Jakt och fiske i renbetesland
Delbetänkande av Renmarkskommittén
Stockholm 2023
SOU 2023:46
SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1.
Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet
Omslag: Elanders Sverige AB
Omslagsbild: Lennart Holmbom
Tryck och remisshantering: Elanders Sverige AB, Stockholm 2023
ISBN
ISBN
ISSN
Till statsrådet Peter Kullgren
Regeringen beslutade den 20 maj 2021 att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att bland annat lämna ett förslag till en ny renskötsellag som ska ersätta den nuvarande rennäringsla- gen (1971:437). I uppdraget ingår att i ett delbetänkande lämna för- slag till en reglering av upplåtelsebestämmelserna i rennäringslagen som ska kunna gälla tillfälligt till dess att en ny permanent reglering finns på plats. Genom tilläggsdirektiv till kommittén beslutade rege- ringen den 16 juni 2022 att utvidga uppdraget till att föreslå en ända- målsenlig beslutsordning för ärenden om försäljning av mark som står under statens omedelbara disposition ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Av tilläggsdirektiven följer också bland annat att kommittén under sitt arbete ska ta hänsyn, förutom till samernas rättigheter, även till den övriga lokalbefolkningens, däribland den nationella minoriteten tornedalingars, och övriga invånares kultur, traditioner, intressen och behov av att kunna jaga och fiska samt till annan näringsverksamhet såsom skogsbruk och turism,
Som ordförande för kommittén förordnades den 20 maj 2021 justitierådet Eric M. Runesson. Den 21 juni 2021 förordnades som ledamöter i kommittén riksdagsledamoten Isak From (S), före detta vice talmannen och före detta landshövdingen Liselott Hagberg (L), renskötaren Olof Johansson Rago (MP), riksdagsledamoten Ida Karkiainen (S), riksdagsledamoten Mattias Karlsson (M), riksdags- ledamoten Linda Modig (C), riksdagsledamoten och miljöpolitiske talespersonen
Den 12 januari 2022 entledigades Ida Karkiainen. Samma dag för- ordnades som ledamot riksdagsledamoten Emilia Töyrä (S). Den 28 januari 2022 entledigades Per Söderlund. Samma dag förordnades som ledamot riksdagsledamoten Michael Rubbestad (SD). Den 11 november 2022 entledigades Mattias Karlsson. Samma dag för-
ordnades som ledamot riksdagsledamoten John Widegren (M). Den 9 januari 2023 entledigades Liselott Hagberg. Samma dag förordna- des som ledamot riksdagsledamoten Jakob Olofsgård (L).
Som sakkunniga i kommittén förordnades den 21 juni 2021 vice ordföranden för SSR Anders Erling Fjällås, sametingsledamoten Ingrid Inga, ordföranden för Sametingets styrelse Håkan Jonsson, förste- amanuensen Kristina Labba, samiska samordnaren Sara Larsson, advokaten
Som experter i kommittén förordnades den 21 juni 2021 jur.dr. Christina Allard, professorn och före detta justitierådet Bertil Bengtsson, juridiska experten Anders Blomberg, professor emeritus Ove Bring, fastighetsjuristen Kerstin Ejderstedt, sektionschefen
Den 30 augusti 2021 entledigades Joakim Påve. Samma dag förord- nades ordföranden för Same Ätnam Marita Granström som expert. Den 24 mars 2022 entledigades Maria Sunér. Samma dag förordna- des markstrategen Thomas Lundgren som expert. Den 12 september 2022 entledigades Caroline Weckfeldt. Den 28 november 2022 entledigades Annette Löf. Samma dag förordnades professor Anna Skarin som expert. Den 16 december 2022 entledigades Lina Gruvhagen. Den 20 januari 2023 förordnades rättssakkunniga Erika Forsin som expert. Den 26 januari 2023 entledigades Marita Granström. Samma dag förordnades docenten
beredningschefen Lisa Englund Krafft som expert. Den 17 maj ent- ledigades Thomas Lundgren. Samma dag förordnades markstrategen Simon Bergdahl som expert.
Som huvudsekreterare anställdes den 28 juni 2021 dåvarande kansli- rådet Lisa Englund Krafft och som sekreterare anställdes den 21 maj 2021 rättssakkunniga Maja Martinsson, den 16 augusti 2021 hovrätts- assessorn Magdalena Pucher, den 20 september 2021 rättssakkun- niga Elisabeth Rahlén och den 21 februari 2022 nationalekonomen Sören
Den 23 september 2022 entledigades Elisabeth Rahlén. Den 1 okto- ber 2022 anställdes juristen Nanna Holmgren som utredningssekre- terare. Den 10 april 2023 entledigades Lisa Englund Krafft.
Kommittén har antagit namnet Renmarkskommittén.
Härmed överlämnas kommitténs delbetänkande Jakt och fiske i renbetesland (SOU 2023:46).
Till delbetänkandet fogas reservationer och särskilda yttranden. I ett av yttrandena uttrycks en misstro och framförs allvarliga an-
klagelser mot kommittén och dess sekretariat.
Sekretariatet består av opolitiska tjänstemän. Anklagelserna sak- nar grund och utgår inte från hur ett utredningsarbete och en lag- stiftningsprocess går till. Sekretariatet har på ett professionellt sätt hanterat och arbetat med ett omfattande historiskt material. Kom- mittén vill uttrycka sitt fulla stöd för sekretariatets arbetsinsats och oberoende. Kommittén anser att delbetänkandet är förenligt med Sveriges grundlag och internationella åtaganden.
Stockholm i juni 2023. |
|
Eric M Runesson |
|
Isak From |
Olof Johansson Rago |
Linda Modig |
Jakob Olofsgård |
Michael Rubbestad |
|
Emilia Töyrä |
Jessica Wetterling |
John Widegren |
|
|
/ Maja Martinsson |
|
Magdalena Pucher |
|
Sören |
|
Nanna Holmgren |
Innehåll
1.2Förslag till förordning om ändring i jaktförordningen
(1987:905).............................................................................. |
1.3Förslag till förordning om ändring i
Innehåll |
SOU 2023:46 |
4.1.3Renskötselområdet i Västerbottens
och Norrbottens län ............................................. |
4.1.4Renskötselområdet i Jämtlands
4.7.2Närmare om olika typer av kunskap
8
SOU 2023:46Innehåll
6.3.3Särskilt om vilt- och fiskevård genom
6.7Särskilda organ och områden för förvaltning
9
Innehåll |
SOU 2023:46 |
10
SOU 2023:46 |
Innehåll |
8.4 Folkrättslig reglering ............................................................ |
8.4.1Samspelet mellan traktatsbaserad rätt,
|
sedvanerätt och nationell rätt................................ |
|
8.4.4Artikel 27 i FN:s konvention om
|
||
Urfolksdeklarationen ............................................ |
8.4.6Sammanfattning – sedvanerättsliga regler
|
|
||
Internationell utblick ............................................... |
|||
..................................................................................... |
|||
|
9.1.2Kort om det samiska folkets rättigheter
|
i Norge ................................................................... |
|
Finnmarksloven ..................................................... |
9.1.4Allmänhetens tillgång till jakt och fiske
i Norge ................................................................... |
9.1.5Renskötande samers rätt till jakt och fiske
9.2.2Kort om det samiska folkets rättigheter
i Finland ................................................................. |
9.2.3Allmänhetens tillgång till jakt och fiske
i Finland ................................................................. |
9.2.4Särskilda bestämmelser om jakt och fiske
9.2.5Renskötande samers rätt till jakt och fiske
11
Innehåll |
SOU 2023:46 |
10.3.2Upplåtelser från samer och skattläggningar
10.4.3Kartläggning av konkurrerande
10.5.6Slutsatser i frågan om det finns
Girjasrättigheter .................................................... |
12
SOU 2023:46 |
Innehåll |
10.5.7Om samebyarna i Jämtlands och Dalarnas län
inte har en Girjasrätt; vilken rätt kan de då ha? ... 502
13
Innehåll |
SOU 2023:46 |
15.4 En justering av rennäringslagens upplåtelseförbud ............ |
||
Rättsläget efter Girjasdomen................................ |
15.4.3Ett förtydligande av upplåtelseförbudets
räckvidd.................................................................. |
|
|
|
av upplåtelser av småviltsjakt och fiske ............................... |
15.5.1En tydligare reglering och en effektivare
process ................................................................... |
|
15.6 Ett utrymme för lokala föreningar att upplåta ................... |
15.6.1Länsstyrelsen får ge uppdrag åt lokala
14
15
Sammanfattning
Bakgrund och uppdrag
I 31 § rennäringslagen finns en bestämmelse om att samebyar eller deras medlemmar med vissa undantag inte får upplåta rättigheter som följer med renskötselrätten. Enligt rennäringslagen får en same- by eller dess medlemmar alltså som huvudregel inte upplåta jakt och fiske i renskötselområdet.
Denna bestämmelse kan inte tillämpas för rätten att upplåta små- viltsjakt och fiske på den statliga mark som ingår i Girjas samebys byområde. I ett avgörande från Högsta domstolen år 2020, Girjas- domen, har domstolen kommit fram till att Girjas sameby inom sitt område på mark under statens omedelbara disposition ovanför odlings- gränsen har en ensamrätt i förhållande till staten att upplåta småvilts- jakt och fiske. Denna ensamrätt grundas på urminnes hävd och gäller trots att rennäringslagen inte ger samebyn någon sådan rätt.
Girjasdomen innehåller uttalanden av betydelse även för andra geografiska områden. Det har därför bedömts finnas ett behov av att utreda om det finns ytterligare samebyar som på motsvarande sätt i förhållande till staten har ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske på grund av att samer har upparbetat en sådan rätt genom urminnes hävd.
Kommittén har mot denna bakgrund getts i uppdrag att i ett del- betänkande
•bedöma inom vilka delar av statligt ägd mark dels inom åretrunt- markerna, dels ovanför lappmarksgränsen när renskötsel är till- låten där, som samebyar i förhållande till staten genom urminnes hävd har ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske,
17
Sammanfattning |
SOU 2023:46 |
•analysera vilken rätt till upplåtelser av jakt och fiske som tillkom- mer samebyarna på de delar av deras byområden som ligger inom statligt ägd mark dels inom åretruntmarkerna, dels ovanför lapp- marksgränsen när renskötsel är tillåten där, om någon ensamrätt till upplåtelser genom urminnes hävd inte kan konstateras i området,
•ta ställning till om ensamrätten till upplåtelser av jakt enbart gäller småviltsjakt eller om den gäller allt vilt,
•analysera vad ensamrätten till upplåtelser av jakt och fiske får för konsekvenser för statens avtal om nyttjanderättsupplåtelser inom områdena,
•bedöma vad samebyarnas ensamrätt till upplåtelser av jakt och fiske får för betydelse för Samefondens intäkter och arbete, och
•lämna förslag till en reglering av upplåtelsebestämmelserna i ren- näringslagen som ska kunna gälla tillfälligt till dess att en ny per- manent reglering finns på plats.
Mark som omfattas av uppdraget
Kommitténs uppdrag avser statligt ägd mark (i betänkandet även benämnd statens mark) dels inom åretruntmarkerna, dels ovanför lappmarksgränsen när renskötsel är tillåten där. Med statligt ägd mark avses enligt direktiven mark som står under statens omedelbara disposition. I praktiken handlar det om mark som förvaltas av Statens Fastighetsverk, Naturvårdsverket eller Fortifikationsverket. På ren- betesfjällen och ovanför odlingsgränsen hanterar länsstyrelsen en stor del av den praktiska förvaltningen för dessa myndigheters räkning, inklusive upplåtelser av nyttjanderätter.
Mark som ägs av statliga bolag och privatägd mark omfattas inte av uppdraget.
Kommittén är medveten om att äganderätten till den mark som benämns som statlig i vissa fall är ifrågasatt. Det ingår dock inte i kommitténs uppdrag att bedöma frågan om äganderätt. Eftersom det är statens uppfattning att den är ägare till den mark som avses, bildar det utgångspunkt för delbetänkandet.
18
SOU 2023:46 |
Sammanfattning |
En bedömning av rättsläget för samebyarna
Kommitténs uppdrag är att bedöma rättsläget på statens mark inom samebyarnas områden. Frågan är om samebyarna i förhållande till staten har en ensam rådighet över småviltsjakt och fiske motsvar- ande den rätt som har fastställts för Girjas sameby och, om så inte är fallet, vilken rätt samebyarna annars kan ha.
Under kommitténs arbete har Talma sameby väckt talan mot staten med yrkande om ensamrätt gentemot staten att upplåta jakt och fiske. För att inte kommittén ska föregripa domstolens prövning i tvisten, har kommittén valt att inte göra någon bedömning av rättig- hetssituationen på det område som tvisten avser. Kommittén har dock ansett sig vara fri att göra iakttagelser av sakomständigheter till den del de har ansetts ha betydelse för bedömningarna av Lappland i stort.
Kommitténs slutsatser
Av den rättshistoriska undersökning som kommittén har gjort fram- går att de historiska och befolkningsmässiga förhållandena i Lapp- land har varierat sett till området som helhet. När det specifikt gäller den mark i Lappland som i dag står under statens omedelbara dispo- sition framstår dock förhållandena som snarlika dem som har rått i Girjas område under den relevanta tidsperioden, det vill säga före år 1750. Enligt kommitténs bedömning av de historiska förhållan- dena talar starka skäl för att även andra samebyar på sådan mark har motsvarande rätt som Girjas sameby.
När det gäller Jämtlands och Dalarnas län är bedömningen en annan. De historiska förhållandena på renbetesfjällen och de så kal- lade kungabrevsmarkerna i Dalarna skiljer sig från dem som har kunnat konstateras för Girjas sameby, på så sätt att någon ensamrätt till upplåtelser av småviltsjakt och fiske genom urminnes hävd inte bedöms föreligga där.
Bedömningen för Jämtlands län är dock förenad med osäkerhet. Samebyarna kan ha starkare rättigheter i vissa delar av länet. Även om någon rätt till upplåtelser inte har upparbetats genom urminnes hävd bedöms samebyarna i Jämtlands län ha en intrångsskyddad rätt till renskötsel, jakt och fiske på renbetesfjällen. Det innebär att de
19
Sammanfattning |
SOU 2023:46 |
har starka egendomsskyddade rättigheter till markanvändning, även om de inte har rätt till upplåtelser.
På kungabrevsmarkerna i Dalarna bedöms i stället att den jakt- och fiskerätt som finns är rätt till rovdjursjakt och husbehovsfiske, samt rätt för medlemmar i Idre sameby att jaga och fiska i områden där jakt och fiske inte sedan tidigare är upplåtet till andra.
Girjasdomen
Domslutet i Girjasdomen gäller specifikt för Girjas byområde. Domen har dock prejudicerande verkan, vilket innebär att tillämpande myn- digheter och domstolar ska hämta vägledning i domen vid sina pröv- ningar av liknande fall. Kommitténs bedömning av rättsläget utgår därför från de rättssatser som Högsta domstolen har utvecklat och tillämpat i Girjasdomen. Dessa innebär bland annat följande.
•Urminnes hävd förutsätter att någon har besuttit eller brukat mark under en längre tid (cirka nittio år) utan att detta har ifrågasatts av staten eller någon annan.
•Samers jakt och fiske på marker där renskötsel har förekommit bör kunna grunda rättigheter genom urminnes hävd även om graden av nyttjandet är förhållandevis extensiv och omfattar ett vidsträckt område. Det förutsätter dock att jakten och fisket har varit åter- kommande.
•Bedömningen av om en hävdvunnen nyttjanderätt är en ensamrätt i förhållande till markägaren bygger på i vilken mån en konkurre- rande markanvändning har förekommit under den tid som hävden har upparbetats i området. Av betydelse är också om nyttjandet har varit det helt dominerande under mycket lång tid, och har varit av stor betydelse för markanvändarens försörjning.
•Om upplåtelser har varit vanliga och godtagits av omgivningen, talar det för att hävden har medfört en befogenhet att upplåta nyttjanderätten. Finns det däremot andra presumtiva rättighets- havare som också har gjort upplåtelser i någon omfattning av be- tydelse, så talar det emot att hävden innefattar en befogenhet att upplåta.
20
SOU 2023:46 |
Sammanfattning |
•Har en ensamrätt väl upparbetats så kan den upphöra på tre sätt: genom att rättighetsinnehavaren efterger sin rätt, genom att rättig- heten utsläcks genom lag, eller genom att rättigheten utsläcks genom expropriation. Såväl ett eftergivande som ett utsläckande måste vara tydligt och definitivt.
Girjasdomen ger också generell vägledning i frågor om bevisbörda och beviskrav i ett mål mellan staten och en sameby, samt i frågor om hur folkrättsliga principer om urfolks rättigheter kan påverka prin- ciperna för rättsinstitutet urminnes hävd.
Kommitténs utredning
Kommitténs uppdrag att bedöma gällande rättsläge kan inte, såsom i Girjasmålet, utföras med utgångspunkt från vad staten och berörda samebyar åberopar, eftersom någon tvist inte är anhängiggjord. Det får i stället utföras med stöd av antaganden kring a) vad som sanno- likt skulle komma att åberopas av parterna om saken skulle komma under en domstolsprövning och b) hur en domstol skulle värdera det som åberopas.
De bevisfakta som med all sannolikhet skulle lyftas fram av staten och berörda samebyar i en rättstvist avser huvudsakligen historiska förhållanden, vilket innebär att en rättshistorisk utredningsmetod har använts. Kommittén har utrett historisk markanvändning genom en genomgång av historievetenskaplig litteratur och annat skriftligt material. Utöver hela den skriftliga bevisningen i Girjasmålet och Skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1, som gällde en tvist om bättre rätt till skattefjällen i norra Jämtland), har cirka 150 verk använts. Det handlar om avhandlingar, monografier, artiklar, reseskildringar, med mera.
Högsta domstolens prövning i Girjasmålet avsåg huvudsakligen tidsperioden
När det gäller Lappland har tyngdpunkten i arbetet legat på att kart- lägga förekomsten av konkurrerande markanvändning. Den samiska
21
Sammanfattning |
SOU 2023:46 |
närvaron i Lappland har behandlats mer översiktligt. Kommittén har i likhet med Högsta domstolen i Girjasmålet utgått från att Lappland var befolkat av samer redan innan nationalstaten fick sina nuvarande gränser. Det hindrar inte att andra kan ha vistats i Lappland under perioder, till exempel under handelsresor eller fiskefärder. Den sam- iska markanvändningen får ändå anses ha varit den dominerande.
När det gäller Jämtlands och Dalarnas län ger Girjasdomen be- gränsad vägledning i fråga om de historiska förhållandena där. Det innebär att utredningen som ett första steg har behövt behandla den samiska närvaron och markanvändningen närmare, inklusive hur rättig- heterna på de samiska skattefjällen har betraktats historiskt. Därefter har den konkurrerande markanvändningen utretts.
I Girjasdomen ges viss vägledning beträffande vad som ska be- traktas som konkurrerande markanvändning. Domstolen pekade där på att om kronans skattläggningar eller godkännanden av nybyggen gett upphov till en konkurrerande jakt- eller fiskeutövning av någon omfattning, kan detta förhindra uppkomsten av urminnes hävd.
För Girjasområdets del anlades fram till år 1750 två nybyggen. Domstolen uttalade att om det över huvud taget förekom några sär- skilda skattläggningar till förmån för nybyggare eller kustbönder måste dessa antas ha varit få. Det fanns därför inte anledning att räkna med att vare sig nybyggen eller andra skattläggningar gav upphov till någon beaktansvärd konkurrerande markanvändning på området före mit- ten av
Kommittén har tolkat begreppet konkurrerande markanvändning brett. Den konkurrens som har utretts har bestått av nybyggen, annan bebyggelse samt skattlagda fisken. I Jämtlands län har det också varit av betydelse att undersöka historiska avradsland där jakt och fiske kan ha förekommit (avradsland var utmarker som nytt- jades mot årlig avgift till kronan).
I det undersökta materialet har det inte gjorts någon skillnad på uppgifter om jakt efter småvilt eller efter annat vilt. Att någon sådan åtskillnad beträffande jakträtt har gjorts tidigare eller bör göras – ur ett civilrättsligt perspektiv – har inte heller framkommit i det histo- riska materialet. Skillnader har emellertid funnits, och finns fort- farande, ur ett förvaltningsrättsligt perspektiv.
22
SOU 2023:46 |
Sammanfattning |
Som underlag för betänkandetexten har två omfångsrika prome- morior tagits fram, som innehåller detaljerade kartläggningar av histo- risk markanvändning på lokal nivå. Promemoriorna, PM 18 – Same- byars rätt grundad på urminnes hävd till jakt och fiske i Lappland och PM 41 – Samebyars rätt till jakt och fiske i Jämtlands län och Dalarna finns tillgängliga i kommitténs diarium. Till promemoriorna hör också två digitala kartor – en för Lappland och en för Jämtland, Härjedalen och Dalarna. I kartan för Lappland har all konkurrerande mark- användning fram till år 1800 markerats med knappnålar. I kartan för Jämtland, Härjedalen och Dalarna har både samiska skattefjäll och konkurrerande markanvändning markerats.
23
Sammanfattning |
SOU 2023:46 |
Figur 1 Exempelbild från kartan över Lappland
Markeringarnas betydelse förklaras i kapitel 10
Kartan är gjord i Pinmaps.net, ett verktyg som hämtar kartunderlag från Google.
24
SOU 2023:46 |
Sammanfattning |
Grunden för kommitténs slutsatser
Med utgångspunkt i kartläggningen över den konkurrens i Lappland som har förekommit under perioden
På mark nedanför odlingsgränsen har konkurrensen i allmänhet varit betydligt större, men inte överallt. Även där finns fläckar på stora avstånd från bygden – till exempel i de nationalparker som i dag är mark under statens omedelbara disposition.
Kommittén bedömer mot den bakgrunden att starka skäl talar för att samebyarna i Lappland har upparbetat en hävdvunnen ensamrätt i förhållande till staten till upplåtelser av småviltsjakt och fiske på den undersökta marken.
I det material som kommittén har haft tillgång till finns inga exem- pel som antyder att några samiska ensamrätter skulle ha upphört i Lappland vare sig genom lag eller eftergifter. Det finns ett område där renskötselrätten har exproprierats.
Beträffande Jämtlands och Dalarnas län kan kommittén inte, som fallet var i Lappland, göra några generella uttalanden om samernas när- varo historiskt i renbetesfjällen och på kungabrevsmarkerna. I stora delar av renbetesfjällen har renskötande samer levt sedan urminnes tider, men till vissa fjäll har de, enligt vad som har kunnat beläggas, kommit först under
Det rättsskydd som samerna har haft på skattefjällen har enligt kommittén inte varit jämförbart med en skattebondes. Det har sna- rare liknat en avradslandsinnehavares rättsskydd; rättigheterna kan sägas bygga på en relation till kronan som markägare, och det ser ut som att kronan tidigt har haft det avgörande inflytandet över dispo- sitionerna på skattefjällen.
Den jordbrukande befolkningen i Jämtlands och Dalarnas län har levt längs dalgångarna sedan urminnes tider och har tidigt nyttjat
25
Sammanfattning |
SOU 2023:46 |
fjällområden för bland annat jakt och fiske genom systemet med av- radsland. Avradslanden kunde vara flera mil i storlek. Jakt och fiske kunde vara skäl för att inrymma ett avradsland. De renskötande samernas markanvändning i skattefjällen har därför generellt sett utsatts för betydligt mer konkurrens från den jordbrukande befolk- ningen än vad som varit fallet på de undersökta områdena i Lappland (det vill säga områden som i dag står under statens omedelbara dis- position). Vissa undantag finns dock, till exempel i Frostviken, Hotagen, västra Undersåker och västra Storsjö, där konkurrensen före- faller ha varit mindre.
Samebyarna i Jämtlands och Dalarnas län bedöms inte på samma sätt som i Lappland ha någon på urminnes hävd grundad rätt till upp- låtelser av jakt och fiske i de undersökta områdena. Beträffande Jämt- lands län bedöms de renskötande samerna dock ha en intrångs- skyddad rätt till renskötsel, jakt och fiske på sina skattefjäll (så småningom renbetesfjäll). Det innebär att de har starka, egendoms- skyddade rättigheter till sin markanvändning, även om de inte har rätt till upplåtelser. Rättigheterna har uppstått i vart fall i och med inrymningarna, har skyddats i och med det så kallade Skattefjälls- brevet (som angav renskötande samers rättigheter till vissa skatte- fjäll) och har kollektiviserats i och med renbeteslagstiftningen. Det gör att det kan ifrågasättas om dagens regelverk med upplåtelser av småviltsjakt och handredskapsfiske på dessa samebyars områden är förenligt med deras rätt till skydd från intrång.
Frågor om etnicitet och andra rättighetshavare
Det har under kommitténs arbete påtalats att andra än samer histo- riskt har varit renskötare och att beteckningen ”lapp” i historiskt källmaterial inte har avsett enbart samer. Det har också påtalats att andra befolkningsgrupper än samer historiskt har haft jakt och fiske som viktiga näringsfång.
Mot den bakgrunden har det ifrågasatts om dagens samebyar kan vara rättighetshavare grundat på olika individers historiska mark- användning, och i vart fall satts i fråga att de skulle vara ensamma rättighetshavare. Det har påtalats att det kan finnas andra än same- byar och samebymedlemmar som har upparbetat rättigheter till jakt och fiske i de områden som omfattas av utredningen, och att kom-
26
SOU 2023:46 |
Sammanfattning |
mitténs förslag här kan komma att förstöra dessa personers möjlig- het att hävda sin rätt.
När det först gäller frågan om renskötsel och begreppet ”lapp”, ter det sig av det material som kommittén har tagit del av som klart att de allra flesta nomadiserande renskötare historiskt också tillhörde den befolkningsgrupp som vi i dag kallar samer.
Frågan om etnicitet har dock inte någon avgörande betydelse för den rättsliga bedömningen av en ”Girjasrätt” – det vill säga rättighe- ter motsvarande dem som har fastställts för Girjas sameby. Enskilda exempel på att även andra har klassificerats som ”lapp” saknar med andra ord betydelse för Girjasrätten som sådan. En Girjasrätt grun- das på renskötsel och den markanvändning som hör samman med renskötseln i de områden som så småningom har kommit att utgöra dagens samebyar. Enligt Högsta domstolens synsätt har rätten, genom 1886 års lag och de följande renbeteslagarna, övergått från de en- skilda individerna till lappbyarna (samebymedlemmarna samfällt) och senare till samebyarna som associationer (juridiska personer). Det har alltså inte någon avgörande betydelse om det bland de en- skilda renskötare som har upparbetat en ensamrätt till småviltsjakt och fiske i ett berört område, har funnits individer som med dagens etnicitetsbegrepp har tillhört en annan befolkningsgrupp.
När det gäller andra rättighetshavare än renskötare kan det inte uteslutas att det kan finnas enskilda jägare eller fiskare, såväl samer utanför samebyarna som andra, vars förfäder har upparbetat en fiske- eller jakträtt genom urminnes hävd. Det är dock i ett sådant fall inte fråga om någon rätt till så vidsträckta områden som i samebyarnas fall; det vill säga till jakt och fiske i hela fjällområdena. I stället hand- lar det om specifika områden eller sjöar där sådana enskilda individer kan ha använt jaktmarker eller vatten kontinuerligt under en längre tid, utan att mötas av invändningar. Det handlar inte heller om ett öppet kollektiv, som gruppen jägare eller gruppen fiskare, som till- sammans kan hävda rättigheter, utan om enskilda personer vars för- fäder i så fall har upparbetat en rätt som sedan övergått till kom- mande generationer. Att det på den berörda marken skulle vara fråga om ett stort antal sådana personer som kan hävda enskilda rättig- heter har kommittén inte funnit belägg för.
Oavsett om det kan finnas enskilda med en upparbetad hävd i det område som kommittén har utrett, bedömer kommittén att de förslag som lämnas och i övrigt skissas inte får betydelse för dessa personers
27
Sammanfattning |
SOU 2023:46 |
rätt. Om rådigheten att upplåta småviltsjakt och fiske skulle flyttas från länsstyrelser till samebyar – oberoende av om det skulle ske genom fastställelse i domstol eller genom lag – så upphör inte de eventuella rättigheter som enskilda personer kan ha. Sådana personer
–om det så handlar om samer utanför samebyarna, tornedalingar eller någon annan – kan fortfarande vända sig till domstol och hävda sin rätt.
Det finns också andra enskilda som har jakt- och fiskerätt på stat- lig mark grundat i exempelvis avvittringsbeslut. Sådana rättigheter, som alltså gäller i relation till staten, kan inte upphöra eller förändras genom kommitténs förslag.
Den nu summerade rättsliga bedömningen har gjorts av kommit- tén med medvetenhet om jaktens och fiskets betydelse för lokal- befolkningen i norra Sverige både historiskt och i nutid. Särskilt hos den tornedalska minoriteten, såväl som hos jakt- och fiskesamer utan medlemskap i samebyar, framhålls jakten och fisket som kulturbär- ande. Även för annan lokalbefolkning, liksom för lokal turistnäring, är jakt och fiske mycket viktiga inslag. Hänsyn till dessa gruppers behov och intressen har påverkat kommitténs överväganden.
Frågan om annan jakt än småviltsjakt
I kommitténs uppdrag ingår att ta ställning till om en ensamrätt till upplåtelser av jakt enbart gäller småviltsjakt eller om den gäller allt vilt. Närmare bestämt är frågan om hävd till jakträtt som en del i renskötselrätten avser allt jaktbart vilt eller endast jakt på arter som samerna kan visa att de har jagat när hävden upparbetades. Frågan har särskild betydelse för älgjakten.
I Girjasdomen avsåg Högsta domstolens prövning endast frågan om Girjas samebys rätt till upplåtelser av jakt på småvilt och fiske. Att prövningen begränsades till småviltsjakt berodde på att same- byns yrkande endast avsåg sådan jakt.
Kommittén bedömer att en generell utgångspunkt bör vara att en jakträtt har ett och samma innehåll oavsett om rätten grundas på äganderätt eller urminnes hävd. Den jakträtt som följer av jaktlagen är inte uppdelad på fauna utan innefattar allt jaktbart vilt. På mot- svarande sätt har jaktutövningen i fjällen inte varit selektivt inriktad utan har avsett åtkomst till allt vilt som kunnat bidra till försörj-
28
SOU 2023:46 |
Sammanfattning |
ningen. Innehållet i den hävdade rättigheten bör därför, i likhet med vad som gäller enligt jaktlagen, kunna bestämmas med den utgångs- punkten. Det har heller inte framkommit något som tyder på att samerna har accepterat konkurrens i jakten i fråga om någon viss art.
Utgångspunkten för en bedömning av jakträttens omfattning i detta sammanhang bör därför vara densamma som för jakträtt som grundas på äganderätt till mark. Det vill säga att allt vilt ingår. Att det kan sättas offentligrättsliga begränsningar av vilket vilt man får jaga, eller att ett visst vilt sätts under en särskild förvaltningsstruk- tur, är en annan sak.
Kommittén bedömer samtidigt att älgjakten och dess förvaltnings- system har sådana särdrag att älgjakten i nuläget inte bör omfattas av kommitténs förslag. De rättsliga, sakliga och praktiska förhållandena kring älgjakten behöver först utredas vidare.
Konsekvenser för löpande statliga avtal
På mark under statens omedelbara disposition löper i vissa fall fler- åriga avtal om upplåtelse av jakt och fiske. Sådana avtal kan ha ingåtts av länsstyrelserna, Fortifikationsverket eller Naturvårdsverket. I kom- mitténs uppdrag ingår att analysera vad samebyars ensamrätt att upp- låta småviltsjakt och fiske får för konsekvenser för sådana avtal.
Om en sameby har en ensamrätt till upplåtelse av småviltsjakt och fiske innebär det att staten inte haft någon befogenhet att göra så- dana upplåtelser på samebyns område. Eventuella ingångna avtal som rör upplåtelse av småviltsjakt och fiske saknar därmed rättslig grund och avtalen i relation till samebyn måste betraktas som varande utan verkan.
Konsekvenser för Samefonden
Kommittén ska bedöma vad eventuella ensamrätter hos samebyar till upplåtelse av jakt och fiske får för betydelse för Samefondens in- täkter och arbete.
Sedan Girjas sameby konstaterats ha ensamrätt gentemot staten till upplåtelser av småviltsjakt och fiske på sitt byområde får Same- fonden inte längre del av intäkter från dessa upplåtelser. Skulle fler samebyar i domstol bedömas ha motsvarande rätt kommer samma
29
Sammanfattning |
SOU 2023:46 |
sak att gälla på dessa områden. Ju fler samebyar som själva upplåter, desto större blir intäktsbortfallet.
Även vid ett tillerkännande av ensamrättigheter för samebyarna genom lag skulle Samefondens intäkter sannolikt minska betydligt. Med en upplåtelserätt hos samebyarna tillfaller rimligen intäkterna av upplåtelserna i sin helhet den upplåtande samebyn.
Samefonden kan alltså i dessa scenarier få sina intäkter väsent- ligen minskade. Samtidigt kvarstår behoven av ekonomiskt stöd till samiska organisationer och samiskt kulturliv samt underhåll av ren- skötselanläggningar som oförändrade. I en sådan situation krävs poli- tiska åtgärder för att säkerställa finansieringen, antingen genom Same- fonden eller på annat sätt.
Förslag till tillfällig reglering och skiss på framtida reglering
Kommittén ska lämna förslag till en reglering av upplåtelsebestäm- melserna i rennäringslagen som ska kunna gälla tillfälligt till dess att en ny permanent reglering finns på plats.
Kommittén har som framgått bedömt att starka skäl talar för att alla samebyar i Lappland har motsvarande rätt till upplåtelse av små- viltsjakt och fiske som Girjas sameby. Beträffande samebyar i Jämt- lands och Dalarnas län är bedömningen en annan, även om de också bedöms ha starka rättigheter.
Kommittén har dock funnit skäl för en viss försiktighet när det gäller möjligheten att låta den rättsliga analysen få fullt genomslag i en tillfällig lagstiftning. Försiktigheten är strukturellt betingad. Rätts- området är komplext och spänner över ett vitt fält där olika hänsyns- taganden gör sig gällande. Även sakligt sett råder stor komplexitet. De praktiska konsekvenserna av ett genomslag för analysen kan bli betydande och berör stora delar av Sveriges yta.
Utöver att beakta samiska rättigheter behöver kommittén ta hän- syn även till den övriga lokalbefolkningens, däribland den nationella minoriteten tornedalingars, och övriga invånares kultur, traditioner, intressen och behov av att kunna jaga och fiska samt till annan närings- verksamhet såsom skogsbruk och turism.
Kommittén har mot den bakgrunden bedömt att en tillfällig regler- ing inte bör innefatta genomgripande förändringar av det nuvarande
30
SOU 2023:46 |
Sammanfattning |
systemet för upplåtelser av jakt och fiske på mark under statens omedel- bara disposition. Staten bör alltså, i avvaktan på en permanent regler- ing av upplåtelsebestämmelserna i rennäringslagen, fortsatt upplåta småviltsjakt och fiske på mark under statens omedelbara disposition så länge det inte i en dom som fått laga kraft har fastställts att någon annan har bättre rätt.
Det finns dock vissa mindre förändringar i gällande regelverk som lämpligen bör göras redan nu. Dessutom har kommittén funnit att det redan nu, i en särskild bilaga, bör lämnas en redogörelse för kom- mitténs nuvarande syn på hur upplåtelser av småviltjakt och fiske bör hanteras i förlängningen, såvida inte några nya sakliga eller rätts- liga förutsättningar framkommer. Detta för att principerna för en genomgripande slutlig reglering ska kunna diskuteras och förankras brett.
Förslag till tillfällig reglering
I några delar föreslår kommittén förändringar redan i den tillfälliga regleringen. Dessa föreslås träda i kraft den 1 juli 2024.
Förtydligande av upplåtelseförbudet
Kommittén föreslår ett tillägg i rennäringslagens upplåtelseförbud. så att det förtydligas att förbudet inte gäller för en sameby som enligt en dom som fått laga kraft (likt Girjas sameby) har bättre rätt än staten till upplåtelse.
Mindre förändringar i statens hantering
Kommittén har under arbetets gång uppfattat att det finns ett miss- nöje från flera håll med statens nuvarande hantering av upplåtelser av småviltsjakt och fiske i fjällen. Framför allt handlar det om långa handläggningstider och utredningarnas omfattning i avlysningsären- den, och om olika förhållningssätt mellan länsstyrelserna i vissa frå- gor. Bestämmelserna som reglerar statens upplåtelser uppfattas som oklara och det saknas i flera hänseenden närmare vägledning i för- arbeten.
31
Sammanfattning |
SOU 2023:46 |
Kommittén har mot denna bakgrund bedömt att vissa mindre för- ändringar bör göras för att skapa förutsättningar för en större enhet- lighet och effektivitet i statens hantering.
I dagsläget är de grundläggande förutsättningarna för länsstyrel- sernas upplåtelser av småviltsjakt och handredskapsfiske författnings- mässigt uppdelade mellan rennäringslagen och rennäringsförord- ningen. Kommittén föreslår att reglerna samlas i rennäringslagen. Därigenom kan också viss vägledning ges för tillämpningen genom förarbeten.
När det gäller förutsättningarna för upplåtelse föreslås att det i en ny bestämmelse i rennäringslagen anges att upplåtelser av sådan små- viltsjakt och sådant handredskapsfiske som inte bedrivs yrkesmässigt ska göras om det kan ske med endast ringa olägenhet för renskötseln. Bestämmelsen ersätter i denna del formuleringen olägenhet av bety- delse för rennäringen i 3 § första stycket 1 rennäringsförordningen. Den nya formuleringen bedöms bättre överensstämma med uttalan- den i tidigare lagmotiv, enligt vilka samerna bör vara ”skyldiga” att tåla ”smärre olägenheter” som en upplåtelse kan innebära.
Utöver en tydligare reglering och vägledning i motivtext bedömer kommittén att det finns behov av vägledande praxis. Enligt kommit- tén åstadkoms sådan vägledning lämpligast genom att statens upplå- telser av jakt och fiske överprövas i domstol, i stället för som i dag av regeringen. Överprövningen bör ske i allmän förvaltningsdomstol.
Upplåtelser i lokala föreningars regi
Under utredningens gång har det framkommit att det finns initiativ för en mer lokal förvaltning av upplåtelser av småviltsjakt och fiske. En fråga som har lyfts är om lokala föreningar i vissa fall skulle kunna hantera upplåtelserna, förutsatt att det finns representation i fören- ingens styrelse från berörda intressenter och att samverkan bygger på frivillighet. Från flera olika håll – både från samebyar och lokala jägare och fiskare – har uppfattningen framförts att det vore bra om det fanns utrymme för ett större lokalt inflytande över upplåtelse- frågorna, och att det generellt sett är bra om de grupper som berörs själva får vara delaktiga i beslutsfattandet och ta ansvar för besluten.
32
SOU 2023:46 |
Sammanfattning |
Kommittén är av uppfattningen att lagstiftningen inte bör lägga hinder i vägen för sådana initiativ om det visar sig finnas ett eller flera områden där en lokal förvaltning kan fungera.
Det föreslås därför en ändring som klargör att lagstiftningen ger ett fakultativt utrymme för länsstyrelsen att under vissa förhållanden uppdra åt en lokal förening att upplåta småviltsjakt eller fiske i ett område på mark under statens omedelbara disposition ovanför odlings- gränsen och på renbetesfjällen. Uppdraget bör bland annat förut- sätta att föreningen uppfyller vissa krav beträffande representation i styrelsen och att länsstyrelsen bedömer föreningen som lämplig för uppdraget, mot bakgrund av bland annat föreningens stadgar, arbets- plan och planerade upplåtelsevillkor. En förening som tar över upp- låtelserna ska, liksom länsstyrelsen, ta ut avgifter för upplåtelserna, om det inte finns särskilda skäl för avgiftsfrihet.
Delat vilt- och fiskevårdsansvar
I de fall där en sameby har visat sig ha bättre rätt än staten att upplåta småviltsjakt och fiske, innebär det att ansvaret för vilt- och fiskevård är delat mellan staten och samebyn.
Staten har ett övergripande ansvar för Sveriges internationella för- pliktelser på miljöområdet, riksdagens miljömål och bevarandet av den biologiska mångfalden. Staten har också det primära markägar- ansvaret. Jakt- och fiskerättshavarna har å sin sida det primära an- svaret för att den jakt och det fiske som de utövar eller upplåter är anpassat till de övergripande målen och att exempelvis jakttryck eller jakt- och fiskemetoder inte kommer i konflikt med uthållighetskraven.
Kommittén föreslår vissa bestämmelser för att hantera detta delade ansvar. Det föreslås en samrådsbestämmelse, för att möjliggöra sam- råd i vilt- och fiskevårdsfrågor mellan den berörda samebyn och den statliga myndighet som förvaltar marken. Vidare föreslås vissa rätts- liga verktyg för staten, som bedöms som viktiga för att staten fort- satt ska kunna ta det övergripande vilt- och fiskevårdsansvaret i den känsliga fjällmiljön. Det handlar om att staten ska kunna besluta om inskränkningar i jakten eller fisket i ett område om det är motiverat av vilt- eller fiskevårdsskäl och att det allmänna ges utrymme att meddela generella föreskrifter för att säkerställa vilt- och fiskevården.
33
Sammanfattning |
SOU 2023:46 |
Det handlar vidare om att staten fortsatt ska kunna bedriva viss skydds- jakt i viltvårdande syfte.
Skiss på framtida reglering (bilaga 3)
Som framgått har kommittén funnit skäl att lämna en redogörelse för kommitténs nuvarande syn på hur upplåtelser av småviltsjakt och fiske bör hanteras i förlängningen, såvida inte några nya sakliga eller rättsliga förutsättningar framkommer.
Kommittén ser det som nödvändigt att i en slutlig reglering åstad- komma en balans där samebyarnas starka rättigheter respekteras, samtidigt som skälig hänsyn tas till de befogade intressen som finns hos andra; i detta fall intresset av att kunna utöva jakt och fiske på den statligt disponerade marken i fjällområdet.
En grundläggande frågeställning när det gäller en framtida reglering är om en enhetlig reglering bör eftersträvas trots kommitténs be- dömning att det råder skilda rättsförhållanden i Lappland jämfört med Jämtlands och Dalarnas län, eller om olika regler bör gälla bero- ende på styrkan av de rättigheter som har bedömts föreligga lokalt eller regionalt.
Kommittén menar att inriktningen bör vara att åstadkomma en enhetlig reglering. Detta ger enligt kommittén bättre förutsättningar för en fungerande vilt- och fiskevårdsförvaltning och en förutsebar- het för enskilda jägare och fiskare, samtidigt som en rättighetsfrag- mentering mellan samebyar undviks.
Kommittén har övervägt flera olika modeller som en enhetlig lag- stiftning skulle kunna vila på.
En ovillkorad övergång till samebyar
Kommittén har övervägt förutsättningarna för en ovillkorad övergång av rådigheten över upplåtelserna från statlig till privat regi på statens mark ovanför lappmarksgränsen och på renbetesfjällen. Berörda same- byar skulle då genom en föreskrift i lag ges rådighet över upplåtelser av småviltsjakt och fiske, utan någon närmare reglering av hur upp- låtelserna ska hanteras.
34
SOU 2023:46 |
Sammanfattning |
Det kan konstateras att en sådan ordning skulle möta de behov som samebyarna har beskrivit av att kunna styra jakten och fisket på ett sätt som innebär minskade störningar för renskötseln.
Av uppdraget följer dock att hänsyn ska tas även till andra som har starka intressen kring jakt och fiske, till exempel samer utan med- lemskap i en sameby, den nationella minoriteten tornedalingar, annan lokalbefolkning och lokal turistnäring. Även om det finns ekono- miska och sociala incitament för samebyarna att ta sådan hänsyn, ser kommittén det som svårt att inom ramen för en ovillkorad övergång av upplåtelsehanteringen säkerställa de intressen som kommittén behöver beakta enligt direktiven.
Upplåtelser i statlig regi
Kommittén har vidare övervägt alternativet att staten fortsatt ska upplåta småviltsjakt och fiske på statens mark. En sådan ordning för- utsätter dock särskilda överväganden i förhållande till Girjas sameby och andra samebyar som kan ha motsvarande rätt.
Rätten för Girjas sameby att upplåta småviltsjakt och fiske är civil- rättsligt grundad. Det är alltså inte fråga om ett statligt privilegium som kan återkallas. För att staten ska kunna göra anspråk på denna rättighet krävs ett ingrepp av exproprierande karaktär. Sådana in- grepp kan endast göras under vissa särskilt reglerade förhållanden. Ingreppet måste bland annat syfta till att tillgodose angelägna all- männa intressen. Det måste också vara proportionerligt.
Kommittén bedömer att det i och för sig kan vara ett angeläget allmänt intresse att även andra än samebyarnas medlemmar ges till- gång till småviltsjakt och fiske på markerna. Det kan dock ifråga- sättas om en exproprierande åtgärd av detta slag är nödvändig för att uppnå ändamålet, vilket är ett krav i proportionalitetshänseende. För att vara nödvändig ska åtgärden inte kunna tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder. En rådighetsinskränkning innebärande krav på hänsyn utgör ett sådant mindre ingripande alternativ.
En ytterligare förutsättning för en exproprierande åtgärd är att eventuell ekonomisk skada på grund av inskränkningen ersätts fullt ut. Det innebär dels att man behöver fastställa ett marknadsvärde för upplåtelserättigheten, dels att den skada som ingreppet skulle orsaka på renskötseln måste beräknas. Ersättningen skulle behöva bestämmas
35
Sammanfattning |
SOU 2023:46 |
i varje enskilt fall, det vill säga i förhållande till varje enskild sameby som skulle omfattas av ianspråktagandet. Kommittén förutser att er- sättningsfrågor skulle bli omtvistade och att kostnaderna för staten vid ett ianspråktagande skulle bli betydande – både i form av ersätt- ningar och kostnader för tvister.
Även Sveriges internationella förpliktelser skulle behöva beaktas vid ett statligt övertagande av en samebys konstaterade upplåtelse- rätt. Folkrätten ställer långtgående krav på konsultationer med de samebyar som skulle beröras av ett ianspråktagande, där samebyarnas samtycke till ianspråktagandet ska eftersträvas och samebyarna ska ha en reell möjlighet att påverka utfallet i varje enskilt fall; det vill säga för varje berörd sameby. I folkrättsligt hänseende ställs också krav på att åtgärden är att betrakta som proportionerlig, med särskilt avseende på skyddet av urfolksrättigheter, vilket kan inverka vid den proportionalitetsbedömning som ska göras med regeringsformen som utgångspunkt.
Kommittén bedömer sammantaget att exproprierande statliga åt- gärder av detta slag skulle – vid sidan av de praktiska problem och höga kostnader som uppkommer – möta sådana konstitutionella och folkrättsliga hinder att sådana åtgärder inte bör övervägas vidare.
En rådighet hos samebyar med krav på hänsynsfull utövning
Under kommitténs arbete har det från samebyarnas håll flera gånger uttryckts att samebyarna inte har något intresse av att utestänga folk från jakt eller fiske så länge inte renskötseln påverkas negativt. Från jägar- och fiskarhåll har uttryckts att dessa inte vill störa renskötseln. Det förefaller alltså som att det finns en förståelse för behovet av ett ömsesidigt hänsynstagande. Ett sätt att åstadkomma en sådan balans kan vara att med utgångspunkt i detta formulera riktlinjer för hur samebyarna får utöva sin rådighet.
En sådan ordning skulle innebära att det i lag anges att samebyar på statens mark i sina områden ovanför lappmarksgränsen och på renbetesfjällen får upplåta småviltsjakt och fiske, och att staten inte får göra motsvarande upplåtelser. Samtidigt ges allmänheten tillgång till småviltsjakt och fiske inom ramen för en hänsynsregel. Innebörden av en sådan regel skulle kunna vara att berörda samebyar inte utan
36
SOU 2023:46 |
Sammanfattning |
sakliga skäl får utestänga allmänheten från att jaga och fiska genom att vägra upplåtelser.
Ordningen bör, som angetts, gälla lika för alla samebyar med om- råden på den berörda statliga marken. Det bör därmed inte spela någon roll för regleringens tillämpning om en sameby har bedömts ha en upplåtelserätt som vilar på urminnes hävd eller inte.
Enligt kommittén kan den redovisade modellen tillgodose de legi- tima intressen som finns hos både samebyar och andra grupper, sam- tidigt som regleringen är förenlig med det rättsläge som följer av Girjasdomen.
Kommittén bedömer också att inriktningen är förenlig med såväl konstitutionella krav som med Sveriges internationella förpliktelser. Inskränkningen i samebyars upplåtelsebefogenhet genom hänsyns- krav bör kunna ställas inom ramen för egendomsskyddet utan att betraktas som oproportionerliga. I den bedömningen har förutsatts att samebyn skulle ges utrymme att vägra upplåtelser eller att anpassa upp- låtelserna utifrån renskötselns behov, inbegripet samebymedlemmar- nas egen jakt och eget fiske. Bedömningen bygger också på att samebyn får intäkterna av upplåtelserna, vilket ger en ekonomisk avkastning på vilt och fisk som naturresurs i likhet med vad andra enskilda jakt- och fiskerättshavare kan få.
Kommittén bedömer slutligen att det inte kan ses som diskrimi- nerande att ställa sådana hänsynskrav på samebyarna, eftersom de föranleds av karaktären på den mark som berörs. Det handlar om mycket stora arealer sammanhängande statlig fjällmark. Utan några hänsynskrav skulle ett fåtal privata rättssubjekt i praktiken få en mono- polliknande ställning i förhållande till den som vill jaga eller fiska i sitt närområde. Det saknas i det hänseendet jämförbara privata mark- ägare som råder över liknande arealer fjällmark. Inskränkningen av samebyarnas rådighet genom ett hänsynskrav skulle alltså ha sin grund i markens karaktär, både sett till ägande och areal, och allmän- hetens intresse av marken.
37
Sammanfattning |
SOU 2023:46 |
Närmare om den skissade regleringen
När det gäller den tilltänkta regleringens närmare utformning inne- bär skissen i huvudsak följande.
Hänsynskravet innebär att en sameby får utestänga någon från småviltsjakt eller handredskapsfiske som inte bedrivs yrkesmässigt genom att vägra upplåtelse endast om det finns sakliga skäl för det.
Sakliga skäl kan i huvudsak vara hänförliga till renen (i ett eko- system) och renskötselrätten. Sakliga skäl bör i dessa fall företrädes- vis handla om att skydda renen och renskötselrätten mot störningar och oönskade intrång. En sameby kan inte anses vara skyldig att tåla störningar annat än när de är ringa. Även samebymedlemmarnas egen jakt och eget fiske, inbegripet älgjakten, bör i vissa fall kunna utgöra sakliga skäl mot upplåtelse, framför allt om säkerhetsskäl talar för det. Vidare bör viltvårds- och fiskevårdsskäl innefattas.
I kravet på sakliga skäl ligger ett ansvar för att begränsa in- skränkningar i småviltsjakten och fisket i möjligaste mån, såväl i tid som i fråga om jakt- och fiskeområden. En uppskjuten jaktstart för en samebys hela område bör som utgångspunkt inte kunna betraktas som sakligt grundad.
För att vägra upplåtelse bör det för vissa särskilda grupper krävas synnerliga skäl. Detta handlar om fall där jägaren eller fiskaren an- tingen utför ripinventering på uppdrag av länsstyrelsen eller har jagat eller fiskat i minst fem års tid i egenskap av yrkesfiskare, fjällägen- hetsinnehavare, fiskesame eller med stöd av en upplåtelse från Natur- vårdsverket.
Villkor för upplåtelser bestäms av samebyn om inte annat följer av lagen. I begreppet saklighet ligger att samma villkor ska ställas obe- roende av vem som jagar eller fiskar. Om det finns skäl som motive- rar det, bör dock avvikelser kunna göras. Det kan till exempel handla om särskilda villkor med innebörden att traditionella jaktmetoder, som snarning av ripa, begränsas till lokalbor med särskild utbildning i jaktformen. Det kan också handla om en i viss mån differentierad prissättning. Till exempel bör en sameby kunna, för att gynna lokal rekreation och den lokala samexistensen, besluta om lägre priser för personer med lokal anknytning. Sådan differentierad prissättning tillämpas av länsstyrelserna i dag.
Förslagen innebär att en sameby för ett visst område där jakt och fiske redan har upplåtits kan besluta om skärpta villkor när så krävs,
38
SOU 2023:46 |
Sammanfattning |
till exempel om delar av renhjorden oplanerat förflyttat sig på ett sätt som påverkar småviltsjakten eller fisket. Om sådana skärpta villkor inte är tillräckliga får omfattningen av en upplåtelse inskränkas genom avlysning.
Om inte annat har överenskommits ska samebyn vid en inskrän- kning av upplåten småviltsjakt eller fiske genom avlysning, eller vid skärpta villkor som avsevärt påverkar förutsättningarna för jakten eller fisket, erbjuda ett annat område som skäligen kan godtas eller utge ersättning för de utgifter som motparten har haft till följd av upp- låtelsen.
I lagstiftningen bör också anges att upplåtelserna ska vara fören- liga med god vilt- och fiskevård. Ett sådant ansvar följer av jaktlagen och indirekt av fiskelagen. När det gäller det delade vilt- och fiske- vårdsansvaret i övrigt föreslås att de författningsändringar som be- skrivits i den tillfälliga regleringen inkorporeras i den nya regleringen.
Slutligen föreslås i skissen att en särskild nämnd – Renmarks- nämnden för jakt och fiske – inrättas under Statens jordbruksverk för tillsyn över att upplåtelse av småviltsjakt och fiske sker i enlighet med den nya regleringen. Nämnden består av en ordförande som ska vara eller ha varit ordinarie domare och fem andra ledamöter som utses av representanter för olika berörda intressen. Nämnden ges be- fogenhet att besluta om de förelägganden som behövs inom ramen för tillsynen av samebyarnas upplåtelser och får förena beslut om före- läggande med vite.
39
Summary
Background and remit
Section 31 of the Reindeer Husbandry Act stipulates that, with certain exceptions, Sami villages (a Sami village is a
This provision cannot be applied to the right to grant licences for small game hunting and fishing on the
The Girjas judgment contains statements that are also relevant to other geographical areas. There was therefore deemed to be a need to investigate whether there are additional Sami villages that, in a simi- lar manner, have an exclusive right in relation to the state to grant small game hunting and fishing licences because the Sami have acquired such a right through prescription from time immemorial.
Against this background, the Committee on Reindeer Lands was tasked with producing an interim report with the following remit:
41
Summary |
SOU 2023:46 |
•to assess the parts of
•to analyse the rights Sami villages have to grant hunting and fish- ing licences in the parts of their village areas that lie within state- owned land, both within the
•to decide whether the exclusive right to grant hunting licences applies only to small game hunting or to all game,
•to analyse the consequences of the exclusive right to grant hunting and fishing licences for the state’s agreements on grants of rights of use in these areas,
•to assess the impact of the Sami villages’ exclusive right to grant hunting and fishing licences on the income and work of the Sami Foundation, and
•to submit a proposal for regulation of the provisions on granting licences in the Reindeer Husbandry Act that could apply tempo- rarily until new permanent regulation is in place.
Land covered by the remit
The Committee’s remit concerns
42
SOU 2023:46 |
Summary |
–specific areas in Jämtland county that serve as
Land at the disposal of
The Committee on Reindeer Lands recognises that the owner- ship of land designated as
An assessment of the legal position of Sami villages
The Committee’s remit is to assess the legal position of state land within the Sami village areas. The question is whether the Sami vil- lages, in relation to the state, have an exclusive right of disposal over small game hunting and fishing corresponding to the right estab- lished for Girjas Sami village and, if not, what right the Sami villages may otherwise have.
While the Committee was engaged in the inquiry, Talma Sami vil- lage brought legal proceedings against the state, claiming an exclusive right, in relation to the state, to grant hunting and fishing licences. In order not to anticipate the Court’s examination of the dispute, the Committee on Reindeer Lands decided not to assess the rights situation in the area covered by the dispute. However, the Commit- tee on Reindeer Lands did consider itself free to make observations of factual circumstances insofar as they were considered to be of im- portance for the assessments of Lapland as a whole.
The Committee’s conclusions
The
43
Summary |
SOU 2023:46 |
i.e. before 1750. According to the Committee’s assessment of the con- ditions, it may be assumed that other Sami villages on such land also have equivalent rights to those of Girjas Sami village.
A different conclusion has been reached regarding the counties of Jämtland and Dalarna. The historical conditions in the reindeer mountain pastures and areas known as royal charter lands in Dalarna differ from those found for Girjas Sami village, in that no exclusive right to grant licences for small game hunting and fishing based on prescription from time immemorial are deemed to exist in Jämtland and Dalarna.
The conclusion reached regarding the county of Jämtland is less
In the royal charter lands in Dalarna, the hunting and fishing rights are instead deemed to be the right to hunt predators and sub- sistence fishing, and the right for members of Idre Sami village to hunt and fish in areas in which hunting and fishing have not already been granted to others.
The Girjas judgment
The Girjas judgment applies specifically to the Girjas village area. However, the judgment sets a precedent, whereby authorities and courts applying the law must take guidance from the judgment when examining similar cases. The Committee on Reindeer Land’s assess- ment of the legal position is therefore based on the legal principles developed and applied by the Supreme Court in the Girjas judgment. These include the following.
•Prescription from time immemorial requires that someone has occu- pied or used the land for a long time (approximately ninety years) without this having been challenged by the state or anyone else.
44
SOU 2023:46 |
Summary |
•Sami hunting and fishing on land on which reindeer husbandry has taken place should be able to form the basis of rights via pre- scription from time immemorial even if the degree of utilisation is relatively extensive and covers a wide area. However, this re- quires that hunting and fishing have been recurrent.
•The assessment of whether a right of use based on prescription from time immemorial is an exclusive right in relation to the landowner is based on the extent to which competing land use existed during the time in which the tradition was established in the area. Another important factor is whether the use was dominant for a very long time and was of great importance for the land user’s livelihood.
•If grants of rights were common and accepted by the surrounding community, this suggests that the prescription from time imme- morial has resulted in authorisation to grant the right of use. If, on the other hand, there are other prospective rights holders who have also granted rights to a significant extent, this argues against the prescription from time immemorial entailing authority to grant rights.
•Once an exclusive right has been established, it may be terminated in three ways: by the rights holder surrendering their right, by the extinction of the right by law, or by the extinction of the right by expropriation. Both surrender and extinction must be clear and definitive.
The Girjas judgment also provides general guidance on issues of bur- den of proof and evidentiary requirements in a case between the state and a Sami village, as well as on issues relating to how principles of international law on indigenous rights may affect the principles of the legal institution of prescription from time immemorial.
The Committee’s inquiry
The Committee’s remit to assess the current legal position cannot, as in the Girjas case, be carried out on the basis of claims made by the state and the Sami village concerned since no dispute is pending. Instead, it must be carried out on the basis of assumptions about
45
Summary |
SOU 2023:46 |
(a)what would be likely to be claimed by the parties were the matter to come before a court and (b) how a court would evaluate such claims.
The evidence that would in all likelihood be brought by the state and the Sami village concerned in a legal dispute relates mainly to historical conditions, and consequently a
The Supreme Court hearing in the Girjas case mainly concerned the period
In the case of Lapland, the work focused on mapping incidences of competing land use. Sami presence in Lapland was examined in less detail. Like the Supreme Court in the Girjas case, the Committee on Reindeer Lands proceeded on the assumption that Lapland was populated by Sami people before the nation state gained its current borders. While this does not preclude others from having spent periods in Lapland, for example during trading trips or fishing expe- ditions, Sami land use must still be considered to have been dominant.
Regarding the counties of Jämtland and Dalarna, the Girjas judg- ment provides limited guidance on the historical conditions there. This means that, as a first step, the inquiry had to study Sami pre- sence and land use in more detail, including how the rights in the Sami taxed mountains were viewed historically. The competing land use was then analysed.
The Girjas judgment provides some guidance on what should be considered as competing land use. The Court pointed out that if the
Crown’s taxation or authorisation of new settlements gave rise to competing hunting or fishing activities of any scale, this may have prevented the emergence of prescription from time immemorial.
In the Girjas area, there were two new settlements in the period prior to 1750. The Court stated that if there were any special taxation
46
SOU 2023:46 |
Summary |
in favour of settlers or coastal farmers at all, they must be assumed to have been few in number. There was therefore no reason to expect that either new settlements or other taxation gave rise to any signi- ficant competing land use in the area before the
The Committee on Reindeer Lands interpreted the concept of com- peting land use broadly. The competition that was investigated con- sisted of new settlements, other buildings and taxed fisheries. In the county of Jämtland, it was also important to investigate historical leased land (avradsland) where hunting and fishing may have taken place (historical leased land was outlying land that was utilised for an annual fee to the Crown).
In the material studied, no distinction was made between data on hunting for small game and for other game. Nor does the historical material show that such a distinction regarding hunting rights was made in the past or should be made – from a civil law perspective. How- ever, there were, and still are, differences from an administrative law perspective.
Two comprehensive memoranda were produced as a basis for the report, containing detailed mapping of historical land use at local level. The memoranda, PM 18 – Sami villages’ rights to hunting and fishing in Lapland based on prescription from time immemorial and PM 41 – Sami villages’ rights to hunting and fishing in the counties of Jämtland and Dalarna, are available in the Committee’s records. The memo- randa also include two digital maps, one for Lapland and one for Jämtland, Härjedalen and Dalarna. On the map for Lapland, all com- peting land use up to year 1800 has been marked with pins. On the map for Jämtland, Härjedalen and Dalarna, both Sami taxed moun- tains and competing land use have been marked.
47
Summary |
SOU 2023:46 |
Figure 1 Example image from the map of Lapland
The meaning of the markings is explained in chapter 10
The map was created in Pinmaps.net.
48
SOU 2023:46 |
Summary |
Basis for the Committee’s conclusions
On the basis of the mapping of competing usage in Lapland in the period
On land below the limit of cultivation, competition was generally much greater, but not everywhere. There are also spots at great distance from the settled area, for example in the national parks, that are now land at the immediate disposal of the state.
Against this background, the Committee assesses that there are strong grounds supporting the fact that the Sami village in Lapland have established an exclusive right by prescription from time imme- morial in relation to the state to grant licences for small game hunt- ing and fishing on the land under investigation.
In the material available to the Committee on Reindeer Lands there are no examples that suggest that any Sami exclusive rights have been terminated in Lapland either by law or by surrender. There is one area in which reindeer husbandry rights have been expropriated.
In the case of the counties of Jämtland and Dalarna, the Com- mittee on Reindeer Lands cannot, as was the case in Lapland, make any general statements about the historical presence of Sami people in reindeer mountain pastures and on royal charter land. Reindeer- herding Sami have lived in large parts of the reindeer mountain pastures since ancient times, but they only arrived in some mountain areas in the 18th century or later, as far as can be ascertained.
According to the Committee, the legal protection enjoyed by the Sami in the taxed mountains was not comparable to that of a ‘tax farmer’ (skattebonde, who owned his own land and paid annual tax to the Crown). Instead it resembled the legal protection of a holder of leased land; the rights may be said to be based on a relationship with the Crown as landowner, and it seems that the Crown had the deci-
49
Summary |
SOU 2023:46 |
sive influence over the arrangements in the taxed mountains at an early stage.
The farming population in the counties of Jämtland and Dalarna have lived along the valleys since ancient times and made early use of the mountain areas for activities such as hunting and fishing through the system of leased land. The leased land could be hundreds of square kilometres in size. Hunting and fishing could be reasons for granting the holding of leased land. The
The Sami village in the counties of Jämtland and Dalarna are not deemed to have rights based on prescription from time immemorial to grant hunting and fishing licences in the areas studied in the same way that the Sami villages in Lapland do. However, the
Issues relating to ethnicity and other rights holders
In the course of the Committee on Reindeer Land’s work, it was pointed out that people other than the Sami have historically been reindeer herders and that the term ‘lapp’ in historical source material did not solely refer to the Sami. It was also pointed out that popu-
50
SOU 2023:46 |
Summary |
lation groups other than the Sami have historically had hunting and fishing as important sources of income.
Against this background, it has been questioned whether the Sami villages of today can be rights holders based on the historical land use of different individuals, and in any case it has been questioned whether they should have exclusive rights. It was pointed out that there may be people other than Sami villages and members of Sami villages who have established rights to hunting and fishing in the areas covered by the inquiry, and that the Committee’s proposal here may ruin the ability of these people to assert their rights.
Turning first to the issue of reindeer husbandry and the concept of ‘lapp’, it is clear from the material available to the Committee that the vast majority of nomadic reindeer herders historically also be- longed to the population group we now call the Sami.
However, the question of ethnicity does not have a decisive impact on the legal assessment of a Girjas right, i.e. rights corresponding to those established for Girjas Sami village. In other words, individual examples of others being categorised as ‘lapp’ are not relevant to the Girjas right as such. A Girjas right is based on reindeer husbandry and the land use associated with reindeer husbandry in the areas that have gradually come to form the Sami villages of today. In the Supreme Court’s view, through the 1886 Act and the subsequent reindeer grazing laws, the right passed from the private individuals to the lapp villages (the members of the Sami villages jointly) and later to the Sami villages as associations (legal persons). It is thus of no decisive importance whether, among the individual reindeer herders who established an exclusive right to small game hunting and fishing in an area concerned, there were individuals who, using today’s concept of ethnicity, belonged to another population group.
In the case of rights holders other than reindeer herders, it cannot be excluded that there may be individual hunters or fishers, both Sami people from outside the Sami villages and others, whose ancestors established a fishing or hunting right based on prescription from time immemorial. In such a case, however, there is no question of a right to such extensive areas as in the case of the Sami villages, i.e. for hun- ting and fishing in the entire mountain areas. Instead, such examples involve specific areas or lakes where such individuals may have used hunting grounds or waters continuously for a long time, without being challenged. Nor do these examples involve an open collective,
51
Summary |
SOU 2023:46 |
such as hunters or fishers in general, who can assert rights together, but individuals whose ancestors, where this is the case, established a right that has been passed on to future generations. The Committee found no evidence of a large number of such persons who can claim individual rights on the land in question.
Regardless of whether there may be individuals with an established tradition in the area investigated by the Committee on Reindeer Lands, the Committee considers that the proposals submitted and other- wise outlined will not affect the rights of these individuals. If the authority to grant small game hunting and fishing licences were to be transferred from county administrative boards to Sami villages, whether by court order or by law, any rights that individuals may have would not cease. Such individuals, whether they are Sami people outside the Sami villages, Tornedalians or anyone else, can still go to court and assert their rights.
There are also other private individuals who have hunting and fish- ing rights on
The legal assessment summarised here was carried out by the Com- mittee on Reindeer Lands in full awareness of the importance of hunt- ing and fishing to the local population in northern Sweden both his- torically and in the present day. Hunting and fishing are particularly emphasised as being culturally significant among the Tornedalian minority, as well as among hunting and fishing Sami who are not mem- bers of Sami villages. Hunting and fishing are also very important to other local people as well as for local tourism. The needs and inter- ests of these groups influenced the Committees deliberations.
The issue of big game hunting
The Committee’s remit includes assessing whether the exclusive right to grant hunting licences applies only to small game hunting or to all game. More specifically, the issue is whether the hunting right based on prescription from time immemorial as part of the reindeer hus- bandry right relates to all huntable game or only hunting of species
52
SOU 2023:46 |
Summary |
that the Sami can demonstrate that they hunted when the tradition was established. The issue is of particular importance for elk hunting.
In the Girjas judgment, the Supreme Court only examined the issue of the right of the Girjas Sami village to grant licences for hunting small game and fishing. The examination was limited to small game hunting due to the fact that the Sami village’s claim only referred to such hunting.
The Committee on Reindeer Lands considers that the general start- ing point should be that a hunting right has the same content whether or not the right is based on ownership or prescription from time immemorial. The right to hunt under the Hunting Act is not divided by species. It includes all huntable game. Similarly, hunting in the mountains has not been selective, and has involved all game that could contribute to the hunter’s livelihood. It should therefore be possible to determine the content of the claimed right on that basis, as is the case under the Hunting Act. Nor has there been any indi- cation that the Sami have accepted competition in hunting for any particular species.
The starting point for assessing the scope of the hunting rights in this context should therefore be the same as for hunting rights based on ownership of land. In other words, all game is included. It is another matter to set public law limits on what game may be hunted, or to put a particular species of game under a specific management structure.
At the same time, the Committee considers that elk hunting and its management system have such special characteristics that elk hunt- ing should not be covered by the Committee’s proposal at present. The legal, factual and practical aspects of elk hunting need further investigation.
Impact on ongoing government contracts
In some cases, land at the immediate disposal of the state is subject to
53
Summary |
SOU 2023:46 |
analysing the impact of the Sami villages’ exclusive right to grant licences for small game hunting and fishing on such contracts.
If a Sami village has an exclusive right to grant licences for small game hunting and fishing, this means that the state has had no authority to grant such licences in the territory of the Sami village. Any contracts entered into concerning the granting of licences for small game hunting and fishing thus have no legal basis and, in rela- tion to the Sami village, the contracts must be regarded as having no effect.
Impact on the Sami Foundation
The remit of the Committee on Reindeer Lands is to assess the im- pact of any exclusive rights held by Sami villages to grant hunting and fishing licences on the income and work of the Sami Foundation.
Since Girjas Sami village was found to have an exclusive right, in relation to the state, to grant licences for small game hunting and fishing in its village area, the Sami Foundation no longer receives income from these licences. If more Sami villages were to be ad- judged in court to have similar rights, the same would apply in these areas. The more Sami villages that grant licences themselves, the greater the loss of revenue.
In addition, if the exclusive rights of the Sami villages were rec- ognised by law, the income of the Sami Foundation would probably decrease significantly. If the Sami villages have the right to grant licen- ces, the income from the licences will presumably accrue in its en- tirety to the Sami village granting the licence.
Consequently, in these scenarios, the Sami Foundation could have its income substantially reduced. At the same time, the needs for financial support for Sami organisations and cultural life and main- tenance of reindeer husbandry facilities remain unchanged. In such a situation, political action would be needed to secure funding, either through the Sami Foundation or by other means.
54
SOU 2023:46 |
Summary |
Proposal for temporary regulation and outline of future regulation
The remit of the Committee on Reindeer Lands is to submit a pro- posal for regulation of the provisions on granting licences in the Rein- deer Husbandry Act that could apply temporarily until a new perma- nent regulation is in place.
As stated above, the Committee has concluded that there are strong grounds supporting the fact that all Sami villages in Lapland have established the same right to grant licences for small game hunt- ing and fishing as Girjas Sami village. For Sami villages in the counties of Jämtland and Dalarna, the assessment is different, although they are also considered to have strong rights.
However, the Committee has found grounds for some caution regarding the possibility of allowing the legal analysis to be fully re- flected in temporary legislation. The caution is structural in nature. The legal area is complex and covers a wide range of considerations. There is also a lot of complexity in terms of substance. The practical consequences of implementing the analysis may be significant and affect large parts of Sweden’s land area.
In addition to considering Sami rights, the Committee on Rein- deer Lands needs to take into account the culture, traditions, inter- ests and hunting and fishing needs of the rest of the local population, including the Tornedalian national minority, and other inhabitants, as well as other economic activities such as forestry and tourism.
The Committee has therefore considered that temporary regula- tion should not involve radical changes to the current system of granting hunting and fishing licences on land at the immediate dis- posal of the state. Consequently, pending permanent regulation of the provisions on the granting of licences in the Reindeer Husbandry Act, the state should continue to grant licences for small game hunt- ing and fishing on land at the immediate disposal of the state as long as it has not been established in a decision that has gained legal force that someone else has a better right.
However, there are some minor changes to the current regulatory framework that should preferably be made now. In addition, the Committee on Reindeer Lands has decided that a separate appendix should already contain the Committee’s current views on how licences for small game hunting and fishing should be handled in the
55
Summary |
SOU 2023:46 |
future, unless new factual or legal conditions emerge. This is so that the principles for comprehensive final regulation may be widely dis- cussed and agreed upon.
Proposal for temporary regulation
In some areas, the Committee on Reindeer Lands proposes that changes be introduced as early as in the temporary regulation. It is proposed that these enter into force on 1 July 2024.
Clarification of the prohibition of granting licences
The Committee on Reindeer Lands proposes an addition to the Rein- deer Husbandry Act’s prohibition on granting licences so as to make it clear that the prohibition does not apply to a Sami village that has a better right than the state to grant licences, according to a decision that has gained legal force (as is the case for Girjas Sami village).
Minor changes to state management
In the course of its work, the Committee on Reindeer Lands under- stood that there is dissatisfaction with the state’s current manage- ment of licences for small game hunting and fishing in the mountains from several quarters. This mainly concerns long processing times and the scope of the inquiries in cancellation cases and different approaches to certain issues between county administrative boards. The provisions regulating licences granted by the state are felt to be unclear and in several respects there is no detailed guidance in the preparatory work.
Against this background, the Committee considered that some minor changes should be made to make state management more consistent and more efficient.
At present, the basic conditions under which the county admini- strative boards grant licences for small game hunting and fishing with handheld tackle are divided in legislative terms between the Reindeer Husbandry Act and the Reindeer Husbandry Ordinance. The Committee on Reindeer Lands proposes that the rules be unified
56
SOU 2023:46 |
Summary |
in a new provision in the Reindeer Husbandry Act. The preparatory work for this new provision will also serve as guidance in its appli- cation.
With regard to the conditions for granting a licence, it is pro- posed that the new provision in the Reindeer Husbandry Act states that licences for small game hunting and fishing with handheld tackle must be granted if this can be done with only minor inconvenience to reindeer husbandry. The provision replaces in this part the wording inconvenience of relevance to reindeer husbandry in Section 3, first paragraph, point 1, of the Reindeer Husbandry Ordinance. The new wording is deemed to be more consistent with statements in pre- vious legislative grounds, according to which the Sami should be ‘obliged’ to tolerate ‘minor inconvenience’ that a licence may entail.
In addition to clearer regulation and guidance in the text regard- ing grounds, the Committee on Reindeer Lands considers that there is a need for guiding practice. According to the Committee, such guidance is best achieved by having the state’s grants of hunting and fishing licences reviewed by the courts, rather than by the govern- ment as at present. The review should take place before a general administrative court.
Licences granted under the auspices of local associations
In the course of the inquiry, it emerged that there are initiatives for more local management of licences for small game hunting and fish- ing. One question that has been raised is whether local associations could manage the licences in some cases, provided that there is repre- sentation on the board of the association from the relevant stake- holders and that collaboration is voluntary. From several different quarters, both from Sami villages and local hunters, the view has been expressed that it would be good if there was scope for greater local influence over licence issues, and that it is generally good if the groups affected are themselves involved in
The Committee is of the opinion that legislation should not place obstacles in the way of such initiatives if there are one or more areas in which local administration can work.
57
Summary |
SOU 2023:46 |
An amendment is therefore proposed to clarify that the legisla- tion provides optional scope for the county administrative board to authorise a local association, under certain conditions, to grant small game hunting or fishing licences in an area on land at the immediate disposal of the state above the limit of cultivation and on reindeer mountain pastures. Such authorisation should depend in part on the county administrative board deeming the association to be suitable for the task, based on the association’s statutes, work plan, planned licence conditions and representation on its board. An association that takes over the granting of licences must charge fees for the licences, as the county administrative board does currently, unless there are special reasons for exemption from fees.
Shared responsibility for game and fisheries management
In cases in which a Sami village has proved to have a better right than the state to grant licences for small game hunting and fishing, this means that responsibility for game and fisheries management is shared between the state and the Sami village.
The state has overall responsibility for Sweden’s international obli- gations in the environmental field, the Riksdag’s (the Swedish Parlia- ment’s) environmental objectives and the conservation of biodiver- sity. The state also has primary landowner responsibility. Holders of hunting and fishing rights, for their part, have the primary respon- sibility for ensuring that the licence or hunting and fishing they carry out is adapted to the overall goals and that, for example, overhunting or hunting and fishing practices do not conflict with sustainability requirements.
The Committee on Reindeer Lands proposes certain provisions to address this shared responsibility. A consultation provision is proposed to enable consultation on game and fisheries management issues between the Sami village concerned and the state authority managing the land. Furthermore, certain legal tools are proposed for the state which are considered important for the state to be able to continue to take overall responsibility for game and fisheries man- agement in the sensitive mountain environment. This means that the state will continue to have the power to decide that a certain area should be temporarily or permanently excluded from hunting or fish-
58
SOU 2023:46 |
Summary |
ing if this is justified for reasons of game or fisheries management, and that the public authorities will be allowed to issue general regu- lations to ensure game and fisheries management. It also means that the state will continue to be able to carry out some protective hunt- ing for game management purposes.
Outline of future regulation (Annex 3)
As stated above, the Committee on Reindeer Lands finds it justified to submit an account of the Committee’s current views on how li- cences for small game hunting and fishing should be handled in the future, unless new factual or legal conditions emerge.
The Committee on Reindeer Lands considers it necessary to intro- duce a final regulatory system that achieves a balance in which the strong rights of the Sami villages are respected, while taking reason- able account of the legitimate interests of others, in this case the interest in being able to hunt and fish on
A fundamental question with regard to a future regulation is whether a consistent regulatory system should be sought despite the Committee’s assessment that different legal circumstances exist in Lapland and in the counties of Jämtland and Dalarna, or whether different rules should apply depending on the strength of the rights that have been deemed to exist locally or regionally.
The Committee on Reindeer Lands believes that the aim should be to achieve a consistent regulatory system. In the view of the Com- mittee, this would better foster effective game and fisheries man- agement and predictability for individual hunters and fishers, while avoiding rights becoming fragmented between Sami villages.
The Committee on Reindeer Lands considered several different models on which consistent legislation could be based.
Unconditional transfer to Sami villages
The Committee on Reindeer Lands considered the conditions for an unconditional transfer of control over licences from the state to the private sector on state land above the Lappmark boundary and on reindeer mountain pastures. The Sami villages concerned would then
59
Summary |
SOU 2023:46 |
be granted control over licences for small game hunting and fishing through a statutory provision, without any further regulation of how the licences should be managed.
It can be concluded that such an arrangement would meet the needs described by the Sami villages to be able to control hunting and fish- ing in a way that minimises disturbance to reindeer husbandry.
However, it follows from the remit that consideration must also be given to others who have strong interests in hunting and fishing, such as Sami people who are not members of a Sami village, the Torne- dalian national minority, other local people and the local tourist industry. Even if there are economic and social incentives for the Sami villages to take such considerations into account, the Commit- tee finds it difficult, in the context of an unconditional transfer of licence management, to safeguard the interests that the Committee needs to take into account under its terms of reference.
Licences granted under the auspices of the state
The Committee on Reindeer Lands also considered the option of the state continuing to grant licences for small game hunting and fishing on state land. However, such an arrangement would require special considerations in relation to Girjas Sami village and other Sami villages that may have similar rights.
The right of Girjas Sami village to grant licences for small game hunting and fishing is based on civil law. It is therefore not a revo- cable state privilege. For the state to claim this right, an intervention of an expropriatory nature would be required. Such interventions may only be made in certain specifically regulated circumstances. One of the purposes of the intervention must be to safeguard im- portant public interests. It must also be proportional.
The Committee on Reindeer Lands considers that it may in itself be an important public interest that persons other than members of the Sami villages are given access to small game hunting and fishing on the land. However, it is questionable whether an expropriatory measure of this kind is necessary to achieve this objective, which is a requirement if the measure is to be considered proportionate. To be necessary, the measure must not be achievable by less intrusive
60
SOU 2023:46 |
Summary |
measures. A restriction of rights of disposal entailing a requirement for consideration would be one such less intrusive option.
A further condition for an expropriatory measure is that any eco- nomic loss caused by the restriction is fully compensated. This means that a market value would need to be established for the licensing right and that the loss that the intervention would cause to reindeer husbandry would have to be calculated. Compensation would have to be determined on a
Sweden’s international obligations would also have to be taken into account in a state takeover of a Sami village’s established licensing rights. International law imposes
On balance, the Committee on Reindeer Lands considers that, in addition to the practical problems and high costs involved, expro- priatory state measures of this kind would encounter such obstacles in terms of constitutional and international law that such measures should not be considered further.
Right of disposal for the Sami villages with a requirement to exercise consideration
During the Committee’s work, the Sami villages have repeatedly expressed that they have no interest in excluding people from hunt- ing or fishing as long as reindeer husbandry is not adversely affected. Hunters and fishers have stated that they do not want to disturb rein- deer husbandry. Consequently, there seems to be an understanding
61
Summary |
SOU 2023:46 |
of the need for mutual consideration. One way to achieve such a balance may be to formulate guidelines for how the Sami villages may exercise their right of disposal on this basis.
Such an arrangement would mean that the law would state that Sami villages on state land in their areas above the Lappmark boun- dary and in reindeer mountain pastures may grant licences for small game hunting and fishing, and that the state may not grant corre- sponding licences. At the same time, the public is granted access to small game hunting and fishing subject to consideration being taken. The implication of such a rule could be that the Sami villages concerned may not, without objective reasons, exclude the public from hunting and fishing by refusing licences.
As stated, the arrangement should apply equally to all Sami villages with areas on the state land concerned. It should therefore play no role in the application of the regulation whether or not a Sami village has been deemed to have a right to grant licences based on prescrip- tion from time immemorial.
In the Committee’s view, the model outlined above can accom- modate the legitimate interests of both Sami villages and other groups, while at the same time being compatible with the legal position re- sulting from the Girjas judgment.
The Committee on Reindeer Lands also believes that this approach is compatible with both constitutional requirements and Sweden’s international obligations. It should be possible to view the restriction of the Sami villages’ authority to grant licences through consideration requirements within the framework of property protection without this being regarded as disproportionate. This assessment has assumed that the Sami villages would be given scope to refuse licences or to adapt the licences based on the needs of reindeer husbandry, in- cluding the Sami village members’ own hunting and fishing. The assessment is also based on the fact that the Sami villages receives in- come from the licences, which provides an economic return on game and fish as a natural resource similar to that received by other indi- vidual holders of hunting and fishing rights.
Finally, the Committee on Reindeer Lands concludes that it can- not be seen as discriminatory to impose such consideration require- ments on the Sami villages, as they arise from the nature of the land concerned. These are very large areas of contiguous state mountain land. Without any consideration requirements, a few private legal
62
SOU 2023:46 |
Summary |
entities would in practice have a
Details of the outlined regulation
Regarding the details of the proposed regulation, the outline essen- tially means the following.
The consideration requirement means that a Sami village may ex- clude someone from small game hunting or from fishing that is not carried out professionally by refusing a licence only if there are 63bjecttive reasons for doing so.
Objective reasons may mainly be related to reindeer (in an eco- system) and reindeer husbandry rights. Objective reasons in these cases should preferably relate to protecting reindeer and reindeer husbandry rights from disturbance and unwanted intrusion. A Sami village cannot be considered to be obliged to tolerate disturbances other than when these are minor. The Sami village members’ own hunting and fishing, including elk hunting, should also, in some cases, be able to constitute objective grounds not to grant a licence, especially for safety reasons. Furthermore, game and fisheries management reasons should be included.
The requirement for 63bjectivee reasons implies a responsibility to limit restrictions on small game hunting and fishing as much as possible, both in time and in terms of hunting and fishing areas. Postponing the start of hunting for the entire area of a Sami village should not, as a starting point, be regarded as objectively justified.
Refusal to grant a licence should be subject to exceptional reasons for certain specific groups. This refers to cases in which the hunter is a ptarmigan surveyor on the basis of a licence from the Swedish Environmental Protection Agency or the hunter or fisher has hunted or fished for at least five years as a professional fisher, mountain dwelling owner or Sami fisher.
63
Summary |
SOU 2023:46 |
Conditions for licences are determined by the Sami village unless otherwise provided by law. The concept of objectivity means that the same conditions must be applied regardless of who is hunting or fishing. However, if there are justified reasons, derogations should be possible. For example, special conditions may be imposed whereby traditional hunting methods, such as snaring ptarmigan, are restricted to local inhabitants with specialised training in this form of hunting. This may also involve some degree of differential pricing. For example, to promote local recreation and coexistence, a Sami village should be able to decide on lower prices for people with local ties. Such differen- tiated pricing is currently applied by the county administrative boards.
The proposals mean that a Sami village may decide on stricter conditions when necessary for a certain area where hunting and fish- ing have already been licensed, for example if parts of the reindeer herd have moved unplanned in a way that affects small game hunting or fishing. If such stricter conditions are not sufficient, the scope of a licence may be limited by cancellation.
Unless otherwise agreed, when restricting a licence for small game hunting or fishing through cancellation or in the event of more strin- gent conditions that significantly affect the conditions for hunting or fishing, the Sami village must offer another area that is reasonably acceptable or pay compensation for the expenses incurred by the other party as a result of the cancellation.
The legislation should also stipulate that licences should be compat- ible with good game and fisheries management. Such responsibility follows from the Hunting Act and indirectly from the Fisheries Act. Regarding the shared responsibility for game and fisheries management in general, it is proposed that the legislative amendments described in the temporary regulation be incorporated in the new regulation.
Finally, the outline proposes that a special board, the Reindeer Land Board for Hunting and Fishing, be set up under the Swedish Board of Agriculture to supervise the granting of licences for small game hunting and fishing in accordance with the new regulation. The Board will consist of a chair, who must be or have been a judge, and five other members appointed by representatives of the interests con- cerned. The Board is authorised to decide on the injunctions needed within the framework of the supervision of the Sami villages’ licences and may combine a decision to issue an injunction with a financial penalty.
64
Čoahkkáigeassu
Duogáš ja doaibma
Boazodoallolága 31:s § lea okta njuolggus mii dadjá ahte čearut dahje daid miellahtut muhtin spiehkastagain eai oaččo geavahanlobi addit rivttiide mat gullet boazodoalloriektái. Boazodoallolága mielde ii oaččo čearru dahje dan miellahtut oaivenjulgosa mielde addit lobi bivdit ja guolástit boazodoalloguovllus.
Dat njuolggus ii leat šat geavahahtti mii guoská lohpeaddimii smávvaeallibivdui ja guolásteapmái stáhta eatnamiin guovlluin mat gullet Girjás čearu eatnamiidda. Alimus duopmostuolu mearrádusas jahki 2020, Girjásduopmu, lea duopmostuollu gávnnahan ahte Girjás čearru eatnamiiddis siskkobealde eatnamiin mat leat stáhta njuolgga hálddus bajábealde gilvinráji lea sis oktoriekti stáhta ektui mieđihit lobi bivdit smávvameahcielliid ja guolástit. Dát oktoriekti vuođđuduvvo agibeaivegeavahusas ja lea fámus váikko boazodoalloláhka ii atte čerrui diekkár rievtti.
Girjásduopmu siskkilda cealkámušaid main lea mearkkašupmi eará eatnandieđalaš guovlluide maid. Danin lea árvvoštallon dárbbu guorahallat jus seamma láhkai gávdnojit vel eanet čearut main stáhta ektui lea oktoriekti mieđihit lobi smávvaeallibivdui ja guolásteapmái sivas go sámit leat háhkan dakkár rievtti agibeaivegeavahusa vuođul.
Komitéa lea dáinna vuođuin addon doaibman ahte ovtta oassesmiehttamušas
•árvvoštallat makkár oasit stáhta eananopmodagain
•birra jagi eatnamiin, ja bajábealde lappmárkráji dalle go lea boazodoallolohpi doppe, dasgo čearut stáhta ektui agibeaivegeavahusa vuođul lea oktoriekti mieđihit lobi smávvaeallibivdui ja guolásteapmái,
65
Čoahkkáigeassu |
SOU 2023:46 |
•analyseret makkár riekti gullá čearuide mieđihit lobi bivdui ja guollebivdui guovlluin man oasit leat stáhta oamastuvvon eatnamiin ja
•oktoriekti lohpeaddimii agibeaivegeavahusa bokte guovllus ii mana duođaštit,
•veardidit jus oktoriekti mieđihit lobiid bivdui beare gullo
•smávvaeallibivdui vai gullá dat buot meahcielliide,
•analyseret makkár váikkuhusaid oktoriekti mieđihit bivdo- ja guolástanlobi buktá stáhta soahpamušaide geavahanriektelobiide dáin guovlluin,
•árvvoštallat makkár váikkuhusaid čearuid oktoriekti mieđihit lobi bivdui ja guolásteapmái buktá Samefonde sisaboađuide ja bargui, ja
•buktit ráđđehussii muddenevttohusa mii guoská lohpeaddinnjuolggadusaide boazodoallolágas mat sáhttet leat vuoimmis gaskaboddasaččat dassá go bistevaš njuolggadusat leat fámus.
Eatnamat maidda bargu gullá
Komitéa bargu guoská eatnamiidda stáhta oamis (guorahallamis máid namuhuvvon stáhta eatnamiin) ja
Komitéa diehtá oamastanriektejearaldat mii guoská eatnamiidda mat namuhuvvojit leat stáhta lea eahpiduvvon. Dat ii gula komitéa bargui árvvoštallat oamastanriektevuođa. Dan dihte go stáhta oaivvilda ahte sii oamastit eatnama mas lea sáhka, ja dat lea oassesmiehttamuša vuolggačuokkis.
66
SOU 2023:46 |
Čoahkkáigeassu |
Čearuid riektedili árvvoštallan
Komitéa bargu lea árvvoštallat riektedili stáhta eatnamiin siskkobealde čearuid eatnamiid. Jearaldat lea jus čearuin stáhta ektui lea oktoráđđejupmi smávvaelliidbivddu ja guolástusa badjel seammá riektevuođuin mii lea mearriduvvon Girjás čerrui ja, jus ii leat nu, makkár riekti čearuin muđui sáhttá leahkit. Komitéa barggadettiin guorahallamiin lea Dálmmá čearru stevdnen stáhta oktorievtti gáibádusain stáhta vuostá ahte mieđihit lobi bivdit ja guolástit. Vai komitéa ii galgga gieđahallat riidoášši ovdal duopmostuolu árvvoštallama, lea komitéa válljen ahte ii goktege árvvoštallat riektedili guovllus masa riidoášši guoská. Komitéa lea dan dihtege atnán sis lea friddjavuohta observeret osiide guoski áššediliide maid sii leat atnán lea relevánsa Lapplándda ollislaš árvvoštallamiid oktavuođas.
Komitéa loahppabohtosat
Riektehistorjjálaš guorahallamis maid komitéa lea dahkan oaidná ahte historjjálaš ja álbmotlaš dilit Lapplánddas leat leamaš sierralágánat go geahččá olles guvlui. Mii eareliiggánit guoská eatnamiidda Lapplánddas maid stáhta dál njuolga oamasta orru dilli leahkime sullii seammalágan dego Girjás guovllus lea leamaš dás namuhuvvon áigodagas, nu daddjojuvvon ovdal jagi 1750. Komitéa diliid árvvoštallama jelgii de lea doaivva ahte iežá čearuin dakkár eatnamiin lea seammalágán riekti go Girjás čearus.
Dat mii guoská Jämtlándda ja Dálara leanaide lea árvvoštallan eará. Dat historjjálaš dilálašvuođat boazoguohtunduoddariin ja nu
gohčoduvvon gonagasreiveduoddariin Dálaris lea erohus rivttiin mat Girjás čerrui leat dohkkehuvvon, nu ládje ahte oktoriekti mieđihit lobi smávvaelliidbivdui ja guolásteapmái agibeaivegeavahusa vuođul ii
dáidde gávdnot doppe.
Árvvoštallan mii guoská Jämtlándda leanai leat eahpesihkkarvuođa čatnasat. Čearuin sáhttet leahkit nannosit vuoigatvuođat muhtin leanaosiin. Vaikko lohpeaddinriekti ii leat háhkkojuvvon agibeai- vegeavahusa vuođul árvvoštallo Jämtlándda čearuin viidáseappo leahkit sisabahkkensuodjaluvvon riekti boazodollui, bivdui ja guolásteapmái boazoguohtunduoddariin. Dat mearkkaha sis leat nanu, opmodatsudd- jejuvvon vuoigatvuođat eanangeavaheapmái, vaikko vel sis ii leat riekti mieđihit lobiid.
67
Čoahkkáigeassu |
SOU 2023:46 |
Gonagasreiveeatnamiin Dálaris árvvoštallo dan sadjái ahte dat bivdo- ja guolleriekti mii gávdno siskkilda riekti boraspirebivdui ja guollebivdui iežas dárbui, ja das lassin riekti Idre čearu miellahtuide bivdit ja guolástit guovlluin gos bivdo- ja guolástanlohpi ii ovdalaččat lea mieđihuvvon earáide.
Girjásduopmu
Girjásduomu mearrádus guoská eareliiggánit Girjás čearu eatnamiidda. Duomus lea prejudikáhtta mearkkahus, mii mearkkaha ahte geavaheaddji eiseválddit ja duopmostuolut galget duomu geavahit árvvoštallan- bagadussan sullasaš áššiin. Komitéa riekteárvvoštallan vuolgá danin dain riektecealkagiin maid Alimus duopmostuollu lea čielggadan ja geavahan Girjásduomus. Dat mearkkahit ovdamearkan čuovvovaččaid.
•Agibeaivegeavahus eaktuda ahte soamis lea hálddahan dahje geavahan eatnama guhkit áiggi (sullii ovccilogi jagi) eahpitkeahttá stáhtas dahje soames earás.
•Sámiid bivdu ja guolásteapmi eatnamiin gos boazodoallu lea gávdnon sáhttá vuođđudit rivttiid agibeaivegeavahusa vuođul vaikko geavaheami dássi ja dilálašvuohta lea ekstensiiva ja guoská viiddes guvlui. Dat eaktuda ahte bivdu ja guolásteapmi lea leamaš jeavddálaš.
•Árvvoštallan jus árbevirolaš geavahanriekti lea oktoriekti eananoamasteaddji ektui vuolgá das man olu gilvaleaddji eanangeavaheapmi lea leamaš dan áiggis go vierru lea vuođđuduvvon guovllus. Mearkkašahtti lea dasa lassin jus geavaheapmi lea ollát leamaš deháleamos oalle guhkes áiggi, ja lea leamaš oalle stuorra mearkkahus eanangeavaheaddji ealiheapmái.
•Jus lohpemieđiheamit leat leamaš dábálaččat ja dohkkehuvvon birrasis, de dat geažuha ahte vierru lea mielddisbuktán lea lohpi mieđihit geavahanrievtti. Jus dat lea nu ahte gávdnojit eará potentiála
•riekteguoddit mat maid leat addán muhtun mearkkašahttin veara mieđihanlobiid, de dat geažuha vieru vuostá mii siskkilda lohpeaddin mieđihanrievtti.
68
SOU 2023:46 |
Čoahkkáigeassu |
•Jus oktoriekti lea vuođđuduvvon de dat sáhttá heaittihuvvot golmma ládje: go riekteeaiggát ieš luohpá rievttis, dahje danin go riekti loahpahuvvo lága bokte, dahje danin go riekti loahpahuvvo bággooastimiin. Sihke luohpan ja loahpaheapmi galgá leahkit čielggas ja loahpalaš.
Girjásduopmu addá máid almmolaš láidesteami jearaldagain guoski duođaštusgeatnegasvuhtii ja duođaštusgáibádusaide áššis stáhta ja ovtta čearu gaskkas, ja dasa lassin got álbmotrievttálaš vuođđojurdagat álgoálbmotrivttiid birra sáhttet váikkuhit vuođđojurdagiidda guoski agibeaivegeavahus riekteinstituhttii.
Komitéa guorahallan
Komitéa bargu árvvoštallat dálá doaibmi riektedili ii sáhte čađahuvvot, dainna vuođuin masa stáhta ja guoski čearut čujuhit ovdamearkan Girjásáššis, sivas go makkárge soahpameahttunvuohta ii leat almmuhuvvon diggái. Dan sadjái ferte čađahuvvot árvalusvuođuin ahte
a)masa áššeoasálaččat doaivumis sáhtále čujuhit jus ášši šattalii duopmostuolu geahččaleami vuollái ja b) got duopmostuollu árvvoštalalii čujuhusaid.
Diehtoduođaštusat mat árvideamis boađále loktejuvvui ovdan stáhtas ja guoski čearuin diggeáššis gusket eanemusat historjjálaš dilálaš- vuođaide, dat mearkkaha ahte riektehistorjjálaš guorahallanvuohki lea geavahuvvon. Komitéa lea historjjálaš eanangeavaheami guorahallan dárkkistemiin historjádieđalaš girjjálašvuođa ja eará čálalaš dieđuid. Girjásášši ja Vearroduottarášši čálalaš duođaštusaid lassin (NJA 1981 s. 1, guoski nággui buoret riektái vearroduoddariidda nuorta Jämtlánddas), leat sulaid 150 barggu bohtosat geavahuvvon. Dás lea sáhka dieđalaš čállosiin, biografiijain, artihkkaliin, mátkemuitalusain, earet iežáin.
Alimus duopmostuolo árvvoštallan Girjásáššis guoskkahalai eanemustá áigodahkii
Mii guoská Lapplándii de barggu deaddu lea leamaš kártet gilvaleaddji eanangeavaheaddjiid eksisteanssa. Sámiid orodeapmi
69
Čoahkkáigeassu |
SOU 2023:46 |
Lapplánddas lea gieđahallojuvvon obba oanehaččat. Komitéa lea seamma ládje go Alimus duopmostuollu Girjásáššis vuolgán das ahte sámit orro Lapplánddas ovdalgo nationálastáhtat ožžo sin dálá rájiid. Dat ii eastte earát sáhttet maid orron Lapplánddas áigodagas, ovdamearkan gávppahan- dahje guollebivdomátkkiin. Dáidá sámi eananeavahan leamaš dan dihtege ráđđejeaddji.
Mii guoská Jämtlándda ja Dálara leanai Girjásduopmu addá binnoš láidesteami mii guoská historjjálaš diliide doppe. Dat mearkkaha ahte guorahallan álgobáli lea ferten gieđahallat sámiid orodeami ja eanangeavaheami lagabui, dasa lassin vel got rievttit sámiid vearroduoddariin leat árvvoštallon historjjálaččat. Dan maŋŋel lea gilvaleaddji eananeavahan guorahallojuvvon.
Girjásduopmu čilge muhtun muddui maid gilvaleaddji eananeavahan sáhttá mearkkahit. Duopmostuollu cuigii dasa ahte jus ruvnna vearrobidjamat dahje látteorohagaid dohkkeheapmi lea vuođđun leamaš muhtun sturrosaš gilvaleaddji bivdo- dahje guolledoaimmaide, de sáhttá dat hehttet agibeaivegeavahusa álggu.
Guoski Girjásguvlui de álggahuvvojedje guokte látteorohaga jahki 1750 rádjái. Duopmostuollu celkkii jus dat oabanassiige gávdnojedje sierra vearrobidjamat látteorohagaid dahje mearragáddebondoriid buorren de fertejit dat árvideames leamaš unnán. Danin ii lean dárbu váldit vuhtii ahte látteorohagat dahje eará vearrobidjamat ledje vuođđun namuhan veara gilvaleaddji eanangeavaheapmái guovllus ovdal 1700 – logu gaskamuttus. Jur nuppe ládje, árvvoštalai duopmostuollu, sámi bivdo- ja guolástandoaimmat leat árvvu mielde leamaš ollát ráđđejeaddjit guovllus.
Komitéa lea dulkon gilvaleaddji eanageavaheami doahpaga viidát. Guorahallojuvvon gilvaleapmi lea siskkildan látteorohagaid, iežá orohatráhkadusaid ja vearuiduhtton guolit. Jämtlánddas lea maid leamaš dehálaš guorahallat historjjálaš avradsland gos bivdu ja guolástan sáhttá čađahuvvon. (avradsland ledje eatnamat olgolis main jahkásaččat mákse ruvdnui geavaheami ovddas).
Guorahallojuvvon ávdnasiin ii leat earuhuvvon dieđuin mat gusket smávvaeallibivdui dahje eará meahciealliide. Jus diekkár earuhus guoski bivdoriektái lea dahkkojuvvon ovdal dahje berrelii dahkkot – siviilari- ekteperspektiivvas – ii leat boahtán ovdan historjjálaš ávdnasiin ge. Earuhusat leat gal gávdnon, ja gávdnojit ain, hálddahusriekte- perspektiivvas.
Smiehttamuša vuođđun leat guokte stuorra promemoria váldon ovdan, mas lea vuđolaš historjjálaš eanangeavaheami kártemat báikkálaččat.
70
SOU 2023:46 |
Čoahkkáigeassu |
Promemoriat, PM 18 – Čearuid riekti bivdui ja guolásteapmái Lapplánddas vuođđuduvvon agibeaivegeavahusas ja PM 14 – Čearuid guolástan- ja bivdoriekti Jämtlándda leanas ja Dálaris lea gávdnamis komitéa diaries. Promemoria gullet guokte digitála kártta – okta Lapplándii ja okta Jämtlándii, Härjedalenii ja Dálarii. Lapplándda kárttas leat visot gilvaleaddji eanangeavaheaddjit gitta 1800 rádjái merkejuvvon rievnnuiguin. Jämtlándda, Härjedalena ja Dálara kárttas lea sihke sámi vearroduoddarat ja gilvaleaddji eanangeavaheaddjit merkejuvvon.
71
Čoahkkáigeassu |
SOU 2023:46 |
Govus 1 Ovdamearkagovva lea váldojuvvon Lapplándda kárttás
Mearkkaid mearkkahus čilgejuvvo 10 kapihttalis
Kártá lea dahkkon Pinmaps.net vugiin, veahkkeneavvu mii váldá kártávuođu Googles.
72
SOU 2023:46 |
Čoahkkáigeassu |
Komitéa loahppabohtosiid vuođđu
Gilvaleami kártema vuođul Lapplánddas mii lea gávdnon áigodagas
gilvinráji, muhto dat leat sajiin mat dálá áiggi leat stuorra priváhtta guovllut. Maŋŋel 1750 leat eanet látteorohagat vuođđuduvvon, muhto vel dat nai leat measta visot čoahkis dálá áiggi priváhtta eatnamiin, guhkkin eret stáhta eatnamiin. Eatnamiin vuollelis gilvinráji lea gilvaleapmi leamaš mihá stuorit, muhto ii juohke sajis. Vel doppe nai leat dielkkut mat leat guhkkin eret giliin – ovdamearkan nationálapárkkain mat leat dála áiggi stáhta hálddus.
Komitéa árvvoštallan lea danin ahte dat leat nanu ákkat čearut Lapplánddas leat háhkan árbevirolaš oktorievtti stáhta ektui mii guoská geavahanlobi mieđiheapmái smávvaealli bivdui ja guolásteapmái
guorahallojuvvon eatnamiin.
Ávdnasiin mat leat leamaš komitéa gieđain eai gávdno ovdamearkkat mat muitalivčče ahte muhtun sámi oktorievttit galggale nohkan Lapplándda lága dahje eará mieđihemiid bokte. Dat gávdno okta guovlu gos boazodoalloriekti lea bákkuin loahpahuvvon.
Guoski Jämtlánda ja Dálara leanai komitéa ii máhte, nu got lei Lapplánddas, oppalaččat dadjat maidege sámiid orodeami birra historjjálaččat boazoguohtunduoddariin ja gonagasreiveeatnamiin. Eanas osiin boazoguohtunduoddariin leat boazosápmelaččat eallán agibeaivválaččat, muhto vissis duoddariidda leat sii, maid lea mannan duođaštit, boahtán easka
Dat riektesuodji mii sámiin lea leamaš vearroduoddariin eai leat komitéa oaivila mielde leamaš buohtastahttit vearrobondoriin. Dat leat eanet muittuhan geavahanriekteeaiggáda riektesuoji: ožžo dadjat oktavuođa vuođđu lea ráhkaduvvon ruvnnain nu got eananeaiggádin, ja dat orro leahkime nu ahte ruvnnas lea árrat leamaš vuđolaš disponeren váldi vearroduoddarii badjel. Eanandoalli álbmot Jämtlánddas ja Dálaris leat agibeaivvi eallán vákkiin ja leat juo áigá geavahan earet eará duottarguovlluid bivdui ja guolásteapmái geavahanriektevuogádaga vuođul. Geavahanriekteeatnamat sáhtte leahkit miilaviidosaččat. Bivdu ja guolásteapmi sáhtii leahkit ágga sajáiduhttit geavahanriekteeatnama. Boazodoalli sámiid eanangeavaheapmi vearroduoddariin leat danin
73
Čoahkkáigeassu |
SOU 2023:46 |
oppalaččat šaddan gierdat garrasit gilvodeattu eanandoalli álbmogis go guorahallojuvvon guovllut Lapplánddas (dás daddjon guovllut mat leat dál stáhta hálddus). Vaikko gal dat gávdnojit earuhusat, ovdamearkka dihte Frostviken, Hotagen, davit Undersåker ja davit Storsjö, doppe orro leamaš gilvaleapmi unnit.
Čearut Jämtlánddas ja Dálaris eai árvvoštallo seammá vugiin go Lapplánddas atnime agibeaivegeavahusa vuođul nannejuvvon rievtti mieđihit lobiid bivdit ja guolástit guorahallojuvvon guovlluin. Mii guoská Jämtlándda leanai árvvoštallo boazodoalli sámiin dan dihtege leahkit sisabahkkemiid vuostá suodjaluvvon riekti boazodollui, bivdit ja guolástit sin vearroduoddariin (áiggi nala boazoguohtunduoddarat). Dat mearkkaha sis leat nanu, opmodatsuodjaluvvon rievttit eatnamiidmis geavaheapmái, vaikko sis ii leat riekti mieđihit geavahanlobiid. Rievttit leat vuođđuduvvon juobehan sisa gárdumiid áiggige (inrymning), ja leat suodjaluvvon dan nu gohčoduvvon Vearroduottarreivves, mii čilgii boazosápmelaččaid rivttiid muhtun vearroduoddariidda, ja mat leat kollektiviserejuvvon boazodoallolágain. Dát buktá mielde ahte sáhttá eahpidit jus dálá mieđihanlobi njuolggadusat guoski smávvaealliid bivdui ja stággooaggun guolásteapmái dáid čearuid guovlluin stemme sin suodjerivttiiguin sisabahkkemiid vuostá.
Etnihkalaš gažaldagat ja iežá riekteeaiggádat
Dat leat komitéa bargoáiggi almmuhuvvon ahte historjjálaččat eat leat beare sámit mat leat leamaš boazodoallit ja namahus ”lapp” historjjálaš gáldoávdnasiin eai leat beare dárkkuhan sámiid. Dat lea maid cuiggoduvvon ahte eará álbmotjoavkkuin earret sámiin historjjálaččat lea bivdu ja guolásteapmi leamaš dehálaš ealáhussan. Dainna duogážiin lea eahpiduvvon jus dálá sámečearut sáhttet leahkit riekteeaiggádat vuođđuduvvon eaŋkilolbmuid historjjálaš eanangeavahemiin, goitge lea eahpiduvvon jus sii okto leat riekteguoddit. Dat leat bukton ovdan dat
sáhttet leahkit earát go sámečearut ja sámečearuid miellahttut mat leat háhkan rivttiid bivdui ja guolásteapmái guovlluin maidda guorahallan guoská, ja ahte komitéa evttohus sáhttá billistit dáid olbmuid máŧolašvuođaid ovddidit rivttiidis.
Álggus jearaldahkii mii guoská boazodollui ja dajaldat ”lapp”, ávdnasiin main komitéa lea váldán oasi de orru čielggas ahte eanas johtti boazodoallit historjjálaččat leat maid gullon dan álbmogii maid mii dálá
74
SOU 2023:46 |
Čoahkkáigeassu |
áiggi gohčodit sápmin. Etnihkalaš jearaldagas ii leat stuorit mearkkahus ”Girjásrievtti” riektearvostállamis – dás daddjon rivttiide buohtastahtti daidda mat leat dohkkehuvvon Girjás čerrui. Ovttaskas ovdamearkkat das mat iežát maid leat klassifiserejuvvon dego ”lapp” dain ii leat mihkkege mearkkahusaid Girjásriektái obanassii. Ovtta Girjásrievtti vuođđu vuolgá boazodoalus ja dan eanangeavaheamis mii gullá boazodollui guovlluin mat áiggi nala šadde otná čearut. Alimus duopmostuolu oainnu mielde lea riekti, 1886 lága bokte ja čuovvovaš boazoguohtunlágat, sirdásan ovttaskas olbmuin lappbyariidda (ovttas sámečearuid miellahtuide) ja maŋŋel sámečearuide nu got assosiašuvdnan (juridihkalaš persovdna) Dat
iimearkkat nu olu jus dál ledjes ge ovttaskas boazodoalliid gaskkas muhtumat mat leat háhkan oktorievtti guoskevaš guovllus, ja lea gávdnon soames heagga dálá etnisiteahtta čilgehusa mielde ja lea gullon eará
álbmotjovkui.
Mii guoská iežá riekteeaiggádiidda earet boazodoallit de sáhttá dieđus leahkit nu ahte dat gávdnojit ovttaskas bivdit dahje guolásteaddjit, sihke sámit olggobealde sámečearuid ja earát, maid váhnemat leat háhkan guolle- dahje bivdorievtti agibeaivegeavahusa vuođul. Dakkár oktavuođas
iileat sáhka čearuid viidodagas; dás dádjon njuolggus bivdit ja guolástit olles duottarguovllus. Dan sadjái lea sáhka diehttelas guovlluin dahje jávrriin gos dakkár eaŋkilolbmot sáhttet geavahan bivdoeatnamiid dahje čáziid heaittekeahttá guhkit áiggi, vuosttildemiid haga. Dás ii leat sáhka rabas kollektiivvas, dego joavkkus mas leat bivdit ja guolásteaddjit, mat ovttasráđiid sáhttet ovddidit rivttiidis, dan sadjái ovttaskas olbmuid birra maid máddarat sáhttet háhkan rievtti mii dan maŋŋel lea sirdásan maŋit buolvvaide. Komitéa ii leat gávdnan duođaštusaid dasa ahte guoskevaš eatnamiin galggale leahkit olu dakkár olbmot mat sáhttet čuoččuhit ovttaskas rivttiid. Jus dál ledjes ge ovttaskasat main lea háhkon vierru guovllus maid komitéa lea guorahallan, komitéa árvvoštallá ahte evttohusat maid ovddidit dahje muđuige govvidit eai boađe mearkkahit maidege dáid olbmuid rivttiide. Jus ráđđejupmi mieđihit bivdolobi smávvaelliidbivdui ja guolásteapmái sirdojuvvolii leanahálddahusas čearuide – beroskeahttá jus dahkkolii duopmostuolu mearridemiin dahje lága bokte – de ovttaskas olbmuid vejolaš rievttit eai noga dainna. Dakkár olbmot – jus de ledjes sámit olggobealde čearuid, duortnosleagilaččat dahje soames iežá – sáhttet ain duopmostuolu bokte ovddidit rivttiidis.
Dasa lassin leat maid eará ovttaskasat main lea bivdo- ja guolástanriekti stáhta eatnamiin vuođđuduvvon ovdamearkan eananjuohkin mearrádusaiguin. Dakkár rievttit, mat maid leat vuoimmis
75
Čoahkkáigeassu |
SOU 2023:46 |
stáhta ektui, eai boađe loahpahuvvot dahje rievdaluvvot komitéa árvalusaid geažil. Dat dál čoahkkáigesson rievttálaš árvvoštallan lea dahkkojuvvon komitéas diehtomielain man dehálaš bivdu ja guolásteapmi lea báikegottiide
Jearaldat eará bivddus earretgo smávvaelliidbivddus
Komitéa bargui gullá veardidit jus okta oktoriekti mieđihit bivdolobiid gullá beare smávvaeallibivdui vái guoskágo buot meahcielliide. Jearaldat lea jus bivdoriektevierru nugo boazodoallorievtti oassin guoská visot bivdinveara meahcielliide vai beare dakkáriidda maid sámit bastet vuosehit ahte sii leat bivdán dálle go háhke vieru. Áššis lea ereliiggán mearkkahus sarvvabivdui.
Girjásduomus Alimus duopmostuolu geahččalus guoská beare Girjása riektái mieđihit bivdolobi smávvaealliid bivdui ja guolásteapmái. Mannes geahččaleapmi guoskái beare smávvaealliid bivdui lei go čearu gáibádus guoskkai beare dakkár bivdui.
Komitéa oppalaš árvvoštallama álgu berre leahkit ahte ovtta bivdorievttis lea okta ja seammá siskkáldus vulgos de rievtti vuođđu oamastanrievttis dahje agibeaivegeavahusas. Bivdoriekti mii čuvvo bivdolága ii leat juhkkojuvvon fauna mielde go dat siskkilda visot bivdinveare elliid. Duottarbivdima oktavuođas ii leat leamaš válljenmunni ja danin lea bivddu ulbmil leamaš goddit buot elliid main lea áhpu ealiheapmái. Siskkáldus čuoččuhuvvon rievttis berre danin, seamma láhkai go bivdolágas, sáhttit mearriduvvot dainna vuolggačuoggáin. Dat ii leat boahtán ovdan mihkkege mii geažuha ahte sámit leat dohkkehan gilvaleami bivddus mii guoská muhtun vissis ealibii.
Vuolggačuokkis árvvoštallámis bivdorievtti viidodagas dán oktavuođas berre danin leahkit seammá dego bivdorievttis mii vuođđuduvvo oamastanrievttis eatnamii. Dat mearkkaha ahte buot meahcieallit gullet dasa. Ahte sáhttet bidjat almmolašrievttálaš rájiid
76
SOU 2023:46 |
Čoahkkáigeassu |
makkár elliid ožžo bivdit, dahje ahte vissis eallit biddjojuvvojit sierra hálddahusstruktuvrra vuollái, lea ollát eará ášši.
Komitéa árvvoštallá seammá áiggi ahte sarvvabivddus ja dasa gullevaš hálddahusvuogádagat leat nu sierralágánat ahte sarvvabivdu dál
iiberre guoskkahuvvot komitéa evttohusas. Sarvvabivddu rievttálaš, áššálaš ja praktihkalaš dilálašvuođaid lea dárbu álggus guorahallat eanet.
Váikkuhusat jeavddálaš stáhta soahpamušaide
Eatnamiin mat leat stáhta hálddus sáhttet gávdnot máŋggajahkásaš jeavddálaš bivdo- ja guolástanlobi soahpamušat. Dakkár soahpamušaid sáhttet leanahálddahusat, Fortifikationsverket dahje Luonddugáhtten- doaimmahat dahkan. Komitéa bargui gullá árvvoštallat makkár váikkuhusaid sámečearuid oktoriekti addit lobi smávvaeallibivdui ja guolásteapmái sáhttá buktit diekkár soahpamušaide.
Jus čearus lea oktoriekti addit lobi smávvaeallibivdui ja guolásteapmái lobi de dat mearkkaša stáhtas ii leat leamaš riekti addit dakkár lobiid čearu eatnamiin. Jus ledjes dakkár soahpamušat mat gusket lobi addimii smávvaeallibivdui dahje guolásteapmái de dain ii leat rievttálaš vuođđu ja soahpamušat čearu ektui ferte oaidnit leahkime váikkuhusaid haga.
Váikkuhusat Sámefondii
Komitéa galgá árvvoštallat maid vejolaš oktorievttit čearuin addit lobiid bivdui ja guolásteapmái mearkkašit Sámefoandda sisaboađuide ja bargui. Dan maŋŋel go lea gávnnahuvvon Girjás čearus lea oktoriekti stáhta
ektui addit lobi meahcieallibivdui ja guolásteapmái čearu eatnamiin Sámefoanda ii oaččo šat oasi dáid lobiid sisaboađuin. Jus eanet čearut duopmostuolu árvvoštallama bokte oččole seammá rievtti boađálii seammá dilli leahkit dain guovlluin. Mađi eanet čearut mat ieža gieđahalale lohpeaddima, dađi stuorit šaddá sisaboađumassin. Maiddái lága bokte čearuid oktorievtti dohkkeheapmi unnidivččii árvideamis Sámefoandda sisaboađuid ollu. Čearuid loahpiaddinriekti dáiddálii buktit mielde ahte lobiid sisaboađut manale ollát lohpeaddi čerrui.
Sámefoanda sáhttá dainna vugiin massit stuorra oasi sisaboađuin. Seammás lea ekonomalaš doarjjadárbu sámi organisašuvnnaide, sámi kultuvrii ja boazodoallorusttegiid bajásdoalahussii bistevaš. Dakkár dilis
77
Čoahkkáigeassu |
SOU 2023:46 |
lea dárbu politihkalaš daguide mat sihkkarastet ruhtadeami, Sámefoandda bokte dahje iežá ládje.
Evttohus gaskaboddasaš reguleremii ja álgoevttohus boahtte áiggi reguleremii
Komitéa galgá evttohit got galggalii reguleret gaskaboddasaš lohpeaddinnjuolggadusaid boazodoallolágas dassos bissovaš reguleren lea sajis.
Komitéa lea juo ovdalaš árvvoštallan ahte leat nanu ákkat mat muitalit buot čearuin Lapplánddas lea seammá riekti go Girjás čearus addit lobi smávvaeallibivdui ja guolásteapmái. Mii guoská čearuide Jämtlánddas ja Dálaris lea árvvoštallan eará, vaikko dain maid árvvoštallo leahkit nana rievttit.
Komitéa lea oaidnán lea dárbu leahkit várrogas mii guoská máŧolašvuođaide diktit rievttálaš analysa oažžut dievas vuoimmi gaskaboddasaš láhkaásaheamis. Várrogasvuođas lea struktuvrralaš vuođđu. Riektesuorgi lea bodnjá ja guoská olu surggiide ja das bohtet sierra vuhtiiváldimat ovdan. Vel áššálaččat nai lea oalle bodnjá. Analysa duođaštusa praktihkalaš bohtosiid váikkuhusat dáidešaddat stuorrát ja guoskat eanaš guovlluide Ruoŧas.
Earet vuhtii váldit sámi rivttiid de komitéa ferte maid vuhtii váldit iežá báikegotti orruid, ovdamearkan duortnosleagilaččaid našuvnnalaš minoriteahta, ja iežá orruid kultuvrra, árbevieruid, beroštumiid ja dárbbuid sáhttit bivdit ja guolástit ja dasa lassin eará ealáhusdoaimmaid nu got meahccedoallu ja turisma.
Komitéa lea danin árvvoštallan ahte gaskaboddasaš reguleren ii berre siskkildit dievaslaš rievdadusaid dálá lohpeaddin vuogádagas bivdui ja guolásteapmái eatnamiin mat leat ollát stáhta hálddus. Stáhta berre nu ládje, dassái go lohpeaddinnjuolggadusat boazodoallolágas leat ollát regulerejuvvon, ain ovddosguvlui hálddahit smávvaealliid bivddu ja guolásteami lohpeaddima eatnamiin mat leat ollát stáhta hálddus nu guhká go áššis ii leat lága vuoimmi bokte nannejuvvon ja duođaštuvvon soames earáš lea nannosit riekti.
Dattege gávdnojit vissis unnit rievdadusat doaibmi njuolggadusain maid sáhtálii dál juo dahkat. Dasa lassin lea komitéa gávnnahan ahte dál juo, sierra mildosis, berre čilgejuvvot komitéa dálá oainnu got smávvaeallibivddu ja guolásteami lohpeaddimat berrele gieđahallojuvvot
78
SOU 2023:46 |
Čoahkkáigeassu |
ovddosguvlui, jus eai ođđa áššálaš dahje rievttálaš eavttut boađe ovdan. Dát lea danin vai galgá leat vejolaš ságastit ja ruohtastahttit loahpalaš regulerema prinsihpaid.
Evttohus gaskaboddasaš reguleremii
Muhtun osiin evttoha komitéa rievdadusaid juo dan gaskaboddasaš reguleremis. Doaibmaálgun evttohuvvo 1 b. suoidnemánu 2024.
Lohpeaddingielddu čielggasmahttin
Komitéa evttoha lasáhusa boazodoallolága lohpeaddingildui vai čielggasmahttojuvvo ahte gieldu ii guoská čerrui mii lea mearrádusa bokte mii leat ožžon lága vuoimmi (dego Girjás čearru) lea buoret riekti lohpeaddimii go stáhtas.
Unnit rievdadusat stáhta meannudeamis
Komitéa lea ipmirdan bargama áiggi ahte máŋgasat leat duhtameahttumat stáhta dálá lohpeaddin gieđahallamiin mii guoská smávvaeallibivdui ja guolásteapmái duoddariin. Dat guoská erenoamážit guhkes gieđahallanáiggiide ja guorahallamiid viidodahkii guoski gielddusáššiide ja sierralágan oainnuide muhtun áššiin leanahálddahusaid gaskkas. Njuolggadusain mat regulerejit stáhta lohpeaddimiid lea ipmirduvvon eahpečielggasin ja ovdabargguin lea váilevaš láidesteapmi.
Komitéa lea dainna duogážiin árvvoštallan dárbbu dahkat unnit rievdadusaid vai šaddet buoret eavttut ja šaddá eanet ovttalágan ja doaibmi stáhta gieđahallan.
Dálá áiggi vuđolaš eavttut leanahálddahusaide meannudit lohpeaddimiid smávvaeallibivdui ja stággooaggumii leat juhkkojuvvon hálddahuslasát boazodoallolága ja boazodoallonjuolggadusaid gaskkas. Komitéa evttoha njuolggadusat čohkkejuvvojit boazodoalloláhkii. Dan bokte sáhttá ovdabarggus oažžut muhtun geavahanláidesteami.
Mii guoská lohpeaddima eavttuide evttohuvvo boazodoallolága ođđa njuolggadusas galgá čilgejuvvo ahte lohpeaddimat dakkár smávvaeallibivdui ja dakkár stággooaggumii mii ii leat ámmátlaš sáhttá dahkkot jus dat buktá beare veaháš goarádusa boazodollui. Dán
79
Čoahkkáigeassu |
SOU 2023:46 |
oktavuođa njuolggadus molsu saji dajaldagain mearkkašahtti goarádus boazodollui 3 § 1 oasis boazodoallonjuolggadusain. Ođđa dajaldat árvvoštallo buorebut stemmet ovdalaš láhkaduogáža cealkámušaiguin, ahte sámiin berre leat “geatnegasvuohta” gierdat ”veaháš goarádusaid” maid lohpeaddin sáhttá mielddisbuktit.
Čielgasit regulerema ja láidesteapmi motiivateavstta lassin árvvoštallá komitéa lea dárbu oaččuhit áigái láidestahtti práksisa. Komitéa oaivvilda lea buoremus vuohki oaččuhit áigái dakkár láidesteami jus stáhta bivdo- ja guolástan lohpeaddin dárkkistuvvo duopmostuolus, ráđđehusa sadjái nu got lea dál. Dárkkisteapmi berre dahkkojuvvot almmolaš hálddahusduopmostuolus.
Lohpeaddimat báikkálaš servviid bokte
Guorahallama bargoáiggi lea boahtán ovdan ahte gávdnojit báikkálaš vuolggahusat eanet báikkálaš hálddahussii guoski smávvaeallibivddu ja guolásteami lohpeaddimii. Okta jearaldat mii lea ovddiduvvon lea jus searvvit muhtin áiggi sáhtále gieđahallan lohpeaddimiid, eaktun ahte searvvi stivrras leat gullevaš berošteaddjiid ovddasteaddjit ja ahte oktasašbargu lea eaktodáhtolaš. Máŋgasat – sihke čearuid ja bivdiid bealde – leat buktán ovdan dat livččii buorre jus gávdnolii vejolašvuohta lohpeaddinjearaldagaid oktavuođas báikkálaččat eanet váikkuhit, ja dat lea oppalaččat buorre jus joavkkut maidda ášši gullá ieža bessetleahkit oasálaččat mearrideamis ja váldit ovddasvástádusa mearrádusaid ovddas.
Komitéa oaivil lea ahte láhkaásaheaddjit eai galgga eastit dakkár viggamušaid jus lea nu ahte lea doppe gávdnojit eanet guovllut gos báikkálaš hálddaheapmi sáhttá doaibmat.
Danin evttohuvvo ovtta rievdadus mii čilge ahte láhkaásaheapmi addá vejolašvuođa leanahálddahussii ahte muhtun oktavuođas addit báikkálaš searvái doaibman mieđihit lobi smávvaeallibivdui dahje guolásteapmái eatnamiin mat leat ollát stáhta hálddus badjelis gilvinráji ja boazoguohtunduoddariin. Eavttut doibmii berre earet iežá leahkit ahte searvi deavdá muhtun gáibádusaid guoski ovddasvástádussii ja ahte leanahálddahus árvvoštallá searvvi leahkime dohkálažžan doibmii, earet eará searvvi njuolggadusaid bokte, bargoplána ja planerejuvvon lohpeaddin mielaeavttut. Searvi mii váldá badjelasas gálgá, seammá go leanahálddahus, váldit mávssu lohpeaddimii ovddas, jus eai ledjes ereliiggán ákkat nuvttávuhtii.
80
SOU 2023:46 |
Čoahkkáigeassu |
Juhkkojuvvon meahciealli- ja guollegáhttenovddasvástádus
Dalle go lea duođaštuvvon čearus lea eanetriekti go stáhtas lobi addit smávvaeallibivdui ja guolásteapmái, mielddisbuktá dat ahte meahciealli- ja guollegáhtten ovddasvástádus lea juhkkojuvvon stáhta ja čearu gaskkas.
Stáhtas lea oppalaš ovddasvástádus Ruoŧa gaskariikkalaččat geatnegahtton bargguid ovddas birasgažaldagaid oktavuođas, riikkabeaivvi birasulbmila ja biologalaš valljivuođa gáhttemis. Stáhtas lea máid váldo eananeaiggátovddasvástádus. Bivdo- ja guolleriekteeaiggádiin lea sin bealde primára ovddasvástádus ahte bivdo ja guolásteami doaimmat dahje lohpeaddin lea heivehuvvon oppalaš ulbmiliidda ja ahte ovdamearkan bivdodeaddu dahje bivdo- guolástanvuogit eai leat sávrivuođa gáibádusaid vuostá.
Komitéa evttoha muhtun njuolggadusaid guoski ovddasvástádusjuohkimii. Evttohuvvo ráđđádallannjuolggadusa, addit máŧolašvuođa ráđđádallat meahciealli- ja gollebivdogáhttema birra guoski čearu ja stáhta eiseváldi gaskkas mii hálddaha eatnama. Viidáseappo evttohuvvojit muhtun rievttálaš veahkkeneavvuid vai stáhta, máid árvvoštallo dehálažžan vai stáhta sáhttá ain ovddos váldit oppalaš meahciealli- ja guollegáhttenovddasvástádusa hearkkes duottarbirrasis. Dás lea ságas stáhta galgá sáhttit mearridit bivdo- ja guolástan gáržžidemiid ovtta guovllus jus lea meahciealli- ja guollegáhtten siva dihte motiiva ja ahte almmolašvuohta oažžu vejolašvuođa almmuhit oppalaš njuolggadusaid meahciealli- ja guollegáhttema sihkkarastima dihte. Dása gullá maid ahte stáhta ain ovddos galgá bastit čađahit muhtun suodjebivddu meahciealligáhttema dihte.
Álgoevttohus boahtte áiggi reguleremii (mielddus 3)
Nu got lea daddjon de komitéa lea gávnnahan ákkaid buktit komitéa dálá oainnu čilgehusa ovdan got smávvaeallibiddu ja guolásteami lohpeaddimat galggale gieđahallojuvvon boahtte áiggi, jus eai ođđa áššálaš ja rievttálaš eavttut boađe ovdan.
Komitéa oaidná lea vealtameahttun loahpalaš reguleremis oaččuhit áigái dássetvuođa mas čearuid nana rievttit váldojit vuhtii, seammás go earáid vuoiggalaš beroštumit nuogis váldojit vuhtii; dán oktavuođas beroštupmi beassat bivdit ja guolástit duottarguovlluin mat leat stáhta hálddus.
81
Čoahkkáigeassu |
SOU 2023:46 |
Vuođđojearaldat guoská boahtte áiggi reguleremii jus ovttalaš reguleren berrelii čađahuvvot vaikko komitéa árvvoštallan lea ahte leat sierra riektedilit Lapplánddas buohtastahtton Jämtlándda ja Dálara leanas, vai galget go leahkit sierra njuolggadusat mat leat gitta das man nana rievttit leat árvvoštallon leat báikkálaččat dahje regiovnnalaččat.
Komitéa oaivil lea ahte dat berrelii dahkkot ovttalaš reguleren. Dát addá komitéa mielas buoret eavttuid doaibmi meahciealli- ja guollegáhttenhálddahusa ja diehttevašvuođa eaŋkil bivdii ja guolásteaddjái, seammás sáhttá garvit riektehádjoseami čearuid gaskkas.
Komitéa lea ákkastallan máŋga sierra mállet ovttalaš vuogi man vuođul láhkaásaheapmi sáhtálii dahkkot.
Eavttuhis sirdašupmi čearuide
Komitéa lea vihkkehallan eavttuhis sirdima eavttuid ráđđejumis badjel lohpeaddimiid stáhtas priváhtta jođiheapmái eatnamiin badjelis lappmárkráji ja boazoguohtunduoddariin. Namuhuvvon čearut oččole njuolggadusčállosa bokte lágas ráđđejumi badjel smávvaeallibivddu ja guolásteami lohpeaddimiid, almmá dárkilit regulerema got lohpeaddin galgá gieđahallot.
Lea gávnnahuvvon dákkár ortnet boađálii deavdit gáibádusaid maid čearut leat ovddidan got sáhtálii stivret bivddu ja guolásteami nu ahte unnidivččii goarádusaid boazodoalli.
Barggu mielde čuovvu maid gáibádus ahte gálgá vuhtii váldot maid earáid nanu bivdo ja guolástusberoštumiid, ovdamearkan sámit mat eai leat čearu miellahtut, našuvnnalaš minoriteahtta duortnosleagilaččat, eará báikegoddelaččat ja báikkálaš turismaealáhus. Vaikko vel leat ge čearuid bealis ekonomalaš ja sosiálalaš movttiidahttimat vuhtii váldit dakkáriid, oaidná komitéa váttisvuođaid eavttuhis sirdašumi oktavuođas lohpeaddingieđahallamis sihkkarastit beroštumiid maid komitéa dárbbaha váldit vuhtii direktiivva jelgii.
82
SOU 2023:46 |
Čoahkkáigeassu |
Lohpeaddimat stáhtalaš jođihemiin
Komitéa lea viidáseappot árvvoštallan ahte stáhta ain ovddosguvlui galgá leat lohpeaddi smávvaeallibivdui ja guolástussii stáhta eatnamiin. Dakkár ortnet gáibida sierra vihkkehallama guoski Girjás čerrui ja iežá čearuide main sáhttá leat seammalágan riekti.
Girjás čearu smávvaeallibivddu ja guolástusa lohpeaddinriekti lea
siviilarievttálaččat vuođđuduvvon. Dás ii leat sáhka stáhtalaš ovdamunis
maid sáhttá loahpahit. Vai stáhta galgá sáhttit oamastallat dán rievtti de gáibiduvvo eksproprieren hámat dahku.
Dakkár dahku lea beare dagahahtti vissis sierra regulerejuvvon oktavuođas. Dagu oaivil galgá earet iežá leahkit deavdit dehálaš almmolaš beroštumiid. Dahku ferte maid proporšonerejuvvon.
Komitéa árvvoštallá ahte gal dat dieđus sáhttá leahkit dehálaš almmolaš beroštupmi ahte iežát earret čearu miellahtut maid ožžot máŧolašvuođaid bivdit smávvaealliid ja guolástit eatnamiin. Sáhttá eahpidit jus dákkár ekspropriašuvdnii lea dárbu ulbmila ollen dihte, dat lea gáibádus proporšunáliteahtta prinsihpa oktavuođas. Jus dasa galgá leahkit dárbu de čađahahttin ii galgga lea leat máŧolaš unnit daguin. Ráđđengáržžádus mii mielddisbuktá vuhtiiváldima lea dakkár molssaeaktu mii buktá unnit váikkuhusaid.
Nubbe eaktu eksproprierendahkui lea ahte vejolaš ekonomalaš vahágat gáržžideami dihte buhttejuvvojit ollát. Dat mearkkaša ahte ferte sihke mearridit márkanárvvu lohpeaddinrievtti ovddas, ja vel rehkenastit dan vahága maid dahku dagalii boazodollui. Buhtadusa fertelii mearridit juohke eaŋkilášši ovddas, dás daddjon juohke čearu dili ektui masa gulalii
ávkkástallama badjelváldin. Komitéa vuordá ahte buhtadusjearaldagat boađále digaštallot ja ávkkástallama badjeváldima golut šattale stáhtii oalle stuorrát – sihke buhtadushámis ja diggegolut.
Livččii maid dárbu váldit vuhtii Ruoŧa gaskariikkalaš geatnegas- vuođaid stáhtalaš badjeváldimis ovtta čearu duođaštuvvon lohpeaddin- rievtti. Álbmotvuoigatvuođas leat alla gáibádusat mii guoská konsultašuvnnaide čearuiguin maidda ávkkástallama badjeváldin sáhttá goaskát, mas čearuid ávkkástallamiid badjeváldima dohkkeheapmi galgá leahkit mihttomearrin ja čearuin galgá leahkit duohta máŧolašvuohta váikkuhit juohke eaŋkilášši bohtosiidda, dás daddjon juohke čerrui masa ášši gullá. Álbmotvuoigatvuođalaš oktavuođas leat maiddái gáibádus ahte dahku galgá veardiduvvot leahkime proporšuneallán, masa gullá eareliiggán vuhtiiváldin álgoálbmotvuoigatvuođaid suodjaleamis, mii
83
Čoahkkáigeassu |
SOU 2023:46 |
sáhttá váikkuhit proporšunealaárvvoštallamii mii galgá dahkkot ráđđehusvuođđolága vuolggasajis.
Komitéa árvvoštallá loahpalaččat ahte dákkár stáhtalaš eksproprierendagut boađále – earet praktihkalaš váttisvuođat ja alla golut mat šattale – boađále dakkár konstitušuvnnalaš ja álbmotvuoigatvuođalaš hehttehusat ahte dákkár daguid ii berre viidáseappo ovddidit.
Ráđđejupmi čearuin gáibádusain vuhtiiváldin doaimmahemiin
Komitéa barggadettiin leat čearuid bealde máŋgii čilgejuvvon ahte čearuin eai leat mangelágan áigumušat gieldit olbmuid bivdimis elliid ja guliid nu guhká go eai ráfehuhte boazodoalu. Bivdiid ja guolásteaddjiid bealde lea čilgejuvvon ahte sii eai dáhto ráfehuhttit boazodoalu. Dat orro nu leahkime ipmárdus dárbui ahte guđet guoibmi vuhtiiváldá nuppi. Okta vuohki oaččuhit áigái dakkár dássetvuođa sáhttá leahkit dáinna vuođuin sátnádit njuolggadusaid got čearut ožžot ráđđejumis geavahit.
Dakkár ortnet sáhtálii mearkkahit ahte lágas čállojuvvo ahte čearut stáhta eatnamiin guovlluinis badjelis lappmárkráji ja boazoguohtunduoddariin ožžot lobi addit smávvaeallibivdui ja guolásteapmái, ja stáhta ii oaččo seammá lágan lobiid addit. Seammá áiggi addo álbmogii máŧolašvuođa smávvaeallibivdui ja guolásteapmái vuhtiiváldinnjuolggadusa vuođul. Dakkár njuolggadusa siskkoš sáhtálii leahkit ahte guoski čearut eai áššálaš vuođu dihte oaččo caggat álbmoga bivdimis ja guolásteamis vugiin ahte gildet lohpeaddimiid.
Ortnet berre, nu got daddjon lea, doaibmat seamma ládje buot čearuin main leat eatnamat guoski stáhta eatnamis. Danin ii berre leat earru njuolggadusaid geavaheami oktavuođas jus ovtta čearus lea árvvoštallon leahkit lohpeaddinriekti vuođđuduvvon agibeaivegeavahusas vai ii.
Komitéa mielas sáhttá ovdanbukton málle deavdit čearuid ja eará joavkkuid legitiibma beroštumiid, seammás go dat harmonisere Girjásduomu riektediliin. Komitéa árvvoštallá maid ahte mihttomearri harmonisere sihke konstitutionálalaš gáibádusaiguin ja Ruoŧa gaskariikkalaš geatnegasvuođaiguin. Gáržžideapmi čearuid lohpeaddin- vuoigatvuođain vuhtiiváldingáibádusa bokte berre leat vejolaš opmodatsuoji siskkobealde iige árvvoštallot badjelmearálažžan. Dán árvvoštallamis lea eaktuduvvon ahte čearru galgá sáhttit lobi gieldit dahje heivehit lohpeaddima boazodoalu dárbbuid jelgii, siskkilduvvon čearromielláhttuid iežas bivddu ja guolásteami. Árvvoštallan vuolgá maid das ahte čearru oažžu lohpeaddimiin sisaboađuid, mii addá ekonomalaš
84
SOU 2023:46 |
Čoahkkáigeassu |
vuoittu meahcielliin ja guliin dego luondduresursan seammá vuogi mielde dego iežá ovttaskas bivdo- ja guolleriekteeaiggádat sáhttet oažžut.
Komitéa árvvoštallá loahpalaččat ahte go dákkár vuhtiiváldin gáibádus biddjolii čearuid nala ii galggale veardiduvvot vealahahttin, danin go dat vuolgá das go makkár eatnamiidda dát guoská. Lea ságas oalle viiddes jotkkolaš stáhtalaš duottararenan areálaide. Jus eai livčče vuhtiiváldingáibádusat oččole praktihkas moadde priváhtta riektesubjeakta monopola sullasaš dilálašvuođa dan ektui gii háliida bivdit dahje guolástit lahka guovllus. Dákkár oktavuođas váilot buohtastahtti priváhtta eanaeaiggádat mat ráđđejit seammá sullasaš duottareananareálaid. Gáržžideapmi čearuid ráđđejumis mii guoská vuhtiiváldingáibádusaide vuolgá nu ládje das man luonddut eatnamat leat, sihke oamastussii ja areálii, ja almenneha beroštumis eatnamiidda.
Eanet álgoevttohusa regulerema birra
Dat mii guoská jurddahuvvon regulerema dárkilit hábmemii lea álgoevttohusas ná.
Vuhtiiváldingáibádus mearkkaha ahte okta čearru oažžu eastit soapmása bivdit smávvameahciealliid jos ii leat ámmátlaš dahje stággo- guollebivddu lohpeaddin gieldimiin beare jus leat áššálaš vuođđu dasa.
Áššálašvuohta sáhttá leat čadnojuvvon bohccui (ekovuogádagas) ja boazodoalloriektái. Áššálašvuohta berre dákkár oktavuođain álggus leat gitta boazodoallorievttis ja bohcco suodjaleamis ráfehuhttima ja ii- háliiduvvon sisabahkkema vuostá. Čearus ii galgga leat geatnegasvuohta gierdat ráfehuhttimiid earet dalle go leat mearálaččat. Čearu miellahtuid iežas bivdu ja guolásteapmi, sarvvabivdu maid, berre muhtun oktavuođain leahkit nuogis áššálaš vuođđun lohpegieldimii, erenomážit jus sihkkarvuođaáššit bohtet ovdan. Viidáseappo berre bivdogáhtten- ja guollegáhtten leat dasa gullevaš.
Áššálašvuođa gáibádussii gullá ovdavástádus unnidit smávvame- ahcielliidbivddu ja guolásteami gáržžidemiid jus ledjes vejolaš, sihke áigemeari ja dasa lassin bivdo- ja guolástusguovlluid. Maŋiduvvon bivdoálgu olles čearu eatnamiin ii berre álgovuorus dohkkehuvvot áššálaš vuođđun.
Bivdogieldimii mii guoská muhtun sierra joavkkuide berre gáibiduvvot erenomáš garra ákkaid. Dát gullá áššiide mas bivdi dahje guolásteaddji lea bivdán dahje guolástan unnimustá vihtta jagi ámmátguollebivdin, duottarorohateaiggát, guolásteaddji sápmi dahje
85
Čoahkkáigeassu |
SOU 2023:46 |
Luonddugáhttendoaimmahaga lobiin, dahje doaimmaha rievssatinventerema Leanahálddahusa virggiin.
Lohpeaddineavttuid mearrida čearru jus láhka ii daja eará. Áššálašvuođa dajaldat siskkilda ahte seammá eavttut galget leahkit earutkeahttá gii bivdá dahje guolásta. Jus leat nuogis ákkat, berre leat vejolaš rievdadusa dahkat. Ovdamearkan sáhttá leahkit ságas sierra eavttuin mat siskkildit árbevirolaš bivdinvugiid, dego rievssatgárdun, ráddjejuvvot báikkálaš orruide main leat sierra gullevaš bivdinoahppa. Sáhttá maid muhtun muddui leahkit jearaldahkan haddebidjan earuhusas. Čearru berre sáhttit, vuoruhan dihte báikkálaš astoáigedoaimmaid ja ovttaseallima, mearridit vuolit hattiid báikegoddái gullevaš olbmuide. Dakkár haddeearuhusvuohki geavahuvvo leanahálddahusas dálá áiggi.
Evttohusat mearkkahit ahte čearru sáhttá vissis eatnamiin main bivdo- ja guolástanlohpi lea juo addon mearridit čavget eavttuid dalle go lea dárbu, ovdamearkan jus ealloravda ruvgala nu ládje ahte váikkuha smávvaeallibivdui ja guolásteapmái. Jus dakkár čavgen ii leat nuogis galgá leat vejolaš viiddidit gáržudeami bivddu šluhttemiin.
Jus iežá ii leat sohppojuvvon galgá čearru smávvaeallibivddu ja guolásteami lohpeaddima gáržžidemiin dahje eavttuid čavgemiin mat sakka váikkuhit bivddu dahje guolásteami eavttuide dárjut eará govttolaččat dohkálaš guovllu dahje addit buhtadusa nuppi oassálasti lohpeaddinoktavuođa goluid ovddas.
Láhkaásaheamis berre maid čallojuvvot ahte lohpeaddin galgá harmoniseret buriin bivdo- ja guollegáhttemiin. Dakkár ovddasvástádusgáibádus lea bivdolágas ja muhtin muddui guollelágas. Mii gullo muđuige juhkkojuvvon bivdo- ja guollegáhttenovddas- vástádussii evttohuvvo njuolggadusrievdadusaid mat čilgejuvvot dan gaskaboddasaš reguleremis biddjojit ovttas dainna ođđa reguleremiin.
Loahpalaččat bukto ovdan álgoevttohusas ahte sierra lávdegoddi − Boazoláidunlávdegoddi bivdui ja guolásteapmái − ásahuvvo Stáhta eanandoallodoaimmahaga vuollai smávvaeallibivddu ja guolásteami ođđa regulerenortnega lohpeaddima bearráigeahččin. Lávdegottis galgá leat okta sátnedoalli guhte galgá leat dahje lea leamaš fásta duopmárin ja vihtta iežá láhttu nammaduvvon berošteaddjiid ovddasteaddjiiguin. Lávdegoddái addojuvvo váldi mearridit dárbbašlaš gohččumiid bearráigeahču oktavuođas mii guoská čearuid lohpeaddimii ja mearrideapmi oažžu ovttastuvvot sáhkuiguin.
86
Tjoahkkegäsos
Duogásj ja doajmma
Boatsojäláduslágan 31 § gávnnu märrádus vaj tjielde/tjäro jali sijá sebrulattja muhtem mudduj e oattjo fállat sijá riektájt ma tjuovvu boatsojbarggoriektán. Boatsojäláduslága milta de ij tjiellde/tjärro jali sijá sebrulattja degu oajvvenjuolgadusá milta, e oattjo fállat jali vuobddet bivdov jali guollimav boatsojäládusguovlojn.
Dat märrádus ij das máhte dåjmadahteduvvat riektán vaj fállat unnaiellijbivdov ja guollimav mij gullu Girjes tjäroguovlluj. Märrádusán Alemus duobbmoståvlån 2020,
Juogos la dajna duogátjijn vatteduvvam ámmádin váldet oassetjállagin
•merustallat makkir åsijn stáhta ednamijn degu dal jahkebirásednamijn, ja badjelin sámeednamráje ja gå la loahpe ällobargguj dajn, majt tjiellde/tjäro stáhta vuossti adni iemedålutja riektáv ja ájnnariektáv fállat unnaiellijbivdov ja guollimav.
87
Tjoahkkegäsos |
SOU 2023:46 |
•guoradallat makkir riektá fállamij bivdos ja guollimis tjielde/tjäro adni dajs ednamijs ma li stáhta äjgon degu dal jahkebirásednamijn, degu dal badjelin sámeednamráje gå la loahpe ällobargguj dajn, jus aktak ájnnariektá fállamij iemedålusj riektáj ij máhte duodastuvvat dajn guovlojn.
•váldet märrádusáv jus ájnnariektá bivdofállamij la dåssjå unnaiellijbivddo jali jus dat sisádná gájkka bivddoloahpe iellijt.
•guoradallat makkir vájkudimijt ájnnariektá bivddo ja guollim fálaldahka buktá stáhta sjiehtadussaj adnoriektáfálaldahkaj dajn guovlojn.
•merustallat tjieldij/tjäroj ájnnariektáj fállamijda bivdov ja guollimav ja makkir vájkudimijt dat oadtju Sámefåndå sisbåhtuj ja bargguj, ja
•biedjat sisi oajvvadusájt rievddadibmáj fálaldaknjuolgadusájda boatsojäláduslágan ma galggi doajmmat dallutjij gå ådå bisselis njuolgadus gávnnu sadjihin.
Ednam mij gullu ja mij la sissŋel dåjma
Juohkusa ámmát sisadná stáhta äjggum ednamijt (oassetjállagin aj namádum stáhta ednamin) degu dal jahkebirásednamijn, degu dal badjelin sámeednamráje gå la loahpe boatsojbargguj dajn. Stáhta äjggudum ednamijs miejnniduvvá njuolgadusáj milta ednam mij la njuolgga stáhta vuolen, dat sisadná vaj stáhta äjggu ednmav. Dåjmalattjat dat sisadná ednamav mij háldaduvvá Stáhta Fastighets- verkas. Naturvårdsverket jali Fortifikationsverket. Boatsoj- guohtomvárijn ja badjelin sádjoráje háldat lenastivrra dav stuoremus oasev dåjmalasj háldadusás ja daj fábmudagáj åvdås, ja aj fálaldagájt áddnoriektáj.
Ednam mij äjgguduvvá stáhta vidnudagájs ja priváhta äjgádijs e gullu dan ámmádij.
Juogos la tjielgas vaj gatjálvis åbmudakriektáj mij gåhtjoduvvá stáhtaednamin la gatjálvisá vuolen. Dat ij gullu juohkusa jali komitieja ámmádij merustallat gatjálvisáv åbmudakriektás. Danen gå dat la stáhta miella vaj sij li äjgáda dan ednamij massta l gatjálvis, ja mij le álggo oassetjállagin.
88
SOU 2023:46 |
Tjoahkkegäsos |
Merustallam riektádáses tjieldijda/tjärojda
Juohkusa ámmát la merustallat riektádásev stáhta ednamis sissŋel tjieldij/tjäroj bájkijs. Gatjálvis la jus tjielde/tjäro stáhta vuossti adni ájnna mierredimev unnaiellijbivdos ja guollimis ja buohta dajna mij dárkestuváj Girjes tjerruj, jus ij la nåv, makkir riektá ietján li tjieldijs/tjärojn.
Juohkusa bargo mannobále guoradallambargojn la Talma tjärro båktåm ássjev stáhta vuossti gájbbádusájn ájnnariektáj åvddål stáhta vaj ietja vaddet fálaldagáv bivdduj ja guollimij. Nåv vaj ij juogos galga åvddågiehtaj dåjmadit ássjev åvddål gå duobbmoståvllå la mierredam ássjev, la juogos válljim vaj ij dahkat åvtåk meru- stallamav riektádáses dan guovlos massta l gatjálvis. Juogos la dan diehti válljim årrot friddja dahkat oahpesdahttemijt ássjevidjurijs dan oassáj manna l vájkudibme merustallamijda ålles Lapplándas.
Komitieja båhtusa
Juogos merustallá vaj da histåvrålasj ja årrojdáse vidjura Lapplándan ma li mannam vuolus bajás jus ålles guovlov gähttjá. Gå dat la sierra gatjálvis dan ednamis Lapplándan mij dálla la stáhta vuolen ja danna älvvuji vidjura ma li lágátja dajda ma lidjin Girjes guovlon dan ájgemiere, ájgge mij lij åvddål 1750. Juohkusa merustallama milta dajs vidjurijs máhtta dat årrot nåv vaj aj ietjá tjiellde/tjäro dakkir ednamijn adni lágásj riektáv degu Girjes tjärro.
Gå la gatjálvis Jämtlánda ja Dálára lenajs la merustallam ietjá. Da histåvrålasj vidjura boatsojguohtomvárijs ja da gåhtjodum gånågisábrevvaednama. Dálárijn li ietjá vidjura gå dajs majt la vuojnnám Girjes tjäron, nåv vaj ájnnariektá unnaiellijbivdduj ja guollimij iemedålusj riektá milta e dåjma dajn guovlojn.
Merustallam Jämtlánda lenan la iehpetjielgas vidjura. Tjielde máhtti adnet nannusup riektájt muhtem oasen lenan. Dasi nali merustaláduvvi tjielde Jämtlánda lenan suoddjidum riektá ällobargguj, bivdduj ja guollimij boatsojguohtomvárijn. Dat sisadná vaj sij adni nanos, åbmudaksuoddjidum riektájt ednamadnuj, juska sij e ane riektáv bivddo ja guollim fállosijda.
Gånågisábrevvaednamijn Dálárijn merustaláduvvá farra vaj dat bivddo- ja guollimriektá mij gávnnu la riektá miehttseiellebivdduj ja bårråmdárbboguollimij, ja aj riektá sebrulattjajda Idre tjielden
89
Tjoahkkegäsos |
SOU 2023:46 |
bivddet ja guollit guovlojn gånnå bivddo ja guollim ij la åvdebut årrum rievtes ja fálon iehtjádijda.
Duobbmo
Da tjuovvo sisadni dájt.
•Iemedålusj riektá ádnu ja doajmmá jus vaj soames la årrum jali adnám ednamav guhkep ájgev (90 jage bájken) ja vaj dat ij la biejaduvvam gatjálvisá vuolláj juogu dal stáhtas jali soames iehtjádis.
•Sámij bivddo ja guollim ednamijs gånnå boatsojbarggo la årrum beras máhtti vuododit riektájt iemedålusj riektás juska dásse anos la gåbddågit ja sisadná vijddabájkev. Valla dat váhtá vaj bivddo ja guollim la gärddádum ájge milta.
•Merustallam jus la iemeanedum adnoriektá ja la ájnnariektá dan hárráj ednamäjgádij la gatjálvis jus la buohtastahtte ednamadno årrum ja dan ájge gå ednamadno la dáhpáduvvam dan guovlon. Ájnas la aj jus adno la årrum ållåsij stuoremus ihkeve guhka ájgev, ja la årrum ihkeven ájnas ednamaddne viessomij.
•Jus fállamusá li årrum dábálattja ja buorren váldedum birrusis, dat vuoset vaj iemeadno ja dat riektá la buktám riektáv fállat addneriektáv. Jus de farra gávnnuji ietjá jáhkedahtte riektáaddne gudi aj li dahkam fállamusájt muhtem mudduj, de dat la oaren vaj riektá fállamussaj máhtá dåssjåt.
•Jus ájnnariektá la åledum de dat máhttá låhpaduvvat gålmåjn vuogijn: dajna vaj riektáaddne vaddá ierijt suv riektáv, dajna vaj riektá nåhkå lága baktu, jali dajna vaj riektá sihkoduvvá lágalasj bagguma baktu. Juogu dal vaddema ja sihkodime baktu de hähttu årrot tjielgas ja duodalasj giehtje.
90
SOU 2023:46 |
Tjoahkkegäsos |
Juohkusa guoradallam
Komitieja ámmát vaj merustallat doajmme riektádásev ij máhte tjadájduvvat dajna álgojn mav stáhta ja guoskadum tjielde/tjäro gájbbedi degu dal
b) gåk duobbmoståvllå galggá árvustallat dav majt gájbbedi. Da duodastusdiedo ma jáhkedahte båhti buvteduvvat åvddåj
stáhtas ja guoskadum tjieldijs/tjärojs riektádigguhimen ienemusát gåbtjå histåvrålasj vidjurijt, mij dahká dav vaj riektáhiståvrålasj guoradallamvuohke la addnum. Komitieja la guoradallam histåvrålasj ja åvdusj ednamanov dajna vaj tjadájdit tjadájdimev diedahiståvrålasj tjállusijt ja ietjá tjáledum ábnnasijt. Lassen dan tjáledum duodastussaj
Gå Alemus duobbmoståvlå gähttjalij
ienemusát
Gå la gatjálvis Lapplándas la däddo bargon årrum kárttit gávnnumav biddnustalle ednamaadnem. Sámij årrom Lapplándan la giehtadaládum ienebut badjeloajvve. Juogos la Alemus duobb- moståvlå láhkáj
91
Tjoahkkegäsos |
SOU 2023:46 |
oasestiddjijmano jali guollimmano. Valla dat sámeednamadno oadtju vuojneduvvat degu dat la válldeaddne.
Gå la gatjálvis Jämtlánda ja Dálára lenajs vaddá
Juogos la dålkkum moallánagáv biddnustalle ednamaddne gåbddågit. Dat bidnustallam mij la guoradaláduvvam la årrum ådåtsieggima, ietjá årro ja da skáhtevuole guole. Jämtlánda lenan la aj årrum dárbon vaj guoradallat histåvrålasj ednamav mij la dan ájges gå dat oasse lij vuonarijka vuolen gånnå bivddo ja guollim soajtá dåjmaduvvam (Da ednama lidjin ålggoednama ma gievteduvvin jahkásasj máksusijn kråvnåj).
Dajn guoradaládum diedojs dat ij la dagádum tjuolldemus diedojs bivdos, unneiellebivdos jali ietjá iellij bivdos. Vaj dakkir juohkemus la jus bivddoriektás åvdebut ja beras dagáduvvat – vuojnedum sivijlariektá vuojnojn – älla ge boahtám sadjihij dajn histåvrålasj diehtotjoahkkijn. Tjuolldema li diedon gávnnum, ja gávnnuji vilá, háldadusriektá vuojnojs.
Degu vuodon árvvedimtevstan li guokta gåbttjis promemåvrrå váldeduvvam sadjihij, ma sisadni snivva kárttimijt histåvrålasj ednamadnuj bájkálasj dássáj. Promemåvrrå, PM 18 – Tjieldij/tjäroj
92
SOU 2023:46 |
Tjoahkkegäsos |
riektá vuododum iemedålusj riektáj bivdduj ja guollimij Lapplándan ja PM 38 – Tjieldij/tjäroj riektá bivdduj ja guollimij Jämtlánda lenan ja Dálárin gávnnuji sadjihin komitieja diariuman,. Promemåvråjda gulluji aj guokta digitála kárta – akta Lapplándas ja akta Jämtlánda, Härjedála ja Dáláris. Kártan Lapplándas li gájkka biddnustalle gitta 1800 rádjáj mierkkiduvvam boallonáloj. Kártan Jämtlándas, Härjedálas ja Dálárijs li juogu dal sámeskáhttevárij biddnustalle ja ednamaddne mierkkidum.
93
Tjoahkkegäsos |
SOU 2023:46 |
Figur 1 Buojkulvisgåvvå kártas Lapplándas
Mierkkidusáj sisadno tjielggiduvvá 10:åt kapihtalin
Kártta la dagádum Pinmaps.net:ajn, vädtsak mij viedtjá kárttaábnnasijt Googleis.
94
SOU 2023:46 |
Tjoahkkegäsos |
Vuodo juohkusa båhtusijda
Dajna álgojn vaj kárttit dav bidnustallamav Lapplándan mij la gávnnum ájgebåttån
Ednamijs sádjoráje vuollelin la bidnustallam almulattjat årrum åvvunagi stuorep, valla ij juohkka sajen. Valla dåppe aj gávnnuji dáfo gånnå li guhka jielo årruhijda – degu dal dajs nasjonalpárkajs ma dálla li ednamijs ma li njuolgga stáhta vuolen.
Juogos merustallá dajna duogátjijn vaj tjielde/tjäro Lapplándan gudi li åledam vuodoriektáv ájnnariektáj jus buohtastahttá stáhtajn fállamij unnaiellebivdov ja guollimav dajn guoradaládum ednamijn.
Dajn tjoahkke diedojn majt juogos la adnám sadjihin e gávnnu buojkulvisá ma vuosedi åvtåk sáme ájnnariektáv mij la hiejtedum Lapplándan juogu dal lága jali ietjá vidjurij baktu. Dat gávnnu akta guovllo gånnå boatsojsujttoriektá la váldedum ierijt.
Jus la gatjálvis Jämtlánda ja Dálára lenajs máhttá komitieja, degu lij vijor Lapplándan, dahkat badjeloajvve moalggemijt sámij årromijs histåvrålattjat boatsojguohtomvárijn ja gånågisá- brevvaednamijn. Stuor åsijn boatsojguohtomvárijn li boatsojsáme viessum agijdis, valla muhtem várijda li sij, dan milta majt máhttá duodastit, boahtám iesski
Dat riektásuodje majt sáme li adnám skáhttevárijn komitieja milta ij la årrum buohtastahtte skáhttebånndurijn. Dat la farra årrum lágásj avradsednamaddne riektásuojijn; riektájt máhttá javllat li aktavuodajn kråvnåjn degu ednamiset, dat årru degu kråvnå ja ájggá la adnám mierredimfámov ano badjel skáhttevárijn.
Da ednamäládusbargge årro Jämtlándan ja Dálára lenan li årrum vákkij milta agijdis ja li ájggá álggám addnuj válldet várreguovlojt degu dal bivdduj ja guollimij avradsednamij vuoge milta. Avradsed- nama máhttin årrot moadda mijlla stuorrudahkan. Bivddo ja
95
Tjoahkkegäsos |
SOU 2023:46 |
guollim máhtij årrot oaren vaj adnet ja oadtjot avredsednamijt. Da boatsojbargge sámij ednamanon skáhttevárijn la dan diehti sjaddam ålov ienebut biddnustallijs dajs ednamäládusbargge årrojs gå mij la årrum dajs guoradaládum guovlojs Lapplándan ( dat mij merkas guovlo ma dálla li stáhta vuolen). Muhtem sieradusá gávnnuji, degu dal Frostvikenin, Hotagenin, alep undersåkerin ja alle Storsjönan, gånnå biddnustalle årru degu binnebut årrum.
Tjielde Jämtlánda ja Dálára lenan e merustaláduvá degu siján la årrum iemedålusj riektá vuododum riektájn fállat bivdov ja guollimav dajn guoradaládum guovlojn. Gå la gatjálvis Jämtlánda lenan merustaláduvvi boatsojsáme adnám sisnággimsuodje riektáv boatsojbargguj, bivdduj ja guollimij sijá skáhttevárijn (maŋenagi degu boatsojguohtomváre). Dat dahká dav vaj siján li nanos, åbmudaksuoddjidum riektá sijá ednamadnemij, juska sij e ane dajt fállamij. Riektá majt li sjaddam ja oadtjum le sajijdahttema diehti, da li suoddjidum skáhttebrevajs ja li tjaddnum tjoahkkáj boatsojguohtomlágas. Dat dahká dav vaj dav máhttá gatjálvisá vuolláj biedjat dálásj njuolgadusájt fálaldagájs unnaiellebivdduj ja giehtavädtsakguollimij daj tjieldij guovlojn ma li buohta sijá riektáj suodjáj sisnággimij.
Gatjálvisá etnisitiehtaj ja ietjá riektá addnijda
Dat la juohkusa barggonálluj javladum vaj aj ietjá sáme histåvrå- lattjat li årrum ällobargge ja vaj mij la mierkkidum ”lapp” histåvrålasj gáldojs älla dåssjå årrum sáme. Dat la aj javladum vaj ietjá årrojuohkusa gå sáme histåvrålattjat li adnám bivdov ja guollimav degu ájnnasamos iellembierggasin.
Dajna duogátjijn la dat biejadum gatjálvisá vuolláj jus dálásj tjielde/tjäro máhtti årrot riektáaddne vuododum fert ulmutjij histåvrålasj ednamadnuj, ja jus dan diehti la gatjálvis vaj sij li ájnna riektáguodde. Dat la javladum vaj da máhtti gávnnut iehtjása gå tjielde/tjäro ja daj sebrulattja gudi li åledam riektájt bivdduj ja guollimij dajn guovlojn majt la guoradallam ja ma gulluji dasi, ja vaj komitieja oajvvadusá dajn máhtti billat daj ulmutjij máhttelisvuodav gájbbedit sijá riektáv.
Gå la gatjálvis boatsojbargos ja moallánagás ”lapp” vuosedi da diedo massta komitieja la válldám oasev vaj dat le tjielgas vaj
96
SOU 2023:46 |
Tjoahkkegäsos |
ienemus oasse dajs jåhtteällosámijs histåvrålattjat aj gulluji da juohkusij ulmutjijs majt mij dálla gåhttjop sábmen.
Gatjálvis etnicitehtas dan diehti ij ane sierralágásj dättov riektá merustallamij
Gå la gatjálvis ietjá riektáaddnijs gå ällosámijs dav ij duodajn máhte javllat vaj älla gávnnum soames bivddár jali guollár, degu dal sáme ålggolin tjieldij/tjäroj ja degu iehtjádijs, gänna li máddara gudi li åledam guolle ja bivddo riektáv iemedålutja riektás. Dat ij la dakkir ássijn dat la gatjálvis riektás vijdes ednamijda degu tjieldij/tjäroj hárráj; nåv vaj dat ij sisane bivdov ja guollimav ålles várreguovlojn. Dat farra sisadná sierra dáfojt jali jávrijt gånnå sierra ulmutja li adnám bivddoednamijt ja tjátjijt gärddádibmáj guhkep ájgev, vuornodime dagi. Dat ij ga sisane rabás juohkusav, degu bivddij juogos jali guollárij juogos, gudi aktan máhtti gájbbedit riektájt, jus e sierra ulmutja gejn máddara li adnám riektáv mij maŋenagi la joarkkasam degu árben. Vaj dat galggá gávnnut dan ednamij massta l gatjálvis ållo dakkir ulmutja gejn la dat sierra riektá, dajt ij la komitieja duodajn gávnnam.
Juska gávnnuji sierra ulmutja gejn la ájge milta dat riektá dan guovlon majt juogos la guoradallam, merustallá komitieja vaj da oajvvadusá e oattjo oarev ja berustimev daj ulmutjij riektájda. Jus ámmát vaj fállat unnaiellebivdov ja guollimav sirddeduvvá lenastivras tjieldijda/tjärojda – berustahtek jus dat mierreduvvá duobbmoståvlås jali lága baktu – de e någå riektá sierra ulmutjijs jus siján li da riektá. Dakkir ulmutja – jus la gatjálvis sámijs ålggolin tjieldij/tjäroj, duornosvákkega jali soames ietjás – máhtti vilá jårgijdit duobbmoståvllåj ja gájbbedit sijá riektáv.
97
Tjoahkkegäsos |
SOU 2023:46 |
Dálásj tjoahkkáj giesedum duobbmima mierredibme la dagádum juohkusis diedojn bivdo ja guollima dárbos bájkkeårrojda nuortta Svierigin juogu dal dálla ja histåvrålattjat. Sierra láhkáj duornosvákkek unnelåhkuj, juogu dal bivddo – ja guollársámijs gudi e gullu tjieldijda/tjärojda, åvddåj buvteduvvá bivddo ja guollim degu kultuvrraguodden. Ja aj ietjá bájkkeårro ja bájke turistaäládusá la bivddo ja guollim ájnas oase. Bärrájgåhtsem dajda juohkusij dárbojda ja geldulasjvuodajda la vájkudam komitieja árvustallamijt.
Gatjálvis ietjá bivdos gå unnaiellebivdos
Komitieja ámmát la válldet märrádusáv jus ájnnarievtes fállamijda bivdduj la dåssjå unnaiellebivdov jali jus dat sisadná gájkka lágásj bivdov. Jus guovlat lagábu de la gatjálvis vuodoriektá bivddoriektáj degu oassen boatsojbarggoriektás jus dat sisadná gájkka bivddomáhttelis iellijt jali dåssjå dajt nálijt majt sáme diehttelis máhtti duodastit vaj sij li bivddám gå vuodoriektá li oadtjum ja åledam. Gatjálvis la sierraláhkáj ájnas sarvvabivdo diehti.
Dat bivddoriektá mij tjuovvu bivddolágav ij la juogedum iellijda dat sisadná gájklágásj nálij bivdov. Ietjá ássje la vaj da gávnnuji sierra háldadimvuoge muhtem sierra nálijda, degu dal sarvvaj.
Komitieja merustallá vaj dábálasj álggo beras årrot vaj bivddoriektá adná sämmi sisanov berustahtek jus riektá vuododuvvá åbmudakriektáj jali iemedålusjriektáj. Danen gå bivddodoajmma ij la årrum sierra nálijda dat la sisadnám gájkka nálijt ma li årrum ávkken viessomij, de beras sisadno dan åledum riektán luluj máhttet mierreduvvat dajna álgojn. Duodden älla bihkusij boahtám juoga mij dåbdås vaj sáme li dåhkkidam åvtåk biddnustallev bivdon gå la gatjálvis soames náles. Merustallam sjaddá dan diehti vaj sarvvabivddo galggá gullut dan bivddoriektáj mij la vuododum iemedålusj riektás dajn ednamijn.
Juogos merustallá aj vaj sarvvabivddo ja dan háldadimvuohke adná dakkir sierra njuolgadusájt vaj sarvvabivddo dálla ij beras
98
SOU 2023:46 |
Tjoahkkegäsos |
gullut komitieja oajvvadussaj, riektá, ássje ja dåjmalasj vidjura sarvvabivdon beras guoradaláduvvat vijddábut.
Båhtusa jåhto stáhta sjiehtadusájs
Ednamijs njuolgga stáhta vuolen jåhti muhtem sjiehtadusá måttijt jagijt bivdojs ja guollimijs. Dakkir sjiehtadusá máhtti dagádum lenastivraj, Fortifikationsverkajn jali Naturvårdsverketijn. Komitieja ámmádin la vaj åtsådallat majt tjieldij/tjäroj ájnnariektá fállat unnaiellebivdov ja guollimav, ja makkir båhtusijt oadtju dakkár sjiehtadusájs
Jus tjiellde/tjärro adná ájnnariektáv fállat unnaiellijbivdo ja guollimav dat dahká dav vaj stáhta ij ane åvtåk riektáv dahkat sämmi bivddo- ja guollim fállamusájt tjieldij/tjäroj dáfojn.
Jáhkedahtte tjanádum sjiehtadusá ma gulluji unnaiellijbivdduj ja guollimij dan diehti vájlladi lágalasj vuodov ja sjiehtadusá aktavuodajn tjieldij/tjäroj hähttuji vuojneduvvat degu dåjmadahtes sjiehtadusá ja máhtti biedjam mannuj vielggeádnomusáv dan tjielde/tjäro vuossti jali dajda ulmutjijda maj stáhta la tjállám sjiehtadusájt. Várro boahtteájge värrodagosprosessajda máhttá buktet oarev láhkatjálláj vaj dåjmadit rievddadusájt.
Båhtusa Sámefånndåj
Komitieja galggá merustallat soajte ájnnariektájt tjieldijn/tjärojn dajna vaj fállat bivdov ja guollimav ja makkir båhtusijt dat dahká Sámefåndå ruhtadilláj ja bargguj.
Maŋŋel gå Girjes tjärro gávnaduváj vaj adná ájnnariektáv stáhta vuossti fállat sijá tjäro guovlon unnaiellebivdov ja guollimav de Sámefånndå ij dasste oattjo oasev dajs ruhtaåsijs ja fállamijs. Jus ienep tjielde/tjäro duobbmiduvvat duobbmoståvlås luluj lágásj rievtes doajmmat sämmiláhkáj aj dajn tjieldijn/tjärojn ja sijá guovlojn. Madi ienep tjielde/tjäro ma ietjá adni fállamav, dadi unnep sjaddá ruhtasisboahto.
Ja aj dåbdåstimijn ájnnariektájt tjieldijda/tjärojda lága baktu luluj Sámefåndå sisboahto jáhkedahtte åvvunagi binnot. Fállamriektájn tjieldijs/tjärojs beras sisboado bivddo/guollim fállamijs ållåsij mannat dan tjälldáj/tjerruj gut fállá dav máhttelisvuodav.
99
Tjoahkkegäsos |
SOU 2023:46 |
Sámefånndå máhttá dajna vuogijn åvvunagi gártjedit sijá sisboadov. Åvtbále gå la vilá dárbo juollodit ruhtadårjav sáme organisasjåvnåjda ja sáme kultuvrraiellemij ja aj boatsojäládusá- sadimijda ma älla rievddam. Dakkir vidjurin la dárbbo politihkalasj dåjmadusáj vaj dárkestit ruhtajuollodimev, juogu dal Sámefåndå baktu jali soames ietjá láhkáj.
Oajvvadus båddåsasj njuolgadussaj ja hábbmim boahtteájge njuolgadusájda
Komitieja galggá buktet oajvvadusájt njuolgadus mierredibmáj bivddo/guollim fállamnjuolgadusájda boatsojäláduslágan ma galggi doajmmat dallutjij gå ådå nanostuhtedum ja bisselis njuolgadusá li sadjihin.
Juohkusa åvddåj ja diehtuj la boahtám merustallama baktu vaj ienemus oase diedojs li buorren tjieldijda/tjärojda Lapplándan ja sij adni lágásj riektájt fállat unnaiellijbivdov ja guollimav degu Girjes tjärro. Gå la gatjálvis tjieldijs Jämtlánda ja Dálára lenajn la merustallam ietjá, juska sij aj merustaláduvvi vaj adni nanos riektájt.
Komitieja la farra gávnnam årijt muhtem várodibmáj gå la gatjálvis máhttelisvuodas vaj dibdet riektá åtsådallamav oadtjot dievas fámov båddåsasj láhkatjállusin. Várodibme la struktuvralasj hámen. Dat riektáoasse la gássjel ja gåbtjå biedjis bäldov gånnå muhtem várrogisvuoda gávnnuji. Ja ja ássjij hárráj dat la gássjel. Da praktihkalasj båhtusa åtsådallama tjadájdibmáj máhtti sjaddat dåjmalattja ja guosski stuor oasev Svieriga rijkas.
Lassen bärrájgåhtsemin sáme riektájt hähttu komitieja
bärrájgåhtset ietjá bájkkeårrojt, gånnå li nasjonalunneplåhko duornosvákkega, ietjá bájkkeulmutjij kultuvra, tradisjåvnå, geldulasjvuoda ja dárbo oadtjot bivddet ja guollit ja aj ietjá äládusdåjma degu miehttseäládus ja turisma.
Juogos la dan diehti merustallam vaj båddåsasj njuolgadusá e beras sisadnet badjeloajvve rievddadusájt dálásj vuogijs ja fállat bivdov ja guollimav ednamijs ma li njuolgga stáhta vuolen. Stáhta beras dan diehti, vuorddemijn bisselis ja nanostuhtedum njuolgadusájt bivddofállamnjuolgadusájs boatsojäláduslágan, joarkket fállamav unnaiellebivdov ja guollimav ednamijn ma li
100
SOU 2023:46 |
Tjoahkkegäsos |
stáhta vuolen nåv guhkev gå lágafábmo ij la dárkestam vaj soames iehtjásin la stuorep riektá ednamij.
Da gávnnuji muhtem unna rievddadusá dálásj njuolgadusájn ma lulun rievddaduvvat juo dálla.
Dasi nali la komitieja gávnnam vaj juo dálla, sierra tjállagin, beras guodeduvvat sisi tjielggidus komitieja dálásj vuojnos gåk fállamusá unnaiellebivdos ja guollimis beras giehtadaláduvvat åvddålijguovlluj, jus e ådå riektá jali ássje vidjura li ilmmam. Dan diehti vaj vuoge oadtju tjadájdum låhpalasj njuolgadusájt ja vaj máhtti sjaddat sága vuolláj ja nanostuhteduvvat gåbddågit.
Oajvvadus båddåsasj njuolgadusájda
Moatten oasen oajvvat komitieja rievddadusájt juo dan båddåsasj njuolgadusán. Da oajvvaduvvi doajmmagoahtet juo dan båddåsasj njuolgadusán. Da oajvvaduvvi dåjmadahtjat snjilltjamáno 1 biejve 2024.
Tjielggidus bivddofállamvuornos
Juogos oajvvat duottev boatsojäláduslága fállamvuornnuj nåv vaj dat tjielggi vaj vuornno jali gielldo ij dåjma tjielden/tjäron mij la lágan vuojttám (degu Girjes tjärro) mij vuoset vaj siján la ienep riektá gå stáhtan fállat bivdojt.
Unnep rievddadusá stáhta giehtadallamin
Komitieja la barggo nalluj älvvám vaj dat gávnnu häjosmiella moattet guovlos dálásj stáhta vuogijs giehtadallamis fállamijt unnaiellebivdos ja guollimis várijn, åvddågiehtaj dajs ássjijs majs båhtusa li guhka háldadimájge ja gåbddis guoradallama låhpadimássijs. Njuolgadusá ma mierredi stáhta bivddofállamijt merustaláduvvi li muhtem mudduj iehpetjielggasa ja vájlludi bagádusájt ja gárvedim bargov. Muhtem unnep rievddadusá beras dan diehti dagáduvvat vaj gárvedit máhttelisvuodav gåbdep aktisasjvuodaj ja ruvádit stáhta giehtadallamav.
101
Tjoahkkegäsos |
SOU 2023:46 |
Dálla li vuododum vidjura lenastivraj bivddofállamijda unnaiellebivdduj ja gehtavädtsagij guollimij juogedum boatsojäláduslága ja boatsojäládusás. Komitieja oajvvat vaj njuolgadusá tjoahkkiduvvin ådå njuolgadusán boatsojäláduslágan. Dan baktu máhttá aj muhtem bagádus vatteduvvat dåjmadibmáj gárvedimmoalggemij baktu.
Gå la gatjálvis vidjurijs vaj fállat oajvvaduvvá vaj dat ådå njuolgadus boatsojäláduslágan tjáleduvvá vaj fállat unnaiellebivdov ja giehtavädtjaguollimav galggá dagáduvvat dåssjå unnán vájvástuhttemav boatsojbargguj. Njuolgadus målssu dan oasen tjielggidusáv moajttelis vájkudibme boatsojäládussaj 3 § vuostasj oasen 1 boatsojäládusbiejadusán. Dat ådå tjielggidus ij vuoseda rievddadusáv ássjen buohta ájggomusájn dálásj 3 § boatsojäládus- biejadusán, valla merustaláduvvá buorebut hiehpat moalggemijt åvdusj láhkatjállusijn, man milta lenastivrra galggá dárkestit vaj bivddofállam dåssjå oadtju ”unnes vájkudibme”.
Dan gatjálvisán lenastivra giehtadallamis boahtá åvddåj komitieja degu dát. Merustallam vájvástuhttemvuoges hiejtedimássjes beras álu dagáduvvat aktisattjat vájvástuhttema hárráj ällobargguj vuossti ja ma máhtti sjaddat jus vaddá bivdov ja guollimav biddnustalle ednamadnuj. Tjielgas álggo la vaj dat tjiellde/tjärro mij guoskadallá galggá oadtjot máhttelisvuodav vaddet suv vuojnov ássjáj. Jus tjielde/tjäro tjielggidus la tjielgas ja tjårggå dagádum de dat beras váldeduvvat vuodon lenastivra märrádussaj. Da li tjielde/tjäro gudi adni máhtov vaj merustallat ja åvddåjbuktet ällobargo vidjurijt. Däddon la aj háldadimájgge sierra hiejtedimássjijs beras gártjeduvvat. Vaj guloskuddat tjieldijn/tjärojn jali daj tjieldij/tjäroj gudi guoskadalli beras danen årrot dábálasj ja sisadnet vaj lenastivrra la dåjmadam dåhkålasj åtsådallam- jali bärrájgåhtsem- dagojt. Oare tjiegŋalup guoradallamij soajtá ilmmat sierra bálij, degu dal jus diedo vájllu nievres åtsålvisájs ja ma gájbbedi gåbddis hiejtedimev vaj bivddo ja guollárvehka ållåsij vuornoduvvi unnaiellijbivdos ja giehtavädtsakguollimis.
Vájvedim máhttá muhttijn gádoduvvat jali unneduvvat dasi mij máhttá dåhkkiduvvat binnep dåjmaj farra gå ålles guovlo sjaddá gieldedum. Degu buojkulvissan vaj dåssjå muhtem oasse dáfos hiejteduvvá, jali vaj låhko bivddijs dan guovlon binneduvvá jali oadtju bagádusájt vaj oadtju dåssjå labudit muhtten oasen dan guovlon.
102
SOU 2023:46 |
Tjoahkkegäsos |
Lassen tjielgadup njuolgadusájda ja bagádibmáj ássjetevstajs merustallá komitieja vaj dat gávnnu dárbbo bagádusvuogijda. Juohkusa milta dav oadtju dakkir bagádusájt buoremusát jus stáhta fállama bivdos ja guollimis mierreduvvi háldadimduobbmoståvlås, farra degu dálla ráddidusás. Danen gå la dárbbo åvtålágásj mierredibmáj ja mij galggá sjaddat gájka bivdojs ja guollimijs, de rievddadus ij galga gártjeduvvat dåssjå unnaiellijbivdduj ja giehtavädtsakguollimij.
Bivddofállama bájkálasj siebrij háldon
Guoradallama manon la boahtám bihkusij vaj da gávnnuji bájkálasj miela bájkálasj háldadussaj fállamijda unnaiellijbivdov ja guollimav. Gatjálvis mij la låbddiduvvam la vaj bájkálasj siebre muhtem bálij lidjin máhttet háldadit fállamijt, jus gávnnu ulmusj siebrij stivran ma guoskaduvvi ja aktavuohta la ietjas mielajn. Moattet guovlos – juogu dal tjieldijs/tjärojs ja bájkálasj bivddijs – la miella juogedum vaj dat luluj buorre jus gávnnuj saddje ienep bájkálasj mierredibmáj fállamgatjálvisájda, ja vaj dat la badjeloajvve buorre jus da juohkusa gudi guoskaduvvi ietja oadtju årrot oasen märrádusájs ja válldet åvdåsvásstádusáv mierredimijs.
Komitieja miella la vaj láhkatjálos ij beras biedjat vuosstáj dakkir mielajt jus la nåv vaj gávnnu akta jali moadda guovlo gånnå bájkálasj háldadus máhttá doajmmat. Farra biedjat máhttelisvuodajt dakkir bájkálasj hállduj.
Danen dat oajvvaduvvá vaj lenastivrra muhtem ássjijs galggá vaddet ámmádav bájkálasj säbrráj vaj fállat unnaiellijbivdov jali giehtavädtsakguollimav dakkir bájken ja ednamin mij la njuolgga stáhta vuolen badjelin sádjoráje ja boatsojguohtomvárijn. Ámmát beras diehttelis adnet dåhkkidimev ja vaj lenastivrra merustallá siebrre la dåhkånis doajmmaj, vuodojn vaj siebre njuolgadusá, barggoájggomus, ájgodum fállamádnomusá ja ájras stivran. Siebrre mij válldá háldadusáv fállamijda beras, degu lenastivrra, oadtjot oasev sisboadojs fállamijs.
103
Tjoahkkegäsos |
SOU 2023:46 |
Juogedum iellij- ja guollehuksoåvdåsvásstádus
Dajn ássjijn gånnå tjielde/tjäro adni ienep riektáv gå stáhta vaj fállat unnaiellijbivdov ja guollimav, de dat sisadná åvdåsvásstádusáv iellij- ja guollehuvsov ja vaj dat la muhtem mudduj juogedum tjielde/tjäro ja stáhta gaskan.
Juohkusa merustallam la vaj stáhta juohkka ássjen adná badjeloajvve åvdåsvásstádusáv rijkkabiejve birásulmijs ja bisodimev biolåvgålasj valljudagáv ja dav vállde ednamäjgátåvdåsvásstádusáv. Bivddo- ja guolleriektáaddne la sijá bielen vállde åvdåsvásstádus vaj dat bivddo ja dat guollim majt dåjmadi jali fálli la hiebadum dajda badjeloajvve ulmmelijda ja vaj bivddodäddo ja bivddo- ja guollimvuoge älla bisselis ádnomusáj ja gájbbádusáj vuossti.
Komitieja oajvvat muhtem njuolgadusájt vaj giehtadallat dav juogedum åvdåsvásstádusáv. Dat oajvvaduvvá rádedimnjuolgadus, vaj oadtjot máhttelisvuodav rádedimev ielle- ja guollehukso- gatjálvisájs guoskadim tjielde/tjäro ja stáhtafábmudagá ja åssudagá gaskan mij háldat ednamav. Vijddábut oajvvaduvvi riektá vädtsaga stáhtaj, ma merustaláduvvi degu ájnnasin stáhtaj vaj sij vilá galggi adnet oajvveåvdåsvásstádusáv ielle- ja guollehuksoåvdåsvásstádus dan moajttis várrebirrusijn. Dat sisadná dav vaj stáhta vilá galggá mierredimriektáv mierredit vaj soames guovllo galggá ierijt váldeduvvat ja hiejteduvvat bivdduj ja guollimij jus la dárbbo ielle- ja guollehuvso diehti ja vaj álmmuk vatteduvvá sajev diededit badjeloajvve njuolgadusájt vaj bisodit bivddo ja guollimhuvsov. Dat aj vijddábut sisadná dav vaj stáhta vilá galggá máhttet dahkat muhtem suoddjebivdov iellijhuvso diehti.
Hábbmim boahtteájge njuolgadusájt (bilaga 3)
Komitieja vuojnná dav degu dárbulattjan vaj oadtjot njuolgadussaj gietjev vaj oadtjot dásev gånnå tjieldij/tjäroj riektá vároduvvi, åvtbále gå lágásj berustibme váldeduvvá dajs geldulasjvuodajs ma gávnnuji iehtjádijs; dán hárráj miella vaj máhttet bivddet ja guollit ednamijs stáhta vuolen várreguovlon.
Vuodo gatjálvis gå la gatjálvis boahtteájge njuolgadusájs la jus galggá aktisasj njuolgadusáv åttjudit vajku komitieja merustallá vaj li sierra riektávidjura Lapplándan jus buohtastahttá Jämtlánda ja
104
SOU 2023:46 |
Tjoahkkegäsos |
Dálára lenaj, jali jus galggi årrot sierra riektá gatjálvis nannudagáv dajs riektájs ma li bájkálattjat jali ålles guovlojn.
Juogos miejnni vaj åttjut dav dan guovlluj vaj gähttjalit oadtjot aktisasj njuolgadusáv. Dat juohkusa mielas vaddá buorep máhttelisvuodajt dåjmalasj ielle- ja guollimhuksoháldadussaj ja tjielgga vuogev sierra bivddijda ja guollárijda, åvtbále vaj riektádigguma tjieldij/tjäroj gaskan garveduvvi.
Komitieja la merustallam måttijt vuogijt majt lágásj láhkatjálos máhttá duvddan adnet.
Gájbbedahtes sirddem tjieldijda/tjärojda
Komitieja la merustallam máhttelisvuodajt gájbbedahtes sirddemij háldadiddjev bivddofállamijda stáhtas priváhta hállduj stáhta ednamijn sámeednamráje ja boatsojguohtomvárijn. Guoskadum tjielde/tjäro galggin njuolgadustjállaga baktu lágan vatteduvvat háldov fállamijda unnaiellebivdov ja guollimav, manna älla ienep njuolgadusá gåk bivddofállama galggi giehtadaláduvvat.
Dav máhttá vuojnet vaj dakkir årdnik luluj váldet vuosstáj dajt dárbojt majt tjielde/tjäro li tjielggim vaj máhtte stivrrit bivdov ja guollimav dajna vuogijn vaj binnedit vájvástuhttemijt boatsojbargon
Dajna ámmádijn tjuovvu muhtem berustime ja várrima ma galggi váldeduvvat iehtjádijda gudi adni nanos geldulasjvuodav bivdduj ja guollimij, degu dal sámijda gudi älla sebrulattja tjielden/tjäron, nasjonalunneplåhko duornosvákkega, ietjá bájke ulmutja ja bájke turisstaäládusá. Gájbbedahtes sirddem fállamgiehtadallamij la gássjel hábbmit direktijvvaj ma degu adnet bukti sidov soames lágásj mekanismaj mij dárkes dakkir berustimvuogijt, ja vaj da dagáduvvi háldadimaddnes, vajku gávnnuji ekonomalásj ja sosiála ávke tjieldijda/tjärojda adnet dakkir berustimev.
105
Tjoahkkegäsos |
SOU 2023:46 |
Bivddofállama stáhta háldon
Komitieja la aj merustallam vuogijt vaj stáhta joarkká fállamijt unnaiellijbivdov ja guollimav stáhta ednamijs. Dakkir vuohke adná dárbov sierra merustallamijda degu dal aktavuodan
Riektá
Komitieja merustallá vaj dat máhttá årrot dárbulasj almulasj miella nåv vaj aj ietjá tjieldij/tjäroj sebrulattja oadtju máhttelis- vuodav unnaiellijbivdduj ja guollimij dajn ednamijn. Valla dav máhttá biedjat gatjálvisá vuolláj jus bággim vuohke dan láhkáj luluj årrot dárbulasj, mij la gájbbádus stuorrudakmerustallamin. Vaj årrot dárbulasj ij vuohke galga máhttet gárveduvvat unnep dåjmalasj vuogij. Juogos merustallá vaj háldadimvuornno mij sisadná gájbbádusájt berustallamij la dakkir unnep vuoge lágásj.
Lasse vijor vaj máhttet dahkat dakkir sierralágásj vuogev le vaj jáhkedahtte ekonomalásj sivva gártjedime diehti ruhttaduvvá dievvasit. Dat sisadná muhtemin vaj dav hähttu dárkestit márnánárvov bivddofállamriektáj, la vaj dav oasev majt dat billá boatsojbargos hähttu merustaláduvvut árvo diehti. Ruhtadårja luluj dárbahit mierreduvvut juohkka sierra bále, nåv vaj juohkka sierra tjälldáj/tjerruj mij galgaj gullut dan ierijt válldemis. Komitieja adni diehtemin vaj jus máksemgatjálvisá lulun sjaddat digguhime vuolláj ja dav vaj gålo stáhtaj dakkir dagojn lulun sjaddat åvvå stuorrá – juogu dal rudáj ja gåloj bieles dakkir digguhimij.
Aj Svieriga internasjonála ádnomusá aj lulun dárbahit váldeduvvat berustibmáj stáhta rievvomis tjielde/tjäro diehttelisá bivddofállamriektáv. Dakkir bále la professåvrrå emeritusan álmmukriektán Ove Bring diededam komitiejaj vaj iemedabálás- jriektá álmmukriektá oasen sisadná njuolgga vuornov expropriasjåvnnåj iemeálmmuga vuodoriektás jus la 1) sierra la miejnnidum iemeálmmuga sebrulattjajda, 2) sierra la miejnnidum
106
SOU 2023:46 |
Tjoahkkegäsos |
iemeálmmugij vuodoriektájda ja 3) jus dagáduvvá dárkkelis aktavuoda dagi.
Komitieja merustallá aktisattjat vaj exproprierik stáhta vuogij dan láhkáj lulun – buohta daj praktihkalasj vájvij ja alla gåloj ma sjaddi – duosstot dakkir vuohke konstitutionalat ja álmmuk- vuosteldimij ja vaj vuogijt e beras adnet ussjolime vuolen vijddábut.
Háldadibme tjieldijs/tjärojs gájbbádusájn várrogis dåjmadibmáj
Juohkusa barggo nalluj la tjieldij/tjäroj guovlos vaj tjielde/tjäro e ane mielav vuosteldit ulmutjijt bivdos ja guollimis nåv guhkev gå ij boatsojbargov nievret vájkuda. Bivddij ja guollárij guovlos la diededum vaj sij e sidá vájvedit ällobargov. Dat årru nåv vaj gávnnu guovtebelak várro vájvástuhttemij. Vuohke tjadájdit dakkir dásev máhttá årrot vaj dajna álgojn hábbmit njuolgadusájt gåk tjielde/tjäro oadtju dåjmadit sijá mierredimfámov.
Dakkir årdnik luluj sisadnet vaj dat lága milta diededuvvá vaj tjielde/tjäro stáhta ednamijn sijá guolojn badjelin sámeednamráje ja boatsojguohtomednamijn oadtju fállat unnaiellijbivdov ja guollimav, ja vaj stáhta ij oattjo dahkat lágásj bivddofállamijt. Åvtbále vatteduvvá álmmuk almulattjat máhttelisvuodav bivdduj ja dakkir guollimij mij la ramo sissŋelin várrogisnjuolgadusá. Sisadno dakkir njuolgadusán luluj máhttet årrot vaj guoskadum tjielde/tjäro e dåhkålasj vidjurij dagu oadtju vuornnot álmmugav bivddemis ja guollimis dajna vaj vuornnot bivddofállamijt.
Årdnik beras, degu diededum, merrat åvtåláhkáj gájkka tjieldijda/tjärojda guovlloj stáhta ednamij massta la ássje. Dat ij beras dan diehti dahkat rievddamusájt njuolgadusá dåjmadimes jus tjiellde/tjärro la mierreduvvam vaj adná bivddofállamriektáv mij la iemedålusj riektán duvddan jali ij.
Komitieja milta máhttá dat tjielggidum vuohke fállat dajt dåhkkidum mielajt ma gávnnuji degu dal tjieldijn/tjärojn ja ietjá juohkusijn, åvtbále gå njuolgadusá li lága milta mij tjuovvu Girjes- duomov.
Komitieja merustallá aj vaj dat gäjnno la dåhkkålis juogu dal konstitutionála gájbbádusáj milta degu Svieriga internasjonála ádnomusájda. Gártjedime tjieldij/tjäroj bivddofállamloahpáj várrogisgájbbádusáj baktu beras máhttet biejaduvvat ramo sissŋelij
107
Tjoahkkegäsos |
SOU 2023:46 |
åbmudaksuoddjáj ja dan diehti e dåbddut degu gietjedahttása. Dan merustallamin la saddje vaj tjiellde/tjärro máhttá vuornnot jali hiebadit fállamijt boatsojbargo dárbbuj, Dádjadusájn tjielde/tjäro sebrulattjaj ietjas bivdduj ja guollimij. Merustallam aj la nåv vaj tjiellde/tjärro oadtju sisboadojt dajs fállamijs, mij vaddá mávsov iellijs ja guolijs degu luondovaddása, buohta majt ietjá sierra bivddo- ja guollimriektáaddne máhtti oadtjot.
Komitieja merustallá maŋemusát vaj dat máhttá årrot degu nuppástibme vaj tsieggit dakkir várrogisgájbbádusájt tjieldijda/tjärojda, danen gå dat diedet karakterav dan ednamis mav dat guosská. Dat sisadná ihkeven stuor vijddudagájt aktisasj stáhta várreednam. Jus älla várrogisgájbbádusá lulun moadda priváhta riektáaddne oadtjot monopåvllålágásj sajev buohta sunji gut sihtá bivddet ja guollit suv ietjas lagámus bájken. Dat vájllu dan hárráj buohtastahtte priváhta ednamaddne gudi adni lágásj vijddudagájt degu várreednama ja dat ij la visses vaj bájkeårro, ja ietjá sáme ja aj ietjá unneplågoulmutja, geldulasjvuohta várrebivdos ja várreguollimis lulun máhttet oadtjot bivdojt ietjá vuogijn gå bivddofállamijs tjieldijs/tjärojs Gártjedibme tjieldij/tjäroj háldadimriektáj várrogisgájbbádusá baktu luluj máhttet adnet vuodov ednama hábmáj, juogu dal äjggumij ja vijddudahkaj, ja aj almulasj geldulasjvuohtaj ednamis.
Lagábut hábbmimijn njuolgadusájt
Gå la gatjálvis dan jáhkedahtte njuolgadusá hábmáj sisadná ájggomus oajvveássjen dájt.
Várrogisvuodagájbbádus beras sisadnet dav vaj tjiellde/tjärro ij oattjo gielldet åvtåk unnaiellijbivdos mij ij dåjmaduvá virgálattjat, jali giehtavädtsakguollimav dajna vaj vuornnot bivddofállamav jus ij gávnnu tjielgga ássje dasi.
Tjielgga oare máhttá oajvveássjen årrot mij gullu boahttsujda (ekosysteman) ja boatsojbarggoriektán. Tjielgga oare beras dajn ássjijn åvdemusát sisadnet vaj suoddjit boahttsuv ja boatsoj- barggoriektáv ráfeduhttemis jali sávadahtes vájvástuhttemijs. Tjiellde/tjärro ij galga dárbahit vuojneduvvat nåv vaj galggá gierddat ráfeduhttemijt ietján gå jus li binnátja. Ja aj tjieldij/tjäroj sebrulattjaj ietjas bivddo ja ietjas guollim, aj sarvvabivddo, beras
108
SOU 2023:46 |
Tjoahkkegäsos |
muhtem bálij dahkat tjielgas oarev bivddofállamij, åvdemusát jus dasi gávnnuji várrogisvuodaoare. Vijddábut beras iellijhukso- guollehuksooare sisadnut gullut dasi.
Gájbbádusán tjielgas dajn årijn la åvdåsvásstádus vaj gártjedit vuornnomijt bivdon ja guollimin nåv guhkás gå la máhttelis, degu dal bivddoájgijn degu bivddo- ja guollim guovlojn. Sjátjadum bivddoálggo tjielde/tjäro ålles guovlov beras adnet álgov vaj ij la vuododum oare.
Dajna vaj vuornnot bivddofállamav beras muhtem juohkusijda gájbbeduvvat sierra ja tjiegŋalis oare. Dat la dakkár ássjijs gånnå bivdde jali guollár la bivddám jali guollim binnemus vihtta jage juogu dal virggeguollárin, várreårudakednamaddnen, guollársábmen, rievsaklågodiddjen jali dårjajn bivddofállamis Naturvårdsverketis.
Ádnomusá bivddofállamij mierreduvvi tjieldes/tjäros jus ij ietjas tjuovo lágajn. Moallánagán ássjes la vaj sämmi vidjura ma galggi tsieggiduvvat berustahtek gut bivddá jali guolli. Jus gávnnuji oare ma duodasti dav, beras rievddama máhttet dagáduvvat. Dat degu dal årrot sierra vidjura degu árbbedábálasj bivddovuoge, gielat rievsagijt, ja da máhtti gártjeduvvat bájkeårrojda sierra åhpajn dan bivddovuohkáj. Dat aj máhttá årrot muhtem hiebadum bivddohaddáj. Degu dal de beras tjiellde/tjärro máhttet, vaj viehkedit bájkálasj dåjmav ja bájkálasj aktavuodav, mierredit hálbep bivddohattijt bájkke ulmutjijda. Dakkir hiebadum hatte addnuji lenastivras dálla.
Tjiellde/tjärro galggá muhtem dáfos gånnå bivddo ja guollim juo la fáladum máhttet mierredit gártjep vidjurijt gå la dárbbo várrogisvuodajn biddnustalle geldulasjvuodas. Jus dakkir gártjedum vidjura älla galle oadtju ålles bivddofállam gártjeduvvat hiejtedime baktu.
Jus ij ietjas la hiebadum de galggá tjiellde/tjärro dakkir gártjedime bále fáladum unnaiellijbivdos jali guollimis hiejtedime baktu jali gártjedum vidjurij ma ednagit vájkudi máhttelisvuodav unnaiellijbivdduj jali guollimij de fállat ietjá guovlov mij duodajn máhttá buorren váldeduvvat jali mákset ruopptot dajt gålojt majt bivdde la adnám bivddofállama diehti.
Láhkatjállusin beras aj diededuvvat vaj bivddofállama galggi årrot buorij iellij- ja guollehuvso lágátja. Dakkir åvdåsvásstádus tjuovvu bivddolágajn ja aj guollimlágan. Gå la gatjálvis dan
109
Tjoahkkegäsos |
SOU 2023:46 |
juogedum iellij- ja guollimåvdåsvásstádusás vijddábut oajvvaduvvá tjálosrievddadime ma tjielggiduvvi dajn båddåsasj njuolgadusájn ja vaj da sisi tjáleduvvi dan ådå njuolgadussaj.
Maŋemusát oajvvaduvvá sierra nammadus – Boatsojed- namnammadus bivdduj ja guollimij – mij sajijduvvá Stáhta ednambarggoverkaj mij galggá bärrájgåhtset vaj unnaiellijbivddo ja guollim dåjmaduvvá dan ådå njuolgadisá milta. Nammadusán galggá årrot báhkojådediddje gut hähttu årrot jali l årrum tjåhkko duobbmár ja vihtta ietjá ájrasa gudi nammaduvvi ájrrasijs dajs sierra guoskadum juohkusijs gejn la geldulasjvuohta ássjáj. Nammadus beras mierredit dajs ásadimijs sissŋelin bärrájgåhtsema tjieldij/tjäroj bivddofállamijs ja beras biedjat aktij mierredimijt ásadibmáj máksusij jali sáhkkuj.
110
Yhtheenveto
Tausta ja tehtävä
31 § poronhoitolaissa oon määräys ette saamekylät elikkä niitten jäsenet vissilä poikeuksilla ei saa luovuttaa oikeuksia jokka seuraavat
Tätä määräystä ei mene käyttää oikeuelle ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta sillä valtiolisella maala joka kuuluu Girjas saamekylän kyläaluheesheen. Korkeiman tuomioistuimen ratkasussa vuelta 2020, Girjastuomio, tuomioistuin oon tullu siiheen tuloksheen ette Girjas saamekylä heän aluheela maala valtion välittömällä tisposisuunila, viljelyrajan päälipuolela, oon valtion suhtheessa yksinoikeus ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta. Tämä yksinoikeus perustuu ikivanhaasheen perintheesheen ja jällaa vaikka poronhoitolaki ei anna saamekyläle yhthään semmosta oikeutta.
Girjastuomio sisältää tärkeitä lausuntoja muilekki jeukraaffisille aluheile. Sen takia oon tutkittu ette oon tarve selvittää jos oon useampia saamekyliä joilako vastaavalla laila suhtheessa valtihoon oon yksinoikeus ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta sillä perustalla ette saamelaiset oon kehittänheet semmosen oikeuen ikivanhaan perintheen kautta.
Tällä taustalla komitealle oon annettu tehtävä ette osamietinössä
•tutkia missä osissa valtion omistamasta maasta niin ympärivuenmaista, ko lappimaanrajan päälipuolela silloin ko poronhoito oon lualista sielä, ko saamekylilä suhtheessa valtihoon ikivanhaan perintheen kautta oon yksinoikeus luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta,
111
Yhtheenveto |
SOU 2023:46 |
•analyseerata mikä luovuttamisoikeus jahista ja kalastuksesta joka kuuluu saamekylile niissä osissa heän kyläaluheila jokka oon valtion omistetulla maala niin ympärivuenmaila ko lappi- maanrajan päälipuolela silloin ko poronhoito oon lualista sielä, jos yksinoikeutettua luovuttamista ikivanhaan perintheen kautta ei mene toeta aluheela,
•ottaa kantaa jos yksinoikeus jahin luovuttamiselle jällaa vain pienriistajahtia elikkä jos se jällaa kaikkia riistaa,
•analyseerata mitä seurauksia yksinoikeus jahin ja kalastuksen luovuttaminen antaa valtion sopimukselle käyttöoikeus- luovuttamiselle aluheila,
•tutkia saamekylitten jahti- ja kalastusyksinoikeuen luovuttamisen merkitystä Saamefontin sisäletuloile ja työle, ja
•jättää ehotuksia luovuttamismääräyksitten säätämiselle poronhoitolaissa joka pittää saattaa jällata tilapäisesti siiheen asti ette uusi vakituinen säätäntö oon paikan päälä.
Maa joka kuuluu tehtävhään
Komitean tehtävä koskee valtion omistettua maata (mietinössa kansa kuttuttu valtion maa) niin ympärivuenmaila, ko lappi- maanrajan päälipuolela ko poronhoito oon luvalista sielä. Valtion omistettu maa tarkottaa tirektiivitten mukhaan maa joka oon valtion välittömällä tisposisuunila. Praktiikassa se oon kyse maasta jotako Valtion Fastiheettilaitos, Luononsuojelulaitos elikkä Fortifikasuunilaitos huolehtivat. Poronlaituntunturilla ja viljelyrajan päälipuolela lääninhallitus hantteeraa suuren osan praktisesta hallituksesta näitten virastoitten eestä, matkhaan räknätty käyttöoikeuksitten luovuttamiset.
Maa jotako valtioliset puulaakit omistavat ja privattiomistetut maat ei kuulu tehtävhään.
Komitea oon tiolinen siittä ette kysymys omistusoikeuesta siiheen maahaan jotako nimitethään valtioliseksi oon kysheenalaista. Se ei kuitenkhaan kuulu komitean tehtävhään ette tutkia kysymystä omistusoikeuesta. Koska se oon valtion ymmärys
112
SOU 2023:46 |
Yhtheenveto |
ette se oon omistaja sille maale jostako oon kyse, tämä muotostaa lähtökohan osamietinölle.
Tutkimus oikeustilantheesta saamekylile
Komitean tehtävä oon ette tutkia oikeustilanetta valtion maila saamekylitten aluheila. Kysymys oon jos saamekylilä suhtheessa valtihoon yksin oon hallinta pienriistajahthiin ja kalastuksheen joka vastaa sitä oikeutta joka oon toettu Girjas saamekyläle ja, jos niin ei ole, mikä oikeus saamekylilä muuten saattaa olla.
Komitean työn aikana Talma saamekylä oon nostanu puhevallan valtiota vasten, yksinoikeuen vaatimuksella valtiota vasten ette luovuttaa jahtia ja kalastusta. Ette komitea ei etukätheen puutu tuomioistuimen koetuksheen riiassa, komitea oon valikoinu ette ei tehhä yhthään tutkimusta oikeustilantheesta sillä aluheela mitä riita koskee. Komitea oon kuitenki pitäny itteä vaphaana tekheen havantoja asiaolosuhtheista sille osale jotako net oon uskottu tärkeiksi Lapin ylheisitten tukimuksitten kannalta.
Komitean lopputulokset
Oikeushistuurisesta tarkastuksesta jotako komitea oon tehny tullee esile ette net histuuriset ja väestökantaset olosuhtheet Lapissa oon vaihtelheen kattottu aluetta kokohnaisuuessa. Ko se erityisesti jällaa sitä maata Lapissa joka tänä päivänä oon valtion välittömällä tisposisuunila, olosuhtheet tunnuttavat kuitenki samankaltaselta ko net jokka oon olheet vallassa Girjas aluheela relevantin aikaperiuutin aikana, niin sanottu ennen vuotta 1750. Komitean tutkimuksen mukhaan olosuhtheista niitä oon painavia syitä ette muilaki saamekylilä semmosella maala oon vastaava oikeus ko Girjas saamekylälä.
Tutkimus oon erilainen mitä koskee Jämtlantin ja Taalan lääniä. Histuuriset olosuthteet poronlaituntunturilla ja niin sanotuila kuninkaspreivimaila Taalassa eroavat niistä joitako oon saatettu toeta Girjas saamekyläle, sillä laila ette ei yhthään yksinoikeutta ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta ikivanhaan perintheen mukhaan tutkita olevan sielä.
113
Yhtheenveto |
SOU 2023:46 |
Tutkimus Jämtlantin läänile oon kuitenki liittyny epävarmuutheen. Saamekylilä saattavat olla vahvemat oikeuet vississä lääninosissa. Vaikka mithään luovuttamisoikeutta ei ole kehitetty ikivanhaan perintheen kautta saamelylilä Jämtlantin läänissä tutkithaan olevan luattomuussuojattu oikeus poron- hoithoon, jahthiin ja kalastuksheen poronlaituntunturilla. Se tarkottaa ette niilä oon vahvat omasuussuojatut oikeuet maankäythöön, vaikka niilä ei ole oikeus luovuttamisheen.
Kuninkaspreivimaila Taalassa tutkithaan sen siihaan ette se jahti- ja kalastusoikeus joka oon olemassa oon oikeus petoelläinjahthiin ja kotitarvekalastuksheen, ja oikeus Idre saamekylän jäsenille ette jahata ja kalastaa aluheila joissako jahti ja kalastus ei entisthään ole luovutettu muile.
Girjastuomio
Tuomiopäätös Girjastuomiossa jällaa erityisesti Girjas kyläaluheele. Tuomiolla oon kuitenki prejytiseeraava vaikutus, joka tarkottaa ette soveltavat virastot ja tuomioistuimet pitävät noutaa opastusta tuomiossa ko net tutkivat saman sorttisia asioita. Komitean tutkimuksella oikeustilantheesta oon sen takia lähtökohta niistä oikeussäänöistä joitako Korkein Tuomioistuin oon kehittänny ja käyttäny Girjastuomiossa. Nämät tarkottavat muun muassa seuraavaa.
•Ikivanhaa perintö etelyttää ette joku, pitemän aijan (suunile yheksänkymmentä vuotta) oon omistannu elikkä pruukanu maata ilman ette valtio elikkä joku muu oon pitäny sitä kysheenalaisenna.
•Saamelaisitten jahti ja kalastus maila joissako oon ollu poronhoitoa pittää saattaa perustaa oikeuksia ihivanhaan perintheen kautta vaikka käyttämismäärä oon suhtheelisen ekstensiivi ja oon laajala aluheela. Se etelyttää kuitenki ette jahti ja kalastus oon olheet hyvin säänölisiä.
•Tutkimus jos perintheinen käyttöoikeus oon yksinoikeus maanomistajan suhtheessa perustuu siiheen missä määrissä konkkyreeraavaa maankäyttöä oon essiintynny sinä aikana ko perinettä oon kehitetty aluheela. Merkityksestä oon kansa jos
114
SOU 2023:46 |
Yhtheenveto |
käyttäminen oon ollu kokohnaans valtava kauhean pitkänä aikana, ja oon ollu suuresta merkityksestä maankäyttäjän elatukselle.
•Jos luovuttamiset oon olheet tavalisia ja hyväksytty ympäristöltä, se viittaa siiheen ette perine oon tuottanu valtuuen ette luovuttaa käyttämisoikeuen. Jos niitä toishaalta oon muita presumtiiviä oikeusomistajia jokka kansa oon tehneet luovutuksia jossaki merkittevissä määrissä, se puhhuu vasthaan ette perine sisältää valtuuen ette luovuttaa.
•Jos yksinoikeutta oon jo kehitetty se saattaa loppua kolmela laila: ette oikeusomistaja luopuu hänen oikeuesta, ette oikeus sammutethaan lain kautta, elikkä ette oikeus sammutethaan ekspropriasuunin kautta. Niin luopuminen ko sammuttaminen häätyy olla selvä ja lopulinen.
Girjastuomio antaa ylheistä opastustaki kysymyksissä jokka koskevat toistustaakkaa ja toistusvaatimusta valtion ja saamekylän välisessä asiassa, ja kysymyksissä kunka kansanoikeuelisia prinsiippiä peruskansan oikeuksista saattavat vaikuttaa prinsiippiä oikeusinstityytile ikivanhaa perine.
Komitean selvitys
Komitean tehtävä ette tutkia jällaavaa oikeustilanetta ei pystytä tekheen, niinku Girjasasiassa, siittä lähtökohasta mitä valtio ja koskevat saamekylät väittävät, koska kiistaa ei ole otettu ylös. Sen pittää sen siihaan tehhä oletuksen tuela siittä a) mitä paartit uskottavasti tulisit väittämhään jos asia joutus tuomioistu- inkoetuksheen ja b) kunka tuomioistuin tulis värteeraahmaan sitä mitä väitethään.
Net toistusfaktat jokka uskottavasti nostettas esile valtiolta ja koskevilta saamekyliltä oikeuskiistassa koskevat päänänsä histuurisia olosuhtheita, mikä tarkottaa ette oikeushistuurista selvitysmenetelmää oon käytetty. Komitea oon selvittänny histuurista maankäyttöä käymälä läpi histuuriatietheelistä kirjalisuutta ja muuta kirjotettua materiaalia. Koko kirjotetun toistuksen lisäksi Girjasasiassa ja Verotunturiasiassa (NJA 1981 s. 1, joka jällasi kiistaa paremasta oikeuesta verotunturhiin pohjosessa
115
Yhtheenveto |
SOU 2023:46 |
Jämtlantissa), oon käytetty suunile 150 teosta. Se oon kyse väitöksistä, monokrafiista, artikkelistä, reiskukirjotuksista, ym.
Korkeiman tuomioistuimen koetus Girjasasiassa koski päänänsä aikaperiuutia
vuona 1645.
Mitä koskee Lappia niin työn painopiste oon ollu ette kartottaa konkyreeraavan maankäytön essiintymistä. Saamelaista läsnäoloa Lapissa oon käsiteltty enämpi ylheiskatshaukselisesti. Komiteala oon, samhaan laihiin ko Korkeimalla Tuomioistuimella Girjasasiassa, ollu lähtökohtana ette saamelaiset oon asuhneet Lapissa jo ennen ko kansalisvaltio sai nykyset rajat. Tämä ei estä ette muita oon saattanu olla Lapissa periuutina, esimerkiksi kauppareisuila elikkä kalastusretkilä. Saamelaista maankäyttöä saapii kuitenki pittää olevan ollu hallitteva.
Mitä jällaa Jämtlantin ja Taalan lääniä Girjastuomio antaa rajotetun opastamisen ko oon kyse histuurisista olosuhtheista sielä. Se tarkottaa ette selvitys ensi askelheessa oon tarvinu käsitellä saamelaista läsnäoloa ja maankäyttöä paremin, siiheen räknätty kunka saamelaisia verotunturia oon kattottu histuurisesti. Sen jälkhiin konkyreeraavaa maankäyttöä oon selvitetty.
Girjastuomiossa annethaan vissiä opastusta mitä häätyy pittää konkyreeraavanna maankäyttönä. Tuomioistuin viittasi sielä ette jos kruunun verotus elikkä uusrakentamisitten hyväksyminen jossaki määrin oli tuottanu konkyreeraavaa jahti- elikkä kalastusharrastusta, se saattaa estää ikivanhaan perintheen alkua.
Girjasaluheen puolesta vuotheen 1750 saakka perustethiin kaks uusrakenusta. Tuomioistuin julisti ette jos niitä ees essiinty erityisiä verottamisia uusrakentajitten elikkä rannikkopuntitten etuksi niitä oon uskottavasti ollu harvassa. Sen takia ei ole ollu aihetta oottaa ette niin uusrakentamiset elikkä muut verottamiset aiheutit mithään huomattavvaa konkyreeraavaa maankäyttöä aluheela ennen
116
SOU 2023:46 |
Yhtheenveto |
Komitea oon tulkinu termiä konkyreeraavaa maankäyttöä laajasti. Konkyransia jotako oon tutkittu oon ollu uusrakentamista, muuta asutusta ja verotettua kallaa. Jämtlantin läänissä oon kansa ollu merkityksestä ette tutkia histuurisia aavraatimaita joissako jahtia ja kalastusta oon saattanu essiintyä (aavraatimaat olit ulkomaat joitako käytethiin ja jostako maksethiin vuosittaisin kruunule).
Tutkitussa materiaalissa ei ole tehty eroa pienriistajahin elikkä muun villielukan jahin tioista. Ette semmosta erottelua koskevan jahtioikeutta oon tehty ennen elikkä pittää tehhä – sivilioikeulisesta perspektiivistä – ei ole sitäkhään tullu esile histuurisessa materiaalissa. Eroja oon kuitenki ollu, ja oon vieläki, hallintaoikeuelisesta perspektiivistä.
Mietintötekstin perustanna oon otettu esile kaks laajaa promemuuriata, jokka sisältävät tetaljeerattuja kartottamisia histuurisesta maankäytöstä paikalisella tasola. Promemuuriat,
PM 18 – Samebyars rätt grundad på urminnes hävd till jakt och fiske i Lappland och PM 41 – Samebyars rätt till jakt och fiske i Jämtlands län och Dalarna oon saatavia komitean tiariymmissä. Promemuurihoin kuuluu kansa kaks tikitaalia karttaa – yks Lapile ja yks Jämtlantille, Härjetaalile ja Taalale. Lapin kartassa oon kaikki konkyreeraavat maankäytöt vuotheen 1800 merkattu knuppineuloila. Kartassa Jämtlantille, Härjetaalile ja Taalale oon merkattu niin saamelaiset verotunturit ko konkyreeraavat maankäytöt.
117
Yhtheenveto |
SOU 2023:46 |
Fikyri 1 Esimerkkikuva kartasta Lapin yli
Merkitten tarkotus selvitethään kapitelissä 10
Kartta oon tehty Pinmaps.net:issä, työkalu joka noutaa karttatietoja Googlesta.
118
SOU 2023:46 |
Yhtheenveto |
Komitean lopputuloksitten perusta
Lähtökohtana kartottamisessa siittä konkyrensistä Lapissa jotako oon essiintynny periuutina
Konkyrensi oon ylheensä ollu huomattavasti suurempi maala
joka oon alempanna viljelyraijaa, mutta ei joka paikassa. Sieläki oon paikkoja kaukana seuvusta – esimerkiksi niissä kansalisparkissa jokka tänä päivänä oon valtion välittömällä tisposisuunila.
Sillä taustalla komitea tutkii ette voimakhaat syyt puhuvat sen eestä ette saamekylät Lapissa suhtheessa valtihoon oon kehittänheet perinevoitetun yksinoikeuen ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta tutkitulla maala.
Materiaalissa jotako komitealla oon ollu saatavanna ei ole yhthään esimerkkiä jokka viittaavat siiheen ette yhthään saamelaista yksinoikeutta olis loppunu Lapissa joko lain elikkä luopumisen kautta. Yks alue oon olemassa jossako
Mitä koskee Jämtlantin ja Taalan lääniä komitea ei saata, niinku oli kyse Lapissa, tehhä yhthään ylheisiä lausuntoja saamelaisitten läsnäolosta histuurisesti porolaituntunturilla ja kuninkaspreivimaila. Suurissa osissa porolaituntunturista poronhoitavat saamelaiset oon elähneet ikivanhoista aijoista lähtien, mutta vishiin tunturhiin net oon, mitä oon saatettu toistaa, tulheet vasta
Sitä oikeussuojaa jotako saamelaisila oon ollu verotunturilla ei mene, komitean mukhaan verrata veropuntin kansa. Se oon pareminki ollu saman sorttinen ko aavraatimaaomistajan oikeussuoja; oikeuksia saattaa sanoa olevan perustunheet kruunun ja maanomistajan välisheen suhtheesheen, ja se näyttää siltä ette
119
Yhtheenveto |
SOU 2023:46 |
kruunula varhain oon ollu ratkaseva vaikutusvalta verotunturitten tisposisuunista.
Maapruukaava väestö Jämtlantin ja Taalan läänissä oon eläny pitkin laaksoja ikivanoilta aijoilta ja oon varhain käyttäny tunturialuheita muun muassa jahthiin ja kalastuksheen aavraatimaasysteemin kautta. Aavraatimaat saatoit olla monen pelikuorman kokosia. Jahti ja kalastus saatoit olla syitä ette sisälyttää aavraatimaata. Poronhoitosaamelaisitten maankäyttö verotunturilla oon sen vuoksi ylheisesti ollu paljon suureman konkyrensin kohtheena maapruukaavalta väestöltä ko mitä tarkastetuila aluheila Lapissa oon ollu (niin sanottu aluheila jokka tänä päivänä oon valtion välittömällä tisposisuunila). Vissiä poikkeuksia oon kuitenki, esimerkiksi seuraavissa: Frostviken, Hotagen, länsi Undersåker ja länsi Storsjö, jossako konkyrensi näyttää olevan ollu pienempi.
Saamekylilä Jämtlantin ja Taalan läänissä ei tutkita olevan samhaan laihiin ko Lapissa yhthään ikivanhaan perintheen perustettua oikeutta ette luovuttaa jahtia ja kalastusta tarkastetuila aluheila. Mitä koskee Jämtlantin lääniä, poronhoitajilla saamelaisila oon kuitenki tutkittu olevan tunkeutumissuojattu oikeus poronhoithoon, jahthiin ja kalastuksheen heän verotunturilla (aijanolhoon poronlaituntunturi). Se tarkottaa ette niilä oon voimakhaat, omasuussuojatut oikeuet heän maankäythöön vaikka niilä ei ole luovuttamisoikeuksia. Oikeuet oon joka taphauksessa syntynheet sisälytyksitten myötä, suojatut niin sanotulla Verotunturipreivilä (joka määräsi poronhoitajitten saamelaisitten oikeuet vishiin verotunturhiin) ja oon kolektiviseeratut poronlaitunlakisäätänön mukhaan. Tämä tekkee ette se oon kysheenalaista jos tämän päivän säänöstö pienriistajahin ja käsineuvokalastuksen luovuttamiset näitten saamekylitten aluheila oon sopivat yhtheen niitten tunkeutumissuojaoikeuen kansa.
Kysymyksiä etnisiteetistä ja muista valtuutetuista
Komitean työn aikana oon huomautettu ette muut ko saamelaiset histuurisesti oon olheet poronhoitajia ja ette termilä ”lappi” histuurisessa lähemateriaalissa ei ole meinattu aivan saamelaisia.
120
SOU 2023:46 |
Yhtheenveto |
Oon kansa huomautettu ette muila väestöryhmilä ko saamelaisila histuurisesti oon ollu jahti ja kalastus tärkeinä elinkeinoina.
Sillä taustalla oon kysytty jos tämän päivän saamekylät saattavat olla oikeusomistajat perustettu eri intiviititten histuurisheen maankäythöön, ja kuitenki panttu kysheenalaiseksi ette net olisit yksin oikeuenomistajat. Oon huomautettu ette niitä saattaa olla muita ko saamekyliä ja saamekyläjäseniä jokka oon kehittänheet oikeuet jahthiin ja kalastuksheen niilä aluheila jokka kuuluvat selvityksheen, ja ette komitean ehotukset täälä saattavat tulla tuhoaahmaan niitten henkilöitten maholisuuet ette vaatia heän oikeuksia.
Mitä ensinä jällaa kysymystä poronhoijosta ja termistä ”lappalainen”, niin materiaalista jostako komitea oon ottanu ossaa tunnuttaa siltä ette kaikhiin usseimat numatiseeratut poronhoitajat histuurisestikki kuuluit siiheen väestöryhmään jotako met tänä päivänä kuttuma saamelaiset.
Etnisiteettikysymyksellä ei kuitenkhaan ole mithään ratkasevvaa merkitystä oikeuenmukhaiselle tutkimukselle ”Girjasoikeuesta”
−niin sanottu oikeuksille jokka vastaavat niitä joitako oon toettu Girjas saamekyläle. Yksityisilä esimerkilä ette muitaki oon luokitelttu ”lappalaisiksi” ei ole merkitystä Girjasoikeuelle sinänsä.
Girjasoikeus perustuu poronhoithoon ja siiheen maankäythöön joka kuuluu yhtheen poronhoijon kansa niilä aluheila jokka vähän kertaa oon tulheet muotostamhaan tämän päivän saamekylät. Korkeiman tuomioistuimen näkökulman mukhaan, 1886 vuen lain ja seuraavitten porolaitunlaitten kautta, oikeus oon menny yksityisiltä intiviitiltä lappikylile (saamekyläjäsenille yhtheisesti) ja jälemin saamekylile asosiasuunina (jyritisinnä henkilöinä). Sillä ei siis ole ratkasevvaa merkitystä jos niitä yksityisitten poronhoitajitten kesken, jokka oon kehittänheet yksinoikeuen pienriistajahthiin ja kalastuksheen koskevalla aluheela, oon ollu intiviitiä jokka tämän päivän etnisiteettitermilä oon kuulunheet muuhuun väestöryhmään.
Mitä jällaa muita oikeusomistajia ko poronhoitajia niitä ei mene estää ette niitä saattaa olla yksityisiä jääkaria elikkä kalastajia, niin saamelaisia saamekylitten ulkopuolela ko muita, joitten
121
Yhtheenveto |
SOU 2023:46 |
taphauksessa; niin sanottu jahthiin ja kalastuksheen kaikila tunturialuheila. Sen siihaan se oon kyse erityisistä aluheista elikkä järvistä joissako semmoset yksityiset intiviitit pitemän aijan oon saattanheet käyttää jahtimaita elikkä vesiä säänölisesti, ilman vastustamista. Se ei ole kyse aukeasta kolektiivistäkhään, niinku jääkari- elikkä kalastajaryhmistä, jokka yhessä saattavat väittää oikeuksia, mutta yksityisistä henkilöistä joitten
Riippumatta jos niitä saattaa olla yksityisiä joilako oon kehitetty oikeus sillä aluheela jotako komitea oon selvittänny, komitea tutkii ette net ehotukset joitako oon jätetty ja joitako muula laila kuvathaan ei saa merkitystä niitten henkilöitten oikeuelle. Jos hallinta ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta siirettäs lääninhallituksilta saamekylile – riippumatta jos se tehhäs päätöksitten kautta tuomioistuimessa elikkä lain kautta – niin net maholiset oikeuet joitako yksityisilä henkilöilä saattaa olla ei lopu. Semmoset henkilöt – jos se niin oon kyse saamelaisista saamekylitten ulkopuolela, tornionlaaksolaisista elikkä jostaki muusta – saattavat vieläki kääntyä tuomioistuihmeen väittämhään heän oikeuksia.
Niitä oon muitaki yksityisiä joilako oon jahti- ja kalastusoikeus valtiolisella maala perustettu esimerkiksi jakamispäätöksheen. Semmosia oikeuksia, jokka siis jällaavat suhtheessa valtihoon, ei mene lopettaa elikkä muuttaa komitean ehotuksitten kautta.
Komitea oon nyt tehny yhtheenveon oikeuelisesta tutkimuksesta tiolisenna jahin ja kalastuksen merkityksestä paikkakuntaväestölle Pohjosruottissa niin histuurisesti ko nykyaijassa. Olletikki tornionlaaksolainen minuriteetti, niinku jahti- ja kalastussaamelaiset ilman jäsenyyttä saamekylissä, korostavat jahtia ja kalastusta kulttuurikantavinna. Muulekki paikkakuntaväestölle niinku paikaliselle tyristielinkeinole jahti ja kalastus oon kauhean tärkeitä osia. Ette niitten ryhmitten tarpheishiin ja intreshiin oon otettu huomiota oon vaikuttannu komitean harkintaa.
122
SOU 2023:46 |
Yhtheenveto |
Kysymys muusta jahista ko pienriistajahista
Komitean tehtävhään kuuluu ette ottaa kantaa jos jahin yksinoikeus jällaa aivan pienriistajahtia elikkä jos se jällaa kaikkia mettäriistaa. Kysymys oon, tarkemin sanottu, jos perintheelisellä jahtioikeuella, joka kuuluu
Korkeiman tuomioistuimen koetus tarkottaa Girjastuomiossa vain kysymystä Girjas saamekylän oikeutta ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta. Ette koetus rajotethiin pienriista- jahthiin riippu siittä ette saamekylän vaatimus vain jällasi semmosta jahtia.
Komitea tutkii ette ylheinen lähtökohta pittää olla ette jahtioikeuella oon yks ja sama sisältö riippumatta jos oikeus perustuu omistusoikeutheen elikkä ikivanhaasheen perintheesheen. Se jahtioikeus joka seuraa jahtilain mukhaan ei ole jaettu fauhnaan ko sisältää kaikkia riistaa joitako mennee jahata. Vastaavalla laila jahtaaminen tunturilla ei ole ollu valikoivasti suunattu mutta sillä oon meinattu pääsyä kaikhiin riisthaan jokka oon saattanheet tuottaa elatuksheen. Sisältöä perintheelisessa oikeuessa pittää sen takia mennä päättää, samhaan laihiin ko mitä jahtilaissa jällaa, sillä lähtökohtana. Eikä ole tullu esile mithään mikä viittaa siiheen ette saamelaiset oon hyväksynheet konkyransia jahissa ko oon kyse misthään vissistä laajista.
Lähtökohta jahtioikeuen laajuuen tutkimukselle tässä yhtheyksessä pittää sen takia olla sama ko jahtioikeuelle joka perustuu maan omistusoikeutheen. Niin sanottu ette kaikki riistat kuuluvat matkhaan. Ette mennee panna julkisuusoikeuelisia rajotuksia mitä riistaa saapii jahata, elikkä ette vissiä riistaa panthaan erityisen hallintostryktyyrin alle, oon muu asia.
Komitea tutkii samala ette hirvenjahila ja sen hallintosysteemilä oon semmoset erikoispiirtheet ette hirvenjahti nykytilantheessa ei piä kuulua komitean ehotuksheen. Oikeuelisia, asialisia ja praktisia olosuhtheita hirvenjahista tarttee ensinä selvittää lissää.
123
Yhtheenveto |
SOU 2023:46 |
Seurauksia jatkuville valtiolisille sopimuksille
Maala joka oon valtion välittömällä tisposisuunila oon vississä taphauksissa monivuotiset sopimukset jahin ja kalastuksen luovuttamisesta. Semmosia sopimuksia oon saatettu tehhä lääninhallituksilta, Fortifikasuunilaitokselta elikkä Luononsuojelulaitokselta. Komitean tehtävhään kuuluu ette analyseerata mitä seurauksia saamekylitten yksinoikeus ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta antaa semmosille sopimuksille.
Jos yhelä saamekylälä oon yksinoikeus ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta se tarkottaa ette valtiolla ei ole ollu valtuutta ette tehhä semmosia luovuttamisia saamekylän aluheela. Maholisilla tehtyilä sopimuksilla jokka koskevat pienriistajahin ja kalastuksen luovuttamisia ei sen mukhaan ole oikeuelista perustaa ja sopimuksia suhtheessa saamekylhään häätyy pittää olevan ilman vaikutusta.
Seurauksia Saamefontile
Komitea pittää tutkia mitä merkityksiä maholiset yksinoikeuet saamekylissä jahin ja kalastuksen luovuttamiselle saavat Saamefontin sisäletuloile ja työle.
Jälkhiin ko Girjas saamekyläle toethiin yksinoikeus valtiota vasten ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta heän kyläaluheela Saamefonti ei ennää saa ossaa sisäletuloista niistä luovutuksista. Jos useamille saamekylile tutkithaan vastaavat oikeuet niin sama asia tullee jällaahmaan niilä aluheila. Mitä useampia saamekyliä jokka itte luovuttavat, sen enämpi net menettävät sisäletuloja.
Vaikka saamekylile lain kautta tunnustettas yksinoikeuet niin Saamefontin sisäletulot uskottavasti vähenisit merkittävästi. Saamekylitten luovuttamisoikeuella sisäletulot luovuttamisista menisit luultavasti kokohnaisuuessa luovuttamalle saamekyläle.
Saamefonti saattaa siis näissä taphauksissa saaja heän sisäletulot huomattavasti vähenetyiksi. Samala muuttumaton tarve oon jäljelä ekonoomisesta tuesta saamelaishiin organisasuuhniin ja saamelaisheen kultuurielähmään ja poronhoitolaitokshiin. Semmosessa tilantheessa vaaithaan polittisia toimenpitoja ette varmistaa rahotusta, joko Saamefontin kautta elikkä muula laila.
124
SOU 2023:46 |
Yhtheenveto |
Ehotuksia tilapäisheen säätämisheen ja skissi tulevaisele säätämiselle
Komitea pittää jättää ehotuksia luovuttamispäätöksitten määräyksille poronelinkeinolaissa joka pittää saattaa jällata tilapäisesti siiheen asti ette uusi vakituinen säätäntö oon paikan päälä.
Niinku oon tullu selvile komitea oon tutkinu ette vahvat syyt puhuvat sen eestä ette kaikila saamekylilä Lapissa oon vastaavat oikeuet pienriistajahin ja kalastuksen luovuttamisheen niinku Girjas saamekylälä. Mitä koskee saamekyliä Jämtlantin ja Taalan läänissä tutkimus oon muu, vaikka niiläki tutkithaan olevan vahvat oikeuet.
Komiteala oon kuitenki vissi varovaisuus mitä jällaa maholisuutta ette antaa sen oikeuelisen analyysin saaja täyen vaikutuksen tilapäisessä lakisäätänössä. Varovaisuus oon stryktyrellisti eholinen. Oikeuelinen ala oon kompleksi ja kattaa yli laajan aluheen jossako erilaiset huomihoonottamiset tulevat esile. Asialisestikki oon suuri kompleksiteetti. Analyysin praktisen vaikutuksen seuraukset saattavat tulla olheen merkittäviä ja koskevat suuria osia Ruottin aluheesta.
Paitti ette huomioittea saamelaisia oikeuksia komitea tarttee ottaa huomihoon muunki paikalisväestön, matkhaan räknätty kansalisen minuriteetin tornionlaaksolaisitten, ja muitten asukhaitten kulttuuria, perintheitä, intressiä ja tarpheita ette saattaa jahata ja kalastaa ja muuhuun elinkeinotoiminthaan niinku mettäpruukhiin ja tyrishmiin.
Komitea oon sen takia tutkinu ette tilapäinen säätäntö ei piä sisältää äärimäisia muutoksia nykysestä systeemistä jahin ja kalastuksen luovuttamisesta maala valtion välittömällä tisposisuunila. Valtio pittää siis, oottaessa vakituista säätäntöä luovuttamismääräyksistä poronhoitolaissa, jatkossaki luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta maala valtion välittömällä tisposisuunila niin kauon ko tuomiossa, joka oon astunu voihmaan, ei ole toettu ette kelhään muula oon parempi oikeus.
Oon kuitenki olemassa vissiä pienempiä muutoksia jällaavassa säänöstössä joitako pittää tehhä jo nyt. Sitäpaitti komitea oon huomanu ette jo nyt, erityisessä liitheessä, pittää jättää selostuksen mitä komitea nykyhnään tykkää kunka pienriistajahin ja
125
Yhtheenveto |
SOU 2023:46 |
kalastuksen luovuttisia pittää hantteerata jatkossa, jos uusia asialisia elikkä oikeuelisia etelytyksiä ei tule esile. Tämän ette prinsiippiä täyeliselle lopuliselle säätänölle saatethaan keskustella ja laajasti sitoa.
Ehotuksia tilapäisheen säätänthöön
Joissaki osissa komitea ehottaa muutoksia jo tilapäisessä säätänössä. Net ehotethaan astuvan voihmaan 1 heinäkuuta 2024.
Selvenys luovuttamiskielosta
Komitea ehottaa lissäyksen poronhoitolain luovuttamiskielthoon, niin ette se selvenethään ette kielto ei jällaa saamekyläle jollako tuomion kautta, joka oon astunu voihmaan (niinku Girjas saamekylä), oon parempi oikeus luovuttamiselle ko valtiolla.
Pienempiä muutoksia valtion hantteeraamisessa
Komitea oon työn aikana ymmärtänny ette monelta kantilta oon olemassa tyytymättömyys valtion nykysen hantteerauksen kansa ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta tunturilla. Se oon olletikki kyse pitkistä käsittelyaijoista ja selvityksitten laajuuksista perruuttamisasioissa, ja ette lääninhallituksilla oon eri näkökannat vississä kysymyksissä. Määräykset jokka säätävät valtion luovuttamisia ymmärethään olevan epäselviä ja tarkempaa opastusta esityössä puuttuu monessa suhtheessa.
Komitea oon tällä taustalla tutkinu ette vissiä pienempiä muutoksia pittää tehhä ette lua etelytyksiä suuremalle yhtenhäisyyele ja efektiviteetile valtion hantteerauksessa.
Tänäpäivänä net perustavat etelytykset lääninhallituksitten pienriistajahin ja käsivälinekalastuksen luovuttamisille oon peruslailisesti jaettu poronhoitolain ja poronhoitosäätöksen välissä. Komitea ehottaa ette säänöt koothaan poronhoitolakhiin. Sillä laila saatethaan kansa esitöitten kautta antaa vissiä opastusta ko net otethaan käythöön.
126
SOU 2023:46 |
Yhtheenveto |
Mitä jällaa etelytyksiä luovuttamiselle ehotethaan ette poronhoitolain uuessa määräyksessä tietotethaan ette luovuttamisia semmosesta pienriistajahista ja käsivälinekalastuksesta jotako ei tehhä viralisesti pittää tehhä jos se saattaa tapahtua vain pienelä haitala poronhoijole. Määräys korvaa tässä osassa formyleerinkiä haitta merkityksestä poronhoijole 3 § ensimäisessä kappalheessa 1 poronhoitosäätöksessä. Tutkithaan ette uusi formyleerinki paremin soppii lausunthoon entisissä lakimotivissä, jonka mukhaan saamelaiset pitävät olla ”velvoliset” kestämhään ”pienempiä haittoja” jotako luovuttaminen saattaa merkitä.
Selvemän säätämisen ja opastamisen lisäksi motivitekstissä
komitea tutkii ette oon tarve opastavasta praksiksesta. Komitean mukhaan semmosta opastamista saathaan parriiten ko valtion jahin ja kalastuksen luovuttamiset ylitutkithaan tuomioistuimessa, sen siihaans ko tänäpäivänä hallitukselta. Ylitutkimista pittää tehhä ylheisessä hallintotuomioistuimessa.
Luovuttamisia paikalisitten föreninkitten johossa
Selvityksen aikana oon tullu esile ette niitä oon alotheita enämpi paikaliselle hallinolle ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta. Kysymys mitä oon nostettu oon jos paikaliset föreninkit vississä taphauksissa saattasit hantteerata luovuttamisia, sillä ehola ette oon eustajia föreninkitten johtokunnissa koskevista intresentistä ja ette yhtheistyö perustuu vapaehtosuuesta. Monelta kantilta – niin saamekylistä ko paikalisilta jääkariltä ja kalastajilta – oon tuottu esile käsitys ette se olis hyvä jos olis tillaa suuremalle paikaliselle vaikutusvallale luovuttamiskysymyksissä, ja ette se ylheisesti oon hyvä jos net ryhmät joitako tämä koskee itte saavat olla matkassa päätöksenottamisessa ja ottaa vastuutta päätöksistä.
Komitea oon sitä mieltä ette lakisäätäminen ei piä panna estheitä semmoshiin alotheishiin jos se näyttää siltä ette niitä oon yks elikkä usseita aluheita jossako paikalinen hallinto saattaa toimia.
Ehotethaan sen takia muutos joka selventää ette lakisäätäminen antaa fakultatiivin tilan lääninhallitukselle ette vississä taphauksissa antaa tehtäväksi paikaliselle föreninkille ette luovuttaa pienriistajahtia elikkä kalastusta aluheela joka oon maala valtion välittömällä tisposisuunila viljelyrajan päälipuolela ja
127
Yhtheenveto |
SOU 2023:46 |
poronlaituntunturilla. Tehtävä pittää muun muassa etelyttää ette föreninki nouattaa vissiä vaatimuksia koskevan eustamista johtokunnassa ja ette lääninhallitus tutkii ette föreninki soppii tehtävhään, taustalla muun muassa föreninkin perussänöt, työplaani ja suuniteltut luovuttamisehot. Föreninki joka ottaa yli luovuttamisia pittää, niinku lääninhallitus, ottaa maksoja luovuttamisista, jos niitä ei ole erityisiä syitä makson vaphauttamiselle.
Jaettu riista- ja kalastushoitovastuu
Niissä taphauksissa joissako saamekylälä oon näyttäny olevan parempi oikeus ko valtiolla ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta, se tarkottaa ette vastuu riista- ja kalastushoijosta oon jaettu valtion ja saamekylän välissä.
Valtiolla oon kokohnaisvaltanen vastuu Ruottin kansanvälisistä velvolisuuksista miljööaluheela, valtiopäivitten miljööpäämääristä ja piulookisen moninaisuuen säilyttämisestä. Valtiolla oon kansa primäri maanomistajavastuu. Jahti- ja kalastusoikeusomistajilla heän puolesta oon primäri vastuu ette se jahti ja se kalastus mitä net harrastavat elikkä luovuttavat oon sovitettu ylhesikattavhiin päämäähriin ja ette esimerkiksi jahtipaino elikkä jahti- ja kalastusmetutit ei tule ristiriithaan kestävyysvaatimuksitten kansa.
Komitea ehottaa vissiä määräyksiä ette hantteerata tätä jaettua vastuutta. Ehotethaan neuvottelumääräys, ette tehhä maholiseksi neuvottelua riista- ja kalastushoitokysymyksissä koskevan saamekylän ja valtiolisen maan hallittevan viraston välissä. Sen lisäksi ehotethaan valtiolle vissiä oikeuelisia välihneitä, joitako tutkithaan tärkeinä ette valtio jatkossa saattaa ottaa ylheiskattavan vastuuen riista- ja kalastushoijosta herkässä tunturimiljöössä. Se oon kyse siittä ette valtio pittää saattaa päättää rajotuksista jahissa elikkä kalastuksessa yhelä aluheela jos se oon motiveerattu riista- elikkä kalastushoitosyystä ja ette ylheisölle annethaan tillaa ette ilmottaa ylheisiä ohjeita ette varmistaa riista- ja kalastushoitoa. Se oon lisäksi kyse siittä ette valtio jatkossa saattaa harrastaa vissiä suojajahtia riistahoitavassa tarkotuksessa.
128
SOU 2023:46 |
Yhtheenveto |
Skissi tulevasta säätänöstä (liite 3)
Niinku oon tullu esile komitea oon toenu syitä ette jättää selostuksen komitean nykysestä näkökannasta kunka pienriistajahin ja kalastuksen luovuttamisia pittää hantteerata jatkossa, jos uusia asialisia elikkä oikeuelisia etelytyksiä ei tule esile.
Komitea pittää tarpheelisenna ette lopulisessa säätänössä saavuttaa palansin jossako saamekylitten voimakhaat oikeuet kunnioitethaan, samala ko kohtuulista huomiota otethaan niishiin perusteelishiin intreshiin joitako muila oon; tässä taphauksessa intressi ette saattaa harrastaa jahtia ja kalastusta valtiolisesti tispuneeratulla maala tunturialuheela.
Perustheelinen kysymys mitä jällaa tulevaa säätäntöä oon jos
yhtenhäistä säätämistä pittää pyrkiä vaikka komitean tutkimus oon ette oon olemassa eri oikeusolosutheita Lapissa verrattuna Jämtlantin ja Taalan läähniin, elikkä jos eri säänöt pitävät jällata riippuen niitten oikeuksitten voimasta joitako oon tutkittu olevan paikalisesti elikkä rekiunaalisti.
Komitea toteaa ette suunta pittää olla ette saavuttaa yhtenhäisen säätämisen. Tämä antaa, komitean mukhaan, paremat etelytykset toimivalle riista- ja kalastushoitohallinolle ja ennustuvuutta yksityisile jääkarille ja kalastajille, samala ko oikeuelisfrakmen- teerinkiä saamekylitten välissä vältethään.
Komitea oon puntaroinu usseita eri muotoja joihiin yhtenhäinen lakisäätäntö saattas perustua.
Ehoton ylimeno saamekylile
Komitea oon puntaroinu etelytyksiä hallinan luovuttamisitten ehottomalle ylimenole valtiolisesta privathiin johthoon valtion maala lappimaanrajan päälipuolela ja poronlaituntunturilla.
Koskeville saamekylile annettas silloin ohjeen mukhaan laissa hallinan pienriistajahin ja kalastuksen luovuttamisista, ilman likempää säätämistä kunka luovuttamisia pittää hantteerata.
Saatethaan toeta ette semmonen järjestys tulis vastaahmaan niitä tarpheita mitä saamekylät oon kuvahneet ette saattaa ohjata jahtia ja kalastusta semmosella laila joka tarkottaa vähenettyjä häiriöitä poronhoijole.
129
Yhtheenveto |
SOU 2023:46 |
Tehtävästä seuraa ette huomiotaki pittää ottaa muihiin jokka oon kauhean innostunheet jahista ja kalastuksesta, esimerkiksi saamelaishiin ilman jäsenyyttä saamekylässä, kansalisheen minuriteethiin tornionlaaksolaishiin, muuhuun paikalisväesthöön ja paikalisheen tyristielinkeihnoon. Vaikka oon olemassa ekonoomisia ja sosiaalia insitamenttiä saamekylile ette ottaa semmosta huomiota, komitea pittää sen hankalanna ette raamin sisälä luovuttamishantteeramisen ehottomalle ylimenole varmistaa niitä intressiä joitako komitea pittää ottaa huomihoon tirektiivitten mukhaan.
Luovuttamisia valtiolisessa johossa
Komitea oon lisäksi puntaroinu vaihtoehtoa ette valtio jatkossa luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta valtion maala. Semmonen järjestys etelyttää kuitenki erityisiä puntaroittemisia suhtheessa Girjas saamekylhään ja muihiin saamekylhiin joilako saattavat olla vastaavat oikeuet.
Oikeus Girjas saamekylälä ette luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta oon sivilioikeuelisesti perustettu. Se ei ole siis kyse valtiolisesta etuoikeuesta jotako mennee ottaa takashiin. Ennen ko valtio saattaa vaatia sitä oikeutta vaaithaan eksproprieeraavan sorttista toimenpitoa. Semmosta toimenpitoa mennee tehhä vain vississä erityisesti sääneltyissä olosuhtheissa. Toimenpito häätyy muun muassa pyrkiä ette tyytyttää huolelisia ylheisiä intressiä. Se häätyy kansa olla suhtheelista.
Komitea tutkii ette se tietenki saattaa olla tärkeä ylheinen intressi ette muilekki ko saamekylitten jäsenille annethaan saatavuus pienriistajahthiin ja kalastuksheen maila. Se oon kuitenki kysheenalaista jos tämmönen eksproprieeraava toimenpito oon tarpheelista ette saavuttaa tarkotusta, joka oon vaatimus suhtheelisuuen kannalta. Ette toimenpito olis välttämätön sitä ei tartte tyytyttää vähemillä toimenpioila. Hallintarajotus, joka tarkottaa huomihoonottavia vaatimuksia, oon semmonen pienemän puuttumisen vaihtoehto.
Vielä yks etelytys eksproprieeravalle toimenpiole oon ette maholinen ekonoominen vahinko rajotuksesta korvathaan täyelisesti. Se tarkottaa joko ette tarttethaan päättää markkina-
130
SOU 2023:46 |
Yhtheenveto |
arvon luovuttamisoikeuelle, ja ette sen vahingon jonka toimenpito aiheuttas poronhoijole häätyy räknätä ulos. Korvauksesta pitäs päättää joka yksityisessä taphauksessa, niin sanottu suhtheessa joka yksityisheen saamekylhään joka tulis kuulumhaan käythöönott- amisheen. Komitea ennustaa ette korvauskysymykset tulisit kiistanalaiseksi ja ette kostanukset valtiolle käythöönottamisessa tulisit merkittäväksi – niin mitä koskee korvauksia ko riioitten kostanuksia.
Ruottin kansanvälisiä velvolisuuksiaki tarttis ottaa huomihoon jos valtio ottas yli yhen saamekylän toetun luovutusoikeuen. Kansanoikeus pannee erittäin laajia vaatimuksia konsyltasuuhniin niitten saamekylitten kansa joitako käythöönottaminen koskis, jossako saamekylitten hyväksyminen käythöönottamisesta pittää pyrkiä ja saamekylilä pittää olla reelli maholisuus vaikuttaa tulosta joka yksityisessä taphauksessa; niin sanottu joka asihaankoskevalle saamekyläle. Kansanoikeueliselta kannalta vaaithaan kansa ette toimenpitoa mennee pittää suhtheelisenna, mikä erityisesti koskee suojaa peruskansanoikeuksista, mikä saattaa vaikuttaa suhtheelisuuen tutkimusta jotako pittää tehhä hallitusmuoto lähtökohtana.
Komitea tutkii kokohnaisuuessa ette tämän sorttiset eksproprieeratut valtioliset toimenpiot – praktisitten ongelmitten ja korkeitten kostanuksitten kansa joitako tullee – tulisit kohtaahmaan semmosia peruslailisia ja kansanoikeuelisia estheitä ette semmosia toimenpitoja ei ennää piä harkita jatkossa.
Hallinta saamekylilä huolelisen harjottelun vaatimuksella
Saamekyliltä oon useasti, komitean työn aikana, sanottu ette saamekylilä ei ole mithään innostusta sulkea ihmisiä jahista elikkä kalastuksesta niin kauon ko net ei vaikuta poronhoithoon nekatiivisti. Jääkari- ja kalastajakantilta oon sanottu ette net ei halvaa häiritä poronhoitoa. Se tuntuu siis siltä ette oon olemassa ymmärys keskenhäisen huomihoonottamisen tarpheesta. Yks keino ette saavuttaa semmosen tasapainon saattaa olla ette lähtökohtana tästä muotostaa suuntaviivoja kunka saamekylät saavat harrastaa heän hallintaa.
131
Yhtheenveto |
SOU 2023:46 |
Semmonen järjestys tulis merkittemhään ette laissa seisoo ette saamekylät valtion maala heän aluheila lappimaanrajan päälipuolela ja poronlaituntunturilla saavat luovuttaa pienriistajahtia ja kalastusta, ja ette valtio ei saa tehhä vastaavia luovutuksia. Samala ylheisölle annethaan saatavuus pienriistajahthiin ja kalastuksheen huomihoonottamisen raamin sisälä. Semmosen säänön merkitys saattas olla ette koskevat saamekylät ei ilman asialisia syitä saa sulkea ylheisöä jahista ja kalastamisesta kieltämällä luovuttamisia.
Järjestys pittää, niinku oon sanottu, jällata samhaan laihiin kaikile saamekylile joilako oon aluheita asihaankuuluvalla valtiolisella maala. Sen mukhaan sillä ei pitäs olla merkitystä säätänön nouvattamiselle jos yhelä saamekylälä oon tutkittu olevan ikivanhaasheen perintheesheen perustuva luovuttamisoikeus elikkä ei.
Komitean mukhaan selostettu muoto saattaa tyytyttää lekitiimiä intressiä joitako oon niin saamekylissä ko muissa ryhmissä, samala ko sääntely oon yhtheensopiva sen oikeustilantheen kansa joka seuraa Girjastuomiosta.
Komitea tutkii kansa ette suunta oon yhtheensopiva niin peruslakivaatimuksitten ko Ruottin kansanvälisitten velvolisuuksitten kansa. Rajotusta saamekylitten oikeuessa ette luovuttaa huomihoonottamisen vaatimuksitten kautta pittää saattaa vaatia omasuussuojan raamin sisälä ilman ette sitä piethään suhtheettomanna. Siinä tutkimuksessa oon etelytetty ette saamekyläle annettas tillaa ette kieltää luovuttamisia elikkä ette sovittaa luovuttamisia poronhoijon tarpheitten mukhaan, siiheen sisäletty saamekyläjäsenitten oma jahti ja oma kalastus. Tutkinto perustuu kansa siiheen ette saamekylä saapii sisäletulot luovuttamisista, ja se antaa ekonoomisen voiton riistasta ja kalasta luontoresyrsinä samhaan laihiin ko mitä muut yksityiset jahti- ja kalastusoikeutetut saattavat saaja.
Lopulisesti komitea tutkii ette sitä ei saata pittää syrjintävännä ette panna semmosia huomihoonottamisvaatimuksia saamekylile, koska net johtuvat kysheissäolevasta maasta. Se oon kyse kauhean suurista areaalista yhtenhäisestä valtiolisesta tunturimaisemasta.
Ilman mithään huomihoonottamisvaatimuksia jokku harvat privatit oikeussypjektit praktiikassa saisit monopoolisorttisen asenon suhtheessa siiheen joka halvaa jahata elikkä kalastaa hänen likialuheela. Siinä taphauksessa puuttuu vertaavia privattia
132
SOU 2023:46 |
Yhtheenveto |
maanomistajia jokka hallittevat samansorttisia
Enämpi skissatusta määräyksestä
Mitä jällaa suuniteltun määräyksen yksityskohtasen muotostamista skissi tarkottaa päänänsä seuraavaa.
Huomihoonottamisvaatimus tarkottaa ette yks saamekylä saapii sulkea jonku pienriistajahista elikkä käsineuvokalastuksesta jotako ei harrasteta ammattimaisesti kieltämällä luovuttamista vain jos oon asialisia syitä siiheen.
Asialiset syyt saattavat päänänsä kuulua porhoon (ekosysteemissä) ja
Asialisitten syitten vaatimuksessa oon vastuu ette vähentää rajottamisia pienriistajahissa ja kalastuksessa niin pitkäle ko maholista, niin aijassa ko oon kyse jahti- ja kalastusaluheista. Lykättyä jahtialkua saamekylän koko aluheele ei lähtökohtana mene pittää asialisenna perustanna.
Vissile erikoisile ryhmile vaaithaan erityisiä syitä ette kieltää luovuttamista. Siinä oon kyse tilantheista joissako jääkari elikkä kalastaja joko tekkee riekkoinventeerinkiä lääninhallituksen tehtävännä elikkä oon jahanu ja kalastannu vähhiinthääns viien vuen aikana virkakalastajanna, tunturilääkenheettiomistajanna, kalastajasaamelaisena elikkä Luononsuojelulaitoksen luovuttamisen tuen kautta.
Saamekylä päättää ehot luovuttamiselle jos laki ei sano muuta. Termissä asialisuus oon ette samat ehot pittää vaatia riippumatta kuka se jahtaa elikkä kalastaa. Jos oon syitä jokka mutiveeraavat
133
Yhtheenveto |
SOU 2023:46 |
sitä, niin poikkeuksia pittää saattaa tehhä. Se saattaa esimerkiksi olla erikoisista ehoista joitten tarkotus oon ette perintheelisiä jahtimetutia, niinku riekon ansanpyyntiä, rajotethaan paikalisasukhaile joilako oon erityinen koulutus jahtimuotossa. Se saattaa kansa olla kyse vissin määrän tifferensieeratusta hinnanpanosta. Yks saamekylä pittää esimerkiksi saattaa, ette hyöyttää paikalista rekreasuunia ja paikalista yhessäelämistä, päättää mataliimpis hintoja paikkakunnan henkilöile. Lääninhallitukset käyttävät semmosta tifferensieerattua hinnanpanoa tänäpäivänä.
Ehotukset tarkottavat ette saamekylä, vissile aluheele missä jahtia ja kalastusta oon jo luovutettu, saattaa päättää tiukemista ehoista jos tarve vaatii, esimerkiksi jos osat porolaumasta suunittelemattomasti oon siirtynheet semmosella laila joka vaikuttaa pienriistajahtia elikkä kalastusta. Jos semmoset tiukemat ehot ei ole kylliksi niin luovuttamisen laajuutta rajotethaan perruuttamisella.
Jos toisin ei ole sovittu niin saamekylä pittää, pienriistajahin elikkä kalastuksen luovuttamisen rajotuksella perruuttamisen kautta, elikkä tiukemilla ehoila jokka huomattavasti vaikuttavat etelytyksiä jahile elikkä kalastukselle, tarjota muun aluheen jotako kohtuulisesti saatethaan hyväksyä elikkä korvata niitä ulosmenoja joitako vastapuolela oon luovuttamisen johosta.
Lakisäätänössä pittää kansa tietottaa ette luovuttamiset pitävät sopia yhtheen hyvän riista- ja kalastushoijon kansa. Semmonen vastuu seuraa jahtilain ja epäsuohraan kalastuslain mukhaan. Mitä koskee jaettua riista- ja kalastushoitovastuutta ylheensä ehotethaan ette net peruslakimuutokset joitako oon kuvattu tilapäisessä säätänössä sisälytethään uuessa säätänössä.
Skississä ehotethaan lopulisesti ette erityinen lautakunta – Poronmaalautakunta jahile ja kalastukselle – perustethaan Valtion maapruukihallinon alla ette pittää valvontaa ette pienriistajahin ja kalastusksen luovuttamista tehhään uuen säätänön mukhaan. Lautakunnassa oon puhheenjohtaja joka pittää olla elikkä oon ollu vakituinen tuomari ja viis muuta jäsentä jokka eri koskevat intressit valikoittevat. Lautakunnale annethaan valtuus päättää niistä määräämisistä mitä tarttee saamekylitten luovuttamisen valvonan raamin sisälä ja se saapii yhistää päätöksiä sakkomääräämisistä.
134
1 Författningsförslag
1.1Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)
Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437)1 dels att 31, 33, 34 och 99 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas tre nya paragrafer, 32
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
31 §
Sameby eller medlem i sameby får ej upplåta rättighet som ingår i renskötselrätten.
Sameby får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift till sitt husbe- hov jaga eller fiska på byns om- råde enligt 25 §.
1Lagen omtryckt 1993:36.
Författningsförslag |
SOU 2023:46 |
staten, om det inte finns något hin- der enligt 31 § andra stycket eller 32 § andra stycket, upplåta rätt till sådan småviltsjakt och sådant hand- redskapsfiske som inte bedrivs yrkesmässigt när det kan ske
1.med endast ringa olägenhet för renskötseln, och
2.utan menlig inverkan på mil- jön, turismen eller annat intresse av vikt.
Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer, får meddela närmare föreskrifter om upplåtelser av sådan småviltsjakt och sådant handredskapsfiske som avses i första stycket.
32 b §
På mark under statens omedel- bara disposition där en sameby en- ligt en dom som fått laga kraft har bättre rätt än staten till upplåtelse av rätt till jakt eller fiske får den myndighet som regeringen bestäm- mer besluta om inskränkningar i jakten eller fisket om det är moti- verat av vilt- eller fiskevårdsskäl.
Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om åtgärder som i övrigt syftar till att tillgodose vilt- eller fiskevård på mark under statens omedelbara disposition ovanför lappmarksgränsen och på renbetesfjällen.
136
SOU 2023:46 |
Författningsförslag |
32 c §
Samråd om vilt- eller fiskevår- den på mark under statens omedel- bara disposition där en sameby enligt en dom som fått laga kraft har bättre rätt än staten till upp- låtelse av rätt till jakt eller fiske ska hållas mellan samebyn och den myndighet som disponerar mar- ken, om någon av dem begär det.
33 §
Fråga om upplåtelse enligt 32 § prövas av regeringen eller myn- dighet som regeringen bestäm- mer.
34 §
Upplåtelse enligt 32 §, som ej |
Statens upplåtelse enligt 32 §, |
avser tillgodogörande av natur- |
som inte avser tillgodogörande |
tillgångar eller skogsavverkning, |
av naturtillgångar eller skogsav- |
skall ske mot avgift, om ej sär- |
verkning, ska ske mot avgift, om |
skilda skäl föreligger för avgifts- |
inte särskilda skäl föreligger för |
frihet. Avgiften fördelas mellan |
avgiftsfrihet. Avgiften fördelas |
Samefonden och sameby som |
mellan Samefonden och den same- |
137
Författningsförslag |
SOU 2023:46 |
beröres av upplåtelsen enligt be- stämmelser som meddelas av re- geringen.
Avser upplåtelsen tillgodo- görande av naturtillgångar, skall staten utge ersättning för den skada eller olägenhet för ren- skötseln som upplåtelsen medför.
Ifråga om fördelning av ersätt- ning som ej utgår till bestämd person äger 28 § andra stycket motsvarande tillämpning.
by som berörs av upplåtelsen en- ligt bestämmelser som meddelas av regeringen.
Avser upplåtelsen tillgodo- görande av naturtillgångar, ska staten utge ersättning för den skada eller olägenhet för ren- skötseln som upplåtelsen medför. I fråga om fördelning av ersätt- ning som inte utgår till bestämd person äger 28 § andra stycket motsvarande tillämpning.
Också när en lokal förening upplåter småviltsjakt eller fiske enligt 32 § ska upplåtelsen ske mot avgift, om inte särskilda skäl före- ligger för avgiftsfrihet. Avgiften för- delas mellan föreningen och den sameby som berörs av upplåtelsen enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.
99 §2
Länsstyrelsens beslut enligt |
Länsstyrelsens beslut enligt |
denna lag eller enligt föreskrifter |
denna lag eller enligt föreskrifter |
meddelade med stöd av lagen får, |
meddelade med stöd av lagen får, |
om beslutet rör annat än sådan |
om inte annat följer av tredje eller |
upplåtelse som avses i 32 §, över- |
fjärde stycket, överklagas hos all- |
klagas hos allmän förvaltnings- |
män förvaltningsdomstol. Beslut |
domstol. |
som avser upplåtelse av rätt till |
|
jakt eller fiske får dock överklagas |
|
endast av en sameby. |
2Senast ändrad genom SFS 2006:802.
138
SOU 2023:46Författningsförslag
Sametingets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter med- delade med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltnings- domstol. Beslut att bevilja registrering av renmärken får dock inte
överklagas. |
|
Beslut om upplåtelse som av- |
Beslut om upplåtelse som av- |
ses i 32 § får överklagas hos re- |
ses i 32 § och som inte rör jakt |
geringen. Beslut som avser upp- |
eller fiske får överklagas hos re- |
låtelse av rätt till jakt eller fiske får |
geringen. |
dock överklagas endast av sameby. |
|
Beslut enligt 33 § andra stycket får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2024.
139
Författningsförslag |
SOU 2023:46 |
1.2Förslag till förordning om ändring i jaktförordningen (1987:905)
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktförordningen (1987:905) att 26 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
26 §1 |
|
För att förebygga skador av |
För att förebygga skador av |
vilt får jakträttshavare bedriva jakt |
vilt får jakträttshavare bedriva jakt |
under de tider och övriga villkor |
under de tider och övriga villkor |
som anges i bilaga 4 till denna |
som anges i bilaga 4 till denna |
förordning. Vidare får sådan jakt |
förordning. Detsamma gäller för |
bedrivas av personer som avses i |
länsstyrelsen på mark som står |
23 § första stycket jaktlagen |
under statens omedelbara disposi- |
(1987:259) under de tider som |
tion och där en sameby enligt en |
anges i punkterna 2 och 3 samt, |
dom som fått laga kraft har bättre |
när det gäller vildkanin, punkten |
rätt till upplåtelse av rätt till jakt. |
1 i bilaga 4. |
Vidare får jakt för att förebygga |
|
skador av vilt bedrivas av per- |
soner som avses i 23 § första stycket jaktlagen (1987:259) un- der de tider som anges i punkt- erna 2 och 3 samt, när det gäller vildkanin, punkten 1 i bilaga 4.
Vid jakt som avses i första stycket får ingrepp även göras i fåglars bon och fåglars ägg förstöras.
Den som jagar med stöd av första eller andra stycket är skyldig att till länsstyrelsen lämna de uppgifter om jakten som Naturvårds- verket föreskriver. Länsstyrelsen är skyldig att årligen lämna dessa uppgifter till Naturvårdsverket.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2024.
1Senaste lydelse 2021:334.
140
SOU 2023:46 |
Författningsförslag |
1.3Förslag till förordning om ändring i rennäringsförordningen (1993:384)
Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringsförordningen (1993:284)2 dels att 3, 6 och 8 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas tre nya paragrafer, 3
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
3§3
Rätt till sådan småviltsjakt och
sådant handredskapsfiske som inte bedrivs yrkesmässigt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på ren- betesfjällen ska upplåtas om
1.någon olägenhet av betydelse inte uppkommer för rennäringen,
2.det inte finns något hinder enligt bestämmelserna i 32 § andra stycket rennäringslagen (1971:437), och
3.jakten eller fisket inte inver- kar menligt på miljön, turismen eller andra intressen.
Rätt till småviltsjakt enligt |
Rätt till småviltsjakt enligt |
första stycket ska upplåtas till den |
32 a § rennäringslagen (1971:437) |
som är fast bosatt i Sverige. Rätten |
ska upplåtas till den som är fast |
ska även upplåtas till den som |
bosatt i Sverige. Rätten ska även |
inte är fast bosatt i Sverige, men |
upplåtas till den som inte är fast |
som omfattas av Sveriges inter- |
bosatt i Sverige, men som om- |
nationella åtaganden om etabler- |
fattas av Sveriges internationella |
ingsfrihet, den fria rörligheten |
åtaganden om etableringsfrihet, |
för kapital, arbetskraftens fria |
den fria rörligheten för kapital, |
rörlighet och utbyte av tjänster, |
arbetskraftens fria rörlighet och |
och som har uppnått en närmare |
utbyte av tjänster, och som har |
anknytning till Sverige. Med när- |
uppnått en närmare anknytning |
2Senast ändrad genom SFS 2016:972.
3Senast ändras genom SFS 2016:901.
141
Författningsförslag |
SOU 2023:46 |
mare anknytning till Sverige av- |
till Sverige. Med närmare an- |
|
ses att personen i fråga äger en |
knytning till Sverige avses att |
|
fastighet i Sverige, driver närings- |
personen i fråga äger en fastighet |
|
verksamhet i Sverige, har anställ- |
i Sverige, driver näringsverksam- |
|
ning i Sverige eller liknande. |
het i Sverige, har anställning i |
|
|
Sverige eller liknande. |
|
Rätt till småviltsjakt enligt |
Rätt till småviltsjakt enligt |
|
första stycket får även upplåtas till |
32 a § |
rennäringslagen får även |
någon annan än den som avses i |
upplåtas till någon annan än den |
|
andra stycket. |
som avses i andra stycket. |
|
När rätt till annan jakt eller |
|
|
annat fiske upplåts ska personer |
|
|
för vilka jakten eller fisket är av |
|
|
väsentlig betydelse för den egna |
|
|
försörjningen ges företräde. |
|
|
|
3 a § |
|
|
En lokal förening enligt 33 § |
|
|
andra |
stycket rennäringslagen |
(1971:437) ska vara en ideell för- ening. I föreningens styrelse ska ingå minst
1. en ledamot för var och en av de samebyar vilkas områden be- rörs,
2. en ledamot som representerar det lokala fiske- och fiskevårds- intresset,
3. en ledamot som representerar det lokala jakt- och viltvårds- intresset, och
4. en ledamot som represente- rar lokalt näringsliv och turism.
Ledamöterna i första stycket 2 och 3 ska utses efter förslag av den eller de berörda intresseorganisa- tionerna i området. Ledamoten i 4 ska utses efter förslag av den kom- mun som berörs.
SOU 2023:46 |
Författningsförslag |
Om ett uppdrag enligt 33 § andra stycket rennäringslagen (1971:437) endast omfattar små- viltsjakt gäller inte första stycket 2 i denna paragraf. På motsvarande sätt gäller inte första stycket 3 om ett sådant uppdrag är begränsat till fiske.
3 b §
När rätt till annan jakt än småviltsjakt eller annat fiske än handredskapsfiske upplåts av staten ska personer för vilka jakten eller fisket är av väsentlig betydelse för den egna försörjningen ges före- träde.
3 c §
Frågor om inskränkningar i jakten eller fisket enligt 32 b § första stycket rennäringslagen (1971:437) prövas av länsstyrelsen.
6 §
Avgift enligt 34 § första stycket rennäringslagen (1971:437) till- faller till hälften Samefonden och till hälften samebyn.
Om en upplåtelse berör flera samebyar beslutar länsstyrelsen hur stor del av avgiften som skall tillfalla varje sameby.
Avgift enligt 34 § tredje stycket rennäringslagen (1971:437) till- faller den lokala förening som upplåter till den del som behövs för att föreningen ska få ersättning för kostnader för viltvård, fiske- vård, jaktbevakning, fiskebevak- ning, styrelse- och mötesarvoden och administration. Resterande del av avgifterna tillfaller den eller de
143
Författningsförslag |
SOU 2023:46 |
samebyar som berörs som ersätt- ning för olägenheter i renskötseln.
8 §
Jordbruksverket meddelar när- mare föreskrifter om upplåtelser på statens mark ovanför odlings- gränsen och på renbetesfjällen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2024.
144
2 Kommitténs uppdrag och arbete
2.1Kommitténs uppdrag
Kommitténs direktiv återges i sin helhet i bilaga 1 och 2. Såvitt gäller delbetänkandet kan kommitténs uppdrag och bakgrunden till upp- draget enligt direktiven beskrivas enligt följande.
I rennäringslagen (1971:437) finns bestämmelser som reglerar upplåtelser av nyttjanderätter i delar av renskötselområdet, bland annat en bestämmelse i 31 § om att samebyar eller deras medlemmar med visst undantag inte får upplåta de rättigheter som följer med renskötselrätten. Enligt rennäringslagen får alltså en sameby eller dess medlemmar som huvudregel inte upplåta jakt och fiske inom ren- skötselområdet.
Denna bestämmelse kan inte längre tillämpas för rätten att upp- låta småviltsjakt och fiske på den statliga mark som ingår i Girjas samebys byområde. I ett avgörande från Högsta domstolen år 2020, Girjasdomen, har domstolen nämligen kommit fram till att Girjas sameby i sitt byområde på statens mark ovanför odlingsgränsen har en ensamrätt i förhållande till staten att upplåta småviltsjakt och fiske. Denna ensamrätt grundas enligt domen på urminnes hävd och gäller trots att rennäringslagen inte ger samebyn någon sådan rätt.
Girjasdomen innehåller uttalanden av betydelse även för andra geografiska områden. Det har därför bedömts finnas ett behov av att utreda inom vilka delar av statligt ägd mark dels inom åretrunt- markerna, dels ovanför lappmarksgränsen när renskötsel är tillåten där, som samebyar på motsvarande sätt i förhållande till staten har ensamrätt att upplåta jakt och fiske på grund av att samer genom urminnes hävd har förvärvat jakträtt och fiskerätt där. Med statligt ägd mark avses enligt direktiven sådan mark som står under statens omedelbara disposition.
145
Kommitténs uppdrag och arbete |
SOU 2023:46 |
Avgifter som tas ut för upplåtelser av nyttjanderätter på vissa delar av statens mark inom renskötselområdet tillfaller Samefonden och den sameby som berörs av upplåtelsen (34 § rennäringslagen). Samefonden är en fond vars ändamål är att främja och stödja ren- näringen, samisk kultur och samiska organisationer. För upplåtelser på de delar av statens mark där samebyar har ensamrätt att göra upp- låtelser bör bestämmelsen om fördelning av avgifter till Samefonden ändras. Det behövs också en analys av hur Samefondens minskade intäkter påverkar fondens roll och förutsättningarna för dess arbete.
Kommittén ska därför i ett delbetänkande
•bedöma inom vilka delar av statligt ägd mark dels inom åretrunt- markerna, dels ovanför lappmarksgränsen när renskötsel är till- låten där, som samebyar i förhållande till staten genom urminnes hävd har ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske,
•analysera vilken rätt till upplåtelser av jakt och fiske som tillkom- mer samebyarna på de delar av deras byområden som ligger inom statligt ägd mark dels inom åretruntmarkerna, dels ovanför lapp- marksgränsen när renskötsel är tillåten där, om någon ensamrätt till upplåtelser genom urminnes hävd inte kan konstateras i området,
•ta ställning till om ensamrätten till upplåtelser av jakt enbart gäller småviltsjakt eller om den gäller allt vilt,
•analysera vad ensamrätten till upplåtelser av jakt och fiske får för konsekvenser för statens avtal om nyttjanderättsupplåtelser inom områdena,
•bedöma vad samebyarnas ensamrätt till upplåtelser av jakt och fiske får för betydelse för Samefondens intäkter och arbete, och
•lämna förslag till en reglering av upplåtelsebestämmelserna i rennäringslagen som ska kunna gälla tillfälligt till dess att en ny permanent reglering finns på plats.
2.2Mark som omfattas av uppdraget
Kommitténs uppdrag avser mark under statens omedelbara disposi- tion dels inom åretruntmarkerna, dels ovanför lappmarksgränsen när renskötsel är tillåten där. Med mark under statens omedelbara dispo-
146
SOU 2023:46 |
Kommitténs uppdrag och arbete |
sition förstås mark som staten äger direkt och inte genom bolag, det vill säga mark som förvaltas av Statens Fastighetsverk, Naturvårds- verket och Fortifikationsverket. De arealer som omfattas av uppdra- get beskrivs i avsnitt 4.2. Begreppet omedelbar disposition behandlas i avsnitt 8.1.2.
I betänkandet används ibland termerna statlig mark eller statens mark som synonym till mark under statens omedelbara disposition. Detta görs endast i syfte att med hjälp av ett kortare begrepp göra texten mer lättläst. Någon skillnad är alltså inte åsyftad när det ena eller andra begreppet används.
Kommittén är medveten om att frågan om äganderätten till den mark som benämns som statlig är ifrågasatt. Det ingår dock inte i kommitténs uppdrag att bedöma frågan om äganderätt. Eftersom det är statens uppfattning att den är ägare till den mark som avses, bildar det utgångspunkt för delbetänkandet.
2.3Kommitténs arbete
Kommitténs arbete har bedrivits på sedvanligt sätt genom regel- bundna sammanträden med kommitténs ledamöter och sakkunniga. Det första kommittésammanträdet hölls i oktober 2021 och därefter har 14 sammanträden hållits. Två av sammanträdena har varit längre och i internatform.
Inför kommitténs sammanträden har möten hållits med den expert- grupp som varit knuten till kommittén. Inriktningen för dessa möten har varit dels att behandla de juridiska frågeställningar som uppdra- get har innefattat, dels att utifrån de partsintressen experterna har representerat inhämta experternas inställning i vissa frågor. Mötena har hållits i helgrupp eller med delar av gruppen. Vid dessa möten har, utöver experter och sekretariatet, även ordföranden deltagit.
Ett gemensamt sammanträde har hållits med ledamöter, sakkun- niga och experter.
Kommittén har gjort ett studiebesök i Kiruna, vid vilket kom- mittén träffade representanter för samebyar, samer utan medlemskap i en sameby och andra lokala jägare utan medlemskap i en sameby. Vid studiebesöket träffade kommittén även representanter för LKAB.
Kommitténs arbete med deluppdraget avseende jakt och fiske har i huvudsak bedrivits i tre faser.
147
Kommitténs uppdrag och arbete |
SOU 2023:46 |
I den första fasen har inriktningen varit att inhämta kunskap om respektive frågeställning. Detta har skett genom att sekretariatet har skrivit promemorior som har föredragits och diskuterats vid kom- mittésammanträdena.
I den andra fasen har arbetet varit inriktat på att, efter diskussion i kommittén, kartlägga vilka närmare ståndpunkter som funnits i respektive delfråga. Inför kommitténs diskussioner i denna del har sekretariatets uppgift varit att redogöra för de huvudsakliga hand- lingsalternativ som identifierats och att kommentera dessa närmare.
Under den tredje fasen har arbetet inriktats på att finna en kon- kret lösning på berörda frågeställningar. Förslag på författningstext och motivtext har tagits fram av sekretariatet och fortlöpande be- handlats vid kommittésammanträdena.
Kommittén har lämnat ett externt uppdrag till historikern Gudrun Norstedt. Det har avsett särskild sakkompetens inom historisk forskning, för bistånd vid framtagande av historiskt källmaterial och genom textgranskning.
Kommitténs ordförande och sekretariat har haft möten och sam- rått med flera offentliga och privata aktörer inom ramen för delupp- draget. Det gäller bland andra Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Same- tinget, länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län, Samefonden, Sanningskommissionen för det samiska folket (Ku 2021:02), Sanningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (Ku 2020:01), Sámiid Riikkasearvi (Svenska Samernas Riksförbund), Koncessionssamebyarnas intresseförening, Boazoe- aiggádiid oktavuohta (Renägarförbundet), samebyarnas ordförande, Same Ätnam, Sáminuorra, Sametingets partier, Svenska Tornedal- ingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset, Svenska Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund, Föreningen Sveriges Jägare, Sportfiskarna, Skogsindustrierna, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveaskog, Sveriges Allmänningsskogars Förbund, Centrala samverkansgruppen skogs-
Sammanfattningen av delbetänkandet har översatts till engelska, nordsamiska, lulesamiska och meänkieli. Kommitténs önskemål har varit att sammanfattningen skulle översättas även till sydsamiska, men trots ansträngningar har sekretariatet inte lyckats få tag i en över- sättare som kunnat åta sig uppdraget under den period som det be- hövde göras.
148
3Renskötseln i svensk rätt
– en historisk tillbakablick
Förhållandet mellan människor och renen har på de marker där renen vistas gett upphov till en bruksrätt till mark och vatten som kallas renskötselrätt. Renskötselrätten är naturgeografiskt, kulturgeografiskt och rättshistoriskt betingad. I detta kapitel ges en kortfattad bak- grundsskiss till renskötselrätten.
Evolutionen har anpassat renen till en karg miljö där den ingår i ett skört ekosystem i växelverkan med människan.
De som har utvecklat denna växelverkan längst framträder i histo- rieskrivningen som en folkgrupp, med språk, kultur och näringsfång som utifrån har uppfattats som annorlunda. Av källor från tidigt
När den svenska nationalstaten började växa fram blev det av vikt för kronan att kunna upprätthålla överhöghet i norr gentemot andra stater. Ett medel för detta var att etablera beskattningsmakt över de människor som fanns på territoriet; över samerna liksom över andra som fanns där. Renskötsel, jakt, fiske och slöjd – lappmannanär- ingarna – var en viktig livsbetingelse för samerna och blev för kronan ett nav för handel med och beskattning av dem.
Samerna kom så att inlemmas i det svenska riksbygget och under- ställdes svensk lag, som dock länge fylldes ut med regional sedvane- rätt såsom den uttolkades på tingen med samiska nämndemän från trakten.
149
Renskötseln i svensk rätt – en historisk tillbakablick |
SOU 2023:46 |
Men samerna förefaller inte ha varit en helt sluten grupp. Man kunde gifta in sig i eller gifta sig ut ur gruppen. Samer kunde också lämna sin traditionella näring och övergå till en annan näring med antagande av det levnadssätt som passade för det.
Andra människor fanns också i området. I älvmynningarna mot havet och en bit västerut bedrevs jordbruk. Även jordbruket låg i kronans intresse. Samtidigt var det av intresse att skydda de så kal- lade lappmannanäringarna och de personer som besatt kunskaperna om hur man kunde finna en god utkomst i kargare skogs- och fjäll- marker. Det låg med andra ord i kronans intresse att inte låta jord- brukare och lappmän störa varandra och undergräva varandras när- ingsfång. Det krävdes någon form av rättsskydd för de olika slags näringar som de båda grupperna sedan gammalt bedrev.
Dagens rättsskydd har vuxit fram kring en samisk bruksrätt som uppvisar flera särdrag i förhållande till andra bruksrätter till mark och vatten. Renskötselrätten är inte ett offentligrättsligt grundat privile- gium. Rätten är av civilrättsligt slag och den gäller under obegränsad tid. Innehållet i bruksrätten har varierat beroende på sedvanor och över tid ändrade förhållanden, men är sedan år 1886 fastställt i lag. Dock ger varken den äldre lagen eller nuvarande rennäringslag hela bilden. Rätten att använda mark och vatten för renskötsel, jakt och fiske kan vara mer omfattande än vad som framgår av den skrivna lagen. Den markanvändning som har gällt av ålder – det vill säga hur markerna har brukats historiskt – kan innebära att rättigheterna är starkare på vissa marker än på andra. Detta framgår bland annat av Girjasdomen.
Rätten avser en extensiv markanvändning på mycket stora områ- den, men utesluter inte att någon annan kan ha en annan rätt till mark- användning på samma område. Renskötselrättens innehåll skyddas juridiskt sett som egendom, såväl enligt nuvarande grundlag som en- ligt tidigare gällande regler.
Samernas roll i och för uppkomsten av renskötselrätten får en särskild betydelse mot bakgrund av folkrätten, i synnerhet eftersom samerna är ett urfolk (vilket i rättsliga sammanhang betyder att samerna fanns i Sverige när landet fick sina nuvarande gränser och delvis har behållit sina sociala, ekonomiska och kulturella institu- tioner). Sverige som stat har gentemot andra stater åtagit sig att skydda den samiska kulturen, där renskötseln är en central kulturbärare.
150
SOU 2023:46 |
Renskötseln i svensk rätt – en historisk tillbakablick |
I detta kapitel ska ytterligare något sägas om samernas historiska markanvändning. I kapitel 10 kommer den kartläggning som har gjorts av historiska förhållanden på lokal nivå att beskrivas. Det sker som en del i kommitténs uppdrag att bedöma var samebyar i förhållande till staten genom urminnes hävd kan ha en ensamrätt att upplåta jakt och fiske.
De historiska förhållandena kring samisk markanvändning gene- rellt har annars undersökts av forskare inom flera olika vetenskapliga områden – av historiker, geografer, jurister, arkeologer, etnografer med flera. De historiska förhållandena har också blivit belysta i två statliga utredningar från
3.1Tiden fram till den första renbeteslagen
Samerna har sedan urminnes tider befolkat de norra delarna av Norden, långt innan nationerna Sverige, Norge och Finland bildades. Renen har alltid varit ett viktigt inslag i samernas hushållning – först som ett bytesdjur som jagades, och så småningom som ett domesticerat tamdjur som mjölkades, bar packning, användes som dragdjur med mera. Successivt övergick samerna till att hantera renarna i renhjor- dar, vilket utvecklades till en mer omfattande rennomadism.2
För samerna är renen en kulturbärare; en bas för samiskt språk, kultur, traditioner och social samhörighet. Utöver renskötseln har jakt och fiske i alla tider varit en viktig del av samernas försörjning och kultur, även om de olika näringssätten har varit olika viktiga under olika tidsperioder och områden.
För att nyttja resurserna på bästa sätt förflyttade sig samerna familje- vis mellan varierande resursområden under olika delar av året. Mark- erna var indelade i olika familjers områden. Samerna hade ett eget sätt att organisera sig och sin markanvändning på – ett siidasamhälle, som byggde på en indelning av marken i familjegrupper. Begreppet siida kan syfta på en familj, ett flyttlag, eller hela byn, det vill säga de
1Jakt och fiske i samverkan, SOU 2005:116, Vem får jaga och fiska? Rätt till jakt och fiske i lapp- markerna och på renbetesfjällen, SOU 2005:17, Vem får jaga och fiska? Historia, folkrätt och miljö, SOU 2005:79, och Samernas sedvanemarker, SOU 2006:14.
2Se bl.a. SOU 2005:116 s. 63 och Brännström, Malin, 2017, Skogsbruk och renskötsel på samma mark, s. 88 f.
151
Renskötseln i svensk rätt – en historisk tillbakablick |
SOU 2023:46 |
grupper av familjer som höll ihop. Den samiska byn styrdes ofta av en församling som kallades byarätt.
I det samiska siidasamhället fanns en utvecklad uppfattning om hur land och vatten skulle användas och fördelas.3 I de områden där det samiska siidasamhället hamnade under den svenska staten och svensk rätt kallades de samiska grupperingarna för lappbyar.4
I lappmarkerna5 var markerna dessutom indelade i mindre om- råden för enskilda samers och samiska familjers bruk. För bruket av dessa områden, vilka av kronan kom att benämnas lappskatteland, betalade familjerna skatt. Under mitten av
Från år 1695 infördes ett nytt system för beskattningen som inne- bar att skatten betalades av varje lappby, i stället för som tidigare av enskilda samer eller familjer. Lappbyn blev alltså skattesubjekt i stället för innehavaren av lappskattelandet. Det förekom fortfarande på vissa platser att enskilda familjer betalade skatt för sina lappskatte- land, medan byarnas invånare betalade skatt gemensamt för andra marker.8
I vissa områden, framför allt i de nordliga delarna av lappmarkerna, utvecklades också renskötseln till att bli mer extensiv, vilket innebar att lappskattelanden så småningom förlorade sin betydelse där.9 Med en mer storskalig renskötsel, där renarna rörde sig i större hjordar över större områden, blev det inte lika viktigt att ha kvar den starka kopplingen till det egna lappskattelandet.
3Se bl.a. SOU 2005:116 s. 63 och Brännström, 2017, s. 88 f.
4Se t.ex. Holmäck, Åke, Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling, SOU 1922:10 s. 27 f. och Girjasdomen, NJA 2020 s. 3 p. 175.
5Begreppet lappmarkerna avsåg först områdena som delvis ligger i dagens landskap Lappland men som också sträckte sig ner till kusten och in i vad som i dag är Finland, fram tills lappmarks- gränsen fastställdes under mitten av
6SOU 2005:116 s. 63 f. och Brännström, 2017, s. 89.
7Se t.ex. olika uppfattningar i Holmbäck, SOU 1922:10 s. 26 f. och 42 f.,
8Högström, Pehr, 1746, Beskrifning öfwer de till Sweriges krona lydande Lapmarker, s. 242.
9Päiviö, 2011, s. 95 f., 103 och 253.
152
SOU 2023:46 |
Renskötseln i svensk rätt – en historisk tillbakablick |
Lappskattelandsinnehavarna behandlades under 1600- och 1700- talen rättsligen på i stort sett samma sätt som skattebönder av dom- stolar och skattemyndigheter. I häradsrätterna i Lappland satt samer med i nämnden, ofta i majoritet. Den samiska sedvanan kom därför att införlivas i den nationella rätten i Lappland.10 Lappskattelandsinne- havarna hade ett starkt rättsskydd för sina områden. Deras marker kunde ärvas och säljas, och det förekom även lagfarter på om- rådena.11
Från andra hälften av
Kronans uppfattning var länge att eftersom jordbruk och ren- skötsel var skilda näringar kunde de utövas samtidigt på samma om- råde. Denna uppfattning kallas parallellteorin.14
Under mitten av
Lappmarksgränsen har fortfarande juridisk betydelse eftersom den utgör en del av regleringen kring var renskötsel får bedrivas under olika delar av året och hur de olika delarna i renskötselrätten får ut- övas (se kapitel 4 angående gränser för renskötseln).16
10Jfr NJA 2020 s. 3 p. 174.
11Se t.ex. Bengtsson, Bertil, 2004, Samerätt, s. 31 f.
Labba, Naturen av samernas rättigheter och naturen av statens rätt, SOU 2005:17 s. 101 f., s.
12Arell, Nils, 1977, Rennomadismen i Torne lappmark, s. 71 och Brännström, 2017, s. 89.
13Se t.ex. Bylund, Erik, 1956, Koloniseringen av Pite lappmark, s. 49 figur 2, 1 nr 29.
14Se bl.a. NJA 1981 s. 1, s. 198 och SOU 2006:14 s.
15SOU 2006:14 s. 72 och s. 125 ff. och SOU 2005:116 s. 66. Jfr även NJA 2020 s. 3 p. 47.
163, 17, 21 och 25 §§ rennäringslagen.
153
Renskötseln i svensk rätt – en historisk tillbakablick |
SOU 2023:46 |
Resultatet av nybyggeskolonisationen blev så småningom kon- kurrens om markerna, både beträffande jakten och fisket och andra resurser. Tvister mellan samer och nybyggare hade knappt före- kommit före
I Jämtland och Härjedalen såg förhållandena annorlunda ut. Jämt- land och Härjedalen införlivades i Sverige efter freden vid Brömsebro år 1645. Där levde också samer i fjällområdena, men de var betydligt färre än samerna i lappmarkerna. Där synes inte ha förekommit någon indelning av markerna i byar, utan de marker som samerna betalade skatt för, som kallades skattefjäll, var indelade mellan olika familjer.20 I Jämtland och Härjedalen fanns inga samer i häradsrätternas nämn- der, och inget tyder på att samisk sedvana beaktades av domstolar och myndigheter i rättstillämpningen.21
Genom avvittringen, som i Norrland började på
Avvittringen gick i praktiken ut över de samer som inte var ny- byggare. Dessa kunde inte längre använda den mark som avvittrats för enskilda. I Jämtland och Härjedalen, där avvittringarna genom- fördes tidigare än i Lappland, kom dessa att drabba samerna särskilt hårt. Där genomfördes avvittringarna helt utan hänsyn till de samiska betesrättigheterna.22 Samerna protesterade till kungen mot att deras marker hade tagits ifrån dem. För att skydda samernas bruksrätt till marker för renskötsel utfärdades därför år 1841 det så kallade Skatte-
17Bylund, 1956, s. 228 f. och 268 f. och SOU 2005:79 s. 15, jfr även NJA 2020 s. 3 p. 45.
18Bylund, 1956, s. 261 f.
19SOU 2005:116 s. 65 och Bengtsson, 2004, s. 34.
20Holmbäck, 1922, s. 23 och Bengtsson, 2004, s. 31.
21Jfr Rumar, Lars, 2014, Historien och Härjedalsdomen, s. 94 f. och NJA 1981 s. 1, s. 191 och 196.
22Holmbäck, 1922, s. 58 f., NJA 1981 s. 1, s. 209, SOU 2005:116 s. 67. Jfr även NJA 2020 s. 3 p. 48.
154
SOU 2023:46 |
Renskötseln i svensk rätt – en historisk tillbakablick |
fjällsbrevet. Detta medförde inte någon äganderätt, men förstärkte skyddet av bruksrätten på avgränsade områden i Jämtlands län.23
Redan i samtiden framfördes skarp kritik även från andra än samer mot det sätt som avvittringarna i Jämtland och Härjedalen hade genom- förts på.24 Kritiken kom att inverka på avvittringarna i Norrbotten och Västerbotten. I avvittringsplakaten för lappmarkerna fanns där- för bestämmelser som avsåg att skydda samernas bruksrätt. Där an- gavs till exempel att samerna även efter avvittringen skulle ha rätt att använda alla skogsmarker i Lappland för bete, men såvitt gäller en- skildas marker endast vintertid.25
Under
I Jämtland och Härjedalen drogs inte någon lappmarks- eller odlingsgräns. I stället kom skattefjällen under senare hälften av 1800- talet att utvidgas genom att staten köpte in enskilda hemman som skulle användas till renbete. Skattefjällen och utvidgningshemmanen kallas tillsammans för renbetesfjäll. Renbetesfjällen utgör åretrunt- marker för renskötsel i Jämtland och Härjedalen.
I Dalarna utgörs renskötselns åretruntmarker av statliga marker som upplåtits för renbete genom kungliga brev under slutet av 1800- talet.
3.2Utvecklingen efter renbeteslagarna
Under
23Holmbäck, 1922, s. 61 och NJA 1981 s. 1, s. 210 ff. och 216.
24NJA 1981 s. 1, s. 229 och SOU 2005:116 s. 67. Jfr även NJA 2020 s. 3 p. 48.
258 § 1873 års avvittringsstadga för Västerbotten och Norrbotten. Jfr även NJA 2020 s. 3 p. 50.
26Bengtsson, 2004, s. 34 och NJA 2020 s. 3 p. 47.
155
Renskötseln i svensk rätt – en historisk tillbakablick |
SOU 2023:46 |
indelad renskötsel, vilka syftade till att möjliggöra ett kollektivt an- svar för skador som orsakades av renar på fastboendes mark. Alla nomadiserande samer i ett distrikt var kollektivt skadeståndsansvariga enligt lagen.
Dessa principer om distrikt och kollektivt ansvar kom senare att överföras till den första svenska renbeteslagen – 1886 års renbetes- lag.27 Lagen syftade till att kodifiera vad som redan gällde i fråga om samiska markrättigheter. I lagen fastställdes vilka områden som samerna hade rätt att använda för sina behov, och vilka befogenheter de hade i områdena. Lagen, liksom dess efterträdare, byggde på upp- fattningen att samerna inte var ägare till markerna som de använde för renbete.28 Nomadiserande renskötsel ansågs inte kunna grunda någon sådan rätt till marken.29 Däremot framhöll man i lagens för- arbeten att samerna varit först på markerna och därför hade bättre rätt än nybyggarna när det gällde de befogenheter som ingick i ren- skötselrätten:
Ty lappen eger verkligen en rätt att åberopa för utöfningen enligt ur- gammal sed af det näringsfång, hvaraf han lefver. Lappen var den som först tog de nordliga trakterna af vårt land i besittning. Innan den förste nybyggaren fälde det första trädet i Norrlands skogar var lappen redan der. Under århundraden hade landet från Kölens fjellrygg till Botten- hafvet varit den obestridt nyttjade betesmarken för hans renar. Och den förste besittningstagarens rätt till jorden måste anses bättre än den, som senare tillkommit.30
Av 1886 års lag följde att samerna hade företräde till bruket av mark på de statsägda områden som betecknades som ”de för lapparne afsatta land”, vilket motsvarar renbetesfjällen och de statligt dispo- nerade markerna ovanför odlingsgränsen. Samtidigt innebar lagen en formell förändring i samernas rättsställning; enskilda samers rätt till vissa specifika områden ersattes av en kollektiv rätt för lappbyar (senare samebyar). Lappskattelanden försvann, och det blev en ny byindelning.31
De rättigheter som enligt lagen ingick i renskötselrätten var, för- utom renbete, bland annat rätten till skogsfång, jakt och fiske. I lagen föreskrevs dock att samerna inte fick upplåta de rättigheter som in-
27Päiviö, 2011, s.
28NJA 1981 s. 1, s. 225.
29Bengtsson, 2004, s. 35 f.
30Särskilda utskottets utlåtande 1886:1 s. 18 f., jfr även s. 31.
31Bengtsson, 2004, s. 36.
156
SOU 2023:46 |
Renskötseln i svensk rätt – en historisk tillbakablick |
gick i renskötselrätten. Sådana upplåtelser skulle i stället hanteras av staten, dock med ersättning till samebyarna för intrången. Motsvarande reglering har funnits i senare renbeteslagar och kvarstår i dagens lagstiftning.
Den första renbeteslagen syftade bland annat till att undanröja konflikter med den bofasta befolkningen. Detta lyckades emellertid inte.32 Lagen revideras redan år 1898, vilket dock inte medförde någon större förändring av de renskötande samernas ställning. Detsamma kan sägas om 1928 års renbeteslag, som motiverades främst med att åtgärder krävdes för att skydda den nomadiserande samiska befolk- ningen i konkurrensen med den bofasta.33
I den sistnämnda lagen tydliggjordes att det enbart var de ren- skötande samerna som hade de rättigheter som ingick i renskötsel- rätten, till exempel rätt till jakt och fiske.34 Lagarna byggde på tanken att det fanns ett ”lapprivilegium”, det vill säga att renskötselrätten var en förmån som staten hade beviljat samerna.35 I flera statliga ut- redningar betonades dock att samerna hade en stark rätt till jakt och fiske.36
Under
När Skattefjällsdomen senare meddelades avslog Högsta dom- stolen samebyarnas talan om bättre rätt till markerna. I domen ut- talades att renskötselrätten på skattefjällen uttömmande reglerades
32SOU 2005:116 s. 69. Jfr NJA 2020 s. 3 p. 56.
33NJA 2020 s. 3 p. 75 f. och prop. 1928:43 s. 35 ff.
34NJA 2020 s. 3 p. 76.
35Prop. 1928:43 med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m.m., s. 54.
36SOU 1922:16 s. 72, 82 ff. och 89, SOU 1923:51 s. 119, SOU 1923:58 s. 42, 44 och 49 ff., SOU 1947:47 s. 201 samt SOU 1952 :13 s. 88 f, 99 ff., 116 och 166 f.
37Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rennäringslag m.m., 1971:51 s. 121, 261 f. och 280.
38JoU 1971:37 s. 36.
157
Renskötseln i svensk rätt – en historisk tillbakablick |
SOU 2023:46 |
genom renbeteslagstiftningen.39 Samtidigt betonade domstolen att rätten gäller på civilrättslig grund och oberoende av lagen är skyddad av regeringsformen på samma sätt som äganderätten.40 Domstolen uttryckte även att det kunde vara så att de samiska rättigheterna till marker var starkare i de nordligare delarna av Sverige.41
I 1971 års rennäringslag benämns de traditionella samiska områ- dena inte längre som ”de för lapparna afsatta land”, eller, vilket de kallades i senare lagar, ”områden som blifvit till lapparnas uteslut- ande begagnande anvisade”. I lagen kallas dessa marker i stället för ”sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och renbetesfjällen”. Den ändrade beskriv- ningen av områdena avsåg inte att innebära någon ändring i sak, vilket tydliggjordes i en övergångsbestämmelse till lagen.42 Inte heller reglerna om jakt och fiske innebar någon väsentlig förändring jäm- fört med tidigare lagar.
I lagen anges att en samebymedlem får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där. Om staten upplåter jakt och fiske på sådana marker får det ske endast under förutsättning att det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln, att upplåtelsen är förenlig med god viltvård eller fiskevård, och att den kan ske utan besvärande intrång i samebymedlemmarnas egen rätt till jakt eller fiske.43 Intäkterna från statens upplåtelser tillfaller samebyarna och Samefonden.
En omdiskuterad fråga angående upplåtelsebestämmelserna i ren- beteslagarna är om de ger uttryck för statens bestämmande över egna jakt- och fiskerättigheter eller ett bestämmande över samernas jakt- och fiskerättigheter. I ett antal statliga utredningar under
39NJA 1981 s. 1, s. 244. Samtidigt uttalade domstolen att rätt till grustäkt och annan täkt till husbehov samt rätt till annat bete än renbete och slåtter ingick i renskötselrätten i den mån detta behövs för samernas egen försörjning – trots att detta inte framgår i lagen, s. 245 f.
40NJA 1981 s. 1, s. 248.
41NJA 1981 s. 1, s. 189, 196 och 201.
42Punkt 2 i övergångsbestämmelserna ”Vad i lag eller annan författning betecknas som om- råden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande skall i stället avse sådan krono- mark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och renbetes- fjällen”, jfr SOU 1968:16 s. 210 och JoU 1971:37 s. 38 f.
4325 § första stycket och 32 § rennäringslagen.
44Jfr minoritetens redovisning av historiken i NJA 2020 s. 3, den skiljaktiga meningen p.
158
SOU 2023:46 |
Renskötseln i svensk rätt – en historisk tillbakablick |
samerna inte har ensamrätt till jakten på markerna, utan att staten har den jakträtt som följer med äganderätten till mark.45
År 1993 gjordes vissa ändringar i rennäringslagen. Det fördes in ett stadgande i lagens första paragraf om att renskötselrätten grundas på urminnes hävd och tillkommer det samiska folket, men bara kan utövas av den som är medlem i en sameby.
Samtidigt infördes, genom en ändring i 3 § rennäringsförord- ningen, reformen om den fria småviltsjakten. Reformen innebär att länsstyrelserna under vissa närmare angivna förhållanden inte bara får – som det stod tidigare – utan ska upplåta småviltsjakt och hand- redskapsfiske på mark under statens omedelbara disposition ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. När bestämmelserna tillkom innebar det en betydande utvidgning av allmänhetens möjligheter att utöva småviltsjakt på dessa marker.46
Småviltsjaktreformen kritiserades starkt av samebyarna. Kritiken mot reformen var den huvudsakliga orsaken till att Girjasprocessen inleddes år 2009. I januari 2020 meddelades Högsta domstolens dom i målet. I domen fastställde Högsta domstolen att Girjas sameby utan statens samtycke får upplåta rätt till småviltsjakt och fiske på de delar av byns område som står under statens omedelbara dispo- sition. Högsta domstolen fastställde också att staten inte får upplåta småviltsjakt och fiske där. Därmed har Girjas sameby genom Girjas- domen en starkare rätt till jakt och fiske än vad som framgår i ren- näringslagen.
45Jfr prop. 1986/87:58 om jaktlag m.m., s. 45.
46NJA 2020 s. 3 p. 33.
159
4Renskötseln i praktiken
– en översikt
Den samiska markanvändningen utgår från renskötseln och innefattar bland annat jakt och fiske. I detta kapitel ges en översikt över ren- skötseln och dess förutsättningar. Kapitlet avslutas med en beskriv- ning av renskötseln som bärare av samisk kultur.
4.1Renskötselrätten och dess gränser
4.1.1Renskötselrättens grunder
Av rennäringslagen (1971:437) framgår att den som är av samisk här- komst (same) enligt bestämmelserna i lagen får använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Renskötselrätten är en ensamrätt för samerna. Rätten får enligt nuvarande reglering bara utövas av den som är medlem i en sameby.
Renskötselrätten är en särskild bruksrätt till fastighet. Det är en rättighet av civilrättsligt slag – rätten gäller oberoende av lag och om- fattas av regeringsformens regler om egendomsskydd. Renskötsel- rätten är utöver att vara en näring även en viktig samisk kulturbärare. Detta betonas också i grundlagen genom regeringsformens målsätt- ningsstadgande om att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.1
Renskötselrätten lagreglerades första gången genom 1886 års ren- beteslag. I dag regleras renskötselrätten i första hand genom ren- näringslagen som infördes år 1971. Med renskötselrätten följer enligt lagen bland annat rätt till renbete, jakt och fiske och rätt att uppföra vissa byggnader och anläggningar, såsom kåtor och renvaktarstugor.
11 kap. 2 § sjätte stycket regeringsformen.
161
Renskötseln i praktiken – en översikt |
SOU 2023:46 |
4.1.2Renskötselområdet
Renskötselområdet, det vill säga det område där renskötsel får be- drivas, utgörs av två typer av marker:
•mark där renskötsel får bedrivas året runt (åretruntmarker), och
•mark där renskötsel får bedrivas under tiden 1 oktober till 30 april (vinterbetesmarker).2
Dessutom finns områden i Norrbottens län där så kallad konces- sionsrenskötsel får bedrivas efter tillstånd av länsstyrelsen. Dessa områden omfattas inte av kommitténs delbetänkande och kommer därför endast att behandlas mycket kortfattat.
Renskötselområdet inom Sveriges gränser sträcker sig från Tre- riksröset i norr till nordvästra delarna av Dalarna i söder, och från riksgränsen mot Norge i väster till Bottenviken och Bottenhavet i öster.
Området uppskattas totalt sett täcka mer än hälften av Sveriges yta. Att det handlar om en uppskattning beror på att vinterbetesmark- ernas gränser inte fullt ut är bestämda, utan beror på var renskötseln bedrivs ”av ålder”.
Renskötselområdets omfattning såvitt avser åretruntmarkerna framgår av den tryckta karta som är bilagd betänkandet.
4.1.3Renskötselområdet i Västerbottens och Norrbottens län
Vid avgränsningen av renskötselområdet i Västerbottens och Norr- bottens län används begreppen lappmarksgränsen och odlingsgrän- sen samt begreppet renbetesland. Med renbetesland förstås sådana marker som vid avvittringen har förklarats utgöra renbetesland eller av ålder har använts som sådant land. Lappmarks- respektive odlings- gränsen beskrivs i kapitel 3 och framgår på den tryckta karta som är bilagd betänkandet.
23 § rennäringslagen.
162
SOU 2023:46 |
Renskötseln i praktiken – en översikt |
Åretruntmarkerna består av:
•marker ovanför odlingsgränsen, och
•marker nedanför odlingsgränsen men ovanför lappmarksgränsen där skogsrenskötsel bedrivs under våren, sommaren eller hösten och som antingen tillhör eller tillhörde staten vid utgången av juni 1992 (kronomark) eller är renbetesland.
Vinterbetesmarkerna består av:
•övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, och
•sådana trakter utanför lappmarkerna där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.3
4.1.4Renskötselområdet i Jämtlands och Dalarnas län
I Jämtlands län avgränsas åretruntmarkerna i huvudsak av renbetes- fjällen och i Dalarnas län av de så kallade kungabrevsmarkerna.
Åretruntmarkerna består av:
•renbetesfjällen
•de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna för renbete.
Vinterbetesmarkerna består av:
•sådana trakter utanför renbetesfjällen där renskötsel av ålder be- drivs vissa tider av året (i praktiken under vinterhalvåret).4
4.1.5Den statliga marken inom renskötselområdet
Den mark som omfattas av kommitténs uppdrag i delbetänkandet är som framgått statlig mark dels inom åretruntmarkerna, dels ovanför lappmarksgränsen när renskötsel är tillåten där. Med statlig mark av-
33 § rennäringslagen. I Härjedalen finns därutöver vinterbetesmarker som är civilrättsligt av- talade mellan samebyar och privata markägare.
43 § rennäringslagen.
163
Renskötseln i praktiken – en översikt |
SOU 2023:46 |
ses mark som staten äger direkt, det vill säga mark som förvaltas av Statens Fastighetsverk, Naturvårdsverket och Fortifikationsverket.
Såvitt avser Statens Fastighetsverk förvaltar myndigheten totalt cirka 5 741 000 hektar i området, varav i princip all mark är belägen ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. För Fortifikationsver- kets del uppgår förvaltad mark ovanför lappmarksgränsen och på ren- betesfjällen till cirka 185 000 hektar. Naturvårdsverket förvaltar cirka 1 100 000 hektar ovanför lappmarksgränsen, varav cirka 890 000 hek- tar ligger ovanför odlingsgränsen.
4.2Samebyarna
Renskötseln är organiserad i samebyar. En sameby är en ekonomisk och administrativ sammanslutning där renskötselarbetet planeras och bedrivs i samverkan i ett bestämt geografiskt område.
4.2.1Ändamål och organisation
Av rennäringslagen följer att renskötselrätten får utövas av den som är medlem i en sameby.5 Samebyn är en juridisk person med en orga- nisation som i viss mån liknar en ekonomisk förening.6 Samebyns ändamål är att för medlemmarnas gemensamma bästa ordna rensköt- seln inom byns betesområde. Samebyn får inte bedriva annan eko- nomisk verksamhet än renskötsel.7 Vill man gemensamt driva annan verksamhet får man bilda bolag eller ekonomisk förening.
Rennäringslagen innehåller relativt detaljerade bestämmelser om vem som får vara medlem i en sameby samt om samebyns närmare uppgifter, organisation och förvaltning.
Medlem i en sameby kan den vara som deltar eller har deltagit i renskötsel inom byn samt vissa närstående, nämligen den som är make eller hemmavarande barn till medlem eller som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.8 En sameby kan som medlem anta också en annan same, om denne avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.9
51 § tredje stycket rennäringslagen.
610 § första stycket rennäringslagen.
79 § första och tredje stycket rennäringslagen.
811 § rennäringslagen.
912 § första stycket rennäringslagen.
164
SOU 2023:46 |
Renskötseln i praktiken – en översikt |
Endast samer har renskötselrätt.10 Annan än same, som är eller varit gift med renskötande same, kan visserligen vara medlem i samebyn och delaktig i renskötseln men saknar då egen renskötselrätt.11
Om sökanden vägras inträde som medlem, får Sametinget medge sökanden inträde, om det finns särskilda skäl.12 Bestämmelsen är av- sedd att tillämpas med stor försiktighet. Motiven nämner som exem- pel att det från rationaliseringssynpunkt är nödvändigt att en sameby får tillskott av renar eller arbetskraft.13
Samebyn företräds av en styrelse som leder renskötseln i byn och som företräder medlemmarna utåt i frågor som rör renskötselrätten. Styrelsen ska bland annat tillse att medlemmarnas gemensamma in- tressen tillvaratas utan att någon medlem missgynnas.14
Styrelsen utses av bystämman och består av en ordförande och ytterligare en eller flera ledamöter.15 Som styrelsens beslut gäller den mening som fler än hälften av de närvarande röstar för. Vid lika röste- tal gäller den mening som stöds av ordföranden.16
En medlems rätt att delta i handhavandet av samebyns angelägen- heter utövas på bystämman.17 På stämman gäller att varje myndig medlem har rösträtt beträffande bland annat utseende av ordförande på bystämma och revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen och ändring i vissa stadgeregler. I övriga frågor har endast renskötande medlem rösträtt med en röst för varje påbörjat hundratal renar som hen med samebyns tillstånd innehar, dock med högst en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet.18
Som huvudregel gäller att den mening som fått det högsta röste- talet gäller som stämmans beslut. Vid lika röstetal avgörs val genom lottning och i andra frågor gäller den mening som stöds av de flesta röstande eller, om även antalet röstande är lika, av stämmans ordför- ande. För beslut om ändring av stadgarna krävs dock som huvudregel
101 § rennäringslagen.
11Bengtsson, Bertil, kommentaren till 11 § rennäringslagen, Karnov, elektronisk version, Juno, besökt den 26 april 2023.
1212 § andra stycket rennäringslagen.
13Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny rennäringslag, prop. 1971:51 s. 162. Se även Bengtsson, Bertil, kommentaren till 12 § rennäringslagen, Karnov, elektronisk version, Juno, besökt den 26 april 2023.
1410 § andra stycket och 48 § rennäringslagen.
1548 och 49 §§ rennäringslagen.
1651 § rennäringslagen.
1758 § rennäringslagen.
1859 § rennäringslagen.
165
Renskötseln i praktiken – en översikt |
SOU 2023:46 |
att det stöds av minst två tredjedelar av det röstetal som företräds av renskötande medlemmar på stämman.19
Byns kostnader för renskötseln fördelas mellan byns renskötande medlemmar utifrån deras reninnehav.20
En samebymedlem kan överklaga bystämmans beslut och vissa styrelsebeslut till Sametinget.21
4.2.2Olika typer av samebyar
Renskötselområdet är indelat i 51 samebyar med särskilt tilldelade betesområden. Storleken på byarnas betesområden varierar, liksom antalet renägare och yrkesverksamma renskötare i respektive sameby.
De befintliga samebyarna och deras åretruntmarker framgår på den tryckta karta som är bilagd betänkandet.
Det finns tre huvudtyper av samebyar:
•fjällsamebyar (33 stycken),
•skogssamebyar (tio stycken) och
•koncessionssamebyar (åtta stycken).
Fjällsamebyarna har sina åretruntmarker ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen och sina vinterbetesmarker nedanför odlingsgrän- sen respektive utanför renbetesfjällen. Fjällsamebyarna flyttar alltså från kalfjäll till skogsland beroende på säsong.
Skogssamebyarna har sina åretruntmarker i skogslandskapet nedan- för odlingsgränsen. Byarnas åretruntmarker ligger typiskt sett ovan- för lappmarksgränsen och vinterbetesmarkerna nedanför. Skogssame- byar har därför i regel kortare flyttningar av sina renar.
Koncessionssamebyarna, belägna längs Torne och Kalix älvdalar, är en särskild form av samebyar där renskötseln som framgått be- drivs med tillstånd av länsstyrelsen. Tillståndet innehas av en same, medan renägarna kan vara både samiska och
1959 § rennäringslagen.
2040 § första stycket rennäringslagen. Renar som tillhör en renskötande medlems husfolk anses i det sammanhanget tillhöra den renskötande medlemmen.
2197 § rennäringslagen. De styrelsebeslut som kan överklagas avser utdebitering av förskotts- medel från medlemmar, se 42 § rennäringslagen.
166
SOU 2023:46 |
Renskötseln i praktiken – en översikt |
inom samebyns gränser. Renskötseln i koncessionssamebyar är gene- rellt mer stationär än i fjäll- och skogssamebyarna.
I tidigare lagstiftning gjordes en åtskillnad mellan fjällsamebyar och skogssamebyar. I nuvarande rennäringslag görs ingen sådan åt- skillnad, men indelningen i de två olika samebytyperna lever fort- farande kvar.22
4.3Naturbetesbaserad renskötsel
Renskötseln grundas på ett naturbetesbaserat system där rensköt- seln nyttjar djurens förmåga att tillgodogöra sig en för människan annars oåtkomlig resurs. Renskötselns behov av betesland är bero- ende av ett samspel mellan renens biologi och behov, renskötsel- arbetet och naturgivna faktorer. Renarna är anpassade till det arktiska och subarktiska klimat som de lever i. I detta klimat varierar till- gången till föda under året och renarna växlar valet av betesväxter beroende på säsong.
Under barmarksperioden nyttjar renarna den grönskande närings- rika födan och betar främst gräs och örter samt blad och skott från buskar och träd för att växa och bygga upp sina kroppsreserver inför vintern.
Vintern är en period med knapp och näringsfattig föda; renarna betar i stor utsträckning lav och vintergröna växter som de gräver fram under snön. Kalvarna föds i maj innan grönskan kommit fram ordent- ligt. Vajan producerar initialt mjölken till kalvarna på sina energi- reserver. Vajans möjlighet att föda fram en livskraftig kalv beror alltså till stor del på hur väl hon lyckas bygga upp sina energireserver sommaren innan.
För renarna gäller på så sätt tillväxt och uppbyggnad av energi- reserver på sommarhalvåret och överlevnad på vintern.
Förenklat brukar man säga att sommarbetesperioden avgör till- växten och djurens storlek, medan tillgång på mat under vintern be- stämmer överlevnad och i viss mån kalvproduktion. Detta varierar dock beroende på betesförutsättningarna i respektive sameby.
22Samebyarnas olika geografiska belägenhet innebär dock en viss rättslig skillnad. Upplåtelse- reglerna i
167
Renskötseln i praktiken – en översikt |
SOU 2023:46 |
Renarna flyttas eller vandrar självmant mellan olika säsongsbetes- områden under året för att hitta den typ av växtlighet som finns till- gänglig för årstiden. Renarna mår bäst av att vara i högfjällen eller på vidsträckta myrmarker med angränsande granskog under sommaren och i torra, inte alltför höglänta, tallskogar under vintern.
Renen har en mycket god förmåga att klara kyla men plågas av sommarvärme eftersom den i det närmaste saknar svettkörtlar. För att klara sig igenom värmeperioder måste renarna därför ha tillgång till skuggrik fuktig skog i skogsrenskötseln och högt belägna snö- fläckar i fjällrenskötseln. Renen, och särskilt renkalven, besväras av insekter, i synnerhet av parasiterna korm och svalgbroms, under juli– augusti och är under denna tid beroende av att ha tillgång till vind- exponerade platser i anslutning till betesområdena.
En förutsättning för bra betesförhållanden är att renarna har betesro, det vill säga att de kan beta i lugn och ro. Det behövs för att renarna ska kunna beta selektivt och välja ut de mest näringsrika betesväxterna. Annars minskar möjligheterna för tillväxt och fett- ansättning inför vintern.23
4.4Renskötselåret
Renskötselåret24 börjar i maj när kalvarna föds. Renarna hålls då inom de delar av samebyns område där barfläckar bildas tidigt och terrängen ger skydd mot hårt väder för de nyfödda kalvarna. Kalvningslandet behöver vara ett småkuperat landskap som uppfyller dessa behov. Renskötaren bevakar kalvningslandet från slutet av april till slutet av maj för att störningarna ska bli så små som möjligt under denna för renarna mycket känsliga period.
Under sommaren håller fjällrenarna till på högfjällen, medan skogsrenarna betar på marker där det finns stora öppna myrar i kom- bination med barrskog. Under sommaren samlas renarna för kalv- märkning, det vill säga att kalvarna märks med snitt i öronen. Varje renägare har ett unikt renmärke (kombination av snitt) som gör att hens renar kan skiljas från andras renar. Renskötselarbetet är inten-
23White, Robert, 1983, Foraging patterns and their multiplier effects on productivity of northern ungulates, Oikos 40, s.
24För en utförligare beskrivning av renskötselåret, se Skarin, Anna, Kumpula, Juoku, Tveraa, Torkild, Åhman, Birgitta, 2022, Reindeer behavioural ecology and use of pastures in pastoral livelihoods, publicerad i Reindeer Husbandry and Global Environmental Change: Pastoralism in Fennoscandia, 1 U, Routledge, New York, s. 13.
168
SOU 2023:46 |
Renskötseln i praktiken – en översikt |
sivt under denna period när renarna ska samlas till hagar för kalv- märkningar samtidigt som hjordarna ska förhindras att lämna byns område.
I månadsskiftet augusti/september samlar man åter ihop renarna, denna gång för att skilja ut slaktdjur, främst hanrenar (sarvar) till sarv- slakten. Fjällrenarna släpps därefter ut på lågfjällsområdet och i den närliggande fjällbjörkskogen. Dessa marker är vanligen avgränsade av större sjöar och älvar varför renarna inte behöver bevakas för att hålla sig i området. Skogsrenarna hålls under motsvarande period på marker där det finns gott om gräs- och lövbete, i huvudsak frisk eller fuktig skogsmark.
Renskötseln är arbetskrävande vid samling till sarvslakt varefter en lugnare period inträder. Från senare delen av september och hela oktober pågår parningssäsongen och då sker inget annat arbete i ren- skogen än bevakning så att renflockar inte lämnar sina betesområden och strövar in i grannsamebyar eller otillåtna områden.
Årets stora samlingsarbete är när alla samebyns renar ska samlas ihop inför vintern. Det sker vanligtvis under november och december. Detta är en av renskötselns mest arbetsintensiva perioder. Renarna tas in i byns huvudanläggning och skiljs ut i mindre vinterhjordar, med en eller flera familjers renar i varje grupp –
Därefter flyttar varje vintergrupp till sina traditionella vinter- betesland. Flytten kan ske genom att renarna vandrar eller genom transport med lastbil eller personbil med släp.
Arbetet med renarna på vinterbeteslandet underlättas om det råder goda betesförhållanden, det vill säga när snön är lös och inte alltför djup och renarna har lätt att gräva sig ner till marklavarna. Arbetet är svårare om is och skare gör att betet blir ”låst” under snön, eftersom renarna då kan sprida sig i sitt sökande efter bete. Det finns då risk för att renskötaren förlorar kontrollen över hjorden.
Låst bete har tidigare normalt förekommit under sen vår (april), men klimatförändringarna har medfört att betet oftare blir låst tidigt på säsongen och att det kan förekomma vid många tillfällen under vintern.
Vid dåliga betesförhållanden tillämpas ibland stödutfodring. Ren- arna utfodras då oftast med pelleterat foder, som är speciellt anpassat för renens behov.
169
Renskötseln i praktiken – en översikt |
SOU 2023:46 |
Vårflyttningen måste ske medan man ännu har kontroll över ren- hjorden och flyttlederna upp mot kalvningsland och sommarbetes- marker fortfarande är framkomliga, vilket innebär att skoterföret be- höver vara bra och att de vattendrag som måste passeras är frusna. Flyttningen sker vanligtvis utan längre uppehåll och flyttvägen kan variera från några mil till över 30 mil. Alternativt flyttas renarna med lastbil, men detta är kostsamt och man riskerar att anlända innan det finns bete tillgängligt för renarna.
4.5Jakt- och fiskerätt som en del av renskötseln
Av rennäringslagen framgår att en samebys medlemmar har rätt att jaga och fiska på så kallad utmark inom de delar av samebyns betes- område som hör till renbetesfjällen och lappmarkerna, när rensköt- sel är tillåten i området.25 Dessutom får en samebys medlemmar jaga och fiska inom en annan samebys område, men då endast för eget uppehälle.26 Rätten är i övrigt inte begränsad till husbehovsfångst, utan samebymedlemmar har rätt att jaga och fiska även för försäljning.
Husbehovsfiske med nät bedrivs över hela renskötselområdet på samebyarnas åretruntmarker. Fiske för försäljning bedrivs i same- byar där man har tillgång till vatten lämpade för ett mer omfattande fiske.
Beträffande jakten hade fram till
4.6Yttre faktorer och kumulativ påverkan
Renskötseln och förutsättningarna för denna påverkas av en rad olika yttre faktorer. Renskötseln är inte statisk, utan förändras i takt med tiden. Liksom annan näring och annan kulturutövning påverkas ren- skötseln av samhällsutvecklingen i stort. Så har till exempel stora för- ändringar skett när det gäller teknikanvändning och motorisering. Mobiltelefoni och
25Begreppet utmark har ingen legaldefinition, men bör kunna förstås som motsats till inäga. Se t.ex. SOU 2005:116 s. 14.
2625 § första och andra stycket rennäringslagen.
170
SOU 2023:46 |
Renskötseln i praktiken – en översikt |
och övervakning av renhjordarna, medan bruk av helikopter och sko- ter innebär nya transportsätt.
Samtidigt är betesmarkerna påverkade av konkurrerande anspråk på mark och naturresurser.27 Konkurrerande markanvändning härrör bland annat från skogsbruk, gruvverksamhet, industrianläggningar, energiproduktion, infrastruktur och rekreation och friluftsliv.
Som beskrivits ovan är renskötseln beroende av stora markområ- den som nyttjas under olika delar av året. I detta ligger att det behöver finns flyttvägar och korridorer i landskapet för att renarna ska kunna röra sig mellan dessa områden. När konkurrerande markanvändning fragmenterar betet, skapar det barriärer mellan betesområden. De problem som orsakas av verksamhet som stör renarna vid deras bete handlar om renens svårigheter att ta igen förlorad betestid, vilket på- verkar renarnas kondition och därmed produktiviteten i renskötseln.28
Renskötseln påverkas även av rovdjursförekomst och klimatför- ändringar. Rovdjur dödar renar och kan också skrämma bort dem från goda betesmarker.29 Förändringarna i klimatet leder bland annat till försämrade vinterbetesförhållanden, brist på svalkande snöfläckar sommartid och osäkra isförhållanden vid renflyttning. Konkurrerande markanvändning kan försvåra för renskötseln att nyttja alternativa betesmarker och därmed anpassa sig till de pågående klimatföränd- ringarna. Större förändringar i växtligheten (artsammansättning och naturtyp) kan på längre sikt påverka rennäringens förutsättningar.
Vid bedömningen av hur renskötseln sammantaget påverkas av yttre faktorer används ofta begreppet kumulativ påverkan. Med det menas att konkurrerande markanvändning och övriga faktorer för- stärker varandra så att den totala påverkan blir kraftigare än den sam- manlagda effekten av de olika påverkansfaktorerna sedda var för sig.30
Det är inte möjligt att inom ramen för detta delbetänkande göra en detaljerad redovisning av hur yttre faktorer och betingelser på-
27Horstkotte Tim, m.fl., 2022, Pastures under pressure, publicerad i Reindeer Husbandry and Global Environmental Change: Pastoralism in Fennoscandia, 1 U, Routledge, New York.
28Det ska noteras att frågan om konkurrerande markanvändning och fragmentisering av betes- marker inte är ny, utan har diskuterats i många decennier. Exempelvis beskrev JO i en fram- ställan år 1966 hur föregående årtiondenas konkurrerande markanvändning aktualiserade frågor om påverkan på samernas traditionella rättigheter (1967 års ämbetsberättelse, s. 405 ff.).
29Ramberg Sivertsen, Therese, 2017, Risk of brown bear predation on
30Se t.ex. Kløcker Larsen, Rasmus, m.fl., 2020, Omtvistade landskap – Navigering mellan kon- kurrerande markanvändning och kumulativa effekter, Naturvårdsverket. Rapporten redovisar resultaten från ett projekt som syftade till att utveckla kunskap och metodik för att beskriva och ta hänsyn till hur kumulativa effekter påverkar renskötseln.
171
Renskötseln i praktiken – en översikt |
SOU 2023:46 |
verkar renskötseln. Effekterna av yttre faktorer varierar också över tid och ser olika ut i olika områden och säsonger, varför de är svåra att beskriva kortfattat och generellt.31
Renantalet i landet har varierat mycket över tid. Enligt tillgänglig statistik, som redovisas i kapitel 7 (figur 7.1), hade det en topp i slutet på
Vissa exploatörer (åtminstone gällande vindkraft och gruvdrift) betalar ersättning till berörda samebyar för till exempel ökade kost- nader för arbete och utfordring. I vilken omfattning så sker, hur sådan ersättning beräknas och i vilken mån den kompenserar för det faktiska intrånget kan inte belysas, se kapitel 7.
31Skarin, Anna, och Åhman, Birgitta, 2014, Do human activity and infrastructure disturb domesticated reindeer? The need for the reindeer’s perspective, samt Vistnes, Ingunn, och Nelle- man, Christian, 2007, The matter of spatial and temporal scales: a review of reindeer and caribou response to human activity, Polar Biology 31, s.
32Bårdsen,
33Uboni, Alessia, Åhman, Birgitta och Moen, Jon, 2020, Can management buffer pasture loss and fragmentation for Sami reindeer herding in Sweden? Pastoralism 10:23. För en mer ingående beskrivning av hur markanvändningen har förändrats inom renskötselområdet. se även Kløcker Larsen, Rasmus, Raitio, Kaisa, Sandström, Per, m.fl., 2016, Kumulativa effekter av exploater- ingar på renskötseln: vad behöver göras inom tillståndsprocesser, Naturvårdsverket, Stockholm.
172
SOU 2023:46 |
Renskötseln i praktiken – en översikt |
4.7Renskötseln som kulturbärare
I detta avsnitt beskrivs hur man från ett samiskt perspektiv ser på ren- skötseln och renen som samisk traditions- och kulturbärare. Den kulturella aspekten av renskötseln är också av betydelse för förstå- elsen av folkrätten och det särskilda skydd som folkrätten ger ett ur- folks kulturellt betingande näringsformer. Den folkrättsliga regler- ingen beskrivs i avsnitt 8.4.
Det ska betonas att innehållet i avsnittet inte ska uppfattas som att den samiska kulturen är begränsad till renskötseln. Det samiska språket och samisk kultur i form av till exempel jakt, fiske, slöjd, jojk och annan berättartradition är i allra högsta grad levande i en betyd- ligt bredare krets än bland dem som är direkt engagerade i renskötsel.
4.7.1Markanvändning och traditionell kunskap
Samisk kultur och identitet hänger, liksom andra urfolks kulturer, nära samman med användandet av traditionella marker och natur- resurser. Likt andra urfolk har samisk världsåskådning och samiska andliga trossystem sina rötter i relationen med marken och naturen och betonar förvaltningen av dessa.34 Brukandet av mark och resurser genom renskötsel beskrivs mot den bakgrunden som det viktigaste sättet att bevara samiska traditioner och sedvänjor.
Renskötseln grundar sig på erfarenhetsbaserad, traditionell samisk kunskap, árbediehtu,35 och bidrar till att sådan kunskap bibehålls, ut- vecklas och överförs mellan generationer. Kunskapen handlar om ren- skötseln i sig, men i lika stor grad om samiska normer, levnadssätt och traditioner som härrör ur renskötseln och dess miljö.
Renskötselns roll i överföringen av traditionell, samisk kunskap ses som särskilt viktig, eftersom den samiska kunskapen till stor del inte är nedtecknad utan överförs genom muntligt berättande och att
34OECD Policy Reviews, 2019, Linking the Indigenous Sami People with Regional and Rural Development in Sweden, s. 4, där det i förordet konstateras att ”the diverse spiritual beliefs and worldviews of Indigenous peoples worldwide are rooted in connections to land and nature, emphasizing its stewardship”.
35Det finns ett antal olika benämningar för traditionell kunskap på samiska, bland annat
árbediehtu, árbevirolaš diehtu och árbevirolaš mahttu. Orden kan ha delvis olika innebörder.
Árbediehtu, som används här, kan betraktas som ett mer övergripande ord för samisk tra- ditionell kunskap. Árbi betyder arv och diehtu kunskap. Se Sametingets policydokument för traditionell kunskap, tillgängligt på https://www.sametinget.se/26119, s. 8 f.
173
Renskötseln i praktiken – en översikt |
SOU 2023:46 |
man som barn deltar i gemensamt arbete.36 Renskötselarbetet utgör både en samlingspunkt där berättande kan ske och ett gemensamt arbete där barnen lär av de äldre. Det som överförs är inte bara ren kunskap utan också berättartraditionen i sig.
4.7.2Närmare om olika typer av kunskap och kulturutövning
Den traditionella kunskap som renskötseln förmedlar är både av materiell och immateriell natur. Till immateriella delar hör sådant som avser världsåskådning, värdegrund och etiska normer. Den samiska värdegrunden bygger till stor del på synen på naturen som ett be- själat, levande väsen. Renskötseln anses bygga på och förmedla den värdegrunden, tillsammans med normer om ett hållbart samspel med naturen och bevarandet av biologisk mångfald.37
Kunskap av mer materiell natur handlar naturligen om renen och den praktiska renskötseln. Den praktiska renskötseln utgör i sig en kulturutövning, där de olika delmomenten såsom kalvmärkning, skilj- ningar och slakt omgärdas av traditioner och sedvänjor.
Den traditionella kunskapen handlar dock även om livsbetingel- serna i renens miljö och kulturutövning i bredare bemärkelse. Sådan kunskap kan till exempel handla om hur man hittar i naturen, hur man läser av naturen, sättet att ta vara på kött och fisk, örter och bär eller hur man bygger en torvkåta.38 Praktisk kunskap kan många gånger kopplas till specifika platser i naturen och till exempel avse var en viss bäck kan vadas över eller vilken fisk som finns i ett visst fiskevatten.
I traditionell samisk matlagning och samiskt hantverk används till stor del resurser från renen och renens miljö. Renskötseln bidrar på så sätt inte bara genom kunskapsöverföring, utan även med material. Av renens päls och skinn görs kläder och skor. Renhorn används tillsammans med björkträ i till exempel knivar och andra bruksföre- mål samt smycken.39 Renköttet är en stomme i samisk mattradition, där andra viktiga ingredienser utgörs av älgkött och fisk.
36Sametingets policydokument för traditionell kunskap, tillgängligt på https://www.sametinget.se/26119, s. 8.
37Hemsidan samer.se under fliken Näringar, https://samer.se/1097, besökt den 14 mars 2023.
38Sametingets hemsida under fliken Miljö och Samhälle, https://www.sametinget.se/samhalle, besökt den 13 mars 2023.
39Sametingets hemsida under fliken Kultur, https://www.sametinget.se/kultur, besökt den
10mars 2023.
174
SOU 2023:46 |
Renskötseln i praktiken – en översikt |
4.7.3Rollen som språkbärare
Kulturutövning och identitet har nära kopplingar till språket. Ren- skötseln fyller en viktig funktion när det gäller de samiska språken, eftersom renskötseln är en miljö där de samiska språken används mycket.40 De samiska språken har av naturliga skäl starka kopplingar till renskötseln och innehåller också ett omfattande ordförråd rörande renen, naturen, renskötseln och väderförhållanden, som inte har någon motsvarighet i de nordiska språken.41 Det finns exempelvis många samiska ord som beskriver olika sorters renar utifrån deras utseende och beteende, och ytterligare ett antal ord som beskriver olika snö- förhållanden. Andra samiska ord beskriver vad man kan göra med produkter från renen: att avhåra, garva skinn, torka hudar, göra sen- tråd eller sy renpälsar eller bällingskor.42 Samisk jojk handlar ofta om renen och dess omgivning.
4.7.4Renskötseln som gemenskap
Renskötande samer beskriver renskötseln som gemenskapsbyggande, både inom den närmaste släkten och i förhållande till andra släkter i samebyn. De renskötande samebymedlemmarna samarbetar i många skeden av renskötselns årscykel, vilket stärker banden i byn. Inom de enskilda släkterna är varje aktiv renskötare beroende av familjen och släkten för att renskötseln ska fungera. Det är samtidigt ett ömse- sidigt beroende – familjen och släktnätverket är i sin tur beroende av renskötaren för tillgång till det renskötseln ger, inte minst den sociala och kulturella samhörigheten.43
40Lawrence, Rebecca och Kløcker Larsen, Rasmus, 2016, ”Då är det inte renskötsel” – Konse- kvenser av en gruvetablering i Laver, Älvsbyn, för Semisjaur Njarg sameby, Stockholm Environ- ment Institute, Project, Report
41Lawrence och Kløcker Larsen, 2016, s. 45.
42Sametingets hemsida under fliken Kultur, https://www.sametinget.se/kultur, besökt den
10mars 2023.
43Lawrence och Kløcker Larsen, 2016, s. 46.
175
Renskötseln i praktiken – en översikt |
SOU 2023:46 |
4.7.5Samiska normer och värderingar44
Det samiska samhället innehåller samiska värderingar och normer av olika slag. Vissa värderingar och normer är nedtecknade men de flesta överförs muntligen och genom praktiska handlingar mellan indivi- der, ofta tillhörande olika generationer. De normer som finns inom renskötseln har sin grund i renskötselsamhället där relationen mellan den renskötande familjen, renen och landskapet är centrala tillsam- mans med det samiska språket, familjen, släkten och kulturarvet. Normerna och värderingarna har formats av både historiska och nu- tida livssyner, levnadssätt och levnadsförhållanden.
Att högt värdera renen och renens välbefinnande är centralt. Det finns många sägner som belyser renens och renskötarnas förhållande till varandra samt till samisk andlighet. Värderingarna och normerna inom renskötselsamhället har starka kollektiva drag och påverkar de val som individen, familjen, siidan och det större renskötselkollek- tivet gör. Renens, familjens och siidans behov prioriteras före den enskilda individens.
Livet i en renskötselfamilj kan liknas vid ett större renskötselföre- tag där flera generationer samverkar om driften. I familjeföretaget ingår familjens alla försörjningsgrenar och intäktskällor. Familjeföre- taget har flera syften; dels att inbringa intäkter för familjens för- sörjning, dels att upprätthålla och förvalta den samiska markanvänd- ningen inom renskötseln, kulturarvet och det samiska levnadssättet. Samverkan mellan flera generationer skapar livskraft för renskötseln och upprätthåller gamla sedvänjor och traditionella kunskaper om djur och natur.
En god relation och dialog inom familjen, siidan, och
44Avsnittet är författat av kommitténs sakkunniga Ingrid Inga, Samelandspartiet.
176
5Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet
Tillgång till småviltsjakt och fiske i renskötselområdet har i en rätts- politisk diskussion sammankopplats dels med en företrädesvis lokal eller regional kultur, dels med möjligheter till friluftsliv och natur- turism. Det senare anknyter till vad som kallas allemansrätt, vilken åtnjuter grundlagsskydd.1 Allemansrätten har olika komponenter så- som färdselrätt, rätt att tillfälligt övernatta och rätt att plocka blom- mor, bär och svamp. Rättens närmare innehåll är inte angiven i lag; den kan på ett övergripande plan beskrivas som en oskyldig bruks- rätt avseende annans mark.2 Den avgränsas bland annat av rätten till hemfrid och skydd mot skada, som skyddas bland annat genom brottsbalkens straffbestämmelser.3 Den avgränsas också av allmänna krav på respekt för naturskydd och hänsynstagande vid användning av mark.4
Jakt omfattas inte av allemansrätten. För att få jaga krävs tillstånd från den som innehar jakträtten. Den som jagar på annans mark måste också iaktta allemansrättens regler, om inte annat följer av jaktlag- stiftningen.
Den som vill jaga i Sverige måste också ha ett statligt jaktkort, som utfärdas av Naturvårdsverket. Jaktkortet gäller för ett jaktår, det vill säga den 1 juli till och med den 30 juni.
För innehav av jaktvapen krävs tillstånd från Polismyndigheten (vapenlicens), vilket i sin tur kräver avlagt prov som ingår i jägar- examen.5
12 kap. 15 § fjärde stycket regeringsformen.
2Westerlund, Staffan, 1995, Nutida allemansrättsliga frågor, Miljörättslig tidskrift, 1995:1, s. 74, s. 78.
34 kap. 6 §, 12 kap. 2 a och 4 §§ brottsbalken.
4Jfr 7 kap. 1 § miljöbalken och 3 kap. 1 § jordabalken.
52 kap. 1 och 3 §§ vapenlagen (1996:67) och 2 kap. 4 § vapenförordningen (1996:70).
177
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
När det gäller vilket vilt som får jagas är den grundläggande prin- cipen i svensk jaktlagstiftning att vilten, inklusive deras ägg och bon, är fredade från jakt. För att ett visst vilt ska få jagas krävs att det följer direkt av jaktlagen eller av föreskrifter eller beslut som har med- delats med stöd av lagen.
Sådana bestämmelser finns i jaktförordningen (1987:905). Där finns regler om vilka arter som är föremål för allmän jakt, om licensjakt och om skyddsjakt. Där finns också regler om jakttider för olika arter och för olika delar av landet.
Inte heller fiske omfattas av allemansrätten. I fråga om tillstånds- krav för fiske skiljer man dock mellan allmänt vatten och enskilt vatten. Allmänt vatten finns i havet och i de fyra stora sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Allt annat vatten är att betrakta som enskilt vatten.6 I allmänt vatten krävs inget tillstånd för fiske. Detsamma gäller i fråga om handredskapsfiske i enskilt vatten längs Östersjökusten och i de nämnda sjöarna, samt i viss utsträck- ning i Mälaren.7 För fiske i andra enskilda vatten krävs tillstånd från fiskerättshavaren.
När det gäller vilka arter som får fiskas är utgångspunkten den omvända gentemot jakten, det vill säga att fiske är tillåtet. I förord- ningen (1993:1097) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen (för- kortad fiskeförordningen), med komplement i Havs- och Vatten- myndighetens föreskrifter, specificeras i stället vilka arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som inte får fiskas. Dessa arter är sådana som är särskilt markerade i artskyddsförord- ningen (2007:845); en markering som i sin tur grundar sig i att arterna är strikt skyddade enligt EU:s art- och habitatdirektiv.
Några särskilda kunskapskrav ställs inte för att få fiska.
5.1Upplåtande myndigheter på statlig mark i fjällen
Som framgått omfattar kommitténs uppdrag såvitt gäller delbetänkan- det mark under statens omedelbara disposition dels inom åretrunt- markerna, dels ovanför lappmarksgränsen när renskötsel är tillåten där.
61 § lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde.
78 och 9 §§ samt bilagan till fiskelagen (1993:787).
178
SOU 2023:46 |
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
Som också framgått avses med mark under statens omedelbara disposition (i betänkandet även benämnd statlig mark) att staten äger marken direkt och inte genom bolag, det vill säga mark som förvaltas av Statens Fastighetsverk, Naturvårdsverket och Fortifikationsverket.
När det gäller statlig mark inom åretruntmarkerna (ovanför odlings- gränsen och på renbetesfjällen) är det länsstyrelserna som för statens räkning sköter upplåtelser av jakt och fiske. På statlig mark mellan lappmarksgränsen och odlingsgränsen är det i stället den statliga myn- dighet som disponerar marken som också hanterar upplåtelserna.
Eftersom merparten av den mark som omfattas av kommitténs uppdrag är inom åretruntmarkerna, kommer tyngdpunkten i be- skrivningen av statens upplåtelsehantering att ligga på länsstyrelser- nas hantering.
5.2Småviltsjakt
Det finns ingen definition i lag om vad som är att betrakta som små- vilt. I Sverige används i stället benämningen högvilt för de arter som enligt lag får fällas endast med klass
Vilken ammunition som är tillåten för jakt av olika arter följer av Naturvårdsverkets föreskrifter. Utifrån dessa faller till exempel älg, hjort, visent, bison, myskoxe, mufflonfår, varg, björn, säl och vild- svin utanför småviltsbegreppet. Exempel på arter som med denna kategorisering däremot faller inom begreppet småvilt är vildkanin, iller, ekorre, lämmel, bisam, sothöna, ripa, fasan och rapphöna samt rådjur och lodjur.8
Bland det småvilt som får jagas på kalfjället och i fjälldalarna ut- märker sig ripan (fjäll- och dalripa). Fjällripan finns på kalfjället och i dess närhet. Dalripan går inte lika högt upp på kalfjället utan för- knippas med fjällbjörk och videbälten. Dalripan häckar även långt ner i skogslandet. I skogsområdena nedanför kalfjället jagas även bland annat orre, tjäder och hare.
För medlemmar i en sameby krävs inte något tillstånd för jakt på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetes-
8Jfr Naturvårdsverket föreskrifter NFS 2002:18 6 och 16 §§.
179
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
fjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där. Småviltsjak- ten ingår, liksom annan jakt, i renskötselrätten.
Andra som vill jaga småvilt på mark under statens omedelbara disposition behöver skaffa ett tillstånd för jakt (ett avtal om en upplåtelse). På Girjas samebys område tillhandahålls tillstånden av samebyn. I övriga områden ovanför odlingsgränsen och på renbetes- fjällen är det länsstyrelserna som utfärdar tillstånden. Både fjällänens länsstyrelser och Girjas sameby använder sig av den privata tjänsten NatureIT för att administrera sina jaktutövningstillstånd.
5.2.1Länsstyrelsernas upplåtelser
Länsstyrelserna i Nottbotten, Västerbotten och Jämtlands län beslu- tar årligen om gemensamma ramvillkor för upplåtelse av småviltsjakt på mark under statens omedelbara disposition ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Varje länsstyrelse fastställer genom sitt re- spektive beslut också egna, länsspecifika ramvillkor.
Länsstyrelsernas meddelade jakttillstånd gäller som utgångspunkt inom de jakttider för respektive art som följer av jaktförordningens bilaga. Alla jaktbara arter omfattas inte av tillstånden. Vilka arter tillstånden omfattar skiljer sig till viss del mellan länen. Begränsande avvikelser kan också i övrigt ske för att reglera jakttryck och till- godose viltvården.
Jägare som är bosatta i Sverige eller som annars har uppnått närmare anknytning till landet kan som utgångspunkt köpa tillstånd för småviltsjakt från den 25 augusti. Från och med den 16 september öppnas småviltsjakten även för andra jägare.9
Ett tillstånd för jakt efter småvilt kan gälla minst ett och högst fem dygn i ett valt jaktområde, för ett år i en specifik kommun eller för ett år i länet. För länsårstillstånd ställs krav på stadigvarande bosättning i länet medan kommunårstillstånd kräver stadigvarande bosättning i en fjällkommun. För lösande av dygnskort finns inga bosättningskrav.
Innehavare av jaktkort behöver aktivera tillståndet innan jakten påbörjas. I samband med aktiveringen anges i vilket jaktområde jakten
93 § andra stycket rennäringsförordningen samt Länsstyrelsen i Jämtlands läns beslut den
17april 2023 med villkor om upplåtelse av småviltsjakt och viss jaktträning med hund på renbetesfjäll i Jämtlands län
180
SOU 2023:46 |
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
avses bedrivas och, för årskort, antalet dagar som jakten avses pågå. Fjällägenhetsinnehavare har rätt att jaga avgiftsfritt.10 Denna rätt gäller på motsvarande sätt som ett årstillstånd. Tillståndet ska alltså akti- veras innan jakt påbörjas.
Jaktområdena bestäms av länsstyrelsen i berört län. För varje jakt- område fastställs maximalt antal jaktdygn per kvadratkilometer (jakt- mandagar). I Jämtland begränsas småviltsjakten vid högt jakttryck till innehavare av länsårstillstånd och kommunårstillstånd. När det fastställda antalet jaktmandagar har nåtts stängs jaktområdet för säsongen. Det gäller för hela fjällområdet.
I vissa områden i Jämtland har efterfrågan på småviltsjakt varit så pass stor att länsstyrelsen, för att begränsa intrång och störningar för renskötseln, samt för att undvika trängsel och alltför många jägare per område och dag, infört en begränsning av hur många jägare som samtidigt får befinna sig i ett jaktområde. I dessa områden får högst fem jägare lösa eller aktivera jakttillstånd per dag och område. Först-
I sina upplåtelser förbehåller sig länsstyrelserna rätten att avlysa särskilda områden från den upplåtna jakten för att förhindra stör- ningar i renskötseln.12 Länsstyrelsernas praxis beträffande avlysningar skiljer sig dock något åt mellan de tre fjällänen.
I Norrbotten följer det i huvudsak av länsstyrelsens rambeslut vilka områden som under jaktsäsongen ska undantas från upplåtelse. Beslut om avlysningar under pågående säsong sker däremot i mycket liten omfattning. I Västerbotten fattas i princip inga beslut om undan- tagsområden genom rambeslutet. Beslut om avlysning av jaktom- råden fattas i stället löpande under pågående säsong. I Jämtland an- vänds båda typerna av mekanismer. Där fastställs genom rambeslutet fasta avlysningsområden (så kallade förbudsområden), vilka vid be- hov kompletteras med beslut om avlysning avseende andra områden under pågående säsong.
Skillnaden mellan framför allt Norrbotten och Västerbotten kan förklaras med att renskötseln i Västerbotten är mer rörlig i geogra-
105 § rennäringsförordningen.
11Länsstyrelsen i Jämtlands läns beslut den 17 april 2023 med villkor om upplåtelse av små- viltsjakt och viss jaktträning med hund på renbetesfjäll i Jämtlands län
12Förbehållet görs med stöd av 5 § i Jordbruksverkets föreskrifter om upplåtelser av rätt till småviltsjakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen (SJVFS 1993:95, senast ändrad 2007:52).
181
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
fiskt hänseende och att behovet av avlysningar därmed är svårare att förutse än i Norrbotten.
I de fall som beslut om avlysning fattas under säsongen följer av länens gemensamma ramvillkor att beslutet ska fattas senast fem dagar före avlysningen. Tidsramen är kopplad till vad som gäller för aktivering av jaktkort, nämligen att den aktivering som sker för ett valt jaktområde inför jakt görs tidigast fem dagar i förväg. Därmed kan en jägare redan inför aktiveringen se vilka områden som kommer att vara avlysta eller förenade med särskilda restriktioner för jakt.
I Norrbotten är det alltså ovanligt att några beslut om avlysning alls fattas under löpande säsong; planeringen ligger vanligen fast redan i rambeslutet. I de få fall som det tillkommer en begäran om tillfällig avlysning från en sameby grundat på olägenhet för renskötseln, god- tas enligt uppgift från länsstyrelsen begäran vanligen utan någon mer ingående prövning. Samebymedlemmars egen älgjakt godtas dock inte som skäl för avlysning, eftersom de båda jaktformerna bedöms kunna bedrivas parallellt.
I Västerbotten väcks frågan om avlysning löpande genom att länsstyrelsen varje vecka kontaktar länets samebyar per telefon. Same- byarna tillfrågas då om hur renskötselarbetet är planerat den när- maste tiden och om några avlysningar behöver göras om tio dagar och framåt. Några närmare utrednings- eller kontrollåtgärder vidtas i normalfallet inte, utan målsättningen är från länsstyrelsens sida att processen ska präglas av ömsesidigt förtroende. Beslut fattas därför också i regel omgående. Liksom i Norrbotten görs inga avlysningar av småviltsjakt på grund av samebymedlemmars egen älgjakt.
Varken i Norrbotten eller i Västerbotten görs några partiella av- lysningar för delar av ett jaktområde. Inte heller sprids någon till- läggsinformation via NatureIT, till exempel om planerade ren- skötselåtgärder inom någon del av ett jaktområde. Ett jaktområde är därmed i sin helhet öppet eller avlyst.
I Jämtland initieras både rambeslutens förbudsområden och av- lysningar under pågående säsong av samebyarna. Till skillnad från i Norrbotten och Västerbotten kan avlysningar grundas på sameby- medlemmars egen älgjakt. Detta förklaras av att samebyområdena i Jämtland är mindre och har ett högt jakttryck, vilket gör att små- viltsjakten där i högre grad än i de andra länen kan störa sameby- medlemmars egen älgjakt.
182
SOU 2023:46 |
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
För att tydliggöra huvudsakliga principer för handläggning av be- gäranden om avlysningar från samebyar samt dialog och underlag för beslutsfattande, antog Länsstyrelsen i Jämtlands län år 2021 en sär- skild policy om avlysningar. Av policyn följer bland annat att samebyar senast den 15 augusti varje år så detaljerat som möjligt, skriftligen eller per telefon, kan inkomma med en beskrivning av hur rensköt- selhösten planeras. Syftet är, enligt vad som anges i policyn, att för- enkla och effektivisera handläggningsprocesserna. Vidare följer av policyn att en samebys begäran om avlysning ska inkomma med minst tio dagars framförhållning och innehålla en motivering om på vilket sätt småviltsjakten utgör en olägenhet av betydelse för renskötseln. Berört område stängs för ytterligare bokningar under tiden som an- sökan handläggs av länsstyrelsen.
Som möjliga undantag avseende tiodagarsfristen nämns hastigt upp- komna situationer som av renskötselskäl behöver hanteras skynd- samt, exempelvis vid vargförekomst. I de fall en begäran om avlysning sker med kortare varsel än tio dagar förbehåller sig dock länsstyrel- sen rätten att bedöma om de jägare som redan bokat jakt ska byta område eller om de kan genomföra sin jakt med riktad information och anvisningar.
Av policyn följer att länsstyrelsen och samebyn löpande ska stämma av om det sker förändringar i det planerade renskötselarbetet eller den planerade älgjakten, bland annat för uppföljning av om områden kan öppnas tidigare än beslutad avlysningsperiod.
Länsstyrelsen i Jämtlands län gör en utredning av varje enskild begäran om avlysning, varvid en bedömning görs av förutsättning- arna för jakten i det specifika fallet. Länsstyrelsen menar att detta följer av förvaltningslagens krav på att en myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Länsstyrelsen menar också att förvaltningslagens regel om att en en- skild part som inleder ett ärende ska medverka genom att så långt som möjligt ge in den utredning som parten vill åberopa till stöd för sin framställning utgör grund för att kräva motiveringar och under- lag av samebyarna.
I Jämtland beslutas i vissa fall om delavlysning, det vill säga avlys- ning av en del av ett jaktområde. Sådan delavlysning kan till exempel komma i fråga vid samebymedlemmars egen älgjakt eller vid en sär- skild åtgärd, såsom samling/skiljning, vid vilken endast en avgränsad del av ett område berörs.
183
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
När det gäller själva jaktutövningen finns i jaktlagen ingen be- gränsning avseende hur många djur som får fällas vid jakt efter så- dant vilt som är föremål för allmän jakt. Av jaktetiska skäl har dock fjällänens länsstyrelser valt att tillämpa ett system med så kallad bag limit. Bag limit innebär att högst åtta ripor och tre skogshöns av arterna tjäder och orre får fällas per dygn och jägare. För övrigt små- vilt finns ingen begränsning.13
Efter avslutad jakt ska en viltrapport lämnas via NatureIT. Vilt- rapport lämnas även om inget vilt har fällts.
Vid jakt efter fågel används som utgångspunkt stående eller stötande hund. För träning av sådana hundar krävs tillstånd, vilket kan lösas via NatureIT. På statens mark ovanför odlingsgränsen sker också en relativt omfattande hundprovsverksamhet. De stående fågel- hundsklubbarna som är verksamma i norra Sverige genomför i prin- cip samtliga sina prov ovanför odlingsgränsen, men även fågelhunds- klubbar för skällande fågelhundar (trädskällare) nyttjar statens marker i stor omfattning. För stående fågelhundar sker provverksamheten på såväl hösten som på vårvintern, medan det för skällande hundar är prov på hösten. Vid större prov ansöks hos länsstyrelsen som tar ut en avgift. Vid prov med enstaka hundar sker det genom att ordi- narie jaktkort löses.
5.2.2Girjas samebys upplåtelser14
Jakttillstånd på mark under statens omedelbara disposition på Girjas samebys område kan via NatureIT endast sökas av personer som är bosatta i Norrbottens län.
Det finns tio jaktområden på Girjas samebys område, vilka i stort sett följer de gränser som gällde under länsstyrelsens upplåtelseadmi- nistration. Det finns dock tankar från samebyn på att dela upp om- rådena i mindre jaktområden. Syftet är i så fall att öka flexibiliteten, till exempel när det gäller avlysningar.
Jakttiderna för Girjas samebys jakttillstånd avviker till viss del från de tider som följer av jaktförordningens bilaga. För två jaktområden
13Länsstyrelsen i Jämtlands läns beslut den 9 maj 2022 med villkor om upplåtelse av små- viltsjakt och viss jaktträning med hund på renbetesfjäll i Jämtlands län för jaktåret 2022/2023
14Avsnittet och avsnitt 5.3.2 bygger till största del på muntliga uppgifter från representanter från Girjas samebys styrelse. Uppgifterna är avstämda i juni 2023.
184
SOU 2023:46 |
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
börjar tillstånden gälla en vecka efter jaktförordningens jaktstart för ripa, orre och tjäder och för övriga jaktområden har jaktstarten beträffande dessa bytesdjur skjutits upp med tre veckor. Skälet är enligt samebyn att renhjordar under och efter sarvslakten behöver skyddas från de störningar som småviltsjakten kan medföra.
Den länsbo som vill jaga på statlig mark i Girjas samebys område kan antingen lösa ett dygnskort eller skaffa ett årskort. För båda typerna av kort gäller, liksom vid länsstyrelsens upplåtelser, att inne- havaren behöver aktivera sitt tillstånd innan jakt påbörjas. I samband med aktiveringen anges i vilket jaktområde jakten avses bedrivas och (beträffande årskort) antalet dagar som jakten avses pågå.
Samebyns jakttillstånd säljs, liksom länsstyrelsens, via tjänsten NatureIT. Det sker enligt samebyn ingen försäljning direkt av byn. Samebyns medlemmar bedriver inte heller någon turistverksamhet där jakt ingår.
Villkoren för småviltsjakt på samebyns område följer i stort läns- styrelsens villkor. Det gäller till exempel jaktmandagar, bag limits och krav på återrapportering.
Samebyn har utöver det lagt till villkor om att jakten ska bedrivas med hänsyn till renskötseln, naturen, samisk kultur och kulturläm- ningar, att hänsyn till samiska bosättningar och renskötselanlägg- ningar är en självklarhet och att hänsyn även ska tas till andra samiska näringar såsom slöjd, jakt och fiske. Samebyn har också lagt till att all jakt ska präglas av god etik och att innehavaren av ett jakttillstånd är skyldig att meddela samebyn ifall olägenhet för renskötseln skulle uppstå.
Liksom länsstyrelserna förbehåller sig Girjas sameby i sina upp- låtelser rätten att avlysa särskilda områden från den upplåtna jakten för att förhindra störningar i renskötseln. Samebyn har hittills en- dast behövt göra ett fåtal avlysningar för jaktens del och det har inte i något fall gällt ett område som redan var aktiverat för jakt. Hittills har därför några frågor om återbetalning av avgifter eller anvisning av alternativa områden inte aktualiserats.
Till skillnad från länsstyrelsen säljer samebyn inga tillstånd för hundträning.
185
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
5.3Fiske
De arter som främst fiskas i fjällen är röding, öring, harr och sik. Även gädda och abborre är föremål för fritidsfiske. I fjällen finns också viktiga vatten för laxfiske.
5.3.1Länsstyrelsernas upplåtelser
Den som vill fiska i vatten på mark där länsstyrelserna upplåter fiske kan köpa ett fiskekort. Fiskekort kan lösas för ett dygn, tre dygn, sju dygn eller ett år. Administrationen av fiskekort sker dels digitalt via tjänsten NatureIT, dels genom stugbyar, sportfiskeaffärer och andra återförsäljare.15
I Västerbottens och Jämtlands län innefattar ett fiskekort som utgångspunkt ett tillstånd till fiske i alla vatten som upplåts av res- pektive länsstyrelse. I Norrbottens län är fisket i stället uppdelat kommunvis. I Norrbotten och Västerbotten finns också kvoterade vatten, där ett begränsat antal fiskedygn upplåts per säsong.
Till fiskekortet är knutet villkor om till exempel fisketider och fredningstider. Även villkor om vilka arter som får fiskas och om maximalt dagligt uttag i sjöar respektive i strömmande vatten före- kommer. Ytterligare villkor kan gälla minimimått och maximimått på den fisk som tas upp och om vilka redskap och vilken typ av bete som får användas. Det förekommer även villkor om krav på fångst- rapportering avseende vissa arter.
Länsstyrelserna upplåter inte bara fritidsfiske. Upplåtelser görs även för husbehovsfiske med nät, företrädesvis i sjöar med röding och sik och i någon omfattning öring. Nätfisket sker ofta på tradi- tionellt sätt med bottensatta nät från båt.
Det kan noteras att länsstyrelsen inte fattar årliga rambeslut be- träffande fiske på motsvarande sätt som beträffande småviltsjakten. Detta beror på att förhållandena beträffande fiskeupplåtelser är mer konstanta, sett över tid. Vatten som undantagits för samebyars en- skilda bruk (undantagsvatten) är desamma från år till år, och så även andra vatten som är undantagna upplåtelse under hela eller delar av
15Länsstyrelsens stöd för att medge rätt till underupplåtelser följer av 12 § Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 1993:95) om upplåtelser av rätt till småviltsjakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen (omtryckt genom SJFS 2000:78). Medgivande till annan än medlem i sameby, sammanslutning av samebymedlemmar eller fastighetsägare som i samma vatten delar rätt till fiske med staten förutsätter medgivande av sameby.
186
SOU 2023:46 |
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
året. I vissa enstaka fall sker någon förändring inför säsongen, till exempel att ett vatten som tidigare varit öppet för fiske eller en del av det behöver stängas. Vanligtvis sker sådana tillägg dock av fiske- förvaltningsskäl, snarare än skäl kopplade till renskötseln. Vid för- ändringar som beslutas inför säsongen sker samråd med berörda samebyar.
I avsnittet om småviltsjakt har avlysningar under pågående säsong beskrivits. Sådana avlysningar kan behöva göras även beträffande fisket, även om det sker i mindre omfattning eftersom fisket gene- rellt sett innebär mindre störningar för renskötseln (se avsnitt 5.5).
5.3.2Girjas samebys upplåtelser
Fiskekort på Girjas samebys område kan, med undantag för fiske- campen Tjuonajokk, endast lösas av personer som är bosatta i Norr- bottens län. Fiskekorten kan lösas för ett dygn eller för ett år. Innan fiske påbörjas behöver fiskekortet aktiveras för ett visst valt fiske- område. I dagsläget får endast ett fiskeområde aktiveras per fiske- kort och dag.
Indelningen i fiskeområden ändrades inför årsskiftet 2021/2022 och innebär en indelning i fler och mindre områden jämfört med de jaktområden som finns på byns område. Möjligen kommer, enligt samebyn, efter en tids utvärdering ytterligare förändringar att göras i indelningen. Målsättningen är att ha en indelning som möjliggör upplåtelse på ett sätt som enligt samebyn är mer hållbart och sam- tidigt flexibelt, och där fisket till exempel kan stängas av för ett visst vattendrag för att skydda lax, utan att fisket påverkas i andra vatten- drag. Samtidigt har samebyn erfarit att indelningen behöver vara lämplig också i förhållande till hur de fiskande vanligtvis planerar sitt fiske och rör sig mellan olika vatten, eftersom aktiveringssystemet annars blir svårt att tillämpa.
Den huvudsakliga administrationen av fiskekort sker via tjänsten NatureIT. Utöver det säljs ett begränsat antal dygnskort till fiske- campen Tjuonajokk. Fiskecampen får vidaresälja fiskekorten fritt, det vill säga även till andra än länsbor, dock med villkoret att fisket alltid sker med en av fiskecampen anlitad guide. Det görs enligt same- byn inga upplåtelser av fiske utöver dem som administreras via
187
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
NatureIT och Tjuonajokk. Samebyns medlemmar bedriver inte heller någon turistverksamhet där fiske ingår.
Liksom vid upplåtelser i länsstyrelsens regi upplåts utöver handred- skapsfiske även nätfiske genom särskilda tillstånd.
I två vatten på samebyns område är fisket kvoterat.
Villkoren för fisket på samebyns område följer i stort de villkor som Länsstyrelsen i Norrbottens län tillämpar. Det gäller till exempel maximalt uttag, minimimått, maximimått och redskapskrav. Same- byn ställer också krav på fångstrapportering.
Samebyn har utöver detta lagt till villkor om att fisket, förutom att det inte får störa renskötseln, inte heller får störa annat djurliv, samt att dessa villkor även gäller vid transporter till och från fiskesjöar.
Liksom länsstyrelserna förbehåller sig Girjas sameby i sina upp- låtelser rätten att avlysa särskilda områden från det upplåtna fisket för att förhindra störningar i renskötseln. Samebyn ansöker årligen om skoterförbud i vissa områden under kalvningstiden och avlyser då även de vatten som finns inom områdena från fiske. En sjö har stängts för fiske, när samebyn bedömt att så krävdes av fiskevårds- skäl. I något fall har ett vatten behövt avlysas med kortare fram- förhållning än tidsramen för aktivering av fiskekort (fem dagar). Samebyn har då kontrollerat att vattnet inte var aktiverat, det vill säga att ingen fiskare hade planerat att fiska där. Hittills har därför några frågor om återbetalning av avgifter eller anvisning av alterna- tiva områden inte aktualiserats.
5.4Turism kring småviltsjakt och fiske
Turistnäringen kring jakt och fiske bedrivs i huvudsak av lokala entre- prenörer. Det handlar om en rad olika typer av verksamheter, som ofta går in i varandra. Det kan vara fiskecamper, stugbyar, guideföre- tag, kursverksamheter och transportservice.
Många av företagen har av nödvändighet flera verksamhetsgrenar, vilket innebär att de kan ägna sig åt flera typer av verksamhet och vända sig till flera målgrupper. Som exempel kan för en stugby den största kundgruppen vara skidåkare under vintern, fiskare under vår- vintern, vandrare under sommaren och småviltsjägare under hösten. Genom kombinationen möjliggörs en helårsverksamhet.
188
SOU 2023:46 |
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
En typ av näringsverksamhet kopplad till jakt och fiske är paket- reseförsäljning. Det finns företag som, utifrån kundernas önskemål, ordnar med boende, mat, transport och guide.
Högsäsong för paketresor för småviltsjakt är från jaktstarten den
25 augusti till slutet av september, när snön ofta lägger sig i fjäll- området. Utländska jägare ansluter från och med den 16 september.
Kunderna löser själva jakt- och fiskekort, vilket är en förutsättning med det nuvarande systemet.
En annan typ av turistverksamhet, som ofta bedrivs i kombination med andra verksamheter, handlar om att specifikt erbjuda guidning. Guider för småviltsjakt är i regel hundförare. Sådana erfarna hund- förare kan även erbjuda hundträning. Det handlar då om att träna upp hundar för småviltsjakt. Småviltsjaktsäsongen infaller som angetts i början av hösten, men högsäsongen för hundträning börjar i mitten av februari och pågår till i mitten av mars.
I berörda län finns ett antal jakt- och/eller fiskecamper. Dessa erbjuder paketlösningar med kost och logi. När det gäller fiske är en sådan camp ofta knuten till ett visst vatten för exklusivt fiske. Det kan handla om campens eget vatten eller om ett vatten på statlig mark där campen har tillstånd från länsstyrelsen till underupplåtelse av fiske. Det finns också camper som ägs av samebymedlemmar och där samebyns undantagsvatten (det vill säga vatten som undantagits från länsstyrelsens upplåtelser) nyttjas för turistfiske.
Kombinerade jakt- och fiskecamper erbjuder även paket kring småviltsjakt. Liksom när det gäller andra paketlösningar kan guide och transporter ingå i paketet.
I anslutning till fjällområdet nyttjas stugbyar av såväl småvilts- jägare som fiskare. Flera av stugbyarna har egna restauranger.
I och med den bitvis svåråtkomliga terrängen är helikopterverk- samheten i norra Sverige av stor betydelse. Småviltsjägare och fiskare är viktiga kundgrupper för helikopterföretagen under hela barmarks- säsongen och särskilt juli, augusti och september. Helikopterföreta- gen anlitas emellertid också av samebyarna (både för transporter och för att driva renar) och av länsstyrelserna (till exempel i anslutning till den rovdjursinventering som görs tillsammans med samebyarna).
De näringsidkare som kommittén har träffat beskriver samstäm- migt att de kapitalstarkaste kunderna finns bland jägarna. När det gäller fiske behöver man enligt dessa företrädare som utgångspunkt
189
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
kunna erbjuda exklusivt fiske i ett visst vatten för att, utöver rena boendelösningar, kunna få verksamheten lönsam.
Den största andelen av kundbasen kommer från Sverige. Sett till utländska kunder är de nordiska grannländerna störst, men även jägare och fiskare från Tyskland, Schweiz och Italien kommer för att jaga och fiska i de svenska fjällen. Dessa jägare och fiskare är ofta i högre grad än de svenska beroende av de utvidgade tjänster som de lokala företagen med inriktning på jakt och fiske erbjuder, som guidning och transport.
5.5Småviltsjaktens och fiskets effekter för renskötseln
Jakt och fiske i områden där renar betar eller där renskötselarbete pågår kan orsaka störningar för renskötseln. Generellt sett innebär jakt i sådana områden en större påverkan på renskötseln än vad fiske gör.
I förhållande till jakt framhålls särskilt följande från samiskt håll. Som tidigare beskrivits (avsnitt 4.4) är barmarksperioden den tid på året som renarna har möjlighet att bygga upp sina kroppsreserver efter vintern. Det är därför viktigt att renarna får ro och tid för att beta, för att ha förutsättningar att beta selektivt. Utan selektiv betning reduceras näringsinnehållet och foderintaget kraftigt med minskad tillväxt som följd.16 Minskad tillväxt under barmarksbetet medför ökad risk för svältdöd under kommande vinter och färre lyckade kalvningar efterföljande vår.17 I ljuset av annan markanvändning som negativt påverkar renskötseln och renarnas möjlighet att tillgodo- göra sig det naturliga betet (se avsnitt 4.7 om kumulativa effekter)
är det därför viktigt att begränsa påverkan där det är möjligt.
Mot slutet av barmarksperioden, under hösten, måste renarna ha betesro för att tillväxten ska kunna fortgå så länge som det finns till- räckligt näringsrika betesväxter i markerna för att bygga upp maxi- mala fettreserver inför vintern.18
I mitten av september infaller sarvslakten. Särskilt känslig är perio- den när samling av renar pågår inför slakten. En mindre lyckad hop-
16Åhman, Birgitta, White, Robert G., 2018, Rangifer Diet and Nutritional Needs, publicerad i Reindeer and Caribou Health and Disease, 1 U, Boca Raton,
Florida, CRC Press, 550.
17Colman, Jonathan E. m.fl., 2003, Do wild reindeer exhibit grazing compensation during insect harassment? J. Wildl. Manage. 67 s.
18Åhman och White, 2018.
190
SOU 2023:46 |
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
samling av djuren har till följd att de tjurar som blir kvar ute i mark- erna inte längre är lämpliga slaktdjur det året, eftersom tjurarna blir kraftigt avmagrade under brunsten. Utöver inkomstbortfallet med- för störningar i sarvslakten att djur som borde ha slaktats får skötas ytterligare ett år och att betesutrymme tas från andra livrenar (hon- djur) på vinterbetesmarkerna.
Ett ytterligare känsligt moment infaller när renarna ska samlas in- för uppdelningen i vintergrupper och vinterslaktuttaget som sker vid samma tillfälle. Störningar orsakade av jakt kan medföra att alla renar i området inte blir samlade. De renar som blir kvar på höstlandet till följd av ett mindre lyckat samlingsarbete har sämre möjligheter att överleva vintern eftersom dessa marker inte är lämpliga vinterbetes- marker. Markerna har liten tillgång på renlav samtidigt som området blir snörikt och snön blir vindpackad längre fram på vintern. Dessa marker har vanligen även en större rovdjursstam.
När det gäller vinterjakten kan den innebära störningar om den sker på marker där renarna uppehåller sig samlade för bete, dels efter- som renarnas betestid minskar när de störs, vilket har avgörande be- tydelse för deras energiomsättning, dels eftersom det är svårt att få renarna till att börja gräva i ett nytt område vintertid, om sådana alternativa områden över huvud taget finns att tillgå. När det gäller Jämtland är vinterbetesmarkerna dock i huvudsak på privat mark.
Störningsrisken vid jakt ökar generellt sett i de fall som jakten sker med hund, bland annat eftersom jakt med hund kan ödelägga pågående rensamlingar eller renflyttningar.
Även fisket kan medföra störningar för renskötseln, även om dessa generellt sett är av mindre omfattning. I allmänhet medför fri- tidsfisket sommartid inga störningar av betydelse för renskötseln. Fiske i områden där det frodiga grönbetet är koncentrerat till älv- och sjöstränder kan dock medföra att renen håller sig borta från de bästa betesområdena.
Under kalvningsperioden (början av maj till början av juni) är renarna särskilt känsliga för störningar. Fiske som bedrivs under vår- vintern och våren kan därför i större utsträckning orsaka störningar för renskötseln. Ofta är det inte fisket i sig utan snöskotertrafiken i samband med fisket och förekomsten av hund som kan ställa till problem. Vajan är mycket vaksam och känslig under denna period eftersom hon vakar över kalven för att undkomma eller försvara den mot rovdjursattacker. Det är också viktigt att kalven får bli präglad
191
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
på vajan i lugn och ro, så att de lär sig varandras ljud och lukter. Stör- ningar under denna period kan resultera i att vajor inför kalvning och vajor med spädkalvar drar sig till mer avlägsna höjdlägen, som varken ger skydd mot väder och vind för kalven eller gott bete för vajan. I sådana lägen kan ett oväder ta död på samtliga spädkalvar i flocken. Långvariga störningar kan också innebära att vajan får en försämrad mjölkproduktion, vilket i sin tur gör att kalvarna blir försvagade och löper större risk att omkomma i samband med faror. Störningar under kalvningsperioden kan således under olyckliga omständigheter om- intetgöra ett bra kalvningsresultat.
Vissa vattendrag som är svåra att passera vid rendrivning kan vara känsliga under de perioder som man normalt använder sig av det flyttstråket. Störningar som fiske kan medföra vid sådana situationer kan förutom merarbete också orsaka drunkningsolyckor bland renarna, om panik utbryter i renhjorden. Normalt sett sker dock flyttning före och efter den huvudsakliga fiskesäsongen i vattendrag (den 1 juni till den 31 augusti), vilket innebär att problemet torde vara av begränsad omfattning.
Utöver påverkan på renen och renskötseln, kan jakt och fiske inne- bära intressekonflikter i förhållande till samebymedlemmars egen jakt och eget fiske. Till exempel kan konkurrenssituationer uppstå om småviltsjakt pågår där samebymedlemmar samtidigt jagar älg. Även älgjakt som sker av ortsbojaktlag eller enskilda arrendatorer och same- bymedlemmar parallellt kan orsaka intressekonflikter.
När det gäller fiske bedrivs samebymedlemmars fiske för avsalu vanligen i större vatten och kommer därmed sällan i intressekonflikt med fritidsfisket. Samebymedlemmars husbehovsfiske bedrivs nor- malt i särskilda undantagsvatten, som inte upplåts för fiske till andra.
5.6Kulturutövning genom jakt och fiske
Begreppet kultur kan föra tankarna till något som skapats av männi- skor – litteratur, konst, musik etcetera. I urfolkssammanhang är dock kulturbegreppet vidare än så och avser ett sätt att leva och använda mark, inte minst markanvändning som en del av en försörjning. I den samiska kulturen är de traditionella näringsfången en grundstomme, det vill säga renskötsel, jakt och fiske. Renskötseln som kulturbärare har redan beskrivits (se avsnitt 4.8.). Jakt och fiske var ursprungligen
192
SOU 2023:46 |
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
basen för samernas försörjning och har genom årtusenden fortsatt vara en viktig del av den samiska livsstilen. Mot slutet av
Samiska traditioner kring jakt och fiske förs över mellan genera- tioner. Detta gäller både för samer som är medlemmar i samebyar och som jagar och fiskar som en del i utövandet av renskötselrätten, samt för andra samer vilkas förfäder av olika skäl har lämnat renskötseln.
För människor som tillhör den nationella minoriteten torneda- lingar, eller som identifierar sig som kväner eller lantalaiset, är tradi- tionella näringsfång också av stor kulturell betydelse. Dessa personer, vilka företrädesvis lever i områden kring Malmfälten och längs Torne- älven och Muonioälvens dalgångar, utövar ofta sin kultur genom traditioner i form av småjordbruk som kombineras med jakt, fiske, renskötsel (genom koncessionsrenskötsel) och ibland bruk av slåtter- myrar.
Även andra personer i Norrland, som inte identifierar sig som någon av dessa minoritetsgrupper, kan ha starka traditioner kring jakt och fiske och se det som en viktig del i sin livsstil.19 Det rör sig alltså för dessa personer om något viktigare än enbart ett nöje – närheten till naturen och upplevelsen av att kunna bidra till hus- hållets ekonomi med vilt och fisk ses som en förutsättning för be- varandet av levande traditioner.
5.7Tåssåsenmodellen
Under perioderna
19Löshundsjakt är till exempel med på Institutet för språk och folkminnens förteckning över immateriella kulturarv i Sverige, som finns tillgänglig på webbsidan https://levandekulturarv.se/forteckningen, besökt den 27 juni 2023.
193
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
då att samordna försäljningen av jaktkort och utlottningen av jakt- områden via hemsidan NatureIT.
Upplägget för Tåssåsens administration kallades Tåssåsenmodel- len. Modellen innebar att samebyns medlemmar, genom föreningen Jaktföreningen Giehren (fortsättningsvis Giehren), som bildades för ändamålet, sålde jaktkort och fördelade jaktområden på samebyns område.
Giehren delade in samebyns marker i jaktområden utifrån krite- rierna att det skulle finnas en jaktbar ripbiotop och att jakt i området inte skulle störa älgjakten eller renskötseln under framför allt perio- den från den 25 augusti till den 1 oktober, som vid den tiden var den intressanta jaktperioden för ripa. Jaktområdena var ungefär 25 kvadrat- kilometer stora. I varje område fick endast ett jaktsällskap på högst fem jägare befinna sig.
För att hantera den stora efterfrågan på jakt införde Giehren en turordning för att boka in jaktdagar. Den som var intresserad fick anmäla sitt intresse i maj, varefter jaktdagar och jaktområden i början av juni fördelades i turordning utifrån lottning. Detta hanterades genom att en kontaktperson för varje jaktsällskap ringdes upp i den turordning som följde av lottningen. Giehrens administratör redo- visade lediga områden och datum, varefter jaktdagarna bokades in efter jaktsällskapets önskemål. Vid avbokningar betalade Giehren tillbaka pengarna minus en administrationsavgift på tio procent.
När reformen om den fria småviltsjakten och det fria handred- skapsfisket genomfördes år 1993 upphörde denna äldre version av Tåssåsenmodellen. Efter flera års diskussioner med länsstyrelsen gavs Tåssåsens sameby år 2003 dock åter möjlighet att bli försökssameby med en uppdaterad version av modellen.
När Giehren åter tog över förvaltningen år 2003 sköttes admini- strationen i grunden på liknande sätt som tidigare, med skillnaden att Tåssåsenmodellen digitaliserades och presenterades på en hem- sida. På den nya hemsidan fanns information om Giehren, Tåssåsens sameby och om hur lottningen gick till. Där fanns också en inter- aktiv karta med beskrivningar av de olika jaktområdena inklusive upp- gifter om mobiltäckning, logimöjligheter, transportsätt med mera. Vidare redovisades dagsaktuella nyheter, information om riptillgång i olika områden och det fanns möjlighet för användarna att lämna kommentarer.
194
SOU 2023:46 |
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
På hemsidan fanns också ett Excelark som uppdaterades flera gånger dagligen under inbokningsdagarna. Där framgick boknings- status för varje område för varje dygn. Där angavs också antalet jakt- dagar totalt och för varje område. Om ett område behövde stängas av renskötselskäl eller på grund av att maximalt jakttryck hade upp- nåtts framgick det genom olika färgmarkeringar. Av Excelarket kunde också utläsas när det uppdaterats senast.
När inbokning skett skrevs jaktkorten in digitalt och skickades med
5.8Ammarnäsmodellen
I området Ammarnäs inom Rans och Grans samebyar gäller sedan år 2006 vissa särskilda inslag vid upplåtelser av småviltsjakt, den så kal- lade Ammarnäsmodellen.
Modellen infördes i ett försök att skapa en starkare lokal förvalt- ning av småviltsjakten och innebär i korthet att en särskild samord- ningsgrupp hanterar vissa frågor om jakten. Samordningsgruppen leds av länsstyrelsen och består i övrigt av medlemmar från de be- rörda samebyarna och en samordnare från Sorsele kommun. Inför jaktsäsongen görs en överflygning där renhjordarna observeras. På basis av överflygningen gör gruppen en planering för ripjaktens första veckor. Därefter har gruppen kontakt varje vecka för att samråda om förutsättningarna för jakten och behovet av avlysningar. Det är dock fortsatt länsstyrelsen som fattar besluten om upplåtelse respektive avlysningar.
Länsstyrelsens generella villkor för jakten är i princip desamma som i andra områden. Dock skiljer sig indelningen i jaktområden något. Jaktmarkerna är indelade i fler små jaktområden med ett maxi- malt jägarantal om sex till åtta jägare i varje område. Riktlinjen för antalet hundar är ett halvt dussin per område. Syftet har varit att jakten ska innebära mindre störningar för renskötseln samtidigt som jägare ska få en god jaktupplevelse utan trängsel.
Jaktområdena är indelade i sådana som enbart kan bokas av en- skilda småviltsjägare, och områden som kan bokas av kommersiella jaktorganisatörer. Den kommunala samordnaren sköter alla kontak- ter med de kommersiella jaktorganisatörerna och ser till att bok- ningarna fungerar. Om ett område blir avlyst styr den kommunala
195
Småviltsjakt och fiske i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
samordnaren om jakten till ett öppet område i möjlig mån. Samord- narens ansvar i dessa hänseenden regleras i ett särskilt ramavtal med länsstyrelsen.
196
6Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd
Den svenska staten har ett ansvar för våra gemensamma naturresurser och den biologiska mångfalden. Vägledande för samhällets miljöarbete är de svenska miljömålen, som fastställs av riksdagen. Sverige är också bundet av
De svenska miljömålen består av totalt 16 miljökvalitetsmål. Ett av dessa är att den biologiska mångfalden ska bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt, för nuvarande och framtida generationer.1 Arternas livsmiljöer och ekosystem samt deras funktioner och processer ska värnas. Arter ska kunna fortleva i långsiktigt livskraftiga bestånd med tillräcklig genetisk variation. Människor ska ha tillgång till en god natur- och kulturmiljö med rik biologisk mångfald, som grund för hälsa, livskvalitet och välfärd.
Ett annat av miljökvalitetsmålen är målet om en storslagen fjäll- miljö. Målet är att fjällen ska ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kultur- värden. Verksamheter i fjällen ska bedrivas med hänsyn till dessa värden och så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla om- råden ska skyddas mot ingrepp och andra störningar. I detta ligger att fjällens värden för rennäringen är bevarade och att fjällens karak- tär av betespräglat, storslaget landskap med vidsträckta samman- hängande områden är bibehållen. Som precisering har också angetts att naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till fjäll- landskapet ska ha en gynnsam bevarandestatus och tillräcklig gene- tisk variation inom och mellan populationer.
Ett tredje miljökvalitetsmål handlar om levande sjöar och vatten- drag. Sjöar och vattendrag ska enligt målet vara ekologiskt hållbara
1Jfr 1 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen och 1 kap. 1 § miljöbalken.
197
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
SOU 2023:46 |
och deras variationsrika livsmiljöer ska bevaras. Naturlig produktions- förmåga, biologisk mångfald, kulturmiljövärden samt landskapets eko- logiska och vattenhushållande funktion ska bevaras, samtidigt som förutsättningar för friluftsliv värnas.
För att tillgodose de svenska miljömålen krävs en aktiv förvalt- ning av de svenska viltstammarna och fiskbestånden.
När det gäller jakten beskrivs denna i Naturvårdsverkets strategi för svensk viltförvaltning som en av de viktigaste åtgärderna för att uppnå viltförvaltningens olika mål. För många viltarter, som klöv- djur, stora rovdjur och vissa fågelarter, är jakt det huvudsakliga sättet att reglera populationen i stort, men det är också ett centralt verktyg för att hantera problem med lokala skador och enskilda djur.2 På mot- svarande sätt ses ett allsidigt bedrivet fiske som en grundläggande del i fiskevården.3
Också uttrycket ”brukande” beskrivs som centralt i strategin. Uttrycket avser olika former av tillvaratagande av viltresursen – genom jakt, förädling av kött och andra animaliska produkter, upplevelser kopplade till förekomst av exempelvis rovdjur och fåglar, viltarternas värde som kulturella symboler, varumärken och på andra sätt. Bruk- ande ska enligt strategin ses som det hållbara nyttjandet av några av de ekosystemtjänster som viltarterna tillhandahåller.4
Strategin utgår sammantaget från tre övergripande perspektiv:
•bevarande av viltarter,
•brukande av viltet som resurs och
•begränsning av skador och olägenheter av vilt.5
Jakten och fisket påverkas sammantaget av många olika åtgärder, med olika ansvariga aktörer. För att ge en bild av upplåtelsernas del i svensk vilt- och fiskförvaltning ges i detta kapitel en översiktlig be- skrivning av den svenska förvaltningen av viltstammar och fisk- bestånd.
2Naturvårdsverket, Strategi för svensk viltförvaltning
3SOU 2009:53, Fiskevård i enskilt vatten – en översyn av lagen om fiskevårdsområden, s. 10.
4Naturvårdsverket, Strategi för svensk viltförvaltning
5Naturvårdsverket, Strategi för svensk viltförvaltning
198
SOU 2023:46 |
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
6.1
Svensk vilt- och fiskförvaltning styrs inte endast av nationella över- väganden. Inom
Naturvårdsdirektiven innehåller dels regler om skydd för olika arter mot jakt och liknande störningar, dels regler för att skapa ett nätverk av särskilt värdefulla naturområden. Direktiven innehåller även krav på medlemsstaterna att till
Naturvårdsdirektiven genomför den så kallade Bernkonventionen,7 som har arbetats fram inom Europarådet och till vilken Europarådets och EU:s medlemsstater samt ett antal afrikanska länder är anslutna. Konventionens syfte är att skydda vilda djur och växter och deras naturliga miljöer. Till konventionen hör listor över strikt skyddade växtarter och djurarter, liksom skyddade djurarter och förbjudna metoder för att döda, fånga eller på annat sätt exploatera arter.
Under våren 2020 presenterade
Sverige har förbundit sig att följa även andra internationella överens- kommelser. En sådan är den nyss angivna konventionen om biolo- gisk mångfald. Denna har som mål att biologisk mångfald ska be-
6Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevar- ande av vilda fåglar och Europaparlamentets och rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, senast ändrat genom rådets direk- tiv 2006/105/EG.
7Convention on the Conservation of European Wildlife and Natural Habitats.
8UN Convention on Biological Diversity.
199
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
SOU 2023:46 |
varas och nyttjas hållbart, samt att nyttan av genetiska resurser ska fördelas på ett rättvist sätt. I konventionen finns också särskilda artiklar som handlar om urfolks och lokala samhällens traditionella kunskap och sedvanebruk av betydelse för den biologiska mång- falden.9
Den 19 december 2022 antogs på FN:s konferens om biologisk mångfald, CBD COP 15, i Montréal i Kanada ett nytt globalt ram- verk för biologisk mångfald. Ramverket innehåller mål som på en global nivå syftar till att vända den negativa trenden för biologisk mångfald och till att stoppa utrotningen av djur och växter. En förut- sättning för att ramverket ska vara rättsligt bindande är att det rati- ficeras.
En annan överenskommelse som bör nämnas är Agenda 2030 för en hållbar utveckling, vilken antogs av FN:s medlemsländer år 2015. Agendan är en handlingsplan för hur världens alla länder ska arbeta för att skapa en fredlig, rättvis och jämlik värld inom planetens grän- ser fram till år 2030. Agendan innehåller 17 mål och 169 delmål. Ett av målen handlar om att skydda, återställa och främja ett hållbart nytt- jande av landbaserade ekosystem, hållbart bruka skogar, bekämpa ökenspridning, hejda och vrida tillbaka markförstöringen samt hejda förlusten av biologisk mångfald. Detta preciseras i nio olika delmål. Ett annat av målen handlar om att främja fredliga och inkluderande samhällen, tillhandahålla tillgång till rättvisa för alla samt bygga upp effektiva och inkluderande institutioner med ansvarsutkrävande på alla nivåer. För detta finns tio olika delmål.10
6.2Särskilt skyddade områden
Fjällmiljön har ett eget ekosystem med en flora och fauna som kan kräva särskilt skydd. Inledningsvis finns därför skäl att översiktligt beskriva hur bildande av nationalparker och naturreservat kan an- vändas för att åstadkomma ett sådant skydd. Även innebörden av indelning i Natura
9Artikel 8 (j) och 10 (c), se även Naturvårdsverkets och Sametingets rapport
10Mål 15 samt delmål
200
SOU 2023:46 |
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
6.2.1Nationalparker
I syfte att bevara ett större sammanhängande område av viss land- skapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick kan regeringen, med riksdagens medgivande, fatta beslut om att bilda en nationalpark.11 Nationalparker inrättas alltid på statligt ägd mark.12
Det finns i dag 30 nationalparker i landet. Av dessa ligger nio inom samebyarnas åretruntmarker. Åtta är inrättade för att skydda fjäll- miljöer, medan en syftar till att bevara ett värdefullt skogs- och myr- landskap.13
Föreskrifter för nationalparker meddelas av Naturvårdsverket, som också får meddela inskränkningar i rättigheter att använda mark eller vatten, som till exempel jakt- eller fiskerättigheter, om det be- hövs för att uppnå syftet med nationalparken.14
Det finns inget generellt förbud mot jakt och fiske i national- parker, utan i vilken mån det kan tillåtas avgörs av parkens karaktär. I praktiken är dock jakt och fiske som utgångspunkt otillåtet i näst- intill alla nationalparker. Några undantag finns dock. Till exempel görs undantag för fiske med fiskekort i enlighet med av länsstyrelsen meddelade regler i särskilt angivna vatten i Padjelanta/Badjelánnda nationalpark.15 För flera av nationalparkerna inom åretruntmarkerna finns också särskilda föreskrifter avseende samebymedlemmars jakt och fiske. Hur dessa är utformade skiljer sig åt mellan parkerna.16
6.2.2Naturreservat
I syfte att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftslivet kan länsstyrelsen eller en kommun besluta om inrättande av naturreser- vat. Även ett område som behövs för att skydda, återställa eller ny- skapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får förklaras som naturreservat.17
117 kap. 2 § miljöbalken.
127 kap. 2 § miljöbalken.
131 § nationalparksförordningen (1987:938).
147 kap. 3 och 25 §§ miljöbalken och 4 § nationalparksförordningen.
157 § 4 Naturvårdsverkets föreskrifter för nationalparkerna/suoddjimpárkajda Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda, Sarek och Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke (NFS 2013:10).
16Se till exempel Statens Naturvårdsverks kungörelse med föreskrifter om Vadvetjåkka national- park (SNFS 1987:6), Statens Naturvårdsverks kungörelse med föreskrifter om Abisko national- park (SNFS 1987:7) och Naturvårdsverkets föreskrifter om Björnlandets nationalpark (NFS 2017:4).
177 kap. 4 § miljöbalken.
201
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
SOU 2023:46 |
I ett beslut om inrättande av ett naturreservat ska de inskränk- ningar i rätten att använda mark- och vattenområden som behövs för att uppnå syftet med reservatet anges. Det kan till exempel handla om inskränkningar i befintlig jakt- och fiskerätt.18 Att sådana in- skränkningar betraktas som nödvändiga för att uppnå ett naturreser- vats syfte är dock ovanligt.
6.2.3Natura
Av EU:s naturvårdsdirektiv följer att unionens medlemsstater ska utse särskilda bevarandeområden som omfattar hotade livsmiljöer eller habitat för hotade arter som finns förtecknade i direktiven, exempel- vis fjällräv och utter. Dessa områden betecknas som Natura 2000- områden och bildar ett gemensamt europeiskt nät av skyddsområden. I Sverige finns cirka 4 000 Natura
Regelverket kring Natura 2000 togs fram för att hejda utrotning av djur och växter och för att hindra att deras livsmiljöer förstörs. EU:s medlemsstater ska se till att nödvändiga bevarandeåtgärder vid- tas i områdena enligt art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet.
Natura 2000 ska bevara värdefull natur och för varje område finns en bevarandeplan framtagen. I regel innefattar planerna dock inte några begränsningar för jakt eller fiske. Finns sådana behov tillgodo- ses de i stället vanligen genom andra typer av områdesskydd. Många fjällbelägna områden som pekats ut som Natura
6.3Ansvar för viltvård och fiskevård
Vilt- och fiskevård kan innefatta en rad olika åtgärder till skydd och stöd för vilt och fisk. Även jakt och fiske ingår i vilt- och fiskevården. Som framgått har staten det övergripande ansvaret för våra gemen- samma naturresurser och förvaltningen av viltstammar och fisk- bestånd. Även markägare och jakt- och fiskerättshavare har dock ett vilt- och fiskevårdsansvar, vilket kan avse staten i de egenskaperna eller någon annan. I det följande behandlas ansvaret för vilt- och fiske-
187 kap. 5 § andra stycket miljöbalken.
202
SOU 2023:46 |
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
vården översiktligt, med särskilt fokus på vilt- och fiskevård genom jakt- och fiskeupplåtelser.
6.3.1Viltvård
I jaktlagen (1987:259) finns en grundläggande princip om att viltet ska vårdas i syfte att dels bevara de viltarter som tillhör landets vilt- bestånd och de fågelarter som tillfälligt förekommer naturligt i lan- det, dels främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna.19
Av detta följer att målsättningen för viltvården är att bestånden av varje art ska omfatta ett så stort antal individer att en genetisk variation inom arten är säkerställd. När arterna förekommer i till- räckligt starka stammar måste det, enligt vad som uttrycks i jakt- lagens förarbeten, bli fråga om en intresseavvägning. Jägare och en naturintresserad allmänhet kan å ena sidan förutsättas vilja ha talrika bestånd av åtminstone vissa arter. Å andra sidan måste hänsyn tas till riskerna för skador i jordbruket och skogsbruket och i trafiken.20
Som framgått har Naturvårdsverket tagit fram en strategi för svensk viltförvaltning, som inleds med bland annat följande.21
Viltet är en del av den biologiska mångfalden och den återväxt av många viltstammar som skett under de senaste decennierna innebär en större möjlighet för olika viltarter att fylla sin ekologiska funktion. Resultatet är också en betydande viltresurs i vår natur, för jakt, naturupplevelser, viltkött och andra ekosystemtjänster. Rätt nyttjad kan denna resurs vara till gagn för till exempel företagande, lokal och regional utveckling och en levande landsbygd. Även vetskapen om att viltarterna finns i vår natur har ett värde för många människor.
Samtidigt orsakar täta viltstammar skador på jord- och skogsbruk, på tamdjurshållning och rennäring och i trafiken. Både rovdjur och annat vilt kan också påverka såväl förutsättningarna för jakt som livskvaliteten där människor bor; en påverkan som kan vara både positiv och negativ.
Sammantaget finns ett behov av att förvalta viltstammarna för att främja en god utveckling utifrån olika intressen.
194 § första stycket jaktlagen.
20Prop. 1986/87:58 om jaktlag m.m., s. 21.
21Naturvårdsverket, Strategi för svensk viltförvaltning
203
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
SOU 2023:46 |
Jaktlagstiftningens utgångspunkt är, som framgått i kapitel 5, att jakt endast är tillåten om den är försvarlig ur viltvårdssynpunkt.22 Till viltvård räknas viltvårdsåtgärder i traditionell mening, exempelvis utfodring av vilt och anläggande av viltåkrar, men även olika hän- synstaganden till naturvårdens intressen vid markanvändningen, till exempel i skogsbruket och jordbruket och vid utnyttjande av mark för bebyggelse, vägar och energiutvinning.23 Ansvaret för att viltet får skydd och stöd, och för att jakten anpassas efter tillgången på vilt, ligger hos markägaren och jakträttshavaren.24 Ofta är det samma person, men i de fall jakträtten genom avtal eller på annan grund till- kommer någon annan än markägaren är ansvaret delat.
Jägare är ofta involverade i viltvårdande insatser, även om ansva- ret som framgått formellt åligger markägare och jakträttshavare. Ett exempel på organiserat samarbete finns i Norrbotten, där länsstyrel- sen och jägare samverkar kring viltvården. Vid årliga samråd mellan berörda jaktvårdskretsar och länsstyrelsen fastställs konkreta åtgärds- planer för respektive område. Jaktvårdskretsarna utför dessa åtgärder på ideell basis som därefter återredovisas.
En sådan åtgärd handlar om att stimulera predatorkontroll, där jaktvårdskretsarna till exempel ansvarar för och utför fällfångst på mindre rovdjur såsom rödräv, skogsmård, mink, grävling, kråk- och måsfågel. Andra åtgärder kan handla om biotopförbättringar, som utsättning av holkar, andflottar eller saltstenar. Sådana åtgärder är dock ovanligt förekommande i fjällområdet.
Olika riktade viltvårdsprojekt har bedrivits även i Västerbotten på statens mark ovanför odlingsgränsen i samarbete mellan länsstyrel- sen och Tärna jaktvårdskrets. Även där skedde insatsen på ideell basis från jägarna.
6.3.2Fiskevård
Med fiskevård avses åtgärder till skydd och stöd för fisk samt vatten- levande blöt- och kräftdjur. Detta kan innefatta en mängd olika insatser, till exempel insatser för att bevara hotade fiskarter, utsätt- ning av fisk, återställande eller förbättrande av vattenmiljö, regler för fiskets bedrivande, fisketillsyn och åtgärder som främjar den bio-
223 § jaktlagen och prop. 1986/87:58 s. 19.
23Prop. 1986/87:58, s. 20.
244 § andra stycket jaktlagen.
204
SOU 2023:46 |
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
logiska mångfalden. I fjällområdet koncentreras fiskevården i dags- läget i huvudsak till reglering och uppföljning.
Allmänhetens tillgång till fiske har i vissa sammanhang setts som en del i en god fiskevård, vilket skulle innebära att även åtgärder som ger allmänheten tillträde till fiskevatten kan utgöra fiskevård.
Som har framgått i kapitel 5 är utgångspunkten när det gäller fiske, till skillnad från vad som gäller för jakt, att fiske är tillåtet om inte annat är föreskrivet (se även avsnitt 6.4.2 nedan). Sådana före- skrifter finns i fiskeförordningen (1994:1716) och i Havs- och vatten- myndighetens föreskrifter.25
För fisket finns ingen bestämmelse motsvarande den i jaktlagen om markägares och jakträttshavares viltvårdsansvar. Något särskilt reglerat ansvar för enskilda fiskevattenägare och fiskerättshavare att vårda fiskbestånden finns alltså inte. Däremot uttrycks i förarbeten beträffande fiske att det direkta ansvaret för fiskevården i enskilda fiskevatten, det vill säga vatten som hör till en fastighet, i grunden ligger hos fiskevattenägarna.26
När fisket hanteras inom ramen för så kallade fiskevårdsområden (se avsnitt 6.7.3) kan ett ansvar för fiskevården också sägas uttryckas indirekt genom syftesbeskrivningen i lagen om fiskevårdsområden. Av denna följer att fiskevårdsområden kan bildas i syfte att samordna fisket och fiskevården.27
Dessutom innehåller fiskelagen (1993:787) en särskild vanvårds- paragraf. Om den som har fiskerätt i enskilt vatten i strid med all- männa intressen vansköter fisket genom att fiska i alltför stor om- fattning eller genom att låta bli att fiska, får länsstyrelsen förelägga fiskerättshavaren att bedriva fisket på ett sätt som behövs för att avhjälpa vanskötseln. Om någon annan än ägaren har fiskerätten, kan länsstyrelsen välja att rikta föreläggandet mot fiskerättshavaren eller ägaren.28
25Bemyndigandet att meddela föreskrifter finns i 19 § fiskelagen och 7 § fiskeförordningen.
26Prop. 1980/81:153 s. 14.
271 § första stycket lagen (1981:533) om fiskevårdsområden.
2829 § första stycket fiskelagen.
205
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
SOU 2023:46 |
6.3.3Särskilt om vilt- och fiskevård genom upplåtelsevillkor
Viltvårdande upplåtelsevillkor
När en markägare eller jakträttshavare upplåter jakt kan villkor för jakten behöva ställas inom ramen för viltvårdsansvaret. Det kan till exempel handla om en begränsning i hur stort antal djur som får fällas under en jaktdag (så kallade bag limits), eller om att begränsa jakten för en viss art vars återväxt behöver säkerställas. Det kan också handla om att skydda andra djur vid jakten, till exempel genom villkor av- seende jaktmetoder eller förutsättningar för jakt med hund.
På mark under statens omedelbara disposition ovanför odlings- gränsen följer av Jordbruksverkets föreskrifter att länsstyrelsen, för att anpassa jakttrycket med hänsyn till god jaktvård och för att jakten inte ska inverka menligt på miljön, turismen eller andra in- tressen, får begränsa jakten på lämpligt sätt.29
Fjällänens länsstyrelser har knutit sådana villkor till småviltsjak- ten. Till exempel gäller en bag limit med innebörden att högst åtta ripor och tre skogshöns av arterna tjäder och orre får fällas per dygn och jägare. Av länsstyrelsernas villkor följer även regler om maximalt jakttryck och om att jägare ska lämna viltrapporter.
Fiskevårdande upplåtelsevillkor
När det gäller fiskevården i vatten på mark under statens omedelbara disposition så hanteras den i än högre grad än jakten genom upp- låtelsevillkor. Det handlar bland annat om villkor om fisketider och fredningstider. Även villkor om vilka arter som får fiskas och om maxi- malt uttag i sjöar respektive i strömmande vatten förekommer. Ytter- ligare villkor gäller minimimått och maximimått på den fisk som tas upp och vilka redskap och typer av bete som får användas. Det före- kommer även villkor om krav på fångstrapportering avseende vissa arter och i vissa vatten.
Av särskilt intresse i fiskevårdshänseende är de upplåtelser där fiske med mängdfångande redskap (nät) tillåts. De är också storleksselek- tiva. Det innebär att särskild hänsyn behöver tas till vilka vatten som
296 § Jordbruksverkets föreskrifter om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1993:95) om upplåtelser av rätt till småviltsjakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.
206
SOU 2023:46 |
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
upplåts, antal tillstånd och i vilken omfattning upplåtelsen sker (tider, antal nät med mera).
En motsvarande föreskrift som för jakten finns om att länsstyrel- sen på mark under statens omedelbara disposition ovanför odlings- gränsen kan anpassa fisket till god fiskevård och på lämpligt sätt be- gränsa fisket för att det inte ska inverka menligt på miljön, turismen eller andra intressen.30
6.4Jaktbart vilt och fiskarter som inte får fiskas
En viktig del i förvaltningen av de svenska viltstammarna och fisk- bestånden utgörs av den reglering som bestämmer vilka viltarter som får jagas inom vilka tider, och vilka fiskarter som är undantagna från fiske, nationellt och regionalt.
6.4.1Allmän jakt, licensjakt och jakttider
Jaktlagstiftningen bygger, som framgått, på utgångspunkten att jakt endast är tillåten om den är försvarlig ur viltvårdssynpunkt. Den grund- läggande principen är alltså att vilten, inklusive deras ägg och bon, är fredade från jakt.
För att ett visst vilt ska få jagas krävs att det följer direkt av jakt- lagen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Regeringen meddelar sådana föreskrifter genom jaktförord- ningen (1987:905), bland annat utifrån
I bilaga 1 till jaktförordningen anges vilka arter som är föremål för allmän jakt, det vill säga som får jagas fritt under den jakttid som regeringen bestämmer. I jaktförordningen regleras också vilka djur som får jagas med licens från jaktansvarig myndighet.
Minst vart sjätte år ser Naturvårdsverket över jaktförordningens jakttider. Vid behov föreslås förändringar till regeringen. Det inklu- derar bland annat vilket vilt som bör vara föremål för allmän jakt och licensjakt, nationellt och regionalt. Syftet med översynen är att upp- täcka sådana förändringar i populationerna som kan ge skäl för ett förändrat förhållningssätt till bland annat jakt.
3010 a § SJVFS 1993:95.
207
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
SOU 2023:46 |
6.4.2Fredning av fisk
När det gäller fiske är, som framgått, utgångspunkten till skillnad från vad som gäller för jakt att fiske är tillåtet. I fiskeförordningen och i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter specificeras i stället vilka arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som inte får fiskas och, i förekommande fall, var förbuden gäller. I Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter finns även regler om fisketider för vissa arter i vissa områden.31
Arter som skyddas är sådana som är särskilt markerade i art- skyddsförordningen; en markering som i sin tur grundar sig i att arterna är strikt skyddade enligt EU:s art- och habitatdirektiv.
I direktivet listas också andra arter av gemenskapsintresse. Om deras bevarandestatus kräver det har medlemsstaterna en skyldighet att vidta förvaltningsåtgärder, såsom tillfälliga eller lokala förbud mot insamling av exemplar i naturen och exploatering, reglering av perioder eller metoder för insamling av exemplar, tillämpning, vid insamling av exemplar, av jakt- och fiskeregler som tar hänsyn till bevarandet av sådana populationer, införande av ett system med tillstånd för insamling av exemplar, eller införande av kvoter.32
Bland de listade arterna av gemenskapsintresse finns harr, lax och flodpärlmussla.33
6.4.3Särskilt om stora rovdjur
Som har framgått finns i naturvårdsdirektiven förteckningar över skyddsvärda arter och föreskrifter om ett strikt skydd för de arter som bedöms som mest skyddsvärda.
Varg, björn och lodjur är strikt skyddade enligt art- och habitat- direktivet, medan exempelvis kungsörn har motsvarande grad av skydd enligt fågeldirektivet.34 Enligt direktiven får dessa arter som huvud- regel inte avsiktligen fångas eller dödas.35 Samma sak gäller enligt Bern- konventionen, som även inkluderar järv bland de särskilt skyddade arterna (järven listas som skyddsvärd i art- och habitatdirektivet,
31Se Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter FIFS 2004:36 och FIFS 2004:37.
32Artikel 14 art- och habitatdirektivet.
33Bilaga 2 och 5 art- och habitatdirektivet.
34Bilaga 4 art- och habitatdirektivet och bilaga 1 fågeldirektivet.
35Artikel 12 art- och habitatdirektivet.
208
SOU 2023:46 |
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
vilket innebär ett något mindre långtgående skydd där än vad som gäller för de övriga stora rovdjuren).36
Art- och habitatdirektivet ger ett visst utrymme för undantag avseende jakt efter varg, björn och lo. Undantagen är dock restriktivt hållna, vilket bland annat innebär att jakt endast får ske i särskilt angivna syften, exempelvis för att undvika allvarlig skada på boskap. Undantagen förutsätter också att upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos den berörda arten inte försvåras. Liknande undan- tag för jakt efter strikt skyddade arter finns i Bernkonventionen, som art- och habitatdirektivet bygger på.37
Naturvårdsdirektivens och Bernkonventionens regler är imple- menterade bland annat genom jaktlagen, jaktförordningen och för- ordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn.
Av jaktlagen och jaktförordningen följer att den jakt som bedrivs efter de stora rovdjuren är begränsad till licensjakt och skyddsjakt.
Såväl licensjakt som skyddsjakt kräver att en bedömning har gjorts av bevarandestatusen för det djur som jakten avser och av den inverkan som jakten kan ha på artens bevarandestatus på lokal och nationell nivå.38 Av rättspraxis följer också att licensjakten ska ha ett specifikt syfte.39 Syften som har accepterats vid prövning i domstol är till exempel en minskning av koncentrationen av rovdjur i de delar av landet där den är som tätast, för att begränsa de socioekonomiska konsekvenserna av rovdjursförekomst.
6.5Uppföljning och inventering
Att ansvariga myndigheter kan bilda sig en uppfattning om storlek och sammansättning hos viltstammar och fiskbestånd är av stor be- tydelse för en fungerande förvaltning.
Naturvårdsverket har ett uppdrag från regeringen att bland annat ombesörja att åtgärder som rör uppföljning och övervakning av vilt- stammarna genomförs och att resultat, inklusive årliga sammanställ- ningar av avskjutningsstatistik och uppskattning av vilttäthet för allt
36Appendix 2 till Bernkonventionen. Se bilaga 2 i art- och habitatdirektivet för skyddsstatus avseende järv.
37Artikel 9 Bernkonventionen.
38Se p.
39HFD 2016 ref 89.
209
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
SOU 2023:46 |
jaktbart vilt, redovisas.40 Uppdraget hör samman med EU:s krav på rapportering av bland annat bevarandestatus. Jaktresultat utgör också ett viktigt underlag för Naturvårdsverkets bedömningar av- seende jakttider och i viss mån även för länsstyrelsernas upplåtelser.
Naturvårdsverket har av Svenska Jägareförbundet upphandlat ett uppdrag att bland annat samla in jaktresultat samt att genomföra vilt- övervakning genom viltobservationer. Uppdraget gäller både på pri- vat och på statlig mark. Svenska Jägareförbundet använder verktyget Viltdata för ändamålet.
6.5.1Uppföljning och inventering av småvilt
Vid småviltsjakt på privat mark finns ingen lagstadgad skyldighet att rapportera jaktresultat. På statlig mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen följer dock av Jordbruksverkets föreskrifter att den som har tillstånd för småviltsjakt ska lämna en viltrapport till läns- styrelsen. Viltrapporten ska innehålla uppgifter om var tillstånds- havaren har jagat, antal dygn som jakten har pågått samt om vilka djur som fällts.41
Även av länsstyrelsernas villkor för småviltsjakt i fjällområdet följer krav på viltrapportering. Utebliven viltrapportering kan enligt villkoren medföra att jakt inte medges under nästa jaktår.42
När det särskilt gäller ripstammen så inventeras denna årligen på uppdrag av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämt- lands län. Inventeringarna utförs på frivillig basis av företrädesvis er- farna hundförare med stående fågelhund. Till skillnad från till exem- pel rovdjursinventeringen grundar sig inventeringen av ripa inte på
Resultaten sammanställs av forskare, som också har utvecklat ut- bildningen för inventerare. Milersättning betalas av länsstyrelsen och inventerare ges, även om de är bosatta utanför länet, möjlighet att lösa kommun- eller länsårskort för småviltsjakt efter deltagande i inventeringen. Samma inventeringsmodell har använts sedan år 1996, vilket är en världsunik tidsserie för ripinventering.
40Regeringens beslut
419 § SJVFS 2007:52.
42Sammanställning av gemensamma villkor för Norrbotten, Västerbotten och Jämtlands län, Bilaga 4,
210
SOU 2023:46 |
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
6.5.2Uppföljning och inventering av fisk
EU:s medlemsstater har en skyldighet att övervaka bevarandestatus för arter av gemenskapsintresse. Bland dessa finns harr, lax och flod- pärlmussla.43
Det finns inga lagreglerade krav på fångstrapportering vid fritids- fiske. Fjällänens länsstyrelser har dock villkor om fångstrapportering för vissa arter knutna till sina fiskeupplåtelser. Vid utebliven rappor- tering i samband med husbehovsfiske förnyas inte fisketillståndet.
Länsstyrelsen genomför årligen ett antal provfisken för att under- söka fiskbeståndens status med avseende på artsammansättning, storlek, ålder med mera.
6.6Tillsyn över jakt och fiske
Tillsyn över jakt och fiske är viktiga delar av vilt- och fiskförvalt- ningen. Tillsynen kan bedrivas på olika sätt och av olika tillsynsper- soner, vilka beskrivs översiktligt nedan.
6.6.1Tillsyn över jakt
Den som jagar ska på uppmaning av behörig tillsynsperson kunna legitimera sig samt visa upp giltigt jakttillstånd, statligt jaktkort, vapenlicens och i förekommande fall införseldokument samt det vilt som fällts. Behörig tillsynsperson kan i detta sammanhang vara en polisman, jakttillsynsman, naturvårdsvakt, tillsynsman i nationalpark eller naturreservat, kustbevakningstjänsteman, tulltjänsteman eller den som äger eller innehar marken eller har jakträtten där.44
För särskild tillsyn över jakt utser länsstyrelserna jakttillsynsmän som har genomgått en utbildning för ändamålet.45 Tillsynen bedrivs på uppdrag av jakträttshavaren men kan även bedrivas på annans mark.
En jakttillsynsman får, som framgått, kontrollera bland annat jakt- kortsinnehav. En jakttillsynsman med förordnande om det får också under vissa förutsättningar ta vilt och annan egendom, till exempel
43Artikel 11 och bilaga 5 art- och habitatdirektivet.
4452 § jaktförordningen och 6 kap. 4 b § vapenlagen (1996:67).
4542 § jaktlagen, 53 § jaktförordningen och 1 kap. 2 § Rikspolisstyrelsens föreskrifter och all- männa råd om utbildning m.m. av jakttillsynsman (RPSFS 2000:28).
211
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
SOU 2023:46 |
vapen, i beslag vid jaktbrott där gärningspersonen upptäcks på bar gärning.46
Länsstyrelsen anställer vidare naturbevakare. Dessa arbetar med förvaltning, tillsyn och bevakning, på både statligt disponerad och annan mark, framför allt i fjällområdet. Uppdraget är brett och inne- fattar ett flertal arbetsuppgifter som förutsätter att naturbevakaren rör sig ute i markerna. Det kan till exempel handla om underhåll av friluftsanläggningar, rovdjursinventering, biotopvårdande åtgärder, hantering av viltskador och skyddsjakt. Det kan även röra tillsyn av föreskrifter i skyddade naturområden, till exempel för terrängkör- ning. Naturbevakare kan vara, men är inte alltid, förordnade som jakttillsynsmän.
Med stöd av miljöbalken och miljötillsynsförordningen kan läns- styrelsen utse naturvårdsvakter. Uppdraget är att utöva tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter för områden, naturföremål och djur- och växtarter som omfattas av vissa förordnanden enligt miljöbalken. Sådana förordnanden gäller till exempel skydd av områden och art- skydd. I naturvårdsvakternas befogenhet ligger också att avvisa per- soner som uppehåller sig i skyddade områden där de inte har rätt att vistas.47
En naturvårdsvakt som förordnas med stöd av miljöbalken får ta i beslag bland annat jakt- och fångstredskap som kan antas ha be- tydelse för utredning av ett brott, om vakten ertappar någon på bar gärning som bryter mot förbud eller föreskrifter meddelade med stöd av bland annat bestämmelser om områdesskydd och artskydd. Detta under förutsättning att gärningen är straffbelagd enligt 29 kap. miljöbalken. Bland dessa brott märks brott mot områdesskydd och artskyddsbrott.48
Naturvårdsvakter kan även utses med stöd av terrängkörnings- lagen och terrängkörningsförordningen. Tillsynen avser då att be- stämmelserna i terrängkörningslagen följs. Inom ramen för tillsynen får naturvårdsvakten till exempel avvisa den som utan att ha rätt till det kör i terräng med motordrivet fordon i ett område där terräng- körning annars är förbjuden.49
Både markägare och jakträttshavare får, som framgått, kontrol- lera bland annat jaktkortsinnehav. En jakträttshavare får också under
4642 § 2 stycket och 47 § jaktlagen.
4726 kap. 23 § miljöbalken och 23 § miljötillsynsförordningen (2011:13).
4826 kap. 23 och 24 §§ miljöbalken.
493 a § terrängkörningslagen (1975:1313) och 17 § terrängkörningsförordningen (1978:594).
212
SOU 2023:46 |
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
samma förutsättningar som en jakttillsynsman ta vilt och annan egen- dom, till exempel vapen, i beslag vid jaktbrott där gärningspersonen upptäcks på bar gärning.
6.6.2Tillsyn över fiske
För särskild tillsyn över fiske utser länsstyrelserna fisketillsynsmän som har genomgått en utbildning för ändamålet.50 Tillsynen bedrivs på uppdrag av en myndighet eller av fiskerättsägarna, vanligtvis genom en fiskevårdsområdesförening eller samfällighetsförening.
Fisketillsynsmän har rätt att få tillträde till fartyg eller byggnader där fisk och utrustning för fiske förvaras eller hanteras samt får ges förordnande att ta egendom i beslag.51
Naturbevakare kan, liksom när det gäller jakt, förordnas även som fisketillsynsmän.
När det gäller naturvårdsvakter får dessa, liksom när det gäller jakten, under vissa förutsättningar ta i beslag bland annat fångst- redskap som kan antas ha betydelse för utredning av ett brott, om vakten ertappar någon på bar gärning som bryter mot förbud eller föreskrifter meddelade med stöd av till exempel bestämmelser om områdesskydd och artskydd. En sådan förutsättning är att gärningen är straffbelagd enligt 29 kap. miljöbalken. Bland dessa brott märks, som framgått, brott mot områdesskydd och artskyddsbrott.
Den som har fiskerätt har ansvar och rätt att bedriva fisketillsyn på sitt eget fiskevatten. Det innebär att fiskerättshavaren har be- fogenhet att kontrollera en fiskare, beslagta fångst och redskap och i förekommande fall anmäla brott. Rätten begränsar sig dock enbart till det egna fiskevattnet eller till ett samfällt vatten där fiskerätts- havaren har fiskerätt i hela området.
5034 § fiskelagen och 13 § Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2018:1) om fiske- tillsynsförordanden.
5134 § fiskelagen.
213
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
SOU 2023:46 |
6.7Särskilda organ och områden för förvaltning av småvilt och fisk
Det finns ett antal olika organ och områdesindelningar av betydelse för vilt- och fiskeförvaltningen i länen.
Länsstyrelserna är centrala myndigheter när det gäller länsvis och regional förvaltning. Beträffande viltvård finns till varje länsstyrelse en viltförvaltningsdelegation knuten för samverkan i frågor som rör viltförvaltningen inom länet. Under var och en av fjällänens länsstyrel- ser finns också en rennäringsdelegation, som avgör frågor inom an- svarsområden som fastställs av länsstyrelsen.
Vidare finns lokala indelningar som har betydelse för förvalt- ningen av småvilt och fiskbestånd. När det gäller småvilt handlar det om viltvårdsområden medan det för fisket finns fiskevårdsområden. Syftet med dessa områdesindelningar är att samordna viltvården respektive fiskevården över ägogränser.
Viltförvaltningsdelegationerna och de olika områdesindelningarna beskrivs närmare nedan.
6.7.1Viltförvaltningsdelegationer
Viltförvaltningsdelegationen beslutar om övergripande riktlinjer för viltförvaltningen i länet. Övergripande riktlinjer beslutas även för bland annat skötsel av älgstammen och för licensjakt och skyddsjakt i länet.52
Viltförvaltningsdelegationen leds av landshövdingen och består i övrigt som utgångspunkt av 14 ledamöter. Av dessa representerar en ledamot jakt- och viltvårdsintresset, två ledamöter naturvårdsintres- set, en ledamot friluftsintresset, en ledamot ägare och brukare av jordbruksmark, en ledamot lokalt näringsliv och turism, en ledamot skogsnäringen och en ledamot natur- och ekoturismföretagen. Där- utöver är fem ledamöter politiska företrädare som utses efter förslag från regionen, och en ledamot en person med särskild kunskap i frågor om trafiksäkerhet och illegal jakt, som utses efter förslag av Polismyndigheten.53
523 § förordningen (2009:1474) om viltförvaltningsdelegationer. Enligt bestämmelsen ska rikt- linjerna avse (1) förvaltningsmål och förvaltningsintervall för de fyra stora rovdjuren, (2) läns- mål för förvaltning av älg, hjort och vildsvin, (3) gemensamma riktlinjer för skyddsjakt efter stora rovdjur och (4) riktlinjer för ersättning för viltskador.
536 § första stycket förordningen om viltförvaltningsdelegationer.
214
SOU 2023:46 |
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
I län med en rennäringsdelegation, det vill säga i Jämtlands, Väster- bottens och Norrbottens län,54 ska en av de politiska företrädarna utses efter samråd med Sametinget. Dessutom ska en ledamot utses som representerar rennäringen. I län med rennäring ska också ytter- ligare en ledamot utses efter samråd med Sametinget.55
Särskild representation finns också i län med yrkesfiske, där en ledamot som representerar yrkesfisket ska ingå i viltförvaltnings- delegationen, och i län med fäbodbruk, där en ledamot som repre- senterar fäbodbruket ska ingå.56
6.7.2Viltvårdsområden
Bakgrunden till viltvårdsområden är att en stor andel av Sveriges en- skilda markinnehav är för små för att var för sig medge en menings- full jakt och en rationell viltvård. Genom att sammanföra ett antal fastigheter eller delar av fastigheter till ett viltvårdsområde (tidigare jaktvårdsområde) kan man samordna jakten och viltvården över ägo- gränserna.
Beslut om viltvårdsområden fattas av länsstyrelsen, som också fast- ställer områdets stadgar.57 Utgångspunkten är frivillighet, men ut- rymme för tvångsanslutning finns under vissa särskilt reglerade förut- sättningar.58
Den gemensamma viltvårdsområdesföreningen kan fatta relativt långtgående beslut för viltvårdsområdet. Bland annat kan föreningen under vissa förutsättningar om det behövs med hänsyn tagen till vilt- vården fatta beslut om att älg, kronhjort och dovhjort samt rådjur och annat småvilt ska få jagas i hela viltvårdsområdet oberoende av fastighetsgränserna (områdesjakt).59 Föreningen får i sådant fall också fatta beslut om avskjutningens omfattning och inriktning, dock inom
54Att det ska finnas en delegation för rennäringsfrågor i dessa län följer av 16 § förordningen (2017:868) med länsstyrelseinstruktion. Rennäringsdelegationen avgör enligt 2 § förord- ningen (2017:871) om rennäringsdelegationer frågor inom ansvarsområden som är fastställda av länsstyrelsen.
556 § tredje stycket och 7 § första stycket 3 och 4 förordningen om
567 § första stycket 1 och 2 förordningen om viltförvaltningsdelegationer.
573 § lagen (2000:592) om viltvårdsområden.
58
5923 § första stycket lagen om viltvårdsområden. Av bestämmelsen framgår också att beslut om områdesjakt endast får fattas den utsträckning det är förenligt med jaktlagstiftningens bestämmelser om jakttider och om tillstånd till jakt.
215
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
SOU 2023:46 |
ramarna för gällande licenser eller älgskötselplan (beroende på vilken typ av område det är fråga om).60
Ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen får ett viltvårds- område inte omfatta statlig mark där samerna har rätt till jakt enligt rennäringslagen (1971:437). För annan mark där samerna har sådan rätt får rätten inte inskränkas genom att ett viltvårdsområde bildas.61
6.7.3Fiskevårdsområden
I enskilda vatten förvaltas fisket i huvudsak av de enskilda fiskerätts- havarna. Fisket i enskilda vatten kan dock vara antingen skiftat eller oskiftat. I oskiftade vatten är fiskerätten samfälld. För bindande be- slut på fiskerättshavarens vägnar krävs då en gemensam förvaltnings- struktur. Det kan åstadkommas genom att ett antal fastigheter eller delar av fastigheter sammanförs till ett fiskevårdsområde.62 Även fiskerättshavare i ett skiftat vatten kan sluta sig samman i ett fiske- vårdsområde.
Syftet med ett fiskevårdsområde är att samordna fisket och fiske- vården och främja fiskerättshavarnas gemensamma intressen. I för- arbetena betonas i det hänseendet att det är angeläget att så långt som möjligt undanröja de hinder mot rationellt fiske och övrig fiske- vård som en uppdelning av det enskilda fisket på många delägare innebär, och att det finns behov av en effektiv samverkan mellan fiske- rättshavare.63
Inom ett fiskevårdsområde bildar de fastigheter som har fiskerätt en fiskevårdsområdesförening. Genom föreningens stadgar beslutas hur fisket ska förvaltas och fiskevården bedrivas. Även regler om att fisket ska begränsas till vissa arter, eller om att det endast får bedrivas med vissa redskap, får fastställas genom stadgarna.64
Fiskevårdsområdesföreningen får också besluta om upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområdet.65 En fiskevårdsområdesförening får ta ut en avgift (kontrollavgift) om någon som har rätt att fiska i fiske-
6023 § andra stycket lagen om viltvårdsområden.
612 § lagen om viltvårdsområden.
621 § lagen om fiskevårdsområden.
63Prop. 1980/81:153 s. 25.
6416 § lagen om fiskevårdsområden.
6523 § lagen om fiskevårdsområden.
216
SOU 2023:46 |
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
vårdsområdet fiskar i strid med förbud eller villkor som enligt stad- garna eller stämmans beslut gäller för fisket i området.66
Enligt förordningen om stöd till fiskevården kan statsbidrag läm- nas till åtgärder som främjar fiskevården, främst i vatten där allmän- heten har rätt att fiska. Bidrag får lämnas bland annat till kostnader för bildande och ombildande av fiskevårdsområden och kan avse exempelvis arvode till förrättningsman och kallelsekostnader.67
På mark under statens omedelbara disposition ovanför odlings- gränsen och på renbetesfjällen får ett fiskevårdsområde inte omfatta fiske där samerna har rätt till fiske enligt rennäringslagen. När det gäller fiske i andra områden där samerna har sådan rätt, får någon in- skränkning i rätten inte ske genom bildande av fiskevårdsområden.68
6.8Särskilt om skyddsjakt
Ett särskilt verktyg i förvaltningen av viltstammarna är skyddsjakt. Skyddsjakt är ett undantag från fredningen av vilt. Vid skyddsjakt får också andra jaktmetoder och bruk av motorfordon tillåtas än vid till exempel licensjakt.
Bland det småvilt som är föremål för skyddsjakt i fjällen utmärker sig rödräven. Denna jagas både för att skydda de känsliga bestånden av fjällräv och fjällgås och till skydd för renhjordarnas kalvar.
Rödräv får jagas under hela året för att skydda renkalvar i ren- skötselområdets kalvningsland. Årsunge av rödräv får också rent all- mänt jagas om det behövs för att tillgodose viltvården.69
I övrigt kan skyddsjakt medges på fyra grunder:
1.av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller av andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön,
2.av hänsyn till flygsäkerheten,
6631 § lagen om fiskevårdsområden.
67Förordningen (1998:1343) om stöd till fiskevården.
682 § lagen om fiskevårdsområden.
69Bilaga 4 jaktförordningen.
217
Förvaltning av viltstammar och fiskbestånd |
SOU 2023:46 |
3.för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, eller
4.för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer för sådana växter eller djur.
Dessutom förutsätter skyddsjakten dels att det inte finns någon annan lämplig lösning, dels att den inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbred- ningsområde.70 Beslut om skyddsjakt för annat vilt än de stora rov- djuren fattas av länsstyrelsen på ansökan av den som vill ha skydds- jakten; normalt markägaren eller brukaren av marken.71 Sådan skyddsjakt får bedrivas endast på den sökandes eget jaktområde. Det är också den som ansöker om skyddsjakt som svarar för att den genom- förs. Är jakträttshavaren en annan än markägaren inhämtar länsstyr- elsen som utgångspunkt dennes samtycke innan skyddsjakt beviljas.
Även på statlig mark beslutar länsstyrelsen om skyddsjakt efter småvilt. Fattas beslutet på länsstyrelsens eget initiativ är det läns- styrelsen som svarar för att skyddsjakten genomförs. Ansöker en jakträttshavare om skyddsjakt är det i stället jakträttshavaren som ansvarar för skyddsjakten och som bär kostnaderna för denna. Skydds- jakt på samebyarnas område sker som utgångspunkt efter dialog med samebyarna.
7023 a § första stycket jaktförordningen.
7129 § jaktförordningen.
218
7 Renskötsel, jakt och fiske i siffror
I detta kapitel presenteras tillgänglig statistik och framtagna nyckel- tal i syfte att beskriva rennäringen, jakten och fisket i siffror. Upp- gifterna gäller bland annat samebyområdenas arealer och renägarantal samt ekonomiska förhållanden såsom slaktintäkter och ersättnings- belopp för inkomstbortfall.
Utöver att vara en aktivitet som kan värderas och mätas i före- tagsekonomiska termer har rennäringen även, eller kanske framför allt, ett värde som kulturbärare (se avsnitt 4.8). Den aspekten av ren- näringen är inte möjlig att beskriva i siffror. Avsikten är i stället att belysa data som är centrala för näringsverksamheten i sig, inklusive jakt och fiske, eftersom dess tillstånd har betydelse för renskötselns fortlevnad och därmed också för den samiska kulturen.
Uppgifter om ett antal förhållanden har dock inte varit möjliga att få fram. Renskötselföretag är oftast mindre familjeföretag som drivs i formen enskild firma (enskild näringsverksamhet) där uppgifter är svåra att ta fram från officiell statistik på grund av att företagen är svåra att identifiera; företagsbeteckningen (ofta namnet på ägaren) ger sällan någon ledning om verksamheten. Sekretessbestämmelser gör det också svårt att koppla en enskild firma till en viss sameby. Det har därför inte gått att få fram uppgifter om renskötselföretagens föräd- lingsvärden och resultat vilket innebär att det inte är möjligt att dra några slutsatser om rennäringens lönsamhet. Även beträffande externa faktorers påverkan på rennäringen är uppgifterna begränsade. Till exempel beskrivs ofta konkurrerande markanvändning (skogsbruk, gruvor, bergtäkter, vatten- och vindkraftsanläggningar och så vidare) som orsakande kumulativa effekter som i vissa fall kan vara synergi- stiska (det vill säga, effekterna av två eller flera störningar i kombi- nation är större än summan av effekterna av respektive störning för
219
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
sig, ett plus ett blir mer än två).1 Det är emellertid ett omfattande arbete att identifiera all konkurrerande markanvändning inom olika samebyar och det har inte påträffats forskningsresultat om huruvida effekterna är synergistiska eller inte.
Det finns också fler förhållanden där det saknas underlag. Same- byarna eller renägare kan, liksom andra rättsinnehavare, ingå avtal där de får ersättning för olika typer av intrång eller kostnader som drabbar verksamheten. Av naturliga skäl går det inte att få fram inne- hållet i enskildas avtal med samebyar eller renägare. Sådana avtal är inte offentliga. Det går alltså inte att få fram uppgifter om olika typer av intrångs- och kostnadsersättningar kopplade till exempelvis vind- kraftsanläggningar, vattenregleringar och mineralbrytning som same- byar och exploatörer har avtalat om. Ytterligare exempel på begräns- ningar i materialet framkommer i den följande redovisningen.
Det begränsade underlaget gör att redovisade siffror förhopp- ningsvis kan bidra till beskrivningen av renskötseln och belysa vissa skillnader samebyar och regioner emellan, men att viss försiktighet behöver iakttas när det gäller att dra slutsatser av siffrorna.
Avsikten är att skilja mellan fjäll- och skogssamebyar i de olika länen eftersom deras förutsättningar kan vara olika. Eftersom det bara finns en skogssameby i Västerbotten redovisas den emellertid tillsammans med Norrbottens skogssamebyar under rubriken Skogs- samebyarna. I Jämtland är samtliga samebyar fjällsamebyar och Dalarnas enda sameby, även den en fjällsameby, redovisas tillsam- mans med samebyarna i Jämtlands län.
7.1Rennäring
7.1.1Om underlaget
Underlaget avser perioden
1Se t.ex. Naturvårdsverkets hemsida
220
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Som exempel har antalet renar i vinterhjorden varierat cykliskt under hela
Figur 7.1 Totalt antal renar i vinterhjorden i Sverige år
Källa: Jordbruksverket och Sametinget.
Eftersom regionerna täcker stora områden kan förutsättningarna för rennäringen i en given region vara mycket olika. För att åskådliggöra skillnader i en given region presenteras därför medelvärden och standardavvikelser för samtliga samebyar samt det högsta (max) och lägsta (min) medelvärdet för en enskild sameby i regionen i fråga.
Beräkningarna av medelvärden, standardavvikelse samt max- och minvärden baseras på uppgifter för varje år under en
221
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
Grunddata för skattningarna har till största delen hämtats från Sametinget. Därutöver har vissa grunddata hämtats från länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län och från Trafikverket.
7.1.2Arealer
Det högsta tillåtna renantalet en sameby får ha bestäms bland annat av betestillgången (det får inte finnas fler renar än vad betesmarkerna långsiktigt kan bära). Detta beror i sin tur delvis på hur stor areal som samebyn kan låta renarna beta på. Nedanstående arealuppgifter avser byområden och gemensamma områden. Byområde är det om- råde som har gränsbestämts för en sameby och får inte utnyttjas av andra samebyar utan tillstånd. Utöver det finns gemensamma om- råden som samebyn enligt sedvana utnyttjar men som inte är gräns- bestämda. De gemensamma områdena delas av flera samebyar. Sum- man av byområdet och det gemensamma området utgör således det samlade område som en sameby i teorin kan nyttja för bete.3 Det finns emellertid i många fall problem i form av långa avstånd och konkurrerande markanvändning som kan orsaka störningar och göra det svårt att utnyttja hela den teoretiskt möjliga arealen.4
Arealerna byområde och arealerna gemensamt område har varit oförändrade i de olika länen under perioden
2Ett
3Enligt uppgift från Sametinget.
4Se t.ex. Kløcker Larsen, Rasmus, Raitio, Kaisa, Skarin, Anna, m.fl., 2016, Kumulativa effekter av exploateringar på renskötseln. Vad behöver göras inom tillståndsprocesser?, Naturvårdsverket Rapport 6722, eller Kløcker Larsen, Rasmus, Skarin, Anna, Stinnerbom, Marita, m.fl., 2020, Omtvistade landskap – navigering mellan konkurrerande markanvändning och kumulativa effek- ter, Naturvårdsverket Rapport 6908.
222
SOU 2023:46Renskötsel, jakt och fiske i siffror
Tabell 7.1 |
Totala arealer by- och gemensamma områdena |
||
Län |
|
Areal byområde (km2) |
Areal gemensamt |
|
|
|
område (km2) |
Norrbottens fjällsamebyar |
45 425 |
26 040 |
|
Skogssamebyarna |
25 570 |
5 899 |
|
Västerbottens fjällsamebyar |
22 788 |
77 224 |
|
Jämtlands/Dalarnas samebyar |
11 170 |
73 297 |
aSjöar som är större än 2 ha eller områden som ligger på högre höjd än 1 325 meter över havet har inte räknats med i vare sig by- eller det gemensamma området. Ytor som upptas av allmänna vägar samt ett område på 500 meter på ömse sidor om dessa vägar har inte heller räknats med. Detsamma gäller marker som, enligt uppgifter från Sveriges lantbruksuniversitet, blivit otjänliga för vinterbete genom skogsbruk och områden som störs av vindkraftsparker.
Källa: Sametinget.
Medelvärden
Tabell 7.2 Areal för byområden respektive gemensamma områden, medel- värden för samebyarna i respektive län perioden
Län |
Areal byområde (km2) |
Areal gemensamt |
|
|
område (km2) |
Norrbottens fjällsamebyar |
3 188 |
2 719 |
|
(957) |
(2 385) |
|
max: 5 061 |
max: 6 189 |
|
min: 1 906 |
min: 0 |
n |
150 |
150 |
Skogssamebyarna |
2 557 |
590 |
|
(1 452) |
(1 311) |
|
max: 6 348 |
max: 4 330 |
|
min: 670 |
min: 0 |
n |
100 |
100 |
|
|
|
Västerbottens fjällsamebyar |
3 857 |
37 904 |
|
(1 826) |
(35 390) |
|
max: 6 626 |
max: 72 978 |
|
min: 2 149 |
min: 0 |
n |
60 |
60 |
Jämtlands/Dalarnas samebyar |
931 |
73 032 |
|
(341) |
(100) |
|
max: 1 631 |
max: 73 297 |
|
min: 474 |
min: 72 965 |
n |
120 |
120 |
Källa: Sametinget.
223
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
Kommentarer och kompletterande uppgifter
Arealuppgifterna i tabell 7.1 avser att spegla skillnader i tillgången till betesmark totalt sett i olika regioner. Hur mycket av arealen som faktiskt utnyttjas är dock osäkert. I tillägg är inte all mark i en sameby tillgänglig för bete på grund av annan markanvändning (till exempel industrier, energiproduktion, turistanläggningar, infrastruktur och skogsbruk). Samtidigt skulle tillgången till betesmark underskattas, särskilt i Jämtlands och Dalarnas län, om den enbart definierades ut- ifrån byområdet.
De stora skillnaderna i arealen gemensamt område mellan de olika regionerna beror på att en mycket mindre del av vinterbetesmarkerna har gränsbestämts i Västerbottens- samt i Jämtlands och Dalarnas län än i Norrbottens län. I Norrbottens län innehåller byområdet således både åretruntmarkerna och, särskilt vad gäller Skogssame- byarna, en stor del av vinterbetesmarkerna, medan byområdet i Väster- bottens och Jämtlands län nästan bara täcker samebyarnas åretrunt- marker.5
Uppgifterna i tabell 7.2 tolkas på följande sätt (med areal by- område i Norrbottens fjällsamebyar som exempel); medelvärdet visar att den genomsnittliga samebyns byområde uppgick till 3 188 km2 och standardavvikelsen att det fanns skillnader i dess storlek mellan de olika samebyarna i området.
Medelvärdena indikerar alltså att det finns stora skillnader mellan samebyarna i de olika regionerna, särskilt vad gäller de gemensamma områdena. Medelvärdena visar också att Västerbottens fjällsamebyar har de största arealerna betesmark om endast byområdet inkluderas, medan Jämtlands och Dalarnas samebyar har de största arealerna om även det gemensamma området tas med. Skillnaderna mellan grup- perna är statistiskt signifikanta i samtliga fall för såväl areal by- område som areal gemensamt område.
5Enligt uppgift från Sametinget.
224
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
7.1.3Renantal och slaktintäkter
Med faktiskt renantal avses antalet djur i vinterhjorden efter årets slaktuttag men före kalvningen. Högsta tillåtna renantal anger hur många renar en sameby högst får ha i sin vinterhjord. Detta fastställs av länsstyrelserna i respektive län.6
Vinterhjorden kan ses som samebyarnas kapital. Slaktintäkterna, det vill säga pris per kilo gånger den sammanlagda vikten för de slaktade renarna, speglar marknadsvärdet för samebyns renslakt och Slaktintäkt i förhållande till vinterhjord kan ses som ett mått på vinter- hjordens avkastning. Figur 7.2 nedan visar hur det faktiska ren- antalet i vinterhjordarna för samtliga samebyar i de olika områdena har varierat under perioden
Figurerna 7.3 och 7.4 visar hur samebyarnas slaktintäkter respek- tive slaktintäkt per djur i vinterhjorden i respektive område har varierat.
615 § rennäringslagen.
225
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
Figur 7.2 Faktiskt antal renar i vinterhjord för alla samebyar i respektive område
140 000 |
|
|
|
|
|
|
120 000 |
|
|
|
|
|
|
100 000 |
|
|
|
|
|
|
80 000 |
|
|
|
|
|
|
60 000 |
|
|
|
|
|
|
40 000 |
|
|
|
|
|
|
20 000 |
|
|
|
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
2010 |
2012 |
2014 |
2016 |
2018 |
2020 |
2022 |
|
Norrbottens fjällsamebyar |
|
Skogssamebyarna |
|
|
|
|
Västerbottens fjällsamebyar |
|
Jämtlands och Dalarnas samebyar |
|
Figur 7.3 Totala slaktintäkter exklusive moms och prisstöd för alla samebyar i respektive område, kronor
40 000 000 |
|
|
|
|
|
|
35 000 000 |
|
|
|
|
|
|
30 000 000 |
|
|
|
|
|
|
25 000 000 |
|
|
|
|
|
|
20 000 000 |
|
|
|
|
|
|
15 000 000 |
|
|
|
|
|
|
10 000 000 |
|
|
|
|
|
|
5 000 000 |
|
|
|
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
2010 |
2012 |
2014 |
2016 |
2018 |
2020 |
2022 |
Norrbottens fjällsamebyar |
Skogssamebyar |
|
|
|||
Västerbottens fjällsamebyar |
Jämtlands och Dalarnas samebyar |
|
226
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Figur 7.4 Slaktintäkter exkl. moms och prisstöd per djur i vinterhjorden för alla samebyar i respektive område, kronor
9 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
8 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
7 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
6 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
5 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
4 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
3 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2011 |
2012 |
2013 |
2014 |
2015 |
2016 |
2017 |
2018 |
2019 |
2020 |
2021 |
|
Norrbottens fjällsamebyar |
|
Skogssamebyarna |
|
|
|||||
|
Västerbottens fjällsamebyar |
|
Jämtlands och Dalarnas samebyar |
|
Som framgår har det högsta tillåtna antalet renar varit i stort sett oförändrat i hela området under tidsperioden. Även de faktiska ren- antalen i vinterhjordarna i de olika områdena har varit tämligen oför- ändrade, utom i Norrbottens fjällsamebyar där det har minskat från 2017 till 2020. Variationen i samebyarnas totala slaktintäkter och slaktintäkter per djur i vinterhjorden är betydligt större än i det fak- tiska renantalet. Detta kan bland annat bero på att priserna på slakt- kroppar har varierat under perioden men också på variationer i antalet slaktade djur och deras vikt.7
För att få en uppfattning om skillnader mellan samebyarna i respek- tive region har även medelvärden, standardavvikelser samt max- och
7Se tidsserie för medelprisets utveckling på Sametingets hemsida, https://www.sametinget.se/statistik/ekonomi, besökt den 21 april 2023.
227
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
Medelvärden
Tabell 7.3 Antal renar i vinterhjord, högsta tillåtna antal renar i vinterhjord, slaktintäkter och slaktintäkt per djur i vinterhjorden exklusive moms och prisstöd, medelvärden för samebyarna i respektive län perioden
Län |
Faktiskt |
Högsta tillåtna |
Slaktintäkter |
Slaktintäkt/ren i |
|
renantal |
renantal |
(1 000 kr) |
vinterhjord (kr) |
Norrbottens |
7 797 |
8 591 |
1 678 |
228 |
fjällsamebyar |
(3 312) |
(3 012) |
(1 142) |
(157) |
|
max: 14 929 |
max: 15 500 |
max: 4 029 |
max: 563 |
|
min: 4 306 |
min: 4 500 |
min: 423 |
min: 73 |
n |
150 |
150 |
150 |
150 |
Skogssamebyarna |
2 943 |
3 620 |
1 023 |
344 |
|
(1 449) |
(1 512) |
(789) |
(146) |
|
max: 5 627 |
max: 7 000 |
max: 2 894 |
max: 504 |
|
min: 815 |
min: 1 000 |
min: 222 |
min: 190 |
n |
100 |
100 |
100 |
100 |
|
|
|
|
|
Västerbottens |
7 714 |
8 167 |
3 151 |
398 |
fjällsamebyar |
(1 959) |
(1 556) |
(1 394) |
(180) |
|
max: 9 905 |
max: 9 440 |
max: 5 038 |
max: 584 |
|
min: 5 406 |
min: 5 600 |
min: 1 826 |
min: 217 |
n |
60 |
60 |
60 |
60 |
Jämtlands/Dalarnas |
3 801 |
3 917 |
1 937 |
495 |
samebyar |
(1 617) |
(1 299) |
(1 601) |
(295) |
|
max: 6 021 |
max: 6 000 |
max: 4 966 |
max: 951 |
|
min: 1 662 |
min: 2 300 |
min: 351 |
min: 220 |
n |
120 |
120 |
120 |
120 |
Källa: Sametinget (faktisk vinterhjord samt slaktintäkter). Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län (högsta tillåtna renantal).
Kommentarer och kompletterande uppgifter
Uppgifterna i tabell 7.3 tolkas på följande sätt (med faktiskt renantal i Norrbottens fjällsamebyar som exempel). Medelvärdet visar att vinterhjorden i den genomsnittliga samebyn uppgick till 7 797 renar per år och standardavvikelsen att det fanns stora variationer mellan samebyarna i regionen under perioden
228
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
att vinterhjorden i den sameby som hade det minsta antalet renar under perioden uppgick till i genomsnitt 4 306 djur per år. N är antalet årsobservationer, för Norrbottens fjällsamebyar 150, som använts för skattningarna av medelvärde, standardavvikelse samt max- och
Variationen i det högsta tillåtna renantalet i en given region beror i huvudsak på skillnader mellan samebyar i regionen, inte på att det högsta tillåtna renantalet ändras över tiden även om det skett i vissa fall.9 Skillnaderna i medelvärden för de olika grupperna av samebyar är i de flesta fall statistiskt signifikanta. Undantagen är skillnaden i faktiskt renantal mellan Norr- och Västerbottens fjällsamebyar (p- värde = 0,822), skillnaden i högsta tillåtna renantal mellan Skogssame- byarna och samebyarna i Jämtland och Dalarna
Vinterhjordarna är således störst i Norr- och Västerbottens fjäll- samebyar. Samtidigt är en samebys faktiska vinterhjord begränsad av dess högsta tillåtna renantal och detta är störst i Norrbottens fjäll- samebyar. Vinterhjordarna har generellt legat nära sin högsta tillåtna storlek i alla regioner under perioden, utom i Skogssamebyarna där de ligger klart under det högsta tillåtna.10
De totala slaktintäkterna är störst i Västerbottens fjällsamebyar, men eftersom deras vinterhjordar också är förhållandevis stora är det av större intresse att se på slaktintäkten per djur i vinterhjorden. Denna är störst i Jämtlands och Dalarnas samebyar.
Standardavvikelserna och de stora skillnaderna mellan de högsta (max) och lägsta (min) medelvärdena för enskilda samebyar i de olika regionerna visar att det också finns stora skillnader mellan samebyar i respektive region. De inomregionala skillnaderna kan bero på att regionerna täcker stora områden där förutsättningarna är olika och varierar mycket mellan olika år och samebyar. Det kan till exempel
8Motsvarande tolkning gäller medelvärden, standardavvikelser samt max- och
9I Västerbottens län gjordes ändringar år 2017 som innebar att det högsta tillåtna renantalet minskades för två samebyar medan den ökades för de övriga fem. I Skogssamebyarna ökades det högsta tillåtna renantalet för en sameby.
10I genomsnitt uppgick antalet renar i vinterhjorden till cirka 91 procent av det högsta tillåtna i Norrbottens fjällsamebyar och till 98 respektive 97 procent av det högsta tillåtna i Väster- bottens fjällsamebyar och samebyarna i Jämtland och Dalarna. I Skogssamebyarna uppgick antalet renar i genomsnitt till 83 procent av det högsta tillåtna. Även om den genomsnittliga samebyns vinterhjord inte överstiger det högsta tillåtna renantalet under perioden, kan noteras att det inte är ovanligt att enskilda samebyars vinterhjord gör det, ibland under flera år i följd.
229
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
röra sig om skillnader i ägar- och företagsstruktur, betestillgång vintertid, rovdjurspredation, antal renar som dödas av tåg- och väg- trafik eller skillnader i störningar på grund av jakt och fiske eller annan konkurrerande markanvändning.
7.1.4Ägar- och företagsstruktur
Ägar- och företagsstruktur kan ha betydelse för driftens effektivitet. Exempelvis kan verksamhetens ökade mekanisering innebära att det finns stordriftsfördelar i renskötseln. I så fall ökar effektiviteten med antalet renar i företaget. Det kan också vara så att en verksamhet som består av många små företag där vart och ett bara har ett fåtal renar snarare har ett kulturellt än ett ekonomiskt värde för utövarna. Å andra sidan kan även små företag dra nytta av eventuella stordriftsfördelar om de kan samarbeta om driften. Det är vanligt att den aktiva ren- skötseln i en sameby utövas av så kallade gruppansvariga renskötare som samarbetar om skötseln av såväl egna som andras renar. Det finns ett tusental gruppansvariga renskötare i landet.
Renägare är enskilda samebymedlemmar. Renskötseln bedrivs genom renskötselföretag. De flesta är, som nämnts, familjeföretag som drivs i form av enskilda firmor, även om det också finns ett fåtal aktie- eller handelsbolag. Uppgifter om hur många renskötselföretag det finns i respektive sameby är därför svåra att få fram. Enligt Sametinget är de emellertid nästan lika många som antalet renägare. Figurerna
230
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Figur 7.5 Renägare i Norrbottens fjällsamebyar
2500
2000
1500
1000
500
0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2010 |
2012 |
2014 |
2016 |
2018 |
2020 |
2022 |
||||
|
|
|
Totalt antal renägare |
|
|
Antal med färre än 50 djur |
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
||||
|
|
|
Antal med minst 500 djur |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Figur 7.6 Renägare i Skogssamebyarna
1200
1000
800
600
400
200
0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
2010 |
2011 |
2012 |
2013 |
2014 |
2015 |
2016 |
2017 |
2018 |
2019 |
2020 |
2021 |
|||||||
|
|
|
Totalt antal renägare |
|
|
Antal med färre än 50 djur |
|
|
Antal med minst 500 djur |
|||||||||
|
|
|
|
|
|
|
231
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
Figur 7.7 Renägare i Västerbottens fjällsamebyar
300 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
250 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
200 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
150 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
100 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
50 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2010 |
2011 |
2012 |
2013 |
2014 |
2015 |
2016 |
2017 |
2018 |
2019 |
2020 |
2021 |
|
Totalt antal renägare |
Antal med färre än 50 djur |
Antal med minst 500 djur |
Figur 7.8 Renägare i Jämtlands och Dalarnas samebyar
450 |
|
|
|
|
|
|
400 |
|
|
|
|
|
|
350 |
|
|
|
|
|
|
300 |
|
|
|
|
|
|
250 |
|
|
|
|
|
|
200 |
|
|
|
|
|
|
150 |
|
|
|
|
|
|
100 |
|
|
|
|
|
|
50 |
|
|
|
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
2010 |
2012 |
2014 |
2016 |
2018 |
2020 |
2022 |
|
Totalt antal renägare |
|
Antal med färre än 50 djur |
|
||
|
Antal med minst 500 djur |
|
|
|
232
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Under perioden fanns det ungefär 3 800 renägare i Sverige.11 Figu- rerna visar att det varit en liten ökning av det totala antalet renägare i Norr- respektive Västerbottens fjällsamebyar och en något större i Jämtlands och Dalarnas samebyar. I alla tre fallen tycks det bero på att antalet renägare med färre än 50 djur har ökat. I Norrbottens fjäll- samebyar och i samebyarna i Jämtland och Dalarna har antalet ren- ägare med minst 500 djur varit tämligen konstant eller möjligen min- skat något medan det har ökat något i Västerbottens fjällsamebyar. I Skogssamebyarna har såväl det totala antalet renägare som antalet renägare med färre än 50 djur minskat medan antalet renägare med minst 500 djur har varit i princip oförändrat.
För att få en uppfattning om skillnader i ägarförhållanden mellan samebyar i de olika områdena har medelvärden, standardavvikelser samt max och
Medelvärden
Tabell 7.4 Antal renägare, andel renägare med färre än 50 djur, andel renägare med minst 500 djur samtal antal gruppansvariga, medelvärden för samebyarna i respektive län perioden
Län |
Antal |
Andel med |
Andel med |
Antal grupp- |
|
renägare |
färre än |
minst |
ansvariga |
|
|
50 renar (%) |
500 renar (%) |
|
|
|
|
|
|
Norrbottens |
154 |
74,7 |
2,2 |
42 |
fjällsamebyar |
(90) |
(6,0) |
(3,1) |
(29) |
|
max: 415 |
max: 81,7 |
max: 10,7 |
max: 100 |
|
min: 52 |
min: 65,8 |
min: 0,2 |
min: 12 |
n |
150 |
150 |
150 |
150 |
Skogssamebyarna |
95 |
84,9 |
1,5 |
12 |
|
(82) |
(8,0) |
(1,8) |
(9) |
|
max: 289 |
max: 94,0 |
max: 7,4 |
max: 32 |
|
min: 25 |
min: 70,0 |
min: 0,0 |
min: 5 |
n |
100 |
100 |
100 |
100 |
|
|
|
|
|
11Sametingets hemsida, https://www.sametinget.se/statistik/ren%C3%A4gare, besökt den
5december 2022.
233
Renskötsel, jakt och fiske i siffrorSOU 2023:46
Län |
Antal |
Andel med |
Andel med |
Antal grupp- |
|
renägare |
färre än |
minst |
ansvariga |
|
|
50 renar (%) |
500 renar (%) |
|
Västerbottens |
40 |
37,0 |
15,0 |
15 |
fjällsamebyar |
(17) |
(18,1) |
(6,8) |
(8) |
|
max: 71 |
max: 72,9 |
max: 26,0 |
max: 23 |
|
min: 20 |
min: 15,7 |
min: 6,0 |
min: 8 |
n |
60 |
60 |
60 |
60 |
Jämtlands/Dalarnas |
31 |
55,8 |
7,0 |
10 |
samebyar |
(14) |
(13,7) |
(5,5) |
(4) |
|
max: 59 |
max: 75,1 |
max: 19,0 |
max: 18 |
|
min: 11 |
min: 36,0 |
min: 3,3 |
min: 4 |
n |
120 |
120 |
120 |
120 |
Källa: Sametinget.
Kommentarer och kompletterande uppgifter
Variablerna tolkas likadant som i tabellerna 7.2 och 7.3 ovan; med Norr- bottens fjällsamebyar som exempel hade den genomsnittliga same- byn således totalt 150 renägare men standardavvikelsen visar att detta har varierat mycket under perioden.
Av tabellen framgår att renägarna, liksom antalet gruppansvariga, är flest i Norrbottens fjällsamebyar. Skillnaderna i medelvärden mel- lan de jämförda grupperna är statistiskt signifikanta i samtliga fall.
Även antalet renar per ägare varierar. För perioden
12Uppgiften om nödvändigt antal renar för försörjning finns på Sametingets hemsida, se https://www.sametinget.se/1128, besökt den 7 december 2022.
234
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
20 procent av det totala antalet renar. Det är oftast en man som arbetar heltid i företaget medan familjemedlemmar och släkt hjälper till när arbetet så kräver, till exempel vid renskiljning, kalvmärkning och slakt.13
7.1.5Skadeersättningar och stöd
Samebyarna får viss kompensation för en del av den yttre påverkan på renskötseln som leder till ökade kostnader eller inkomstbortfall. Till sådan kompensation hör så kallad katastrofskadeersättning, som i vissa fall kan lämnas till samebyar för att täcka kostnader för ut- fodring vid svåra betesförhållanden. Samebyar kan även få ersättning för förluster orsakade av rovdjur och för trafikdödade renar. De olika ersättningarna beskrivs närmare under avsnittet Kommentarer och kompletterande uppgifter nedan.
Figur 7.9 visar hur mycket katastrofskadeersättning som utbeta- lats totalt och figur 7.10 hur mycket som betalats ut i katastrofskade- ersättning per djur i vinterhjorden. Figur 7.11 visar de totala utbetal- ningarna av rovdjursersättning i respektive område. Figur 7.12 visar antalet tågdödade renar per djur i vinterhjorden, medan figur 7.13 visar ersättningarna för tågdödade renar per djur i vinterhjorden.
En ytterligare faktor som kan bidra till att belysa samebyarnas ekonomiska förutsättningar är det prisstöd för renkött som renägare har rätt till baserat på antal kilo kött från kalv respektive vuxen ren som renägaren säljer. Prisstödet är till skillnad mot de övriga poster som redovisas i avsnittet alltså inte någon ersättning för höjda kost- nader eller inkomstbortfall, utan ett generellt stöd kopplat till pro- duktionen av renkött. Figur 7.14 visar hur utbetalningarna av pris- stöd har utvecklats under perioden
Tabellerna 7.5 och 7.6 innehåller uppgifter om medelvärden för ersättningar och stöd i respektive område. Dessa tolkas på samma sätt som uppgifterna i tabell 7.1 ovan.
13Sametingets hemsida, se https://www.sametinget.se/1128, besökt den 7 december 2022.
235
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
Figur 7.9 Katastrofskadeersättning, kronor
7 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
6 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
5 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
4 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
3 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2010 |
2011 |
2012 |
2013 |
2014 |
2015 |
2016 |
2017 |
2018 |
2019 |
2020 |
2021 |
|
Norrbottens fjällsamebyar |
|
Skogssamebyar |
|
|
|
|||||
|
Västerbottens fjällsamebyar |
|
Jämtlands och Dalarnas samebyar |
|
Figur 7.10 Katastrofskadeersättning per djur i vinterhjorden, kronor
2 500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1 500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2011 |
2012 |
2013 |
2014 |
2015 |
2016 |
2017 |
2018 |
2019 |
2020 |
2021 |
|
Norrbottens fjällsamebyar |
|
Skogssamebyar |
|
|
|
||||
|
Västerbottens fjällsamebyar |
|
Jämtlands och Dalarnas samebyar |
|
236
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Figur 7.11 Rovdjursersättningar, kronor
30 000 000 |
|
|
|
|
|
|
25 000 000 |
|
|
|
|
|
|
20 000 000 |
|
|
|
|
|
|
15 000 000 |
|
|
|
|
|
|
10 000 000 |
|
|
|
|
|
|
5 000 000 |
|
|
|
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
2010 |
2012 |
2014 |
2016 |
2018 |
2020 |
2022 |
Norrbottens fjällsamebyar |
Skogssamebyar |
|
|
|||
Västerbottens fjällsamebyar |
Jämtlands och Dalarnas samebyar |
|
Figur 7.12 Antal tågdödade renar per djur i vinterhjorden
0,180
0,160
0,140
0,120
0,100
0,080
0,060
0,040
0,020
0,000
2011 |
2012 |
2013 |
2014 |
2015 |
2016 |
2017 |
2018 |
2019 |
2020 |
2021 |
||
|
|
Norrbottens fjällsamebyar |
|
|
Skogssamebyar |
|
|
|
||||
|
|
|
|
|
|
|
||||||
|
|
Västerbotten fjällsamebyar |
|
|
Jämtlands och Dalarnas samebyar |
|
||||||
|
|
|
|
|
237
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
Figur 7.13 Ersättning för tågdödade per ren i vinterhjorden, kronor
600 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
400 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
300 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
200 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
100 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2011 |
2012 |
2013 |
2014 |
2015 |
2016 |
2017 |
2018 |
2019 |
2020 |
2021 |
|
Norrbottens fjällsamebyar |
|
Skogssamebyar |
|
|
|
||||
|
Västerbottens fjällsamebyar |
|
Jämtland och Dalarnas samebyar |
|
Figur 7.14 |
Prisstöd, kronor |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
8 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
7 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
6 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
5 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
4 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
3 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
2 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
1 000 000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
2010 |
2012 |
2014 |
2016 |
2018 |
2020 |
2022 |
||||||||||
|
|
|
Norrbottens fjällsamebyar |
|
|
|
Skogssamebyar |
|
|
|
|
|||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||
|
|
|
Västerbottens fjällsamebyar |
|
|
|
Jämtlands och Dalarnas samebyar |
|
|
|||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
238
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Medelvärden
Tabell 7.5 Utbetalt katastrofskadeskydd och katastrofskadeskydd per djur i vinterhjorden samt rovdjursersättning, medelvärden för same- byarna i respektive län perioden
Län |
Katastrofskade- |
Katastrofskadeskydd/ |
Rovdjursersättning |
|
skydd (1 000 kr) |
ren i vinterhjord (kr) |
(1 000 kr) |
Norrbottens |
148 |
22 |
1 139 |
fjällsamebyar |
(263) |
(41) |
(584) |
|
max: 1 055 |
max: 90 |
max: 2 085 |
|
min: 17 |
min: 1 |
min: 452 |
n |
150 |
150 |
150 |
Skogssamebyarna |
274 |
108 |
388 |
|
(321) |
(99) |
(249) |
|
max: 509 |
max: 200 |
max: 674 |
|
min: 52 |
min: 25 |
min: 69 |
n |
100 |
100 |
100 |
|
|
|
|
Västerbottens |
254 |
39 |
1 829 |
fjällsamebyar |
(377) |
(53) |
(841) |
|
max: 552 |
max: 101 |
max: 2 894 |
|
min: 55 |
min: 9 |
min: 614 |
n |
60 |
60 |
60 |
Jämtlands/ |
11 |
4 |
1 647 |
Dalarnas |
(45) |
(12) |
(934) |
samebyar |
max: 62 |
max: 13 |
max: 3 314 |
|
min: 0 |
min: 0 |
min: 351 |
n |
120 |
120 |
120 |
Källa: Sametinget.
239
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
Tabell 7.6 Antal tågdödade renar och utbetalad ersättning för tågdödade renar per djur i vinterhjord samt prisstöd, medelvärden för same- byarna i respektive län perioden
Län |
Antal tågdödade/ |
Ersättning tågdödade/ |
Prisstöd |
|
ren i vinterhjord |
ren i vinterhjord |
(1 000 kr) |
Norrbottens |
0,005 |
17 |
306 |
fjällsamebyar |
(0,008) |
(28) |
(217) |
|
max: 0,029 |
max: 88 |
max: 743 |
|
min: 0 |
min: 0 |
min: 70 |
n |
150 |
150 |
150 |
Skogssamebyarna |
0,008 |
27 |
157 |
|
(0,011) |
(34) |
(82) |
|
max: 0,027 |
max: 69 |
max: 241 |
|
min: 0 |
min: 0 |
min: 43 |
n |
100 |
100 |
100 |
Västerbottens |
0,004 |
12 |
580 |
fjällsamebyar |
(0,004) |
(13) |
(237) |
|
max: 0,008 |
max: 19 |
max: 944 |
|
min: 0,002 |
min: 5 |
min: 341 |
n |
60 |
60 |
60 |
Jämtlands/ |
0,003 |
11 |
436 |
Dalarnas |
(0,008) |
(28) |
(354) |
Samebyar |
max: 0,016 |
max: 44 |
max: 1 024 |
|
min: 0 |
min: 0 |
min: 68 |
n |
120 |
120 |
120 |
Källor: Trafikverket (ersättning för tågdödade renar) och Sametinget (prisstöd).
Kommentarer och kompletterande uppgifter
Katastrofskadeskydd och betestillgång
Katastrofskadeskydd ges till samebyar som ersättning för kostnader i samband med utfodring vid synnerligen svåra vinterbetesförhållanden. Ersättningen täcker upp till 50 procent av foderkostnaderna. Upp- gifter om sådana utbetalningar för respektive sameby kan därmed ge en bild av skillnader i tillgången till vinterbete mellan samebyar.14
14Det kan noteras att betestillgång innehåller två komponenter; dels mängd/areal med lämp- ligt bete, dels antal renar som ska dela på resursen.
240
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Betestillgången, som av naturliga skäl är den centrala resursen för rennäringen, är i övrigt svår att redovisa i siffor.
Medelvärdena i tabell 7.5 tyder på att Skogssamebyarna och Väster- bottens fjällsamebyar har störst problem med svåra vinterbetesför- hållanden oavsett om man räknar total katastrofskadeersättning eller katastrofskadeersättning per djur i vinterhjord. Skillnaderna i medel- värden för katastrofskadeskydd är inte statistiskt signifikanta mellan Norr- och Västerbottens fjällsamebyar
Tillgången till vinterbete är bland annat beroende av förekomsten av lavar, medan sommarbetet huvudsakligen består av gräs, örter och löv.15 Det finns studier som indikerar att såväl marklavar som häng- lavar har minskat över tid.16 Sedan
Tillgången till såväl sommar- som vinterbete kan även påverkas av betestrycket. Vid millennieskiftet diskuterades om det förekom betesbrist på grund av överbetning i Sverige. Som underlag anfördes resultat från Finnmark fylke i Nordnorge där renhjordarna ökade kraftigt under
15Sametingets hemsida, https://www.sametinget.se/1130, besökt den 13 mars 2023.
16Se t.ex. Horstkotte, Tim, och Djupström, Line, 2021, Rennäring och skogsnäring i Sverige – delad kunskap och delad markanvändning, SLU Future Forests Rapportserie 2021:2, s.
17Sandström, Per, Cory, Neil, Svensson, Johan, m.fl., 2016, On the decline of ground lichen forests in the Swedish boreal landscape: Implications for reindeer husbandry and sustainable forest management, Ambio, s.
18Moen, Jon och Danell, Öje, 2003, Reindeer in the Swedish mountains: an assessment of grazing impacts, Ambio, 32: s.
241
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
skapliga studier av hur det förhåller sig.19 För Sverige finns studien av Moen och Danell (2003) som bara finner indikationer på överbetning och trampskador i inhägnader som används i samband med renskilj- ning, märkning och slakt samt i närheten av renstängsel. För Finn- marksområdet i Norge finns en studie av Bråthen m.fl. (2007).20
Rovdjursersättning
Det saknas data om hur många renar som faktiskt tas av rovdjur. Ersättningen för rovdjursskador utgår därför i stället från antalet kon- staterade föryngringar samt förekomst av rovdjur (här skiljs mellan regelbunden och tillfällig förekomst) i samebyarnas områden och baseras bland annat på inventeringsresultat. Uppgifterna om utbe- talda ersättningar för rovdjursskador till de olika samebyarna under perioden
Medelvärdena i tabell 7.5, där skillnaderna är statistiskt signifi- kanta utom mellan Norrbottens fjällsamebyar och samebyarna i Jämt- land och Dalarna
Trafikdödade renar
Det finns uppgifter om totala årliga ersättningar till samtliga same- byar för både tåg- och vägtrafikdödade renar fram till år 2016 hos Jordbruksverket, och fram till år 2014 finns uppgifter om det totala
19Pape, Roland och Löffler, Jörg, 2012, Climate Change, Land Use Conflicts, Predation and Ecological Degradation as Challenges for Reindeer Husbandry in Northern Europe: What do We Really Know After Half a Century of Research?, Ambio, eller Bernes, Claes, Bråthen, Kari Anne, Forbes, Bruce C. m.fl., 2015, What are the impacts of reindeer/caribou (Rangifer tanrandus L:) on arctic and alpine vegetation? A systematic review, Environmental Evidence, 2015; 4.
20Bråthen, Kari Anne, Ims, Rolf A., Yoccoz, Nigel G., 2007, Induced shifts in ecosystem pro- ductivity? Extensive scale effects of abundant large herbivores, Ecosystems, 2015; 10, s. 773– 789.
21Sametingets hemsida, https://www.sametinget.se/rovdjur, besökt den 26 januari 2023.
242
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
årliga antalet tåg- respektive vägtrafikdödade renar hos Sametinget.22 Dessa visar att såväl antalet som samebyarnas ersättningar för väg- trafikdödade renar varit högre än för renar som dödats av tåg varje år. Om det även gäller till och med år 2020 förefaller vägtrafiken gene- rellt vara ett större problem för samebyarna än tågtrafiken.
Det går dock inte att få uppgifter om vägtrafikdödade renar upp- delat på sameby. Detta innebär att det inte är möjligt att undersöka om det finns skillnader i problemets omfattning mellan de olika länens samebyar. För tågdödade renar finns det, å andra sidan, uppgifter om antal dödade djur och ersättningar per sameby och år hos Trafik- verket. Ersättningen per tågdödad ren var 3 667 kronor år 2020.23
Som framgår av tabellerna 7.12 och 7.13 följs svängningarna i antalet tågdödade renar och ersättning för tågdödade renar åt, vilket är okontroversiellt.
När det gäller medelvärden framgår av tabell 7.6 att Skogssame- byarna förlorar störst andel av vinterhjordens renar i tågolyckor och får den högsta ersättningen per djur i vinterhjorden. Det genomsnittliga antalet tågtrafikdödade renar per år under perioden är dock inte särskilt högt i någon av grupperna. Skillnaderna i medelvärden för antalet tågdödade renar per djur i vinterhjorden mellan Västerbottens fjällsamebyar och samebyarna i Jämtland och Dalarna är inte sta- tistiskt signifikanta
22Jordbruksstatistisk sammanställning 2018, Jordbruksverkets hemsida, https://jordbruksverket.se/download/18.5b7c91b9172c01731757eb26/1592480807314/2018. pdf och Sametingets hemsida, https://www.sametinget.se/110823, besökta 22 februari 2023.
23Samma år uppgick den genomsnittliga slaktintäkten för en ren till 1 887 kronor. Notera att slaktintäkten (medelpris × medelvikt) inte täcker hela värdet av ett djur eftersom värdet inte tar hänsyn till förlust av intäkter från djurets framtida produktion. Källor: Trafikverket och Sametinget.
243
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
Prisstöd
Prisstödet utgår som framgått med ett visst belopp per kilo slaktad vuxen ren (nio kronor per kilo) respektive renkalv (14 kronor och 50 öre per kilo).24 Prisstödet infördes år 1973. Syftet var dels att ge rennäringen ett stöd jämförbart med stödet till nötköttsproducenter i norra Sverige, dels att rationalisera rennäringen och öka dess pro- duktion. Beträffande det senare var tanken att ge incitament till ökad slakt av kalvar för att öka antalet vajor i vinterhjorden och därmed det begränsade vinterbetets avkastning.25
Som framgår av figurerna 7.14 och 7.4 följer svängningarna i ut- betalt prisstöd svängningarna i slaktintäkter, vilket är naturligt eftersom båda beror på antalet slaktade djur och deras vikt. Emellertid är varia- tionen i de utbetalda prisstöden något mindre vilket kan bero på att stödet har varit konstant under perioden medan priset på slaktkroppar har varierat.
När det gäller medelvärden visar variationen i utbetalningarna på skillnader i renslaktens omfattning mellan samebyarna över tiden, eftersom beloppen varit i det närmaste konstanta under observa- tionsperioden.26 Medelvärdena i tabell 7.6 visar att de högsta belop- pen i prisstöd utbetalas till fjällsamebyarna i Västerbottens län. Som framgår av tabell 7.3 ovan är det också i Västerbottens fjällsamebyar som de totala slaktintäkterna är högst. Skillnaderna i prisstöd mellan grupperna är statistiskt signifikanta förutom mellan Norrbottens fjäll- samebyar och samebyarna i Jämtland och Dalarna
7.1.6Sammanfattning rennäring
Rennäringen i det aktuella området bedrivs av 3 800 renägare (unge- fär 3 100 i Norrbottens län, 340 i Västerbottens län och 370 i Jämt- land och Dalarna) organiserade i 43 samebyar. Det totala antalet renar i vinterhjorden uppgår till cirka 140 700 i Norrbottens län, 51 900 i Västerbottens län och 45 600 i Jämtland och Dalarna. De flesta renägare – över 70 procent i Norrbotten och drygt 50 procent i Jämtland och Dalarna – har bara ett fåtal djur (färre än 50 renar per
24Sametingets hemsida, https://www.sametinget.se/prisstod, besökt den 7 december 2022.
25Johansson, Staffan, och Lundgren,
26Renägaren 2008/2009, statistik från Sametinget, https://www.sametinget.se/9238, besökt den 13 mars 2023.
244
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
ägare). Undantaget är Västerbotten där andelen med färre än 50 djur uppgår till 37 procent. Eftersom det anses krävas minst 500 renar för att kunna försörja sig på renskötsel tyder det på att endast få ren- ägare (färre än 5 procent i Norrbotten, 15 procent i Västerbotten och 7 procent i Jämtland och Dalarna) har det som huvudsysselsätt- ning. Eftersom de flesta samebyar är nära gränserna för det högsta antalet renar som tillåts i deras vinterhjordar är det svårt att ge ren- ägare med få djur förutsättningar att öka sin hjord. Företagen inom rennäringen kan således närmast jämföras med andra små- eller mikro- företag som ofta beskrivs som nyttomaximerare snarare än som vinst- maximerare.27
Det finns skillnader mellan samebyarna i de olika regionerna. Flest renägare per sameby finns i Norrbottens fjällsamebyar (cirka 150 i genomsnitt). Norr- och Västerbottens fjällsamebyar har de största vinterhjordarna (knappt 8 000 djur i genomsnitt). Den största ande- len renägare med minst 500 djur finns i Västerbottens fjällsamebyar (15 procent) som också har de högsta totala slaktintäkterna (drygt
3miljoner kronor i genomsnitt). Samebyarna i Jämtland och Dalarna har emellertid de högsta slaktintäkterna per djur i vinterhjorden (nästan 500 kronor per djur i genomsnitt).
Om det finns stordriftsfördelar i renskötseln kan det finnas ett samband mellan skillnaderna i slaktintäkt per djur i vinterhjorden och andelen renägare med många djur. Eftersom slaktintäkten per djur i vinterhjorden är 24 procent högre i Jämtlands och Dalarnas samebyar än i Västerbottens fjällsamebyar, medan andelen renägare med minst 500 djur bara är hälften så stor, tyder det dock på att även andra faktorer spelar in. Det kan röra sig om problem med vinter- betet där uppgifterna om utbetald katastrofskadeersättning tyder på att dessa är mindre för Jämtlands och Dalarnas samebyar än för Väster- bottens fjällsamebyar. Det kan också handla om rovdjursproblem men uppgifterna om samebyarnas rovdjursersättningar tyder på att det inte finns någon skillnad mellan Västerbottens fjällsamebyar och samebyarna i Jämtland och Dalarna. Det kan även handla om effek- ter av trafiken. Här saknas tillgängliga uppgifter om antalet renar som dödas av vägtrafik per sameby och år men uppgifterna om antalet tågdödade renar tyder på att problemet är relativt litet i alla regioner
27Se till exempel Curwen, P.J., 1976, The theory of the firm, Palgrave Macmillan. Demsetz, Harold, 1983, The structure of ownership and the theory of the firm, The Journal of Law and Economics, 26, s.
245
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
och på att det inte finns några skillnader mellan Västerbottens fjäll- samebyar och samebyarna i Jämtland och Dalarna.
Det saknas dock information om många faktorer som kan ha betydelse för rennäringens förutsättningar, exempelvis olika slag av konkurrerande markanvändning, vilket gör att man bör vara försik- tig med att dra slutsatser. Kommitténs huvudsakliga intresse rör emellertid vilken påverkan småviltsjakten kan ha. Nästa avsnitt ägnas därför åt att presentera fakta om dennas omfattning.
7.2Småviltsjakten och fisket i siffror
7.2.1Jägare och jaktdagar
Jakt kan vara ett sätt att förvalta viltbestånden och, eftersom stora viltstammar kan orsaka skador på jord- och skogsproduktionen och olyckor i trafiken, inte bara av intresse för de närmast berörda (jägare och de som upplåter jakt). Det kan finnas risk för att jakten inte bedrivs i tillräcklig omfattning för att uppnå en samhällsekonomiskt effektiv viltförvaltning.28
Vanligen är det emellertid markägarna som både bedriver jord- och skogsbruk och upplåter jakt. Därmed finns ett intresse från de närmast berörda av att jakten bedrivs i tillräcklig omfattning för att viltförvaltningen ska vara effektiv. Å andra sidan brukas en del av den svenska jordbruksmarken av arrendatorer och det är inte alltid som jakträtten ingår i arrendet. Detta kan försvåra en effektiv vilt- förvaltning genom jakt.
Vad gäller småviltsjakten i renskötselområdet är det dock tveksamt om de arter som jagas (ripa, orre, tjäder och hare) orsakar skador på jord- och skogsbruk eller trafikolyckor i nämnvärd omfattning. Vär- det av sådana skador ska i så fall också sättas i relation till de möjliga negativa effekterna på renskötseln som kan uppkomma på grund av jakten.
Enligt Naturvårdsverket såldes totalt 283 358 jaktkort i Sverige år 2021, av vilka 259 885 till svenska medborgare. De senare utgör drygt tre procent av Sveriges befolkning i åldern
28Se t.ex. Stiglitz, Joseph E. och Rosengard, Jay K., 2015, Economics of the Public Sector, 4 U, WW Norton & Company, New York och London.
246
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Alla dessa jägare jagar inte småvilt i renskötselområdet. Å andra sidan är det inte bara svenska medborgare som jagar småvilt i ren- skötselområdet. Antalet småviltsjägare ovanför odlingsgränsen har under perioden
Tabell 7.7 Genomsnittligt antal jägare samt genomsnittligt antal jaktdagar för småviltsjakt i områden ovanför odlingsgränsen per år och län perioden
Län |
Totalt antal |
Utländska |
Svenska |
Länsbor |
Jaktdagar |
|
jägare |
medborgare |
medborgare |
|
|
Norrbotten |
3 751 |
998 |
2 754 |
2 046 |
18 631 |
|
(495) |
(319) |
(193) |
(116) |
(3 565) |
n |
7 |
7 |
7 |
7 |
7 |
Västerbotten |
2 728 |
970 |
1 758 |
868 |
11 955 |
|
(110) |
(230) |
(142) |
(48) |
(1 687) |
n |
7 |
7 |
7 |
7 |
7 |
|
|
|
|
|
|
Jämtland |
6 423 |
1 509 |
4 914 |
1 508 |
15 787 |
|
(351) |
(517) |
(748) |
(246) |
(1 102) |
n |
7 |
7 |
7 |
7 |
7 |
|
|
|
|
|
|
Källa: Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.
Kommentarer och kompletterande uppgifter
Jämfört med Sveriges befolkning i åldrarna
Skillnaderna i medelvärden mellan länen för det totala antalet jägare är statistiskt signifikanta i samtliga fall. För antalet jägare som är utländska medborgare är skillnaden mellan Norr- och Västerbot-
29Notera att siffrorna i tabellen anger medelvärden och standardavvikelser under perioden
30Enligt uppgift från Länsstyrelsen i Dalarna.
247
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
tens län inte statistiskt signifikant
Om uppgifterna för perioden
Nedan följer tre figurer som visar utvecklingen över tid för an- talet småviltsjägare med olika ursprung i respektive region.
Figur 7.15 Antal småviltsjägare i Norrbottens län
5000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
4500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
4000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
3500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
3000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
2500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
2000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
1500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
1000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
2014 |
2015 |
2016 |
2017 |
2018 |
2019 |
2020 |
2021 |
2022 |
|
|
Totalt antal jägare |
|
Antal utländska jägare |
|
|
||
|
|
Antal svenska jägare |
|
Antal jägare från länet |
|
|
248
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Figur 7.16 Antal småviltsjägare Västerbottens län
3500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
3000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
2500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
2000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
1500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
1000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
2014 |
2015 |
2016 |
2017 |
2018 |
2019 |
2020 |
2021 |
2022 |
|
|
Totalt antal jägare |
|
Antal svenska jägare |
|
|
||
|
|
Antal utländska jägare |
Antal jägare från länet |
|
|
Figur 7.17 Antal småviltsjägare i Jämtlands län
8000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
7000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
6000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
5000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
4000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
3000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
2000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
1000 |
|
|
|
|
|
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
2014 |
2015 |
2016 |
2017 |
2018 |
2019 |
2020 |
2021 |
2022 |
|
|
Totalt antal jägare |
|
Antal utländska jägare |
|
|
||
|
|
Antal svenska jägare |
|
Antal jägare från länet |
|
|
Med reservation för att tidsperioden är kort och att åren 2020 och 2021 var pandemiår, kan man se en negativ trend för det totala antalet jägare i Norrbottens län som tycks bero på ett minskat antal jägare i
249
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
samtliga kategorier (det vill säga såväl utländska som svenska jägare och jägare som är länsbor).
För de andra två länen ses å andra sidan en positiv trend i antalet svenska jägare och antalet jägare från länet fram till år 2020. Antalet utländska jägare har minskat i samtliga län, särskilt år 2020, vilket förefaller naturligt givet restriktionerna för resor mellan länder under pandemiåren.
7.2.2Småviltsjaktens tidsmässiga förläggning
Jakttiderna för småvilt ovanför odlingsgränsen varierar något bero- ende på art. Jakt på dal- och fjällripa är tillåten från den 25 augusti till den 15 mars. Orre och tjäder får jagas från den 25 augusti till den 15 november (orr- och tjädertupp från den 16 november till den 15 feb- ruari) och hare från den första september till den 28 (29) februari.31 Jakttrycket är emellertid inte jämnt fördelat över den tillåtna tiden utan är framför allt koncentrerat till perioden från den 25 augusti till den 30 september, vilket framgår nedan. Det kan noteras att denna period sammanfaller med sarvslakten i många samebyar.32
Tabell 7.8 |
Andel jaktdagar som infallit under tiden 25 augusti till |
|
|
30 september under perioden |
|
|
(standardavvikelser inom parentes) |
|
|
|
|
Län |
|
Andel jaktdagar 25/8 till 30/9 (%) |
Norrbottena |
|
51 |
|
|
(6) |
n |
|
7 |
Västerbottenb |
61 |
|
|
(7) |
|
n |
7 |
|
Jämtlandc |
|
62 |
|
|
(14) |
n |
|
7 |
|
|
|
aNorrbotten inkluderar kommunerna Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog och täcker därmed samtliga Norrbottens fjäll- och skogssamebyar. b Västerbotten inkluderar kommunerna Sorsele, Storuman, Vilhelmina, Dorotea och Malå och täcker därmed samtliga Västerbottens fjäll- och skogssamebyar. c Jämtland inkluderar kommunerna Strömsund, Krokom, Åre, Berg och Härjedalen. Uppgifter för Dalarna (Älvdalens kommun) saknas i NatureIT.
Källa: NatureIT.
31Bilaga 1 till jaktförordningen (SFS 1987:905).
32Sametingets hemsida, https://www.sametinget.se/renstatistik, besökt den 16 mars 2023.
250
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Kommentarer och kompletterande uppgifter
Som tabellen visar infaller mer än 50 procent av jaktdagarna under tiden 25 augusti till 30 september. Skillnaderna mellan länen är sta- tistiskt signifikanta utom skillnaderna mellan Västerbottens och Jämt- lands län
7.2.3Jaktdagarnas fördelning mellan samebyar
Här presenteras uppgifter om det genomsnittliga antalet jaktdagar och ersättningar för samebyarna i respektive län (i stället för medel- värden för länen som i föregående tabell) under perioden
Tabell 7.9 Antal jaktdagar och ersättning för jaktdagar per sameby i respektive region perioden
Län |
Antal jaktdagar |
Ersättning (kr) |
Norrbottens fjällsamebyar |
1 201 |
65 879 |
|
(952) |
(57 894) |
|
max: 3 949 |
max: 237 639 |
|
min: 184 |
min: 10 303 |
n |
105 |
105 |
Skogssamebyarna |
106 |
9 198 |
|
(170) |
(19 296) |
|
max: 551 |
max: 26 669 |
|
min: 0 |
min: 0 |
n |
70 |
70 |
Västerbottens fjällsamebyar |
1 982 |
173 000 |
|
(1 010) |
(64 585) |
|
max: 3 109 |
max: 244 944 |
|
min: 578 |
min: 89 469 |
n |
42 |
42 |
Jämtlands samebyar |
1 453 |
105 627 |
|
(998) |
(62 389) |
|
max: 3 503 |
max: 225 922 |
|
min: 560 |
min: 51 725 |
n |
84 |
84 |
Källa: Länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland/Dalarna samt NatureIT .
33Den kortare tidsperioden innebär att dataunderlaget för Norrbottens fjällsamebyar utgörs av
105årsobservationer (15 samebyar under sju år), av 70 årsobservationer för Skogssamebyarna (nio samebyar under sju år), av 42 årsobservationer för Västerbottens fjällsamebyar (sex samebyar under sju år) och av 84 årsobservationer för Jämtlands samebyar (12 samebyar under sju år).
251
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
De låga siffrorna för Skogssamebyarna beror på att staten inte upp- låter småviltsjakt i hälften av dem. Detta på grund av att marken är privatägd, ligger i områden som disponeras av statliga skogsföretag eller om den är statlig ligger i sådana områden där samebyarna enligt rennäringslagen inte får ersättning för upplåtelser. Skillnaderna i medel- värdena mellan länen för såväl antalet jaktdagar som ersättning per sameby är statistiskt signifikanta i samtliga fall.
Med reservation för att perioden möjligen inte är representativ på grund av pandemirestriktionerna åren 2020 och 2021 är antalet jakt- dagar således högst i det område som täcks av Västerbottens fjällsame- byar och lägst i det område som täcks av Skogssamebyarna. Skillna- derna i ersättningar följer skillnaderna i antalet jaktdagar. Ersätt- ningarna är således också högst i Västerbottens samebyar och lägst i Norrbottens skogssamebyar.
De stora standardavvikelserna och skillnaderna mellan max- och
7.2.4Jaktmandagar
Småviltsjakten är inte heller jämnt fördelad över samebyarnas om- råden, utan det finns delområden som är mer efterfrågade än andra. Olika jaktområden inom respektive sameby kan ha olika egenskaper som påverkar efterfrågan på småviltsjakt (exempelvis tillgång på små- vilt, hur lätta områdena är att nå eller väderrelaterade faktorer). För att åskådliggöra skillnader i jakttryck redovisas uppgifter om hur många jaktområden som har stängts på grund av att gränsen för det maximala antalet jaktmandagar har överskridits.34
34Ett område avlyses för resten av säsongen när fler än tre jaktdagar per km2 har registrerats i det (länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län).
252
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Tabell 7.10 Antal områden ovanför odlingsgränsen i respektive region som har stängts för småviltsjakt per år på grund av att det maximala antalet jaktmandagar har uppnåtts, medelvärde (standard- avvikelse) perioden
Län |
Antal |
Antal om- |
Andel av |
|
Areal per |
|
Andel av |
|
|
berörda |
råden per |
samebyns |
|
sameby |
|
samebyns |
|
|
samebyar |
sameby |
områden (%) |
|
(km2) |
|
areal (%) |
|
Norrbottens |
0 |
|
0 |
0 |
|
0 |
|
0 |
fjällsamebyar |
(0) |
|
(0) |
(0) |
|
(0) |
|
(0) |
n |
105 |
|
105 |
105 |
|
105 |
|
105 |
Skogssamebyarna |
0 |
|
0 |
0 |
0 |
0 |
||
|
(0) |
|
(0) |
(0) |
(0) |
(0) |
||
n |
63 |
|
63 |
63 |
63 |
63 |
||
|
|
|
|
|
|
|
||
Västerbottens |
4,3 |
|
2,6 |
8,5 |
|
124,5 |
|
3,8 |
fjällsamebyar |
(0,8) |
|
(2,2) |
(6,5) |
|
(125,9) |
|
(4,1) |
n |
42 |
|
42 |
42 |
|
42 |
|
42 |
Jämtlands |
8 |
|
4,5 |
20,6 |
|
i.u. |
|
i.u. |
samebyar |
(0,8) |
|
(5,2) |
(18,1) |
|
|
||
|
|
|
|
|
||||
n |
84 |
|
84 |
84 |
84 |
84 |
Källa: Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.
Av tabellen framgår att det är förhållandevis ovanligt att jaktområ- den stängs på grund av att antalet jägare blir för stort. I Norrbottens län har det inte skett alls under den redovisade perioden. I Väster- bottens län har stängning krävts, men det har rört sig om ett fåtal områden per sameby och år och om en begränsad del av respektive samebys areal. I Jämtlands län har jaktområden i genomsnitt under perioden behövt stängas i åtta av de tio samebyarna.
Förutom mellan Norrbottens fjällsamebyar och Skogssamebyarna (där det inte skett några stängningar) är skillnaderna i medelvärden för samtliga variabler statistiskt signifikanta.
Av de underliggande uppgifterna framgår vidare att ju längre söderut en sameby ligger desto vanligare är det att något område i samebyn stängs, samt att ju längre söder- och österut i en sameby ett område ligger desto större är risken att detta område stängs på grund av att antalet jaktmandagar överskrids. I allmänhet är närheten till befolkningscentrum och möjligheten att nå ett jaktområde större ju längre söder- och österut samebyn, respektive ett visst område i same- byn, ligger.
253
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
7.2.5Priser
För den som har jagat småvilt på mark under statens omedelbara disposition i fjällområdet under år 2022 har kostnadsbilden för jakt- kort beroende på upplåtare sett ut enligt följande.
Tabell 7.11 Priser för småviltsjakt 2022
Län |
Dygnskort |
Kommunårskort/ |
Länsårskort |
|
|
samebyårskort |
|
|
|
|
|
Norrbottens län |
275 kr |
800 kr |
1 500 kr |
Västerbottens län |
275 kr |
800 kr |
1 500 kr |
|
|
|
|
Jämtlands län |
500 kr på område |
900 kr |
1 800 kr |
|
med lottning |
|
|
|
350 kr på område |
|
|
|
utan lottning |
|
|
Girjas sameby |
275 kr |
800 kr |
– |
Källa: NatureIT.
254
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
7.2.6Intäkter
Av de intäkter som kommer från länsstyrelsernas upplåtelser av små- viltsjakt går en tredjedel till samebyarna som intrångsersättning, en tredjedel till Samefonden och en tredjedel till att täcka länsstyrelsernas administrationskostnader. Intäkterna har under perioden
Tabell 7.12 Länsstyrelserna, samebyarnas och Samefondens genomsnittliga årliga intäkter och ersättningar från upplåtelser av småviltsjakt perioden
Län |
Länsstyrelsernas |
Samebyarnas del av |
Samefondens del av |
|
totala intäkter |
de totala intäkternab |
de totala intäkternac |
|
(1000 kr, exkl. moms)a |
(1 000 kr exkl. moms) |
(1 000 kr, exkl. moms) |
Norrbotten |
3 235 |
1 078 |
1 078 |
|
(881) |
|
|
n |
7 |
7 |
7 |
Västerbotten |
3 028 |
1 009 |
1 028 |
|
(392) |
|
|
n |
7 |
7 |
7 |
|
|
|
|
Jämtland |
3 561 |
1 187 |
1 187 |
|
(451) |
|
|
n |
7 |
7 |
7 |
aLöpande priser.
bSamebyarna i ett givet län får en tredjedel av länsstyrelsens i regionen i fråga totala upplåtelseintäkter.
cSamefonden får en tredjedel av de totala upplåtelseintäkterna för samtliga länsstyrelser. Källa: Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.
Skillnaderna i medelvärden mellan Norrbottens och Västerbottens län samt mellan Norrbottens och Jämtlands län är inte statistiskt signi- fikanta
7.2.7Småviltsjakt och samebyarnas slaktintäkter
Samebyarna hävdar att småviltsjakten har negativa effekter på ren- näringen, exempelvis genom att den stör renarnas betesro eller gör det svårare att samla renhjordarna inför sarvslakten under september månad. Om renarnas betesro störs kan det påverka deras energiintag inför vintern negativt, vilket kan försämra deras överlevnadsmöjlig- heter. Eftersom det saknas uppgifter om årlig överlevnad i olika same-
255
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
byars renhjordar går det inte att empiriskt analysera om småvilts- jakten har någon effekt på överlevnaden. Ett sämre energiintag kan emellertid också antas leda till att djurens slaktvikter påverkas nega- tivt vilket borde resultera i lägre slaktintäkter för samebyarna.
Det gjordes därför ett försök att undersöka om det finns ett sam- band mellan antalet jaktdagar för småviltsjakt och samebyarnas slakt- intäkter. Analysen gjordes med en så kallad fixed
LnYit =∑j βjLnXijt + λt + µi + ϵit
Där LnYit är logaritmen av slaktintäkten i sameby nr i’ år t (där t är något av åren 2015, 2016, 2017, 2018, 2019 eller 2020). ∑jLn Xijt är logaritmerna av ett antal variabler j i sameby nr i år t som kan tänkas påverka slaktintäkten och vars värden ändras mellan åren och ∑j βj är koefficienterna som anger sambandet mellan respektive
35Se till exempel Baltagi BH,2021, Econometric analysis of panel data, 6 U, Springer Nature, Switzerland AG.
36Exempelvis skillnader i antal renar i vinterhjorden, i vinterbetesförhållanden (katastrofskade- ersättning), i rovdjursförekomst (rovdjursersättningar), i antalet tågdödade renar, i andel ren- ägare med minst 500 renar, i antalet gruppansvariga renskötare och i antal jaktdagar.
256
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Resultaten visade sig vara instabila och känsliga för vilka områden och vilka år (år 2020 tycks skilja sig från andra år, möjligen på grund av pandemin) som togs med i analysen.
Exempelvis kunde
Resultaten bedöms därför inte vara tillräckligt säkra för att dra några slutsatser om småviltsjaktens effekter. Detta är inte förvånande eftersom perioden är kort och variationen över tiden i de olika same- byarna därmed är begränsad, och det sannolikt finns flera faktorer som påverkar slaktintäkterna men som det saknas uppgifter om.
7.2.8Sammanfattning småviltsjakt
Cirka 9 500 svenska medborgare (0,12 procent av befolkningen i åldern
Småviltsjakten är inte jämnt fördelad över vare sig tid eller rum. Således inföll mer än 50 procent av alla jaktdagar mellan den 25 augusti och den 30 september oavsett region (uppgifter saknas dock för Dalarna) vilket sammanfaller med tiden för samebyarnas sarv- slakt. Det största antalet jaktdagar (40 procent) förekom emellertid ovanför odlingsgränsen i Norrbottens län medan det lägsta antalet
257
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
(26 procent) förekom ovanför odlingsgränsen i Västerbottens län. Både det totala antalet jägare och antalet svenska jägare var störst i Jämtlands län medan det inte fanns någon skillnad i antalet utländska jägare mellan Västerbottens och Jämtlands län. Antalet ortsbor som jagade i renskötselområdet var störst i Norrbottens län. Det finns en avtagande trend i det totala antalet jägare i Norrbottens län som tycks bero på att antalet utländska jägare har minskat successivt under perioden. I de båda andra länen minskade antalet utländska jägare under pandemiåren 2020 och 2021. Minskningen var kraftig i Västerbottens län men mindre uttalad i Jämtlands län.
Eftersom det finns olika många samebyar i de olika regionerna och deras arealer är olika stora är det av större intresse att se hur det genomsnittliga antalet jaktdagar och intrångsersättningar skiljer sig mellan regionerna. Beträffande antalet jaktdagar per sameby var detta störst i Västerbottens fjällsamebyar (knappt 2 000 jaktdagar) och lägst i Norr- och Västerbottens skogssamebyar (106 jaktdagar). Intrångsersättningen per sameby var också störst i Västerbottens fjällsamebyar (173 000 kronor) och lägst i Norr- och Västerbottens skogssamebyar (cirka 9 000 kronor). Att det genomsnittliga antalet jaktdagar var litet och ersättningen låg i Norr- och Västerbottens skogsamebyar beror på att staten inte upplåter småviltsjakt i hälften av dem på grund av att marken inte är under statens omedelbara dis- position eller ligger i områden där samebyarna inte får någon ersätt- ning för upplåtelser med stöd av rennäringslagen.
Det finns också indikationer på att samebyarna i Jämtland möter en större efterfrågan på småviltsjakt än samebyarna i andra län. Trots högre jaktkortspriser har ett större antal jaktområden i ett större antal samebyar än i de andra regionerna stängts på grund av att gränsen för det högsta antalet jägare per km2 har uppnåtts. I Norrbottens fjällsamebyar samt i Norr- och Västerbottens skogssamebyar skedde inga stängningar alls under perioden medan det genomsnittliga antalet samebyar där områden stängdes och det genomsnittliga antalet stängda områden per sameby i Västerbottens fjällsamebyar var unge- fär hälften så många som Jämtlands samebyar. Det kan bero på att jaktområdena i Jämtland är lättare att nå eftersom de ligger närmare befolkningscentrum än jaktområdena i samebyar i andra regioner.
Med de uppgifter som varit tillgängliga har det inte varit möjligt att få tillräckligt stabila resultat i den analys som har gjorts av jakt-
258
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
dagarnas samband med samebyarnas slaktintäkter för att kunna dra några slutsatser om hur det förhåller sig.
7.2.9Fiske
Sjöar och vattendrag
Inom ramen för arbetet med vattenförvaltning kartläggs landets sjöar och vattendrag och delas in i så kallade vattenförekomster.37 En vattenförekomst utgörs i normalfallet av en vattendragssträcka med ett avrinningsområde på minst tio kvadratkilometer eller en sjö om minst 50 hektar.
Tabell 7.13 Antal vattenförekomster som helt eller delvis återfinns på statlig mark ovanför odlingsgränsen, på renbetesfjällen och på åretruntmarkerna i Dalarna
Län |
Sjöar |
Vattendrag |
Totalt |
Norrbotten |
728 |
1 472 |
2 200 |
Västerbotten |
405 |
709 |
1 114 |
Jämtland |
551 |
762 |
1 313 |
Dalarna |
68 |
78 |
144 |
|
|
|
|
Totalt |
1 752 |
3 019 |
4 771 |
Källa: VISS,
Totalt finns alltså 4 771 vattenförekomster på statlig mark ovanför odlingsgränsen, på renbetesfjällen och på kungabrevsmarkerna i Dalar- nas län. I landet finns sammanlagt 7 453 sjöar och 15 688 vattendrag. Till detta kommer, specifikt för fjällområdet, en mycket stor mängd mindre sjöar och tjärnar vilka är för små för att registreras som egna vattenförekomster.
Vattnen i fjällen utgör därmed antalsmässigt cirka 20 procent av alla vatten i Sverige.
37Regler om vattenförvaltning finns bl.a. i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpoliti- kens område.
259
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
Fritidsfiskare
Enligt Havs- och Vattenmyndigheten ägnade sig cirka 1,5 miljoner personer, i åldern 16 till 80 år och folkbokförda i Sverige, åt fritids- fiske i svenska vatten minst en gång under år 2021.38 Detta utgör cirka 19 procent av Sveriges befolkning i åldern 16 till 80 år samma år (knappt 8 miljoner enligt Statistiska Centralbyråns befolknings- statistik). Det totala antalet fiskedagar år 2021 uppgick enligt Havs- och vattenmyndigheten till 12,5 miljoner, av vilka ungefär 2,9 miljo- ner var lokaliserade till ”Norrlands inland”. Förutom området ovanför odlingsgränsen inkluderar detta även områden nedanför den i Norr- och Västerbotten samt områden utanför renbetesfjällen i Jämtlands län och områden i Västernorrlands och Gävleborgs län.
Enligt Sportfiskeförbundet innefattar fritidsfiske både fiske som sker med spö och lina och fiske som sker med nät. De flesta som ägnar sig åt fritidsfiske i Havs- och vattenmyndighetens undersök- ningar är sådana som skulle betecknas som sportfiskare, det vill säga som fiskar med handredskap.
Beträffande sportfisket ovanför odlingsgränsen finns uppgifter hos länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalar- nas län.39 Dessa är emellertid mer osäkra än för småviltsjakten efter- som det finns olika typer av fiskekort (personliga kort, familjekort, kort som gäller per dygn respektive säsongskort). Fiskaren behöver inte heller registrera vilken dag fisket sker. I Norrbottens och Dalar- nas län är det också relativt vanligt att fiskekort säljs för länsstyrel- sens räkning av lokala entreprenörer och därmed inte registreras i NatureIT, vilket försvårar datasammanställningen.40 Emellertid finns följande uppgifter om fisket för perioden
38Havs och Vattenmyndighetens hemsida, 2021,
39För Dalarna finns endast heltäckande uppgifter för åren 2019 till 2021 (enligt uppgift från Länsstyrelsen Dalarna) varför Dalarna inte tagits med i tabellen nedan.
40Enligt uppgift från länsstyrelserna i Norrbotten och Dalarna.
260
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Tabell 7.14 Genomsnittligt årligt antal sportfiskare samt genomsnittligt årligt antal fiskedagar i respektive region under åren
Län |
Totalt |
Antal |
Antal |
Antal |
Antal |
|
antal |
utländska |
svenska |
länsbor |
fiskedagar |
|
fiskare |
medborgare |
medborgare |
|
|
Norrbotten |
8 103 |
2 820 |
5 284 |
4 292 |
i.u. |
|
(2 934) |
(1 030) |
(2 765) |
(2 132) |
|
n |
7 |
7 |
7 |
7 |
7 |
Västerbotten |
10 317 |
817 |
9 500 |
4 609 |
52 456 |
|
(658) |
(271) |
(660) |
(319) |
(2 453) |
n |
7 |
7 |
7 |
7 |
7 |
|
|
|
|
|
|
Jämtland |
9 560 |
498 |
9 062 |
2 539 |
58 442 |
|
(444) |
(163) |
(528) |
(170) |
(3 753) |
n |
7 |
7 |
7 |
7 |
7 |
Källa: Länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbottens och Jämtlands län.
Skillnaderna i det totala antalet sportfiskare mellan Norrbottens och Västerbottens län samt mellan Norrbottens och Jämtlands län är inte statistiskt signifikanta
Det är således svårt att säga något om skillnader i det totala anta- let sportfiskare eller om skillnader i antal sportfiskare som är bosatta i länet utifrån de uppgifter som finns. Däremot tyder resultaten på att det finns flest utländska sportfiskare i Norrbottens län och flest svenska sportfiskare i Västerbottens län.
Priser
För den som har fiskat på mark under statens omedelbara disposition i fjällområdet under 2022 har kostnadsbilden beroende på upplåtare sett ut enligt följande.
261
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
Tabell 7.15 Priser för fiske 2022
Upplåtare |
Dygnstillstånd |
Årskort |
||
|
|
|
|
|
Länsstyrelsen i |
|
|
|
|
Norrbottens län |
70 kr |
125 kr |
220 kr |
440 kr |
Länsstyrelsen i |
|
|
|
|
Västerbottens län |
70 kr |
125 kr |
220 kr |
440 kr |
|
|
|
|
|
Länsstyrelsen i |
|
|
|
|
Jämtlands län |
80 kr |
160 kr |
320 kr |
450 kr |
Länsstyrelsen i |
|
|
|
|
Dalarnas län |
80 kr |
160 kr |
320 kr |
450 kr |
|
|
|
|
|
Girjas sameby |
70 kr |
|
220 kr |
440 kr |
|
|
|
|
|
Källa: NatureIT.
Intäkter
Nedan redovisas länsstyrelsernas, samebyarnas och Samefondens genomsnittliga årliga intäkter från upplåtelser av fiskerätter på same- byarnas områden. Som för småviltsjakten gäller att en tredjedel av intäkterna går till de berörda samebyarna som intrångsersättning, en tredjedel till Samefonden och en tredjedel till länsstyrelserna.
Tabell 7.16 Länsstyrelsernas, samebyarnas och Samefondens genomsnittliga årliga intäkter från fiskekortsförsäljning perioden
Län |
Länsstyrelsernas |
Samebyarnas del av |
Samefondens del av |
|
totala intäkter |
de totala intäkterna |
de totala intäkterna |
|
(1 000 kr, exkl. |
(1 000 kr exkl. moms) |
(1 000 kr, exkl. |
|
moms)a |
|
moms) |
|
|
|
|
Norrbotten |
4 361 |
1 453 |
1 453 |
|
(360) |
|
|
|
|
|
|
n |
7 |
7 |
7 |
Västerbotten |
2 116 |
705 |
705 |
|
(317) |
|
|
n |
7 |
7 |
7 |
|
|
|
|
Jämtland |
1 342 |
447 |
447 |
|
(363) |
|
|
n |
7 |
7 |
7 |
aLöpande priser.
Källa: Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.
262
SOU 2023:46 |
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
Skillnaderna i intäkter mellan länsstyrelserna är statistiskt signifikanta. Notera dock att grunddata är osäkra på grund av de orsaker som an- förts ovan.
7.2.10Fisket och samebyarnas slaktintäkter
Enligt samebyarna utgör fisket ett mindre problem för rennäringen än småviltsjakten. Emellertid sägs transporter till fiskevatten kunna störa renarna under vissa perioder, främst vårvintern. Om detta stör renarnas betesro, eller anknytningen mellan vaja och kalv, skulle det kunna påverka samebyarnas slaktintäkter.
Uppgifterna om fisket är mer osäkra än uppgifterna om småvilts- jakten. Dessutom visade sig resultaten angående sambandet mellan småviltsjaktens omfattning och samebyarnas slaktvärden vara för in- stabila för att dra några slutsatser. Det har därför inte gjorts något för- sök att analysera sambandet mellan fiskets omfattning och same- byarnas slaktintäkter.
7.2.11Sammanfattning fiske
Uppgifterna om fisket i området är mer osäkra än uppgifterna om små- viltsjakten och är svåra att fördela på samebyar. Enligt de data som finns fiskade cirka 28 000 personer per år i renskötselområdet under perioden
Det tycks inte finnas några skillnader i det totala antalet fiskare eller antalet fiskande länsbor mellan länen. Antalet svenska fiskare var däremot störst i Västerbottens län medan antalet utländska fiskare var störst i Norrbottens län. Det saknas uppgifter om det totala an- talet fiskedagar för Norrbottens län men fiskedagarna var fler i Jämt- lands än i Västerbottens län.
Länsstyrelsernas totala intäkter uppgick till nästan 8 miljoner kronor per år under perioden. Av dessa gick, som i fallet med intäk- terna från småviltsjakten, en tredjedel (2,6 miljoner kronor) till same- byarna som intrångsersättning, en tredjedel till Samefonden och en tredjedel till att täcka länsstyrelsernas kostnader. Den största delen av intrångsersättningen, 1,45 miljoner kronor, gick till samebyarna i Norrbottens län.
263
Renskötsel, jakt och fiske i siffror |
SOU 2023:46 |
Det har inte gjorts några försök att skatta sambandet mellan fritids- fiskets omfattning och samebyarnas slaktintäkter.
7.3Jakt- och fisketurism
De flesta lokala turistföretag drivs som enskilda firmor. Det medför svårigheter att på ett någorlunda heltäckande sätt kartlägga det lokala entreprenörskapet kring jakt och fiske.
När det gäller de företag som har kunnat identifieras är det också ofta svårt att hitta närmare uppgifter om deras inriktning och verk- samhet. Skälet är att enskilda firmor inte återfinns i bolagsregistret, där sådan information annars registreras. Verksamheten är också ofta blandad.
Utifrån kontakt med kommuner och sökningar på nätet kan kon- stateras att det i vart fall finns ett drygt tiotal turistföretag i respek- tive kommun i det berörda området. Det korrekta antalet är sannolikt större – enligt kommunala näringslivsföreträdare kan det vara fråga om upp mot 30 företag i flera kommuner.
Av de lokala företag som kunnat identifieras är de flesta små, med mindre än en miljon kronor i årsintäkter och med inga eller färre än fem anställda. Det finns dock också exempel på större företag.
Det är inte möjligt att presentera närmare siffror kring den lokala turistnäringens samhällsekonomiska värde. Att flertalet av turist- företagen drivs som enskilda firmor innebär att det saknas möjlighet att via offentliga register identifiera de företag som ägnar sig åt jakt- och fiskerelaterad verksamhet. Inte heller kan verksamheternas för- ädlingsvärde i de jakt- och fiskeanknutna grenarna beräknas, efter- som verksamheterna som utgångspunkt är blandade, med flera olika verksamhetsgrenar.
Att verksamheterna har betydelse står dock klart. Som har fram- gått hyser många kommuner ett flertal företag som baserar sin närings- verksamhet bland annat på tjänster med anknytning till jakt och fiske. Möjligheterna till lokalt entreprenörskap är också på många orter, i synnerhet där befolkningsutvecklingen går tillbaka, en nyckel till att kunna stanna och verka lokalt.
264
8 Gällande rätt
De regelverk som kommittén behöver förhålla sig till spänner över flera rättsområden och återfinns på flera nivåer i normhierarkin – grundlag, lag och förordning såväl som
Nedan sammanfattas översiktligt vissa centrala delar i denna väv. Det ska noteras att en utvecklad redovisning ges i andra kapitel av- seende specifika områden. Det gäller till exempel kapitel 6, där en närmare redogörelse ges för vilka komponenter som styr den svenska förvaltningen av viltstammar och fiskbestånd.
8.1Rennäringslagen och rennäringsförordningen
Rennäringslagen (1971:437) är den svenska speciallag som reglerar ren- skötselns bedrivande och interna organisering i Sverige.
I rennäringslagen regleras renskötselrätten – den samiska rätten att använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I 1 § rennäringslagen anges att denna rätt grundas på urminnes hävd och att den tillkommer den samiska befolkningen. Renskötselrätten får enligt samma paragraf utövas av den som är medlem i en sameby.
Renskötselrätten är av civilrättsligt slag och inte ett offentligrätts- ligt grundat privilegium. Rätten gäller under obegränsad tid och obe- roende av avtal. Den avser en extensiv markanvändning på mycket stora områden, men utesluter inte att någon annan kan ha en annan rätt till markanvändning på samma område. Renskötselrättens inne- håll skyddas juridiskt sett som egendom, såväl enligt nuvarande grund- lag som enligt tidigare gällande regler.
265
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
8.1.1Renskötselrättens beståndsdelar
Närmare bestämmelser om renskötselrätten finns i
•rätt till renbete (15 §),
•rätt att uppföra byggnader och anläggningar som behövs i ren- skötseln (16 §),
•rätt till visst skogsfång
•rätt att företa renflyttningar (23 §), och
•rätt att jaga och fiska (25 §).
8.1.2Upplåtelse av mark och vatten
I rennäringslagens
I 31 § första stycket stadgas att en sameby eller en medlem i en sameby inte får upplåta en rättighet som ingår i renskötseln.
I 32 § regleras förutsättningarna för upplåtelse på sådan krono- mark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara dis- position och på renbetesfjällen. Bestämmelsen avser upplåtelser av nyttjanderätt i allmänhet, det vill säga även för andra ändamål än för jakt och fiske.
Av första stycket följer att nyttjanderätt får upplåtas endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Avser upplåtelsen rätt till fiske och jakt, krävs, enligt andra stycket, dess- utom att upplåtelsen är förenlig med god fiskevård eller viltvård och kan ske utan besvärande intrång i rätten till fiske och jakt enligt 25 §. Upplåtelse av hela fisket i ett visst vatten får ske endast om samebyn medger det.
Enligt 33 § prövas upplåtelser enligt 32 § av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Bestämmelser om myndig- hetsbemyndigande finns i rennäringsförordningen. Upplåtelse av jakt och fiske beslutas av länsstyrelsen enligt 2 § rennäringsförordningen.
I förordningen finns också särskilda bestämmelser om upplåtelse av rätt till sådan småviltsjakt och sådant handredskapsfiske som inte
266
SOU 2023:46 |
Gällande rätt |
bedrivs yrkesmässigt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.
Sådan upplåtelse ska ske om någon olägenhet av betydelse inte uppkommer för rennäringen, om det inte finns något hinder enligt bestämmelserna i 32 § andra stycket rennäringslagen och om jakten eller fisket inte inverkar menligt på miljön, turismen eller andra in- tressen. Detta följer av 3 § första stycket rennäringsförordningen.
Rätt att utöva småviltsjakt ska enligt samma paragraf upplåtas till den som är fast bosatt i Sverige. Rätten ska även upplåtas till den som inte är fast bosatt i Sverige, men som omfattas av Sveriges interna- tionella åtaganden om etableringsfrihet, den fria rörligheten för kapi- tal, arbetskraftens fria rörlighet och utbyte av tjänster, och som har uppnått en närmare anknytning till Sverige.
Med närmare anknytning till Sverige avses enligt paragrafens andra stycke att personen i fråga äger en fastighet i Sverige, driver näringsverksamhet i Sverige, har anställning i Sverige eller liknande. Rätt till småviltsjakt får enligt paragrafens tredje stycke även upp- låtas till annan.
Personer för vilka jakten eller fisket är av väsentlig betydelse för den egna försörjningen ska enligt 2 § fjärde stycket rennäringsförord- ningen ges företräde vid upplåtelse av annan jakt och annat fiske än sådan småviltsjakt och sådant handredskapsfiske som inte bedrivs yrkesmässigt.
Rennäringslagen och rennäringsförordningen innehåller också be- stämmelser om avgifter för upplåtelser och om fördelningen av de intäkter som beslutade avgifter ger.
Upplåtelse ska ske mot avgift, om det inte finns särskilda skäl för avgiftsfrihet. Avgiften fördelas enligt 34 § första stycket rennärings- lagen lika mellan Samefonden och den sameby som berörs. Läns- styrelsen får därutöver, med stöd av 7 § rennäringsförordningen, ta ut en avgift för administrationen av den enskilda upplåtelsen, åt- gärder för fiskevård och viltvård, och för fiskebevakning och jakt- bevakning.
Rätt att utöva jakt och fiske ska enligt 5 § rennäringsförordningen upplåtas avgiftsfritt till fiskesamer och fjällägenhetsinnehavare, om det inte finns särskilda skäl som talar mot avgiftsfrihet. Detsamma gäller upplåtelse av rätt till fiske till den som har licens för yrkesfiske.
267
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
Begreppet ”mark under statens omedelbara disposition”
Upplåtelser enligt de nyss nämnda paragraferna är alltså reglerade på sådan mark som står under statens omedelbara disposition. Begrep- pet innebär enligt punkten 2 i övergångsbestämmelserna till rennär- ingslagen sådan mark som i tidigare lagar betecknades som ”områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande”. Med be- greppet avsågs sådana områden på renbetesfjällen och ovanför odlings- gränsen som inte står under enskilds disposition.1 Någon betydelse- skillnad är inte åsyftad mellan de två begreppen.2 Begreppet ”mark under statens omedelbara disposition” är alltså synonymt med sådan mark som staten äger direkt och inte genom bolag, det vill säga mark som förvaltas av Statens Fastighetsverk, Naturvårdsverket och Forti- fikationsverket.3
8.2Grundläggande regler om rätt till jakt och fiske
I svensk rätt regleras jakt och fiske företrädesvis i jaktlagen (1987:259) och i fiskelagen (1993:787) samt i de förordningar som hör till lagarna. Regelverket utgör i flera delar en implementering av tvingande EU- rätt, företrädesvis art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet.
Specialregler finns också, som framgått, i rennäringslagen och i rennäringsförordningen. Särskilda regler om jakt ovanför odlings- gränsen finns dessutom i Jordbruksverkets föreskrifter, vilka redo- visas närmare i kapitel 5.
1Prop. 1928:43 med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m.m., s. 171.
2Kungl. Maj:ts proposition om ny rennäringslag, prop. 1971:51 s. 131 och 170 samt JoU 1971:37 s. 38 f.
3I en äldre skrift till handläggare har Naturvårdsverket gjort en något annorlunda tolkning av begreppet, se Naturvårdsverket, Upplåtelse av nyttjanderätt till jakt, 2019, https://www.naturvardsverket.se/4aab0f/contentassets/6dbc1a3edcb44611ba5080c83371cb5
268
SOU 2023:46 |
Gällande rätt |
8.2.1Jaktlagen med föreskrifter
I jaktlagen regleras frågor avseende viltvård, rätten till jakt och jaktens bedrivande. Närmare föreskrifter finns i jaktförordningen (1987:905).
Bestämmelser om jakträtt finns i 10 §. Av paragrafen följer att fastighetsägaren som utgångspunkt har jakträtten på den mark som hör till fastigheten. Vid jordbruksarrende har dock arrendatorn jakt- rätten på den arrenderade marken, om inte annat har avtalats. Det finns också särskilda bestämmelser i 11 § om jakträtt på väg.
En upplysningsbestämmelse om att samernas rätt att jaga regleras särskilt finns i 10 § tredje stycket. Det som åsyftas är regeln i 25 § rennäringslagen, om jakt och fiske som en del i renskötselrätten.
I jakträtten ingår enligt 10 § första stycket rätt att tillgodogöra sig vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas i något annat samman- hang än vid jakt.
Undantag kan göras för att skydda utrotningshotade, sällsynta eller särskilt värdefulla djurarter och tillförsäkra vetenskapen och undervisningen djur av sådana arter. Viltet tillfaller i så fall staten. Regeringen har i 25 § jaktlagen ett bemyndigande att meddela före- skrifter om sådana undantag.
I övergångsbestämmelserna till jaktlagen framgår att äldre rättig- heter till jakt som har tillkommit genom urminnes hävd fortfarande består.
8.2.2Fiskelagen med föreskrifter
I fiskelagen regleras frågor avseende rätten till fiske samt fisket inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon. Närmare föreskrifter finns i fiskeförordningen (1993:1097) och i Vattenmyn- dighetens föreskrifter för fisket (HVMFS).
När det gäller fiske skiljer man, som framgått, mellan allmänt vat- ten och enskilt vatten. Allmänt vatten finns i havet och i de fyra stora sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Allt annat vatten är att betrakta som enskilt vatten. Regleringen av vilka vatten som är allmänna och vilka som är enskilda finns i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde.
I allmänt vatten får varje svensk medborgare fiska. Det följer av 8 § fiskelagen. Där behövs alltså inte tillstånd för fiske. I fiskelagens
269
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
bilaga listas också ett antal enskilda vatten där samma sak gäller, trots att de är enskilda. Det gäller vatten längs Östersjökusten och i de fyra stora sjöarna. Inte heller där krävs alltså något tillstånd för fiske.
Fisket i enskilda vatten tillhör annars enligt 9 § fiskelagen fastig- hetsägaren. I vatten som går över flera fastigheter kan fisket vara an- tingen skiftat eller oskiftat. I oskiftade vatten är fiskerätten samfälld.
En upplysningsbestämmelse om att samernas rätt till fiske i vissa delar av landet regleras särskilt finns i 3 § fjärde stycket. Det som åsyftas är regeln i 25 § rennäringslagen, om jakt och fiske som en del i renskötselrätten.
I övergångsbestämmelserna till fiskelagen framgår att äldre rättig- heter till fiske som har tillkommit genom urminnes hävd fortfarande består.
8.3Konstitutionell rätt
8.3.1Målsättningsstadgande
I 1 kap. 2 § sjätte stycket regeringsformen föreskrivs att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.
Bestämmelsen utgör ett så kallat målsättningsstadgande och inne- håller en programförklaring för samhällsverksamhetens inriktning när det gäller stödet åt nationella minoriteter. Samerna nämns sär- skilt i bestämmelsen, för att markera att samerna har en särställning som erkänt urfolk i landet.4
Även om bestämmelsen alltså inte självständigt ger några rättig- heter har Högsta domstolen i Girjasdomen uttalat att stadgandet ändå kan få viss materiell betydelse vid sådan rättstillämpning där det är fråga om att väga olika faktorer mot varandra.5
8.3.2Ensamrätt till renskötsel
I 2 kap. 17 § regeringsformen skyddas näringsfriheten. Av första stycket följer att begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen
4Prop. 2009/10:80, En reformerad grundlag, s.
5NJA 2020 s. 3 p. 92.
270
SOU 2023:46 |
Gällande rätt |
och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.
I paragrafens andra stycke anges att samernas rätt att bedriva ren- skötsel regleras i lag. Samernas ensamrätt till renskötsel, som innebär ett ekonomiskt gynnande av vissa näringsidkare framför andra, är alltså ett undantag från första stycket. Genom bestämmelsen marke- ras att denna ensamrätt får regleras i lag.6
8.3.3Skydd för egendom
Regeringsformens och Europakonventionens egendomsskydd
Det grundlagsstadgade skyddet för egendom finns i 2 kap. 15 § re- geringsformen. Skyddet är utformat mot bakgrund av Europakon- ventionens egendomsskydd. Detta finns i artikel 1 i Europakonven- tionens första tilläggsprotokoll och är bindande för Sverige genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europakonventionens regel om egendomsskydd reflekteras också i artikel 17 i den Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
I Europakonventionen formuleras egendomsskyddet som att varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egen- dom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens all- männa grundsatser.
Utgångspunkten för regeringsformens egendomsskydd uttrycks som att vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande. Inte heller behö- ver en enskild tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad.
Varken Europakonventionens eller regeringsformens skydd är dock absolut.
Av Europakonventionen följer att respekten för egendom inte inskränker en stats möjligheter att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig bland annat för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse, eller för
6Prop. 1993/94:117, Inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor, s. 22.
271
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.
I regeringsformen är undantaget från förbudet mot expropriation och andra sådana förfoganden formulerat som att en sådan åtgärd kan accepteras när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intres- sen. Detsamma gäller för rådighetsinskränkningar.
Skillnaden mellan exproprierande ingrepp och rådighetsinskränk- ningar kan beskrivas som att det förstnämnda avser olika former av tvångsövertagande av förmögenhetsrätt som innebär ett överförande eller ianspråktagande av rätten, medan det senare avser begränsningar i innehavarens rätt att använda mark och byggnader.7
När det gäller vad som utgör angelägna allmänna intressen finns viss ledning i expropriationsändamålen i 2 kap. expropriationslagen (1972:719).
Tolkningen av vad som utgör angelägna allmänna intressen inne- bär ett krav på proportionalitet. Samma krav anses gälla enligt Europa- konventionen. Proportionalitetsprincipen innebär att även om det finns ett allmänt intresse som kan motivera ingreppet måste det vägas mot den enskildes intresse, och åtgärden måste genomföras på ett sådant sätt att den inte innebär en oskälig börda för den enskilde.8
Proportionalitetsprövningen kan utifrån regeringsformens krav sägas omfatta tre led.9
1.Om det aktuella ingreppet är ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet (ändamålsenlighet).
2.Om ingreppet är nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet eller om det finns likvärdiga, mindre ingripande alternativ (nöd- vändighet).
3.Om den fördel som det allmänna vinner står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde (proportio- nalitet i strikt mening).
Kravet på proportionalitet kommer till uttryck i expropriationslagen genom stadgandet om att expropriationstillstånd inte ska meddelas, om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägen-
7Prop. 1993/94:117 s. 49.
8Se Parkfastigheten NJA 2018 s. 753 p. 23 och RÅ 1999 ref. 76, jfr även NJA 2013 s. 350 p. 11 och NJA 2016 s. 868 p. 10.
9Se RÅ 1999 ref. 76, jfr även prop. 1997/98:45 s. 320.
272
SOU 2023:46 |
Gällande rätt |
heterna av expropriationen från allmän och enskild synpunkt över- väger de fördelar som kan vinnas genom den.10
När det gäller Europadomstolens praxis överlåter domstolen på ett allmänt plan i stor utsträckning åt den nationella lagstiftaren att bedöma vad som utgör det allmännas intresse. Domstolens gransk- ning av proportionalitetsbedömningen är mer omfattande, även om den nationella lagstiftarens bedömning även i detta avseende ges be- tydande utrymme.
Ersättning vid expropriation och andra sådana förfoganden
Om förutsättningarna för expropriation eller annat sådant förfog- ande är uppfyllda följer av regeringsformen att den enskildes förlust på grund av åtgärden ska ersättas fullt ut. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag. Sådana bestämmelser finns i svensk rätt huvudsakligen i expropriationslagen. Bestämmelser om ersätt- ning förekommer dock också i speciallag.
I Europakonventionen finns inga uttryckliga regler om ersättning vid ingrepp i skyddet för enskilds egendom. Europadomstolen har dock i flera avgöranden slagit fast att kompensation normalt är en förutsättning för att ett ingrepp ska kunna betraktas som propor- tionerligt. Någon rätt till full ersättning följer dock inte av Europa- konventionen. I stället innebär Europadomstolens praxis att kompen- sationens storlek kan vara beroende av de intressen som vägs mot varandra. I detta hänseende går alltså regeringsformens egendoms- skydd längre än Europakonventionens.
8.3.4Skydd mot diskriminering
Regeringsformens diskrimineringsförbud
Av 2 kap. 12 § regeringsformen följer att lag eller annan författning inte får innebära att någon missgynnas därför att han eller hon tillhör en minoritet med hänsyn till bland annat etniskt ursprung.
Bestämmelsen – det så kallade diskrimineringsförbudet – ingår i regeringsformens rättighetskatalog. Bestämmelsen är rättsligt bind-
102 kap. 12 § första stycket expropriationslagen.
273
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
ande för regering och riksdag och kan åberopas av enskilda i domstol vid till exempel lagprövning.
Det som förbjuds genom diskrimineringsförbudet är att regler in- förs som missgynnar någon därför att han eller hon tillhör en mino- ritet. Lagregler som i positivt hänseende särbehandlar en minoritet i förhållande till majoritetsbefolkningen hindras däremot inte av be- stämmelsen. Som exempel på det sistnämnda brukar samernas ensam- rätt till renskötsel nämnas. Det är också tillåtet att gynna en mino- ritet utan att ge en annan minoritet samma förmån.
Europakonventionens diskrimineringsförbud
Förbud mot diskriminering finns inte bara i regeringsformen. Även Europakonventionen innehåller bestämmelser om skydd mot diskri- minering. Innebörden är att den som anser sig ha diskriminerats i samband med åtnjutandet av någon av de rättigheter som säkerställs i konventionen kan åberopa detta direkt inför svensk domstol och, ytterst, vid en prövning i Europadomstolen.
Av Europakonventionens artikel 14 följer att åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i konventionen ska säkerställas utan diskriminering på någon grund såsom kön, ras, hudfärg, språk, reli- gion, politisk eller annan åsikt, nationellt eller socialt ursprung, till- hörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. Egendomsskyddet är som framgått en sådan fri- och rättighet som anges i konventionen.
Även i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig- heterna finns ett diskrimineringsförbud (artikel 21).
8.3.5Lagprövning
Om en domstol eller myndighet bedömer att en lag eller annan före- skrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan över- ordnad författning ska den enligt 11 kap. 14 § respektive 12 kap. 10 § regeringsformen inte tillämpa lagen eller föreskriften (lagprövning).
Tidigare krävdes att normkonflikten var uppenbar för att lagen eller föreskriften skulle kunna åsidosättas. I samband med 2010 års grundlagsreform togs dock uppenbarhetsrekvisitet bort.
274
SOU 2023:46 |
Gällande rätt |
8.4Folkrättslig reglering
Sverige är som stat bundet av folkrätten i förhållande till andra sta- ter.11 Folkrätten består av regler som Sverige uttryckligen har erkänt i internationella överenskommelser (traktatsbaserad rätt) och av all- män praxis som stater godtar som gällande rätt (internationell sed- vanerätt). Vad som utgör sådan praxis kan härledas från deklaratio- ner och principuttalanden men är ytterst en bevisfråga som till sist avgörs av internationella domstolar.12 Delar av folkrätten har bety- delse för frågor som berör det samiska urfolket.
8.4.1Samspelet mellan traktatsbaserad rätt, sedvanerätt och nationell rätt
Internationella överenskommelser – även kallade konventioner, trak- tater eller fördrag – är mellanstatliga avtal och aktualiserar i första hand ett ansvar de avtalsslutande staterna emellan. Detta ansvar kan avse en stats förhållande till enskilda eller till en folkgrupp som vistas på statens territorium.
En stat kan också ha ett liknande ansvar enligt sin interna natio- nella rätt. Det internrättsliga ansvaret grundas emellertid inte direkt på innehållet i folkrätten. Men folkrätten, i synnerhet traktaträttsliga regler, kan få betydelse för hur den interna rätten ska tolkas och till- lämpas gentemot enskilda eller grupper av enskilda. Den interna nationella rätten sägs då tolkas traktats- eller fördragskonformt.13
En internationell överenskommelse kan även få betydelse för en stat trots att staten inte har tillträtt den eller trots att överenskom- melsen inte har trätt i kraft.14 Överenskommelsen fungerar då som bevis eller markör för en sedvanerättslig utveckling. En regel i en överenskommelse kan också ses som en precisering av en sedvane- rättslig princip. På det sättet kan en stat tyckas bli folkrättsligt bunden av en regel i ett traktat fastän staten inte är part i överenskommelsen som sådan. Ett riktigare synsätt är dock att staten är bunden av sedvanerätten såsom den anses ha utvecklats.
11Och andra folkrättssubjekt, till exempel mellanstatliga organisationer.
12Jfr artikel 38.1 i den internationella domstolens stadga.
13Jfr t.ex. NJA 2000 s. 622, NJA 2013 s. 1241 och NJA 2014 s. 199.
14Jfr t.ex. NJA 2021 s. 850.
275
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
Samspelet mellan internationella överenskommelser som Sverige inte har anslutit sig till, sedvanerätt och nationell svensk rätt kan illustreras av hur Högsta domstolen i Girjasdomen har beaktat ILO- konventionen nr 169,15 som Sverige inte har ratificerat. Domstolen uttalar att artikel 8 i konventionen (om att vid tillämpningen av nationell lagstiftning ska vederbörlig hänsyn tas till ett urfolks sed- vänjor och sedvanerätt) uttrycker en allmän folkrättslig princip.16 Dessutom hänvisar domstolen till artikel 14.2 i samma konvention (om att nödvändiga åtgärder ska vidtas för att identifiera den mark som ett urfolk traditionellt bebor och ett effektivt skydd av deras äganderätt garanteras) för att motivera en viss bevislättnad för same- byn i målet.17
Folkrättsliga regler och principer kan också implementeras i lagar och andra författningar och blir då direkt åberopbara av enskilda gentemot staten. De exempel på det som finns i den svenska interna rätten är Europakonventionen och Barnkonventionen.
Folkrättsliga regler och principer om mänskliga rättigheter – till exempel kraven på likabehandling och
De sedvanerättsliga principer som kommer att redovisas i det föl- jande har särskild betydelse för det samiska folket.
15
16NJA 2020 s. 3 p. 130.
17NJA 2020 s. 3 p. 162.
18Jfr det resonemang om vad detta innebär som förs i betänkandet Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter, SOU 2010:70 s.
1911 kap. 14 § och 12 kap. 10 § regeringsformen om så kallad lagprövning.
276
SOU 2023:46 |
Gällande rätt |
8.4.2Principen om
Det internationella ramverket för skyddet av de mänskliga rättighe- terna tar sin utgångspunkt i FN:s allmänna förklaring om de mänsk- liga rättigheterna från år 1948 (som i dag hänvisas till som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, eller den universella dek- larationen om de mänskliga rättigheterna). Utgångspunkten är att alla människor ses som födda fria och lika i värde (dignity) och rättig- heter. De har utrustats med förnuft och samvete och de bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Alla människor har där- för de mänskliga rättigheter som anges i deklarationen utan någon form av diskriminering. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna följdes år 1966 av den internationella konventionen om medborger- liga och politiska rättigheter respektive den internationella konven- tionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Sverige är part till båda konventionerna.
Därefter har det inom FN utvecklats ett antal internationella in- strument till skydd för utsatta individer på områden inom vilka det har visat sig finnas ett särskilt skyddsbehov. Sverige har anslutit sig till en majoritet av de centrala
Principen om
Diskrimineringsförbudet innebär att personer som är i likadana situationer ska behandlas lika. Men det innebär också att personer som är i olika situationer ska behandlas olika, om det inte finns objektiva och rimliga skäl för något annat. Ett led i detta är att kultu-
277
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
rella skillnader ska beaktas. Det kan alltså finnas skäl att särbehandla vissa grupper vilkas kulturella bakgrund skiljer sig från majoritets- befolkningens.20
De bestämmelser i folkrättsliga traktater som handlar om minori- teter innebär ofta att det krävs av parterna till traktatet att särskilda åtgärder ska vidtas för att alla, även minoriteten, ska kunna utöva sina mänskliga rättigheter på ett med andra likvärdigt sätt. Sådana särskilda åtgärder kan till exempel gå ut på att säkerställa möjlighe- terna till att använda sitt modersmål i kontakt med myndigheter och i skolan, eller att säkerställa rätten att få inflytande i förvaltnings- beslut som berör folkgruppen. Den här typen av särskilda åtgärder syftar till att minoriteten ska ha likställda förutsättningar som andra att utöva sin kultur.21 Staterna ska alltså inte bara tillåta minoriteter att utöva sin kultur, utan också främja deras praktiska möjligheter till detta. Sådana främjande åtgärder ska då inte ses som privilegium eller som positiv diskriminering, utan som ett nödvändigt led i ett förverkligande av minoritetsmedlemmarnas möjligheter att utöva sina rättigheter i samma utsträckning som andra.22
Samerna har dock inte bara status som minoritet, utan det är sedan lång tid tillbaka erkänt att samerna är ett urfolk i Sverige, det vill säga att samerna fanns i Sverige som bärare av en särskild kultur när vårt land fick sina gränser.23 Det innebär att samerna, utöver att skyddas som minoritet, har rätt att delta i bestämmandet om frågor som berör dem och har status som aktör i det internationella sam- fundet. Sedvanerätten i frågor som rör urfolk har genomgått en rätts- utveckling under de senaste årtiondena, inte minst genom urfolks- deklarationen som beskrivs i avsnitt 8.4.5.24
20Jfr Europadomstolens avgörande i Thlimmenos v. Greece (application no. 34369/97), och finska högsta domstolens dom i KKO:2022:26.
21Se t.ex. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, allmänna kommentarer nr 23, 49:e sessio- nen, supplement nr 40 (A 49/40) vol. 1 bilaga V om hur artikel 27 i FN:s konvention om med- borgerliga och politiska rättigheter ska tolkas, samt artikel 4.2 i Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.
22Ett utförligare resonemang görs av Gudmundur Alfredsson, professor i internationell rätt, i Ursprungsfolkens markrättigheter och kulturella rättigheter i internationell rätt i SOU 2005:79 s. 35 f.
23När det gäller samernas ställning uttalade riksdagen första gången år 1977 att de utgör ett ur- folk i Sverige, se KrU 1976/77:43.
24En analys av denna utveckling görs av Heinämäki och Kirchner, 2017, i rapporten Förverk- ligandet av samiska rättigheter: Internationell jämförande forskning, kapitel 5.
278
SOU 2023:46 |
Gällande rätt |
8.4.3Principen om rätt till självbestämmande
I egenskap av urfolk har samerna rätt till självbestämmande. Rätten till självbestämmande är en allmänt erkänd rättsgrundsats i folkrät- ten. Rätten innebär sammanfattningsvis att ett folk har rätt att be- stämma över sin egen framtid.
Vad som avses med ett folk är inte definierat, och frågan kan i vissa fall vara kontroversiell. I samhällsvetenskapliga sammanhang får uttrycket ibland beteckna en grupp individer som skiljer sig åt från andra på ett för dem avgörande sätt. Det som skiljer kan vara språk, religion, levnadssätt, historia eller något annat kulturellt sär- drag. Att samerna är ett urfolk i Sverige är som nämnts erkänt sedan länge.
Principen om självbestämmanderätten har kommit till uttryck i såväl konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Av artikel 1 (1) i respektive konvention följer att alla folk har rätt till självbestämmande. Utgångspunkten för konventionerna är med detta att alla folk ska få fritt bestämma sin politiska ställning och fritt full- följa sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.
Rätten till självbestämmande kan i vissa fall – när ett folk vill bilda en ny stat genom utbrytning från en annan stat – stå i konflikt med den ursprungliga statens anspråk på territoriell suveränitet. I andra avseenden anses att rätten ska kunna förverkligas inom en stat genom olika former av självstyre.25 Denna interna dimension av självbestäm- manderätten har, i synnerhet efter antagandet av FN:s urfolksdek- laration år 2007, utvecklats till att innebära ett utökat stöd för en intern självbestämmanderätt för berörda folkgrupper.
Internt självbestämmande för urfolk innebär en rätt att utveckla sin kultur, sina språk, sin religion och sina näringar. Principen förstås även som att rätten och makten att fatta beslut i vissa frågor (interna angelägenheter och sedvänjor) delegeras från staten till urfolket inom statens juridiska ramverk. Självbestämmandet kan vara territo- riellt eller avse bevarandet av de autonoma funktioner som urfolket behöver för att kunna fortleva – såsom ekonomiska eller politiska institutioner – samt de tillgångar i form av naturresurser som behövs för att kunna försörja sig, eftersom urfolkens traditionella näringar oftast är knutna till land- och vattenresurser. Självbestämmandet kan
25För ett mer utvecklat resonemang se Bring, Ove, m.fl., 2020, Sverige och folkrätten, Juno, s. 78 ff.
279
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
alltså vara av lokalt eller regionalt slag vad gäller exempelvis same- byar, jaktområden eller fiskevatten.26 Hur rätten till självbestämmande kommer till uttryck i den nationella rätten för olika stater ges exem- pel på i kapitel 9.
8.4.4Artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har över 170 anslutna länder bland FN:s 193 medlemsstater. Merparten av konventionens artiklar är ett uttryck för internationell sedvanerätt och är därmed bindande för alla statliga aktörer i det internationella samfundet. Konventionen handlar om individuella rättigheter, men i de delar som är särskilt relevanta för urfolk finns kollektiva element. I urfolkssammanhang är artikel 27 av central betydelse. De indivi- duella rättigheter som skyddas där är särpräglade på så sätt att de beror av den förmåga som en grupp av individer har att vidmakthålla sin kultur, sitt språk eller sin religion.
Artikel 27 gäller stater där det finns etniska, religiösa eller språk- liga minoriteter. Sådana minoriteter får inte förvägras rätten (shall not be denied the right) att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, bekänna sig till och utöva sin egen religion och använda sitt eget språk.
Rätten till ett eget kulturliv täcker in gruppens traditionella lev- nadssätt, såväl vad gäller näringsfång som religion och konstutövning. Kulturliv ska i det här sammanhanget alltså ses i vid bemärkelse – även näringsfång och traditionella ekonomiska aktiviteter är en cen- tral del i ett urfolks kultur. Urfolkskulturen är tätt sammanlänkad med användning av mark och naturresurser. Denna rätt till det egna traditionella levnadssättet och kulturbaserad mark- och naturresurs- användning stärks av ett förbud mot diskriminering (artikel 26) och rätten till självbestämmande (artikel 1). Artikel 27 ska tolkas i ljuset av artiklarna 1 och 26.
26Bring, 2022, Samerna och den internationella rätten, dnr Komm2022/00005/N
280
SOU 2023:46 |
Gällande rätt |
Praxis om artikel 27
Av artikel 27 följer en skyldighet för stater att positivt stödja mino- riteternas strävanden att bevara sin särart. Högsta domstolen hän- visar till detta i Girjasdomen när domstolen uttalar att det av bestäm- melsen följer att medlemmar av minoritetsgrupper har rätt att utöva sin kultur, och att det kan vara nödvändigt att tillförsäkra samer fortsatt tillgång till mark som de traditionellt har brukat, om det ut- gör en förutsättning för vidmakthållandet av kulturen.27
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, som övervakar efter- levnaden av konventionen för medborgerliga och politiska rättighe- ter, lämnade år 1994 en allmän rekommendation. I rekommenda- tionen, som inte är juridiskt bindande, finns skrivningar om urfolks och minoriteters deltagande i beslutsprocesser för att säkerställa åtnjutande av de rättigheter som artikeln avser. Det påpekas även att kulturer kan ta sig många uttryck och att urfolks kulturer ofta är sammankopplade med användandet av markresurser. Kommittén ut- talar i det hänseendet följande:
När det gäller utövandet av de kulturella rättigheter som skyddas enligt artikel 27 konstaterar kommittén att kultur manifesterar sig i många former, inklusive ett särskilt sätt att leva i samband med användning av markresurser, särskilt när det gäller urfolk. Denna rättighet kan in- kludera sådana traditionella aktiviteter som fiske eller jakt och rätten att bo i reservat som skyddas av lag. Att åtnjuta dessa rättigheter kan kräva positiva rättsliga skyddsåtgärder och åtgärder för att säkerställa ett effektivt deltagande av medlemmar i minoritetssamhällen i beslut som berör dem.28
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter kan, enligt ett tilläggsproto- koll till konventionen, pröva framställningar från enskilda personer som hävdar att de utsatts för en kränkning från statens sida av någon av de rättigheter som omfattas av konventionen.29 Sverige har an- slutit sig till tilläggsprotokollet.
27NJA 2020 s. 3 p. 131.
28General comment No. 23 (50) (art. 27).
29Det fakultativa protokollet till den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter om enskild klagorätt, antaget den 16 december 1966.
281
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
skötsel, jakt och fiske i Sverige) bedömt att ett näringsfång som är ett centralt inslag i kulturen hos ett urfolk skyddas av artikel 27.30 Att jakt och fiske omfattas av artikel 27 i den mån de utgör ett ur- folks traditionella ekonomiska eller sociala aktiviteter framgår också av Lubicon Lake
I Länsmanfallen I och II32 (om samisk renskötsel) och i fallet Poma Poma v. Peru33 (om aymarisk alpacka- och lamauppfödning), tar kom- mittén upp artikel 27 och förhållandet till verksamheter som kon- kurrerar med urfolks kulturbaserade näringar.
Av Länsmansfallen framgår att den omständigheten att urfolks- medlemmar har anpassat sig till samhällsutvecklingen och moderni- serat sina traditionella näringar och ekonomiska aktiviteter inte innebär att dessa inte längre skyddas av artikel 27.34 Det faktum att samer i dag bedriver renskötsel, jakt och fiske med moderna redskap bör inte påverka rätten till skydd enligt artikeln. I de båda Länsmans- fallen bekräftas också att urfolksmedlemmar måste tillåtas att på ett meningsfullt sätt delta i beslut om verksamheter som inkräktar på deras traditionella kulturbaserade aktiviteter, och att sådana konkur- rerande verksamheter över huvud taget inte är tillåtna om de sam- mantaget innebär ett förnekande (amounts to a denial) av de berörda urfolksmedlemmarnas rätt att utöva sin kultur. Detta kan ses som att om en konkurrerande verksamhet omöjliggör för en urfolks- medlem att fortsätta utöva sin kultur så är den förbjuden, oavsett hur fördelaktig den kan vara för samhället i övrigt. En konkurrerande verk- samhet som har en begränsad påverkan på urfolksmedlemmens sätt att leva kan dock vara förenlig med rätten till skydd enligt artikel 27.
Av fallet Poma Poma v. Peru framgår att om en konkurrerande verksamhet, som på ett väsentligt sätt påverkar eller stör (substantially compromise or interfere) ett urfolks traditionella kulturellt betydelse- fulla ekonomiska aktiviteter, ska vara förenlig med skyddet i artikel 27 beror på om urfolksmedlemmarna har haft möjlighet att delta på ett för dem effektivt och meningsfullt sätt i beslutsprocessen kring om en sådan verksamhet ska tillåtas. Den konkurrerande verksamheten får inte heller äventyra urfolksgruppens och dess medlemmars över- levnad.
30Kitok v. Sweden, Comm. No. 197/1985.
31B. Ominayak, Chief of the Lubicon Lake Band v. Canada, No. 40 (A/38/40).
32Länsman v. Finland, Comm. No 511/1992 och Länsman v. Finland, Comm. No. 671/1995.
33Comm. No. 1457/2006.
34Detta framgår också av det äldre fallet Apriana Mahuika et al. v. New Zealand, No. 547/1993.
282
SOU 2023:46 |
Gällande rätt |
I Fosenmålet från år 2021 har Norges högsta domstol, Høyeste- rett, prövat frågan om huruvida tillståndet till utbyggnad av två vindkraftsparker har varit förenligt med skyddet för kultur enligt ar- tikel 27.35 Domstolen kom fram till att så inte var fallet; det vill säga Norge har genom beslutet att tillåta vindkraftsparkerna brutit mot artikel 27.
Ett prejudikat från Norge är inte bindande för svenska domstolar. Norsk rätt skiljer sig också från svensk i fråga om renskötselns skydd. Till skillnad från i Sverige är FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter inkorporerad såsom lag i norsk rätt, genom menneskerettsloven. Konventionen inklusive artikel 27 är direkt till- lämpbar såsom andra nationella regler. Den norska grundlagen inne- håller även en bestämmelse om att det åligger statens myndigheter att ställa till rätta så att det samiska folket kan säkra och utveckla sitt språk, sin kultur och sitt samfundsliv – en bestämmelse som bygger på just artikel 27.36 Den svenska grundlagen innehåller i stället ett målsättningsstadgande om att det samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas, vilket kan få viss materiell betydelse i avvägningssituationer där det är fråga om att väga olika faktorer mot varandra.37
Att artikel 27 har inkorporerats i norsk nationell lag har medfört att domstolarna har börjat tillämpa den i högre utsträckning än tidi- gare. I Sverige där den inte är inkorporerad kan den tillämpas genom fördragskonform tolkning av vår nationella lag, men inte direkt. Detta innebär möjligen att de svenska samerna i rättstillämpningen har ett svagare skydd för sin kultur än vad de norska samerna har.
Med det sagt innehåller Fosendomen flera uttalanden som kan påverka hur konventionen kan komma att tolkas i den svenska rätts- tillämpningen. Detta gäller bland annat Høyesteretts bedömning av tröskeln för vilka åtgärder som bör ses som hot mot en minoritets kulturutövning. Høyesterett kom fram till att den tröskeln ligger högt (enligt domstolen vid väsentligt negativa konsekvenser för möj- ligheten till kulturutövning), men att prövningen av en åtgärd som leder till negativa konsekvenser för minoritetens kultur inte kan ses isolerat utan måste bedömas i samband med andra åtgärder – både tidigare och planerade. Domstolen tog alltså hänsyn till kumulativa
35
36108 § grunnloven.
371 kap. 2 § sista stycket regeringsformen och NJA 2020 s. 3 p. 92.
283
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
effekter. Bedömningen blev att det är åtgärdernas samlade effekt som avgör om det föreligger en kränkning av artikel 27.38
Beträffande tolkningen av artikel 27 kom Høyesterett också fram till att uttalanden från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter ska tillmätas avsevärd tyngd.39
Även Finlands högsta domstol har nyligen beaktat artikel 27 i två avgöranden om fiske som en del i samisk kultur. I två brottmål fria- des finska samer som var åtalade för olovligt fiske i statliga vatten. De lokala samerna i området var enligt åklagaren skyldiga att köpa fiskelicenser, liksom andra fiskare och fisketurister. Högsta dom- stolen bedömde att kraven på fisketillstånd och de villkor som var knutna till det begränsade samernas grundläggande kulturella rättig- heter på ett sätt som var oförenligt med deras grundlagsskyddade rätt att bevara sin kultur. Åtalen avslogs därför.40
Innebörden av artikel 27
Innebörden av artikel 27 är beroende av en läsning av artikeln i förening med artikel 26 om
Dessa normer står i samklang med och stärks av andra normer i statssamfundet, till exempel artikel 5 i
38
39
40KKO:2022:25 och KKO 2022:26.
41I ärendet Rönnbäcken, CERD/C/102//D/52/2013, bedömde kommittén som bevakar kon- ventionens efterlevnad att egendomsrätten hade kränkts för en grupp samebymedlemmar i Sverige vid ett beviljande av koncessioner för gruvdrift.
284
SOU 2023:46 |
Gällande rätt |
ett skydd mot sådan expropriation som inte är av allmän karaktär utan riktar sig mot en viss minoritetsgrupp.42
Utöver folkrättsligt bindande normer finns icke bindande dekla- rationer och politiska viljeyttringar som kan ha en påverkan på ett urfolks rätt till skydd, till exempel urfolksdeklarationen.
8.4.5Urfolksdeklarationen
År 2007 antog FN:s generalförsamling en deklaration om urfolks rättigheter (urfolksdeklarationen). Urfolksdeklarationen antogs som en resolution genom omröstning i generalförsamlingen. Den utgör alltså en politisk viljeyttring. Som sådan är den därmed inte bindande för FN:s medlemsstater, men den är vägledande. En resolution som ges benämningen ”deklaration” indikerar mellanstatliga normer av viss upphöjd betydelse. I vissa delar kan deklarationen anses ge ut- tryck för en allt vanligare politisk och folkrättslig syn på urfolks- frågor, och därför ge vägledning i fråga om vad som är gällande sed- vanerättsliga principer, vilka alltså är folkrättsligt bindande.
Vid 2014 års världskonferens om urfolksfrågor bekräftade FN:s medlemsstater i generalförsamlingen åter och med enhällighet ur- folksdeklarationen. Detta genom antagandet av ett slutdokument som befäster deklarationen.
Urfolksdeklarationen ger uttryck för principerna om
Dessutom anges att urfolk har rätt till de områden och resurser som de traditionellt har ägt, ockuperat eller på annat sätt brukat eller förvärvat, och har rätt att äga, använda, utveckla och kontrollera de områden och resurser som de innehar på grund av traditionellt
42Bring, 2022, dnr Komm2022/00005/N
285
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
ägande eller annan ockupation eller traditionell användning, liksom de områden som urfolket på annat sätt har förvärvat. Vidare före- skrivs att stater ska ge rättsligt erkännande och skydd för dessa om- råden och resurser, och att ett sådant erkännande ska ges med veder- börlig hänsyn till det berörda urfolkets seder, traditioner och fastig- hetssystem. Om områden som urfolken traditionellt har ägt eller på annat sätt innehaft eller använt tas ifrån urfolken, eller används eller skadas utan att de har lämnat FPIC, föreskrivs att de har rätt till återställning (restitution) eller kompensation.
Av bestämmelserna följer att en expropriation av ett urfolks om- råden och resurser inte ska få ske i avsaknad av konsultation. Om ett ianspråktagande, som kan innefatta allt från regelrätt konfiskation till faktiska berövanden av urfolksegendom, har skett utan att FPIC föreligger ställer artikel 28 krav på gottgörelse. Gottgörelsen kan be- stå av restitution (totalt återställande) eller, när detta inte är möjligt, av rättvis kompensation i form av likvärdiga landområden eller resur- ser eller kompensation i pengar. På detta sätt kan en i sig deklarations- stridig expropriation legitimeras i efterhand.43
Artikel 28 går på en punkt längre än till skydd mot egendoms- berövanden. Det talas om gottgörelse även när skog och mark har blivit skadad (damaged).
James Anaya, FN:s tidigare specialrapportör för urfolks rättig- heter, diskuterar utvecklingen och förståelsen av konsultation och FPIC i bland annat två rapporter till Kommittén för mänskliga rättigheter.44 Rapporterna är avsedda att vara vägledande för stater vid tolkningen av urfolksdeklarationen.
I sin rapport från år 2009 påpekar Anaya att det finns flera sätt för stater att konsultera urfolk och att urfolkets rätt att konsulteras inte innebär en vetorätt. Gällande kravet på att konsultation ska ske i god anda skriver Anaya att det enligt urfolksdeklarationen finns fall när det inte räcker att bara sträva mot samtycke, utan ett faktiskt sam- tycke måste ges av det berörda urfolket om en föreslagen åtgärd ska genomföras. Det gäller bland annat fall som avser tvångsförflytt- ningar och lagring eller hantering av giftutsläpp på urfolks marker. Anaya anför vidare att i samtliga fall när urfolks särskilda intressen påverkas av en föreslagen åtgärd ska samtycke vara ett mål med kon- sultationerna. Enligt Anaya medför detta ett behov av att utforma
43Bring, 2022, dnr Komm2022/00005/N
44Report to the Human Rights Council, A/HRC/12/34, 15 juli 2009 och A/HRC/24/41, 1 juli 2013.
286
SOU 2023:46 |
Gällande rätt |
konsultationsförfaranden i syfte att göra alla ansträngningar för att nå konsensus mellan alla berörda parter. Anaya poängterar att prin- ciperna om konsultation och samtycke syftar till att förhindra på- tvingandet av en vilja över den andra och i stället sträva efter ömse- sidig förståelse och beslutsfattande i samförstånd.
Anayas uttalanden kan ses mot bakgrund av de röstförklaringar som Sverige och flera andra länder gjorde i samband med antagandet av urfolksdeklarationen. Sverige uttryckte i röstförklaringen att lan- dets syn på den i artikel 19 uttryckta principen om FPIC är att prin- cipen inte medför en vetorätt, men att den är ett viktigt redskap för att genom konsultation och samarbete uppfylla rätten till självbestäm- mande. Innebörden av principen om FPIC kommenterades särskilt inte bara av Sverige utan av fler stater.45 Principen är alltså omdisku- terad. Den torde dock ha tillräckligt stöd av staterna för att utgöra en sedvanerättslig norm i sina centrala delar – det vill säga i kravet på konsultation och på ett uppriktigt samarbete från statens sida. Däre- mot ger den inte en kategorisk vetorätt för urfolket. I vissa mer all- varliga situationer, till exempel vid tvångsförflyttningar, kan det emellertid inte uteslutas att principen kan innebära att en vetorätt föreligger.46
8.4.6Sammanfattning – sedvanerättsliga regler till skydd för samer
Eftersom ett urfolks kultur är sammanbunden med traditionell mark- användning har de sedvanerättsliga principer som är särskilt viktiga för urfolk ofta ett samband med rättigheter till mark och vatten. Urfolkens nära band till sina traditionella marker kan förstås som den grundläggande utgångspunkten för deras kultur, andliga liv, integri- tet och ekonomiska överlevnad.
Frågor som diskuteras flitigt i folkrättsliga sammanhang är i vil- ken utsträckning de marker som urfolksmedlemmar traditionellt an- vänder kan tas i anspråk av stater eller exploatörer för olika ändamål.
Det internationella samfundets rekommendation för prövningen av om en föreslagen åtgärd, till exempel ett lagförslag, som innehåller vissa ianspråktaganden av urfolksmedlemmars rättigheter kan vara lovlig eller inte kan illustreras med följande schema.
45Till exempel Australien, Kanada och Nya Zeeland.
46Bring, 2022, dnr Komm2022/00005/N
287
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
Figur 8.1 Prövningsschema för ianspråktagande
288
SOU 2023:46 |
Gällande rätt |
Rekommendationen innebär att omfattningen av en åtgärds eller verk- samhets negativa påverkan för urfolksmedlemmarna är central vid bedömningen av om den är tillåten. I denna bedömning ska aspekter som åtgärdens eller verksamhetens varaktighet i tid och kumulativa effekter tas i beaktande. Graden av nödvändighet och ändamålsenlig- het är också relevanta aspekter. En konsekvensutredning avseende dessa aspekter är alltså nödvändig som underlag vid tillståndspröv- ningen. Tillåtligheten av aktiviteter som påtagligt försvårar urfolks- medlemmarnas rätt att utöva sin kultur är beroende av i vilken ut- sträckning som urfolksmedlemmarna har haft möjlighet att delta i beslutsfattandet kring åtgärden och deras möjligheter att fortsatt dra ekonomisk nytta av den planerade åtgärden.
En viktig fråga i folkrättsliga sammanhang är vilka regler som en- dast är rekommendationer till stater, och vilka regler som innebär verkliga förpliktelser för staterna. Interaktionen mellan juridiska trak- tatregler som är bindande för anslutna stater och urfolksdeklaratio- nens i princip
Professor emeritus i folkrätt, Ove Bring, har bedömt vilka sådana sedvanerättsliga regler som har särskild betydelse i en samerättslig kontext.47 De regler som har särskild betydelse i frågor om mark och vatten kan sammanfattas i följande lista.
1.Stater och andra aktörer ska fullt ut respektera urfolkens kultu- rella arv, inklusive deras ekonomiska och sociala livsformer, kopp- lade till näringsfång och överlevnad.48
2.Av detta följer att stater och andra aktörer ska respektera urfolks över tid upparbetade rättigheter beträffande mark och vatten, in- kluderande till exempel rätt till djurskötsel, jakt och fiske.49
3.Respekten för urfolks kulturella arv innebär att stater ska till- handahålla effektiva mekanismer för gottgörelse om urfolket be- rövas kulturell, konstnärlig eller religiös egendom. Ett urfolk har rätt till repatriering av mänskliga kvarlevor.50
47Bring, 2023, Komm2023/00061/N
48Artiklarna 11 och 20 urfolksdeklarationen (UNDRIP), artikel 27 ICCPR, artikel 8 ILO- konventionen nr 169 (ILO 169).
49Artiklarna 20 och 26 UNDRIP, artikel 27 ICCPR, artikel 8 ILO 169.
50Artiklarna 11 och 12 UNDRIP, artikel 27 ICCPR, artikel 8 ILO 169.
289
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
4.Principen om rätt till internt självbestämmande är tillämplig när det gäller urfolks sedvänjor och egna angelägenheter. Urfolken har rätt att etablera egna institutioner av politisk, juridisk, eko- nomisk, social och kulturell karaktär. Denna rätt till självbestäm- mande utövas inom ramen för staters suveränitet över territorium och lagstiftning.51
5.Ett urfolk har rätt att genom egna representanter och institu- tioner delta i beslutsprocesser som berör dem. Denna rätt till deltagande innebär att urfolket i fråga ges en status som aktör i det nationella samhällslivet och i det internationella samarbetet.52
6.Den människorättsliga principen om
7.Samhälleliga projekt som förnekar ett urfolks levnadssätt som sådana är förbjudna. Vid bedömningen av om ett planerat projekt når upp till denna högt ställda tröskel ska kumulativa effekter och projektets varaktighet i tid tas i beaktande. Samhälleliga projekt med en mer begränsad effekt på ett urfolks levnadssätt kan vara tillåtna under förutsättning att de är proportionerliga och att ur- folket har konsulterats.54
8.En rätt till konsultationer föreligger vid samhälleliga projekt som påverkar urfolksmedlemmars levnadssätt. Vid konsultationer med urfolksmedlemmarna ska principen om FPIC tillämpas. Principen ställer krav på konsultationer som ger urfolket en reell möjlighet att påverka resultatet av beslutsprocesser, men innebär inte en kategorisk vetorätt. En rätt till veto kan emellertid inte uteslutas i vissa extrema situationer, nämligen när konsultationer inte har varit uppriktiga eller tillräckligt inkluderande och där resultatet av det föreslagna projektet skulle hota urfolkets levnadssätt eller försörjning i hög grad. Projekt som har lett till en inskränkning av kulturella ekonomiska rättigheter ställer krav på adekvat gott- görelse.55
51Artiklarna 3, 4 och 20 UNDRIP, artikel 1 ICCPR, artikel 1 ICESCR, artikel 8 ILO 169.
52Artiklarna 5, 18 och 27 UNDRIP, artiklarna 1 och 27 ICCPR, artikel 1 ICESCR, artikel 8 ILO 169.
53Artikel 2 UNDRIP, artiklarna 2 och 26 ICCPR, artikel 2 ICESCR, artiklarna 1 och 5 ICERD.
54Artiklarna 2, 20 och 26 UNDRIP, artiklarna 2 och 27 ICCPR, artikel 2 ICESCR, artikel 5 ICERD, artikel 8 ILO 169.
55Artiklarna 19, 20, 28 och 32 UNDRIP, artikel 27 ICCPR, artikel 8 ILO 169.
290
SOU 2023:46 |
Gällande rätt |
9.Expropriation och andra egendomsberövande åtgärder explicit riktade mot ett urfolk och explicit riktade mot detta urfolks rättig- heter är förbjudna i avsaknad av effektiv konsultation. Vid be- dömningen av om ett planerat ingrepp är proportionerligt ska det beaktas vilken skada åtgärden innebär för urfolkmedlemmarnas levnadssätt, kultur och identitet. Ett urfolk som berövas egen- dom genom tvång är berättigat till ersättning.56
10.En lagstiftning med vissa exproprierande (det vill säga egendoms- berövande) inslag kan vara möjlig under vissa förutsättningar, nämligen när lagen speglar en sökt kompromiss mellan olika in- tressen. Frågan måste då ställas om den inskränkning som urfolket ställs inför genom ett sådant försök till kompromiss är propor- tionell och rimlig i sitt sammanhang. Är den sökta kompromissen uppriktigt menad och proportionalitetskravet uppfyllt kan en lag med exproprierande inslag vara tillåten, under förutsättning att de berörda urfolksmedlemmarna har varit delaktiga i framtagan- det av lagen och haft en reell möjlighet att påverka den. Är kom- promissförslaget däremot illusoriskt saknas utrymme för en pro- portionalitetsbedömning.
Av ovanstående bedömning av sedvanerätten på det folkrättsliga om- rådet följer alltså att denna innebär ett direkt förbud mot expropria- tion av ett urfolks upparbetade resurser om en sådan expropriation är 1) specifikt riktad mot medlemmar av urfolket, 2) specifikt riktad mot urfolkets upparbetade rättigheter och 3) görs utan föregående konsultation.
Slutsatsen innebär inte att expropriation eller liknande ianspråk- taganden (till exempel rådighetsinskränkningar) av ett urfolks rättig- heter alltid är att betrakta som olovliga. Sådana åtgärder kan vara lovliga om de till exempel sker i samband med anläggandet av en väg eller säkerställande av ett försvarsintresse som inte specifikt rör urfolksmedlemmarnas rättighet, under förutsättning att åtgärden är allmänt riktad. Om en konkurrerande åtgärd inte uppnår den för- bjudna effekten av ett förnekande av urfolksmedlemmarnas levnads- sätt, utan endast har en viss begränsad påverkan på detta, kan den vara tillåten. För att så ska vara fallet ska urfolksmedlemmarna ha
56Artiklarna 2, 20 och 26 UNDRIP, artiklarna 2 och 27 ICCPR, artikel 2 ICESCR, artikel 5 ICERD, artikel 8 ILO 169.
291
Gällande rätt |
SOU 2023:46 |
konsulterats och haft möjlighet till reell påverkan på hur åtgärden utformats. Dessutom krävs att åtgärden är proportionerlig.
Slutsatsen innebär att även en till viss del påtvingad lagstiftning kan vara förenlig med folkrätten. Om en sådan påtvingad lagstiftning innebär ett förnekande av urfolksmedlemmarnas rätt att utöva sin kultur, är detta dock inte fallet.
292
9 Internationell utblick
Detta kapitel innehåller en beskrivning av förhållandena kring jakt och fiske i Norge, Finland och Kanada med särskilt avseende på ur- folk där, det vill säga folkgrupper som var bosatta i områden när andra folkgrupper grundade en stat i samma område.
Kommittén hade kunnat göra utblickar även mot andra länder för en jämförelse med Sverige, men en begränsning av arbetet har varit nödvändig av arbetsekonomiska skäl. En beskrivning av förhållan- dena i Norge och Finland har framstått som särskilt påkallad, efter- som det finns en samisk befolkning i dessa två länder. Kanada är i fråga om såväl befolkning som yta mycket större än Sverige, men det finns flera likheter i fråga om de naturliga förutsättningarna för jakt och fiske. Det ska betonas att framställningen är deskriptiv och att några ansatser till en komparativrättslig analys inte görs.
I de fall en korrekt eller godtagbar översättning av ett begrepp saknas används begreppet på dess originalspråk.
9.1Norge
9.1.1Allmänt om Norge
Befolkning, geografi och klimat
Norge har cirka 5,4 miljoner invånare på en yta som motsvarar om- kring fyra femtedelar av Sverige. Norge delas in i Østlandet, Sør- landet, Vestlandet, Trøndelag och Nordnorge. Omkring 40 procent av landets invånare bor i området kring huvudstaden Oslo och Oslo- fjorden i sydöst. Även kusterna på Sør- och Vestlandet är relativt tätbefolkade.
Den 265 mil långa norska kusten domineras av ett stort antal djupa fjordar, som omges av berg och fjäll. Landskapet domineras av fjäll-
293
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
kedjan Skanderna och av stora högplatåer. Mindre än en fjärdedel av landytan är skogbevuxen, sex procent av marken täcks av sjöar och vattendrag och knappt tre procent är uppodlad, i huvudsak i sydöst och i älvdalarna.1
Ungefär en femtedel av Norges mark- och vattenområden är offentligt ägda. Den största delen (57 226 kvadratkilometer) utgörs av statliga skogs- och fjällfastigheter som förvaltas av det statliga före- taget Statskog SF. En nästan lika stor andel mark och naturresurser (46 468 kvadratkilometer) ägs och förvaltas av Finnmarkseiendom- men/Finnmárkkuopmodat (FeFo), ett eget rättssubjekt som beskrivs mer ingående i avsnitt 9.1.3.2
Det samiska folket i Norge
Det samiska folket har status som urfolk i Norge. Det finns ingen officiell siffra i Norge på hur många som är samer, men baserat på geografisk bosättning kan antalet uppskattas till mellan 50 000 och 65 000 personer.3
I dag finns samer, liksom i Sverige, utspridda över hela landet, även om den samiska befolkningen mest koncentrerat finns i den norska delen av det traditionella territorium som på nordsamiska går under benämningen Sápmi.4 Av de samiska språken talas i Norge huvud- sakligen nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska. Arbete pågår med att främja pitesamiska, umesamiska och skoltsamiska så att de språk- varieterna kan leva vidare i landet.5
Reindriftsloven, som är den lag som reglerar den samiska ren- skötselrätten i Norge, innehåller regler för samisk renskötsel som gäller för ett område som anses utgöra cirka 40 procent av Norges totala yta. Samisk renskötsel bedrivs inom delar av detta område, främst i fjäll- och utmarksområden i Finnmark, Troms, Nordland och
1Ui.se/landguiden
2Strand,
3Webbsidan samer.se https://samer.se/samernaisiffror besökt den 27 april 2023.
4St.meld.nr 31
5Jfr sametinget.no
19 januari 2023.
294
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
år till år, men för närvarande finns det cirka 250 000 i Norge, varav mer än 185 000 i Finnmark.6
Renskötseln i Norge är uppdelad i renbetesdistrikt (reinbeite- distrikt) och siidor. Ett renbetesdistrikt kan utgöra en enda eller om- fatta två eller fler siidor. Med en siida avses en grupp renägare som gemensamt bedriver renskötsel på vissa områden. I lagstiftningen skil- jer man mellan sommarsiidor och vintersiidor, där sommarsiidan be- driver renskötsel främst i sommar- och höstbetesområdena, medan en vintersiida bedriver renskötsel främst i vinter- och vårbetesområ- dena. Inom siidorna finns undergrupper som kallas siidaandel. Med en siidaandel avses en familjegrupp eller individ som ingår i en siida och som bedriver renskötsel under ledning av en person eller av makar eller sambor gemensamt.7
Sametinget i Norge etablerades år 1989. Det är, liksom dess svenska motsvarighet, både ett folkvalt organ som representerar landets samer och en förvaltningsmyndighet.8 Sametinget i Norge har en rådgivande funktion, främst i fråga om kultur, näringsliv och språk. Myndig- hetsuppgifterna är i princip begränsade till det som rör samernas interna förhållanden. I fylket (länet) Finnmark, där den samiska kul- turen är mycket stark, har Sametinget däremot speciella befogenhe- ter, vilka behandlas närmare i avsnitt 9.1.3.
År 2017 tillsatte Stortinget (motsvarigheten till riksdagen) en sannings- och försoningskommission som fick i uppdrag att göra en historisk kartläggning av norska myndigheters politik och verksam- het gentemot samer och kväner/norskfinnar, undersöka konsekven- serna av förnorskningspolitiken och föreslå åtgärder som bidrar till vidare försoning.9 Kommissionen redovisade sitt arbete den 1 juni 2023.10
6Regjeringen.no
72 kap. 10 och 6 kap. 51 §§ loven om reindrift (reindriftsloven).
8Se Mörkenstam, Ulf m.fl., 2016, Nordic Sámediggis and the Limits of Indigenous
9Kommisjonen for å granske fornorskingspolitikk og urett overfor samer, kvener og norsk- finner. Innst.S.nr 408 S (2017 och 2018) beslut 949 och 950.
10Sannhet og forsoning – grunnlag for et oppgjør med fornorskingspolitikk og urett mot samer, kvener/norskfinner og skogfinner, rapport til Stortinget 2022 och 2023.
295
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
Relation till folkrätten
Den norska samepolitiken och samernas rättsliga ställning i landet har, utöver den interna rättsutvecklingen via domstolar och lagstift- ning, sin grund i en rad folkrättsliga konventioner. Norge är bundet av ett flertal internationella överenskommelser som landet har er- känt, och i vissa fall också implementerat såsom norsk lag.
År 1990 blev Norge det första landet i världen att ratificera ILO:s konvention nr. 169 (ILO 169) om urfolk och stamfolk i självstyrande länder. Konventionen innehåller bestämmelser som ska säkra urfol- kens rättigheter till sina traditionella landområden.
Vidare har Norge genom menneskerettsloven från år 1999 inkor- porerat bland annat FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) och FN:s konvention om medborger- liga och politiska rättigheter (ICCPR) i norsk lag. Vid en lagkonflikt har
År 2007 röstade Norge, liksom Sverige och Finland, för FN:s gene- ralförsamlings deklaration om urfolks rättigheter (UNDRIP). I sam- band med detta valde även Norge att avge en röstförklaring, i vilken man bland annat förmedlade att frågan om mark är avgörande för frågan om kulturell identitet och hänvisade till relevanta delar av ILO 169.12
9.1.2Kort om det samiska folkets rättigheter i Norge
En för det samiska folket central rättsregel är artikel 27 i FN:s konven- tion om medborgerliga och politiska rättigheter, som skyddar rätten för en grupp av individer att vidmakthålla sin kultur, sitt språk eller sin religion. Rätten till ett eget kulturliv ska i det här sammanhanget ses i vid bemärkelse – även näringsfång och traditionella ekonomiska aktiviteter är en central del i ett urfolks kultur. Urfolkskulturer är tätt sammanlänkade med användning av mark och naturresurser. Denna rätt till det egna traditionella levnadssättet och användning av
11Se avsnitt 8.4 för mer information om konventionernas betydelse.
12Webbsidan press.un.org https://press.un.org/en/2007/ga10612.doc.htm besökt den 14 feb- ruari 2023.
296
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
traditionella marker stärks av ett förbud mot diskriminering (artikel 26) och rätten till självbestämmande (artikel 1).13 Bestämmelserna är direkt tillämpliga i Norge till följd av att konventionen har inkorporerats i norsk lag.14 I Fosenmålet från år 2021 kom Norges högsta domstol, Høyesterett, fram till att tillstånden till utbyggnad av två vindkrafts- parker stred mot skyddet för kultur enligt artikel 27.15
Vidare ställer den norska grundlagen – grunnloven – upp ett starkt skydd för samiska rättigheter. Av 108 § grunnloven framgår att det åligger statliga myndigheter att verka för att det samiska folket i egen- skap av urfolk ska kunna trygga och utveckla sitt språk, sin kultur och sitt samfundsliv (”Det påligger statens myndigheter å legge for- holdene til rette for at det samiske folk, som urfolk, kan sikre og utvikle sitt språk, sin kultur og sitt samfunnsliv.”).16 Paragrafen slår fast en rättslig, politisk och moralisk förpliktelse för den norska staten. Den innebär även en rättsligt bindande riktlinje för hur politiken i samiska frågor ska utformas och genomföras i Norge framöver. Dess huvudsakliga syfte är att gottgöra gamla oförrätter och tydliggöra att den gamla assimileringspolitiken har övergetts för gott.17 Bestäm- melsen fick sin nuvarande lydelse den 15 maj 2023 när Stortinget beslutade att vidta ändringar i syfte att förtydliga det samiska folkets status som urfolk.18
Den norska renskötselrätten och därtill hörande rättigheter reg- leras genom reindriftsloven. Renskötselrättens yttersta rättsgrund vilar dock, enligt norsk rätt, på alders tids bruk.19 De renskötande samer- nas rättigheter är civilrättsligt grundade och åtnjuter expropriations- rättsligt skydd. Detta innebär att avstående från rättigheter till förmån för andra intressen ger rätt till ersättning enligt allmänna principer för expropriation.20
Alders tids bruk är ett äldre fastighetsrättsligt institut som möj- liggör ett upparbetande av äganderätt eller bruksrättigheter, som till exempel rätt till jakt och fiske. Såväl fysiska som juridiska personer kan vara rättighetsbärare. Till skillnad från det svenska rättsinstitutet
13Se mer om artikel 27 i avsnitt 8.4 om folkrätt.
14Lov om styrking av menneskerettighetenes stilling i norsk rett (menneskerettsloven).
15
16E kap. 108 § grunnloven.
17Buljo, Risten Marie M., 2018, Samisk tradisjonellkunnskap kan være nøkkelen til en bærekraf- tig samisk reindriftsnæring, s. 6.
18Innst. 331 S
191 kap. 4 § reindriftsloven.
20Ot.prp. nr 25
297
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
urminnes hävd är alders tids bruk varken sparsamt använt eller ut- mönstrat. Alders tids bruk har inte kodifierats i lag, utan har i stället utvecklats genom domstolarnas praxis.21
Villkoren för upparbetandet av rättigheter genom alders tids bruk har utvecklats i praxis. Två centrala domar i sammanhanget är Selbu och Svartskogen från år 2001, som behandlar upparbetandet av en bruksrätt respektive äganderätt. I dessa uttrycker Høyesterett att upparbetande av en rättighet genom alders tids bruk vilar på tre element. Det krävs ett visst bruk, som måste ha varat under lång tid, och ha skett i god tro. Dessa villkor ska enligt Selbudomen anpassas till rennäringens och den samiska markanvändningens särdrag. Även ett kollektivt brukande kan, som framgår av Svartskogendomen, grunda äganderätt baserad på alders tids bruk.22 En närmare analys av de båda domarna görs av Christina Allard i Renskötelrätt i nordisk belysning.23
Viktiga delar i norsk rätt som rör det samiska folkets rättsliga status regleras även i sameloven. I denna lag finns regler om samiskt språk och konsultation, liksom om den samiska centralmyndigheten Same- tinget.
9.1.3Finnmarksloven
År 2005 infördes i Norge en särskild lag, Finnmarksloven, som syf- tar till att säkerställa att mark och naturresurser i Finnmark förvaltas på ett balanserat och ekologiskt hållbart sätt till förmån för områdets invånare och särskilt som grund för samisk kultur, rennäring, utmarks- användning, näringsverksamhet och socialt liv.24
Samiskt inflytande över statens, landstingens och kommuners be- dömning av hur förändrad användning av utmark påverkar ovanstå- ende intressen säkerställs genom att Sametinget får utfärda riktlinjer som sedan måste godkännas av berört departement.25
Lagen erkänner att samerna, kollektivt och individuellt, har upp- arbetat markrättigheter i Finnmark genom långvarigt bruk av mark och vatten. Vidare klargörs att lagen inte innebär någon inskränkning
21Allard, Christina, 2015, Renskötselrätt i nordisk belysning, s. 95.
22Rt. 2001 s. 769 (s. 788 och 789) och Rt. 2001 s. 1229 (s. 1241, 1252 och 1253).
23Allard, 2015, s.
241 kap. 1 § loven om rettsforhold og forvaltning av grunn og naturressurser i Finnmark (Finn- marksloven).
251 kap. 4 § första stycket Finnmarksloven.
298
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
av kollektiva eller individuella rättigheter som samer eller andra kan ha upparbetat genom hävd eller alders tids bruk.26
Genom lagen bildades FeFo, en fristående juridisk person med ansvar för förvaltningen av mark och naturresurser i Finnmark. Vid ikraftträdandet fördes de mark- och naturresurser som tidigare för- valtats av det statliga bolaget Statskog SF över till FeFo.
Samiskt inflytande över FeFo garanteras genom att Sametinget utser tre av sex styrelseledamöter med suppleanter, varav minst en leda- mot och dennes ersättare ska representera rennäringen.27 Vidare utser Sametinget en av tre styrelseledamöter med suppleant till den kon- trollkommitté som utövar tillsyn över styrelsens verksamhet.28
Genom lagen inrättades år 2008 även en särskild kommission, Finnmarkskommisjonen, med uppdrag att utreda rättigheter till land och vatten i Finnmark.29 En särskild domstol, Utmarksdomstolen för Finnmark, inrättades samtidigt för att avgöra tvister om sådana rät- tigheter som uppstår efter Finnmarkskommisjonens utredningar. Utmarksdomstolens avgöranden överklagas till Høyesterett.30
Hittills har Finnmarkskommisjonen lämnat sex rapporter om kart- läggningen av rättigheter i utredningsområdena Stjernøya/Seiland, Nesseby, Sørøya, Karasjok och Varangerhalvøya (öst och väst). I rap- porten avseende Karasjok från den 11 december 2019, framlagd i två volymer, kom Finnmarkskommisjonens majoritet fram till att kom- muninvånarna har en kollektiv äganderätt till marken. Det gäller mark som FeFo tog över från Statskog SF vid finnmarkslovens ikraft- trädande, med undantag för mark som genom kartläggningen av rättig- heter enligt finnmarksloven nu eller senare visas tillhöra någon annan. Äganderätten omfattar alla befogenheter som ingår i äganderätten till mark enligt norsk rätt. Rättighetshavarna har bland annat rätt att nyttja och kontrollera användningen av förnybara naturresurser inom ramen för den allmänna lagstiftning som markägare har att förhålla sig till. Vid expropriation och expropriationsliknande ingrepp i äganderätten har rättighetsinnehavarna rätt till ersättning i enlighet med allmänna principer. Någon kollektiv äganderätt till mark mot-
261 kap. 5 § första och andra stycket Finnmarksloven.
272 kap. 6 § och 7 § Finnmarksloven och övergångsreglerna i 49 §.
282 kap. 16 § första stycket Finnmarksloven.
29Webbsidan domstol.no, https://www.domstol.no/no/domstoler/annen/finnmarkskommisjonen/om- finnmarkskommisjonen/ besökt den 28 mars 2023.
301 kap. 5 § tredje stycket och 5 kap. 29, 36 och 42 §§ Finnmarksloven.
299
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
svarande den i Karasjok har inte bedömts föreligga på något annat av de områden som undersökts hittills.31
Utmarksdomstolen avgjorde nyligen två mål om kollektiv ägande- rätt till mark i Karasjok i en gemensam dom. Domstolens majoritet kom fram till att äganderätten till det omtvistade området förvärvats genom alders tids bruk och att den tillkommer alla som är folkbok- förda i Karasjok med lika stor andel, inte bara den samiska delen av befolkningen. Domstolens minoritet kom å sin sida fram till att lokal- befolkningen inte förvärvat någon äganderätt till marken, varför talan i båda målen borde avslås. Domen meddelades den 21 april 2023.32 Enligt ett pressmeddelande från den 8 maj 2023 avser FeFo att över- klaga domen till Høyesterett.33
Finnmarksloven ska tillämpas i enlighet med folkrättsliga regler om urfolk och minoriteter, och gäller med de begränsningar som följer av ILO 169.34
9.1.4Allmänhetens tillgång till jakt och fiske i Norge
Jakt
Bland det småvilt som jagas i Norge finns ripa, hare, skogshönsfågel och räv.35 Som högvilt (storvilt) jagas bland annat rådjur, hjort (kron- vilt och dovvilt), vildren och älg. Liksom i Sverige förekommer även jakt efter stora rovdjur som varg, björn, järv och lodjur.36
Rätten till jakt och annan fångstverksamhet (fortsättningsvis jakt) tillhör som utgångspunkt markägaren.37 Undantag görs för jakt i fjor- dar och hav, utanför gränsen mellan land och vatten. Där är jakten fri.38
31Finnmarkskommisjonens rapport felt 4 Karasjok bind 1 s.
32Umarksdomstolens dom den 21 april 2023 om eiendomsretten til grunn i Karasjok,
33Webbsidan fefo.no
341 kap. 3 § Finnmarksloven.
35Webbsidan njff.no https://www.njff.no/jakt/smaviltjakt besökt den 25 januari 2023.
36Webbsidan miljodirektoratet.no https://www.miljodirektoratet.no/ansvarsomrader/jakt-
37VII kap. 27 och 28 §§ loven om jakt og fangst av vilt (viltloven).
38VII kap. 32 § viltloven.
300
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
I södra och mellersta Norge finns så kallade statsallmänningar. Där gäller att den som det senaste året varit och fortfarande är stadigvar- ande bosatt i Norge har rätt att på lika villkor mot lösande av jakt- kort jaga småvilt utan hund. Jakt efter vildren tillåts under vissa vill- kor och särskilda föreskrifter kan utfärdas om jakt efter älg, hjort, dovhjort, rådjur, bäver och rovdjur.39 Jakten och fisket på statsallmän- ningarna förvaltas och administreras av kommunerna genom särskilda fjällstyrelser. Fjällstyrelserna har organisatoriskt samlats i paraply- organisationen Norges Fjellstyresamband och är tillsammans Norges största leverantör av jakt och fiske till allmänheten.40 För jakt på stats- allmänningarna säljer fjällstyrelserna årligen cirka 25 000 småvilts- kort, 1 200 jaktkort på älg och 5
På statlig mark som inte är att betrakta som statsallmänning admi- nistreras och förvaltas jakt och fiske som utgångspunkt av det statliga bolaget Statskog SF. Sådan mark finns företrädesvis i norra Norge.
Iexempelvis Nordland och Troms finns inga statsallmänningar, var- för statens fastigheter i dessa områden omfattas av vad som sägs här. Där är småviltsjakt mot lösande av jaktkort tillåten för norska med- borgare och för den som under det senaste året varit och fortfarande är bosatt i Norge. Upplåtelse av jakt kan också ske för längre perioder.42
För FeFo gäller särskilda regler för jakt. Där har var och en som utgångspunkt, mot lösande av jaktkort till en avgift som FeFo be- stämmer, rätt till bland annat småviltsjakt. Den som är bosatt i Finn- mark har därutöver bland annat rätt att på motsvarande sätt jaga högvilt. För personer utan sådan anknytning till FeFo krävs särskilt tillstånd. Renskötare har samma rätt som kommuninvånare under den tid som renskötsel bedrivs där.43
FeFo får begränsa tillgången till förnybara resurser, som till exem- pel jakt, om hänsynen till resursen kräver det. Inför ett sådant beslut ska kommuner, myndigheter för vilt och fiske, och organisationer för dem som berörs höras. Vid sådana begränsningar ska skälig hän- syn tas till berörda gruppers användning av resursen. Beslut om be- gränsningar i bland annat jakt får överklagas till ansvarigt departe-
39XI kap. 23 och 26 §§ loven om utnytting av rettar og lunnende m.m. i statsallmenningane (fjellova).
40Webbsidan fjellsturene.no
41Webbsidan fjellsturene.no https://www.fjellstyrene.no/jakt besökt den 24 januari 2023.
42IV kap. 10 § och VII kap. 31 § viltloven.
433 kap. 22, 23, 25 och 27 §§ Finnmarksloven.
301
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
ment.44 Det finns ingen särskild begränsning i klagorätten, utan den som bedöms ha ett rättsligt intresse i saken har möjlighet att över- klaga.45
Finnmarkslovens rättighetsreglering baseras i huvudsak på bo- sättning. Det görs alltså ingen skillnad i rättighetsavseende beroende på om man är same, norrman, kvän eller har någon annan etnisk till- hörighet. Däremot finns vissa särregler för renskötare, vilket utvecklas i avsnitt 9.1.5. Vissa mekanismer finns också som syftar till att till- räcklig hänsyn ska tas till samiska intressen innan beslut fattas som har betydelse för samisk kultur, renskötsel och därmed sammanhäng- ande frågor. Det gäller till exempel sammansättningen av FeFo:s styrelse.
Fiske
Norge har mycket goda fiskemöjligheter. Fritidsfisket är välorgani- serat och tillgången till fiske god. Landet har långvariga traditioner av sportfiske, vilket bedrivs med handredskap. För havsfiske finns bland annat torsk, sej och makrill. Den som fiskar i älvar och sjöar kan hitta goda bestånd av exempelvis lax, öring och röding.
Saltvattensfiske i fjordar och hav för husbehov kräver inget till- stånd , utan ingår enligt norsk rätt i allemansrätten.46 Liksom när det gäller jakt tillhör rätten till fiske annars som utgångspunkt mark- ägaren. För att fiska i vatten på privat mark krävs därför oftast till- stånd från markägaren.47
I vatten på de områden som ingår i statsallmänningarna har den som under det senaste året varit och fortfarande är stadigvarande bo- satt i Norge rätt att enligt samma villkor utöva handredskapsfiske mot lösande av fiskekort.48 Barn under 16 år är dock undantagna från kravet på fiskekort. Upplåtelse av fiske kan även ske för längre perioder.49
På statlig mark som inte ingår i en statsallmänning är laxfiske och insjöfiske med handredskap som utgångspunkt tillåtet mot lösande
443 kap. 27 § Finnmarksloven.
456 kap. 28 § loven om behandlingsmåten i forvaltningssaker (forvaltningsloven).
46Webbsidan miljostatus.miljodirektoratet.no https://miljostatus.miljodirektoratet.no/tema/friluftsliv/allemannsretten/ besökt den
27februari 2023.
47IV kap.16 och 17 §§ lov om laksefisk och innlandsfisk mv. (lakse- och innlandsfiskloven).
48XII kap. 28 § fjellova.
49IV kap. 19 § laks- och innlandsfiskloven och XII kap. 30 § fjelloven.
302
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
av fiskekort för alla som under det senaste året varit och fortfarande är bosatta i Norge. Fiske med fasta redskap får användas endast på särskilt anvisade platser.50
Även när det gäller fiske finns särskilda regler för FeFo. Som ut- gångspunkt har var och en, mot lösande av fiskekort till en avgift som FeFo bestämmer, rätt till bland annat visst handredskapsfiske. Kommuninvånare inom FeFo har i kommunens insjöar bland annat rätt att med tillstånd från FeFo fiska med nät. Renskötare har samma rätt som kommuninvånare under den tid som renskötsel bedrivs där.51 Särskilda fiskerättigheter gäller annars för vattendragen Neiden och Tana.52 När det gäller begränsningar i fiskerätten gäller samma regler som för begränsningar avseende jakt.
9.1.5Renskötande samers rätt till jakt och fiske i renskötselområdet
För rätt att bedriva renskötsel i Norge krävs innehav av ett renmärke. Rätt till renmärke har i huvudsak personer av samisk börd som vid lagens ikraftträdande hade renskötsel som huvudnäring, nu har för- äldrar eller mor- eller farföräldrar som har haft renskötsel som huvudsyssla och som ingår i eller ska ingå i en siidaandel. Under vissa förhållanden kan den som är gift eller sambo med en ordförande för en siida ha rätt till renmärke.53
Renskötare har enligt reindriftsloven rätt att jaga och fiska i sam- band med renskötsel på statlig mark, statsallmänning och mark som tillhör FeFo inom renskötselområdet. Dessa rättigheter får, till skill- nad från motsvarande rättigheter i Sverige, utövas på samma villkor som för personer som är stadigvarande bosatta där. Det innebär till exempel att jaktkort och fiskekort kan krävas för utövandet men däremot tas ingen avgift ut för jakten eller fisket.54
Renskötselrätt, och därtill hörande rättigheter såsom jakt och fiske, kan även finnas på privat mark om de där har upparbetats genom alders tids bruk. Frostating lagmannsrett har för renägare med eget renmärke i Essands renbetesområde erkänt en rätt till husbehovs- fiske i alla vatten och vattendrag i Tydals kommun inom det aktuella
50IV kap. 22 § lakse- och innlandsfiskloven.
513 kap. 22, 23 och 25 och 27 §§ Finnmarksloven.
524 kap. 28 § och 5 kap. 29 § Finnmarksloven.
532 kap. 9 § och 5 kap. 32 § reindriftsloven.
543 kap. 26 § reindriftsloven.
303
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
renbetesområdets gränser. Dessa renägares fiskerätt, som grundas på alders tids bruk, gäller därmed även i privata vatten.55 Vidare har Høye- sterett genom Brekkendomen tillerkänt samerna i
Till skillnad från den svenska rennäringslagen ställer reindrifts- loven varken upp en rättighet eller ett förbud för renskötare att upp- låta sin rätt till jakt och fiske. Den gällande rättsuppfattningen i Norge är dock att rättigheterna är knutna till den enskilde rensköta- rens renskötsel och att rättigheterna därför inte kan överlåtas till andra.
Förutom rätt till jakt och fiske ingår i den norska renskötselrätten även en rad andra bruksrättigheter. De mest centrala är rätten att uppe- hålla sig i det så kallade renbetesområdet med sina renar, inklusive rätt till bete för renarna, rätt att färdas och flytta, rätt att uppföra anläggningar som är nödvändiga för renskötseln och rätt att ta bränsle och virke. Rätten till bränsle och virke är begränsad till eget bruk i samband med renskötseln.57
9.2Finland
9.2.1Allmänt om Finland
Befolkning, geografi och klimat
Finland har strax över 5,5 miljoner invånare på en yta som utgör strax över fyra femtedelar av Sveriges storlek. Invånarna är främst koncentrerade till de södra och sydvästra delarna av landet, där de fem största städerna ligger. I norra Finland bor det endast fem invånare per kvadratkilometer.
Större delen av Finland utgörs av kuperat lågland. Omkring tre fjärdedelar av landytan är täckt av skog, framför allt barrskog, och mindre än en tiondel är åkermark. De nordvästra delarna av Finland är en del av fjällkedjan Skanderna. Finland är i förhållande till sin
55
56
573 kap.
304
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
storlek världens sjörikaste land. Ungefär en tiondel av landytan ligger under vatten.58
Nästan en tredjedel av Finlands mark- och vattenområden ägs av staten och förvaltas av Forststyrelsen (motsvarigheten till svenska Skogsstyrelsen). Den största delen av de statligt ägda markerna finns i östra och norra Finland.59
Det samiska folket i Finland
Det samiska folket har status som urfolk i Finland. I den finska grund- lagen anges att samer, romer och andra grupper har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur.
Antalet samer i Finland beräknas uppgå till minst 7 000.60 Hälften av samerna bor inom samernas hembygdsområde, vilket är det ut- tryck som används i Finland för samernas traditionella territorium.61 Samernas hembygdsområde omfattar kommunerna Enontekis, Enare och Utsjoki, samt ett område som hör till renbeteslaget Lapin palis- kunta i Sodankylä kommun.62 Av de samiska språken talas i Finland nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska. Samtliga räknas som hotade språk.63
Vem som i juridisk mening bör betraktas som same har varit föremål för politisk diskussion i Finland. Diskussionen intensifierades i samband med att den finska regeringen i november 2022 överläm- nade en proposition till riksdagen med förslag till ändringar i same- tingslagen. Beslutet att överlämna propositionen till riksdagen var inte enhälligt.
I propositionen uttalades att den nuvarande definitionen av same kan anses problematisk framför allt till den del det är fråga om efter- kommande till personer som antecknats som
58Webbsidan ui.se/landguiden
59Webbsidan metsa.fi (Forststyrelsen)
60Webbsidan oikeusministerio.fi (Justitieministeriet) https://oikeusministerio.fi/sv/sametinget besökt den 9 februari 2023.
61Webbsidan oikeusministerio.fi https://oikeusministerio.fi/sv/samearenden besökt den
13december 2022.
624 § sametingslagen (974/1995).
63Webbsidan oikeusministerio.fi https://oikeusministerio.fi/sv/samearenden besökt den
13december 2022.
305
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
eftersom en anteckning i dessa handlingar inte nödvändigtvis i sig bevisar att en person är av samisk släkt. I förslagen ingår därför att definitionen i 3 § sametingslagen ska ersättas med en bestämmelse som gäller antecknande i vallängden. Utöver subjektiv självidentifi- kation ska bestämmelsen, på samma sätt som gällande lagstiftning, innehålla vissa objektiva kriterier. Dessa objektiva kriterier föreslås innebära att en person själv eller åtminstone någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar eller far- och morföräldrarnas för- äldrar har lärt sig samiska som första språk eller att åtminstone en av hans eller hennes föräldrar är eller har varit antecknad som röst- berättigad vid val till Sametinget som ordnats den 1 januari 2027 eller senare.
Enligt propositionen är den gällande sametingslagen till många delar föråldrad och motsvarar inte Sametingets synsätt. Vidare nämns att lagreformen är särskilt viktig eftersom Finland vid flera tillfällen har konstaterats kränka både FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter respektive FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering i ärenden som gäller kriterierna för Sametingets vallängd. Genom dessa avgöranden har Finland uppma- nats till att säkerställa att kriterierna ska definieras och tillämpas på ett sätt som dels respekterar samernas rätt till internt självbestäm- mande i enlighet med artiklarna 25 och 27 i FN:s konvention om med- borgerliga och politiska rättigheter, dels samernas rätt att ge sitt fria och informerade förhandssamtycke i frågor som rör medlemskap och politiskt deltagande för att fullt ut förverkliga urfolkets rättig- heter och då särskilt deras politiska, ekonomiska, sociala och kultu- rella rättigheter som garanteras enligt artikel 5 (c) och (e) i FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.64 Pro- positionen om ändring av sametingslagen behandlades av flera ut- skott i riksdagen, men inte i plenum eftersom grundlagsutskottet på grund av tidsbrist inte gav något betänkande. Frågan kommer sanno- likt att behandlas färdigt först efter riksdagsvalet i april år 2023.
I det samiska hembygdsområdet ligger skoltområdet, som sträcker sig mellan byarna Sevettijärvi, Näätämö, Nellim och Keväjärvi i den östra delen av Enare kommun.65 Där bor cirka 500 skolter. Skolterna är en grupp samer som tidigare levde ett nomadiserande liv på Kola-
64RP (274/2022 rd) s. 26 och 47. Se även CCPR/C/124/D/2668/2015 paragraf 8, CCPR/C/124/D/2950/2017 paragraf 11 och CERD/C/106/D/59/2016 paragraf 11.
65Se 2 § skoltlagen (253/1995) för en mer detaljerad beskrivning av skoltområdet.
306
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
halvön med försörjning genom renskötsel, jakt, fiske och bärplock- ning. Under andra världskriget förlorade skolterna sina traditionella områden och placerades sedan i Enare kommun.66
Med skolt avses enligt skoltlagen en person som själv anser sig vara skolt, förutsatt att han själv eller av hans föräldrar eller far- eller mor- föräldrar åtminstone en har lärt sig skoltsamiska som första språk, eller att han är efterkommande till en sådan person, eller att han är skolt till börden eller efterkommande till en sådan skolt i överens- stämmelse med tidigare lagstiftning.67
Renskötsel i Finland får bara bedrivas i renskötselområdet. Ren- skötselområdet omfattar ungefär 123 000 kvadratkilometer, eller 36 procent av Finlands totala landareal. Nästan hela Lappland samt de nordligaste delar av Norra Österbotten och Kajanaland landskap hör till renskötselområdet.68
De nordligaste delarna av renskötselområdet hör till ett område som är särskilt avsett för renskötsel. Den delen av statens mark kan inte användas på ett sätt som medför betydande olägenhet för ren- skötseln, och överlåtelse och utarrendering av mark får endast ske på villkor att köparen eller arrendatorn inte får rätt till ersättning för de skador som renarna orsakar. Samernas hembygdsområde hör helt och hållet till det område som är särskilt avsett för renskötsel.69
Renskötseln i Finland är organiserad i renbeteslag. Renbeteslagen bildas av renägare som bor i renskötselområdet och vilkas renar sköts inom respektive renbeteslags område. Det finns ungefär 1 000 famil- jer och 4 400 människor som bedriver renskötsel. Den största delen av dessa är inte samer. Till de nordligaste renbeteslagen hör däremot ett betydande antal samer. Det finns ungefär 200 000 renar i Finland.
En renägare kan bara vara delägare i ett renbeteslag. Renägarna är inte personligen ansvariga för sitt renbeteslags förpliktelser. Ett ren- beteslag kan vara part i mål som gäller renskötsel inom dess verksam- hetsområde och i sitt namn förvärva rättigheter samt ingå förbindelser för fullgörande av sina uppgifter enligt renskötsellagen. Gränserna för renbeteslagens verksamhetsområden fastställs av Regionförvalt- ningsverket i Lappland. Skyddsgärdet mellan renbeteslag anses dock
66Webbsidan finna.fi
674 § skoltlagen.
68Se 2 § första stycket renskötsellagen för en mer detaljerad beskrivning av renskötselområdet.
692 § andra stycket renskötsellagen.
307
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
som renbeteslagens gräns. Renbeteslagets hemort är den kommun som dess område eller största delen av området hör till.70
Sametinget i Finland grundades år 1996 när den första sametings- lagen trädde i kraft. Föregångaren till Sametinget, Delegationen för sameärenden, etablerades redan 1973.71 Sametinget i Finland är ett offentligrättsligt självstyrelseorgan med egna förvaltningsorgan, egen bokföring och egna revisorer. Sametinget verkar inom justitiemini- steriets förvaltningsområde men till följd av sin autonoma karaktär är Sametinget inte en statlig myndighet och utgör inte heller en del av statsförvaltningen.72
Samerna ska tillförsäkras kulturell autonomi inom det samiska hem- bygdsområdet i ärenden som angår deras språk och kultur. Same- tinget finns till för skötseln av sådana ärenden och dess allmänna be- hörighet avgränsas därför till ärenden om detta samt ärenden om samernas ställning som urfolk.73
År 2021 tillsatte statsrådet (den finska regeringen) i samarbete med Sametinget och Skolternas byastämma Sannings- och försonings- kommissionen för samer. Uppdraget är att sammanställa och synlig- göra samernas erfarenheter av finska statens och olika myndigheters agerande och de effekter som det har och har haft på samerna som urfolk och individer. En annan del av uppdraget är att öka kunskapen om samerna och samekulturen bland majoritetsbefolkningen och på så sätt skapa förutsättningar för en positiv utveckling av relationerna mellan befolkningsgrupperna. Kommissionen ska redovisa sitt arbete senast i november 2023, men har begärt förlängd tid för sitt arbete.74
Relation till folkrätten
Finland är bundet av flera internationella överenskommelser som lan- det har erkänt. Liksom Sverige och Norge ratificerade Finland kon- ventionerna om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, med- borgerliga och politiska rättigheter samt avskaffande av alla former av rasdiskriminering under
706 § renskötsellagen (848/1990).
71Se Mörkenstam m.fl.., 2016, s.
72Webbsidan oikeusministerio.fi https://oikeusministerio.fi/sv/sametinget och Samediggi.fi https://www.samediggi.fi/task/?lang=en, besökt den 6 mars 2023.
731 och 5 §§ sametingslagen.
74Statsrådets kansli, Beslut om tillsättande av Sannings- och försoningskommissionen för samer,
308
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
är centrala människorättsinstrument, ur vilka samiska och andra ur- folks rättigheter härleds.75
År 2007 röstade Finland, liksom Sverige och Norge, för FN:s generalförsamlings deklaration om urfolks rättigheter. I samband med detta valde även Finland att avge en röstförklaring, i vilken man bland annat framförde att deklarationen fungerar som ett ramverk för en ny internationell minimistandard för urfolksrättigheter.76
Finland har inte ratificerat ILO 169.77
9.2.2Kort om det samiska folkets rättigheter i Finland
Även för samerna i Finland utgör artikel 27 i FN:s konvention om med- borgerliga och politiska rättigheter en central rättsregel eftersom den skyddar rätten för en grupp av individer att vidmakthålla sin kultur, sitt språk och sin religion. Som redogjorts för i avsnitt 9.1.2 ska rätten till ett eget kulturliv i det här sammanhanget ses i vid be- märkelse – även näringsfång och traditionella ekonomiska aktiviteter är en central del i ett urfolks kultur. Urfolkskulturer är tätt samman- länkade med användning av mark och naturresurser. Denna rätt till det egna traditionella levnadssättet och användning av traditionella marker stärks av ett förbud mot diskriminering (artikel 26) och rätten till självbestämmande (artikel 1).78
Bestämmelserna är direkt tillämpliga i Finland eftersom konven- tionen, liksom i Norge, har inkorporerats i finsk lag.79 Finlands högsta domstol har år 2022 i två brottmål friat finska samiska fiskare, efter- som krav på fisketillstånd och villkor knutna till det bedömts be- gränsa deras rättigheter på ett sätt som varit oförenligt med skyddet för samisk kultur enligt 17 § tredje stycket grundlagen och artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.80
75Se avsnitt 8.4 för mer information om konventionernas betydelse.
76Webbsidan press.un.org https://press.un.org/en/2007/ga10612.doc.htm, besökt den 14 feb- ruari 2023.
77Webbsidan ilo.org https://www.ilo.org/dyn/normlex/en/f?p=1000:11200:0::NO:11200:P11200_COUNTRY_ ID:102625, besökt den 14 februari 2023.
78Se mer om artikel 27 i avsnitt 8.4 om folkrätt.
79Lag om godkännande av vissa bestämmelser i internationella konventionen om medborger- liga och politiska rättigheter (FördrS 7/1976).
80R2019/424 punkten 51 och R2019/425 punkten 45. Jfr 106 och 107 §§ grundlagen, 10 § andra stycket fiskelagen och 9 § statsrådets förordning om fisket i sidovattendragen till Tana älvs vattendrag 297/2017.
309
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
Den finska grundlagen anger i 17 § tredje stycket att samerna så- som urfolk har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. I grundlagens 121 § fjärde stycket finns också en särskild bestäm- melse om att samerna inom sitt hembygdsområde har språklig och kulturell autonomi enligt vad som bestäms i lag.81 Innehållet i den kulturella autonomin preciseras i sametingslagen, bland annat genom Sametingets behörighet. Den samiska språklagen ställer upp språk- liga rättigheter, som exempelvis rätten att använda samiska i kontakt med myndigheter.82
För skolterna finns även skoltlagen, som bland annat innehåller viktiga bestämmelser om byastämmor och råd som finns till för skötsel av skolternas ärenden. Vid byastämma behandlas bland annat framställningar och utlåtanden om vittgående eller principiellt vik- tiga ärenden som rör skolternas näringar eller levnadsförhållanden. Beslutanderätt får utövas av skolter som är myndiga och bor i byn, samt av deras makar. Om ett ärende som behandlas vid byastämman gäller någon annans rätt och fördel, har den personen rätt att i den aktuella delen delta i byastämman och yttra sig där.83 Beredningen av ärenden för skolternas byastämma och genomförande av byastämmans beslut sköts av Näätämöområdets skoltråd och
Den finska renskötselrätten regleras genom renskötsellagen. Till skillnad från dess svenska och norska motsvarighet reglerar lagen ren- skötsel för både samiska och
8117 § tredje stycket och 121 § fjärde stycket grundlagen (731/1999).
825 § sametingslagen och 4 § den samiska språklagen (1086/2003).
83
8445 § skoltlagen. Om ett ärende som rör skoltarnas näringar eller levnadsförhållanden är brådskande och byastämman inte kan sammankallas i tid ska skoltrådet ge utlåtanden till myn- digheter.
8546 § skoltlagen. Skolterna kan välja en sådan förtroendeman som representant för att bevaka deras intressen och sköta deras gemensamma angelägenheter. Förtroendemannen och hans supp- leant ska vara skolter, bo i skoltområdet, kunna skoltsamiska och vara lämpade för uppgiften.
310
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
gare i en stat inom europeiska ekonomiska samarbetsområdet som har varaktig hemort inom renskötselområdet”. Vidare saknar den finska renskötsellagen hänvisning till både rättigheter och innehavare av dessa. Under rubriken ”rätt att bedriva renskötsel” anges i 3 § att ”renskötsel får, med de inskränkningar som stadgas i denna lag, inom renskötselområdet bedrivas oberoende av ägande- eller besittnings- rätten till marken”.
Ovanstående innebär en oklarhet kring samiska renskötares rättig- heter. På grund av den historiska närheten mellan Sverige och Finland torde det dock föreligga likheter länderna emellan i fråga om ren- skötselrätten. I förarbetena till renskötsellagens föregångare uppmärk- sammas också den gamla samiska renskötseln som en rätt som uppstått via bruk under lång tid, närmast urminnes hävd. Renskötselrätten i Finland torde därmed vara civilrättsligt grundad och skyddad mot expropriation, liksom i Sverige och Norge. Även villkoren för upp- arbetandet av en rättighet baserad på urminnes hävd borde i princip vara desamma i Finland som i Sverige. Frågan om renskötselrättens yttersta rättsgrund har dock inte klargjorts av domstol; det saknas praxis i Finland om samisk renskötselrätt.86
9.2.3Allmänhetens tillgång till jakt och fiske i Finland
Jakt
De viktigaste viltarterna i Finland är skogshönsfåglar, skogshare, älg och vitsvanshjort samt gräsand och ringduva. Räv, bäver och mård jagas som pälsvilt. Stora rovdjur som jagas med dispens i stamvård- ande eller skadeförebyggande syfte är björn, lodjur samt en del varg och järv. Av främmande arter jagas det mink, mårdhund och bisam- råtta.87 Jakt efter gråsäl och vikaresäl tillåts utanför Finlands kust.88
Rätten till jakt tillkommer i finsk rätt som utgångspunkt mark- ägaren.89 En markägare kan arrendera ut sin jakträtt helt eller delvis. Det är inte tillåtet att arrendera ut jakträtten i andra hand men den som har jakträtt på viss mark kan ge andra tillstånd att jaga där.90
86Se Allard, 2015, s. 43 och
87Finlands viltcentrals broschyr: På jakt i Finland, 2021, s. 2.
88Jfr 1 §. Jord- och skogsbruksministeriets förordning om jakt på gråsäl som sker med stöd av regionala kvoter under jaktåret
896 § jaktlagen (615/1993).
9011 § jaktlagen.
311
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
När det gäller statlig mark har var och en som är stadigvarande bosatt i Finland rätt att jaga inte bara inom allmänna vattenområden i havet utan också på statsägda holmar och skär inom ett sådant område, samt i Finlands ekonomiska zon.91 Därutöver har invånare i vissa kommuner särskild rätt att jaga på statens mark i sin hemkom- mun, vilket behandlas närmare i avsnitt 9.2.4.92
I nationalparker i södra Finland och i naturreservat i hela landet är det i allmänhet förbjudet att jaga. I myrskyddsområdena är det ofta tillåtet att jaga, medan begränsningarna är striktare i gamla skogar och lundskyddsområden. Däremot har ortsbor generellt rätt att jaga i nationalparkerna i norra Finland.93
Över 300 000 jägare i Finland löser årligen jaktkort mot en jakt- vårdsavgift. Sex procent av alla finländska medborgare har ett jakt- kort, vilket innebär att det i Finland finns flest jaktkortslösare i hela Europa sett till folkmängden.
Det är Forststyrelsen som säljer tillstånd för jakt på statens mark. Det finns tillståndsområden för småviltsjakt och älgjakt. Det går även att söka tillstånd för jakt efter stora rovdjur.
Älgjaktlag kan ansöka om områdestillstånd för älgjakt för ett år i taget. Ansökan görs varje år i januari. När ett områdestillstånd har beviljats av Forststyrelsen ska jaktlaget ansöka om jaktlicens också från Finlands viltcentral. För jakt efter varg, lodjur och järv behövs först en dispens som beviljas av Finlands viltcentral. Dispens behövs också om björn jagas utanför renskötselområdena.94
Jakt är tillåten endast under de jaktperioder som har fastställts för respektive viltart.95
I Finland finns 15 jaktvårdsdistrikt som är underställda Jägarnas centralorganisation. De har liknande arbetsuppgifter som länsstyrel- serna i Sverige inom jaktens område.96
917 § jaktlagen.
928 § jaktlagen.
93Webbsidan eraluvat.fi
94Webbsidan metsa.fi
95Webbsidan riista.fi https://riista.fi/sv/jakt/jakttider/, besökt den 15 december 2022.
96Webbsidan metsa.fi
312
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
Fiske
Tack vare Finlands rika tillgång på vattendrag har fisket långa tradi- tioner och har alltid haft stor betydelse för landets invånare. Varje år fiskar nästan en och en halv miljon finländare. Största delen av fri- tidsfiskarna fiskar i insjövattendrag. Omkring en femtedel fiskar i havsområdena. Många olika fångstmetoder används.97
Till de vanligaste arterna hör abborre, gädda och gös. I Lappland och i övriga norra Finland fiskas därutöver främst harr, lax, sik, mört och öring.98
Rätten att fiska och att bestämma om fisket tillkommer den som äger vattenområdet. En innehavare av fiskerätt kan arrendera ut fiske- rätten tills vidare eller för viss tid.99
Den största delen av vattnen i Finland är samägda och förvaltas av delägarlag. Samfällda vatten ägs av dem som enligt fastighets- registerutdraget har del i ett namngivet vattenområde. Andelen i vatten överförs ofta i samband med ett fastighetsköp, till exempel vid köp av en sommarstugetomt. Det finns över en miljon vattenägare i Finland.100
Var och en har rätt att avgiftsfritt meta, pilka och fiska strömming med särskilt spö (strömmingshäckla) i både statliga och privata vatten. Den som utövar sådant fiske behöver inte heller något tillstånd från vattenägaren.101 Dessa allmänna fiskerättigheter enligt 7 § fiskelagen kan betecknas som en allemansrätt och gäller endast på det finska fastlandet. På Åland krävs alltid tillstånd från vattenägaren för att fiska.
Allt annat fiske än enligt 7 § fiskelagen kräver tillstånd från vatten- ägaren. Samtliga fiskeutövare i åldrarna
97Webbsidan östersjön.fi https://www.ostersjon.fi/sv-
FI/Fritidsaktiviteter/Fritid_pa_havet/Fritidsfiske, besökt den 15 december 2022. Webbsidan är framtagen genom ett samarbete mellan Ålands landskapsregering, Geologiska forsknings- centralen, Havsplanering, Forststyrelsen, Meteorologiska institutet, Naturresursinstitutet, Museiverket, Havscentret vid Finlands miljöcentral och Åbo universitet.
98Webbsidan statdb.luke.fi
https://statdb.luke.fi/PxWeb/pxweb/sv/LUKE/LUKE__06%20Kala%20ja%20riista__02%2
995 och 11 §§ lagen (379/2015) om fiske (fiskelagen).
100Webbsidan ahven.net
1017 § fiskelagen.
313
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
avgift. Betald fiskevårdsavgift innebär tillstånd att fiska med ett spö i en stor del av landets fiskevatten, såväl statliga som privata. För spö- fiske med flera spön, fiske med fångstredskap eller kräftfiske behö- ver fritidsfiskare dock söka ett områdesspecifikt tillstånd. Det finns fler än 50 sådana spöfiskeområden respektive områden för fiske med övriga redskap.
Det är Forststyrelsen som administrerar både fiskevårdsavgiften och fisketillstånd för statens vattenområden. Fisketillstånd för pri- vata vattenområden köps av ägaren till de privata vattenområdena eller av den som företräder ägarna, till exempel ett delägarlag. Även kommersiella fiskare ansöker om fisketillstånd från Forststyrelsen för att utöva sin näringsverksamhet.102
I vissa kommuner har kommuninvånarna särskild rätt att avgifts- fritt få tillstånd av Forststyrelsen att fiska i statens vatten. Tillståndet är personligt och utfärdas för högst tre år i taget. För fiske i vissa älvar och vattendrag där lax och öring stiger krävs dock att en kom- muninvånare löser ett särskilt tillstånd av Forststyrelsen.103 Dessa reg- ler behandlas närmare följande avsnitt.
9.2.4Särskilda bestämmelser om jakt och fiske för personer bosatta i norra Finland
Personer som är bosatta i landskapen Lappland, Kajanaland eller i någon av Norra Österbottens kommuner Kuusamo, Pudasjärvi eller Taivalkoski kommuner har rätt att i sina hemkommuner jaga på om- råden som tillhör staten.104 Som framgått omfattar samernas hembygds- område kommunerna Enontekis, Enare och Utsjoki samt ett område som hör till renbeteslaget Lapin paliskunta i Sodankylä kommun. Samtliga av dessa områden är belägna i Lappland. Området där dessa speciella jakt- och fiskemöjligheter gäller utgörs av sammanlagt cirka 8 063 000 hektar statligt ägda mark- och vattenområden som Forst- styrelsen förvaltar. Naturreservat där jakt får bedrivas har begränsats
102Webbsidan metsa.fi (Forststyrelsen)
10310 § fiskelagen.
1048 § jaktlagen.
314
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
till cirka 40 000 hektar i Lappland och 11 000 hektar i Kajanaland och Norra Österbotten.105
Personer vars hemkommun är Enontekis, Enare eller Utsjoki (det vill säga större delen av det samiska hembygdsområdet) har rätt att avgiftsfritt få tillstånd av Forststyrelsen att fiska i de vatten i kom- munerna som tillhör staten. Tillståndet är personligt och ges för högst tre år i taget. Från det avgiftsfria tillståndet undantas vissa områden där lax och öring stiger. För dessa områden har samma personer i stället rätt att av Forststyrelsen lösa in ett säsongstillstånd som inom vissa villkor berättigar till handredskapsfiske. Även detta tillstånd är per- sonligt. För tillståndet tas det ut en avgift. För personer under 18 år är säsongstillståndet däremot avgiftsfritt. Ett säsongstillstånd gäller för områden som tillhör staten och som ligger i personens hemkom- mun. De tillståndsvillkor som Forststyrelsen fastställer för säsongs- tillstånden utgörs av fiskekvoter per fiskare, rapporteringsskyldighet i fråga om fångsten och andra allmänna och tillståndsområdesvisa fiske- begränsningar.106
Forststyrelsen ska samordna frågor om vård, användning och skydd av naturresurser i dess besittning inom samernas hembygdsområde så att förutsättningarna för utövande av samekulturen tryggas, och inom renskötselområdet så att de förpliktelser som föreskrivs i ren- skötsellagen uppfylls.107
I samernas hembygdsområde behandlas frågor om jakt och fiske, såsom kvotbeslut, av Sametinget och särskilda delegationer. I en kom- mun som i sin helhet hör till samernas hembygdsområde tillsätts det en delegation med uppgift att handlägga ärenden som gäller en håll- bar användning och skötsel av statens land- och vattenområden och de naturresurser som hör till dem.
Vid ett årligt samarbetsmöte mellan Forststyrelsen, Sametinget, skolternas byastämma och renbeteslagen behandlas frågor om jakt. Forststyrelsens jaktplanerare håller även aktiv kontakt med intresse- grupperna i ärenden som gäller jaktplanering och samordning av jakt och renskötsel. Det kan vara frågor om kvoter för jaktlicenser och områden med jaktförbud.
105Webbsidan utinaturen.fi (Forststyrelsen) https://www.utinaturen.fi/jakt/jaktiskyddsomr%C3%A5den#jaktomraden, besökt den
15december 2022.
1062 kap. 10 § fiskelagen.
1073 kap. 6 § andra stycket lagen (234/2016) om Forststyrelsen.
315
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
I frågor som gäller användning och skötsel av fiskevatten i skolt- området samarbetar Forststyrelsen med skolternas byastämma. Forst- styrelsen kan sälja fisketillstånd till
9.2.5Renskötande samers rätt till jakt och fiske i Finland
Som framgått i avsnitt 9.2.2 får renskötsel i Finland bedrivas av såväl samer som
Renskötsellagen erkänner ingen särskild rätt till jakt och fiske för renskötare (renägare). Frågan om huruvida renskötselrätten i Finland innefattar en rätt till jakt och fiske, eller upplåtelse av sådana rättig- heter, har inte heller prövats av domstol. Det innebär att renskötande samers utövning av jakt och fiske i huvudsak vilar på samma premisser som för den övriga befolkningen, och att det bara är om samerna är mark- eller vattenägare som de kan upplåta jakt- och fiskerättigheter.
För skolter som är bosatta i skoltområdet gäller vissa särskilda rättigheter kopplade till renskötsel, jakt och fiske. Dessa rättigheter har, till skillnad från motsvarande rättigheter i svensk lagstiftning, karaktären av särskilda förmåner. Vem som är skolt och var skolt- området ligger har behandlats närmare i avsnitt 9.2.1.
Skolter som är bosatta i skoltområdet får fiska avgiftsfritt i statens vatten där. De får även hålla båthamn och platser för torkning av fiskeredskap utan särskilt tillstånd. Om dessa förmåner nyttjas för renhushållning, det vill säga i samband med renskötsel, gäller ingen begränsning till husbehov. Dessa förmåner kan med Forststyrelsens tillstånd även beviljas sammanslutningar som består av skolter, om särskilda skäl finns.
Vidare får skolter som är bosatta i skoltområdet med skogsför- valtningsmyndigheternas tillstånd hålla
108Webbsidan metsa.fi
316
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
vissa förutsättningar även bevilja en sammanslutning som bedriver fiske en sådan förmån.
Skolter som är bosatta i skoltområdet får vidare låta boskap beta och för boskapen samla in hö, löv, starr och sjöfräken samt, med skogs- förvaltningsmyndighetens tillstånd, även lav. Sådant tillstånd får beviljas endast om insamlandet av lav anses behövligt för att skolten och skoltens familj ska få livsmedel som är avsedda att användas i det egna hushållet. Skolter som är bosatta i skoltområdet får också iståndsätta åker, äng och betesmark med skogsförvaltningsmyndig- hetens tillstånd. Forststyrelsen kan under vissa förutsättningar även bevilja ett lokalt renbeteslag en sådan förmån. Om förmånen nyttjas i samband med renskötsel gäller ingen begränsning till husbehov.
Därutöver gäller att skoltsamer som är bosatta inom skoltområdet under vissa förutsättningar får virke, grus och fyllningsjord för
9.3Kanada
9.3.1Allmänt om Kanada
Befolkning, geografi och klimat
Kanada är en federation som består av tio provinser och tre territo- rier. Landet har drygt 38 miljoner invånare, varav strax över 80 pro- cent bor i städer. Kanadas yta är nästan 20 gånger större än Sveriges.
Hälften av Kanadas yta utgörs av ett sjörikt slätt- och platåland- skap. Västkusten domineras av två parallella bergskedjor med fjordar och tusentals öar. I landets östra delar reser sig i stället ett högland med runda, låga berg. En dryg fjärdedel av landets yta är täckt av skog, främst barrskog. 94 procent av skogen ägs av staten eller provins- erna. Nordväst om Hudson Bay ligger de arktiska öarna.
Större delen av Kanada har ett kalltempererat klimat med långa och kalla vintrar. De mildaste vintrarna finner man på västkusten, medan östkusten har svala somrar. Längst i norr råder polarklimat med vinter-
1099 § första, andra och tredje stycket skoltlagen.
317
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
temperaturer omkring 40 minusgrader och sommartemperaturer under
10plusgrader.110
En mycket stor andel av marken i Kanada är statlig (crown land).
Ungefär hälften av landets yta ägs av provinserna, två tiondelar till- hör den federala regeringen och en tiondel utgör privat mark.111
Urfolken
Kanada har erkänt tre urfolk: First Nations, Inuit och Métis. Vid 2021 års folkräkning uppgav cirka 1,8 miljoner människor, eller ungefär fem procent av landets totala befolkning, att de identifierar sig som något av dessa urfolk.112
Urfolken finns i hela landet. Ontario som är den mest tätbefol- kade provinsen har även störst antal urfolksmedlemmar, ungefär 406 590 personer som utgör cirka tre procent av provinsens totala antal invånare. Det kan jämföras med de mycket stora och glest befolkade landområden som utgör Nunavut och Northwest Territories där urfolken utgör cirka 86 procent respektive 50 procent av den totala befolkningen.113
Som redogörs för nedan varierar urfolkens historia, språk, kultur och organisation mellan och inom respektive urfolk. Frågan om vem som ska anses tillhöra ett urfolk i Kanada är komplex. Frågor om identitet sammanfaller med det konstitutionella skyddet av urfolkens rättigheter till land och resurser och väcker frågor om kontroll över vilka individer som är medlemmar i en specifik grupp. Det handlar om
Urfolken i Kanada har utsatts för övergrepp av staten och kyrkan genom bland annat internatskolor. Med anledning av det har Kanada
110Webbsidan ui.se/landguiden
111Webbsidan thecanadianencyclopedia.ca
112Statistics Canada använder självidentifikation som enda kriterium.
113Jfr Statistics Canada census 2021 https://www150.statcan.gc.ca/n1/daily-
114Allard, Christina, 2017, Förverkligandet av samiska rättigheter: Internationell jämförande forsk- ning, s. 417.
318
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
tillsatt två olika sannings- och försoningskommissioner.115 Den senaste, Truth and Reconciliation Commission of Canada, tillsattes av den fede- rala regeringen som ett resultat av en juridisk överenskommelse mellan
åena sidan överlevare och representanter för urfolken och å andra sidan den federala regeringen och kyrkan. Kommissionens uppdrag var bland annat att dokumentera berättelser från överlevande och andra som påverkats personligen av internatskolorna och sprida kunskap till alla kanadensare om internatskolorna och deras konsekvenser.116 Kommissionen påbörjade sitt arbete år 2007 och slutförde sitt upp- drag år 2015 i och med att dess rapport, uppdelad på sex volymer, gavs ut. En av kommissionens 94 rekommendationer för det fortsatta försoningsarbetet var att Kanada skulle godkänna och implementera FN:s generalförsamlings deklaration om urfolks rättigheter.117
First Nations
First Nations (tidigare kallade Indians) är det största urfolket i Kanada med drygt en miljon människor, av vilka över hälften bor i Kanadas västra delar.118 Det finns i dag över 630 olika First
First Nations har organisatoriskt samlats inom Assembly of First Nations (AFN). AFN är en nationell organisation som arbetar för att främja urfolkets gemensamma ambitioner över hela landet och som företräder urfolket i frågor om urfolksrättigheter och använd- ning av mark och naturresurser. Varje år står AFN värd för två möten där organisationens mandat och direktiv fastställs genom resolutio- ner som utformas och antas av ledare eller ombud som valts för att företräda de First
115Se Allard, 2017, s. 390 där den äldre kommissionen, Royal Commission on Aboriginal Peoples, beskrivs.
116Residential Schools Settlement, Official Court Notice, schedule ”N”, Mandate for the Truth and Reconciliation Commission,
117Honouring the Truth, Reconciling the Future, What We Have Learned, The Survivors Speak, Calls to action, samtliga 2015, Truth and Reconciliation Commission of Canada. Canada’s
Residential Schools: The History, Part 1 Origins to 1939 och Canada’s Residential Schools: The History, Part 2, 1939 to 2000, båda 2015.
118Webbsidan 150.statcan.gc.ca https://www150.statcan.gc.ca/n1/daily-
119Webbsidan
319
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
år, dels av en exekutiv kommitté som består av en nationell ledare och en regional ledare från varje provins och territorium.120
Under den europeiska kolonisationen av Nordamerika for First Nations på olika sätt mycket illa. De hade till stor del försörjt sig genom jakt och fiske, men deras traditionella livsstil omöjliggjordes när européerna tog stora landområden i anspråk. Många miste livet till följd av sjukdomar som européerna förde med sig, och att de för många First
En majoritet av alla personer som tillhör urfolket First Nations har vad som kallas Indian Status. Sådan status vilar på registrering enligt Indian Act, som sedan år 1876 reglerar urfolkets förhållande till den federala regeringen. I dag har personer med Indian Status, vilka kal- las status Indians, särskilda rättigheter och förmåner samt tillgång till särskilda federala och provinsiella/territoriella program och tjänster.121 I detta sammanhang ska de så kallade reservaten nämnas. Reservaten skapades av regeringen i slutet av
Inuiter
Inuiter är ett urfolk som består av cirka 70 000 personer.122 Majori- teten av dessa lever i runt 50 samhällen i Inuit Nunangat, som betyder ”platsen där inuiterna lever”. Området sträcker sig över Yukon, Northwest Territories, norra Québec, Nunavut och Labrador. Där talas språket inuktut. Varje region har sin egen dialekt. Det finns två skrivna former av inuktut. Den ena använder symboler för att representera ljud och den andra använder det latinska alfabetet.123
120Webbsidan afn.ca
15februari 2023.
121Webbsidan ui.se/landguiden
122Webbsidan 150.statcan.gc.ca https://www150.statcan.gc.ca/n1/daily-
123Webbsidan
320
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
Inuiterna har organisatoriskt samlats inom Inuit Tapiriit Kana- tami (ITK). ITK styrs av ledare för inuiternas rättighetsinnehavande markanspråksorganisationer och arbetar med forskning, lobbying, informationsspridning och utbildning i syfte att skydda och utveckla rättigheter och intressen för inuiterna i Kanada. I uppdraget ingår att samordna och kommunicera urfolksmedlemmarnas prioriteringar och perspektiv på frågor som påverkar dem, och att säkerställa att de kon- sulteras och tillmötesgås i frågor där deras rättigheter kan komma att påverkas av den federala regeringens beslut.124
Métiser
Métiser är ett urfolk som uppgår till cirka 624 000 personer.125 Dessa är ättlingar till de barn som europeiska pälsjägare fick med urfolks- kvinnor under
Att definiera vem som tillhör de olika urfolken har varit en kom- plex fråga i Kanada, särskilt i relation till métiser och First Nations. Genom blandade äktenskap och en sammanblandning av etnisk iden- titet under många år saknas tydliga kategorier mellan och inom dessa urfolk. Vissa personer identifierar sig med sitt First
Kanadas högsta domstol, Supreme Court of Canada, behandlade frågan om vem som är métis i juridisk mening för första gången år 2003 i domen Powley.128 Målet handlade om métiserna Steve Powley och hans son som åtalades för att ha jagat i strid med provinsiell lag- stiftning på grund av att de skjutit en älg utan jaktlicens. Domstolen
124Webbsidan itk.ca
125Webbsidan 150.statcan.gc.ca https://www150.statcan.gc.ca/n1/daily-
126Webbsidan ui.se/landguiden
127Allard, 2017. s. 417.
128Allard, 2017, s. 400 och 401.
321
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
kom fram till att de båda männen hade en rätt att jaga till husbehov som baserades på en aboriginal right och att den rättigheten olovligen hade inskränkts av provinsiella jaktlagar.
I domen uttalades att ordet métis i grundlagens mening inte om- fattar alla individer av blandad bakgrund; snarare hänvisar det till sär- skilda folk som, förutom sin blandade härkomst, utvecklat sina egna seder och en distinkt identitet som skiljer sig från deras förfäders – vilka var européer respektive tillhörde något av urfolken First Nations eller inuiter. Vidare ställde domstolen upp tre kriterier som definierar vem som är métis i grundlagens mening och vem som därmed har till- gång till de grundlagsskyddade rättigheterna. Kriterierna kan samman- fattas som självidentifikation
Den ledande organisationen som samlar urfolket métiserna är Métis National Council (MNC). Organisationen samlar vad som be- nämns som demokratiskt valda urfolksregeringar i Saskatchewan, Alberta, British Columbia och Ontario. MNC stödjer urfolksreger- ingarnas arbete med att leverera tjänster och program inom exempel- vis miljö, hälsa, språk, kultur, utbildning och arbete till sina medlemmar. Vidare representerar MNC urfolket på nationell och internationell nivå och arbetar tillsammans med bland andra den federala och de provinsiella regeringarna för att stödja, utveckla och implementera urfolkets prioriteringar i Kanada.131
Statsskick och rättssystem
Kanada är, till skillnad från de nordiska länderna, en förbundsstat där makten delas mellan den federala regeringen och de tio provinsreger- ingarna. Alla frågor som inte uttryckligen definieras som provinsiella
129R. v. Powley, (2003) 2 S.C.R. 207, 2003 SCC 43, s. 208 och 209.
130Allard, 2017, s. 401.
131Webbsidan métisnation.ca
322
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
i landets grundlag utgör den federala regeringens ansvar. Urfolks- frågor tillhör, enligt konstitutionen, den federala regeringens ansvar.132 I den federala regeringsorganisationen finns två särskilda departe- ment med totalt tre ministrar som arbetar med frågor som rör urfol- ken:
der med mera för personer med Indian Status.
De tio provinserna i Kanada är Alberta, British Colombia, Manitoba, New Brunswick, Newfoundland och Labrador, Nova Scotia, Ontario, Prince Edward Island, Québec och Saskatchewan. De tre nordliga territorierna – Yukon, Northwest Territories och Nunavut – har inte samma självständiga ställning som provinserna men har egna reger- ingar med betydande befogenheter.133 Vid sidan av dessa provinsiella och territoriella regeringar har även ett antal urfolksregeringar åter- etablerat sig och ett antal urfolksorganisationer skapats.
Urfolken i Northwest Territories har förhandlat om självstyre med den territoriella och federala regeringen sedan
Territoriet Nunavut bildades som ett resultat av den till ytan största markuppgörelsen i kanadensisk historia. Från att ha ingått i Northwest Territories blev Nunavut år 1999 ett eget territorium. Nunavut utgör en femtedel av Kanadas landmassa och 85 procent av befolkningen där utgörs av inuiter. Att inuiterna utgör en majoritet av den territoriella regeringen säkerställer att politiken reflekterar urfolkets kultur och traditioner. Mer information om Nunavut finns i avsnitt 9.3.1.
I Yukon finns 14 erkända First
132Constitution Act, 1867, s. 91 (24). Se även Allard, Christina, 2006, Two Sides of the Coin: Rights and Duties – The Interface between Environmental Law and Saami Law Based on a Comparison with Aoteoaroa/New Zealand and Canada, s.
133Webbsidan ui.se/landguiden
323
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
på dess ansvar. Det delade ansvaret gäller exempelvis i frågor om mark- användning och förvaltning av naturresurser såsom vilt och fisk. Vidare erbjuder varje urfolksgrupp utbildning, språk, hälsovård och sociala tjänster till sina medlemmar, medan den territoriella regeringen ansvarar för dem som inte tillhör någon av urfolksgrupperna.134
Relation till folkrätten
Kanadas urfolkspolitik och urfolkens rättsliga ställning har, i kon- trast till Norge, utvecklats utan något särskilt stort inflytande av folk- rätten. Men detta håller på att förändras.135
När det gäller
Till skillnad från de nordiska länderna valde Kanada att år 2007 rösta emot FN:s generalförsamlings deklaration om urfolks rättigheter. Även Kanada valde att i samband med detta avge en röstförklaring, genom vilken man uttalade att vissa formuleringar i deklarationen angående mark, territorium och resurser lämnar stort tolkningsut- rymme, tar bort behovet av att erkänna en rad markrättigheter och riskerar att riva upp frågor som redan har avgjorts genom avtal. Vidare framförde Kanada genom sin röstförklaring att en fullständig vetorätt över lagstiftningsåtgärder för en viss grupp skulle vara oför- enligt med landets parlamentariska system.137
Efter att Kanada valde att rösta nej till deklarationen har det dock skett en inrikespolitisk utveckling som gjort att landet justerat sin tidigare position. År 2021 införlivade Kanada FN:s generalförsamlings deklaration om urfolks rättigheter i nationell rätt genom The United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples Act. Den
134Webbsidan
16februari 2023.
135Allard, 2017, s. 390.
136Webbsidan ohchr.org
https://tbinternet.ohchr.org/_layouts/15/TreatyBodyExternal/Treaty.aspx?CountryID=12 9&Lang=EN, besökt den 14 februari 2023.
137Webbsidan press.un.org https://press.un.org/en/2007/ga10612.doc.htm, besökt den 14 februari 2023.
324
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
federala regeringen och urfolkens gemensamma arbete med att imple- mentera deklarationen pågår fortfarande i enlighet med det ramverk som lagen ställer upp. En första rapport över arbetets framsteg och kvarvarande delar publicerades år 2022.138
Kanada har, i likhet med Sverige och Finland, inte ratificerat ILO 169.139
9.3.2Kort om urfolkens rättigheter i Kanada
I Kanada vilar urfolkens rättigheter på två grunder: aboriginal rights och treaty rights. Det rör sig alltså om rättigheter som baseras an- tingen på traditionellt brukande och sedvanerätt eller på avtal. Båda kategorierna av rättigheter är sedan år 1982 grundlagsskyddade.140
Aboriginal rights
Aboriginal rights är grupprättigheter som tillkommer urfolken i Kanada: First Nations, inuiter och métiser. Rättigheterna erkänns och bekräftas av section 35(1) Constitution Act 1982, men definieras inte närmare. Rättigheternas innehåll har i stället utvecklats och defi- nierats genom avgöranden i Kanadas högsta domstol.141
Rättigheterna kan innefatta äganderätt till mark (så kallad abori- ginal title, vilket redogörs närmare för nedan), eller mer begränsade rättigheter till mark och naturresurser såsom jakt och fiske. Grund- lagsskyddet gäller även en rätt för urfolken att bli konsulterade i frågor som är viktiga för dem (se vidare nedan). Rättigheterna kan även innefatta rätt till självstyre och kulturella och sociala rättigheter.
Gemensamt för rättigheterna är att de har upparbetats genom urfolkens långvariga bruk och innehav av mark. Rätten att inneha och använda mark och naturresurser kan exempelvis inkludera en rätt till jakt och fiske. Rättigheterna varierar dock från grupp till grupp inom
138Webbsidan justice.gc.ca
139Webbsidan ilo.org https://www.ilo.org/dyn/normlex/en/f?p=1000:11200:0::NO:11200:P11200_COUNTRY_ ID:102582, besökt den 14 februari 2023.
140Section 35, Constitution Act 1982. Grundlagsregleringen innebar även att métisernas rätt i egenskap av urfolk erkändes för första gången.
141Se Allard, 2017, s.
325
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
respektive urfolk beroende på vilka traditioner, seder och bruk som har utgjort en väsentlig del av respektive urfolksgrupps distinkta kultur.142
Grundlagen innebär ett starkt juridiskt skydd för aboriginal rights, men rättigheterna är inte absoluta. Kanadas högsta domstol har genom ett antal rättsfall utarbetat olika test för att identifiera aboriginal rights och avgöra under vilka omständigheter dessa får inskränkas.143 Vid identifiering av aboriginal rights (se närmare i punktlistan nedan) måste urfolksgruppen kunna visa på kontinuitet i bruket från tiden före kontakten med européerna och fram till i dag. Eventuella av- brott i bruket accepteras.144
I domen Sparrow från år 1990 ställde Kanadas högsta domstol upp ett antal kriterier för att avgöra vad som innebär en inskränkning av urfolkens grundlagsskyddade rättigheter och under vilka omständlig- heter en sådan inskränkning är godtagbar. Bakgrunden till målet var att en man vid namn Ronald Edward Sparrow åtalades för brott mot fiskelagen (Fisheries Act) för att han fiskat med ett nät som var längre än vad som var tillåtet. Den centrala frågan i målet var om begräns- ningen av fiskenätets längd var förenlig med hans grundlagsskyddade rättigheter enligt section 35 Constitution Act 1982.
Domstolen uttalade att det är regeringen som ska säkerställa att lagstiftning är förenlig med grundlagsbestämmelsen och ställde sam- manfattningsvis upp följande test. Först måste frågan om lagstift- ningen inskränker en rättighet som skyddas av grundlagen besvaras. En åtgärd kan innebära en sådan inskränkning om den är orimlig, medför onödiga svårigheter för urfolksgruppen och förhindrar inne- havaren av en rättighet att utöva densamma. Bevisbördan ligger i denna del på den individ eller grupp som ifrågasätter lagstiftningen.
Om lagstiftningen konstateras inskränka en rättighet som skyd- das av grundlagen går prövningen vidare till om inskränkningen är godtagbar. En inskränkning kan anses godtagbar
•om åtgärden tjänar ett giltigt lagstiftningssyfte,
142Webbsidan
143Se Allard, 2006, s.
144R. v. Van der Peet, (1996) 2 S.C.R. 509 och 510.
326
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
•om åtgärden kan vidtas med hänsyn till kronans heder (the honour of the Crown, i bemärkelsen statens anseende) och speciella rela- tion med urfolken,
•om åtgärden utgör en så liten inskränkning som möjligt i förhål- lande till det önskvärda resultatet,
•om rättvis kompensation har getts i situationer där det är fråga om expropriation och
•om urfolksgruppen har konsulterats.
Det ska noteras att listan av domstolen inte avsågs vara uttöm- mande.145
Kanadas högsta domstol har sedan, genom bland annat avgörandet Van der Peet från år 1996, utarbetat ett antal kriterier för att definiera aboriginal rights. Bakgrunden till målet var att en kvinna vid namn Dorothy Marie Van der Peet åtalades för att hon, i strid med pro- vinsiella lagar, sålt lax som hon fiskat med en licens baserad på en aboriginal right.
Domstolen uttalade att en aktivitet, för att utgöra en aboriginal right, måste utgöra en del av en sedvänja eller tradition som utgör en integrerad del av en distinkt kultur hos den urfolksgrupp som gör anspråk på rättigheten. Kriterierna som testet (integral to a distinctive culture test) bygger på kan sammanfattas enligt följande.
•Domstolarna måste ta hänsyn till urfolkens perspektiv.
•Domstolarna måste identifiera vilken sorts rättighet som urfolks- gruppen gör anspråk på. Aktiviteten måste bedömas generellt sna- rare än på en specifik nivå. Det kan vara fråga om ett modernt sätt att utöva en sedvänja eller tradition.
•För att vara en integrerad del av en distinkt kultur måste sedvänja eller tradition vara av central betydelse för urfolksgruppen i fråga.
•De sedvänjor och traditioner som utgör aboriginal rights är de som motsvarar sedvänjor och traditioner som fanns före den första kon- takten med européerna.
145R. v. Sparrow, (1990) 1 S.C.R. 1075, s. 1075, 1076 och
327
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
•Domstolarna måste tillämpa bevisreglerna mot bakgrund av de inneboende bevissvårigheter som finns vid prövningar av urfol- kens anspråk.
•Vid bedömningen av anspråk på aboriginal rights måste domstol- arna fokusera specifikt på sedvänjor och traditioner hos den ur- folksgrupp som gör gällande rättigheten. Anspråk på aboriginal rights ska inte bedömas på generella grunder.
•För att en sedvänja eller tradition ska utgöra en aboriginal right måste den i sig själv vara betydelsefull (independently significant) för den urfolksgrupp som gjort anspråk på rättigheten.
•Det ställs inte krav på att en sedvänja eller tradition ska vara unik för urfolkskulturen i fråga.
•Att en sedvänja eller tradition har influerats av europeisk kultur påverkar inte bedömningen av om aktiviteten utgör en aboriginal right. Däremot kan en sedvänja eller tradition som endast har uppstått på grund av den europeiska influensen inte anses utgöra en aboriginal right.
•Domstolarna måste beakta både urfolkens förhållande till mark och urfolkens distinkta kultur och samhällsorganisation.146
I domen Powley från år 2003 (se vidare om bakgrunden till målet i avsnitt 9.3.1 om métiser) tillämpade domstolen det test som formu- lerats i domen Van der Peet, men justerade kriterierna något med hänsyn till métisernas särskilda historia. Det innebär att kriteriet som innebär att en aktivitet för att utgöra en aboriginal right ska motsvara sedvänjor och traditioner som fanns före den europeiska kontakten
146R. v. Van der Peet, (1996) 2 S.C.R. 507, s. 507 och
147R. v. Powley, (2003) 2 S.C.R. 207, 2003 SCC 43, s. 208.
328
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
Särskilt om aboriginal title
Tsilhqot’in från år 2014 är det första och hittills enda rättsfall där landets högsta domstol funnit grund för äganderätt.148 I domen be- handlar Kanadas högsta domstol vilka krav som ställs på urfolkens långvariga bruk och innehav av mark för upparbetande av aboriginal title. Här ställs högre krav på att det långvariga bruket ska vara exklu- sivt i förhållande till andra.
Bakgrunden till målet var att Tsilhqot’in Nation, en
I avgörandet uttalar domstolen att det är kronan som ska säker- ställa att en föreslagen åtgärd på ett område där aboriginal title har konstaterats är förenlig med det skydd för urfolkens rättigheter som uppställs genom section 35 i Constitution Act 1982, och att lagstift- ning som innebär orimliga begränsningar, medför obefogade svårig- heter eller förnekar rättighetsinnehavare möjligheten att välja hur man vill utöva sin rättighet innebär en kränkning.
Vidare uttalar domstolen att utfärdandet av timmerlicenser på mark där aboriginal title har konstaterats innebär en överföring av urfolks- gruppens äganderätt till en tredje part och att ett sådant intrång i urfolksgruppens äganderätt måste kunna rättfärdigas om det görs utan urfolksgruppens samtycke. Däremot innebär mer allmänna regler- ingar, såsom skogsvårdslagstiftning som syftar till att hantera skade- djur eller förhindra skogsbränder, oftast inget sådant intrång.149
148Frågan om aboriginal title har tidigare prövats i Calder et al. v.
149Tsilhqot’in Nation v. British Columbia, 2014 SCC 44, (2014) 2 S.C.R. 256 s. 259,
329
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
Treaty rights
Treaty rights är rättigheter som har fastställts genom olika avtal. Även dessa rättigheter erkänns och bekräftas av 35(1) Constitution Act 1982. Rättigheterna definieras inte i konstitutionen, utan i respektive avtal. Avtalen delas upp i historiska och moderna avtal.
Processen för skapandet av avtalen etablerades formellt genom Royal Proclamation från år 1763. Samma år hade Frankrike gått med på en uppgörelse som innebar att Storbritannien blev den främsta europeiska makten i Nordamerika. Proklamationen definierade lan- det väster om de etablerade kolonierna som Indian Territories, där First
Avtalen fastställer specifika rättigheter, förmåner och skyldighe- ter för undertecknande parter. Innehållet varierar således från avtal till avtal. Vidare varierar avtalens innehåll och rättigheter grundade på dessa även beroende på när och under vilka omständigheter som avtalen har förhandlats fram.150
Historiska avtal
Parter till de historiska avtalen är å ena sidan olika First Nations- grupper, å andra sidan kronan (som är det juridiska begreppet för den brittiska regeringen och därefter de kanadensiska regeringarna på federal, provinsiell och territoriell nivå).
För en First
150Webbsidan
330
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
om engångsförmåner såsom jordbruksutrustning, djur för djurhållning, ammunition och kläder.151
I de historiska avtalen anges ofta att First
Kanada erkänner 70 historiska avtal som har signerats mellan år 1701 och 1923. Under cirka 200 år ingick den brittiska kronan avtal med olika First
De historiska avtalen behandlar endast en del av urfolkens anspråk på markrättigheter i Kanada. Förhandlingar om mark och natur- resurser pågår fortfarande i delar av landet.152
Moderna avtal
Den federala regeringen och olika urfolksgrupper förhandlar fort- farande om nya avtal i områden där sådana överenskommelser inte har ingåtts; i huvudsak norra British Columbia, norra Québec och de tre territorierna.
Kravet på att hantera urfolkens markanspråk blev tydligt efter domstolsutslaget i målet Calder från år 1973. Målet handlade om Frank Calder som tillsammans med andra medlemmar av Nishga Nation stämde den provinsiella regeringen i British Columbia i syfte att få till stånd ett erkännande av urfolksgruppens aboriginal title till
151Webbsidan
152Webbsidan
331
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
sitt traditionella område eftersom denna aldrig blivit utsläckt (lawfully extinguished) genom lag eller genom att urfolksgruppen frånträtt sin rättighet. I domen uttalade Kanadas högsta domstol att urfolken har rättigheter som existerar oberoende av vad som tilldelats eller till- erkänts dem genom lagstiftning.153
Det första moderna avtalet (James Bay and Northern Québec Agre- ement) undertecknades år 1975. Hittills har Kanada ingått 25 moderna avtal med olika urfolksgrupper. En särskild policy (Comprehensive Land Claims Policy) har tagits fram för hanteringen av urfolkens mark- anspråk.
De moderna avtalen kan innebära krav på konsultation och del- tagande i beslutsfattande, äganderätt till mark, rätt till jakt och fiske, finansiella uppgörelser, deltagande i frågor om markanvändning och förvaltning av specifika områden, självstyre, resursinkomstfördelning och resursintäktsfördelning och andra åtgärder för att delta i den kana- densiska ekonomin.
Parter till de moderna avtalen är å ena sidan en urfolksgrupp, å andra sidan regeringen på provinsiell, territoriell eller federal nivå.154
Avtal om självstyre
I samband med moderna avtal kan i många fall även självstyrelseavtal
Hittills finns det 25 självstyreavtal över hela Kanada som invol- verar 43 olika grupper av urfolk. Ett exempel är Nunavut Land Claims Agreement; ett modernt avtal som inkluderar ett självstyrelseavtal där inuiternas rätt till självstyre kommer till uttryck i form av offentlig förvaltning. Att
Det finns också utbildningsavtal, ett i Nova Scotia och ett i Ontario, som innebär en annan form av självstyre. Där har lagstiftningskompe-
153Calder et al. v.
154Webbsidan
332
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
tens på ett eller två nyckelområden förhandlats fram med Mi’kmaw Nation respektive Anishinabek Nation. Avtalen involverar totalt 35 olika grupper av urfolk.
Utöver detta pågår det just nu cirka 50 förhandlingar om själv- styre över hela Kanada där avtalen befinner sig i olika stadier.
Generellt behandlar avtalen om självstyre följande nyckelaspek- ter: urfolksregeringarnas struktur och relation till andra regeringar, nya finansieringsarrangemang, hur olika former av lagstiftning kom- mer att fungera i förhållande till andra jurisdiktioner, hur verksam- het och samhällsservice kommer att levereras, olika sätt att främja ett förbättrat välbefinnande i urfolkssamhället – ofta med fokus på språk, arv och kultur och socioekonomiska initiativ – och förbere- delser för när avtalen träder i kraft, såsom samhällsplanering.155
State duty to consult and accommodate
Kanadas regering (kronan) har en skyldighet att konsultera urfolken i alla frågor som berör deras rättigheter. Konsultationsplikten härrör från 35(1) i Constitution Act 1982 och har bekräftats genom av- göranden i Kanadas högsta domstol.
Rätten till konsultation har utvecklats över tid, framför allt genom rättspraxis.156 Ett centralt rättsfall är Haida från år 2004. Målet handlade om att Haida Nation motsatte sig att den provinsiella reger- ingen i British Columbia hade utfärdat en licens för skogsbruk på deras traditionella område, som de sedan länge hävdat aboriginal title till. Domstolen uttalade att regeringen, inte bara den federala utan även den provinsiella, har en skyldighet att konsultera urfolken och tillmötesgå deras intressen (state duty to consult and accommodate) som bygger på principen om kronans heder, vilken måste ges en extensiv tolkning.
Skyldigheten uppstår när kronan får kunskap om att en potentiell aboriginal right, i det aktuella fallet aboriginal title, existerar och kronan överväger åtgärder som kan ha en negativ effekt på dessa
155Webbsidan
16februari 2023.
156Se Allard, Christina, 2018, The Rationale for the Duty to Consult Indigenous Peoples: Com- parative Reflections from Nordic and Canadian Legal Contexts. Arctic Review on Law and Politics, Vol. 9: pp.
333
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
rättigheter. Omfattningen av kronans skyldighet står i proportion till hur starkt urfolksgruppens rättighetsanspråk bedöms vara, och till hur allvarliga negativa effekter som åtgärden bedöms kunna ha på den rättighet som urfolket gör anspråk på.
Kronan är inte skyldig att nå en överenskommelse med urfolken, men processen ska vara meningsfull och konsultationer ska ske i god anda. Förfarandet är även en central del av den försoningsprocess som section 35 Constitution Act 1982 kräver.157
Konsultationsplikten är en viktig del av den federala regeringens verksamhet, inklusive för projekt, licensiering, tillstånd, operativa beslut, policyutveckling, förhandlingar med mera. Det är den fede- rala regeringens departement och myndigheter som är ansvariga för att förstå hur och när deras aktiviteter kan ha en negativ inverkan på aboriginal rights och treaty rights. En åtgärd som inskränker dessa grundlagsskyddade rättigheter måste uppnå högt ställda krav för att kunna genomföras utan urfolksgruppens samtycke. Dessa krav fram- går av domen Sparrow, som har redogjorts för i avsnitt 9.3.2.
För att skyldigheten till konsultation ska kunna fullgöras tillhanda- håller departementet
Kanadas regering undertecknar särskilda protokoll med urfolks- grupper i syfte att etablera och effektivisera konsultationsprocessen. Dessa konsultationsprotokoll underlättar deltagande, främjar rela- tionsbyggande och klargör roller och ansvarsfördelning mellan re- geringar och urfolken. Det finns numera konsultationsprotokoll med ett antal urfolksgrupper över hela Kanada.158
Arbetet med konsultation och konsultationsprocesser speglar Kanadas ambition om en förnyad relation med urfolken som baseras på erkännande av rättigheter, respekt, samarbete och partnerskap.159
157Haida Nation v. British Columbia (Minister of Forests), (2004) 3 S.C.R. 511, 2004 SCC 73, s.
158Webbsidan
159Webbsidan
334
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
9.3.3Allmänt om jakt och fiske i Kanada
I Kanada krävs i allmänhet en licens för att jaga och fiska. Hanter- ingen av jakt- och fiskefrågor varierar dock mellan landets olika delar.
Det har av utrymmes- och tidsmässiga skäl inte varit möjligt att undersöka varje provins och territorium var för sig. I stället ges ett antal exempel nedan.
Att Ontario är den provins som främst används som exempel beror på att det är en provins som har stora likheter med Sverige i fråga om naturliga förutsättningar samt jakt och fiske i insjöar och vattendrag.
Även prärieprovinserna Alberta, Manitoba och Saskatchewan med deras borealskogar har många likheter med Sverige. Det gäller möj- ligtvis även British Columbia där prärien och borealskogen sträcker sig in i provinsens nordöstra delar.
Jakt
Tillgången på vilt i Kanada är i huvudsak god, men varierar över lan- det. I Ontario jagas svartbjörn, älg och vitsvanshjort som högvilt (big game). I samma provins jagas amerikansk vildkanin, hare, olika rip- fåglar, olika ekorrar, rapphöna, olika fasanfåglar, tvättbjörn, rödräv och fjällräv, skunk, vessla, pungråtta, amerikansk kråka, murmeldjur, piggsvin, vildkalkon, varg, prärievarg och utvalda flyttfåglar som små- vilt (small game).
Utöver urfolken fanns det i Kanada år 2019 drygt 1,3 miljoner jägare (hunters) och 45 000 personer som sätter fällor (trappers), vilket mot- svarade cirka 3,5 procent av landets totala befolkning.160
Rätten till jakt och annan fångstverksamhet (fortsättningsvis jakt) tillkommer som utgångspunkt markägaren. En skillnad i förhållande till Sverige är att jakt i Kanada som utgångspunkt bara får ske för eget bruk; en särskild licens krävs för att få sälja kött från vilt.
Personer som är bosatta i en provins har oftast rätt att jaga med licens på statlig mark. I Ontario krävs för jakt efter högvilt och viss typ av småvilt även så kallade jakttaggar (hunting tags). Det gäller både för besökande och bofasta jägare. Jakttaggar ingår som en kompo- nent i en jaktlicens och anger under vilka förutsättningar en jägare
160The Conference Board of Canada, The Economic Footprint of Angling, Hunting, Trapping and Sport Shooting in Canada 2019, s. 11.
335
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
får fälla ett visst djur. Det som anges på taggen kan exempelvis vara djurart, säsong, individtyp och vapentyp.
För jägare som är bofasta i Ontario gäller från år 2021 att älg- taggar distribueras enligt ett poängbaserat tilldelningssystem, medan besökande jägare köper sina licenser och taggar på en hemsida som administreras av ett av provinsregeringens departement.161 Tillstånd till jakt efter hjortdjur tilldelas fortfarande enligt ett lottningssystem.
Priserna för licenser skiljer sig markant beroende på om man är bofast i provinsen eller inte. Som exempel kan nämnas att en älg- licens kostar 35,29 kanadensiska dollar (ungefär 268 kronor) för en bofast jägare år 2022. För besökande jägare är motsvarande kostnad 479,86 kanadensiska dollar (cirka 3 640 kronor) samma år. För jakt- taggarna råder ingen prisskillnad beroende på jägarens hemvist. Där- emot varierar priset beroende på om jakttaggen ger tillstånd att fälla en älgtjur,
För jägare som besöker Kanada ställs i många fall krav på guide.
IOntario krävs en guide per två besökande jägare som vill jaga hjort- djur eller älg i ett visst område.163 Även i New Foundland och Labra- dor och i British Columbia krävs på motsvarande sätt att besökande jägare medtar guide vid jakt efter högvilt. I British Columbia krävs guide för besökare även vid jakt efter småvilt i vissa fall.164
Ansvaret för viltförvaltning och reglering av jakt vilar som ut- gångspunkt på de provinsiella och territoriella regeringarna. Där- emot tillkommer ansvaret för reglering av jakt på visst djurliv såsom flyttfåglar den federala regeringen, som genom departementet Environ- ment Canada utfärdar regleringar som är tillämpliga på både natio- nell och provinsiell nivå.165
161Webbsidan www.huntandfishontario.com, besökt den 2 december 2022.
162Webbsidan ontario.ca
163Government of Ontario: Hunting Regulations Summary Fall
164Webbsidan gov.bc.ca https://www2.gov.bc.ca/gov/content/sports-
165Webbsidan canada.ca
336
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
Fiske
I Kanada är såväl sportfisket som det kommersiella fisket stort. Utöver urfolken fanns i Kanada år 2019 drygt tre miljoner sportfiskare (ang- lers), vilket motsvarade cirka åtta procent av landets totala befolk- ning.166 I Kanada fiskas bland annat lax, öring, gös, gädda och abborre.167 Lax och öring odlas även kommersiellt, precis som bland annat ostron och olika musslor.168
Liksom när det gäller jakt tillhör rätten till fiske som utgångs- punkt markägaren. För att fiska i vatten på privat mark krävs därför oftast tillstånd från markägaren.
Det krävs i allmänhet licens såväl för sportfiske som för kommer- siellt fiske. I Ontario görs undantag från kravet på licens för per- soner bosatta i Kanada som är under 18 år, över 65 år, krigsveteraner eller som tjänstgör i armén. För utländska besökare görs undantag från licenskravet endast för barn under 18 år som fiskar i sällskap av en person med fiskelicens.169
Ansvaret för fritidsfiskets förvaltning delas mellan de federala, pro- vinsiella och territoriala regeringarna. Generellt gäller att den fede- rala regeringen är ansvarig för alla marina varelser, med undantag för vissa arter i vissa regioners insjöar, och att provinsiella och terri- toriella regeringar är ansvariga för sötvattensarter, med undantag för lax i British Columbia.170
9.3.4Urfolkens rätt till jakt och fiske i Kanada
Övergripande urfolksfrågor utgör, som nämnts, den federala reger- ingens ansvar. Samtidigt hanteras jakt- och fiskefrågor även på pro- vinsiell och territoriell nivå. Innebörden blir att urfolken måste föra en dialog med såväl federala som provinsiella regeringar och att
166The Conference Board of Canada: The Economic Footprint of Angling, Hunting, Trapping and Sport Shooting in Canada 2019, s. 11.
167Webbsidan thecanadianencyclopedia.ca https://www.thecanadianencyclopedia.ca/en/article/sportfishing, besökt den 14 mars 2023.
168Webbsidan
169Webbsidan ontario.ca
1december 2022.
170Webbsidan
337
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
hanteringen av jakt- och fiskefrågor kan variera beroende på var i landet man är bosatt.171
Relationen mellan federala och provinsiella lagar är komplex efter- som dessa ibland överlappar varandra. Vid en direkt lagkonflikt har den federala lagstiftningen företräde framför den provinsiella, enligt konstitutionen. Överlappningen är särskilt påtaglig avseende använd- ning av miljö- och naturresurser samt urfolkens rättigheter. Av dessa anledningar är det svårt att få en sammantagen bild som gäller för hela landet.172
De kanadensiska urfolkens rätt till jakt och fiske kan, som fram- gått, utgöra en del i deras aboriginal rights eller treaty rights. Kanadas högsta domstol har sedan
I British Columbia har Tsilhqot’in Nation aboriginal title till de- lar av sitt traditionella område. Den dom som erkänner aboriginal title för Tsilhqot’in Nation är den enda i sitt slag och har i doktrin tolkats som att det finns behov av att söka samtycke från urfolks- gruppen innan beslut fattas om mark- eller resursutvinning där.174 En erkänd aboriginal title torde också innebära att urfolksgruppen har rätt att jaga och fiska för både husbehov och avsalu på området. Domen har behandlats i avsnitt 9.3.2.
Många urfolksgrupper i Ontario har rätt att jaga och fiska utan licens för eget uppehälle eller av sociala eller ceremoniella skäl på statlig mark inom gruppens traditionella territorium, eller på områden som täcks av avtal som ger sådana rättigheter. Vid kontroll ska en person som utövar sådan jakt- eller fiskerätt kunna visa legitimation som styrker medlemskap i urfolksgruppen.
När medlemmar i en urfolksgrupp jagar eller fiskar utanför urfolks- gruppens traditionella territorium eller avtalsområde ställer Ontario
171Webbsidan
172Allard, 2017, s. 392.
173Utöver de rättsfall som redogörs för i denna internationella utblick mot Kanada kan följande rättsfall nämnas som relevanta för frågor relaterade till urfolkens jakt- och fiskerättigheter: Adams, Badger Blais, Cardinal, Côté, Desautel, Lewis, Mikisew Cree och Nikal.
174Allard, 2017, s. 414 och 417.
338
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
krav på licens, alternativt skriftligt tillstånd från den urfolksgrupp inom vars traditionella område jakten eller fisket sker.175
Som en jämförelse kan nämnas att British Columbia endast er- känner en rätt att jaga och fiska utan licens för eget uppehälle, eller av sociala eller ceremoniella skäl, på statlig mark inom en urfolks- grupps traditionella område för personer med Indian Status som är bosatta i provinsen. Det betyder att urfolksmedlemmar utan sådan status, eller som inte är bosatta i British Columbia, behöver licens på samma grunder som majoritetsbefolkningen för att jaga och fiska i provinsen.176
Personer som inte tillhör ett urfolk får i Ontario följa med ur- folksmedlemmar under deras jakt, men får inte hjälpa dem att utöva sin jakträtt. Det innebär till exempel att en person som inte tillhör ett urfolk inte får bära vapen eller skjuta, söka eller driva fram vilt för en urfolksmedlems räkning. Det är däremot tillåtet för en sådan medföljande person att hjälpa en urfolksmedlem genom att hämta eller transportera vilt som fällts på ett lagligt sätt.177
I domen Sparrow, som har beskrivits i avsnitt 9.3.2, uttalade Kanadas högsta domstol att urfolkens rätt att fiska för husbehov måste ges prioritet framför andra gruppers intressen, efter att berättigade bevarandeåtgärder har vidtagits.178 I doktrin beskrivs rättsläget som att urfolken, bland annat genom just domen Sparrow, har företrädesrätt till jakt och fiske för eget uppehälle eller för sociala och ceremoniella ändamål på statlig mark.179 Principens genomslag syns även i domen Shipman som har beskrivits tidigare i det här avsnittet.180
När det gäller fiske i kommersiellt syfte har Kanadas högsta dom- stol i en rad rättsfall erkänt en sådan rätt för vissa urfolksgrupper och under vissa förutsättningar.
I British Columbia har Heiltsuk Nation sedan avgörandet Glad- stone från år 1996 en erkänd rätt att sälja en viss sorts fiskrom (rom från sill som lagts på kelp). Målet handlade om Donald och William Gladstone som åtalades för att ha försökt sälja sådan fiskrom utan
175Government of Ontario: Hunting Regulations Summary, Fall
176Webbsidan aboriginal.legalaid.bc.ca
177Government of Ontario: Hunting Regulations Summary, Fall
178R. v. Sparrow, (1990) 1 S.C.R. 1075 s. 1079.
179Allard, 2017, s. 404 och 405. Se även Hunting Regulations Summary, Fall
180Jfr R. v. Shipman, 2007, ONCA 338, punkterna 1 och 51.
339
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
rätt sorts licens. Domstolen kom fram till att byteshandel med den specifika varan, mot pengar eller andra varor, utgjorde en integrerad del av Heiltsuk Nations distinkta kultur innan deras kontakt med européerna.181
Vidare har Mi’kmaq Nation i Nova Scotia sedan avgörandet Marshall från år 1999 en erkänd rätt att jaga, fiska och sälja tillräck- ligt mycket vilt och fisk för att de ska tillförsäkras en skälig levnads- standard (moderate livelihood). Målet handlade om en man vid namn Donald John Marshall Jr. som åtalades för att han fiskat och sålt ål utan licens och utanför säsong, vilket han senare frikändes från efter- som han bedrivit den småskaliga näringsverksamheten i syfte att försörja sig och sin fru.182 Senare samma år förtydligade domstolen, genom ett beslut som kom att bli känt som Marshall II, att den fiske- rätt som tillerkänts Mi’kmaq Nation inte var obegränsad. Bakgrun- den till beslutet var att West Nova Fishermen’s Coalition, som del- tagit i förhandlingarna utan att vara part i målet, ansökte om att domstolen skulle pröva målet på nytt. Ansökan var primärt motiverad av domens förmodade effekter för hummerindustrin. Domstolen menade att ansökan byggde på ett missförstånd gällande omfatt- ningen av domstolens dom i det första
I provinserna Alberta, Manitoba och Saskatchewan inskränks ur- folkens avtalsbaserade rättigheter till jakt och fiske i kommersiellt syfte av Natural Resources Transfer Agreement från år 1930. Det är egentligen fråga om tre separata avtal mellan den federala regeringen och respektive provins som innebär en överföring av mark och naturresurser i syfte att prärieprovinserna ska ha samma form av kon- troll över sitt område som andra provinser.
Vart och ett av avtalen har tre bestämmelser som träffar reservaten i provinsen. Där framgår bland annat att provinserna ska fortsätta att respektera den rätt att jaga och fiska för husbehov som tillkommer urfolket (i avtalet benämnt som Indians) i respektive provins, även efter att kontroll över mark och naturresurser har överförts från den federala till den provinsiella regeringen.184 Avtalsbestämmelsen har
181R. v. Gladstone, (1996) 2 S.C.R. 723, s. 724 och 725.
182R. v. Marshall, (1999) 3 S.C.R. 456, s. 456, 459 och 460.
183R. c. Marshall, (1999) 3 S.C.R. 533, s.
184Paragraf 1 och 12 the Alberta Natural Resources Act, paragraf 1 och 12 the Saskatchewan Natural Resources Act och paragraf 1 och 13 the Manitoba Natural Resources Act. I avtalen används begreppet ”Indians”, vilket enligt R. v. Blais, (2003) 2 S.C.R. 236, 2003 SCC 44, s. 237 inte ska förstås som att det även avser métiser.
340
SOU 2023:46 |
Internationell utblick |
av domstolarna tolkats som en ensidig inskränkning av urfolkens avtalsbaserade rättigheter till jakt och fiske genom att husbehovs- rättigheten utökats geografiskt som kompensation för att den kom- mersiella aspekten av rättigheten utsläckts. Den ledande domen på området är Horseman från år 1990.185
Målet handlade om Bert Horseman som i Alberta åtalades för att han olovligen sålt skinnet från en grizzlybjörn som han dödat i självförsvar i samband med älgjakt för husbehov. Han tillhörde en First
Urfolken i Kanada har ingen erkänd rätt att upplåta rätt till jakt eller fiske till andra. Den rådande rättsuppfattningen är att aboriginal rights inte kan överlåtas.
I sammanhanget ska dock nämnas att urfolksmedlemmar i Ontario har möjlighet att jaga eller fiska utanför sitt traditionella territorium eller avtalsområde under förutsättning att de har ett skriftligt till- stånd från den urfolksgrupp inom vars traditionella område jakten eller fisket sker. Det framgår av domen Shipman från år 2007 från hovrätten i Ontario (Court of Appeal for Ontario).
Bakgrunden till målet var ett åtal mot Lonnie Shipman och ett antal andra urfolksmedlemmar för att de hade jagat på mark där deras urfolksgrupp inte hade utövat jakt historiskt. De gjorde gällande en rätt att jaga baserat på en inbjudan eller ett tillstånd från en av de urfolksgrupper som var anslutna till det avtal
Domstolen kom fram till att en urfolksgrupp kan dela med sig av den viltresurs som de enligt ett visst avtal har rätt att jaga. Innan sam- tycke lämnas måste urfolksgruppen dock väga in skydds- och be-
185Promislow, Janna, 2007, Review of Constitutional Studies, s. 127 och 128.
186R. v. Horseman, (1990) 1 S.C.R. 901, s. 901 och 902.
341
Internationell utblick |
SOU 2023:46 |
varandeaspekter för viltresursen och, eftersom avtalsbaserade rättig- heter är grupprättigheter, andra urfolksmedlemmars intresse av att använda sin jakträtt. Därmed bör det kunna krävas att en urfolks- grupp ger tillståndet innan jakten i fråga genomförs och, för att till- ståndet ska kunna kontrolleras, bör det åtminstone även kunna krävas att det framgår vem eller vilka som samtycke har lämnats till.187
187R. v. Shipman, 2007, ONCA 338, punkterna 1, 3, 7, 42, 44, 47, 50 och 51.
342
10Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet
Genom Högsta domstolens avgörande i Girjasdomen fastställdes att Girjas sameby har bättre rätt än staten till småviltsjakt och fiske på den del av samebyns område som står under statens omedelbara dis- position. Staten har ingen sådan rätt. I förhållande till staten har same- byn också ensamrätt till upplåtelser av småviltsjakt och fiske.
Att upplåtelserätten vilar på urminnes hävd (se närmare i av- snitt 10.1) som har upparbetats under perioden
Kommitténs uppdrag är att, i ljuset av Girjasdomen, bedöma rätts- förhållandena på mark som disponeras direkt av staten i övriga delar av renskötselområdet. Uppdraget i denna del är formulerat som att kommittén ska
•bedöma inom vilka delar av statligt ägd mark dels inom åretrunt- markerna, dels ovanför lappmarksgränsen när renskötsel är till- låten där, som samebyar i förhållande till staten genom urminnes hävd har ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske,
•analysera vilken rätt till upplåtelser av jakt och fiske som tillkom- mer samebyarna på de delar av deras byområden som ligger inom statligt ägd mark dels inom åretruntmarkerna, dels ovanför lapp- marksgränsen när renskötsel är tillåten där, om någon ensamrätt till upplåtelser genom urminnes hävd inte kan konstateras i om- rådet, och
•ta ställning till om ensamrätten till upplåtelser av jakt enbart gäller småviltsjakt eller om den gäller allt vilt.
343
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Kommitténs uppdrag enligt dessa punkter handlar om att bedöma rättsläget på de delar av samebyarnas marker som står under statens omedelbara disposition. Frågan är om vissa privata rättssubjekt (same- byar) på grund av urminnes hävd i förhållande till staten har förvär- vat ensam rådighet över jakt och fiske på viss mark.
Under kommitténs arbete med utredningen har Talma sameby väckt talan mot staten med yrkande om att domstolen ska fastställa att samebyn utan statens samtycke får upplåta rätt till jakt och fiske på mark i det område inom samebyn som avses i 32 § rennärings- lagen (1971:437), och att staten inte får upplåta sådan rätt där. Flera frågor som kommittén ska bedöma ska således också prövas av dom- stolen med särskilt avseende på Talma samebys område. För att inte kommittén ska föregripa domstolens bedömning i tvisten mellan par- terna, har kommittén valt att inte göra någon bedömning av rättig- hetssituationen på detta område. Kommittén kan endast konstatera att Talma samebys rätt att upplåta jakt och fiske är omtvistad. Kom- mittén har dock ansett sig vara fri att göra iakttagelser av sakomstän- digheter till den del de har ansetts ha betydelse för bedömningarna av Lappland i stort.
Utredningen är i hög grad rättshistoriskt betingad och bygger på ett mycket omfattande material, som spänner över ett vidsträckt geo- grafiskt område. Två omfångsrika promemorior har tagits fram. De innehåller detaljerade kartläggningar av historisk markanvändning på lokal nivå. Promemoriorna, PM 18 – Samebyars rätt grundad på urminnes hävd till jakt och fiske i Lappland och PM 41 – Samebyars rätt till jakt och fiske i Jämtlands län och Dalarna finns tillgängliga i kommitténs diarium.1 Till promemoriorna hör också två digitala kartor – en för Lappland och en för Jämtland, Härjedalen och Dalarna.2
Även om det material som har beaktats är omfångsrikt och täcker ett stort tidsspann finns det anledning att hålla i minnet att utred- ningen utgår från forskningens nuvarande ståndpunkt, vilket ger det bästa beslutsunderlag som är tillgängligt i dag. Men eftersom forsk- ning pågår, kan det inte uteslutas att nya rön tillkommer som kan ge skäl till att i framtiden ompröva bilden helt eller delvis.
1Komm2022/00005/N 2021:02 nr 81 och komm2023/00061/N 2021:02 nr 100.
2När delbetänkandet publiceras kommer kartorna finnas tillgängliga på https://www.pinmaps.net/map/172030/renmarkskommitten och https://www.pinmaps.net/map/181530/renmarkskommitten, lösenord: renmarkskommitten. Under utredningstiden kommer dock kartorna att föras över till Sametinget och göras tillgängliga där. Informationen i kartorna kommer också att göras tillgänglig i kommitténs diarium.
344
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Kommitténs bedömning av rättsläget på området utgår från de rättssatser som Högsta domstolen har utvecklat och tillämpat i Girjas- domen. Kommitténs tolkning av domen och dess prejudikatverkan ska strax presenteras (avsnitt 10.1). Därefter följer ett avsnitt om metod och tillvägagångssätt i utredningen (avsnitt 10.2) följt av ett avsnitt med en redogörelse för vad som har kartlagts i den rättshisto- riska undersökningen (avsnitt 10.3). Betydelsen av kartläggningen för kommitténs bedömningar diskuteras i de två följande avsnitten; ett med avseende på Lappland (avsnitt 10.4) och ett med avseende på Jämtlands och Dalarnas län (avsnitt 10.5). Det sistnämnda avsnit- tet innehåller också en analys av vilka rättigheter som kan tillkomma samebyarna i området om någon ensamrätt till upplåtelser grundad på urminnes hävd inte föreligger där. Den som snabbt vill få en över- blick över de juridiska slutsatserna i dessa kapitel kan läsa avsnit- ten 10.4.4 och 10.4.6 om Lappland, och avsnitt 10.5.6, 10.5.7 och 10.5.8 om Jämtland.
10.1Girjasdomen – relevanta kriterier
Vad som är gällande rätt framgår inte bara av lagar och deras förarbe- ten utan också av prejudikat från de högsta instanserna, annan praxis och av de uppfattningar som har etableras i den juridiska litteraturen. Vad som är gällande rätt påverkas på många områden av innehållet i folkrätten och av annan internationell rättsutveckling.
När gällande rätt med avseende på samisk markanvändning för jakt och fiske ska innehållsbestämmas är Högsta domstolens pre- judikat i framför allt Girjasdomen och Skattefjällsdomen en given ut- gångspunkt. Kommitténs tolkning av Girjasdomen, som utformats med beaktande av Skattefjällsdomen, ska därför presenteras i det följande.
345
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
10.1.1Högsta domstolens slutsatser i Girjasdomen
I Girjasdomen konstaterade Högsta domstolen att rennäringslagen inte grundar någon rätt för en sameby i förhållande till staten att upplåta småviltsjakt och fiske.3 En sådan rätt kan däremot grundas på urminnes hävd eller sedvana.
Rättsinstitutet urminnes hävd är numera avskaffat. Äldre rättig- heter som har tillkommit genom urminnes hävd består dock fort- farande. Vid en prövning av om en rättighet har uppkommit genom urminnes hävd har 15 kap. 1 § i 1734 års jordabalk betydelse. Där stadgades att:
Det är urminnes hävd: där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besuttit, nyttjat och brukat haver, att ingen minnes eller av sanna sago vet, huru hans förfäder, eller fångesmän först därtill komne äro.
Girjasdomen utvecklar principerna om urminnes hävd till jakt och fiske. Rättsläget efter domen såvitt gäller samisk markanvändning för jakt och fiske kan enligt kommittén sammanfattas enligt följande.
•Urminnes hävd förutsätter att någon har besuttit eller brukat mark under en längre tid (cirka nittio år) utan att detta har ifrågasatts av någon annan.4
•Bruket ska i princip avse ett bestämt avgränsat område och vara av viss kontinuitet och intensitet.5
•Förutsättningarna för uppkomsten av urminnes hävd ska tillämpas så att det ges utrymme för en fri bedömning, så att möjligheterna till urminnes hävd för samerna som urfolk inte endast blir illu- soriska.6
•Samers jakt och fiske på marker där renskötsel förekommit bör därför kunna grunda hävd även om graden av nyttjandet är för- hållandevis extensiv och omfattar ett vidsträckt område. Det förut- sätter dock att jakten och fisket har varit återkommande.7
3Högsta domstolens minoritet ansåg dock att det följer av rennäringslagen att samebyarna har en ensamrätt att upplåta jakt och fiske.
4NJA 2020 s. 3 p. 140.
5NJA 2020 s. 3 p. 140.
6NJA 2020 s. 3 p. 147.
7NJA 2020 s. 3 p. 150.
346
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
•Samers jakt och fiske på dessa marker bör därför kunna grunda hävd även om avsaknaden av ett ifrågasättande från andra beror på att området har varit eller är obefolkat.8
•Upparbetandet av hävd till jakt eller fiske på ett område kan hind- ras av att staten eller någon annan på ett tydligt sätt protesterar mot nyttjandet där.9
•Bedömningen av om en hävdvunnen nyttjanderätt är exklusiv (en ensamrätt) i förhållande till fastighetsägaren bygger på i vilken mån en konkurrerande markanvändning har förekommit under den tid som hävden har upparbetats i området.10
•Om det nyttjande som hävdas har varit det helt dominerande un- der mycket lång tid, talar det för att den hävdvunna nyttjande- rätten är en ensamrätt.11
•Även förhållandet att nyttjandet har varit av stor betydelse för markanvändarens försörjning kan vara ett särskilt skäl att be- trakta rätten som en ensamrätt.12
•Vid prövningen av frågan om hävden medför en befogenhet att upplåta nyttjanderätter ska det beaktas i vilken utsträckning nytt- jandet faktiskt har varit förenat med upplåtelser. Om upplåtelser har varit vanliga och godtagits av omgivningen, talar det för en sådan befogenhet.13
•Finns det andra presumtiva rättighetshavare som också har gjort upplåtelser i någon omfattning av betydelse, så talar det emot att hävden innefattar en befogenhet att upplåta.14
•Har en ensamrätt väl konstaterats så kan den upphöra på tre sätt: genom att rättighetsinnehavaren efterger sin rätt, genom att rättig- heten utsläcks genom lag, eller genom att rättigheten utsläcks genom expropriation. Såväl ett eftergivande som ett utsläckande måste vara tydligt och definitivt.15
8NJA 2020 s. 3 p. 152.
9NJA 2020 s. 3 p. 152.
10NJA 2020 s. 3 p. 155.
11NJA 2020 s. 3 p. 155.
12NJA 2020 s. 3 p. 156.
13NJA 2020 s. 3 p. 158.
14NJA 2020 s. 3 p. 158.
15NJA 2020 s. 3 p. 215.
347
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Förhållandet att staten i en rättsprocess gör gällande att lappmarkerna är kronans egendom ska enligt Högsta domstolen sakna betydelse för frågan om hävd till jakt och fiske har uppkommit. Att staten har framställt äganderättsanspråk på marken kan alltså inte anses vara en hävdbrytande protest mot marknyttjandet.16
Högsta domstolen gav vägledning i fråga om vad som kan vara en beaktansvärd konkurrens. Domstolen pekade på att om kronans skatt- läggningar eller godkännanden av nybyggen gett upphov till en kon- kurrerande jakt- eller fiskeutövning av någon omfattning, kan detta förhindra uppkomsten av urminnes hävd.17
Högsta domstolen uttalade sig också om beviskrav och bevis- värdering. Girjas sameby skulle ha bevisbördan för att urminnes hävd hade uppkommit, men beviskraven skulle sänkas, eftersom detta ansågs vara nödvändigt för att samebyn skulle kunna tillvarata sina eventu- ella rättigheter.
Innebörden av det sänkta beviskravet är bland annat
•att det får godtas att vissa ofullständigheter i utredningen om för- hållandena under en viss tidsepok på det område som ska prövas fylls ut genom rimliga antaganden, och
•att antagandena kan grundas på vad som är känt om förhållandena i andra geografiska områden eller under näraliggande tidsepoker.
I detta sammanhang fastslår Högsta domstolen att bevisning inte behöver föras om vilka enskilda individer som har upparbetat en rätt till jakt och fiske eller hur i äldre tider upparbetade rättigheter har gått över till efterföljande generationer.18
De rättssatser som Högsta domstolen har uttalat och som ger upp- hov till en sådan rätt som Girjas sameby konstaterades ha gentemot staten benämns i det följande som ”Girjasrätt”.
16NJA 2020 s. 3 p. 204.
17NJA 2020 s. 3 p. 201.
18NJA 2020 s. 3 p. 163.
348
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
10.1.2Prövningsschema
De för utredningen relevanta frågeställningarna kan utifrån Girjas- domens slutsatser sammanfattas i nedanstående förenklade prövnings- schema.
Figur 10.1 Prövningsschema
= Svaret på frågan är JA |
= Svaret på frågan är NEJ |
Har samerna på området
återkommande jagat/fiskat under
mycket lång tid?
Har rätten att jaga/fiska varit av stor betydelse för samernas försörjning?
Har samerna upplåtit jakt/fiske
till andra?
Har samernas upplåtelser godtagits
av omgivningen?
Har andra än samer gjort upplåtelser
av jakt/fiske i området?
Har det förekommit någon beaktansvärd konkurrerande markanvändning?
Har staten protesterat/har samerna eftergett rätten på något så tydligt sätt att rätten har upphört?
Ingen urminnes hävd
Kanske inte urminnes hävd
Urminnes hävd
349
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
10.1.3Undersökningsperiod
Högsta domstolens prövning av om Girjas sameby hade rätt till små- viltsjakt och fiske grundat på urminnes hävd avsåg huvudsakligen tidsperioden
iLappland föreligger först från mitten av
Domstolen konstaterade att den svenska kungamakten hade eta- blerat överhöghet i det omtvistade området i vart fall från
10.1.4Begränsningar
Girjasdomen utvecklar de rättsliga principerna för hur en bedöm- ning ska göras i fråga om rättigheter etablerade på grund av urminnes hävd. Den ger också generell vägledning i frågor om bevisbörda och beviskrav i ett mål mellan staten och en sameby, samt i frågor om hur folkrättsliga principer om urfolks rättigheter kan påverka prin- ciperna för rättsinstitutet urminnes hävd.
Det finns också flera delar i Girjasdomen som avser de historiska förhållandena i Lappland generellt. Dessa historiska förhållanden bil-
19NJA 2020 s. 3 p.
20NJA 2020 s. 3 p. 191 med hänvisning till p. 147 ff.
350
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
dar en delmängd av de sakförhållanden som domstolen har lagt till grund för sin dom i tvisten. Det som domstolen har bedömt som utrett i denna del bör enligt kommittén tillmätas betydelse också för andra samebyar i Lappland, så länge inga nya rön framkommer i historiskt material som ger anledning att betvivla riktigheten i den utredning om förhållandena i Lappland som Högsta domstolen har utgått från i målet.
De sakomständigheter som det nu är fråga om ger däremot inte någon vägledning beträffande Jämtlands län.21 Skälet är att de histor- iska förhållandena i Jämtlands län i hög grad har skilt sig från dem i Lappland. Skillnaderna uppmärksammas av domstolen i Girjasdomen, som bland annat konstaterar följande.
•De olika delar av landet där renskötsel bedrevs skilde sig åt, exem- pelvis i fråga om historiska förhållanden, och skillnaderna var sär- skilt stora mellan å ena sidan Jämtland och Härjedalen och å andra sidan Västerbotten och Norrbotten.22
•Avvittringen i Norr- och Västerbotten genomfördes under hän- synstagande till den renskötande befolkningens intressen och synes inte ha rubbat några av de rättigheter som samer vid denna tid ansågs ha. Detta skilde sig mot avvittringarna i Jämtland och Härje- dalen, som genomfördes på ett sätt som gynnade jordbruksbefolk- ningen på samernas bekostnad.23
Skillnaderna i historiska förhållanden mellan å ena sidan Lappland och å andra sidan Jämtland och Härjedalen beskrivs närmare i det fortsatta och analyseras särskilt i avsnitt 10.5.
10.2Metod och tillvägagångssätt
Vad som inledningsvis har sagts om gällande rätt ska nu utvecklas något för att beskriva den metod och det tillvägagångssätt som kom- mittén har tillämpat. Kommitténs uppdrag har varit att fastställa vilka slags sakomständigheter som måste föreligga för att ett rättsförvärv
21NJA 2020 s. 2. Punkterna 148 och framåt avser enbart Lappland – det är i dessa avsnitt som Högsta domstolen uttalar utgångspunkter om samisk närvaro i Lappland och om rättigheter till jakt och fiske på lappskatteland och allmänningar.
22NJA 2020 s. 3 p. 46, avsnittet om bakgrunden till rennäringslagstiftningen.
23NJA 2020 s. 3 p.
351
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
(här rådighet över jakt- och fiske) på grund av framför allt urminnes hävd ska ha skett eller för att en förvärvad rätt ska ha upphört. Man kan här säga att kommittén ska fastställa vilka sakomständigheter som är av omedelbar betydelse för att urminnes hävd ska uppkomma eller upphöra (så kallade rättsfakta). Dessa sakomständigheter måste kunna visas genom förekomsten av andra sakomständigheter av indirekt betydelse (så kallade bevisfakta eller bevisning). Vad som krävs för att något ska vara visat sammanhänger med vilka beviskrav som har ställts upp.
Sakomständigheten att konkurrerande jakt och fiske har före- kommit på ett område på
Det bör anmärkas att bedömningarna i denna del utgår från historisk markanvändning av människor som kan antas ha vistats på berörda geografiska områden under svensk överhöghet och att mark- användning för renskötsel intar en särställning enligt gällande rätt. Markanvändningen ger upphov till ett förmögenhetsrättsligt anspråk; en civilrättslig nyttjanderätt som inte grundas på avtal och som gäller under obegränsad tid.
De bevisfakta som är relevanta för frågan om vilka samebyar som har en Girjasrätt avser alltså huvudsakligen historiska förhållanden. Det bör i detta sammanhang anmärkas att en Girjasrätt inte kan an- ses vara av annan kvalitet än en ensamrätt till jakt och fiske som grundar sig på eller följer med ett markägande. Girjasrätten är dock inte att likställa med en äganderätt till marken som används och ger inte upphov till andra rådigheter än dem som sammanhänger med jakt och fiske.
352
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
På grund av utredningens inriktning på historiska förhållanden finns skäl att säga något om en historisk utredningsmetod.
En sådan metod förutsätter att en åtskillnad görs mellan begrep- pen ”källa” och ”litteratur”. Med källa (eller primärkälla) avses i det sammanhanget muntligt och skriftligt material som tillför omedel- bar kunskap. Litteratur ger däremot kunskap som bygger på källorna genom tolkningar och sammanställningar av källmaterial.
Utredningen av de samiska markrättigheterna bygger på en genom- gång av historievetenskaplig litteratur av relevans för de berörda om- rådena. Resultatet av litteraturgenomgången sammanfattas sedan för att underlätta en kritisk granskning av kommitténs slutsatser. Ambi- tionen har inte varit att självständigt tillföra någon ny kunskap ut- över den som redan finns i litteraturen. De historiker vars verk har legat till grund för utredningen kan – i den utsträckning arbetet har framlagts i ett vetenskapligt sammanhang – förutsättas ha idkat käll- kritik med vetenskaplig noggrannhet, såvida inte någon brist på käll- kritik har kunnat antas i följd av diskussionen mellan fackhistorikerna.
Ambitionen har varit att göra en heltäckande litteraturgenomgång. Vissa primärkällor som har uppmärksammats i litteraturen omnämns särskilt när kännedom om dem har antagits vara nödvändig för en djupare förståelse av litteraturen, men någon fullständig källredo- visning är inte åsyftad.
10.2.1Forskning och litteratur
Redogörelsen i detta kapitel grundar sig på ett omfattande material. Utöver hela den skriftliga bevisningen i Girjasmålet och Skattefjälls- målet har cirka 150 verk använts; avhandlingar, monografier, artiklar, reseskildringar, med mera. I detta kapitel hänvisas ofta till ett antal författare som skrivit verk av särskild betydelse för utredningen. Författarna presenteras mer ingående i PM 18 – Samebyars rätt grun- dad på urminnes hävd till jakt och fiske i Lappland och PM 41 – Same- byars rätt till jakt och fiske i Jämtlands län och Dalarna.24
Litteraturen består i övrigt av ett stort antal avhandlingar, artiklar och monografier av ytterligare forskare inom bland annat arkeologi och kulturgeografi. Den hembygdsforskning som bedrivs i hem- bygdsföreningar i olika delar av Norrland har också varit till god hjälp
24Komm2022/00005/N 2021:02 nr 81 och komm2023/00061/N 2021:02 nr 100.
353
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
i arbetet. Mycket värdefulla är även de skildringar av lokala förhållan- den som skrevs på 1600- och
10.2.2Undersökt tidsperiod
Beträffande starttidpunkt för undersökningen föreligger för Lapplands del, som tidigare nämnts, mer konkreta uppgifter om de rättsliga förhållandena i området först från mitten av
Förhållandena i Jämtland och Härjedalen (och de nu aktuella del- arna av Dalarna; Särna och Idre socknar) skiljer sig på denna punkt, eftersom områdena under medeltiden stod under
När det gäller sluttidpunkt framstår en inriktning på förhållan- dena fram till
25Ledning för den utgångspunkten kan hämtas i Skattefjällsdomen, NJA 1981 s. 1, närmare behandlad i avsnitt 10.5.2, som gällde samiska markrättigheter i Jämtland och Dalarna. Dom- stolen konstaterade att det inte fanns stöd för att samerna på skattefjällen vid
26Jfr NJA 2020 s. 3 p.
354
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
med en ökad konkurrens om jakten och fisket som följd. Även i Jämtland och Dalarna ökade den jordbrukande befolkningens mark- användning i fjällnära områden efter mitten av
När begreppet ”undersökningsperioden” används i detta kapitel syftar det därmed för Lapplands del på perioden
En redogörelse har dock även gjorts för utvecklingen i de under- sökta områdena efter undersökningsperioden. Skälet är att händelser efter denna period skulle kunna ha betydelse för frågan om ett even- tuellt eftergivande eller utsläckande av en redan upparbetad hävd.
Senare tidsperioder har också betydelse för den analys som kom- mittén enligt direktiven ska göra om en Girjasrätt inte bedöms finnas i de undersöka områdena eller någon del av dessa. Kommittén ska i så fall analysera vilken rätt till upplåtelser av jakt och fiske som kan tillkomma samebyarna.
En sådan analys har också gjorts avseende Jämtlands och Dalarnas län i avsnitt 10.5.7. Avvittringarna i Jämtlands län och statens där- efter följande åtgärder för att tillförsäkra samerna skyddade marker för renbete har haft särskild betydelse för innehållet i renskötsel- rätten där, varför utvecklingen under
10.2.3Undersökt område
Uppdraget omfattar mark som står under statens omedelbara dispo- sition dels inom åretruntmarkerna, dels ovanför lappmarksgränsen när renskötsel är tillåten där.
Privat mark omfattas inte av uppdraget. De privatägda marker där vinterbetesrätten ibland är ifrågasatt, till exempel i vissa delar av Härjedalen, omfattas alltså inte av undersökningen. Begränsningen till mark under statens direkta disposition innebär att inte heller mark som ägs av statliga bolag omfattas av uppdraget. Sådan bolagsägd mark kommer att utredas i ett senare skede i huvudbetänkandet.
Indelningen i åretruntmarker och vinterbetesmarker har behand- lats i kapitel 4, där även samebyarnas gränser framgår. Det kan på- minnas om att åretruntmarkerna i Lappland (Norrbottens och Väster- bottens län) består av:
355
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
•marker ovanför odlingsgränsen, och
•marker nedanför odlingsgränsen men ovanför lappmarksgränsen där skogsrenskötsel bedrivs under våren, sommaren eller hösten och som antingen tillhör eller tillhörde staten vid utgången av juni 1992 (kronomark) eller är renbetesland.
Åretruntmarkerna i Jämtlands och Dalarnas län består av:
•renbetesfjällen i Jämtlands län, och
•de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna för renbete (bland annat de så kallade kungabrevsmarkerna).27
Renbetesfjällen i Jämtlands län omfattar dels skattefjällen som av- sattes för samerna vid avvittringen i början av
För den bedömning som ska presenteras i det följande är det inte nödvändigt att ta ställning till om någon principiell åtskillnad mellan dessa olika typer av mark bör göras. Man bör dock beakta att kon- kurrensen om jakten och fisket kan ha varit större på de marker som senare blev utvidgningshemman än vad den har varit på de avvittrade skattefjällen, och att detta kan påverka förutsättningarna för upparbe- tandet av urminnes hävd (se avsnitten 10.5.3 och 10.5.4 om historisk markanvändning lokalt i Jämtland och Dalarna).
10.2.4Språkanvändning och etnicitet
I den äldre litteratur och i den absoluta merparten av de källor som ligger till grund för kommitténs utredning i denna del används ordet lapp. Ordet har använts i svenskan sedan medeltiden och betyder
273 § rennäringslagen.
28Bakgrunden till utvidgningshemmanen var att de renskötande samernas intressen inte till- godosågs vid avvittringen och att de därför förlorade stora områden betesmark. Samernas protester mot detta ledde så småningom till att staten lät definiera skattefjällens gränser och till att staten köpte in ett antal hemman som uppläts för renskötselns behov – de så kallade utvidgningshemmanen.
356
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
enligt Svenska Akademiens ordbok ”en manlig individ tillhörande ett folk av en annan ras än den skandinaviska befolkningen i allmän- het, vilket bebor de nordliga delarna av Sverige och Norge jämte an- gränsande delar av Finland och Ryssland och varav en stor del idkar renskötsel och för ett nomadiserande levnadssätt”.29
Ordet lapp uppfattas av många som nedsättande, vilket har att göra med att det sedan lång tid tillbaka har använts som ett rasistiskt till- mäle.
Numera används vanligen i stället ordet same för att beteckna per- soner tillhöriga den samiska folkgruppen (utan koppling till ras). Detta språkbruk slog igenom efter 1971 års rennäringslag, där ordet lapp från äldre lagar ersattes av ordet same.
Lappbegreppets historiska kontext ger kommittén skäl att särskilt överväga begreppsanvändningen. Vid övervägandena har följande om- ständigheter tagits i beaktande.
Den närmare innebörden av uttrycken lapp och same
Det råder delade meningar i frågan om det går att sätta likhetstecken mellan de historiska källornas ”lapp” och dagens ”same”. Även om frå- gan inte är avgörande för utredningens rättsliga bedömning, kan det ändå finnas skäl att inledningsvis beröra hur olika historiker och forskare har resonerat i ämnet.
Jur. dr. doc. Kaisa
29Svenska Akademiens ordbok från 1939 och 1964, artiklarna om ”lapp” och ”same”, www.svenska.se, besökt
30
357
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
det fanns människor som klassificerades som ”lappar” utan att till- höra den befolkningsgrupp som vi i dag kallar samer.
Det bör noteras att Arell anför ett relativt begränsat antal exem- pel till stöd för sin tes, samtliga från Torne och Kemi lappmarker, av vilka åtminstone tre handlar om personer som var gifta med samiska kvinnor.31 Vidare anför Arell att även om den ”etniska aspekten” sak- nades på lokal nivå, så kan man spåra den på regional eller nationell nivå i myndigheters uttalanden och agerande.32
Fil. lic. Filip Hultblad
(…)obetydligt”.33 Detta överensstämmer med den slutsats som fil. dr. Gudrun Norstedt, historiker och biolog som forskar om samiska rättigheter till land och vatten, har dragit av sin forskning i framför allt Åsele, Lycksele och Pite lappmarker. Norstedt ifrågasätter inte att samer som slagit sig ner och blivit bofasta har kallats för ny- byggare; även om de nog minst lika ofta har kallats för ”lappny- byggare”. Däremot ifrågasätter hon att det skulle vara mer än någon enstaka ”lapp” som inte var same – hon har inte sett några belägg för det i sin forskning.34 En annan sak är att det finns en hel del icke- samer upptagna i lappskattelängderna. Det var fullt möjligt även för en nybyggare, oavsett etnicitet, att överta skatten för ett lappskatte- land. I nuvarande Lycksele kommun övertogs till exempel de flesta lappskatteland förr eller senare av bönder.35 Norstedt framhåller att
31Ytterligare ett exempel finns i de la Motraye, A. de La Motrayes resor,
32Arell, Rennomadismen i Torne Lappmark, 1977, s. 39 f.
33Hultblad, Övergången från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken, 1968, s. 194.
34Enligt uppgift till sekretariatet vid faktagranskning av denna text.
35Norstedt, Lappskattelanden på Geddas karta, 2011, s. 48 och 50. Jfr Lundmark, Samernas skatteland i Norr- och Västerbotten under 300 år, 2006, s. 102, som skriver att det förekom giftermål mellan
358
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
detta inte innebär att de och deras efterkommande skulle ha blivit regi- strerade som ”lappar” i jordeböckerna och därmed av misstag kom- mit att betraktas som samer av sentida forskare och utredare.
Litteraturen från den period som utretts bekräftar inte heller i övrigt bilden av att beteckningen lapp skulle ha handlat om näring snarare än om etnicitet. År 1673 konstaterade till exempel veten- skapsmannen Johannes Schefferus att ”ingen lapp med självaktning
(…)utan harm godtar benämningen lapp”, utan föredrar ”ordet sabmi eller same, vilket på deras språk är lapparnas rätta namn”.36 Några decennier senare, år 1732, reste Carl von Linné genom lappmarkerna och upptecknade då en del samiska ord, bland annat att ”Lap” på samiska hette ”Zabmiletz” eller ”sami”.37 År 1747 gav lappmarksprästen Pehr Högström ut sin lappmarksbeskrivning, där han skriver: ”Det ordet Lapp lärer näpligen wara tagit af deras språk (…). Imedlertid weta de ei ens at de blifwa af oss och andra Nationer så kallade, emedan de i deras eget språk heta Sabme eller Same”.38 På samma sätt konstaterade Abraham Abrahamsson Hülphers under slutet av 1700- talet att lapparna efter ortens eget språk kallas ”Samme eller Sabme”.39
Sammantaget finns det alltså starkt stöd för att ordet ”lapp” i äldre tid har använts synonymt med dagens samebegrepp på så sätt att det åsyftat människor som både räknat sig till (och av andra har räknats till) en folkgrupp med en gemenskap i språk, organisation och sed- vänjor och som därigenom har framstått som avgränsad från såväl den svensktalande som den finsktalande befolkningen. Det finns dock några exempel på att människor utanför den befolkningsgrupp som vi i dag kallar samer har klassificerats som ”lappar” baserat på näringsfånget (det vill säga renskötsel, jakt och fiske snarare än jord- bruk) samt graden av bofasthet (ett helt eller delvis nomadiskt lev- nadssätt snarare än ett bofast).40 Dessa exempel tycks emellertid vara begränsade till de allra nordligaste delarna av Lappland, i Torne och Kemi lappmarker, varifrån Kaisa
36Schefferus, Lappland, 1673, (tryckt 1956), s. 40 f.
37Linné, Iter Lapponicum – Lappländska resan, 1732, kommentardelen, utgiven av Fries 2003, s. 416.
38Högström, Beskrifning öfwer de til Sweriges krona lydande Lapmarker innehollande kort under- rättelse så wäl om landets belägenhet och beskaffenhet i gemen, som des inwånares tilstånd och hus- holdning, deras seder, maner och lefnadsart, samt laster och widskepelser, med mera, 1746, s. 55 f.
39Hülphers, Samlingar til en beskrifning öfwer Norrland: femte samlingen, 3 bandet, Lappmarken, 1922, s. 7.
40Jfr Arell, 1977, s.
359
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Oavsett om det, i vissa delar av Lappland, kan ha förekommit att beteckningen ”lapp” historiskt har använts som en beskrivning av näringsfång och grad av bofasthet snarare än etnicitet, ter det sig klart att de allra flesta nomadiserande renskötare också tillhörde den be- folkningsgrupp som vi i dag kallar samer.
Enskilda exempel på att även andra klassificerats som ”lapp” har inte heller någon avgörande betydelse för bedömningen av om en sameby kan hävda Girjasrätt. En sådan rätt grundas på renskötsel och den markanvändning som hör samman med det i de områden som så småningom har kommit att utgöra dagens samebyar. Enligt Högsta domstolens synsätt har rätten sedan, genom 1886 års lag och de föl- jande renbeteslagarna, övergått från de enskilda individerna till same- bymedlemmarna samfällt (till lappbyarna som beteckning för denna samfällighet) och senare till samebyarna som associationer (juridiska personer).41 Det bör alltså inte kunna ha någon avgörande betydelse om det bland de enskilda renskötare som kan ha upparbetat en ensam- rätt till småviltsjakt och fiske i ett berört område, har funnits indi- vider som enligt dagens etnicitetsbegrepp tillhört en annan befolk- ningsgrupp.
När det gäller beteckningar för en etnisk grupptillhörighet bör också anmärkas att etnicitet är ett dynamiskt begrepp; den närmare innebörden av grupptillhörigheten kan förändras under historiska, ekonomiska, sociala och politiska processer och dess praktiska bety- delse varierar i olika kontexter och historiska skeenden.42
Kommitténs ställningstagande avseende språkbruk
När kommittén ska beskriva innehåll i äldre dokument finns två alternativ: att skriva om ordet lapp till ordet same eller att använda ordet lapp så som det förekommer i källmaterialet och i äldre litte- ratur. Kommittén har, i kretsen ledamöter och sakkunniga, kommit fram till att ordet lapp blir det mest korrekta vid historieredovisningen.
41Jfr uttalandena på s. 242 f. i Skattefjällsdomen om den tvångskollektiviserade rätten och p.
– i enlighet med allmänna principer om förfogande över samfälld egendom – inte utöva på egen hand. Rätten att göra upplåtelser får i stället anses tillkomma den association som har tillskapats för att tillgodose medlemmarnas gemensamma intressen, det vill säga samebyn”.
42Nationalencyklopedin, artikeln om etnicitet, jfr artikeln om etnisk grupp, www.ne.se, besökt
360
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Skälet är att en omskrivning till ordet same, utöver att vara en revi- dering av det historiska källmaterialet, dels kan vara missvisande när ordet lapp någon gång kanske syftat på näringsfång snarare än etni- citet, dels kan innebära att äldre tiders uppfattningar om människor och hierarkier döljs och framstår som friserad av kommittén.
I detta kapitel kommer därför uttrycket lapp att användas vid hänvisningar till material där uttrycket förekommer. För att inte orsaka begreppsförvirring används uttrycket också i de kommenta- rer eller slutsatser som görs i anslutning till materialet. Däremot an- vänds ordet same enligt nu vedertaget språkbruk i de delar som avser nutid eller är av mer framåtsyftande karaktär.
10.3Vad som har kartlagts
En rätt till upplåtelser av jakt och fiske grundad på urminnes hävd byg- ger på att rättighetsinnehavaren har kunnat nyttja mark utan konkur- rerande markanvändning från andra av någon omfattning.
Högsta domstolen har i Girjasdomen förklarat att om enskilda renskötande samer på ett område har kunnat nyttja marker utan kon- kurrens under så pass lång tid att en upplåtelserätt grundad i ur - minnes hävd har kunnat uppstå, så medför det att samebyn, i egen- skap av den association som företräder renskötande samer i dag, är det rättssubjekt som numera disponerar över upplåtelserätten.
För att kunna utreda om det föreligger en ensamrätt är det alltså nödvändigt att ta reda på i vilken mån det har funnits en konkur- rerande markanvändning under undersökningsperioden. Detta har gjorts genom en kartläggning av en rad förhållanden som kan antas ha medfört en konkurrens med renskötande samers jakt och fiske.
Konkurrensförhållandena presenteras i en digital karta. Där har samtliga uppgifter om konkurrerande markanvändning markerats med olika symboler. Kartan finns tillgänglig på internet, och exempel- bilder från kartan används i kapitlet för att illustrera kommitténs slutsatser. När man rör sig i den digitala kartan får man uppgifter om
361
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
vad konkurrensen bestod i med källangivelse genom att föra mus- pekaren över kartans symboler.43
Figur 10.2 Lapplandskartan
Exempelbild från kartan över Lappland. Kartan är gjord i pinmaps.net, ett system som hämtar kartunderlag från Google.
43När delbetänkandet publiceras kommer kartorna att finnas tillgängliga på https://www.pinmaps.net/map/172030/renmarkskommitten och https://www.pinmaps.net/map/181530/renmarkskommitten,
lösenord: renmarkskommitten. Under utredningstiden kommer dock kartorna att föras över till Sametinget och göras tillgängliga där. Informationen i kartorna kommer också att göras tillgänglig i kommitténs diarium.
362
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
I kartan finns följande symboler:
•Blå linje visar odlingsgränsen.
•Röd linje visar lappmarksgränsen.
•Ljusgröna linjer visar privat mark ovanför odlingsgränsen. Allt runt- omkring är mark under statens omedelbara disposition.
•Orange linjer visar mark under statens omedelbara disposition mel- lan odlingsgränsen och lappmarksgränsen. Allt runtomkring är privatägd mark, och mark som ägs av statliga bolag.
•Mörkblå knappnålar visar nybyggen om de skattlagts före år 1750.
•Ljusblå knappnålar visar nybyggen som skattlagts mellan år 1750 och år 1770.
•Ljusgröna knappnålar visar nybyggen som skattlagts mellan år 1770 och år 1800.
•Rosa knappnålar visar nybyggen som skattlagts för samer.
•Röda knappnålar visar bergverk.
•Lila knappnålar visar kyrkor.
•Mörkblå droppformade symboler visar kronofisken som skatt- lagts före år 1750.
•Ljusgröna droppformade symboler visar fisken som brukats av kust- bönder före år 1750 men som inte skattlagts.
•Rosa droppformade symboler visar pärlfisken som nyttjats före år 1750.
•Orange droppformade symboler visar fisken som varit skattlagda, men som även efter att de inte längre varit skattlagda har brukats av kustbönder före år 1750.
363
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Figur 10.3 Jämtlandskartan
Exempelbild från kartan över Jämtlands och Dalarnas län. Kartan är gjord i pinmaps.net, ett system som hämtar kartunderlag från Google.
I kartan finns följande symboler:
•Blå linjer markerar gränserna för renbetesfjällen och kungabrevs- markerna.
•Gula knappnålar visar samiska skattefjäll.
•Mörkblå knappnålar visar jordbrukshemman/byar om de skatt- lagts före år 1750.
•Ljusblå knappnålar visar jordbrukshemman/byar som skattlagts mellan år 1750 och år 1800.
364
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
•Röda knappnålar visar bergverk.
•Gula droppformade symboler visar fisken som skattlagts för samer.
•Mörkblå droppformade symboler visar kronofisken som skatt- lagts före år 1750.
•Ljusblå droppformade symboler visar kronofisken som skattlagts mellan år 1750 och år 1800.
•Orange droppformade symboler visar skansar.
•Mörkblå rundade knappnålar visar avradsland som skattlagts före år 1750.
•Mörkgröna rundade knappnålar visar avradsland som skattlagts mellan år 1750 och år 1800.
Kartläggningen bildar en bruttolista över alla typer av potentiellt konkurrerande markanvändning som har påträffats i det historiska materialet. Den avser att ge en typbaserad utgångspunkt för en mer detaljerad bedömning om en sådan skulle behövas för något enskilt område.
10.3.1Olika typer av konkurrens
I Girjasdomen anges vad som kan vara en sådan beaktansvärd kon- kurrens som kan hindra ett upparbetande av hävd. Skattläggningar kan, liksom kronans godkännanden av nybyggen, ha gett upphov till en konkurrerande markanvändning som varit av sådan omfattning att det förhindrat urminnes hävd till jakt och fiske.44
För Girjasområdets del anlades fram till år 1750 två nybyggen (Neitisuando, cirka år 1680, och Killingi, år 1725). Domstolen ut- talade att om det över huvud taget förekom några särskilda skatt- läggningar till förmån för nybyggare eller kustbönder måste dessa antas ha varit få. Det fanns därför inte anledning att räkna med att vare sig nybyggen eller andra skattläggningar gav upphov till någon beaktansvärd konkurrerande markanvändning på området före mitten av
44NJA 2020 s. 3 p. 201.
365
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
enligt domstolens mening antas ha varit den helt dominerande på området.45
Girjasdomen ger inte något bestämt svar på hur många nybyggen eller skattlagda fisken som skulle krävas för att hindra ett upparbe- tande av urminnes hävd. Inte heller ges något bestämt svar på frågan om i vilken utsträckning annan markanvändning än nybyggen och skattläggningar kan hindra ett upparbetande. Nedan behandlas där- för hur kommittén har förhållit sig till olika typer av konkurrerande markanvändning.
Nybyggen och annan jordbruksbebyggelse
Det stora flertalet av de personer som inte varit renskötande samer i Lappland och Jämtlands län under undersökningsperioden har ägnat sig åt jordbruk. Jordbrukarna har, liksom samerna, ägnat sig åt jakt och fiske. Jordbrukare har därför medfört en med renskötseln kon- kurrerande markanvändning. När det gäller konkurrens från nybyggen har Högsta domstolen ansett att två nybyggen inom det omtvistade området inte gett upphov till någon beaktansvärd konkurrens. Dom- stolen har här gjort en samlad bedömning av samtliga nybyggen i förhållande till det omtvistade området i dess helhet. Det kan noteras att endast ett av de två nybyggena, Neitisuando, ligger på mark som står under statens omedelbara disposition, medan det andra, Killingi, ligger på mark som i dag är privatägd. Detta förhållande har inte kommenterats i Girjasdomen.
Med ledning av Girjasdomen kan man dra slutsatsen att några en- staka nybyggen inte ensamma kan anses hindra ett upparbetande av hävd, inte ens lokalt för det område där nybygget är beläget. Där- emot finns inga givna svar på hur bedömningen ska göras vid flera nybyggen.
Förekomsten av flera nybyggen, särskilt om de utgör en bebyg- gelsekoncentration (ett kluster), får rimligen antas indikera att kon- kurrens förekommit, liksom när en nybyggesanläggning har avsett ett större antal hemman (en lite mer folkrik by).
I sådana fall bör nybyggena anses ha kunnat hindra upparbetandet av en hävd främst på nybyggenas mark och på ett område i en radie däromkring. Detta bör dock inte kunna tas till intäkt för att möjlig-
45NJA 2020 s. 3 p. 202 och p. 180.
366
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
heterna till ett upparbetande av hävd utan vidare också har brutits på resterande delar av en samebys område – i synnerhet inte med hän- syn till de mycket stora områden som i allmänhet ingår i en sameby. En sådan hållning är påkallad även med hänsyn till att syftet med lappmarkspolitiken har varit att nybyggarna inte skulle konkurrera med samerna i deras jakt och fiske. Detta tydliggjordes så små- ningom i 1749 års lappmarksreglemente, där nybyggarnas jakt- och fiskerätt bestämdes till en halv mil från hemmanet. Detta har särskild betydelse eftersom nybyggen, vilket kommer att framgå, ofta var belägna på mark som i dag är privatägd. Den omgivning runt ny- byggena där nybyggarna kan ha konkurrerat om jakt och fiske ligger alltså i de flesta fall på mark som i dag är privat.
Utgångspunkten i denna undersökning är alltså att ett kluster av nybyggen på ett större område som nu ligger på privat mark kan antas ha inverkat på statlig mark, men inte nödvändigtvis måste ha gjort det. Anledningen att anta en påverkande konkurrens stärks om ett större antal sådana kluster har förekommit eller om klustret har legat i närheten av den statliga marken. Det kan då också få betydelse om nybyggesenheterna har representerat ett större antal hemman, det vill säga ett större antal personer som konkurrerat om resurserna. I sådana fall skulle man kunna tänka sig att en lokal konkurrens, även om den utgått från mark som i dag är privat, skulle kunna påverka ett stort område. Behovet av sådana överväganden aktualiseras inte i nämnvärd grad för de undersökta områdena i Lappland, men har rele- vans för Jämtlands län.
En ytterligare notering som bör göras utifrån Girjasdomen är att ett av de två redovisade nybyggena, Neitisuando, anlades av en same. Detta förhållande behandlas inte särskilt i Girjasdomen och det är okänt om förhållandet alls uppmärksammades eller ansågs ha någon betydelse under rättsprocessen. Det kan diskuteras hur sådana nybyg- gen ska bedömas i konkurrenshänseende. I denna kartläggning har dock även sådana samiska nybyggen redovisats som konkurrens. Detta för att ge en fullständig bild över vad som försiktigtvis skulle kunna uppfattas som konkurrens. Först om förutsättningarna för en Girjasrätt skulle visa sig vara avhängig av sådan konkurrens kan en fördjupad underökning vara nödvändig.
När det gäller Jämtlands och Dalarnas län har, med undantag för något enstaka fall, kommittén inte redovisat om nybyggena varit an- lagda av samer. I Jämtland och Dalarna består konkurrensen från jord-
367
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
bruksbygden inte bara av nybyggen utan också av de många äldre jordbrukshemman som finns i dalgångarna där. Det som kartlagts i området är både enstaka hemman och byar som innehållit flera hem- man – men befolkningen i de mer fjällnära byarna har sällan bestått av något större antal personer.
I konkurrensbedömningen har varje nybyggesanläggning eller by ansetts representera en radie av konkurrens om jakt och fiske runt marken där hemmanet eller byn ligger.
Skattlagda fisken
Förutom de skattlagda nybyggena förekom att fiskevatten i Lapp- land var skattlagda till förmån för kustbönder och andra personer bosatta utanför lappmarken. På motsvarande sätt förekom i Jämt- land och Dalarna skattlagda fjällfisken till förmån för jordbrukande bönder bosatta utanför fjällområdena. Böndernas fiske måste rimligen ha lett till en konkurrens om vattnen som påverkade de renskötande samerna.
Fiskeresorna i Lappland var under framför allt
Vid konkurrensbedömningen har varje skattlagt fiske ansetts re- presentera en konkurrens om fiske i det vatten som skattläggningen avser.
Slåtterängar i Lappland
Utöver själva nybygget och marken runt det kunde det finnas om- kringliggande områden som var skattlagda för att tillgodose nybyg- gets försörjningsbehov. Slåtterängar, det vill säga ängar där nybyg- garna kunde skörda högt gräs, kunde nämligen vara insynade som tillhörande nybyggena (en insyning är en förrättning genom vilken
368
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
en myndighet godkänner att mark ska användas för ett visst ändamål). Det har varit av intresse att utreda de närmare förutsättningarna för slåtterängarna och om de kan ha inneburit en konkurrerande mark- användning under undersökningsperioden. Ett annat ord som ibland används för slåtterängarna är ströängar – ett begrepp som uppkom i samband med avvittringen, det vill säga långt efter den berörda perio- den. Begreppet syftar mer specifikt på sådana slåtterängar som ny- byggarna tills vidare fick behålla utanför nybyggenas gränser efter avvittringen. Med avseende på undersökningsperioden bör man där- för tala om slåtterängar (eller utängar för sådana ängar som låg en bit bort från nybygget), och inte om ströängar.
Den rätt som nybyggare kunde ha till slåtterängarna vid den här tiden beskrivs i lappmarksreglementet från år 1749.46 Rätten till de spridda slåtterängarna avsågs enligt lappmarksreglementet vara en annan och sämre än den som tillerkändes nybyggarna i fråga om de egentliga inägorna.47 Av reglementets bestämmelser framgår att slåtter- ängarna lämnades till nybyggarna i syfte att stödja jordbruket med höavkastning, medan detta ännu befann sig på ett tidigt stadium. Meningen var att, efter att tillräcklig mark för ett nybygges bestånd hade brutits och odlats vid gården, så skulle bruket av utängarna upphöra och ängarna – även om de till en början avstods till ett annat nybygge – slutligen återfalla till kronan, som huvudregel utan att ny- byggaren skulle få någon ersättning för det.48
En fråga som har lyfts under utredningen är om sådana utängar kan ha utgjort en hävdbrytande konkurrens under undersökningsperioden.
Utängarna kunde ibland ligga långt bort från nybygget. Förutom en rätt till slåtter kunde nybyggarna ha rätt att ta virke och bygga kojor på ängarna.49 Fil. dr. doc. Lennart Lundmark (f. 1942), som skrivit flera böcker om samiska frågor ur ett historiskt perspektiv, beskriver att nybyggaren inte kunde förmenas rätt till fiske intill de
46Dir. skriv. t. K.M:t 11 juni 1746, bilaga till
477 § Kongl. Reglemente den 24 november 1749 för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets upbrukande derstädes sig nedsätta vilja. Se även SOU 1957:30, Ströängar, s. 22, med hänvisning till KF d. 19 sept. 1723 och 21 febr. 1789 samt KK d. 15 dec. 1848, tr. hos Lilienberg, D., KBr d. 6 maj 1817, 10 febr. 1824, 17 sept. 1846, 17 febr. 1847 och 15 dec. 1848, KK d. 8 maj 1863, Kammarkollegiets kung. d. 7 juli 1876 och KK d. 26 sept. 1879, tr. hos Lilienberg, D. II o. III. samt Kolonisationskommittén, s. 28 o. 29.
48Ersättning skulle enligt reglementet endast tillerkännas nybyggaren för den händelse han måste avstå mark som han lagt ner något verkligt odlingsarbete på, något som så gott som aldrig torde ha varit fallet beträffande ströängarna. Jfr SOU 1957:30, s. 22.
49De markrättigheter som kunde finnas på ströängarna diskuteras ingående i betänkandet Strö- ängar, SOU 1957:30, s.
369
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
stränder där han idkar höslog eller odling, och anger professorn och kulturgeografen Erik Bylund
Denna restriktiva definition av husbehovsfiskets omfång på
I en skrivelse från konungens befallningshavande (den äldre mot- svarigheten till länsstyrelsen) år 1815 angavs vidare att en nybyggare inte kunde förmenas rätt till fiske ”intill de stränder, där han idkar höslog eller odling”, beskriver Bylund. För att fiskerätten skulle få laga kraft var det dock nödvändigt att i syneprotokollen för nybyg- get namnge de fiskevatten som nybyggaren planerade att utnyttja, konstaterar han. Bylund fortsätter att beskriva exempel på hur in- syningarna kunde se ut. I Arjeplog fick en nybyggare fiskerätt på över en mils avstånd från nybygget år 1822. Så stora avstånd har inte registrerats i Arvidsjaur, möjligen med undantag för Ånäset år 1852.51
Den slutsats som kan dras av det ovanstående är att utängar med tillhörande jakt- och fiskerättigheter sannolikt endast har förekom- mit från slutet av
Gudrun Norstedt har haft ett konsultuppdrag för kommittén bestående bland annat i att faktagranska de historiska texterna. Inom ramen för det uppdraget har hon gått igenom ett urval av insynings- protokollen från äldre nybyggen i olika delar av Lappland, de flesta
50Lundmark, SOU 2005:97 s. 18.
51Bylund, Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. 1867, 1956, s. 270, se även s. 268 med hän- visning till Norrbottens läns handlingar 13 oktober 1817, 3:e provinskont., KKA.
370
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
ovanför odlingsgränsen (totalt 14).52 Hon har vid den undersökningen kunnat konstatera att de slåtterängar som insynats eller skattlagts oftast, men inte alltid, ligger inom de ursprungliga byarnas nuvar- ande områden. En del av dem är dock att beteckna som ströängar med ett sentida språkbruk. Vidare räknas de fiskerättigheter som hör till nybyggena alltid upp separat i protokollen. Det finns enligt Norstedt inget i det undersökta materialet som tyder på att bruk av slåtterängar i sig medförde någon fiskerätt.
Jakträttigheter omtalas ytterst sällan i insyningsprotokollen, kon- staterar Norstedt. I fråga om nybygget Avvakko nämns flakaland, alltså områden där man sätter ut fällor. Avvakko är dock ett special- fall, eftersom nybyggaren där hade köpt hela lappskattelandet.53 Av de övriga undersökta nybyggena är det endast för Kurravaara som det finns uppgifter om jakträttigheter, där flakaland också nämns. Det finns enligt Norstedt inget som tyder på att bruk av slåtterängar i sig medförde jakträtt.54
Kommitténs slutsats är att slåtterängar med tillhörande jakt- och fiskerättigheter sannolikt inte har förekommit under undersöknings- perioden. Sådana utängar har alltså inte antagits ha medfört någon beaktansvärd konkurrens under undersökningsperioden och har där- för inte tagits med i kartläggningen.
Avradsland i Jämtlands län
Systemet med avradsland är speciellt för Jämtland och Härjedalen och har mycket gamla anor. Avradslanden var avlägset liggande om- råden av allmänningsmark, skogs- och betesområden, jaktmarker
52Närmare bestämt nybyggena Idivuoma, Palojoensuu, Soppero, Kurravaara, Vuotnavuoma, Killinge, Avvakko, Vettasjärvi, Stainas, Nebreluokta, Randijaur, Tjåmotis och Västra Ormsjö. För dessa har Norstedt redovisat ett utförligt material ur domböckerna i den mån sådant har funnits.
53Eftersom det handlar om en försäljning av ett lappskatteland redovisas i tingsprotokollen hela proceduren när landet uppbjuds, vilket innebär att man kungör försäljningen under tre på varandra följande år så att eventuella arvtagare eller andra rättighetshavare ska kunna protestera. Efter genomfört köp har nybyggaren samma rätt till landet som en samisk landinnehavare skulle ha haft, inklusive rätt till jakt och fiske över ett stort område. Det antecknas att säljaren tillstår sig ha försålt ”till Mikael Henriksson i Keinosuando all den hävd som han till den tiden ägt och besuttit uti Kieppowuoma, vare sig uti mossatäkt, fiskevatten, flakaland och kåtor eller annat som han lagligen innehaft, så att Mikael Henriksson må obehindrat där tillträda och evärdeligen utan hans och dess efterkommandes åtal, samma Kieppowuoma besitta och bäst han förmår bruka och nyttja”, K.B. Wiklunds avskriftssamling, 911, 937 och 970.
54Norstedt, Utredning om ströängar, Renmarkskommitténs diarium komm2022/0005/N 2021:02 nr 36.
371
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
och fiskevatten, som kunde brukas av ett eller flera hemman i bygden.55 Avradslanden kunde omfatta mycket stora områden och ligga på betydande avstånd, ibland flera mil, från det eller de hemman som brukade dem. Ett avradsland kunde brukas av ett stort antal personer – ibland så många som närmare 100. Det är därför rimligt att beakta avradslanden som en faktor för konkurrerande mark- användning.
Landsarkivarien och historikern Lars Rumar (f. 1935), som har skrivit ett flertal verk om historisk markanvändning i Härjedalen och Jämtland, beskriver att avradslanden utgjorde arv från den tid före år 1645 när Jämtland och Härjedalen var en del av Norge. Sockenall- mogen var van från den norska tiden vid att ”böxla” (eller bygsla) sådana utmarker, med vilket menades att bruka mot särskild avgift till kronan. Böxel var den engångsavgift som betalades vid inrym- ningen till området. Dessutom betalades en årlig avgift för nyttjan- det som kallades landskyld. Systemet överfördes till Sverige efter freden vid Brömsebro; den årliga avgiften kallades därefter för avrad och markerna i fråga kallades därför avradsland.56
För boskapsskötseln, jakten och fisket, och i viss mån när det gällde att insamla bark till brödbakningen under missväxt- och nödår, var avradslanden i allmänhet av stor betydelse. Avradslanden fanns på skilda håll inom provinsen, i vissa fall även uppe i fjällbygderna och i ödemarkerna runt om i landet.
I de medeltida handlingar där avradsland nämns handlar syftet med dem nästan alltid om jakt- och fiskerättigheter. Någon gång nämns en slåtteräng eller liknande, men däremot aldrig kreatursbete. Uppgifterna tyder på att avradslanden inte användes till fäbodar för- rän på
Vad avradslanden användes till ser ut att ha varierat mellan fjäll- områden och skogsmarker. Norstedts intryck från avradslängden från år 1666 är att omnämnanden av jakt och fiske som syfte med avradsland inte synes ha gällt i fjällområdet.58 Områden som använ-
55Gothe, 1948, Finnkolonisationen inom Ångermanland, Södra lappmarken och Jämtland, s. 169.
56Jfr Rumar, 2008 a, Avradslanden, skattefjällen och avvittringen i Jämtlands län, s. 172 och Larsson, 1978, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet, band 16 c, s. 8.
57Bull, 1927, Jemtland og Norge, s. 114.
58Uppgifter från Gudrun Norstedt i samband med faktagranskning av texten. 1666 års avrads- längd finns återgiven här: fornskrift.se/avskrifter/Jamtlands_avradsland.pdf.
372
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
des för fäbodbruk kunde vara inrättade på avlägsna marker, ibland ända till sex eller sju mil från avradslandsinnehavarnas hemvist. I all- mänhet användes de uppröjda vallarna omkring fäbodarna till slåtter, vilket dock inte gärna kunde ske i de många mil avlägsna fäbodarna uppe i fjällen.
Författaren Janrik Bromé
Eftersom avradslanden har varierat i omfattning och innehåll – såväl vad gäller vilka nyttjanderätter landet medförde som vad gäller dess storlek och antalet brukare – så har det inte funnits förutsätt- ningar att kartlägga exakt vilken faktisk konkurrens varje avradsland kan antas ha inneburit. Det har inte heller bedömts vara av avgörande betydelse för utredningen. Landen har dock markerats ut på kartan, och den intresserade kan med hjälp av kartans källhänvisningar hitta mer underlag om varje avradsland. Det kan då visa sig att vissa av- radsland har varit begränsade och inte inneburit någon särskilt stor konkurrens – kanske bara ett enskilt fiskevatten – medan andra har varit mycket stora och brukats på många olika sätt av hela byalag.
I konkurrensbedömningen har varje avradsland, liksom nybyg- gena, fått symbolisera ett större område runt knappnålen där man försiktigtvis bör räkna med att konkurrens kan ha förekommit.
Kyrkor
Kyrkor, eller prästbord, har kunnat medföra en konkurrerande mark- användning dels genom att prästerna och deras husfolk har jagat och fiskat, dels genom att kyrkplatserna har attraherat fler nybyggare. År 1673 förordnade myndigheterna att lappmarken definitivt skulle skiljas från kustsocknarna och lappmarksförsamlingarnas kyrkoher- dar åläggas att bosätta sig i sina pastorat. Bylund beskriver hur kyrkan kom att driva på nybyggarverksamheten genom att prästerna och
59Bromé, 1954, Jämtlands och Härjedalens historia, s. 353 f.
373
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
deras hustrur verkade som nybyggarpionjärer och läromästare i lant- hushållning och genom att deras söner inte sällan blev nybyggare.60 Även den kommunikation som prästerna på många sätt upprätt- höll med kustlandet stimulerade till uppkomsten av nybyggen i lapp- marken, exempelvis genom att det tjänstefolk som hämtades till präst- gårdarna i en del fall kom att etablera sig som lappmarksnybyggare.61 Kyrkoherdarna utgjorde även personligen ett inslag i markkon- kurrensen, på så sätt att de själva utnyttjade mark och vatten i an- slutning till prästbostäderna. De präster som bosatte sig i lappmar- ken fick nämligen tillgång till mark och vatten för sin försörjning, så kallade prästbord, vilka inrättades i samband med kyrkplatsernas till- komst. Prästborden i lappmarken var i allmänhet stora, eftersom de måste rymma såväl fiskevatten som naturslåttermarker, precis som nybyggarnas ägor.62 Det har därför varit relevant att kartlägga samt-
liga kyrkplatser i Lappland.
Några ord kan här sägas om de tidiga kyrkplatsernas placering och prästbordens inrättande generellt sett. Norstedt har undersökt dessa båda förhållanden och beskriver dem i ett avsnitt i Svenska kyrkans vitbok om de historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna.
Norstedt lyfter särskilt fram tillgänglighet och tillgång på natur- resurser som de viktigaste skälen för de tidiga kyrkornas placering. I flera fall anvisades den närmare platsen för kyrkan av samer, med hänvisning till att platsen hade gott om fiske, ängar och renbete och därmed var en lämplig samlingsplats.63
I fråga om hur prästborden inrättades skriver Norstedt att i om- råden som dominerades av nybyggare skedde detta genom väldoku- menterade uppgörelser. Där nybyggen var obefintliga eller sällsynta togs hela lappskatteland eller ibland delar av dem i anspråk som präst- bord. Det finns inga kända centrala förordningar om detta. I stället verkar det som att prästborden tillkom genom lokala uppgörelser mellan prästen och samerna, vid vilka det kunde förekomma att myndighetspersoner och landshövdingen agerade för prästens sak. Det kan ha utövats mer eller mindre hårda påtryckningar på enskilda samer att lämna ifrån sig sina lappskatteland. Troligen var detta mindre vanligt under det tidiga
60Hultblad, 1968, s. 165.
61Bylund, 1956, s. 89 f.
62Norstedt, 2016, s. 838.
63Norstedt, 2016, s. 828 ff. särskilt s. 831 f.
374
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
sina land, än under det sena
Att jakt- och fiskerätt hörde till prästborden framgår exempelvis av ett rättsfall där två personer i januari år 1657 ställdes inför rätta vid tinget i Åsele för att ha fällt djur på kyrkans skog. Exempel finns också från Arjeplog, där kyrkoherden Johan Læstadius år 1684 be- svärade sig över att en man hade fiskat i kyrkobordets område. Och i Arvidsjaur klagade kyrkoherden Johan Beckius vid tinget den
26januari 1692 över att länsmannen hade lagt beslag på två fisketräsk som hörde till prästbordet.65
I kartläggningen över Jämtlands och Dalarnas län har inte kyrkor markerats ut separat, eftersom det inte har legat några kyrkor utan- för de byar som markerats med mörkblå eller ljusblå knappnålar. Detta förklaras av byarnas äldre historia i de länen – kyrkorna där har inte, på det sätt som varit fallet i Lappland, varit någon faktor i att driva på kolonisationen av ödemarkerna.
I den konkurrensbedömning som gjorts för Lappland har varje kyrka ansetts representera ett större område där man får räkna med att konkurrens kan ha förekommit.
Bergverk
Utöver kyrkplatser bör även tidiga malmbruk i lappmarken samt i Jämtland och Dalarnas fjällområden nämnas i konkurrenshänseende. Under perioden fram till år 1750 var det visserligen inte fråga om några storskaliga eller särskilt framgångsrika verksamheter. De tidiga bruken tampades tvärtom med stora praktiska problem och dålig lönsamhet, varför de i de allra flesta fall blev kortvariga. Med berg- verken följde dock en lokal närvaro av bönder och andra som arbe- tade i gruvorna och som sannolikt bedrev jakt och fiske i närom- rådet. När gruvorna lades ner stannade vissa som nybyggare.
Som exempel kan nämnas Svappavaaragruvan i närheten av Kiruna, där malmutvinning påbörjades år 1656 men som i det närmaste upp- hörde redan några decennier senare. Gruvan besöktes år 1736 av lands- hövding Gabriel Gyllengrip, som beskrev ett långt gånget förfall och uppgav att de gruvarbetare som fortfarande fanns kvar huvudsakligen
64Norstedt, 2016, s. 848.
65Norstedt, 2016, s. 838.
375
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
levde av boskapsskötsel, fiske och jakt. Under tiden mellan år 1656 och 1671 ökade dock malmutvinningen i Svappavaara snabbt; antalet mantalsskrivna i gruvsamhället ökade till närmare 100. Till detta kom också indelade soldater som tjänstgjorde under en begränsad tid i gruvan.66
I vissa fall ledde bruken till att varaktiga samhällen etablerades. Detta var fallet i exempelvis Kvikkjokk och Gällivare där kyrkor och bebyggelse uppfördes i anslutning till malmbruken.
Den tidiga bruksverksamheten hade även en direkt påverkan på den lokala samiska befolkningen på så sätt att många tvångsrekry- terades till körslor, det vill säga till tunga och riskabla transporter av malmen. Fruktan för att tvingas utföra brukskörslor till bergsbruken fick många samiska familjer att fly från områden där malmbruk anlades.
I den konkurrensbedömning som gjorts har varje bergverk ansetts representera konkurrens om jakt och fiske i en radie runt bergverket.
Skansar och befästningsverk
Särskilt i Jämtland och Härjedalen, landskap som präglats av flera krig mellan Sverige och
I den konkurrensbedömning som gjorts har varje skans ansetts representera ett större område där man får räkna med att konkurrens kan ha förekommit.
66Artikeln om Svappavaara på Wikipedia, författad huvudsakligen av Norstedt, https://sv.wikipedia.org/wiki/Svappavaara#Gruvhistoria, besökt den 19 januari 2023.
67Skansar och befästningsverk, reseguide i karolinernas fotspår genom Jämtland och Trøndelag,
68Bromé, 1954, s. 359.
376
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
10.3.2Upplåtelser från samer och skattläggningar med samtycke från samer
Såväl beträffande nybyggena som fisketräsken visar det historiska materialet att den konkurrerande markanvändningen inte alltid med- förde intrång i den samiska markanvändningen; i många fall skedde jakt och fiske med samernas samtycke och grundat på avtal med samer. I sådana fall kan man egentligen inte tala om en konkurrens i hävd- brytande mening.
När det gäller fiske har det tveklöst förekommit både fiske med samernas goda minne och fiske som samerna betraktade som ett in- trång. Exakt vilka fjällträsk som ursprungligen har byggt på samiska fiskeupplåtelser har inte kunnat kartläggas. Den redovisning som gjorts av fjällträsken är alltså en bruttolista över samtliga träsk som använts av bönder, och innehåller dessutom fiskevatten som bön- derna inte var skattlagda för men som de åberopade egen hävd till.
På samma sätt förhåller det sig med nybyggena; de anlades i många fall efter uppgörelser med lappskattelandsinnehavaren. Det finns exem- pel både på regelrätta köp av mark från lappskattelandsinnehavaren och på andra typer av överenskommelser om villkoren för nybygget, bland annat om fiskevatten och villkor för annan markanvändning. I kartläggningen är sådana fall inte undantagna eller särredovisade, utan samtliga nybyggen redovisas som konkurrens.
10.3.3Småvilt och annat vilt
I kommitténs uppdrag ingår som framgått att bedöma om en same- bys eventuella ensamrätt till upplåtelse av jakt enbart gäller småvilts- jakt eller om den gäller allt vilt. Detta mot bakgrund av att Girjas same- bys talan endast avsåg småvilt och att domen därmed inte ger någon direkt vägledning i frågan.
I det undersökta materialet har det inte gjorts någon skillnad på uppgifter om jakt efter småvilt eller efter annat vilt. Att någon sådan åtskillnad beträffande jakträtt civilrättsligt sett har gjorts tidigare eller bör göras har inte heller framkommit i det historiska materialet.
I vissa delar av områdena i fråga har det inte funnits älg under den undersökta perioden, medan älg har förekommit i andra delar. Jakt på vildren finns flera exempel på i materialet. Om vildren i dag skulle
377
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
anses som småvilt eller inte kan man inte veta säkert eftersom vild- renen är utrotad i Sverige sedan slutet av
På motsvarande sätt kommer viltbestånden sannolikt att förändras och variera i framtiden. Vildsvin till exempel har historiskt inte före- kommit i Norrland, men det är möjligt att vildsvinsbestånd kommer att etableras där i framtiden.
Det är naturligt att viltbestånden på detta sätt varierar, både under olika tidsepoker och i olika delar av landet. Frågan om hur jakträtten har varierat och vilka olika sorters vilt som har fått jagas av olika jakt- rättshavare är av rättshistoriskt intresse. Frågan om vad en ensamrätt till jakt på ett område har omfattat och i dag omfattar, med avseende på vilket vilt som får jagas, är dock en fråga som ska besvaras med utgångspunkt i juridisk metod, inte historisk. Frågan om vilket vilt som ingår i jakträtten behandlas i kapitel 11.
10.4Resultat av undersökningen: Lappland
I utredningen om Lappland har tyngdpunkten i arbetet legat på att kartlägga förekomsten av konkurrerande markanvändning. Den samiska närvaron i Lappland har behandlats mer översiktligt. Kom- mittén har i likhet med Högsta domstolen utgått från att Lappland var befolkat av samer redan innan nationalstaten fick sina nuvarande gränser.
Markanvändningen i Lappland under perioden
I Lappland har den konkurrerande markanvändningen utretts lappmark för lappmark. Slutsatserna av kartläggningen för varje lapp- mark redovisas i avsnitt 10.4.4.
378
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
10.4.1Geografisk orientering
Lappland omfattar i dag den västra delen av Norrbottens län och den nordvästra delen av Västerbottens län. Norrbotten bröts ut ur Väster- bottens län år 1810. Under den tidsperiod som undersökningen av- ser hörde alltså Norrbotten till Västerbotten.
När det i historisk litteratur talas om lappmarkerna, eller lapp- marken, så är det i Sverige synonymt med vad som i dag ligger inom landskapet Lapplands gränser. Lappmarkerna var dock historiskt sett större än så och omfattade även delar av nuvarande Finland och Norge.
Birkarlarna – ett slags handelsmän som verkade i Lappland under medeltiden och fram till en bit in på
I dag motsvaras Torne lappmark av nuvarande Kiruna kommun, Lule lappmark av nuvarande Jokkmokks och Gällivare kommuner, Pite lappmark av nuvarande Malå, Arjeplog och Arvidsjaur kommu- ner, Lycksele lappmark av nuvarande Lycksele, Sorsele och Storumans kommuner och Åsele lappmark av nuvarande Vilhelmina, Åsele och Dorotea kommuner.
379
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Figur 10.4 |
Norrbotten |
Karta över kommuner i Norrbotten från Sweco AB.
380
SOU 2023:46Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet
Figur 10.5 |
Västerbotten |
Karta över kommuner i Västerbotten från Sweco AB.
10.4.2Samisk närvaro
Utöver de rättsliga utgångspunkter som Högsta domstolen har an- gett i Girjasdomen, gjorde domstolen flera uttalanden om vilka fak- tiska historiska förhållanden i lappmarkerna i stort som ansågs vara utredda i målet. Dessa uttalanden handlar inte om vad som är att betrakta som gällande rätt utan avser bevisfakta. Uttalandena – som alltså gäller hela Lappland – har lagts till grund för de bedömningar som görs i denna utredning när det inte har framkommit någon anledning till annat.
På
69Sköld, 1992, Samisk bosättning i Gällivare
381
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Lappland var vid
Kommittén har inte ansett att det krävs något ställningstagande till exakt hur befolkningen i Lappland var sammansatt eller exakt vilka som vistades där under undersökningsperioden – bedömningarna bygger på vad som är utrett om samisk markanvändning för ren- skötsel och om förekommande konkurrens om jakt och fiske.
Med samisk markanvändning avses i denna utredning användning av mark av människor som både räknat sig till (och av andra räknats till) en folkgrupp med en gemenskap i språk, organisation och sed- vänjor och som därigenom har framstått som avgränsad från såväl den svensktalande som den finsktalande befolkningen i samma område.
Den samiska befolkningen har dock inte varit homogen, utan i det samiska samhället har man talat olika samiska språk och haft olika sedvänjor. Fjällsamerna rörde sig över större områden och flyttade under perioder till Norge, medan skogssamerna rörde sig över mindre områden, oftast inom sina skatteland. Även skogssamernas livsstil inbegrep flyttar, men dessa var av kortare distanser än fjällsamernas. Gemensamt för både fjäll- och skogssamerna är att det har rört sig om flyttar enligt förutbestämda mönster som har berott på bland annat betesförhållanden och tillgång på fisk och vilt. Vissa fiske- samer som levde nära mycket goda fiskevatten blev tidigt bofasta.
I vissa delar av Lappland eller under vissa perioder kunde olika delar av de så kallade lappmannanäringarna ha olika betydelse för försörjningen. I perioder var fisket viktigare än renskötseln och tvärtom, och i de norra delarna blev storskalig renskötsel tidigt vik- tigare än jakten eller det mer stationära fisket. De tre delar som ofta beskrivs som grundläggande för renskötselkulturen – jakt, fiske och renskötsel – har dock hela tiden funnits med som viktiga element för
70Exempel på hur beskattningen kunde se ut på
71NJA 2020 s. 3 p. 173.
382
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
försörjningen. För både samer och
I delar av Lappland kan samernas flyttar ha medfört att vissa om- råden inte utnyttjades under vissa säsonger. Av Högsta domstolens uttalanden i Girjasdomen följer dock att den omständigheten att vissa områden under perioder varit obefolkade inte utesluter att en ensamrätt av urminnes hävd kan ha upparbetats där. Detta beror på att renskötseln har särdrag som gör att renskötarna behöver vid- sträckta områden och ibland lämnar områden under längre perioder för att låta betestillgången återhämta sig.72 Den samiska jakten och fisket har, trots vissa uppbrott under perioder, varit av regelbunden och återkommande art.
Marken i Lappland ansågs länge inte vara odlingsbar. I sådana karga trakter krävdes därför mycket utrymme och förmåga till stor rörlig- het för permanent försörjning. De näringar som samerna i Lappland levde av – jakt, fiske och renskötsel – ansågs länge vara de enda möj- liga försörjningssätten i Lappland, även om människor under vissa perioder lokalt också funnit försörjningsmöjligheter genom mineral- utvinning.
Samisk samhällsorganisation
Bland historiker är det en vedertagen uppfattning att den samiska sam- hällsorganisationen har mycket gamla anor. Samerna var på
Byområdena kunde brukas samfällt av bymedlemmarna, eller uppdelat på så sätt att enskilda familjer brukade vissa delar (före- gångare till lappskattelanden) medan andra delar var för samfällt bruk (föregångare till byallmänningar). Ett område för enskilt bruk (eller olika former av samfällt bruk) kunde bestå av enskilda sjöar eller
72Se om detta i Nordmalingdomen, NJA 2011 s. 109 p. 56, och i NJA 2020 s. 3 p.
383
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
bestämda delar av vattendrag. Marken i Lappland var alltså i stor utsträckning uppdelad mellan samefamiljer och man skilde, när det gällde till exempel renbetesmarker och fiskevatten, på ”mitt och ditt”.73 Den gamla samiska landindelningen kom så småningom att av- speglas i systemet med lappskatteland. Samerna hade starka rättig- heter till sina lappskatteland och hade möjlighet att upplåta jakt och fiske där. Den som jagade eller fiskade på någon annans lappskatte- land utan tillstånd kunde fällas i domstol för det. Rättsuppfattningen vid den här tiden var att den rätt att jaga och fiska som samer hade på sina marker var en ensamrätt.74 På allmänningarna mellan lapp- skattelanden synes rådigheten över jakten och fisket ha varit knuten till samerna som vistades där eller på omkringliggande marker (det vill säga till samerna i den by eller siida inom vars gränser området låg).75
Lappskatterna
Under undersökningsperioden betalade samerna i Lappland skatt för sin markanvändning, antingen direkt till kronan eller till så kallade birkarlar. Birkarlarna hade fram till
Att staten (kronan) var noga med att ha en fungerade skattein- drivning i Lappland kan förklaras med att detta var en förutsättning för att kunna göra anspråk på överhöghet över territoriet i förhållande till konkurrerande anspråk från andra stater; det vill säga Danmark- Norge och Ryssland.76 Från slutet av
Samerna kunde betala sin skatt med olika sorters skinn, men även med fisk, renar, lappskor eller pengar. Samtidigt som inslaget av skinn minskade framstod efterhand fisket som en basnäring i de norra lappmarkerna.77
År 1602 utfärdades en ny skatteordning för lappmarken – Ordhning opå then Skatt Lapperne uthgöra skole. En inventering av samernas
73Jfr NJA 2020 s. 3 p.
74Jfr NJA 2020 s. 3 p.
75Jfr NJA 2020 s. 3 p. 195.
76
77Arell, 1977, s. 58.
384
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
mark och vatten, omfattande dåvarande Ångermanna och Ume lapp- marker (vilka vid den tidpunkten inte omfattade fjällområdet) finns bevarad. I längden anges det antal träsk som nyttjades av varje familj, hur många renar de förfogade över, och i något fall ett skogsområde som användes av ett hushåll.78
Professorn Johannes Schefferus, som beskrev lappmarkerna i en rapport år 1673, uttryckte att skatteintäkternas storlek berodde på storleken av de områden som familjerna hävdade, och på områdenas avkastning.79
År 1695 infördes efter ett visst utredningsarbete en ny skatte- reform för lappmarkerna. Den innebar att en fast skatt bestämdes för hela lappbyn, som alla skattelappar i byn solidariskt ansvarade för. Det var alltså inte längre det enskilda lappskattelandet som var grunden för beskattningen, utan lappbyn blev skattesubjektet. Sam- tidigt med skattereformen kom en ”instruction för lappfogderne” som skulle reglera lappfogdarnas skatteindrivning. Varje lappby skatt- lades för en viss skattesumma, vilken en av lappbyn vald lapplänsman i samråd med lappfogden och byns övriga medlemmar skulle fördela efter ekonomisk bärkraft. Beskattningsgrunden skulle dock fortfarande vara den ”mark som var och en lapp kan ha till renbete, fiskeri och djurfång”.80
Rättshistoriker har framfört olika uppfattningar om huruvida lapp- skatten var en jordskatt eller personell skatt; Arell har exempelvis ansett att det var en personell skatt, medan
De tidiga skattelängderna visar att samerna, förutom huvudskatten, betalade en särskild årlig stadgeskatt för sitt fiske. Den med fisket förknippade skatten bokfördes i uppbördslängderna för sig i form av ett register över de sjöar och träsk som varje lappby brukade.82 I lapp- fogden Oluf Nilssons räkenskaper från år 1559 finns en lista över ”Treskenn som Lapperna brukat Hafwa”. Här nämns fisketräsken
78Norstedts avskrift av 1602 års skatteordning.
79Schefferus,1673, tryckt 1979, s. 150, återgett i SOU 2005:17 s. 104.
80Instruction och Reglemente, hwarefter Lappfogdarna wid Skattens upbärande af Lappall- mogen sig underdånigst skola hafwa att regulera och rätta, 8 juli 1695, se särskilt punkterna 2,
4och 6.
81Korpijakko Labba, 1994, s.
82
385
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
vid namn liksom deras storlek, vilken skatt som utgick och i vilka skattepersedlar den skulle erläggas – oftast gädda. Arell konstaterar att eftersom även de skattelappar som fiskade i vattnen noterades och deras namn återkommer vid respektive skatteträsk i räkenska- perna för de följande åren, så framstår det som klart att de lappar som skattade för fiskevattnen mot en viss avgift upplät dem till kust- bönders enskilda bruk.83
Professor Peter Sköld (f. 1961), som bland annat har skrivit boken Samisk bosättning i Gällivare
Rättsskyddet för samernas marker
Från
Tingen i de övre lappmarkerna kan beskrivas enligt följande. Lapp- fogden, den tjänsteman som på regional nivå företrädde kronan gent- emot samerna, fungerade som domare. Halva nämnden bestod i ett
83Arell, 1977, s. 67. Jfr även Holmbäck, SOU 1922:10 s. 7 och Lundmark, 2006, s. 45.
84Sköld, 1992, s. 20 f. och s. 125.
85Sköld, 1992, s. 125.
86Sköld, 1992, s. 22.
386
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
tidigt skede av samer medan birkarlar fyllde resterande platser. Ganska snart kom dock nämnden att bestå av representanter för lokalbefolk- ningen, det vill säga av samer (och senare även av nybyggare).87 Hult- blad noterar att samer under
Nämndemännen spelade en stor roll i rättsskipningen. De skulle vara sanningsälskande, goda och opartiska män som kunde inverka på bedömningen av såväl bevis- som rättsfrågor. I de områden där de lokala rättsuppfattningarna inte alltid överensstämde med den skrivna lagens innehåll, kan det antas att nämndemännen hade en särskilt viktig roll som förmedlare av sedvanerättsliga uppfattningar och som medverkande vid utformningen av domsluten. Särskilt i frågor om markanvändning och näring hade nämndemännen möjligheter att påverka innehållet i domarna. I dessa fall hade deras kännedom om lokala förhållanden och rättsuppfattningar stor betydelse.89
Lundmark skriver, om lappmarkerna generellt, att samerna domi- nerade häradsrätternas nämnder fram till slutet av
Den politik som kronan förde när det gällde kolonisationen av lappmarkerna gick ut på att nybyggarna och samerna skulle kunna leva sida vid sida utan att orsaka varandra större förfång, eftersom de utnyttjade olika typer av resurser.91 Idén kallades för parallellteorin och gick alltså ut på att de båda grupperna borde kunna försörja sig parallellt på samma marker utan att störa varandra. Myndigheternas uppfattning synes ha varit att nybyggarna huvudsakligen skulle ägna sig åt boskapsskötsel och jordbruk på sådana marker som samerna
87Norstedt, 2018, A land of one’s own, s. 70 ff.
88Hultblad, 1968, s. 72.
89
90Lundmark, 2006, s. 26 med hänvisning till domböcker för Arjeplog 1673 och 1786, Jokk- mokk 1772, 1793 och 1795 samt Lycksele 1773.
91Se till exempel
387
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
inte hade nytta av. Detta hade betydelse vid bestämmandet av ny- byggarnas skatt – i den ingick inte avgifter för vilt och fisk.92
Från kronans synvinkel skulle samerna alltså ha ett skydd för sina näringar. Detta skydd syntes i de två lappmarksplakaten från åren 1673 och 1695; de två plakat som reglerade de förmåner som nybyg- gare i lappmarkerna fick. Plakaten utgick från att de land som låg öde och obrukade – ”hvilka den jordmån, hvaraf Lapparne efter sin närings- art nu ingen nytta eller fördel sig kunna göra” – skulle användas av svenska och finska åbor. Dessa skulle använda markerna till ”ängs- mark och mulbete samt annan tarfvelig föda af skog, strömmar och sjöar”.93
Kronans uppfattning om hur lappmarksplakaten skulle tolkas syns bland annat i de uttalanden som landshövding Gyllengrijp gjorde i ett brev till Kungl. Maj:t. år 1742. Brevet handlar om möjligheten att hitta överloppsfolk till knektutskrivning i lappmarkerna. Gyllengrijp skrev att ändamålet med nybyggeskolonisationen hade varit öde- markernas uppodlande och landets förmering, men att detta ändamål inte uppnåddes efter den metod, som nybyggarna i lappmarken ofta följde, eftersom dessa först upptog av vildmarken så mycket jord, som behövdes för att vederbörande måste anses som nybyggare, och sedan lät ”jordens uppbrukande sig ej vidare angelägen vara utan sökte tillika med kanhända fyra å fem fullvuxna söner deras föda och uppehälle genom jakt och djurfångst, vilket näringssätt enligt just nämnda plakater (alltså lappmarksplakaten) dock allenast lappmän- nen tillhörer.”94 Ecklesiastikdirektionen upprepade nästan identiskt landshövdingens ord i en skrivelse till Kungl. Maj:t. år 1746.95
Tanken om att varje näring skulle hållas åtskild var också en ut- gångspunkt i lappmarksreglementet från år 1749.96 Reglementet syf- tade till att befrämja näringskoncentration på hemman respektive lappskatteland. Genom reglementet blev det klart att de lägenheter
92Lundmark, SOU 2005:79 s. 14 f. och Göthe, 1929, s.
93Kongl. Plakat den 27 september 1673, angående lappmarkernas bebyggelse, publicerat i Poignant, 1872, Författningar angående de så kallade lappmarksfriheterna, Ivar Haeggströms boktryckeri, s. 20.
94
95Dir. skriv. t. K.M:t 11 juni 1746, bilaga till
96Kongl. Reglemente den 24 november 1749 för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets upbrukande derstädes sig nedsätta vilja, publicerat i Poignant, 1872, Författningar angående de så kallade lappmarksfriheterna, Ivar Haeggströms boktryckeri, s.
388
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
(i betydelsen områden för markanvändning) som skulle anses höra till hemman i kustsocknarna måste specificeras.
För samernas del blev resultatet att de blev skyddade i sina när- ingar på sina land. Nybyggarna tillerkändes, å sin sida, husbehovs- fiske och jakt inom en halvmil från nybygget. Detta noterades sedan vid nybyggesförhandlingar på tingen. Samerna hade dock fortfarande jakt- och fiskerätt även inom denna halvmil.
Från tingen i Lycksele lappmark från och med år 1750 gjordes anteckningar om nybyggarnas fiskerätt i enskilda sjöar i anslutning till hemmanet, alternativt med förbehåll om att lappen som använde vattnet fick fiska utan intrång och nybyggaren till husbehov.97
10.4.3Kartläggning av konkurrerande markanvändning
Den konkurrerande markanvändning som förekommit i Lappland under undersökningsperioden har, som framgått, varit ett resultat av kronans politik för lappmarkerna. Politiken gick ut på att lappmark- erna borde bebyggas och uppodlas, och tanken var att detta skulle kunna ske utan att samerna skulle störas i sina näringsfång.
Kronan önskade stödja bosättning i fasta hemman, för att ”föröka kronan därmed”, det vill säga få in skatt. Dessutom ville man säkra tillgången på arbetskraft till de upptäckta lappländska gruvorna och bygga upp fasta stödjepunkter för transporterna till och från dessa genom bosättningar längs bruksvägarna. Tillgången till malm var av avgörande betydelse på grund av Sveriges frekventa deltagande i kost- samma krig. Dessutom ansågs det viktigt av försvarspolitiska skäl att lappmarkerna befolkades i ökad utsträckning, för att hävda landets gränser. Slutligen spelade kyrkliga synpunkter in – att ”vinna de hed- niska lapparna för kristendomen”. De olika skälen dominerade under olika tidsperioder.98
97Göthe, 1929, s. 448 f.
98Bylund, 1956, s. 33 f., Göthe, Om Umeå lappmarks svenska kolonisation från mitten av 1500- talet till omkring 1750, 1929, s. 199 och Hultblad, 1968, s. 159.
389
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Birkarlar
Redan innan Lappland började koloniseras genom nybyggen vistades som nämnts under perioder birkarlar i lappmarkerna. De bedrev han- del med och tog upp skatt av samer.
Relationen mellan birkarlar och samer har ibland tolkats som att samerna var livegna i förhållande till birkarlarna, eller som att birkar- larna var hårda tyranner mot samerna. Några tydliga belägg för att så skulle ha varit fallet har dock inte framkommit. Senare källor visar att det visserligen har förekommit att samer klagat på enskilda birkarlar, men detta förefaller ha varit undantag – det syns inga klagomål över att birkarlar i allmänhet skulle ha varit orättvisa. Det finns också upp- gifter om överenskommelser mellan birkarlar och samer, till exempel om att birkarlarna fick fiska för samernas räkning i Åbyälven.99
Kronans anspråk på direkt beskattning (i natura) av samerna med- förde en konkurrens mellan kronan och birkarlarna om varor (före- trädesvis gråverk, mårdskinn och torrgädda). Kronan får antas ha sett skyddet av samerna i egenskap av skattebas som ett statsintresse. I denna riktning talar Gustav Vasas brev av den 3 juni 1543 och den 20 september 1551.
I 1543 års brev bekräftade kungen samernas jakträtt och förbjöd bönderna att inskränka den med motiveringen att samerna betalade skatt.100 I 1551 års brev, som var riktat till birkarlar och köpmän, förbjöd kungen dessa att göra ”wåre Siöfinner och Lapper på theris ägne enskijlte fijske och landgrund som jn för theris Äger liggie” något hinder eller förfång.101 I ett försvarsbrev samma dag förklarade kungen att han tagit lappar i vissa områden i sitt beskydd med allt vad dem tillkom – ”theris hustrur, barn, hion, godz ägedelar, ock alth thet them tijlkommer rörligt och orörligt”. Han förklarade i samma brev att dessa lappbyar med deras invånare efter denna dag inte skulle svara till någon annan än den svenska kronan.102
Bland Gustav Vasas brev finns också skäl att nämna det från den
12 mars 1544, där kungen förbjöd birkarlar att hindra att hemman
99Bergman och Edlund, 2016, s.
100Westin och Olofsson, 1962, Övre Norrlands historia, del I, s. 287.
101Öppet brev för Birkarlar och landtköpmän att idka fiske i Vesterhafvet (Ishafvet) af den
20sept. 1551, tryckt i Handlingar och förordningar – Finlands fiskerier, fjärde häftet, Helsing- fors, 1870, s.
102Konung Gustaf I:s försvarsbref för invånarne uti åtskilliga trakter af Lappland och nuvarande norska Finmarken af den 20 september 1551, tryckt i Handlingar och förordningar – Finlands fiskerier, fjärde häftet, Helsingfors, 1870, s. 4 och 5.
390
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
togs upp av ödemarken, och uttalade att lapparna icke desto mindre hade att söka och fara omkring efter vilddjur eftersom ”skoger och wildmarcker räckie wäl till j den landzenden”.103 Jur. dr. professor Åke Holmbäck
År 1548 skedde en övergång till direkt beskattning av samerna i Luleå och Pite lappmarker och år 1550 skedde samma reform i Torne lappmark. Birkarlarna fick efter detta nöja sig med status som handels- män, utan någon särskilt gynnad ställning gentemot kronan. Kemi lappmark hamnade vid ungefär samma tid under kronans fogdar.106
Lappskatten utkrävdes härefter i de norra lappmarkerna av lapp- fogdarna, som reste omkring från by till by vid marknadstiderna, varvid de även höll ting med samerna. I de två södra lappmarkerna kom dock samerna ner till bygden för att betala skatt.107
Under flera decennier rekryterades lappfogdarna ur birkarlarnas led, varför dessa ännu en tid kom att utöva ett visst inflytande. Deras erfarenheter och ofta omfattande kunskaper om förhållandena i lappmarken gjorde deras tjänster svåra att avvara.108 Deras inflytande syns också eftersom de, som nämnts i avsnitt 10.4.2, under 1500- talet satt med som nämndemän i häradsrätterna i Lappland.
Omkring år 1620 anlades de västerbottniska städerna, och då be- falldes birkarlarna att bosätta sig i dessa. Så småningom uppgick skrået i det borgerskap som samlades i de nyanlagda städerna.109
Birkarlarna var alltså inflytelserika personer i Lappland under delar av undersökningsperioden. Deras jakt och fiske bedöms dock inte
103Gustav Vasas registratur XVI s. 121.
104Holmbäck, SOU 1922:10 s. 38.
105NJA 1981 s. 1, s. 190.
106Westin och Olofsson, 1962, s. 316 och 317.
107Se till exempel Norstedts arkivgenomgång för Granö, 2018,
108Arell, 1977, s. 56.
109Jfr Nordlander, 1907, s. 98 f.
391
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
kunna ha medfört någon konkurrens av betydelse för frågan om samer kunnat upparbeta rättigheter av urminnes hävd. Det finns, utifrån det redovisade källmaterialet, snarare skäl att utgå ifrån att birkarlarna jagade och fiskade med samernas samtycke. Birkarlarna levde på att handla med samerna och hade ett intresse av att hålla sig väl med dem. Dessutom var de få i relation till den samiska befolk- ningen och deras resor i Lappland var av tillfällig karaktär.
Nybyggen och slåtterängar
Kolonisationen av Lappland innebar att kronan uppmuntrade bosätt- ningsverksamhet i lappmarkerna, bland annat genom skattelättnader. Lappmarksplakatet år 1673 lockade folk från kustbygden att bosätta sig som odlare i lappmarken med löfte om femton års skattefrihet. Löftet upprepades i 1695 års lappmarksplakat.
Det finns ett omfattande källmaterial beträffande nybyggenas ut- veckling i Lappland. Inledningsvis kan nämnas geografen professor Sten Rudbergs
Bebyggelsen i Lappland var fram till år 1750 fördelad på två större områden (såvitt framgår runt Lycksele/Storuman och upp mot den nuvarande svenskfinska gränsen) med ett par isolerade grupper av bebyggelseenheter emellan. Bosättningsområdena var av ungt datum. En karta för år 1700 skulle endast ha visat skillnader i ett litet antal bebyggelseenheter. De äldsta nybyggena i söder är Örträsk och Gafsele, båda upptagna av finnar på
110Jfr Rudberg, 1977, s. 131 f.
392
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
År 1750 var bebyggelsen inom den södra delen av lappmarkerna utspridd längs älvarna samt i gynnsamma sjö- och lidlägen däremellan. De översta spetsarna i spridningsbilden ligger vid eller nära rand- sjöarnas östända (randsjö är en sjö som är belägen vid foten av ett berg – här syftar Rudberg på de stora randsjöarna i förfjällsområdet). Bebyggelsen hade vid den tidpunkten inte nått några ur klimathän- seende utsatta lägen.
I norra Norrbottens län ser fördelningsbilden i stort sett likadan ut, men mer utsatta platser ur klimatsynpunkt har intagits i flera fall. Nybygget Killingi ligger på nära femhundra meters höjd. Efter Lilla Lule älvdal har bebyggelse uppstått inom fjällregionen, men i lägen som sannolikt inte kan betraktas som utsatta. Rudberg sammanfat- tar att nybyggesverksamheten fram till år 1750 har varit föga intensiv inom större delen av det område han undersökt, men att den i Lapp- land efter lappmarksplakatets tillkomst gjort märkbara framsteg.111
Kulturgeografen professor Erik Bylund har också kartlagt samt- liga nybyggesanläggningar i Lappland under undersökningsperio- den.112 Omkring år 1700 avstannade invandringen från det nu- varande Finland, vilket enligt Bylund hade till följd att denna ny- byggesverksamhet i lappmarkerna ebbade ut framåt år 1750.113 Bylund beskriver att de första nybyggarna uppsökte främst slåtterängar och fiskrika sjöar.114 Vid insyn av nybyggen räknades tillgången till betes- mark, skog och fiskevatten som viktiga ”biförmåner” till nybygget. Alla dessa tre naturtillgångar ansågs som oundgängliga för ett ny- bygges bestånd. Enbart i undantagsfall kunde det hända att ett ny- bygge anlades utan tillgång till fiskevatten, skriver Bylund.115
Särskilt om Torne lappmark
Delar av det som var Torne lappmark ligger numera i Finland. Enon- tekis socken ligger på den finska sidan, medan Jukkasjärvi socken ligger på den svenska. I Torne lappmark ökade nybyggesverksamheten under
111Rudberg, 1977, s. 134 f.
112Kartan finns som del av Bylunds Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. 1867, 1956.
113Bylund, 1956, s. 69.
114Bylund, 1956, s. 196.
115Bylund, 1956, s. 267.
393
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
i Enontekis fick ytterligare tillskott, bland annat i Karesuando, Kuttainen, Idivuoma, Maunu och Palojoensu.116
Anders Hackzell beskrev utförligt förhållandena i Torne lapp- mark år 1738, inbegripet nybyggena. Han angav att det fanns elva ny- byggen i Enontekis, varav sex inom nuvarande Torne lappmark (och fem på den i dag finska sidan).117
Utvecklingen i Torne lappmark beskrivs av Arell som en inre kolonisation, innebärande att det inte skedde någon särskilt stor in- flyttning utifrån och att nybyggesverksamheten skedde i lugn takt.118 Liksom beträffande de första nybyggena uppfördes även senare de flesta nybyggen på eller i anslutning till ett skatteland.119 Det är, konstaterar Arell, inte så förvånande, eftersom de nyttigheter som skattelandsinnehavaren var intresserad av – fiske, lättillgänglig mark för bostad och båtplats – var ungefär detsamma som lockade en pre- sumtiv nybyggare att välja ut platsen för sin nybyggesanläggning. Inte sällan hade platsen för nybygget valts ut av skattelandsinnehavaren.120 När det gäller tvister med nybyggare förekom det vid mitten av
slutande samer i båda partsrollerna.122 Nybyggesverksamheten i Torne lappmark tog fart på allvar först
under senare delen av
116Arell, 1977, s. 172.
117Hackzell, 1738, tryckt 1918 i Fellman, s. 122 f. I Arells kartläggning finns delvis andra be- nämningar på samma nybyggen. Tullingesuando är i Arells kartläggning Kuttainen, Kunnari anges i Arell som ett tillskott till Karesuando, Könkämä är i Arells kartläggning Maunu. När det gäller den finska sidan benämns Aunisjärf, Wåndisjärf, Peldojärf, Aunisjoki och Sundojärf i Arells kartläggning Hetta, Vuontisjärvi, Peltovuoma, Kyrö respektive Sundajärvi (på gällande kartor stavat Suonttajärvi).
118Arell skriver att detta kan jämföras med Kemi lappmark på den finska sidan av gränsen, där det snarare var fråga om invasionsvågor av nybyggare, som gjorde att den gamla halvnomadi- serande lappkulturen i stort sett utplånades på
119Norstedt har vid genomläsning av texten reagerat på att Arells beskrivning av nybyggen ”i anslutning till” lappskatteland är något märklig, med tanke på att skattelanden omfattade stora områden och att merparten av landskapet var indelat i skatteland.
120Arell, 1977, s. 243.
121Arell, 1977. s. 161.
122Arell, 1977, s. 154.
394
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
hamna på den finska sidan).123 I och med den ökande nybyggesverk- samheten ökade också marktvister mellan rennomader och nybyg- gare i omfattning.124 Enligt Arells undersökningar innebar
Arell beskriver att det av källmaterial från slutet av
Särskilt om Lule lappmark
I Lule lappmark anlades några få nybyggen under
Hultblad skriver att det visserligen är omöjligt att följa alla byars tillkomsthistoria i detalj, men att flera omständigheter talar emot att byarna skulle kunna misstänkas ha en högre ålder än efter lappmarks- plakatets utfärdande år 1673. I 1660 års jordebok upptas nämligen många lappar, men ingen nybyggare. Av försiktighetsskäl gör Hultblad
123Arell, 1977, s. 172.
124Arell, 1977, s. 163.
125Arell, 1977, s. 164.
126Jfr Arell, 1977, s. 181.
127Hultblad, 1968, s. 162 och 163.
395
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
förbehåll för att det kan vara en eller annan by i östra Gällivare som är ännu äldre.128
Lappmarksplakaten fick inte avsedd effekt i Lule lappmark. Nybyg- garverksamheten i Kaitum lappby var i stort sett obefintlig före år 1750 och mycket sparsam i Sjokksjokk lappby.129 Under 1700- talets första hälft avstannade kolonisationen i Lule lappmark nästan helt. Det är oklart varför utvecklingen blev sådan; det är dessutom inte typiskt för lappmarken som helhet.130 Från tiden runt år 1750 ökade dock nybyggarnas antal raskt i Lule lappmark. Trots det var jordbruksbebyggelsen vid
När det gäller tvister mellan samer och nybyggare i Lule lappmark behandlar studier främst tiden efter år 1750, då både nybyggen och konflikter var fler. Tidiga konflikter var enligt Sköld fler när det gällde kontakterna mellan skogssamer och nybyggare och rätten till jakt- och fiskemarker, än vad de var mellan fjällsamer och nybyggare och tvister om områden i skogslandet nedanför fjällen. I skogslandet var renskötseln fram till mitten av
Sköld har vid en genomgång av fisketvister i Sjokksjokk lappby funnit att framför allt den som sades erlägga skatt för en sjö ansågs vara den rättmätiga brukaren. Skattesummans storlek avgjorde hur många fiskerätter man hade rätt till, vilket även gällde nybyggarna. I de sjöar som låg i gränstrakterna mellan olika lappskatteland delades vanligen fisket så att man brukade olika delar av sjön.133
Särskilt om Pite lappmark
Någon egentlig nybyggesverksamhet fanns inte i Pite lappmark för- rän på
128Hultblad, 1940, De första nybyggarna i Jokkmokks och Gällivare socknar, s. 34 f., se även Sköld, 1992, s. 42.
129Sköld, 1992, s. 137.
130Hultblad, 1968, s.
131Hultblad, 1968, s. 170.
132Sköld, 1992, s. 137.
133Sköld, 1992, s. 49.
396
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
med gruvbrytningen.134 Bruksrörelsen spelade dock en mindre roll för bebyggelsens uppkomst och fortbestånd i Pite, jämfört med bruks- rörelsen i andra lappmarker. Den bebyggelse som kom till under bruksdriften i Nasafjäll övergavs sedan arbetet vid gruvan hade upp- hört.135
I Pite lappmark skedde heller inte någon finsk inflyttning på samma sätt som norr- och söderut. De enstaka tidiga finska ny- byggare som fanns drog sig tillbaka efter att Nasafjällsdriften upp- hört. Bylund kallar bebyggelsen i anslutning till silvergruvan för en momentan
Under
Från
Vid mitten av
Bylund har noterat cirka 100 exempel på fiskekonflikter mellan lappar och andra i det undersökta domboksmaterialet från Pite lapp- mark. Bylund sammanfattar sin undersökning av tvister med att häradsrätterna regelmässigt skyddade lapparnas fiskerätt framför nybyggarnas mer begränsade fiskerätt för husbehov; ”emedan fiske- bruk är Lappmäns, men ej Nybyggarens näring”. När isolerade fiske- tvister anhängiggjordes vid häradsrätten fick lapparna i allmänhet sin
134Gruvan drevs även under perioden
135Bylund, s. 138 f.
136Bylund, 1956, s. 71.
137Bylund, 1956, s. 63, med hänvisning till Holmström, 1829, s. 111.
138Bylund, 1956, s. 64.
139Bylund, 1956, s. 50 och s. 3.
140Bylund, 1956, s. 3.
397
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
rätt väl tillgodosedd. Vid sina studier av tingsprotokollen från år
När emellertid i slutet av
Särskilt om Lycksele lappmark
Fil. dr. Gustaf Göthes
141Bylund, 1956, s. 233.
142Bylund, 1956, s.
143Bylund, 1956, s. 261 f.
144Bylund, 1956, s. 235 och s. 243.
145Göthe, 1929, s. 271.
398
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Av det domboksmaterial från Lycksele lappmark som undersökts av Göthe framkommer överenskommelser mellan nybyggare och lappar av olika innebörd, bland annat att någon lapp upplät jakt och fiske till en nybyggare mot ersättning i form av att de delade på lapp- skatten.146 I domboksmaterialet framkommer också att tingsrätten godkände planerade nybyggen när lappskattelandets innehavare inte hade något att invända mot ansökan, alternativt efter att lappskatte- landsinnehavaren och nybyggaren hade träffat en förlikning.147
Enligt en skrivelse från landshövding Gyllengrijp år 1740 i ett ärende om beskattning av fiske i Lycksele lappmark, betalade ny- byggarna i övriga lappmarker – särskilt i Åsele – fullständig tionde, det vill säga även tiondeskatt för fiske, vilket skilde sig från Lycksele lappmark där nybyggarna inte skattade för något fiske.148
Särskilt om Åsele lappmark
På
Av en mantals- och skatteförteckning över invånarna i Åsele lapp- marksförsamling år 1695 framgår att av 135 skattlagda personer var endast tre nybyggare.152 År 1760 fanns det såvitt gäller jordbruks- bebyggelse sammanlagt 25 bebyggelseenheter i Åsele lappmark. Vid denna tidpunkt hade Vilhelmina socken bara två bebyggelseenheter, och Fredrika socken saknade jordbruksbebyggelse.153
När gränsen mellan Ångermanland, Västerbotten och Åsele lapp- mark skulle fastställas i mitten av
146Göthe, 1929, s.
147Göthe, 1929, s. 284.
148Återgett av Göthe, 1929, s. 404, med hänvisning till Härnösands stifts prästerskaps besvär
11okt. 1738,
149Gustafsson, 1979, Ångermanlands lappmark, s. 168.
150Bylund, 1956, s. 65 f.
151Bylund, 1956, s. 66.
152Västerbottens läns verifikationer 1695, s.
153Bylund, 1956, s. 50. Med bebyggelseenhet menar Bylund ett eller flera nybyggen nära varandra.
399
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
ett par års tid höll möten i gränstrakterna, där lappar, bönder och ny- byggare fick tala för sina anspråk. När denna del av lappmarksgrän- sen fastställdes gick man efter den nordligaste pretentionslinjen, vilket innebar att de jaktmarker och fiskevatten som av hävd brukats av bönder i socknarna hamnade nedanför lappmarksgränsen.
Från böndernas sida framfördes knappt några anspråk gällande det område som fastställdes som lappmark. Detta tyder på att det vid den tidpunkten inte rådde någon egentlig konkurrens om området ovanför lappmarksgränsen mellan lappmarksinvånare och bönder utan- för Lappland.154
Skattlagda fisken
Från mitten av
Bönder från kusten hade redan under medeltiden företagit jakt- och fiskefärder långt in i det lappländska skogslandet, och dessa resor fortsatte under
Det första fiskeregistret för lappmarkerna upprättades år 1553. I det redovisades de bönder som beskattades för fisket i namngivna träsk, socken för socken. Dessutom uppgavs varje träsks längd och bredd, vilka fiskarter som fiskades och hur mycket som utgavs i skatt. Flest träsk fanns upptagna i Skellefteå (90 träsk), Umeå (89) och Torneå (82). I Piteå och Luleå socknar registrerades 37 respek- tive 34 insjöar. Minst utbrett var träskfisket i Lövånger, Kalix och
154Norstedt och Norstedt, 2007, s.
155Bylund, 1956, s. 33 och Göthe, 1929, s. 4 ff.
400
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Bygdeå socknar som endast räknade tolv, tio respektive nio insjöar. De fiskarter som fiskades var främst gädda, abborre, mört, sik, id och braxen.156
I vissa lappmarker, i synnerhet Torne och Lycksele, förekom alltså ett omfattande fiske från kustbönder. Fiskefärderna för såväl Enon- tekis som Jukkasjärvi i Torne lappmark är belagda sedan
Lokalhistorikern Åke Berggren har forskat om fisket i Piteå. Han beskriver angående fjällträskfisket i allmänhet att kronans stora skatte- inkomster i form av torkad fisk tyder på att böndernas fiske var betydande. I Västerbotten fiskade varje år omkring 350 bönder i lika många fjällträsk under
Författaren Nicolaus Lundius beskrev redan på
Forskaren Ulf Lundström tror att båtlederna som användes i fjällträskfisket kan ha varit en del av en kommunikationsled som gick längre västerut. Under
156Antti, 2018, Träsken och gäddan - Torneåböndernas insjöfiske under
157Arell, 1977, s. 15 och s. 138.
158Rudberg, 1957, s. 19 med hänvisning till Hoppe, 1954, pl. III.
159Berggren, 1995, Fisket i Piteå från medeltid till tidigt
160Återgett av Lundström, 1997, Bönder och gårdar i Skellefteå socken
161Lundström, 1997, s. LXV.
401
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Att fisket utgjorde en viktig försörjningskälla för Tornedals- bönderna står klart. I Torneå fanns det fler träskfiskare per by än i andra socknar. Fiskets omfattning visas också i fångsterna – 40 pro- cent av den totala fångsten i hela Västerbotten år 1553 togs av bön- derna i Torneå.162 Bönderna fiskade flera mil innanför lappmarks- gränsen och upp till 30 mil hemifrån. I jämförelse med älvdalarna söderut var exploateringsavstånden till fisket (det vill säga de avstånd som kustbönderna tog sig upp i lappmarken) vanligen flera gånger längre i Torne lappmark.163 Det förekom alltså en förhållandevis om- fattande konkurrens om fisket där sett till Lappland i stort.
Tittar man däremot på områdena ovanför odlingsgränsen fram- träder dock en annan bild, även i Torne lappmark. Där var de skatt- lagda fiskevattnen få.
Till saken hör också att böndernas fiske i Torne lappmark ofta byggde på upplåtelser från samer. Då är det alltså inte fråga om någon konkurrens i egentlig mening, utan tvärtom en faktor som visar på starka samiska rättigheter.
Forskarna Ingela Bergman och Per H. Ramqvist har i en artikel från år 2017 undersökt kustböndernas träskfisken och i samband med det kartlagt fisken som förekom i skattelängder under perioden
162Antti, 2018, s. 13.
163Arell, 1977, s. 137, med hänvisning till Bylund, 1956, s. 61 f.
164
165Antti, 2018, s. 20.
402
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
långt in i lappmarken.166 Varje hembys bönder fiskade i ett särskilt kluster av sjöar, och fiskerätten tycktes höra samman med bymed- lemskapet och alltså vara kollektiv; om någon flyttade till en annan by följde inte fiskerätten med. Fisket skedde ofta i fiskelag; grupper, där det förekom att även kvinnor ingick, från olika byar gav sig gemensamt ut på längre fiskefärder.167 I taxeringsuppgifterna före- kommer uppgifter om att samer och bönder fiskade i samma sjöar, och det finns också flera uppgifter om att detta skedde med samernas samtycke. Bergman och Ramqvist skriver att det tveklöst är så att fiskesjöarna i lappmarken endast kunde användas av bönder med samernas samtycke.168 Bilden nedan kommer från deras fisketräsk- undersökning.
166Jfr
167Bergman och Ramqvist, 2017, s. 147.
168Bergman och Ramqvist, 2017, s. 153.
403
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Figur 10.6 Skattlagda fiskevatten med koppling till hembyar
Bergman & Ramqvist, 2017, s. 144, figur 8, som visar kustbyarna (röda prickar) länkade till deras utnyttjade fjällfisken (blå prickar). Byar som inte bedrev fjällträskfiske är markerade med svarta prickar. Lappland är utmärkt i gult. Odlingsgränsen är inte markerad på bilden, men kan beskrivas som att den går längre västerut ju längre söderut i Lappland man kommer.
404
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Det tidiga fjällfisket kunde dock även innebära en reell konkurrens, vilket framgår av domboksprotokoll från tvister mellan samer och bönder om fiskerättigheter. Regelmässigt bedömde domstolen så- dana mål som intrång från kustbönder i de samiska rättigheterna. Till exempel dömdes sju Tornedalsbönder år 1549 för att ha fiskat ”innan Lapperåå uthann lappanes Låff och minne”.169 Ett annat exempel är det klagomål som framfördes från lappar i Suonttavaara lappby till kungen om störningar från Torneåbönder. Som svar fick de år 1584 motta ett brev från Johan III, där kungen uppmanade bönderna från Torne socken att inte göra lapparna ”förfång på deras ägor”. Johan III klargjorde i brevet att ”förenämde lappar som boo uti Sondowara by och inga andra måge och skola niuta, bruka, fika och fahra dhe ägor som ligga inom förberörda Songamotka rå uti lappmarcken”.170 Brevet bevarades i bygden och kom att citeras i häradsrättens proto- koll i senare marktvister ännu under
Omkring år 1560 mångfaldigades skatten för bönders fiske i fjällträsk. De tidigare många fiskefjällfärderna för kustbönder upp mot fjällen blev därmed färre, med vissa undantag som beskrivs i re- spektive lappmarksavsnitt i avsnitt 10.4.4.171 Mot slutet av
Tvisterna i Torne lappmark mellan samer och kustbönder kunde även avse jakt. Detta framgår av ett fall från år 1684. Då klagade samerna Mickel Hindersson med flera i Siggevaara på tinget i
169Bergman & Ramqvist, 2017, s. 17 och Antti, 2018, s. 18.
170Tryckt i Dokument angående flyttlapparna m.m., 1912, finns digitalt här Dokument angå- ende flyttlapparna m.m Dokument rörande flyttlapparna: tillägg till den genom Renbeteskom- missionen af år 1907 utgifna dokumentsamlingen/5 | Digitala samlingar (umu.se).
171Göthe, 1929, s. 4 ff., se även Lundmarks sammanfattning i SOU 2005:79 s. 13 f.
172Göthe, 1929, s.
173Antti, 2018, s. 26.
405
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Jukkasjärvi över några bönder från Torneå, vilka redan under flera års tid tillfogat kärandena stor skada och ohägn ”inom theras rätta råå och röör”, speciellt genom att jaga ekorre och fågel. Bönderna förbjöds vid vite på 40 mark att ytterligare röra sig i andras skog utan tillstånd eller att där gillra fällor och snaror för skogens djur och fåglar.174
Göthe skriver om böndernas fiskerätt och hur den såg ut att te sig år 1647. Kyrkoherden i Skellefteå hade inte någon lappmark i sin församling, men däremot bönder, som fiskade i fjällträsk uppe i lappmarken. Dessa bönder betalade tionden till Skellefteå sockens kyrkoherde, och inte till den kyrkoherde under vilken den lappmark som de fiskade i låg. Detta menar Göthe är ett exempel på att man inte tänkte sig lappmarken som ett särskilt område med gränser runtomkring och inom, i den mån det var fråga om kustbönderna; för dem var det ännu blott kronans allmänning. Det var de fiskande som lydde under en församling, inte fiskevattnen. Men detta för- hållande ändrades, när en kyrkoherde blev tillsatt i Arjeplog och i andra orter i samband med silververket i Nasafjäll. Lapparna gav nu tionde åt dessa kyrkoherdar. Landshövdingen uttryckte det i en skrivelse som att ”sedan pastorerna blevo satta i lappmarkerna, hade lapparna intagit fjällträsken ifrån bönderna, som där tillförne hade brukat”.175
I ett annat dokument från år 1647, om fjällträsken som nyttjades av bönder i Luleå socken, står det att ”vid ovanbemälte träskfisken föres väl namnen på träsken in i längden, men likväl skall vara mången träsk, som ingen haver brukat på tio år, alldenstund bonden haver intet folk eller nät, där han kan fullfölja med”.176
Vid slutet av
174Om så skedde, förpliktades de att återbörda till skogsägaren bytets värde samt dessutom betala böter i tre mark med stöd av byggningabalkens 20 kap. Tinget i Jukkasjärvi 30.1.1684, FRA FR 653 f
175Göthe, 1929, s. 92 f., med hänvisning till verifikationsböckerna den 5 aug. 1647, Norrlands Copiebok IV, fol. 24 ff.
176Citat ur Enequist, 1937, s. 55, återgett av Bylund, 1956, s. 63.
406
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
vatten. Till skattevattnen, som låg på skatteland i de flesta fall, hade skattelandsinnehavaren företrädesrätt (även om själva termen skatte- land inte förekommer i materialet förrän några år in på
Arell frågar sig vilka motiv häradsrätten hade att respektera samer- nas starka rätt gentemot Tornedalsbönder. Detta måste enligt honom ses mot bakgrund av lappmarkspolitiken. Vid slutet av
Enligt Bylund kan man förutsätta, att lapparna såg med mycket oblida ögon på att bönder trängde sig in på deras domäner. Särskilt var det deras jakt- och fiskefärder som blev konfliktanledning, och därmed även en av anledningarna till att den slutliga fixeringen av gränsen mellan kustbygden och lappmarken företogs mellan år 1749 och 1753.179
Övrig konkurrens
Utöver nybyggen och skattläggningar har även uppgifter om annan konkurrens kartlagts i Lappland. Framför allt knyts konkurrensen till de fiskevatten som nyttjades av bönder under 1600- och 1700- talet trots att någon skatt inte betalades för vattnet. Huruvida en domstol skulle bedöma det som konkurrens, eller som ett olovligt fiskande, skulle sannolikt bero på omständigheterna i det enskilda fallet. I vissa fall hävdade bönderna, med varierande framgång hos häradsrätterna, att de hade egna rättigheter av urminnes hävd till vattnet. Uppgifter om sådana hävdade men inte skattlagda fiske- vatten kommer framför allt från Lycksele lappmark, särskilt den östra delen. Samtliga dessa fiskevatten ligger, med ett undantag, nedanför odlingsgränsen.
177Arell, 1977, s. 68, 136 f. och s. 142.
178Arell, 1977, s. 142.
179Bylund, 1956, s. 228.
407
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Vidare har kyrkplatserna kartlagts i Lappland. Kyrkornas utbygg- nad var där en del i kolonisationsprocessen, och prästerna utnyttjade stora områden i anslutning till kyrkorna för sin och sitt husfolks för- sörjning. Vissa mindre kapell anlades även ovanför odlingsgränsen. De större prästborden synes dock ha anlagts på vad som senare kom- mit att utvecklas till större byar eller samhällen, det vill säga på sådan mark som i dag är privat.
Slutligen har bergverk kartlagts. Bergverken i Lappland har under undersökningsperioden stundtals varit bas för bosättningsområden som kunnat vara hem för ett större antal arbetare – i något fall närmare 100 personer. Dessa arbetare kan ha jagat och fiskat (detta är dock inte säkert; kost tillhandahölls sannolikt av arbetsgivaren). Verksamheten i de lappländska bergverken har emellertid inte varit särskilt framgångsrik under undersökningsperioden. Brytning har pågått under vissa årtionden, men har präglats av långa avbrott i verksamheten – så långa avbrott att de inte bör ha kunnat hindra ett upparbetande av rättigheter under perioden, ens om det stundtals skulle ha bedrivits omfattande jakt och fiske av gruvarbetarna. Som exempel kan nämnas Nasafjäll silvergruva som hade ett avbrott i verk- samheten mellan åren 1659 och 1770, och Alkavare bruk där verk- samheten pågick från
10.4.4Slutsatser
Med utgångspunkt i den bruttolista som kartläggningen visar över konkurrens i Lappland i form av nybyggen, skattlagda fisken, kyrkor med mera som förekommit under perioden
På mark nedanför odlingsgränsen har konkurrensen i allmänhet varit betydligt större, men inte överallt. Även där finns fläckar på
408
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
stora avstånd från bygden – till exempel i de nationalparker som i dag är mark under statens omedelbara disposition.
Att konkurrensbilden ser ut på det här viset är i sig inte så märk- ligt – tanken med odlingsgränsen var just att dra en gräns ovanför vilken jordbruket inte fick breda ut sig, till skydd för rennäringens intressen. Att gränsen drogs på så sätt att den bebyggda marken som användes för jordbruk separerades från marker som huvudsakligen användes för renskötsel är därför naturligt.
I områden som förvaltas av Naturvårdsverket – nationalparker och naturreservat – är det också av naturliga skäl sällan någon bebyg- gelse. I sådana områden kan det finnas fastigheter som under någon period har varit i privat ägo men som sedan köpts tillbaka av staten. Hur sådan mark ska bedömas rättsligt är inte givet, eftersom det är osäkert vad den tillfälliga privatiseringen kan ha för betydelse för en upparbetad ensamrätt. Eftersom det rör sig om i sammanhanget be- gränsade arealer föreslår kommittén att marken behandlas på samma sätt som den mark som alltid varit i statlig ägo, det vill säga att ingen särskild åtskillnad ska göras för sådan mark som behandlas i del- betänkandet.
I det följande presenteras kommitténs slutsatser lappmark för lappmark.
Torne lappmark
Den del av Torne lappmark som ligger på vad som i dag är svensk sida motsvaras av Kiruna kommun. Könkämä och Lainiovuoma samebyar har sina åretruntmarker i Karesuando socken (de norra delarna av kom- munen), medan Saarivuoma, Talma, Gabna (före detta Rautasvuoma) och Laevas (före detta Kaalasvuoma) har sina åretruntmarker i Jukkasjärvi socken. Vad gäller Talma sameby påminns om att mar- ken på detta byområde inte har bedömts särskilt. Vittangi skogs- sameby har merparten av sina åretruntmarker i Jukkasjärvi men sträcker sig också in i Karesuando och Junosuando socken.
De historiska förhållandena i Torne lappmark är grundligt be- skrivna av historiker och andra forskare. De nybyggen som anlades under undersökningsperioden finns redovisade, liksom skattlagda fisketräsk från
409
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
särskilt fisket utgjorde ett dominerande inslag visas inte minst i tvis- ter gentemot såväl bönder som, i ett senare skede, nybyggare.
Ett utmärkande drag för Torne lappmark är Tornedalsböndernas fjällfiske, som är belagt sedan birkarlarnas tid och som förekom i rela- tivt stor omfattning. Torne lappmark är tillsammans med Lycksele lappmark de lappmarker där fiskefärderna företogs längst bort från byarna vid kusten och förhållandevis långt upp i markerna (jämfört med kustbönders fiske i de övriga lappmarkerna). Fjällfisket min- skade visserligen markant redan under början av
Det historiska materialet visar att fjällfisket i många fall var ett resultat av överenskommelser mellan samer och bönder. Sådana överenskommelser kan knappast betraktas som konkurrerande in- slag vid en bedömning av ett upparbetande av urminnes hävd. Det handlar snarast om samiska upplåtelser.
Det förekom också tvister som visar att fisket inte alltid var kon- fliktfritt. Tvisterna uppkom ofta på grund av klagomål från samiskt håll om intrång från bönders sida.
Trots att fjällfisket alltså var förhållandevis omfattande i Torne lappmark och förekom under något längre tid där än i flera av de övriga lappmarkerna, kan det konstateras att det rört sig om ett fåtal utnyttjade fisken i det område som är i fråga. Ovanför odlingsgrän- sen förekom flera skattlagda fisken längs Könkämä och Muonio älvar i Karesuandoområdet samt en bit söderut. Som strax kommer att beröras var det även där som den tidiga nybyggesverksamheten kom att koncentreras. Detta område utgörs i dag till största delen av privatägd mark; konkurrensen inverkar alltså inte nödvändigtvis på bedömningen av statligt direktdisponerad mark. Även de skattlagda fisketräsk som fanns öster om Kiruna och invid Lainioälven var belägna på vad som i dag är privat mark. Därutöver förekom ett fåtal fisketräsk på av staten disponerad mark; dessa är utspridda över området. Som nämnts var det endast några enstaka fisketräsk ovan- för odlingsgränsen som kvarstod i fiskeregistren i 1617 års skattelängd.
Mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen visar kartläggningen också på ett fåtal fisketräsk, med en koncentration i nordöstra delen av området. Mellan odlings- och lappmarksgränsen finns endast ett mindre område som staten direkt disponerar. Det finns därutöver flera områden under Sveaskogs disposition. Dessa marker omfattas
410
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
dock inte av kommitténs uppdrag för delbetänkandet, utan kommer att utredas i ett senare skede. Samtliga redovisade skattlagda fiske- vatten var här belägna inom vad som i dag är privat mark.
Under samma tidsperiod som bönders fjällfiske minskade dök de första nybyggarna upp i Torne lappmark. De första nybyggena från slutet av
Liksom beträffande bönders fjällfisken finns flera exempel på överenskommelser mellan skattelandsinnehavare och nybyggare. Sådana kunde innebära att nybyggaren köpte nyttigheter, däribland fiske, av skattelandsinnehavaren, eller att de nyttjade en resurs till- sammans. Det finns dock även exempel på att nybyggen anlades mot skattelandsinnehavares vilja.
Jordbruksbebyggelsen var till största delen belägen i norr längs Könkämä och Muonio älvar. Utöver denna bebyggelsekoncentration finns endast några få nybyggen förtecknade för tiden fram till år 1750 på mark ovanför odlingsgränsen. Samtliga dessa, även de längs Kön- kämä och Muonio älvar, ligger i områden som i dag är privatägd mark.
Vad gäller mark mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen finns i källmaterialet fem äldre nybyggen förtecknade, varav två an- lagda av skattelandsinnehavare. Samtliga var belägna på vad som i dag är privat mark. Som nämnts finns i området endast en mindre bit statligt disponerad mark. Mark som ägs av statens bolag kommer att utredas senare.
Redan med tanke på träskfiskenas och nybyggenas antal kan slut- satsen dras att markkonkurrensen från bönders och nybyggares sida inte kan anses ha varit hävdhindrande i det område och under den tidsperiod som undersökningen gäller.
Såväl nybyggena som fisketräsken ovanför odlingsgränsen var kon- centrerade till området uppe vid Könkämä och Muonio älvar och något söderut, vilket ligger i Könkämä och Lainiovuoma samebyars respektive östra områden. Det rör sig om förhållandevis täta kluster som i och för sig utgör en beaktansvärd konkurrens. Dock avser konkurrensen mark som nu är privatägd. Kommitténs bedömning är att denna konkurrens inte kan anses ha hindrat ett upparbetande av urminnes hävd på samebyarnas övriga områden inom av staten dispo- nerad mark.
411
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Sammanfattningsvis gör kommittén på grundval av det undersökta materialet följande bedömning såvitt avser det område som var Torne lappmark (bortsett från Talmas byområde som inte har bedömts sär- skilt). Kommittén utgår från att de samebyar som nu verkar på mark under statens omedelbara disposition i området har upparbetat en ensamrätt grundad på urminnes hävd till upplåtelser av småviltsjakt och fiske under perioden fram till omkring år 1750, och att konkur- rens för att hindra upparbetandet inte kan påvisas. Bedömningen innebär att dessa samebyar får anses ha en ensamrätt i förhållande till staten till upplåtelser av småviltsjakt och fiske. Bedömningen avser bara samebyarna Könkämä, Lainiovuoma, Vittangi, Saarivuoma, Laevas och Gabna.
Figur 10.7 Torne lappmark
Bild från kartläggningen av markkonkurrens i Torne lappmark. De blå knappnålarna är nybyggen före 1750, de turkosa är nybyggen från
412
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Lule lappmark
Lule lappmark motsvaras i dag av Jokkmokks och Gällivare kom- muner. Fjällsamebyarna Girjas (tidigare Norrkaitum), Baste čearru (tidigare Mellanbyn) och Unna tjerusj (tidigare Sörkaitum) har sina åretruntmarker i Gällivare kommun. Det har även Gällivare skogs- sameby, som disponerar den del av den gamla Sjokksjokksbyn som fördes till Gällivare kommun. I Jokkmokks kommun har fjällsame- byarna Sirges, Jåhkågasska tjielde och Tuorpon sina åretruntmarker. Jåhkågasska tjielde bildades år 1945 genom en utbrytning ur Sirges och Tuorpon. Samma år bildades skogssamebyarna Serri (numera Slakka) och Udtja av den nordligaste respektive sydligaste delen av dåvarande Jokkmokks lappby, medan den mellersta delen undantogs från skogsrenskötsel. Både Slakka och Udtja har åretruntmarker i Jokk- mokks kommun, men Udtja även i Bodens kommun, nedanför lapp- marksgränsen.
Markkonkurrensen i Lule lappmark är grundligt utredd av histo- riker. Samtliga tidiga nybyggen finns redovisade, liksom samtliga fisken som användes av kustbönder under mitten av
Från
Att det har förekommit att samer har upplåtit jakt och fiske fram- går av domböckerna, och det finns också exempel på att villkor tagits
413
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
in vid anläggning av nybyggen; nybyggaren fick jaga eller fiska på ett lappskatteland mot ersättning till skattelandets innehavare.
De nybyggen som anlagts ovanför odlingsgränsen ligger samtliga i områden som i dag är privatägda, på avstånd från den statliga marken. Nybyggena har, när de bestått, så småningom utvecklats till byar och i några fall till tätorter. I sådana områden är huvuddelen av marken i dag privatägd. På de områden som i dag disponeras direkt av staten har det däremot inte förekommit några nybyggen som skulle kunna hindra uppkomsten av en Girjasrätt.
Girjasdomen handlar om områden i Lule lappmark. I domen be- dömdes att två nybyggen inte kunde hindra uppkomsten av en ensam- rätt för samebyn. Fler nybyggen än så har inte förekommit i någon samebys område i Lule lappmark.
Det historiska material som värderades i Girjasmålet är inte be- gränsat till Girjas samebys område, utan det rör fler samebyars tidiga historia. Girjas sameby låg ursprungligen i Sirkas lappby, som år 1647 delades upp i Sirkas och Kaitum lappbyar. Denna indelning bestod till år 1887 när Kaitums lappby delades i tre; Sörkaitum, Mellanbyn och Norrkaitum.
Norrkaitum är den by som år 1971 blev Girjas sameby. Den historia som ligger till grund för Girjas framgång i tvisten delar samebyn med Sörkaitum och Mellanbyn, som i dag motsvaras av samebyarna Unna tjerusj och
De övriga samebyarna i området – Jåhkågasska tjielde, Tuorpon och delar av Slakka, Gällivare och Udtja, ligger i områden där det endast har förekommit ett fåtal utnyttjade fisken och anlagda ny- byggen, vilka alla ligger på betydande avstånd från den mark som i dag disponeras direkt av staten.
På området mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen finns en nationalpark där Gällivare sameby och Unna tjerusj har betes- marker, och ett naturreservat med mark som förvaltas av Naturvårds- verket där Gällivare sameby har betesmarker. Dessutom finns ett område som förvaltas av Fortifikationsverket som ligger på Udtjas året- runtmarker och övriga byars vinterbetesmarker. Även i dessa områ- den saknas något som skulle tyda på markkonkurrens av betydelse.
I övrigt finns ingen mark som disponeras direkt av staten. Där- emot finns stora arealer som ägs av Sveaskog. Dessa kommer att be- handlas under utredningens nästa del. Någon större konkurrens om
414
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
jakt och fiske än den som redovisats i Girjasmålet har det alltså inte varit fråga om i någon del av Lule lappmark, bortsett från i de om- råden som i dag är privatägda.
Sammanfattningsvis gör kommittén på grundval av det undersökta materialet följande bedömning såvitt gäller det område som var Lule lappmark. Kommittén utgår från att de samebyar som verkar på mark under statens omedelbara disposition ovanför odlingsgränsen i om- rådet har upparbetat en ensamrätt grundad på urminnes hävd till upp- låtelser av småviltsjakt och fiske under perioden fram till omkring år 1750 och att konkurrens för att hindra upparbetandet inte kan påvisas. Bedömningen innebär att dessa samebyar får anses ha en ensamrätt i förhållande till staten till upplåtelser av småviltsjakt och fiske. Dessa samebyar är
Kommittén bedömer vidare att även samebyarna i området mellan odlingsgräns och lappmarksgräns har Girjasrättigheter på områden som står under statens omedelbara disposition, det vill säga på Forti- fikationsverkets mark på Udtjas åretruntmarker och i Naturvårds- verkets områden som används av Unna tjerusj och Gällivare sameby.
415
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdetSOU 2023:46
Figur 10.8 |
Lule lappmark |
Bild från kartläggningen av markkonkurrens i Lule lappmark. De blå knappnålarna är nybyggen före 1750, de turkosa är nybyggen från
Pite lappmark
Pite lappmark utgörs historiskt av Arjeplogs och Arvidsjaurs socknar. Numera består den av Arjeplogs, Arvidsjaurs och Malå kommuner, eftersom Malå år 1862 bröts ut ur Arvidsjaur. Fjällsamebyarna
För Pite lappmark är markanvändningsförhållandena grundligt beskrivna av flera historiker. Det är tydligt att den konkurrerande markanvändningen i Pite lappmark har varit mer begränsad än i övriga lappmarker, både när det gäller nybyggen och kustbönders
416
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
fiske. Det har inte funnits någon konkurrerande nybyggesverksam- het att tala om före år 1750 – de tre nybyggen som fanns var anlagda av samiska lappskattelandsinnehavare och de var belägna nedanför odlingsgränsen på vad som i dag är privatägd mark. Därutöver kan nämnas kyrkplatserna i Arjeplog och Arvidsjaur, bebodda av präst och klockare från 1640- respektive
Sannolikt berodde en stor del av den låga graden av konkurrens på svårigheterna att ta sig till Pite lappmark. Men att det tidigt fanns ett samiskt långvarigt bruk av marken för renskötsel, jakt och fiske där framgår tydligt.
Eftersom det funnits så få nybyggen före år 1750, har det inte förekommit särskilt många tvister mellan samer och nybyggare för- rän under den senare delen av
Sammanfattningsvis gör kommittén på grundval av det under- sökta materialet följande bedömning såvitt gäller det område som var Pite lappmark. Kommittén utgår från att de samebyar som verkar på mark under statens omedelbara disposition ovanför odlingsgrän- sen i området har upparbetat en ensamrätt grundad på urminnes hävd till upplåtelser av småviltsjakt och fiske under perioden fram till omkring år 1750 och att konkurrens för att hindra upparbetandet inte kan påvisas. Bedömningen innebär att dessa samebyar får anses ha en ensamrätt i förhållande till staten till upplåtelser av småviltsjakt och fiske. Dessa samebyar är Svaipa,
När det gäller området mellan odlingsgräns och lappmarksgräns i Pite lappmark består marken under statens omedelbara disposition av några jämförelsevis mindre områden som förvaltas av Naturvårds- verket och ett område sydost om tätorten Arvidsjaur som förvaltas av Fortifikationsverket. I det senare området har dock renskötsel-
417
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
rätten upphävts.180 Samebyarna som har renskötselrätt på Naturvårds- verkets marker bedöms kunna göra gällande ensamrättigheter på motsvarande sätt som Girjas sameby. I övrigt finns ingen mark under statens omedelbara disposition mellan lappmarksgräns och odlings- gräns i Pite lappmark, men däremot stora områden som ägs av Svea- skog. Dessa kommer som nämnts att utredas senare.
Figur 10.9 |
Pite lappmark |
Bild från kartläggningen av markkonkurrens i Pite lappmark. De blå knappnålarna är nybyggen före 1750, de turkosa är nybyggen från
Lycksele lappmark
Lycksele lappmark (som historiskt hetat Ume lappmark) omfattar i dag Lycksele, Sorsele och Storumans kommuner i södra Lappland. Där finns Grans och Rans samebyar, som har sina åretruntmarker i Sorsele kommun, samt Ubmeje tjeälddie och Vapsten, som har sina åretruntmarker i Storumans kommun. Malå skogssameby, vars mar-
180Mål F
418
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
ker huvudsakligen ligger i Malå kommun i Pite lappmark, har också områden i Lycksele kommun.
Vad som först kan konstateras om Lycksele lappmark är att för- hållandena här är grundligt utredda. Samtliga nybyggen och taxerade fisken finns kartlagda, och dessutom en stor del av de fisken som kustbönderna åberopat hävd till. Dessutom är själva lappskattelan- den kartlagda. Det är tydligt att samer har använt marken i Lycksele lappmark för renskötsel, jakt och fiske, men samtidigt att det en lång bit upp i lappmarken, ända upp till trakten kring Storuman, före- kommit fiske av kustbönder i betydande utsträckning. Några av dessa fiskerättigheter kan dock från början ha grundat sig på tillstånd från samer i området.
De nybyggen som har anlagts under undersökningsperioden låg mellan lappmarksgränsen och Storuman (Stensele). Dessa nybyggen tycks inte före år 1749 ha gett nybyggaren någon fiskerätt utan sär- skilt avtal med lappskattelandets innehavare. År 1749 föreskrevs i lappmarksreglementet att nybyggarna skulle ha rätt till husbehovs- fiske.
Att det förekommit upplåtelser av jakt och fiske av samer till både nybyggare och kustbönder står klart av domböckerna. Villkor om att nybyggare fick jaga eller fiska på ett lappskatteland mot ersätt- ning fördes regelbundet in i protokoll, och det förekom också att nybyggarna beklagade sig till myndigheterna över att de inte hade någon fiskerätt utan att leja (hyra) den av lapparna.
Kustböndernas fiskefärder i Lycksele lappmark minskade i om- fattning under perioden mellan år 1600 och 1750. Skattläggningen upphörde också för ett antal fisken. Det förekom dock att bönderna fortsatt åberopade hävd till sådana fisken. Tvister vid tinget i Lycksele mellan samer och kustbönder om 69 specificerade fiskevatten visar att bönderna åberopade ensamrätt till dessa på grund av hävd, vilket samerna motsatte sig, eftersom de också åberopade hävd. Tvisterna slutade i uppdelningar av olika slag. Att göra gällande ensamrätt till fiskena i trakterna mellan Storuman och lappmarksgränsen ledde alltså inte till framgång.
Det finns inte något nybygge eller skattlagt eller identifierat häv- dat fiske ovanför odlingsgränsen. Så långt inåt landet tycks alltså inte kustbönderna ha haft för vana att ta sig.
Sammanfattningsvis gör kommittén på grundval av det under- sökta materialet följande bedömning såvitt avser det område som var
419
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Lycksele lappmark. Kommittén utgår från att de samebyar som ver- kar på mark under statens omedelbara disposition ovanför odlings- gränsen i området har upparbetat en ensamrätt grundad på urminnes hävd till upplåtelser av småviltsjakt och fiske under perioden fram till omkring år 1750 och att konkurrens för att hindra upparbetandet inte kan påvisas. Bedömningen innebär att dessa samebyar får anses ha en ensamrätt i förhållande till staten till upplåtelser av småviltsjakt och fiske. Det rör sig alltså om samebyarna Vapsten, Ubmeje tjeälddie, Gran och Ran.
Mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen har det däremot före- kommit en konkurrerande markanvändning från både kustbönder och, i viss mån, nybyggare under perioden
Trots att det förekommit en konkurrerande markanvändning mel- lan odlingsgränsen och lappmarksgränsen (som alltså sträcker sig unge- fär mellan Lycksele och Storuman i
420
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Figur 10.10 Lycksele lappmark
Bild från kartläggningen av markkonkurrens i Lycksele lappmark. De blå knappnålarna är nybyggen före 1750, de turkosa är nybyggen från
Åsele lappmark
Åsele lappmark (tidigare Ångermanna lappmark) motsvaras i dag av kommunerna Vilhelmina, Dorotea och Åsele. Två fjällsamebyar har sina åretruntmarker här: Vilhemina södra och Vilhelmina norra.
I Åsele lappmark finns grundligt underlag om samtliga nybyggen. Däremot har redovisningar ur domböckerna om förekommande tvis- ter inte varit lika förekommande i litteraturen om Åsele som i de andra lappmarkerna.
Kustböndernas fiske finns kartlagt såvitt avser mitten av
Den samiska markanvändningen i Åsele lappmark är dokumente- rad från mitten av
421
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Från
Uppfattningarna varierade hos myndighetsrepresentanterna när det gällde frågan om vem som hade fiskerätten i åarna; landshövdingen ifrågasatte om dessa åar verkligen kunde anses tillhöra kronan, när lapparna överallt omkring ägde jorden och stranden under skatterätt.
Sammanfattningsvis gör kommittén på grundval av det under- sökta materialet följande bedömning såvitt avser det område som var Åsele lappmark. Kommittén utgår från att de samebyar som verkar på mark under statens omedelbara disposition ovanför odlingsgränsen i området har upparbetat en ensamrätt grundad på urminnes hävd till småviltsjakt och fiske under perioden fram till omkring år 1750 och att konkurrens för att hindra upparbetandet inte kan påvisas. Bedöm- ningen innebär att dessa samebyar får anses ha en ensamrätt i för- hållande till staten till upplåtelser av småviltsjakt och fiske. Det rör sig alltså om Vilhelmina norra och Vilhelmina södra samebyar.
Mellan odlings- och lappmarksgränsen har markkonkurrensen där- emot varit betydande, särskilt i de södra och mittersta delarna av Åsele lappmark. Dock inte i de förhållandevis små områden som för- valtas av Naturvårdsverket. Samebyarna som har renskötselrätt där bedöms kunna göra gällande ensamrättigheter på motsvarande sätt som Girjas sameby. Det finns fläckvisa delar som ägs av Sveaskog och som kommer att utredas senare, men merparten av marken i om- rådet är privatägd och omfattas inte av utredningens uppdrag. Det rör sig alltså om de områden där Vilhelmina norra och Vilhelmina södra samebyar har sina vinterbetesmarker.
422
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Figur 10.11 Åsele lappmark
Bild från kartläggningen av markkonkurrens i Åsele lappmark. De blå knappnålarna är nybyggen före 1750, de turkosa är nybyggen från
10.4.5Eftergift eller utsläckande
Högsta domstolen har i Girjasdomen klargjort att en samisk ensam- rätt kan upphöra på tre sätt: genom att de berörda samerna har efter- gett sin rätt, genom att rättigheten har utsläckts genom lag, eller genom att rättigheten har utsläckts genom expropriation. Såväl ett efter- givande som ett utsläckande måste ha varit tydligt och definitivt.181
När det gäller Girjasområdet konstaterade Högsta domstolen att det från kronans sida på ett generellt plan aldrig uppställdes några begränsningar i fråga om samernas rätt att jaga eller fiska. Det fanns heller inget som talade för att myndigheterna över huvud taget in- grep mot den jakt eller det fiske som samer bedrev, vare sig genom talan vid domstol eller på annat vis.182
Några exempel på jakt- eller fiskeutövning från kronans sida pre- senterades inte i Girjasmålet, vare sig vad gällde det aktuella området
181NJA 2020 s. 3 p. 215.
182NJA 2020 s. 3 p. 185.
423
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
eller de intilliggande områdena. Materialet i målet innehöll inte heller några exempel på att kronan själv upplät jakt eller fiske till andra. Av utredningen i målet framgick dock att det i andra delar av lappmar- kerna förekom att exempelvis en viss sjö skattlades för en nybyggare; denne ansågs då i häradsrätternas praxis ha rätt att vid sidan av samerna bruka sjön för fiske. Materialet innehöll inga upplysningar om att det fanns motsvarande skattlagda sjöar även på området. Så kan emellertid ändå ha varit fallet.183
Jur. dr. Gunnar Prawitz
Utredningen i Girjasmålet stödde slutsatsen att samer vid mitten av
I Girjasdomen konstaterade domstolen vidare att kronans ager- ande under 1700- och
I det material som kommittén har haft tillgång till finns inga exempel som antyder att några samiska ensamrätter skulle ha upp- hört i Lappland vare sig genom lag eller eftergifter. Renskötselrätten har utsläckts med stöd av 26 § rennäringslagen på ett område som
183NJA 2020 s. 3 p. 187.
184Prawitz, 1970, Studier i renbeteslagstiftningen, s. 85.
185NJA 2020 s. 3 p. 189.
186NJA 2020 s. 3 p. 217.
424
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Fortifikationsverket disponerar i Arvidsjaur. Någon expropriation i övrigt av samiska rättigheter till jakt och fiske på den mark som undersökts har dock inte förekommit.
En särskild fråga är om kronans anspråk på regalrätt till jakt och fiske genom jakt- och fiskestadgornas regler kunnat utsläcka rättig- heter av urminnes hävd – exempelvis för vissa sorters vilt som endast adeln haft lov att jaga. I det hänseendet kan, utöver det som nyss refererats ur Girjasdomen, följande sägas.
Den hävd till jakt och fiske som enskilda samer i Lappland upp- arbetat vid mitten av
I 1647 och 1664 års jaktstadgor begränsades rätten att jaga högvilt för bönder i vissa delar av Sverige, men i Norrland behöll de hela tiden denna rätt.187
Från och med år 1789 uttrycktes tydligt i jaktlagstiftningen att jakträtten följde med bondens markägande och adelns jaktprivilegier avvecklades successivt.
I 1864 års jaktstadga uttrycktes att jakten var fri för varje svensk man i oavvittrad skog. Undantag gjordes dock i sådana situationer där jakträtt grundades på urminnes hävd; i sådana fall fortsatte den rätten att gälla.188
När det gäller fiske går nu gällande bestämmelser om fritt och enskilt fiskevatten i huvudsak tillbaka till 1766 års fiskeristadga. Äldre lagar – landskaps- och landslagarna samt 1734 års fiskeristadga – innehöll inga allmänna grundsatser i fråga om rätten till fiske. Sedan gammalt har dock den åskådningen varit rådande, att med äganderätt till strand följer fiskerätt i vattnet därutanför.189 I 1766 års fiskeri- stadga föreskrevs inte någon regalrätt för kronan. Där fanns bestäm- melser om kronans fiskerätt på enskilda och allmänna kronofisken. Några enskilda kronofisken fanns inte i Lappland, och några allmänna kronofisken uppläts inte heller där.190
1871 § Ordningh och Stadga huru alle Rijkzens Inbyggare sigh förhålla Skole medh Jachter, Diurefång och Fugleskiutande åhr 1647, och 1 § Ordningh och Stadga om Jachter, Diurefång och Fogelskiutande Åhr 1664.
1885 § Kung. Maj:ts Förnyade Nådiga
189Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag, SOU 1947:47 s. 49 ff.
190Prawitz, 1970, s. 82.
425
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
I 1852 års fiskeristadga angavs att fisket var fritt i större insjöar där inte strandäganderätt eller annan enskild fiskerätt gällde, samt att fisket var fritt för alla härads- och sockenbor på allmänna kronofisken. Undantag från dessa regler gjordes dock för rättigheter som grun- dades på urminnes hävd.191
Kommitténs bedömning är därför, liksom i Girjasdomen, att det inte har framkommit något som visar att det har förekommit några utsläckanden i Lappland av ensamrätter grundade på urminnes hävd i jakt- och fiskelagstiftningen; varken totalt eller partiellt i fråga om någon viss art. Att en rätt grundad på urminnes hävd, liksom en skatte- bondes rätt, ibland kan ha varit begränsad i något avseende innebär inte ett utsläckande.
I diskussionen i anslutning till Girjasdomen och dess prejudikat- värde har påståenden framförts om att upplåtelseförbudet i 31 § rennäringslagen – där det anges att en sameby inte får upplåta rättig- heter som ingår i renskötselrätten – skulle ha inneburit ett utsläck- ande av rättigheter genom lag. Kommittén delar inte denna uppfatt- ning. Ett upplåtelseförbud är en inskränkning i en rättighetshavares befogenhet; inte ett utsläckande av själva rättigheten. Dessutom är Girjasrättigheter – ensamrättigheter grundade på urminnes hävd – mer omfattande än den rätt att jaga och fiska som kommer till ut- tryck i lagstiftningen.192 Upplåtelseförbudet är formulerat så att det endast träffar de rättigheter som ingår i renskötselrätten enligt be- stämmelserna i rennäringslagen.193
I sammanhanget kan påpekas att renskötselrätten, liksom fastig- hetsrätten, är elastisk. Om renskötselrätten eller vissa i renskötsel- rätten ingående befogenheter varit begränsad på något område men begränsningen upphävs får rätten eller befogenheterna återupptas där.194 Det är alltså, som följer av Girjasdomen, naturligt att ett ut- släckande för att beaktas skulle behöva vara tydligt och definitivt. Något sådant tydligt utsläckande genom lag har inte skett.
I undersökningsmaterialet finns inte heller några indikationer på att samer skulle ha eftergett sina rättigheter. Tvärtom framgår av dom- boksmaterial och av brev till myndigheterna att samerna protesterat mot intrång och bevakat sina rättigheter. De kan ha delat med sig av
1911, 6 och 9 §§,
192Jfr NJA 2020 s. 3 p. 220.
193Jfr 31 § och 1 § första och andra styckena rennäringslagen.
19426 § första stycket rennäringslagen, jfr Bengtsson, Samerätt, s. 87 f.
426
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
jakt och fiske till nybyggare och andra, men det har i sådana fall varit fråga om upplåtelser och inte några eftergifter av egna rättigheter.
Även om det skulle kunna finnas någon uppgift om att en enskild same eftergett sin rätt (något sådant har som framgått inte påträf- fats) så skulle inte en enskild sames eftergift kunna binda en hel sam- fällighet. Att alla samer i en lappby skulle ha eftergett sina ensam- rättigheter framstår som otänkbart.
10.4.6Sammanfattning
Kommittén utgår sammanfattningsvis från att samtliga samebyar i det område som nu undersökts, det vill säga på av staten direkt dis- ponerad mark i Lappland, har upparbetat Girjasrättigheter. Bedöm- ningen innebär att dessa samebyar kan förutsättas ha en ensamrätt i förhållande till staten till upplåtelser av småviltsjakt och fiske.
Några utsläckanden eller eftergifter av dessa rättigheter har inte skett. Dessa enskilda samers upparbetade rättigheter kan därför nu åberopas av samebyarna i Lappland enligt vad som följer av Girjas- domen.
Bedömningen aktualiserar en fråga om förhållandet till de upp- låtelser av jakt och fiske i dessa områden som staten gör med stöd av 3 § rennäringsförordningen (1993:384). Kommittén återkommer till detta i avsnitt 10.5.7.
För att återknyta till prövningsschemat i avsnitt 10.1.2:
•Samerna på området har återkommande jagat och fiskat under mycket lång tid.
•Rätten till jakt och fiske har varit av stor betydelse för samernas försörjning.
•Samerna har upplåtit jakt och fiske till andra.
•Samernas upplåtelser har godtagits av omgivningen.
•Andra än samer har inte upplåtit jakt och fiske i området.
•Det har inte förekommit någon beaktansvärd konkurrerande mark- användning.
•Staten har inte protesterat och samerna har inte eftergett sin rätt på något så tydligt sätt att rätten har upphört.
427
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
10.5Resultat av undersökningen: Jämtlands och Dalarnas län
Girjasdomen ger begränsad vägledning i fråga om de historiska för- hållandena i Jämtlands och Dalarnas län. Det gäller till exempel själva utgångspunkten i domskälen om tidig kontinuerlig samisk närvaro; uttalanden som avser Lappland specifikt och som inte på motsvar- ande sätt kan användas som utgångspunkt för Jämtland och Dalarna.
Det innebär att utredningen i den del som handlar om Jämtlands och Dalarnas län inte, såsom var fallet beträffande Lappland, har kun- nat utgå från i vilken mån konkurrens om markanvändning har kunnat hindra uppkomsten av hävdgrundade rättigheter. I stället har ett första steg varit att utreda den samiska närvaron och markanvändningen, inklusive hur rättigheterna på de samiska skattefjällen har betraktats historiskt.
Närvaron av annan befolkning har också varit av betydelse. I delar av Jämtlands län har det åtminstone sedan medeltiden bedrivits jord- bruk nära fjällen. Liksom samerna har den jordbrukande befolk- ningen ibland använt fjällmark och betalat skatt för det, framför allt genom systemet med avradsland (se avsnitt 10.5.4). Det har därför varit av intresse att undersöka hur den jordbrukande befolkningens rättigheter till jakt och fiske i fjällvärlden har sett ut historiskt jäm- fört med de samiska skattefjällsinnehavarnas rättigheter.
Kommitténs uppdrag innefattar att analysera vilken rätt till upp- låtelser av jakt och fiske som tillkommer samebyarna om någon rätt inte kan grundas på urminnes hävd. I denna del har senare admini- strativ hantering av rättigheterna varit av betydelse.
10.5.1Geografisk orientering
Renbetesfjällen i Jämtlands län omfattar dels de vid avvittringen för samerna avsatta skattefjällen, dels de områden som senare köpts in av staten och upplåtits till utvidgning av dessa fjäll (utvidgningshem- manen). Renbetesfjällen är fördelade mellan samebyar i särskilda by- områden. Gränserna framgår av kartan nedan.
428
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Figur 10.12 Renbetesfjällen
Karta över renbetesfjällen. Bakgrundskartan kommer från Lantmäteriet.
429
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Dessutom finns åretruntmarker för renskötsel i Jämtlands och Dalar- nas län som är upplåtna genom kungliga brev. I Dalarnas län ligger dessa marker i Älvdalens kommun och framgår på kartan nedan.
Figur 10.13 Åretruntmarker i Dalarnas län
Karta från Pinmaps.net, ett kartverktyg som hämtar underlag från Googles kartor.
Jämtland och Härjedalen har både varit separerade och samman- slagna administrativt under historiens gång, och gränserna har därför varierat. Härjedalen var tidigt en integrerad del av norska Trøndelag. Jämtland var däremot självständigt fram till år 1178, när landskapet anslöts till Norge efter slaget på Storsjöns is, men utgjorde då en egen administrativ del av Norge och styrdes av ett allting; Jamtamot. Jämt- land hade fram till slutet av
Även områdena runt Särna och Idre i Dalarna tillhörde Norge. År 1536 övertogs Norge av Danmark. Flera krig utspelade sig mel-
lan Danmark och Sverige, bland annat det nordiska sjuåriga kriget under åren
430
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Sverige genom freden vid Brömsebro år 1645. Den närmare gräns- dragningen var dock i flera områden oklar och reglerades först år 1751. Före det sträckte sig gränsen för Dalarna ända in mot sjön Femunden i nuvarande Norge. De administrativa gränserna för kom- muner, socknar och tingslag i Jämtlands län har förändrats över tid även efter införlivandet i Sverige.
En stor del av materialet om Jämtlands län härrör från samman- ställningar från jordeböcker och domböcker som presenterades som bevismaterial av parterna i Skattefjällsmålet.195 Dessa sammanställ- ningar innehåller en genomgång av uppgifter för hela Jämtland och Härjedalen (som tillsammans utgör Jämtlands län), och i viss mån även Dalarna. I materialet redovisas ofta uppgifter ur jordeböcker, domböcker med mera uppdelat utifrån äldre socken- och tingsindel- ning. Socknarna bildades i huvudsak under medeltiden. De gamla jämtländska jordebokssocknarna, trettionio till antalet, var större än dagens socknar och motsvarade i stort sett den äldre kommunindel- ningen.
I denna utredning används dagens kommunindelning, med större kommuner, som utgångspunkt för bedömningar av lokal samisk när- varo och konkurrens om marker. De kommuner där det finns renbetes- fjäll är Strömsund, Krokom, Åre, Berg och Härjedalen. Kommunen Berg ligger i både Jämtlands och Härjedalens landskap. Utöver ren- betesfjällen finns åretruntmarker upplåtna genom kungliga brev, bland annat i Älvdalens kommun.
195NJA 1981 s. 1.
431
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Figur 10.14 Nuvarande kommuner i Jämtlands län
Karta från Sweco AB.
432
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Figur 10.15 Älvdalens kommun
Karta från Sweco AB.
10.5.2Skattefjällsdomens betydelse för prövningen
Skattefjällsmålet pågick
I detta avsnitt behandlas hur Skattefjällsdomen har inverkat på kom- mitténs bedömning av de jämtländska samebyarnas eventuella rätt till jakt och fiske på grund av urminnes hävd. Skattefjällsdomen har be- tydelse som processhinder (på grund av så kallad negativ rättskraft, res judicata) för de fem nordliga samebyarna i Jämtland. Dessutom kan det möjligen ha betydelse att domstolen kom fram till att det på skattefjällen inte förekommer några samiska ensamrätter till jakt och fiske vid sidan av dem som kodifierats i rennäringslagen. Kommit- téns överväganden kring detta presenteras nedan.
433
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Processen i målet
När Skattefjällsmålet inleddes i tingsrätten var samtliga samebyar i Jämtland och Dalarna kärande. Var och en drev ett eget mål, men målen sammanlades i en gemensam process. Ursprungligen omfattades alla samebyarnas skattefjäll och utvidgningshemman av talan. Efter en tids handläggning valde dock endast vissa samebyar att fullfölja talan av- seende sina respektive marker genom en deldom. De övriga same- byarna begärde vilandeförklaring och återkallade sin respektive talan efter deldomen, varefter målen skrevs av för deras del.196 Det innebär att det inte finns något avgörande som fått laga kraft för dessa samebyar.
De samebyar som kvarstod och som alltså hade partsställning i deldomen är Frostvikens norra sameby (numera Voernese sameby), Frostvikens mellersta sameby (numera Ohredahke sameby), Frost- vikens södra sameby (numera Raedtievaerie sameby), Hotagens same- by (numera Jijnjevaerie sameby) och Offerdals sameby (numera Jojne- vaerie sameby).197 Det rör sig alltså om de fem nordligaste samebyarna i Jämtland och det var rättighetssituationen på renbetesfjällen inom deras områden som bedömdes av Högsta domstolen.198 De fem same- byarna yrkade bättre rätt än staten till sina byområden på grund av äganderätt. Om förstahandsyrkandet om äganderätt inte skulle bi- fallas yrkade samebyarna att vissa särskilt angivna rättigheter till renbetesfjällen skulle tillerkännas dem, bland annat ensamrätt till all jakt och allt fiske på fastigheterna.199 Som grund för yrkandena åbe- ropades samma grunder som för förstahandsyrkandet om äganderätt till marken; ockupation och specifikation, urminnes hävd och erkän- nande av staten.
Högsta domstolen avslog samebyarnas yrkanden.
196Östersunds tingsrätts beslut meddelat den 21 januari 1983 i mål T 1001/71.
197Samtliga samebyar i Sverige stod med som parter i målet, men det var alltså endast dessa samebyars marker som prövningen avsåg.
198Frostvikens norra sameby omfattar skattefjällen Blåsjöfjäll 1:1 och Orrnäsfjäll 1:1 samt utvidgningshemmanen Leipikvattnet (Lejpikvattnet) 1:1, Raukasjö 1:1, Storjola 1:2 och den norr om Dajmaån belägna delen av Dajma 1:1. Frostvikens mellersta sameby omfattar Skattefjällen Badstugunäs (Bastunäsfjäll) 1:1 och viss del av Millestskogsfjäll 1:1 samt utvidgningshemmanen Blomhöjden 1:1, Herrbergsdalen (Härbergsdalen) 1:1, Sjoutnäset 1:3, Trångmon 1:1, viss del av Dajma (Daima) 1:1 och Svansele 1:10. Frostvikens södra sameby omfattar skattefjällen Klump- vattnetsfjäll (Klumpvattenfjäll) 1:1 och viss del av Millestskogsfjäll (Mellanskogsfjäll) 1:1 samt utvidgningshemmanen Jougdaberg 1:1 och Väktaredalen (Väktardalen) 1:1. Hotagens sameby omfattar bland annat skattefjällen Gåxsjöfjäll 1:1, Murfjället 1:1, Vinklumpfjäll 1:1 samt ut- vidgningshemmanen Almdalen 1:1, Bågavattnet 1:1 och Munsvattnet 1:1. Offerdals sameby omfattar bland annat utvidgningshemmanen Ansätt 1:1, Juthatten 1:1 och Rörvattnet 1:8, 1:28, 1:30, 1:32, 1:36, 1:40, 1:67, 1:68, 1:69, 1:70 och 1:71.
199NJA 1981 s. 1, s. 9.
434
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Vissa delar av Högsta domstolens bedömning avser samebyarnas talan om äganderätt till skattefjällen. Domstolens slutsatser i den frågan har viss betydelse för kommitténs bedömningar (se avsnitt 10.5.5 om skattefjällens rättsliga status). Nedan beskrivs domstolens reso- nemang kring frågorna om ensamrätt till jakt och fiske, och kring frågan om 1886 års renbeteslag innebar en grundlagsstridig ändring av rättsläget. Flera av domstolens uttalanden har betydelse för kom- mitténs utredning av samebyarnas rättigheter på renbetesfjällen i stort, och alltså inte enbart för de fjäll som kom att omfattas av dom- slutet.
Högsta domstolens bedömning
När det gällde samernas rätt till jakt och fiske i äldre tider konsta- terade domstolen, med hänvisning till åberopat historiskt material, att samer på skattefjällen omkring år 1645 hade en starkt skyddad bruksrätt som i vart fall torde ha omfattat rätt till renbete, fiske och jakt samt skogsfång till eget behov.200 Fram till mitten av
Högsta domstolen gick därefter över till att pröva vilka befogen- heter som kunde konstateras vid tidpunkten före tillkomsten av 1886 års renbeteslag. Beträffande jakt och fiske anfördes följande.
Av stor betydelse med hänsyn till samernas levnadsförhållanden på skatte- fjällen var jakten och fisket, låt vara att de på
Innehållet i skattefjällsbrevet och de därefter följande skattläggnings- utslagen och inrymningsbesluten203 ger emellertid stöd för uppfattningen att samerna före 1886 års lagstiftning hade ensamrätt till fiske på skatte- fjällen. Rätten till jakt nämns däremot inte i dessa dokument, och det
200NJA 1981 s. 1, s. 197.
201Jfr NJA 1981 s. 1, s. 201.
202NJA 1981 s. 1, s. 234.
203Inrymning var när en myndighet förklarade någon berättigad till att besitta ett hemman eller liknande.
435
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
får anses osäkert vilka befogenheter jakträtten innehar för samerna. I varje fall finns det anledning räkna med att både jakträtten och fiske- rätten inbegrep fångst till avsalu och alltså inte bara fångst till hus- behov.204
Domstolen prövade därefter i vilken mån samerna historiskt också hade rätt att upplåta sin bruksrätt eller rättigheter som ingick i den till någon annan, och uttalade i det sammanhanget följande.
Läget i detta hänseende är på flera sätt oklart. Som nämnt började man i mitten av
I äldre tider hade upplåtelser från samers sida förekommit, i vart fall beträffande fiske. Det får antas, att samer även på
Jakträtten har tydligen haft ganska ringa ekonomisk betydelse under
Högsta domstolen uttalade att följande kunde sägas sammanfattnings- vis om upplåtelserätten vid tiden för tillkomsten av 1886 års lag.
Skilda uppfattningar och ganska stor ovisshet gjorde sig tydligen gäl- lande beträffande frågan i vad mån inrymda samer hade rätt att upplåta rättigheter åt annan. Vissa av de upplåtelsetyper som faktiskt förekom ansåg länsstyrelsen och kommittén206 vara till skada för samernas intres- sen i stort. Särskilt upplåtelserna av slåtter och beteslägenheter ansåg de dessutom stridande mot inrymningsresolutionernas innehåll. Viss osäker- het synes också ha rått i fråga om den enskilde samens rätt att upplåta fiske- och jakträttigheter till annan. En befogenhet för kronan att upp- låta fiskerätt på fjällen motsägs av såväl skattefjällsbrevet som inrym-
204NJA 1981 s. 1, s. 234 f.
205NJA 1981 s. 1, s. 236.
206Kommittén som Högsta domstolen nämnde var 1883 års kommitté som lämnade kommitté- betänkandet Förslag till förordning angående de svenska lapparne och de bofasta i Sverige.
436
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
ningsresolutionerna och saknar även i övrigt stöd. Övervägande skäl talar för att kronan inte heller hade sådan befogenhet beträffande jakt- rätten.207
Domstolen gick därefter över till att behandla 1886 års lag och dess betydelse för samernas befogenheter. Inledningsvis konstaterade dom- stolen följande om lagstiftningen.
Lagen innehöll inte några övergångsbestämmelser. Vad angick Jämtlands län trädde lagens grundläggande stadganden, bland annat de om lappby- indelningen, i kraft först den 1 januari 1889.
Under hänvisning till den nya lagen utfärdade länsstyrelsen i Jämtlands län den 19 juli 1886 två allmänna kungörelser, nr 60 och 61.
I den ena kungörelsen, nr 60, angavs inledningsvis att det kommit till länsstyrelsens kännedom att åtskilliga inrymda lappar hade av de åt dem upplåtna trakterna utarrenderat dels åt lappar rätt till renbete, dels åt bofasta rätt till bete, slåtter, jakt och fiske. Eftersom inrymningsbreven inte berättigade till någon annan och vidsträcktare disposition av fjället än att den inrymde lappen fick, mot erläggande av den stadgade avgiften, ostörd av andra, för sig och sin familj där åtnjuta rätt till bete och skogsfång för renskötseln och rätt till fiske, så var alla avtal med lappar om dispositionsrätt för ena eller andra ändamålet ogiltiga. Under hän- visning bland annat till att länsstyrelsen anbefallts att före lagens ikraft- trädande ha vidtagit alla de anordningar som var nödvändiga för dess genomförande och upprätthållande och därför behövde ha fjällen till sin disposition åtminstone ett år i förväg, meddelade länsstyrelsen till känne- dom och efterrättelse att all rätt till jord, fiske eller jakt, som dittills innehafts av bofasta genom avtal med lappar, upphörde från och med den 1 jan 1888 och att efter den tiden allt olovligt intrång på fjällen skulle komma att lagligen beivras.
I den andra kungörelsen, nr 61, hänvisade länsstyrelsen till att lappar- nas dispositionsrätt till skattefjällen skulle genom renbeteslagen komma att i åtskilliga delar väsentligt förändras, bland annat såtillvida att inget fjäll eller någon del därav kunde få disponeras ensamt av någon lapp. Länsstyrelsen ville därför till kännedom och efterrättelse meddela, att alla genom inrymningsbrev eller av annan orsak lagligen tillkomna rättig- heter till bete, skogsfång, jakt och fiske på skattefjällen skulle upphöra att gälla från och med den 1 jan 1889, då renbeteslagen trädde i kraft.208
Sameparterna i målet gjorde gällande att 1886 års lag och länsstyrel- sens båda kungörelser innebar inskränkningar i samernas hävdvunna rättigheter som stod i strid med 1809 års regeringsform, särskilt 77 § som innehöll ett skydd för besittningsrättshavare av kronojord (dom-
207NJA 1981 s. 1, s. 237.
208NJA 1981 s. 1, s. 242.
437
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
stolen anmärkte att även 16 § som innehöll skyddet för egendom var tillämplig), och att dessa hävdvunna rättigheter bland annat av dessa skäl kom att bestå oberoende av lagstiftningen.209 Högsta domstolen godtog dock inte det påståendet utan uttalade följande.
Det står utom tvivel att 1886 års lagstiftare avsåg att genom lagen ut- tömmande reglera de rättigheter och skyldigheter som renskötande samer hade vid utövning av sin näring, bland annat på skattefjällen. I proposi- tionen underströks särskilt, att lagen i många delar kunde karakteriseras som en kodifikation och närmare bestämning av vad som redan fanns meddelat i spridda stadganden eller som eljest iakttogs av gammal sed- vana. En jämförelse mellan vad som i det föregående har upptagits an- gående samernas befogenheter på skattefjällen före 1886 års lag och vad lagen kom att innehålla ger belägg för att detta uttalande var välgrundat. Det kan alltså konstateras, att lagen i stora drag anknöt till vad som förut hade gällt.210
Domstolen bekräftade att det dock var obestridligt att lagen särskilt i ett avseende – indelningen i lappbyar med dess inslag av ingripande tvångsbestämmelser – innebar väsentliga ändringar av rättsläget. Dom- stolen noterade också att sameparterna särskilt gjort gällande, att lagens regler om befogenheten att upplåta rätt till jakt och fiske på skatte- fjällen innebar en otillåten sådan ändring, men framhöll följande.
Som framgått var emellertid rättsläget i detta hänseende delvis oklart före lagens tillkomst. Och samtidigt som lagen tillade länsstyrelsen be- slutanderätten över upplåtelserna tillgodosåg den på flera sätt samernas intressen: upplåtelser skulle få förekomma endast om de kunde ske utan intrång eller skada för samerna och skulle inte få utesluta rätt för dessa att själva jaga och fiska, berörda samer skulle höras i ärendena och in- flytande medel skulle användas till samernas förmån. Med lappbyarnas föga utvecklade organisation skulle det vidare uppenbarligen ha mött avsevärda praktiska svårigheter att upprätthålla en regel om att samerna på ett skattefjäll skulle gemensamt samtycka till varje upplåtelse.211
Mot denna bakgrund kom domstolen fram till att inrymningsrättig- heternas upphörande och bestämmelserna om upplåtelserätt lika litet som lagens reglering i övrigt av samernas bruksrätt kunde anses ha inneburit något grundlagsstridigt övergrepp mot samerna på skatte- fjällen.
Domstolens slutsats blev att den betydelse som 1886 års lag fick för samernas bruksrätt på skattefjällen var att de befogenheter som
209NJA 1981 s. 1, s. 243, jfr s. 237.
210NJA 1981 s. 1, s. 243.
211NJA 1981 s. 1, s. 243 f.
438
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
renskötande samer där hade kommit att uttömmande regleras av lagen, och detta även i den mån de ytterst vilade på hävd.
Angående frågan om upplåtelseförbudet kunde anses vara diskri- minerande uttalade Högsta domstolen att lagens reglering av upp- låtelserätten, där samebymedlemmarna förbjöds att upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten, byggde på en avvägning mellan delvis motstridiga intressen. Det saknades enligt domstolen stöd för att denna avvägning skulle ha påverkats av någon nedvärderande inställ- ning till samerna som folkgrupp. Slutsatsen blev att rennäringslagens upplåtelseregler inte kunde anses stå i strid med diskrimineringsför- budet i 2 kap. 15 § regeringsformen.
Sammanfattningsvis innebar detta att vad som hade anförts av sameparterna om att de skulle äga rättigheter till skattefjällen vid sidan av eller oberoende av rennäringslagen inte kunde bifallas.212
Ett justitieråd, Bertil Bengtsson, var skiljaktig i fråga om motiver- ingen och menade att upplåtelsebestämmelserna beträffande jakt och fiske kunde anses som diskriminerande, men att de inte var uppenbart grundlagsstridiga, vilket krävdes för att bestämmelserna skulle kunna åsidosättas enligt grundlagens dåvarande lydelse.213
Sammanfattning
I Skattefjällsdomen avslogs samebyarnas talan om att de skulle för- klaras ha äganderätt eller andra rättigheter till skattefjällen vid sidan av eller oberoende av rennäringslagen.
I fråga om rättigheter till jakt och fiske bedömde domstolen att samernas rätt att jaga och fiska på skattefjällen historiskt varit en- samrätter på så sätt att de var skyddade från intrång av andra, men att det var osäkert om samerna haft rätt att upplåta jakt och fiske. Från tillkomsten av Skattefjällsbrevet år 1841 fram till renbeteslagens till- komst år 1886 hade åtminstone fiskerätten på skattefjällen enligt dom- stolen varit en ensamrätt för samerna. Rättsläget kring upplåtelse- rätten under motsvarande tid var dock fortsatt oklart. Utredningen i målet motsade enligt domstolen att kronan skulle ha haft befogen-
212NJA 1981 s. 1, s. 248.
213Enligt 11 kap. 14 § regeringsformen i den då gällande lydelsen. I och med 2010 års lydelse togs uppenbarhetsrekvisitet bort. Numera ska en domstol som finner att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning inte tillämpa be- stämmelsen – något krav på att bestämmelsen ska stå i uppenbar strid med grundlag finns alltså inte längre.
439
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
het att upplåta fiskerätt på fjällen. Övervägande skäl talade också emot att kronan haft någon sådan befogenhet beträffande jakträtten.
När det gällde det förbud mot upplåtelser för samerna som till- kom genom 1886 års lag prövade Högsta domstolen om detta kunde anses utgöra ett grundlagsstridigt ingrepp mot samerna på skatte- fjällen, bland annat mot bakgrund av grundlagens bestämmelser om diskrimineringsförbud och egendomsskydd. Domstolen fann att så inte var fallet. Som skäl angavs att rättsläget beträffande upplåtelser på skattefjällen vid inrättandet av lagen delvis var oklart. I samma rikt- ning talade enligt domstolen det förhållandet att lagen, samtidigt som den lade beslutanderätten över upplåtelserna hos länsstyrelsen, på flera sätt tillgodosåg samernas intressen.
Den betydelse som 1886 års lag fick för samernas bruksrätt på skattefjällen, konkluderade domstolen, var att de befogenheter som renskötande samer hade där kommit att uttömmande regleras av lagen, och detta även i den mån de ytterst vilade på hävd.
Kommitténs bedömning av Skattefjällsdomens effekter
Högsta domstolens uttalanden i Skattefjällsmålet bör tillmätas bety- delse vid en bedömning av rättsförhållandena på renbetesfjällen i stort. Liksom när det gäller Girjasdomen är de uttalanden som är av prejudicerande karaktär och ger uttryck för rättsliga bedömningar och rättssatser inte av betydelse endast för dem som var parter i målet, utan tjänar som vägledning för rättstillämpningen generellt.
Negativ rättskraft
När det gäller de fem samebyar som var kärande i Skattefjällsmålet har dock domen en mer direkt betydelse. Den rättsliga principen om negativ rättskraft (res judicata) innebär att en slutlig prövning i dom- stol utgör hinder mot en ny prövning av samma sak. Eftersom frågan om rätt till upplåtelse av jakt och fiske ingick i Högsta domstolens prövning i Skattefjällsmålet är de samebyar vars områden omfattades av domen förhindrade att på nytt väcka en sådan talan.214
214En sameby som var part i Skattefjällsmålets deldom kan alltså inte väcka en ny talan om jakt- och fiskerättigheter på de omtvistade skattefjällen vid sidan av eller oberoende av rennärings-
440
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Att vissa samebyar kan antas vara förhindrade av Skattefjälls- domen att stämma staten på nytt i fråga om de rättigheter som redan har prövats hindrar inte att också dessa samebyars rättsliga situation bedöms av kommittén, inte bara i ljuset av Skattefjällsdomen, utan också med hänsyn tagen till den rättsutveckling som skett efter år 1981.
I det följande redogörs därför allmänt för vilken betydelse de ut- talanden som gjorts i Skattefjällsdomen kan antas ha, sett till dagens rättsförhållanden.
Prövningen av 1886 års lag
Högsta domstolens bedömning i Skattefjällsmålet var att 1886 års lag innebar att enskilda rättigheter som tillkom inrymda samer i Jämt- lands län ersattes av de samfällda rättigheter som beskrevs i lagen. Denna förändring var enligt Högsta domstolen inte grundlagsstridig. Domstolen beaktade i det sammanhanget att den nya organisations- formen genomfördes för att man skulle komma till rätta med allvar- liga missförhållanden. Domstolen menade också att organisations- formen stämde bättre med samernas egen inställning att betrakta sin rätt på skattefjällen som kollektiv snarare än att se enskilda inrymda samer som bärare av rätten. Domstolen uppmärksammade dessutom att lagen allmänt sett medförde fördelar just för samerna i Jämtlands- fjällen.
När det gällde befogenheten att upplåta jakt och fiske menade dom- stolen att rättsläget var delvis oklart före lagens tillkomst. Och sam-
lagen med hänvisning till urminnes hävd. Den enda möjligheten till en förnyad rättslig pröv- ning är att använda resningsinstitutet. Utrymmet för resning med anledning av ett förnyat eller utvecklat rättsläge är dock mycket begränsat. En ny rättstillämpning utgör nämligen som huvudregel inte skäl för resning. Till exempel har senare tillkomna domar från Högsta dom- stolen inte ansetts utgöra nya omständigheter eller bevis i den mening som avses i 58 kap. 1 § 4 p. rättegångsbalken (resningsbestämmelsen) och innebär inte heller att rättstillämpningen uppen- bart strider mot lag. Under utredningen har företrädare för samebyarna framhållit att det dock inte föreligger hinder för enskilda medlemmar i samebyarna att väcka en sådan talan, vilket sannolikt är korrekt. Det kan emellertid noteras att Högsta domstolen i punkterna
441
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
tidigt som lagen lade beslutanderätten över upplåtelserna på länsstyrel- sen, så tillgodosåg den på flera sätt samernas intressen. Den betydelse som 1886 års lag fick på skattefjällen var enligt domstolen att de be- fogenheter som renskötande samer hade där kom att uttömmande regleras av lagen, och detta även i den mån de ytterst vilade på hävd. I sin fria bevisprövning av det omfattande materialet om historisk markanvändning på skattefjällen hittade domstolen inte stöd för att markrättigheterna på skattefjällen hade varit mer omfattande än vad som senare kom att kodifieras i 1886 års lag.
Betydelsen av domstolens uttalanden om bevisningen i målet ger i och för sig inte uttryck för någon rättsregel som ställts upp till väg- ledning för senare rättstillämpning.215 Av ordalydelsen i domskälen tycks dock både sameparternas invändning om hävdvunna rättigheter och domstolens prövning av den invändningen kunna tolkas som att prövningen även avsåg civilrättsligt grundade rättigheter.216 Det är emellertid osäkert vilken betydelse domstolens uttalanden om samer- nas rättigheter skulle tillmätas vid en rättslig prövning av liknande fall med hänsyn till den rättsutveckling som skett efter Girjasdomen, inte minst det sänkta beviskrav som tillämpas i Girjasdomen.
En annan fråga är hur Skattefjällsdomen förhåller sig till slutsat- serna i Girjasdomen, där domslutet alltså innebär att rennäringslagen inte uttömmande reglerar Girjas samebys rättigheter, utan innebär att samebyn har en rätt att upplåta jakt och fiske som inte framgår av rennäringslagen.
Kommittén kan i det hänseendet konstatera att Högsta domstolens refererade uttalande i Skattefjällsmålet specifikt avser rättighetsför- hållandena på skattefjällen. När det gäller rennäringslagen i allmän- het kan bara konstateras att lagstiftarens ambition har varit att ut- tömmande reglera de rättigheter och skyldigheter som renskötande samer hade vid utövning av sin näring. Huruvida den ambitionen fått genomslag i renskötselområdet i stort besvaras dock inte i Skattefjälls- målet, medan Girjasdomen innebär att lagen inte har inneburit någon uttömmande reglering på Girjas samebys område. Någon motsätt-
215Se särskilt NJA 1981 s. 1, s. 242 ff.
216Sameparterna gjorde gällande att 1886 års lagstiftning och länsstyrelsens båda kungörelser innebar inskränkningar i samernas hävdvunna rättigheter som stod i strid mot 1809 års reger- ingsform. Domstolens slutsats efter laglighetsprövningen blev att ”den betydelse som 1886 års lag fick för samernas bruksrätt på skattefjällen var således att de befogenheter som ren- skötande samer där hade nu kom att uttömmande regleras av lagen, och detta även i den mån de ytterst vilade på hävd”.
442
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
ning mellan avgörandena eller någon avsikt att ändra praxis bör man därför inte intolka i Girjasdomen.217
Den historiska markanvändningen bör utredas
Slutsatsen i denna del är alltså att Skattefjällsdomen sannolikt hind- rar de fem norra samebyarna i Jämtland från att inleda en process om ensamrätt till jakt och fiske på sina renbetesfjäll. För övriga same- byar finns inga sådana hinder. Däremot kan uttalanden i Skattefjälls- domen om en uttömmande lagreglering av rättigheter i Jämtlands län möjligen få betydelse om en sådan process skulle inledas. Läget en- ligt gällande rätt måste dock i den delen betraktas som oklart. Kom- mittén har därför funnit skäl att gå vidare med att, utifrån de principer som följer av Girjasdomen, utreda den historiska markanvändningen på renbetesfjällen. I linje med vad som har angetts i inledningen till detta avsnitt har denna utredning fått omfatta även de fem nord- ligaste samebyarna.
Som en del i den utredningen har det omfattande bevismaterialet i Skattefjällsmålet getts stor betydelse, liksom Högsta domstolens be- dömning av detta material. De sakkunniga som gjort utredningar i målet har gått igenom jordeböcker och domböcker för hela under- sökningsperioden och sammanställt relevant material. Kommittén har ansett att en självständig genomgång av materialet måste göras, men det har inte hindrat att domstolens värdering av materialet har till- mätts betydelse. Avvägningarna kring detta behandlas företrädesvis i avsnitt 10.5.5.
10.5.3Samisk närvaro
Som nämnts i avsnitt 10.1 innehåller Girjasdomen inga vägledande ut- talanden om den samiska närvaron i Jämtlands och Dalarnas län. Hur den samiska närvaron där har sett ut historiskt har därför varit en del av kommitténs utredning.
I detta avsnitt ges en översiktlig beskrivning av vad som kommit fram om den samiska närvaron i Jämtlands och Dalarnas län. Mycket av vad som redovisas tar sin utgångspunkt i skriftligt källmaterial. Inledningsvis finns därför skäl att kort beröra den debatt som pågått
217Hade så varit fallet så hade det rimligen markerats i domskälen.
443
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
mellan historiker och arkeologer under slutet av 1800- och
Om avsaknad av skriftligt material, framryckningsteorin och nyare arkeologisk forskning
Trots att det finns gott om skriftliga källor från Jämtland och Härje- dalen från svensk vikinga- och medeltid,218 saknas uppgifter om samer i källorna.219 Denna avsaknad av skriftligt material om samisk när- varo föranledde den vetenskapliga forskningen under slutet av 1800- talet att ifrågasätta att samer över huvud taget skulle ha levt i de södra delarna av Jämtland längre tillbaka i tiden. Uppfattningen blev så små- ningom att samer kommit norrifrån och ”trängt sig in” på den jord- brukande befolkningens områden i södra Jämtland och Härjedalen först i slutet av
I en artikel publicerad år 1890 ifrågasatte historikern och geogra- fen Yngvar Nielsen att det funnits lappar i de jämtländska och härje- dalska fjälltrakterna tidigare än på
Redan år 1899 kunde dock historikern Johan Nordlander visa att Nielsens åsikter inte höll streck. Svenska kronans räkenskaper från
Trots att Nielsens framryckningsteori alltså tidigt kunde avfärdas så levde den kvar. I Norge gav den avtryck i landets högsta domstol, Høyesteretts, praxis långt in mot slutet av
I den så kallade Selbusaken från år 2001, en dom om renbetesrätt grundad på sedvanerätt/alders tids bruk i Selbu, frångick dock Høyes-
218Se t.ex. flera exempel i Ahnlund, 1948, Jämtlands och Härjedalens historia, första delen, som behandlar den tidsperioden.
219K.B. Wiklund, 1928, Huru länge har det funnits lappar i Jämtland och Härjedalen? s. 396.
220Nielsen,
221Nordlander, 1899, Lapparnas ålder i södra Norrland, s.
222Strøm Bull, 2005, Yngvar Nielsen med prejudikatvirkninger, Rettshistoriske studier nr 16, s.
444
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
terett framryckningsteorin. I stället grundades domen på att samer vistats i det omtvistade området i vart fall från tidigt
Framryckningsteorin, och sättet att använda frånvaron av skrift- ligt källmaterial till stöd för antaganden, har senare kommit att allt starkare kritiseras av forskningen både i Sverige och Norge. Även teorin om att samer funnits i Jämtland först från
Det är framför allt arkeologin som kan tillföra kunskap om tiden före de skriftliga källorna. När det gäller samernas äldre historia i Jämtland, Härjedalen och Dalarna har mycket hänt under de senaste decennierna. Under
Genom analyser av gravplatser gjordes i projekten den samman- tagna bedömningen att det funnits en väletablerad samisk befolk- ning i Härjedalen redan under vikingatiden.228 Bedömningen har fått
223Rt. 2001 s. 769, se särskilt s. 30.
224Rt. 2001 s. 769. Se även analys av Eivind Torp i Betydelsen av samiska traditioner i svensk rätt, Arctic Review on Law and Politics, vol. 2/2011 p.
225Rumar, 2014, Historien och Härjedalsdomen, s. 170.
226Jfr Rumar, 2008 b, Bruket av historia i Tåssåsenmålet, sakkunnigutlåtande i mål T
227Zachrisson, 1997, Möten i gränsland: samer och germaner i Mellanskandinavien, s. 7 f.
228Zachrisson, 1997, s.
445
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
stöd av andra tongivande arkeologer som Evert Baudou229 och Stig Welinder.230
Från och med slutet av
Kommitténs förhållningssätt
Nutida forskning tyder alltså på att samer levt i Jämtland och Härje- dalen sedan hundratals, i vissa områden mer än 1 000, år tillbaka. Om samerna levde i fjällen före det att den jordbrukande befolkningen kom till Jämtland, om den jordbrukande befolkningen var först, eller om det över huvud taget är möjligt eller meningsfullt att diskutera den tidens befolkning utifrån våra moderna begrepp om etnicitet, har diskuterats av arkeologer och andra forskare.234
Vem som kom först eller hur den samiska närvaron såg ut under forntiden är dock inte nödvändigt att utreda för att i juridiskt hän-
229Jfr Baudou, 1992, Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv, s. 153.
230Jfr Welinder 2008, Jämtarna och samerna kom först, s.
231Se översikt i Ljungdahl, 2004, Sydsamer – landskap och historia (Erik Norberg och Ulf Stefan Winka, red). s.
232Projekten Från forntid till nutid i Ruvhten Sijte (före detta Tännäs sameby), Ljungdahl Ruvhten sijtte, Ljungdahl, Ewa, och Aronsson,
233Se https://gaaltije.se/broschyrer/.
234Se till exempel Welinder, 2008, s. 140 f.
446
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
seende studera senare hävdvunna rättigheter till mark och vatten. Upparbetandet av sådana rättigheter är inte beroende av vem som varit först på plats. Rättigheterna vilar i stället på en kontinuerlig när- varo och markanvändning fri från konkurrens under en bestämd tid.
Som tidigare har beskrivits börjar den för utredningen relevanta tidsperioden när området blev svenskt år 1645, även om belägg för tidigare samisk markanvändning kan tillgodoräknas samerna vid be- dömningen av upparbetandet av urminnes hävd. Innebörden är att den arkeologiska forskningen avseende fynd längre tillbaka, till exempel från forntida gravar, fångstgropar, pollenanalyser och liknande visser- ligen är intressanta att känna till, men inte har omedelbar betydelse för den rättsliga bedömningen.
När det gäller bedömningen av förhållandena från
Före år 1645
Jämtland tillhörde under medeltiden och fram till år 1645 Danmark/ Norge, med undantag av den nordiska sjuårskriget under åren 1564– 1571, när landskapet tillfälligt ockuperades av Sverige.
Under medeltiden var Ström den översta bygden i Jämtland, och norr därom låg lapparnas land, skriver Wiklund.235 I en handling från
235Wiklund, 1928, s. 395.
447
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
sägs i samma handling att jämtarna har rätt att jaga ”djur och ekor- rar” i Finnmarken, nitton raster (ungefär nio mil) från Ström.236
Enligt Holmbäck är två förhållanden viktiga att observera be- träffande Jämtland och Härjedalen: Någon lappmark i samma bety- delse som i norr har aldrig funnits i dessa landskap. Någon byindel- ning lapparna emellan har inte heller funnits före den moderna tiden, utan varje lapp förekommer för sig i handlingarna utan att tillhöra något annat samfund än den socken som han är skriven i.237
Först år 1565 och framåt beskriver Wiklund att lappar framträder i räkenskaperna som avser Jämtlands mellersta fjälltrakter. Området var då under några år svenskt. I Ströms socken nämns en lapp i fogde- räkenskaperna från detta år. År 1568 och 1569 finns uppgifter om att två familjer från Pite lappmark dragit till Jämtland, närmare bestämt till Hartkjölen strax söder om Frostviken (”Harckara” fjäll, som i dag benämns Hestkjølen på norska sidan). Detta berodde på att Pite lappmark vid den tiden även omfattade fjälltrakterna i nuvarande Västerbottens län och Frostviken, vilket i sin tur berodde på att hela det området var Pite birkarlars verksamhetsområde.238 Lapparna från Pite lappmark hade enligt räkenskaperna där år 1571 flyttat tillbaka till sin tidigare by (Laijs by) igen.239
Nordlander skriver att det finns skäl att betvivla att namnet ”Jämtlands lappmark”, som förekommer i räkenskaperna, skulle ha uppstått, om de därmed åsyftade trakterna endast hade varit befolkade av de två lappfamiljer från Pite lappmark som nyss nämnts, och detta till på köpet endast under några få år (dessa familjer flyttade ju tillbaka till Pite lappmark). Då synes det vida sannolikare, bedömer Nordlander, att lappar funnits där redan före den här omtalade in- vandringen (från Pite) och att namnet i följd av det har högre ålder än vad som framgår av fogderäkenskaperna. Under fortgången av det sjuåriga kriget, har dessa lappar enligt Nordlander tydligen dragit västerut till de norska fjällen. Han hänvisar till en anteckning i Jämt- lands räkenskap från år 1566, enligt vilken ”Ere rymde till Nörie och ere wåre werste fiender”.240
236Nordlander, 1899, s.
237Holmbäck, SOU 1922:10 s. 23 f.
238Jfr Wiklund, 1928, s. 397 ff., se även Holmbäck, 1922, s. 10.
239Nordlander, 1902, s. 331 f.
240Jfr Nordlander, 1902, s. 331 ff. och Larsson, 1978, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet, band 14 b, s. 89.
448
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Wiklund skriver att först på
Från
2mil, men af något rå emellan Jemtland och Ångermanne lappar veta de intet seja”. Av detta ser man, menar Nordlander, att lappar vid denna tid fortfarande fanns i Jämtland, trots att nyss nämnda lappar som kommit från Pite lappmark efter freden hade återvänt till sitt land.243
Överlantmätaren Valfrid Larsson
241Att använda ord som ”expansion”, ”tagit i besittning” och liknande ger uttryck för den nyss nämnda framryckningsteorin. Det ska noteras att detta är Wiklunds språkbruk och att det lika gärna kan handla om att de administrativa myndigheterna saknade uppgifter om befolkningen i fjällen vid den tiden.
242Jfr Wiklund, 1928, s. 399.
243Nordlander, 1902, s. 333 f.
244Larssons uppdrag var att för statens räkning ta fram äldre kartor och handlingar till belys- ande av frågan om markrättigheter i fjällen. Genom det uppdraget kom han att ge in åtskilligt material i målet som numera finns bevarat i en stor samling med hans avskrifter. Det rör sig om tusentals sidor material, som digitaliserats av Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum. Larssons arbete har kritiserats av sentida historiker, t.ex. Lars Rumar, för att inte ha varit så opartiska
449
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
giften om lappar två mil från Stora Arksjön sannolikt avser trakterna norr och öster om sjön Storsjouten i Frostviken. Vid denna tid (om- kring år 1602), fortsätter han, bör fjälltrakterna mellan Stora Arksjön och Storsjouten Saxälven ha varit gräns mellan Västerbotten och Jämtland.245 Larsson skriver vidare, angående gränsen mot Väster- botten, att denna av ålder bör ha gått från Steksundsholmen i Tåsjön och i Saxälven med däri belägna sjöar till Borgasjön samt från Borga- sjön till Jadnems klump.246
Av Jämtlands skattebok för år 1604 framgår att sex mårdskinn uppburits av lapparna i Jämtfjället. Larsson skriver att om Jämtfjället här inte var ett mera allmänt uttryck så avsåg det sannolikt en fjäll- trakt i Kalls socken.247 Forskaren Knut Bergsland lutar också åt den senare förklaringen och hänvisar till att det i jordeboksrannsakningen år 1695 talas om ”Jemt Fiellet i Undersåkers Tinghlag och Kall Sochn belägit”.248 Dock kan man notera att en av de lappar som förhördes av major Peter Schnitler vid gränsundersökningarna år 1742, den 63- årige Mårten Nilsson, sade sig vara född i ett ”Jemte Field” som låg under Ovikens socken.249
År 1613 tilldelade den danske kungen Kristian IV Jämtland och Härjedalen till den danske adelsmannen Claus Daa, ”med all dets rente og rette tilliggelse”. Han följdes i sin tur av andra. Det visar att det inte fördes några kungliga skatteböcker över dessa landskap under den återstående danska tiden. Den samiska närvaron i området stöds av mer tillfälliga omnämnanden i andra typer av handlingar.250
Sådana omnämnanden förekommer även i de svenska räkenskap- erna. I 1619 års räkenskaper för Lycksele lappmark ligger en förklar- ing daterad år 1618 om de lappar som skattar till båda rikena Sverige och Norge. Det sägs att de bor ”inn wijdh wästerhaafs siösijdhe N(ämligen) i Rådhenn, Wefstenn, Bindall, Nundall, snåsenn och Örnes fielld i Jemptelandh”. Larsson skriver att i ”Örnes fielld” bör ha in- gått det topografiska Orrnäsfjället som enligt tillgängliga kartupp- gifter omfattade i varje fall fjälltrakten mellan sjöarna Värjaren och
som de gett intryck av, se Rumar, 2008 c, Kritisk analys av överlantmätare Valfrid Larssons bevis- material. Hur man än bedömer Larssons slutsatser är dock själva avskrifterna korrekta, och ett användbart material för att studera markanvändningen på fjällen.
245Larsson, 1978, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet, band 14 b, s 94.
246Larsson, 1978, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet, band 16 d, s. 17.
247Larsson, 1978, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet, band 14 b, s. 98 c.
248Bergsland, 1975, Samernas vita bok 3, s. 143.
249Schnitler, Peter,
250Bergsland, 1975, s.
450
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Sannaren. Denna fjälltrakt ligger i Frostviken och omtalades alltså år 1618 såsom belägen i Jämtland och nyttjad av lappar.251
Angående Härjedalens landskap beskriver Bromé hur motsätt- ningar mellan lappar och bönder redan på
Wiklund och Holmbäck noterar också samma brev från år 1646. Wiklund skriver att meningen om ”utöver deras lagda rå och förord- nade fjällmark” skulle kunna innebära, att lappar redan under den norska tiden haft ordentligt avgränsade skattefjäll i Härjedalen.253 Han är tveksam till om utvecklingen hunnit så långt, men betvivlar inte att lappar redan då fanns i Härjedalsfjällen.254 Wiklund skriver vidare att det för honom är obekant vid vilken tidpunkt som lapparna över- skred Ljusnan och flyttade till Rutfjället och Vigeln med mera, men noterar några traditioner enligt vilka det i början av
–en i Ljungdalens fjäll, en uppåt Mittåkläppen till och en tredje vid Rutfjället.255
Vid landshövding Strijks första rundresa i Jämtland i samband med mönstringarna år 1646 uppvaktades denne i Sunne prästgård den 3 mars av två lappar, av vilka den ene, Mårten Jonsson med benäm-
251Jfr Larsson, 1978, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet, band 14 b, s. 95, med referat ur K.B. Wiklund och J. Qvigstad, 1909, Dokument angående flyttlapparna med mera, del II (Ren- beteskommissionen av 1907).
252Bromé, 1954, s. 166 f.
253Wiklund, 1928, s. 407 f.
254Jfr även Holmbäck, 1922, s. 24.
255Wiklund, 1928, s. 410.
451
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
ningen ”finnekung i lappefjällen” uppvisade ett frihetsbrev som han något tidigare hade fått av den danske kungen. Enligt detta brev ägde han rätt att uppehålla sig och driva sin näring på en del fjäll, som låg dels i Jämtland, dels i Härjedalen. Den andre uppvaktande lappen Tomas Jonsson hade redan under den danska tiden två fjäll, Trond- fjället och Hittefjäll (i nuvarande Åre kommun). För detta betalade han skatt till kronan och förpliktades också att ”förhålla och bruka sig inom sina råmärken och gränser och intet vidare i någon måtto vara eller göra bönderna på deras byar, råmärken eller gränser något trångmål eller skada”. Enligt Bromé är detta de första faktiska upp- gifter som finns om de svenska lapparnas bosättning och utbredning i de södra fjälltrakterna.256
Huruvida Mårten och Tomas Jonsson var de första lappar som flyttat till dessa fjälltrakter är däremot svårt att avgöra, skriver Bromé. Några få år därefter bodde en lappfamilj vid Skärkdalen ovanför Ljung- dalen (i nuvarande Bergs kommun), och det är inte osannolikt, att ytterligare en eller annan lappfamilj kan ha vistats i dessa fjälltrakter vid samma tid, även om några bestämda uppgifter inte påträffats, för- klarar han. Bromé skriver vidare att ett tjugotal år senare, år 1670, ska däremot inga nomadiserande lappar ha varit bosatta i Härjedalen. Vid den västernorrländska kommissionens sammanträde i Rödön den 20 februari 1670 lämnades nämligen den märkliga upplysningen, att de lappar som förut funnits där, flyttat bort, sedan en hel lapp- familj blivit mördad av norrmän.257
Holmbäck menar att de jordeböcker som finns från Jämtland och Härjedalen inte har samma intressanta förhistoria eller karaktär som jordeböckerna från Lappland; de utgör inte skattelängder över i prin- cip enbart lappar, utan har fullt ut samma natur som jordeböckerna i övriga delar av Sverige. I jordeböckerna i fråga har lapparna en blyg-
256Bromé, 1954, s. 163 f. Bromés slutsats att detta är de första faktiska uppgifter om lappar i dessa trakter är inte helt lätt att förstå. Bromé skriver i samma text att konflikter mellan bönder och samer fanns redan under
257Bromé, 1954, s.
452
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
sam plats vid sidan av bönderna, vilka utgjorde landskapens huvud- befolkning, skriver Holmbäck.
De äldsta jordeböckerna från Jämtland är äldre än de jordeböcker som upprättades för Lappland av landshövdingen Graan och greve Douglas. När Jämtland genom Brömsebrofreden fördes över till Sverige, fanns ”ingen viss” jordebok, men år 1646 lyckades de svenska myndigheterna upprätta en sådan. Holmbäck beskriver att trots att de norska skattelängderna åtminstone inte efter år 1600 torde ha upp- tagit lappar, ger redan denna jordebok från år 1646 värdefulla under- rättelser om de trakter, i vilka lapparna ägde sina hemvister – upp- gifter, som fullständigas av de följande jordeböckerna, vilka till inte ringa del finns behållna.258
Att avgöra befolkningens storlek med någon noggrannhet före mitten av
Uppgifterna i jordeböckerna om skattebetalande lappar gäller en- dast huvudmännen, som hade renbetesland, men om deras familjers och hushålls storlek kan man inte få någon säker uppfattning, skriver Bromé. Det är ju också tänkbart att en och annan renägare inte be- talat skatt eller av annat skäl inte funnits upptagen i myndigheternas handlingar. Fjällområdet gav gott rum åt sådana som ville hålla sig undan, både beträffande skatt och annan insyn från överheten, fort- sätter Bromé.262
Wiklund konstaterar att man på
258Holmbäck, 1922, s. 14.
259Rumar, 2014, s. 9 f.
260Rumar, 2014, s. 12.
261Rumar, 2014, s. 139.
262Bromé, 1954, s. 170.
453
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
I dessa innehållsrika protokoll, får man sålunda goda och förmodligen ganska fullständiga uppgifter om lapparnas utbredning i Jämtland år 1695 och delvis även i äldre tid. Högst egendomligt är då, att Skäcker- fjällen icke alls nämnas, såvida nu icke Jempt Fiellet i Kall är att söka här. Mindre överraskande är, att lågfjällstrakterna mellan Anjan och Ena- älven (ävensom Åreskutan med mera) icke heller nämnas, enär väl dessa trakter voro väl besatta och bevakade av bönderna. I Undersåkersfjällen ha lapparna kilat in sig mitt bland böndernas avradsland.
I Härjedalen slutligen ha de ännu icke överskridit Ljusnan. Här i trak- terna söder om nuv. järnvägen ha de emellertid funnits länge nog, vilket visar sig av 1695 års uppgifter, att de i 1649 års jordebok under ’Kaal Sochn Sulfiäl’ upptagna båda lapparna, som bägge varit välstående män, enär de skattat för resp. 1 och 1½ mantal, i själva verket setat i ’Tranris’ och i västligaste Härjedalen.263
I Dalarna finns, liksom i Jämtland och Härjedalen, arkeologiska fynd som vittnar om en tidig samisk närvaro. Sägner och äldre reseskild- ringar berättar om att samer levde i Dalarna under 1600- och 1700- talen.
Författaren Jouni Tervalampi har undersökt historien i Idre same- by. Han skriver att runt sjön Femunden strax väster om nuvarande gränsen mellan Norge och Sverige i höjd med Grövelsjön, utveckla- des storskalig renskötsel med början runt mitten av
I samband med den så kallade Baltzarfejden år 1611, när Hede invaderades av en svensk här, ska Hedefolket ha flytt upp till fjälls och rastat i ett lappläger där.265
263Wiklund, 1928, s. 406.
264Tervalampi, 2004, De vandrade i fjällen, del i Idre sameby: med historiska spår i framtiden, s. 63.
265Ljung, 2004, Ödebygdsminnen: berättelsen om människorna Nord i marken, s. 33. Ljung skriver att skildringen står att finna i Per
454
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
En omfattande undersökning av befolkningsförhållandena i Jämtland och Härjedalen har gjorts av fil. dr. Lars Thomasson. I undersök- ningen kom han fram till att antalet samer i Jämtland och Härjedalen år 1758 uppgick till fyrahundratolv.266
Vad beträffar Härjedalen skriver Holmbäck att det är först mot mitten av
År 1742 inleddes omfattande utredningar på norsk sida inför den slutliga regleringen av gränsen mot Sverige. Under ledning av den danske majoren Peter Schnitler förhördes lokalbefolkningen i gräns- området från Röros och norrut, såväl samer som andra. De tillfrågades om vilka gränsmärken de kände till och om förhållandena i största all- mänhet. Undersökningar gjordes även på svensk sida, men inte lika grundligt. Det
Av major Schnitlers gränsrannsakningar framgår att de tre samiska hushåll som sommartid vistades på Tydalsfjällen i Norge vintertid kunde hålla till i Handölsskogarna i Jämtland. De sades vara måttligt rika, med cirka 80 renar var.270 Även i Meråkersfjällen fanns samer, men det framgick inte om de också höll till på den svenska sidan.271
266Thomasson, 1956, Om Lapparna i Jämtland och Härjedalen, s. 41, återgett av Rumar, 2014, s. 171.
267Holmbäck, 1922, s.14.
268Holmbäck, 1922 s. 24.
269Schnitler,
270Schnitler,
271Schnitler,
455
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Längre norrut träffade han en grupp samer som hade skattefjäll kring Jorm och Hartkjölen i Frostviken och Hotagen. De berättade också om samer på Orrnäsfjället.272
Major Peter Schnitler noterar i sina gränsexaminationsprotokoll från Härjedalstrakterna att han inte hörde talas om samer förrän han kom till Stugudalen väster om Helagsfjällen. Där hävdade bönderna att samerna kommit till trakten under deras föräldrars tid. Tre same- familjer höll till på fjällen kring Ljusnedals bruk i Härjedalen.273
År 1762 beskrivs det som kallas Jämtlands lappmark på följande vis i ett memorial från Riksens ständer: ”denna Lappmark sträcker sig långt efter Norska gräntsen öfwer några och trettio mils längd och fördelas uti fyra byar eller trenne afdelningar. Den första be- stående af Owiks, Undersåker och Härjedals Lappmark, den andra af tvenne lappbyar, den ene i Kall och Offerdals fjäll belägne, den andra i Hammerdals; den tredje afdelningen är i Ströms fjäll”.274
I Dalarna fick sockenmännen i Särna år 1646 ett privilegium som förbjöd lappar att beta sina tamrenar i skogarna runt byarna Särna, Heden och Idre. Förbudet skärptes åren 1720, 1723 och 1748, sanno- likt till följd av en tilltagande samisk närvaro i området, skriver för- fattaren Tomas Ljung. I deklarationerna står uttryckligen att om samer ändå påträffas i skogarna nära byarna ska de ställas inför rätta och skickas tillbaka till lappmarken. Detta tyder enligt Ljung på att ett in- flöde av nordliga samer skett under dessa hundra år.275 Att det skulle vara fråga om samer som flyttat till Dalarna från nordligare områden motsägs dock av andra uppgifter. Professor Axel Boëthius berättar till exempel om ett mål från år 1730 där ett antal samer från Dalarna skulle förvisas norrut. De bad att få stanna kvar i Dalarna där deras förfäder ”öfwer 100:de åhr hafva hafft sit tillhåll”. De uppgav sig vara sju karlar med familjer och bönföll om att med sina renar få hålla till längst upp i Dalarna och uppom Falun. Samerna i målet fick stanna kvar i de övre delarna av landskapet, dock på villkor att de inte fick jaga eller skjuta.276
272Schnitler,
273Schnitler,
274Larsson, 1968, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet, band 16 d, s. 28, referat ur Lars Thomasson, 1956, s. 8, som hänvisar till Riksens ständers Memorial, daterat Stockholm den
21juni 1762.
275Ljung, 2004, s. 337.
276Boëthius, 1923, Några anteckningar om lapparna i Dalarna – deras slöjd och skadliga djur- fångst, s.
456
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Avvittringen var den process genom vilken enskildas mark skildes från statens i norra Sverige. Avvittringen inleddes i slutet av 1680- talet med syftet att göra skog tillgänglig för bergsbrukets behov. Så småningom blev syftet framför allt att skapa förutsättningar för nybyggen och en ökad jordbruksproduktion. Avvittringen innebar att norrländska hemman tilldelades avsevärda skogsmarker med ägande- rätt. Hur stor yta som tillkom varje hemman varierade mellan olika län och tidpunkter beroende på vilken stadga som tillämpades. När skogarnas värde steg under
Under
Holmbäck skriver att stadgan för Jämtlands och Härjedalens del enbart kom att gynna kolonisationen. I de kungliga breven från åren 1824, 1826 och 1831 talas om nybyggen och fäbodlägenheter i fjäll- trakterna, dit alltså nybyggena sträckt sig och där de fick rättigheter. Lapparna eller deras rätt synes, varken under de långa förhandlingar som präglade
Vad anledningen kan ha varit till detta låter sig icke avgöra, skri- ver Holmbäck; kanske ansåg man, att lapparna för framtiden blott skulle ha rätt till de områden som förblev under kronan – men säkert är, att lapparnas intressen därigenom kunde löpa större fara än i något annat landskap. De områden i lapptrakterna, som för kronan skulle bli kvar, sedan nybyggena fått sin skog, var nämligen i Jämtland och Härjedalen mycket små och alldeles otillräckliga för lapparna; hem- manen kom även att dela kronans marker i lapptrakterna i smärre områden och därigenom göra dem mindre lämpliga för renskötsel, fortsätter Holmbäck.278
Även Rumar skriver om hur 1820 års avvittringsstadga kom att tillämpas i Jämtland och Härjedalen. Enligt stadgan skulle vid tilldel- ningen av mark inte inräknas ”odugliga marker eller impedimenter,
277Jfr Nationalencyklopedins artikel om avvittringen, besökt den 23 januari 2023, ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/avvittring.
278Holmbäck, 1922, s. 58 f.
457
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
hvarmed förstås sjöar, berg samt kala och odugliga mossar, som hafva sten till grund utan affall, och således äro otjenliga för odling” (3 §). Detta var i hög grad en gummiparagraf, skriver Rumar. I Jämtlands län räknades alla typer av mark, även de för jordbruket oviktiga, in i det privata ägandet. Detta ledde till jättelika privata marktilldelningar. I ingen annan landsdel tilldelades jordbrukarna så stora arealer, kon- staterar Rumar.279
Efter klagomål från samerna på avvittringsåtgärderna meddelade Kungl. Maj:t i ett brev år 1841 – Skattefjällsbrevet – att lapparnas rätt skulle iakttas. Enligt brevet skulle varje skattefjäll till gränserna av- mätas och nödiga betesmarker i vederbörandes närvaro givas lapparna av tillstötande kronomarker, därvid sorgfälligt skulle tillses, att, såvitt möjligt, nödig skog till bränsle inte saknades. Den årliga räntan för de utstakade fjälltrakterna skulle därefter av konungens befallnings- havande stadfästas; fisket skulle inom ”lapparnas sålunda avrösade betesmarker” åtfölja betesrätten emot ränta, som skulle bestämmas av den kungliga befallningshavaren. Nybyggen fick inte upplåtas i fjälltrakterna förrän lapparnas betesmarker blivit behörigen utstakade. Troligen ingick en rätt till skog till husbehov i rättigheterna enligt 1841 års brev, skriver Holmbäck. Enligt Holmbäck måste även en jakträtt anses tillhöra lapparna, ”av naturliga skäl”.280
Holmbäck beskriver vidare, att när 1841 års brev utfärdades, hade avvittringen dock fortskridit så långt, att skattefjällen både för som- mar- och vinterbetet redan blivit för små; lapparnas områden måste därför vidgas.281 Den rätt till sommarbete, som genom avvittringarna berövats lapparna, kunde man inte genom lagtolkningens väg ge dem åter, och en lagstiftning kunde i detta hänseende knappast komma till stånd. I stället hade ett flertal av de hemman, som för lapparna låg mest olägligt, inköpts från de bofasta och genom ett kungligt brev den 22 maj 1891 upplåtits åt lapparna.282
Som exempel på avvittringens negativa resultat för samerna kan nämnas avvittringen av skattefjällen inom Kalls socken år 1847 av Sösjöfjäll, Kolås- och Skäckerfjäll (som numera benämns enbart Skäckerfjäll). I avvittringsprotokollet antecknades att fjällägarna kom överens om att inte låta skilja dessa fjäll från varandra utan beta dem gemensamt så som deras fäder gjort. Fjällmännen (samerna) anmärkte
279Rumar, 2008 a, s. 187.
280Holmbäck, 1922, s. 61.
281Holmbäck, 1922, s. 60.
282Holmbäck, 1922, s. 60 f.
458
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
vidare att gränserna för fjällen mycket inskränkte deras urgamla betes- trakter, synnerligast eftersom gränser mot angränsande nybyggen oftast bestämts på de högsta fjällknipparna och nybyggen sålunda blivit tilldelade trakter som för dem inte var till någon nytta, men för fjällmännen oumbärliga.283
Det förekom såväl före som efter år 1841 att samer upplät jakt- och fiskerättigheter till andra. Under
Holmbäck förklarar att 1841 års brev inte avsåg att på något sätt ändra den rätt, med vilken lapparna satt på skattefjällen; denna rätt borde därför anses fortfarande vara en nyttjanderätt och fjällen vara kronans egendom. I en resolution, som tillkommit som ett av för- arbetena till införandet av 1886 års renbeteslag, utsade konungens befallningshavande:
Till konungens befallningshavandes kunskap har kommit, att åtskilliga av de lappar, som av konungens befallningshavande fått inrymningsbrev
åfjälltrakter inom de i Jämlands län vid avvittringen för renskötsel avsatta land, av dessa åt dem upplåtna trakter utarrenderat dels åt lappar rätt till renbete och dels åt bofaste rätt till bete, slätter, jakt och fiske. Då de av konungens befallningshavande utfärdade inrymningsbrev icke berättiga till någon annan och vidsträcktare disposition av fjället, än att den lapp, som fått inrymningen, får mot erläggande av den stadgade av- giften ostörd av andra för sig och sin familj där åtnjuta rätt till bete och skogsfång för renskötseln samt till fiske, så äro alla avtal, som med lap- par träffats om dispositionsrätt för ena eller andra ändamålet till större eller mindre områden ävensom till jakt eller fiske inom fjällen, ogiltiga.285
Genom 1886 års lag tydliggjordes att upplåtelser av samer enligt lag- stiftaren inte var tillåtna på skattefjällen.
Genom Finansdepartementets ämbetsskrivelse den 23 september 1886 uppläts åtskilliga kronoparker i Jämtland till renbete för lapp- arna. Såsom villkor för upplåtelserna föreskrevs bland annat att lapp- arna där medgavs rätt till jakt endast efter rovdjur, samt att de inom kronoparkerna skulle äga fiskerätt endast till husbehov med öppen rätt för kronan att upplåta fiskerätt i övrigt, där sådant kunde ske till
283Larsson,
284Lundmark, SOU 2005:79 s. 18.
285Holmbäck, 1922, s. 61 f.
459
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
fördel för kronan.286 Dessa kronoparker utgör också åretruntmarker för renskötseln.287
Skatten för skattefjällen avskrevs så småningom genom ett utslag år 1894, mot vilket flera lappar anförde besvär. Fiskeräntorna av- skrevs i Jämtland och avfördes från jordeböckerna för åren 1900 och 1902.288
Genom 1886 års renbeteslag definierades renbetesfjällen som mar- ker i Jämtlands län. I Dalarna avsattes dock mark till renbete genom två kungabrev daterade år 1888 och 1889.289 Rumar kommenterar breven med att kronans förhållningssätt i Dalarna därmed skilde sig från hur avvittringen tidigare hade genomförts i Jämtland. Utveck- lingen präglades framför allt av att kronan, i stället för att som i Jämt- lands län göra sig av med sina marker, behöll större delen av dem i sin ägo, skriver Rumar. Samtidigt tryggades samernas rätt att nyttja dessa områden för renbete. Så blev fallet även i Idre socken. Den jord- brukande befolkningens marker blev som öar omslutna av kronans marker.290
Marken uppläts dock under villkor som bland annat innebar att samerna på kronoparken medgavs rätt till jakt endast på rovdjur, samt att de inom kronoparken hade rätt till fiske, om än begränsat till hus- behov och med öppen rätt för kronan att upplåta fiskerätt i övrigt, där sådant kunde ske till fördel för kronan.291 Jakt- och fiskerättig- heterna kom alltså att bli svagare än de rättigheter som samerna på renbetesfjällen hade.
Skillnaden kvarstår i nuvarande rennäringslag, där markerna be- skrivs i 3 § första punkten som ”de områden i Jämtlands och Dalar- nas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete”. Samebymedlemmars rättigheter på sådana sär- skilt upplåtna områden är begränsade till rovdjursjakt i den utsträck- ning som länsstyrelsen tillåter det och fiske till husbehov. Detta skiljer sig alltså från renbetesfjällen där samebymedlemmarna har full rätt att utöva jakt och fiske.292
286Jfr Larsson, 1979, Samernas helårsmarker i Jämtlands och Kopparbergs län, s. 37 f.
2873 § p. 1 rennäringslagen.
288Holmbäck, 1922, s. 73.
289Se om innehållet i breven Rumar, 2014, s. 162 med hänvisning till Finansdepartementet, statsrådsprotokoll den 31 december 1888 § 50 med konseljakt, länsmannen i Särna distrikts skrivelse ti 1896 års lappkommitté i Justitiedepartementets konseljakt,
290Rumar, 2014, s. 162 f.
291Jfr Larsson, 1979, Samernas helårsmarker i Jämtlands och Kopparbergs län, s. 38.
29225 § första och fjärde styckena rennäringslagen och 9 § rennäringsförordningen.
460
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
10.5.4Konkurrerande markanvändning
I detta avsnitt följer en översiktlig genomgång av vad som fram- kommit om den konkurrerande markanvändningen i Jämtlands och Dalarnas län. Hur denna förhåller sig till den samiska närvaron lokalt redovisas på kommunnivå i avsnitt 10.5.6.
Jordbruksbebyggelse
I Jämtlands län har det funnits jordbruksbebyggelse åtminstone sedan järnåldern (cirka 400 e. Kr.).293 Germanska ortnamn av järnålderstyp, som antas avspegla platser med tidigt jordbruk, förekommer nästan enbart i den jämtländska Storsjöbygden. I Härjedalen saknas sådana namn helt.294
Befolkningsutvecklingen i Jämtland kan följas genom taxerings- längderna. Allmänt kan sägas att det av uppgifter om rökarnas (hus- hållens) antal framgår att Jämtland hade ett invånarantal om cirka 11 500 personer när det införlivades med Sverige år 1645, medan Härjedalen hade ett par tusen invånare. En avsevärd nedgång inträf- fade under krigsåren i slutet av
Ibörjan av
Bromé beskriver den bristande befolkningsutvecklingen under slutet av
293Welinder, 2008, s. 41.
294Welinder, 2008, s. 47.
295Jfr Bromé, 1954, s. 148 f.
296Jfr Bromé, 1954, s. 148 f.
297Bromé, 1954, s. 350.
461
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Professorn och geografen John Frödin, som särskilt studerat be- byggelseutvecklingen i norra Jämtland, går igenom de ansamlingar av bebyggelse som fanns i norra Jämtland före år 1700 respektive fram till år 1751, mellan år 1751 och 1800 samt tiden därefter fram till år 1919. Hans kartläggning avser socknarna Hotagen, Laxsjö, Föllinge, Gåxsjö och Hammerdal. Kartläggningen visar att bebyggelsen före år 1751 var tät i området runt vad som i dag motsvaras av centrala Föllinge och längs vad som i dag är E45 strax söder om Hammerdal nästan hela vägen upp till Strömsund. I övrigt fanns ingen jordbruks- bebyggelse i socknarna – i Hotagen var det alltså tomt på jordbruks- bebyggelse. Mellan år 1751 och 1800 tillkom ett antal bebyggelse- enheter (17 för hela området).298
År 1800 hade hushållens antal i de av Frödin undersökta sock- narna ökat med drygt 50 procent, det vill säga med 65 hushåll. Åbo- antalet hade samtidigt stigit avsevärt i de gamla byarna, från 107 till 155 åbor.299
Före år 1750 fanns ingen fjällbygd i socknarna Hotagen, Laxsjö, Föllinge, Gåxsjö och Hammerdal. Men mellan år 1751 och 1800 fick fjällbygden sin första bebyggelse – 29 gårdar fördelade på 12 ansam- lingar. Den största stegringen visade fjällbygden under
Rudberg, som studerat bebyggelseutvecklingen i hela Norrland, skriver att trakten runt Storsjön i Jämtland år 1750 var påfallande väl bebyggd. Gränsen mot ödemarkerna i sydväst var ungefär densamma som under
Norr om Storsjöbygden, i socknarna Häggenås, Hammerdal, Föllinge och Ström fanns en rad isolerade, men var för sig relativt ut- vecklade bygder, skriver Rudberg. I Frostviken i Jämtlands översta hörn märktes ett enda nybygge på stort avstånd från den övriga be-
298Frödin, Bygdestudier i norra Jämtland, 1927, s. 61.
299Frödin, 1927, s. 68.
300Frödin, 1927, s. 74.
462
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
byggelsen vid samma älvdal. Det tillkom år 1750 och var en norsk bosättning som genom gränsregleringen kommit på svenska sidan. Den nu nämnda bebyggelsen är med några undantag till stor del be- lagd redan under medeltiden, skriver Rudberg. Någon större nybild- ning av bebyggelseenheter ägde inte rum mellan medeltid och år 1750. Jordbruket kan, enligt Rudberg, sägas inte ha utvecklats synbart un- der
I Härjedalen var samtliga huvudbygder redan utvecklade år 1750, skriver Rudberg, och flertalet av dem skulle ha varit det redan vid val av ett tidigare undersökningsår (1700 eller 1650). Medeltida belägg finns för flera byar där. Ljusnedal och Bruksvallarna hade kort före år 1700 tillkommit genom bruksrörelse. Många av byarna var stora med 15 till 20 bönder, maximalt över 30 i Lillhärdals kyrkby. Bebyg- gelsen hade redan på flera håll intagit långt framskjutna lägen på hög höjd över havet, till exempel Ljungdalen på över 600 meter och Bruks- vallarna på över 700 meter. Enstaka långt från huvudbygden place- rade platser som Olingskog söder om Lillhärdal och Råndalen söder om Hede hade fått fast bosättning. Nutidens ödemarksytor kunde redan skönjas, tydligast Ytterhogdalsplatån, skriver Rudberg.303
Avradsland
Avradslanden i Jämtlands län var, som framgått av avsnitt 10.3.1, avlägset liggande områden av allmänningsmark, skogs- och betes- områden, jaktmarker och fiskevatten, som kunde brukas av ett eller flera jordbrukshemman i bygden.
Enligt jordeboken från mitten av
301Jfr Rudberg, 1957, s. 130.
302Rudberg, 1957, s. 131.
303Rudberg, 1957, s. 129 f.
463
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
sådana avradsland, var de annars ganska jämnt fördelade på de övriga tingslagen.304
Vid tiden för provinsernas övergång till Sverige rådde emellertid mycken oreda och osäkerhet beträffande dessa avradsland. Det hade nämligen visat sig att de svenska jordeböcker som upprättats efter övergången var missvisande eftersom en del av kronans tillhöriga avradsland med skogar, betesland och fiskerier brukades av allmogen men hade hemlighållits vid skattläggningen. Någon avgift erlades alltså inte.305 Den osäkerhet som rådde gällde dels vilka av kronans marker och fisken som nyttjades, dels huruvida de personer som nyttjade markerna och fiskena hade erlagt böxel. Slutligen fanns också en osäkerhet om huruvida avrad riktigt erlades för de nyttjade markerna och fiskena.306
Året efter det att Jämtland kommit under Sverige skrev landshöv- ding Strijk ett formulär till bekräftelse av allmogens nyttjanderätt till dessa avradsland. I formuläret stadgades att den årliga avgiften skulle betalas i rättan tid till kronan och att jorden och skogen skulle väl hävdas och brukas. Det var vid bötesstraff förbjudet för brukaren att till någon annan helt eller delvis upplåta det brukade området, efter- som det var kronans egendom. Av denna anledning bestämdes också att inga skinn av lo, mård, räv, utter, bäver, älg och ren fick föras ur riket, förrän de erbjudits kronan till inlösen efter i orten gängse pris.307
På landstinget i Brunflo år 1649 uppmanades landskapets allmoge ånyo att uppge, ”om de icke under Danske Regementet wore wane at böxla sina Afradsland, skogar och fiskiewatn, dertil de icke neka kunde”. Så uppgjordes från svenskt håll i alla fall en provisorisk av- radsordning samma år, följd av en slutgiltig sådan år 1666.308
Den nya ordningen innebar att systemet med böxlande, som en- ligt vad som kunnat utrönas fortsatt under minst ett årtionde efter år 1645, skulle upphöra. Någon engångsavgift, böxel, för en ny nytt- janderättshavare skulle alltså därefter inte betalas. Kronans marker
304Bromé, 1954, s. 212.
305Bromé, 1954, s. 354 f.
306Jfr Larsson, 1978, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet, band 15 b, s. 14 med hänvisning till guvernör Carl Larsson Sparre i brev den 3 september 1667.
307Bromé, 1954, s. 354 f. med hänvisning till Sparre till K. M:t 15/7 68. Gäveb. Länsst. arkiv och Härnösands länst. Registr. 11/7 46, HLA.
308Gothe, 1948, s. 169 f.
464
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
och fisken skulle för upplåtelser till nyttjande rannsakas, taxeras och avradsläggas. En viss årlig avgift, avrad, skulle alltså bestämmas.309
I en avhandling från år 1750 listas det ungefärliga antal avradsland som vid den tiden fanns i Jämtland och Härjedalen, bortsett från de avradsland som låg inbegripna i hemmanens räntor. Antalet avrads- land var vid den tidpunkten knappt 150 fördelat på olika byar. Anta- let personer som brukade varje avradsland varierade mellan fyra och 92 personer. Det vanliga var att en grupp bönder betalade ränta och använde sig av samma avradsland, och det var inte ovanligt att denna grupp bestod av ett förhållandevis stort antal personer.310
Under 1600- och
Fäbodbruket var en viktig sysselsättning för den jordbrukande befolkningen i Jämtland. Forna tiders jordbruk var betingat av att ett extensivt åkerbruk förenades med en extensiv boskapsskötsel. Ju starkare bebyggelsen var koncentrerad till små fläckar odlingsbar mark, desto längre bort i skogarna måste byborna skicka boskapen. Till slut blev man nödsakad att under den varma årstiden hålla dem på så av- lägsna betesplatser, att den medföljande personalen inte kunde uppe- hålla sig i byn under natten, utan särskilda bostäder måste uppföras åt dem ute i skogarna. Fäbodbygden eller den sekundära bygden blev ett hjälpmedel för att vidmakthålla huvudbygden genom en exploa- tering av de stora skogsvidderna.311 I takt med att befolkningen ökade upplevde fäbodsväsendet en kraftig expansion som började i mitten av
Det kan noteras att fäbodbruket har likheter med renskötseln, i det att fäbodbrukarna flyttade mellan sina olika betesmarker för att inte utnyttja dem för hårt. De kunde ha hemfäbodar – fäbodvallar nära byarna – och långfäbodar – fäbodar på längre avstånd från hem- manen. I fäbodbruket ingick förutom boskapsskötsel också slåtter- bruk och odling. Frödin ger också exempel på att fäbodbruket kunde
309Larsson, 1978, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet band 15 b, s. 14 med hänvisning till guvernör Carl Larsson Sparre i brev den 3 september 1667.
310I Tideman, 1750, Jämtelands afradsland, s.
311Frödin, 1927, s. 20 f.
312Rumar, 2014, s. 171 f.
465
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
vara förenat med fiske (dock är exemplet först från början av 1900- talet). Det kunde hända att fäbodarna utvecklades till permanenta bosättningar.313
De som innehade kronoavradsland kunde upplåta plats där för fä- bodar eller betesrätt. Det finns mängder av exempel på detta i rann- sakningshandlingar. Upplåtelserna gavs in till häradsrätten.314 Detta påminner alltså om hur det kunde gå till på skattefjällen.
Särskilt om skattlagda fisken och jakt och fiske på avradsland
Historikern Nils Ahnlund har undersökt fiskets betydelse fram till år 1537. Han skriver att den gamla fångstkulturen till sitt väsen var utpräglat extensiv; avstånden skrämde inte. Från socknarna kring Stor- sjön tog man sig gärna till rikare givande fjällfisken ute i periferin; sambandet med fäbodväsendet är i det avseendet, liksom i fråga om jakten, lätt att gripa, fortsätter han. Denna expansion sammanföll till stor del med det hävdvunna utnyttjandet av avradsmarken men ytt- rade sig även på andra sätt. Där allt var upptaget kunde man skaffa sig tillträde mot avtalad ersättning.315
Ahnlund skriver att det inte alltid är lätt att i handlingarna skilja böndernas ström- och insjöfisken under gårdarna från de talrika fisken under kronans principiella disposition, som träffades på de vidsträckta, åt enskilda upplåtna, avradslanden. Också dessa utgjorde ju en fast tillgång, förutsatt att den stadgade grundavgiften eller avraden regel- bundet betalades. Många gånger hade nog avradslanden sitt främsta värde genom fiske, skriver Ahnlund. De direkta uppgifterna om av- radsfiskena är tämligen sparsamma, av vilket torde följa att systemet alltmera fick den oomtvistliga traditionens hävd, fortsätter Ahnlund.316
Enligt Larsson, docenten och språkvetaren Herman Geijer (1871– 1943) och Bromé var jakt och fiske en viktig del av avradslandens betydelse, och beskrevs ofta – vida oftare än fäbodbruk – som ända- målet till varför ett avradsland böxlades och innehades.317 Samtliga hänvisar dock som stöd för påståendet till samma ursprungliga refe-
313Jfr Frödin, 1927, s.
314Larsson,
315Ahnlund, 1948, s. 454.
316Ahnlund, 1948, s. 460.
317Geijer,
466
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
rens, nämligen professorn i historia Edvard Bull den äldre
Fäbodarna i Jämtland har till den allra största delens vidkommande legat i avradslanden; och när man ser att frågor om rättigheter till avradsland spelar en så betydande roll som de verkligen gör, i dokumenten från slutet av medeltiden, frestas man att utgå från att fäbodnäringen här är av viss betydelse. Men den nämns inte uttryckligen; det är jakt- och fiske- rättigheterna som tydligt träder fram i dokumenten om avradsland; av och till nämns en slåtteräng eller liknande, egentligt kreatursbete aldrig. Och när allt kommer omkring är det kanske därför rimligast att anta att fäboddrift inte har spelat någon större roll i Jämtland förrän på 1500- talet – efter att det nyröjningsarbete som inleds i slutet av
Norstedt noterar att Bull talar enbart om förhållandena i slutet av medeltiden. Hennes intryck av de undersökta källorna, främst 1666 års avradslängd, är att omnämnanden av jakt och fiske som syfte med avradsland inte synes ha gällt fjällområdet. Norstedt konstate- rar samtidigt att det vore av värde att titta specifikt på de avradsland som ligger nära skattefjällen och undersöka villkoren för dem för att kunna bilda sig en tydlig uppfattning om konkurrensen på varje en- skilt fjäll.319
I början av
Om jaktens och fiskets betydelse för avradslandsinnehavarna, och därmed sammanhängande intressekonflikter, vittnar Föllinges pastor Olof Sebrelius, som i mitten av
318Bull, 1927, s. 114.
319Uppgifter från Gudrun Norstedt i samband med faktagranskning av texten. Att undersöka villkoren för varje avradsland har det inte funnits utrymme till inom ramen för utredningen.
320Jfr Bromé, 1954, s.
467
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
byggare från att bosätta sig där eftersom de ville fortsätta att jaga och fiska på markerna. Sebrelius skriver att innehavarna av avradsbrev ville försvara skogar till ”3 a 4 mils längd”, fastän de till hemmanets uppehållande bara behövde högst en mil. ”Ty utom dess på många ställen ett otillbörligt älgskjutande torde föröfwas, som ej så lätt, när en så widh begrepen ansenlighet i Ödemarken blefwe förebygd, torde för sig gå, så är deras djurfänge och fiske, ehuru litet det kan wara, och fast nu merendels mera skulle löna sig att den därpå anwända tiden nyttja till hemmanets bättre häfd och bruk, likwäl detsamma, hwarmed de söka genom syner och långliga undersökningar at af- skräcka dem, som sig till ödemarckens upodling anmäla”.321
Bergverk
En lappman upptäckte redan år 1643 en silverfyndighet på Oldfjället i Offerdal, skriver Bromé. Det
Försöken att utvinna malm blev dock inte särskilt lyckade. I Old- fjället pågick de först till ungefär
Försök gjordes också att bryta koppar i Handöl i Åre socken, men malmen tog slut. En tid därefter upptäcktes dock ett rikt kop-
321Larsson, 1979, avskriftsamlingen i Skattefjällsmålet, band 20 h, s. 4.
322Bromé, 1954, s.
468
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
parmalmsstreck på Åreskutan, och några år därefter uppdagades en liknande fyndighet i Fröå. Upptäckten på Åreskutan gjordes år 1742 och Fröå gruva upptäcktes år 1744. På Åreskutan upptogs efter hand en hel del gruvor och skärpningar (dagbrott). Med dessa gruvor som produktionsbas uppfördes smälthyttor för kopparen först i Järpen och Fröå, vilka dock nedlades efter några år, och sedan i Huså, Slagsån och Semlan. Av dessa var anläggningen i Huså den i alla avseenden förnämsta och under årens lopp växte en omfattande industri- anläggning fram nordöst om Huså. Arbetare till bruket hämtades framför allt från Falun. De byggde torp åt sig med bolagets hjälp. Huså kopparverk föranledde därför en omfattande kolonisation på förut obebyggd mark.323
Skansar och befästningsverk
Jämtlands och Härjedalens historia är präglad av flera krig mellan Sverige och Norge/Danmark. Om detta vittnar spåren efter de gamla skansarna från 1600- och
Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan sägas att renskötande samer har levt och verkat i renbetesfjällen sedan århundraden tillbaka – i vissa delar av fjällområdena säkert sedan medeltiden och tidigare. Mycket tidiga uppgifter finns om att samer betalat skatt för delar av fjällmarkerna. I Frostviken och Hotagsfjällen finns till exempel sådana uppgifter redan från
Mot slutet av
323Ullberg, 1969, En bok om Kall, s.
324Skansar och befästningsverk, reseguide i karolinernas fotspår genom Jämtland och Trøndelag,
469
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
inte fick fiska i böndernas avradsbelagda sjöar och inte fick jaga. Marker i norra Dalarna har trots det tidigt använts av renskötande samer under olika perioder.
Under slutet av 1700- och början av
I Jämtlands och Dalarnas län finns en jordbruksbebyggelse belagd i vart fall från medeltiden, i vissa områden från järnåldern. Bebyggel- sen har varit koncentrerad till dalgångarna och har ofta följt de gamla färd- och handelslederna mot Norge. Bönderna i områdena har tidigt nyttjat stora arealer utmark mot årlig ränta till kronan genom syste- met med avradsland. Avradslanden kunde vara flera mil i omkrets och innefattade ofta jakt- och fiskerätt. De kunde ligga på flera mils avstånd från hembygden.
Landskapen Jämtland, Härjedalen och Dalarna skiljer sig alltså historiskt sett i flera avseenden från Lappland. Det har inte varit fråga om något ursprungligen samiskt sammanhängande land som så små- ningom koloniserats av bönder, utan förhållandena har i stället vari- erat betydligt på lokal nivå.
Det finns också fler skillnader mellan markanvändningen, och hur den har behandlats av myndigheter, i Jämtlands och Dalarnas län jämfört med Lappland. Dessa skillnader kommer att beskrivas i nästa avsnitt.
10.5.5Skattefjällens rättsliga status
Jord indelades förr i tiden i tre kategorier;
Kännetecknande för skattemannarätten till mark var att skatte- bonden mot jordskatt hade en mot utomstående skyddad rätt att en- sam nyttja sin jord och tillgodogöra sig dess avkastning. Jorden gick
470
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
i arv och innehavaren hade rätt att förfoga över den genom över- låtelse.325 Ytterligare ett kännetecken för skattejord var att det fanns bestämda gränser för marken – laga rå och rör, som det kallas i lag- stiftningen.326
När det gäller Lappland var de samiska markrättigheterna histo- riskt knutna till lappskatteland. Där hade lappskattelandsinnehavarna, som tidigare nämnts, ett rättsskydd i häradsrätterna som i väsentliga delar liknade en skattebondes.327 Lappskattelandsinnehavaren var den som rådde över jakten och fisket på lappskattelandet och som ensam bestämde om det skulle upplåtas jakt och fiske där. Detta fram- går av målen i häradsrätterna där den samiska sedvanan var en del av rättstillämpningen.
I Jämtland och Härjedalen fanns inte några lappskatteland. I stäl- let fanns skattefjäll som användes för samisk renskötsel. En ytter- ligare specifik företeelse för Jämtland och Härjedalen var det ovan beskrivna systemet med avradsland – utmarker nyttjade av jordbruks- befolkningen mot en särskild avgift till kronan. Systemet med avrads- land och skattefjäll benämndes av myndigheterna som att innehavarna av avradsland och skattefjäll böxlade marker av kronan på vissa vill- kor. Den statliga rådigheten över sådan kronojord var starkare än över skattejorden i den bemärkelsen att frågor om skattejord inte avgjordes av en kunglig befallningshavare utan av häradsrätten med dess lokala förankring och särskilda konstitutionella ställning.
Styrkan i rättsskyddet för skattefjällen bedöms lämpligen med utgångspunkt i en jämförelse med rättsskyddet för lappskattelanden. Vid en sådan jämförelse måste också avradslandens rättsliga status beaktas. Hur starkt rättskydd innehavaren av ett avradsland eller ett skattefjäll åtnjöt är en indikator på vad som ingick i innehavarens rättighet – ett starkt rättsskydd liknande en skattebondes indikerar en rätt till upplåtelser och tvärtom.
Avradslandens respektive skattefjällens rättsliga ställning har be- tydelse för frågan om hur stark rätten till jakt och fiske varit på så- dana områden. Skulle det för skattefjällens del vara en ställning som i väsentliga delar liknande en skattemannarätt, och ställningen alltså hade likheter med den som följde med lappskattelanden före år 1750,
325Se till exempel NJA 1981 s. 1, s. 184.
3261 kap. 4 § första stycket jordabalken.
327Intressant att känna till är även att innehavare av lappskatteland i sydsamiskan kallades för
”skattiebönte” (skattebonde), Pettersson O.P., 1979, Kristoffer Sjulssons minnen, Nordiska museet, s. 55.
471
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
talar det för starka rättigheter till jakt och fiske för innehavarna, vilka antagligen inkluderade en rätt till upplåtelser. Skulle skattefjällens rättsliga status snarare likna avradslandens, med en rätt som härleds från staten och där staten hävdat sin ställning som markägare, talar det tvärtom emot att en hävdvunnen ensamrätt till upplåtelser mot- svarande Girjas samebys har kunnat etableras.
Vad som kännetecknar ett starkt rättsskydd
Skattebönder och lappskattelandsinnehavare hade gemensamt att de hade ett starkt rättskydd för sin mark. Ett sådant starkt rättsskydd för jord inbegriper ett laga skydd mot intrång, vilket i sin tur är be- roende av geografiska gränsbestämningar. Sådana geografiska gräns- bestämningar har utgjorts av laga rå och rör, eller andra erkända fasta gränsmärken.
Gränsbestämningarna har förutsatt ett statligt engagemang eller ett godtagande av myndigheter av ett påstående om att en gräns tidi- gare har gällt. Äldre gränsbestämningar kan framgå av häradsrätter- nas praxis. Att häradsrätten var beslutande instans i en gränstvist eller annan markfråga är i sig ett tecken på att det var fråga om skattejord. När det gällde frågor om kronojord var i stället kungliga befallnings- havaren behörig myndighet.
Att markinnehavaren utan statens godkännande kunde överlåta sin mark till andra genom försäljning eller gåva visar också på ett starkt rättsskydd. Den som hade en sådan befogenhet hade i regel också en befogenhet att upplåta nyttjanderätter till marken. Om en markinne- havare fritt kunde disponera över överlåtelser och upplåtelser utan att behöva vända sig till kungliga befallningshavaren eller andra statliga representanter, så talar det alltså för att innehavaren hade en ställning som liknade den som skattebönder hade. Enbart den omständligheten att mark kunde gå i arv kan däremot inte tillmätas någon avgörande betydelse, eftersom såväl skatte- som kronojord kunde ärvas.
Instituten skattefjäll och avradsland
Det är antagligt att obebyggd mark enligt svensk rättsåskådning länge betraktades som herrelöst land (res nullius eller res communis), som kunde ändra status genom ockupation och specifikation, det vill säga
472
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
att någon eller några enskilt eller samfällt tog marken i besittning och använde den till sin nytta. I Norge var rättsuppfattningen annor- lunda. Den norske kungen Magnus Lagaböters landslag från 1200- talet innehåller ingående bestämmelser om konungens allmänning och bondens jord, bland annat om konungens rätt att ”böxla/bygsla” mark till vem han ville, om straff för olovligt utnyttjande av allmänning och om slitande av gränstvister på det sätt att 12 odalbönder eller andra myndiga män med sin ed skulle bekräfta rätta skiljemärken mellan allmänning och bondens egen jord. En i huvudsak härmed harmoni- erande rättsåskådning har sannolikt funnits som bakgrund för utveck- lingen i Jämtland.328 Allmänningar och avradsland finns omnämnda i jämtländska handlingar från så långt tillbaka som
Det bör noteras att bondens jord, det vill säga mark som hörde till enskilda hemman, inte enbart bestod av åker, äng slåtter och betes- mark utan även kunde omfatta skogs- och utmark, så kallad skatte- skog.329 Historiskt talades i Jämtland om ”skattemilen” och ”avrads- milen”. Skattemilen var skogstrakten (skatteskogen) närmast går- den, den som betraktades som privat egendom. Denna mils frihet gällde om tätare bebyggelse inte utgjorde hinder. Avradsmilen var det som låg närmast utanför skattemilen. Utanför avradsmilen vid- tog den obygslade kronoallmänningen. Exempel på detta kan ses i ett avgörande från år 1536 i en skogstvist mellan Våle byamän och Gulle i Kälen, Bodsjö socken. Tvisten avgjordes på så sätt att Gulle skulle vara fri en mil från sin gård emot bygden och en mil från sin gård på andra sidan.
Mer än 100 år senare fanns fortfarande liknande bestämmelser om att gårdar skulle ha ett område på en mil på alla sidor, en halv mil runt sjön och liknande.330
Avradslandens rättsliga status har beskrivits av flera forskare, bland andra Sten Rudberg och Lars Rumar, och har också under- sökts närmare i Skattefjällsmålet av överlantmätaren Valfrid Larsson. Dessa tycks i flera avseenden vara eniga om systemets särskiljande kännetecken, vilka kan sammanfattas enligt följande.
328Ahnlund, 1948, s. 443 och Geijer,
329Larsson, 1978, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet, band 14 b, s. 119.
330Bull, 1927, s. 92.
473
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Systemet med avradsland är karakteristiskt för Jämtland och inne- bär att Jämtland intar en särställning i fråga om gränsdragning mellan kronans och enskild mark.
Avradslanden fanns på skilda håll, även uppe i fjälltrakterna. De kunde ha en utsträckning av flera mil. De utarrenderades av kronan, vanligen inte till en person utan till flera, och avsåg inte att bebyggas utan skulle understödja svaga hemman genom att förse dem med be- hövliga betesmarker, skog och slåtter.
Redan före den svenska tiden tycks avradslanden i praktiken ha bibehållits med ständig besittningsrätt för innehavarna, och en sådan utlovades också så länge avraden betalades, i speciella avradsbrev efter 1666 års rannsakan. Avradsinstitutet synes under denna tid snarast ha inneburit en säkrare garanterad rätt för de enskilda bondeintres- sena att exploatera utmarkerna, än vad man känner till från andra delar av landet.331
Flera forskare har behandlat frågan om skattefjällens rättsliga natur, sett i ljuset av en jämförelse med avradslanden.
Jur. dr. Gunnar Prawitz uppfattning är att skattefjällsinnehavarna hade ett starkt rättsskydd för sina marker, som i flera avseenden lik- nade skattebondens. Till stöd för det hänvisar han till juristen Arnold Ræstad. Ræstad i sin tur skriver, att även om man inte kan följa ut- vecklingen i delar, finns det god grund för antagandet att förhållan- det med böxel, i alla fall i Jämtland, går mycket långt tillbaka i tiden. I Jämtland måste lapparnas bruksrätt mycket tidigt ha vilat på en bygsel (böxel) eller därtill svarande ”utvisning” (utpekande) från fog- dens sida. Ræstad anger inte uttryckligen vad han menar med mycket tidigt, men eftersom begreppet bygsel inte förekommit i svensk rätt, följer att det måste handla om tiden före år 1645; avradslanden och avradspenningarna går tillbaka sedan medeltiden.332 Prawitz hänvisar också till att kronan enligt hans uppfattning i vissa rannsakningar inte tycktes ha uppfattat fjälltrakterna som kronans mark, och att häradsrätterna enligt hans bedömning behandlade skattefjällen som skattejord åtminstone före år 1760.333
Prawitz bedömning är att länsstyrelsens, alltså kungliga befall- ningshavarens, befattning med skattefjällsärendena hänför sig till tiden efter
331Jfr Rudberg, 1957, s. 123.
332Prawitz, 1968, Samernas skattefjäll, II, Renbetesfjällen VI, s. 18 f, se Ræstad, 1928, s. 236.
333Prawitz,1967, Samernas skattefjäll II, Renbetesfjällen IV, s. 35 f.
334Prawitz,1966, Samernas skattefjäll I, s. 176.
474
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
bedömning. Det finns dock också ett antal fall i hans sammanställ- ningar där länsstyrelsen ansågs vara beslutande myndighet även före år 1750.335
Enligt Prawitz synes rättsuppfattningen ha varit att den jakt- och fiskerätt som man betalade avrad för också var en ensamrätt, såväl på avradslanden som i skattefjällen. Av de mål som Prawitz undersökt framgår att det förekom att avradslandsinnehavare och skattefjälls- innehavare tvistade om vem som hade jakträtt i ett visst område. De var i sådana situationer i och för sig eniga om att den som hade av- radslandet eller skattefjället också hade jakt- och fiskerätten, men tvisterna gällde var gränserna gick. Det förekom att häradsrätten förklarade att ett fiske skulle vara enbart för skattefjällsinnehavarens bruk eftersom det låg inom skattefjällets gränser. Det förekom också att samer väckte enskilt åtal avseende olovligt fiske och olovlig jakt på skattefjäll.
Prawitz slutsats, mot bakgrund av hans genomgång av domboks- protokoll, är att det historiskt riktiga sättet att se på den samiska rätten på renbetesfjällen är att den inte ingick i kronans äganderätt och inte heller var härledd från kronan, utan rätten motsvarade en skattebondes rätt, det vill säga en äganderätt. Dessa slutsatser avfär- dades dock som tidigare nämnts i Skattefjällsdomen, och domstolen lade inte någon avgörande vikt vid att man i äldre tider ibland använt uttryck som ”äga” om skattefjällen.336
Professorn i civilrätt Åke Holmbäcks bedömning är att skatte- fjällen inte innehades med skattemannarätt. Han stödjer sin uppfatt- ning på att markerna var norska statens när svensk rätt infördes i land- skapen.337 Holmbäcks slutsats är att såväl avradslanden som skatte- fjällen i grunden utgjorde kronans mark, och att omständigheten att landen gick i arv inte ändrar det förhållandet, eftersom även nyttjande- rätt till kronomark kunde ärvas.338
Överlantmätaren Valfrid Larssons bedömning är att såväl krono- avradsland som renbetestrakter betraktades som kronomark, och alltså inte som enskilds egendom, och att så har det sett ut ända
335T.ex. Johan Anderssons begäran att inrymmas på Axhögen och del av Flatrun år 1734, där häradsrätten tillstyrkte synemännens förslag men hemställde det till landshövdingens gott- finnande, Prawitz,1967, Samernas skattefjäll II, Renbetesfjällen IV s. 17 f. Även i fråga om bättre rätt till skattefjäll år 1698 har häradsrätten anmärkt att den saknar jurisdiktion i frågan, och tydligen menat att målet borde avgöras av kungliga befallningshavaren, s. 26.
336Jfr NJA 1981 s. 1, s. 180 f.
337Holmbäck, 1922, s. 44 f.
338Holmbäck, 1922, s. 25 f.
475
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
sedan freden vid Brömsebro år 1645, när norska böxelland också var kronans mark.339 Detta framgår enligt Larsson bland annat av villkoren för böxel. Han anför ett exempel från mitten av
Larssons bedömning är alltså att varken skattefjälls- eller avrads- landsinnehavare var likställda med skattebönder, utan i stället hade en arrendeliknande rätt till kronans marker – och att marken ansågs vara kronomark även före år 1750. Han bedömer också att både skattefjälls- och avradslandsinnehavare hade rätt till jakt och fiske fritt från störningar av intrång på sina arrenderade marker.
Även landsarkivarien Lars Rumars slutsats är att varken avrads- landen eller skattefjällen innehades med någon skattemannarätt. Som grund för det uppehåller han sig bland annat vid att förhållandena be- träffande såväl avradslanden som skattefjällen var oklara när det gäller deras gränser, vilket visar på rättigheternas svagare natur.
Rumar skriver att gränserna mellan kronans marker och avrads- landen var oklara, och att detta i än högre grad gällde skattefjällen. Trots seriösa försök i slutet av
339Larsson, 1975, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet, band 10 b, s. 31.
340Larsson,
341Larsson, 1978, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet, band 15 b, s. 20.
342Rumar, 2014, s. 24.
343Rumar, 2014, s. 140.
344Jfr Rumar, 2014, s. 31 och s. 90 f. med hänvisning till Dahlgren, 1982, s. 440.
476
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Bedömningen i Skattefjällsmålet
Frågan om likheter och skillnader i rättskyddet mellan skattefjäll, lappskatteland och avradsland var föremål för viss diskussion i Skatte- fjällsmålet. I domen gör Högsta domstolen betydelsefulla uttalan- den om skattefjällens rättsliga natur. Ett sådant handlar om att enligt vad som gällde enligt äldre svensk rätt kunde man knappast tala om äganderätt till mark i modern mening för enskilda ofrälse personer under
En betydelsefull fråga i Skattefjällsmålet var om samerna på skatte- fjällen under den aktuella tiden hade en rätt till områdena som var att jämställa med skattemannarätt och som därför på motsvarande sätt kunde utveckla sig till äganderätt i nutida bemärkelse.345
I Skattefjällsmålet noterade Högsta domstolen att domboksmate- rial från nordliga Sverige och Finland – alltså det som handlade om lappskatteland – kunde tyda på att samer av lokala domstolar under
Beträffande skattefjällen uttalade domstolen att deras norska för- historia kunde tänkas ha påverkat rättsläget också efter att de kom- mit under svensk jurisdiktion. Man kunde inte av utredningen kring myndigheternas behandling av skattefjällen dra några bestämda slut- satser om områdenas rättsliga ställning vid tiden för Brömsebrofre-
345NJA 1981 s. 1, s. 184.
346NJA 1981 s. 1, s. 187 – i sammanhanget hänvisades till material från Prawitz och Fellman.
347NJA 1981 s. 1, s. 191.
477
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
den. Statens påstående i målet om att skattefjällen vid den tiden ut- gjorde avradsland var alltså inte styrkt. Vad som framkommit om samernas skatteförhållanden tydde å andra sidan enligt domstolen knappast på att deras rätt på skattefjällen vid denna tid likställdes med en skattemannarätt.348
Domstolens bedömning för skattefjällen var att förutsättningarna vid Brömsebrofreden varit ogynnsamma för att samerna på de om- tvistade fjällen skulle kunna ha förvärvat en rätt motsvarande skatte- mannarätt eller liknande. Samerna hade varit få till antalet i förhål- lande till områdets storlek och haft få renar. Bruket hade alltså varit föga intensivt. Vidare förekom viss konkurrens om bruket från de bofastas sida. Det var tveksamt om det funnits någorlunda fasta gränser för områdena. I Jämtland, där det var ostridigt att inga samer hade deltagit i häradsnämnden, hade det heller inte framkommit någon benägenhet för domstolarna att på grund av samisk sedvanerätt av- vika från annars tillämpade rättsregler. De trakter där det funnits en tendens att likställa samer med skattebönder, särskilt Torne och Kemi lappmarker, låg långt ifrån de omtvistade områdena. Över huvud taget syntes det enligt Högsta domstolen mindre träffande att just i fråga om Jämtland tala om gammalt samiskt land där det fun- nits etablerade samiska sedvanor som bort respekteras.349
Samerna hade därför inte förvärvat någon rätt motsvarande en skattemannarätt vid tiden efter Brömsebrofreden. Däremot hade samer på skattefjällen omkring år 1645 på grund av sin långvariga användning av fjällområdena en stark bruksrätt till dessa, som åtnjöt skydd hos domstolar och andra myndigheter. Som framgått var det delvis oklart vilka befogenheter de hade på sina områden vid denna tid. De torde enligt domstolen i vart fall ha haft rätt till renbete, fiske och jakt samt till skogsfång för eget behov.350
Några decennier efter Brömsebrofreden gjorde andra faktorer sig gällande, vilka enligt Högsta domstolen talade emot att det samiska bruket skulle kunna grunda en motsvarighet till skattemannarätt till fjällen. Beträffande tiden från mitten av
348NJA 1981 s. 1, s. 192.
349NJA 1981 s. 1, s. 196.
350Jfr NJA 1981 s. 1, s. 197.
478
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
började bli vanlig. Såvitt gällde nordligare delar av landet tydde mate- rialet på att samer ofta betraktades som likställda med skattebönder åtminstone i vissa avseenden. Rörande skattefjällen i Jämtland var bilden dock oklar enligt Högsta domstolen. Endast undantagsvis syntes samer ha påstått sig vara ägare till skattefjäll eller gjort lik- nande uttalanden vid domstolen. I några fall hade innehavaren av ett fjäll tydligen ansetts utan tillstånd av domstol eller länsstyrelse kunna förfoga över detta som sin egendom genom att överlåta eller pant- sätta det. Inte sällan hade samer förfogat över fiskerätten på fjället. Fram till mitten av
Domboksmaterialet i målet gav enligt domstolen sammanfattnings- vis inte något väsentligt stöd för att samer på de omtvistade skatte- fjällen under tiden fram till mitten av
I fråga om samerna historiskt också haft rätt att upplåta jakt och fiske var läget enligt domstolen mer oklart. I äldre tider hade upp- låtelser från samers sida förekommit, i vart fall beträffande fiske. Emellertid hade också kronan under
Domstolen gick därefter över till att pröva betydelsen av det så kallade Skattefjällsbrevet. Bakgrunden till brevet var att samerna pro- testerade mot de intrång på renbetesmarkerna som avvittringarna orsakade. Protesterna föranledde att en kommitté tillsattes som skulle behandla avvittringsfrågor i Hede pastorat i Härjedalen. Hedekom- mittén fick också i uppdrag att utreda en begäran från de jämtländska samerna där de klagade över brist på renbete sommartid samt begärde att bli skilda från bönder och nybyggare, att få råskillnadskartor och
351NJA 1981 s. 1, s. 201.
352NJA 1981 s. 1, s. 201 f.
353NJA 1981 s. 1, s. 197.
354NJA 1981 s. 1, s. 234.
479
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
att få behålla de trakter som de från äldre tider hade innehaft. På grund- val av den utredning som kommittén gjorde tillkom Skattefjällsbrevet den 20 april 1841.355
Brevets väsentliga innebörd var att skattefjällen nu skulle tilldelas vissa avgränsade betesmarker som skulle mätas ut och gränsbestäm- mas, och att nybyggesverksamheten på fjällen tills vidare skulle stop- pas. För markerna skulle lapparna betala årlig ränta. Tvister om gränser mellan skattefjäll, eller mellan skattefjäll och angränsande mark, skulle prövas av länsstyrelsen. Fisket i sjöar och strömmar inom skattefjällen skulle, om det inte redan var räntebelagt, följa betes- rätten mot särskild ränta.
Högsta domstolen ansåg att Skattefjällsbrevets innebörd och dess förhållande till tillämpliga avvittringsförrättningar i vissa hänseenden var oklara. Domstolen fann inte stöd för att brevet – vilket same- parterna hade påstått – grundades på någon uppfattning om att samer skulle äga skattefjällen.356 Domstolens slutsats blev att Skattefjälls- brevet inte kunde uppfattas som en bekräftelse på en redan existe- rande äganderätt för samer, utan att utgångspunkten snarare syntes ha varit att samernas ställning skulle förbättras genom brevet. Det stod enligt domstolen klart att brevet medförde ett väsentligt skydd för samernas näringsutövning på fjällen; deras renbeten, fisken och skogsfång.357
Domstolen sammanfattade utvecklingen under den första hälften av
Sammanfattning och slutsatser
Både i Valfrid Larssons och Gunnar Prawitz undersökningar av skatte- fjällens historia i Skattefjällsmålet (i vilka alltså samtliga skattefjäll undersöktes, inte enbart de norra) finns en genomgång av ett mycket
355Jfr NJA 1981 s.1, s. 210 f.
356NJA 1981 s. 1, s. 215
357NJA 1981 s. 1, s. 216.
358NJA 1981 s. 1, s. 217.
359Jfr NJA 1981 s. 1, s. 229.
480
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
stort antal domboksprotokoll och resolutioner från länsstyrelsen (kungliga befallningshavaren), bland annat från tiden från
De flesta av forskarna gör bedömningen att gränserna för skatte- fjällen och avradslanden var oklara. Samma uppfattning uttrycktes i Skattefjällsdomen.
Av domboksmaterialet från Jämtland framgår att det fanns en rätts- uppfattning om att arvsrätt och en rätt att sälja själva fjällen förelåg. Det framstår emellertid inte som att rätten var villkorslös, utan frågan om en arvinge eller köpare skulle inrymmas på ett fjäll prö- vades av länsstyrelsen, i vart fall efter år 1750 men i flera exempel även före det. I samband med det prövades om den tänkte innehavaren framstod som lämplig och skulle kunna betala räntorna för fjället.
Det förekom att både samer och bönder vände sig till härads- rätten eller länsstyrelsen för att begära ändringar i hur kronan upplät fiske eller för att freda redan upplåtna fisken mot intrång. Något sådant starkt rättsskydd för jakt och fiske som rättshistorikerna Kaisa
Även om det förekommer fall där häradsrätten slitit tvister utan inblandning av kungliga befallningshavaren så är exemplen fler på motsatsen, eller åtminstone på att häradsrätten uppmanat parterna att anmäla sina ärenden till kungliga befallningshavaren. Att kungliga befallningshavarens inblandning krävdes är en omständighet som tyder på ett svagare rättsskydd än för skattebondens mark.
Att jakten och fisket ansågs vara en ensamrätt, i bemärkelsen in- trångsskyddad rätt, för skattefjällsinnehavaren liksom för avradslands- innehavaren, framgår tydligt. Om det därmed följde någon rätt att fritt göra upplåtelser till utomstående av jakt och fiske framstår som mer tveksamt.
I materialet framkommer inte några tydliga beskrivningar av att upplåtelser av jakt och fiske var vanligt förekommande på skatte- fjällen.360 Det hindrar förstås inte att upplåtelser kan ha skett utan att det noterades hos någon myndighet. Det kan också ha varit så att upplåtelser inte förekom särskilt ofta eftersom det inte fanns något
360Se t.ex. Prawitz,1966, Samernas skattefjäll I, s.
481
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
behov av att göra upplåtelser, kanske särskilt bland de skattefjälls- innehavare som bodde långt från jordbruksbygden.
En annan skillnad mot lappskatteland var att samerna i Jämtlands län inte var representerade i häradsrätternas nämnder. Det finns inte heller något som talar för att samisk sedvanerätt tillmättes någon betydelse i de jämtländska häradsrätternas rättsskipning.361 Detta är en omständighet som kommittén uppfattar som varande av stor vikt vid bedömningen av markens rättsliga status. Samerna, som tillhörde särskilda lappförsamlingar, fick inte heller sitta i socknarnas kom- munala organ. Nämndemännen i domstolarna utgjordes av bönder och även kronans lokala företrädare utsågs bland bönder.362
Vidare var Jämtlandssamerna, till skillnad från vad som var fallet i Lappland, inte folkbokförda som kommun- och församlingsmed- lemmar. Det innebar bland annat att kommunerna i Jämtlands län var fritagna från fattigvårdsansvar för samerna.363 Det samiska folket kan alltså sägas i administrativt hänseende ha behandlats mer separe- rat från jordbruksbefolkningen i Jämtlands och Dalarnas län jämfört med i Lappland.
Den samiska rättsordningen kan naturligtvis oavsett kronans in- ställning ha uppfattat siidan eller den enskilda familjen som ägare till skattefjällen, men någon sådan uppfattning hos domstolarna eller andra myndigheter syns alltså inte för Jämtlands del så som den syntes för Lappland.
Det finns sammanfattningsvis vissa omständigheter som talar för att den samiska bruksrätten på skattefjällen under undersöknings- perioden har haft likheter med lappskattelandinnehavarnas rättig- heter. Ändamålet med skattefjällen var, liksom för lappskattelanden, att mot betalning av skatt ge innehavaren ensamrätt till naturresur- ser. Högsta domstolen bedömde visserligen i Skattefjällsmålet att praxis från tiden fram till
åandra sidan gav materialet enligt domstolen inte heller något klart belägg för att fjällen ägdes av staten framför samerna. Kommitténs bedömning är dock, särskilt utifrån hur domstolar och myndigheter har agerat, att övervägande skäl talar för att skattefjällsinnehavarna inte haft samma starka rätt till sina marker som lappskattelandsinne-
361Jfr till exempel Rumar, 2014, s. 94 f.
362Rumar, 2014, s. 94 f.
363Thomasson, 2016, Lappförsamlingarna i
482
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
havarna hade. I stället har de behandlats mer likt avradslandsinne- havarna. Även om en ensamrätt till jakt och fiske skulle kunna kon- stateras (i bemärkelsen intrångsskyddad rätt), framstår den i ett så- dant fall inte som någon bestående, från kronan självständig, ensamrätt. Innebörden är i så fall att det inte har rört sig om enskilt upparbetade privaträttsligt grundade rättigheter till jakt och fiske. Snarare har det varit fråga om en rätt liknande en nyttjanderätts- havares, dock med offentligrättsliga inslag – det vill säga en rätt som emanerar från en statligt hävdad dispositionsrätt (och inte bara en av överhögheten betingad beskattningsrätt). Det talar emot att det skulle finnas en hävdvunnen, från kronan självständig, ensamrätt till jakt och fiske på skattefjällen.
Samebyarna i Frostviken (Voernese, Ohredahke och Raedtievaerie) har i inlagor till kommittén argumenterat för att det inte finns stöd i Girjasdomen för en slutsats om att markens status skulle ha någon betydelse för uppkomsten av ensamrätter grundade på urminnes hävd.364 Frostvikenbyarna har bland annat lyft fram att det av- görande för upparbetandet av rättigheter av urminnes hävd enligt Girjas- domen är bruket av marker – om markerna utan invändningar har använts för renbete, jakt och fiske – och inte vem som ägde mark- erna.365 Inrymningarna var, skriver Frostvikenbyarna, inte grunden för samernas rättigheter och bestämde inte heller omfattningen för dessa. Enligt Frostvikenbyarna ger inte Girjasdomen uttryck för att man kan tillmäta markägarförhållanden någon avgörande betydelse för frågan om ett upparbetande av rättigheter av urminnes hävd, efter- som Högsta domstolen i målet prövade frågan om urminnes hävd utan att ta ställning till vem som var markägare. Dessutom har Frost- vikenbyarna lyft fram att även enligt den internationella urfolks- rätten ger ett faktiskt, dominerande bruk upphov till ensamrätter till land och naturresurser.
Kommittén har, även med beaktande av Frostvikenbyarnas in- lägg, uppfattningen att frågan om markägande inte kan ses som fri- kopplad från upparbetandet av rättigheter av urminnes hävd. I Girjas- målet var det visserligen tvistigt mellan parterna vem som var ägare till marken, men samebyns talan var utformad så att den var obe- roende av äganderätten till markerna. Högsta domstolen uttalade att
364Skrivelser till Renmarkskommittén från Frostvikens samebyar, dnr komm2023/00061/N 2021:02 nr 2 och 6.
365Med hänvisning bland annat till NJA 2020 s. 3 p.
483
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
det mot den bakgrunden inte fanns anledning att ta ställning till vem som ägde området vid tiden för avgörandet.366 Detta kan enligt kom- mittén inte läsas som att frågan om markägande saknar betydelse. Institutet urminnes hävd kan inte ses som fristående från fastighets- rätten i övrigt.
För att ta ett exempel har en arrendator som mot en årlig avgift arrenderar mark som utgångspunkt en ensam rätt till marken. Detta följer dock inte av bruket av mark, utan av arrendeavtalet. Även om arrendeavtalet, utan protester från markägaren, löper på i 90 år kom- mer det inte att grunda en ensamrätt av urminnes hävd. Detta efter- som institutet urminnes hävd bygger på att ingen markägare mani- festerar sig utåt genom protest eller liknande – markägaren är passiv eller osynlig, vilket ger brukaren av marken förutsättning att genom sin närvaro upparbeta rättigheter.
I Jämtland har kronan dock tidigt påstått sig vara ägare till mark- erna, och manifesterat det genom systemet med böxel och avrad. Detta skiljer sig från Lappland.
En annan sak är att vissa av markerna i Jämtland har använts av samer innan någon stat uppträtt som markägare. I ett sådant fall delar kom- mittén Frostvikenbyarnas uppfattning att ett långvarigt bruk utan protester från omgivningen kan vara tillräckligt för ett upparbetande av rättigheter, i första hand genom ockupation. Kommittén vidhåller dock att det för att bedöma innehållet i en rättighet är nödvändigt att känna till hur rättsinnehavaren har behandlats av sin omgivning. Det är alltså av betydelse att se vilket rättsskydd innehavaren har haft för bedömningen av om en ensamrätt till något föreligger. I Jämtland och Härjedalen finns säkert områden där samer brukat marker på ett sätt som skulle kunna vara hävdgrundande innan staten uppträtt som markägare, och innan markerna böxlats. Arkeologiska fynd visar att samer kan ha bott i vissa områden i mer än 1 000 år. Hur ett sådant bruk har sett ut juridiskt kan kommittén dock inte bedöma. Det är förenat med för många osäkerhetsfaktorer att uttala sig om innehållet i en rättighet, innan man kan följa rättsskyddet i häradsrätternas protokoll eller annat trovärdigt material.367
Kommitténs slutsats är därmed sammantaget att skattefjällens rättsliga natur inte har varit sådan att någon ensamrätt till upplåtelser
366Jfr NJA 2020 s. 3 p. 37 och 38.
367Det ska klargöras att kommitténs uppfattning alltså inte är att böxelsystemet skulle ha utsläckt några befintliga rättigheter. Men systemet går så lång tid tillbaka att kommittén inte kan uttala sig om vilka rättigheter som kan ha funnits tidigare.
484
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
där har kunnat upparbetas av urminnes hävd. Att skattefjällsinne- havarna däremot kan ha haft ensamrätt till jakt och fiske på grund av villkoren för innehavet är en annan sak och utvecklas närmare i av- snitt 10.5.7.
Det ska samtidigt klargöras att den här slutsatsen är förenad med osäkerhet. I Girjasdomen ges begränsad vägledning om de jämtska förhållandena och frågan om skattefjällens rättsliga status och inne- håll har inte heller i något annat sammanhang ställts på sin spets i praxis.
Kommittén har med anledning av denna osäkerhet, och för att få en så heltäckande bild som möjligt, gått vidare med en utredning av markkonkurrensen på lokal nivå, för att utreda var förhållandena ur konkurrenssynpunkt kan ha liknat eller skilt sig från dem i Girjas. Slutsatserna i den delen presenteras i nästa avsnitt.
10.5.6Slutsatser i frågan om det finns Girjasrättigheter
Redovisningen av den samiska markanvändning och konkurrens som har kartlagts görs nedan, med markanvändningen uppdelad per kom- mun. Redovisningen kan förefalla otymplig eftersom samebyarnas gränser inte följer kommungränserna. Å andra sidan är det inte same- byarnas gränser som är mest relevanta. Av central betydelse är i stäl- let den historiska markanvändningen och i vilken mån det har varit konkurrens om fjällområdena från den jordbrukande befolkningen.
För att följa bebyggelseutvecklingen är det nödvändigt att utgå från de gamla jordebokssocknarna. Dessa är redovisade kommunvis för att underlätta läsningen av texten och en jämförelse med dagens kartor. Texten kompletteras av den digitala karta som beskrivs i avsnitt 10.3.
En komplicerande faktor vid kartläggningen av Jämtlands län är att de nuvarande renbetesfjällen inte helt motsvarar de historiska skattefjällen, utan omfattar även senare tillagda utvidgningshemman. Markkonkurrensen från jordbrukande befolkning har generellt sett varit större i sådana senare tillkomna delar av renbetesfjällen än i de ursprungliga skattefjällen.
I det följande görs därför en särskild notering om materialet tyder på att mindre konkurrens har förekommit i en viss del av det under- sökta området som helhet. Det kan till exempel handla om mindre konkurrens på ett enskilt fjäll jämfört med i de övriga skattefjällen i
485
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
kommunen. Någon mer detaljerad undersökning än så har dock inte varit möjlig att företa inom ramen för utredningen. Till exempel skulle en undersökning fastighet för fastighet kunna utvisa en lokal varia- tion som annars inte framkommer.
En ytterligare komplicerande faktor är att de för Jämtland speci- fika avradslanden kunde variera stort i storlek och användningsområde, vilket försvårar konkurrensbedömningen. I flera områden sträcker sig avradslanden som ett band runt fjällområdet, och det skulle krä- vas en genomgång av varje avradslands särskilda gränser och villkor för att kunna uttala sig om hur långt konkurrensen sträckte sig mer specifikt. Med tanke på att de historiska gränserna mellan avradsland samt mellan avradsland och skattefjäll, enligt vad flera forskare ut- talat, inte alltid var tydliga och bestämda, är det osäkert i vilken ut- sträckning en sådan bedömning skulle kunna göras. I vart fall har det inte funnits förutsättningar att undersöka förhållandena på sådan detaljnivå i denna utredning.
Strömsunds kommun
De samebyar som har åretruntmarker i Strömsunds kommun är Voer- nese (tidigare Frostvikens norra), Ohredahke (tidigare Frostvikens mellersta) och Raedtievaerie (tidigare Frostvikens södra). Strömsunds kommun omfattar bland annat de historiska jordebokssocknarna Frostviken, Ström och Hammerdal.
Frostvikens lappmark, som ligger i Strömsunds kommun, är av ålder uppdelad i fem skattefjällsområden, nämligen Blåsjöfjäll, Orrnäs- fjäll, Bastunäsfjäll, Mellanskogsfjäll och Klumpvattenfjäll. Valfrid Larsson skriver beträffande gränsdragningen mot Västerbotten att fjälltrakterna i Frostviken bör ha ingått i det landskap Jämtland som genom Brömsebrofreden år 1645 övergick till Sverige. I dessa fjäll- trakter inbegriper han nyttjade marker till de fem skattefjällen upp till en gräns med sträckning mellan Tåsjön och Borgasjön i Saxälven med däri belägna sjöar samt vidare med en sträckning mellan Borga- sjön och Jadnems klump.368 Området kring Sörli och Nordli förblev dock omtvistat och gränsen reglerades inte förrän genom Ström- stadstraktaten år 1751.369
368Larsson, 1978, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet, band 16 d, s. 17.
369Wikipediaartikel om Strömstadstraktaten, besökt den 24 januari 2023, https://sv.wikipedia.org/wiki/Str%C3%B6mstadstraktaten.
486
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
I Frostviken finns tydliga belägg för en samisk närvaro sedan ur- minnes tider. Frostvikenområdet är det område i Jämtlands län som företer flest likheter med Lappland, i det att det har varit fråga om från början samiskt land som så småningom koloniserats av nybyg- gare. Det har också, liksom i Lappland, tidigt förekommit fiskefärder från den jordbrukande befolkningen och fisken som varit skattlagda för bönder.
Dessa skattlagda kronofisken byggde ofta på överenskommelser mellan bönder och samer. Ibland förekommer uttryckliga hänvis- ningar till att fiskerättigheter upplåtits av samer, och ibland nämns att samerna på skattefjällen tillfrågats och godkänt att bönderna fick nyttja fiskevattnen före det att de skattlagts.
Frostviken uppvisar alltså flera likheter med hur situationen har sett ut i Lappland. Det finns en del uppgifter om konkurrens från bönder, men dessa förefaller ha handlat mest om fiskevatten i Ströms vattudal, väster om renbetesfjällens gränser.
Inom vad som i dag är renbetesfjäll finns ett avradsland som böx- lades av fem bönder redan under mitten av
Det finns också uppgifter om att jämtar under medeltiden hade jakträtt i delar av skattefjällen i Frostviken.371 I Skattefjällsdomen ut- trycktes att jakträtten berörde en del – eventuellt den väsentliga delen
–av de omtvistade fjällen, men att det inte var känt om jämtarna fort- farande utnyttjade rätten under
370Ströms Hembygdsförenings tidning, 1934, s. 14 ff. Finns digitalt här https://havsnas.se/SB/A1934.pdf.
371Jämtarna hade enligt 1273 års landsskrå rätt att jaga ”dyr” (det vill säga främst älg eller kanske även vildren) och ekorre inom ett område av cirka nio mil från ”Straum”, vilket kan ha avsett Ströms vattudal. Texten upprepas i 1482 års landsskrå, vilket är en handling som åberopats i råskillnadsdeputationer under mitten av
372NJA 1981 s. 1, s. 193. Jfr Bergslands tolkning av regleringen i Bergsland, 1975, s. 38 ff. Se även Nordlander, 1899, s. 225 f.
487
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Från samebyarnas sida kan man anföra att den konkurrens som möjligen förekommit tycks ha byggt på överenskommelser med samer, alternativt enligt samernas uppfattning ha varit olovlig. Sam- tidigt tycks inte alla delar av skattefjällen i Frostviken ha varit utnytt- jade av samer. Om någon jagade eller fiskade utan deras samtycke kan det visserligen ha skett utan lov, men samtidigt kan ett i och för sig olovligt utnyttjande, om det skett okvalt och ohindrat under lång tid, ha grundat en hävd som med tiden gjort nyttjandet lovligt, eller i vart fall ha hindrat att urminnes hävd har uppkommit för någon annan.
Kommittén kan sammanfattningsvis konstatera att konkurren- sen på samebyarnas områden under den aktuella perioden framstår som liknande den i Girjas och på övriga statligt disponerade marker ovanför odlingsgränsen. Något mer konkurrens kan möjligen ha förekommit i områdets sydligaste del i området runt Fiskåfjället.
Girjasdomen ger inte något bestämt svar på hur mycket konkur- rens som krävs för att denna ska anses ha utgjort ett hinder för upp- arbetande av en rätt grundat på urminnes hävd. Sannolikt skulle kon- kurrensen anses inte ha varit mer omfattande i Frostviken än i Girjas.
Det finns därmed mycket som talar för att Frostvikens samebyar ostört fram till omkring år 1750 har utövat jakt- och fiskerätt på ett sätt som i sig svarar mot kriterierna för ett upparbetande av urmin- nes hävd. Bedömningen är dock förenad med osäkerhet, eftersom det är oklart hur den förhållandevis omfattande konkurrens som fanns strax utanför renbetesfjällens gränser ska betraktas i konkurrens- hänseende.
Kommitténs bedömning är också, som framgått av avsnitt 10.5.5, att markanvändningen på skattefjällen rättsligt sett hade likheter med arrenden. Skattefjällens rättsliga ställning bedöms därför, oaktat eventuellt konkurrensfritt bruk av markerna, ha inneburit att någon rätt för samebyarna att på renbetesfjällen upplåta jakt och fiske inte har förelegat eller i dag föreligger. Det ska också nämnas att Skatte- fjällsdomens rättskraft med stor sannolikhet träffar Frostvikens same- byar, vilket utgör hinder för en sådan talan som Girjas sameby förde i Girjasmålet.
488
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Figur 10.16 Strömsunds kommun
Blå markeringar visar gränserna för renbetesfjällen. Gula knappnålar visar samiska skattefjäll. Mörkblå knappnålar visar nybyggen före år 1750. Ljusblå knappnålar visar nybyggen efter år 175 0 men före år 1800. Mörkblå droppformade markörer visar kronofisken före år 1750. Ljusblå droppformade markörer visar kronofisken efter år 1750 men före år 1800. Gul droppformad markör visar samiskt fiske. Blå rundade knappnålar visar avradsland före år 1750.
Krokoms kommun
De samebyar som har åretruntmarker i Krokoms kommun är Njaarke (tidigare Offerdals västra/Sösjö), Jovnevaerie (tidigare Offerdals östra/ Offerdals) och Jijnjevaerie (tidigare Hotagens) samebyar. Krokoms kommun omfattar bland annat de historiska jordebokssocknarna Föllinge, Offerdal och Alsen. Föllinge gamla jordebokssocken motsvarar i allt väsentligt de senare Föllinge, Laxsjö och Hotagens socknar.373
Det finns belägg för en samisk närvaro som går mycket långt tillbaka i tiden i stora delar av det berörda området i Krokoms kom-
373Larsson,
489
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
mun. Några av skattefjällen i den här delen av Jämtland – Grubbdals- fjället, Ansättsfjället och Stenfjället – synes ha varit skattlagda redan när området blev svenskt. Sösjö fjäll och Oldfjället finns redovisade i skattelängder först från år 1695 och framåt. Det finns dock belägg för en samisk närvaro i områdena som går mycket längre tillbaka än så.
Från år 1725 och framåt redovisas Vinklumpfjäll, Gåxsjöfjäll och Murfjäll som skattefjäll i Hotagen. Hammerdalssamerna har emeller- tid skattat för fjällen i Hotagen långt tidigare än så, även om fjällen då redovisats under andra beteckningar, som exempelvis ”Hammerdals- lapparnas avradsfjäll”.
Det finns uppgifter om konkurrerande markanvändning från den jordbrukande befolkningen. Ett flertal kronofisken har upplåtits i den egentliga fjällmiljön; de flesta av dessa dock först under 1750- talet. Vissa fiskeupplåtelser har byggt på samiska godkännanden i botten, medan det för andra inte finns någon uppgift om att sam- tycke har efterfrågats av skattefjällsinnehavarna. Det finns också en hel del avradsland och några hemman i fjällområdets närhet. Det före- kommer exempel på tvister om gränser mellan avradslanden och skattefjällen, och tvister om vem som hade rätt att fiska i vissa vatten i fjällområdena. Dessa synes dock framför allt handla om delar av fjällen som samerna senare förlorade vid avvittringen. Det har före- kommit påståenden från byamän om att de av ålder haft rätt att nyttja fjällmarker i områdena – år 1696 påstod byamän att Grubbdals- fjäll ”alltid av Sveriges invånare opåtalt hävdats”.374
Konkurrensen tycks ha varit mindre i Hotagens socken, där för- hållandena verkar ha varit mer lika dem i Frostviken. I det området ser förutsättningarna större ut för samebyarna att kunna hävda Girjas- rättigheter.
På de övriga områdena ser konkurrensen ut att ha varit mer om- fattande än i Girjas och på övriga statligt disponerade marker ovan- för odlingsgränsen. Bedömningen är dock förenad med osäkerhet, eftersom det är oklart hur den förhållandevis omfattande konkur- rens som fanns precis utanför renbetesfjällens gränser ska betraktas i konkurrenshänseende.
Girjasdomen ger inte heller något bestämt svar på hur mycket konkurrens som krävs för att denna ska anses ha utgjort ett hinder för upparbetande av en rätt grundat på urminnes hävd. Konkurren- sen i Krokoms kommun förefaller ha varierat i olika delar av vad som
374Larsson, avskriftssamlingen i Skattefjällsmålet, band 5 b, s. 46.
490
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
i dag är renbetesfjäll. I vissa delar har den sannolikt varit betydligt mer omfattande än i Girjas, men i andra delar mer lik.
Det finns en del som talar för att samebyarna i Hotagens socken ostört fram till omkring år 1750 har utövat jakt- och fiskerätt på ett sätt som i sig svarar mot kriterierna för ett upparbetande av urminnes hävd. Bedömningen är dock förenad med osäkerhet, eftersom det är oklart hur den förhållandevis omfattande konkurrens som fanns strax utanför renbetesfjällens gränser ska betraktas i konkurrenshänseende. I övriga delar av kommunen har konkurrensen varit betydligt mer omfattande, vilket talar emot ett upparbetande av urminnes hävd.
Kommitténs bedömning är också, som framgått av avsnitt 10.5.5, att markanvändningen på skattefjällen rättsligt sett hade likheter med arrenden. Skattefjällens rättsliga ställning bedöms därför, oaktat even- tuellt konkurrensfritt bruk av markerna, ha inneburit att någon rätt för samebyarna att på renbetesfjällen upplåta jakt och fiske inte har förelegat eller i dag föreligger. Det ska också nämnas att Skattefjälls- domens rättskraft med stor sannolikhet träffar två av samebyarna som verkar i Krokoms kommun, vilket utgör hinder för en sådan talan som Girjas sameby förde i Girjasmålet.
491
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Figur 10.17 Krokoms kommun
Blå markeringar visar gränserna för renbetesfjällen. Gula knappnålar visar samiska skattefjäll. Mörkblå knappnålar visar nybyggen före år 1750. Ljusblå knappnålar visar nybyggen efter år 1750 men före år 1800. Rosa knappnål visar ett samiskt nybygge. Mörkblå droppformade markörer visar kronofisken före år 1750. Ljusblå droppformade markörer visar kronofisken efter år 1750 men före år 1800. Blå rundade knappnålar visar avradsland före år 1750.
Åre kommun
De samebyar som har åretruntmarker i Åre kommun är Njaarke, Kall, Tåssåsen och Handölsdalen. Åre kommun omfattar bland annat de gamla jordebokssocknarna Kall, Åre, Undersåker, Mörsil och Hallen.
Först kan konstateras att Åre kommun skiljer sig från övriga kommuner på så sätt att privatägd mark utgör en stor andel av mar- ken i de västra områdena. Här skärs renbetesfjällen av med ett brett bälte av mycket gammal – ofta medeltida – jordbruksbygd. Byarna ligger tätt och har nyttjat stora arealer mark genom systemet med avradsland. Markerna i området har varit privatägda sedan mycket lång tid tillbaka. Renskötande samer har säkert rört sig i områdena men har inte haft några skattefjäll där. Mitt i bältet ligger en för- hållandevis liten fjälltrakt som är ett renbetesfjäll; Blåskalfjäll som in- fördes som skattefjäll först år 1759 och då endast som vinterbetes-
492
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
mark, trots böndernas protester, eftersom de menade att det var deras betesmarker.
I norra delen av Åre kommun ligger Skäcker och Kolås fjäll. Upp- gifter om att dessa fjäll taxeras finns först från slutet av
I södra delen av Åre kommun ligger Täveldalen, Bunner, Tranris och Håttö fjäll. För Täveldalen finns tidiga uppgifter om böxling, redan från år 1656 och framåt. Bunner fjäll tycks vid något senare tillfälle ha lagts till skattläggningen för Täveldalen. Tranris/Trond- fjället har varit skattlagt sedan mitten av
Möjligtvis med undantag för Håttö fjäll under en period finns alltså tydliga belägg för en samisk markanvändning i renbetesfjällen i de södra delarna av Åre kommun. Det tycks dock även här ha före- kommit betydande konkurrens från den jordbrukande befolkningen. Avradslanden Vålådalen och Håttöland sträckte sig in på fjällmarken, några kronofisken i fjällområdet var taxerade för bönder sedan tidigt
Kommittén kan sammanfattningsvis konstatera att konkurren- sen på samebyarnas områden under den aktuella perioden i större delen av områdena framstår som avsevärt mer omfattande än i Girjas och på övriga statligt disponerade marker ovanför odlingsgränsen. Särskilt i de centrala, norra och sydöstra delarna av Åre kommun framstår det som tydligt att bönder och renskötande samer har kon- kurrerat om samma resurser. I de sydvästra delarna tycks förutsätt- ningarna mer ha liknat vad som krävs för ett upparbetande av rättig- heter genom urminnes hävd.
375Larsson,
493
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Girjasdomen ger inte något bestämt svar på hur mycket konkur- rens som krävs för att denna ska anses ha utgjort ett hinder för upp- arbetande av en rätt grundat på urminnes hävd. Konkurrensen i Åre kommun framstår dock som så betydande att det sannolikt har saknats förutsättningar för ett sådant upparbetande i större delarna av de här undersökta områdena.
Kommitténs bedömning är också, som framgått av avsnitt 10.5.5, att markanvändningen på skattefjällen rättsligt sett hade likheter med arrenden. Skattefjällens rättsliga ställning bedöms därför, oaktat even- tuellt konkurrensfritt bruk av markerna, ha inneburit att någon rätt för samebyarna att på renbetesfjällen upplåta jakt och fiske inte har förelegat eller i dag föreligger.
Figur 10.18 Åre kommun
Blå markeringar visar gränserna för renbetesfjällen. Gula knappnålar visar samiska skattefjäll. Mörkblå knappnålar visar nybyggen före år 1750. Ljusblå knappnålar visar nybyggen efter år 1750 men före år 1800. Röda knappnålar visar bergverk. Mörkblå droppformade markörer visar kronofisken före år 1750. Ljusblå droppformade markörer visar kronofisken efter år 1750 men före år 1800. Orange droppformad markör visar skans. Blå rundade knappnålar visar avradsland före år 1750. Gröna rundade knappnålar visar avradsland efter år 1750 men före år 1800.
494
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Bergs kommun
Bergs kommun omfattar bland annat de historiska jordebokssock- narna Oviken, Storsjö, Berg och Myssjö. Det bör noteras att kommun- gränsen mellan Berg och Härjedalen inte motsvarar landskapsgrän- sen mellan Jämtland och Härjedalen. Som nämnts hör Storsjö socken nämligen till Härjedalens landskap (men inte till Härjedalens kom- mun, utan till Bergs kommun).
I kommunen har Tåssåsens sameby delar av sina åretruntmarker. Handölsdalens sameby har också en del av sina åretruntmarker, de sydliga, i Bergs kommun. Slutligen har Mittådalens sameby sitt nord- ligaste område i Storsjö socken i Bergs kommun, medan den södra delen ligger i Ljusnedals socken i Härjedalens kommun.
Det finns arkeologiska fynd som tyder på en tidig samisk närvaro i Ovikens socken, bland annat i det område där Tåssåsens sameby i dag ligger. Det är dock först från slutet av
Det finns även här uppgifter om en avsevärd konkurrerande mark- användning. Jordbruksbebyggelsen öster om fjällområdet, på västra sidan av Storsjön, var tidig och omfattande. Redan under mitten av
I Storsjö socken finns tidigare belägg för att samer brukat fjäll- trakterna mot skatt. Från mitten av
När det gäller konkurrerande markanvändning fanns även i Stor- sjö socken tidigt en jordbrukande befolkning i området, om än i mindre omfattning än i socknarna åt öst och nordost. Rumar skriver att bebyggelsen i västra Härjedalen fram till slutet av
495
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
vill säga områden i Härjedalens kommun. Under
Rumar beskriver belysande exempel på konflikter om marken mel- lan bönder och samer, särskilt när det gäller områdena runt Ljung- dalen. I socknens fjälltrakter längst i nordväst, Sylarna med omnejd, synes den konkurrerande markanvändningen dock ha varit begränsad.
Sammanfattningsvis konstaterar kommittén att den belagda skatt- lagda samiska närvaron i den östra delen av Bergs kommun i Ovikens socken är av relativt sent datum, samtidigt som den konkurrerande markanvändningen där har varit tidig och omfattande.
När det gäller de västra delarna av kommunen, Storsjö socken, finns dock tidigare belagda skattefjäll. Där har den konkurrerande mark- användningen varit mindre framträdande.
Särskilt när det gäller fjälltrakterna kring Helagsfjällen och Sylarna skulle en mer detaljerad undersökning, inklusive en genomgång av villkoren för avradslanden i närliggande områden, kunna utvisa Girjas- rättigheter lokalt. Där tycks förutsättningarna mer ha liknat vad som krävs för ett upparbetande av rättigheter genom urminnes hävd. Sett för området i stort är markkonkurrensen dock avsevärt mer om- fattande än den konkurrens som förekom i Girjasmålet.
Girjasdomen ger inte något bestämt svar på hur mycket konkur- rens som krävs för att denna ska anses ha utgjort ett hinder för upp- arbetande av en rätt grundat på urminnes hävd. Konkurrensen i Bergs kommun framstår dock som så betydande att det sannolikt har sak- nats förutsättningar för ett sådant upparbetande i större delarna av de här undersökta områdena. Kommitténs bedömning är också, som framgått av avsnitt 10.5.5, att markanvändningen på skattefjällen rättsligt sett hade likheter med arrenden. Skattefjällens rättsliga ställ- ning bedöms därför, oaktat eventuellt konkurrensfritt bruk av mark- erna, ha inneburit att någon rätt för samebyarna att på renbetes- fjällen upplåta jakt och fiske inte har förelegat eller i dag föreligger.
376Rumar, 2014, s. 26. Med Härjedalen avses här Härjedalens landskap och inte Härjedalens kommun.
496
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Figur 10.19 Bergs kommun
Blå markeringar visar gränserna för renbetesfjällen. Gula knappnålar visar samiska skattefjäll. Mörkblå knappnålar visar nybyggen före år 1750. Ljusblå knappnålar visar nybyggen efter år 175 0 men före år 1800. Röda knappnålar visar bergverk. Mörkblå droppformade markörer visar kronofisken före år 1750. Ljusblå droppformade markörer visar kronofisken efter år 1750 men före år 1800. Blå rundade knappnålar visar avradsland före år 1750. Gröna rundade knappnålar visar avradsland efter år 1750 men före år 1800.
Härjedalens kommun
Härjedalens kommun omfattar bland annat Tännäs och Hede sock- nar. I kommunen har Mittådalens sameby de sydligaste delarna av sina åretruntmarker, medan de nordligare delarna av samebyns marker finns i Storsjö distrikt i Bergs kommun. I kommunen finns dess- utom huvuddelen av Ruvhten Sijte samebys åretruntmarker och en mindre del av Idre samebys åretruntmarker. Det kan noteras att Idre sameby räknas till Härjedalssamerna, fastän samebyn har huvuddelen av sina betesmarker i Dalarna.
I Härjedalens kommun finns det historiska skattefjället Grön- fjället. Vid avvittringen avsattes Grönfjället och Rutfjället som ren- betesfjäll. Dessutom kom delar av renbetesfjället Mittådal att över- föras från Bergs kommun till Härjedalens kommun.
Liksom för stora delar av Jämtland finns arkeologiska spår som tyder på att samernas historia i området sträcker sig långt tillbaka i tiden. När det gäller skriftliga belägg för samisk närvaro och skatt- läggningar av fjäll för samers brukande, är dessa dock av förhållandevis sent datum.
Delar av Grönfjället ingick i skattefjället Skars- och Helagsfjäll i Storsjö socken enligt en syn av det skattefjället år 1734. Möjligen
497
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
ingick även Rutfjället i de områden som omfattades av Skars- och Helagsfjäll. Konkreta uppgifter om brukande av delar av Rutfjälls- området finns dock tidigast beträffande Lofsdalsskogen, Lofsdals- fjället, Slugufjället och Lillfjället och är av än senare datum; först från
Den jordbrukande befolkningens konkurrerande markanvändning var klart mer omfattande än vad som var fallet i Girjas under mot- svarande tidsperiod. Under
I slutet av seklet hittades dessutom en malmfyndighet nära Ramundberget, vilken kom att bli Ljusnedals bruk. Bergverket ledde naturligen till en ökad aktivitet och markanvändning i området.
Kronoavradsland och fisken uppläts tidigt långt upp i fjällområ- det. Som exempel kan nämnas Tännäs byamän som mot årlig avrad till kronan fick jaga och fiska i ansenliga områden och flera sjöar belägna i fjälltrakterna nära den nuvarande norska gränsen.
Sammanfattningsvis kan kommittén konstatera att beläggen för skattläggning av samisk markanvändning är av relativt sent datum. Samtidigt framstår markkonkurrensen på samebyarnas områden un- der den aktuella perioden som avsevärt mer omfattande än i Girjas och på övriga statligt disponerade marker ovanför odlingsgränsen.
Girjasdomen ger inte något bestämt svar på hur mycket konkur- rens som krävs för att denna ska anses ha utgjort ett hinder för upp- arbetande av en rätt grundat på urminnes hävd. Konkurrensen framstår dock som så betydande att det sannolikt har saknats förutsättningar för ett sådant upparbetande i större delarna av de här undersökta områdena. Kommitténs bedömning är också, som framgått av av- snitt 10.5.5, att markanvändningen på skattefjällen rättsligt sett hade likheter med arrenden. Skattefjällens rättsliga ställning bedöms där- för, oaktat eventuellt konkurrensfritt bruk av markerna, ha inneburit att någon rätt för samebyarna att på renbetesfjällen upplåta jakt och fiske inte har förelegat eller i dag föreligger.
498
SOU 2023:46 |
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
Figur 10.20 Härjedalens kommun
Blå markeringar visar gränserna för renbetesfjällen. Gula knappnålar visar samiska skattefjäll. Mörkblå knappnålar visar nybyggen före år 1750. Ljusblå knappnålar visar nybyggen efter år 1750 men före år 1800. Röda knappnålar visar bergverk. Mörkblå droppformade markörer visar kronofisken före år 1750. Ljusblå droppformade markörer visar kronofisken efter år 1750 men före år 1800. Orange droppformad markör visar skans. Blå rundade knappnålar visar avradsland före år 1750. Gröna rundade knappnålar visar avradsland efter år 1750 men före år 1800.
Dalarna (Älvdalens kommun)
Älvdalens kommun ligger i norra Dalarna och omfattar socknarna Särna, Idre och Älvdalen. Idre sameby har större delen av sina året- runtmarker i kommunen. Dessutom har Ruvhten Sijte åretruntmarker på ett område i kommunens nordligaste del. Åretruntmarkerna i kommunen har upplåtits särskilt till renbete genom kungliga brev.377 Det är de marker som beskrivs i 3 § första punkten sista stycket ren- näringslagen som marker ”inom de områden i Jämtlands och Dalar- nas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete”.
När författaren
377Kung. Maj:ts beslut den 31 december 1888 och den 7 april 1899.
499
Rätten till jakt och fiske på statlig mark i renskötselområdet |
SOU 2023:46 |
Idrefjällen tre gånger: på
I fråga om den samiska närvaron kan det sammanfattningsvis kon- stateras att det finns stöd för att det funnits en tidig samisk närvaro i Dalarna – arkeologiska spår vittnar om att platser har använts som samiska visten mycket långt tillbaka i tiden. Däremot framstår det som att närvaron inte har varit helt kontinuerlig, utan längre uppe- håll synes ha skett i det samiska bruket av marker i det område som i dag är samiska åretruntmarker i Älvdalens kommun. Sådana uppe- håll kan ha berott på att samer fördrivits från markerna av myn- digheter eller bybor. Även om avbrotten i så fall inte har varit fri- villiga från samiskt håll innebär det att markanvändningen inte har varit kontinuerlig under dessa århundraden.
Varken i 1725 års eller 1825 års jordeböcker finns för området några uppgifter om lappar eller lappränta. Det finns uppgifter om att samer under
Redan av detta skäl är förhållandena i Dalarna så speciella och olika övriga undersökta områden att det inte kan finnas förutsätt- ningar att tala om en hävdvunnen rätt motsvarande Girjas. När det gäller konkurrerande markanvändning kan också konstateras att det tidigt funnits en jordbrukande befolkning i området, som använt områden i fjälltrakterna för jakt och fiske. Jordbruksbygdens befolk- ning menade sig ha rätt att bruka skogsmarkerna i socknarna för bland annat jakt, och hade delat upp alla marker i socknarna mellan sina hemman utan någon hänsyn till eventuella rättigheter som samer kunde ha där. Jordbrukarna tvistade också sinsemellan om gränserna för de utmarker som påstods höra till respektive hemman. Detta visar på förekomsten av en konkurrerande markanvändning som har
378Forsslund, 1923, Med Dalälven från källorna till havet, del 1 Österdalälven, s. 13 ff.
500
11 Vilt som ingår i en jakträtt
Kommittén ska enligt direktiven i delbetänkandet ta ställning till frå- gan om en samebys ensamrätt gentemot staten till upplåtelser av jakt grundad på urminnes hävd är begränsad till småvilt eller om den gäl- ler allt vilt. I Girjasdomen avsåg Högsta domstolens prövning endast frågan om Girjas samebys rätt till upplåtelser av jakt på småvilt och fiske. Att prövningen begränsades till småviltsjakt berodde på att samebyns yrkande endast avsåg sådan jakt.
11.1Jakträtt enligt lag
I 10 § jaktlagen (1987:259) anges att fastighetsägaren har jakträtten på den mark som hör till fastigheten, om inte annat följer av andra stycket eller av 10 a § eller 11 §. Vidare föreskrivs att i jakträtten in- går rätt att tillgodogöra sig vilt som omhändertas, påträffas dött eller dödas i något annat sammanhang än vid jakt, om inte annat följer av föreskrifter meddelade med stöd av 25 §.
Den jakträtt som följer av jaktlagen är inte uppdelad på fauna utan innefattar allt jaktbart vilt. Vilket vilt som är jaktbart och under vilka förhållanden jakt får ske regleras med hänsyn till bland annat vilt- vårdsintressen, djurskydd och säkerhetsskäl.
11.1.1Småvilt och högvilt
Som har framgått av avsnitt 5.3 finns ingen legaldefinition för små- vilt. I Sverige används i stället benämningen högvilt för de arter som enligt lag får fällas endast med klass
525
12Statens avtal på marker med ensamrätt
Den statliga marken ovanför lappmarksgränsen och på renbetes- fjällen förvaltas av Statens Fastighetsverk, Naturvårdsverket eller Forti- fikationsverket. På renbetesfjällen och ovanför odlingsgränsen han- terar länsstyrelsen en stor del av den praktiska förvaltningen för dessa myndigheters räkning, inklusive upplåtelser av nyttjanderätter.1 Mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen förekommer det att Naturvårds- verket och Fortifikationsverket upplåter nyttjanderätter som jakt och fiske.
På mark under statens omedelbara disposition löper i vissa fall fleråriga avtal om upplåtelse av jakt och fiske. Sådana avtal kan ha in- gåtts av länsstyrelserna, Fortifikationsverket eller Naturvårdsverket.
Enligt direktiven ska kommittén i delbetänkandet analysera vad samebyarnas ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske får för kon- sekvenser för statens avtal om nyttjanderättsupplåtelser på statlig mark på renbetesfjällen och ovanför lappmarksgränsen.
12.1Löpande avtal
Länsstyrelserna upplåter jakt och fiske på de marker som förvaltas av Statens Fastighetsverk. När det gäller Girjas samebys område har staten efter Girjasdomen avvecklat alla avtal där. På övriga marker sker upplåtelserna i huvudsak genom försäljning av länsårskort, kom- munårskort och dygnskort för småviltsjakt och genom försäljning av fiskekort för fiske. Det finns dock också andra typer av avtal. Exem- pelvis kan ett fjällägenhetsarrende innefatta avtalsvillkor om rätt att
1Med stöd av 33 § rennäringslagen (1971:437) och 2 § rennäringsförordningen (1993:384). Beträffande vissa upplåtelser ska länsstyrelserna samråda med Statens Fastighetsverk.
531
13 Andra rättighetshavare
Löpande under kommitténs arbete har det från olika håll påtalats att det finns andra enskilda som har rätt till jakt och fiske i de områden som omfattas av utredningen grundat i avvittringsbeslut eller knutet till ströängar. Det har också påtalats att det kan finnas andra än same- byar och samebymedlemmar som har upparbetat rättigheter till jakt och fiske genom urminnes hävd, och att kommitténs förslag här kan få betydelse.
I den juridiska debatten efter Girjasdomen har det från vissa håll hävdats att Högsta domstolens uttalanden ska tolkas som att det kan finnas andra som har motsvarande rätt som Girjas sameby på den berörda marken, men att domstolen varit förhindrad att pröva den frågan. Det som särskilt har lyfts fram är punkt 39 i Girjasdomen, där Högsta domstolen uttalar följande.
En fråga i målet är alltså om de rättigheter som samebyn gör gällande utgör ensamrättigheter i förhållande till staten. Eftersom samebyn har väckt talan enbart mot staten, får domstolens ställningstagande i målet rättskraft endast mot staten. Domstolen har därför inte anledning att gå in på samebyns rätt i förhållande till andra.
Detta uttalande har av vissa tolkats som en indikation på att det finns andra enskilda eller grupper som har samma rätt som samebyn.
Allmänt kan sägas att det rättssubjekt som enligt domen kan hävda en civilrättsligt grundad rättighet på markerna är samebyn. Same- byn är den rättsliga konstruktion som har skapats för att tillgodose medlemmarnas gemensamma intressen. De gemensamma intressena skulle i avsaknad av en sådan konstruktion i stället få tillgodoses på grundval av allmänna principer om samfälld egendom. Det innebär att det är en på ett visst sätt organiserad samfällighet som utövar delar av de befogenheter som hör till medlemmarnas rättighet och inte de enskilda medlemmarna – medlemmarna får närmast ses som andels-
535
14 Samefonden
14.1Kommitténs uppdrag
Av kommitténs uppdrag följer att en bedömning ska göras av vad eventuella ensamrätter hos samebyar till upplåtelse av jakt och fiske får för betydelse för Samefondens intäkter och arbete.
14.2Om Samefonden
Samefonden hette tidigare Statens lappfond. Den skapades år 1943 genom en sammanföring av ett antal regionala lappfonder. Same- fondens syfte är att främja och stödja rennäringen, samisk kultur och samiska organisationer.1
Samefondens medel förvaltas av Kammarkollegiet, genom en sty- relse som utses av regeringen efter förslag från Sametinget. Same- fondens intäkter hänför sig till stor del från avgifter för upplåtelser av nyttjanderätter på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Fonden får också intäkter genom bland annat ersätt- ning för intrång i renskötselrätten samt ränta och vinst på fondens tillgångar.2
Det nuvarande systemet för upplåtelser av småviltsjakt och fiske innebär att intäkter från sådana upplåtelser tillfaller de berörda same- byarna med en tredjedel, Samefonden med en tredjedel och länsstyrel- serna med en tredjedel. Totalt får Samefonden ungefär sex miljoner
116 § rennäringsförordningen.
217 och 18 §§ rennäringsförordningen (1993:384) samt 24 § om styrelsen, där det anges att hälften av ledamöterna utses efter förslag från Sametinget. Sedan år 2007 har det i praktiken gått till så att Sametinget har föreslagit samtliga ledamöter.
539
15 Överväganden och förslag
15.1Kommitténs uppdrag
Kommitténs uppdrag är att lämna förslag till en reglering av upplåtelse- bestämmelserna i rennäringslagen (1971:437) som ska kunna gälla till- fälligt till dess att en ny permanent reglering finns på plats. Kommit- tén ska ta hänsyn till samernas rättigheter men även till den övriga lokalbefolkningens, däribland den nationella minoriteten tornedal- ingars, och övriga invånares kultur, traditioner, intressen och behov av att kunna jaga och fiska samt till annan näringsverksamhet såsom skogsbruk och turism.
15.2Rättsliga utgångspunkter
Girjasdomen innebär att Girjas sameby gentemot staten har ensam rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på de delar av byns område som står under statens omedelbara disposition. Staten har alltså inte den jakt- och fiskerätt där som annars följer med äganderätt till mark och vatten.1
Domslutet i Girjasdomen gäller specifikt för Girjas byområde. Domen har dock prejudicerande verkan, vilket innebär att tillämpande myndigheter och domstolar ska hämta vägledning i domen vid sina bedömningar av liknande fall.
Renmarkskommittén har getts i uppdrag att utreda vad Högsta domstolens prejudikat innebär för upplåtelserätten i andra samebyars områden, till den del dessa områden står under statens omedelbara disposition och ligger ovanför lappmarksgränsen och i renbetesfjällen.
Inom ramen för detta uppdrag har kommittén behövt undersöka och förhålla sig till vissa sakomständigheter som har betydelse för
1NJA 2020 s. 3 p. 222.
543
16Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Kommitténs förslag: Samtliga författningsförslag träder i kraft den 1 juli 2024.
Förslagen är av begränsad omfattning. När det gäller det samråds- förfarande som införs i fråga om vilt- och fiskevård på mark under statens omedelbara disposition där en sameby enligt en dom som fått laga kraft har bättre rätt än staten till upplåtelser, är förfarandet för närvarande begränsat till Girjas samebys område, med Statens Fastig- hetsverk som samrådspart. Någon längre tid bedöms inte krävas för förberedelse inför att kunna inleda sådana samråd. Inte heller bör någon längre förberedelsetid krävas för den fakultativa reglering som innebär att länsstyrelserna under vissa förutsättningar ska kunna upp- dra åt en lokal förening att hantera upplåtelser av småviltsjakt och fiske. Förslagen bör därmed, med hänsyn tagen till remissförfarande och beredning inom Regeringskansliet och i riksdagen, kunna träda i kraft den 1 juli 2024.
Något behov av övergångsbestämmelser bedöms inte föreligga.
581
17 Konsekvensanalys
Enligt kommittéförordningen (1998:1474) ska kommittén redovisa vilka konsekvenser som förslagen i betänkandet kan få. De konse- kvenser som beskrivs i detta kapitel är alltså sådana konsekvenser som uppstår som en följd av författningsförslagen i kapitel 1, jämfört med om inga förändringar görs. Eftersom förslagen i kapitel 1 är be- gränsade jämfört med vad som redan gäller i dag, blir också konse- kvenserna begränsade.
Om förslagen påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda, ska en beräkning av kostnaderna redovisas (14 §). Om förslagen innebär samhällseko- nomiska konsekvenser i övrigt, ska även dessa redovisas. När det gäl- ler kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller regioner ska kommittén föreslå en finansiering.
Om förslagen har betydelse för den kommunala självstyrelsen, för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för syssel- sättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i för- hållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen, ska konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet (15 §).
Om ett betänkande innehåller förslag till nya eller ändrade regler ska förslagens kostnadsmässiga och andra konsekvenser anges i be- tänkandet (15 a §).
Enligt 16 § anger regeringen närmare i utredningsuppdraget vilka konsekvensbeskrivningar som ska finnas. I kommitténs direktiv anges att kommittén ska beskriva konsekvenserna av sina förslag och redo- göra för kostnads- och intäktsberäkningar samt förslag på finansiering vid kostnadsökningar eller intäktsminskningar för staten, kommuner och regioner. De konsekvenser förslagen får ur ett jämställdhetsper- spektiv ska utvärderas. En redogörelse för förslagens konsekvenser
583
18 Författningskommentar
18.1Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen
31 §
En sameby eller en medlem i en sameby får inte upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten.
Förbudet i första stycket gäller inte i förhållande till en sameby som enligt en dom som fått laga kraft har bättre rätt än staten till upplåtelse på byns mark.
En sameby får till den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift till sitt husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 25 §.
I paragrafen finns det så kallade upplåtelseförbudet, som innebär att en sameby eller en medlem i en sameby inte får upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten. Övervägandena finns i avsnitt 15.4.
Genom andra stycket, som är nytt, förtydligas att upplåtelseför- budet inte gäller när en sameby enligt en dom som fått laga kraft har bättre rätt än staten till upplåtelse på byns mark. Har en sådan rätt fastslagits kan upplåtelseförbudet alltså inte hävdas. Formuleringen i bestämmelsen omfattar även fallet att staten i en rättegång eller skilje- tvist medger en samebys yrkande om bättre rätt.
Övriga ändringar är endast språkliga.
32 a §
På mark under statens omedelbara disposition ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen ska staten, om det inte finns något hinder enligt 31 § andra stycket eller 32 § andra stycket, upplåta rätt till sådan småviltsjakt och sådant handredskapsfiske som inte bedrivs yrkesmässigt när det kan ske
1.med endast ringa olägenhet för renskötseln, och
2.utan menlig inverkan på miljön, turismen eller annat intresse av vikt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela när-
mare föreskrifter om upplåtelser av sådan småviltsjakt och sådant handredskaps- fiske som avses i första stycket.
591
Referenser till kapitel 10
Litteratur
Ahnlund, Nils, 1948, Jämtlands och Härjedalens historia, första delen, intill 1537, Norstedts, Stockholm.
Alinder, Kurt, 1945, Särna- och Idreskogarnas historia under svensk tid – Ett bidrag till deras rättshistoriska utveckling, publicerad i
Almquist, Per Eric, 1928, Det norrländska avvittringsverket, publicerad i Svenska lantmäteriet
Antti, Petter, 2018, Träsken och gäddan – Torneåböndernas insjöfiske under
Arell, Nils, 1877, Rennomadismen i Torne lappmark – markanvändning i kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken, Särtryck ur Kungl. Skytteanska samfundets handlingar 17, Umeå.
Aronsson,
Axelsson, Per, 2016, Kyrkan, folkbokföringen och samerna, Ingår i: De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi, Skellefteå: Artos & Norma bokförlag.
Baudou, Evert, 1992, Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv, Bjästa, Cewe förlag.
Bengtsson, Bertil, 2010, Om jakt och fiske i fjällmarken, SvJT 2010 s. 78.
601
Reservation
Reservation från
Vi menar att kommitténs uppdrag inte kan anses vara begränsat till att i delbetänkandet endast utreda/beskriva faktiska rättsliga förhål- landen. Genom att tillsätta en parlamentariskt sammansatt kommitté är det naturligt att de bedömningar och ställningstaganden som kom- mittén har att göra även inkluderar politiskt betingade överväganden. Det är centralt att inte minst parlamentariskt sammansatta kommit- téer inte fråntas möjligheten att ge uttryck för möjliga förändringar för att uppnå de politiska målsättningar som det är möjligt att enas kring.
Annorlunda uttryckt; nuvarande av lagstiftaren beslutade ord- ning kan inte vara ett skäl i sig för att avstå från att ge uttryck för förändringar av lagar och förordningar om det krävs för att uppnå det som en politisk majoritet vill se på plats. Det omvända förhållandet leder till en förskjutning av den demokratiska makten från politiken till juridiken, en så kallad juridifiering.
Med det sagt anser vi att kommitténs förslag i delbetänkandet bör begränsas. Om det är så att dagens lagstiftning enskilt eller i samver- kan med praxis bedöms leda till en förskjutning av rådigheten över småviltsjakt och fiske på statlig mark där renskötsel bedrivs från staten till samebyar menar vi att lagstiftningen inte ytterligare bör befästa denna ordning. Vi anser i stället att i så fall bör lagstiftningen ses över i akt och mening att även värna andra intressen än de som representeras av landets samebyar. Vi reserverar oss således mot samt- liga föreslagna förändringar utöver de förslag till lagändringar som kommer som en ren konsekvens av Girjasdomen gällande Girjas om- råde. Vi kan inte heller acceptera att betänkandet innehåller förslag till tillfällig lagstiftning som kan få betydelse för framtida domstols-
613
Särskilda yttranden
Särskilt yttrande av Isak From och Emilia Töyrä (S)
Ställningstagande från Socialdemokraterna
Vår inställning är att hela utredningen av rennäringslagstiftningen måste beaktas för att få bästa möjliga förutsättningar att åstadkomma en långsiktigt hållbar lösning när det gäller rätt till upplåtelse av små- vilt på statens mark ovanför odlingsgränsen. Därför har vi landat i att utredningen i nuläget bör lägga fram så få skarpa förslag som möjligt.
Det finns många skäl till att vi ser att utredningen om en ny ren- skötsellag behöver mer tid för att landa i färdiga förslag. Dagens lagstiftning är omfattande och långtgående, men också vag och inte helt tydlig i flera stycken. De tilläggsdirektiv som kom den 16 juni 2022 behöver också mer tid.
Betänkandet som vi ställer oss bakom innebär i princip status quo, det vill säga ett oförändrat tillstånd där staten och länsstyrelserna har ansvaret och sköter upplåtelserna.
Det har varit vår ambition att politiken måste klara av att hantera de intressemotsättningar som gång på gång kommer till ytan, men som denna lagstiftning inte alltid klarat av att hantera.
Kommittén behöver därför utföra ett gediget arbete med brett inne- håll och ta med aspekter från olika intressenter som på något sätt har en anknytning till texten i lagen, men också utifrån dagens situation där fler än tidigare nyttjar jakten, fisket och friluftslivet, av kulturella och historiska skäl likväl som i rekreationssyfte. Detta ska och måste få ta tid i anspråk, precis som en konsekvensanalys av hur ny lagtext kommer att påverka människorna som idag bor inom området likväl som för andra grupper som besöker det. Mycket är ännu oklart och kräver fortsatt arbete, vilket förhoppningsvis ger resultat när slut- betänkandet ska lämnas.
615
37.Förstärkt skydd för den personliga integriteten. Behovet av åtgärder mot oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp samt omvändelseför- sök. Ju.
38.Ett förstärkt konsumentskydd mot riskfylld kreditgivning och överskuldsättning. Fi.
39.En inre marknad för digitala tjänster
–kompletteringar och ändringar i svensk rätt. Fi.
40.Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barn- konventionen. S.
41.Förutsättningarna för en ny kollektiv- avtalad arbetslöshetsförsäkring. A.
42.Ett modernare regelverk för legalise- ringar, apostille och andra former av intyganden. UD.
43.En samordnad registerkontroll för upphandlande myndigheter och enheter. Fi.
44.En översyn av regleringen om frihets- berövande påföljder för unga. Ju.
45.Övergångsrestriktioner
–ökat förtroende för offentlig verk- samhet. Fi.
46.Jakt och fiske i renbetesland. LI.
Landsbygds- och infrastrukturdepartementet
Förnybart i tanken. Ett styrmedelsförslag för en stärkt bioekonomi. [15]
Förbud mot bottentrålning i marina skyddade områden. [20]
Kamerabevakning för ett bättre djurskydd. [27]
Jakt och fiske i renbetesland. [46]
Socialdepartementet
Från delar till helhet. Tvångsvården som en del av en sammanhållen och personcentrerad vårdkedja. [5]
Ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans.
Ökad likvärdighet, långsiktighet och kvalitet. [9]
Tandvårdens stöd till våldsutsatta patienter. [10]
Patientöversikter inom EES och Sverige. [13]
Ett modernare socialförsäkringsskydd för gravida. [23]
Varje rörelse räknas – hur skapar vi ett samhälle som främjar fysisk aktivitet? [29]
Ett trygghetssystem för alla. Nytt regelverk för sjukpenninggrundande inkomst. [30]
Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barn- konventionen. [40]
Utbildningsdepartementet
Statlig forskningsfinansiering. Underlagsrapporter. [19]
Informationsförsörjning på skolområdet. Skolverkets ansvar. [21]
Samhället mot skolattacker. [28]
Framtidens yrkeshögskola
– stabil, effektiv och hållbar. [31]
Utrikesdepartementet
Ett modernare regelverk för legaliseringar, apostille och andra former
av intyganden. [42]