till och med månader. På vägen till och från slåttermyrarna kunde man jaga, fiska och besöka handelsplatser.
En man född på
En annan man född på
Där [orten] nu ligger bärgade man flera hundra år tidigare hö, inte små mängder utan tiotals ton hö.31
Minoriteten anlade byggnader vid myrarna och handelsplatserna som senare blev till permanenta bostäder. När männen återvände från slåttermyrarna kom de ofta hem med fisk, vilt och hö. Fisken som fångades på resan saltades och lagrades i tunnor, och hämtades sedan på hemvägen.
28Intervju 14, 23, 73, 84, 88, 91, 122, 127, 140, 145.
29Intervju 123.
30Intervju 53.
31Intervju 87.
385
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Slåttermyrarna togs i bruk genom manuellt arbete under sommar- halvåret. En man född på
En annan man, också han född på
Först fick man använda räfsa, och när man var tolv, tretton år gammal fick man börja slå med lien. Liarna hängdes upp jättehögt i träden för att inte barnen skulle komma åt dem. Några av slåttermyrarna låg många mil bort vid [älven] och hämtades med häst. Före hästarnas tid hämtade man höet med hjälp av dragrenar.33
Ytterligare en man född på
Så småningom, när jordbruket moderniserades, minskade slåtter- myrarnas betydelse, men de har fortsatt att vara viktiga för jakten och fisket. Staten genomförde en avvittring 1921, där marken köptes tillbaka av staten. Genom intervjuerna framkommer att det bland vissa inom minoriteten finns ett missnöje angående hur avvittringen gick till och statens hantering av slåttermyrarna efter avvittringen. Intervjupersonerna uttrycker bl.a. att det finns oklarheter om vem som har rätt att bruka markerna (mer om detta i avsnitt 8.3.4).35
Fiske och vattendrag – fisket som basnäring
32Intervju 14.
33Intervju 88.
34Intervju 127.
35Torp, s.
36Antti 2018, Träsken och gäddan – Torneåböndernas insjöfiske under
386
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Flera intervjupersoner berättar att det finns en mycket lång tradi- tion av fiske både i fjällsjöarna och i älvdalarna i området. Fisket var, och är fortfarande, en viktig näring och tradition som har överförts
igenerationer. En man född på
Han berättar att även om försörjningssättet förändrades med tiden och boskapsskötseln blev allt vanligare, så har ändå både jakten och fisket utgjort en viktig del av folkets försörjning. Man tog vara på det man fick och överskottet användes vid byteshandel. På den tiden fiskade man inte för nöjes skull och tanken på att släppa tillbaka fisken i vattnet fanns inte på kartan.37
En annan man född
Laxfisket tillhör kulturen, och mina förfäder har levt på laxfisket. Det gav dem föda för vintern. Det har varit så viktigt. Från min farfars tid har vi kvar tunnor, som de saltade fisken i. Man hade ingen frys utan fiskade med nät på hösten och avslutningsvis med ljuster. Man fångade laxen och saltade fisken i tunnorna. Det räckte en vinter, eller så länge som det nu räckte, men man hade tunnorna fulla med fisk.38
Förr åts fisken färsk eller konserverades genom saltning eller tork- ning. Den konserverade fisken transporterades i salttunnor med kör- renar eller på egenbyggda båtar.39 I intervjuerna framkommer att fångsten främst bestod av gädda, lax, sik, abborre och mört. En man född på
Hans far och farbror stakade på 1930- eller
Förutom att fisken var en viktig matvara, användes den också som handelsvara för att få tillgång till bl.a. salt, grönsaker, tyg och hus- geråd. Som tidigare nämnts var det vanligt att handel, jakt och fiske skedde på vägen till och från slåttermyrarna. I likhet med slåttermyrarna var många sjöar i minoritetsområdet svåråtkomliga och i vissa fall be- lägna långt ifrån gårdarna. Eftersom transporten till sjöarna kunde vara lång och svår behövde minoriteten stanna under längre perioder vid sjöarna, där även fisken kunde lagras. Det var också anledningen
37Intervju 158, se även intervju 40, 47, 80, 69, 96, 105, 127.
38Intervju 135.
39Intervju 50, 47, 130.
40Intervju 130.
387
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
till att man byggde tillfälliga bostäder, och i vissa fall även byggnader för fiskeförvaring, i området.41
Några vanliga fiskemetoder förr i tiden var olika former av instäng- ningsverktyg som pator, not, håvning och ryssjor. Pator är en typ av fiskebryggor eller gångbroar som byggs några meter ut över älven. Från patorna sänktes konformade lådor för att fånga och stänga in större fiskar, framför allt lax och sik. Vid kusten använde man ofta ryssjor, som bestod av nätpåsar som fiskarna fångades i.42 En man född på
Jo, men sen när fångstsäsongen började, då var det ju uppsättning av pator. Det berodde lite på vattenståndet. Om det blev högvatten strax efter islossningen kunde man inte slå ut, och den patan som slogs ut först, det var den som stod längst upp, strax nedanför [by]. För den var så kort så man nådde, med ett långt metspö kunde man röra i nätet som var i patan.43
En man född på
Det var ett stort arbete att bygga patan. Man sänkte bockar i den ström- mande älven. Som barn tittade han ibland på när man lade ut patan. De byggdes på sådana ställen där man visste sedan gammalt att laxen kom in till stranden. När vattnet i älven steg måste man ta in patorna närmare stranden för att inte strömmen skulle föra bort dem, och när vattnet sjönk tillbaka måste man flytta tillbaka patorna längre ut i älven. Man måste vara flera män för att kunna sätta upp patan.44
En annan vanlig fiskemetod var notdragning. Not är ett längre nät tillverkat av garn, som dras genom vattnet från land eller från en båt. Fisken fångades med en påse som fanns i mitten av nätet, när nätet drogs in kunde fiskarna fångas in påsen. Det krävdes minst tre till fyra personer för att dra not, två för nätet och en för påsen. En man född på
41Antti 2018, s. 3 och s. 6; Arell 1977, s. 28. Se även intervju 11, 47, 140, 158.
42Tornedalsutrednigen, SOU 1958:22, s.
43Intervju 22.
44Intervju 135.
388
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Det var familjer som gick ihop och började dra not i lämpliga sjöar och älvar omkring [by i Kiruna kommun]. Min familj hade en not som de använde i sjön vid byn och även i [plats] var det bra fiske. Det krävdes minst tre personer att dra not så därför gick familjer ihop för att fiska. Fisket var en väldigt viktig näring. Noten drogs främst i början av somma- ren men vissa familjer drog not även under isen när den var nog tjock för att bära en häst. Hästen drog då kälken som fraktade noten. Siken var vanligast och viktigast men ibland fångades även öringar och rödingar.45
En man född på
Intervjuare: Hur var det med fisket? Var det notdragning?
Jo det var notdragning och så med nät. Och då när man byggde järn - vägen så var min farfar och hans bröder, de var ju tre bröder, ute och fiskade tillsammans och sålde till järnvägsrallarna. Priset var 25 öre per fisk. … Hur de levde på den tiden rallarna de vet nog ingen. Kiruna fanns inte och det var ont om mat. De var också jägare, rallarna. De var förstås tvungna att jaga något för att hålla sig vid liv. …
Intervjuare: Fanns det sik i sjön eller vad var det för fisk?
Sik och röding och laxöring. Då åt man nog vilken fisk som helst.46
En man född på
Han säger att man kan se på äldre laxskattelistor till exempel mängden infångad fisk och hur mycket man skattat på fångsten, och där har även fångstmetoderna framkommit. Han säger att det finns två huvudsakliga fångstmetoder som använts, notfiske med drivnät som fiskarna dragit in från antingen strand eller båtar samt fiske med laxpator. Ägarna till patorna har varierat, vissa pator har tillhört så kallade ”nuottakunta” [svenska: not- lag, grupp av fiskare] där flera hushåll gemensamt haft ägandeandelar i patorna medan det även förekommit att vissa pator ägts av ett enstaka hushåll.47
Flera intervjupersoner påpekar att minoritetens historiska vatten- och markanvändning i dessa områden har namngett vattendragen och plat- serna. Det finns namn på lannankieli eller meänkieli i området som har bevarats och som fortfarande används.48
45Intervju 14.
46Intervju 11.
47Intervju 158.
48Intervju 12, 13, 14, 69, 81, 87, 126, 127, 134.
389
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Skogen och jakten
Skogsbruket var en vanlig näring vid sidan om jordbruket. Fram till
Tidigare använde man främst renar för frakt av trä och andra varor men i slutet av
Skogen har länge varit viktig för minoriteten, både som en källa till mat och till byggnadsmaterial för t.ex. bostäder och båtar, men även för svedjebruk, skogsarbete och tillverkning av tjära och kol. Den tjära som utvanns användes till impregnering av bostäder och båtar. Fram till i början av
Det var en kamp att överleva men det fanns skog, så när mor fick slut på pengar sa han att han kunde hugga träd så att de skulle få pengar för att de skulle klara sig.54
I takt med att intresset för trävirke ökade från andra delar av landet började skogsbolag köpa upp skog av hemmansägare inom minori- teten och en mer storskalig avverkning tog fart.55
Förändringarna i skogsbruket i minoritetsområdet framkommer även i intervjuerna. En man född på
Han tycker om att jaga, men säger att man har avverkat så mycket skog och plöjt skogsmarken, så att det är svårt att gå i den. Förr fanns det fin gammal tall- och granskog som nu är borta.
49Alalehto 2022, s. 74.
50Intervju 47, 89, 118.
51Intervju 12, 17, 48, 50, 87, 120.
52Intervju 24, 126, 145.
53Alalehto 2022, s.
54Intervju 24, se även intervju 34, 101, 129.
55Alalehto 2022, s.
390
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Mannen fortsätter att berätta om minoritetens tidigare jakt:
Det fanns gott om skogsfågel, som man jagade med snara och giller. Man åt därför ofta skogsfågel … Älgen var förr ett mycket sällsynt villebråd.56
Jakten har varit viktigt för minoriteten, både för hushållets mathåll- ning och för handel. En man född på
Han berättar att hans morfar var köpman och att han jagade och fiskade och sålde fångsten i [plats] i Norge. Han berättar att hans morfar även kunde vandra till Sverige för att byta varor till sig.57
Vilka jaktmetoder som användes och vilka djur som jagades har varie- rat beroende på hur tillgången var under olika tidsperioder. Intervju- personer berättar att älgen kom till minoritetsområdet först i mitten av
iSverige fram till slutet av
Snara tjäder och ripa gjordes det även. Sedan var det några som höll på med pälsvilt. De jagade bland annat hermelin, ekorre och mård. De åt inte de djuren men skinnet var värdefullt, speciellt hermelinernas skinn. Vissa jagade även varg, björn och järv. Lodjuret kom inte till [område i Kiruna kommun] förrän på 1950- och
Det var i princip enbart männen som jagade och de kunde vara borta från gården längre perioder under jaktsäsongen, och under tiden skötte kvinnorna sysslorna på gården.61
En del jagade med gevär medan andra använde fällor och snaror. En jaktmetod bestod av att smörja in betet med giftet stryknin som köptes från Finland.62
56Intervju 101.
57Intervju 128, se även intervju 11, 88, 158.
58Intervju 14, 81, 84.
59Alalehto 2022, s.
60Intervju 14, se även intervju 40, 130, 141.
61Alalehto 2022, s.
62Alalehto 2022, s. 32. Se även intervju 10, 88, 101.
391
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
En annan man, också han född på
En annan man som också är född på
Förr var älgjakten kort och då jagade man annat. Nu tar älgjakten så mycket tid. Jag har jagat hare och fågel också i liten skala nu när man är pensionär. Tillsammans med kompisen fångar vi räv. Å så är det fiske. Året runt är det något.64
En man född på
När jag går på bergen runt mina byar så vet jag ju att mina släktingar under många generationer har gått på samma platser och tillgången till den marken blir ju väldigt viktig. Också den praktiska användningen av områdena i form av jakt och fiske är viktig, eftersom det är kulturbärande verksamheter.65
Många intervjupersoner lyfter jakten och skogen som viktiga delar i minoritetskulturen. Metoder och bruk kopplade till skog och jakt har utvecklats till kunskap som förts vidare till nästkommande generatio- ner och på så sätt lever vidare. Flera poängterar dock att jakten kraftigt har begränsats på grund av den reglerade tillgången till marken.
8.1.3Samverkan mellan minoriteten och renskötande samer
En säsongsbunden samverkan mellan minoriteten och samer kring boende, näringsfång och djurhållning har utvecklats under lång tid. Samarbetet har haft stor betydelse för det sociala livet. Det nära sam- arbetet innebar ett utbyte av språk och kultur som stärkte samman- hållningen mellan minoriteterna. Den som inhyste en samisk familj kallades ”väärti” (sv. värd) i betydelsen husvärd. Samarbetsformen be- nämns i dag som ”väärtisystemet” eller ”verdisystemet”. Intervjuper- soner berättar att många samiska familjer talade både meänkieli och samiska som ett resultat av de regelbundna kontakterna.66
Under senhösten kom renskötande samiska familjer ner från fjällen för mat och husrum. Flera av intervjupersonerna berättar att deras
63Intervju 130.
64Intervju 40.
65Intervju 69.
66Intervju 130, 145, 159.
392
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
familjer agerade värdar till samer under vinterhalvåret. Det var oftast samma samiska familjer som återkom varje år och stannade fram till vårvintern67. En man född på
De tog in i gårdarna längs färdvägen. Min svärmor berättade att hon var tvungen att kliva över samer som låg och sov överallt på golvet när hon om morgnarna gick ut till ladugården för att mjölka korna.68
En man född på
Som barn lade [intervjupersonen] ut snaror för ripor och hare längs [älven]. Vid ett tillfälle när det var 30 grader kallt hörde han klockor och hundskall. Efter en stund kom en renhjord till byn. Samerna sov ofta i köket på renhudar på golvet, också under bord. De äldre hade ett eget rum som de bodde i.69
En man beskriver hur glad han blev varje gång han såg den samiska familjen som bodde hos dem varje vintersäsong komma på skidor med renar och slädar med alla saker. Han såg alltid fram emot vint- rarna då han äntligen fick fler lekkamrater på gården.70
En intervjuperson berättar att den samiska familjen var som en del av hans familj. Hans far brukade alltid säga att de måste spara en tunna saltlagrad sik, för den var till samerna när de kom. Familjen brukade få en ren eller andra gåvor av samerna när de gav sig av på våren. De inom minoriteten som ägde renar skickade ofta i väg dem med samerna om vårarna.71
En man född på
Renskötarna kom på vintern och bodde hos lantalaiset, medan renarna var i [by]. Det kunde röra sig om ett par månaders tid på vintern.
Mannen berättar vidare att samerna valde en familj som de återkom- mande bodde hos. Man bytte husrum mot bl.a. renkött. Detta upp- hörde troligtvis i skarven mellan 1940- och
67Intervju 19, 123, 126, 127, 130, 134, 140.
68Intervju 145.
69Intervju 130.
70Intervju 30, se även intervju 10, 24.
71Intervju 14, 86, 88.
393
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
[ort], kunde bo hos någon familj i byn. Han har träffat renskötare som bodde hos hans farfars syster, som var som en gudmor och stickade sockor åt dem.72
Flera intervjupersoner berättar att väärtisystemet pågick fram till 1950- och
Under vintrarna brukade också några samiska renskötarfamiljer komma ner från fjällen och bo hos dem i pörtet. När samerna på vårarna bröt upp för att dra till fjälls grät och kramades kvinnorna vid avskedet. [In- tervjupersonen] bevittnade som litet barn denna scen genom fönstret. När han frågade varför de gjorde så, fick han svaret att ”man inte alltid vet vilka som kommer tillbaka”.74
Samma man minns att samernas återkomst till byn på hösten blev en händelse som ringade in årstiden, även om de samer som bodde i byn under vintern hade skaffat sig egna bostäder vid den tiden.
Han minns att när höet hade bärgats och det började skymma så närmade sig tiden för skolstarten, då byns samer [meänkieli: kylän lapinihmiset] som hade gett sig av på våren kom tillbaka. Vid den tiden [på
Flera av de intervjuade kommenterar att väärtisystemet troligen upp- hörde för att det inte fanns samma behov av samverkan längre.76 Men man vittnar också om att en minskad samvaro mellan minoriteten och samer generellt, som man i sin tur ser som ett resultat av statens agerande.
8.1.4Betydelsen av den geografiska platsen
Den starka kopplingen till platsen där minoritetens kultur, kunskap och traditioner har utvecklats och lever kvar än i dag är ett återkom- mande tema i intervjupersonernas berättelser. Många uttrycker en nära
72Intervju 127.
73Pört/pörte är en benämning på den så kallade rökstugan, ett bostadshus som uppvärmdes med en ugn utan skorsten, där röken lade sig under taket och leddes ut genom en glugg eller rököppning (rökpörte), eller (särskilt i minoritetsområdet) det stora bostadsköket i en skor- stensförsedd byggnad, t.ex. en parstuga (källa: Nationalencyklopedin).
74Intervju 47.
75Intervju 47.
76Intervju 84.
394
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
relation till naturen och hur viktigt det är att ha en fysisk plats i mino- ritetsområdet att återvända till.77
En kvinna född på
Jag kan nästan känna fysiskt att mina rötter drar mig hit. Jag har alltid känt att jag måste tillbaka hit.78
Av berättelserna att döma är det tydligt att det inte handlar om att ha tillgång till skog och natur generellt, utan specifikt till den plats i minoritetsområdet där man är rotad. En man född på
Det är viktigt att man får bo och leva där ens egna förfäder har bott.79
Flera berättelser illustrerar hur identitet och geografisk plats är så sammanbundna med varandra att de inte går att särskilja. En man född på
Vår kultur och vårt språk är så oerhört hårt knutet till den platsen, och har vi inte tillgång till den så slutar vi till en viss del att vara dom vi är.80
Flera berättelser vittnar om att det i vissa fall kunde vara den geogra- fiska platsen och levnadssättet som avgjorde hur man identifierade sig. För en del har identiteten inte heller varit så entydig, utan mer flytande.
En man som är född på
77Intervju 71, 79, 84, 89, 156, 161.
78Intervju 79.
79Intervju 135.
80Intervju 69.
395
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
De visste att de inte skulle få någon mark om de var nomader som be- drev renskötsel, eftersom det var ortsbor och fastboende som skulle få mark. Därför gick de från att vara renskötande samer till att bli fast - boende lantalaiset med svenska efternamn.81
En kvinna född på
[Intervjupersonen] berättar att hon identifierar sig både som lantalainen och som same. Hon berättar att hennes släkt har starka samiska rötter på både hennes mammas som pappas sida och att de flesta av hennes vän- ner är samer. Hon säger att hon aldrig kallar sig för svensk utan att hon säger att hon bor i Sverige och har samiskt ursprung, att hon är ”saame- lainen” [svenska: same]. Hon säger att ”sekarotua sitä on” [sv. man är blandras].82
Den geografiska platsen kunde spela en stor roll att det inte var ovan- ligt förr att ta platsens namn som sitt efternamn. En kvinna född på
När han gifte sig med en kvinna från gården tog han namnet [efter - namnet] efter gården. Det var på den tiden vanligt att man tog platsens namn som efternamn.83
Betydelsen av att hålla kvar den traditionella kunskapen om platsen är också något som flera intervjupersoner tar upp. En kvinna född på
Hon säger att hon förknippar mycket av kulturen med skogen och alla de äldre byggnaderna. Hon berättar att kulturen blivit viktigare för henne de senaste åren. Det är mycket kunskap om skogarna som försvunnit. När hon tittar på de gamla husen som fortfarande står trots att de bygg- des för nästan 200 år sedan brukar hon tänka ”hur har de gjort?”84
För de allra flesta intervjupersoner verkar det vara av stor betydelse att ha kvar kopplingen till konkreta och specifika platser i minoritets- området. För en del finns den nära relationen till platsen kvar och är en del av identiteten även om de inte bor i minoritetsområdet längre.
81Intervju 130.
82Intervju 107.
83Intervju 74, se även 80.
84Intervju 132.
396
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Intervjupersonernas resonemang kring begreppen ”nybyggare” och ”lapp”
Som nämnts i inledningen till kapitlet har vissa begrepp kopplade till de traditionella näringarna under senare tid problematiserats utifrån olika perspektiv. Personer som tillhör minoriteten har pekat på pro- blem med hur begreppet nybyggare används i mer nutida samman- hang. I vardaglig betydelse har det historiska epitetet nybyggare kom- mit att tolkas som en synonym till ”nyinflyttad till området”. Detta riskerar att skapa felaktiga tolkningar om att minoriteten bosatt sig i minoritetsområdet i modern tid, enligt dem inom minoriteten som är kritiska till begreppet.
Flera intervjupersoner tar upp begreppet nybyggare och andra närliggande begrepp och för ett kritiskt resonemang om dem. Andra använder begreppet i en viss betydelse utan att själva kommentera det. En man född på
En man född på
”Lapp” [meänkieli: lappalainen eller lapinihminen] var en yrkesbenämning. ”Lantalainen” kallades de som hade en gård och bodde kvar på platsen medan ”lapinihminen” färdades med sina renar och således levde nomadi- serande.87
En kvinna född på
85Intervju 87.
86Intervju 130, se även intervju 83, 75, 134.
87Intervju 47.
88Intervju 71.
397
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Flera intervjupersoner tar också upp benämningen ”lapp” och menar att en sådan benämning använts historiskt för att beteckna en person som bedriver renskötsel.89 Intervjupersoner menar att deras förfäder som var lantalaiset benämndes ”lappar”. En man född på 1950- talet berättar att hans släktingar markerades som samer i släktforsk- ningssidor.90
En kvinna född på
Min morfar hade ett eget renmärke, och i hans mors släkt, [namn], hade de sitt eget renmärke.
Som i dag så tror jag att man förvränger historien medvetet.
Kvinnan menar att man medvetet förvränger historien, eftersom sta- ten vill ge särrättigheter till de som kallas ”samer” och det inte får finnas för många som har sådana särrättigheter. Hon menar att beteckning- arna lappar, lappfolk och lappman i de historiska källorna okritiskt har tolkats som samer. Därför har historieskrivningen blivit felaktig.91
8.2Minoritetens renskötsel
Många av intervjupersonerna vittnar om att renskötsel varit, och fort- farande är, en viktig del av deras vardag. Somliga har ett eget ren- märke,92 eller har släktingar som har eller har haft renmärke. Ren- skötseln är på så sätt en del av deras egen och släktens identitet.93
89Många samer upplever den äldre beteckningen ”lapp” som nedsättande.
90Intervju 122, se även intervju 15, 47, 50, 76, 83, 88.
91Intervju 134.
92Ett renmärke är ett snitt i renens öron som visar vem ägaren är. Varje renägare har ett unikt renmärke. Alla renmärken registreras för användning i den sameby renägaren tillhör och finns samlade i renmärkesregistret som hanteras av Sametinget. Ett renmärke är personligt och går ofta i arv. Källa: Renmärken – Sametinget.
93Intervju 1, 13, 17, 18, 24, 28, 30, 36, 101, 102, 104, 107, 114, 116, 120, 121, 128, 129, 135, 143, 144, 146, 150, 153, 156, 158, 159.
398
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Som nämnts tidigare hade renarna stor betydelse för minoriteten historiskt bl.a. som dragdjur för att få hem höet från myrarna. För de inom minoriteten som har den bakgrunden är renskötseln en vik- tig del av identiteten. Minoritetens möjlighet att äga renar och att ägna sig åt skötsel av renar har dock länge varit, och är fortfarande, begränsad.
I följande avsnitt redogörs för den lagstiftning för renskötsel som är av betydelse för minoriteten, både historiskt och i dag. Avsnittet avslu- tas med intervjupersonernas berättelser om renskötsel och rennäring.
8.2.1Regleringen av renskötseln
Rennäringslagen ger renskötselrätt enbart till samer
Enligt rennäringslagen (1971:437) är renskötselrätten den rätt som personer av samisk härkomst har att använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Rätten tillkommer det samiska folket och grundas på urminneshävd. Renskötselrätten får endast utövas av den som är medlem i sameby. Medlem i sameby enligt 11 § rennärings- lagen är:
1.same som deltar i renskötseln inom byns betesområde,
2.same som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke och inte övergått till annat huvud- sakligt förvärvsarbete,
3.den som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.
Renskötselområdet, dvs. det område där renskötsel får bedrivas, ut- görs av två typer av marker, åretruntmarker, där renskötsel får bedri- vas året runt och vinterbetesmarker där renskötsel får bedrivas under tiden 1 oktober till och med 30 april.
Därutöver finns koncessionsrenskötseln som innebär att en same kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av hävd före- kommer året runt.
399
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Koncessionsrenskötseln skiljer sig från annan renskötsel i Sverige genom att koncessionssamebyarna har åretruntmarker utanför lapp- marken och renarna inte bara ägs av renskötande samer utan även av andra ortsbor som får ha så kallade skötesrenar. Det är inom ramen för koncessionsrenskötslen som minoriteten har tillgång till rennäringen genom att de upplåter renskötseln till en same som har fått tillstånd (koncession) att driva renskötsel i området.
Enligt rennäringslagen följer med renskötselrätten bland annat rätt till renbete, rätt till jakt och fiske och rätt att uppföra vissa byggna- der och anläggningar, såsom kåtor och renvaktarstugor.
När Sverige anslöt sig till EU uppmärksammades renskötselrätten som en ensamrätt för det samiska folket i traditionella samiska om- råden. I protokollet till anslutningsfördraget framgår att ”det samiska folket kan ges ensamrätt till renskötsel inom traditionella samiska områden”. Det samiska folkets ensamrätt till renskötseln ska ses som ett undantag från Romfördragets bestämmelser om bland annat fri rörlighet för människor och tjänster och
Regeringen har i kommittédirektivet till utredningen om en ny renskötsellagstiftning – det samiska folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske, konstaterat att jakt och fiske är en viktig del av samisk kultur, även för samer som inte är medlemmar i samebyn.95 Utredningen ska därför ta ställning till vilken rätt till jakt och fiske som kan tillkomma samer som inte är medlemmar i samebyn. Utredningen ska, förutom samernas rättigheter, även ta hänsyn, till den övriga lokalbefolkningens, däribland minoritetens och övriga invånares kultur, traditioner, in- tressen och behov av att kunna jaga och fiska samt till annan närings- verksamhet såsom skogsbruk och turism.96
Än så länge är dock renskötselrätten och de tillhörande rättig- heterna, som jakt och fiske, rättigheter som enbart får utövas av den som är medlem i en sameby.
Fram till 1971 års rennäringslag förlorade en kvinna sin renskötsel- rätt om hon gifte sig med en man utan renskötselrätt Detta gällde inte för män. Även samiska kvinnor som gifte sig med män från minoriteten förlorade sin renskötselrätt. Det har även påverkat kvin- nor som tillhör minoriteten och ibland lett till att renmärket inte kunde bibehållas eller ärvas vidare i släkten.
94Protokoll 3 till anslutningsfördraget om det samiska folket, 11994N/PRO/03.
95Dir. 2021:35 En ny renskötsellagstiftning – det samiska folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske.
96Dir. 2022:58 Tilläggsdirektiv till Renmarkskommittén.
400
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Figur 8.1 Lappmarksgränsen och odlingsgränsen
Källa: Samuel Svärd.
Regleringen av rennäringen – en begränsning av renskötselrätten
Rennäringen har reglerats genom fyra på varandra följande lagar under de senaste drygt hundra åren: 1886 års renbeteslag, 1898 års renbetes- lag, 1928 års renbeteslag och den nu gällande 1971 års rennäringslag.
Renskötseln lagreglerades i modern tid i renbeteslagen som be- slutades av riksdagen 1886. Där stadgades att endast ”lappar” får ägna sig åt renskötsel. Där meddelades också regler för hur renskötseln skulle gå till och vilka månader på året renarna fick vistas nedanför odlingsgränsen och utanför skattefjällen. Bötesstraff infördes för dem
401
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
som överträdde förbuden. ”Lapparna” fick lagstadgad rätt till vinter- bete i de trakter som de ”efter gammal sedvana hittills hafva besökt”. Enligt lagen skulle lapparna ”indelas i lappbyar”.
Kronan tillsatte lappfogdar som skulle se till att 1886 års lag efter- levdes och försöka förbättra förhållandet mellan renskötare och bo- fasta. Ofta gällde konflikterna så kallat hötramp, dvs. att renarna rev ner hö från hässjor. I regel handlade det om hässjor på slåttermyrar som kunde ligga miltals från gårdarna.
Syftet med 1886 års lag var att göra renskötseln till ”lapparnas näring”. Av förarbeten till 1886 års lag framgår dock att ett betydligt antal renar tillhörde personer i Norrbotten som inte ansågs vara ”lap- par”. I flertal socknar nedanför lappmarksgränsen, nämligen Pajala, Tärendö, Korpilombolo, Övertorneå. Överkalix, Karl Gustav, Neder- torneå, Nederkalix, Råneå och Överluleå, fanns ”lappar” som skötte renar åt den övriga befolkningen. År 1895 beräknades antalet renar till 19 000 och av dessa tillhörde 13 000 den ”bofasta svenska befolk- ningen”. Många av dessa renar sköttes av ”lappar”.97
Det fanns ett ömsesidigt beroende mellan ”lapparna” och den bo- fasta befolkningen. Många renar ägdes av den bofasta befolkning som anställde ”lappar” som renskötardrängar. Dessutom hade många bo- fasta renar i ”lapparnas” egna hjordar och betalade en avgift för skötsel- arbetet. ”Lapparna” fick på så sätt en inte obetydlig inkomst genom att sköta andras renar samtidigt som det gav dem en möjlighet att året om vistas på de bofastas skogsmark. Den jordbrukande befolk- ningen var å sin sida beroende av att ha renar för att transportera hö och ved när snön låg djup och det var omöjligt att använda sig av häst.
I den renbeteslag som utfärdades 1898 förbjöds dock bofasta att äga skötesrenar. Undantaget var jordbrukare i den del av landskapet Lappland som ligger i Norrbottens län. Genom en lagändring 1917 definierades för första gången att ”lapp” var den som hade ”lapsk” härstamning, men ”endast såvitt fadern eller dennes fader drivit ren- skötsel såsom stadigvarande yrke, utan att samtidigt bruka hemman eller nybygge”.
I samma lag stadgades att den som inte hade renskötselrätt inte fick äga mer än 20 renar.
97Prop. 1928:43 Kung. Maj:ts proposition till riksdag med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m.m., s. 173.
402
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Koncessionsrenskötsel för att lösa en gammal stridsfråga
Reglerna om koncessionsrenskötsel infördes genom 1928 års renbetes- lag. Bestämmelsen infördes för att lösa en gammal stridsfråga. Under de äldre renbeteslagarnas giltighetstid var renskötseln sommartid inte tillåten inom det område där koncession nu kan meddelas, mellan Kalix och Torne älvdalar. Skogsrenskötseln som hade varit förbjuden sedan 1898 års renbeteslag grundade sig på uppfattningen att renägarna i området saknade rätt att anlita främmande mark för renskötsel.
Trots förbudet hölls ett icke obetydligt antal renar året runt nedan- för lappmarksgränsen i Norrbottens län. De tillhörde till övervägande del bofasta personer som inte ansågs vara samer. I sammanhanget är det viktigt att notera att området nedanför lappmarksgränsen samman- faller med minoritetens traditionella bosättningsområde.
För att göra allvar av förbudet mot att låta renar som inte om- fattades av renbeteslagen att beta på främmande mark skärptes be- stämmelserna i 1917 års lag. Syfte var att få bort de renar som året om hölls nedanför lappmarksgränsen. Bestämmelserna kom dock inte att tillämpas i praktiken, och sedvanan att även sommartid hålla renar i vissa socknar utanför lappmarkerna gick inte att få bort. Lagstiftaren valde då att i 1928 års renbeteslag avskaffa gällande förbud mot sådan renskötsel och i stället anvisa lagliga former för näringens bedrivande.
Inför utarbetande av 1928 års renbeteslag framhölls att rensköt- seln behövdes i trakten och att den har förekommit sedan mycket gammal tid. Kommittén som utredde frågan kom fram till att den s.k. skogsrenskötseln var oundgänglig för vissa kategorier av den jord- brukande befolkningen, särskilt den som hade mindre hemmansdelar. Dragrenar var viktiga för vissa transporter för jord- och skogsbruket.98
I förarbetena till 1928 års lag konstateras även att renskötseln i området har förekommit sedan en lång tid tillbaka. I ett fåtal fall, så- som Överkalix och Nederkalix socknar konstaterades att rensköt- seln utövats av personer som ”icke är att hänföra till lappar”.99 Trots att det hade varit förbjudet sedan 1886 års renbeteslag att hålla renar på det som ansågs vara främmande mark nedanför lappmarksgränsen hade skogsrenskötseln fått fortgå med myndigheters och enskildas goda minne.100
98Prop. 1928:43, s. 180.
99Prop. 1928:43, s. 178.
100Prop. 1928:43, s. 180.
403
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Eftersom renskötseln ansågs vara ”lapparnas uteslutande privile- gium” var förslaget att skogsrenskötseln endast får överlåtas till per- soner som tillhör den ”lapska allmogen”. Samtidigt skulle konces- sion för vederbörande ”lapp” innebära en skyldighet att ”i mån av behov och utrymme mottaga renar i vård från övrig befolkning”.101 Förslaget fick stöd av Länsstyrelsen i Norrbotten och de flesta kom- muner som berördes av frågan.
De olägenheter som renskötseln kunde åsamka jord- och skogs- bruket genom att renarna exempelvis trampade ner ängar och skadade skogarnas återväxt ansågs inte vara så omfattande att det motiverade ett förbud mot skogsrenskötseln.102
Mot den bakgrunden föreslogs att förbudet mot renskötseln i det berörda området borde upphöra och lagliga former för renskötseln anvisas. Med andra ord lagreglerades den långvarig praxis, som hade funnits långt innan 1886 års renbeteslag, att hålla renar året runt nedanför lappmarksgränsen.
En same kan beviljas tillstånd att driva koncessionsrenskötsel
Så som nämndes inledningsvis innebär koncessionsrenskötseln att en same kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av hävd förekommer året runt. Den skiljer sig från annan renskötsel i Sverige genom att koncessionssamebyarna har åretruntmarker utanför lapp- marken och renarna inte bara ägs av renskötande samer utan även av andra ortsbor som får ha så kallade skötesrenar.
Liksom inom renskötseln i övrigt är det bara samer som får be- driva renskötsel inom koncessionsområdet. I övrigt råder dock annor- lunda villkor som regleras av rennäringslagen.
Koncessionsrenskötseln får bara bedrivas av samer som fått tillstånd (koncession) av Länsstyrelsen i Norrbottens län. Sådan koncession kan lämnas för högst tio år (85 § RNL). Koncessionshavaren får be- driva renskötsel både med egna renar och med skötesrenar som tillhör
101Prop. 1928:43, s. 181.
102Prop. 1928:43, s. 190.
404
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
1.den som äger eller brukar en jordbruksfastighet, som helt eller del- vis är belägen inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas, om ägaren eller brukaren är bosatt på fastigheten eller inom området,
2.den som tidigare har haft koncession inom området, om denne är bosatt inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får be- drivas och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,
3.efterlevande make eller efterlevande underårigt barn till konces- sionshavare eller till sådan under 2 angiven tidigare koncessions- havare som vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar, om den efterlevande är bosatt inom den del av länet där koncessions- renskötsel får bedrivas.
Renskötseln i koncessionsområdet bedrivs inom samebyar. Medlem- mar i samebyn är dels koncessionshavarna, dels skötesrenägarna. Ren- skötselrätten innefattar bl.a. rätten att inom byns betesområde jaga, fiska, uppföra en renvaktarstuga och avverka träd.
Koncessionshavarna har en röst för varje påbörjat tjugotal renar, medan skötesrenägarna har en röst var oavsett reninnehav (86 § ren- näringslag (1971:437) RNL). Skötesrenägare får ha högst 30 renar per hushåll (88 § RNL). Antalet skötesrenar har begränsats för att ge utrymme för koncessionshavarna att utöka sitt renantal, eftersom de ska kunna försörja sig på renskötseln i kombination med avgifterna för skötesrenarna. Det finns med andra ord en strukturell obalans som gör att skötesrenägarna har betydligt mindre inflytande och be- gränsade möjlighet att ha renar.
Koncessionsrenskötsel bedrivs i dag i den östligaste delen av Norr- bottens län nedanför lappmarksgränsen längs Torne och Kalix älv- dalar. Koncessionsområdet omfattar Pajala, Överkalix, Övertorneå, Haparanda och Kalix kommuner.
Det finns åtta koncessionssamebyar:
1.Muonio sameby,
2.Sattajärvi sameby,
3.Tärendö sameby,
4.Korju sameby,
5.Pirttijärvi sameby,
6.Ängeså sameby,
405
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
7.Kalix sameby,
8.Liehittäjä sameby.
Berättelser från koncessionssamebyarna
Kommissionen har vid olika tillfällen haft samråd och möten med per- soner från minoriteten som är medlemmar i koncessionssamebyar. Vid dessa möten och i många av intervjuerna har det bl.a. framkom- mit att språket, kulturen och identiteten är starkt och nära kopplade till rennäringen.
De har lyft fram att minoriteten har en lång tradition av rensköt- sel och att det nästan alltid har funnits renar med i bilden i samband med jordbruket. Att inte bara samer utan även minoriteten har ägt och drivit renskötsel bekräftas som nämnts ovan av förarbeten till tidigare renbeteslagar.
Personer inom minoriteten upplever en frustration kring de krav som ställs på att endast personer av samisk härkomst har rätt att be- viljas tillstånd för renskötsel. I stället borde det i deras mening räcka att personen i fråga har den kunskap som krävs för renskötseln. De anser vidare att samtliga renägare borde ha rösträtt i Sametinget. En annan regel som kritiseras är kravet på bosättning inom området där renskötseln bedrivs för att få ingå i koncessionsrenskötseln samt be- gräsningen av att ha max 30 skötesrenar.103
Personer inom minoriteten uppger också en frustration över att de inte har den rätt till jakt och fiske som följer av renskötselrätten.
En del har berättat om hur renskötseln bedrevs i byn eller på orten historiskt, andra har berättat om frustration över de begränsningar och försvårande omständigheter som råder för minoritetens möjlig- het att bedriva renskötsel.104
8.2.2Minoritetens erfarenhet av renskötsel
En stor del av intervjupersonerna har tagit upp frågor kring rensköt- seln. Berättelserna är dels återberättade upplevelser från föräldrar, far- och morföräldrar, dels egna erfarenheter som renägare, medlem av en koncessionssamebyar eller utifrån andras erfarenheter. Många
103Intervju 50, 65, 76, 122, 128.
104Intervju 5, 10, 12, 19, 29, 47 53, 57, 130, 134, 140, 141, 160, 161.
406
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
är uppvuxna, eller har föräldrar som är uppvuxna, i ett litet jordbruk där de levt på småskalig jakt, fiske samt skogsbruk. I många fall har även ett renmärke funnits i familjen eller släkten.105
Sammantaget ger intervjuerna uttryck för två slags erfarenheter. Det ena är erfarenheten av att ha historiskt fråntagits möjligheten till renskötsel. Detta framkommer i de intervjuer som är gjorda med per- soner med anknytning till områden ovanför lappmarksgränsen (Kiruna och Gällivare kommun). Den andra erfarenheten handlar om konces- sionsrenskötseln (i Pajala, Övertorneå, Haparanda, Kalix kommuner) och de inskränkta rättigheterna till traditionell renskötsel som kon- cessionsrenskötseln innebär.
Berättelser om rennäringen förr
Många berättelser handlar om begränsningar i rätten att bedriva ren- skötsel som drabbat byn eller släkten historiskt.
En man född på
Lokalbefolkningen hade också renar, alla i byn hade det. Man hade drag- renar, för att dra hö från myrslåtterängarna.107
Mannen berättar om fördelarna med att hålla renar som dragdjur, och hur den möjligheten kringskars för hans farfar och farmor när ren- näringslagen infördes 1886:
Då blev det ju skötesrenar, det blev ju här och i hela Tornedalen. Men de här slutade ju med renskötseln. Min farfar hade frun från [ort utanför minoritetsområdet] och han fick någon hästkrake därifrån när de gifte sig och det var den första hästen i [by]. De var nog ungefär 1890 någon- ting. Men med renen var det ju bra på det sättet att man inte behövde göra mat åt den, inte hö eller nåt, den hittade maten själv. Men hästen den åt ju alltid. Så den var ganska dyr att sköta.
105Intervju 8, 73, 74, 78, 80, 81, 82, 83, 85, 86, 87, 90, 91, 94, 96, 97.
106Intervju 58.
107Intervju 11.
407
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
En man född på
Renskötsel hörde också till småbruket då familjen ägde ett renmärke. Det var så vanligt med renar, så att nästan varje gård hade renmärke.108
Många berättelser handlar om begränsningar kopplade till renskötsel och renägande som drabbat minoriteten också i modern tid, genom regleringarna av rennäringen. En man född på
Och nu tar de bort fisket och jakten.109
En kvinna som också är född på
På
Renskötsel i koncessionssamebyar – dagens renskötare
Många intervjupersoner berättar om sina erfarenheter av att bedriva renskötsel som en del av koncessionsrenskötseln.
En man som är född på
S’oli iso tapahtuma poialle [sv. det var en stor händelse för en pojke].111
108Intervju 7.
109Intervju 130.
110Intervju 134, se även intervju 19, 29, 57.
111Intervju 160, se även intervju 81, 90, 143.
408
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Numera tar han inte hem renarna för utfodring, utan betalar för mat- ningen på utfodringsplatserna eftersom det är enklare. Han har många vänner som fortfarande tar hem sina renar för utfodring. Kanske gör han det också när han blir pensionär och inte reser så mycket i job- bet, säger han.
En man som är född på
Bortsett från lönsamheten och behovet av utfordring har renskötseln för- ändrats till det bättre. Renar går inte till spillo och kalvarna blir starkare när de matas.112
Mannen berättar att Länsstyrelsen i Norrbotten numera kommer till ren- gärdet för att kontrollera att antalet renar inte överskrider tillåtet antal. Renarna får inte räknas om inte Länsstyrelsens representanter är med.
En man född på
[Intervjupersonen] tycker inte att det spelar så stor roll om det är Läns- styrelsen eller Sametinget som ansvarar för koncessionsrenskötseln. Fjäll- renskötarna kan bedriva sin renskötsel mera som de vill, medan konces- sionsrenskötarna är mer kontrollerade av länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan till exempel komma på besök och räkna renarna. Han säger att konces- sionsrenskötseln på alla sätt är mer välövervakad. Om renarna till exem- pel åsamkar någon skada kommer Länsstyrelsen med in i bilden.113
En kvinna född på
På försommaren är det kalvmärkning. I år och förra året är första gången som hon missat sommarens kalvmärkning. [Intervjupersonen] säger att det krockade med arbetsåtaganden. På hösten är det renslakt och tid att lagra kött för vintern. Inför vintern samlas renarna ihop och transpor- teras mestadels till beteshagen förutsatt att renarna inte själva vandrar dit. Många renägare matar sina renar i hagar under vintern. Till våren när betet börjar växa släpps renarna ut igen i naturen.114
112Intervju 65.
113Intervju 58, se även intervju 57, 76.
114Intervju 161.
409
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Intervjupersonernas berättelser vittnar alltså om att renskötsel är en del av deras historia, men att det också är en del av mångas liv i dag. Minoritetens möjlighet att bedriva renskötsel är dock kringskuren som en följd av att regleringen utgår från att renskötsel är en exklusiv samisk rättighet.
En del pekar på den regel som anger att en renägare inom konces- sionsrenskötseln måste vara bosatt i renskötselområdet. Eftersom något sådant krav inte ställs på renägarna i andra samebyar menar ren- skötare inom minoriteten att även denna bestämmelse är diskrimi- nerande.115
Berättelserna från de som bedriver renskötsel i dag handlar både om glädjen av att föra traditionen med rennäringen vidare i släkten, såväl som att man känner sig övervakad och begränsad.
En man född på
Han säger att det är upp till den sameby man söker till att bestämma om de vill ta emot märket eller inte. Det räcker med att en av medlemmarna i samebyn är emot det för att det inte ska bli av … Något han finner orättvist är att han i egenskap av lantalainen måste ha en värd till sina renar medan samerna inte behöver det.116
En man född på
Renskötseln är en del av vår kultur. Men hur den skötts visar också på diskrimineringen mot oss [skogssamer eller kväner]. Det behöver er- kännas. Diskrimineringen ligger i att vi inte fått och får sköta om eller mjölka våra egna djur [dvs. renar]. Vi fråntogs något som var vårt och det gavs åt andra, till samerna. Och det handlade inte enbart om ekonomi, att behöva avlöna någon som sköter ens djur, utan det handlar lika mycket om vår kultur, den kulturen skulle dödas. … Kommissionen behöver se dessa bakgrundsförhållanden och föreslå fortsatt utredning om rennäring utifrån tornedalskt perspektiv.117
115Intervju 71, 78.
116Intervju 120.
117Intervju 143.
410
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
En kvinna född på
Hon säger att han inte tagit med henne eller hennes systrar när han åkt på rengärden vad hon kan minnas och hon tror att det är för att han är uppvuxen med de traditionella könsrollerna som härskade på
En man född på
Folk i [ort i Pajala kommun] pratar om vad som har hänt sedan konces- sionen och vad som hände med renarna. Att plötsligt fick folk inte ha renar längre. [Intervjupersonen] har haft arvet av tre renmärken men då det var kvinnor som skulle ärva dem har de tagits ifrån familjen. Med logiken att när kvinnor gifter sig så har de en man som försörjer dem och då behöver de inte renar. Plötsligt hade de inga renmärken kvar i släkten.119
En kvinna född på
Det är statens hantering av minoriteten som är klandervärd. Genom att inte ge oss en plats i kommittén visar staten hur staten ser på minori- teten. … Statens agerande visar att staten fortfarande vill assimilera oss eller försvenska oss, helt enkelt. Genom att likställa minoriteten med majoriteten visar staten att de inte är beredda att ge minoriteten rättig- heter och förutsättningar nu och i framtiden att utveckla sin kultur. En kultur som även innefattar renskötsel.120
118Intervju 114.
119Intervju 19.
120Intervju 161.
411
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
8.3Andra aspekter som har påverkat minoritetens traditionella näringar och kultur
Detta avsnitt redogör för andra aspekter som har påverkat minorite- tens förutsättningar att utöva, bevara och utveckla sina traditionella näringar. Det handlar om alltifrån den nya nationsgränsdragningen på
De traditionella näringarna är en viktig del av minoritetens kultur än i dag, men har utvecklats från att ha varit en nödvändighet för försörj- ning till att i många fall utgöra verksamheter som utövas på fritiden.
8.3.1Gränsdragningen 1809 splittrade minoritetens bosättningsområde
Förändringen i betydelsen och bruket av de traditionella näringarna är resultatet av en rad faktorer i samhällsutvecklingen från
Så som har beskrivits i kapitel 4 drogs en ny gräns mellan Sverige och Finland mitt igenom minoritetsområdet i samband med krigs- slutet 1809 när Sverige förlorade Finland till det ryska imperiet. Den östra sidan hamnade i det ryska imperiet och den västra sidan i Sverige. Detta innebar att familjers ägor delades mitt itu. En del släkter och familjer hamnade på varsin sida av den nya gränsen, med svåra eko- nomiska och personliga förluster som följd. Ett område som tidigare delat en stark och självklar gemenskap blev delat i två delar med en ny landsgräns i mitten. Den del av befolkningen i minoritetsområdet som kom att tillhöra Finland blev en del av ett finskspråkigt majoritets- samhälle medan den del av befolkningen som tillhörde Sverige hamnade i ett minoritetsförhållande i förhållande till det svenska majoritets- samhället.121
121Elenius (a), s. 22 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68; Hyltenstam och Salö, Det ofullbordade språkbytet – den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området, s. 17 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
412
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Som redogörs för i kapitel 4 såg man från statens håll med oro på det språkliga och kulturella inflytandet från Finland och de finska natio- nalisterna som kallades fennomaner. Fennomanerna ville lyfta fram det finska språket och kulturen i Finland och betonade bl.a. rätten för folket i minoritetsområdet att få använda det finska språket. En sådan hållning ansågs utgöra ett hot mot enigheten i den svenska nationen.
En viss kontakt med den finska delen av Tornedalen har dock all- tid bestått i någon form. Även om den gränsöverskridande gemen- skapen inte är lika utbredd i dag, finns det fortfarande en koppling till finska Tornedalen för befolkningen i minoritetsområdet. En kvinna född på
Det har ju aldrig varit en riktig gräns så för oss som har vuxit upp där.
Barnen i [ort] vid gränsen till Finland var även på fritidsaktiviteter på båda sidorna. [Intervjupersonen] var med i scouterna och judo som barn på finska sidan. Hon upplevde det så konstigt nu under pandemin när de inte fick åka över bron hur som helst. Hon har dubbelt medborgar- skap så hon fick åka över men hennes man fick inte. Det blev ändå så att hon inte åkte över gränsen så ofta för att det var så krångligt med att ständigt redovisa vart hon skulle och hade för ärenden.122
8.3.2Järnvägsdragning och försvenskade ortnamn
Transportnätet till Norrlands stora naturresurser var outvecklat i början på
Järnvägsutbyggnaden i Norrbotten hade dock även assimilerings- politiska motiv. Genom att bygga ut järnvägen till Norrland ville man från statens sida bryta den isolering man uppfattade fanns i dessa trakter, och föra ut det svenska språket och kulturen. Järnvägsdrag- ningen resulterade i nya svenska ortnamn längs bansträckningen. Käyrivuopio bytte t.ex. namn till Krokvik, Tuulilahti till Blåsvik och så vidare.124
122Intervju 33, se även intervju 100, 103, 113, 143.
123Hyltenstam och Salö, s. 8 samt Elenius (a), s.
124Intervju 11.
413
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
En kvinna född på
Mot Överkalix har du Rödupp/Rovasaari, du har Ansvar/Ansavaara och Morjärv är ju Morajärvi, och det är ju ursprungsnamnet, det förstår man ju, för att Morjärv betyder ju ingenting.125
Namnbytena ledde till att minoritetens existens osynliggjordes på platserna, efter att minoriteten i flera hundra år hade satt sin prägel på dem genom sina egna benämningar.126
Några intervjupersoner berättar att platserna plötsligt fick skylt- ning på svenska utan att minoriteten hade tillfrågats eller inkluderats i namnbytesprocessen. Trots de svenskspråkiga skyltarna fortsatte lokalbefolkningen att använda ursprungsnamnen på meänkieli. För minoriteten kändes det främmande att plötsligt kalla platserna för andra namn än de som använts i generationer. De svenska namnen upp- fattades som märkliga, svåra att uttala men också som högfärdiga.127
Byte av ortnamn från meänkieli till svenska har fortsatt även efter etablerandet av järnvägsnätet. Flera intervjupersoner pekar på att byten av ortnamn sker än i dag, men att det från och med
Alla de här bergen och allt annat, de var ju finska namn. Och jag förstår inte varför, är det för att det inte har bott andra där än samer, här har ju andra också bott, min släkt har ju bott här i [område] i 400 år …
…Jag har alltid pratat om det att vad menar de egentligen med detta?
Men det är som att man mörkar att det funnits andra människor här. Och sedan om man hittar någon eldplats i skogarna så är det samernas, det är deras. Men andra människor har också bott här, vi hade också eldplatser när vi var ute på höbärgning här omkring och på fisketurer. Vi hade eldplatser. Men om dem pratar man inte.129
125Intervju 76, se även intervju 5, 55, 73.
126Hyltenstam och Salö, s. 80 samt Mustakallio, Tornedalens folkhögskola – folkhögskole- ideologi och assimilering, s. 11 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
127Intervju 4, 10, 11, 14, 18, 22, 56, 85, 123, 136.
128Intervju 12, 81, 87, 88, 122, 126, 127, 130, 134, 142, 145.
129Intervju 11.
414
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Att ortnamn fortfarande byts ut tyder på att en assimilering av mino- riteten ännu pågår, menar flera intervjupersoner, trots att
Minoritetslagstiftningen säger att man ska värna om minoritetens språk, men kommunen gick emot detta. Varför ska vi fortsätta att kämpa för vårt språk när vi inte ens får ha vägnamnen kvar?130
Utöver osynliggörandet uttrycker intervjupersonerna genomgående bristen på inkludering, att de än i dag inte blir tillfrågade eller inklu- derade i besluten om ortnamnen.
Är det så att våra namn försvinner från berg, sjöar och så vidare, då har vi aldrig funnits här131
En man född på
Intervjuare: Hur tolkar du det?
Jag var ju kränkt. Man var ju förbannad. Man visste inte vad man skulle göra. Lantalaisets gamla namn hade utraderats. Det var ju ingen som frå- gade oss om namnet, utan det var bara beslut någonstans högre upp, att de där namnen skulle vara på samiska.
Intervjuare: Fick du någonsin en förklaring?
Nej, vi har aldrig fått någon förklaring varför … Jag tolkar det så att de sket fullständigt i våran historia och våran kultur. De bryr sig inte om vilka namn vi har haft på allting, sjöar och berg och myrar.133
Tidigare forskning visar att återtagandet av ortnamn på minoritets- språket kan bidra till bättre folkhälsa hos den berörda minoriteten. Att se sitt språk på skyltar ute i samhället kan vara symboliskt viktigt
130Intervju 10.
131Intervju 126.
132Generalstabskartorna
133Intervju 123.
415
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
för att signalera att språket och dess talare har en koppling till orten, vilket i sin tur kan bidra till positivare självuppfattning och självför- troende.134
En kvinna född på
Detta bortplockande av namn på meänkieli förstärker känslan av att vi inte finns och att vi osynliggörs i området.135
Att de namn som minoriteten av tradition använt som benämning på vägar, berg, sjöar, myrar och andra platser byts ut, skapar starka käns- lor hos många intervjupersoner. Det är tydligt att namnen bär på ett viktigt symbolvärde. Att de byts mot svenska, eller som i modern tid, samiska namn, förstärker känslan av osynlighet hos minoriteten.
8.3.3Förändringar i minoritetens försörjningsmöjligheter
Som tidigare nämnts skapade industrialiseringen en ny arbetsmarknad i städerna, vilket påverkade minoritetsområdets jordbruk i den nya ekonomin. I takt med att järnvägen byggdes ut kunde man öka exploa- teringen av gruvdrift och skogsbruk. Minoritetsområdet gick från själv- försörjande småskalighet till mer storskaligt jordbruk och en större andel lönearbetande befolkning.
Att effektivisera och modernisera jordbruket var en medveten stra- tegi från statens sida för att öka den ekonomiska avkastningen från Norrbottens jordbruk, och för att bereda plats för det mer lönsamma skogsbruket och gruvdriften. Både staten och privata skogsbolag köpte upp gårdar för att kunna använda marken för skogsbruk. Detta med- förde dock att de småskaliga, självhushållande jordbruken, som av
134Huss, Språkförlustens konsekvenser – om språk, kultur och välbefinnande, s.
135Intervju 13.
416
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
tradition präglat minoritetsområdet, lades ner eller slogs ihop för att effektiviseras. I och med detta fick också traditionella jordbruks- metoder, som myrslåtter, stå tillbaka.136
Behov av nya försörjningsmöjligheter
Det framkommer i intervjuerna att det under första halvan av 1900- talet blev vanligare att familjer sökte försörjningsmöjligheter utanför jordbruket. Byteshandeln och självhushållet ersattes av behovet av att tjäna pengar. De nya försörjningssätten bestod av kortare arbeten och bisysslor vid sidan av jordbruket och de andra traditionella näringarna. Det handlade exempelvis om att arbeta som städare, vaktmästare, snickare, kökspersonal i skolbespisningen eller växeltelefonist.137
Det vanligaste var att kvinnorna fortsatte att sköta hemmet och går- den medan männen tjänade pengar på deltidsarbeten utanför hemmet.138 Några intervjupersoner berättar att en del fortsatte med traditio- nella bisysslor som skomakeri med tillverkning av bland annat tradi- tionella näbbskor, smide och hantverk men att det blev svårare med tiden att försörja sig på de traditionella yrkena. En man född på
sitt yrke och fick lägga ner när folk började köpa skor i affären.139
Nedläggningen av de små jordbruken
Intervjuerna vittnar om att det traditionella självhushållet knutet till jord- och skogsbruk fortfarande var det vanligaste försörjningssättet för minoriteten i början av
Det var dålig bärighet på gården, familjen kunde inte producera vad som krävdes. Så skogsarbetarna började försvinna mer och mer. Det var ett sätt när mekaniseringen kom i gång och det gamla arbetssättet försvann. Och så reglerade dom det på det sättet så att de flyttade ner hela famil-
136Torp, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
137Intervju 101, 103, 105, 112, 118.
138Intervju 16, 36, 90, 92, 151, 152.
139Intervju 102, se även intervju 22, 48, 50, 97, 141.
417
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
jen. På så vis var det en avfolkning utav Tornedalen på
En annan man född på
Folk fick en anställning i stället för att driva egen gård. Den gamla tradi- tionen av eget jordbruk och gård fungerade inte längre med löner och arbetsvillkor.141
Ändrade förutsättningarna gjorde det med andra ord svårt för mino- riteten att fortsätta leva som tidigare generationer. Alla jordbruk lades dock inte ner. Några intervjupersoner berättar att familjer med större jordbruk fortsatte även efter
En del intervjupersoner ställer sig kritiska till hur nedläggningen av jordbruken gick till. En kvinna uttrycker sitt missnöje i att utom- stående aktörer, i detta fall Länsstyrelsen i Norrbotten, har lurat dem och tillskansat sig familjens och tidigare generationers ägor:
Det fanns ett överskott på mejeriprodukter, och att staten därför ”ville dräpa de småskaliga jordbruken”. Mamma ville därför att hennes barn skulle vidareutbilda sig. Jag tror att det var år 1968 som mina föräldrar fick 6 000 kronor från Länsstyrelsen för att lägga ner sitt jordbruk. Efter- som mina föräldrar redan var pensionärer så avvecklade de djurbesätt- ningen. 6 000 kronor är ingenting för ett företag. Hemmansägarna var egentligen egenföretagare som levde på sina företag.144
En man född på
Vi skulle sluta tala meänkieli och försvenskas. Så har jag förstått det. Nästan allt togs bort från landsbygden. Alla byar tömdes.145
140Intervju 36, se även intervju 88, 130, 144, 156, 158.
141Intervju 30.
142Intervju 86, 112, 160.
143Intervju 47, 78, 84, 95, 105, 160.
144Intervju 62.
145Intervju 84.
418
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Moderniseringen av jordbruket gjorde alltså att de småskaliga jord- bruken fick läggas ner. En sådan utveckling var inte unik för minori- tetsområdet. Det finns dock i vissa intervjupersoners berättelser en upplevelse av att gårdar och egendom köptes upp av staten och privata bolag på ett sätt som blev ofördelaktigt för gårdsägarna, på grund av att det fanns ett intresse av att komma över marken.
Förvärvsarbete och utbredd arbetslöshet
Den utbredda nedläggningen av de traditionella jord- och skogsbru- ken på
Kvinnor arbetade främst inom hemtjänsten, skolbespisningen och i andra serviceyrken. Samtidigt som många blev anställda fortsatte andra med egna företag. Fler kvinnor än män flyttade ut från mino- ritetsområdet, bl.a. eftersom det framför allt var de sociala kvinno- dominerade yrkena som krävde kunskaper i svenska.147
Man behövde kunskaper i svenska för att bli en del av den infra- struktur som fanns i de södra delarna av landet. Kunskaper i svenska behövdes för att få anställning i industrin, för att kunna utbilda sig, engagera sig politiskt och för att kunna ta del av samhällsinformation och medier. Försvenskningsprocessen blev därmed en integrerad del i förflyttningen från landsbygden till städerna och från norr till söder.148 Migrationsmönstret hade alltså effekter för språkbytet. Meänkieli- talande flyttade från minoritetsområdet till städer och tätorter i Norr- botten och övriga Sverige, medan svensktalande flyttade till minoritets- området, vilket hade en negativ effekt på bevarandet av meänkieli.149
De nya möjligheterna som förvärvsarbetet och livet i städerna gav, och som upplevdes som progressivt och framåtsträvande, kom därför att förknippas med det svenska språket och kulturen, medan minoritetens språk och kultur associerades med den gamla hembyg- den, det traditionella livet men också med fattigdom och arbetslöshet.
146Intervju 30, 38, 47, 112, 119, 160.
147Hyltenstam och Salö, s. 57 samt Elenius (a), s. 27 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
148Hyltenstam och Salö, s. 56 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
149Hyltenstam och Salö, s.
419
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Det framkommer i intervjumaterialet att det var ont om arbete i minoritetsområdet på
Påtryckning för att flytta söderut
I kontrast till arbetslösheten i norr var behovet av arbetskraft i indu- strierna söderut i Sverige stort. En före detta arbetsförmedlare berät- tar att situationen skulle lösas genom att de arbetslösa i Norrbotten skulle fylla arbetskraftsbehovet söderut. Större företag kom till arbets- förmedlingarna i minoritetsområdet och sökte arbetskraft:
Man kan väl säga att det började rätt tidigt, på sextiotalet, den stora ut- flyttningen. Om jag minns rätt statistiskt så var den stora utflyttningen
iNorrbotten
Mannen reflekterar kring hur problematiskt det var att skicka ner så många människor i stället för att satsa på lokalsamhällena. Han be- rättar att det inte fanns några alternativa lösningar eftersom intresset att behålla folk i minoritetsområdet var väldigt lågt:
Vi satt ju två, tre förmedlare och förmedlade bara söderut. Förhållan- dena var sådana då. Jag har förståelse för att man kan vara kritisk mot detta. Också arbetsförmedlarna kunde uttrycka kritik mot företagen och säga ”men, kom hit och etablera er här då” … Att flytta industrier till Norrbotten var aldrig aktuellt. I stället fokuserade man på att öka BNP. Målet var att ”fortsätta öka välståndet”.
Den före detta arbetsförmedlaren berättar om Arbetsförmedlingens aktiveringsinspektörer (meänkieli: värvarit), dvs. tjänstepersoner som kom till minoritetsområdet och försökte värva arbetare.152
150Intervju 41, 78, 85, 110, 131, 137, 138, 141.
151Snellman, Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970, s. 22 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
152Intervju 112.
420
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Flera intervjupersoner är kritiska till hur människor blev pressade att flytta genom besök av ”värvarit” genom indragen
Det var bara att acceptera. Dessutom började man lägga ner småbruken här. Det var stor brist på arbetskraft [i södra Sverige]. Staten köpte upp småbruken och flyttade hela familjen neråt och så de hamnade i något höghus någonstans. De betalade en liten peng [för gården] så länsstyrel- sen hade fullt upp med att sälja dom efteråt. … Det var nästan depor- tering. De hade aldrig någonsin bott i ett höghus eller större samhälle men så hamnade dom där i alla fall.154
En man född på
De [minoriteten] var inte lika starka att driva utveckling själv, vilket ledde till människorna också blev och var mer sårbara för jobbsökarresor, flyttbidrag etc. Statens strategi var att ”köpa röster” och locka männi- skor att flytta till jobben. Alla måste söderut. I norr finns det ”bara rå- varor”. Det var tankegången hos ministrarna.
Intervjuare: Menar du att människor betraktades som objekt?
I allra högsta grad, vi betraktades som några som skulle flytta söderut. Det gjorde också att jag flyttade då jag saknade jobb.
Intervjuare: Månne det fanns en geografisk värdering?
Så tänker jag, så är det. Norrland ansågs av politiken som ett område som skulle kolonialiseras …155
Några av de intervjuade berättar att de inte trivdes på de nya bostads- orterna och att kultur och traditioner på den nya orten kändes främ- mande. Närheten till naturen och möjligheten att utöva sina tradi- tionella näringar och kultur saknades.156 Andra trivdes och fann sätt att anpassa sig och ”lyckas” på den nya orten.157
153Intervju 30, 36, 47, 73, 111, 121, 135, 141, 142, 143, 149.
154Intervju 36.
155Intervju 143.
156Intervju 12, 124, 125, 146, 147.
157Intervju 35, 103, 106, 108.
421
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Här ska vi ändå inte stanna – att flytta från minoritetsområdet
Den trend som inleddes under
Det var aldrig tal om att vara kvar. Man flyttade primärt av arbetsmarknads- skäl snarare än för att man ville flytta.159
Intervjupersonernas känslor kring flytten är komplexa. Flera berät- tar att de såg flytten söderut som en möjlighet till en bättre framtid samtidigt som det fanns en sorg i att lämna hembyn. Men många har också börjat reflektera över detta när de blivit äldre.160 En kvinna född på
Alla som växte upp här på den tiden visste att jag måste flytta härifrån.
…Man hade fått uppfattningen att man inte får något jobb och inte kan skaffa sig ett eget liv här. När jag blev äldre, i
En annan kvinna född på
De raggade oss från norra Sverige för att vi var duktiga på att jobba. Man fick pliktbidrag och åkte till Stockholm för att jobba. Jag hade ingen tanke på att jag ens ville hit men det blev så eftersom arbetsförmedlingen promotade att man skulle bort därifrån och ta jobb här. De berättade: ”Du kan få jobb i Stockholm snabbt och lätt”. De ville ha bort oss därifrån för det fanns inga jobb för ungdomar.
158Intervju 21, 74, 129, 131, 138, 154.
159Intervju 131.
160Intervju 45, 100, 104, 105, 117, 133, 137, 138, 141, 143.
161Intervju 74.
422
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Kvinnan berättar att de fick flyttbidrag också och hjälp med pengar när man flyttade och själva flytten gjorde de åt dem. Hon tror att arbets- förmedlingen och hennes gymnasium hade något samarbete för att ungdomarna skulle flytta.
Intervjuare: Var ni många som flyttade?
Ja vi var jättemånga från klassen. Jag vet att jag bodde med en klasskom- pis först. Sedan bodde jag på sjukhuset där jag jobbade och alla var från Finland eller norra Sverige. … De ville verkligen ha oss hit.162
En gemensam upplevelse hos en del intervjupersoner var alltså en för- väntan och ibland en direkt press att lämna minoritetsområdet. Främst av praktiska skäl som för att få ett jobb, men många vittnar också om att det var i andra delar av landet som framtiden fanns.
De som stannade kvar
”Många av de som stannade hade redan etablerade jordbruk och stora fina hus” minns en intervjuperson.163 Det framkommer dock att många av dem som bodde kvar i byarna var arbetslösa och fick kämpa för att kunna försörja sig. En intervjuperson kopplar det till hur ”förfäderna hade slitit för att vara kvar här”.164 En man född på
Det var ont om arbeten där i början av
162Intervju 151.
163Intervju 112.
164Intervju 112, se även intervju 78, 85.
165Intervju 85.
423
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Trots att det var dåliga förutsättningar för att stanna kvar i minoritets- området finns det bland de intervjuade återkommande berättelser om människor som valde att stanna. En del var arbetslösa stora delar av sina liv. Andra prövade att bo på annan ort men återvände inom några år.166 Flera intervjupersoner nämner att man ansågs omodern, som en ”förlorare” och ”lågstatus” om man bodde kvar i minoritetsområdet.167
En kvinna född på
Det var en sån där automatisk grej att det var finare att vara svensk och komma från södra Sverige än att vara som vi är, det var en sån där själv- klarhet på något sätt.168
En man född på
Det fanns en attityd också i Tornedalen – en brist på frispråkighet om att åtminstone några kunde bli kvar. Det betraktades som statusmässigt lite finare att dra i väg, men jag har aldrig haft de planerna. Men mina bröder och kusiner, de for ju.169
De som bodde kvar visade sig ofta spela en stor roll i de utflyttades anknytning och återvändande till minoritetsområdet. En del intervju- personers berättelser handlar om hemlängtan och att flytta tillbaka. För en man född på
Han säger att han också flyttade tillbaka för att han är en ”mettäpörrö” [sv. skogstok]. Han berättar att han trivs bäst när han bor nära skogen och kan ha ett aktivt liv utomhus där han kan pyssla på med olika göromål.170
En man född på
Han berättar att hans far var mycket intresserad av jakt och fiske, och hade en stark dragning tillbaka till älvdalen. Det uppstod en längtan till Tornedalen.171
166Intervju 16, 41, 108, 124, 150, 151.
167Intervju 111.
168Intervju 153, se även intervju 30, 95, 104, 111, 114, 143.
169Intervju 112.
170Intervju 139.
171Intervju 135.
424
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
En man född på
Han berättar att han tyckte väldigt mycket om sin hembygd, och tradi- tionerna som fanns, och blev ganska tidigt medveten om att det inte var samma sak att vara i [orter i Pajala och Gällivare kommuner], att vara nära fjällen som att växa upp i Västerås. Han säger att det inte fanns så mycket stolthet över det här arvet, kulturellt och historiskt, vilket han själv kände väldigt tidigt.172
För de intervjupersoner som valt att stanna kvar eller som har flyttat tillbaka till minoritetsområdet efter att ha bott på andra platser, verkar närheten till naturen och möjligheten att jaga, fiska och vara i skogen spela en avgörande roll.
8.3.4Avvittring och skiftesdelning
En annan fråga som påverkat minoriteten är gränserna mellan enskild mark och kronans173 mark som vid flera tillfällen har fastställts genom s.k. avvittring. Den första avvittringen i Västerbottens och Norr- bottens lappmarker skedde i slutet av
I samband med avvittringen kunde den del av marken som inte var odlad och inte bedömdes behövas för jordbruk, tas ifrån rättig- hetsinnehavaren utan ersättning, medan andra fick behålla marken eftersom den behövdes för försörjningen. Sådan mark benämndes av staten ”utängar” eller ”ströängar”. Ströängarna var betydelsefulla för minoriteten, framför allt för höslåtter. Som nämnts tidigare i kapit- let har benämningen ”ströäng” kritiserats av vissa inom minoriteten. I följande avsnitt används dock begreppet för att referera ett histo- riskt skeende.
172Intervju 149.
173Äldre benämning för staten, särskilt i dess egenskap av juridisk person (källa: Nationalencyklo- pedin).
425
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Avvittringen enligt 1921 års lag skapade missnöje
En ny avvittring aktualiserades på
Genom 1921 års lag om indragande av ströängar till staten skulle ströängar i Västerbottens och Norrbottens lappmark avvittras och dras tillbaka i statens ägo. Det huvudsakliga syftet med avvittringen var att öka bosättningen i området och skapa förutsättningar för ett, från statens perspektiv, mer rationellt jordbruk.174
Avvittringen genomfördes under perioden
I den offentliga utredning som utredde frågan om ströängar på
174Torp, s. 7 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
175Torp, s. 6 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
176Torp, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
177En hässja är en ställning som används för att torka hö utomhus (källa: Nationalencyklopedin).
178Torp, s.
426
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Nya utredningar men inga beslut
Under
Efter utredningen på
Statens inställning till vad som ska ske med kvarvarande ströängar har alltså varierat över tid, och för en del personer inom minoriteten råder det fortfarande oklarheter, dels om regeringens fortsatta avsik- ter med ströängarna, dels om vilka nuvarande rättigheter som gäller för t.ex. jakt och fiske på dessa marker.
Från regeringens håll kom ett besked 2023 om att det ekonomiska stödet för att bedriva myrslåtter slopas. Det indragna stödet väntas få stora negativa konsekvenser för minoriteten och möjligheten att fortsätta att bruka myrarna för slåtter såsom man gjort som en del av det traditionella jordbruket.183
179Torp, s.
180SOU 1957:30 Ströängar – betänkande med förslag.
181Ds 1997:37 Ströängar.
182Torp, s.
183Länsstyrelsen i Norrbottens län 2023,
427
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Missnöje och osäkerhet kring de historiska avvittringarna
Av den dokumentation som finns sparad framgår att det finns flera omständigheter kring avvittringen som verkar ha skapat missuppfatt- ningar, missnöje och en upplevelse av rättsosäkerhet hos minoriteten kring statens hantering av ströängarna.184
Att döma av utredningarnas resonemang framgår att de övervägan- den och bedömningar som gjorts under de historiska avvittringarna framför allt utgått från skogsbrukets och rennäringens intressen för ströängarna.185
Intervjupersonerna vittnar om att en del tolkar de avvittringar som staten genomfört med misstänksamhet. En man född på
Han berättar om hur lantalaiset vid avvittringen förlorade sina marker. I [plats i Kiruna kommun] ägde till exempel en person ett område som var
En del av intervjupersonerna menar att alla som blev av med sin mark vid avvittringen troligtvis inte förstod vad processen innebar. Alla kunde heller inte svenska.187 En man född på
[Intervjupersonen] berättar att det skedde den 19 februari 1907. Han har kopior av handlingarna från avvittringen. De har undertecknats med bomärken av flera anfäder till honom. En av ortsborna, [namn], som behärskade svenska har strukit över texten ”har jag denna dag undfått del och förklarar mig därmed nöjd”, eftersom han inte var nöjd med den. Också i [ort i Kiruna kommun] har en person som förstod svenska strukit över samma text. Trots det tog kronan deras mark, och de fick ingenting i gengäld, så vitt han vet.188
En kvinna född på
184Torp, s. 11 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
185Torp, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
186Intervju 47.
187Intervju 10, 11, 128, 130, 134, 136.
188Intervju 130.
428
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Jag har tittat på gamla protokoll från avvittringen. Folk här kunde inte skriva. Den ende som kunde svenska var läraren i skolan, [namn], som kom från [ort i Haparanda kommun]. I avvittringsprotokollet har han skrivit: ”Jag skriver under, men under protest.” Han förstod vad det handlade om. Många av hemmansägarna här förstod inte vad det var frå- gan om när staten tog marken i sin ägo.
Kvinnan reflekterar över maktförhållandena under avvittringsprocessen:
Jag brukar säga att det inte är så konstigt att man i de här bygderna [meän- kieli: tällä perälä] har kunnat göra vad som helst, eftersom det inte är så många generationer tillbaka som folk inte kunde läsa och skriva.
Intervjuare: Hade din släkt mark som de förlorade?
Det hade alla.
Hon menar att statens hantering vid avvittringar och skiftesdelningar fortfarande påverkar människor:
Än i dag nämner många att den senaste skiftesdelningen var orättvis, eftersom vissa släkter fick mer mark och andra mindre. Fördelningen gjordes bland annat utifrån hur mycket mark man hade uppodlat … Det var väldigt godtyckligt.189
En man född på
[Intervjupersonen] förklarar att de fick finna sig i det. Han har undrat varför de inte satte emot när det skedde, men har förstått att det berodde på att de var rädda för överheten. Också från överhetens sida visste man att ortsbefolkningen var rädda för dem. Ortsborna hade äldre kartor som visade deras markinnehav, men dessa kartor togs ifrån dem och fördes till Stockholm. Han berättar att det fanns en riktigt gammal dyrbar karta som hans svärfar tog till Luleå och lät restaurera den. Kartan försvann dock när det kom en ny byåldersman.190
Det framkommer även att människor kände sig lurade genom att skogsbolagen undervärderade virket och försatte människor i skuld.191 En kvinna född på
Hennes morfar var den äldste sonen, men förlorade sitt hemman för 500 riksdaler. Gården hade en skuld på 500 kronor till ett skogsbolag. Morfadern sålde gården för att ha råd att betala lånet, och fick i stället
189Intervju 134.
190Intervju 130.
191Alalehto, 2022, s.
429
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
börja arrendera kronotorpet. … Hon föreställer sig att svårigheten att förstå svenska bidrog till att hennes morfar blev lurad. Hon konstaterar att man befann sig i underläge i förhållande till de som kom i fina kläder och talade svenska.
Kvinnan tillägger: Det skulle vara väldigt intressant att veta hur de härjade här, och vilka skogsbolag det var.192
Hon ser det som att det var ”ett stort röveri” som skedde, vilket sedan har följts av annat ”röveri” från statens och det privatas sida.
Eivind Torp, docent i juridik, skriver i sin rapport Ströängar att det inte råder någon tvekan om att ”de åtgärder som staten verk- ställde, i första omgången för att öka inflyttningen till Norrlands in- land och i efterhand för att reglera villkoren för de människor som var bosatta i denna del av landet, berörde en befolkning som var utan möjligheten att påverka de beslut som de omfattades av”.193
En återkommande berättelse bland intervjupersonerna handlar om den maktobalans som rådde mellan staten och minoriteten i sam- band med de historiska avvittringarna. Berättelserna vittnar om att det rådde oklarheter om vilka rättigheter man hade och vad avvitt- ringen innebar vid tidpunkten för genomförandet, men också om att många frågor återstår hos minoriteten än i dag om vilka regler som gäller för de oreglerade markerna.194
8.3.5Statens hantering av andra mark- och naturresursfrågor
Många av de intervjuade är kritiska till hur svenska staten och myn- digheter från
Det har funnits en attityd att man kan ta för sig av det som finns i lanta- laisets områden. De [staten] tar inte hänsyn åt bybornas ägande. Detta har rättfärdigats med argument som att det är viktigt för landet eller för allmänhetens bästa. … De ser folket bara som ett hinder och tar beslut
192Intervju 62, se även intervju 143, 144.
193Torp, s. 2 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
194Intervju 14, 29, 47, 50, 71, 120, 129, 137, 149, 152.
195Intervju 12, 23, 34, 58, 62, 78, 80, 83, 87, 90, 92, 112, 143, 153, 155, 158.
430
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
som exempelvis innebär yrkesförbud så det går inte att försörja sig på de kulturella näringarna utan att ge någon kompensation.
Mannen påpekar att statens intressen har styrt nyttjandet av lanta- laisets markområden och att det har skett utan hänsyn till minori- tetens intressen:
[Intervjuare]: Påverkar det dig i din vardag?
Givetvis påverkar det mig. Staten med sina industrier har blivit modigare och modigare genom åren och fortsätter att expandera och ta för sig i området. Staten ser lantalaiset som ett särintresse även fast det är mino- riteten som borde ha övertaget då det är deras område. Det är gruvan som borde vara ett särintresse för att den drivs på andras egendomar och borde egentligen vara beroende av minoriteten, inte tvärtom. Även fast staten säger att marken och malmen är deras så hade det inte varit så i ett rättssamhälle. Staten kör sitt eget race och minoriteten måste anpassa sig.196
Återkommande i intervjupersonernas berättelser är upplevelsen av att minoriteten haft små möjligheter att hävda rätten till den mark de brukat under lång tid. Några intervjupersoner benämner statens hantering av marken och naturresurserna som kolonialism,197 medan andra talar om en geografisk nedvärdering av Norrbotten och mino- ritetsområdet. Flera intervjupersoner berättar om utbredda fördomar och negativa beskrivningar av Norrbotten som tärande för Sverige, obefolkat och omodernt. En kvinna född och uppvuxen i minoritets- området på
När jag växte upp ansågs Norrbotten som ett bidragslän och det är först i vuxen ålder som jag har reflekterat över vilka tillgångar regionen har med skogen, vattenkraften och malmen. Jag insåg då att vi inte alls var ett bidragslän och att det är ju vi som har gett bidrag söderut.198
En kvinna född på
Det skulle vara skönt att slippa fördomsfulla och ifrågasättande kom- mentarer om att vi inte behöver vägar och infrastruktur. … Hon berät- tar att det är mycket som fraktas ut, och en del skulle behöva fraktas in
…Hon säger att man brukar säga att Norrland är Sveriges Indien, där man kan komma och hämta resurser. Hon säger att det fortfarande är
196Intervju 14.
197Intervju 55, 62, 139, 143, 147, 155.
198Intervju 90, se även intervju 112, 118, 153.
431
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
samma syn med kolonialism och exploatering, utan respekt för männi- skorna som bor och verkar där.199
Flera intervjupersoner kopplar bristen på respekt för minoritetens historiska närvaro i området och den negativa synen på dessa platser med utomstående aktörers exploatering av områdets naturresurser. En del intervjupersoner kopplar ihop statens negativa och fördoms- fulla syn på minoriteten med hanteringen av mark och naturresurser i minoritetsområdet.200
Känslor av maktlöshet och sorg kommer ofta fram i berättelserna om mark och naturresurser. En man född på
Norrbotten behandlas som en svensk koloni, där man kan ta vad man vill ha och sedan lämna regionen. Jag älskar att besöka trakterna där jag växte upp och vistas i naturen där. Redan som
Det är tydligt att marken och naturen är viktiga för minoriteten, fram- för allt i utövandet av de traditionella näringarna, kulturen och tradi- tionerna. En man född på
De rättigheter jag har kvar till att kunna utöva min kultur vill jag ju kunna ge till mina barn. Jag vill kunna lära dem fiska och lägga nät. Jag vill kunna lära dem tjära en handbyggd träbåt. Jag vill kunna lära dem jaga och veta vart fisken står och vart älgen brukar vara och allt det övriga. Jag vet inte om jag kommer att kunna det.202
Flera av de intervjuade vittnar om orättvisor och maktlöshet i för- hållande till frågor om mark och naturresurser. En man född på 1930- talet säger:
199Intervju 155.
200Intervju 14, 112, 122, 134, 139, 143, 147.
201Intervju 55.
202Intervju 127.
432
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Vi måste betala allt. Vi har arrende. Det är det som är konstigt att arrende- pengarna går till samebyn och till samefonden och så till Länsstyrelsen. De är de som delar på pengarna. Och det är ganska höga arrenden. Och det är för allt. För fiske, om du jagar älg och om du jagar ripa. Det är höga kostnader för allt. …203
En annan man, född på
Det är något som lever kvar från historien, att man har glömt bort att det bor och har bott ett folk här uppe. I det ingår också att skatteunder- laget är så litet för regioner som byarna i Pajala kommun. Det pratas om bidrag som ges till regionen från staten, men om vi stänger allt som finns här uppe kommer Stockholm dö på två veckor för att de inte kommer ha ström och så vidare. Allt det glöms bort och samtidigt klagar stock- holmarna att de måste betala utjämningspengar till den norra regionen.
…I Sverige stannar pengarna i Stockholm. Jag tycker att Kaunis Iron egentligen borde ha skatteplikter i Pajala oavsett om huvudkontoret är i Stockholm. Vem fan gick med på det? Jag tror att det är för att ingen vågade säga ifrån.204
Samtidigt lyfter flertalet intervjupersoner att exploateringen av natur- resurser också haft positiva effekter för utvecklingen i området även ur minoritetens synvinkel, eftersom det skapat jobbtillfällen. Det är ingen av de intervjuade som kritiserar samhällsutvecklingen i sig, men många är kritiska till att utvecklingen skett på bekostnad av mino- ritetens kultur, språk och rätt till mark och vatten. En del intervju- personer framhåller att minoritetsområdet, främst i Kiruna och Gälli- vare kommuner, har exploaterats, utvecklats och moderniseras enbart utifrån svenska statens intressen och premisser.205
8.3.6Osynliggörandet av minoritetens kultur
Ett antal intervjupersoner, särskilt i Kiruna och Gällivare kommuner, berättar att spänningar rörande kulturarv uppstått i relation till den samiska kulturen.
Flera intervjupersoner beskriver att de upplever sin kultur osyn- liggjord i relation till samisk kultur. Dessa personer menar även att staten, svenskspråkig media och forskning om minoritetsområdet klassificerat områdets kulturyttringar som enbart samiska när de i själva verket tillhört båda befolkningsgrupperna. Som exempel näm-
203Intervju 11.
204Intervju 19.
205Intervju 12, 90, 139.
433
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
ner de olika former av slöjd och hantverk, byggnadskonst, förhisto- riska lämningar, och olika former av traditionell markanvändning.206 Några intervjupersoner tar upp frågan om hantverk; att det hant- verk minoriteten tillverkar inte har samma status som det samiska hantverket och prissätts lägre trots att det ofta handlar om i princip samma produkter. Om det har en ”samestämpel” kan det säljas dyrare. En man född på
på vad som är samiskt hantverk och vad som inte är det:
Jag tycker att det är fel att man ska sätta en stämpel, ”är det en same som har gjort det eller är det inte en same som har gjort det?” Det har ingen betydelse här uppe, tycker jag, för vi har hjälpt varandra.
Mannen anser att det inte borde gå att äga ett visst hantverk, när hant- verkstraditionerna är så sammankopplade med varandra:
Det är synd att samerna nu säger ”det här är mitt och det där är ditt”, eftersom man har levt tillsammans och hjälpt varandra. Lantalaiset har kanske tillverkat mer jordbruksredskap av trä, exempelvis räfsor, och byggt hus. De första som bodde här uppe bodde i jordkojor innan man började timra hus.207
En man som också är född på
En kvinna född på
Ibland säger man att man lagat en samisk maträtt med namnet gurpi, som egentligen är en urgammal maträtt som lagats i Tornedalen. Det är färs av ren- eller älgkött som lagts i en maghinna och rökts. På meänkieli heter maträtten kurppa.
206Intervju 11, 12, 13, 14, 50, 88, 104, 105, 107, 118, 120, 126.
207Intervju 122.
208Intervju 50.
434
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Enligt kvinnan har till och med meänkielitalare numera fått uppfatt- ningen att detta är en samisk maträtt, trots att det i precis lika hög grad varit en maträtt hos den meänkielitalande befolkningen. På restau- ranger presenteras kurppa liksom köttsoppa som samiska rätter.209
Andra intervjupersoner beskriver hur de tidigare goda relatio- nerna mellan samer och lantalaiset märkbart försämrats på grund av osynliggörandet av minoritetens kultur och historiska närvaro i om- rådet. En kvinna född på
Förut har det gått lättare att prata om det men i dagsläget är det för in- fekterat. Och rasistkortet dras direkt. Man kan inte ens diskutera för då är man rasist.210
Beskrivningen som ges av intervjupersoner är att de två minorite- terna som tidigare stod varandra nära har glidit isär socialt och att konflikterna ständigt ökar.211 En man född på
Nästa år kom renskötaren och frågade om [intervjupersonen] skulle med till skogen för att kolla på renarna, till slut vågade han. I dag är rensköta- ren en god vän till honom och han ska nog fråga [renskötaren] om han kan få en renstek till jul. Det blir som att gå tillbaka till det gamla. Han har ingen anledning att tala illa om [renskötaren], eller andra. [Intervju- personen] ser ingen skillnad på folk och folk. ”Vi är ett och samma folk och vi bor här uppe.”212
Vissa intervjupersoner beskriver en irritation över att behöva rätt- färdiga sin existens som lantalainen eller kvän, att ständigt behöva hävda eller bevisa sin existens, både historiskt och i nutid. En del be- skriver en upplevelse av att det är bara är de själva som behöver bevisa sin existens, medan samer inte ifrågasätts på samma sätt. En man född på
209Intervju 134.
210Intervju 132, se även intervju 126, 127.
211Intervju 10, 14, 47, 65, 69, 71, 81, 86, 88, 89, 107, 122, 123, 158.
212Intervju 15.
435
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Han säger att det är som man säger om reklam ”syns du inte finns du inte”. Synliggörandet av den tornedalska kulturen och de språkliga olikheterna är enormt viktigt …213
En man född på
Nio av tio gånger så måste man börja förklara att man inte alls är ett
Intervjuare: Är det omgivningen här som har det synsättet eller vad be- ror det på?
Det är väl för att historien inte syns. Man väljer att lyfta en historia. Den andra försöker man gömma undan. … Det är som att den [lantalainen/ kvän] historien inte finns. Och så sitter man här och säger ja jag är ju här, jag andas, jag pratar, jag finns. Och när man säger att man är lantalaiset så skrattar folk och frågar om man vet vad lanta betyder. Och det är samma sak i sociala medier i dag, att varje dag man går ut och kollar så är det ju påhopp på kväner, lantalaiset och tornedalingar. … Och det är ju så att snart finns det ju ingen anledning till att bo kvar i Sverige, för de har ju raderat hela vår historia. Man blir hemlös känns det som. … Allt går under samma grej. Pratas det om folk här uppe så pratas det bara om samer. Man måste som synliggöra alla och även oss på något sätt. Man måste sluta att försöka radera oss.214
En man född på
Intervjuare: Hur tänker du kring upprättelse och försoning?
Det viktigaste skulle vara om man lyckades lyfta fram vår identitet, och få ett erkännande av den. Därför att det i dag är många som inte är med- vetna om sin identitet. Man måste ha en ganska stark personlighet och ett bra självförtroende för att våga börja tala öppet om det, t.ex. att jag är en kvän eller tornedaling. För mig går det bra, jag är förmodligen i många frågor lite väl självmedveten och bestämd, i det att jag vågar säga vad jag tycker. Men jag tänker på de människor som inte vågar ställa sig framför en grupp människor och berätta att de är en kvän, av rädsla för att människor kanske ska skratta eller på annat sätt driva med en.215
213Intervju 111.
214Intervju 12.
215Intervju 158.
436
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Flera intervjupersoner lyfter fram betydelsen av att synliggöra mino- ritetens kultur, både för att sprida kunskap och för att förmedla tradi- tionella kunskaper till yngre generationer.216 Samtidigt lyfter många att det krävs ytterligare medel för minoriteten att ska kunna bevara och utveckla sin kultur. En kvinna född på
Hon vill föra vidare till sin dotter att ha kännedom och kunna vistas på de marker som deras släkt och förfäder har vistas i, men i dag har de inte de rättigheter att vistas i de områdena [skog och mark i fjällen]. Hon anser att det är svårare i dag än tidigare att ta del av detta och att bevara minoritetens kultur … hur lagstiftningen ser ut i dag så är det svårt för lantalaiset att bevara sin kultur och dess näringar för att det är svårt att vistas i de områden där tidigare generationer har verkat.217
Osynliggörande och osynlighet är ett stort tema som på olika sätt återkommer i många intervjupersoners berättelser. Berättelserna vitt- nar om att det finns en generell okunnighet om minoritetens existens, både historiskt och i nutid. Osynliggörandet och bristen på respekt för minoritetens rättigheter ställs i berättelserna ofta i kontrast till samers högre grad av synlighet.
8.3.7Begränsningar av minoritetens rätt att utöva traditionella näringar på grund av utvidgade rättigheter för samerna
Som nämnts tidigare vittnar många intervjupersoner om att möjlig- heterna att bedriva traditionella näringar som jakt, fiske, renskötsel och skogsbruk har blivit alltmer begränsade för minoriteten, bland annat som en följd av utvidgade samiska rättigheter (mer om detta i avsnitt 8.3.5).
En man född på
Relationen mellan samer och lantalaiset som var då [är] helt annorlunda från i dag. … Lagarna har stiftats så att samerna ska ha alla rättigheter medan lantalaiset inte har följt med. Till exempel får samerna fiska i
216Intervju 12, 36, 47, 95, 96, 105, 123, 134, 135, 150, 161.
217Intervju 13.
437
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
lantalaisets vatten men lantalaiset får inte fiska i samernas vatten. Det var väldigt vänskapliga relationer mellan lantalaiset och samerna.218
En annan man född på
Numera har samerna inställningen ”det är vi som bestämmer vad ni får göra”, i stället för att man samarbetar och löser saker och ting i samför- stånd. Han var med i projektet att bygga en hembygdsgård i [ort], vilket samebyn sade nej till. ”Det drar för mycket folk”, tyckte de. Kommunen hade dock tillstyrkt projektet, men länsstyrelsen gick in och ställde sig på samebyns sida. Förr brydde sig samerna inte om att boende i byarna fiskade och jagade i fjällen.
När hans far senare försökte få fisketillstånd i fjällen fick han nej på grund av rennäringen. Han ställer sig frågande till det, eftersom renarna den tiden på året var nedanför fjällen.219
En kvinna född på
Om det är samebyn som ska ta beslut om allting så måste man ju vara med i samebyn. Redan nu är det att, ska du bygga en stuga uppe i [ort i Kiruna kommun] till exempel så måste ju samebyn godkänna dig. Det är inte kommunen som tar beslut utan det är ju samebyn som ska godkänna.
…Det går ju inte att ha det så. Dom håller på att fixa inbördeskrig här, nerifrån Stockholm. Dom fattar inte ens vad dom håller på med.220
En man född på
Han är rädd att han och senare generationer inte kommer att kunna ut- föra avverkning på den fjällnära skog han äger ovanför odlingsgränsen för att han tror att samerna kommer att motsätta sig det. Han berättar att det pågår en utredning kring markerna och att han är rädd att det ska sluta med att han måste överlåta de markerna skogen ligger på till samerna mot en summa pengar. Han säger att om staten bifaller samernas önskan och markägarna måste överlämna sina marker till samerna ”Ei ole meilä ko lähteä etehlään jonneki” [sv. då återstår bara för oss att dra söderut någonstans].221
218Intervju 30, se även intervju 10, 84, 86, 88.
219Intervju 122, se även intervju 47, 50, 53, 83, 89.
220Intervju 132.
221Intervju 120.
438
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Det finns hos en del intervjupersoner en frustration över att besluts- rätten om markfrågor styrs av samiska intressen utan att hänsyn tas till minoritetens behov och intressen.
8.3.8Exkludering från det politiska rummet och beslutfattande
Vissa intervjupersoner upplever en maktlöshet när det inte förs en dia- log med minoriteten gällande frågor om naturresurser. Man menar att staten inte uppfattar att frågor som gäller natur, skog, mark och biologisk mångfald är relevanta för minoriteten. En man som är född på
Det är ingen svensk myndighet som har stått upp för lantalaisets talan. Det har varit lättare för staten att låtsas om att folket inte finns. 222
Flera intervjupersoner menar att minoriteten exkluderas i beslut som rör naturresurser. De berättar hur beslut tas i samråd med andra in- tressenter, verksamheter och grupper, men att minoriteten sedan bara får rätta sig efter dem. När de begär att få vara delaktiga i samråden nekas de med motiveringen att den aktuella utredningen eller be- slutsgruppen redan har den kunskap eller representation de behöver. Erfarenheten visar dock ofta det motsatta. Kunskapen och känne- domen om minoriteten saknas ofta hos beslutsfattarna.223
En man född på
Poängen är det jag har sagt tidigare: vi har ju inte haft några tjänstemän, några projektledare, några fast anställda jurister, några resurser, några lobbykontakter hos miljödepartementet. Vi har ingenting, medan andra kanske har Sametingets stab och SSR:s [Svenska Samernas Riksförbund] stab som jobbar för dem i olika frågor. Vi syns inte. Allt det här som jag ser inträffar i mitt liv har ju en konsekvens på att jag har ingen som talar för mig.
222Intervju 14.
223Intervju 19, 47, 69, 71, 81, 83, 133, 150, 161.
439
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Intervjuare: Så det skulle bli skillnad om det fanns heltidsanställda som arbetade med de här frågorna?
Jag säger bara det, att hade vi samma resurser som Sametinget så hade ganska mycket sett annorlunda ut. Det är en mycket stor strukturell orätt- visa. I vissa fall skulle jag kalla det strukturell rasism.224
En man född på
Från statens sida har man inte tagit reda på fakta.
Mannen upplever att staten håller på att göra samma misstag som vid skiftesdelningen. Han anser att lantalaiset borde få ett erkännande för att de också lever och verkar i området. Enligt honom borde staten ge tillbaka sådant som den ”roffat åt sig”:
Vi som är kväner och lantalaiset, det finns ingen framtid för oss. Vår egen stat håller på att plocka bort oss härifrån. 225
Flera intervjupersoner uttrycker kritik mot Länsstyrelsen i Norrbot- tens län för hur olika frågor kring mark och rättigheter behandlas:
Jag tycker att rättigheterna borde finnas under kommunen och inte under länsstyrelsen. Du vet när det till exempel kommer en ny landshövding så vet den personen ingenting om våra trakter. Ingenting! Och så var det, Lassinantti var den enda som försvarade folk härifrån. Och efter att han slutade så har ingen gjort det. De är nollor. Ingen enda har gjort något. Oss har ingen hjälpt i alla fall. Vi brukar kalla på dem till våra möten men de hör inte ens det. De har viktigare saker.
Intervjuare: Har det förekommit samråd?
Vi har haft mycket sådant. Sen jag var ung har jag varit med … Jag har träffat landshövdingar och andra som deltagit i möten. Den enda som var till lite hjälp var [namn]. Man kunde prata med honom i alla fall. Men de andra, ja man skulle ha vita handskar på sig för att våga prata med dem. De var så mäktiga män. Det var konstigt med … också som var från Överkalix, också han var en sådan mäktig man. Han var ju också född på landsbygden. Inte av en enda en fick man hjälp, inte på något vis. …226
224Intervju 127.
225Intervju 53.
226Intervju 11, se även intervju 10, 12, 14, 47, 53, 57, 58, 71, 76, 81, 87, 120, 135.
440
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
En man född på
Intervjuare: Behöver myndigheter få större kunskap om kväner/lantalaiset?
Jag tror att det måste bli en press ifrån samesidan, att de måste samarbeta med oss och att vi måste kunna lösa problemen så att inte … För nu är det mera ensidigt.
Han nämner att en del förbud som utfärdas ibland upplevs som ”ren djävulskap”. Han kan känna att man gör detta enbart för att visa sin makt, att man har attityden ”vad de andra tycker skiter vi i – det är vi som bestämmer”:
Det är ju säkert många samer som är i samma situation som jag. De har inga rättigheter.227
Några intervjupersoner nämner skogsutredningen,228 renmarksutred- ningen229 och Girjasdomen230 som exempel på tillfällen då staten i nu- tid osynliggör minoritetens intressen inom områden som är av stor betydelse för de traditionella näringarna.231
En kvinna född på
Jag har läst en del i den, och det är ju alldeles förskräcklig läsning. …
Iskogsutredningen står det om ”riksintresset rennäringen” att det ska gå först. Om rennäringen vill skydda skogsmark, även privatägd sådan, kan staten lösa in de markerna. På så vis lägger man allt under rensköt- selns kontroll.232
En man född på
227Intervju 122.
228Skogsutredningen (SOU 2020:73) utredde äganderätt till skogsmark och ersättningsformer vid skydd av skogsmark.
229Renmarkskommittén (N 2021:02) har bland annat utrett en rad markrättighetsfrågor mel- lan staten och samebyar. Delbetänkandet SOU 2023:46 lades fram i augusti 2023.
230Girjasdomen är ett uppmärksammat domslut från Högsta domstolen 2020, då Girjas sameby fick ensamrätt till jakt och fiske inom samebyns område på grundval av ”urminnes hävd”. Mål nr T
231Intervju 10, 12, 47, 49, 51, 81, 83, 84, 88, 120, 123, 125, 126, 130, 132, 161.
232Intervju 134.
441
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Det är bra ur minoritetsperspektiv och allt möjligt, men de glömde helt bort att just i precis det här området finns det en minoritet till.
Mannen berättar att inga lokala intresseorganisationer för torneda- lingar, kväner och lantalaiset, markägandeföreningar, eller byallmän- ningar fick någon information. Att det trots allt kom in några re- missvar från dessa berodde på att han i sitt yrke fick kännedom om utredningen och informerade berörda parter. Han säger att remissen skickades till Rollspelsförbundet men inte till
Men våran minoritetskultur hade man inte ens tänkt på – att den fanns.233
Det finns med andra ord ett återkommande tema hos intervjuperso- nerna när det gäller upplevelsen av att vara exkluderad från besluts- fattande, eller att bli åsidosatt av beslutande organ i frågor om ren- skötsel, jakt, fiske och skog.
8.3.9Urfolksfrågan kopplas samman med de traditionella näringarna
Flera intervjupersoner tar upp frågan om urfolksstatus. I de flesta fall tas frågan upp i samband med frågan om rättigheterna till de traditio- nella näringarna och till samernas status som urfolk. En upplevelse som många beskriver är att samers position som urfolk genererar både status i samhället och reell rätt till rennäring, jakt och fiske.234
233Intervju 127.
234Intervju 10, 29, 47, 53, 61, 71, 126, 142, 161.
235ILO 169 är en konvention om urfolks och stamfolks rättigheter, som antogs av Internationella Arbetsorganisationen ILO 1989. Sverige har varken skrivit på eller ratificerat konventionen och är därför inte bunden av den.
442
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
kunna klassas som ett urfolk. I augusti 2023 rapporterade Meänraatio att
Det råder inte någon konsensus inom minoriteten i frågan om huru- vida minoriteten borde klassas som ett urfolk och detta återspeglas i viss mån i intervjumaterialet. De intervjupersoner som bor i Kiruna och Gällivare kommuner och som identifierar sig som kväner och lantalaiset är generellt de som aktualiserade frågan i intervjuerna. De som identifierar sig som tornedalingar och bor nedanför odlings- gränsen tar inte i lika hög grad upp frågan.
En man född på
För det första att man skulle börja forska lite mer om oss lantalaiset och kväner och verkligen göra en seriös forskning. Då är jag helt övertygad om att det skulle visa att vi har funnits här länge, och vi är precis som samerna ett urfolk. Men ändå tycker jag det är lite fel att skilja på folk på grund av etnicitet. Om samerna har rätt att fiska på statens mark, då borde ju också vi lantalaiset och kväner ha det och även alla svenska med- borgare. Ska vi göra sådan skillnad, att beroende på din etnicitet avgör vad du får göra i det här landet? Det är otroligt skrämmande. Det är otro- ligt skrämmande, måste jag säga.237
En man född på
Till exempel samernas [relation] med lantalaiset, det har blivit betydligt sämre sedan han har var yngre. Under hans barndom levde samerna och de bofasta sida vid sida i [by i Kiruna kommun]. Samerna kom från fjäl- len och bodde hos de bofasta under perioder av året. I dag talar knappt folk med varandra. Det har varit en lång diskussion om vem som kom först, samerna eller kvänerna. Tillbaka i historien har folk vandrat genom Europa eller öster/norr ifrån. [Ort i Pajala kommun] är uppbyggd från invandring norrifrån. Folk i [byn] pratar om vad som har hänt sedan koncessionen och vad som hände med renarna. Att plötsligt fick folk inte ha renar längre. …
Han reflekterar över hur långt tillbaka i historien som är möjligt att gå:
Ibland vill samerna hävda att de var först i området med fynd från sten- åldern. Men han frågar sig vilken ras var dom stenåldersmänniskorna egentligen? Och det kommer man aldrig kunna svara på. Ibland säger vissa att ja men vi blev ju skallmätta, men det blev vi ju också.238
236Meänraatio, 24 augusti 2023. Minoriteter i Tornedalen söker urfolksstatus.
237Intervju 81.
238Intervju 19.
443
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
En yngre man, född på
Intervjuare: Vilken väg tänker du att man ska gå för att lösa det här? Via politiken? Via domstolar?
Nej, jag vet faktiskt inte. Någonstans måste ju politiken också öppna ögonen och inse att det finns andra urfolk som också vill kunna bedriva sin kultur som de har gjort och vuxit upp med. Det är ju staten som tagit bort den ifrån oss.
Intervjuaren frågar om huruvida kommissionens arbete skulle kunna bidra till att synliggöra att det finns olika grupper som har sin historia men att det också finns en gemensam historia på orten. Mannen svarar:
Absolut, så är det. Sen kanske det inte räcker med att bara lyfta upp att det finns ett annat folk, man måste kanske lyfta upp problematiken runt i kring det också, att det finns ett annat folk. Man behöver också synlig- göra att det finns lagar i Sverige som bygger på etnicitet 2021, jag vet inte, för mig känns det mycket konstigt.
Intervjuare: Du tänker på rennäringslagen?
Ja.239
En kvinna född på
Vi som tillhör kvänfolket [meänkieli: lannanväki] har aldrig tänkt på att tala om sådant, man har ju levt tillsammans, men man måste säga att den generation som växer upp nu kommer att bli militant.
Intervjuare: Vad är det som har hänt när man nu slåss om rättigheterna?
Det som har hänt är att människor har kommit längre och längre ifrån varandra, och också det att staten har gett sådana rättigheter, som sär- rättigheter, till en befolkning som de börjat kalla för ursprungsbefolk- ning utan att egentligen på rätt sätt utreda den andra delen av befolk - ningen, som likaledes är en ursprungsbefolkning.
Intervjuare: Är det medvetet eller beror det på okunskap?
Det är medvetet. Det som händer i dag är politiska beslut, lagar och för- ordningar och allt vad det heter. … Om staten vill ge ”särrättigheter” till vissa människor som är ursprungsfolk här i norr, då måste man ut- reda vilka folk som är ursprungsfolk.240
239Intervju 12.
240Intervju 134.
444
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Frågan om minoritetens eventuella urfolksstatus hänger för många intervjupersoner samman med samernas status som urfolk och de särrättigheter detta ger. För de flesta som tar upp frågan om urfolk i intervjuerna verkar det viktigaste dock vara att minoritetens historia uppmärksammas och utreds närmare så att man kan få mer kunskap om historien.
8.3.10Skadat förtroende för staten och myndigheter
Många av intervjupersonerna ger uttryck för missnöje, misstro och bristande förtroende för staten, inklusive enskilda myndigheter, som en konsekvens av upplevelsen av att ha blivit fråntagna rättigheter knutna till traditionella näringar. I synnerhet Länsstyrelsen i Norr- botten, som är den instans som hanterar lokala mark- och rennärings- frågor, nämns i detta sammanhang. Även Sametinget nämns som en instans som agerar på ett sätt som diskriminerar minoriteten.241
En man född på
Det känns ju som att de äger allting och ingen annan har någonting att säga till om. Och så den här fjällenheten, de är ju alldeles omöjliga män- niskor där, det går inte att prata med dem.242
Intervjuare: Är det på länsstyrelsen?
Ja, det är fjällenheten som finns i Jokkmokk, länsstyrelsens folk ”käskyläsiet” där. Vi har ju jagat i vår by i alla tider. Vi har jagat alla sorters djur, ripor och så, fiskat har vi. Och nu måste vi söka tillstånd för allt. Och en annan sak, vi måste betala arrende …
En kvinna född på
Det finns ingen organisation i Norrbotten som är så jävig och så partisk. Det driver helt och hållet samebyns linje – hela tiden.
Intervjuare: Har du något exempel?
Somliga tjänstemän har sommarstugor som de benämner ”renvaktar- stugor” och står i andras namn. … Sådana finns i hela fjällvärlden från [ort] och norrut. Tjänstemännen som handlägger jakt- och fisketillstånd och
241Intervju 10, 12, 14, 47, 53, 58, 69, 71, 76, 80, 81, 87, 89, 120, 122, 123, 126, 127, 130, 132, 135, 152, 161.
242Intervju 11.
445
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
ovanpå det byggnadslov och allt ska följa samebyn. Samebyn skickar in sina avslag till länsstyrelsen, varpå länsstyrelsen och kommunen ”går på den linjen”. … De ger de här rättigheterna till samebyarna för att de är involverade själv.
Kvinnan har kollat upp vilka handläggarna är och nämner namnet på en handläggare, som har förbindelser med [ort] sameby, och säger att om man driver dessa frågor så får man ”nej” på sin ansökan:
Jag tycker det här har gått så långt, så ibland när man tänker på det här så tänker man att det är tur att man har lite enskild mark i alla fall.243
En omständighet som en del intervjupersoner tar upp är det faktum att de inte själva får nyttja markerna de äger och i vissa fall har ägt i generationer. En man född på
[Intervjupersonen] jämför avvittringsprocessen med de fiskeförbud som har genomförts genom tiderna. I det avseendet att människor även där förlorade sina rättigheter på olika sätt. Ofta lyfter även det senare tvång på fiskekort på egna marker. Länsstyrelsen har alltså tjänat pengar på att sälja fiskekort på deras privata marker. Han menar att fiskeförbudet har skett successivt och att man i dag får betala böter om man fiskar utan fiskekort vid rinnande vatten.
En del intervjupersoner beskriver att rättigheterna tagits bort bit för bit genom historien, men att det inte är samebyn som bär ansvaret för förbuden utan att det är staten. Samma man berättar även om detta.
[Intervjupersonen] menar att problemet snarare är att regering och riks- dag vid stiftandet av lagar och utfärdande av regler inte tar hänsyn till övriga befolkningens rättigheter till området som varit en självklarhet i generationer och att detta med att endast tilldela en minoritet förmåner är konfliktskapande mellan minoriteterna.244
En kvinna född på
Försvenskningspolitiken är inte bara något historiskt utan det pågår även i dag. Exempelvis med den nuvarande utredningen om rennäringen så exkluderas lantalaiset, kväner och tornedalingar från processen.
243Intervju 134.
244Intervju 128.
446
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Hon upplever att minoritetens koppling till rennäringen plockades bort från utredningen när det inte fanns någon representant från mino- riteten involverad. Övergreppen pågår även i dag, till och med från statens sida, menar hon:
Vår historia blir lite jobbig, eller passar inte helt enkelt och då ska man bortse från den.245
En man född på
[Intervjupersonens] önskemål är att Sannings- och försoningskommis- sionens arbete leder till att myndigheterna sköter sina uppdrag såsom de ska göra, och inte går fram ”med lögner och svammel” [meänkieli: valheitten ja höpinän kans] och framhärdar i det i tiotals år, så att man blir tvungen att gå till domstol för att få sin rätt. Han anser att det är mycket illa gjort från en statlig myndighet. Han menar att myndigheterna upplever att de kan göra som de vill med renskötseln. Han har i 50 års tid varit egenföretagare och ser skillnad mellan hur företagens och ren- skötselns frågor behandlas av myndigheterna. … Han önskar att myn- digheterna, när någon framför klagomål till dem, då kommer och ser efter på vilka grunder klagomålen gjorts. … Han efterlyser ”myndighets- kontroll”. Myndigheterna behöver vara opartiska också i fråga om ren- skötseln.246
Många av intervjupersonernas berättelser innehåller alltså en upp- levelse av att ha blivit bestulna på tillgången till mark och naturresur- ser. Eftersom marken med dess jakt och fiske är en del av minorite- tens kultur, har förlusten också inneburit en upplevelse av att detta påverkat minoritetens identitet.
8.3.11Språkförlust och kopplingen till en förlorad kultur
Historiskt har de traditionella näringarna, t.ex. jakt, fiske och hant- verk, nyttjats och utvecklats i syfte att skapa försörjningsmöjligheter. Med moderniseringen av samhället har de traditionella näringarna, och de kulturella och språkliga uttryck som är kopplade till dessa när- ingar, fått en mer undanskymd plats.
245Intervju 13.
246Intervju 57.
447
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
I sina berättelser skiljer intervjupersonerna för det mesta inte på språk och kultur – språket ses som en del av kulturen. Språklig revitali- sering hör ihop med bevarandet och främjandet av kulturen, medan en nedvärderande attityd till språket ofta speglar en negativ syn på minoriteten och minoritetskulturen. Flera lyfter fram att det finns en uppfattning eller självbild att minoritetens kunskaper och erfaren- heter inte är värda något.247 En kvinna född på
Eftersom mitt språk inte duger så duger inte jag som människa heller.248
En del intervjupersoner ger uttryck för en syn på sig själva och sitt språk och kultur som de uppfattar har överförts från tidigare genera- tioner. En man född på
Nu när jag tänker på det så ser jag att det har satt sig i generna. I och med lärarens påhopp började vi fundera att är vi verkligen så dåliga som läraren hävdade, vi som kommer där uppifrån.249
Det finns genom historien beskrivningar av minoriteten och minori- tetsområdet som utifrån ett kolonialt perspektiv tecknar bilden av ett lågutbildat och känslostyrt folk250 – fördomar och nidbilder som reproduceras även inom minoriteten.
Andra intervjupersoner uttrycker att assimileringen har påverkat minoritetens syn på sin egen kultur, och gjort att man själv ansett den mindre värd än den svenska. Flera yngre intervjupersoner reflekterar över hur de äldre generationerna hade den synen, och därför inte såg nyttan av att föra vidare kunskap och vokabulär som hör till de tradi- tionella näringarna.251
En man född på
247Intervju 29, 35, 36, 69, 108, 111, 114, 121, 133, 136, 140.
248Intervju 146.
249Intervju 29.
250Se t.ex. Claesson, s.
251Intervju 90, 91, 92, 94, 98, 105, 108, 110, 114.
448
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Tornedalingar accepteras inte som finnar. Om vi varken är finnar eller svenskar, vad är vi då om inte meänkielitalande, formulerade Bengt Pohjanen en gång och det är ganska fyndigt sagt.252
Flera intervjupersoner reflekterar kring frågor om tystnad och det minskade behovet av de traditionella näringarna – att andra sysslor som hör till det moderna livet känns mer intressanta eller viktiga och att detta kan ha med värderingar att göra.
Ni ska inte behöva jobba lika hårt som jag – att satsa på lönsamhet
Det faktum att de traditionella näringarna inte längre används i för- sörjningssyfte utan mer som fritidssysslor, aktualiseras i intervjuerna. Flera intervjupersoner berättar att föräldrar eller släktingar uttryckte att ”ni ska inte behöva jobba lika hårt som jag” och att de tyckte att barnen skulle ersätta sina egna traditionella näringar med verksamhet som genererade en inkomst.253
Som tidigare nämnts nedvärderades det traditionella sättet att leva på som en effekt av assimileringstrycket, men också som ett resultat av de ekonomiska förutsättningarna när det inte längre gick att få sitt uppehälle från de traditionella näringarna. De traditionella näringarna symboliserade inte framtiden. Övergången till förvärvsarbete sågs bland många som ett steg från ”de sämre”, omoderna och ogynn- samma näringarna till det moderna livet med högre status
Den sjunkande statusen för det traditionella livet påverkade alltså överföringen av kunskap mellan generationer. En anledning till att den äldre generationen inte förde vidare traditionella näringar som jakt, fiske och hantverk till den yngre generationen berodde också på att många yngre inte fann något intresse i det. Föräldrarnas intressen och sysslor ansågs sällan spännande för de unga, och det urbana livet i städerna var mer lockande. Följden blev att många inte såg något större värde i att föra vidare kunskap och praktiska erfarenheter från de traditionella näringarna.
252Intervju 143.
253Intervju 92, se även intervju 36, 84, 137, 107.
449
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Språklig barriär
För dem som inte har lärt sig meänkieli har det även funnits en språk- lig barriär när det gäller att få tillgång till kunskap om traditioner kopp- lade till de traditionella näringarna. Många far- och morföräldrar kunde inte svenska och hade därför svårigheter att kommunicera med barn- barnen som inte kunde meänkieli.
En kvinna född på
Hon säger att man såg det som att man levde i en utflyttningsbygd med en finsk kultur som har låg status i samhället samt att samhället ansågs omodernt. Hon tror ändå att de känslorna hade kunnat motverkas om man lärt sig språket och kunnat på så sätt känna någon slags samhörig- het med omgivningen. … Hon har reflekterat över att man som barn växte upp i en miljö där man inte kunde ett språk som ändå majoriteten talade när man var ute på promenad i byn, när någon gäst hälsade på eller när det var högtider och sammankomster i byn. Hur mycket information missade man inte då under de 16 åren? Hon säger att när hon tänker till- baka på det så tycker hon att det är riktigt sorgligt för hon tror att all den informationen hade hjälpt henne att förstå viktiga saker om hennes hembygd, som ortnamn, släktskap och traditioner.254
Minoritetens kultur och traditionella näringar lever kvar trots ut- vecklingen som inneburit att annan mer storskalig och internationell näringsverksamhet kommit att dominera i minoritetsområdet. Mino- riteten har i viss mån fortsatt att föra vidare traditioner till yngre gene- rationer men inte till den grad många intervjupersoner hade önskat.
Meänkielin lever i viss mån kvar i traditionella näringar
Flera intervjupersoner berättar att meänkielin i dag används mest inom traditionella näringar och kulturella domäner kopplade till mat, bastu- bad och natur t.ex. bärplockning, jakt, fiske och renskötsel.255 En kvinna född på
254Intervju 114, se även intervju 13, 26, 34, 90, 91, 98, 104, 136, 155.
255Intervju 3, 40, 51, 57, 88, 114, 127, 161.
450
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
Det finns uttryck i meänkieli som har en stark anknytning just till den tornedalska naturen och att det saknar motsvarighet i såväl det svenska som finska språket.256
En annan kvinna född på
Dom domänerna [djur och natur] är starka i meänkieli som språk. Alltså du har ju så mycket ord för djuren också vad de heter som karhu [sv. björn], susi [sv. varg] och poro [sv. ren] och så vidare.257
Några intervjupersoner som klassar sig som ”ummikko” berättar att den enda meänkielin de kan är det språk som används inom de tradi- tionella näringarna där meänkielin har varit det naturliga språket. I vissa fall kan de endast termologin inom dessa kulturnäringar på meänkieli.258 Andra ”ummikkot” berättar att när de som vuxna in- tresserade sig för exempelvis jakt eller började jobba inom skogs- bruket lärde de sig meänkieli. Vissa berättar att de behövde lära sig meänkieli för att kunna medverka fullt ut i jaktlaget eller på jobbet.
Några intervjupersoner berättar dock att meänkielin har minskat även inom de traditionella näringarna. Nuförtiden kan de äldre gene- rationerna lika bra svenska som meänkieli och väljer att prata mer svenska i exempelvis jaktlagen för att inkludera ”ummikkot” från de yngre generationerna. En man född på
Vid rengärdena har man använt meänkieli, men eftersom de yngre inte kan meänkieli har man börjat gå över till svenska.259
Det framkommer i vissa intervjuer att föräldrar och mor- och far- föräldrar troligtvis aldrig lärde sig de svenska termerna som används inom de traditionella näringarna eftersom den svenska som lärdes ut i skolorna inte berörde minoritetens traditionella näringar. Dess- utom framkommer det att många ord på meänkieli, särskilt de som hör samman med minoritetens kulturella verksamheter, inte har någon motsvarighet i det svenska språket.
256Intervju 90, se även intervju 14.
257Intervju 76.
258Intervju 86, 122, 137.
259Intervju 58, se även intervju 37.
451
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
Meänkieli används mest inom de traditionellt manliga domänerna
Jakt, fiske, skogsbruk och renskötsel har traditionellt ansetts som manliga sysslor, och utförts av män. I och med att meänkieli bevarats längst inom dessa verksamheter innebär det att de ord och begrepp som hör till dessa domäner också bevarats i högre grad än inom domäner som dominerats av kvinnor. Män och pojkar har dessutom generellt varit mer benägna att fortsätta tala meänkieli, även under den perioden språket inte var tillåtet i skolorna.
En del intervjupersoner ger uttryck för att kvinnor och flickor ten- derat att i högre grad än män byta till det ”finare” högstatusspråket svenska. Många intervjupersoner berättar att det tolkades som att flickorna ville framstå som duktiga och ”finare”, men att det också var en medveten assimileringsstrategi att uppmuntra unga kvinnor som ansvarade för barnuppfostran att prata svenska med sina barn i hemmet. Hemmet och andra kvinnliga domäner försvenskades där- för snabbare.
Under perioden med utflyttning från minoritetsområdet till städ- erna tog kvinnorna oftare än männen arbeten som krävde kunskaper i svenska.260 Språket levde kvar, och gör det till viss del fortfarande, i domäner som traditionellt ansetts manliga. Kön och genus har alltså haft en betydande roll för språkets bevarande och utveckling inom särskilda områden.
8.4Sammanfattande analys
8.4.1Förlusten av marken
Ett starkt och genomgående tema i intervjupersonernas berättelser om de traditionella näringarna är förlust – en upplevelse av att ha bli- vit fråntagen rättigheter som är knutna till den mark och de traditio- ner man själv och ens förfäder haft tillgång till i generationer.
Förlusten är kopplad till särskilda sätt att bruka marken och natur- resurserna i minoritetsområdet – genom myrslåtter, tillgång till jakt och fiske samt traditionen att bedriva renskötsel.
Intervjupersonernas berättelser innefattar händelser som sträcker sig från
260Elenius (a), s. 27 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
452
SOU 2023:68 |
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
traditionella näringar. En ny riksgräns drogs mellan Sverige och Finland som delade minoritetsområdet i två delar, och därmed splitt- rade minoritetens mark och ägor, men även familjer och släkter. Indu- strialiseringen gjorde att minoritetsområdets mark togs i anspråk för bland annat skogsbruk och gruvdrift. Detta fick till följd att moder- nare och större jordbruksenheter tog över minoritetens traditionella sätt att bedriva småskaligt jordbruk. Även om industrialiseringen hade positiva effekter för den svenska ekonomin som helhet, upp- lever många intervjupersoner att det skedde på bekostnad av mino- riteten. Den snabba industriella utvecklingen ledde bl.a. till en om- fattande utflyttning från minoritetsområdet för minoritetens del. Detta tillsammans med inflyttning av svensktalande från övriga Sverige till området, försvagade minoritetens nära koppling till språket och kul- turen, och skyndade på språkbytesprocessen
Många intervjupersoner berättar om upplevelsen av att det var låg status att stanna kvar i minoritetsområdet och att det sågs som själv- klart att man skulle flytta därifrån om man ville ha en framtid. En del är kritiska till påstötningarna från statens håll i form av flyttbidrag och jobbsökarresor i stället för satsningar på minoritetsområdet.
En del upplever att staten öppnade upp för privata aktörer att ex- ploatera minoritetsområdet utan att bry sig om människorna som bor där. En del intervjupersoner upplever att deras föräldrar eller far- och morföräldrar under orätta former blev av med sin mark under avvittringarna av ströängarna, vilket skapat en misstänksamhet gent- emot staten som fortfarande lever kvar. En del menar också att det allmänna, genom Länsstyrelsen i Norrbottens län, fortfarande med- verkar till att osynliggöra minoritetens behov genom att ge företräde till samers rättigheter i förhållande till jakt, fiske och rennäring.
8.4.2En känsla av att inte finnas
Utöver upplevelsen av förlust vittnar intervjupersoner om upplevelse av osynlighet. I intervjuerna finns berättelser om att inte kunna jaga och fiska på sin egen mark, att känna sig motarbetad och kontrolle- rad när man vill bedriva renskötsel, att bli osynliggjord både i histo- riska och nutida beskrivningar av minoritetsområdet, att ens intressen och rättigheter inte blir uppmärksammade i offentliga utredningar
453
Traditionella näringar som identitet och kulturarv |
SOU 2023:68 |
som rör markfrågor och traditionella näringar. En del intervjuperso- ner vittnar till och med om en känsla av att de ”inte finns”.
En underliggande berättelse i många av intervjuerna handlar alltså om att inte bli sedd och att inte ha en röst. Genom statens agerande i frågor som rör minoritetsområdets mark- och naturtillgångar, vare sig det gäller uppköp av mark och fastigheter, avvittring eller begräns- ningar i tillgången till jakt, fiske och rennäring, är intervjupersoner- nas upplevelse att staten inte sett och inte brytt sig om minoritetens existens. Och upplevelsen av att vara osynlig är inte bara en erfarenhet som hör till det förflutna, utan något som fortfarande präglar mino- ritetens vardag. I allt från beskrivningar av traditionellt hantverk och levnadssätt till formuleringar i direktiv till statliga utredningar och beslutsfora där markrättighetsfrågor avgörs, upplever minoriteten fortfarande att man inte finns.
8.4.3Upprättelse handlar om att få inflytande
Ett perspektiv som intervjupersonerna nämner är minoritetens sam- existens med samerna. En återkommande berättelse handlar om att man förr samarbetade och levde tillsammans eller sida vid sida på ett mer självklart sätt än man gör i dag. Flera intervjupersoner lyfter fram att det egentligen inte finns någon ursprunglig konflikt mellan mino- riteterna och att man egentligen i stort sett ”är samma folk”, men att staten genom sin lagstiftning gett särrättigheter åt samerna och där- med skapat splittring.
Det behov av upprättelse som dessa röster lyfter fram i de frågor som rör den geografiska platsen; marken, skogen, jakten, fisket och renskötseln, handlar om att bli synlig i ett historiskt perspektiv. Att den historieskrivning som i framtiden görs av minoritetsområdet ock- så blir en historia om minoriteten. Men gottgörelsen handlar i lika hög grad om att bli synlig på den geografiska platsen i nutid. Mino- riteten behöver bli representerad och få inflytande i frågor som rör mark- och naturtillgångar utifrån sin rätt som minoritet, och utifrån sin egen unika koppling till minoritetsområdet.
454
9Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset
Följande kapitel handlar om Svenska kyrkans ansvar för assimilering och försvenskning av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Syftet är att visa hur kyrkan, och företrädare för kyrkan, på olika nivåer varit delaktiga, och i många fall också pådrivande, i den utveckling som bi- drog till assimilering och försvenskning.
Kapitlet innehåller fyra tematiska avsnitt som var och ett tar upp ämnesområden som av kommissionen bedömts vara centrala när det gäller kyrkans ansvar och roll i assimilering och försvenskning gent- emot minoriteten under 1800- och
Det inledande avsnittet innehåller en diskussion om några ut- gångspunkter för ansvarsutkrävande följt av en kort sammanfattning av de inledande steg som tagits i kyrkans försoningsarbete i förhål- lande till minoriteten.
Avsnittet Kyrkan och laestadianismen är en redogörelse för den laestadianska väckelserörelsens betydelse för minoriteten utifrån olika infallsvinklar, dels som trosinriktning, dels utifrån kulturella, språk- liga och etniska aspekter.
Avsnittet därefter, Kyrkan i nationalismens tjänst, tar upp de mest centrala hållpunkterna när det gäller kyrkans agerande i samband med nationalismens framväxt i minoritetsområdet, särskilt under perio- den
Avsnittet Kyrkans ansvar för arbetsstugorna redogör för kyrkans roll i samband med inrättandet och driften av arbetsstugor i minori- tetsområdet, dit barn skickades för att få mat och logi, men också för att fostras i nationalistisk anda.
Det sista temaavsnittet, Kyrkan och den rasbiologiska ideologin, handlar om hur kyrkan bidrog till att sprida rasbiologiska föreställ-
455
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
ningar om minoriteten, men också om hur man bistod och möjlig- gjorde rasbiologiska undersökningar i minoritetsområdet.
Kapitlet avslutas med ett resonemang om kyrkans ansvar och några möjliga förhållningssätt i ansvarsfrågan samt några tänkbara vägar fram- åt i en försoningsprocess med grund i det som kartläggningen visat.
I de intervjuer som genomförts som en del av kommissionens upp- drag har ämnen som rör religiösa aspekter och kyrkans roll inte varit så vanligt förekommande. De erfarenheter som tagits upp har i de flesta fall varit kopplade till den laestadianska väckelserörelsen. Dessa presenteras i avsnittet Kyrkan och laestadianismen.
Några intervjupersoner har tagit upp aspekter som rör relationen och förtroendet för Svenska kyrkan i dag, och dessa tas upp i den av- slutande analysen. Materialet har dock varit för litet för att teckna en helhetsbild av intervjupersonernas upplevelser av kyrkans agerande under den aktuella perioden.
9.1Att kartlägga Svenska kyrkans ansvar
Av direktivet till utredningen framgår att kommissionens uppdrag består i att kartlägga och granska den assimileringspolitik svenska staten och Svenska kyrkan bedrev mot tornedalingar, kväner och lantalaiset på nationell, regional och lokal nivå under 1800- och 1900- talen. Eftersom kyrkan hade ett huvudansvar för skolväsendet under en stor del av den aktuella perioden kommer kyrkans agerande också att tas upp i kapitel 7 som berör utbildning och fostran.
I följande avsnitt ges en kort sammanfattning av det sannings- och försoningsarbete som Svenska kyrkan och minoriteten inlett (Kyrkans ansvar uppmärksammas). Därefter följer en diskussion kring utgångspunkter och utmaningar för uppdraget samt vilka frågor som kan ställas när det gäller bedömningar av Svenska kyrkans ansvar i dag (Gränsen för ansvarsutkrävande). Detta avsnitt bygger på de reflektioner Daniel Lindmark, professor i kyrkohistoria vid Umeå universitet och Olle Sundström, lektor i religionshistoria och teologi vid samma universitet, gör i sitt bidrag till vitboken Svenska kyrkan och samerna.1 I artikeln nämner författarna några olika utmaningar som följer med uppdraget att granska Svenska kyrkans agerande i ett
1Lindmark och Sundström 2016, Vem bär ansvar för kyrkans agerande mot samerna i historien? Några avslutande reflektioner, s.
456
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
historiskt perspektiv. Eftersom dessa utmaningar är lika aktuella för den här kommissionens uppdrag, redogörs de för i denna del. Av- snittet avslutas med en sammanfattning.
9.1.1Kyrkans ansvar uppmärksammas
Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaisets kartläggning är inte den första som genomförs om Svenska kyrkans ansvar för historiska övergrepp mot minoriteter. Ett försoningsarbete har pågått mellan Svenska kyrkan och urfolket samerna sedan
Kyrkans försoningsarbete i förhållande till tornedalingar, kväner och lantalaiset är ännu inte lika etablerat. Under 2009 publicerades ett antal krönikor i Haparandabladet skrivna av författaren Bengt Pohjanen. I krönikorna tar han upp olika aspekter av försvensk- ningen i minoritetsområdet och problematiserar kyrkans roll. I en av texterna kräver Pohjanen upprättelse samt föreslår att det tillsätts en sanningskommission.3 Samma år initierade Pohjanen ett offentligt samtal med dåvarande biskopen i Luleå stift, Hans Stiglund, om kyr- kans ansvar för den assimileringspolitik som förts mot minoriteten historiskt. Diskussionen resulterade bl.a. i satsningar på bruket av meänkieli i gudstjänstsammanhang. Även ett flerårigt projekt att över- sätta bibeln till meänkieli inleddes. I diskussionen framfördes också behovet av att kyrkan skulle göra upp med sitt förflutna och ta ansvar för sitt agerande, samt att kunskapen om minoritetens historiska er- farenheter måste höjas genom samtal inom minoriteten och i kyrkan. Som en följd av detta gavs boken Ette tohtia olla itte – en samtalsbok om språk, tro och identitet i Tornedalen4 ut 2018. Syftet med boken
2Svenska kyrkan 2022, Åtta åtaganden kopplade till ursäkten till det samiska folket. Svenska kyrkans åtaganden kopplade till ursäkten till det samiska folket – Svenska kyrkan.
3Pohjanen 2009, Arbetsstugorna kommer till Meänmaa, krönika i Haparandabladet
4Boken är skriven av Stefan Aro, präst i Svenska kyrkan, och som även var sekreterare i Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
457
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
var att främja samtal om assimilerings- och försvenskningspolitiken och minoritetens historiska erfarenheter och upplevelser av den.
Svenska kyrkan var också delaktig i arbetet med förstudien Då var jag som en fånge – statens övergrepp på tornedalingar och meänkieli- talande under 1800- och
9.1.2Gränsen för ansvarsutkrävande
Inom ramarna för det vitboksarbete som Svenska kyrkan bedrivit tillsammans med samerna publicerades 2016 en forskningsantologi med akademiska texter i syfte att ge en bred och allsidig belysning av relationen mellan Svenska kyrkan och samerna.
Några frågor som ställs i den avslutande texten av Lindmark och Sundström är: Hur ska kyrkans agerande skiljas från statens och hur ska man se på enskilda personers agerande i förhållande till kyrkan som organisation? Dessa frågor är i högsta grad aktuella också vid en granskning av Svenska kyrkans agerande gentemot tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Eftersom kyrkan hade ett stort ansvar för utbildningsväsendet under den aktuella perioden, hänger frågan om skiljelinjen mellan kyrka och stat också samman med skolans institutioner och dess utveckling.
Att särskilja kyrkans roll från statens – den nationella nivån
En fråga som kan vara viktig att ställa när Svenska kyrkans ansvar för försvensknings- och assimileringspolitik undersöks är alltså i vilken mån kyrkan agerat självständigt i förhållande till staten. Var går grän- sen mellan kyrkans och statens ansvar i det enskilda fallet?
Fram till 1866 var riksdagen indelad i de fyra stånden (präster, adel, borgare och bönder). Riksdagsbeslut togs av samtliga fyra stånd med kungen som formell beslutsfattare. I enskilda beslut kan det där- för vara vanskligt att urskilja vad som var kyrkans beslut. Man skulle dock, som Lindmark och Sundström argumenterar för, kunna se det som att prästeståndet var den organisationsform som fanns till hands för kyrkans beslutande makt vid den tiden, och att det därför är rim-
458
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
ligt att betrakta sådana beslut som kyrkliga, även om det i många fall inte går att isolera kyrkans agerande från de övriga ståndens.5
Under början av
Kyrkans företrädare hade uppgifter som innebar myndighets- utövning. Kyrkans ämbetsinnehavare hade alltså statliga tjänsteuppdrag som skolinspektörer och ledamöter i olika nämnder och styrelser som rörde skolan. En del hade parallella uppdrag och därför möjlighet att agera utifrån dubbla roller. Ett sådant exempel är Olof Bergqvist, bis- kop i Luleå stift, som kunde blockera införandet av finska språket i skolan både i sin ledande roll i domkapitlet och som ledamot i riksdagen.
När kyrkans företrädare agerade via sina formella uppdrag inom t.ex. domkapitlet, i arbetsstugornas styrelser eller i kyrkoråden var de alltså företrädare för kyrkan men de var också myndighetspersoner och därmed en del av staten.
Stiftet som representant för kyrkan – den regionala nivån
Under den aktuella perioden under 1800- och
Fram till mitten av
5Lindmark och Sundström, s. 1123.
6Nationalencyklopedin, under ”kyrkomötet”.
459
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
frågor som rör minoriteten, t.ex. krav på svenska som undervisnings- språk i skolan. Liksom de svårigheter om gränsdragningar som kan uppstå när en och samma person innehar både statliga och kyrkliga uppdrag, kan man också fråga sig i vilken mån stiftets ställnings- taganden var sanktionerade av kyrkan centralt. Hur självständiga stif- tens och dess biskopars initiativ, ställningstaganden och ageranden var i förhållande till kyrkan som helhet är inte alltid enkelt att utläsa i efterhand. Som nämnts ovan genomfördes den assimileringspolitik som fördes gentemot minoriteten dock framför allt på stiftsnivå ge- nom biskopen och domkapitlet i Härnösands, och senare Luleå, stift.7
Präster, biskopar och religiösa företrädare – den lokala nivån
På den lokala nivån, i de enskilda församlingarna, leddes verksam- heten av prästerna via kyrkorådet, som är församlingens styrande organ. Liksom biskoparna har enskilda präster i församlingarna genom historien haft olika inställningar och agerat som opinionsbildare, initiativtagare eller representanter i olika granskande och beslutande organ. Samma fråga infinner sig dock i fråga om församlingsprästerna. I vilken mån ska dessa prästers agerande antas ha varit sanktionerade av stiftet eller domkapitlet, och i vilken utsträckning ska kyrkan anses ansvarig för enskilda prästers agerande?
Ett sätt att se på representation och ansvar är att vända på per- spektivet och i stället utgå från hur minoriteten tolkat prästernas agerande. Det kan konstateras att kyrkans företrädare haft en makt- position med möjlighet att agera med stor auktoritet. Detta gäller oavsett om enskilda prästers agerande varit direkt sanktionerat av kyrkan som institution eller om de agerat på eget initiativ. I allmän- hetens ögon uppfattades prästerna som representanter för kyrkan och som auktoriteter. Inrättandet av Statens institut för rasbiologi, hädanefter rasbiologiska institutet, är ett sådant exempel. En del präster verkar ha agerat utifrån privata drivkrafter och använde sin ställning i bygden i sådana syften. Samtidigt agerade de inom ramen för rasbiologiska institutet som utgjorde en statlig myndighet. Oav- sett de exakta gränserna för olika aktörers ansvar går, blev resultatet att minoritetens människovärde inte respekterades.
7Elenius 2016, Stiftsledningen och minoritetspolitiken, s. 470.
460
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
9.1.3Sammanfattning
En beskrivning av kyrkans historiska handlingar i form av beslut, yttranden, ställningstagande och formella representation, och ibland även underlåtenhet att handla, involverar med nödvändighet en rad aktörer på olika nivåer. Kyrkan har handlat på nationell nivå som statskyrka, men också genom domkapitlet, stiftet och genom en- skilda biskopar, kyrkoherdar och präster. Var ansvarsfrågan bör ligga kan vara svårt att avgöra i det enskilda fallet.
I den mån man betraktar kyrkan som en sammanhållen enhet med en obruten länk till historien, vilket är en rimlig utgångspunkt, bör Svenska kyrkan dock vara beredd att ta ansvar både för historiska skeenden, för nuet, men också för framtiden. Inom ramen för detta ligger också ansvaret för ett försoningsarbete.
9.2Kyrkan och laestadianismen
Följande avsnitt innehåller en redogörelse för laestadianismens bety- delse för minoriteten utifrån flera olika aspekter, dels utifrån religiös, kulturell och etnisk samhörighet, dels utifrån språkbevarande aspek- ter och som motvikt till assimilering och försvenskning. Avsnittet redogör vidare för Svenska kyrkans syn och relation till den laesta- dianska väckelserörelsen.
Avsnittet redogör också för intervjupersoners upplevelser av väckelserörelsen och det laestadianska arvet.
9.2.1Den laestadianska väckelserörelsens uppkomst
Lars Levi Laestadius, som var kyrkoherde i Karesuando och senare även i Pajala, grundade den laestadianska väckelserörelsen i mitten av
Det fanns sedan
461
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
att kunna hålla gudstjänst även i de delar av landet som hade dåliga kommunikationer.8
Laestadius byggde alltså vidare på en religiös tradition som redan fanns i minoritetsområdet, men fyllde på den med sin egen vision. Han var själv uppväxt under fattiga förhållanden, vilket präglade hans vision om samhället och det kristna livet. Laestadius lyfte fram det enkla livet och förespråkade ett
Figur 9.1 Den laestadianska väckelsens spridning i Sverige och Finland
Källa: Samuel Svärd.
8Elenius 2001, Både finsk och svensk: modernisering, nationalism och språkförändring i Torne- dalen
462
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
9.2.2Väckelsen som hot mot kyrkan
Det fanns egentligen ingenting i den laestadianska läran som före- språkade opposition mot överheten eller mot rådande samhällshierar- kier. I stället låg kraften i den laestadianska väckelsen i att den kunde skapa en etnisk samhörighet bland
Den laestadianska väckelsen var en pietistisk rörelse9. Laestadia- nernas levnadssätt präglades av väckelsefromhet, vilket innebar att det personliga religiösa uppvaknandet betonades liksom ett liv i ödmjuk- het och stillhet, men också att man höll sig ifrån en världstillvänd livsstil och frestelser i form av t.ex. alkohol.10 Väckelserörelsens ut- bredning fick av det skälet också en konkret, positiv effekt på nykter- heten i minoritetsområdet. Inom väckelsen såg man sig som utvalda av Gud, vilket skapade både ett sammanhållande kitt i församlingen och självförtroende gentemot det omgivande samhället. Hållningen uppfattades av kyrkan som separatistisk, och man fruktade att väckelse- rörelsen skulle skapa splittring inom kyrkan.
Laestadianerna utmärkte sig också på det sätt de praktiserade sin tro. Man använde sig av kollektiv bikt och höll gudstjänster, även i hemmen – s.k. byamöten, där finska språket var centralt. Predikning- arna inbjöd till känslor och mötet präglades av stark psalmsång och inlevelsefull bön. Inte sällan öppnade det upp för starka känslouttryck och andliga ”fröjderörelser” (meänkieli: liikutuksia).
De kollektiva elementen förstärkte känslan av tillhörighet med församlingen.11 Laestadianismen hade drag av en gräsrotsrörelse där avståndet mellan förkunnare och församling inte var lika stort som i övriga kyrkan, vilket skapade en särskild samhörighet och intimitet inom rörelsen. Det faktum att det inom laestadianismen var vanligt med lekmän som predikanter innebar samtidigt att kyrkan hade svårare att kontrollera församlingarna.
Laestadius motsatte sig inte kyrkans formella roll som statskyrka. Snarare var det kyrkans moraliska trovärdighet och roll som religiös
9Pietism kallas den väckelse- och förnyelserörelse som uppstod inom den tyska lutherdomen. Purismen var dess motsvarighet i den engelskspråkiga världen (källa: Nationalencyklopedin).
10Hur man såg på moderna företeelser och livsregler skiljde sig åt mellan olika grupperingar inom den laestadianska väckelserörelsen. En del hade striktare regler än andra, och dessa änd- rade sig också över tid. Flera intervjupersoner vittnar om detta, se avsnitt 9.2.5.
11Elenius 2001, s. 92.
463
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
förebild han kritiserade. Laestadius var kritisk mot det han uppfat- tade som ett alltför ytligt och slappt utövande av religion, och han kritiserade kyrkan för att förmedla en rationell och ljum tro. Under sina första år som präst skrev Laestadius ner sina predikningar och lät lekmän läsa upp dem. Han kringgick därmed det förbud som in- stiftats under 1840- och
Utifrån sin kritiska position uppfattades Laestadius som ett hot mot kyrkans ställning och inflytande.12 Särskilt allvarlig var kritiken utifrån det faktum att Laestadius själv var präst i kyrkan och att kriti- ken därför kunde sägas vara intern.13 Med tanke på att Laestadius hade så stort förtroende och stark ställning i de finsk- och samisktalande församlingarna var det svårt för kyrkan att gå till motangrepp.
Vid flera tillfällen förekom dock uttalade konflikter mellan Laestadius och företrädare för domkapitlet. I satirskrifter anklagade Laestadius kyrkans företrädare, men också borgare och köpmän, för att tjäna pengar på att sälja brännvin till lokalbefolkningen. På det viset skaffade sig Laestadius många meningsmotståndare. Upprepade gånger kritiserades han för att använda ett opassande språk i sina finsk- språkiga predikningar och texter och fick bl.a. en varning av dom- kapitlet för skrifterna.14
9.2.3Laestadianismen som etnisk identitet och motvikt till assimileringen
Att den laestadianska väckelsen fick så stort inflytande bland befolk- ningen i minoritetsområdet upplevdes alltså som ett hot mot kyrkans ställning, särskilt under Lars Landgrens och Olof Bergqvists tid som biskopar i Luleå stift. Det var också under den perioden, mellan 1870 och 1930, som kyrkans nationalistiska ideologi, präglad av värde- konservatism och rasbiologiskt inflytande, var som starkast.
Under perioden
12Elenius 2001, s. 86.
13Elenius 2001, s. 92.
14Elenius 2001, s.
464
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
Laestadianismen upplevdes, i alla fall under de första decennierna av
Inom laestadianismen värdesatte man den lokala finska kulturen, språket och traditionen. Att vara sann kristen innebar att leva enkelt och fattigt, och att fokusera på den lokala samvaron. Den finska kultu- ren och det finska språket kopplades därmed ihop med den kristna identiteten, medan relationen till den svenska staten mer handlade om en distanserad, nödvändig formalitet.15 Med tiden utvecklade man en pragmatisk hållning i språkfrågan. Bruket av minoritetens eget språk var centralt i det religiösa livet, samtidigt som man inte oppo- nerade sig mot användningen av svenska inom utbildningsväsendet.
Laestadianernas inställning till staten betraktades inte bara som ett hot mot kyrkans ställning utan man fruktade att laestadianerna skulle knyta nära kontakter med fennomanerna och känna starkare lojalitet med Finland än med den svenska nationen.16
De värderingar som lyftes fram inom laestadianismen i form av den lokala förankringen, det enkla levnadssättet och värdesättandet av det finska språket och kulturen, blev för många en integrerad och positiv del av minoritetens identitet. Samma särdrag som kyrkan lyft fram som vilt, ociviliserat och lägre stående framhölls bland laesta- dianerna som ett kristet ideal.17 Laestadianismen kom därför att ut- göra en kulturell motkraft mot den tes staten och kyrkan försökte driva gentemot minoriteten i vilken den svenska kulturen sågs som överlägsen och en del av moderniteten och framtiden.18
Den starka samhörigheten gjorde samtidigt församlingsmedlem- marna oåtkomliga för den stigmatisering av minoritetens språk och kultur som försvenskningen annars innebar. Det religiösa idealet kopp- lades därmed ihop med en minoritetsidentitet, eftersom tornedalingar, kväner och lantalaiset, liksom samer, betraktade laestadianismen som sin gemensamma fromhetstradition. Att leva ett gott kristet liv gick hand i hand med att tala sitt språk och att utöva sin kultur. I detta fanns en stark, enande kraft. Det var därför inte underligt att den
15Elenius 2001, s.
16Elenius 2022, s. 3.
17Elenius 2016, s. 481.
18Elenius 2001, s. 401.
465
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
laestadianska väckelserörelsen fick så starkt fäste bland minoriteten och följaktligen ansågs utgöra ett stort hot mot kyrkans inflytande.19 Den finländska sociologen Kirsti Suolinna, som genomförde en studie om laestadianismen i minoritetsområdet i slutet av
intervjupersoner berättar om.
Mot slutet av
9.2.4Laestadianismens betydelse för språkbevarandet
Laestadianismen fick starkare fäste i minoritetsområdet än i övriga Norrbotten. Väckelserörelsen kom att få stor betydelse, både som språkbevarande kraft och som kulturell motkraft i förhållande till den nationalistiska ideologin. Genom att användningen av modersmålet var viktigt inom laestadianismen, kunde rörelsen fungera som ett språkbevarande kitt för meänkielitalande i minoritetsområdet.
Som präst använde Laestadius svenska, finska och samiska. Han var skolvisitator, vilket innebar att han var ansvarig för skolfrågor i sitt stift. Laestadius var dock kritisk till folkskolan, eftersom han inte an- såg att man lärde ut kristendomen på rätt sätt. I stället etablerade han de laestadianska missionsskolorna, där undervisningsspråket var finska.
Från början anpassade kyrkan sin verksamhet efter de språkliga förhållandena i minoritetsområdet utifrån tanken om att åhörarna
19Elenius 2001, s. 134.
20Suolinna 1971, Den laestadianska väckelserörelsen i Tornedalen, s.
21Snellman, Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970, s. 22 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
466
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
skulle kunna höra förkunnelsen på sitt eget språk, och i de fall då det inte gick använde man tolk. Laestadianerna motsatte sig dock inte att svenska användes i skolundervisningen, eftersom man såg det religiösa livet och samhällslivet som två skilda sfärer där olika regler kunde gälla, enligt den s.k. lutherska tvåregementsläran.
Laestadius kritik var dessutom först och främst inriktad på teo- logiska spörsmål, och det var sådan kritik som stod i fokus för de meningsutbyten som skedde mellan väckelserörelsen och kyrkan.
Det verkade inte heller finnas något medvetet motstånd mot assimi- leringspolitiken hos laestadianerna. Däremot var finska det religiösa språket, vilket bidrog till att förstärka finskans status, och väckelse- rörelsen fungerade därför som en språkbevarande kraft.22
Hjärtats språk
Finska och meänkieli har alltså varit, och är i stor utsträckning fort- farande, den laestadianska väckelserörelsens religiösa språk.
Bland religionsforskare finns olika beskrivningar av språkets be- tydelse inom den laestadianska väckelsen. Kyrkohistorikern Gerd Snellman beskriver i sin rapport Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 att man inom den laestadianska väckelserörelsen först och främst hade en pragmatisk och funktio- nell syn på språket.23 Det viktigaste var att den religiösa förkunnelsen nådde församlingsmedlemmarna på deras eget språk – i minoritets- området var det finska, meänkieli eller samiska. I den svenskspråkiga delen av Finland var svenska det religiösa språket för laestadianerna.
Andra forskare som intresserat sig för språkets roll inom laesta- dianismen har pekat på att språkvalet haft en djupare innebörd inom väckelsen, och att finska betraktades som hjärtats språk – lingua cordis.24 Den norske religionsforskaren Rolf Inge Larsen påpekar att hjärtat hade en central betydelse för Laestadius, som i skrifter hän- visat till att en god kristen inte bara ska ha en vilja att göra gott utan också ha ett rent hjärta.25
22Snellman, s. 17 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
23Snellman, s. 10 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
24Elenius 2001, s. 85.
25Larsen 2016, ”Presten har det i bokhylla, mens vi har det i hjertet” – Hjertespråket – om mino- ritetsspråkenes posisjon i laestadianismen, et norskt perspektiv, s. 78.
467
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
Det finns en tradition inom den laestadianska väckelsen att skilja mellan det talade och det skrivna ordet. Det talade ordet som används i predikningar har betraktats som Guds ord som bör tas emot med hjärtat. Det språk som predikan hålls på utgör också det direkta band som upprättas mellan Gud och individen, enligt den laestadianska tron.26 Inom minoritetsområdet utgjorde det finska språket således inte bara väckelserörelsens autentiska språk utan var i någon mening också ett upphöjt språk och en religiös identitetsmarkör. Ett exem- pel på detta synsätt är att äldre finska bibelöversättningar emellanåt getts större tyngd vid bibeltolkningar än motsvarande svenska eller norska sådana i laestadianska sammanhang.27
Finska och meänkieli används fortfarande på många bönemöten i minoritetsområdet. Språkets betydelse och centrala plats inom det religiösa livet betonas av flera intervjupersoner.
9.2.5Den laestadianska identiteten och traditionerna
– intervjupersonernas berättelser
Följande avsnitt återger intervjupersoners berättelser om den laesta- dianska väckelserörelsen, erfarenheten att växa upp i ett laestadianskt hem, att uppleva väckelsen genom föräldrar, mor- och farföräldrar eller genom att vara en del av minoritetsområdet där väckelserörel- sen på olika sätt format samhället.
Det laestadianska hemmet och traditionerna
Flera av intervjupersonerna berättar att de kommer från laesta- dianska hem eller att de har eller hade mor- och farföräldrar som var laestadianer. En del intervjupersoner berättar att det fanns många regler att förhålla sig till i det laestadianska hemmet, medan andra hade föräldrar med mer tillåtande inställning.28
En kvinna född på
26Larsen 2016, s.
27
28Intervju 7, 11, 27, 30, 35, 81, 98, 99, 107, 108, 118, 138, 140, 143, 148, 156.
29Intervju 146.
468
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
En annan kvinna född på
Många laestadianer blev ganska strängt uppfostrade av sina föräldrar och att det i sin tur speglade av sig på barnen genom att det inte fanns mycket acceptans om man inte var laestadian bland barnen. Hon upplevde att det var väldigt mycket krav på flickor att de skulle ha långt rakt hår och inga smycken bland annat.30
En man född på
Det var förbjudet att vissla. Han minns att hans yngsta morbror hade sitt rum på övervåningen i mormors hus och att morbrodern ville lära honom vissla där på rummet. Mormor kom på dem när hans morbror försökte lära honom att vissla och han kommer ihåg än i dag hur arg hon blev.31
En del intervjupersoner vittnar om en mer pragmatisk och inte så strikt syn på levnadsreglerna. En kvinna född på
Tron var inget tvång och det var inte så att allt var synd. När pojkarna blev äldre började de fara ut. Nog kunde det finnas någon kortlek och pojkarna gömde spritflaskor. Pappa visste nog om flaskan men det var aldrig något bråk.33
En man född på
Tidigare lyssnade man inte så mycket på radion hos hans föräldrar, efter- som det betraktades som synd, men lite i sänder började man lyssna på radio. Det var finländska sändningar man lyssnade på. Senare kom också TV:n, även om ”det var lite dåligt” i början. De var troende laestadianer och man höll ”rukkuuksia” [sv: bönemöte] varje söndag.34
30Intervju 91.
31Intervju 126.
32Intervju 98.
33Intervju 42.
34Intervju 73.
469
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
Några intervjupersoner berättar om särskilda traditioner och ritualer kring begravningar i minoritetsområdet. Bl.a. var det vanligt att man sjöng medan den döde bars ut från hemmet och innan man tog farväl, s.k. utsjungning.
En kvinna född på
Allt det här med ”ulosveisut” [sv. utfärdsbön]. Man hade mormor hemma i tre veckor i ”aittan” [sv. härbre, en slags bod] och man tog avsked från henne under en tid.36
En kvinna född i början av
Begravningar i Tornedalen är inte en grej som ”bara går sådär” utan det är en heldag. Man bär in kistan och man bär ut kistan och man tar kistan till gården och så får alla komma. När min pappa dog då var det kist- öppning på gården. Vet du varför man gjorde så? Jag tror det var gamla traditioner som fanns. Det här med döden det var naturligt. Antagligen är det så att människor måste … man uppfinner seder för att man ska hantera det.
När hon var liten hade de ”ulossaatto” (sv. utbärning) kvällen innan någon skulle begravas:
Då samlas alla i huset, det pratas och diskuteras: ”Kommer ni ihåg när han gjorde det?” och ”när dom …” sådär, det finns alltså berättelser … medan den döde ligger ute på gården. Det är ganska fint tycker jag, en fin sed att det här ulossaatto gjordes, att man följer den döde ut från sitt hem.37
Intervjupersonerna berättar alltså om olika slags upplevelser av att växa upp i ett laestadianskt hem. Vissa hem präglades av strikta regler medan andra hade en mer tillåtande hållning. Intervjupersonerna ger också olika bilder av de särskilda kyrkliga traditioner som utövades inom rörelsen.
35En gråterska är en kvinna som engageras vid dödsfall för att i form av gråt eller på liknande sätt utföra dödsklagan å de efterlevandes vägnar (källa: Nationalencyklopedin).
36Intervju 92, se även intervju 26, 41.
37Intervju 153.
470
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
Bönemöten
Flera intervjuer innehåller minnen av att ha deltagit i byamöten, oav- sett om ens egen familj var engagerad i väckelserörelsen eller inte. En del beskriver söndagsbönen, att man alternerade mellan gårdarna och turades om att hålla i bönemötet. Söndagsbönen beskrivs av intervju- personerna som högtidlig men också arbetskrävande, eftersom det ibland var många besökare som skulle tas om hand av den gård som var värd för mötet.38
En kvinna född på
Man steg upp tidigt för att hinna göra undan ladugårdssysslorna före bönen och hämta bänkar. Man lånade också en stor kaffepanna. Männen och kvinnorna satt på var sin sida under bönen. Efteråt satt man och samtalade om allt möjligt.39
En man född på
Pappan var också så kallad ”rukkousten pitäjä” [sv. byabönhållare], vilket innebar att han brukade läsa vid söndagsbönen i byn. Man höll söndags- bönen turvis i olika gårdar. Traditionen upprätthölls tills närmare år 1990.
…Man höll bön i de flesta gårdar i byn, också sådana som inte var tro- ende höll bön hemma … Hans moster hade en stor
”Det var roligt, man träffade ju alla äldre personer”.40
En del väckelsepräster gick också runt och predikade i gårdarna. En man född på
Han brukade följa med sin farfar när han vandrade runt till de olika husen för att man oftast blev bjuden på bulle av husfolken. Han lärde sig många predikningar som hans farfar höll genom att vara med på de där bönemötena.41
38Intervju 19, 11, 36, 37, 114, 115, 140, 149, 153.
39Intervju 67.
40Intervju 66.
41Intervju 138.
471
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
Flera av intervjupersonerna vittnar om hur man var redo att öppna sina hem för de predikanter som reste runt och besökte gårdarna. En kvinna född på
De kom. Och de frågade aldrig om det var en passande tid. När det blev ens tur så var det naturligt att man tog sig tiden. Samma var det i [by i Övertorneå kommun]. Hemma hos mig. Det var för mig högtidligt på något sätt när de kom för att hålla bönemöte. Du vet, det var tidig morgon och bara ett rum där alla sovit, det var många bäddar, som man skyndade sig att stöka undan.42
En annan kvinna, också hon född på
Särskilt sommartid kunde det vara bönemöten hemma hos henne. Det kom bussar med ungdomar uppifrån Överkalix. Det var riktig marknad. Dit kom predikanter och även hennes pappa läste ibland texter.43
En man född på
I början bjöd man på mat i samband med söndagsbönen, eftersom man kom med häst eller till fots och ansågs behöva få någonting att äta. Senare övergick man till att bjuda på kaffe i stället … Barnen var med och skulle sitta snällt. Bönen hölls helt på finska. Hans far kunde också tolka mellan svenska och finska vid bönemöten och begravningar, efter- som han kunde Bibeln så bra.44
En annan man född på
Han minns att de var på skolan i byn på större laestadianska samlingar. Det förvånade honom när de ”barska gubbarna” tog varandra om halsen, grät och bad om förlåtelse. Som pojke minns han att det var en euforisk stämning med höga röster och mycket känslor som inte var så vanligt i vardagen.45
42Intervju 157, se även intervju 153.
43Intervju 42.
44Intervju 73.
45Intervju 30.
472
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
Om betydelsen av språket för det religiösa utövandet berättar en man född på
Man går miste om religionen när man lär sig svenska. Meänkieli är något som uppfattas med öronen. Det är ett mer ”andligt” språk, då den kom- mer till människan genom öronen. … För tornedalingar är svenska det analytiska språket medan meänkieli är känslans och den andliga upplev- elsens språk. … Pajalaborna förstår meänkieli med öronen och svenska med ögonen. Som du förstår språket, så förstår du världen.46
Många intervjuer innehåller berättelser om bönemöten. De flesta har en upplevelse av dem som något som ingick i den sociala samvaron i byn. Många beskriver dem som högtidliga, viktiga och betydelsefulla, och som någonting som skilde sig mycket från det vardagliga livet.
Det laestadianska arvet
En del intervjupersoner vittnar om att den laestadianska väckelse- rörelsen haft betydelse för dem, oavsett om de själva vuxit upp i en laestadiansk familj eller inte. Laestadianska värderingar och levnads- sätt är ändå något man förhåller sig till, eftersom rörelsen satt så stor prägel på samhället.
En kvinna född på
Hon kan se plus och minus och att man också måste se det goda som man fått via väckelsen, även om hon aldrig varit laestadian och aldrig kommer att bli det. Hon säger att man har det i sig, laestadianismen, både det religiösa och det kulturella. Hon ger som exempel om det här att man inte ska skryta om sig själv.47
46Intervju 143.
47Intervju 140.
473
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
En annan kvinna född på
Man har väldigt mycket med rätt och fel inbyggt … och sedan det här att man ska aldrig, aldrig sträva efter att bli rik. Snacka om uppfostran där, så djupt in i märgen, att man inte lever för pengar. Pengar är ingen- ting, det är bara ett medel för att överleva. Vi är så, alla vi syskon, ingen bryr sig om det där att man ska hålla på och knega ihop en massa rike- dom. Det tycker jag är det bästa med den uppfostran som vi har fått.48
Att det ibland kunde finnas en tydlig uppdelning i minoritetsområ- det mellan de som bekände sig till laestadianismen och de som inte gjorde det, berättar en man född på
Intervjuare: Fanns det motsättningar mellan laestadianer och andra i byn?
Han säger att han aldrig hörde någon tala nedsättande om andra. Inte hemma i alla fall. De hade dessutom affär och posten i byn. … De um- gicks med andra även om de inte delade allas åsikt.49
En kvinna född på
Flera intervjupersoner nämner bönemötena som tillfällen där modersmålet användes. En man född på
Han började först använda meänkielin aktivt när han var ungdom och fick en personlig tro och började delta i de laestadianska samlingarna och träffade många unga från Finland. Han säger att det var med dem som han började våga prata finska, för i deras ögon är han svensk och det var accepterat att han pratade knackig finska då han inte var finländare. Han säger att de var bara glada att han kunde prata någorlunda finska … Det var genom de laestadianska samlingarna som han vågade använda språket.51
48Intervju 153.
49Intervju 141.
50Intervju 74.
51Intervju 27, se även intervju 11, 63, 73, 157.
474
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
Intervjupersonernas berättelser om det arv laestadianismen lämnat handlar dels om ett arv som präglat, och fortfarande präglar, samhäl- let i minoritetsområdet, dels det arv som rörelsen lämnat på det per- sonliga planet. Berättelserna tar upp aspekter intervjupersonerna upp- fattar som begränsande men också sådana som berikat deras liv på olika sätt.
Svenska kyrkan och väckelserörelsen i dag
Från intervjupersonernas berättelser framkommer att en del familjer inte såg något motsättning i att både tillhöra väckelserörelsen och att vara en del av Svenska kyrkan i övrigt. Några intervjupersoner vittnar om att deras laestadianska föräldrar eller far- och morföräldrar del- tog i gudstjänsterna i kyrkan. En kvinna född på
En man född på
Han tycker att det har fungerat ganska bra i [byn], att väckelserörel- serna har fått plats inom kyrkan. …. Kyrkan har ordnat barnverksamhet
i [byn] och då betalat hyra för att vara i bönehuset, och anställt personer från byn för att leda verksamheten.53
En man född på
Hans far sade att det fanns ”kyrkokristna” [meänkieli: kirkkokristittyjä]
men att de själva hade ”den levande kristendomen” [meänkieli: elävä kristilisyys] … Det var viktigt för hans pappa att barnen lärde sig alfa- betet i skolan. Han lärde dem också att läsa på finska. Som han har för- stått följde söndagsbönen Svenska kyrkans gudstjänstordning [meänkieli: kaava]. Hans far tyckte inte att gudstjänsterna på svenska tilltalade honom, utan det skulle vara ”Kanaans språk” [meänkieli: Kaanan kieltä] som berörde en i hjärtat. Svenskan förblev ett främmande språk.54
52Intervju 98.
53Intervju 50.
54Intervju 102.
475
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
En annan man född på
Prästen äger nyckeln till kyrkan men laestadianerna nyckeln till himlen. Det är ju en viss skillnad.55
Bland intervjupersonerna finns några som uttrycker kritik mot Svenska kyrkan. En kvinna född på
Det tycker jag. Det är min personliga åsikt. De slänger ju ut en massa präster själva och hindrar dem från att bli prästvigda om de har en bibel- trogen uppfattning – så de borde nog börja titta på sig själva i stället.56
En annan kvinna, född på
Intervjuare: Vad är det i kyrkan som skapar känslan av främlingskap? Det är att man liksom lämnat Bibeln, lämnat traditioner.
Hon säger att Svenska kyrkan är så rik på traditioner och att det finns ”så många skatter att ösa ur”. På frågan om vad hon tänker om rela- tionen mellan kyrkan och väckelsen i dag säger hon:
Svenska kyrkan har haft svårt att suga upp väckelserörelserna. Hon be- rättar att laestadianismen i dag är mycket splittrad. Hon ser med stor sorg att
På frågan om detta också skulle kunna leda till att man har svårt att se det goda för att man inte är där [i kyrkan], svarar hon:
Ja. Väckelsen ser inte det goda i Svenska kyrkan och Svenska kyrkan ser inte det goda i väckelsen.57
55Intervju 143.
56Intervju 134.
57Intervju 140.
476
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
Av de ganska få intervjupersoner som nämner relationen till Svenska kyrkan går det inte att få någon entydig bild av relationen mellan Svenska kyrkan och den laestadianska rörelsen. Några intervjuperso- ner tycker inte att det finns någon motsättning medan andra uttrycker att de tycker att det finns en större splittring i dag än det fanns förr.
9.2.6Sammanfattning
Laestadianismen fick starkt fäste i minoritetsområdet från mitten av
Väckelserörelsen erbjöd minoriteten en annan identitet än den som förmedlades från statskyrkans håll och som utgick från värder- ingar som innebar att man såg ner på minoritetens kulturella särdrag. Laestadianismen satte värde på aspekter som var utmärkande för livet i minoritetsområdet vid den tiden. Särskilt betydelsefullt blev väckelse- rörelsens syn på finska som det religiösa språket.
Intervjupersonernas berättelser vittnar samtidigt om att många laestadianer också hade en relation till kyrkan och att det inte var ovanligt att man besökte kyrkans gudstjänster. I de intervjuer där laestadianismen tas upp, uttrycker några intervjupersoner att de tycker att polariseringen mellan dem som tillhör väckelserörelsen och dem som inte gör det har ökat under senare tid, att det var mer samman- hållning inom minoriteten förr, oavsett religiös tillhörighet.
9.3Kyrkan i nationalismens tjänst
Följande avsnitt tar upp de viktiga händelserna i samhället i samband med nationalismens framväxt i minoritetsområdet och kyrkans roll under perioden 1800 till mitten av
Som nämnts tidigare har kyrkan historiskt haft ett stort ansvar för folkbildningen. Under lång tid var studiet av religiösa texter en så stor del av skolundervisningen att religions- och utbildningsväsende är svåra att hålla isär. En genomgång av kyrkans inställning och agerande i förhållande till minoriteten under 1800- och
Avsnittet beskriver kyrkans förändrade inställning till minoriteten
–från reformationens tillåtande pluralistiska hållning till en nationa-
477
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
listisk, monolingvistisk ideologi som statskyrka. I den del som när- mare beskriver kyrkans nationalistiska period
Avsnittet bygger i stora delar på den rapport som kyrkohistori- kern Urban Claesson tog fram på uppdrag av kommissionen: Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser – en studie av svensk nationalism och dess kyrkliga härförare i Luleå stift.
9.3.1Kyrkans inflytande över skolan
Skolrådet hade den lokala ledningen för folkskolorna under 1800- talet. Det var ofta präster som var ordförande i skolråden, särskilt i socknarna på landsbygden. Genom 1862 års kommunalreform ersattes socknarna av kommuner; dels borgerliga, dels kyrkliga kommuner. Folkundervisningen hamnade under de kyrkliga kommunernas ansvar.
Domkapitlet och länsstyrelsen hade ansvar för de folkskolor och läroverk som ingick i respektive stift. Domkapitlet var stiftets admi- nistrativa organ, som fördelade statsbidrag, fastställde regler och före- skrifter.
På nationell nivå fanns Folkskoleinspektionen, som hade ansvar för att granska det lokala skolväsendet.58 De folkskoleinspektörer som utsågs var ofta präster. En statlig skolmyndighet – Folkskole- överstyrelsen – inrättades 1914 och i samband med det skildes folk- skolan formellt från kyrkan.59
9.3.2Reformationen – att förmedla tron på folkspråk
Kännetecknande för den reformatoriska traditionen var att tron skulle göras tillgänglig på folkets eget språk. Alla skulle ha vissa religiösa kunskaper för att vara goda kristna och detta uppnåddes genom att man kunde ta del av de religiösa texterna på sitt språk.
58Folkskoleinspektionen inrättades av Ecklesiastikdepartementet 1861. Byrån hade ansvar för övergripande planering av administration och pedagogik liksom kontrollverksamhet. Elenius 2001, s. 17 och
59Elenius 2001, s. 16.
478
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
Sverige var under 1500- och
Under
Även efter det att Sverige förlorat Finland och minoritetsområdet delades 1809 fortsatte många boende i området att gå till sin vanliga kyrka, trots att den efter freden låg på andra sidan riksgränsen. Kyrko- livet höll på så sätt befolkningen i minoritetsområdet samman. Den laestadianska väckelsen, som uppstod i mitten av
Historikern Lars Elenuis beskriver perioden 1560 till 1870 som den kulturbevarande nationalistiska perioden, som alltså känneteck- nades av en tillåtande hållning till folkspråken och där trosutövningen stod i fokus. Språket hade inte något stark symboliskt värde utan betraktades först och främst som ett verktyg för att föra ut, ta till sig och praktisera religion på.
9.3.3Den kyrkliga paradoxen
Synen på språkets betydelse i skolundervisningen kom dock att änd- ras i Härnösands stift i och med att Lars Landgren tillträdde som biskop år 1876. Landgren förespråkade en enspråkig folkskola för svenskspråkiga, samer och meänkielitalande, där svenska var under- visningsspråk. Den
60Claesson, Att genom Svenska kyrkan återerövra Sverige inom sina gränser – en studie av en svensk nationalism och dess kyrkliga härförare, s. 1 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
61Claesson, s. 2 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
62Claesson, s. 3 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68, Elenius 2016, s.
63Aro 2018, Ette tohtia olla oma itte – samtalsbok om språk, tro och identitet i Tornedalen, s.
479
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
Inom gudstjänsterna levde dock den reformatoriska idén om att förkunna Guds ord på kyrkobesökarnas modersmål kvar. Även efter det att man gått över till svenska som undervisningsspråk i folkskol- orna, fortsatte församlingarna i minoritetsområdet att hålla guds- tjänst på finska och på svenska. Man arbetade dessutom aktivt för att anställa samisk- och meänkielitalande präster i de nordliga stiften.
Försvenskningen var alltså inte lika stark i kyrkliga sammanhang som i skolorna, även om det var kyrkan som hade ansvar över båda verk- samheterna.64 Lars Elenius beskriver kyrkans förhållningssätt under perioden 1870 till slutet av
–att det fanns två parallella paradigm där man å ena sidan arbetade för att i viss mån behålla minoritetens språk inom den praktiska religionsutövningen och å andra sidan ville tvinga in minoriteten i en nationalistisk enspråkighetsnorm med svenska i fokus inom utbild- ningsväsendet.65
9.3.4Kyrkans försvagade ställning
Från sekelskiftet ändrades alltså synen på språket och man antog en nationalistisk förståelse av språkets roll inom skolundervisningen. Detta skedde under en period då kyrkans funktion var under föränd- ring. Fram till slutet av
I och med industrialismen, befolkningsökningen och den nya kapitalistiska ekonomin började fler människor lönearbeta utanför hushållet och de nya folkrörelserna började växa fram. Arbetarrörel- sen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelser blev representanter för folkets olika intressen och tog därmed delvis över kyrkans roll som samlande kraft.
I förhållande till arbetarrörelsen uppfattades kyrkan snarast som konservativ. Under
64Claesson, s. 5 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
65Elenius 2016, s. 472.
480
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
lingen ledde till att engagemanget för kyrkan avtog, vilket ledde till en försvagad ställning för kyrkan.
9.3.5Den nya folkkyrkan
De nationalistiska strömningarna under slutet av
Den nya folkkyrkan skulle erbjuda människor en ny gemenskap genom medborgarskapet, och inom ramarna för en stark statskyrka, i stället för att söka sig till de uppsplittrade väckelserörelserna. Idéen med den nya folkkyrkan var också att bli en social och språklig resurs som skulle integrera befolkningen i norr med nationen Sverige.
Utifrån ett teologiskt perspektiv var kyrkan präglad av en ny ide- ologisk utveckling kopplad till moderniseringen i samhället. Genom att öppna dörren mot en modern vetenskaplig teologi där den natio- nella identiteten stod över alla andra identiteter, hoppades man kunna skapa en folkkyrka som alla, oavsett klasstillhörighet, kunde vara en del av. Statens och kyrkans intressen av att ena folket sammanföll, och nationalismen skapade därmed en ny slags legitimitet för kyrkan.66
9.3.6Biskop Landgren och hotet från laestadianismen
Redan i det herdabrev67 som Lars Landgren skrev när han installerades som biskop i Härnösands stift 1876 har han fokus på folkbildningen. Landgrens hjärtefråga var att bygga ut den allmänna folkskolan och att göra folket politiskt medvetet. Han visade särskilt stort intresse för den finskspråkiga befolkningen i minoritetsområdet, och åkte på flera resor dit under sin tid som biskop, något som var ovanligt vid den tiden.
Landgren såg med oro på laestadianismens starka fäste i minori- tetsområdet. Han motsatte sig de känslosamma predikningarna och betoningen på det talade ordet eftersom detta ansågs stå i strid med
66Claesson, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
67Ett herdabrev är en skrivelse där en biskop uttalar sig i aktuella teologiska, kyrkliga och sam- hälleliga frågor (källa: Nationalencyklopedin).
481
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
folkskolornas mer klassiska bildningsideal och den kristna läran. Landgren var också orolig för fennomanerna och det ryska inflytan- det över den finsktalande befolkningen i minoritetsområdet.68
Lars Landgren ville bryta laestadianismens inflytande i minori- tetsområdet med hjälp av det svenska språket och kulturen.69 Under
9.3.7Prästen P.O Grape – en länk mellan väckelse och kyrka
Som tidigare nämnts var kyrkans förhållningssätt till språkfrågan mot- sägelsefull. Medan man drev en tydlig försvenskningspolitik inom skolväsendet, tillät man i det religiösa livet användningen av minori- tetsspråk.
Kyrkans kluvna språkpolitiska hållning i minoritetsområdet perso- nifieras kanske tydligast av kyrkoherde Pehr Olof Grape
Grape hade en motsägelsefull roll i förhållande till assimilerings- politiken. Som präst i kyrkan samarbetade han med Landgren i att införa svenska som obligatoriskt undervisningsspråk i de statliga folk- skolorna i minoritetsområdet. Samtidigt engagerade han sig i att behålla småskoleseminariet i Haparanda, och inte flytta det till svenskspråkiga Kalix eller Luleå, vilket skulle ha utgjort ett led i försvensknings- processen. Småskollärarseminariet grundades 1874 med målet att ut- bilda lärare med kunskaper i finska och samiska. Att behålla det i Haparanda blev alltså ett sätt att skydda det finska språket.
Grape var född i ett laestadianskt hem, och blev laestadiansk väckelsepräst med ett stort engagemang för utbildningsfrågor. Han var landstingspolitiker samtidigt som han var engagerad som folk- skoleinspektör. Därmed lyckades Grape kombinera två till synes oför- enliga roller: å ena sidan var han laestadiansk väckelsepräst som ut- övade och försvarade de laestadianska idealen där finskan var central,
68Elenius, Statlig minoritetspolitik för språklig assimilering – historisk bakgrund till skol- och språkpolitiken i Tornedalen samt genomgång av tidigare gjord forskning, (a), s. 23 i Tolv tema- tiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
69Elenius 2008, Guds ord på meänkieli och samiska – kyrkan och språkpolitiken under fyra bis- kopar, i Norrbottens museums årsbok 2008, s.
482
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
åandra sidan drev han i sin roll som folkskoleinspektör och präst i Svenska kyrkan försvenskningen framåt i skolväsendet.
Grape var djupt engagerad i folkskoleväsendets uppbyggnad i minoritetsområdet. Han satt som ledamot i landstinget samtidigt som biskop Lars Landgren, som han hade ett nära samarbete med. Som väckelsepräst och präst i Svenska kyrkan blev Grape en viktig länk till väckelserörelsen för kyrkans företrädare, och därför någon man be- hövde hålla sig väl med från kyrkans sida. Eftersom man från kyrkans sida upplevde att väckelserörelsen hade separatistiska drag fanns det en rädsla för splittring men också en upplevelse av hot gentemot den nationella samhörigheten. Trots detta verkar båda sidor ha haft för- troende för Grape.
Ett tydligt tecken på det förtroende Grape åtnjöt var att prinses- san Eugénie kontaktade honom för ett missionssamarbete bland samer i Norrbotten. I brevväxlingen med prinsessan, som till en början ut- tryckte skepsis mot väckelsens känslosamma trosutövning, försva- rade Grape väckelsens sätt att utföra bikt, predikan och bönemöten. Tack vare den kungliga kontakten och engagemanget stärktes väck- elserörelsens ställning.
Grape var alltså engagerad i folkbildningsfrågor. I sin roll som folk- skoleinspektör drev han på assimileringen i minoritetsområdet, bl.a. genom sitt samarbete med biskop Landgren om inrättandet av stats- skolorna 1888 (se nedan) men han samarbetade även med efterföljande biskopar. Grape var således en stark förespråkare för införandet av svenska som undervisningsspråk i minoritetsområdet och arbetade aktivt för den saken.
9.3.8Statsskolor inrättas
År 1888 inrättades fyra statsskolor i minoritetsområdet, vilka finan- sierades av staten under villkoret att undervisningen hölls på svenska. Som tidigare nämnts var biskop Landgren drivande i detta, tillsam- mans med bland andra Grape. Två av statsskolorna placerades i byar som låg på gränsen till Finland, och utgjorde därmed en slags språk- gräns.70 Statsskolor etablerades sedan också på andra platser.
70Elenius (a), s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
483
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
Ett resultat av denna etablering var att det lokala styret (kommu- nen) förlorade kontrollen över skolorna. I stället var det domkapitlet med Landgren som biskop som styrde över läroplaner, läromedel, rekrytering av lärare och andra viktiga frågor.71
Landgren flyttade alltså fram positionerna ordentligt i försvensk- ningsprocessen genom den skolpolitik han företrädde. Den helsvenska undervisningsmetod som skolorna använde sig av fick stort genom- slag.72 Först i och med hemspråksreformen 1977 fick minoriteten en formell rätt att få undervisning i meänkieli i skolan.
Att lyfta den moraliska nivån genom bildning var Landgrens mest uttalade mål. Han inställning var samtidigt att detta bara kunde göras om minoriteten integrerade sig i det svenska samhället och lärde sig svenska. Försvenskningen och assimileringen var alltså snarare medel för att nå målet än målet i sig för honom. Trots att Landgren ofta benämns som arkitekten bakom försvenskningspolitiken, arbetade han samtidigt för att upprätthålla det finska språket inom gudstjänst- verksamheten. Vid några tillfällen uttryckte han oro för att det var svårt att rekrytera finskspråkiga präster.73 Landgren utgjorde alltså själv ett exempel på den ambivalenta hållning kyrkan hade i språk- frågan, precis som Grape.
9.3.9Tidskriften Det nya Sverige och unghögern
Tidskriften Den Nya Sverige som kom ut med sitt första nummer 1907 utgjorde en stark motor i den nya nationalistiska rörelsen. Adrian Molin, som var tidskriftens grundare och redaktör, hade en tydlig agenda att ”återerövra Sverige inom Sveriges gränser”. Detta var sär- skilt aktuellt i och med unionsupplösningen med Norge 1905.
Tidskriften tog upp sociala, politiska och religiösa frågor. Det idé- politiska program som Molin presenterade i det första numret hand- lade bl.a. om att skapa en ny roll för kyrkan som ”andlig bas” i det nya Sverige. Nationen skulle, enligt Adrian Molin, byggas utifrån en andlig och en materiell dimension. Minoritetsområdet spelade en nyckelroll för att realisera båda dessa dimensioner. Norrlands natur- resurser behövdes för den materiella grunden som innebar moder- nisering och industrialisering. Men befolkningen i minoritetsområdet
71Aro 2018, s. 35.
72Elenius (a), s. 61 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
73Aro 2018, s.
484
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
behövde också erbjudas andlig gemenskap som del av en folkkyrka inom en stark, enad nation.
Unghögern och ungkyrklighet
Den ideologiska grunden bakom tidskriften var en ny rörelse som kallades unghögern. Kännetecknande för inriktningen var att den i grunden var konservativ, men samtidigt förespråkade sociala reformer. Genom att tillmötesgå arbetarklassens krav på t.ex. allmän rösträtt, ville man skapa legitimitet för sin politik. En av förgrundsgestalterna för unghögern var, utöver Adrian Molin, Rudolf Kjellén, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och Vitalis Norström, pro- fessor i filosofi vid samma universitet.74
Det övergripande syftet var att ena nationen och att skapa sam- hörighet genom det svenska språket och kulturen. Visionen om en ny folkkyrka fick starkt gehör hos yngre representanter från kyrkan, som i början av seklet upplevde en försvagning av kyrkans position. Unghögern samlade ungdomar från olika folkrörelser till stora ung- domsmöten, där den övergripande visionen var en ung, enad nation, vilket ledde till framväxandet av ungkyrkligheten som alltså delade unghögerns nationalistiska projekt.
Den nya Sverige och skribenter från Luleå stift
Företrädare för Luleå stift bidrog genom åren med texter och enga- gerade sig på olika sätt i tidskriften Det nya Sverige. Till de som skrev i tidskriften hörde bland andra J.A Eklund, biskop i Karlstad stift, Nathan Söderblom, biskop i Uppsala stift (senare ärkebiskop), samt Olof Bergqvist, biskop i Luleå stift. Eklund uppmanade i sina texter nationen att enas på nytt efter unionsupplösningen och såg det som kyrkans roll att arbeta för svenska folkets kristna bildning. Även Söderblom lyfte fram kyrkans roll i den moderna staten och faran i att låta religionen bli en privatsak. Båda skribenterna poäng- terade betydelsen av bandet mellan stat och kyrka, och kyrkans fost- rande roll.75
74Claesson, s. 17 i Tolv tematiska forskarrapporter i SOU 2023:68.
75Claesson, s.
485
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
Carlgren om modernitet och det finska språket som hot
Albert Carlgren, stiftsnotarie i Luleå stift, hade en särskilt aktiv roll i tidskriften och var under många år medarbetare till Molin. År 1910 blev Carlgren redaktionellt ombud för tidskriften i Norrland.
I en artikel 1908 uttryckte Carlgren sin kritik mot utbildnings- systemet som han ansåg inte räckte till för de stora behoven i norr. I samband med det gav han också uttryck för en cynisk inställning till befolkningen i minoritetsområdet:
Här renodlas i väldiga mått bredvid hvarandra motsatserna – öfverkultur, naturens rikedom och den modernaste industrialism sida vid sida med en primitivitet, en fattigdom och en oföretagsamhet och oförmåga att tillgodogöra sig möjligheterna, hvarom man söderöfver gemenligen icke har en aning.76
I senare artiklar, publicerade 1915 och 1919, fokuserade Carlgrens be- skrivningar av minoriteten och minoritetsområdet på behovet av att bryta områdets isolering med hjälp av järnvägsutbyggnad och gruv- brytning. Det finska språket beskrevs som ett hinder för integration.
I Carlgrens skildringar av minoriteten finns också omdömen fär- gade av tidens rasbiologiska ideologi. Han skriver bl.a. att intelligens- nivån inte är lägre i minoritetsområdet än i andra delar av landet, men ger samtidigt en beskrivning av ”svenskfinnarna” som tröga, oföre- tagsamma och med ett bristande känsloliv, med undantag av det som kommer fram i samband med religionsutövning. Om laestadianism skriver Carlgren att den gjort minoriteten till ett religiöst folk men be- skyller den samtidigt för att ha skapat glädjelöshet med sina stränga levnadsregler.77
Den felaktiga bilden av att minoritetsområdet från början varit svenskspråkigt men senare förfinskats, återkommer också i tidskriften (se avsnitt 9.3.13).
9.3.10Förstatligande och ökad kontroll
I samband med att de fyra statliga folkskolorna etablerades 1888 fick domkapitlet i Härnösand (förflyttat till Luleå domkapitel efter dess inrättande 1904) ansvaret för dessa skolor, vilket medförde att kyr-
76Claesson, s. 27 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
77Claesson, s.
486
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
kans inflytande blev större i minoritetsområdet än i övriga delar av landet. I samband med att dessa skolor etablerades infördes svenska som undervisningsspråk. Kommunerna hade då inte möjlighet att erbjuda undervisning på finska längre eftersom alla beslut om under- visningen fattades av staten.78
Kyrkans inflytande inom skolväsendet var alltså under
Den organisatoriska sammanflätningen av utbildningsinsatserna med domkapitlet och länsstyrelsen som regionalt styrande instans kan beskrivas som en skräddarsydd modell för staten och kyrkan att få kontroll över området och befolkningen. Målsättningen var att in- föra svenskt språk och svensk kultur i minoritetsområdet.80
9.3.11Luleå stift – att stärka det andliga gränsförsvaret
Som nämnts tidigare inrättades Luleå stift 1904, efter en delning av Härnösands stift. Stiftsdelningen drevs bl.a. av biskop Martin Johansson under åren kring sekelskiftet. Johansson argumenterade för att en stiftsdelning behövdes för att det nya stiftet (Luleå stift) skulle kunna koncentrera sig på utmaningen som väntade i det ”förfinskade Norr- land”. Genom svenskundervisning skulle man knyta den meänkieli- talande befolkningen närmare den svenska nationen. Som tagits upp i andra kapitel (se kapitel 7), hade inrättandet av det nya stiftet också försvarspolitiska syften. Det fanns en rädsla för att befolkningen i minoritetsområdet skulle känna större lojalitet med Finland, via det finska språket och kulturen och bli illojala mot den svenska staten. Man behövde därför större kontroll över utbildningsväsendet genom ett domkapitel som var placerat längre norrut, i Luleå.
Olof Bergqvist i dubbla roller
Luleå stifts första biskop blev Olof Bergqvist som tillträdde samma år som stiftet inrättades. Bergqvist kom att bli en mycket inflytelse- rik person i försvenskningsarbetet. Han styrde inte bara över dom-
78Elenius (a), s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
79Norlin och Sjögren 2016, Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900: Inflytande, vägval och konsekvenser, s.
80Elenius (a), s. 11 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
487
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
kapitlet (i sin roll som biskop) – under perioden
Rasbiologiska föreställningar
Under Bergqvists tid som biskop slog de rasbiologiska idéerna igen- om. Vad som med den tidens språkbruk benämndes som de samiska och
I det första numret av tidskriften Det nya Sverige sammanfattade Bergqvist vad han ansåg vara de största hindren för försvenskningen och några möjliga lösningar. Bergqvist tyckte sig märka en förfinsk- ning av områden som tidigare varit svensktalande, bl.a. förespråkade han att de ambulerande skolorna skulle tas bort eftersom barnen hann glömma svenska språket i de perioder då de inte undervisades och bara talade finska hemma. Bergqvist ville också se inrättandet av en fort- sättningsskola för att höja utbildningsnivån i minoritetsområdet, och lyfte också fram betydelsen av Tornedalens folkhögskola och arbets- stugorna för försvenskningsprocessen.82
Under Bergqvists tid skedde dock en del förändringar när det gäller kyrkans inflytande över skolan. Med den nya Folkskoleöver- styrelsens inrättande år 1914 flyttades det formella ansvaret för folk- skolan över från kyrkan till staten.83 I realiteten behöll dock kyrkan delvis makten genom de många kyrkliga representanterna som satt i olika utbildningsorgan.
81Elenius (a), s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
82Claesson, s.
83Elenius 2001, s. 301.
488
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
Luleå stifts inställning i språkfrågan
Som tidigare nämnts gynnades assimileringspolitiken av att folk- skolorna stod under direkt statlig kontroll. Att undervisningen och språkfrågan i minoritetsområdet var av största vikt för kyrkan är tydligt, detta kan man se inte minst utifrån de små detaljerna. Dom- kapitlet i Luleå använde sig t.ex. av styrmedel för att påverka lärar- kåren på individuell nivå. Särskilda lönetillägg kunde erbjudas den som tog anställning som lärare i minoritetsområdet. Ett cirkulär från Luleå domkapitel från 1917 visar att det dessutom betalades ut sär- skilda tillägg på lönen till vissa föreståndarinnor i arbetsstugorna i Tärendö, Vittangi, Pello, Korpilombolo, Nattavaara, Karesuando, Teurajärvi och Junosuando ”för vitsordat nit i meddelande av svensk språkkunskap”.84
Att svenska skulle användas i undervisning och på arbetsstugorna utgjorde alltså inte bara en tydlig norm utan fick konkret uppmunt- ran av kyrkan i form av t.ex. lönetillägg.
Bergqvist och striden om finska språket
När kyrkans inflytande över folkskolan minskade, i och med Folk- skoleöverstyrelsens inrättande 1914, skedde efterhand också föränd- ringar i språkpolitiken. Skolöverstyrelsen väckte frågan om huruvida folkskolorna i minoritetsområdet borde ha en egen undervisnings- plan med tanke på den språksituation som gällde i området. Ett antal lärare i minoritetsområdet krävde att finska skulle införas som val- bart ämne i fortsättningsskolan. Luleå domkapitel, lett av biskop Olof Bergqvist, motsatte sig detta.85
När förslaget lades fram i form av en proposition till riksdagen 1932 kunde Bergqvist blockera förslaget genom att hänvisa det till statsutskottet (där han själv var ledamot) som begärde att Ecklesiastik- departementet86, genom domkapitlet i Luleå, skulle inhämta syn- punkter från de lokala skolstyrelserna i minoritetsområdet. Skol- styrelserna var negativa till införandet av finska språket som ämne, och förslaget gick inte igenom.
84Uppgifter hämtade ur Luleå domkapitels cirkulär, nr 106. 1917. Skolarkivet i Hietaniemi, Över- torneå kommun.
85Elenius (a), s. 16 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
86Dåvarande Utbildningsdepartementet.
489
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
Kyrkans vilja att ta kontroll i språkfrågan kan ytterligare åskådlig- göras av det brev som domkapitlet i Luleå stift skickade till den lokala skolstyrelsen i Hedenäset i februari 1932. Av brevet, undertecknat av stiftssekreteraren, framgår att domkapitlet tidigare skickat en re- miss till den lokala skolstyrelsen där man ifrågasatt införandet av finska i fortsättningsskolan. Nu ville man från stiftets sida veta vilka av skol- styrelsens medlemmar som deltagit i skolstyrelsens svar på denna remiss.87 Det framgår inte hur skolstyrelsen besvarat remissen, men av stiftets förfrågan kan man ana att vissa ledamöter i skolstyrelsen inte haft samma inställning i språkfrågan som Bergqvist. Av brevet går inte heller att utläsa om liknande förfrågningar skickats till andra lokala skolstyrelser inom Luleå stift, men man kan åtminstone dra slutsatsen att det var viktigt för kyrkan att på individnivå känna till vilka som var för och vilka som var emot finskans införande i skolan.
När propositionen om finska i fortsättningsskolan lades fram igen 1935 argumenterade Bergqvist fortfarande emot, men den gången gick förslaget igenom och finska infördes som valbart ämne. Några år senare utnämndes William Snell till folkskoleinspektör i Torne- dalen. Också detta var Olof Bergqvist emot på grund av att Snell var både positiv till och engagerad för det finska språket i skolan. Inför- andet av finska som valbart ämne signalerade också att en omsväng- ning skett i synen på språket.
9.3.12Konfirmation på finska överges
Som beskrivits ovan hade Svenska kyrkan en mer tillåtande hållning till användningen av minoritetsspråk i religiösa sammanhang. Kon- firmandundervisningen i minoritetsområdet innebär dock ett undan- tag från den hållningen.
Ungdomarna i minoritetsområdet konfirmerades under den aktu- ella perioden enligt kyrkans ordning, och fram till i början av 1900- talet hölls konfirmationsundervisningen på finska. I samband med att svenska infördes som undervisningsspråk i skolan blev det dock vanligare att också nattvardsskolan hölls på svenska. Avvecklingen av konfirmandundervisning på finska skedde snabbt. Fortfarande 1905 undervisades 62 procent av konfirmanderna i minoritetsområ-
87Till Skolstyrelsen herr Ordförande, Hedenäset [brev från Luleå domkapitel, stiftssekreteraren till den lokala skolstyrelsen i Hedenäset, daterat den 26 februari 1932]. Skolstyrelsen, inkom- mande och utgående handlingar, Hietaniemi skolarkiv, Övertorneå kommun.
490
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
det på finska, men från och med 1921 genomfördes all undervisning på svenska.88
Under hela
9.3.13Finnbygdsutredningen och nomadskolereformen
Under de två första decennierna av
Finnbygdsutredningen – finska i undervisningen tas bort
De ökade politiska spänningarna mellan Sverige och Ryssland i bör- jan av
Utredningen, kallad Finnbygdsutredningen,90 leddes av biskop Olof Bergqvist och kom att handla om mer än enbart skolfrågor. Snarare kom den att bli ett argument för att svenska Tornedalen skulle tillhöra Sverige – inte Finland.91 Utredningen, som lades fram 1921,
88Slunga 1965, Staten och den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen, s. 140.
89Aro 2018, s. 65.
90Betänkande och förslag rörande folkskoleväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län, 1921 (Finnbygdsutredningen).
91Under tiden för Finnbygdsutredningen pågick en strid om huruvida Åland skulle tillhöra Sverige eller Finland. Finska nationalister argumenterade för att om Åland skulle tillhöra Sverige så borde den svenska sidan av Tornedalen tillhöra Finland (källa: Elenius, s. 12 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68).
491
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
presenterade nämligen olika argument som skulle visa att minoritets- området från början varit bebott av svensktalande som med tiden blivit förfinskade, vilket var en felaktig slutsats.92 Utredningen kom fram till att befolkningen i minoritetsområdet överlag var positiv till att lära sig svenska, och föreslog att enbart svenska skulle användas i undervisningen medan finska som hjälpspråk skulle tas bort.93
Kritik mot utredningens slutsatser
Alla ledamöter höll dock inte med om de slutsatser som lades fram i Finnbygdsutredningen. Agronomen W. L. Wanhainen var en av de ledamöter som reserverade sig mot förslagen. Han menade att de möten som hållits för att kartlägga folkopinionen hade haft en över- representation av lärare, präster och skolrådsledamöter, dvs. perso- ner som redan var positiva till svenska som skolspråk, medan vanligt folk inte fått komma till tals. Wanhainen menade att befolkningen i minoritetsområdet inte var så positiva till svenska som undervisnings- språk som utredningen ville låta påskina.94 Han argumenterade för att finska även fortsättningsvis skulle få användas parallellt med svens- kan eftersom barnen annars riskerade att förlora både känslan för sin kultur och för sin tro.
Flera delade Wanhainens kritik, bl.a. flera skolrådsordföranden samt kyrkoherden i Korpilombolo P.O Petterssån.95
Namnbyte osynliggjorde minoriteten
Baserat på det Finnbygdsutredningen kom fram till om den för- finskade befolkningen i minoritetsområdet föreslog domkapitlet i Luleå att det särskilda statsanslaget till minoritetsområdet skulle byta namn. Förslaget var att byta från dåvarande ”försvarsanslaget till be- främjande av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter boende finnar” till ”försvarsanslaget angående folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter”.96 I samband med 1924 års proposition om skolväsendet i Tornedalen genomfördes namnföränd-
92Elenius (a), s.
93Elenius (a), s. 14 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
94Aro 2018, s.
95Aro 2018, s. 66.
96Finnbygdsutredningen 1921, s. 348‒349.
492
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
ringen, som skulle indikera en betoning av det säkerhetspolitiska hotet i öst, men manifesterade också att man inte längre ville beskriva be- folkningen i minoritetsområdet som finnar. Namnet fanns kvar till 1965 och anslaget avskaffades 1968.97
9.3.14Nomadskolereformen och osynliggörande av minoriteten
Vid sekelskiftet började det växa fram en allt tydligare kulturhierarkisk syn på minoriteterna. Den samiska kulturen betraktades som något ursprungligt och outvecklat medan den svenska stod för civilisation och modernitet. Vidare etablerades rasbiologiska idéer om så kallad rasblandning som förespråkade att olika folk skulle hållas åtskilda.
I slutet på
–man ville utnyttja de resurser som fanns tillgängliga i de geogra- fiska områden där samerna bodde, men samtidigt undvika den sociala utslagning som man befarade skulle bli resultatet om samerna tving- ades ge upp rennäringen.
På initiativ från domkapitlet i Luleå uppstod en debatt om hur det samiska skolväsendet skulle organiseras. Från domkapitlets sida argu- menterade man för att barn till nomadiserande samer skulle under- visas i särskilda ambulerande skolor, s.k. nomadskolor,98 medan bo- fasta samer skulle undervisas i den ordinarie folkskolan tillsammans med övriga,
Nomadskoleutredningen resulterade i inrättandet av nomadskolan 1913 och byggde på en föreställning om att de nomadiserande samerna inte skulle gå att integrera i det svenska levnadssättet. I nomadskolan skulle de få den grundläggande utbildning de ansågs behöva för att leva ett liv med renskötsel i fokus. De bofasta samerna menade man hade bättre förutsättningar att integreras in i det svenska, och uppnå
97Elenius (a), s. 13 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
98Nomadskola är en tidigare benämning på de särskilda skolor som inrättades för nomadise- rande svenska samers barn (källa: Nationalencyklopedin).
493
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
”full civilisering”.99 Det faktum att undervisningen i nomadskolan skulle ske på svenska kan tyckas vara en paradox i sammanhanget.
Minoriteten kategoriserades som
Nomadskolereformen kom att skapa en skiljelinje mellan vem som skulle betraktas som renskötande och därmed same, och de övriga som följaktligen skulle ses som kulturellt svenska.100 Därmed bidrog refor- men till att osynliggöra andra minoriteter i förhållande till samerna. Tornedalingar, kväner och lantalaiset blev i och med den strikta upp- delningen kategoriserade som
Nomadskolan fanns kvar fram till 1962 då den omorganiserades. I samband med det fick samiska föräldrar själva välja om de ville pla- cera sina barn i nomadskola, där undervisning på samiska ingick, eller i en helt svenskspråkig skola. Föräldrar som tillhörde tornedalingar, kväner och lantalaiset fick ingen sådan möjlighet trots att de var be- tydligt fler än samerna. I kontrast till de initiativ som togs från kyr- kan och staten vad gäller bevarandet av det samiska språket och den samiska kulturen gjordes inget motsvarande som visade att man såg värdet av tornedalingars, kväners och lantalaisets kultur.
Minoritetens rennäring osynliggjordes
Följden av att den nomadiserande rennäringen användes som skilje- linje mellan de två kategorierna ”same” respektive
99Persson, Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar av tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige, s. 56 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
100Elenius 2016, s. 489.
101Elenius 2016, s. 489.
494
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
beteslagen 1886 fick alltså sin logiska fortsättning med inrättandet av sameskolan 1962. Det gäller även rätten till jakt och fiske som följer på rennäringsrätten och som också är en viktig del av minoriteten identitet, såväl historiskt som i dag (mer om markfrågor i kapitel 8.)
9.3.15Kyrkans inflytande minskar
Formellt och på nationell nivå skiljdes alltså skolan från kyrkan redan 1914, i samband med att den nybildade myndigheten Folkskole- överstyrelsen tog över ansvaret för folkskolan. I realiteten kvarstod dock kyrkans inflytande genom att präster fortfarande fanns kvar i olika lokala organ inom skolväsendet.
Under de första decennierna av
Under 1930- och
9.3.16Omsvängning mot en mer tillåtande språkpolitik
När Bengt Jonzon tillträdde som biskop i Luleå stift 1938 hade Sverige och Finland börjat närmat sig varandra. En symbol för detta var att utrikes- och utbildningsministrarna i de båda länderna genomförde en gemensam resa i minoritetsområdet samma år för att visa att på enighet och gemenskap.105
102Aro 2018, s.
103Elenius 2001, s.
104Elenius 2016, s. 490.
105Elenius 2008, s. 245.
495
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
Internationellt hade minoriteters rättigheter börjat uppmärksam- mas, och Jonzon hade en helt annan inställning till minoriteterna och språkpolitiken än hans föregångare. Han engagerade sig bl.a. för in- rättandet av en samisk folkhögskola, i syfte att samerna skulle kunna stärka sin kulturella särart.
Jonzons inställning var att samerna, liksom finnarna, skulle få be- hålla sin egen kultur samtidigt som de var svenska medborgare med samma rättigheter och skyldigheter som andra.106 Den inställningen liknar i stort kyrkans och statens syn på de nationella minoriteterna och det mångkulturella samhället i dag.
1940 gick driften för de statliga folkskolorna i minoritetsområdet över till skolmyndigheterna. Domkapitlet hade därmed inte längre någon beslutsrätt över dem. Men kyrkans inflytande fanns kvar på olika sätt även efter detta. Domkapitlet hade t.ex. kvar styret över nomadskolan en tid, och fortfarande under
Frågor som rörde mänskliga rättigheter blev alltmer uppmärksam- made i Europa, bl.a. genom bildandet av FN och Europarådet under slutet av
Behovet av meänkieli och finska uppmärksammas
Den insats som fick störst betydelse för tornedalingar, kväner och lantalaiset under Bengt Jonzons tid som biskop var en statlig utred- ning om den kyrkliga verksamheten bland den samisk- och finsk- talande befolkningen i Norrbotten som Jonzon 1954 fick i uppdrag av Ecklesiastikdepartementet att genomföra.
Upprinnelsen till utredningen var en motion till kyrkomötet året innan. I motionen påpekades att det fanns ett behov av en ökad an- vändning av samiska som gudstjänstspråk i norra Lappland. Eftersom man ansåg att samma sak gällde finskan så inkluderades båda språken i uppdraget.108
106Elenius 2008, s. 248.
107Elenius 2016, s. 491.
108Elenius 2008, s.
496
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
Utredningens resonemang kan ses som ett bevis på den omsväng- ning i synen på minoriteternas språk och kultur som skett. Argumen- tationen för betydelsen av samiska och finska som gudstjänstspåk samt behovet av att rekrytera fler präster med kunskaper i språken, är talande för detta. För finskans del lyftes betydelsen av språket i skolan fram. I den del av utredningen som uppehåller sig vid finska språket i kyrkans verksamheter, heter det:
Det är visserligen ur praktisk och medborgerlig synpunkt angeläget och tacknämligt att ungdomen genom skolan lär sig svenska. De äldres ange- lägenhet att så skall ske har ofta betygats. Det är å andra sidan beklagligt, att skolan på intet sätt vårdar sig om barnets finska modersmål. Detta kan för deras del icke följa den allmänna kulturutvecklingen och därmed bli en verklig brygga mellan finsk och svensk kultur utan sjunker ned till en olitterär och kulturellt torftig
Det kritiska resonemanget mot finskans undanskymda roll i under- visningen visar på omsvängningen i synen på det finska språket, även i förhållande till skolan. Sättet att peka på språkklyftan mellan gene- rationerna och värdet av att behålla och utveckla det finska språket för dess eget kulturella värde liknar det resonemang som ligger till grund för revitaliserande insatser inom dagens minoritetspolitik. Ut- redningen kan alltså sägas peka framåt mot en ny tid och en ny syn på värdet av minoritetens språk och kultur. Kyrkan, via biskop Bengt Jonzon, var alltså delaktig också i denna ideologiska omsvängning.
9.3.17Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan sägas att det fanns en kontinuitet i den natio- nalistiska hållning kyrkan hade gentemot tornedalingar, kväner och lantalaiset under perioden
109Utredning rörande den kyrkliga verksamheten bland den lapska och finsktalande befolkningen, Ecklesiastikdepartementet 1958, s.
497
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
Samtidigt präglades kyrkans roll av en paradox i förhållande till denna utveckling. I förhållande till skolan agerade kyrkan i sin roll som statskyrka, som på statens vägnar drev igenom en assimileringspolitik. I den kyrkliga verksamheten behöll man en betydligt mer pluralistisk hållning där minoritetsspråket fick ta plats, och assimileringssträvan- den inte hade samma betydelse.
Kyrkans företrädare var delaktiga i flera statliga sammanhang som påverkade minoriteten negativt, bl.a. i Finnbygdsutredningen, och medverkade därmed till att sprida en felaktig historieskrivning om minoritetsområdet som ursprungligt svenskt. Utredningens resultat skulle i efterhand kunna tolkas som ett försök att skriva ut minori- teten ur den historia som kopplas till minoritetsområdet. Kyrkans delaktighet i Nomadskolereformen innebar snarare en underlåtenhet att se minoritetens särdrag och koppling till rennäringen, ett perspek- tiv som kom att få stora konsekvenser för minoritetens identitet, ren- närings- och markrättigheter. Även om intentionen inte var att osyn- liggöra minoriteten i denna del blev resultatet ändå det i ett längre perspektiv.
I nationalismens namn uttalade sig kyrkans företrädare på ett ned- värderande sätt i förhållande till minoritetsområdet och minoriteten i olika forum och genom olika kanaler.
Enskilda präster, biskopar och kyrkoherdar utnyttjade i många fall möjligheten att agera för den sak de ansåg vara rätt – t.ex. att införa svenska som obligatoriskt skolspråk. Men det är också tydligt att de var en del av den tidsanda de verkade i. Kyrkans företrädare påverka- des naturligtvis också av och var en del av samhället och dess normer.
I vissa fall, som i uppbyggnaden av folkskolorna och arbetsstugorna i minoritetsområdet, är det svårt att veta vilka motiv som egentligen låg till grund för enskilda prästers agerande. Lars Landgren verkade t.ex. ha haft en ärlig drivkraft i att folkbilda, men hans handlingar ledde till en förstärkt assimilering som i sig byggde på en nedvärderande syn av minoriteten och minoritetsområdet.
Även om det bland vissa företrädare för kyrkan fanns ett äkta enga- gemang för både minoritetsområdets utveckling och dess befolkning, ledde agerandet i försvenskningens namn till att man behandlade mino- riteten som en underutvecklad del av befolkningen som inte visste sitt eget bästa. Samtidigt visar historien att det fanns kyrkliga företrä- dare, som biskop Bengt Jonzon, som i ett senare skede medverkade till att lyfta fram minoritetens språk och kultur på ett positivt sätt.
498
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
9.4Kyrkans ansvar för arbetsstugorna
Följande avsnitt handlar om kyrkans roll i samband med inrättandet och driften av arbetsstugor i minoritetsområdet under den aktuella perioden. I avsnittet beskrivs bl.a. hur kyrkans företrädare var invol- verade i arbetsstugornas kristna fostran och hur kyrkan genom in- samling av rikskollekt spred en cynisk bild av minoriteten. Avsnittet tar också upp exempel på hur vistelsen i arbetsstugan kunde innebära att man osynliggjorde och omöjliggjorde de laestadianska barnens trosutövning.
9.4.1Arbetsstugorna i minoritetsområdet
Som nämnts i tidigare kapitel (se kapitel 7), etablerades de första arbetsstugorna i Norrbotten 1903 i syfte att ge mat och fostran till barn som levde under fattiga förhållanden och som hade långt till skolan. Från
Till skillnad från i andra delar av landet bestod arbetsstugorna i Norrbotten av internat där barnen bodde under långa perioder och fostrades i svenskt språk och kultur. Totalt fanns 21 arbetsstugor i Norrbotten, framför allt i minoritetsområdet110
Intervjupersonernas berättelser om vistelser i arbetsstugorna vitt- nar om hemlängtan, förbud att tala minoritetsspråket, olika former av bestraffningar från föreståndarinnorna och stigmatisering från det omgivande samhället. Andra beskriver goda minnen av vistelsen (mer om arbetsstugorna och intervjupersonernas erfarenheter i kapitel 7).
9.4.2Kyrkans formella representation
Kyrkans roll under arbetsstugornas uppbyggnadsfas är inte helt klar- lagd, men det är fastlagt att ansvaret från början vilade på länsstyrel- sen men kort senare flyttades till domkapitlet. Arbetsstugornas verk- samhet styrdes av lokalkommittéer som enväldigt bestämde vilka barn som skulle placeras på stugan.
110Lindskog 2010, Snölandets fattiga ungdom till hjälp – om kvinnor och män kring Norrbottens arbetsstugor för barn
499
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
Ordföranden för dessa lokalstyrelser var i många fall präster, och det var ofta samma personer som också satt i andra nämnder där frågor om arbetsstugorna behandlades, som skolrådet och fattigvårds- nämnden.111 Ordförande i fattigvårdsnämnden var kyrkoherden. Sam- mantaget hade kyrkans företrädare stor makt över utformningen och styret av arbetsstugorna.
Centralstyrelsen för stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor ut- arbetade regelverket. Stiftelsen bildades 1903 med säte i Luleå. I styrel- sen satt biskopen i Luleå stift samt Norrbottens läns landshövding.112 Stiftssekreteraren i Luleå stift Albert Carlgren tog tidigt över administrationen av arbetsstugorna, och kom att bli något av arbets- stugornas fader.113 Carlgren ledde det administrativa och praktiska arbetet med arbetsstugorna under de första decennierna, under ledning av landshövdingen och Olof Bergqvist som var biskop i Luleå stift. Carlgren blev biskop Olof Bergqvists högra hand, och när Bergqvist, som också var riksdagsledamot, var borta från stiftet under perioder fick Carlgren en central funktion.114 Arbetet med driften av arbets- stugorna och det kyrkliga arbetet i stiftet kan alltså sägas ha varit tätt
sammankopplat under denna tid.
Arbetsstugorna finansierades genom statsanslag men även genom kommunala bidrag. Rikskollekten från kyrkan hade också betydelse för arbetsstugornas ekonomi (se avsnitt 9.4.5). Kommunen tillhanda- höll ofta tomtmark, lokaler, skolmaterial, ved och liknande.115 Så småningom tog kommunerna över driften av en del av arbetsstugorna som då började kallas skolhem.116
9.4.3Kyrkans närvaro i arbetsstugan
Kyrkans företrädare var också ibland närvarande i arbetsstugornas vardag. Det var inte bara föreståndarinnorna som såg till att regel- verket följdes av barnen – även prästerna hade en roll i detta. Ofta var det en präst som satt som ordförande i arbetsstugornas lokal- styrelse, och denne var därför ansvarig för verksamheten.
111Elenius s.
112Nilsson Ranta, s. 8 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
113Aro 2018, s. 50.
114Lindskog 2010, s. 299.
115Nilsson Ranta, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
116Nilsson Ranta, s. 19 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
500
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
Prästen kallades ibland till arbetsstugan för att utreda om någon brutit mot reglerna och därefter utdela straff. Vissa regelbrott, som uppsåtlig stöld, kunde bestraffas med kroppsaga. Att ha talat meän- kieli eller finska ansågs också som ett brott, även om straffet i regel blev något lindrigare, t.ex. att barnen kunde bli uteslutna från en måltid eller tvingades stå i skamvrån.117
En man född på
Det kom många föräldrar och försökte prata förstånd med förestån- darinnan men då ringde hon alltid dit prästen Tornberg och då stod han där i dörren.118
En man berättar dock om en händelse som inträffade i arbetsstugan på
9.4.4Arbetsstugan och de laestadianska barnen
Som beskrivits ovan hade den laestadianska väckelserörelsen stor spridning i minoritetsområdet, vilket innebar att många av de barn som placerades på arbetsstuga kom från laestadianska hem, präglade av väckelsens religionsutövning. För dessa barn är det tänkbart att vis- telsen i arbetsstugan, vars uppgift bl.a. var att överföra svenskt språk och kultur, i vissa fall innebar något av en identitetsförlust.
Författaren Gerda Helena Lindskog vittnar i sin bok om arbets- stugorna i Norrbottens län under perioden
117Lindskog 2010, s. 299.
118Intervju 1.
119Intervju 5.
501
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
dans.120 Av den brevväxling som Lindskog återger mellan Albert Carlgren och olika föreståndarinnor på arbetsstugorna är det rimligt att anta att lekarna arrangerades utifrån goda intentioner, i syfte att skapa trivsel för barnen.121 Samtidigt innebar det att barn från laesta- dianska hem tvingades bryta mot de regler och normer de hade med sig hemifrån. Indirekt tvingades de också att bryta mot den religions- utövning de var uppväxta med. Det kunde också finnas konflikter mellan de regler för arbetsstugan som upprättats av stiftelsen centralt och de önskemål som kom från laestadianska präster som satt som ledamöter i lokalstyrelser för arbetsstugorna och som inte ville att barnen skulle involveras i lekar och aktiviteter som gick emot de laes- tadianska idealen.
I en annan av Gerda Helena Lindskogs böcker om arbetsstugorna nämns att man ibland klippte av flickorna deras långa hår.122 Detta gjordes troligen av praktiska skäl, men utöver att det innebar ett ingrepp i barnens personliga sfär, utgjorde det också ett ingrepp i familjernas trosinriktning. Att spara sitt hår samt att ha håret uppsatt i flätor eller knut var en del av väckelsefromhetens uttryck i de laesta- dianska familjerna.123 Barn från laestadianska hem kunde inte heller gå på bönemöten under sin tid i arbetsstugan. Eftersom barnen en- bart använde svenska i arbetsstugan, förlorade de kunskaper i sitt modersmål. Detta kan ha haft negativ inverkan på deras möjlighet att delta i bönemöten även efter vistelsens slut, eftersom bönemötena hölls på meänkieli eller finska.
Sammanfattningsvis är det rimligt att föreställa sig att en del barn från laestadianska hem upplevde en lojalitetskonflikt mellan sin hem- miljö och det som förväntades av dem i arbetsstugan. På så sätt med- verkade arbetsstugorna, och indirekt kyrkan, till att kapa banden till barnens religiösa hemmiljöer och att inskränka deras religiösa liv.
120Lindskog 2010, s.
121Lindskog 2010, s.
122Lindskog 2014, Först och främst misshagade namnet – arbetsstugor för barn i Tornedalen och Lappland
123Aro 2018, s. 53.
502
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
9.4.5Kollektinsamling och bilden av den fattiga minoriteten
En stor del av finansieringen till arbetsstugorna kom från början från donationer, kyrkokollekt och genom olika insamlingar. Arbetsstug- orna fick dock också statsbidrag och kommunala medel.
Via de årsböcker som Stiftelsen för Norrbottens läns arbetsstugor gav ut, ges en detaljerad bild av både finansieringen av stugorna och verksamheten i övrigt. Där framgår att rikskollekten, dvs. den kollekt som samlades in för arbetsstugorna vid högmässor runt om i landet, var en återkommande del av finansieringen under perioden
Av ett brev från stiftelsen till kyrkoherden i Hietaniemi försam- ling 1946 framgår att rikskollekten fortfarande samlades in under denna tid.125 Att initiativet för den fortsatta finansieringen från kyr- kan också låg hos stiftelsen är tydligt av brevets innehåll. I brevet skriver stiftelsesekreteraren att kollekten är viktig för ekonomin, i synnerhet eftersom flera av arbetsstugorna behöver renoveras, och av den anledningen vill man ansöka om förnyad rikskollekt för näst- kommande period, åren
Stiftssekreteraren är mån om att lyfta fram det kristna inslaget i arbetsstugans verksamhet, liksom det folkliga stödet för kollekten:
Då stiftelsen söker ingjuta hos barnen en sann kristlig anda och så långt i dess förmåga står även på andra sätt stödja den kyrkliga verksamheten, vilka strävanden uppskattas särskilt bland den religiösa befolkningen i vårt land har Kungl. Maj:ts avslag på vår framställning om rikskollekt väckt berättigad uppmärksamhet framför allt i kyrkliga kretsar. Knappast någon annan kollekt har vunnit livlig anslutning bland kyrkobesökarna som denna.
Av brevet framgår alltså att stiftelsen tidigare fått avslag på sin an- sökan, och därför ber man kyrkoherden i Hietaniemi att understryka kopplingen mellan arbetsstuga och kyrka för förnyad kollekt:
Det vore emellertid synnerligen betydelsefullt om denna kunde vinna stöd av kyrkans målsmän, varför centralstyrelsen vore tacksam, om Ni ville göra uttalanden om verksamhetens betydelse ur
124Rikskollekt togs fortfarande upp på
125Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, Herr Kyrkoherde C. G. Bäckström, Hedenäset, [brev daterat Luleå den 26 april 1946], Skolstyrelsen, inkommande och utgående handlingar, Hietaniemi skolarkiv, Övertorneå kommun.
503
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
Att centralstyrelsen för arbetsstugorna hade ett intresse av att behålla kyrkans stöd, både av sociala och ekonomiska skäl, är alltså tydligt. Motiven var ibland kanske, som i brevet ovan, delvis av praktisk art.
Samtidigt bidrog kollektinsamlandet sannolikt till att långt in på 1940- och
9.4.6Sammanfattning
Kyrkan var i högsta grad delaktig i arbetsstugornas styre, kontroll och operativa hantering genom sin representation i olika beslutande organ, men också genom sin finansiering.
Genom rikskollekten skapade och cementerade kyrkan bilden av minoriteten som initiativlös och passiv, och minoritetsområdet som öde, outvecklat och kulturlöst. Detta gjorde man genom att vädja till donatorernas känslor i syfte att få finansiering via statsanslag, dona- tioner och rikskollekt, men också av ideologiska skäl kopplade till assimilering och nationalism.
Genom kyrkans betoning på det kristna idealet bidrog arbets- stugans fostran till att både nedvärdera och klippa banden till andra religiösa traditioner, som de laestadianska.
9.5Svenska kyrkan och den rasbiologiska ideologin
Följande avsnitt handlar om hur kyrkan bidrog till att sprida rasbio- logiska föreställningar om minoriteten, men också om hur man bistod och möjliggjorde rasbiologiska undersökningar i minoritetsområdet under perioden
9.5.1”Den finska genen”
Den rasbiologiska ideologin fick spridning i Sverige i slutet av 1800- talet. Att kyrkans företrädare både var förespråkare av rasbiologiska idéer och bistod med praktisk hjälp för genomförandet av rasbiolo-
504
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
giska undersökningar är väl belagt, bl.a. i Svenska kyrkans vitboks- projekt De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna som publicerades 2016.126
Företrädare för kyrkan uttalade sig i olika sammanhang under 1800- och första hälften av
En av arbetsstugornas grundare och beskyddare Albert Carlgren uttalade sig vid upprepade tillfällen om minoritetens natur, även utan- för sammanhang som rör arbetsstugornas barn.
Carlgren fick vid ett tillfälle kritik för sin lansering av det fattiga minoritetsområdet när han sökte nationell finansiering till arbets- stugorna. Han försvarade då behovet av arbetsstugorna och försvensk- ningen med att beskriva sambandet mellan ”den finska genen” och spridningen av tuberkulos. Även om det bakomliggande syftet var att försvara arbetsstugornas nytta i första hand, bidrag sådana uttalan- den från företrädare från kyrkan till en cynisk bild av minoriteten.
9.5.2Teorin om de förfinskade svenskarna
Olof Bergqvist, biskop i Luleå stift mellan 1904 och 1938, var en av de kyrkliga representanter i Norrbotten som tydligast gav uttryck för den rasbiologiska ideologin. Bergqvist var emot det man vid den tiden kallade rasblandning, och tog bl.a. initiativ till inrättandet av nomadskolan för samerna, baserat på en uppfattning att samerna skulle förbli ett naturfolk och inte lockas in i moderniseringen.
Bergqvist var en anhängare till den rasbiologiska grundtesen om ett ursprungligt germanskt folk som skulle utgöra det renaste och evolutionärt överlägsna. De
IFinnbygdsutredningen argumenterade Bergqvist felaktigt för att det var denna germanska stam som först levt i minoritetsområdet för att senare förfinskas. En sådan syn hängde väl ihop med försvensk- nings- och assimileringsprojektet. Det är dock inte kartlagt om Olof Bergqvist hade någon kontakt eller samarbete med Herman Lundborg,
126Svenska kyrkan 2016, De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna – en veten- skaplig antologi.
505
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
som var den som på uppdrag av rasbiologiska institutet genomförde skallmätningar i minoritetsområdet under perioden
Lundborg hade stort fokus på den s.k. rasblandningen som han menade utgjorde ett hot mot den svenska rasen. Under den första tiden ägnade han sig mest åt den
Även om de rasbiologiska undersökningarna bara riktade sig mot tornedalingar, kväner och lantalaiset under en kortare period, fanns en cynisk bild av minoriteten kvar och kom till uttryck i olika sam- manhang. I Luleå stifts årsbok från 1947 beskrivs en inspektionsresa som skolinspektör Sven Nylund genomförde 1926. Fortfarande 1947 finns det rasbiologiska ideologin närvarande i Nylunds beskrivning av de barn han besökte:
Barnen här hade ett ljust, svenskt utseende. För första gången under resan såg jag här flickor med leende min, eljest var det bara allvarliga masker och precis hållning med händerna på ryggen vid svarens avgivande.129
Inspektör Nylund kopplade alltså på ett självklart sätt ihop det svenska utseendet med specifika personlighetsdrag. Luleå stift valde att okom- menterat publicera berättelsen tjugo år senare, i en tid då den rasbio- logiska ideologin var betydligt mer nedtonad i samhället. Man skulle kunna tolka publiceringen som att man i stiften vid den tiden fort- farande inte helt gjort upp med de rasbiologiska föreställningarna i förhållande till minoriteten.
9.5.3Tillträde till familjerna
De lokala prästerna hade stor betydelse för att Herman Lundborgs rasbiologiska undersökningar praktiskt kunde genomföras. Prästerna kunde ge upplysningar om individer i församlingen, ofta känslig och privat information om levnadssätt, ärftliga sjukdomar, funktions- nedsättningar liksom andra faktorer som sågs som ”degenererande” och tecken på så kallad rasblandning. Att kyrkan gav tillträde till kyrk-
127Se t.ex. Persson, s. 16 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
128Hagman 2016, Svenska kyrkan och rasbiologin, s.
129Luleå stift 1947, Från Bygd till Vildmark – Luleå stifts årsbok 1947, s. 134.
506
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
böckerna var av avgörande betydelse för möjligheten att genomföra undersökningarna.130
En av prästerna i Olof Bergqvists stift, Georg Bergfors i Vittangi, hade särskilt nära samarbete med Herman Lundborg på olika sätt. Lundborg fick under sina resor i minoritetsområdet t.ex. bo hos Bergfors. Han fick också hjälp av Bergfors att använda kyrkböckerna för att hitta familjer att undersöka, och personlig guidning till platser och familjer.131 En annan person som också bistod Lundborg vid fält- studierna var den laestadianska predikanten August Lundberg.132
Även Lars Laestadius, grundaren av den laestadianska väckelse- rörelsen, var delaktig i rasbiologiska undersökningar i minoritets- området. Laestadius var förutom präst också botaniker och hade kon- takt med forskare som ville få tillgång till forskningsmaterial i form av mänskliga kvarlevor. Genom kvarlämnade brev framgår det att Laestadius själv hjälpte till vid gravplundringar. Under en fransk expedition (La
Att det var auktoriteter, bland dem präster, som hjälpte till under de rasbiologiska undersökningarna och gav tillträde till familjerna, var en förutsättning för att skapa förtroende. Folk hade i allmänhet både respekt för, och en personlig relation, till den lokala prästen. Att denne uppfattades som en garant för seriositet kan man anta. Kyr- kans företrädare var på det sättet i hög grad delaktiga i att legitimera de rasbiologiska undersökningarna i minoritetsområdet under den aktuella perioden.
9.5.4Sammanfattning
Kyrkan var på olika sätt delaktig i hur den rasbiologiska ideologin drabbade minoriteten. Företrädare för Svenska kyrkan har i sina roller som auktoriteter, och ibland som företrädare för staten, gjort olika
130Hagman 2016, s. 961.
131Persson, s. 57 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
132Snellman, s. 51 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68; Persson, s. 52 i Tolv tema- tiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
133Ojala, Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under
507
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
uttalanden och varit delaktiga i sammanhang där minoriteten betrak- tats som en främmande ras. I vissa sammanhang har minoriteten be- skrivits som ett hot mot det man beskrivit som den svenska rasen.
Kyrkans företrädare bidrog också i högsta grad till att rasbiolo- giska undersökningar kunde genomföras i minoritetsområdet under perioden
9.6Avslutande analys
Svenska kyrkan hade en ledande roll i assimileringen och försvensk- ningen av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kyrkan och kyrkans företrädare var delaktiga i beslutande, rådgivande och verkställande organ i skolor, och arbetsstugor, men bistod också andra aktörer som exploaterade minoriteten och minoritetsområdet, t.ex. i rasbiolo- giska sammanhang.
Inledningsvis i kapitlet ställdes frågor om hur kyrkans ansvar ska kunna urskiljas från statens och i vilken mån det är rimligt för dagens kyrka att ta ansvar för handlingar som kyrkan begick historiskt – influerad av den tidsanda och de normer som rådde då.
9.6.1Kyrkan bär ett ansvar
I avsnittet om kommissionens syn på ansvarsfrågan (kapitel 12) fram- kommer att kyrkans agerande inte alltid följer en konsekvent linje. Enskilda företrädare för kyrkan har ibland agerat utifrån olika driv- krafter och övertygelser och därför följt olika spår.
Som framgått inledningsvis är det i många fall svårt att urskilja vilka beslut som fattats av kyrkan och vilka som fattats av staten, eftersom kyrkan i sin egenskap av statskyrka varit så tätt förbunden med de statliga aktörerna. Enskilda biskopar eller präster har haft viss frihet att fatta beslut och agera på sätt som inte självklart fram- står som sanktionerat av kyrkan som helhet.
508
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
Staten och kyrkan har haft ett gemensamt intresse i assimileringen av minoriteten. Kyrkan har dessutom, via sin roll som myndighets- utövare, kunnat stärka sin position i samhället.134
Som nämns i kapitel 12 kommer det troligtvis inte att vara möjligt att i alla enskilda situationer reda ut i vilken mån församlingen, stiftet eller kyrkan som helhet stod bakom enskilda individers agerande. Detta betyder inte att kyrkan inte bör ta ansvar för det som hänt eller de handlingar som begåtts. Det är tvärtom rimligt att Svenska kyrkan som trossamfund tar ansvar för hur kyrkan via olika språkrör agerat historiskt. För minoriteten spelade det troligtvis inte så stor roll om den assimileringspolitik som de blev utsatta för var sprungen ur en enskild biskops uppfattning eller om denne agerade på stiftets uppdrag. Kyrkans företrädare hade stor auktoritet och förtroende bland folket och handlade därmed utifrån ett stort maktkapital. För detta hade, och har, Svenska kyrkan ett ansvar.
9.6.2Intentioner och effekter av handlingar
I avsnittet om biskoparna i Luleå stift framkommer att biskoparna valde olika handlingslinjer i förhållande till minoriteten, och verkade handla utifrån delvis olika intentioner. I vissa fall framstår det som att det inte fanns någon direkt avsikt att tvinga bort minoritetens språk och kultur, utan det först och främst handlade om att undanröja det man uppriktigt uppfattade som säkerhetshot. Ett exempel är biskop Olof Bergqvist som arbetade för att införa det svenska språket som ett skydd mot fennomanerna i öst eller stiftssekreterare Albert Carlgren som ville råda bot på fattigdom genom införandet av arbets- stugorna. Inbäddat i målet om assimilering fanns sannolikt också goda avsikter. Handlingarna låg i linje med normer eller uttalade mål inom den politiska, ekonomiska och kulturella sfären.
Att det fanns goda avsikter förtar dock varken effekterna av handlingarna eller ansvaret för dem. Effekten för minoriteten blev densamma – utöver den assimileringspolitik som fördes av kyrkans företrädare hade man i olika sammanhang en förminskande syn på minoriteten som en lägre stående människotyp, en representant för det vilda, fattiga och obildade som i vissa fall också betraktades som en fara för landets säkerhet och för det svenska folket.
134Norlin och Sjögren 2016, s. 411.
509
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
SOU 2023:68 |
9.6.3Det moraliska ansvaret
Kyrkans företrädare har agerat i många olika roller; som beslutsfattare, opinionsbildare, rådgivare, initiativtagare och samverkande i förhåll- ande till den assimileringspolitik som förts. Företrädare för kyrkan har också fungerat som en länk mellan forskare och församlingarna vilket möjliggjorde rasbiologiska undersökningar i minoritetsområdet.135
I förhållande till kyrkans ansvar är det därför rimligt att inkludera också sådant handlande som går utanför det formella beslutsfattan- det, och som snarare är att betrakta som ett moraliskt ansvar som utgår från respekten för människovärdet.
9.6.4Passiva handlingar och underlåtenhet att agera
I kapitel 12 om kommissionens syn på ansvar framgår att ansvars- utkrävande inte i alla fall måste utgå från aktiva handlingar. Passivitet kan möjliggöra handlingar och händelser i ett samhälle. Utifrån ett sådant perspektiv har kyrkans passivitet och underlåtenhet att handla i vissa fall medverkat till assimileringen. Detta utifrån en förståelse av kyrkan som representant för vissa grundläggande, värden där männi- skovärdet är centralt. Kyrkan har underlåtit att skydda minoritetens rätt att använda sitt språk och att utöva sin kultur, framför allt i för- hållande till minoritetens livsåskådning och trosutövning.
Även i de handlingar som innefattar välvilja kan det samtidigt finnas ett kolonialt perspektiv, tydligt inte minst i beskrivningarna av arbets- stugebarnen. Välviljan i sig har ibland rymt nedlåtenhet i det att kyr- kan gjorde sig till talesperson för människor och på det sättet visade att man inte ansåg dem kvalificerade att föra sin egen talan.
9.6.5Minoritetens behov vägledande
I kapitel 12 om kommissionens syn på ansvar framgår att utgångs- punkten för ansvarsutkrävande inte bör vara avhängigt någon exakt gräns för olika aktörers ansvar. I stället är det viktiga att utgå från minoritetens behov av ansvarstagande och kyrkans egen villighet att ta ansvar. Ett sådant perspektiv kräver inte något slutgiltigt svar på var olika gränser för ansvar ska gå när det gäller kyrkans handlingar.
135Lindmark och Sundström 2016, s. 1131.
510
SOU 2023:68 |
Svenska kyrkans ansvar för assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset |
Snarare handlar det om viljan att ta ansvar med utgångspunkt i den situation som råder för minoriteten nu.
Ansvarstagandet handlar då om det sätt kyrkan tillmötesgår mino- riteten i en försoningsprocess genom att lyssna både till historiska och nutida erfarenheter och upplevelser, föra en lyssnande och öppen dialog med minoriteten samt att vidta de åtgärder som minoriteten behöver för att komma vidare i en läkningsprocess.
9.6.6Vidare utredningar en möjlig väg framåt
En läkningsprocess behöver dock inte stå i motsättning till vidare kartläggningar och analyser av kyrkans historiska handlingar. Att ut- ifrån minoritetens behov gå djupare in i vissa delar av de historiska händelserna för att få fram mer information om kyrkans agerande kan vara en del av det som krävs för försoning.
Det är angeläget att kyrkan undersöker sin egen historia och den verksamhet och ideologi som ledde till den försvenskningspolitik och de övergrepp som inträffade historiskt, att kyrkan på ett lämp- ligt sätt framför en ursäkt för det inträffade om det är det minori- teten vill, samt att kyrkan, i nära dialog med minoriteten, genomför åtgärder som kan bidra till upprättelse.se kapitel 12 och 14).
En process mot försoning som tar avstamp i minoritetens behov av ansvarstagande kan ha fokus på att hitta en balans mellan å ena sidan minoritetens behov av kyrkans ansvarstagande i de delar som är avgörande för försoning, å andra sidan kyrkans förmåga att gå minoriteten till mötes i dessa delar samt att genomföra de åtgärder som krävs på ett sätt båda parter kan acceptera.
511
10Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla
10.1Rasbiologins koppling till assimileringspolitiken
Rasbiologin byggde på en rasistisk föreställning om att det fanns lägre stående raser med oönskade genetiska anlag som skulle kunna försämra en befolkning. Det rasbiologiska målet kan också formuleras tvärtom: uppfattningen att det fanns raser med önskade anlag som, om de fick större spelrum, skulle bidra till ett förbättra densamma.
Syftet med den svenska rasbiologin var dels att kartlägga den svenska ”folkstammen”, dels att värdera, gradera och klassificera denna utifrån genetiska drag. Assimilering var ingen självklar rasbiologisk rekom- mendation, eftersom man inte ansåg att oönskade genetiska anlag på något enkelt sätt kunde förbättras och jämkas med majoritetsbefolk- ningens. Snarare handlade det om att särskilja och exkludera denna kategori med oönskade anlag från majoriteten.
Det inte klarlagt vilken roll som språk spelade i rasbiologin och där- med inte heller på vilket sätt rasbiologin inverkade på assimilerings- politiken i det meänkielitalade området. Det finns forskare som menar att det rasbiologiska projektet inte ska ses som en direkt fortsättning på försvenskningspolitiken.
Samtidigt var många av de personer som var anhängare av assimi- leringspolitiken även förespråkare av rasbiologiska idéer. Exempelvis var biskop Olof Bergqvist, som var för försvenskningen av minori- teten, samtidigt en stark anhängare av rasbiologin. Hans ståndpunkt visar på hur strävan att assimilera en folkgrupp samtidigt kan inne-
513
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla |
SOU 2023:68 |
fatta idén om att särskilja en grupp från en annan utifrån rasbiolo- giska föreställningar.1
Ett annat exempel på sammankopplingen mellan språkfrågan och rasbiologin är Finnbygdsutredningen 1921 som felaktigt kom fram till att minoriteten ursprungligen hade varit svensktalande och genom- gått en förfinskningsprocess. I Finnbygdsutredningen förekommer en rasbiologisk terminologi, exempelvis diskuterades hur ”utsträckt rasblandning föreligger” och att språket ”upphört att vara rasmärke”. Även Herman Lundborg noterade att det ”i nordligaste Sverige före- komma cirka 25 000 s.k. finnar, som tala finskt tungomål”.2 Men inom ramen för hans rastänkande var det huvudsakliga problemet att gruppen var ”av mycket blandad härstamning”, inte att de talade finska eller inte lät sig assimileras.
Eftersom det inte är klarlagt vilken roll språket spelade i rasbio- login är det inte heller klarlagt på vilket sätt rasbiologin inverkade på försvenskningen av minoriteten.3 Oaktat detta innebar rasbiologin att minoriteten sågs som ett hot mot den så kallade svenska folk- stammen. Rasbiologin var en form av förtryck som bidrog till att en känsla av förnedring och förminskning hos minoriteten. Det var en känsla som också var förknippad med assimileringspolitiken.
10.2Rasbiologiska undersökningar
I kommissionens delbetänkande (SOU 2022:32) sammanfattas Curt Perssons rapport om rasbiologiska undersökningar. Rapporten finns publicerad i sin helhet i publikationen Tolv tematiska forskarrapporter som är en del av detta slutbetänkande. Nedan redogör kommissio- nen för det som framkommit i kartläggningen sedan delbetänkandet lämnades.
1Hyltenstam och Salö, Språkideologi och det ofullbordade språkbytet – Den språkliga försvensk- ningen av det meänkielitalande området, s. 34 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
2Hyltenstam och Salö, s. 34 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
3Hyltenstam och Salö. s. 33 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
514
SOU 2023:68 |
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla |
10.2.1Få intervjuade har upplevt rasbiologiska undersökningar
Det är ytterst få av de intervjuade som berättat att de själva har blivit utsatta för rasbiologiska undersökningar. Den enkla förklaringen torde vara att de som utsattes för undersökningarna inte längre lever eller att det är få som har upplevt rasbiologiska undersökningar. En annan trolig förklaring är att erfarenheten av att utsättas för rasbio- logiska undersökningar har lett till skam och därmed en tystnads- kultur. Det är dock många av de intervjuade som säger att de har hört talas om att rasbiologiska undersökningar har förekommit eller att deras egna släktingar eller familjemedlemmar har berättat att de utsatts för sådana undersökningar.4
Två intervjupersoner uppger att de har blivit utsatta för rasbiolo- giska undersökningar. En man som är född på
En annan man född på
4Intervju 1, 3, 16, 19, 24, 29, 34, 44, 53, 54, 56, 59, 62, 90, 107, 108, 114, 120, 127, 128, 130, 137, 138, 139, 143, 145, 149, 152, 155, 156.
5Intervju 3.
6Intervju 54.
515
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla |
SOU 2023:68 |
Figur 10.1 Orter för rasbiologiska undersökningar i minoritetsområdet
Källa: Samuel Svärd.
516
SOU 2023:68 |
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla |
10.2.2Undersökningar på
I Curt Perssons rapport och i de intervjuer som kommissionen genomfört framkommer att rasbiologiska undersökningar har före- kommit så sent som på
Stockholms högskolas institut för psykologi (nuvarande psyko- logiska institutionen vid Stockholms universitet) inledde 1950 en undersökning som syftade till att få fram ett genomsnittsutseende för en viss grupp av människor. Undersökningen grundade sig på en så kallad galtonisk modell utvecklad av Francis Galton. Han var en brittisk antropolog och psykolog och anses vara grundaren till be- greppet rashygien, även kallat eugenik. Galtons idéer blev början på socialdarwinismen och tanken på att förbättra människans biologiska natur genom utrensning av mindre livskraftiga individer. Han var den förste att ta fram så kallade genomsnittsbilder av människor genom att använda negativ av fotografier av olika personer. Genom att kopiera dessa på varandra bildade de ett ”sammansatt porträtt”, i vilket olikheterna personerna emellan ansågs ha tagit ut varandra. Resultat ansåg vara en människogrupp med i all väsentlighet gemen- samma egenskaper.7
För att kunna genomföra undersökningen vände sig Stockholms högskolas institut för psykologi till bland annat Haparanda folkskola med en begäran om att barn i
7Katz 1953, Durchschnittsbild und Typologie. Studien zur experimentellen Psychologie, s. 11.
8Haparanda stad, arkivet för skolexpeditionen, ingående och utgående skrivelser,
9Haparanda stad, arkivet för skolexpeditionen, ingående och utgående skrivelser,
517
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla |
SOU 2023:68 |
Undersökningen resulterade i en artikel om genomsnittsutseende för olika så kallade folktyper. I artikeln finns foton på bland annat
I Haparanda skolarkiv finns dokumentation som visar att det fram till 1957 kontinuerligt skickades hälsokort för folkskolans av- gångselever till Institutet för rasbiologi för arkivering. Hälsokorten skickades på begäran av Kungliga Skolöverstyrelsen. Liknande hand- lingar har hittats i Tärendö folkskolearkiv och i Korpilombolos kom- munarkiv. Det har dock inte varit möjligt att undersöka vad hälso- korten användes till vid institutet, eftersom materialet inte finns i dess arkiv. Med största sannolikhet har materialet förstörts i samband med att institutets arkivmaterial fördes över till Uppsala universitets- bibliotek Carolina Rediviva. Vad som däremot kan konstateras är att de avsända hälsokorten inte innehöll information om skallmått eller ras.
Det går inte att utifrån detta dra några slutsatser om omfattningen av och statens involvering i rasbiologiska undersökningar under efter- krigstiden. Däremot är det klarlagt att rasbiologiska undersökningar har förekommit under perioden och att föreställningen om olika människoraser har levt kvar.
10.3Insamling av mänskliga kvarlevor
Rasbiologiska undersökningar genomfördes inte enbart på levande personer utan det finns även exempel på skallmätningar av avlidna per- soners kranier. I delbetänkandet (SOU 2022:32) sammanfattar kom- missionen
10Katz 1953, s. 23.
518
SOU 2023:68 |
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla |
Nedan redogör kommissionen för det som framkommit i kartlägg- ningen sedan delbetänkandet lämnades.
10.3.1Återlämnande av mänskliga kvarlevor
Av Ojalas rapport framgår att Helsingfors universitet hade en stor samling samiska kranier och skelett och att ett stort antal av dessa kranier återbegravdes på en gammal samisk begravningsplats i Enare 1995. Enligt en överenskommelse överfördes år 2001 resterande delar av samlingen med mänskliga kvarlevor till det samiska museumet i Enare, Siida. Sametinget och Siida initierade en process för åter- begravning och begravningsceremoni hölls sommaren 2022. I denna anatomiska samling ingick kvarlevor uppgrävda från Akamella kyrko- gård, Muodoslompolo.
Ojala konstaterar i sin rapport att det inte har gått att spåra någon mer storskalig insamling av mänskliga kvarlevor specifikt inriktad mot tornedalingar. Samtidigt är det vedertaget att det funnits intresse för den tornedalska befolkningen inom rasvetenskaplig anatomi, antro- pologi och rasbiologi.
10.4Konsekvenser av rasbiologin för minoriteten
Så som framgår i kapitel 6 uppger intervjupersoner att minoritets- språket och den egna identiteten har nedvärderats av det omgivande samhället. De intervjuade nämner en rad konsekvenser av nedvärder- ing och negativ särbehandling i relation till myndigheter och majo- ritetssamhälle bl.a. att deras förtroende för myndigheter och stat har skadats. En känsla av skam och tystnadskultur kring den egna identi- teten är vanligt förekommande.
519
Rasbiologi, insamling av mänskliga kvarlevor och mindervärdeskänsla |
SOU 2023:68 |
En känsla av skam för språket och kulturen kan ha spätts på av vetskapen om att rasbiologiska undersökningar på anhöriga har före- kommit. En kvinna född på
11Intervju 34, se även intervju 137 och 156.
520
11Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen
Detta kapitel handlar om minoritetens strävan efter att bevara sitt språk och sin kultur från början av
Kapitlet beskriver en process där minoriteten har gått från att i huvudsak finna sig i assimileringspolitiken till att ifrågasätta, kriti- sera och protestera mot densamma.
Processen kan delas in i fyra olika faser. Under den första delen av
Under den andra fasen, som tog sin början efter andra världskriget, hade minoriteten övergått till att vara huvudsakligen tvåspråkig. Den yngre generationen hade däremot blivit alltmer svenskspråkig med begränsad kunskap i minoritetsspråket. Under den här tiden började flera röster höras som inte bara verkade för tvåspråkighet utan som även ifrågasatte assimileringspolitiken. Olika språk- och kulturfräm- jande initiativ togs, exempelvis inom ramen för det nordiska sam- arbetet och i syfte att främja litteratur på minoritetsspråket.
Under den tredje fasen, med start i början av
521
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
Under den fjärde fasen under
I detta kapitel presenteras vissa personer med namn då de är eller har varit offentliga personer, eller har intervjuats av kommissionen i kunskapsinhämtande syfte och lämnat sitt samtycke till att de namnges.
11.1Röster för tvåspråkighet under första delen av
Så som har framkommit i kommissionens kartläggning var första delen av
11.1.1Den utbildade tvåspråkiga medelklassens betydelse
Reservation mot Finnbygdsutredningen
Det var främst den utbildade medelklassen som blev förespråkare för tvåspråkig undervisning. Bland dessa fanns lärarna Walde Lorens Wanhainen, William Snell och Edvin Mäkitalo. De var tvåspråkiga och hade stor folkrörelsevana och kunde i kraft av sina samhällsposi- tioner på olika sätt verka för minoritetsspråket och kulturen.1 Sam- tidigt ingick de även i en yrkesgrupp som stod bakom den statligt sanktionerade försvenskningspolitiken.
Det första tydliga motståndet mot den assimilerande språkpoli- tiken i skolan och den nationalistiska inställningen till minoritetens kultur formulerades av Walde Lorens Wanhainen. Han var född 1877, uppvuxen i Erkheikki och tvåspråkig. Han utbildade sig till agronom och arbetade under en period som lärare på Tornedalens folkhög- skola. Han var liksom flera andra förgrundsgestalter involverad i Jord- brukarnas Ungdomsförbund (JUF).
1Elenius 2001, Både finsk och svensk: modernisering, nationalism och språkförändring i Torne- dalen
522
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
Wanhainen som var ledamot i Finnbygdsutredningen 1921 reser- verade sig mot dess felaktiga historieskrivning som gick ut på att minoritetsområdet tidigare hade haft ett stort inslag av svenskar som blivit förfinskade. Han reserverade sig även mot att enbart svenska föreslogs som undervisningsspråk i skolorna.2
En annan ledamot i Finnbygdsutredningen, folkskolläraren E.U. Eriksson, framhöll att viss undervisning i finska borde behållas vid Haparanda småskollärarseminarium och att finska av pedagogiska skäl skulle användas i svenskundervisningen i folkskolan.3 Det gjordes ock- så enkäter för att ta reda på hur ordföranden i skolrådsnämnder såg på undervisning i finska. Tre av elva svarade att de var för viss under- visning på finska. Dessa var P.O Petterssån, kyrkoherde från Korpi- lombolo, J. Waara, landsfiskal från Karesuando och Georg Bergfors, prost i Vittangi.4
Införandet av finska i fortsättningsskolan
Så som har nämnts i kapitel 4 skickade åtta tornedalska lärare 1928 en petition till Skolöverstyrelsen om införande av undervisning i finska i folkskolan. Bland dessa fanns ovan nämnda Snell, Wanhainen och Mäkitalo. I den hårda debatt som följde anklagades petitionärerna för att vara landsförrädare som gick de finländska fennomanerna till mötes.5
Petitionen ledde till en proposition till 1935 års riksdag om att tillåta finska i fortsättningsskolan. Förslaget gick igenom.6
Samma år omvandlades läroverket i Haparanda till gymnasium med möjlighet att välja finska som tillval. Detta kan ses som en viktig principiell och symbolisk framgång som innebar att språkförbudet inte längre var absolut, åtminstone inte i fortsättningsskolan, men som i praktiken inte ledde till någon större förändring.7 Det skulle dröja till sent
2Finnbygdsutredningen 1921, Betänkande och förslag rörande folkskoleväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län. Stockholm: Kungl. Ecklesiastikdepartementet, s.
3Finnbygdsutredningen 1921, s.
4Wande 1988, Symposium
5Riksdagens protokoll 1935, Andra kammaren, nr 9, s. 5 ff. Se även Elenius 2001, s.
6Prop. 1935:17 Kung. Maj:ts proposition till riksdag angående vissa frågor rörande folkunder- visningen i rikets nordligaste gränsorter.
7Tenerz 1963, s. 330, s. 362. Elenius 2001, s.
523
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
11.1.2Förespråkarnas dubbla roll
Den dubbla roll som förespråkarna för undervisning på finska kunde ha illustreras av William Snell i rollen som skolinspektör. Han ut- nämndes 1937 mot domkapitlets och Skolöverstyrelsens vilja till skol- inspektör. Utnämningen kan ses som ett paradigmskifte från en kon- servativ assimileringspolitik till en mer minoritetsvänlig politik.8 Snell skulle i egenskap av skolinspektör se till att barnen talade svenska i folkskola och arbetsstuga. Samtidigt var han aktiv i att främja mino- ritetsspråket. Han var exempelvis den första från minoriteten som 1944 publicerade boken Kamaripirtiltä: muisteluksia Tornion murtheela: yhdistelmä ruotsiksi på finska. Boken publicerades på ett finskt förlag men har sedermera getts ut av förlaget Tornedalica och även över- satts till svenska.9 Snell skrev även den svenska (1938) och den finska (1947) texten till Tornedalssången som betraktas som Tornedalens nationalsång.10
En annan förespråkare för tvåspråkig undervisning var Mäkitalo (född 1898). Han arbetade som lärare och senare som rektor vid folkskolan i Kangos där han uppmuntrade eleverna att lära sig bl.a. om sin hembygd. Skolan publicerade en skoltidning, Spånor ur livet, där eleverna under
Mäkitalos och folkskolan i Kangos betydelse för hembygden och språket kommer även upp i intervjuer som kommissionen har gjort. Mona Mörtlund berättar att skolan i Kangos förmedlade att Kangos var en bra plats och att det inte fanns någon anledning att skämmas för sin hemby. Barnen blev tidigt introducerade till byns hembygds- museum.12 Samtidigt hade man en pragmatisk hållning till svenskan:
Om skolan och samhället var på svenska, fanns liksom inget förhand- lingsutrymme utan det var bara att acceptera det.13
8Elenius 2001, s. 295.
9Kamaripirtiltä: muisteluksia Tornion murtheela: yhdistelmä ruotsiksi Porvoo: WSOY, 1944. Kamaripirtti: berättelser från Pajalabygden/William Snell; ill. av Osmo Santamäki. Luleå: Torne- dalica, 1976.
10A William Snell. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=6090.
11Kangos: framtidslandet (red. Rolf Berggård, Christer Frånlund), 2008, 1. uppl., s.
12Intervju 162, se även intervju 27, 90, 98.
13Intervju 162.
524
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
11.1.3Den laestadianska väckelserörelsens betydelse för språkbevarandet
Så som har nämnts i kapitel 9 blev den laestadianska väckelserörelsen viktig under den här perioden. Inom laestadianismen var finskan det heliga språket, lingua sacra. Användningen av finska var dikterad av praktiska hänsyn och handlade inte om ett politiskt ställningstagande. Den laestadianska mötesverksamheten fungerade i huvudsak på finska, trots försvenskningsåtgärder från stat och kyrka.14 Exempelvis leddes byabönen av lekmannapredikanter i hemmen. Sammankomsterna blev på så sätt en språklig fristad som hade stor betydelse för språkligt och kulturellt bevarande. Den bidrog även till en stark sammanhåll- ning och gemenskap där både det kristna budskapet och språket förenade minoriteten.
11.1.4Tornedalens folkhögskolas dubbla roll
Så som framgår i kapitel 7 hade Tornedalens folkhögskola som star- tade 1899 en viktig funktion i försvenskningsprocessen. Syftet med skolan var bl.a. att ”i våra finskspråkiga bygder, sprida svenskt språk och svensk odling”.15 Samtidigt fanns det en viss öppenhet och språk- ligt liberal inställning bland rektorerna.
Skolans förste rektor Ludvig de Vylder betonade vikten av två- språkighet i flera sammanhang. Han motsatte sig exempelvis att eleverna inte skulle få prata finska med varandra i skolan. I början användes finska också i meddelanden och under de första åren publi- cerades t.ex. årsberättelsen på både finska och svenska. Samtidigt an- såg forskaren och seminarierektor Hugo Tenerz att det var självklart att man på folkhögskolan skulle undvika användning av finska.16
Folkhögskolan blev på många sätt även en intellektuell knutpunkt som bidrog till framväxten av en tvåspråkig medelklass som kunde formulera och ställa minoritetspolitiska krav. Flera förgrundsgestalter som hade anknytning till skolan var även involverade i Jordbrukarnas Ungdomsförbund (JUF), hembygdsrörelsen och Tornedalens bib- liotek. Ett exempel på detta är att de åtta lärare som skrev petitionen
14Snellman, Laestadianerna, språket och överheten i svenska tornedalen fram till 1970, s. 30 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
15Mustakallio, Tornedalens folkhögskola – folkhögskoleideologi och assimilering, s. 8 i Tolv tema- tiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
16Mustakallio, s. 13 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
525
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
om att införa finska som undervisningsspråk i folkskolan, gjorde det i samband med att de gick en hembygdskurs vid folkhögskolan och var medlemmar i JUF.17
Från folkhögskolans tidigare ambivalenta inställning till finska blev den så småningom ett viktigt nav för den språkliga revitaliser- ingen. Under
11.1.5Jordbrukarnas ungdomsförbunds roll i att sprida litteratur och kultur på minoritetsspråket
Jordbrukarnas ungdomsförbund (JUF) bildades som riksorganisa- tion 1918 och har haft en stark lokal förankring i minoritetsområdet. JUF:s främsta syfte var att utveckla ungdomsaktiviteter kring jord- bruk, natur och miljö, men också att stimulera en kulturell verksam- het. Rörelsen fick stor spridning, särskilt i Tornedalen, och var som störst i slutet på
JUF hade redan från starten ett eget bibliotek och införskaffade både svensk och finsk litteratur till sina studiecirklar.20 På vissa platser var dessa bibliotek de enda som fanns. År 1930 hade JUF 205 cirkel- bibliotek med sammanlagt drygt 17 000 böcker.21
De anställda på JUF hade inte sällan utbildat sig på Tornedalens folkhögskola dit även många av JUF:s sammankomster förlades.
17Elenius 2006, s. 256,
17Elenius 2006, s. 256, Luleå stifts årsbok 1947, Från bygd till vildmark i Lappland och Väster- botten, s.
18Tradition och förnyelse. Tornedalens Folkhögskola 100 år, 1999, s.
19Historia och JUF i dag.
20Tenerz 1963, s.
21Hultgren 1971,
526
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
samma språk som dem blev det ett förhållandevis jämlikt möte. Många instruktörer rekryterades bland minoritetsområdets ungdomar.22
JUF var även en mötesplats där det förekom drama, filmvisning, dans, musik och sång på svenska med inslag av minoritetsspråket. Det fanns med andra ord en långvarig tradition av amatörteater på det egna språket innan Tornedalsteatern startade 1986.23
År 1936 började JUF publicera tidskriften Tornedalen.24 Tidskrif- ten var skriven på svenska, men hade fokus på närområdet och det kulturhistoriska bevarandet, vilket bidrog till en känsla av gemen- skap och kollektiv identitet.
Försvenskningspolitiken i minoritetsområdet var ett irritations- moment i relationen mellan Finland och Sverige. För att begrava strids- yxan genomförde utrikesministrarna och utbildningsministrarna i de två länderna en gemensam resa 1937 till svenska Tornedalen, vidare till finska Tornedalen och ner till Helsingfors. Under den s.k. minister- resan skrev dåvarande redaktören för tidskriften Tornedalen, Uno Hanno, ett brev till utbildningsministern. Brevet ger uttryck för be- tydelsen och behovet av att bevara minoritetens språk och kultur:
Vi [tornedalingar] vilja lära oss att ordentligt behärska svenska språket, men – vi vilja även behålla och vårda det finska språket, som sedan gene- rationer varit vår bygds modersmål. Ty finskan är dock ett kulturarv, som det i egenskap av hembygdsvänner är vår enkla plikt att vårda och bevara. Utan anknytning till det gångna stå vi rotlösa i vår egen hem- bygd och en tid kan komma då vi ej förstå byanamnen, ej sagorna och sägnerna, ej sångerna och talesätten som våra fäder lämnat i arv. Genom fördjupad kunskap i finska stiger respekten för vår hembygd samtidigt med att tacksamhetskänslan och kärleken till fosterlandet växer sig allt starkare. Ty utan hembygdskärlek tror jag icke att det kan bli någon verklig fosterlandskärlek.25
Sammantaget kan man notera att JUF samtidigt som man var lojal med den språkliga assimileringen bidrog till att minoritetsspråket främjades genom att tillhandahålla litteratur och annan verksamhet på minoritetsspråket.
22Groth 1987, Folkbildaren och utbildaren Bengt Andersson. Luleå: Tornedalica, s. 16 f.
23Tenerz 1963, s.
24Elenius 2006, s. 262.
25Brevet är återgivet i sin helhet i Met Tornedalen Nr
527
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
11.2Protester mot försvenskningen under efterkrigstiden
Under den här perioden upphörde domkapitlets huvudmannaskap för de statliga skolorna. Förbudet mot att använda finska i skolan togs bort och bibliotek fick tillhandahålla böcker på finska. Det var också under den här tiden som arbetsstugorna upphörde och forsk- ningen om tvåspråkighet tog fart. Samtidigt hade minoriteten över- gått till att vara huvudsakligen svenskspråkig med alltmer begränsad kunskap i minoritetsspråket. Flera röster började höras som inte bara verkade för tvåspråkighet utan som även ifrågasatte försvensk- ningsprocessen. Olika initiativ i syfte att främja minoritetsspråket och minoritetskulturen togs, exempelvis inom ramen för det nordiska samarbetet och i syfte att främja litteratur på minoritetsspråket. För- laget Tornedalica började publicera forskning och annan litteratur med koppling till minoritetsområdet.
Under den här perioden skedde med andra ord ett stegvis skifte till ett mera språkliberalt förhållningssätt.
11.2.1Ragnar Lassinantti
– en förgrundsgestalt för språket och kulturen
En av de mest betydelsefulla personerna under den här tiden anses vara Ragnar Lassinantti, född i Övertorneå 1915. Han var socialdemo- kratisk riksdagsledamot
Han var även en av dem som drev igenom att Skolöverstyrelsen skulle skicka ut en föreskrift om att det inte är tillåtet att förbjuda
26Riksdagens protokoll 1957, Andra kammaren nr 4,
27Laukkunen 1992, Ragnar Lassinantti Nordkalottens Gudfar, s. 85.
528
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
minoritetsspråket i skolor. Det var efter lektor Nils E. Hansegårds anmälan som Skolöverstyrelsen genom en skrivelse förbjöd lärare att hindra barnen från att prata finska i skolan.28
År 1963 krävde Lassinantti en genomlysning av försvensknings- politiken vid Nordiska rådets sammanträde. Bara ett par år senare, 1965, vände sig centralstyrelsen för Föreningen Norden till svenska regeringen med en skrivelse där man argumenterade för undervis- ning i finska från årskurs ett till årskurs nio.29 Föreningen ville också ha en speciell lärarutbildningsanstalt och argumenterade för att den borde förläggas till Haparanda.30
Lassinantti var en av upphovsmännen till bokförlaget Tornedalica som grundades 1962. Förlaget har i uppdrag att publicera forskning och annan litteratur med dokumentärt värde från Nordkalotten och Tornedalen. Förlaget har i dag gett ut 65 boktitlar.31
Lassinantti var även initiativtagare till andra typer av gränsöver- skridande samarbeten inom Nordkalotten.32 Lassinantti var starkt pådrivande för samarbetet över gränserna och brukar kallas för ”Nord- kalottens fader”. Från
Lassinantti har i ett tal berättat om en omständighet som visat vägen för honom i hans strävanden för gränsöverskridande nordiskt samarbete, särskilt på Nordkalotten:
Vi hade ett bibliotek i Tornedalen som bekostades av statsmedel, men före 1957 fick biblioteket inte förmedla finskspråkig litteratur fastän en del av befolkningen var enbart finskspråkiga och många tvåspråkiga. Då min mor var endast finskspråkig fick jag som liten parvel åka skidor en mil till bibliotekslådan i finska Pello för att låna henne böcker. Detta
28Tenerz 1966, s. 17; Wande 1988, s. 43 f.; Laukkanen 1992, s. 85 f.
29Tenerz 1966, s. 89.
30Tenerz 1966, s. 95.
31Om tornedalica.
32Nordkalotten är ett geografiskt område som utgörs av Nordland fylke och Troms og Finn- mark fylke i Norge, Norrbottens län i Sverige, och landskapet Lappland i Finland .
33Hemmi 1987, Folkbildaren och utbildaren Bengt Andersson, s.
529
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
gjorde jag självfallet ytterst motvilligt men det gav mig tidigt, förutom förmågan att läsa finska, också den uppfattningen att alla språk måste betraktas som lika vackra och lika värdefulla som umgängesmedel mellan människorna. … Med utgångspunkt från detta har jag arbetat för ett vidgat samarbete över gränserna med krav på rätt för gränsbefolkningen att lika fritt som före 1914 passera Torne älv.34
Nordkalottensamarbetet innebar ett nytt sätt att betrakta området. Från att tidigare ha talat om finnbygden eller Tornedalen började man tala om Norrbotten och Nordkalotten.
11.2.2Radiosändningar på meänkieli från 1957
Samtidigt som Lassinantti var riksdagsledamot var han även redak- tör för det finskspråkiga radioprogrammet ”Pohjoiskalotti” (Nord- kalotten) i Radio Norrbotten. Programmet omnämndes ofta som
I samband med att Sveriges Radio i början av
11.2.3Språkpolitiskt uppvaknande inom forskningen på
Under
34Lassinantti 1975, Ragnar Lassinantti har ordet: ett urval av Ragnar Lassinanttis tal som en hyll- ning på hans
35Intervju 13, 60, 67, 91, 97, 99, 100, 101, 117, 132, 139, 147, 159.
36Hyltenstam och Salö, s. 39 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
530
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
Hugo Tenerz (född 1889) var folkskollärare i Luleå och senare rektor för småskolärarseminariet i Haparanda. Han kritiserade för- svenskningspolitiken och betonade vikten av att barn skulle få lära sig sitt modersmål i skolan. I en av sina böcker skriver han:
Vilken betydelse har modersmålet för individens personliga, religiösa och sociala utveckling? Denna fråga har aldrig aktualiserats i finnbygden, därför att skolan och myndigheterna handlat som om detta modersmål ej existerade. Att det administrativa språket var svenskan, må vara. Men att skolan ingenting gjort för att taga vara på befolkningens modersmål utan lämnat det vind för våg under strävan att förkväva det, är märkligare.37
Vid samma tid publicerade Nils Slunga (född 1928), dåvarande rektor för Småskollärarseminariet i Haparanda, boken Staten och den finsk- språkiga befolkningen. Det var en av de första vetenskapliga studierna som kritiskt granskade försvenskningsprocessen. Han analyserade den statliga politiken mot minoriteten och särskilt på vilket sätt sta- ten utövade sin makt inom olika samhällsområden i syfte att assimi- lera minoriteten.
Slunga visade hur den statliga politiken präglades av målsättningen att till varje pris införa svenskt språk och svensk kultur i minoritets- området. Han betonade att minoritetens inställning till språkfrågan var dikterad av ekonomiska hänsyn då det statligt finansierade sko- lorna möjliggjorde för kommunerna att utan kostnader för dem själva uppfylla folkskolestadgans krav på att inrätta folkskolor i kom- munerna.38
Under den här perioden pågick den s.k. halvspråkighetsdebatten som handlade om huruvida det är bra eller skadligt för barn att lära sig två språk.39 Utredningar visade att elever i Tornedalen hade sämre kunskaper än elever i övriga landet. Mot den bakgrunden beslöt Skol- överstyrelsen att tillsätta en utredning ”för att vid lärarutbildningen tillgodose behov för den finsktalande befolkningen i Sverige”.40
Länsskolnämnden i Norrbotten genomförde utredningen och var tämligen försiktig i sina slutsatser. Utredningen föreslog att det gemensamma skolsystemet för finsk- och svenskspråkiga elever i Tornedalen skulle bevaras och att den helsvenska metoden med finska som hjälpspråk skulle behållas. För att bättre möta de särskilda be- hov som fanns i Tornedalen föreslogs att lärarstuderande borde få
37Tenerz 1966, s. 71.
38Slunga 1965, Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten, s. 62, 66 och 173 ff.
39Hyltenstam och Salö, s. 40 f. i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
40Elenius (a) s. 33 f., i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
531
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
en ämnesfördjupning i det finska språket och att finska skulle er- bjudas som ämnestillval för lärarkandidaterna.41 Den undervisning som vid tiden erbjöds var helt inriktad på standardfinska, då läro- medel eller andra texter på meänkieli inte fanns att tillgå. Mötet med standardfinskan, också i form av lärare från Finland, torde ha spätt på mångas känsla av att varken svenska eller finska överensstämde med deras språk.42
11.2.4Lärarutbildningens roll
Under
Islutet av
Utredningen om lärarutbildningen lämnade 1965 ett förslag om att alla Sveriges folkskoleseminarier och småskolseminarier skulle avvecklas. Det innebar att även småskollärarseminariet i Haparanda, som en gång etablerats av hänsyn till minoriteten, skulle läggas ned.44 Länsskolnämnden i Luleå uttryckte kritik mot utredningens för- slag med argumentet att det behövdes tvåspråkiga lärare i länets två- språkiga bygd. Länsskolenämnden menade att det behövdes veten- skaplig forskning om den helsvenska metoden och att finskan var oumbärligt som kontaktspråk med elevernas hem. Nämnden menade vidare att det även var av intresse för Sverige som land att finska vår- dades då det skulle stärka kontakterna med Finland. Nämnden ville att en tvåspråkig lärarutbildning skulle förläggas i Luleå. Kollegiet
41Kenttä och Weinz 1968, s. 24 ff., 37 ff. Lärarutbildningen och den finsktalande befolkningen i Norrbotten.
42Hyltenstam och Salö, s. 45 i Tolv tematiska forskarrapporter. Wande 1988, s. 44. Se även in- tervju 168.
43Wande 1988, s. 43 f.
44SOU 1965:29 Lärarutbildningen, 1960 års lärarutbildningssakkunniga, s. 644; Slunga 1995, Utbildning lönar sig: minnen – dokumentation: i skolans och lärarutbildningens tjänst i Norr- botten, s. 44 f.
532
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
vid folkskoleseminariet i Haparanda höll med om vikten av tvåspråkig utbildning för lärare, men ansåg att den skulle vara i Haparanda, då Tornedalen var det enda enhetliga finskspråkiga området i Sverige. Även Centralstyrelsen för föreningen Norden ställde sig bakom detta. 45
Hugo Tenerz som var rektor för seminariet i Haparanda kritise- rade i skarpa ordalag Lärarutbildningskommitténs betänkande:
Dess betänkande gav emellertid ingenting för finnbygdsskolans lärarutbild- ning. I överensstämmelse med svenska statens och skolmyndigheternas ståndpunkt i språkfrågan synes den ha dragit den yttersta konsekvensen av den tillämpade skolpolitiken, nämligen, att då ingen språkfråga exi- sterar behöves inget speciellt seminarium för finnbygdens grundskola.46
Han avslutar sin bok med att skriva:
Med glädje kan man konstatera, att intresset för det under åtta decen- nier förkvävda språkproblemet i Norrbottens finnbygd under de senaste tiderna även bland skolmännen i vårt land börjat vakna till liv. Den tvångströja som försvenskningsarbetets pionjärer lade på hela frågan, börjar lossna och tilltron till den auktoritetstrogna helsvenska metodens allena saliggörande verkan rubbas i sina grundvalar. Även finnbygdsbon vågar hysa en egen uppfattning utan att betraktas som fosterlandsförrä- dare och fennoman.47
Genom 1967 års lärarutbildningsreform avskaffades folkskolesemina- rierna och ersattes av lärarhögskolorna.
Med tiden kom en handfull lärare verksamma vid Högskolan i Luleå att fungera som påskyndare för språkligt och kulturellt upp- vaknande. Elever från minoritetsområdet som studerade vid lärar- högskolan kom i beröring med lärare från samma bakgrund som gjorde dem uppmärksamma på språkets och kulturens egenvärde. Genom att erbjuda ämnestillval i finska respektive samiska appelle- rade de till studenter med kunskap i språken och kulturerna.48
Från mitten av
45Tenerz 1966, s. 92 ff.
46Tenerz 1966, s. 92.
47Tenerz 1966, s. 95.
48Slunga 1965, s. 51 f.
49METavisi 1986/1 s. 21.
533
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
nämna några, blev helt avgörande för deras etniska uppvaknande och engagemang för minoriteten.50
11.3Synliggörande och etnopolitiskt uppvaknande i början av
Ibörjan av
Ett exempel är ”giftkriget i Aapua” som handlade om lokalt mot- stånd mot de statliga skogsbolagens användning av växtbekämpnings- medlet hormoslyr i Övertorneå och Pajala. Ett annat exempel är skol- strejken i Merasjärvi då föräldrar protesterade mot att skolan skulle läggas ned och att barnen skulle gå i skola och tvingas bo i skolhem i Vittangi. Även gruvstrejken
Under den här tiden växte en medvetenhet om vikten av organi- sering inom minoriteten. Det medförde också att organiseringens inriktning ändrades och blev mera aktiv, folklig och framför allt etno- politisk i och med att
11.3.1Minoriteten synliggörs i litteraturen
Litteratur, musik och teater spelade en viktig roll i att synliggöra minoriteten. På
50Intervju 4, 66, 67, 111, 136, 160, 162, 168, 169, 170.
51Intervju 170; Nilsson Mohammadi 2018, Den stora gruvstrejken i Malmfälten: en muntlig historia. Diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2018; Artikel om protesterna i Aapua, i Norr- ländska Socialdemokraten
534
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
bokförlag inom minoritetsområdet som ibland publicerade böcker på meänkieli.52
Livet i minoritetsområdet och det förtryck som minoriteten ut- satts för skildras i litteraturen. Gunnar Kieri debuterade 1976 med boken Av dig blir det ingenting som skildrar ett flottarlags livsfarliga kamp med en jättelik timmerbröt. I boken berättas även om det kulturella förtryck som minoriteten utsatts för av de svenska myn- digheterna och om den stränga laestadianismens grepp.
Kerstin Johansson i Backe publicerade 1978 boken Som om jag inte fanns som handlar om en flicka som helst talar minoritetsspråket men är tvungen att tala svenska i skolan.
Bengt Pohjanen debuterade 1979 med romanen Och fiskarna svarar Guds frid som är en roman om olösta konflikter från barndomen och om ett gränsland mellan två språk och kulturer. År 1985 publicerade han Lyykeri, den första romanen på meänkieli som handlar om den
Pohjanen belönades 2023 med ett minoritetsspråkspris för att han genom sina många insatser för meänkieli höjt statusen för språket och kulturen både hos minoriteten själv och det omgivande samhället.
Katarina Kieri från Luleå debuterade som författare 1993 med dikt- samlingen Slutet sällskap. Mikael Niemi publicerade 2000 romanen Populärmusik från Vittula för vilken han bl.a. belönades med August- priset samma år. En man född på
Betydelsen av litteratur som synliggör minoriteten och minoritets- språket ska inte underskattas och bör ses i en historisk kontext där språket och kulturen både osynliggjorts och skambelagts.
52Några exempel är förlagen Kaamos (1986), Meän akateemi – Academica Toredaliensis (1987). Senare startar även Biblioteca Laestadiana (1996), Barents publisher (1998), Luomio (1999), Meänkielen Förlaaki (2007), samt Meänpress (2022).
53Intervju 113.
535
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
11.3.2Musikens roll i att bevara kulturen
Även musiken fick en central roll i att synliggöra och bevara mino- ritetens kultur och språk. Under
”Inte har vi sysslat med ramsor. Inte har vi visor” var den vanligaste kommentaren, men när tidningar började skriva om insamlingen började människor att höra av sig. Även förskolor och äldreboenden hjälpte till.54
Även musikern Torvald Pääjärvi har spelat en viktig roll med bl.a. utgivningen av albumet Meän lauluja på
11.3.3Språket och kulturen tar plats på scen
Under 1984 satte fyra kvinnor (Karin Forsén, Irma Matela, Irene Muskos och Adela Westergren) upp teaterföreställningen Uusia aikoja (sv. Nya tider) i Kiruna. Föreställningen gav sedan inspiration till en
54Intervju 162.
55Intervju 169.
56Alatalo 2004, Ängens fågel: visor och låtar i Norrbottens finnbygder
57Intervju 142, se även intervju 34, 86, 98, 101, 106, 147, 148, 149.
536
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
musikteaterföreställning som visades under folkmusikfestivalen i Kaustinen i Finland. I festivalen deltog flera band från minoritets- området, bl.a. Sisaret (sv. Systrarna), en grupp som bildades 1978. Fler personer berättar hur kulturmöten med andra minoriteter inspi- rerade och hur en vision om ett större uppförande på en teaterscen började konkretiseras.58 Några framhåller även att Seskaröspelen 1984 var idégivaren.59
I nära anslutning till den första uppsättningen av Jää lähtee/Isen går (av Håkan Rudehill och regi av Ulla Lytkens) bildades Tornedals- teatern 1986. Pjäsen var tvåspråkig och hade premiär samma år i samband med Pajala marknad.60 Föreställningen spelades inför fulla hus på en rad orter. Irene Muskos, som var med och satte upp flera teaterföreställningar, bl.a. Uusia aikoja, menar att föreställningens attraktionskraft bl.a. berodde på att den spelades både på minoritets- språket och svenska:
Teatern var som en riktig väckelserörelse. … Man skrattade och grät där ibland publiken. … Det var så viktigt för oss alla som gjorde den efter- som vi kände att folk kommer och tittar, och varför kommer de? Jo därför att vi gör bra föreställningar och därför att vi talar det här språket eller blandar [meänkieli: sekottaa]. De kände att det var hemlandstoner.61
Teaterpjäsen Kuutot av Bengt Pohjanen som sattes upp 1987 var den första pjäs som spelades enbart på meänkieli. Den har fortfarande nästan fyrtio år senare publikrekordet.62
Flera forskare har framhållit Tornedalsteaterns stora betydelse för minoritetens språk, kultur och litteratur. Birger Winsa beskriver Tornedalsteatern som helt avgörande för det språkliga och kulturella uppvaknandet:
Om teatern använt finska hade det upplevts onaturligt och på svenska hade humorn inte fungerat kontextuellt. Men när teatern använde meän- kieli och kunde växla språk blev det träffsäkert. Det som hände var att folksjälen hittade tillbaka. Ett band av samhörighet knöts mellan männi- skor genom språket som användes.63
58Intervju 162, 164.
59METavisi
60Tornedalsteatern. Vår historia.
61Intervju 171.
62Tornedalsteatern. Vår historia.
63Intervju 170.
537
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
Även intervjupersoner tar upp den stora betydelse Tornedalsteatern har haft för känslan av stolthet för språket och identiteten och för att synliggöra minoriteten.64 Tornedalsteatern var samtidigt en fort- sättning på en lång tradition av amatörteater i minoritetsområdet. Det nya var att meänkieli nu fick ta plats på scen.
Fler teatrar skulle också tillkomma. Under 2005 bildades Meänmaan Teatteri (sv. Vår teater) i Övertorneå. Ett år senare talades meänkieli för första gången på nationalscenen Dramaten i pjäsen Regnblommorna är vackra i år. Mona Mörtlund var manusförfattare till pjäsen som också visades på SVT 2007. Även Bengt Pohjanen har skrivit manus till större transnationella föreställningar som uppförts i minoritets- området, exempelvis trilogin Smugglaroperan (2005), Laestadius- operan (2008) samt Krigsoperan (2009).65
11.3.4Festivaler som bidrar till stolthet över hembygden
Festivaler fick ett uppsving under 1970- och
Kraften kom av det att vi utgick från oss själva och från det som var vårt eget.66
Festivalen fick ett positivt mottagande men väckte även ilska hos vissa då det sågs som att man hade skämt ut kommunen.67 En man född på
Jag kommer ihåg jag var på Römppäviikko, det var någon gång under
64Intervju 70, 132, 139, 150, 152, 155.
65Meänmaan Teatteri – Vår teater. http://www.meanmaa.net/index_mmt.htm.
66Intervju 164.
67Intervju 164.
538
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
tre storheterna var på Römppä i Pajala. Det var en sådan enorm kulturell vändning och efter det har alla gått rakryggade och utforskat kulturen.68
Fler festivaler har senare tillkommit på initiativ av personer från mino- ritetsområdet, exempelvis Nattfestivalen i Korpilombolo. Festivalerna har bidragit till en känsla av stolthet och engagemang för hembyg- den.69 Minoriteten har också intagit scener där samarbete över språk, kultur och nationsgränser stått i fokus. Birger Winsa var drivmotorn för Europeiska sångtävlingen för minoritetsspråk i Östersund 2006, som arrangerades av minoritetsföreningen, SWEBLUL. Den visade att minoriteten funnit sig tillrätta inom de europeiska sammanhangen.70
11.3.5Minoriteten organiserar sig etnopolitiskt genom
Den folkliga och kulturella mobiliseringen bidrog till att minoriteten började organisera sig även etnopolitiskt. Den första och största etnopolitiska rörelsen för minoriteten är Svenska Tornedalingars
Förbundet har vidare haft en avgörande roll i tillkomsten av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Initiativtagarna och syfte
Initiativet till att bilda
68Intervju 113.
69Bergström, Johansson, Ridbäck och Wander 2015, Korpilombolo: från kyrkobygge till nattfestival.
70Winsa 2007, Tornedalingarna – en språklig minoritet, s. 86 f.
539
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
länder hade organiserat sig och arbetade språk- och kulturfrämjande, men att det inte fanns någon sådan organisation för tornedalingar. Under studietiden började hon och några kurskamrater fundera över varför befolkningen i Tornedalen pratade finska och varför finskan inte ansågs lika fin som svenskan. De utforskade frågan i ett projekt- arbete som resulterade i en uppsats med titeln Rätten till vårt språk. Den innehöll en lista på åtgärder, bl.a. att barnen måste få rätt till undervisning på meänkieli i skolan. Många av dessa förslag var så- dana frågor som
Mona Mörtlund bildade, tillsammans med sin dåvarande man Björn Eklöv och journalisten Bertil Isaksson, Tornedalens kulturförening 1981. Föreningen tog sedan namnet Svenska Tornedalingars Riks-
En minoritets språk och kultur överlever inte av sig självt. Speciellt inte efter att ha utsatts för ett så massivt försök till försvenskning som varit fallet i Tornedalen. Tornedalskulturen och tornedalsfinskan överlever endast om vi tornedalingar själva vill det och arbetar för det.71
I dag definierar
Värvning av medlemmar
Förbundet var mycket aktivt när det gällde att värva medlemmar genom att bl.a. involvera kultur- och hembygdsorganisationer, knacka dörr, göra skolbesök, delta på marknader och anordna konferenser.73 Från att Tornedalens Kulturförening bildades av tre personer 1981,
71Norrbottens Föreningsarkiv/Svenska Tornedalingars Riksförbund/protokoll, volym 1.
72Stadgar. Svenska Tornedalingars Riksföbund.
73Intervju 164.
540
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
var medlemsantalet 2 500 personer två år senare.74 På slutet av 1990- talet hade
Mona Mörtlund berättar att de flesta var positiva till bildandet av
Miksi tet alatta pörräämhään tämän kielen kans. Eihään se ole mikhään. Eihään tämä ole oikea suomi. Eihään tällä kielelä pärjää.
[Sv. Varför börjar ni svamla med det här språket. Det är ju ingenting. Det här är ingen riktig finska. Det är inget språk man klarar sig med.]76
Många av de som engagerade sig i
METavisi (Vår tidskrift)
74METavisi 1984/2, s. 27.
75Exempelvis byföreningen i Keräsjoki, Sattajärvi kulturförening, Aapua hembygdsförening och
76Intervju 162.
77Intervju 147.
78METavisi
79Meikäläiset betyder ”sådana som vi” och började användas för människor som inte själva kommer från Tornedalen, men talar meänkieli. Begreppet meikäläiset användes under 1980- och
80METavisi, nr 2, 1983.
541
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
Tidskriften innehåller artiklar både på svenska och på meänkieli. Under åren
En utflyttad man berättar att han upplever att språket fick en renässans på
Bertil Isaksson berättar själv att det vid den här tiden fanns ett slags större öppenhet för att visa sin härkomst. Bland annat trycktes
11.3.6Erkännande av språket
Startskottet för språkets erkännande
En viktig händelse för mobiliseringen av meänkielirörelsen var konferensen ”Sista språkstriden” som hölls i Svanstein 1984. Enligt Wande skapade den en debatt som gav
Birger Winsa minns, i en intervju med kommissionen, att på frågan om skillnaden mellan språk och dialekt svarade en språkvetare vid konferensen att det handlar om ett politiskt beslut som de själva skulle bestämma över.84
81Avser METavisi
82Intervju 133.
83Intervju 164.
84Intervju 170.
542
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
Terje Aronsen, förgrundsgestalt för den norska kvänrörelsen, har berättat om en insikt han fick på resan hem från konferensen i Svanstein: ”selvä niinku plääki, mie olen kvääni” (sv. klart som bläck, jag är kvän).85
Ytterligare ett seminarium arrangerades ett halvt år senare, även då i Svanstein. Vid detta seminarium presenterades forsknings- resultat som visade att barn kan lära sig flera språk samtidigt. Ester Cullblom, författare och lärare vid lärarutbildningen i Luleå, be- rättade om modersmålets betydelse och sade ”att skämmas för sitt modersmål, sitt första språk, är att skämmas för sin barndom och för sin bakgrund” och pläderade för utökad undervisning ”i skolorna i och om språken i Tornedalen”.86
Isamband med denna konferens gjorde
Meänkieli utropas som språk 1988
Den mobilisering för språket som inleddes på
Det var dock inte en självklarhet för alla i minoritetsområdet att meänkieli skulle erkännas som ett språk. En utflyttad man berättar i en intervju om hur hans moster reagerade när det började talas om meänkieli på
85MET nr 2, 1992, s. 28.
86METavisi, nr 1, 1984.
87METavisi nr 1 1984, s. 26 f.; Met nr 4 1983, s. 23.
88Meänkielidagen 27 februari. https://www.youtube.com/watch?v=1VbELh1QnRE.
89Intervju 165.
543
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
Nå, måste man dra upp det där nu igen. Nu är vi ju svenskar, nu ska det pratas svenska och inte hålla på med det där fula språket.90
De som engagerade sig för språkets erkännande kunde också uppleva motståndet i form av direkta hot. En man som var medlem i
Bengt Pohjanen, som är och har varit en viktig aktör i språk- frågan, såg inledningsvis meänkieli mer som en finsk dialekt än som ett eget språk. Han kom ett par år senare fram till att språkfrågan inte är en vetenskaplig fråga utan en praktiskt politisk fråga: ”Om man bestämmer sig för att det är ett eget språk. Så är det ett eget språk.”92
Meänkielidagen firas varje år den 27 februari till minne av när meänkielitalare samlades i Pajala i februari 1988 och utropade meän- kieli till ett eget språk.
Från ett utropat språk till ett erkänt officiellt minoritetsspråk
Efter att minoriteten utropat meänkieli som ett språk, inledde
Ramkonventionen är det första juridiskt bindande multilaterala dokumentet rörande minoritetsfrågor i allmänhet och anger de prin- ciper som staterna åtar sig att efterleva till skydd för de nationella minoriteterna. Språkstadgan syftar till att skydda och stödja europe- iska landsdels- eller minoritetsspråk som en värdefull del av Europas flerkulturella och flerspråkiga arv. I Europarådet har skyddet för nationella minoriteter setts som en viktig del av skyddet för mänsk-
90Intervju 133.
91Intervju 139.
92Språkentusiaster som skapat historia. https://minoritet.se/1403.
93Se t.ex. MET nr 2 1997, s. 16; MET nr 3 1997, s. 2; MET nr 2 1998, s. 2 och s. 5 f.; MET nr 3 1998, s. 2, s. 15 f.; MET nr 4 1998, s. 2 och s. 10; MET nr 2 1999, s. 2; MET nr 3 1999, s. 2; MET nr 4 1999, s. 2 och s. 16; MET nr 1 2000, s. 2.
544
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
liga fri- och rättigheter och en viktig utgångspunkt för att kunna bygga ett stabilt, demokratiskt och säkert Europa.94
Regeringen tillsatte en parlamentarisk kommitté 1995 som skulle utreda om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige borde ansluta sig till språkstadgan.95 Året efter beslutade regeringen om ett tilläggs- direktiv som innebar att kommittén skulle utreda frågan om Sverige även borde ratificera ramkonventionen.96
Kommittén föreslog att Sverige skulle ratificera språkstadgan, men inte för meänkieli utan för finska som skulle innefatta meänkieli. Även samiska och romani chib skulle erkännas som nationella minoritets- språk.97
Förslaget togs inte väl emot av minoriteten och en av kommitténs ledamöter, Henning Johansson, professor emeritus i pedagogik och medlem i
Frågan orsakade starka spänningar mellan sverigefinnar och torne- dalingar och ledde till att dåvarande statsministern i Finland, Paavo Lipponen, skrev till Sveriges regering.
Flera remissinstanser var kritiska mot kommitténs förslag om att behandla meänkieli som en varietet av finska och regeringen valde slutligen att erkänna meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk. Regeringen menade att det fanns flera skäl som talade för att behandla meänkieli som ett eget språk, bl.a. minoritetens språkliga, kulturella
94SOU 1997:193 Steg mot en minoritetspolitik – Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter, s. 9.
95Dir. 1995:84.
96Dir. 1996:77.
97SOU 1997:192, s. 237 f. Som argument för att ratificera språkstadgan fördes bl.a. fram att Sverige bör, liksom övriga Europa, värna om det mångkulturella och flerspråkiga historiska arvet. Meänkieli ansågs, liksom de övriga minoritetsspråken, att vara en vital del i bl.a. den tornedalska kulturen i Sverige och en värdefull del av det svenska kulturarvet och borde därför bevaras för framtiden.
98SOU 1997:192, s. 257 f.
545
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
och historiska särdrag.99 Flera personer har i olika sammanhang fram- hållit Henning Johanssons betydelse för språkets erkännande.100
Stolthet över det egna språket
Erkännandet av meänkieli som ett eget språk väckte stolthet och glädje hos minoriteten. Bengt Niska var med i riksdagen när beslutet klubbades igenom och berättar följande:
Det var en stund som berörde mig djupt. Man tog beslut om det den 5 december 1999 och jag höll … ett tal i samband med det. Jag tror att det var första gången som jag var i kammaren och fick ordet. Det var, vill jag minnas, exakt 40 år sedan som jag började skolan, och så togs ett sådant beslut. Då var det som en fantastisk dröm att få vara med om att besluta att det är ett eget språk, med ett eget värde. Och för en som kommit till skolan, ödmjuk …, med mössan i handen och rädd för det svenska skolsystemet, att då 40 år senare få rösta i kammaren, där detta språk blir ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Det var ett rörande ögonblick.101
Enligt Torvald Pääjärvi, dåvarande ordförande i
På något sätt började människor se fördelar. Exempelvis vändes det till att bli en merit i kommunen om någon kunde meänkieli. Man började se ett värde i det här. Men givetvis fanns det en del och lär fortfarande finnas som inte ser någon mening i det här, utan menar att det är bara att lämna det bakom sig.102
En kvinna berättar att hon känner sig stolt och hon tror att vänd- ningen kom med flaggan och att meänkieli erkändes och fick status som minoritetsspråk.103
99Prop. 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige, s. 33. En språkvetenskaplig analys fann att det fanns påtagliga språkstrukturella skillnader mellan meänkieli och finska varieteter som talas i Finland, inklusive standardfinska. Talare av meänkieli har haft annorlunda livsvillkor än talare av finska varieteter i Finland vilket har bidragit starkt till att skillnaderna mellan meänkieli och annan finska är mer uttalade i dag än de skillnader som föreligger mellan aktuella talade varieteter inom Finland. Se SOU 1997:192, bilaga 3, s. 404. Diskussion av begreppen språk och dialekt – med resonemang om meänkielis status som eget språk.
100Intervju 27, 67, 139, 141, 146. Se även METavisi nr 4 1999, s. 16.
101Intervju 172.
102Intervju 169.
103Intervju 154.
546
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
11.4Etnopolitisk mobilisering och generationen ummikko i början av
Under den fjärde fasen, med start i början av
11.4.1
I samband med att tornedalingar erkändes som en nationell mino- ritet och meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk förändrades
År 2008 antog förbundet en språkpolicy om att
I
104
105
547
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
11.4.2Kväner och lantalaiset organiserar sig men känner sig fortsatt osynliggjorda
År 2019 bildades föreningen Svenska
Den kvänska rörelsen överskrider nationalstatsgränser och har en egen flagga och flaggdag den 16 mars. Dagen benämns Kvänfolkets dag och firas med anledning av att det den 16 mars 1340 stiftades ett avtal mellan kvänerna och den svenske kungen.
Flera personer som engagerat sig i Svenska
Nio av tio gånger så måste man börja förklara att man inte alls är ett
106Svenska
107Intervju 14, 122, 126.
108Intervju 12.
548
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
11.4.3Meänmaa
Ytterligare en viktig organisation som driver språk och kulturfrågor för minoriteten är Föreningen Meänmaa (sv. Vårt land) som bilda- des 2007 av författaren Bengt Pohjanen och upphovsmannen till tornedalsflaggan, meänflaku, Herbert Wirlöf.
Meänflaku (sv. vår flagga), vars färger är hämtade från Sveriges och Finlands flaggor, hissades officiellt för första gången den 15 juli 2007. I samband med detta utropade Bengt Pohjanen dagen till Tornedalens nationaldag. Sedan 2015 finns dagen med i Svenska Akademiens kalender som Tornedalingarnas dag. I en intervju berättar han om hur ceremonin gick till:
Symboliskt bar vi nationsflaggorna från finska och svenska sidan. Möttes mitt på bron och sedan sparkade vi den gamla gränspålen ner i Torne- älven och lät den flyta iväg. Sedan bytte vi flaggor och gick till var sin sida av gränsälven. Hissade den nya flaggan, sjöng och höll tal.109
Flaggan visar synen på Meänmaa som ett gränsöverskridande om- råde med ett gemensamt språk, både på svenska och finska sidan av Torne älv och Muonioälven.
Efter ceremonin samlades ett antal människor och kom överens om att det behövdes en ny form av organisation för att omfatta ett större geografiskt område än svenska Tornedalen. Detta gav upphov till Föreningen Meänmaa. Förening antog meänflaku vid bildandet och ansvarar årligen för att arrangera Meänflakus dag.
Med Meänmaa avses en kulturregion och ett symboliskt land på båda sidor om Torneå, Muonio, och Könkämä älv som omfattar kom- munerna Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare, Kiruna, delar av Överkalix och Kalix samt finska kommunerna Tornio, Ylitornio, Pello, Kolari, och Muonio.110 Föreningen är en ideell gränsöverskridande förening som syftar till att sprida kunskap om Meänmaa samt främja och utveckla dess kultur, språk och dialekter.111
Under 2022 började föreningen även publicera böcker under för- lagsnamnet Meänpress. Föreningen bedriver arbetet bl.a. i nära sam- arbete med Meänmaa Teatteri (sv. Vår Teater), som startades 2005,
109Språkentusiaster som skapat historia. https://minoritet.se/1403.
1101 § i Föreningen Meänmaas stadgar, antagna vid extra årsmöte 18 april 2009. http://www.meanmaa.net/mmy/stadgar/stadgar.htm.
1112 § i Föreningen Meänmaas stadgar, antagna vid extra årsmöte 18 april 2009. http://www.meanmaa.net/mmy/stadgar/stadgar.htm.
549
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
Barents Publishers FIN, som grundades 1997 av Bengt Pohjanen, samt kulturinstitutioner på båda sidor om älven och med kvänerna i Norge.
11.4.4Met Nuoret
Under 2014 grundades Met Nuoret, förbundet för ungdomar som känner samhörighet med meänkieli och det ursprungliga språk- områdets kultur och historia. Met Nuoret är ett nationellt ungdoms- förbund med styrelseledamöter och medlemmar bosatta över hela Sverige. Förbundet är en avdelning av
Det var
Att vara minoritet inom minoriteten är en fråga som förbundet velat uppmärksamma sedan start. Under 2015 höll dåvarande ord- förande för Met Nuoret, Madeleine Isaksson, invigningstalet på Tornedalen Pride. Ett av de första projekten Met Nuoret drev igenom var att översätta RFSL:s queerordlista till meänkieli med hjälp av Mona Mörtlund. Det var ett direkt svar på ett behov av att utveckla meänkieli som blev tydligt under Tornedalen Pride. Många begrepp saknades och andra var nedvärderande. Det blev den första ordlistan med
Språkrevitalisering och rätten till sin kultur har varit de viktigaste minoritetspolitiska frågorna för förbundet. Met Nuoret represen- terar en generation där en majoritet inte pratar meänkieli.
År 2018 var förbundets språkpaket klart, en idé som lanserats av Sverigefinska ungdomsförbundet där nyblivna föräldrar får ett in- spirationspaket med tips på hur språket kan föras vidare till nästa
112Ung minoritet var ett initiativ av de fem nationella minoriteternas organisationer med stöd av MUCF. Projektet gick ut på att representanter från Sveriges fem nationella minoriteter skulle få träffas och utbyta erfarenheter. Både med varandra och andra minoriteter i Europa.
1132014 startade Tornedalen Pride. Det väckte initialt stor debatt och motstånd men när paraden väl genomfördes på Pajala marknad tågade uppemot 1 000 personer till stöd för HBTQI+ personers erkännande och lika rättigheter. En dokumentär om Tornedalen Pride sändes samma år på SVT. https://youtu.be/uV6sDLEqttk.
550
SOU 2023:68 |
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
generation. Paketet köps in av kommuner och regioner runt om i hela Sverige och delas ut på t.ex. bibliotek eller BVC.
Sedan starten har samarbete med andra minoriteters ungdoms- förbund varit viktigt för Met Nuoret, inte minst med Kveeninuoret114 där förbunden under flera år turades om att arrangera ett gemensamt språkläger. Fram till sommaren 2022 pågick även projektet KOLME där också Suomen karjalaiset nuoret115 var en av projektägarna. Under tre år ordnades olika typer av utbyte mellan de tre minoriteternas kultur, språk och historia, och sista året ordnades ett läger i Karelen.
På Met Nuorets Instagramkonto har medlemmar fått dela med sig av sina erfarenheter av att vara ung minoritet. Ofta handlar inläg- gen om ens koppling till minoritetsområdet, kärlek till kulturen och naturen men även frågor kring att förstå sitt sammanhang när man inte har språket som identitetsmarkör. För förbundet har det varit viktigt att markera att man inte behöver kunna meänkieli för att kunna uttala sig och arbeta för minoritetens rättigheter.
Förbundet har också varit drivande tillsammans med
11.4.5En ny generation som är ”Proud to be ummikko”
På
Författaren Katarina Kieri, med rötter i Luleå och minoritets- området, var en de första att litterärt beskriva den här generationens upplevelser av assimileringspolitiken i relation till föräldragenerationen:
Född i mitten av sextiotalet lärde jag mig aldrig att tala min moders mål. Vi är tusentals som delar den erfarenheten. Tornedalsfinskan var föräld- rarnas språk. De talade det sinsemellan, med sina syskon, föräldrar och andra som självklart hörde till den sfären. Men inte med oss barn. Jag sörjer det, men jag dömer dem inte. De ville ge oss det finaste, det bästa. Och så mycket hade de lärt sig, att det finaste och bästa var inte modersmålet.116
114Norska kvänernas ungdomsförbund.
115Finska karelernas ungdomsförbund.
116Kieri 2008, Jag har suttit vid många köksbord i Tornedalen under min uppväxt. Och jag har inte förstått. Dagens Nyheter.
551
Minoritetens arbete för att bevara språket och kulturen |
SOU 2023:68 |
Den yngre generationens erfarenheter har fått växande uppmärk- samhet. Frågor om detta lyfts bl.a. i podden Proud to be ummikko som produceras av journalisten och doktoranden Daniel Fjellborg.117 Några av dem som intervjuats i podden visar på att man kan iden- tifiera sig med minoriteten trots att man inte kan språket. Samtidigt kan det finnas en tvetydlighet kring identiteten. Charlotte Kalla be- skriver exempelvis i podden att hon upplever sig som lite sökande och frågar sig själv om hon får klassa sig som tornedaling när en så
stor del av kulturen och språket inte finns hos henne.
Viktiga frågor även för denna generation handlar om rätt och möj- lighet till utbildning från förskola till universitet, både för nybörjare och sådana som kan språket. Flera nämner att de tar upp kampen, inte minst för sina barns skull.
På samma sätt som språket utgör en identitetsmarkör för föräldra- generationen, är den en identitesmarkör även för den yngre genera- tion som inte kan språket. Meänkieli kan med andra ord betraktas som ens språk även om man inte kan det.
11.5Kyllä se kannattee!
I detta kapitel har en rad olika initiativ och projekt för att främja och bevara minoritetetens språk och kultur beskrivits. Först och främst har minoriteten mobiliserat sig och argumenterat för att meänkieli ska erkännas som ett språk. Minoriteten har också organiserat sig poli- tiskt i olika föreningar och drivit på genomförandet av minoritets- politiken inte minst genom att rikta kritik mot den bristande im- plementeringen av lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk samt ramkonventionen och språkstadgan.
Det är framför allt minoriteten som har arbetat med att standardi- sera meänkieli och drivit på rätten att tala språket i kontakt med myn- digheter. Det är också minoriteten som tagit initiativ till och driver olika kulturprojekt så som teater, bokförlag, festivaler. Minoriteten har bi- dragit till att språket och kulturen har blivit mer känd i majoritets- samhället och sett till att meänkieli används i radio, tv, sociala media och poddar. Många från minoriteten har även bedrivit forskning som hand- lar om språkpolitik och försvenskningsprocessen i minoritetsområdet.
Alla dessa initiativ har varit oumbärliga i att nå dit minoriteten befinner sig i dag. Kyllä se kannattee! (sv. Visst lönar det sig!)
117Proud to be ummikko. https://www.ummikko.se/.
552
DEL 4
Kommissionens
bedömningar och förslag
12Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan
Följande kapitel ger en sammanfattning av de principiella överväg- anden som kommissionen gjort vad gäller frågan om statens och Svenska kyrkans ansvar för den assimileringspolitik som förts mot tornedalingar, kväner och lantalaiset. Bedömningen grundar sig i de förhållanden kartläggningen visat i fråga om historiska skeenden, en- skilda aktörers agerande och inte minst minoritetens egna berättel- ser och erfarenheter.
12.1Staten och kyrkan bär ett ansvar
Av direktivet framgår att kommissionens uppdrag består i att kart- lägga och granska den assimileringspolitik som svenska staten och Svenska kyrkan som statlig myndighet bedrev mot tornedalingar, kväner och lantalaiset på nationell, regional och lokal nivå under 1800- och
I betänkandets olika kapitel redogörs för assimileringspolitikens historiska förlopp inom områdena språk, kultur och identitet (kapi- tel 6), utbildning och fostran (kapitel 7), traditionella näringar (kapi- tel 8), Svenska kyrkans ansvar (kapitel 9) och rasbiologi (kapitel 10).
De individuella erfarenheter och upplevelser av exkludering, kränk- ningar och övergrepp som enskilda har gett uttryck för har varit cen- trala för kommissionens slutsatser om hur assimileringspolitiken ge- nomförts och på vilket sätt den drabbat minoriteten.
Kartläggningen visar att statliga myndigheter, och andra inblan- dade genom sina företrädare på olika nivåer, bedrev en aktiv assimi- lerings- och försvenskningspolitik gentemot tornedalingar, kväner
555
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
SOU 2023:68 |
och lantalaiset. Assimileringspolitiken möjliggjordes genom statens och kyrkans roll i beslutande, rådgivande och verkställande organ kopplade till skolor och arbetsstugor. Men det handlar också om att staten och kyrkan bistod och gjorde det möjligt för andra aktörer som exploaterade minoriteten och minoritetsområdet.
12.1.1Assimileringspolitiken har åsamkat minoriteten skada
Staten och kyrkan har agerat på ett sätt som inneburit en skada för minoriteten. Begreppet skada ska i det här sammanhanget förstås i en vidare kontext, och rymmer något mer än det man i vardagligt språkbruk kallar den fysiska eller psykiska skada som kan drabba en individ. Den skada assimileringspolitiken lett till återfinns dels på individnivå, dels på grupp- och samhällsnivå.
På individuell nivå handlar skadan bl.a. om förlusten av språket och om att inte fullt ut kunna tillgodogöra sig den kultur man är en del av på grund av bristande språkkunskaper. Det handlar också om det kunskapsunderläge de finsk- och meänkielitalande barnen ham- nade i när skolundervisningen bedrevs enbart på svenska. Den skada som åsamkats minoriteten på individuell nivå kan ta sig uttryck i negativa känslor i förhållande till sin identitet som tornedaling, kvän eller lantalaiset – känslor av skam, smärta, otillräcklighet, tomhet och rotlöshet. Sådana känslor kan uppkomma inte bara hos de indi- vider som varit direkt utsatta för assimileringspolitiken utan också hos barn och barnbarn till dem som utsatts (se avsnitt 12.5).
På gruppnivå handlar skadan om negativa konsekvenser för rela- tionerna inom familjen och släkten där kedjan mellan generationerna brutits eller försvagats på grund av att språket och kulturen i många fall inte överförts. Att föräldrar inte överfört sitt språk och sin kultur till nästa generation har i vissa fall handlat om att man inte velat utsätta sina barn för det stigma man själv upplevt, i andra fall har man inte själv fått lära sig språket och därför inte haft någon möjlighet att lära ut det till sina barn.
Samhörigheten inom gruppen har skadats eller försvagats som en följd av att minoritetens språk och kultur skambelagts. Assimiler- ingspolitiken har också indirekt åsamkat skada genom den splittring som uppkommit inom minoriteten kring synen på assimileringen och dess följder. Statens agerande har lett till att minoriteten förlorat
556
SOU 2023:68 |
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
markrättigheter och möjligheten att utöva sina traditionella näringar, vilket av många inom minoriteten upplevs som en konkret form av skada som behöver kompenseras för men också utredas och justeras utifrån dagens situation.
På samhällsnivå har assimileringspolitiken lett till en skada i tillit i minoritetens relation till staten och Svenska kyrkan. Den skadade tilliten gäller således inte i relation till alla enskilda individer inom minoriteten.
Att assimileringspolitiken på olika nivåer och utifrån olika per- spektiv lett till en skada för minoriteten innebär dock inte att skadan måste vara bestående. En skada kan läka, men för att den ska ha förut- sättningar att göra det krävs att den som bär ansvaret för det som skett, i detta fall staten och Svenska kyrkan, visar att man tar det ansvaret och att man genomför de åtgärder som kan utgöra inled- ningen till en läkningsprocess.
12.1.2Kommissionens uppdrag och ramar för ansvarsutkrävande
Den kartläggning som kommissionen har gjort omfattar händelser som i vissa fall har skett långt innan dagens lagstiftning på dessa om- råden formulerades och i en tid av andra värderingar. Andra händel- ser utgörs av sådant som redan i samtiden skulle ha ansetts som en kränkning eller ett övergrepp. Det agerande från statens och kyrkans sida som granskats av kommissionen innefattar i många fall ett flertal aktörer vars enskilda ansvar är komplicerat att urskilja i efterhand. Dessa omständigheter gör ansvarsfrågan komplex.
Det strikt juridiska perspektivet är en av flera möjliga utgångs- punkter när man förhåller sig till ansvarsfrågan. Utifrån den juridiska aspekten kan staten inte i strikt mening anses vara ansvarig för kränk- ningar och övergrepp som inträffade innan Sveriges folkrättsliga åtaganden om mänskliga rättigheter, eller relevant nationell lagstift- ning, hade trätt i kraft.
Ett bredare synsätt på ansvar och ansvarsutkrävande inkluderar dock det moraliska ansvaret. Det moraliska ansvaret innefattar ett ansvar som går utöver det strikt juridiska ansvaret att kompensera för en skada.
557
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
SOU 2023:68 |
Kommissionen menar att staten och Svenska kyrkan har ett mora- liskt ansvar för att komma till rätta med de kvarlevande orättvisor som utgör assimileringspolitikens konsekvenser, samt att gottgöra för den skada som uppstått. Det är också rimligt att förvänta sig ett politiskt ansvar; dvs. att dagens politiker har ett ansvar för att med konkreta, politiska åtgärder kompensera för kvarlevande orättvisor.
I kapitel 1 presenterades några perspektiv på hur man kan förstå och tolka ansvar och ansvarsutkrävande med utgångspunkt i olika teorier inom fältet. Vissa av dessa perspektiv har varit särskilt rele- vanta för kommissionen att förhålla sig till under kartläggningens gång, både i relation till uppdraget som det formulerats i direktivet till de historiska skeenden som varit föremål för kartläggningen och till intervjupersonernas berättelser.
Som nämnts tidigare rör kartläggningen händelser som i vissa fall har skett långt före dagens lagstiftning och i en tid av andra värder- ingar. Detta i kombination med att många aktörer varit inblandade i den assimileringspolitik som bedrivits gör att ansvarsfrågan kan vara svår att reda ut i enskilda fall. Kommissionens bedömning i frågan om ansvar har därför behövt problematiseras och analyseras utifrån vad som förefaller rimligt i förhållande till uppdraget och det kart- läggningen visat. En diskussion i dessa frågor presenteras nedan.
12.2Att dra en gräns mellan statens och kyrkans ansvar
En fråga som är relevant för kartläggningen är hur gränsen för ansvar ska dras mellan staten och Svenska kyrkan. Särskilt gäller det i frågor om makt över och insyn i skolväsendet, genom vilket en stor del av assimileringspolitiken kanaliserats. Var ska gränsen anses gå för sta- tens respektive kyrkans makt och ansvar? Hur ska kyrkans agerande skiljas från statens och hur ska man se på enskilda företrädare för staten och kyrkans agerande i förhållande till dessa institutioner som övergripande enheter?
Följande avsnitt redogör för hur förhållandena såg ut under 1800- och
558
SOU 2023:68 |
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
12.2.1Svenska statens och Svenska kyrkans samverkande roll på nationell nivå
När det gäller det område som är mest centralt för assimileringen av minoriteten – utbildningsväsendet – kan man konstatera att det är mycket svårt att dra en skiljelinje mellan statens och kyrkans ager- ande eftersom kyrkan innehade rollen som statskyrka och därför ut- gjorde en del av staten genom myndighetsutövning. Med anledning av detta är kyrkans och statens agerande, motiv och inflytande svåra att hålla isär i ett historiskt perspektiv – en svårighet som följer med ända ner till de enskilda aktörerna.
När folkskolan inrättades 1842 var det kyrkan som hade tillsyns- ansvaret. Även när den statliga kontrollen över skolan successivt ökade, genom att det inrättades en statlig folkskoleinspektion 1861, fanns kyrkans inflytande kvar.
Kyrkans företrädare hade alltså uppgifter som innebar myndighets- utövning. Kyrkans ämbetsinnehavare hade tjänsteuppdrag på olika nivåer, t.ex. som skolinspektörer och ledamöter i olika nämnder och styrelser som rörde skolan. Vissa hade alltså parallella uppdrag och därför möjlighet att agera utifrån dubbla roller. Ett sådant exempel är Olof Bergqvist, biskop i Luleå stift under de första tre decennierna av
Inom skolväsendet generellt gällde att statens direkta inflytande ökade under
559
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
SOU 2023:68 |
mentet hade ansvar för både utbildningsfrågor och kyrkliga frågor visar hur tätt sammankopplade dessa områden var historiskt.
Ansvaret för skolorna och arbetsstugorna i minoritetsområdet under den aktuella perioden har således legat både på kyrkan och andra statliga myndigheter. Staten har haft ett intresse av att kontrollera minoriteten och minoritetsområdet utifrån nationalistiska, försvars- politiska, ekonomiska och rasbiologiska syften. Ämbetspersoner inom kyrkan har alltså agerat i assimilerande syfte inom sina statliga upp- drag (kapitel 9 redogör närmare för kyrkans agerande).
12.2.2Domkapitlet och länsstyrelsen
– myndighetsutövning på regional nivå
Under 1800- och
Stiften låg organisatoriskt under domkapitlet som leddes av bis- kopen. Biskopen hade ansvar för stiftets församlingar och dess verk- samhet. Kommissionens kartläggning visar hur enskilda biskopar i Härnösands och Luleå stift haft olika inställning till frågor som rör minoriteten, t.ex. krav på svenska som undervisningsspråk i skolan. Biskop Lars Landgren som var den förste biskopen i det nybildade Luleå stift i början av
Samma svårighet vad gäller gränsdragningen mellan kyrkans upp- drag och de statliga institutionerna som länsstyrelsens eller skol- myndigheternas uppdrag, återkommer alltså på den regionala nivån.
När det gäller frågor som berör mark- och naturresurser och en del andra regionala frågor var Länsstyrelsen i Norrbottens län an- svarig. Ofta existerade dock ett tätt samarbete mellan länsstyrelsen
560
SOU 2023:68 |
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
och domkapitlet. Detta framgår t.ex. i arbetet med att arrangera resor för barn till svensktalande bygd under ferierna och bygdekur- ser som anordnades för att sprida svenskt språk och svensk kultur. Initiativet till dessa insatser kom från både statens och kyrkans aktö- rer som agerade utifrån ett gemensamt mål om assimilering. Det är i efterhand svårt att fastställa vem som var den drivande parten.
Kartläggningen visar alltså på många exempel på ämbetspersoner som innehade både statliga och kyrkliga uppdrag. Ibland framstår det heller inte tydligt i vilken roll olika aktörer agerade. Hur själv- ständig stiftens och dess biskopars initiativ, ställningstaganden och ageranden var i förhållande till kyrkan som helhet är heller inte alltid enkelt att utläsa i efterhand. När det gäller den politik som fördes gentemot minoriteten, genomfördes den utifrån kyrkans håll fram- för allt på stiftsnivå genom biskopen och domkapitlet i Härnösands, och senare Luleå, stift.1
När kyrkans företrädare agerade genom sina formella uppdrag inom t.ex. domkapitlet, i arbetsstugornas styrelser eller i kyrkoråden, var de alltså företrädare för kyrkan men de var också myndighets- personer. Som nämnts tidigare gör detta att svårigheten att skilja kyrkans agerande från statens återfinns på alla nivåer, ända ner till enskilda personers agerande.
12.2.3Den lokala nivån – de lokala styrelserna och prästerna
Många beslut som rörde förhållanden på enskilda skolor och arbets- stugor fattades på den lokala nivån. Från folkskolans inrättande fanns lokala skolstyrelser, senare skolråd, där kyrkoherden var ord- förande. Kyrkliga frågor beslutades av församlingarna, varav vissa frågor styrdes av stiften och domkapitlet. Även i de lokala styrel- serna för arbetsstugorna var ordförandeposten ofta vigd till en präst.
Som framgått visar kartläggningen att enskilda personer, både i sina roller som statliga tjänstepersoner och kyrkliga företrädare, agerat som opinionsbildare, initiativtagare eller representanter i olika granskande och beslutande organ. I vilken mån dessa individers ager- anden bör antas ha varit sanktionerade av stiftet eller domkapitlet, och i vilken utsträckning kyrkan bör anses ansvarigt för enskilda
1Elenius 2016, Stiftsledningen och minoritetspolitiken i Lindmark och Sundström (red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, vol. 1, s. 470.
561
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
SOU 2023:68 |
prästers agerande, är ibland svårt att sluta sig till utifrån historie- skrivningen.
Enskilda ämbetspersoner inom kyrkan verkar dock ha haft viss frihet att fatta beslut och agera på sätt som inte uppenbarligen fram- står som sanktionerade av staten eller kyrkan. Detta eftersom hand- lingarna inte alltid följer en konsekvent linje. Snarare är det mer regel än undantag att enskilda företrädare för kyrkan verkar ha agerat ut- ifrån egna initiativ, drivkrafter och övertygelser som följt olika, och ibland rent motsägelsefulla, spår. De enskilda personer som beskrivits i kommissionens kartläggning har genom sina roller som besluts- fattare, opinionsbildare och tillsynsansvariga varit drivande, och av- görande för genomförandet av statens och kyrkans assimilerings- politik. I sina roller som representanter för staten och kyrkan har de haft makt, och i många fall också förtroende och legitimitet, att agera på ett sätt som lett till kränkningar och övergrepp på minoriteten. Samtidigt agerade dessa individer inom ramen för sina statliga och kyrkliga uppdrag. Ansvaret för upprättelse och försoning vilar där- för i huvudsak på de institutioner som bar det övergripande ansvaret för assimileringspolitiken och som i dag också har möjlighet att ta de steg mot försoning som minoriteten själv vill se.
12.3Att betrakta historien med nutidens glasögon
Man kan alltså fråga sig i vilken mån det är rimligt för dagens besluts- fattare inom staten och Svenska kyrkan att ta ansvar för handlingar som staten eller kyrkan begick för länge sedan, påverkade av de nor- mer som rådde då.
Denna problemställning har inom forskning om historisk rättvisa benämnts retroaktivitetsdilemmat.2 Så som har nämnts i kapitel 1 handlar dilemmat om huruvida man kan hålla en nutida aktör ansva- rig för orättvisor som drabbat individer eller en hel grupp i en annan tid och under andra förutsättningar.
Genom att värderingar förändras över tid, förändras också vår syn på historien – det blir möjligt för oss att kritiskt granska historiska skeenden utifrån dagens värderingar. Det kan dock vara problema- tiskt att utifrån nuvarande lagar, regler och värderingar göra bedöm-
2För en diskussion om retroaktivitetsdilemmat, se t.ex. Arvidsson 2016, Att ersätta det oersätt- liga: statlig gottgörelse för ofrivillig sterilisering och vanvård av omhändertagna barn.
562
SOU 2023:68 |
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
ningar av historiska skeenden och enskilda personers agerande. I en del fall handlade dessa personer utifrån vad det omgivande samhället menade var rätt vid den tiden. I andra fall gick de utanför sina be- fogenheter och missbrukade sitt förtroende.
Dilemmat hänger samman med ett annat som också blivit aktuellt i kommissionens kartläggning. Det handlar om att försöka avgöra i vilken mån de kränkningar och övergrepp minoriteten utsattes för drabbade dem i egenskap av tornedaling, kvän eller lantalaiset, och därmed var ett resultat av assimileringspolitiken, och i vilken mån det var kränkningar och övergrepp som vid den tiden drabbade även andra individer eller grupper som inte tillhörde minoriteten. Det vill säga huruvida det inträffade kan ses som ett resultat av de normer som då rådde, och att det därför inte utgjorde en del av en assimiler- ingspolitik.
Båda dessa dilemman, att bedöma händelser som vid den tid då de inträffade ansågs moraliskt godtagbara och att bedöma i vilken mån de riktades mot minoriteten i assimileringssyfte, har aktualiserats under kartläggningens gång.
12.3.1Arbetsstugebarnens situation i retrospektiv
Dokumentationen av den behandling som barnen i minoritetsområdet blev utsatta för i skolan och i arbetsstugan, särskilt under första hälf- ten av
Regleringen av aga var restriktiv
Barnen i arbetsstugan och i skolan utsattes under den aktuella perio- den för olika former av bestraffningar och övergrepp. Under den tid som arbetsstugorna i minoritetsområdet bedrev sin verksamhet, mel- lan 1903 och 1954, skilde sig synen på barnuppfostran och fysiska bestraffningar från den syn som råder i dag. Samtidigt kan det kon- stateras att även om agandet av barn i folkskolan förbjöds först 1958 så innebar inte äldre regler att det var fritt fram för aga.
Aga av barn var tidigt reglerat i stadgar och reglementen för både folkskola och läroverk och via barnavårdslagstiftningen. Redan i 1905 års läroverksstadga betonas att eleverna i första hand skulle till- rättavisas genom att läraren gav en muntlig tillrättavisning och en
563
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
SOU 2023:68 |
varning. År 1928, när det blev möjligt för flickor att gå i läroverket, infördes ett absolut förbud mot aga. Detta förbud omfattade inte bara aga utan också kränkande och sårande behandling. Även i folk- skolan underströks så tidigt som i 1897 års folkskolestadga, och även i den som kom 1921, att disciplinering av skolelever skulle ske ”med lugn besinning och kärleksfullt allvar”. Aga av äldre barn i fortsätt- ningsskolan var förbjudet.3
Aga var alltså redan under den period kommissionens kartlägg- ning omfattar en omstridd form av bestraffning, som hade börjat be- gränsas. Det fanns också tidigt en opinion som ifrågasatte agan. Där- emot är det troligt att praktiken släpade efter regelverket, t.ex. bland lärarna. Samtidigt innehåller några av intervjupersonernas berättelser situationer där föräldrarna sade ifrån när barnen blev bestraffade, vilket ger en fingervisning om att aga inte var en norm som okritiskt accepterades av alla.
När det gäller regelverket för arbetsstugorna i minoritetsområdet framkommer i stiftelsen för Norrbottens läns arbetsstugors års- rapport från
Det moraliska ansvaret för behandlingen av arbetstugebarnen
Huruvida föreståndarinnorna i formell mening begick ett regelrätt brott mot dåtidens regler när de agade barnen beror alltså på situa- tionen och bestraffningens art. Det kan dock konstateras att många av de situationer som beskrivs av intervjupersonerna definitivt stred mot det regelverk som gällde för arbetsstugorna redan
3Sandin, Sköld och Schiratzki 2022, Var går gränsen för statens ansvar? Upprättelseprocessen för den som vanvårdats, s.
4Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, årsrapport
564
SOU 2023:68 |
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
utifrån ett moraliskt perspektiv och särskilt utifrån den situation bar- nen befann sig i.
Retroaktivitetsdilemmat innebär alltså att kommissionen både har behövt ta ställning till de sammanhang de historiska aktörerna ver- kade i och till de anspråk på upprättelse och gottgörelse som förs fram i dag, utifrån en delvis förändrad lagstiftning och delvis föränd- rade normer. Varken statens eller Svenska kyrkans företrädare kan anses vara juridiskt ansvariga för kränkningar och övergrepp som inträffade innan den lagstiftning trädde i kraft som förbjöd sådana handlingar.
Vid arbetsstugornas tid hade Sverige ännu inte förbundit sig till det internationella regelverk om mänskliga rättigheter som upprät- tades efter andra världskrigets slut. Däremot fanns det, som fram- kommit ovan, regler som angav en restriktiv syn på kroppsliga be- straffningar. Utöver det finns naturligtvis det moraliska ansvaret för barnens välmående och trygghet.
Assimilering på bekostnad av barnens trygghet och värdighet
Flera omständigheter utmärkte arbetsstugornas verksamhet i mino- ritetsområdet i förhållande till arbetsstugor på andra platser i landet, och som i sin tur påverkade barnens utsatthet.
I årsberättelserna från Stiftelsen för Norrbottens läns arbetsstugor framkommer att man från stiftelsens sida medvetet ville skilja barnen från deras hemmiljöer som man inte ansåg kunna erbjuda goda vanor och andlig utveckling. Om barnen talade finska blev de bestraffade med t.ex. kvarsittning och i vissa fall aga. Det fanns normer för hur man skulle vara klädd och vilka vanor och aktiviteter man skulle delta i som en del av fostran till att bli mer svensk (mer om detta i kapitel 7).
Vad gäller skoltiden berättar intervjupersoner om en negativ syn på finska och meänkieli, att man kunde bestraffas med kvarsittning om man talade sitt språk, samt att de som var duktiga på svenska be- traktades, och behandlades, som bättre och finare människor.
De bestraffningar som barnen utsattes för på arbetsstugan och i skolan utgjorde ett led i att beröva barnen de språkliga, kulturella och religiösa uttryck som utmärkte dem som en del av minoriteten. Dessa bestraffningar bör ses som någonting annat än de som delades ut av andra orsaker, som dåligt uppförande, då de riktades mot ut-
565
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
SOU 2023:68 |
tryck för barnens identitet – dvs. barnets språk, seder, bruk och reli- giösa traditioner. Barnen bestraffades därmed för att de använde det språk, den kultur och de vanor de hade med sig hemifrån och som var en del av deras egen person. De bestraffades för vilka de var, snarare än vad de gjorde, vilket skapade ett stigma och en skam hos många som fanns kvar hela livet. På arbetsstugan befann sig barnen dessutom i många fall långt från sin hemmiljö och den trygghet som familj, släkt och hembygd innebar. På grund av att barnen inte fick använda sitt språk hamnade de i en synnerligen utsatt position, där de inte kunde uttrycka sina behov eller på andra sätt ge uttryck för sin situation i relation till föreståndarinnan eller de andra barnen. På det sättet tog man ifrån barnen i arbetsstugan hela det potentiella för- handlingsutrymmet.
Det övergripande målet att assimilera barnen till att bli svenskar fick i det här sammanhanget alltså företräde framför andra, helt grund- läggande hänsynstaganden om respekt för människovärdet samt bar- nens trygghet och värdighet. Trots dåtidens syn på barnuppfostran borde barnens utsatta position i arbetsstugorna ha varit uppenbar för de ansvariga aktörerna.
För detta bör Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, som an- svarade för arbetsstugornas drift, ta ansvar. Det gäller också de in- stanser som hade ansvar för tillsynen av arbetsstugorna; de lokala styrelserna för arbetsstugorna, de lokala skolråden, domkapitlet i Luleå stift och Länsstyrelsen i Norrbottens län.
12.4Reparativ rättvisa – den drabbade i fokus
Flera tidigare sannings- och försoningskommissioner har anknutit till teorier om reparativ rättvisa (på engelska: restorative justice). Inom denna idétradition betonas vikten av att återupprätta relatio- ner, snarare än att bestraffa en viss handling. Detta förhållningssätt har förespråkats av en rörelse som velat sätta brottsoffers situation i fokus, och kan tillämpas genom flera olika metoder. I dag implemen- teras idéer om reparativ rättvisa främst vid medling mellan offer och förövare, som anordnas vid sidan av den ordinarie rättsprocessen.
566
SOU 2023:68 |
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
Tankar om reparativ rättvisa har dock även legat till grund för upp- rättelseprocesser rörande historiska orättvisor.5
En process som grundar sig på idén om reparativ rättvisa är inrik- tad på att både den som begått en oförrätt och den drabbade ska vara aktiva, men det är den drabbade individens berättelse som ska stå i fokus. Dialogen som sker mellan parterna handlar om att reda ut det som hänt, hur det kändes för den som drabbades, hur händelsen på- verkade den drabbade samt vad som krävs för att situationen ska bli så bra som möjligt utifrån den nuvarande situationen. En rättslig tvist har vanligen fokus på att hitta en exakt definition av förövarens brott och vilket straffvärde detta ska ha. En process med utgångspunkt i reparativ rättvisa har i stället sikte på någonting mer än enbart en ut- redning av själva lagbrottet – nämligen att skapa en dialog och en för- djupad förståelse för den drabbade hos den som begått oförrätten.6
En bärande idé är alltså att även om det alltid är den som begått oförrätten som bär ansvaret för det som skett, innehåller en fram- gångsrik läkningsprocess att både den drabbade och den som begått oförrätten är aktiva i att hitta en överenskommelse som innebär att skadan i någon mån kan repareras. Det är då inte bara innehållet i själva överenskommelsen som är värdefull utan även den process som leder dit. För att en framgångsrik dialog och överenskommelser ska kunna ske krävs att samtalen mellan parterna utförs på ett neutralt, säkert och konfidentiellt sätt som respekterar de inblandade indi- vidernas värdighet, solidaritet och sanning, samt att parterna känner förtroende för processen.7
12.4.1Intervjupersonernas berättelser kan bidra till fördjupad förståelse
I kommissionens arbetssätt återfinns flera av de aspekter som är grund- läggande för reparativ rättvisa som tanketradition. Först och främst har minoritetens aktiva deltagande varit en förutsättning för kom- missionens arbete.
Redan tidigt i processen valde kommissionen att involvera mino- riteten i processen genom att bjuda in till att delge synpunkter och
5Granholm 2021, Demokratiska konflikter? Möjligheten till medling på restorativ grund, i (red.) Spiliopoulou Åkermark Styr Ålänningarna sitt öde? s. 195.
6Granholm 2021, s. 202.
7Granholm 2021, s. 203.
567
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
SOU 2023:68 |
tankar gällande uppdragets upplägg, innehåll och inriktning via s.k. uppstartsmöten. Senare i processen genomfördes öppna möten i form av kaffemöten och toinen
Utöver att informera om kommissionens uppdrag har syftet med dessa möten alltså varit att erbjuda tillfällen för minoriteten att tala om det som hänt och för kommissionen att få en fördjupad förstå- else för de historiska händelser som kartläggningen innefattar.
Personliga berättelser för fördjupad förståelse
En central del av kartläggningen har också varit de intervjuer som genomförts med enskilda personer ur minoriteten. Alla som identi- fierar sig som en del av minoriteten har erbjudits möjlighet att be- rätta sin historia och att dela med sig av sina erfarenheter och upp- levelser av assimileringspolitiken utifrån ett personligt perspektiv. Det är kommissionens förhoppning att de samtal som förts under intervjutillfällena haft ett värde i sig för de som deltagit.
Berättelserna har bidragit till att levandegöra kommissionens kart- läggning och att skapa en grund till en fördjupad förståelse hos de parter som bär ansvaret för assimileringspolitiken (staten och Svenska kyrkan). Förhoppningen från kommissionens sida är också att be- rättelserna ska bidra till en fördjupad förståelse hos allmänheten för hur de historiska händelserna påverkade, och fortsätter att påverka, minoriteten.
I processer som bygger på idén om reparativ rättvisa är det cen- tralt för ansvarsutkrävandet att adressera både den materiella och den psykologiska skada som skett, med det långsiktiga målet om läk- ning.8 Sanning i en sådan process innebär ett erkännande av att varje persons återgivelse av en händelse innehåller sanning, även om varje enskild berättelse i sig inte kan rymma hela sanningen om en hän- delse eller ett skeende.
Som nämnts ovan har ett viktigt syfte med intervjuerna varit att bereda möjlighet för minoriteten att sätta ord på den materiella och psykologiska skada som i många fall skett. Genom att samla in be-
8Granholm 2021, s. 204.
568
SOU 2023:68 |
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
rättelser och återge dem i betänkandet vill kommissionen ge erkän- nande åt dessa upplevelser.
En framgångsrik medlingsprocess på reparativ grund kan bidra till en läkande process för alla medverkande parter. För att så ska ske bör den part som bär ansvaret, i detta fall staten och Svenska kyrkan, på djupet inse konsekvenserna av sina handlingar. Detta är processer som kan ta tid. En stor del av ansvaret efter det att kommissionen lämnat sitt slutbetänkande vilar därför på staten och Svenska kyrkan, samt andra aktörer som omnämns i betänkandet. Ansvaret handlar om att föra processen vidare inom sina organisationer genom imple- menteringen av de åtgärder som minoriteten behöver för att kunna gå vidare mot en försoning.
12.5Tidigare generationers upplevelser och kvarlevande orättvisor
En omständighet som aktualiseras vid kritiska granskningar av histo- riska händelser är hur man ska se på det som hänt i ljuset av att många av dem som utsattes för assimileringspolitiken inte längre är i livet. Med tanke på den tidsperiod kommissionens kartläggning innefattar är detta en omständighet som kommit upp, inte minst i de intervjuer som genomförts. En del av de intervjuade menar att en eventuell upprättelse kommer alldeles för sent. Många av de individer som ut- sattes för assimileringspolitiken under 1800- och
En del av att förhålla sig till ansvaret för historiska kränkningar och övergrepp handlar dock om att ta hjälp av historien för att också förstå dagens förhållanden. I stället för att enbart tala om historiska orättvisor kan man tala om ”kvarlevande orättvisor”.9 Begreppet ringar in de effekter av historiska händelser som fortfarande påver- kar människor som lever i dag. Ett sådant synsätt kan bidra till att rikta fokus mot vad de ansvariga aktörerna, i detta fall staten och Svenska kyrkan, kan göra för att gottgöra och kompensera för det som har hänt. Sådan gottgörelse kan sedan förhoppningsvis utgöra en grund till upprättelse och försoning. Men det räcker inte med att bara fokusera på dagens förhållanden. För att förstå den situation
9
569
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
SOU 2023:68 |
som råder i dag behöver man förstå hur de historiska orättvisorna kunde äga rum, vad som möjliggjorde kränkningarna och övergrep- pen. Först då kan man förstå på vilket sätt de strukturella orättvisor som fortfarande lever kvar, har uppkommit.
För kommissionens del har perspektivet om kvarlevande orätt- visor aktualiserats genom hela kartläggningen.
I berättelserna från de intervjuade framkommer att de flesta har upplevt assimileringspolitiken eller effekterna av den på något sätt under sin livstid. Andra har snarare upplevt den som en erfarenhet de tagit del av och påverkats av genom sina föräldrar eller far- och morföräldrar.
Många uttrycker en lättnad över att den del av historien som tidi- gare varit dold, nu lyfts fram i ljuset. Först när de historiska skeen- dena skärskådas och granskas kan en djupare förståelse av dagens situa- tion bli begriplig, både för den som tillhör minoriteten och den som inte gör det. En del av de intervjuade uttrycker dock att historien legat så djupt inbäddad i skam och tystnad att det är först i samband med kommissionens intervju de börjat tänka aktivt på det som hänt dem och deras släktingar. Att ta fram alla delar av historien kommer därför att kräva längre uthållighet och tid än den kommissionen har haft inom ramen för sitt uppdrag.
Effekterna av assimileringspolitiken utgörs alltså både av nutida erfarenheter av exkludering, och av ärvda trauman och olika slags kvarlevande orättvisor. I många fall samverkar de olika kvarlevande orättvisorna med förhållanden som fortfarande existerar i dagens sam- hälle. Några aspekter av kvarlevande orättvisor tas upp i det följande.
12.5.1Den ärvda skammen och tystnaden
Många av de intervjuades berättelser handlar om känslor av skam. Minoritetens språk och kultur har under lång tid varit föremål för negativa och förminskande beskrivningar och värderingar som med tiden införlivats och blivit en del av självbilden för många. Andra be- skriver en ”tystnad”, att man inte är stolt över sitt ursprung, inte anser att kunskaper i meänkieli eller traditionella hantverk och sed- vänjor är något att visa upp för omvärlden.
Andra talar om en ännu mer underliggande effekt som präglat minoriteten och som också den blivit en integrerad del av själv-
570
SOU 2023:68 |
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
bilden; ett dåligt självförtroende och en känsla av att man inte borde sticka ut. En del vittnar också om att känslan av skam fått reella effekter. En del föräldrar såg inte värdet av sitt språk, och valde där- för att inte överföra det till sina barn. Andra vittnar om att den hel- svenska metoden (dvs. att man bara fått undervisning i svenska från första dagen i skolan) lett till att de fått sämre skolresultat, vilket i sin tur skapat känslan av misslyckande och dåligt självförtroende. Detta har i sin fått konkreta effekter på t.ex. yrkesval senare i livet.
En del av de intervjuade vittnar om att en negativ syn på sin egen minoritetstillhörighet är något som levt kvar och överförts i gene- rationer, även för de som inte själva varit på arbetsstuga eller blivit exkluderade eller diskriminerade i skolan. Den ärvda skammen har i vissa fall manifesterat sig som en tystnad – en mamma eller en farfar som inte velat berätta om sina erfarenheter. Det kan handla om att ha blivit föremål för rasbiologiska värderingar, bestraffningar i arbets- stugan eller exkludering i olika sammanhang. Ens familjemedlemmar har ibland tystnat ner dessa berättelser och i vissa fall också tigit om släktens minoritetsursprung. Som en kvardröjande effekt har näst- kommande generation växt upp med en slags tomhet kring sitt ur- sprung som de kanske inte kunnat identifiera men som levt vidare och påverkat dem på olika sätt. En del intervjupersoner vittnar om att det är först i samband med att meänkieli vid millennieskiftet blev ett nationellt minoritetsspråk som synen på språket långsamt börjat vända och få högre status, och att de då själva haft lättare att omfamna det. Fortfarande är det dock svårt att få tillgång till undervisning i meän- kieli i skolan på grund av att modersmålsundervisningen i många fall inte prioriteras och att det råder brist på både lärare och läromedel.
Iförhållande till det som kommit fram i kartläggningen och genom intervjuerna, står det utan tvivel att assimileringspolitiken lett till att minoriteten missgynnats i förhållande till svensktalande, och att detta lett till kvarlevande orättvisor även för nästkommande generationer.
12.5.2Naturresurser och markrättigheter
– exkludering och osynlighet
Ett vanligt tema bland de intervjuade är berättelser som handlar om förlust i förhållande till traditionella näringar och markrättigheter. De erfarenheter intervjupersonerna berättar om inkluderar händel- ser från ett brett tidsspann, från början av
571
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
SOU 2023:68 |
Många av erfarenheterna handlar om rennäringen, att det hos mino- riteten funnits en tradition att hålla renar, men att detta osynlig- gjorts både i den historia som skrivs om rennäringen och utifrån det regelverk kring rennäringen som gäller i dag. Det många lyfter fram är att lagstiftningen upprättats med utgångspunkt i att rennäringen betraktas som en exklusiv rättighet för samer. Rätten att bedriva tradi- tionella näringar som jakt och fisk knyts dessutom till rennäringen. Flera intervjupersoner tar också upp frågan om den avvittring av mark som staten genomfört vid flera tillfällen genom historien och uttrycker att det finns oklarheter om hur detta gått till. Många inom minoriteten har ett behov av att få svar på sina frågor kring avvittringen.
En del av berättelserna vittnar om att man inte känt något värde i att vara kvar i minoritetsområdet, att det enda alternativet om man skulle ha ett bra liv var att flytta söderut. Utflyttning från mindre orter i samband med den ökade industrialiseringen var ett mönster som också fanns på andra platser i landet. I minoritetsområdet fanns nödvändiga naturresurser i form av mineraler, skog och älvar som staten drog stor nytta av i samband med industrialiseringen av hela landet. Samtidigt återfinns i olika sammanhang en nedvärderande be- skrivning av minoritetsområdet och minoriteten som outvecklade och efterblivna. En del intervjupersoner vittnar om att en dubbelhet i statens inställning har skapat en känsla av att ha låtit sin hembygd utnyttjas för att komma till nytta någon annanstans. I vissa fall ut- trycker intervjupersonerna en skepsis och en misstänksamhet mot myndigheter och företrädare för myndigheter, också på lokal nivå, som finns kvar än i dag
Det finns berättelser som också rymmer nutida erfarenheter av att bli osynliggjord i myndighetskontakter, t.ex. i förhållande till länsstyrelsen i frågor som berör rennäring, jakt och fiske. Osynlig- görandet kan också handla om att staten i direktiv till utredningar om markfrågor inte inkluderar minoritetens intressen och perspek- tiv. Det handlar om missnöje över att inte bli lyssnad på, att inte vara delaktig och om att sakna möjlighet att påverka beslut.
Av kommissionens kartläggning framgår alltså tydligt att minori- teten missgynnats på flera sätt i frågor som berör naturtillgångar och markrättigheter vilket resulterat i kvarlevande orättvisor som i hög grad påverkar minoriteten i dag.
572
SOU 2023:68 |
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
12.6Principer för ansvarsutkrävande
Vägledande för ett ställningstagande i ansvarsfrågan kan vara att utgå från den principiella diskussion som förts inom forskningen om hur ansvar för att gottgöra historiska orättvisor kan uppkomma. Det ligger nära till hands att tänka sig att en aktör som har orsakat en uppkommen situation, antingen genom sitt handlande eller genom sin underlåtenhet att handla, kan anses ha ett moraliskt ansvar att komma till undsättning. Man skulle också kunna argumentera för att den aktör som är bäst lämpad att agera bör göra det oavsett hur den allvarliga situationen orsakades.10
När det gäller historiska orättvisor i allmänhet är det ofta svårt att urskilja vem som varit ansvarig för ett visst agerande, vilket kom- plicerar frågan om ansvarsutkrävande. Det kan dock vara så att det finns individer, företag eller stater som har dragit nytta av historiska orättvisor utan att det varit deras avsikt – de kanske inte ens var födda eller bildade när den ursprungliga orättvisan inträffade. Även i dessa fall, menar en del forskare, kan det finnas skäl att tala om ett ansvar att gottgöra.11
Med utgångspunkt i denna principiella diskussion kan statliga myndigheter och andra aktörer komma i fråga på flera olika sätt. Det råder inget tvivel om att den assimileringspolitik som bedrevs av företrädare för kyrkan delvis hade som syfte att stärka sin egen ställ- ning, att stärka nationen och kyrkans ställning som statskyrka. Den statliga assimileringspolitiken har möjliggjorts genom den roll som kyrkan spelade som myndighetsutövare, men kyrkan har också stärkts som organisation under perioden, som ett resultat av den position man hade som myndighetsutövare.12 Andra statliga myndigheter in- volverade i assimileringspolitiken var Ecklesiastikdepartementet, Folk- skoleöverstyrelsen, Skolöverstyrelsen och länsstyrelsen.
Staten har haft ett intresse av att kontrollera minoriteten och minoritetsområdet utifrån nationalistiska, försvarspolitiska, ekono- miska och rasbiologiska syften.
I det följande utvecklas några av principerna för ansvarsutkrävande som nämnts ovan.
10Miller 2001, Distributing responsibilities.
11Butt 2007, On benefiting from injustices.
12Norlin och Sjögren 2016, Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900: Inflytande, vägval och konsekvenser, s. 411.
573
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
SOU 2023:68 |
12.6.1Det moraliska ansvaret
Som framgått ovan skulle en del av de handlingar som kartläggningen identifierat som kränkningar och övergrepp mot minoriteten med dagens mått mätt anses strida mot grundläggande mänskliga rättigheter.
Sverige har under senare delen av
Det strikt juridiska perspektivet är en princip man kan utgå från när man förhåller sig till ansvarsfrågan. Ett bredare synsätt inklu- derar också det moraliska ansvaret. Det moraliska ansvaret omfattar mer än det juridiska ansvaret att kompensera för en skada.
I bedömningen av de olika aktörernas ansvar räcker det inte att enbart väga in statens och kyrkans roll som beslutsfattare. Dess före- trädare har också agerat i andra roller – som opinionsbildare, råd- givare och initiativtagare. Präster har dessutom agerat dörröppnare till de rasbiologiska undersökningar som genomfördes i minoritets- området och även på det sättet påverkat den politik som förts mot minoriteten. När olika aktörers ansvar ska ringas in är det därför rim- ligt att inkludera också sådant handlande som går utanför det for- mella beslutsfattandet och som snarare är att betrakta som ett mora- liskt ansvar.
Sammanslutningen mellan stat och kyrka och systemet av de sam- verkande nationalistiska utbildningarna under den aktuella perioden är en del av förklaringen till att den förda assimileringspolitiken blev så allomfattande och mycket svår att värja sig mot för minoriteten.
Detta betyder inte att staten och kyrkan bör ha mindre ansvar för det som hänt eller de representanter som företräder dem. Utifrån minoritetens perspektiv spelade det troligen mindre roll om initia- tivet till språkförbudet i skolan eller om de negativa beskrivningarna om minoriteten var sprungna ur en enskild biskops, landshövdings, lärares eller handläggares uppfattning eller om denne uttalade sig på uppdrag av sitt stift eller sin organisation. Statens och kyrkans före- trädare agerade utifrån sin auktoritet och förtroende bland folket och handlade därmed utifrån ett stort maktkapital. För detta hade, och har, staten och Svenska kyrkan ett moraliskt ansvar.
574
SOU 2023:68 |
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
12.6.2Underlåtenhet att agera
Ett moraliskt ansvar kan som nämnts ovan, uppkomma genom under- låtenhet att agera. Många handlingar har genom historien möjliggjorts via andra individers och hela samhällens passivitet. Man skulle kunna argumentera för att staten och kyrkans passivitet, och underlåtande att handla, varit ett lika stort problem som de aktiva handlingarna.
När det gäller de kränkningar och övergrepp som skedde mot barnen i arbetsstugan och skolan var dessa verksamheter under till- syn av dels skolråden på lokal nivå och dels domkapitlet och läns- styrelsen på regional nivå. Tillsyn utövades också av folkskoleinspek- törer under en tid, och senare skolmyndigheter. Från 1930 och framåt hade kommunala barnavårdsnämnder tillsyn över arbetsstugorna (tidigare utövades tillsynen av folkskoledirektion).13
Dessa instanser bar ett ansvar för den situation barnen befann sig i både i skolan och i arbetsstugan.
Underlåtenhet att agera kan också handla om att inte ta hänsyn till minoritetens perspektiv genom den förda politiken eller att man inte agerat för att skydda minoritetens språk och kultur i förhållande till samhällsförändringar som berövat minoriteten dess traditionella sätt att leva.
En underlåtenhet att agera kan också handla om att agera på ett sätt som innebär att kunskaper i språk och traditionellt hantverk inte värdesätts och bevaras för framtiden. Genom de bygdekurser och resor till svensktalande bygd som anordnades av Länsstyrelsen i Norr- bottens län och domkapitlet i Luleå stift ville man föra in svenskt språk och kultur i den s.k. finnbygden men man underlät samtidigt att se värdet i minoritetens kultur.
Även kyrkans förhållande till den laestadianska väckelserörelsen innehåller en underlåtenhet att se det värde väckelsen hade för mino- riteten utifrån den religiösa, kulturella och etniska aspekten, samt för samhörigheten. Fokus låg i stället på att utmåla och agera mot väckelsen utifrån det hot man upplevde att trosinriktningen utgjorde mot kyrkans egen ställning och mot nationen.
13Nilsson Ranta, s. 9 i Tolv tematiska forskarrapporter, SOU 2023:68.
575
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
SOU 2023:68 |
12.6.3Handlingarnas intentioner
Det finns i kommissionens kartläggning många exempel på handlingar som följde assimileringspolitikens linje men som sannolikt utfördes av välvilja. Även handlingar som springer ur välvilja kan dock vara del av en nedvärderande ideologi, detta är tydligt inte minst i beskriv- ningarna av arbetsstugebarnen. Välviljan i sig har ibland rymt en re- spektlöshet i det att statens och kyrkans representanter gjorde sig till talespersoner för människor och på det sättet visade att de inte ansåg minoriteten kvalificerad att föra sin egen talan.
Att intentionerna och inställningen kunde variera är tydligt inte minst i kapitlet om kyrkans roll, där det framkommer att biskoparna i Luleå stift hade olika inställning i förhållande till minoriteten, och verkade handla utifrån delvis olika intentioner. Man kan därför fråga sig vilken roll dessa intentioner har i förhållande till utfallet och effekten.
I vissa fall framstår det som att det inte fanns någon direkt avsikt att underminera minoritetens språk och kultur, utan att det först och främst handlade om att undanröja det man uppriktigt uppfattade som ett säkerhetshot. Ett exempel på detta är Olof Bergqvist, biskop i Luleå stift, som under 1920- och
Att det fanns goda avsikter inom assimileringspolitiken förtar dock inte effekterna av dessa handlingar. För minoriteten blev effekten i många fall negativ.
En bärande del i assimileringspolitiken som genomfördes av före- trädare för staten och kyrkan på olika nivåer var synen på minori- teten som mindre värd än svensktalande. Inte minst manifesterade detta sig genom de rasbiologiska undersökningar som genomfördes
576
SOU 2023:68 |
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
och det sätt man underlättade för aktörer att få tillgång till individer i minoritetsområdet för dessa undersökningar. Genom detta upp- visade präster, lärare och myndighetspersoner en syn på minoriteten som lägre stående, en representant för det ociviliserade, fattiga och obildade folket och, som i vissa fall, också betraktades som en fara för landets säkerhet och ett hot mot en homogen svensk nationell identitet.
12.7Minoritetens behov som utgångspunkt
– vägen framåt
De utmaningar som beskrivits ovan utgår alla från försök att med hjälp av yttre ramar och principer ringa in den exakta gränsen för, och omfattningen av, statens och Svenska kyrkans ansvar för assimi- lering och försvenskning.
Ett annat sätt att se på frågan är att vända på perspektivet och i högre grad utgå från minoritetens behov av ansvarstagande samt statens och Svenska kyrkans egen villighet att ta ansvar.
Ett sådant perspektiv kräver inte något slutgiltigt svar på var olika gränser för ansvar ska gå när det gäller statens och kyrkans handlingar. Snarare handlar det om viljan att ta ansvar utifrån dagens situation.
Utifrån ett sådant perspektiv är det viktigaste att utgå från hur minoriteten tolkat myndighetspersoners agerande. Det kan konsta- teras att statens och kyrkans företrädare haft en maktposition med möjlighet att agera med stor auktoritet. Detta gäller oavsett om en- skilda myndighetsrepresentanters agerande varit direkt sanktionerat av offentliga institutioner eller om de agerat på eget initiativ. I allmän- hetens ögon uppfattades prästerna, lärarna och ämbetspersonerna sannolikt ändå som representanter för överheten och som auktoriteter.
Inrättandet av Statens institut för rasbiologi (rasbiologiska insti- tutet) är ett sådant exempel. En del beslutsfattare verkar ha agerat utifrån privata drivkrafter och använde sin ställning på hemorten i sådana syften, samtidigt som de agerade inom ramen för rasbiolo- giska institutet som utgjorde en statlig myndighet (se kapitel 10). Oavsett var de exakta gränserna för olika aktörers ansvar dras, blev resultatet att minoritetens människovärde inte respekterades.
577
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
SOU 2023:68 |
Utifrån ett perspektiv som sätter minoritetens behov i centrum handlar ansvarstagandet alltså mindre om att få fram en absolut sanning om olika aktörers agerande, och mer om det sätt staten och Svenska kyrkan tillmötesgår minoriteten i en sannings- och försoningsprocess utifrån dagens situation. Det handlar om att lyssna till historiska er- farenheter och upplevelser, föra en lyssnande och öppen dialog med minoriteten samt att vidta de åtgärder som minoriteten behöver för att komma vidare i en läkningsprocess.
12.7.1Kommissionens kartläggning ett första steg
Det är angeläget att påpeka att en läkningsprocess inte bör stå i mot- sättning till vidare kartläggningar och analyser av statens och Svenska kyrkans historiska handlingar. Att utifrån minoritetens behov gå djupare in i vissa delar av de historiska händelserna för att få fram mer information om statens och kyrkans agerande kan vara en del av det som krävs för försoning.
Det är angeläget att Svenska kyrkan och andra myndigheter under- söker sin egen historia och den verksamhet och ideologi som ledde till den assimileringspolitik och de kränkningar och övergrepp som inträffat, att staten och Svenska kyrkan på ett lämpligt sätt framför en ursäkt för det inträffade och att de i nära dialog med minoriteten, genomför de åtgärder som kan bidra till gottgörelse och försoning.
Sådana åtgärder kan handla om att staten och kyrkan fortsätter att vara en aktiv del av processer som redan är i gång. Arbetet med repatriering av mänskliga kvarlevor är ett sådant exempel. I takt med en ökad medvetenhet inom minoriteten om det som skett, samt att nya efterforskningar görs och nya uppgifter blir kända, kan det upp- komma nya frågor och ytterligare behov av åtgärder. Det är alltså värdefullt att Svenska kyrkan även efter den repatriering av mänsk- liga kvarlevor som är planerad till 2024 visar en vilja att vara aktiv och delaktig i frågor som minoriteten ser som viktiga i ett fortsatta för- soningsarbete. Det kan också handla om att Svenska kyrkan arbetar generellt för att synliggöra tornedalingars, kväners och lantalaisets språk och kultur, kyrkliga traditioner och andlighet samt öka minori- tetens delaktighet i svenska kyrkan. Detta inkluderar fördjupad dia- log med minoriteten inom de laestadianska fromhetstraditionerna.
578
SOU 2023:68 |
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
För statens del handlar det om att vidta olika åtgärder för att stärka, synliggöra och skapa förutsättningar för minoritetens egen- makt samt om att implementera och utöka de folkrättsliga åtagan- dena. Det handlar också om insatser med inriktning på språk och kultur genom ett utökande av möjligheterna att få undervisning i meänkieli. Ännu en viktig del av statens ansvar handlar om att möta de behov som finns hos minoriteten att vidare utreda områden som minoritetens renskötsel, avvittringen och frågan om urfolksstatus.
En process som tar avstamp i minoritetens behov av ansvars- tagande är dock inte beroende av definitiva svar om enskilda aktörers agerande och förhållande i staten och kyrkan som helhet. Fokus i en sådan process ligger i stället på att hitta en balans mellan å ena sidan minoritetens behov av statens och kyrkans ansvarstagande i de delar som är avgörande för försoning, å andra sidan statens och kyrkans förmåga att gå minoriteten till mötes i dessa delar och att genomföra de åtgärder som krävs på ett sätt båda parter kan acceptera.
12.8Sammanfattning
Assimileringspolitiken var sanktionerad av staten och minoriteten upplevde kränkningar och övergrepp som en direkt eller indirekt följd av detta.
Genom kartläggningen av de historiska händelserna har det i vissa fall varit möjligt att blottlägga vilka aktörer som burit ansvaret för det som inträffat. I andra fall har det inte varit möjligt.
Det är dock klarlagt att assimileringspolitiken har lett till en skada. Det handlar bl.a. om att språket skambelagts och i flera fall gått för- lorat, att barn inte fått använda sitt modersmål i skolan och arbets- stugan och därmed hamnat i ett kunskapsunderläge som på olika sätt påverkat dem under deras livstid, förlust av kulturella näringar samt upplevelser av rasbiologiska värderingar. Konsekvenserna av detta lever vidare än i dag. För att en försoningsprocess överhuvudtaget ska vara möjlig behöver kvarlevande orättvisor åtgärdas.
Det som framkommit om statens och Svenska kyrkans agerande och oförmåga eller underlåtenhet att skydda enskilda – särskilt barn
–skulle med dagens mått mätt anses strida mot grundläggande mänsk- liga rättigheter som framgår av b.la. Sveriges internationella åtagan-
579
Kommissionens bedömning i ansvarsfrågan |
SOU 2023:68 |
den, såsom barnkonventionen och Europakonventionen om mänsk- liga rättigheter.
Som påpekats tidigare kan staten inte anses vara juridiskt ansvarig för kränkningar och övergrepp som inträffade innan Sveriges folk- rättsliga åtaganden om mänskliga rättigheter hade trätt i kraft. Där- emot kan staten och kyrkan, utifrån resonemanget om vikten av att staten tar ansvar för att komma till rätta med bestående orättvisor, anses ha ett moraliskt ansvar för att gottgöra assimileringspolitikens konsekvenser och att reparera den skada som uppstått.
Därutöver har staten ett rättsligt ansvar att i dag vidta åtgärder som främjar minoritetens kultur och identitet, genom att bl.a. leva upp till de förpliktelser som man åtagit sig genom Europarådets kon- ventioner om skydd och främjande av de nationella minoriteter och de nationella minoritetsspråken.
580
13 Upprättelse och försoning
13.1Intervjupersonernas tankar om upprättelse och försoning
I intervjuerna har frågan om intervjupersonernas syn på upprättelse och försoning ställts. Ofta har frågan fungerat som en slags avslut- ning eller sammanfattning av intervjun. Det finns också intervju- personer som säger att de inte kommer på något eller inte har något behov av upprättelse och försoning.
En vanlig åsikt är att det viktigaste är att något liknande inte får hända igen. Beroende på vad olika personer varit med om kan det variera vad det är som inte ska hända igen. Ofta är det fråga om kränk- ningar och övergrepp i skola eller på arbetsstuga. För att det inte ska upprepas efterfrågar de flesta kunskapsspridning, att människor får lära sig om historien t.ex. i skolan.
Det allra mest återkommande temat som intervjupersonerna näm- ner är synliggörande.1 Det handlar om synliggörande av och kun- skapsspridning om minoriteten, dess kultur och språket meänkieli eller synliggörande av historien. Några nämner att det som hänt ska synliggöras för att inte hända igen.2
Nedan beskrivs de olika tematiska områden som kommer fram i intervjuerna som svar på frågorna om hur intervjupersonerna ser på upprättelse och försoning och hur en ursäkt eller gottgörelse skulle kunna se ut.
1Intervju 8, 22, 23, 24, 26, 29, 30, 32, 38, 41, 42, 46, 47, 52, 53, 54, 56, 59, 60, 61, 62, 71, 72, 74, 77, 81, 82, 85, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 100, 104, 106, 111, 112, 118, 122, 123, 127, 130, 133, 142, 146, 149, 150, 154, 158, 159.
2Intervju 31, 55, 63, 67, 115, 152, 155.
581
Upprättelse och försoning |
SOU 2023:68 |
13.1.1Offentlig ursäkt eller något annat slags erkännande
En uttrycklig fråga har ställts till intervjupersonerna om hur de ser på en offentlig ursäkt. Det gör att just den typen av upprättelse be- rörs i de allra flesta intervjuer oavsett om intervjupersonen känner starkt för en ursäkt eller inte. Att det är många som uttryckt att de är positiva till en ursäkt betyder inte nödvändigtvis att detta skulle vara en av de viktigaste åtgärderna utan kan alltså handla om att det är en möjlig åtgärd som förts på tal genom den uttryckliga frågan.
Många vill ha en ursäkt som en del av en upprättelse, till exempel att staten ska ”säga vad som skett och redogöra för konsekvenser av det”3 eller ”visa att staten förstår att många barn for illa på ett sätt som aldrig skulle accepteras i dag och be om ursäkt”4.
Många kopplar en ursäkt till ansvarstagande. De vill att staten på olika sätt erkänner att fel har begåtts och/eller att staten som aktör har haft ett ansvar. Det kan handla om att staten ska ”erkänna de fel som begåtts av tidigare generationer, till exempel vid arbetsstugorna”5 eller att staten ”erkänner sin skuld för rasbiologiska undersökningar”6.
Flera säger uttryckligen att de inte vill ha en ursäkt. Några per- soner uttrycker att det är för sent, bl.a. eftersom de som utsattes eller de som var ansvariga har gått bort.7 Det finns också några personer som är osäkra på om de vill ha en ursäkt. Det kan bero på att man inte upplever sig kränkt eller inte utsatts personligen.
Flera ser en risk för att en eventuell ursäkt skulle ta bort fokus från de åtgärder som behövs framöver. ”Det viktiga är vad som görs framåt”8 och ”en ursäkt räcker inte”9 är några kommentarer från intervjupersoner. Det är alltså sällan ursäkten i sig som är det viktiga utan vilka åtgärder som staten vidtar i samband med en eventuell ur- säkt. ”Staten ska ta lärdom av kränkningar i arbetsstugor” (kommis- sionens kursivering) är ett exempel.10
3Intervju 108.
4Intervju 113.
5Intervju 101.
6Intervju 90, se även intervju 13, 18, 32, 38, 52, 53, 77, 90, 91, 99, 108.
7Intervju 6, 28, 29, 54, 59, 60, 65, 76, 86, 102, 107, 146, 157.
8Intervju 132.
9Intervju 129.
10Intervju 115, se även intervju 34, 61, 71, 82, 87, 97, 107.
582
SOU 2023:68 |
Upprättelse och försoning |
13.1.2Olika slags satsningar för att meänkieli ska överleva
Användning av språket i vardagslivet
Det är många som menar att det är viktigt att meänkieli ska leva vidare. För det krävs möjligheter att använda språket praktiskt, i skolan och i andra miljöer. Det räcker inte att det finns en rätt att läsa meänkieli utan det efterfrågas att språket används i ett sammanhang, till exem- pel inom andra skolämnen. Ett bra exempel för att hålla språket vid liv som nämns är minoritetsförskolor där all verksamhet sker på meänkieli.11
Mer litteratur, läromedel och språkliga mötesplatser
Det behövs mer litteratur på meänkieli, så som läromedel utifrån olika nivåer av kunskaper i språket och även barnböcker.12 Intervju- personerna nämner också andra slags resurser, till exempel språkliga mötesplatser, så som ett språkcentrum eller språkcafé.13 Några inter- vjupersoner föreslår någon slags
Meänkieli genom hela utbildningskedjan
Flera uttrycker att kommuner, skolor eller bibliotek som har upp- drag om att främja meänkieli inte fullföljer uppdraget. En person tror att det beror på bristande kompetens och ekonomi och menar att staten bör göra det ”mer tvingande” att följa uppdragen.15 Det be- hövs struktur och samverkan mellan olika utbildningsnivåer och myn- digheter i dessa frågor. Det måste finnas möjlighet att läsa meänkieli genom hela utbildningskedjan.16
Det finns de som försökt eller försöker lära sig meänkieli i vuxen ålder, exempelvis via högskolekurser. En kvinna född på
11Intervju 114, se även intervju 13, 14, 23, 26, 33, 62, 64, 66, 69, 74, 79, 82, 85, 86, 92.
12Intervju 13, 26, 33, 55, 62, 64, 66, 69, 95, 136, 147, 155.
13Intervju 14, 99, 111, 121, 132.
14Intervju 69, 98.
15Intervju 137, se även intervju 13, 33, 46, 69, 74, 108, 109, 117.
16Intervju 86, 114, 141 och 150.
583
Upprättelse och försoning |
SOU 2023:68 |
meänkieli som nämns av samma person är förmåner till doktorander som vill forska i språket.17 En annan kvinna född på
Rättigheter men bristande möjligheter i grundskolans språkundervisning
Även om det finns lagstadgade rättigheter till undervisning i minori- tetsspråk i dag vittnar många om hinder. Detta lyfts inte bara fram som svar på frågan om upprättelse och försoning utan framkommer även apropå andra frågor i intervjuerna.
Det som framkommer är främst bristande resurser och att det saknas lärare, läromedel och undervisningstimmar. En kvinna född på
–Att skolan anställer minst en person som är bra på att tala meänkieli så att det finns någon som kan tala med eleverna.
–Att skolan ”väver in” språket i andra ämnen, till exempel har geo- grafi på meänkieli och talar om djur och natur. Då får språket ta plats på ett naturligt sätt och även de barn som inte har minoritets- språksundervisning, men som bor i ett meänkielitalande område, har möjlighet att lära sig språket.
–Att lärare erbjuds fortbildning i meänkieli på betald arbetstid.
–Att förlägga en lärarutbildning i minoritetsområdet, där meänkieli har en plats.
17Intervju 136.
18Intervju 137.
19Intervju 76, se även intervju 13, 147, 154.
584
SOU 2023:68 |
Upprättelse och försoning |
Att meänkieli borde ”bakas in” i annan undervisning tas upp av flera och minoritetsspråksförskolan (för meänkieli, samiska och finska) i Luleå nämns som ett föredöme.20 Enligt vissa är språkundervisningen i skolan inte anpassad efter att eleverna har olika förkunskaper och det finns stora skillnader mellan olika årskurser och skolor.21 En kvinna född på
Det beskrivs också att skolan försvårar för elever som vill läsa meänkieli. Ett exempel är att eleverna måste läsa meänkieli före eller efter skoldagens slut vilket blir en börda och kan upplevas som ett straff och bidra till att elever slutar.23
Sammanfattningsvis är de problem som lyfts fram i intervjuerna:
–tidsbrist,
–få utbildade lärare,
–avsaknad av lärare,
–avsaknad av läromedel och pedagogiskt material,
–erbjudande om undervisning i finska i stället för meänkieli,
–okunskap och ointresse,
–lågprioritering,
–barn måste läsa på ”övertid” – före eller efter skolan.
13.1.3Behov av kulturella samlingsplatser
Många vill se satsningar på minoritetens kultur. Det är viktigt att människor ser och hör språket för att skapa engagemang kring det, säger en kvinna född på
20Intervju 69, 76, 136, 137.
21Intervju 33, 79, 117.
22Intervju 114, se även intervju 97.
23Intervju 67, 76, 136.
24Intervju 147.
585
Upprättelse och försoning |
SOU 2023:68 |
institutioner, resursbibliotek, hembygdsgårdar och idrottsföreningar.25 Det är viktigt att stödja teater, litteratur och skapande, säger en man född på
Intervjupersonerna efterfrågar också ekonomiska möjligheter för att kunna satsa på kulturen, till exempel finansiellt stöd till kultur- utövning i allmänhet och stipendier för musik på meänkieli.28
13.1.4Synliggörande och kunskapsspridning i majoritetssamhället
De flesta som lyfter fram synliggörande av minoriteten vill att majo- ritetssamhället ska få ökad kunskap om minoriteten. Man vill till exempel att minoriteten ska omnämnas i läro- och historieböcker och på så sätt synliggöras i skolan och i samhället i stort. Vissa nämner hela regionens historia och kultur som något som osynliggörs och bör lyftas fram mer. I intervjuerna framkommer även att minoriteten upplever ett utanförskap och att det inte finns kunskap om minori- teten i resten av landet.29
Känslan av att höra till periferin är märkbar. Minoritetens historia är del av Sveriges historia och ”inte två sidor i en historiebok”, säger en kvinna född på
En del vill att minoriteten ska synas mer i media, vissa nämner uttryckligen public service. En man född på
25Intervju 69, 86, 114, 124.
26Intervju 69.
27Intervju 86, se även intervju 36, 38, 46, 47, 50, 55, 77, 84, 86, 92, 95, 104.
28Intervju 14, 91, 110, 127, 141, 147.
29Intervju 9, 13, 30, 31, 32, 34, 53, 61, 62, 71, 72, 74, 81, 82, 85, 89, 90, 94, 96, 99, 101, 108, 118, 122, 130, 132, 133, 138, 146, 155, 158.
30Intervju 63.
31Intervju 134.
586
SOU 2023:68 |
Upprättelse och försoning |
Kiruna och Gällivare så att minoritetsområdet kan få en bättre be- vakning.32 En kvinna född på
Flera intervjupersoner nämner att det behövs mer forskning om minoriteten.34 Andra efterfrågar fysiska monument eller minnes- platser att besöka för att synliggöra det som hänt.35 En person vill att minoritetens högtidsdagar ska vara flaggdagar.36
13.1.5Naturresurser och andra frågor om inflytande
Många av de intervjuade personerna nämner frågor om naturresurser. Det handlar främst om rätten till utövande av kulturnäringar som jakt och fiske men även om rennäringen.37 Vissa tar upp frågor om myndigheters olika ansvarsområden. Många av dem uttrycker även en stark misstro mot myndigheter, särskilt Länsstyrelsen i Norr- botten och deras hantering av frågorna.38 En man född på
13.1.6Kommissionens del i upprättelse- och försoningsprocessen
I vissa intervjuer framkommer att kommissionen har en roll i pro- cessen för upprättelse och försoning eller att tillsättandet av kom- missionen är ett tecken på förändring. Många av de intervjuade är positiva till att kommissionens arbete bedrivs men vissa är skeptiska till att ”gräva i de där gamla sakerna” eller säger att det egentligen är
32Intervju 111.
33Intervju 156, se även intervju 113, 114, 123.
34Intervju 47, 71, 81, 87, 104, 108, 132, 134, 137, 142.
35Intervju 8, 55, 56, 113.
36Intervju 97.
37Intervju 13, 40, 49, 50, 51, 55, 69, 76, 80, 81, 83, 84, 86, 89, 90, 96, 105, 107, 147, 158, 161.
38Intervju 10, 11, 12, 47, 53, 57, 75, 122, 123, 126, 127, 130, 134, 135.
39Intervju 120.
40Intervju 14, 19, 123, 126, 127.
587
14Förslag på insatser för försoning och upprättelse
14.1Insatser för en ansvarstagande upprättelse- och försoningsprocess
Som en introduktion följer nedan en lista med de förslag och upp- maningar som kommissionen lägger fram i detta kapitel. Förslagen är riktade till regeringen och strukturerade utifrån fyra övergripande mål. Genom att identifiera dessa mål vill kommissionen peka ut rikt- ningen för regeringens fortsatta arbete för att främja försoning och bidra till upprättelse. Förslagen ska bidra till att de övergripande målen nås men det kan finnas behov av andra eller ytterligare åtgär- der än de som kommissionen föreslagit för att fullt nå målen. Kom- missionen ser att målen behöver kunna följas upp och har därför föreslagit att regeringen i nära samråd med minoriteten utarbetar en handlingsplan som innehåller en tydlig uppföljningsmekanism.
Även andra aktörer än staten har haft en roll i assimileringspoliti- ken. Det kan även finnas aktörer som kan spela en viktig roll i för- soningsprocessen. Kommissionen riktar därför en rad uppmaningar till andra aktörer om åtgärder som behöver vidtas. Kommissionen har
idenna del tagit inspiration från sannings- och försoningskommis- sionen i Kanada.
För att läsa mer om de enskilda förslagen hänvisas till de särskilda avsnitten i detta kapitel.
595
15 Konsekvenser av förslagen
15.1Kravet på konsekvensutredning
Enligt 14 § kommittéförordningen (1998:1474) ska en kommitté sär- skilt redogöra för konsekvenserna av de förslagen i ett betänkande som påverkar kostnaderna eller intäkterna för bl.a. staten och kommunerna. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt ska dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäkts- minskningar för bl.a. staten ska kommittén föreslå en finansiering.
Har förslagen i ett betänkande betydelse för den kommunala själv- styrelsen ska konsekvenserna enligt 15 § kommittéförordningen i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företag, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.
Enligt 15 a § kommittéförordningen ska förslagens kostnadsmäs- siga och andra konsekvenser anges i betänkandet om det innehåller förslag till nya eller ändrade regler. Konsekvenserna ska anges på ett sätt som motsvarar de krav på innehållet i konsekvensutredningar som finns i 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvens- utredning vid regelgivning.
I kommittédirektivet finns inte specificerat att kommissionen där- utöver ska redovisa andra konsekvenser. Nedan redovisar kommis- sionen de konsekvensbedömningar som kommissionen har gjort. Kommissionen bedömer inte att förslag och bedömningar i övrigt medför sådana konsekvenser som ska redovisas enligt kommitté- förordningen.
657
Referenser
Litteratur
Ackrén, Maria (2019). Självständighettanken i Grönland – fiktion eller verklighet.
Alalehto, Tage (2022). Försvenskningen av Tornedalen – dess socio- ekonomiska och kulturella konsekvenser.
Alamäki, Yrjö, Kenttä, Matti och Hederyd, Olof (red.)
Alatalo, Hasse (2004). Ängens fågel: visor och låtar i Norrbottens finnbygder
Angel, Naomi (2012). Before Truth: The Labors of Testimony and the Canadian Truth and Reconciliation, i Culture, Theory and Critique.
Antti, Petter (2018). Träsken och gäddan – Torneåböndernas insjö- fiske under
Anttonen, Marjut (1998). The dilemma of some
Arell, Nils (1977). Rennomadismen i Torne lappmark: mark- användning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken.
Aro, Stefan (2018). Ette tohtia olla oma itte – samtalsbok om språk, tro och identitet i Tornedalen.
Arvidsson, Malin (2018). Sanningskommission på svenska: Riks- dagsdebatt om upprättelse och ansvarsutkrävande för historiska orättvisor. M. Arvidsson, L. Halldenius och L. Sturfelt (red.), Mänskliga rättigheter i samhället.
663
Framtidens yrkeshögskola
– stabil, effektiv och hållbar. [31]
Ny myndighetsstruktur för finansiering av forskning och innovation. [59]
Utrikesdepartementet
Ett modernare regelverk för legaliseringar, apostille och andra former av intygan- den. [42]