Skärpta straff

för flerfaldig brottslighet

Betänkande av Flerbrottsutredningen

Stockholm 2023

SOU 2023:1

SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.

Svara på remiss – hur och varför

Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1.

Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.

Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet

Omslag: Elanders Sverige AB

Tryck och remisshantering: Elanders Sverige AB, Stockholm 2023

ISBN 978-91-525-0528-1 (tryck)

ISBN 978-91-525-0529-8 (pdf)

ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 22 juli 2021 att ge en särskild utredare i upp- drag att överväga och föreslå förändringar av strafflagstiftningen som ger uttryck för en skärpt syn på flerfaldig brottslighet (dir. 2021:56). Genom tilläggsdirektiv den 20 januari 2022 fick utredaren också i uppdrag att se över regelverket för åtalsunderlåtelse, förundersök- ningsbegränsning och direktavskrivning (dir. 2022:1).

Till särskild utredare förordnades den 27 juli 2021 hovrättspresi- denten Anders Perklev.

Som sakkunniga i utredningen förordnades den 16 september 2021 rättssakkunniga vid Justitiedepartementet Oscar Lindberg och Simon Rosdahl. Som experter att biträda utredningen förordnandes samma dag verksjuristen vid Kriminalvården Jessica Bertilsson, advokaten Ingela E Hessius, numera universitetsadjunkten Axel Holmgren, ut- redaren vid Brottsförebyggande rådet Sarah Lehtinen, numera över- åklagaren Peter Lundkvist, rådmannen Linda Palmenäs och kriminal- kommissarien Anders Sandholm. Under tiden fr.o.m. den 1 januari 2022 t.o.m. den 30 april 2022 var även vice överåklagaren Magnus Johansson förordnad som expert i utredningen.

Som sekreterare anställdes fr.o.m. den 23 augusti 2021 hovrätts- assessorn Kristina Lagercrantz.

Utredningen har antagit namnet Flerbrottsutredningen. Vi över- lämnar härmed betänkandet Skärpta straff för flerfaldig brottslighet (SOU 2023:1). Experterna och de sakkunniga har i allt väsentligt ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. Betänkandet är därför skrivet i vi-form. Uppdraget är med detta slutfört.

Stockholm i januari 2023

Anders Perklev

/Kristina Lagercrantz

Innehåll

Sammanfattning ................................................................

15

1

Författningsförslag.....................................................

25

1.1

Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700) ..........

25

2

Vårt uppdrag och arbete .............................................

29

2.1

Vårt uppdrag............................................................................

29

2.2

Vårt arbete ...............................................................................

30

2.3

Betänkandets disposition........................................................

31

3

Allmänt om påföljdssystemet ......................................

33

3.1

Brott, straff och påföljd ..........................................................

33

3.2

Grundtankar bakom påföljdssystemet ..................................

34

 

3.2.1

Inledning ..................................................................

34

 

3.2.2

Allmänprevention och individualprevention .........

35

 

3.2.3

Proportionalitet och ekvivalens ..............................

37

 

3.2.4

Humanitet................................................................

38

 

3.2.5

Legalitet, förutsebarhet och enhetlighet ................

39

 

3.2.6

Sammanfattande och avslutande anmärkningar.....

40

3.3

Utformningen av straffskalor.................................................

42

 

3.3.1

Grunderna för straffskalornas utformning ............

42

 

3.3.2

Den tillämpliga straffskalan ....................................

43

 

3.3.3

Straffnivåer...............................................................

44

 

3.3.4

Överlappande straffskalor.......................................

46

 

3.3.5

Straffskalans påverkan på straffprocessen..............

47

5

Innehåll

SOU 2023:1

3.4 Påföljdsbestämningen ............................................................

48

3.4.1

Påföljdsbestämningen i korthet .............................

48

3.4.2

Bedömningen av straffvärdet..................................

49

3.4.3Beaktande av andra omständigheter som

 

 

påverkar straffmätningen........................................

56

 

3.4.4

Påföljdsvalet ............................................................

62

 

3.4.5

Reglerna i 34 kap. brottsbalken ..............................

73

4

Om konkurrens, gradindelning och systematisk

 

 

brottslighet ...............................................................

81

4.1

Inledning .................................................................................

81

4.2

Likartad konkurrens...............................................................

82

 

4.2.1

Allmänt om brottsenhet .........................................

82

4.2.2Avgränsningen av brottsenheten vid olika

brottstyper...............................................................

83

4.2.3Kollektivdelikt och andra

 

 

brottskonstruktioner som sammanför flera

 

 

 

brott till ett ..............................................................

91

4.3

Olikartad konkurrens.............................................................

93

 

4.3.1

Gärningsenhet och subsidiaritet ............................

93

 

4.3.2

Exempel på lösningar i rättspraxis .........................

95

4.4

Medbestraffade gärningar ......................................................

98

4.5

Gradindelade brott ...............................................................

100

4.5.1Allmänt om gradindelade brott och

 

kvalifikationsgrunder.............................................

100

4.5.2

Relationen till straffvärdebedömningen ..............

102

4.5.3

Relationen till konkurrensfrågan .........................

103

4.6 Särskilt om systematisk brottslighet ...................................

105

4.6.1

Systematisk brottslighet .......................................

105

4.6.2Systematik som skäl för att betrakta flera

 

gärningar som ett brott.........................................

106

4.6.3

Systematik som kvalifikationsgrund ....................

109

4.6.4Systematik som försvårande omständighet

vid straffvärdebedömningen .................................

111

6

SOU 2023:1Innehåll

 

4.6.5

Särskilda svårigheter vid antalsräkning,

 

 

 

gradindelning och straffvärdebedömning av

 

 

 

systematisk brottslighet ........................................

113

5

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet ..........

117

5.1

Inledning................................................................................

117

5.2

Flerfaldig brottslighet eller återfall? ....................................

117

5.3Allmänna principer för påföljdsbestämning

vid flerfaldig brottslighet ......................................................

119

5.3.1Gemensamt straff – separata straff – kollektivt

 

 

straff .......................................................................

119

 

5.3.2

Absorption – kumulation – asperation ................

120

5.4

En historisk tillbakablick......................................................

122

5.5

Grunderna för asperationsprincipens tillämpning ..............

124

5.6

Den nuvarande ordningen ....................................................

127

 

5.6.1

Den gemensamma straffskalan .............................

127

5.6.2Bedömningen av den samlade brottslighetens

 

straffvärde ..............................................................

130

5.6.3

Påföljdsvalet vid flerfaldig brottslighet ................

145

5.7 Tidigare överväganden ..........................................................

148

5.7.1

Inledning ................................................................

148

5.7.2Straffnivåutredningens betänkande

SOU 2008:85..........................................................

148

5.7.3Påföljdsutredningens betänkande

 

 

SOU 2012:34 och prop. 2015/16:151 ...................

149

 

5.7.4

Snabbare lagföring – Ds 2018:9 och

 

 

 

SOU 2021:46..........................................................

151

6

Ordningen i några andra europeiska länder.................

153

6.1

Inledning................................................................................

153

6.2

Norsk rätt..............................................................................

154

 

6.2.1

Översiktligt om straffen och straffmätningen.....

154

 

6.2.2

Konkurrens ............................................................

155

7

Innehåll

SOU 2023:1

6.2.3Grundläggande principer för påföljdsbestämningen vid flerfaldig

 

brottslighet ............................................................

157

6.2.4

Straffskalan vid flerfaldig brottslighet .................

157

6.2.5

Straffmätningen vid flerfaldig brottslighet..........

158

6.2.6Något om beaktande av tidigare domar och

 

återfall ....................................................................

161

6.3 Finsk rätt...............................................................................

162

6.3.1

Översiktligt om straffen och straffmätningen ....

162

6.3.2

Konkurrens............................................................

164

6.3.3Grundläggande principer för påföljdsbestämningen vid flerfaldig

 

brottslighet ............................................................

165

6.3.4

Straffskalan vid flerfaldig brottslighet .................

166

6.3.5

Straffmätningen vid flerfaldig brottslighet ..........

167

6.3.6Något om beaktande av tidigare domar och

 

återfall ....................................................................

170

6.4 Dansk rätt .............................................................................

171

6.4.1

Översiktligt om straffen och straffmätningen ....

171

6.4.2

Konkurrens............................................................

173

6.4.3Grundläggande principer för påföljdsbestämningen vid flerfaldig

 

brottslighet ............................................................

173

6.4.4

Straffskalan vid flerfaldig brottslighet .................

174

6.4.5

Straffmätningen vid flerfaldig brottslighet ..........

175

6.4.6Något om beaktande av tidigare domar och

 

återfall ....................................................................

177

6.5 Tysk rätt

................................................................................

178

6.5.1

Översiktligt om straffen och straffmätningen ....

178

6.5.2Straffskalan och straffmätningen vid flerfaldig

brottslighet ............................................................

179

6.5.3Något om beaktande av tidigare domar och

 

återfall ....................................................................

181

6.6 Engelsk rätt ...........................................................................

182

6.6.1

Översiktligt om straffen och straffmätningen ....

182

6.6.2Straffets fastställande vid flerfaldig

brottslighet ............................................................

184

8

SOU 2023:1

Innehåll

6.6.3Något om beaktande av tidigare domar och

 

 

återfall.....................................................................

188

6.7

Sammanfattande jämförelse..................................................

189

 

6.7.1

De nordiska länderna ............................................

189

 

6.7.2

Tyskland och England...........................................

192

7

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet.........

195

7.1

Inledning................................................................................

195

7.2

Behovet av en reform............................................................

196

 

7.2.1

Den nuvarande ordningen medför att

 

 

 

betydelsen av tillkommande brott kan

 

 

 

uppfattas som alltför begränsad............................

196

7.2.2Den förhöjda straffskalan utnyttjas i liten

utsträckning ...........................................................

196

7.2.3Upprepade bötesbrott leder sällan till att en

strängare påföljd döms ut......................................

197

7.2.4Den nuvarande regleringen är otydligt med avseende på hur straffet för flera brott ska

bestämmas..............................................................

198

7.2.5En skärpt syn på flerfaldig brottslighet leder

 

till en allmän repressionsökning ...........................

199

7.3 Utgångspunkterna för våra överväganden...........................

201

7.3.1

Övergripande utgångspunkter..............................

201

7.3.2Särskilda utgångspunkter i fråga om påföljden,

straffskalan och den konkreta straffmätningen ... 203

7.4En skärpning av straffskalan när fängelse används som

gemensamt straff? .................................................................

210

7.4.1

Den nuvarande regleringen ...................................

210

7.4.2Allmänt om skälen för en ändring av den

gemensamma straffskalan .....................................

211

7.4.3En höjning av den gemensamma straffskalans

minimum? ..............................................................

212

7.4.4En höjning av den gemensamma straffskalans

maximum?..............................................................

216

9

Innehåll

SOU 2023:1

7.5En särskild regel för straffmätning av flerfaldig

brottslighet?..........................................................................

225

7.5.1

Den nuvarande ordningen ....................................

225

7.5.2Det bör i lagstiftningen förtydligas hur straffvärdet vid flerfaldig brottslighet ska

 

bedömas .................................................................

229

7.6 Betydelsen av ett samband mellan brotten .........................

232

7.6.1

Inledning................................................................

232

7.6.2

Brottsligheten har utövats systematiskt ..............

232

7.6.3

Brotten riktar sig mot samma person ..................

243

7.6.4

Ett av brotten ingår som ett led i ett annat .........

248

7.7Olika modeller för straffmätning av flerfaldig

brottslighet............................................................................

250

7.7.1

Inledning................................................................

250

7.7.2

Modell 1 – Avtagande kvotdelar ..........................

251

7.7.3

Modell 2 – Fasta kvotdelar ...................................

258

7.7.4Modell 3 – Den sammantagna skadan,

kränkningen eller faran .........................................

264

7.7.5Modell 4 – Asperation i ett senare led

 

av straffmätningen.................................................

269

7.7.6

En kombinerad modell bör införas ......................

273

7.8 Hanteringen av flerfaldig bötesbrottslighet........................

287

7.8.1

Inledning................................................................

287

7.8.2

Den nuvarande ordningen ....................................

288

7.8.3Kritiken mot den nuvarande ordningen och

tidigare åtgärder.....................................................

290

7.8.4En skärpning av straffskalan när böter används

 

 

som gemensamt straff? .........................................

291

 

7.8.5

Straffmätningen av flerfaldig bötesbrottslighet ..

293

 

7.8.6

Övergången mellan böter och fängelse................

294

7.9

Lagfästa straffmätningsstationer .........................................

298

8

Åtalsunderlåtelse, förundersökningsbegränsning och

 

 

direktavskrivning......................................................

307

8.1

Inledning ...............................................................................

307

10

SOU 2023:1Innehåll

8.2

Åtalsplikten ...........................................................................

309

 

8.2.1

Åtalspliktens innebörd ..........................................

309

 

8.2.2

Åtalspliktens omfattning ......................................

310

8.3

Åtalsunderlåtelse...................................................................

312

8.3.1Allmänt om åtalsunderlåtelse och framväxten

av den nuvarande ordningen .................................

312

8.3.2Gemensamma förutsättningar för

 

åtalsunderlåtelse.....................................................

315

8.3.3

Bötesfallen..............................................................

317

8.3.4

Villkorlig domfallen...............................................

319

8.3.5

Konkurrensfallen ...................................................

320

8.3.6

Vårdfallen ...............................................................

324

8.3.7

Extraordinära fall ...................................................

325

8.3.8Åtalsunderlåtelse efter åtal och återkallelse

 

 

av åtalsunderlåtelse ................................................

325

8.4

Förundersökningsplikten .....................................................

327

 

8.4.1

Förundersökningspliktens innebörd ....................

327

 

8.4.2

Undantagen från förundersökningsplikten .........

329

8.5

Direktavskrivning .................................................................

329

8.6

Förundersökningsbegränsning.............................................

331

8.6.1Allmänt om förundersökningsbegränsning

 

 

och den nuvarande ordningens framväxt .............

331

 

8.6.2

Åtalsunderlåtelsefallen ..........................................

333

 

8.6.3

Åtalsprövningsfallen..............................................

337

 

8.6.4

Disproportionsfallen .............................................

337

8.7

Praktiska begränsningar av förundersökningsplikten ........

338

8.8

Tidigare överväganden ..........................................................

339

8.9

Särskilda regler för unga lagöverträdare ..............................

342

 

8.9.1

Allmänt om regleringen i LUL .............................

342

 

8.9.2

Straffvarning ..........................................................

343

 

8.9.3

Förundersökningsbegränsning enligt LUL .........

344

11

Innehåll

SOU 2023:1

9

Våra överväganden om åtalsunderlåtelse,

 

 

förundersökningsbegränsning och direktavskrivning .....

347

9.1

Inledning ...............................................................................

347

9.2Användningen av åtalsunderlåtelse,

förundersökningsbegränsning och direktavskrivning ........

347

9.2.1

Översiktligt om utvecklingen av

 

 

förundersökningsbegränsningar och

 

 

åtalsunderlåtelser under 2000-talet ......................

347

9.2.2

Närmare om användningen av

 

 

förundersökningsbegränsning och

 

 

åtalsunderlåtelse under åren 2019–2021...............

351

9.2.3Användningen av direktavskrivning enligt

 

 

23 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken

.......... 358

9.3

Våra överväganden................................................................

361

 

9.3.1

Närmare om vårt uppdrag

 

 

 

och inriktningen av vår översyn............................

361

 

9.3.2

Effekterna av våra straffrättsliga förslag ..............

362

 

9.3.3

Förundersökningsbegränsning.............................

366

 

9.3.4

Åtalsunderlåtelse ...................................................

383

 

9.3.5

Direktavskrivning .................................................

389

10

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ................

395

10.1

Ikraftträdande .......................................................................

395

10.2

Övergångsbestämmelser ......................................................

396

11

Konsekvenser ..........................................................

399

11.1

Inledning ...............................................................................

399

11.2

Ekonomiska konsekvenser...................................................

400

 

11.2.1

Övergripande effekter av våra förslag..................

400

 

11.2.2

Kriminalvårdens kostnader...................................

401

11.2.3Kostnader för de brottsutredande

myndigheterna.......................................................

409

11.2.4 Finansiering ...........................................................

413

12

SOU 2023:1

Innehåll

11.3 Andra konsekvenser .............................................................

415

11.3.1Konsekvenser för brottsligheten och

det brottsförebyggande arbetet ............................

415

11.3.2 Konsekvenser för jämställdheten .........................

416

11.3.3Övriga konsekvenser som anges i

 

kommittéförordningen .........................................

417

12 Författningskommentar ............................................

419

12.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken (1962:700) .....

419

Bilagor

 

 

Bilaga 1

Kommittédirektiv 2021:56 ...........................................

433

Bilaga 2

Kommittédirektiv 2022:1 .............................................

445

Bilaga 3 Utkast till förslag till författningsändringar

 

 

avseende modell 1–4 i kapitel 7 ....................................

449

Bilaga 4

Sammanställning av statistikleverans...........................

453

13

Sammanfattning

Våra förslag i korthet

Vi föreslår i detta betänkande ett antal lagändringar som syftar till att skärpa straffen för dem som vid ett och samma tillfälle döms för flera olika brott (flerfaldig brottslighet). I korthet innebär förslagen följande.

De särskilda straffskalor som gäller vid flerfaldig brottslighet höjs. Som mest ska den ordinära straffskalan kunna utvidgas med sex års fängelse, vilket innebär att straffmaximum i dessa fall blir fängelse i 16 år.

En ny modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet införs. Modellen innebär att

varje nytt brott i en brottserie bedöms proportionellt sett lika strängt när den samlade brottslighetens straffvärde ska fastställas,

straffen skärps, i synnerhet för dem som har begått ett mycket stort antal brott eller flera brott som innefattar en allvarlig kränk- ning av brottsoffret,

hela den tillgängliga straffskalan ska utnyttjas i större utsträck- ning än i dag så att straffmätningen av flerfaldig brottslighet blir mer differentierad,

straffmaximum ska tillämpas när brottens antal och allvar ger skäl till det,

möjligheten att döma till fängelse för flera brott som var för sig endast skulle föranlett böter ska utnyttjas i större utsträckning än i dag,

en samlad bedömning av straffvärdet alltid ska göras med utgångs- punkt i den sammantagna skada, kränkning eller fara som brotten har medfört.

15

Sammanfattning

SOU 2023:1

Vi föreslår också att det införs en ny bestämmelse om hur stora intervallen mellan olika fängelsestraff ska vara, dvs. vilka s.k. straff- mätningsstationer som ska användas inom ramen för den tillämpliga straffskalan.

När det gäller åtalsunderlåtelse, förundersökningsbegränsning och direktavskrivning har vi kommit fram till att den nuvarande ord- ningen fungerar väl och lämnar därför inte några förslag till lagänd- ringar.

I det följande ger vi en något utförligare redogörelse för inrikt- ningen av vårt uppdrag, innebörden av våra förslag och skälen för våra ställningstaganden.

Vårt uppdrag

Vi har haft i uppdrag att överväga och föreslå förändringar av straff- lagstiftningen som ger uttryck för en skärpt syn på flerfaldig brotts- lighet. I uppdraget har ingått att överväga förändringar både av den gemensamma straffskala som gäller vid flerfaldig brottslighet och av principerna för straffmätningen. Vårt närmare uppdrag i denna del har varit att ta fram olika modeller för hur en skärpning kan åstad- kommas, analysera för- och nackdelar med de olika alternativen och överväga om det är lämpligt att kombinera olika modeller. I uppdraget har också ingått att överväga vilken inverkan ett samband mellan brotten bör ges vid straffvärdebedömningen. Enligt direktiven har vi därtill haft möjlighet att identifiera och ta upp andra frågor som kny- ter an till uppdraget. Uppdraget har omfattat såväl de fall där fängelse kan följa på något av brotten som bötesbrottslighet.

Därutöver har vi haft i uppdrag att se över om reglerna för för- undersökningsbegränsning, åtalsunderlåtelse och direktavskrivning är ändamålsenliga och effektiva samt vid behov lämna förslag på för- fattningsändringar eller andra åtgärder som bedöms nödvändiga. I denna del har ingått att bedöma vilka effekter våra förslag avseende bedömningen av flerfaldig brottslighet får för möjligheten att besluta om förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse.

16

SOU 2023:1

Sammanfattning

Uppdraget att åstadkomma en skärpt syn på flerfaldig brottslighet

Utgångspunkter

Proportionalitet och ekvivalens

Enligt våra direktiv ska en utgångspunkt för våra överväganden vara principerna om proportionalitet och ekvivalens. Principerna innebär att svårare brott ska bestraffas strängare än lindriga brott och att lika allvarliga brott ska bestraffas lika strängt. Vid flerfaldig brottslighet medför det att lindrigare brott – även om de är många – inte bör bestraffas lika strängt som brott som kvalitativt sett är av betydligt allvarligare slag. Således bör t.ex. den som gjort sig skyldig till ett begränsat antal inbrottsstölder inte bestraffas lika strängt som den som begått en grov våldtäkt. Samtidigt innebär proportionalitets- kravet att en serie brott av visst slag bör ge ett strängare straff än en mindre omfattande serie brott av samma slag eller motsvarande svår- het. Båda dessa aspekter av proportionalitetskravet har beaktats vid utformningen av våra förslag.

En enhetlig men nyanserad rättstillämpning

En strävan vid utformningen av våra förslag har vidare varit att skapa förutsättningar för en enhetlig och förutsebar rättstillämpning, men samtidigt ge utrymme för nyanserade bedömningar, där samtliga på saken inverkande omständigheter kan beaktas.

Gemensam påföljd och en förhöjd straffskala

Huvudregeln när någon döms för flera brott är i dag att domstolen ska bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. En grundpremiss för våra överväganden – som också framgår av våra direktiv – är att denna huvudregel även fortsättningsvis bör gälla. I detta ligger också att det ska göras en gemensam straffmätning för den samlade brottsligheten inom ramen för en gemensam straffskala. Av allmänna principer följer att det därvid måste finnas en övre gräns för hur strängt straffet totalt sett kan bli, eller med andra ord ett be- stämt straffmaximum. En annan utgångspunkt för våra överväganden

17

Sammanfattning

SOU 2023:1

är att detta ska vara straffmaximum för det allvarligaste brottet, för- höjt med ett visst antal års fängelse.

Hela den tillgängliga straffskalan bör utnyttjas i större utsträckning än i dag

Enligt nuvarande praxis för bedömningen av straffvärdet av flerfaldig brottslighet avtar betydelsen av varje enskilt brott relativt snabbt. Därmed får varje brott förr eller senare en mycket liten eller ingen inverkan på det totala straffet. Detta medför i sin tur att det är ytterst sällan som hela den tillgängliga straffskalan utnyttjas.

Denna ordning kan kritiseras dels på den grunden att den kan ge intrycket av att rättsordningen till sist är likgiltig inför den skada som brottsligheten medför, dels för att det därigenom i praktiken etableras ett nytt straffmaximum som är lägre än det som lagstiftaren har bestämt. En ytterligare utgångspunkt för våra överväganden är därför att en ny ordning ska leda till att den tillgängliga straffskalan utnyttjas i större utsträckning än i dag och att det förhöjda maximi- straffet bör kunna dömas ut när brottens antal och allvar ger skäl till det.

Ett ökat genomslag för tillkommande brott inom ramen för asperationsprincipen

Av våra direktiv framgår att asperationsprincipen även fortsättnings- vis ska gälla vid bedömningen av straffvärdet av flerfaldig brottslig- het. Asperationsprincipen innebär att det gemensamma straffet för flera brott blir lägre än om man lagt samman straffvärdena av varje enskilt brott (kumulation) men normalt sett högre än om endast straffvärdet för det allvarligaste brottet lagts till grund för straffets stränghet (absorption). Principen motiveras dels av att straffet vid flerfaldig brottslighet inte bör nå upp till straffmaximum alltför snabbt, med följden att gärningspersonen därefter inte kan påföras ytterligare straff för tillkommande brott, dels av att det gemensamma straffet inte ska bli påtagligt strängare än om den sammantagna skadan, kränkningen eller faran av brotten hade åstadkommits genom endast ett brott. Ett ytterligare skäl för asperation är att den gemen- samma påföljden för brottslighet av relativt lindrig natur inte bör tillåtas nå upp till straffnivåerna för brott som kvalitativt sett är av

18

SOU 2023:1

Sammanfattning

betydligt allvarligare slag. En utgångspunkt för våra överväganden är därför att ett ökat genomslag för tillkommande brott måste uppnås inom ramen för asperationsprincipens tillämpning.

Våra överväganden och förslag

Den gemensamma straffskalan skärps

Den gemensamma straffskalan skärps i flera avseenden. Först och främst höjs den gemensamma skalans maximum för de allvarligaste brotten som inte har livstids fängelse i straffskalan. Det innebär att brottskombinationer som innefattar brottstyper såsom grov våldtäkt, grovt rån och dråp nu kommer att kunna bestraffas med upp till 16 års fängelse. Därtill höjs straffmaximum i sådana fall där det enskilt svåraste straffet är fängelse i sju år, så att detta straff kan överskridas med fyra år. Slutligen införs ett särskilt straffmaximum för brott med ett högt minimistraff, närmare bestämt när detta uppgår till tre års fängelse eller mer. Bestämmelsen, som i första hand är avsedd att skärpa straffen för upprepade våldtäkter, innebär att ett upp till tio år långt fängelsestraff kan dömas ut i berörda fall.

Någon skärpning av straffminimum vid flerfaldig brottslighet före- slås däremot inte. Detta kommer således även fortsättningsvis att mot- svara brottsseriens svåraste minimistraff.

En ny modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet införs

Vi föreslår att det i 29 kap. 1 § brottsbalken införs en särskild be- stämmelse om hur straffvärdet vid flerfaldig brottslighet ska bedömas. Bestämmelsen syftar dels till att öka genomslaget för tillkommande brott så att hela den tillgängliga straffskalan utnyttjas i större utsträck- ning än i dag, dels till att i lag tydliggöra hur straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet ska gå till.

Utgångspunkten för bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde ska enligt den föreslagna modellen vara den sammantagna skada, kränkning eller fara som gärningarna inneburit, med beaktande även av den tilltalades insikter, avsikter och motiv. Det innebär att en viss skada, kränkning eller fara som regel kommer att värderas på samma sätt oavsett om denna uppkommit genom ett brott eller flera.

19

Sammanfattning

SOU 2023:1

Vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde får domstolen dock använda sig av en hjälpregel som innebär att det till straffvärdet av det allvarligaste brottet läggs en andel av de övriga brottens sammanlagda straffvärden. Som huvudregel bör andelen vara hälften, men den kan vid mycket allvarlig brottslighet minskas till en tredjedel. Av regeln följer att betydelsen av tillkommande brott inte, såsom enligt nuvarande praxis, kommer att avta. I stället ger regeln varje brott ett substantiellt och likvärdigt genomslag vid straffvärde- bedömningen.

Samtidigt föreskrivs att den samlade brottslighetens straffvärde inte ska anses vara högre än vad som följer av en sammantagen bedömning av brottslighetens allvar. Skälet för denna begränsning är att ingen ska straffas påtagligt strängare för flera brott än den som har orsakat lika stor skada, kränkning eller fara genom ett enda brott. Begränsningsregeln får sin främsta betydelse när brottsligheten är tydligt kvantifierbar, såsom vid narkotikabrott, stölder och bedrägerier. Har brottet däremot innefattat en allvarlig kränkning av brottsoffret bör i stället varje tillkommande brott få genomslag vid straffvärde- bedömning så långt detta – med tillämpning av hjälpregeln – är möjligt inom ramen för den tillgängliga straffskalan.

Den föreslagna modellen ska tillämpas också när vart och ett av brotten ligger på bötesnivå. Om en tillämpning av hjälpregeln då leder fram till att straffvärdet inte bara når upp till det högsta antalet dags- böter som kan dömas ut vid flerfaldig brottslighet utan dessutom (i vart fall teoretiskt sett) passerar det, ska domstolen döma till en strängare påföljd om den sammantagna skadan, kränkningen eller faran och övriga straffvärdeomständigheter motiverar det.

Sammanfattningsvis leder den föreslagna modellen till en skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet genom att varje tillkommande brott får ett större genomslag vid bedömningen av straffvärdet än vad som är fallet i dag. När brottsligheten är omfattande eller när den innefattar en allvarlig kränkning av ett eller flera brottsoffer blir skärpningen betydande. Det innebär också att det tillämpliga maximi- straffet kommer att dömas ut i fler fall än hittills. Genom att det alltid också ska göras en sammantagen bedömning av straffvärdet tillgodes dock intresset av relativ proportionalitet i straffsystemet. Vidare ger en ökad användning av hela den tillgängliga straffskalan ett större utrymme för en nyanserad och differentierad straffmätning.

20

SOU 2023:1

Sammanfattning

Samtidigt skapar den förslagna hjälpregeln förutsättningar för en enhet- lig och förutsebar rättstillämpning.

Lagfästa straffmätningsstationer

Straffmätningen i ett enskilt fall är – oavsett om det rör sig om ett eller flera brott – alltid resultatet av en bedömning och bör därför inte uttryckas med matematisk exakthet. I syfte att markera detta, och för att främja en enhetlig och förutsebar rättstillämpning, före- slås att de s.k. straffmätningsstationer som i dag vanligen används av domstolarna slås fast i lag. Enligt den föreslagna bestämmelsen blir stegen mellan varje straffmätningsstation större ju svårare straffet är. Beroende på straffnivå kommer varje steg att motsvara en månad, tre månader, sex månader eller ett år. Av bestämmelsen följer att endast omständigheter som är ägnade att skärpa eller mildra straffet på ett mera påtagligt sätt kan få genomslag vid straffmätningen.

Uppdraget att se över reglerna för åtalsunderlåtelse, förundersökningsbegränsning och direktavskrivning

Bakgrund och utgångspunkter

I Sverige råder en s.k. absolut åtalsplikt. Det betyder att en åklagare är skyldig att väcka åtal för ett brott om han eller hon kan förutse en fällande dom. På motsvarande sätt är polis och åklagare skyldiga att inleda en förundersökning för att utreda ett misstänkt brott när det finns anledning att anta att brott har begåtts.

Polis och åklagares skyldigheter i dessa hänseenden är dock för- sedda med en rad undantag. Genom bestämmelserna om åtalsunder- låtelse kan en åklagare avstå från att väcka åtal för ett brott bl.a. om gärningsmannen har begått annat brott och det utöver påföljden för det brottet inte krävs någon ytterligare påföljd. Om det kan antas att åtal inte kommer att väckas till följd av bestämmelserna om åtals- underlåtelse får polis eller åklagare lägga ned en påbörjad förunder- sökning (förundersökningsbegränsning). Om det redan på förhand står klart att det finns förutsättningar för förundersökningsbegräns- ning behöver en förundersökning inte inledas. Detsamma gäller om det är uppenbart att brottet inte går att utreda (direktavskrivning).

21

Sammanfattning

SOU 2023:1

Reglerna om åtalsunderlåtelse, förundersökningsbegränsning och direktavskrivning bygger på en avvägning mellan å ena sidan intres- set av att brott utreds och lagförs, inbegripet att brottsoffrens intres- sen tillvaratas, och å andra sidan processekonomiska intressen. I det senare ligger att brottsutredningar ska kunna slutföras inom rimlig tid och med bibehållen kvalitet samt att rättsväsendets resurser ska användas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. En utgångspunkt för våra överväganden är att regleringen även fortsättningsvis måste upprätthålla en rimlig balans mellan dessa intressen och vara an- passad efter rådande förhållanden. Vikten av att regleringen är utfor- mad på ett sådant sätt framhålls också i våra direktiv.

Såsom vi har uppfattat direktiven ligger det inte inom ramen för dessa att föreslå en utvidgning av möjligheterna till förundersök- ningsbegränsning, åtalsunderlåtelse och direktavskrivning. Inriktningen för vår översyn har därmed varit att ta ställning till om dessa möj- ligheter bör inskränkas.

Våra överväganden

Förundersökningsbegränsning

Redan de skärpta principer för straffmätningen av flerfaldig brotts- lighet som vi föreslår kan förväntas minska utrymmet för förunder- sökningsbegränsning. Frågan om det finns skäl för att inskränka det utrymmet ytterligare måste besvaras med utgångspunkt i vilken in- verkan på antalet lagförda brott som en sådan åtgärd kan tänkas få. Enligt vår bedömning kan en förändring av reglerna om förunder- sökningsbegränsning inte mer än marginellt – om ens alls – påverka antalet lagförda brott. Intressekonflikten handlar snarare om vilka brott som ska utredas och lagföras än om i vilken utsträckning så ska ske. Reglerna om förundersökningsbegränsning gör det möjligt att avstå från att lägga resurser på brott som skulle få liten eller ingen inverkan på påföljden, och i stället rikta insatserna mot utredningen av andra brott och, följaktligen, mot lagföringen av andra förövare. På det sättet kan den brottsutredande verksamheten riktas in mot att snabbt lagföra så många gärningspersoner som möjligt, i stället för att lagföra varje gärningsperson för så många brott som möjligt. Detta leder i sin tur till en effektivare brottsbekämpning och bidrar i förlängningen till att realisera kriminaliseringens grundsyfte, nämligen

22

SOU 2023:1

Sammanfattning

att motverka framtida brott och risken för framtida brottsoffer. Sam- tidigt tillvaratas intressena hos den som utsatts för brott genom att ett beslut om förundersökningsbegränsning inte får meddelas om hans eller hennes intressen i väsentlig mån åsidosätts. Vår bedöm- ning är därför att utrymmet för förundersökningsbegränsning inte bör inskränkas på annat sätt än vad som följer av våra ändringsförslag i fråga om straffmätningen av flerfaldig brottslighet.

Åtalsunderlåtelse

En åtalsunderlåtelse kommer inte på samma sätt som en förunder- sökningsbegränsning i konflikt med intresset av att brott utreds och lagförs. Vidare är det endast sällan eller i mindre mån som ett måls- ägandeintresse träds för när genom ett sådant beslut. Samtidigt är institutet ett användbart verktyg för att för att styra rättsväsendets resurser mot den mest angelägna brottsbekämpningen. Med beakt- ande av detta – och då det praktiska användningsområdet för reglerna redan i dag är förhållandevis litet – finns det enligt vår uppfattning inte skäl att inskränka tillämpningsområdet ytterligare.

Direktavskrivning

Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken behöver en förundersökning inte inledas om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Denna möjlighet till direktavskrivning tar sikte på de praktiska förutsätt- ningarna att utreda brott och används framför allt beträffande vissa typer av tillgrepps- och skadegörelsebrott, såsom cykelstölder och klotter. Även om också mängdbrottslighet av detta slag medför betydande skador och olägenheter ligger det knappast vare sig i det allmännas eller i de enskilda brottsoffrens intresse att rättsväsendets resurser används till åtgärder som inte kan förväntas ge något resul- tat. Av effektivitetsskäl är det tvärtom angeläget att sådana brotts- misstankar som inte har förutsättningar att bli lagförda sorteras bort i ett så tidigt skede som möjligt, så att resurserna kan läggas på ut- redningar där utsikterna till framgång är större. En effektiv och ända- målsenlig reglering måste tillåta att så sker. Regleringen är redan i dag tämligen restriktivt utformad och sätter enligt vår bedömning en adekvat gräns för förundersökningspliktens räckvidd. Vidare till-

23

Sammanfattning

SOU 2023:1

varatas målsäganden intressen på ett godtagbart sätt genom att det finns möjligheter att begära överprövning eller omprövning av beslutet om direktavskrivning samt att bli ekonomiskt kompenserad genom för- säkringsersättning, Någon ändring av bestämmelsen föreslås därför inte.

Konsekvenser

De förslag som vi lägger fram får framför allt ekonomiska konse- kvenser för staten, i huvudsak genom att strafftiderna vid flerfaldig brottslighet kommer att öka. Därmed kommer Kriminalvårdens kost- nader för framför allt vård i anstalt att bli högre. Enligt vår upp- skattning kan dessa kostnader förväntas öka med omkring 700 mil- joner kronor per år.

I den mån användningen av förundersökningsbegränsning minskar till följd av våra straffrättsliga förslag kommer fler brott att utredas beträffande dem som redan är misstänkta eller tidigare har lagförts för andra brott. Detta kan leda till att resurserna för att utreda brotts- misstankar i andra ärenden minskar. Vill man kompensera för en sådan effekt måste de brottsutredande myndigheterna tillföras ytter- ligare resurser, vilket i så fall medför en kostnadsökning. Som mest kan en sådan kostnadsökning förväntas uppgå till 41 miljoner kronor för Åklagarmyndigheten, 17 miljoner kronor för Ekobrottsmyndig- heten och 366 miljoner kronor för Polismyndigheten.

Ikraftträdande

Vi föreslår att de nya bestämmelserna ska träda i kraft den 1 januari 2025.

24

1 Författningsförslag

1.1Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700)

Härigenom föreskrivs att 26 kap. 1 och 2 §§, 27 kap. 1 §, 28 kap. 1 § och 29 kap. 1 § brottsbalken (1962:700) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

26kap. 1 §1

Fängelse döms ut på viss tid eller på livstid enligt vad som är före- skrivet för brottet.

Fängelse på viss tid får inte understiga fjorton dagar och inte över- stiga tio år. Om fängelse på längre tid än tio år och på livstid är före- skrivet för brottet eller om det följer av 2 eller 3 §, får dock fängelse på viss tid bestämmas till högst arton år. När fängelse i förening med skyddstillsyn döms ut enligt 28 kap. 3 § gäller i fråga om tiden för fängelsestraffet vad som föreskrivs i den paragrafen.

Fängelse på viss tid döms ut i 1. hela månader, hela år eller

hela år och hela månader om straffet överstiger en månad,

2. hela år eller hela år och tre, sex eller nio månader om straffet överstiger tre år,

3. hela år eller hela år och sex månader om straffet överstiger sex år, och

1Senaste lydelse 2009:396.

25

4. hela år om straffet överstiger tolv år.
Om fängelse som förvandlingsstraff för böter är särskilt föreskrivet.
2 §2
Fängelse får användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten.
Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men får inte överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller arton år. Det får inte heller överskrida det svåraste straffet med mer än
1. ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,
2. två år, om det svåraste straf- 2. två år, om det svåraste straf- fet är fängelse i fyra år eller längre fet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i men inte uppgår till fängelse i
åtta år,sju år,
3. fyra år, om det svåraste straf- 3. fyra år, om det svåraste straf- fet är fängelse i åtta år eller längre. fet är fängelse i sju år eller längre men inte uppgår till fängelse i tio år, 4. sex år, om det svåraste straffet
är fängelse i tio år.
Om det svåraste av de lägsta straffen är fängelse i tre år eller mer får fängelse på viss tid bestämmas till högst tio år, eller den längre tid som kan följa av andra stycket. Straffet får dock inte överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra.
Vid tillämpningen av andra Vid tillämpningen av andra och stycket ska bötesstraff anses mot- tredje stycket ska bötesstraff anses
svara fängelse i fjorton dagar. motsvara fängelse i fjorton dagar. Det svåraste av de lägsta straffen
får inte underskridas.
2 Senaste lydelse 2009:396.
26

Författningsförslag

SOU 2023:1

SOU 2023:1

Författningsförslag

27kap. 1 §3

Rätten får döma till villkorlig

Rätten får döma till villkorlig

dom för ett brott för vilket påfölj-

dom när påföljden inte bedöms

den inte bedöms kunna stanna vid

kunna stanna vid böter.

böter.

 

28kap. 1 §4

Rätten får döma till skydds-

Rätten får döma till skydds-

tillsyn för ett brott för vilket på-

tillsyn när påföljden inte bedöms

följden inte bedöms kunna stanna

kunna stanna vid böter.

vid böter.

 

29kap. 1 §5

Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämp- ning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde.

Vid bedömningen av straff-

Vid bedömningen av straff-

värdet ska beaktas den skada,

värdet ska beaktas den skada,

kränkning eller fara som gär-

kränkning eller fara som gär-

ningen inneburit, vad den till-

ningen eller gärningarna samman-

talade insett eller borde ha insett

tagna inneburit, vad den tilltalade

om detta samt de avsikter eller

insett eller borde ha insett om

motiv som han eller hon haft.

detta samt de avsikter eller motiv

Det ska särskilt beaktas om gär-

som han eller hon haft. Det ska

ningen inneburit ett allvarligt an-

särskilt beaktas om en gärning

grepp på någons liv eller hälsa eller

inneburit ett allvarligt angrepp på

trygghet till person.

någons liv eller hälsa eller trygg-

 

het till person.

 

Vid bedömningen av straffvärdet

 

av flera brott får till straffvärdet av

 

det allvarligaste brottet läggas en

 

andel av de övriga brottens sam-

 

manlagda straffvärden. Den sam-

 

lade brottslighetens straffvärde ska

3Senaste lydelse 1988:942.

4Senaste lydelse 1988:942.

5Senaste lydelse 2010:370.

27

Författningsförslag

SOU 2023:1

dock inte anses vara högre än vad som följer av en sammantagen be- dömning enligt andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2025.

28

2 Vårt uppdrag och arbete

2.1Vårt uppdrag

Den 22 juli 2021 beslutade regeringen att ge en särskild utredare i uppdrag att överväga och föreslå förändringar av strafflagstiftningen som ger uttryck för en skärpt syn på flerfaldig brottslighet. I upp- draget har ingått att överväga förändringar både av den gemensamma straffskala som gäller vid flerfaldig brottslighet och av principerna för straffmätningen. Det närmare uppdraget i denna del har varit att ta fram olika modeller för hur en skärpning kan åstadkommas, ana- lysera för- och nackdelar med de olika alternativen och överväga om det är lämpligt att kombinera olika modeller. I uppdraget har också ingått att överväga vilken inverkan ett samband mellan brotten bör ges vid straffvärdebedömningen. Enligt direktiven har vi därtill haft möjlighet att identifiera och ta upp andra frågor som knyter an till uppdraget. Uppdraget har omfattat såväl de fall där fängelse kan följa på något av brotten som bötesbrottslighet. En fullständig uppdrags- beskrivning finns i våra direktiv (dir. 2021:56), som bifogas som bi- laga 1 till betänkandet.

Den 20 januari 2022 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv för utredningen (dir. 2022:1). Genom dessa har utredaren även har fått i uppdrag att se över om reglerna för förundersökningsbegränsning, åtalsunderlåtelse och direktavskrivning är ändamålsenliga och effek- tiva samt vid behov lämna förslag på författningsändringar eller andra åtgärder som bedöms nödvändiga. I denna del har också ingått att bedöma vilka effekter våra straffrättsliga förslag avseende bedömningen av flerfaldig brottslighet får för möjligheten att besluta om förunder- sökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse. Tilläggsdirektiven, där upp- draget i denna del beskrivs närmare, bifogas som bilaga 2.

29

Vårt uppdrag och arbete

SOU 2023:1

2.2Vårt arbete

Vårt arbete har bedrivits enligt sedvanlig metod för utredningsarbete och med regelbundna sammanträden med förordnade experter och sakkunniga. Sedan arbetet inleddes har vi hållit sammanlagt åtta sam- manträden, varav ett tvådagars internatsammanträde. Utöver dessa möten har täta underhandskontakter skett mellan den särskilde ut- redaren, sekreteraren samt utredningens experter och sakkunniga.

Utredaren och sekreteraren har under utredningsarbetet med- verkat i en av Domstolsakademins straffrättsdagar 2021 samt i ett högre seminarium vid juridiska fakulteten vid Uppsala universitet. I dessa sammanhang har inriktningen av vårt uppdrag presenterats och olika frågor som ryms inom uppdraget diskuterats med domare och verksamma inom akademin och andra berörda myndigheter. Vidare har utredaren och sekreteraren haft ett samrådsmöte med Åklagarmyndigheten där förslag som vi övervägt i fråga om straff- mätningen av flerfaldig brottslighet lagts fram för synpunkter till en mindre grupp av chefer och andra åklagare med särskild kompetens inom områden som berör utredningens arbete. Vid samma tillfälle har Åklagarmyndigheten även redogjort för sin syn på reglerna om åtalsunderlåtelse, förundersökningsbegränsning och direktavskrivning och behovet av en ändring av dessa, liksom på hur tillämpningen av de nämnda reglerna kan tänkas påverkas av våra straffrättsliga förslag.

Vidare har vi under arbetet inhämtat den statistik och annan in- formation som vi bedömt erforderlig från Brottsförebyggande rådet (Brå), Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Polismyndig- heten och Kriminalvården.

Vi har också studerat den finska, norska, danska, engelska och tyska regleringen i fråga om påföljdsbestämningen av flerfaldig brotts- lighet. I detta syfte har vi haft kontakt med företrädare för berörda departement i de nämnda nordiska länderna. Lagstiftning samt i före- kommande fall förarbeten och annan information har i huvudsak in- hämtats från officiella webbplatser.

Vi har hållit oss informerade om det arbete som bedrivs inom Regeringskansliet och utredningsväsendet på för vårt uppdrag rele- vanta områden främst genom Regeringskansliets sakkunnigrepresen- tanter i utredningen.

30

SOU 2023:1

Vårt uppdrag och arbete

2.3Betänkandets disposition

Betänkandet innehåller tolv numrerade kapitel. I kapitel 1 redovisas våra författningsförslag. Därefter behandlas i detta kapitel vårt upp- drag och arbete. Kapitel 3 innehåller en allmän beskrivning av det svenska påföljdssystemet och i kapitel 4 redogörs för vissa frågor som knyter nära an till den straffrättsliga hanteringen av flerfaldig brotts- lighet, närmare bestämt frågor om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet. Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brotts- lighet behandlas närmare i kapitel 5. Där beskrivs översiktligt hur regleringen tidigare har sett ut och vilka principer som ligger bakom den nuvarande ordningen samt mer ingående hur regleringen ser ut i dag. I kapitel 6 redovisas vår studie av norsk, dansk, finsk, tysk och engelsk rätt på detta område. Våra överväganden och förslag i fråga om en skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet finns i kapitel 7. Kapitel 8 innehåller en beskrivning av reglerna om åtalsunderlåtelse, förundersökningsbegränsning och direktavskrivning, och i kapitel 9 redovisas våra överväganden i denna del. Därefter behandlas i kapi- tel 10 frågor om ikraftträdande och övergångsbestämmelser och i kapi- tel 11 konsekvenserna av våra förslag. I betänkandets tolfte och sista kapitel finns slutligen en författningskommentar.

31

3 Allmänt om påföljdssystemet

3.1Brott, straff och påföljd

Brott och straff finns i varje samhälle. När vi i vardagen talar om brott och straff avses med ”brott”, i ungefärliga ordalag, att någon bryter mot samhällets regler, och med ”straff” ett lidande eller obe- hag som tillfogas henne eller honom därför att hon eller han har brutit mot reglerna.1 I svensk rätt finns de formella definitionerna av begreppen i brottsbalken. Av 1 kap. 1 § framgår att ett brott är en gärning för vilken straff är föreskrivet. Med straff avses, enligt 1 kap. 3 §, böter eller fängelse. Definitionerna är inte enbart avsedda att gälla inom brottsbalkens område, utan i den svenska lagstiftningen i stort.

Begreppet straff ingår i det vidare begreppet påföljd för brott. Till brottspåföljderna räknas, förutom böter och fängelse, även villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård (se 1 kap. 3 § brottsbalken). Trots att det i de enskilda brottsbestämmelserna endast anges vilket straff som kan följa på brottet, kan domstolen enligt särskilda regler i brottsbalken välja att döma till annan påföljd än fängelse eller böter. Vissa påföljder kan också förenas med föreskrif- ter av olika slag, såsom att den dömde ska utföra samhällstjänst eller genomgå någon form av behandling.

Vid sidan av påföljd kan ett brott även leda till andra rättsliga reaktioner. Ofta handlar det om skadestånd – som är en civilrättslig sanktion – eller s.k. särskild rättsverkan av brott. Exempel på det sistnämnda är förverkande, företagsbot och utvisning. Dessa rätts- verkningar räknas alltså inte som påföljder och kommer inte beröras ytterligare i denna framställning.

1Se Asp & Ulväng, Kriminalrättens grunder (2013, version 2, JUNO), s. 15.

33

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

3.2Grundtankar bakom påföljdssystemet

3.2.1Inledning

När straff föreskrivs för en viss gärning innebär det att denna blir kriminaliserad. Det utgör ett ställningstagande att gärningen är så klandervärd att andra sätt att motverka handlandet inte är lämpliga eller tillräckliga. Att föreskriva och döma ut straff för olika gärningar utgör samhällets yttersta maktmedel mot medborgarna och bör an- vändas med försiktighet.2

Liksom i andra länder vilar det svenska påföljdssystemet på en rad olika teorier och principer gällande varför och hur oönskade hand- lingar ska bestraffas. Vilket synsätt som dominerat har varierat över tid, och det nuvarande systemet utgör således en produkt av olika teoretiska utgångspunkter som härrör från olika tidsepoker. Påföljds- systemet och de straffrättsliga ingripandena kan därmed inte sägas ha ett enda ändamål, utan är avsedda att fylla flera funktioner och tillgodose ett antal olika, ibland motstående, intressen.

Det förhåller sig också så att olika hänsyn är av skiftande relevans inom de olika nivåerna av det straffrättsliga systemet. Man brukar här skilja mellan kriminaliseringsnivån, domsnivån och verkställig- hetsnivån. Medan vissa aspekter är avgörande för varför vi över huvud taget kriminaliserar en gärning (kriminaliseringsnivån), kan alltså andra principer vara styrande för domstolens utdömande av påföljd i det konkreta fallet (domsnivån) eller för hur verkställigheten av en utdömd påföljd lämpligen bör utformas (verkställighetsnivån). På den andra nivån – domsnivån – kan det också vara så att det är olika principer som gör sig gällande vid straffmätningen och vid på- följdsvalet.3

I det följande redogörs för de teorier eller principer om varför och hur bestraffning bör ske som har haft störst betydelse för ut- formningen av dagens påföljdssystem.

2Se prop. 1994/95:23 s. 52 f.

3Se bl.a. Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2021, version 4, JUNO), s. 39 f. och Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 86 ff.

34

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

3.2.2Allmänprevention och individualprevention

Ett övergripande syfte med att straffbelägga och bestraffa vissa hand- lingar är att människor ska avhålla sig från det ifrågavarande bete- endet. Man brukar här skilja mellan det straffrättsliga systemets all- mänpreventiva och dess individualpreventiva ändamål.

Med allmänprevention som syfte med straff avses att påföljds- systemet och de straffrättsliga ingripandena ska ha en brottsföre- byggande verkan på människor i allmänhet. Detta syfte anses före- trädesvis kunna realiseras på två sätt. För det första kan risken att drabbas av straff utgöra ett skäl för att avstå från det straffsank- tionerade beteendet, dvs. verka avskräckande. I vad mån en sådan avskräckningseffekt kan uppnås är sannolikt beroende av bl.a. vilket brott det är fråga om och hur stor risken är för att bli upptäckt och lagförd. Att föreskriva straff för vissa handlingar kan, för det andra, ha en moralbildande eller moralförstärkande effekt. Det är då inte själva straffhotet, utan snarare de normer som kriminaliseringen in- präglar, som avhåller människor från det oönskade beteendet.4

Individualprevention talar man om när påförandet av straff syftar till att avhålla den enskilde brottslingen från att begå nya brott. Även det individualpreventiva syftet har enligt olika teoribildningar ansetts kunna uppfyllas på olika sätt: genom att den repression som straffet innebär avskräcker den enskilde brottslingen från fortsatt kriminali- tet (individuell avskräckning), genom att det straffrättsliga ingripan- det är utformat på sådant sätt att den dömde – tillfälligt eller permanent

förhindras att begå ytterligare brott (inkapacitering) eller genom att påföljden är inriktad mot individuell vård eller behandling för att lagbrytaren ska återanpassas i samhället (behandlingstanken). Enligt det sistnämnda synsättet, som var dominerande under en stor del av 1900-talet, ska straff utmätas och anpassas efter gärningspersonens individuella förhållanden, varvid den påföljd ska väljas som är lämpligast från preventionssynpunkt.5

Till grund för brottsbalken ligger både allmänpreventiva och indi- vidualpreventiva tankegångar. När brottsbalken infördes 1965 kom detta tydligt till uttryck i 1 kap. 7 §, som föreskrev att rätten vid val av påföljd, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla all-

4Se bl.a. Asp & Ulväng, s. 30 ff., Borgeke & Forsgren, s. 35 f., Jareborg & Zila, Straffrättens på- följdslära (2020, version 6, JUNO), s. 75 ff., och Leijonhufvud mfl., Straffansvar (2018, ver- sion 10, JUNO), s. 19 ff.

5Ibid.

35

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

män laglydnad, skulle fästa särskilt avseende vid att påföljden var särskilt ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Påföljds- bestämningen utgick således delvis från behandlingstanken och förut- satte att domstolen i varje enskilt fall gjorde en prognos av straffets preventiva verkan.

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet började emeller- tid kritiska röster höjas mot behandlingstanken, som ansågs innebära risk för en ojämn och orättvis praxis samtidigt som den kriminologiska forskningen visade att de tillämpade behandlingsformerna inte gav så goda resultat som man hade hoppats. Därtill riktades invändningar mot idén om att det skulle vara möjligt att med tillräcklig grad av säkerhet ställa sådana prognoser som lagstiftningen förutsatte.6

Mot denna bakgrund ändrades grunderna för påföljdsbestämningen genom 1989 års stora påföljdsreform (prop. 1987/88:120). Reformen, som i allt väsentligt byggde på förslagen i Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande Påföljd för brott (SOU 1986:13–15), innebar att regleringen i 1 kap. 7 § slopades och att två nya kapitel med särskilda regler för straffmätning och påföljdsval infördes i brottsbalken (29 och 30 kap.). Sedan dess görs påföljdsbestämningen inte längre efter en avvägning mellan hänsynen till allmän laglydnad och intresset av att främja den dömdes anpassning i samhället. I stället ska påföljden nu bestämmas med utgångspunkt i brottets svårhet eller förkastlighet – dess straffvärde – och med beaktande av principerna om proportio- nalitet och ekvivalens (se vidare avsnitt 3.2.3). Det betyder att varken allmänpreventiva eller individualpreventiva hänsyn är avgörande när den straffrättsliga reaktionen i det enskilda fallet ska beslutas. Däremot är allmänpreventiva överväganden fortfarande av grundläggande bety- delse för frågan om en viss gärning ska vara straffbar. Och individual- preventiva aspekter beaktas numera framför allt på verkställighets- nivån, på så sätt att individens behov av behandling eller annan hjälp kan påverka innehållet i den påföljd som dömts ut. Det bör dock uppmärksammas att vissa av de regler som berör domstolens val av påföljd fortfarande innehåller inslag av preventiva tankegångar. Här märks särskilt konstruktionen med artbrott, som har allmänpreven- tiva förtecken, och regleringen av valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn, som bygger på en prognos av påföljdens individual- preventiva verkan (se vidare avsnitt 3.4.4).

6Se bl.a. prop. 1987/88:120 s. 32, SOU 2008:85 s. 50 f. och SOU 2012:34, band 2, s. 23.

36

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

3.2.3Proportionalitet och ekvivalens

Proportionalitetsprincipen innebär att den som har gjort sig skyldig till brott ska få en påföljd som står i proportion till den brottsliga gärningens allvar. Nära förbunden med denna princip är den s.k. ekvivalensprincipen, som ställer upp ett krav på likabehandling. Av principerna följer att påföljden ska spegla brottets allvar så att svårare brott bestraffas strängare än lindrigare (proportionalitet) och lika allvarliga brott bestraffas likvärdigt (ekvivalens).

Som redan framgått är principerna om proportionalitet och ekvi- valens centrala inom dagens påföljdssystem. Både utformningen av straffskalorna för de olika brottstyperna och den konkreta påföljds- bestämningen görs med dessa som utgångspunkt. Till skillnad från preventionsteorierna ger dessa principer dock inte svar på frågan om varför en gärning ska straffbeläggas. I stället behandlar de frågan om hur bestraffning ska ske, och innebär att straff ska bestämmas efter förtjänst. Det blir alltså fråga om en tillbakablickande bedömning, för vilken brottets relativa svårhet ligger till grund.

Principerna om proportionalitet och ekvivalens förutsätter att olika brottstyper och gärningar kan jämföras med varandra och rangord- nas efter svårhetsgrad. Vid kriminalisering sker en sådan rangord- ning genom att varje brottstyp tilldelas en viss straffskala. Straff- skalan brukar sägas ge uttryck för brottets abstrakta straffvärde, dvs. hur lagstiftaren på ett generellt plan ser på brottstypens allvar. Vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet är det i stället den aktuella gärningens svårhet, det konkreta straffvärdet, som bedöms. Det kon- kreta straffvärdet är alltså ett mått på hur klandervärd den specifika gärningen anses vara och mäts ut av domstolen i antal dagsböter (eller vid mindre förseelser i penningbötesbelopp) eller antal dagar, månader eller år i fängelse.

Tillämpningen av de angivna principerna förutsätter också att påföljderna kan ordnas i svårhetsgrad. Detta möter knappast några svårigheter när det gäller böter, fängelse, sluten ungdomsvård, ung- domsövervakning och ungdomstjänst, eftersom dessa påföljder döms ut i mätbara enheter (antal dagsböter eller tid) och därmed kan göras mildare eller strängare. Svårare är det beträffande sådana påföljder som villkorlig dom, skyddstillsyn, rättspsykiatrisk vård och ungdoms- vård, vilka inte kan straffmätas på motsvarande sätt. Påföljdssystemet innehåller dock vissa möjligheter att göra även dessa påföljder mer

37

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

eller mindre ingripande och därigenom i någon mån tillgodose be- hovet av proportionalitet.7

Principerna om proportionalitet och ekvivalens bygger ytterst på ett rättvisetänkande. Genom principerna främjas att straffen blir rätt- visa i relativ mening. Däremot följer inte av proportionalitets- eller ekvivalensprincipen vilken exakt nivå som straffvärdet, vare sig på abstrakt eller konkret nivå, ska ligga.8

3.2.4Humanitet

Det straffrättsliga systemet bygger också på en humanitetsprincip, som i korthet innebär att samhällets ingripande mot den enskilde med straff ska ske med måttlighet och försiktighet. I principen brukar också läggas att frihetsberövande straff i det längsta bör undvikas, alternativt göras så korta som möjligt. Humanitetsprincipen sätter således gränser för vilka strafformer som kan användas och för om- fattningen av bestraffningen. Till grund för principen ligger bl.a. en respekt för varje människas värdighet, en tolerans för det mänskliga i att fela, en idé om att människor förr eller senare ska kunna sona sina brott och en medvetenhet om den nedbrytande effekt och andra negativa konsekvenser som straffet – i vart fall om det innefattar ett frihetsberövande – kan få för den enskilde.9

Humanitetsprincipen kan också sägas vara närbesläktad med prin- cipen om framåtblickande proportionalitet, dvs. att de straffrättsliga reaktionerna inte bör vara mer ingripande än vad som är nödvändigt för att uppnå målen med straffsystemet.10

Humanitetsprincipen har betydelse på flera nivåer inom det straff- rättsliga systemet. Vid utformningen av straffskalor sätter den en övre gräns för vilka straffnivåer som kan godtas. I likhet med pro- portionalitets- och ekvivalensprincipen säger den dock inget om ingripandenivån i absoluta tal. Den kan alltså endast ligga till grund för ganska grova uppskattningar av vad som är en acceptabel repres- sionsnivå.11 Vad som anses acceptabelt eller nödvändigt kan givetvis variera över tid. Detta blir tydligt inte minst vid en jämförelse mellan

7Se Borgeke & Forsgren, s. 41.

8Se SOU 1986:14 s. 131 och 143, SOU 2008:85 s. 245 och SOU 2021:68 s. 130.

9Se bl.a. Ulväng, s. 102 ff., och Borgeke & Forsgren, s. 42 f.

10Jfr bl.a. SOU 2018:85 s. 18 och Holmgren, Straffvärde som rättslig konstruktion, (2021), s. 221 ff.

11Se SOU 2014:18 s. 36.

38

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

åena sidan den kriminalpolitiska inriktning som låg till grund för brottsbalken och senare även 1989 års påföljdsreform – vilken inne- fattade en strävan efter att begränsa användningen av fängelsestraff

– och å andra sidan 2000-talets straffskärpningsreformer.12 Humanitetsprincipen finns också inbyggd i de regler som styr

domstolarnas påföljdsbestämning. Som tydligast kommer den till uttryck i 30 kap. 4 § brottsbalken, som ställer upp en presumtion mot att fängelse väljs som påföljd (se vidare avsnitt 3.4.4). Även de s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken, enligt vilka vissa om- ständigheter som inte hänför sig till själva gärningen kan beaktas i mildrande riktning när påföljden bestäms, kan sägas ge uttryck för humanitetsprincipen.

Humanitetssträvanden ska slutligen också genomsyra verkställig- hetsnivån (se bl.a. 1 kap. 4 § fängelselagen [2010:610]).

3.2.5Legalitet, förutsebarhet och enhetlighet

En grundläggande ram för hur kriminalisering bör ske sätts av legali- tetsprincipen. Denna princip, som är fastlagd bl.a. i 1 kap. 1 § brotts- balken, innebär primärt att ingen kan straffas för en gärning som inte var straffbelagd när den begicks. Man brukar tala om att legalitets- principen innehåller ett föreskriftskrav, ett analogiförbud och ett förbud mot retroaktiv lagstiftning. Legalitetsprincipen fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att den ställer krav på lagstift- ningen som innebär att den enskilde ska kunna förutse när och – i viss mån – hur han eller hon kan bli föremål för straffrättsligt ingripande. I detta ligger också ett s.k. obestämdhetsförbud, som innebär att ett straffbud måste vara i rimlig utsträckning bestämt till sin utform- ning. Straffbestämmelser måste vara begripliga och i tillräcklig grad tydliga.13

Legalitetsprincipen har sin största betydelse för frågan, om någon kan dömas till straffrättsligt ansvar. Den saknar emellertid inte bety- delse på påföljdsområdet. Legalitetsprincipen förutsätter bl.a. att det finns straffskalor för de olika brotten och att det ges regler för påföljdsbestämningen som domstolarna ska följa. Det ska för den enskilde vara möjligt att med ledning av lagstiftningen i förväg med

12Se t.ex. prop. 2009/10:147, prop. 2015/16:151 och prop. 2016/17:108.

13Se NJA 2016 s. 3 p. 13.

39

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

rimlig säkerhet bedöma vilken påföljd som han eller hon riskerar. I detta ligger också att regleringen måste vara utformad på ett sådant sätt att den leder till att lika fall behandlas lika av domstolarna.14

Liksom de principer som behandlats i det föregående har legali- tetsprincipen betydelse på olika nivåer i rättskedjan. Som följer av det ovan anförda måste lagstiftaren – som ett utflöde av legalitets- principen – utforma straffskalorna och andra bestämmelser av bety- delse för påföljdsbestämningen på ett sådant sätt att det främjar in- tresset av förutsebarhet och en enhetlig rättstillämpning. Men det ankommer också på domstolarna att beakta intresset av en enhetlig rättstillämpning vid den konkreta påföljdsbestämningen. Detta fram- går inte minst av bestämmelsen i 29 kap. 1 § brottsbalken, som fram- håller att påföljdsbestämningen ska göras bl.a. med beaktande av detta intresse. Här kan tilläggas att när reglerna i 29 och 30 kap. infördes år 1989 så var grundtanken att förutsebarheten i straff- rättskipningen skulle öka och därmed att legalitetsprincipen skulle få ett större inflytande på påföljdsbestämningen än den kan sägas ha haft tidigare.15

3.2.6Sammanfattande och avslutande anmärkningar

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att dagens påföljdssystem i och för sig har det övergripande syftet att förebygga brott, men att pre- ventiva överväganden har en begränsad betydelse vid påföljdsbestäm- ningen i det enskilda fallet. I stället präglas påföljdsbestämningen av ett rättvise- eller proportionalitetstänkande, där straff ska mätas ut i relation till den brottsliga gärningens allvar. Ett visst utrymme finns dock att vid valet av påföljd beakta även preventiva aspekter. Andra bärande principer, både på kriminaliserings- och domsnivån, är de om ekvivalens, legalitet, förutsebarhet och enhetlighet. Vidare genom- syras samtliga nivåer av humanitetssträvanden.

Även om preventiva syften och verkningar var de som disku- terades mest i samband med brottsbalkens tillkomst och 1989 års påföljdsreform, fyller påföljdssystemet och påföljderna en rad andra viktiga funktioner. Här ska avslutningsvis några av dessa kort beröras.

14Se a. rättsfall p. 14.

15Se a. rättsfall p. 15 och prop. 1986/87:120 s. 39 och 118.

40

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

Först och främst kan den kommunikativa funktionen betonas. Genom att en viss handling kriminaliseras utpekas den som socialt förkastlig och således som icke önskvärd. Hur allvarligt samhället ser på den kriminaliserade handlingen kommuniceras på ett generellt plan genom den straffskala som det aktuella straffbudet tilldelas och på ett konkret plan genom den påföljd som döms ut när straffbudet överträds. Genom utdömandet av mer eller mindre stränga påföljder kan alltså skillnader i svårhet mellan olika brott och brottskombi- nationer uttryckas. Därför är den kommunicerande funktionen central, inte bara i ett preventionsbaserat system, utan också i ett som utgår från principerna om proportionalitet och ekvivalens. De övriga funk- tioner eller verkningar som berörs i det följande hänger också nära samman med straffets kommunikativa potential.

För den som utsatts för ett brott utgör det förhållandet att gärnings- personen döms till ett straff eller annan påföljd en markering av sam- hällets avståndstagande från den brottsliga gärningen. Hos brotts- offret kan detta bidra till en känsla av upprättelse, vilket i sin tur kan motverka den kvardröjande upplevelse av förnedring och ringakt- ning som ett brott kan framkalla hos den drabbade. I övrigt fyller emellertid varken straffen eller de övriga påföljderna någon egentlig reparativ funktion. Ett utdömt straff medför inte att det begångna brottet kompenseras, utan är i grunden repressivt.16

Vidare kan allvarliga brott hos såväl brottsoffret som andra väcka en vilja att hämnas. I moderna samhällen är privat vedergällning dock inte tillåten. Hämnd föder som regel ett nytt hämndbegär hos den som drabbas av den. Detta riskerar att leda till upptrappade våld- samma konflikter som i förlängningen hotar samhällsordningen. Därför har staten tagit på sig ansvaret att bestraffa också brott som begås mellan enskilda medborgare. Det straffrättsliga systemet bidrar på det sättet till att bevara lugn och stabilitet i samhället.17

En ytterligare funktion är att påförandet av straff tillgodoser människors krav på rättvisa. Att den som med vett och vilja bryter mot gemensamma regler bör bli föremål för en sanktion är djupt förankrat i medvetandet hos de flesta människor. Även om det står klart att påföljden i ett visst fall inte får någon betydelse från brotts- förebyggande synpunkt skulle det framstå som stötande om gärnings- personen undgick straff eller annan påföljd. Att ett straff eller annan

16Ibid.

17Se SOU 2021:68 s. 128.

41

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

påföljd döms ut för ett begånget brott bidrar således till en före- ställning om att rättvisa har skipats oberoende av om påföljden fyller någon funktion i övrigt.18

Sammantaget kan konstateras att straff och andra påföljder lik- som straffhotet i sig fyller ett flertal olika funktioner som i praktiken inte kan undvaras i ett samhälle. Det är dock mycket svårt att dra några säkra slutsatser om olika straffnivåers effekt på brottsligheten. Straffets övriga funktioner, såsom att tillgodose människors krav på rättvisa och att erbjuda brottsoffret upprättelse, är över huvud taget inte möjliga att värdera utifrån objektiva kriterier.19

3.3Utformningen av straffskalor

3.3.1Grunderna för straffskalornas utformning

Varje brottsbestämmelse är försedd med en straffskala som bildar ramen för domstolens påföljdsbestämning. Som nämnts ovan uttrycker straffskalan brottets abstrakta straffvärde, dvs. hur lagstiftaren värderar hela brottstypens svårhet i förhållande till andra brott. Det betyder att lagstiftaren – med beaktande av principerna om pro- portionalitet och ekvivalens – måste göra en bedömning av vilken skada, kränkning eller fara en brottstyp rent generellt innebär. Inom straffskalan ska i princip alla tänkbara gärningstyper som faller inom det aktuella tillämpningsområdet kunna inordnas, och straffskalan måste därmed ha en viss spännvidd, från ett lägsta straff till ett högsta, uttryckt i böter och/eller fängelse.20

Vilken straffskala som ska gälla för ett visst brott avgörs av lag- stiftaren utifrån värdet av det intresse som straffbudet avser att skydda. I princip bör straffskalan vara strängare ju viktigare intresse som berörs.21 När ett visst brott ska tilldelas en straffskala måste lagstift- aren också göra en bedömning av vilka faktiska gärningar som ska rymmas inom straffbestämmelsens ram och hur allvarliga dessa är.22

När omfattningen av straffskalan bestäms måste också kravet på humanitet beaktas och vägas mot de intressen som talar för en högre repressionsnivå (se ovan avsnitt 3.2.4). Vid utformningen av straff-

18Se a.a. s. 127.

19Se a.a. s. 128.

20Se SOU 1986 :14 s. 131 och 155, SOU 2014:18 s. 35 samt SOU 2021:68 s. 130.

21SOU 1986:14 s. 145.

22Se a.a. s. 153.

42

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

skalan för en viss brottstyp får lagstiftaren sammanfattningsvis alltså göra en bedömning av brottstypens svårhet, i relation till andra brott, och vilket ingripande från samhällets sida som är rimligt, även med beaktande av humanitetsprincipen.

3.3.2Den tillämpliga straffskalan

Vilken straffskala som är tillämplig framgår normalt av den aktuella brottsbestämmelsen. I brottsbalken finns dock ett antal regler som innebär att den annars tillämpliga straffskalan får underskridas, bl.a. i 23 kap. 5 § och 29 kap. 3, 5 och 7 §§. En bestämmelse som medger ett högre maximistraff än vad som är föreskrivet för brottstypen finns också i 26 kap. 3 § brottsbalken, som gäller i vissa återfalls- situationer (se vidare avsnitt 3.3.3).

Vid gradindelade brott är varje grad att se som en egen brottstyp med en egen straffskala. Det innebär att frågan om vilken svårhets- grad ett brott tillhör måste avgöras innan den tillämpliga straffskalan fastställs och, följaktligen, innan det konkreta straffvärdet bestäms. I praktiken samspelar dock straffvärdebedömningen och gradindel- ningen i hög grad med varandra. Ytterligare en fråga gällande den tillämpliga straffskalan vid gradindelade brott berörs nedan i av- snitt 3.3.4.

Vid flerfaldig brottslighet tillämpas en gemensam straffskala för den samlade brottsligheten. Bestämmelser om hur straffskalan bildas i dessa fall finns i 25 kap. 6 § brottsbalken när det gäller böter och i 26 kap. 2 § brottsbalken när det är fråga om fängelse. Bestämmel- serna innebär i korthet att maximistraffet höjs i förhållande till när endast ett brott är föremål för prövning och bygger på den s.k. asperationsprincipen. Denna princip kan sammanfattas så att domstolen vid straffmätning av flera brott ska utgå ifrån straffvärdet för det allvarligaste brottet och till detta lägga en del av straffvärdet för de övriga brotten. Asperationsprincipen och de nyssnämnda bestäm- melserna i brottsbalken berörs något ytterligare i följande avsnitt och i avsnitt 3.4.2 samt behandlas mer utförligt i kapitel 5.

43

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

3.3.3Straffnivåer

För varje brottstyp i brottsbalkens brottskatalog anges alltså en straff- skala, som uttrycker ett lägsta och ett högsta straff. Straffskalan anges i böter och/eller fängelse.

Böter döms som huvudregel ut i dagsböter. Det är då inte fråga om några fixerade bötesbelopp, utan straffet mäts i stället ut i ett visst antal dagsböter, som lägst 30 och som högst 150 (25 kap. 2 § brotts- balken). När dagsböter används som gemensamt straff för flera brott tillämpas dock en förhöjd straffskala. Det maximala antalet böter som kan dömas ut uppgår då till 200 (25 kap. 6 § brottsbalken). Storleken på varje bot fastställs inom vissa ramar utifrån vad som är skäligt med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden.

Fängelse kan som lägst dömas ut i 14 dagar, s.k. allmänt fängelse- minimum. Detta följer av 26 kap. 1 § brottsbalken. Av 26 kap. 1 § framgår också att det längsta tidsbestämda fängelsestraffet är tio års fängelse, med tre undantag:

Om ett brott har livstids fängelse i straffskalan kan det längsta tidsbestämda straffet för detta brott vara 18 års fängelse (vilket i så fall följer av det brottets straffskala).

Om domstolen dömer för flera brott och fängelse bestäms som gemensam påföljd får fängelsestraffets längd sättas över det högsta fängelsestraff som kan följa på brotten, dock med de begränsningar som följer av 26 kap. 2 §. Av den sistnämnda paragrafen framgår att som längst fyra års fängelse kan läggas till straffskalan för det allvarligaste brottet som domstolen ska döma över. Om detta brott har tio års fängelse som längsta fängelsestraff, kan alltså maximalt 14 års fängelse dömas ut.

Om någon tidigare gjort sig skyldig till brott och på nytt ska dömas till fängelse får, under vissa förutsättningar som följer av 26 kap. 3 §, domstolen också överskrida brottets, eller brottens, längsta angivna fängelsestraff. Resultatet av tillämpningen av denna bestämmelse blir densamma som ovan beskrivits – maximalt fyra års fängelse kan läggas till den strängaste straffskalan; om denna har ett straffmaximum på tio års fängelse kan maximalt 14 års fängelse dömas ut.

44

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

Om domstolen tillämpar både 2 och 3 §§ kan det längsta fängelse- straff som anges i en straffskala överskridas med maximalt åtta år. Samtidigt följer av bestämmelserna att ett tidsbestämt fängelsestraff aldrig får överstiga 18 år. Om domstolen alltså har att tillämpa en straffskala som anger fängelse i 18 år eller på livstid som längsta möjliga straff, kan domstolen inte tillämpa 2 eller 3 §§ för att döma till ett längre tidsbestämt straff än 18 års fängelse, utan får vid fler- faldig brottslighet eller återfall i brott överväga om livstidsstraffet i stället ska användas som påföljd.

I detta sammanhang kan också noteras att Gängbrottsutred- ningen i sitt betänkande Skärpta straff för brott i kriminella nätverk (SOU 2021:68) har föreslagit en ny 3 a § enligt vilken den tillämpliga straffskalan ska få överskridas när en gärning som inneburit ett all- varligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person har begåtts i en viss närmare angiven kontext. Betänkandet har remitterats och lagrådsremiss har beslutats, vilken också har granskats av Lag- rådet. I Regeringskansliet pågår för närvarande ett arbete med att ta fram en proposition.

Straffskalorna i brottsbalken är utformade så att endast vissa steg används som kortaste och längsta fängelsestraff. Vilka steg som ska användas vid angivande av en straffskala är inte reglerat i lag, annat än genom bestämmelserna som återgetts ovan och som innebär att det längsta tidsbestämda straff som i dag kan anges i en straffskala är tio års fängelse, eller 18 års fängelse om också livstids fängelse ingår i straffskalan.

De straffminimum som traditionellt har använts i svenska straff- bestämmelser är, förutom böter och allmänt fängelseminimum (dvs. fängelse i 14 dagar), fängelse i lägst sex månader, ett år, två år, fyra år, sex år eller tio år. Som straffmaximum har samma nivåer använts. Även maximum på fängelse i tre år, åtta år, 18 år och på livstid har använts.

Lagstiftaren har dock under senare år gjort avsteg från dessa tradi- tionellt använda straffnivåer och även använt sig av andra straffnivåer för att på ett mera nyanserat sätt kunna ange hur allvarlig en viss brottstyp ska anses vara i förhållande till andra brott.

45

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

3.3.4Överlappande straffskalor

Som nämnts i avsnitt 3.3.2 är varje grad av ett brott att betrakta som en egen brottstyp. Hos de allra flesta gradindelade brott överlappar straffskalorna varandra för de olika graderna av brottet. Exempelvis är straffskalan för grov misshandel lägst ett år och sex månaders fängelse och högst sex års fängelse, medan minimistraffet för nästa grad, synnerligen grov misshandel, är fem års fängelse. Straffskalorna överlappar alltså varandra med ett år. Ett undantag från ordningen med överlappande straffskalor finns i straffstadgandena för de olika formerna av uppsåtligt dödande, dråp och mord. Där ligger straff- skalorna i stället kant i kant, dvs. maximistraffet för dråp är lika med minimistraffet för mord.

Vanligtvis betraktas minimistraffet för en svårare grad av ett brott som ett ”tak” för straffmätningen av den lägre graden av brottet. Detta brukar ibland uttryckas så att den praktiskt tillämpliga straff- skalan för ett brott av normalgraden regelmässigt får anses sluta där minimistraffet för den svårare graden börjar.23 Denna ordning har att göra med att det abstrakta och konkreta straffvärdet bygger på den skada, kränkning eller fara som ett brott innebär, och att kriterierna för vad som ska utgöra en grövre form av brottet också ofta tar sikte på omständigheter som innebär att den grövre graden av brottet t.ex. är farligare än den lägre. Det är därför svårt att i normalfallet tänka sig en gärning som bedöms som en mindre allvarlig form av brottet, men som samtidigt har ett högre straffvärde än ett brott av en svårare grad. Återigen kan grov misshandel och synnerligen grov misshandel tas som exempel. Högsta domstolen (HD) uttalade i NJA 2011 s. 89 att det endast i undantagsfall bör förekomma att bedöma straffvärdet för en enskild grov misshandel som så högt att straffvärdet ligger inom straffskalan för synnerligen grov misshandel. Det bör dock tilläggas att det vid en straffvärdebedömning som avser flerfaldig brottslighet av normalgraden inte finns något hinder mot att använda den del av straffskalan som överlappar straffskalan för grovt brott.24

Anledningen till att det finns skäl att ha överlappande straffskalor är att inte alla faktorer som påverkar straffvärdet, eller i övrigt straffets längd, påverkar gradindelningen. Omvänt är de faktorer som påver- kar gradindelningen inte identiska med de omständigheter som kan

23Se bl.a. prop. 2016/17:108 s. 46.

24Se NJA 2019 s. 747 p. 44.

46

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

påverka straffvärdet. Exempel på faktorer som påverkar straffvärdet eller straffmätningen i övrigt, men inte gradindelningen, är att gär- ningspersonen har ett sådant överskjutande uppsåt som avses i 29 kap. 2 § 1 brottsbalken, att det är fråga om ett sådant återfall som motiverar straffskärpning enligt 29 kap. 4 § brottsbalken, eller att gärningspersonen förmått någon annan att medverka till brottet genom missbruk av dennes ungdom (23 kap. 5 § brottsbalken). Sådana om- ständigheter kan ibland få genomslag på ett sätt som innebär att straffet bör bestämmas på en nivå som ligger inom straffskalan för den svårare graden av brottet.25 Det bör dock nämnas att använd- ningen av överlappande straffskalor i den utsträckning som hittills varit vanligt har ifrågasatts i olika lagstiftningsärenden genom åren, bl.a. av Fängelsestraffkommittén vars betänkande låg till grund för 1989 års påföljdsreform.26

3.3.5Straffskalans påverkan på straffprocessen

Förutom att straffskalan talar om hur allvarligt lagstiftaren ser på brottstypen i fråga och sätter ramarna för domstolens påföljdsbestäm- ning, har den också betydelse för vilka straffprocessuella åtgärder som får användas. Det innebär att straffskalan kan ha stor betydelse redan under förundersökningen. Som exempel på straffprocessuella tvångsmedel som är beroende av straffskalan kan nämnas gripande, anhållande och häktning, husrannsakan och vissa former av beslag samt de hemliga tvångsmedlen.

Utöver de nämnda straffprocessuella tvångsmedlen, som i första hand riktar sig mot den misstänkte, kan nämnas att straffskalan kan påverka möjligheterna för brottsutredande myndigheter att ta del av uppgifter som skyddas av sekretess. Därutöver kan nämnas att straff- skalan påverkar förutsättningarna för vissa s.k. särskilda rättsverk- ningar av brott. Straffskalan är också direkt avgörande för vilken pre- skriptionstid som gäller för brottet.

25Se SOU 1986:14 s. 157.

26Se a.a. s. 155 ff.

47

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

3.4Påföljdsbestämningen

3.4.1Påföljdsbestämningen i korthet

När en domstol kommit fram till att någon ska dömas för brott ska den bestämma påföljd för brottet eller – om det rör sig om flera brott

för den samlade brottsligheten.

De centrala reglerna om påföljdsbestämningen finns i 29 och

30 kap. brottsbalken. I dessa kapitel ges generella anvisningar om straffmätning och påföljdsval. Därutöver finns i andra kapitel i brotts- balken regler om de olika påföljderna som också kan vara av bety- delse för påföljdsbestämningen. Således finns bestämmelser om böter i 25 kap., om fängelse i 26 kap., om villkorlig dom i 27 kap., om skyddstillsyn i 28 kap. samt om överlämnande till särskild vård i 31 och 32 kap. Särskilda regler för hur påföljden bestäms efter en tidi- gare dom finns dessutom i 34 kap. brottsbalken.

Det första domstolen måste göra i påföljdsbestämningsprocessen är att identifiera vilken straffskala som är tillämplig. Därefter ska domstolen, inom ramen för den tillämpliga straffskalan, bedöma brottets eller den samlade brottslighetens konkreta straffvärde. Som redan framgått utgör brottslighetens konkreta straffvärde ett mått på dess svårhet eller allvar, normalt uttryckt i ett visst antal dagsböter eller en viss tid i fängelse. I förekommande fall ska sedan betydelsen av s.k. billighetsskäl och den tilltalades ungdom beaktas. Domstolen får då fram ett reducerat värde som numera brukar benämnas straff- mätningsvärde. I vissa återfallssituationer kan också en reaktion som är strängare än straffvärdet i stället mätas ut. Sedan denna operation

straffmätningen – är avklarad, återstår för domstolen att välja påföljd. Som redan framgått kan domstolen enligt särskilda regler i brotts- balken välja att döma till annan påföljd än fängelse eller böter. I vissa fall kan det också finnas en tidigare dom mot den tilltalade som dom- stolen måste förhålla sig till. Detta sker då i enlighet med de ovan nämnda reglerna i 34 kap. brottsbalken.

I det följande behandlas var och en av dessa delar av påföljds- bestämningen närmare.

48

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

3.4.2Bedömningen av straffvärdet

Allmänt om straffvärdebedömningen

Domstolens första uppgift vid påföljdsbestämningen är som sagt att identifiera den tillämpliga straffskalan. Som angetts i avsnitt 3.3.2 framgår denna normalt av den aktuella brottsbestämmelsen. Vilka bestämmelser och principer som i övrigt kan aktualiseras när den tillämpliga straffskalan fastställs har redovisats i det nämnda avsnittet.

Inom ramen för den tillämpliga straffskalan ska domstolen sedan ta ställning till brottets konkreta straffvärde. Som beskrivits ovan avses med det konkreta straffvärdet det mer precisa straffvärde som fastställs för en enskild gärning. Liksom det abstrakta straffvärdet, är det konkreta straffvärdet ett uttryck för brottets svårhet eller förkastlighet i relation till andra brott. I det följande används endast begreppet ”straffvärde” som benämning på det konkreta straffvärdet, vilket för övrigt stämmer överens med hur begreppet används i lagtexten.

Straffvärdets centrala roll vid påföljdsbestämningen framgår av bestämmelsen i 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken. Där anges att straff, med beaktandet av intresset av en enhetlig rättstillämpning, ska bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Bestämmelsen ger uttryck för att straffvärdet utgör utgångspunkten för påföljds- bestämningen och återspeglar de för påföljdsbestämningen grund- läggande principerna om proportionalitet och ekvivalens.

Brottets straffvärde uttrycks som ett visst penningbötesbelopp, ett antal dagsböter eller ett antal dagar, månader eller år fängelse. Brottets straffvärde kan således motsvara t.ex. 80 dagsböter eller sex månaders fängelse.

Vid bedömningen av straffvärdet ska, enligt 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken, beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Härvid ska särskilt beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Det sistnämnda ledet av bestäm- melsen infördes genom en lagändring 2010 som syftade till att åstad- komma en höjd straffnivå för allvarliga våldsbrott (prop. 2009/10:47).

49

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

Samtliga de faktorer som anges i 29 kap. 1 § andra stycket brotts- balken tar sikte på omständigheterna vid brottet. De objektiva faktorer som räknas upp, dvs. skada, kränkning eller fara, bedöms i första hand utifrån innehållet i den aktuella straffbestämmelsen. Frågan är alltså i vilken mån de intressen som straffstadgandet ska skydda har åsidosatts genom gärningen. Gärningspersonens subjektiva uppfatt- ning om dessa faktorer samt hans eller hennes övriga avsikter med brottet får på motsvarande sätt ställas i relation till skyddsintresset.

Vid sidan av vad som anges i 29 kap. 1 § andra stycket brotts- balken finns i 29 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken angivet en rad typiska omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet (brottsexterna straffvärdefaktorer). Dessa utgör generella omständig- heter som alltid anses kunna påverka straffvärdet i försvårande eller förmildrande riktning oberoende av vilken brottstyp som straffvärde- bedömningen avser. Vi återkommer till dessa bestämmelser nedan.

Även om bestämmelserna i 29 kap. 1–3 §§ brottsbalken ger anvis- ningar om vilka omständigheter som ska beaktas vid straffvärde- bedömningen ger de utrymme för högst skiftande uppfattningar om vilket straffvärde olika brott bör anses ha. Avsikten är emellertid inte att enskilda domares värdering ska vara avgörande för straffmät- ningen, utan lika fall ska behandlas lika. Detta har markerats i lag- texten på två sätt. Enligt vad som framgår av 29 kap. 1 § första stycket ska, för det första, straffet bestämmas inom ramen för den tillämp- liga straffskalan och, för det andra, intresset av en enhetlig rätts- tillämpning beaktas. Vid bedömningen av straffvärdet ska domstolen alltså utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen ger ut- tryck för genom den uppställda straffskalan samt i övrigt anpassa sig till de principer som har utvecklat sig genom rättspraxis. Kravet på enhetlighet får dock inte tas till intäkt för en mer schematisk eller förenklad straffmätningspraxis.27

Enligt den straffmätningspraxis som tillämpas ligger de flesta straff som utmäts relativt nära straffminimum, medan den övre delen av straffskalan utnyttjas mer sällan. Det hänger samman med att den övre delen av straffskalan normalt inte är avsedd för mer ordinär brottslighet av det aktuella slaget, utan för exceptionella fall som i praktiken sällan inträffar.28 Vidare är det så att lagstiftaren, genom att tilldela brottstypen en viss straffskala, har angett sin uppfattning

27Se prop. 1987/88:120 s. 78.

28Se a. prop. s. 77 f.

50

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

om brottstypens allvar. Tanken är att straffmätningen av en gärning som uppfyller rekvisiten i den aktuella brottsbestämmelsen börjar vid straffminimum, men att straffvärdet därefter kan öka om det finns omständigheter som talar för att det finns relevanta skillnader i jämförelse med de minst straffvärda fallen.

Vad som utgör relevanta skillnader i klandervärdhet kan variera avsevärt mellan olika brottstyper. Det bör här framhållas att det finns begränsade möjligheter att mäta och gradera sådana skillnader. Som ett tydligt riktmärke gäller att skillnader i straffvärde bör åter- spegla kvalitativa skillnader när det gäller den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit. En skillnad i kvantitet, t.ex. att en stöld har avsett ett högre belopp eller ett narkotikabrott en större mängd narkotika, innebär inte alltid att det även föreligger en sådan kvalitativ skillnad. Om någon exempelvis har brutit sig in i en privat- bostad och orsakat oreda ska det tillmätas större betydelse än om han eller hon, utöver TV:n och högtalaren, även har stulit DVD:n. Är det fråga om stora skillnader i kvantitet, såsom när den stulna egen- domen uppgår till ett betydande värde, ska det dock få genomslag vid den samlade bedömningen av straffvärdet. Skillnaden i kvantitet kan i ett sådant fall nämligen sägas motsvara också en skillnad i kvali- tativt hänseende.29

Det nu sagda har att göra med den princip som brukar benämnas principen om straffvärdeomständigheternas avtagande betydelse. Denna innebär att kvantitativa skillnader mellan olika gärningar när det gäller den skada, kränkning eller fara som de har inneburit efter hand får allt mindre betydelse.30

En annan förklaring till att straffen ofta koncentreras till den lägre delen av straffskalan är att många brott är gradindelade. Som beskrivits i avsnitt 3.3.4 är straffskalorna vid gradindelade brott i de allra flesta fall överlappande, och då tillämpas i princip inte den övre delen av straffskalan för det lindrigare brottet, i den mån den över- lappar straffskalan för det svårare. När det gäller den svårare graden av brottet tillkommer dessutom att olika försvårande omständigheter många gånger redan beaktats vid gradindelningen. Det saknas då ofta utrymme att ytterligare beakta de försvårande omständigheterna i skärpande riktning inom den tillämpliga skalan för det grova brottet (se vidare nedan).

29Se bl.a. SOU 2012:34, band 3, s. 280 f. och SOU 2021:68 s. 137.

30Se Borgeke & Forsgren, s. 198 f. samt Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 548.

51

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

Avslutningsvis bör nämnas att i praktiken utnyttjas enbart få av de tänkbara positionerna inom en straffskala. Vad gäller de kortaste fängelsestraffen förekommer i praxis inte kortare steg än en vecka, och för de allra längsta fängelsestraffen står valet i allmänhet mellan hela år. De positioner som används med större frekvens brukar betecknas straffmätningsstationer. Systemet kan bl.a. förklaras av att det ytterst är fråga om moraliska bedömningar vilka är svåra att kvantifiera och rangordna på ett mer exakt sätt. I enlighet med vad som anförts ovan är en grundtanke att varje steg inom en straffskala ska motsvara en skillnad i kvalitet.31

Försvårande omständigheter

Bestämmelsen i 29 kap. 1 § brottsbalken kompletteras, som nämnts ovan, med bestämmelser i 29 kap. 2–3 §§ brottsbalken. Dessa inne- håller kataloger över försvårande och förmildrande omständigheter som kan öka respektive minska straffvärdet.

Av 29 kap. 2 § brottsbalken följer att som försvårande omstän- digheter vid bedömningen av straffvärdet ska, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas

1.om den tilltalade avsett att brottet skulle få allvarligare följder än det faktiskt fått,

2.om den tilltalade visat stor hänsynslöshet,

3.om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig,

4.om den tilltalade utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,

5.om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom tvång, svek eller missbruk av hans eller hennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning,

6.om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organi- serad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering,

31Se SOU 2012:34, band 3, s. 254.

52

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

7.om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck eller annan liknande om- ständighet,

8.om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person,

9.om brottet begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående innehaft ett uppdrag som förtroendevald i stat, kommun, region, Sametinget eller Europaparlamentet, eller

10.om ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder.

Uppräkningen av försvårande omständigheter i paragrafen är inte avsedd att vara uttömmande. Det kan alltså förekomma även andra försvårande omständigheter som påverkar straffvärdet än de som räk- nas upp där. Dessa kan då beaktas med stöd av den allmänna be- stämmelsen om straffvärdet i 29 kap. 1 § brottsbalken.

Samma försvårande omständigheter som anges i 29 kap. 2 § brotts- balken kan förekomma som rekvisit i de enskilda straffbestäm- melserna, t.ex. vid bedömningen av om ett brott ska anses som grovt eller inte. Om domstolen redan har beaktat en omständighet vid avgörandet av vilken svårhetsgrad brottet ska hänföras till, saknas det ofta anledning att ytterligare beakta den i försvårande riktning vid straffmätningen inom den för graden föreskrivna straffskalan.32 Ibland kan det dock finnas ett s.k. övervärde som gör att omstän- digheten bör få genomslag även vid den sistnämnda bedömningen.33

Att det finns försvårande omständigheter innebär inte att dom- stolen får döma till ett strängare straff än den tillämpliga straffskalans maximum. Detta är en skillnad mot vad som gäller om det finns förmildrande omständigheter, där det är möjligt att döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet (se vidare nedan).

Avslutningsvis kan anmärkas att Gängbrottsutredningen i sitt be- tänkande Skärpta straff för brott i kriminella nätverk (SOU 2021:68) har föreslagit dels att en ny straffskärpningsgrund införs i 2 § som ska ta sikte på att den tilltalade utnyttjat ett numerärt överläge, dels

32Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (1 jan. 2021, JUNO), kommentaren till 29 kap. 2 §.

33Se Jareborg & Zila, s. 113 f.

53

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

att det införs en ny 2 a § med omständigheter som ska anses som synnerligen försvårande vid bedömningen av straffvärdet. I Regerings- kansliet pågår för närvarande ett arbete med att ta fram en proposi- tion.

Förmildrande omständigheter

Enligt 29 kap. 3 § första stycket brottsbalken ska följande omstän- digheter särskilt beaktas som förmildrande vid bedömningen av straff- värdet:

1.om brottet föranletts av någon annans uppenbart kränkande bete- ende,

2.om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft ned- satt förmåga att kontrollera sitt handlande,

3.om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga,

4.om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla, eller

5.om gärningen, utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses i 24 kap.

Strafflindringsgrunderna är avsedda att tillämpas vid sidan om vad som är föreskrivet för vissa fall. I sammanhanget bör därför bestäm- melsen i 23 kap. 5 § brottsbalken nämnas. Enligt denna kan straffet sättas under vad som är föreskrivet för brottet, om gärningspersonen har förmåtts medverka till ett brott genom tvång, svek, missbruk av hans eller hennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller om han eller hon har medverkat endast i mindre mån. En förutsätt- ning för att 23 kap. 5 § ska vara tillämplig är emellertid att flera har medverkat till brottet. Den bestämmelsen är alltså inte tillämplig i fall där det är fråga om en ensam gärningsperson.

Liksom när det gäller de försvårande omständigheterna i 29 kap. 2 § brottsbalken är uppräkningen i 29 kap. 3 § exemplifierande. Strävan har varit att ange de förmildrande omständigheter som är vanligast

54

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

och mest betydelsefulla. Enligt förarbetena kan det i än större ut- sträckning än när det gäller de försvårande omständigheterna finnas anledning att beakta andra faktorer än de som uttryckligen anges i bestämmelsen.34

Av 29 kap. 3 § andra stycket brottsbalken följer att domstolen, om det föreligger sådana omständigheter som anges i första stycket och om det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

Straffvärdet vid flerfaldig brottslighet

När någon har begått flera brott ska domstolen enligt 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken göra en bedömning av den samlade brotts- lighetens straffvärde. Detta innebär att ett gemensamt straffvärde be- stäms för samtliga begångna brott.

Vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde används sedan länge i svensk rätt den s.k. asperationsprincipen. Prin- cipen är inte lagfäst i de bestämmelser som reglerar straffmätningen, men kommer till uttryck i de bestämmelser som anger hur straffskalan konstrueras vid flerfaldig brottslighet (se 25 kap. 6 § och 26 kap. 2 § brottsbalken samt avsnitt 3.3.3 och 5.6.1). Principen har i dag också uttryckligt stöd i HD:s praxis.

Asperationsprincipen innebär i praktiken att straffvärdebedöm- ningen utgår från det allvarligaste brottet som är föremål för be- dömning och att det till straffvärdet för detta brott läggs en del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten. En allmän kontroll görs också av att ett på så sätt beräknat straffvärde inte framstår som oproportionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell. Straffet för den samlade brottsligheten bör också avspegla dess allvar i förhållande till annan brottslighet. Förhållandena kan variera, bl.a. beroende på vilka brott som är aktuella och vilket sam- band som finns mellan dem.35

Tillämpningen av asperationsprincipen får i praktiken till följd att det samlade straffvärdet vid flerfaldig brottslighet blir väsentligt lägre än vad som skulle bli följden av en ren sammanläggning av straff- värdet för varje enskilt brott. Ordningen motiveras, något förenklat,

34Se prop. 1987/88:120 s. 85.

35Se bl.a. NJA 2008 s. 359, NJA 2009 s.485 I–III och NJA 2014 s. 859.

55

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

dels av att man inte snabbt ska nå taket på straffskalan och därmed sakna utrymme för en nyanserad straffmätning av mycket allvarliga brott, dels av att en ren sammanläggning av straff skulle kunna inne- bära att straffet för flera lindriga brott (t.ex. ett antal stölder) skulle kunna komma att motsvara straffet för ett betydligt allvarligare brott (t.ex. ett rån).36

Straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet behandlas när- mare i kapitel 5.

3.4.3Beaktande av andra omständigheter som påverkar straffmätningen

Begreppet straffmätningsvärde

Sedan straffvärdet har bestämts ska betydelsen av s.k. billighetsskäl (29 kap. 5 § brottsbalken) och den tilltalades ungdom (29 kap. 7 § brottsbalken) beaktas. Efter detta får domstolen fram det som ibland brukar benämnas straffmätningsvärdet. Begreppet, som inte återfinns i lagtexten, avser alltså det värde som kvarstår sedan straffvärdet reducerats av hänsyn till omständigheter av nyssnämnda slag.37 Det är sedan straffmätningsvärdet som normalt ligger till grund för valet av påföljd.

Ytterligare en omständighet som under vissa förutsättningar ska beaktas vid straffmätningen – dock i skärpande riktning – är om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Detta framgår av 29 kap. 4 § brottsbalken. Det resultat som domstolen kommer fram till efter en tillämpning även av den bestämmelsen inbegrips ibland i begreppet straffmätningsvärde. Vi använder dock begreppet i den först- nämnda betydelsen.

Billighetsskäl och strafflindring på grund av medverkan vid utredningen av brott

I 29 kap. 5 § brottsbalken listas ett antal omständigheter hänförliga till bl.a. gärningspersonen eller dennes handlande efter brottet, s.k. billighetsskäl, som domstolen utöver brottets straffvärde i skälig om-

36Se NJA 2018 s. 1010.

37Se Borgeke & Forsgren, s. 316 f.

56

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

fattning ska beakta när den mäter ut straff för brottet. Bestämmel- serna verkar endast i mildrande riktning, och en tillämpning av dem medför således att gärningspersonen får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Grundtanken bakom regleringen är att det vid sidan av straffvärdet finns omständigheter som inte hänför sig till brottet men som det, i det enskilda fallet, skulle vara orättfärdigt att inte beakta vid påföljdsbestämningen.

De omständigheter som kan föranleda strafflindring enligt para- grafen är

1.om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kropps- skada,

2.om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde,

3.om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks,

4.om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet,

5.om den tilltalade frivilligt angett sig,

6.om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning,

7.om ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet, eller

8.om någon annan omständighet påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

Liknande bestämmelser om straffnedsättning – som dock främst motiveras av effektivitetshänsyn – finns i 29 kap. 5 a § brottsbalken. Enligt första stycket i denna paragraf ska rätten vid straffmätningen således i skälig omfattning beakta om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet. Detsamma gäller enligt andra stycket om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av någon annans brott för

57

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex måna- der eller av någon annans försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott om gärningen är belagd med straff.

Uppräkningen i dessa paragrafer är, till skillnad från motsvarande uppräkning i 29 kap. 2 och 3 §§, i och för sig uttömmande. Den av- slutande punkten i 29 kap. 5 § är dock allmänt hållen och ger möjlighet att ta hänsyn till olika inte närmare angivna faktorer. I förarbetena framhålls dock att regleringen i 5 § ska tillämpas med försiktighet så att den inte medför risker för en oenhetlig praxis eller sociala orätt- visor.38 Det innebär att de omständigheter som beaktas måste vara av viss kvalitet och att regleringen normalt inte bör tillämpas om den inte talar för en påtaglig justering av påföljdsbestämningen.39 Motsvarande gäller i princip vid tillämpningen av 5 a §. Den tilltalades medverkan måste alltså ha varit av en viss omfattning för att en straffnedsättning ska komma i fråga, men denna bör då normalt bli relativt påtaglig. 40

Föreligger en sådan omständighet som avses i 29 kap. 5 eller 5 a § brottsbalken får domstolen, enligt vad som framgår av sista stycket i respektive paragraf, döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet om det finns särskilda skäl för det. Är det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i paragraferna uppenbart oskä- ligt att döma till påföljd ska domstolen, enligt 29 kap. 6 § brotts- balken, meddela påföljdseftergift. I praktiken är detta emellertid mycket ovanligt.

Den tilltalades ungdom

Av 29 kap. 7 § brottsbalken framgår att den tilltalades ungdom ska beaktas särskilt vid straffmätningen, om brottet begåtts innan han eller hon fyllt 21 år. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

Av andra stycket i samma paragraf framgår att det för brott som har begåtts innan den tilltalade fyllt 18 år inte får dömas till svårare straff än tio års fängelse. Om fängelse på längre tid och på livstid är föreskrivet för brottet eller om fängelse används som gemensamt straff för flera brott får dock fängelse i högst 14 år dömas ut. Den angivna gränsen vid 18 års ålder infördes genom en lagändring 2022

38Se prop. 1987/88:120 s. 47 f. och 89 ff. och prop. 2014/15:37 s. 8 f.

39Se NJA 2010 s. 592.

40Se prop. 2021/22:186 s. 119.

58

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

(prop. 2021/22:17). Tidigare gällde bestämmelsen i andra stycket den som begått brott innan han eller hon fyllt 21 år.

Till skillnad från vad som gäller enligt 29 kap. 3 § 3 brottsbalken krävs det inte att gärningspersonens låga ålder har påverkat hans eller hennes handlande för att 29 kap. 7 § brottsbalken ska bli tillämplig, utan avsikten är att den som var under 21 år vid brottstillfället rent allmänt ska dömas till ett lägre straff än normalt. I doktrin och rikt- linjer har tabeller utvecklats för hur stort avdrag från straffvärdet som ska göras för tilltalade som var mellan 15 och 20 år när brottet begicks.41

Även om reduktionen inte bör ske helt schematiskt utan också differentieras utifrån t.ex. straffets längd (se NJA 2000 s. 421) tillämpas ofta – som en allmän utgångspunkt i praxis – kvotdelar av straffvärdet enligt en fallande skala utifrån ålder. Enligt den ordningen reduceras straffvärdet för en person som var 15 år till 1/5, för en 18-åring till 1/2 och för en 20-åring till 3/4 av det värde som gällt för en vuxen lagöverträdare.42

Genom 2022 års lagändringar har ett nytt tredje stycke införts i paragrafen som innebär att den tilltalades ungdom inte ska beaktas särskilt vid straffmätningen i vissa fall beträffande brott som har be- gåtts av någon efter det att han eller hon fyllt 18 år. Närmare bestämt gäller det

1.om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år,

2.det är fråga om försök, förberedelse eller stämpling till eller under- låtenhet att avslöja eller förhindra brott med ett sådant lägsta straff, eller

3.brottets straffvärde uppgår till fängelse i ett år eller mer.

I dessa fall ska straffmätningen således ske utan någon ungdoms- reduktion, dvs. på samma sätt som för andra myndiga lagöverträdare.

41Se Riksåklagarens riktlinjer RåR 2017:1 Ungdomsreduktion vid bötesstraff, Borgeke & Forsgren, s. 305 ff. och Jareborg & Zila, s. 159.

42Se prop. 2019/20:118 s. 26.

59

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

Tidigare brottslighet

Enligt 29 kap. 4 § brottsbalken ska rätten vid straffmätningen utöver brottets straffvärde i skärpande riktning ta hänsyn till om den till- talade tidigare gjort sig skyldig till brott, om inte förhållandet beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverk- ande av villkorligt medgiven frihet. I motsats till när domstolen be- aktar något billighetsskäl eller den tilltalades ungdom, medför en tillämpning av bestämmelsen i 29 kap. 4 § alltså att ett strängare straff än vad straffvärdet motiverar mäts ut.

Regleringen i 29 kap. 4 § brottsbalken innebär att tidigare brotts- lighet i första hand ska beaktas genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Först om det inte finns någon villkorligt medgiven frihet att förverka eller om den återstå- ende strafftid som kan förklaras förverkad framstår som alltför kort, bör det komma i fråga att skärpa straffet.43

När straffskärpning på grund av återfall övervägs ska rätten sär- skilt beakta

vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft,

vilken tid som har förflutit mellan brotten, samt

om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brotts- ligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.

Uttrycket vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft ska enligt förarbetena markera att behovet av straffskärpning gör sig särskilt gällande i samband med upprepade återfall. I vilka situationer upp- repade återfall bör föranleda straffskärpning påverkas också av huru- vida de andra omständigheter som nämns i bestämmelsen föreligger. Ju allvarligare brottsligheten är, desto färre återfall behövs för att skärpa straffet. Samma sak gäller om återfallet har skett snart efter det tidigare brottet.44

När det gäller tiden mellan brotten anges i förarbetena att brotts- lighet som ligger några år tillbaka i tiden normalt inte bör tillmätas betydelse. Om den tilltalade har verkställt en längre frihetsberövande

43Se prop. 1987/88:120 s. 57 f. och 88 f., prop. 1997/98:96 s. 134 samt prop. 2009/10:147 s. 45 f.

44Se prop. 1987/88:120 s. 89 och prop. 2009/10:147 s. 46.

60

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

påföljd och därefter begått ett nytt brott, bör tiden räknas från tid- punkten för frigivningen.45

Kravet på att den tidigare och den nya brottsligheten ska vara likartade bör enligt förarbetena inte ställas alltför högt. Vidare anges att det med att brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig avses att straffvärdet för både den tidigare och den nya brottsligheten bör uppgå till åtminstone ett år.46

Hur stor straffskärpningen bör vara på grund av återfallet är enligt förarbetena beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, främst hur högt straffvärdet för den aktuella brottsligheten är, om det före- ligger ett eller flera skäl för att skärpa straffet och hur tungt skälet eller skälen väger.47

Bestämmelsen i 29 kap. 4 § bör läsas parallellt med 26 kap. 3 § brottsbalken (se även avsnitt 3.3.3). Enligt den bestämmelsen får den som har dömts till fängelse i lägst två år och som därefter, sedan domen har vunnit laga kraft, begår ett brott som är belagt med fängelse i mer än sex år, dömas till fängelse på en tid som med fyra år över- stiger det högsta straff som kan följa på det nya brottet (eller den nya brottsligheten, om det rör sig om flera brott). Om det nya straffet avser flera brott gäller det förhöjda maximistraffet i förhållande till vad som annars hade varit det högsta straffet enligt bestämmelserna om flerfaldig brottslighet i 26 kap. 2 § brottsbalken.

Det kan i detta sammanhang slutligen noteras att Gängbrotts- utredningen i sitt betänkande Skärpta straff för brott i kriminella nät- verk (SOU 2021:68) har föreslagit att förutsättningarna för återfalls- skärpning ska utvidgas. Om den tilltalade vid upprepade tillfällen har dömts för brott, eller om brottet utgör återfall i särskilt allvarlig brottslighet, ska återfallsskärpning enligt förslaget som huvudregel ske oberoende av om villkorligt medgiven frihet från ett tidigare straff förklaras förverkad eller inte. I Regeringskansliet pågår för närvar- ande ett arbete med att ta fram en proposition. Ytterligare regler om hur återfall behandlas finns i 34 kapitlet brottsbalken (se vidare av- snitt 3.4.5).

45Se prop. 2009/10:147 s. 46.

46Ibid.

47Ibid.

61

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

3.4.4Påföljdsvalet

Kort om påföljderna och deras inbördes svårhet

De påföljder som kan följa på brott är böter (25 kap. brottsbalken), fängelse (26 kap.), villkorlig dom (27 kap.) och skyddstillsyn (28 kap.). Därutöver kan domstolen under vissa omständigheter besluta att den dömde ska överlämnas till särskild vård. Sådant överlämnande kan komma i fråga för tre personkategorier; unga lagöverträdare (32 kap.), missbrukare (31 kap. 2 §) och psykiskt störda lagöverträdare (31 kap. 3 §).

Av 1 kap. 5 § brottsbalken framgår att fängelse alltid är att anse som ett svårare straff än böter. Fängelse kan, enligt vad som framgår av 27 kap. 1 § och 28 kap. 1 § brottsbalken, ersättas med villkorlig dom eller skyddstillsyn. Enligt vad som föreskrivs i 30 kap. 1 § brotts- balken är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

Villkorlig dom och skyddstillsyn är formellt sett lika ingripande.48 I praktiken är dock skyddstillsyn en mer ingripande påföljd än vill- korlig dom. En skyddstillsyn medför nämligen en treårig prövotid där den dömde ställs under övervakning – som huvudregel under hela prövotiden men i vart fall under ett år – medan en villkorlig dom endast innebär att den dömde underkastas en prövotid om två år. Skyddstillsyn kan dessutom förenas med särskilda föreskrifter om bl.a. läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling. HD har också i sin praxis slagit fast att skyddstillsyn är en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom.49

Överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av miss- brukare (LVM) enligt 31 kap. 2 § brottsbalken och rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § har inte rangordnats i ingripandegrad. Över- lämnande till vård enligt LVM förutsätter dock att det finns särskilda skäl om det för brottet är föreskrivet strängare straff än fängelse ett år. För att döma till rättspsykiatrisk vård krävs vidare att påföljden inte kan stanna vid böter.

48Se prop. 1987/88:120 s. 45.

49Se t.ex. NJA 2000 s. 190, NJA 2000 s. 314 och NJA 2008 s. 359.

62

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

Reglerna om en och gemensam påföljd

Som huvudregel gäller att ett brott ska föranleda endast en påföljd (se 30 kap. 2 § brottsbalken). Från denna regel finns emellertid ett antal undantag. Det i praxis mest tillämpade undantaget finns i 27 kap. 2 § brottsbalken, av vilket följer att villkorlig dom i normalfallet ska förenas med böter. Andra undantag som kan nämnas är att skydds- tillsyn får förenas med böter eller ett högst tre månader långt fängelse- straff (28 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken) samt att ungdomsvård får förenas med böter eller med ungdomstjänst (32 kap. 3 § brotts- balken). Att samhällstjänst inte nämns i sammanhanget beror på att samhällstjänst inte är en självständig påföljd, utan endast en föreskrift vid villkorlig dom eller skyddstillsyn. Likaså är s.k. kontraktsvård endast en föreskrift som kan meddelas i vissa fall när påföljden bestäms till skyddstillsyn.

Även vid flerfaldig brottslighet är huvudregeln att det endast döms till en påföljd, som då blir gemensam för de brott som den tilltalade har begått. Detta framgår av 30 kap. 3 § första stycket brottsbalken. Som nämnts i avsnitt 3.3.3 mäts straffet vid flerfaldig brottslighet ut inom en gemensam straffskala enligt bestämmelserna i 25 kap. 6 § eller 26 kap. 2 § brottsbalken.

Också från regeln om gemensam påföljd finns ett antal undantag. Om det finns särskilda skäl, får rätten för ett eller flera brott döma till böter och samtidigt döma till annan påföljd för brottsligheten i övrigt. Vidare får rätten döma till fängelse för ett eller flera brott samtidigt som den dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt. (Se 30 kap. 3 § andra stycket.) Det sistnämnda undantaget kan aktualiseras exempelvis i den situationen att den till- talade ska dömas dels för ett brott som med hänsyn till sin art på- kallar ett kortare fängelsestraff, dels för annan brottslighet som inte ger skäl för en mer ingripande påföljd än villkorlig dom eller skydds- tillsyn.

Ett annat undantag gäller påföljdsbestämningen i högre rätt när domstolen dömer för brott som prövats i flera domar i lägre rätt.

Iden situationen ska brottsligheten i varje sådan dom leda till en sär- skild påföljd. Detta undantag, som framgår av 30 kap. 3 § tredje stycket, behandlas närmare i avsnitt 3.4.5 och 5.6.3.

63

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

Slutligen ska nämnas att ytterligare undantag från regeln om gemen- sam påföljd finns i 25 kap. 5 § brottsbalken och gäller vissa former av böter.

Huvudregeln om gemensam påföljd, liksom undantagsbestäm- melserna, behandlas närmare i avsnitt 5.6.3.

Fängelsenivå eller bötesnivå?

Som redan framgått uttrycks brottets straffvärde (och straffmät- ningsvärde) normalt som ett antal dagsböter eller ett antal dagar, månader eller år fängelse. Om straffmätningsvärdet motsvarar all- mänt fängelseminimum om 14 dagar eller mer brukar man tala om att brottet ligger på fängelsenivå. Att brottets straffvärde når upp till den nivån innebär emellertid inte att fängelse med nödvändighet ska väljas som påföljd. Tvärtom ska rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse (se 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken och vidare nedan). Ett fängelsestraff kan alltså ersättas av andra påföljder, företrädesvis villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Om straffmätningsvärdet motsvarar ett bötesstraff, dvs. om det understiger allmänt fängelseminimum, ska som regel böter dömas ut. Böter kan inte ersättas av en villkorlig dom eller en skyddstillsyn (27 kap. 1 § och 28 kap. 1 § brottsbalken). Däremot kan vissa av vård- påföljderna aktualiseras även vid brott på bötesnivå.

Valet mellan fängelse och en icke frihetsberövande påföljd

Presumtionen mot fängelse

De grundläggande bestämmelserna om valet mellan fängelse å ena sidan och villkorlig dom eller skyddstillsyn å den andra finns i 30 kap. 4 § brottsbalken. Av paragrafens första stycke framgår att rätten vid val av påföljd ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därmed markeras att fäng- else ska användas i sista hand. Innan fängelse väljs som påföljd ska rätten därför alltid pröva om inte villkorlig dom eller skyddstillsyn

64

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

är en tillräcklig påföljd.50 Detta brukar uttryckas så att det finns en presumtion mot att bestämma påföljden till fängelse.

Av 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken framgår också att dom- stolen ska beakta de s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken, liksom om den tilltalade har medverkat till utredningen av brott i enlighet med vad som anges i 29 kap. 5 a §. Dessa omständigheter ska alltså inte bara beaktas vid straffmätningen utan även vid på- följdsvalet och kan således motivera att en mindre ingripande påföljd än fängelse döms ut.

De skäl som får åberopas för att välja fängelse som påföljd anges uttömmande i 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken. Dessa skäl är brottslighetens straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brotts- lighet.

Brottslighetens straffvärde som skäl för fängelse

I förarbetena till 30 kap. 4 § brottsbalken anges att det förhållandet att brottet eller brottsligheten har ett högt straffvärde ofta är ett avgörande skäl för att döma till fängelse. Det ansågs i förarbetena inte lämpligt att ange en specifik gräns för hur högt straffvärdet ska vara för att motivera ett fängelsestraff. Som riktvärde anges dock att en presumtion för att döma till fängelse föreligger för brott som vid straffvärdebedömningen anses medföra fängelse i ett år eller mer.51

I sammanhanget bör nämnas att man, som anges ovan, ofta talar om ett brotts straffmätningsvärde och att det som huvudregel är detta värde som avgör om det finns skäl för fängelse.

Brottslighetens art som skäl för fängelse

Även brottets eller brottslighetens art kan utgöra skäl för att välja fängelse som påföljd. Vissa typer av brott anses nämligen vara av så allvarlig art att påföljden av allmänpreventiva skäl bör bestämmas till fängelse även vid låga straffvärden. Också att brottsligheten blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former kan utgöra skäl för att brottstypen med hänsyn till dess art bör föranleda fängelse.52

50Se prop. 1987/88:120 s. 99.

51Se prop. 1987/88:120 s. 100.

52Ibid.

65

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

Att brottsligheten är svår att förebygga och upptäcka eller inne- fattar angrepp på den personliga integriteten är också omständig- heter som kan utgöra skäl för att välja fängelse med hänsyn till brottslighetens art.53 I detta sammanhang bör poängteras att det inte är brottsrubriceringen som sådan som är ensamt avgörande för be- dömningen av om brottslighetens art talar för fängelse. Inverkan av art kan vara olika stark inom ramen för en och samma brottsrubri- cering.54 Beträffande vissa brottstyper anses dock gärningar som faller in under den aktuella brottsbeskrivningen mer eller mindre regelmässigt vara av sådan art att det finns skäl för att bestämma påföljden till fängelse – såsom mened och grovt rattfylleri – medan gärningar inom andra brottstyper i stort sett aldrig anses vara av det slaget, som t.ex. bedrägeri eller förskingring.

Det anses i första hand vara en uppgift för lagstiftaren att i sam- band med tillkomsten av ny lagstiftning uttala sig om viss brotts- lighet utgör ett artbrott.55 Sådana ställningstaganden bör således med försiktighet göras i domstolarnas praxis. I vissa fall är det dock ofrån- komligt att domstolarna tar ställning till frågan oberoende av om lag- stiftaren har gjort det.56

Tidigare brottslighet som skäl för fängelse

Som skäl för fängelse kan slutligen den tilltalades tidigare brottslig- het beaktas. I vilken utsträckning återfall utgör skäl för fängelse på- verkas av tidsfaktorn, dvs. hur lång tid som förflutit mellan brotten. Ligger den tidigare brottsligheten fyra år tillbaka i tiden eller längre tillmäts den normalt ingen betydelse vid påföljdsbestämningen.57 Även brottslighetens allvar och om det är fråga om likartad brotts- lighet har betydelse för om återfallet talar för en fängelsepåföljd.

53Se SOU 1995:91, del II, s. 139 f. och Borgeke & Forsgren, s. 358 ff.

54Se NJA 1999 s. 56.

55Se NJA 1992 s. 190.

56Se NJA 2002 s. 265.

57Se Borgeke & Forsgren, s. 390.

66

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

En sammanvägning av de skäl som talar för fängelse

De skäl som kan tala för fängelse – brottslighetens straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet – ska vägas samman vid bedömningen av om den ursprungliga presumtionen mot fängelse ska anses bruten. Detta innebär att om straffvärdet är lågt, krävs det mer av brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet för att presumtionen mot fängelse ska brytas. Om däremot straff- värdet närmar sig ett år krävs visserligen fortfarande att brottslig- hetens art eller den tidigare brottsligheten ska kunna tillmätas bety- delse, dock inte med samma styrka.58

HD har också i flera rättsfall uttalat att ju högre straffvärdet är desto mindre krävs det för att brottslighetens art ska anses vara till- räckligt för att motivera ett fängelsestraff.59

Särskilda skäl för annan påföljd än fängelse

Även om det finns skäl för att bestämma påföljden till fängelse kan domstolen med stöd av 30 kap. 7 eller 9 § brottsbalken i stället, med hänsyn till att det finns särskilda skäl, välja en villkorlig dom eller skyddstillsyn. Om det finns förutsättningar att kombinera en vill- korlig dom eller skyddstillsyn med framför allt en föreskrift om sam- hällstjänst eller en skyddstillsyn med s.k. kontraktsvård innebär det att domstolen har större möjlighet att välja en icke frihetsberövande påföljd, eftersom en sådan föreskrift i vissa fall kan göra den icke frihetsberövande påföljden till ett tillräckligt ingripande alternativ till ett fängelsestraff.

Även andra särskilda skäl för skyddstillsyn som anges i 30 kap. 9 § andra stycket brottsbalken kan innebära att en presumtion för fäng- else bryts och skyddstillsyn i stället kan väljas, t.ex. om en påtaglig förbättring har skett av den tilltalades personliga eller sociala för- hållanden i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans eller hennes brottslighet.

58Jfr prop. 1987/88:120 s. 100 och Borgeke & Forsgren, s. 392 ff.

59Se bl.a. NJA 2008 s. 653.

67

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

Valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn

Om det inte finns skäl att välja fängelse som påföljd utifrån straff- mätningsvärde, art eller återfall, står påföljdsvalet (såvida inte någon av vårdpåföljderna är aktuell) mellan villkorlig dom och skyddstillsyn.

Förutsättningarna för att döma till villkorlig dom framgår av

30 kap. 7 § första stycket brottsbalken. Där anges att rätten som skäl för villkorlig dom ska beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brotts- lighet. I förarbetena anges att förstagångsbrott och annan tillfällig- hetsbrottslighet mycket ofta bör kunna leda till villkorlig dom, om inte hinder anses föreligga med hänsyn till brottslighetens art eller straffvärde.60 Meningen är dock inte att villkorlig dom på ett onyan- serat sätt ska tillämpas på förstagångsbrottslingar, så snart brottslig- hetens art eller dess straffvärde gör det möjligt att avstå från fängelse som påföljd. Även vid förstagångsbrottslighet kan det således före- komma fall då den tilltalade lever under oordnade förhållanden eller det av andra skäl finns grundad anledning att befara att han eller hon inte kan tillgodogöra sig den varning som en villkorlig dom inne- bär.61 I dessa fall kan det vara motiverat att i stället döma till skydds- tillsyn.

Tidigare brottslighet behöver å andra sidan inte utgöra hinder mot att döma till villkorlig dom. Det kan nämligen också i återfalls- situationer föreligga omständigheter som gör att förutsättningarna för att den tilltalade ska avstå från fortsatt brottslighet framstår som bättre än annars, t.ex. när den tilltalades personliga situation påtag- ligt har förbättrats sedan brotten begicks.62

Förutsättningarna för att döma till skyddstillsyn framgår av 30 kap. 9 § första stycket brottsbalken. Där anges att rätten som skäl för skyddstillsyn ska beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brotts- lighet. Av förarbetena framgår att det endast är om det helt saknas anledning att anta att en skyddstillsyn kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet som påföljden får anses vara utesluten. Så kan vara fallet dels när det över huvud taget inte finns

60Se prop. 1987/88:120 s. 104.

61Se Bäcklund m.fl., kommentaren till 30 kap. 7 § brottsbalken.

62Se prop. 1987/88:120 s. 104.

68

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

någon återfallsrisk, dels om det framstår som klart att den tilltalade inte kommer att låta sig påverkas av en skyddstillsyn.63

När det gäller valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn har HD uttalat att innebörden av bestämmelserna i 30 kap. 7 § första stycket respektive 9 § första stycket brottsbalken får antas vara att villkorlig dom är utesluten endast i de fall då det finns särskild anled- ning att befara att den dömde kan komma att återfalla, medan skydds- tillsyn är utesluten endast om det helt saknas anledning att anta att påföljden kan bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brotts- lighet. Detta innebär att det i många fall föreligger möjlighet att be- stämma påföljden till såväl villkorlig dom som skyddstillsyn. Det av- görande för påföljdsvalet blir då lämplighetsöverväganden av olika slag.64

Ytterligare en faktor som kan påverka valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn är i vilken mån respektive påföljd kan ersätta ett fängelsestraff. Som angetts inledningsvis är villkorlig dom och skydds- tillsyn formellt sett likställda i ingripandegrad. I praktiken är skydds- tillsyn generellt sett dock en mer ingripande påföljd. Till detta kom- mer att skyddstillsynen i större utsträckning kan förenas med olika slags föreskrifter som kan ge påföljden ytterligare skärpa. Följden av detta är att det finns ett större utrymme för att använda skyddstill- syn än villkorlig dom som alternativ till fängelse.65

Påföljdsvalet för unga lagöverträdare

För unga lagöverträdare finns särskilda regler om påföljdsvalet i 30 kap. 5 § och 32 kap. brottsbalken. Delvis olika regler gäller för ålders- grupperna 15–17 år och 18–20 år. För lagöverträdare som är under 18 år vid tidpunkten för lagföringen bestäms påföljden normalt till någon av de särskilda ungdomspåföljderna (se vidare nedan) eller till böter.

Fängelse får väljas som påföljd för den som begått brott före 18 års ålder endast om det finns synnerliga skäl (30 kap. 5 § första stycket brottsbalken). Om domstolen anser att det finns sådana skäl ska på- följden i stället för fängelse bestämmas till sluten ungdomsvård på viss tid, om inte särskilda skäl talar mot det. Rätten får bestämma

63Se a. prop. s. 105.

64Se NJA 2000 s. 314, NJA 2008 s. 359 och NJA 2014 s. 559.

65Se bl.a. NJA 2000 s. 314.

69

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

tiden för sluten ungdomsvård till lägst 14 dagar och högst fyra år (32 kap. 5 § brottsbalken).

För lagöverträdare som fyllt 18 men inte 21 år vid tidpunkten för lagföringen kan det endast i vissa undantagsfall bli aktuellt att döma till någon av de särskilda ungdomspåföljderna. I stället används de påföljder som gäller för andra vuxna lagöverträdare.

I 32 kap. brottsbalken finns bestämmelser om de särskilda ung- domspåföljderna ungdomsvård, ungdomstjänst och ungdomsöver- vakning.

Ungdomsvård

Ungdomsvård får väljas som påföljd för den som begått brott innan 18-årsdagen om han eller hon har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453), SoL, eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Även den som har begått brott efter det att han eller hon fyllt 18 år får dömas till ungdomsvård om det finns särskilda skäl för det. Den som har fyllt tjugoett år får inte dömas till ungdomsvård. (Se 32 kap. 1 § första stycket brottsbalken.)

En förutsättning för att ungdomsvård ska få väljas är att påföljden kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straff- värde och art samt den unges tidigare brottslighet (32 kap. 1 § andra stycket brottsbalken).

Om det finns ett sådant vårdbehov som anges i paragrafen har ungdomsvård företräde framför ungdomstjänst. Åtgärderna ska fram- gå av ett ungdomskontrakt (när det gäller vård enligt SoL) eller en vårdplan (när det gäller vård enligt LVU).

Om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den unges tidigare brottslighet, får ungdomsvård förenas med ungdomstjänst eller dagsböter (32 kap. 3 § brottsbalken).

Ungdomstjänst

När det inte finns förutsättningar för ungdomsvård kan påföljden

istället bestämmas till ungdomstjänst. En förutsättning för att dom- stolen ska kunna välja ungdomstjänst som påföljd är att påföljden är lämplig med hänsyn till den unges person och övriga omständig-

70

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

heter. Den som har fyllt 18 år när dom meddelas får dömas till ung- domstjänst endast om det finns särskilda skäl för det. Den som har fyllt tjugoett år vid denna tidpunkt får inte dömas till ungdoms- tjänst. (Se 32 kap. 2 § brottsbalken).

I valet mellan ungdomstjänst och böter ska ungdomstjänst väljas om den påföljden inte är alltför ingripande. Av förarbeten och praxis följer att böter i stället ska väljas som påföljd om bötesstraffet blir lägre än omkring 60 dagsböter.66

Ungdomsövervakning

Om varken ungdomsvård eller ungdomstjänst utgör en tillräckligt ingripande straffrättslig reaktion med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet kan påfölj- den bestämmas till ungdomsövervakning (32 kap. 3 a § första stycket brottsbalken).

Den som har fyllt 18 år när dom meddelas får dömas till ung- domsövervakning endast om det finns särskilda skäl för det. Den som har fyllt tjugoett år vid denna tidpunkt får inte dömas till ungdoms- övervakning. (Se 32 kap. 3 a § andra stycket brottsbalken.)

Rätten får bestämma tiden för ungdomsövervakning till lägst sex månader och högst ett år (32 kap. 3 a § tredje stycket brotts- balken). Längden ska som utgångspunkt motsvara brottets eller den samlade brottslighetens straffmätningsvärde. Den som döms till ung- domsövervakning ska medverka i en verkställighetsplanering som ska mynna ut i en individuellt utformad verkställighetsplan. Verk- ställighetsplanen ska alltid innehålla föreskrifter om möten med en koordinator och om inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet samt en föreskrift om förbud mot bruk av narkotika och alkohol samt vissa andra medel och hälsofarliga varor. Inskränkningarna i rörelse- friheten ska bestå i antingen ett förbud att lämna bostaden under helgkvällar och helgnätter eller andra rörelseinskränkningar som t.ex. ett förbud att vistas på en viss plats eller inom ett visst område. Rörelseinskränkningarna ska kontrolleras med hjälp av elektroniska hjälpmedel. Om den dömde följer verkställighetsplanen på ett god- tagbart sätt, ska de rörelseinskränkande inslagen kunna trappas ned. Verkställighetsplanen får även reglera frågor om bl.a. den dömdes

66Se prop. 2019/20:118 s. 27.

71

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

boende, skolgång eller annan sysselsättning, missbruksbehandling och andra åtgärder som syftar till att förebygga att den dömde åter- faller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt.

Ungdomsövervakning kan som utgångspunkt väljas när det är fråga om brottslighet med ett s.k. straffmätningsvärde som överstiger sex månader men inte uppgår till mer än ett år eller om det är fråga om graverande återfallssituationer där övriga alternativ bland ung- domspåföljderna bedöms vara uttömda eller det är fråga om återfall i allvarlig brottslighet som t.ex. rån eller grov misshandel.67

Påföljdsvalet för andra vårdbehövande

Vård enligt LVM

Om den som har begått en brottslig gärning kan bli föremål för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) får rätten enligt 31 kap. 2 § brottsbalken överlämna åt socialnämnden att föranstalta om behövlig vård. En förutsättning är att de i LVM angivna kraven för lagens tillämpning är uppfyllda. Om straffskalan för brottet överstiger fängelse i ett år tillkommer som en ytterligare förutsättning att det finns särskilda skäl. Om den tilltalade ska dömas för flera brott är det straffskalan för vart och ett av brotten som är avgörande för om begränsningsregeln är tillämplig.

Någon begränsning med avseende på straffskalans minimum är inte stadgad. Överlämnande till vård enligt LVM är därför möjligt även vid bötesbrott.

Rättspsykiatrisk vård

I 30 kap. 6 § och 31 kap. 3 § brottsbalken finns bestämmelser om påföljdsval för lagöverträdare som lider, eller vid gärningstillfället led, av en allvarlig psykisk störning.

Bestämmelsen i 30 kap. 6 § brottsbalken ställer upp en presum- tion mot att påföljden bestäms till fängelse för den som har begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning. I det fallet ska domstolen i första hand välja en annan påföljd än fängelse. Endast om det finns synnerliga skäl får fängelse dömas ut. Vid bedömningen

67Se a. prop. s. 42.

72

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

av om det finns sådana skäl ska beaktas om brottet har ett högt straffvärde, om den tilltalade vid tidpunkten för domen saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, om den tilltalade i anslut- ning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt omständigheterna i övrigt. Om den till- talade till följd av den psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, får rätten döma till fängelse endast om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd.

I 31 kap. 3 § brottsbalken regleras möjligheten att döma till rätts- psykiatrisk vård. En första förutsättning är att den tilltalade vid tillfället för domen lider av en allvarlig psykisk störning. Dessutom krävs att påföljden inte kan stanna vid böter och att det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrätt- ning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Under vissa förutsättningar får domstolen i anslutning till en sådan påföljd besluta om särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Om det med hänsyn till gärningsmannens tidigare brottslighet eller av andra särskilda skäl är påkallat, får rätten i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk vård också döma till annan påföljd, dock inte till fängelse eller överlämnande till annan särskild vård.

3.4.5Reglerna i 34 kap. brottsbalken

Ny och nyupptäckt brottslighet

I 34 kap. brottsbalken finns regler om hur påföljden ska bestämmas när den tilltalade döms för brott som begåtts antingen före en tidi- gare dom eller efter den domen, men innan påföljden helt verkställts eller annars har upphört.

Kapitlet fick sin nuvarande utformning genom en lagändring 2016 som innebar att regleringen gjordes mer konsekvent i fråga om hur brott som utgör återfall ska behandlas (prop. 2015/16:151). Det gjordes då en tydlig åtskillnad mellan s.k. nyupptäckt och ny brotts- lighet. Med nyupptäckt brott avses ett brott som är begånget före en redan meddelad fällande dom. Påföljden ska då i princip bestämmas som om den tidigare och den tillkommande brottsligheten bedömts

73

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

i ett sammanhang, enligt de regler om gemensam straffmätning som gäller vid flerfaldig brottslighet. Med nytt brott avses ett brott som är begånget efter en tidigare dom men innan den utdömda påföljden helt har verkställts eller annars upphört. Det nya brottet är därmed att betrakta som återfall i brott och ska behandlas enligt de principer som gäller i sådana fall.

Brytpunkten för bedömningen av om ett tillkommande brott är att betrakta som nytt eller nyupptäckt är den först meddelade (tidi- gare) domen som är fällande. Om tingsrättens dom i det tidigare målet är fällande är alltså tidpunkten för den domen styrande, och det även om domen överprövas i högre instans efter överklagande. Om emellertid tingsrätten först har ogillat åtalet men hovrätten meddelar en fällande dom, utgör tidpunkten för hovrättens dom brytpunkten.68

Närmare om reglernas tillämpningsområde

Tillämpningsområdet för bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken fram- går av kapitlets 1 §. Där kan för det första utläsas att reglerna gäller när påföljden i den tidigare domen bestämts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervak- ning eller sluten ungdomsvård. Utanför regleringen faller således tidigare domar där påföljden bestäms till böter eller överlämnande till särskild vård.

Det krävs inte att den tidigare domen har fått laga kraft. Även över- klagade domar kan således medföra att reglerna i 34 kap. ska tillämpas.69 För det andra förutsätts, som redan framgått, att den tillkom- mande brottsligheten begåtts antingen före den tidigare domen eller efter den domen, men innan påföljden helt verkställts eller annars har upphört. När den sistnämnda tidpunkten infaller är beroende av vilken påföljd det rör sig om och är inte alltid helt lätt att avgöra. När det gäller fängelse är det vanliga emellertid att påföljden upphör när prövotiden för villkorligt medgiven frihet har gått ut, under förut- sättning att denna inte längre kan förverkas. Beträffande villkorlig dom och skyddstillsyn upphör dessa påföljder typiskt sett när prövo- tiden har löpt ut. Vad slutligen gäller ungdomspåföljderna upphör

68Se NJA 2018 s. 574 p. 36 samt jfr prop. 2015/16:151 s. 35 och 87.

69Här kan nämnas att det i 34 kap. 6 § brottsbalken finns en regel som innebär att frågan om påföljd, efter anmälan från åklagaren, i vissa fall kan prövas på nytt när påföljden ändrats av högre rätt.

74

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

dessa som regel när ungdomskontraktet eller vårdplanen fullföljts (ungdomsvård), när alla ungdomstjänsttimmar genomförts (ungdoms- tjänst), när tiden för övervakning löpt ut (ungdomsövervakning) eller när vårdtiden upphört (sluten ungdomsvård).

I vissa fall ska även utländska avgöranden beaktas vid tillämp- ningen av reglerna i 34 kap. brottsbalken.70 Reglerna är tillämpliga också i högre rätt.

När reglerna i 34 kap. är tillämpliga ges tre möjliga sätt för dom- stolen att hantera den tillkommande brottsligheten på: att bestämma en ny påföljd, att meddela en s.k. konsumtionsdom eller att undan- röja den tidigare påföljden och bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Ny påföljd

Oavsett om det rör sig om ny eller nyupptäckt brottslighet är huvud- regeln, enligt 34 kap. 1 § första stycket, att domstolen ska bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. En konsekvens av denna ordning är att flera påföljder kan komma att verkställas parallellt.

När den nya påföljden avser nyupptäckt brottslighet ska dom- stolen, enligt 34 kap. 2 §, iaktta att påföljderna tillsammans inte över- stiger vad som skulle ha dömts ut för den samlade brottsligheten. Domstolen får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Således ska, som också berörts ovan, straffvärdebedöm- ningen i dessa fall avse den samlade brottsligheten och ske i enlighet med vad som anges i 29 kap. 1 § och principerna för straffmätning vid flerfaldig brottslighet. Med andra ord ska asperationsprincipen tillämpas. Om ett fängelsestraff ska dömas ut, ska domstolen således ta hänsyn till vad straffets längd skulle ha blivit om domstolen haft att på en gång bestämma straffet både för de brott som prövas i det aktuella målet och de brott som det har dömts för i den eller de tidi- gare domar som ska beaktas. I allmänhet innebär det att ett fängelse- straff som döms ut med tillämpning av 34 kap. 2 § brottsbalken blir lägre än vad det skulle ha blivit om den bestämmelsen inte hade varit tillämplig.71

70Se bl.a. NJA 2022 s. 227.

71Se NJA 2020 s. 703 p. 27.

75

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

Undantag från huvudregeln om att en ny påföljd ska bestämmas finns i 34 kap. 3 och 4 §§ brottsbalken. I dessa bestämmelser anges förutsättningarna för att meddela en s.k. konsumtionsdom – dvs. att besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den till- kommande brottsligheten – eller för att undanröja den tidigare ut- dömda påföljden och döma till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Ytterligare ett undantag finns i 34 kap. 1 § tredje stycket, där det framgår att en konsumtionsdom är den enda möjligheten när den dömde undergår fängelse på livstid.

Konsumtionsdom

I 34 kap. 3 § regleras förutsättningarna för att meddela en konsum- tionsdom. Av första stycket framgår att en sådan dom får meddelas endast om det är fråga om nyupptäckt brottslighet. Ytterligare en förutsättning är att brottsligheten, vid en jämförelse med den brotts- lighet som omfattas av den tidigare domen, med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd betydelse.

I motiven sägs att endast om det kan konstateras att påföljden i den första processen hade blivit lika ingripande eller endast obetyd- ligt mer ingripande även om det tillkommande brottet hade ingått i bedömningen av det samlade straffvärdet kan det sägas vara utan nämnvärd betydelse i paragrafens mening. Om den tidigare påföljden är ett fängelsestraff på flera år bör, enligt vad som anförs i motiven, ett nyupptäckt brott kunna anses vara utan nämnvärd betydelse om straffvärdet uppgår till någon eller ett par månader. Om däremot det tidigare fängelsestraffet understiger ett år kan inte samma bedöm- ning göras. I sådant fall bör endast brott vars straffvärde understiger fängelse en månad eller ligger på bötesnivå kunna anses vara utan nämnvärd betydelse. I motiven anges vidare att i det fallet den tidi- gare påföljden är villkorlig dom eller skyddstillsyn fordras att dom- stolen – om den även haft att ta ställning till den tillkommande brotts- ligheten – inte hade valt en annan påföljd eller ansett det nödvändigt att förena påföljden med t.ex. böter eller samhällstjänst enligt bestäm- melserna i 27 och 28 kap. Avgörande är alltså om den utdömda på-

76

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

följden hade ansetts tillräckligt ingripande även om det tillkommande brottet hade ingått i bedömningen.72

Av paragrafens andra stycke framgår att utrymmet för att med- dela en konsumtionsdom är större beträffande ungdomspåföljderna. Är den tidigare påföljden ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdoms- övervakning eller sluten ungdomsvård uppställs således som enda krav att det finns särskilda skäl för att låta den tidigare utdömda påföljden avse också den tillkommande brottsligheten. Om särskilda skäl före- ligger kan alltså en konsumtionsdom meddelas även vid ny brottslig- het eller vid nyupptäckt brottslighet som inte är utan nämnvärd bety- delse med hänsyn till påföljden. Regeln syftar till att undvika klart oskäliga resultat. Särskilda skäl kan bestå i att gärningsmannens sociala situation har förändrats på så sätt att det skulle äventyra den positiva utvecklingen att döma ut en ny påföljd.73

Som angetts ovan är en konsumtionsdom den enda möjliga lös- ningen när den dömde undergår fängelse på livstid (se 34 kap. 1 § tredje stycket).

Undanröjande av tidigare påföljd

I 4 § regleras möjligheten att undanröja en tidigare utdömd påföljd och döma till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Förutsättningarna är, enligt paragrafens första stycke, att det finns särskilda skäl för ett sådant beslut, att den tidigare domen har fått laga kraft och att domen meddelas innan den tidigare påföljden helt har verkställts.

Särskilda skäl avser i första hand situationer när den senare domen innebär att påföljden i den första domen inte kan verkställas. Om ett undanröjande av den tidigare påföljden inte sker i en sådan situation kommer den dömde i praktiken att undgå påföljd för den brotts- lighet som omfattas av den tidigare domen. I mer sällsynta fall kan även praktiska skäl eller humanitära skäl hänförliga till den dömde motivera ett undanröjande av den tidigare domen.74

Ett undanröjande kan ske vid såväl ny som nyupptäckt brotts- lighet. På liknande sätt som när en ny påföljd döms ut enligt 1 §, aktua- liserar de olika kategorierna dock olika principer för straffmätningen

72Se prop. 2015/16:151 s. 89.

73Ibid.

74Se a. prop. s. 90.

77

Allmänt om påföljdssystemet

SOU 2023:1

när den gemensamma påföljden bestäms. Är det fråga om nyupp- täckt brottslighet ska det göras en gemensam straffmätning med tillämpning av asperationsprincipen, medan ny brottslighet i stället ska behandlas som ett återfall.75

När påföljden för den samlade brottsligheten bestäms ska dom- stolen vidare ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av den tidigare domen. Rätten får då döma till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. (Se andra stycket.)

Dessutom ska domstolen i vissa fall beakta en eventuell uppgift i den tidigare domen om vilken strafflängd som skulle ha dömts ut om påföljden då hade bestämts till fängelse (tredje stycket).

Något om tillämpningen i högre rätt

När reglerna i 34 kap. fick sin nuvarande utformning infördes sam- tidigt en ny bestämmelse i 30 kap. 3 § tredje stycket som utgör ett avsteg från regeln om gemensam påföljd i vissa fall vid prövningen i högre rätt. Bestämmelsen tillkom för att ordningen med skärpt ingrip- ande vid återfall ska upprätthållas även efter överklagande (se vidare avsnitt 5.6.3).

Enligt den nämnda bestämmelsen ska högre rätt vid samtidig över- prövning av flera underrättsdomar döma ut en påföljd för brottslig- heten i varje dom. Om en person av tingsrätten först döms till vill- korlig dom och dagsböter för viss brottslighet och därefter för ny brottslighet till exempelvis villkorlig dom och samhällstjänst, ska alltså hovrätten – även om båda tingsrättsdomarna överklagas – inte döma ut en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. I stället ska rätten döma ut en påföljd för brotten i den första tingsrätts- domen och en påföljd för brotten i den andra tingsrättsdomen. Rätten har då möjlighet att tillämpa 34 kap. 3 och 4 §§ brottsbalken på mot- svarande sätt som underrätten i den dom som prövats i respektive fall.76

Ytterligare en situation som ska tas upp i detta sammanhang är när det vid hovrättens prövning har tillkommit lagförda brott som har begåtts före eller efter tingsrättens dom. Enligt vad HD har slagit fast i rättsfallet NJA 2018 s. 574 ska 34 kap. brottsbalken inte tillämpas

75Se Bäcklund m.fl., kommentaren till 34 kap. 4 § brottsbalken samt jfr prop. 2015/16:151 s. 91.

76Se prop. 2015/16:151 s. 85.

78

SOU 2023:1

Allmänt om påföljdssystemet

i ett sådant fall. Det bör emellertid uppmärksammas att påföljden för den tillkommande brottsligheten i en sådan situation har bestämts med tillämpning av 34 kap. brottsbalken, eftersom den då är att be- trakta som ny i förhållande till brottsligheten i den överklagade tings- rättsdomen.

Förverkande av villkorligt medgiven frihet

I 34 kap. 5 § brottsbalken finns bestämmelser om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Förverkandemöjligheten aktualiseras i de fall domstolen bestämmer en ny påföljd enligt 1 § eller meddelar en konsumtionsdom enligt 3 §. Vidare förutsätts att den tilltalade fri- getts villkorligt från fängelse och att den tillkommande brottslig- heten har begåtts under den prövotid som därefter gäller.

När de nyssnämnda förutsättningarna är uppfyllda är huvudregeln att hela den villkorligt medgivna friheten ska förverkas. Endast om det finns särskilda skäl kan förverkande underlåtas helt eller delvis. Som särskilda skäl får domstolen beakta

1.om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lind- rig beskaffenhet,

2.om lång tid har förflutit mellan brotten, eller

3.om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt.

Om domstolen inte beslutar om förverkande kan den i stället under vissa förutsättningar förordna om vissa andra åtgärder, bl.a. övervak- ning eller förlängning av prövotiden. Den kan också meddela en var- ning.

79

4Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

4.1Inledning

Som framgått av föregående kapitel gäller särskilda principer för på- följdsbestämningen när någon ska dömas för flera brott. Domstolen ska då som regel bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten och därvid göra en gemensam straffmätning med till- gång till en förhöjd straffskala. Innan påföljdsbestämningen kan på- börjas måste domstolen således avgöra om det brottsliga förfarandet utgör ett brott eller flera. Frågan aktualiseras om gärningspersonen har gjort något som uppfyller rekvisiten i flera olika straffbestäm- melser, eller samma straffbestämmelse flera gånger. Man brukar i dessa fall tala om att det föreligger en konkurrenssituation.

Frågan om vilka och hur många brott en person ska dömas för kan ibland vara komplicerad och det finns långt ifrån alltid något författningsreglerat svar på den. Hur frågan besvaras är dock av grund- läggande betydelse för hur straffvärdebedömningen sedan ska gå till. Den valda konkurrenslösningen kan också påverka till vilken grad ett brott ska hänföras, eller omvänt så kan gradindelningen påverka vilken konkurrenslösning som bör väljas. Frågor om konkurrens, gradindelning och straffvärde är alltså nära förbundna med varandra. Detta gäller inte minst när brotten utgör led i en brottslighet som utövats systematiskt, då särskilda avgränsnings- eller tillämpnings- svårigheter kan uppstå.

I detta kapitel behandlas grunderna för bedömningen av vad som ska anses utgöra ett respektive flera brott samt i vilken utsträckning gärningspersonen också ska dömas för de brott som han eller hon har befunnits skyldig till (avsnitt 4.2–4.4). I avsnitt 4.5 går vi närmare in på regleringen av gradindelade brott och hur denna förhåller sig till frågor om straffvärde och konkurrens. Slutligen belyser vi i av-

81

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

snitt 4.6 betydelsen i nyssnämnda avseenden av att brottsligheten har utövats systematiskt. Hur påföljden ska bestämmas när det väl konstaterats att någon ska dömas för flera brott behandlas närmare i kapitel 5.

4.2Likartad konkurrens

4.2.1Allmänt om brottsenhet

När gärningspersonen, i vart fall teoretiskt sett, har överträtt samma straffbud flera gånger brukar man tala om likartad konkurrens. Som exempel kan nämnas det fallet att en person utdelar en serie slag som alla var för sig uppfyller rekvisiten för misshandel. Är det då fråga om ett eller flera misshandelsbrott? Eller om någon vid samma till- fälle stjäl saker från tre olika personer, har då endast ett stöldbrott förövats, eller rör det sig om tre olika brott? Avgörande för pröv- ningen i dessa fall är vad som ska betraktas som en brottsenhet.

Det går inte att ange några generella kriterier för hur en brotts- enhet ska avgränsas. Bedömningen beror på en rad olika faktorer, bl.a. tids- och rumssamband samt antalet brottsobjekt eller angrepps- objekt. Betydelsen av denna typ av faktorer kan skifta från brottstyp till brottstyp. Ytterst bestäms vad som är möjligt att samla under en brottsenhet av den handlingsbeskrivning som straffbestämmelsen anger (”tillfogar”, ”bemäktigar sig”, ”olovligen tager”, ”innehar”, ”undandrar” etc.). Som huvudregel innebär detta synsätt att så snart de i brottsbeskrivningen angivna rekvisiten är för handen är det fråga om ett fullbordat brott och därmed också en färdig brottsenhet. Det kan finnas skäl att göra undantag från denna huvudregel, men van- ligen föreligger sådana skäl bara när det finns ett nära tidsmässigt eller rumsligt samband mellan de olika moment som annars skulle utgöra egna brottsenheter.1

I rättspraxis återspeglas det sagda i en viss restriktivitet när det gäller att bedöma gärningar som är utspridda över tid såsom en brotts- enhet.2 Restriktiviteten bör ses i ljuset av bl.a. att bedömningen av frågor om brottsenhet kan ha konsekvenser för andra straffrättsliga frågor avseende t.ex. gradindelning, medverkan till brott och preskrip- tion. Svårigheterna att överblicka sådana konsekvenser utgör ett skäl

1Se NJA 2018 s. 378 och NJA 2019 s. 747.

2Se bl.a. NJA 2006 s. 524, NJA 2007 s. 973, NJA 2018 s. 378 och NJA 2020 s. 344.

82

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

att vara återhållsam med att bestämma brottsenheten på ett sätt som inte har stöd i brottsbeskrivningen. Att antalsräkningen, dvs. hur många brott gärningspersonen ska dömas för, på ett rimligt sätt kan för- ankras i brottsbeskrivningen är också av betydelse från legalitetssyn- punkt.3

Slutsatsen att ett visst handlande utgör flera brottsenheter be- höver inte göra handlandet mer straffvärt än om det bedöms vara begånget inom samma brottsenhet. Vad som påverkas av att ett visst handlande utgör flera brottsenheter är – förutsatt att gärningspersonen också döms för flera brott – främst hur straffskalan konstrueras och hur straffmätningsoperationen sedan ska gå till (se vidare kapitel 5).4

4.2.2Avgränsningen av brottsenheten vid olika brottstyper

Bedömningen av vad som utgör en brottsenhet avgörs, som nämnts ovan, efter delvis olika kriterier vid olika brottstyper. Ofta framhålls att man bör eftersträva ett naturligt betraktelsesätt utifrån varje enskild brottsbeskrivning. I viss utsträckning kan straffbudets skydds- intresse ge ledning. Vid t.ex. brotten mot person är syftet i allmänhet att skydda enskilda personers kroppsliga integritet. I dessa fall fram- står det därför typiskt sett som naturligt att det blir ett brott för varje person som angrips.

I praxis och doktrin har vissa tumregler för vad som gäller vid olika brottstyper utvecklats. Nedan följer en redogörelse för dessa regler beträffande några av de vanligaste brottstyperna.

Brotten mot person

Vid brotten mot person gäller som utgångspunkt att vad som utgör ett sammanhängande händelseförlopp mot en och samma person utgör ett brott.5 Att misshandla en person med 100 slag anses alltså som en och samma misshandel om gärningarna utförs i ett samman- hang. Att genom ett skott träffa två personer anses däremot som två brott. På motsvarande sätt är det fråga om två ärekränkningsbrott

3Se NJA 2019 s. 747 p. 21.

4Jfr Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 27 och NJA 2022 s. 562, p. 7.

5Se NJA 2019 s. 747 p. 18 samt där angivna hänvisningar.

83

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

om man genom samma yttrande ärekränker två personer, men ett brott om man genom en serie yttranden ärekränker en person.6

Det nu sagda gäller emellertid inte undantagslöst. Vid exempelvis framkallande av fara för annan (3 kap. 9 § brottsbalken) läggs ingen vikt vid hur många som blir utsatta för faran. Då är det i stället det tidsliga och rumsliga sammanhanget som styr bedömningen. Att av- lossa skott mot en folksamling utan att träffa någon utgör således endast ett brott. Även i fråga om ofredanden som inte innefattat ett handgripligt antastande eller liknande framstår det som lämpligast att bestämma brottsenheten med hjälp av tidsliga och rumsliga kri- terier. Den som för oljud och då stör mer än en person bör således dömas för ett brott.7

Förmögenhetsbrotten

När det gäller förmögenhetsbrotten tillämpas delvis skilda utgångs- punkter för de olika brottstyperna. I fråga om tillgreppsbrott och skadegörelse finns normalt skäl att bortse från både antalet måls- ägande och antalet föremål som angreppet avser. I stället utgår man som huvudregel från tillfällets enhet (och använder således tidsliga och rumsliga kriterier). Den som exempelvis gör inbrott i ett hus eller en lägenhet vet oftast inte om hushållet består av en eller flera personer. Det kan vara en tillfällighet om de saker som vid samma tillfälle och på samma plats tillgrips har olika ägare. Hur många som drabbas av brottet anses därför vara av mindre betydelse. Ett brott bör anses vara förövat om handlingarna har företagits i nära anslut- ning till varandra. Att ta saker tillhörande två personer vid ett tillfälle bedöms följaktligen normalt som ett tillgreppsbrott.8

Vid butikstillgrepp är emellertid varje fullbordat tillgrepp regel- mässigt att bedöma som ett särskilt brott även om den tilltalade under en kort tidsrymd tillgripit varor från flera olika närliggande butiker. I NJA 2006 s. 524 bedömde HD således ett antal butikstill- grepp, förövade under en kort tidsrymd, som flera brott.

6Jfr Bäcklund m.fl., Brottsbalken (1 januari 2021, JUNO), kommentaren till 30 kap. 3 § brotts- balken samt Asp & Ulväng, Kriminalrättens grunder (2013, version 2, JUNO), s. 470.

7Jfr Asp & Ulväng, s. 470.

8Jfr Asp & Ulväng, s. 472 och Ulväng, Brottslighetskonkurrens, 2013, s. 223 f.

84

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

Är det i stället fråga om rån eller grov stöld i form av t.ex. fick- stöld eller väskryckning, dvs. brott som begås genom ett angrepp riktat mot en viss person, är utgångspunkten att antalet målsägande är avgörande för antalet brott.9 Att fler än en person vid ett råntill- fälle (t.ex. ett butiksrån) utsätts för råntvång påverkar emellertid inte brottsenheten.10

Vid sakhäleri bestäms brottsenheten som regel på samma sätt som vid stöld. Ett nytt häleribrott begås alltså vid varje ny befattning med viss egendom som har åtkommits vid ett tillfälle. Eftersom det i praktiken inte går att räkna ut, och inte har någon betydelse ur straffvärdesynpunkt, hur många ”befattningar” som har tagits med en sak har man emellertid stannat vid den praktiska lösningen att endast döma för ett brott. Detta trots att det inte föreligger brotts- enhet (se vidare nedan i avsnitt 4.4 om medbestraffade gärningar).11

Vid brott som bedrägeri, förskingring och trolöshet mot huvud- man tillämpas en grundregel som säger att flera brott föreligger om det finns mer än en målsägande, medan ett brott föreligger om flera gärningar företas mot en och samma målsägande i viss anslutning till varandra.12

I rättsfallet NJA 2007 s. 973 ansågs bedrägerier avseende social- bidrag, utförda vid 25 tillfällen, som flera brott. Gärningarna hade visserligen riktat sig mot en och samma målsägande och tillvägagångs- sättet hade upprepats varje gång. Tidsintervallet mellan gärningarna hade emellertid varit ungefär en månad och varje gång hade en ny ansökan med vilseledande uppgifter upprättats, vilken föranlett en ny oriktig utbetalning, varvid beloppen hade varierat något mellan olika utbetalningar. Samtliga brottsrekvisit för ett fullbordat bedrägeri hade därmed varit uppfyllda vid vart och ett av tillfällena. Det tedde sig enligt HD därför knappast naturligt att betrakta hela brottslig- heten, som spänt över en tid om mer än två och ett halvt år, som ett enda brott. Motsvarande bedömning gjordes i NJA 2012 s. 886 trots att de felaktiga utbetalningar som det målet gällde (sjukersättning) hade föranletts av den tilltalades fortlöpande passivitet och således inte av en ny ansökan för varje utbetalning.

9Se Jareborg, Straffrättens gärningslära, 1995, s. 207.

10Se t.ex. NJA 1981 s. 335.

11Se Jareborg, s. 207 f. och Asp & Ulväng, s. 472–473 och 491.

12Se Leijonhufvud m.fl., Straffansvar (2018, version 10, JUNO), s. 179.

85

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

Vid förmögenhetsbrott som begås i stor omfattning eller syste- matiskt kan det vara särskilt svårt att avgöra hur brotten ska avgrän- sas från varandra. Denna fråga behandlas närmare i avsnitt 4.6.2.

Smugglings- och förfalskningsbrott

Vid smugglings- och förfalskningsbrott och liknande brottslighet har tillfällets enhet också lagts till grund för bedömningen. Vid för- falskningsbrott innebär detta att varje enskild förfalskning vanligen anses utgöra ett särskilt brott. Det är dock inte uteslutet att själva förfalskningsförfarandet är så enhetligt att det bör betraktas som ett enda brott. Det gäller särskilt i fråga om fabriksmässig framställning av seriehandlingar, t.ex. framställning av falska sedlar.13

Ett exempel på hur antalsräkningen har hanterats vid förfalsk- ningsbrott ger rättsfallet NJA 2018 s. 378. Där hade de tilltalade under en period om mer än tre år tillverkat ett större antal identitetskort och andra liknande urkunder. HD noterade att det inte varit fråga om fabriksmässig tillverkning och att gärningarna inte haft den inten- sitet och det tidsmässiga samband som krävs för att det sammantaget ska anses vara ett enda brott. Mot denna bakgrund fann HD att varje förfalskning borde anses som ett brott. Att den tilltalade redan i ett tidigt skede hade vidtagit åtgärder som möjliggjorde tillverkning av ett stort antal falska urkunder gav enligt HD inte anledning till någon annan bedömning.

Till motsvarande slutsats kom HD i rättsfallet NJA 2020 s. 344 som gällde penningtvättsbrottslighet. Där fann HD att en person, som vid nio olika tillfällen tagit emot pengar som härrörde från be- drägeribrott, hade gjort sig skyldig till ett fall av penningtvättsför- seelse vid varje tillfälle.

Frågan om hur brottsenheten bör avgränsas vid smugglingsbrott prövades i NJA 2018 s. 456. Där hade två personer, under en tid om tre månader, vid tre tillfällen smugglat in hundar till Sverige och sålt dem här. HD konstaterade att varje införsel framstod som en klart avgränsad händelse och innefattade ett fullbordat brott. De tilltalade dömdes därför för tre fall av grov smuggling.

13Se NJA 2018 s. 378 p. 14 med där angivna hänvisningar.

86

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

Allmänfarliga brott och brott mot allmän verksamhet

När det gäller de allmänfarliga brotten i 13 kap. brottsbalken, såsom mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse, avgörs frågan primärt utifrån tidsliga och rumsliga kriterier samt den brottsliga verksamheten.14 Detsamma torde gälla flera av brotten mot allmän verksamhet i 17 kap. brottsbalken. Om brottet förutsätter ett angrepp på en enskild individ, såsom våld mot tjänsteman och liknande (17 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken), avgränsas brottsenheten emellertid normalt på samma sätt som vid brott mot 3 kap. brottsbalken.15

I NJA 2019 s. 747 var fråga om den tilltalade skulle dömas för ett eller flera fall av övergrepp i rättssak. HD uttalade (i p. 22 och 23 i domen):

Övergrepp i rättssak är ett brott som, även om brottet utgör ett brott mot staten som regleras i 17 kap. BrB, förutsätter ett angrepp på en en- skild individ. När angreppet består i våldsgärningar kan det därför vara närliggande att söka ledning i hur brottsenheten brukar avgränsas vid brotten mot person. Det skulle innebära att brottsenheten bestäms av antalet drabbade personer och utifrån vad som kan bedömas som ett sammanhängande händelseförlopp.

Med hänsyn till att brottet förutsätter att angreppet sker i ett visst syfte kan det emellertid finnas ett visst utrymme att vidga brottsenheten och låta flera gärningar vidtagna i samma syfte konstituera en brott- enhet. Detta måste emellertid förutsätta att gärningarna är så nära kopp- lade till varandra att det, med beaktande av brottsbeskrivningens utform- ning, finns skäl att se dem som en enhet. En sådan koppling kan tänkas bestå i att gärningarna begås inom en begränsad tidsrymd (jfr t.ex. NJA 2017 s. 966). Det kan också förhålla sig så att gärningsmannen redan från början har haft en tydlig plan som innebär att gärningen begåtts i flera steg.

I det aktuella fallet hade den tilltalade under en period om tre måna- der, med en eller ett par veckors mellanrum, gjort sig skyldig till flera gärningar som var för sig var sådana att de uppfyllde rekvisiten för övergrepp i rättssak. Gärningarna hade, även om de vidtagits i ett och samma syfte, inte ingått och utgjort led i någon från början sam- manhållen brottsplan. Mot denna bakgrund bedömde HD att var och en av gärningarna skulle bedömas som ett särskilt fall av över- grepp i rättssak.

14Se Asp & Ulväng, s. 473.

15Jfr a.a. s. 474.

87

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

Skattebrott och bokföringsbrott

I fråga om skattebrott utgör varje felaktig skattedeklaration ett brott.16 När det gäller bokföringsbrott uttalade HD i NJA 1999 s. 647 att det i brottsbeskrivningen i 11 kap. 5 § brottsbalken får anses ligga att många handlingar kan utgöra ett enda brott. Domstolen fann mot denna bakgrund att allt åsidosättande under en bokföringsperiod – ett räkenskapsår – utgjorde ett brott. I rättsfallet NJA 2022 s. 562 har HD dock gjort en skillnad mellan bokföringsbrott bestående i åsido- sättande av den löpande bokföringen och i brister avseende årsredo- visningen. HD framhöll där att den löpande bokföringen och års- redovisningen i viktiga avseenden tillgodoser skilda syften och delvis olika intressentkretsar samt att straffansvaret för de olika formerna av bokföringsbrott inträder vid olika tidpunkter. Därför, konstate- rade HD, framstår det som naturligt att bedöma åsidosättanden som avser upprättandet av årsredovisningen som en egen brottsenhet, dvs. vid sidan av den brottsenhet som omfattar de åsidosättanden som har förekommit vid den löpande bokföringen för året. Detta borde, enligt vad HD vidare konstaterade, i princip anses gälla också när en årsredovisning avspeglar samma brister som den löpande bokföringen, även om de närmare omständigheterna i det enskilda fallet då kan motivera en annan bedömning.

Narkotikabrott och vapenbrott

Olovlig befattning med narkotika straffbeläggs i 1 § första stycket 1–6 narkotikastrafflagen (1968:64). Enligt paragrafen är i stort sett alla slags befattningar med narkotika straffbelagda.

Varje befattning med viss narkotika anses som huvudregel utgöra ett eget brott.17 Exempelvis är varje särskild överlåtelse ett nytt brott, och motsvarande gäller vid upprepade innehav och anskaffanden. Däremot är endast ett brott förövat vid oavbrutet innehav av narko- tika, även om vad som innehas byts ut eller varierar.18

Även om varje avgränsad befattning således utgör ett fristående brott är det förutsatt att det föreligger subsidiaritet mellan gärnings- formerna i 1 § första stycket 1–6 narkotikastrafflagen och att en

16Se t.ex. NJA 2003 s. 499.

17Se NJA 2021 s. 3 p. 7 samt jfr prop. 1984/85:46 s. 16.

18Se Asp & Ulväng, s. 474 och 476.

88

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

svårare narkotikabefattning ska konsumera en mindre allvarlig han- tering av samma narkotika.19 I detta avseende behandlas överträdel- ser av de olika punkterna i 1 § narkotikastrafflagen således som olik- artad konkurrens (se nedan avsnitt 4.3).20 I enlighet härmed har HD i NJA 2017 s. 415 slagit fast att den som har brukat narkotika som tidigare utgjort del av eget innehav av narkotika ska dömas endast för straffbart innehav. Rättsfallet gällde den situationen att bruket och innehavet avsåg narkotika av samma slag. Är det i stället fråga om narkotika av olika slag ska, enligt vad HD konstaterade i NJA 2021 s. 3, någon konsumtion däremot inte ske. I dessa fall ska således dömas för båda gärningarna, och detta även om den brukade narkotikan tidi- gare innehafts samtidigt som den narkotika som det straffbara inne- havet avsåg. Enligt vad HD uttalade kan det nämligen inte ha varit lag- stiftarens avsikt att vissa slag av befattningar ska lämnas helt straffria så snart annan befattning med annat slag av narkotika samtidigt ägt rum.

Beträffande vapenbrott avgränsas brottsenheten på liknande sätt som när det gäller narkotikainnehav. I rättsfallet NJA 2021 s. 341 har HD dragit vissa paralleller mellan de båda brottstyperna i detta av- seende. Frågan i målet var om ett samtidigt innehav av vapen på två olika platser skulle anses utgöra ett eller flera vapenbrott. Rent gene- rellt uttalade sig HD enligt följande i denna fråga:

Den straffbara handlingen att inneha vapen utan att ha rätt till det inne- bär att ett kontinuerligt innehav utgör en brottsenhet och därmed ett vapenbrott. Den bedömningen påverkas i princip inte av att ett eller flera vapen flyttas mellan olika platser under innehavet eller av att innehava- ren från början har valt olika platser för innehavet. Att vapen innehas på flera platser kan däremot få betydelse vid straffvärdebedömningen.

Liksom olovligt innehav av narkotika och vissa andra olovliga innehav, t.ex. vid barnpornografibrott, är ett olovligt vapeninnehav ett perdure- rande brott, vilket innebär att brottet inte avslutas samtidigt som – eller i nära anslutning till – den tidpunkt då det fullbordas (se ”Fotografens vapeninnehav” NJA 1981 s. 380 och ”Bilderna som låg kvar” Högsta dom- stolens dom den 3 december 2020 i mål nr B 5175-19 p. 17). Brottet fort- sätter att begås så länge det genom handlingen uppkomna tillståndet varar i tiden efter brottets fullbordan. Även om olaga vapeninnehav har vissa likheter med narkotikainnehav finns det också skillnader, bl.a. därför att narkotika och vapen är objekt av helt olika slag och genom att straff- sanktioneringen har delvis olika skyddsintressen. Trots de skillnader

19Se bl.a. prop. 1982/83:141 s. 24.

20Se Ulväng, 2013, s. 296.

89

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

som alltså finns, framstår det ändå som naturligt att bedömningen vid olika innehavsbrott av vad som utgör en brottsenhet görs på ett likartat sätt.

I fråga om hur det aktuella fallet skulle bedömas konstaterade HD att innehaven på de olika platserna (bostaden och verkstaden) visser- ligen var för sig uppfyllde rekvisiten för vapenbrott. Att innehaven omfattat olika vapen kunde enligt HD emellertid inte i sig leda till att det var fråga om flera brottsenheter. Frågan om innehaven skulle ses som ett eller flera brott borde, enligt vad HD fortsatte, inte heller påverkas av om den tilltalade kontinuerligt innehaft vapnen men flyttat någon del av innehavet till annan plats, t.ex. till verkstaden eller bostaden, eller från början valt att placera vapnen på dessa platser. Utredningen i målet gav inte stöd för annat än att det varit fråga om ett kontinuerligt innehav av de aktuella vapnen. Mot denna bakgrund, och då det fick anses föreligga ett sådant tidsmässigt och rumsligt samband mellan vapeninnehaven i bostaden respektive verkstaden, slog HD fast att innehaven skulle betraktas som en brottsenhet.

Osjälvständiga brottsformer och medverkan

Om ett eller flera försöksbrott ska anses begångna är beroende av hur många brott som skulle ha förelegat om försöket eller försöken lyckats. Ett försök, som om det hade lyckats skulle ha blivit flera fullbordade brott, är att anse såsom flera försöksbrott. Flera miss- lyckade försök är också att anse som flera brott om de framstår som skilda angrepp, t.ex. om A försöker mörda B genom att avlossa ett pistolskott (men misslyckas), och därefter skjuter på nytt mot C.21

Anstiftare och medhjälpare betraktas på samma sätt som om de skulle vara gärningsmän. Att medverka till vad som är ett brott i gärningsmannaskap är således alltid ett medverkansbrott. Exempel- vis är det ett brott att genom tio gärningar anstifta tio personer att medverka till ett brott. På motsvarande sätt är det flera brott att genom en gärning anstifta en person till att begå flera brott.22

Brottsenheten vid förberedelse eller stämpling torde vara att be- stämma på samma sätt som vid medverkan.23

21Se Asp & Ulväng, s. 474 f. och Bäcklund, m.fl., kommentaren till 30 kap. 3 § brottsbalken.

22Ibid.

23Se Asp & Ulväng s. 475.

90

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

4.2.3Kollektivdelikt och andra brottskonstruktioner som sammanför flera brott till ett

Vissa brott är konstruerade så att alla gärningar som faller in under straffbudet i fråga och som begås under en viss tidsperiod konstitue- rar ett brott. Det rör sig alltså om gärningar som var för sig är till- räckliga för att ge upphov till ansvar för fullbordat brott, men som sammanförs till ett enda. Dessa brottstyper brukar kallas för kollek- tivdelikt.24

Framför allt har konstruktionen betydelse för rättskraftens om- fattning. Genom domen blir gärningspersonen dömd för hela det beteende som kollektivdeliktet omfattar, ända fram till den senaste tidpunkt som domen avser. Skulle det senare upptäckas att personen under den aktuella tidsperioden har begått en handling som inte upp- märksammats i målet men som ingår i kollektivdeliktet, får han eller hon inte dömas för denna handling.25

Att ett brottsligt agerande faller in under ett kollektivdelikt påverkar också straffmätningen, såtillvida att reglerna om enkel brottslighet (och inte flerfaldig) ska tillämpas. En annan sak är att brottslighetens omfattning kan få betydelse för bedömningen av straffvärdet.

De brott som utgör kollektivdelikt är få till antalet och begås jäm- förelsevis sällan. Exempel på sådana brott är bl.a. obehörig utövning av läkaryrket och olaga yrkesmässig trafik.

En brottstyp som till sin konstruktion liknar kollektivdelikt är grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning enligt 4 kap. 4 a § brottsbalken. Konstruktionen innebär att flera i sig brottsliga gärningar samlats under en gemensam brottsbeteckning med ett förhöjt straffminimum jämfört med det som skulle ha gällt för den samlade brottsligheten. Gärningarna hålls samman av att de begåtts mot samma person – en närstående till gärningspersonen – samt att de utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.

Syftet med regleringen är att uppgradera straffvärdet för ett upp- repat och systematiskt kränkande handlande, men som består av en- skilda gärningar som i och för sig kan ha varit relativt lindriga. Om gärningspersonen också utsatt målsäganden för ett brott med en strängare straffskala ska domstolen döma även för det brottet. Enligt

24Jfr Asp & Ulväng s. 475 f., Bäcklund m.fl., kommentaren till 30 kap. 3 § brottsbalken samt Leijonhufvud m.fl., s. 179 f.

25Ibid.

91

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

förarbetena innebär detta exempelvis att domstolen ska döma för grov misshandel i konkurrens med grov fridskränkning (respektive grov kvinnofridskränkning) även om den gärning som konstituerar denna misshandel ingår i ett beteende av det slag som omfattas av fridskränkningsbestämmelsen.26

Samma grundkonstruktion som i fridskränkningsbrotten används i brotten olaga förföljelse enligt 4 kap. 4 b § brottsbalken och heders- förtryck enligt 4 kap. 4 e § brottsbalken. Som vi återkommer till i avsnitt 4.6.2 har liknande konstruktioner övervägts beträffande vissa förmögenhetsbrott. Därutöver kan nämnas att det i Ds 2019:22 före- slogs att en ny straffbestämmelse om grov trafikbrottslighet införs. Straffbudet skulle enligt förslaget omfatta den som begått flera trafik- brott, om var och en av gärningarna utgjort led i ett upprepat särskilt hänsynslöst trafikbeteende och gärningarna varit ägnade att utgöra en allvarlig fara för trafiksäkerheten. I lagrådsremissen valde reger- ingen emellertid att inte gå vidare med detta förslag.

En annan brottstyp som bör nämnas i detta sammanhang är grovt fordringsbedrägeri enligt 9 kap. 3 a § brottsbalken. Denna straff- bestämmelse, som infördes 2017, träffar den som till en vidare krets riktar betalningsuppmaningar i syfte att vilseleda till handling som inne- bär vinning för gärningsmannen och skada för mottagaren. Betal- ningsuppmaningarna kan ske antingen genom ett enda större utskick eller genom flera olika utskick under en viss tid. Brottsligheten kan alltså betraktas som en helhet, även om den bedrivits från flera olika plattformar och även om betalningsuppmaningarna inte är identiska avseende belopp eller utformning i övrigt27. Egendomsskyddsutred- ningen, som i betänkandet Stärkt straffrättsligt skydd för egendom (SOU 2013:85) lade fram lagförslaget, påpekade att ökade möjlig- heter att betrakta ett sammansatt brottsförfarande som ett särskilt brott skulle bidra till att brottsutredningarna i större utsträckning kunde inriktas på sambandet mellan olika gärningar.28 I propositio- nen berördes inte närmare frågan om brottsenhetens avgränsning, utan frågan överlämnades uttryckligen till rättstillämpningen.29 Upp- kommer konkurrens mellan grovt fordringsbedrägeri och annat brott med samma skyddsintresse ska denna enligt propositionen lösas så

26Se prop. 1997/98:55 s. 134.

27Se Bäcklund m.fl., kommentaren till 9 kap. 3 a § brottsbalken.

28Se a. betänkande s. 176.

29Se prop. 2016/17:131 s. 29.

92

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

att man dömer enbart för det brott som har den strängare straff- skalan.30

4.3Olikartad konkurrens

4.3.1Gärningsenhet och subsidiaritet

Även när konkurrensen är olikartad uppkommer frågan om det brottsliga förfarandet ska anses utgöra ett eller flera brott. Om olik- artad konkurrens talar man när någon har överträtt flera olika straff- bud genom samma gärning. Situationen kan illustreras med följande exempel. En person bryter sig in i en bostad genom att krossa ett fönster, tillgriper där egendom till ett visst värde och använder sig sedan av våld för att undkomma med det stulna när bostadsinne- havaren försöker ingripa. Gärningspersonens handlande uppfyller i detta fall rekvisiten för bl.a. de olika graderna av stöld och inbrotts- stöld, skadegörelse, hemfridsbrott, rån samt misshandel alternativt ofredande. Ska gärningspersonen i ett sådant fall anses ha gjort sig skyldig till samtliga brott eller endast något eller några av dem?

För att avgöra om det brottsliga handlandet vid olikartad konkur- rens ska bedömas som ett eller flera brott måste rätten ta ställning till om handlandet utförts inom samma gärningsenhet. Har straff- buden överträtts vid olika gärningsenheter är det alltid fråga om flera brott. Har överträdelserna däremot skett inom samma gärningsenhet kan förfarandet ibland vara att betrakta som ett enda brott. En gär- ningsenhet föreligger när straffbuden har överträtts genom samma handlande eller händelseförlopp, eller om det på annat sätt går att säga att gärningspersonen har gjort något genom att göra något annat. Till skillnad från när en brottsenhet fastställs letar man således inte primärt efter en avgränsad, sluten gärning som har en början och ett slut.31 Däremot krävs att rekvisiten för ett straffbud till någon del uppfylls under samma tid som rekvisiten för ett annat.32

Att den nu angivna konkurrenssituationen uppstår hänger sam- man med att tillämpningsområdet för många brottstyper helt eller delvis överlappar varandra (regelkonkurrens). Detta medför i sin tur att en konkret gärning kan uppfylla rekvisiten i flera olika straffbestäm-

30Se a. prop. s. 35.

31Se Asp & Ulväng, s. 480.

32Se Ulväng, 2013, s. 410.

93

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

melser (gärningskonkurrens). Domstolens uppgift blir här att avgöra hur de olika bestämmelserna förhåller sig till varandra, dvs. om de är avsedda att tillämpas parallellt eller om endast en bestämmelse ska tillämpas. I det sistnämnda fallet talar man om att det ena brottet konsumeras såsom subsidiärt till det andra.

I vissa fall tillhandahålls lösningen direkt i lagtexten genom en s.k. subsidiaritetsklausul. I en sådan anges uttryckligen vilket lagrum som ska ges företräde. Ett exempel på detta finns i 9 kap. 4 § brotts- balken, av vilken framgår att ansvar för utpressning kommer i fråga endast om gärningen inte är att betrakta som rån eller grovt rån. Om det inte är angivet i lagtexten hur en viss konflikt mellan olika straff- bud ska hanteras, kan vägledande uttalanden ibland finnas i lagmotiven.

Saknas såväl subsidiaritetsklausuler som klargörande förarbets- uttalanden får konkurrensfrågan i stället besvaras utifrån olika prin- ciper och ändamålsöverväganden.33

Av principen om lex specialis följer att en mer speciell bestämmelse ska tillämpas framför en mer allmän. Man talar om privilegiation när straffskalan i det speciella stadgandet är mildare än i det generella straffstadgandet och om kvalifikation i det motsatta fallet. Ett typ- exempel är olika former av gradindelade brott. Det är i dessa fall uppenbart att lagstiftaren inte avsett att gärningspersonen ska dömas för båda brotten, utan endast för den ringa eller grövre graden när förutsättningarna för det är uppfyllda. Den som har gjort sig skyldig till grov stöld – som är en kvalificerad form av stöld – ska följaktligen inte också dömas för det senare brottet. Även i fall när ett brott utgör en del av ett annat brott är det fråga om en kvalificerad brotts- typ. Exempelvis ingår olaga tvång enligt 4 kap. 4 § brottsbalken som ett rekvisit i bl.a. rån, utpressning och övergrepp i rättssak. Den som har gjort sig skyldig till någon av dessa brott ska således inte också dömas för det olaga tvång som gärningen innefattat.34

33I doktrinen görs i detta sammanhang ibland en åtskillnad mellan å ena sidan det fallet att de potentiellt tillämpliga straffbuden helt överlappar varandra men där ett är vidare än det andra, s.k. subordination, och å andra sidan det fallet att straffbuden endast är delvis överlappande, s.k. interferens (se t.ex. Asp & Ulväng, 2013, s. 481 ff.). Vid subordination råder en presum- tion för att endast ett straffbud ska tillämpas medan motsatsen gäller vid interferens. Med hänsyn till det stora antalet undantag som finns i framför allt det senare fallet – och att lös- ningen på konkurrensfrågan likväl står att finna i de principer som redogörs för i detta avsnitt

– kommer vi här inte att fördjupa oss i denna distinktion.

34Se t.ex. Asp & Ulväng, 2013, s. 485 ff. och Leijonhufvud m.fl., s. 180 f.

94

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

En annan princip är att försöksbrott är subsidiära i förhållande till fullbordade brott. Den som har gjort sig skyldig till exempelvis mord döms således inte samtidigt för försök till detta mord.

Vidare är oaktsamma brott subsidiära till motsvarande uppsåtliga brott. Om en gärning uppfyller rekvisiten både för misshandel och vållande till kroppsskada, tillämpas således endast misshandelspara- grafen. Om brottstyperna på den objektiva sidan inte kan sägas mot- svara eller i tillräcklig grad likna varandra kan saken däremot vara att bedöma på annat sätt. Har t.ex. en misshandel medfört döden, döms gärningspersonen för misshandel och vållande till annans död, förut- satt att denne uppfyller kravet på oaktsamhet i förhållande till det inträffade dödsfallet.35

Ytterligare en princip som brukar upprätthållas är att en brottstyp som kräver skada konsumerar motsvarande farebrott. Bestämmelsen om framkallande av fara för annan tillämpas således inte om perso- nen döms för ett brott som omfattar den realiserade faran.

Slutligen gäller som en övergripande grundsats att när två straff- bud delvis täcker varandra, och en tillämpning av båda skulle innebära en omotiverad dubbelbestraffning, bör endast det svårare straffbudet tillämpas. Flera av de ovan angivna principerna kan motiveras av denna grundsats, men den kan också få aktualitet i andra fall. Ett exempel är när de konkurrerande straffbuden vilar på samma kriminalpoli- tiska grund. Ett annat är när utförandet av det ena brottet är en om- ständighet som kan göra att det andra brottet bedöms som grovt. Ett tredje är när det gemensamma tillämpningsområdet för de båda straff- buden är stort. Även brottens straffskalor har betydelse. Ju större skillnaden mellan dessa är, desto mer talar det för att man endast ska döma för brottet med den strängare straffskalan.36

4.3.2Exempel på lösningar i rättspraxis

De i föregående avsnitt redovisade principerna kan sägas utgöra mer eller mindre starka presumtioner för att en uppkommen konkur- renssituation ska lösas på ett visst sätt. Ibland kan det således vara möjligt och befogat att avvika från en sådan princip. Det kan exem- pelvis bero på att två principer i den aktuella situationen står i kon-

35Jfr Leijonhufvud m.fl. s. 181.

36Jfr Asp & Ulväng, s. 486 och Leijonhufvud m.fl. s. 182.

95

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

flikt med varandra, men också av andra skäl kan avsteg vara moti- verade. Om svaret inte står att finna direkt i lagtexten eller genom auktoritativa förarbetsuttalanden blir det således ytterst fråga om en rimlighetsavvägning, där den lösning får väljas som framstår som mest följdriktig.

Eftersom det är mycket vanligt att tillämpningsområdena för olika brottstyper överlappar varandra helt eller delvis finns det ett stort antal exempel på hur olikartad konkurrens har hanterats i praxis. I detta sammanhang finns därför inte utrymme för någon mer full- ständig redovisning av denna praxis, utan här ska endast några be- lysande avgöranden från HD tas upp.37

I NJA 2001 s. 464 hade den tilltalade åtalats och av underrätterna dömts för smuggling och grovt vapenbrott avseende införsel respek- tive innehav av en pistol. Med hänvisning till ett uttalande om kon- kurrensfrågan i förarbetena dömde HD endast för smugglingsbrottet. De omständigheter som medfört att vapenbrottet av underinstan- serna betraktats som grovt (att det var fråga om ett farligt skarp- laddat vapen med stark genomslagskraft) kunde enligt HD beaktas inom ramen för bedömningen av till vilken grad smugglingsbrottet var att hänföra. Smugglingsbrottet bedömdes mot denna bakgrund som grovt.

Ett annat fall där förhållandet mellan smuggling och innehav be- rördes är NJA 2012 s. 535. I det fallet var frågan om två personer, som innehaft och försökt föra in en stor mängd cannabisharts i Sverige, skulle dömas både för grovt narkotikabrott och försök till grov narkotikasmuggling eller för endast ett av brotten. HD konstaterade inledningsvis att om en gärning innefattar en fullbordad narkotika- smuggling, men också ett fullbordat narkotikabrott, ska det dömas endast för smugglingsbrottet. Frågan om vad som ska gälla i en situa- tion som den i målet – då smugglingsbrottet har stannat vid ett för- sök – besvarades med hänvisning till vissa av de principer som be- handlats ovan. Således beaktade HD dels att endast ett straffbud bör tillämpas när brotten har samma kriminalpolitiska grund, dels att fullbordade brott normalt konsumerar försöksbrott, dels att brottet med den strängare straffskalan bör ges företräde. Narkotikabrott och narkotikasmuggling har, enligt vad HD konstaterade, samma kriminal- politiska grund och straffskalan för försök till narkotikasmugglings- brott är mindre sträng än den för motsvarande fullbordade narkotika-

37En mer utförlig redogörelse finns i Ulväng, 2013, s. 476–518.

96

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

brott. Mot denna bakgrund, och då det inte fanns några omständig- heter i målet som talade emot det, dömde HD endast för brott enligt narkotikastrafflagen (grovt narkotikabrott).

Två rättsfall som belyser vilka överväganden som kan aktualiseras vid konkurrens mellan olika brott mot person, närmare bestämt mot 3 och 4 kap. brottsbalken, är NJA 2013 s. 397 och NJA 2019 s. 553.

I NJA 2013 s. 397 hade några gymnasieelever i skolans lokaler bundit en annan elev med tejp till händer och fötter så att han inte hade kunnat röra sig. De hade därefter bl.a. duschat och flera gånger knuffat omkull honom och sedan släpat runt honom i skolans allmänna utrymmen. Detta hade orsakat en lindrig kroppsskada (rodnad) och en övergående smärta. Frågan i målet var om de tilltalade skulle dömas både för misshandel och ofredande eller för endast ett av brottet. HD anförde:

När ett handlande innefattar mer än en straffbelagd gärning uppstår frågan, om domstolen ska döma för ett eller för flera brott. Allt efter omständigheterna får den lösning väljas som framstår som mest följd- riktig och rimlig. Ibland bör dömas för två eller flera olika brott. I andra fall bör ett eller flera mindre allvarliga brott konsumeras av den gärning som anses vara huvudbrottet. En princip som brukar upprätthållas är att det ena brottet konsumerar det andra om bestämmelserna har samma kriminalpolitiska grund. I sådana fall bör normalt det strängare straff- budet vara tillämpligt och det mindre allvarliga brottet konsumeras, men vägas in vid bedömningen av brottets allvar.

I det aktuella fallet hade de olika momenten ett sådant samband med varandra att HD ansåg det naturligt att bedöma hela händelseförloppet i ett sammanhang och under en och samma straffbestämmelse. Det centrala i det som skedde var enligt HD tejpningen, medan den rod- nad och smärta som uppkom i det efterföljande skedet framstod som obetydliga i sammanhanget och sedda för sig inte kunde grunda an- svar för annat än ringa misshandel. Dessa omständigheter ledde till slutsatsen att hela händelseförloppet ansågs falla under ofredande- bestämmelsen.

I NJA 2019 s. 553 dömdes för människorov och grov misshandel i brottskonkurrens. I fråga om hur konkurrens mellan människorov och vissa andra brottstyper generellt bör bedömas uttalade HD:

Människorov är fullbordat så snart gärningsmannen har bemäktigat sig och fört bort eller spärrat in offret med uppsåt att skada, tvinga till tjänst eller utöva utpressning. Brottets konstruktion får till följd att det inte sällan förekommer att andra brott begås i samband med att offret bemäk-

97

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

tigas och förs bort eller spärras in, eller under det att frihetsberövandet består, t.ex. våldsbrott enligt 3 kap. BrB.

Om det som gärningsmannen vill åstadkomma med hjälp av frihets- berövandet fullföljs efter det att människorovet har fullbordats, t.ex. misshandel, sexualbrott eller utpressning, ska det dömas särskilt för det brottet. Denna senare gärning ska då inte påverka gradindelningen när det gäller människorovet. Så är fallet oavsett om den sistnämnda gärningen är av lindrigare eller mera allvarligt slag.

Situationen är en annan om det är fråga om hot- och våldshandlingar som ingår i själva bemäktigandet eller bortförandet, t.ex. misshandel och olaga hot (3 kap. 5 § och 4 kap. 5 § BrB). Sådana handlingar konsumeras

med hänsyn till den stränga straffskalan för människorov – i normal- fallet av människorovet. Särskilt allvarliga våldshandlingar som represen- terar ett påtagligt straffvärde, t.ex. grov misshandel (3 kap. 6 §), bör emellertid inte konsumeras (jfr bl.a. Jareborg, a.a. s. 46 och Magnus Ulväng, Brottslighetskonkurrens, 2013, s. 482 f.). I de fall där detta medför att gärningsmannen döms både för människorov enligt 4 kap. 1 § första stycket och för grov misshandel kan det förhållandet behöva beaktas inom ramen för straffvärdebedömningen för att undvika ett opåkallat strängt straff för den samlade brottsligheten

Rättsfallet illustrerar bl.a. betydelsen av hur gärningsenheten av- gränsas och hur frågor om konkurrens, gradindelning och straff- värde kan samspela. Vi återkommer till det sistnämnda förhållandet i avsnitt 4.5 och 4.6.

4.4Medbestraffade gärningar

Föregående avsnitt har behandlat frågan om när konsumtion kan ske på grund av att ett straffbud betraktas som subsidiärt i förhållande ett annat. Föreligger ett sådant subsidiaritetsförhållande anses endast ett brott ha förövats. Blir bedömningen den motsatta är det i stället fråga om flera brott. Det rör sig också om flera brott när brottslig- heten inte begåtts inom samma gärningsenhet (eller brottsenhet vid likartad konkurrens). Utgångspunkten är då att gärningspersonen ska dömas i brottskonkurrens, dvs. enligt samtliga de straffbud som över- trätts. I vissa fall kan emellertid en del av brotten konsumeras på grund av att de betraktas som medbestraffade med den övriga brotts- ligheten. I det här avsnittet behandlas förutsättningarna för sådan konsumtion.

98

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

Medbestraffade gärningar kan begås före, samtidigt med (vid sidan av) eller efter det brott som konsumerar övriga brott. Exempel på en föregående handling som normalt konsumeras på denna grund är för- beredelse eller stämpling till brott i de situationer där gärningsmannen kan dömas för försök till samma brott eller för det fullbordade brottet. En sidohandling som regelmässigt konsumeras som medbestraffad är t.ex. förtal eller förolämpning som begås i samband med ett vålds-, frids- eller sexualbrott. Ett typexempel på en medbestraffad efter- handling är häleri i förhållande till stöld; den som har stulit något döms inte också för häleri avseende samma egendom.38

Som begreppet medbestraffad antyder vilar denna lösning på tan- ken att den konsumerade brottsligheten bestraffas genom bestraff- ningen av huvudbrottet.39 En förutsättning för att betrakta viss brottslighet som medbestraffad är därför normalt att det finns något slags samband mellan de olika brotten. Sambandet kan t.ex. bestå i att brotten utgör led i samma brottsplan eller har samma angrepps- objekt. Vid olikartad konkurrens bör vidare krävas att de aktuella straffbestämmelserna har likartade skyddsintressen eller att det är vanligt att brotten begås i förening. Huvudregeln är att brott med lindrigare straffskala konsumeras.40

Grunderna för att betrakta viss brottslighet som medbestraffad kan i övrigt variera, men liknar ofta dem som anförs till stöd för att det finns ett subsidiaritetsförhållande mellan överlappande straff- bud. En grund kan vara att något av brotten inte nämnvärt påverkar straffvärdet av den samlade brottsligheten. En annan kan vara att den medbestraffade brottsligheten i stället kan påverka straffmätningen inom skalan för huvudbrottet.41

I detta sammanhang kan rättsfallet NJA 2008 s. 1010 nämnas. Där var frågan huruvida en person som vid samma tillfälle hade gjort sig skyldig till olaga hot och misshandel skulle dömas för båda brotten eller för endast ett av dem. HD uttalade att när dessa brottstyper begås inom samma händelseförlopp torde omständigheterna inte sällan vara sådana att det ena brottet framstår som så underordnat det andra att det ter sig naturligt att endast döma för ett av brotten och betrakta det andra som medbestraffat. Eftersom såväl det olaga hotet som misshandeln i det aktuella målet var av relativt allvarligt

38Jfr Asp & Ulväng, s. 490 f.

39Se Ulväng, 2013, s. 537.

40Jfr Asp & Ulväng s. 489 f.

41Ibid.

99

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

slag fanns emellertid inte skäl att avvika från presumtionen att ansvar ska utdömas för båda brotten.

Ett annat skäl för att inte döma i brottskonkurrens trots att flera brott begåtts kan vara att ett av brotten beaktas som en försvårande omständighet vid bedömningen av ett annat, så att det senare pla- ceras i en högre svårighetsgrad. Konsumtion kan i dessa fall sägas bottna i den ovan berörda principen att man bör undvika omotiverad dubbelbestraffning. Ett särskilt fall av sådan konsumtion är s.k. lag- konkurrens med citering. Domstolen dömer då endast enligt ett straff- stadgande, men anger även det konsumerade brottet i domen. Det vanligaste exemplet på detta är grovt bedrägeri medelst urkundsför- falskning.42

Att konsumera viss brottslighet såsom medbestraffad kan aktua- liseras även vid likartad konkurrens. Vid t.ex. en serie av hälerigärningar där flera ”befattningar” tagits med en sak döms det, som nämnts i avsnitt 4.2.2, av praktiska skäl ofta endast för ett brott trots att det inte föreligger brottsenhet. Denna lösning motiveras av att antalet befattningar kan vara mycket svårt att fastställa och normalt saknar betydelse från straffvärdesynpunkt.43

4.5Gradindelade brott

4.5.1Allmänt om gradindelade brott och kvalifikationsgrunder

När ett brott är indelat i olika grader – t.ex. ringa stöld, stöld och grov stöld – är varje grad att se som en egen brottstyp. För flertalet brott har de olika svårhetsgraderna getts särskilda brottsbeteckningar, såsom i exemplet med stöldbrott, medan andra brott, t.ex. uppvig- ling, har en gemensam brottsbeteckning för de olika svårhetsgraderna. Varje grad av ett brott är, oavsett om den har en särskild brotts- beteckning eller inte, försedd med en egen straffskala som ger ut- tryck för hur allvarligt lagstiftaren ser på brottet. Genom kopplingen till straffskalan får gradindelningen även betydelse i andra samman- hang, exempelvis för brottets preskriptionstid och vilka straffpro- cessuella tvångsmedel som får användas.

42Se NJA 2008 s. 1010 och Asp & Ulväng, s. 492 f.

43Se Asp & Ulväng, s. 491.

100

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

Gradindelningen ska göras med beaktande av samtliga omstän- digheter vid brottet. De omständigheter som anknyter till rekvisiten i straffbestämmelsen bildar här utgångspunkten.44 Som exempel kan nämnas att det som i 3 kap. 5 § brottsbalken är straffbelagt som miss- handel är att tillfoga en annan person kroppsskada eller smärta. Av detta följer att det avgörande för till vilken svårhetsgrad som en misshandel är att hänföra i allmänhet är den av uppsåt täckta skada eller smärta som misshandeln har lett till.45 Huruvida brottet utgör återfall påverkar i princip inte gradindelningen.46

Ibland anges det i lagtexten ett antal omständigheter som särskilt ska beaktas vid gradindelningen. Sådana s.k. kvalifikationsgrunder är mycket vanliga och kan exempelvis handla om att gärningen varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, att den avsett ett betydande värde eller att den utgjort led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning. Som berörts i avsnitt 3.4.2 kan en kvalifika- tionsgrund ibland överlappa eller likna en sådan omständighet som enligt 29 kap. 2 § brottsbalken ska beaktas som försvårande vid be- dömningen av brottslighetens straffvärde. Vi återkommer till relationen mellan gradindelningen och straffvärdebedömningen i avsnitt 4.5.2.

Kvalifikationsgrunder som anges i anslutning till en viss brotts- typ ska ses enbart som vägledande exempel. Det betyder att det inte är nödvändigt att kvalificera brottet som grovt när någon av de an- givna omständigheterna föreligger. Å andra sidan är det inte heller uteslutet att bedöma brottet som grovt när omständigheterna inte är för handen. En samlad bedömning måste alltid göras. För att ett brott ska bedömas som grovt bör det emellertid i princip krävas att om- ständigheterna i det enskilda fallet framstår som försvårande i mot- svarande grad som normalt gäller i de fall som anges i lagens exempli- fiering.47 Legalitetsskäl talar också för att domstolen bör vara försiktig med att döma för grovt brott med hänvisning enbart till en enskild omständighet som saknar stöd i bestämmelsens uppräkning.48

44Se NJA 2017 s. 1129 p. 6, NJA 2018 s. 378 p. 15, NJA 2018 s. 634 p. 9 och NJA 2019 s. 553 p. 10.

45Se NJA 2011 s. 89 p. 11, NJA 2017 s. 1129 p. 6 och NJA 2018 s. 574 p. 20.

46Se t.ex. NJA 2018 s. 378 p. 16. Ett undantag utgör olovlig körning, där tidigare lagföring för detta brott normalt medför att brottet bedöms som grovt.

47Se bl.a. NJA 2018 s. 378 p. 17, NJA 2018 s. 634 p. 10, och NJA 2019 s. 492 p. 18.

48Se NJA 2016 s. 1143 p. 17.

101

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

4.5.2Relationen till straffvärdebedömningen

Den grundläggande bestämmelsen om straffvärde finns i 29 kap. 1 § brottsbalken. Som redovisats i avsnitt 3.4.2 framgår av paragrafens första stycke att straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, ska bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straff- värde. Vilka omständigheter som ska ligga till grund för straffvärde- bedömningen framgår av paragrafens andra stycke. Härutöver anges i 29 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken vissa försvårande och förmildrande omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för den särskilda brottstypen, ska beaktas vid bedömningen.

Vid gradindelade brott är, som nämnts ovan, varje grad att se som en egen brottstyp med en särskild straffskala. Av hänvisningen i 29 kap. 1 § brottsbalken till den för brottet tillämpliga straffskalan följer således att gradindelningen i princip måste ske före straffvärde- bedömningen.49

Det råder emellertid ett nära samband mellan gradindelning och straffvärdebedömning. Som huvudregel bör således ett brott av nor- malgraden ha ett lägre straffvärde än ett brott som är att anse som grovt. Som utvecklats i avsnitt 3.3.4 föreligger dock inte någon full- ständig överensstämmelse mellan de båda bedömningarna. För att en viss omständighet ska kunna påverka gradindelningen förutsätts det i och för sig att den är ägnad att påverka straffvärdet, men vissa omständigheter som är av betydelse för straffvärdet saknar betydelse vid gradindelningen. Det som har betydelse för placeringen av ett brott i en viss svårhetsgrad är i första hand omständigheter av objek- tivt slag. Även gärningsmannens avsikter och motiv samt graden av skuld kan visserligen tillmätas betydelse, men sådana faktorer spelar i allmänhet inte lika stor roll som de objektiva omständigheterna.50

Trots att de båda bedömningarna således görs med tillämpning av delvis skilda kriterier kan gradindelningen – i vart fall i mer svår- bedömda fall – inte göras utan att det sker en värdering av hur allvar- lig brottsligheten är. Den samlade bedömning som alltid måste göras kommer alltså ytterst – med reservation för de faktorer som påverkar straffvärdet men saknar betydelse för gradindelningen – att bygga på en värdering av om straffvärdet i det enskilda fallet med beaktande

49Se bl.a. NJA 2011 s. 89 p. 9, NJA 2018 s. 574 p. 19 och NJA 2019 s. 492 p. 17.

50Se bl.a. NJA 2018 s. 378 p. 16.

102

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

av förekommande kvalifikationsgrunder är sådant att det är motive- rat att döma för grovt brott.51

Av det anförda följer att det inte är uteslutet att redan vid grad- indelningen väga in faktorer som annars främst påverkar straffvärdet och som saknar direkt anknytning till de grundläggande rekvisiten för brottet. Vissa av de försvårande och förmildrande omständigheter som anges i 29 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken kan således få betydelse även vid gradindelningen. Detta gäller särskilt när det i lagtexten inte anges några särskilda kvalifikationsgrunder till ledning för bedöm- ningen av till vilken svårhetsgrad ett brott är att hänföra. I dessa fall blir därför sambandet mellan gradindelning och straffvärdebedöm- ning ännu tydligare.52

Om en viss omständighet har åberopats för att placera brottet i en högre svårhetsgrad bör den, som nämnts i avsnitt 3.4.2, normalt inte också beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen inom ramen för det allvarligare brottets straffskala. Ett sådant dubbel- beaktande skulle nämligen strida mot proportionalitetsprincipen och allmänna rättviseföreställningar.53 Endast om det finns ett s.k. över- värde, dvs. att omständigheten inte kan anses tillräckligt beaktad genom gradindelningen, kan den tillmätas betydelse också vid straff- mätningen.

4.5.3Relationen till konkurrensfrågan

Gradindelningen hänger också nära samman med frågan om vilka och hur många brott som den tilltalade ska dömas för. Sambandet mellan de båda bedömningarna kan dock se något olika ut beroende på vilken konkurrenssituation som är för handen.

Vid likartad konkurrens (se avsnitt 4.2) kan antalsräkningen på- verka gradindelningen. Om domstolen kommer fram till att det är fråga om flera brott kan det ligga nära till hands att rubricera vart och ett av dessa som brott av normalgraden. Om samma brottslighet i stället anses som ett enda brott kan det vara mera naturligt att rubricera detta som grovt.54 Som exempel kan nämnas det fallet att någon har gjort sig skyldig till flera tillgrepp i en följd. Om domstolen – med

51Se NJA 2019 s. 492 p. 19.

52Se NJA 2017 s. 1129 p. 8, NJA 2019 s. 492 p. 19 och NJA 2019 s. 553 p. 11.

53Se Ågren, Brottsbalk (1962:700) 29 kap. 2 §, avsnitt 2.3, Lexino 2020-10-27 (JUNO).

54Se NJA 2018 s. 378 p. 10.

103

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

tillämpning av de kriterier som gäller vid bestämmandet av brotts- enhet – kommer fram till att förfarandet utgör endast ett brott, kan den totala omfattningen av brottsligheten leda till att brottet be- döms som grovt. Om förfarandet i stället anses innefatta flera brott, kan den mer begränsade skadan av varje enskilt tillgrepp i stället med- föra att dessa bedöms som normalgradsfall.

En situation, som kan vara särskilt svårbedömd, är när det rör sig om en serie likartade och systematiskt begångna brott. Denna situa- tion aktualiseras framför allt vid vissa former av förmögenhetsbrott, men också i andra fall. Frågan kan då inställa sig om det är möjligt att lägga samman de olika och i sig brottsliga gärningarna till en brottsenhet och placera dem i en högre svårhetsgrad. Denna fråga behandlas närmare i avsnitt 4.6.2 och 4.6.5. I detta sammanhang ska endast understrykas att det inte möjligt att först, med hänvisning till gärningarnas omfattning eller systematik, bestämma att brottslig- heten ska betraktas som grov, för att därefter ta ställning till hur många brott det rör sig om. Vid likartad konkurrens går antalsräk- ningen således före gradindelningen.55

I andra konkurrenssituationer (se avsnitt 4.3 och 4.4.) kan grad- indelningen inverka på om ett brott ska konsumeras av ett annat. Om utförandet av det ena brottet är en omständighet som gör att det andra brottet bedöms som grovt kan det, som nämnts i avsnitt 4.3.1 och 4.4, nämligen medföra att det lindrigare brottet ska anses subsidiärt till eller medbestraffad med det grova brottet. Har t.ex. ett bedrägeri rubricerats som grovt för att gärningspersonen använt sig av en förfalskad handling döms normalt endast för det grova be- drägeriet, och således inte också för brukande av falsk urkund.56

Placeringen av ett av brotten i en högre svårhetsgrad kan emeller- tid också få den motsatta följden, dvs. att konsumtion inte ska ske. Så kan bl.a. bli fallet när vart och ett av brotten därmed blir att hänföra till en så pass sträng straffskala att det inte kan anses före- ligga något subsidiaritetsförhållande mellan brotten eller annars skäl för att betrakta en del av brottsligheten som medbestraffad. En situa- tion av detta slag berördes i det ovan nämnda rättsfallet NJA 2019 s. 553 som gällde förhållandet mellan människorov och misshandel.

55Se Ulväng, 2013, s. 277.

56Förövandet av ett brott kan dock medföra att ett annat brott rubriceras som grovt utan att det innebär att det förstnämnda brottet ska konsumeras, se t.ex. förhållandet mellan ringa nar- kotikabrott, olika former av trafikbrottslighet och grovt vållande till annans död i NJA 2012 s. 79.

104

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

Av det fallet framgår att mindre eller måttligt allvarliga hot- och vålds- handlingar som ingår i själva bemäktigandet vid ett människorov normalt konsumeras av det senare brottet, medan särskilt allvarliga våldshandlingar som representerar ett påtagligt straffvärde, såsom grov misshandel, inte gör det.

4.6Särskilt om systematisk brottslighet

4.6.1Systematisk brottslighet

Att viss brottslighet har utövats systematiskt kan beaktas på olika sätt och i olika sammanhang. I praxis har brottslighetens systematik ibland ansetts utgöra skäl för att betrakta flera i sig brottsliga gärningar som ett enda brott. Med andra ord kan detta förhållande under vissa omständigheter tänkas påverka antalsräkningen. Att brottsligheten har utövats systematiskt anges dessutom vid gradindelade brott inte sällan som ett kvalificerande rekvisit för en gradhöjning. Brottslighetens systematiska karaktär kan också beaktas inom sådana kvalifikations- grunder som går ut på att gärningen har varit av särskilt farlig art. Ett systematiskt tillvägagångssätt förekommer därutöver som en allmän straffskärpningsgrund i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken.

Systematisk brottslighet är inte något enhetligt begrepp. Som regel avses emellertid att det är fråga om brott som upprepas på ett likartat sätt. Det krävs också i allmänhet att brottsligheten har före- gåtts av planering eller att gärningsmannen använder en särskild metod för att begå brotten. De vanligaste sätten att beskriva syste- matisk brottslighet tar sikte på mängden brott, att samma beteende upprepas och att brotten följer en uppgjord plan eller föregås av nog- granna förberedelser.57

Av det anförda följer att enbart det förhållandet att det rör sig om ett upprepat, likartat förfarande normalt inte är tillräckligt för att brottsligheten ska betraktas som systematisk. Jämfört med annan seriebrottslighet kännetecknas systematisk brottslighet således av något ytterligare moment (såsom en särskild metod, en uppgjord plan eller noggranna förberedelser) som binder samman brottsligheten.58

57Se NJA 2018 s. 634 p. 14 samt jfr SOU 2013:85 s. 116 och 126 och Ds 2019:1 s. 63.

58Jfr prop. 2020/21:52 s. 78.

105

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

4.6.2Systematik som skäl för att betrakta flera gärningar som ett brott

Frågan om den som har överträtt samma straffbud flera gånger ska anses ha gjort sig skyldig till ett eller flera brott avgörs, som utveck- lats i avsnitt 4.2.1 och 4.2.2, genom avgränsningen av vad som utgör en respektive flera brottsenheter. Även om kriterierna för hur brotts- enheten avgränsas skiljer sig åt för olika brottstyper är huvudregeln att en färdig brottsenhet föreligger så snart de i brottsbeskrivningen angivna rekvisiten är uppfyllda.

Framför allt vissa former av förmögenhetsbrott begås emellertid inte sällan i ett sådant sammanhang och med sådan intensitet att det kan framstå som mer naturligt att betrakta samtliga gärningar i serien som ett och samma brott. Därför har det i praxis ibland ansetts be- fogat att frångå principerna för hur brottsenheten normalt avgränsas vid dessa brottstyper och i stället lägga samman gärningarna till ett brott, som då ofta placeras i en högre svårhetsgrad. En sådan sam- manläggning har många gånger motiverats av att gärningarna utgör led i en brottslighet som utövats systematiskt.59

Svårigheterna med att antalsräkna brott som utgör led i en syste- matiskt utövad brottslighet grundar sig bl.a. i att man vid bedöm- ningen måste förhålla sig till andra gärningar i ett större samman- hang. Inte minst när systematiken ingår som ett kvalificerande rekvisit vid gradindelningen av brott kan detta ge intryck av att det är möjligt att vidga brottsenheten. Utifrån uttalanden i förarbeten och väg- ledande avgöranden från senare tid står emellertid klart att sådana rekvisit inte kan anses innebära någon modifiering av hur brotts- enheten bestäms eller att en sammanläggning av flera i sig brottsliga gärningar annars får göras enbart på den grunden att brotten har utgjort led i ett systematiskt förfarande.60 Undantag från gängse prin- ciper är visserligen möjliga, men det torde liksom i andra fall vanligen kräva ett nära tidsmässigt eller rumsligt samband mellan de olika moment som annars skulle utgöra egna brottsenheter.61 Även när gärningspersonen redan från början har haft en tydlig plan som inne-

59Se t.ex. Göta hovrätts dom den 7 mars 2012 i mål B 397-12 samt praxisgenomgången i SOU 2013:85 s. 104 f. och a.a. bilaga 2, tabell 5.4.

60Se NJA 2006 s. 524, NJA 2007 s. 973, NJA 2012 s. 886, NJA 2018 s. 378, NJA 2019 s. 747 och NJA 2020 s. 344 samt prop. 2016/17:131 s. 57 och prop. 2020/21:52 s. 86 f.

61Se NJA 2018 s. 378 p. 12 och NJA 2019 s. 747 p. 19.

106

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

bär att brottsligheten begåtts i flera steg kan avsteg vara tänkbara.62 Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 4.6.5.

I detta sammanhang kan framhållas att några brottskonstruktioner har tillkommit delvis för att det ska vara möjligt att beakta systema- tiska inslag vid viss typ av brottslighet. De grova fridskränknings- brotten, olaga förföljelse och grovt fordringsbedrägeri utgör alla exempel på sådana brottstyper. (se ovan avsnitt 4.2.3). För de grova fridskränkningsbrotten och olaga förföljelse framhölls det i förarbetena att ett systematiskt upprepande av relativt lindriga gärningar sam- mantaget kan leda till en betydande kränkning av den utsatta perso- nen.63 I förarbetena till straffbestämmelsen om grovt fordrings- bedrägeri angavs att brottslighetens systematik och samlade negativa effekter för samhället inte i tillräcklig utsträckning beaktats vid rubri- ceringen av brotten och inte heller fått tillräckligt genomslag vid straff- mätningen.64

Även i fråga om andra förmögenhetsbrott än grovt fordrings- bedrägeri har konstruktioner övervägts för att åstadkomma en skärpt straffrättslig bedömning av systematisk brottslighet, däribland sådana som innebär en sammanläggning av flera brott.

I början av 1980-talet övervägde Förmögenhetsbrottsutredningen en regel som gick ut på att rätten – i stället för att döma för flera brott – skulle kunna döma såsom för ett brott av högre svårhetsgrad, om den sammanlagda brottsligheten med hänsyn till ekonomisk skada eller ekonomiskt värde samt övriga omständigheter uppfyllde kraven för sådant brott och det kunde antas att brottsligheten var planmässig eller vanemässig. Utredningen valde emellertid att inte föreslå någon sådan bestämmelse.65

Senare under 1980-talet behandlade Fängelsestraffkommittén frå- gan om möjligheterna att döma till fängelse vid brottslighet som endast har böter i straffskalan (vilket kommittén föreslog att snatteri, numera ringa stöld, skulle ha) men som begåtts i en serie. Kommit- tén lade fram ett förslag som innebar att om det med hänsyn till brottens antal, svårhet och inbördes samband förelåg synnerliga skäl, skulle annan påföljd än böter få användas som gemensamt straff för flera brott enligt brottsbalken, även om endast böter finns i straff-

62Se NJA 2019 s. 747 p. 23.

63Se prop. 1997/98:55 s. 76–77 och prop. 2010/11:45 s. 67–68.

64Se prop. 2016/17:131 s. 25.

65Se SOU 1983:50 s. 122 f.

107

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

skalan. Däremot avvisade kommittén tanken på att bedöma flera brott som ett grövre brott.66

Egendomsskyddsutredningen resonerade i sitt betänkande från 2013 kring olika lösningar för hur systematiska inslag vid förmögen- hetsbrott skulle kunna beaktas ytterligare. Utredningen övervägde bl.a. en generell bestämmelse om att flera förmögenhetsbrott skulle läggas samman till ett eller flera allvarligare brott. Utredningen fram- höll att en sådan regel skulle underlätta bl.a. rubricering och straff- mätning i vissa fall, men att det samtidigt skulle bli svårare att i förväg bedöma straffvärde och preskriptionstid. Rättssäkerhetsskäl ansågs därför tala mot en sådan ordning. Inte heller ansåg utredningen att behovet av att kunna lägga samman flera tillgreppsbrott till ett grovt brott var så framträdande att det fanns skäl att överväga en särskild bestämmelse av detta slag, bl.a. eftersom de flesta tillgreppsbrott som begås systematiskt – såsom fickstölder och inbrottsstölder – redan bedöms som grova brott. I undantagsfall borde det enligt utredningen dock inte vara uteslutet att införa nya brottskonstruktioner som gör det möjligt att avgöra vad som är ett brott på ett annat sätt än vad som är normalt för brottstypen i fråga. Utredningen föreslog också en bestämmelse som tog sikte på bedrägerier med hjälp av s.k. bluffakturor, vilket resulterade i regleringen om grovt fordringsbedrä- geri.67

Slutligen övervägdes i Ds 2019:1 om bestämmelser borde införas som gör det möjligt att lägga samman flera systematiskt begångna stölder eller hälerier till ett allvarligare brott, benämnt grov syste- matisk stöld respektive grovt systematiskt häleri. Sådana bestämmel- ser skulle, enligt vad som föreslogs i promemorian, kunna utformas med de grova fridskränkningsbrotten som förebild. Således skulle flera brott, såsom stöld eller ringa stöld, läggas samman och skapa ett nytt brott med en strängare straffskala, om vart och ett av brotten utgjort ett led i ett systematiskt förfarande. Enligt vad som framhölls i promemorian skulle en sådan reglering visserligen underlätta bl.a. straffvärdebedömningen, men kriterierna för när en sammanlägg- ning får ske skulle samtidigt leda till betydande avgränsningssvårig- heter och göra det svårt för enskilda att förutse när ett respektive flera brott har begåtts. Vidare framhölls att effektiviteten av en sådan brotts-

66Se SOU 1986:14 s. 114 ff.

67Se SOU 2013:85 s. 129–141 och prop. 2016/17:131 s. 22–36.

108

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

konstruktion kunde ifrågasättas. Mot denna bakgrund blev prome- morians slutsats att övervägande skäl talade mot en sådan reglering.68 Regeringen instämde i denna bedömning och framhöll särskilt att en brottskonstruktion, vilken innefattar brott som riktats mot olika målsäganden vid olika tillfällen, skulle leda till stora praktiska svårig- heter för polis och åklagare. Dessutom skulle den innebära en risk för att gärningar i alltför stor utsträckning skulle falla utanför straff- bestämmelsernas tillämpningsområde. I enlighet med vad som före- slagits i promemorian infördes i stället systematik som en ny kvali-

fikationsgrund för grov stöld och grovt häleri (se vidare nedan).69

4.6.3Systematik som kvalifikationsgrund

I flera straffbestämmelser utgör brottlighetens systematik en kvalifi- kationsgrund för att bedöma brottet som grovt. Grov stöld, grovt bokföringsbrott, grovt skattebrott, grovt smugglingsbrott, grovt tull- brott, grov olovlig befattning med smuggelgods samt grovt penning- tvättbrott utgör alla exempel på brott där det vid bedömningen ska beaktas om gärningen ingått i eller utgjort ett ”led i en brottslighet som utövats systematiskt”.

Som nämnt i avsnitt 4.6.1 är systematisk brottslighet inte något enhetligt begrepp. Vilka krav som bör ställas på brottslighetens om- fattning och utförande för att den ska anses som systematisk går alltså inte att uttala sig om generellt, utan får bedömas från fall till fall med beaktande av den aktuella brottstypens särdrag.

Som berörts ovan infördes systematik som kvalifikationsgrund för grov stöld och grovt häleri genom en lagändring 2021 som syftade till att systematiska inslag vid brottsligheten skulle få ett tydligare genomslag vid den straffrättsliga bedömningen. I propositionen ut- talades att det, för att brottsligheten ska anses ha utövats systema- tiskt, ska vara fråga om brott som upprepats på ett likartat sätt, men att det därutöver krävs något ytterligare moment. Det kan exempelvis handla om att brotten följt en brottsplan, föregåtts av noggranna förberedelser eller utförts på ett förslaget sätt eller att gärnings- mannen använt sig av särskild utrustning. Vidare uttalas att kraven i detta avseende inte bör sättas alltför högt.70

68Se Ds 2019:1 s. 75 ff.

69Se prop. 2020/21:52 s. 82 ff.

70Se prop. 2020/21:52 s. 112 f.

109

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

När det gäller grovt skattebrott ges i förarbetena inte någon när- mare förklaring till vad systematiken kan bestå i. Däremot framhålls att mindre skatteundandraganden inte ska bedömas som grova brott enbart av den anledningen att det rör sig om ett upprepat förfarande.71 Vid såväl grovt barnpornografibrott som grovt bokföringsbrott fram- hålls att brottsligheten inte behöver ha utövats i organiserad form för att anses som systematisk.72 Systematiken vid grovt smugglings- brott, grovt tullbrott och grov olovlig befattning med smuggelgods tar däremot sikte framför allt på införsel som kan anses vara organi- serad med hänsyn till att den mängd gods som förs in gör det påkallat att det finns en organisation för såväl förvaring som distribution.73 Vid grovt penningtvättbrott anges i förarbetena endast att syste- matiken, på samma sätt som i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken, avser ett visst tillvägagångssätt som har upprepats ett flertal gånger, antingen av en ensam gärningsperson eller av flera personer i samförstånd.74

I flera straffbestämmelser finns även kvalificerande rekvisit som exempelvis att brottsligheten ”bedrivs yrkesmässigt”, ”i större om- fattning” och är av ”särskilt farlig art”, där systematiska inslag indirekt kan få visst genomslag. Grovt narkotikabrott och grov narkotika- smuggling utgör exempel på brottstyper där nyssnämnda omständig- heter utgör kvalificerande rekvisit. Domstolen har också möjlighet att beakta systematiken oavsett om detta framgår av straffbestäm- melsen eller inte.

I praxis från framför allt senare år märks dock en tydlig återhåll- samhet när det gäller att bedöma gradindelade brott som grova med hänvisning till att de har skett systematiskt eller föregåtts av särskild planering utan att dessa omständigheter anges som kvalifikations- grunder i straffbestämmelsen. För att sådana förhållanden ska för- anleda en gradhöjning bör det enligt HD normalt krävas att brotten har en frekvens och präglas av en förslagenhet som klart går utöver vad som gäller för annan, i och för sig upprepad och likartad, brotts- lighet.75 HD har vidare uttalat att när en omständighet uttryckligen har angetts som en kvalifikationsgrund för grovt brott bör den till- mätas större betydelse för rubriceringsfrågan än när omständigheten aktualiseras enbart som en straffskärpningsgrund enligt 29 kap. 2 § 6

71Se prop. 1995/96:170 s. 112.

72Se prop. 1997/98:43 s. 98 och prop. 2004/05:69 s. 25.

73Se prop. 1999/2000:124 s. 123–124 och 146–147.

74Se prop. 2013/14:121 s. 113.

75Se NJA 2016 s. 1143 p. 25.

110

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

brottsbalken. Detta beror på att det i det förra fallet inte sällan handlar om omständigheter som ofta är för handen vid den specifika brotts- typen och som i sig medför att brottsligheten är av allvarligare beskaffenhet, t.ex. genom att den – om den är välplanerad – kan vara svårare att upptäcka.76

Enligt HD finns det ändå skäl till restriktivitet vid bedömningen av vad som utgör ett systematiskt tillvägagångssätt även när den om- ständigheten utgör en särskild kvalifikationsgrund. En uppflyttning i svårhetsgrad innebär nämligen regelmässigt en repressionsökning och bör därför begränsas till de fall där omständigheterna är sådana att en ändrad rubricering framstår som motiverad.77 Utrymmet att placera ett visst brott i en högre svårhetsgrad med hänvisning till att det ingår i ett systematiskt förfarande är enligt HD också beroende av om det finns andra försvårande omständigheter, såsom särskild förslagenhet eller inslag av organisation, och vilket straffvärde de enskilda brotten har i grunden.78

4.6.4Systematik som försvårande omständighet vid straffvärdebedömningen

Enligt 29 kap. 2 § 6 brottsbalken ska som en försvårande omstän- dighet vid bedömningen av straffvärdet beaktas om brottet har ut- gjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering. Syste- matik är alltså en omständighet som – vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp – särskilt ska beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen. En tillämpning av bestämmelsen får således till följd att brottet anses ha ett högre straffvärde än det annars skulle ha haft.

Tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgades genom en lag- ändring 2010 (prop. 2009/10:147). I sin tidigare lydelse var bestäm- melsen endast tillämplig på brott som utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll. Detta innebar att bestämmelsen inte omfattade enstaka brott, även om detta brott varit väl planlagt. Den tog inte heller sikte på brott som

76Se NJA 2018 s. 634 p. 19.

77Se a. rättsfall p. 20.

78Se NJA 2018 s. 378 p. 20.

111

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

förövats av en ensam person, även om det rört sig om upprepad brottslighet, utan på brottslighet med flera inblandade och som skett i organiserade former. Dessutom krävdes att den tilltalade spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten.79 Efter 2010 års änd- ring är regeln tillämplig även på enstaka brott som föregåtts av sär- skild planering samt på systematisk brottslighet som begåtts genom att en gärningsman upprepat ett visst tillvägagångssätt ett flertal gånger.80 Punkten omfattar numera också samtliga medverkande vid brotten, oavsett vilken roll de spelat i den brottsliga verksamheten. Graden av delaktighet ska dock som vanligt beaktas vid bedömningen av straffvärdet för var och en av de medverkande (jfr NJA 2003 s. 78).

Med brottslighet som har utövats systematiskt avses enligt moti- ven i detta sammanhang alltså sådan brottslighet där ett visst till- vägagångssätt upprepats ett flertal gånger antingen av en ensam gär- ningsman eller av flera personer i samförstånd. Som ett exempel anges att någon vid upprepade tillfällen förmått annan till utbetal- ning av en förmån som han eller hon inte har haft rätt till. Ett annat exempel som tas upp är om flera personer rånat olika butiker eller banker och då gått till väga på ett likartat sätt vid varje tillfälle.81 Genom praxis har tydliggjorts att enbart det förhållandet att det rör sig om upprepad likartad brottslighet inte innebär att den uppfyller bestämmelsens krav på systematik. Således krävs att det föreligger ytterligare något kvalificerande moment för att bestämmelsen ska komma i tillämpning (se vidare avsnitt 4.6.1). Enligt vad som också följer av praxis ställs emellertid lägre krav på de systematiska inslagen för att dessa ska få betydelse vid straffvärdebedömningen än för att de ska medföra att brottet hänförs till en högre svårhetsgrad.82

Om brottslighetens systematik har åberopats som skäl för att bedöma ett eller flera brott som grova bör denna omständighet nor- malt inte beaktas i skärpande riktning även vid straffmätningen inom ramen för det grova brottets straffskala (jfr ovan avsnitt 4.5.2). Tvärtom kan det – vilket vi återkommer till i avsnitt 4.6.5 och 5.6.2

i dessa fall krävas större reduktioner vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde än vad som annars brukar göras.

79Prop. 1987/88:120 s. 84.

80Prop. 2009/10:147 s. 31.

81Se prop. 2009/10:147 s. 43 f.

82Se t.ex. NJA 2016 s. 1143, NJA 2018 s. 378 och NJA 2018 s. 634.

112

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

4.6.5Särskilda svårigheter vid antalsräkning, gradindelning och straffvärdebedömning av systematisk brottslighet

På vilket sätt upprepad brottslighet som är systematisk till sin karak- tär ska beaktas är, som framgår av redogörelsen ovan, alltså i någon mån en öppen fråga. I praxis har flera gärningar som ingått i ett systematiskt förfarande i vissa fall ansetts utgöra ett brott som då ofta rubricerats som grovt. I andra fall har samtliga brott inom ramen för ett sådant förfarande rubricerats som grova. I åter andra fall har systematiken enbart fått betydelse för straffvärdet av brotten. Frå- gan om hur ett systematiskt tillvägagångssätt lämpligen bör beaktas har också diskuterats ingående i doktrinen.83

I tidigare lagstiftningsärenden har konstaterats att oklarheten i ovannämnda avseende riskerar att leda till en oenhetlig rättstillämp- ning.84 Samtidigt har framhållits att inget tyder på att domstolarna åsidosätter likabehandlings- eller proportionalitetsprinciperna vid straff- mätningen av flerfaldiga förmögenhetsbrott. Tvärtom kan strävan efter att åstadkomma ett resultat som överensstämmer med dessa principer snarast framstå som ett skäl för att i vissa fall välja en sär- skild konkurrenslösning.85

Något som försvårar bedömningen av äldre praxis – och som möjligen i sig också bidragit till att denna varit spretande – är att domstolarna tidigare inte varit ålagda att i domslutet ange hur många brott av ett visst slag som förövats. Inte heller har detta alltid fram- gått av domskälen. Där förekommer nämligen inte sällan begrepp såsom ”förfarandet” eller ”brottsligheten”, vilka kan användas för att beskriva såväl enkel som flerfaldig brottslighet. I vissa fall har dom- stolen också missvisande talat om ett brott när det i själva verket varit fråga om flera brott.86

83Se bl.a. replikskifte mellan Sunnqvist och Ulväng i SvJT 2011 s. 495, Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott, SvJT 2011 s. 1 036, Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott – en replik, SvJT 2012 s. 58, Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott – en kort kommentar och SvJT 2012 s. 62, Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott – slutreplik.

84Se SOU 2013:85 s. 123 och Ds 2019:1 s. 67 f.

85Ibid.

86Jfr Ulväng, 2013, s. 210, Asp & Ulväng, s. 469, SOU 2013:85 s. 99 och Ds 2019:1 s. 43 f.

113

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

I och med att ett en ny version av domstolarnas it-stöd driftsattes 201487 blev tingsrätterna emellertid tvungna att i domslutet ange hur många fall av ett visst brott som det döms till ansvar för. 88 Genom denna förändring har frågor om antalsräkning och de särskilda svårig- heter som denna bedömning kan vara förenad med vid systematisk brottslighet fått en ökad uppmärksamhet i praxis.

Ett grundläggande problem när det handlar om upprepade och systematiskt begångna brott är att en rimlig värdering av brottslig- heten svårligen låter sig göras utan att man markant avviker från de principer som normalt gäller för antingen antalsräkningen eller straff- värdebedömningen. Detta gäller särskilt vid gradindelade brott där brottslighetens systematiska karaktär utgör eller kan beaktas inom ramen för en kvalifikationsgrund för grovt brott. Som utvecklats i avsnitt 4.6.2 har det i sådana fall förekommit att flera i sig brottsliga gärningar sammanförs till ett brott som sedan placeras i en högre svårhetsgrad. Med en sådan lösning kan de systematiska inslagen i brottsligheten ges ett tydligt genomslag samtidigt som påföljden inte blir orimligt sträng. Detta förutsätter emellertid ofta att brottsen- heten vidgas på ett sätt som inger betänkligheter bl.a. med avseende på medverkan till brott och preskription samt från legalitetssyn- punkt (se ovan avsnitt 4.2.1). Som tidigare nämnts har man i senare års praxis och förarbeten därför förhållit sig avvisande till en sådan tillämpning (se ovan avsnitt 4.6.2).

Om utgångspunkten således är att det i den angivna situationen ska dömas för flera brott inställer sig emellertid frågan hur en kva- lifikationsgrund som tar fasta på det systematiska i förfarandet ska tillämpas i relation till en sådan brottsserie. Eftersom det i de fall där brotten är likartade sällan är ett alternativ att rubricera de i serien ingående brotten på olika sätt, blir det för domstolen ett val mellan två alternativ som ger helt olika utgångspunkter för straffmätningen. Antingen blir resultatet en lång rad brott av normalgraden eller en lång rad grova brott. Detta medför ofrånkomligen – och oavsett vil- ken väg man går – att det uppstår påtagliga tröskeleffekter som sedan måste hanteras av domstolarna på ett eller annat sätt.89

87Sveriges Domstolars it-stöd ”Vera”, version R15 som driftsattes den 14 maj 2014.

88I domstolarnas rapporteringsskyldighet till det s.k. RI-systemet ingick dock även tidigare att rapportera hur många fall av ett visst brott som det döms till ansvar för, men denna infor- mation var då inte synlig i domslutet.

89Se prop. 2020/21:52 s. 86 f. och Lagrådets yttrande i bilaga 8 till nämnda prop. samt där an- givna hänvisningar.

114

SOU 2023:1

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

Som exempel kan nämnas det fallet att någon gör sig skyldig till ett tiotal stöldbrott som vart och ett avser ett värde om några tusen- lappar. Om varje sådant brott skulle bedömas som grovt enbart därför att det ingick i ett systematiskt förfarande skulle det påverka det totala straffet avsevärt. Det beror på att minimistraffet för de grova brotten ofta ligger relativt högt (i stöldfallet sex månaders fängelse) och att det blir fråga om en form av dubbelräkning; genom att fler- brottsligheten får påverka både antalsräkningen och gradindelningen blir resultatet en genomgripande omvärdering av den samlade brotts- ligheten.90 Om brotten i stället rubriceras som stölder av normalgraden finns – bl.a. på grund av de reduktioner som görs vid straffmätningen av flerfaldig brottslighet – å andra en risk för att de systematiska inslagen inte får ett tillräckligt genomslag. Framför allt om domstolen stannar vid den förra lösningen, men också vid den senare, får någon form av justering göras vid den efterföljande straffvärdebedömningen. Med andra ord måste gängse straffmätningsprinciper ofta frångås, så att slutresultatet på ett adekvat sätt speglar brottslighetens allvar.

Frågan om hur den nu behandlade problematiken bör hanteras har berörts i ett antal rättsfall från senare år.91 Som redan framgått kan HD där sägas ha anvisat ett restriktivt förhållningssätt när det gäller att bedöma ett brott som grovt på den grunden att det utgjort led i en brottslighet som utövats systematiskt. Ett sådant förhållningssätt

som förvisso endast delvis löser den beskrivna problematiken – har förordats också i doktrinen.92 Därvid har framhållits att om domstolen överväger att rubricera brotten i en brottserie som grova, men når slut- satsen att rubriceringen inte kan återspeglas i straffvärdebedömningen, bör man i första hand fråga sig om inte brotten bör placeras i en lägre svårhetsgrad. Såsom HD konstaterat i nyssnämnda rättsfall kan brotts- lighetens systematiska karaktär nämligen oftast beaktas tillräckligt inom ramen för den straffskala som gäller för brott av normalgraden. Det gäller särskilt som det, enligt 26 kap. 2 § brottsbalken, vid fler- faldig brottslighet är möjligt att överskrida straffmaximum för de en- skilda brotten. Vid flerfaldig brottslighet är det således i regel naturligt att systematiken främst ges betydelse när straffvärdet av den samlade

90Jfr Ulväng, 2013, s. 263.

91Se NJA 2006 s. 524, NJA 2007 s. 973, NJA 2012 s. 886, NJA 2018 s. 378, NJA 2018 s. 634, NJA 2019 s. 747 och NJA 2020 s. 344. Jfr dock prop. 2020/21:52 s. 113.

92Se Ulväng, SVJT 2011 s. 1036 på s. 1049.

115

Om konkurrens, gradindelning och systematisk brottslighet

SOU 2023:1

brottsligheten bestäms.93 Hur denna bedömning bör göras behandlas närmare i kapitel 5 (se särskilt avsnitt 5.6.2).

93Se särskilt NJA 2018 s. 378 p. 19–21.

116

5Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

5.1Inledning

Att någon vid samma tillfälle ska dömas för flera brott är mycket van- ligt. I Sverige, och i många andra länder, medför flerfaldig brottslig- het att det utdömda straffet blir mildare än summan av de straff som skulle dömts ut för vart och ett av brotten om de hade bedömts oberoende av varandra. I den rättspolitiska diskussionen har man därför ibland talat om att den som gör sig skyldig till flera brott får ”mängdreduktion” eller ”mängdrabatt”. I detta kapitel går vi igenom de principer som ligger till grund för denna ordning, liksom bak- grunden till den nuvarande regleringen. Vi går också närmare in på hur påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet går till enligt gällande rätt och avslutar med en redogörelse för vilka överväganden som tidigare har gjorts i fråga om hur man kan få till stånd en skärpt straffrättslig bedömning.

5.2Flerfaldig brottslighet eller återfall?

Med flerfaldig brottslighet avses att en person vid samma tillfälle döms till ansvar för fler än ett brott. Enligt gällande rätt ska domstolen då som huvudregel bestämma en gemensam påföljd för brotten med utgångspunkt i den samlade brottslighetens straffvärde. Som nämnts ovan leder detta normalt till att det utdömda straffet blir lägre än summan av de straff som skulle ha skulle dömts ut för vart och ett av brotten sedda för sig. Detta följer av den s.k. asperationsprin- cipens tillämpning.

117

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

Om någon döms för ett brott och därefter gör sig skyldig till ny brottslighet är det i stället fråga om ett återfall i brott. Det förhål- landet att det nya brottet utgör ett återfall betraktas som en för- svårande omständighet vid påföljdsbestämningen och kan leda till att den dömde får en strängare påföljd än en förstagångsbrottsling som begått motsvarande brott.

Skillnaden mellan flerfaldig brottslighet och återfall kan något för- enklat sägas bestå i att det vid återfall har meddelats en dom mellan brotten medan så inte är fallet vid flerfaldig brottslighet.

Något om grundtankarna bakom ordningen med återfallsskärpning

Det finns olika förklaringsmodeller till varför påföljden bör skärpas för ett brott på grund av den tilltalades tidigare brottslighet. Enligt en uppfattning ökar själva klandervärdheten av den brottsliga hand- lingen genom att gärningsmannen tidigare har gjort sig skyldig till brott. Synsättet kan delvis bottna i att gärningsmannens ovilja – eller olydnad – att rätta sig efter lagen gör honom eller henne mer klan- dervärd. Andra synsätt är att rättssystemet genom ett strängare på- följdsval för den som återfaller i brott kan uppnå en individuell av- skräckning eller större inkapaciteringseffekter. Det är också vanligt att allmänpreventiva skäl åberopas som grund för en strängare bedöm- ning av återfallsbrottslighet.1

Ytterligare ett synsätt innebär att återfallsskärpning vid påföljds- valet kan inordnas i en privilegieringsmodell som bygger på en tole- ransteori. Det innebär att det bör finnas en viss förståelse från sam- hällets sida den första gången någon begår ett brott (det är mänskligt att fela) och att det finns skäl att anta att den person som har begått ett brott kan ta till sig det klander som domen uttrycker. Vid återfall i brott avtar toleransen successivt och en mer ingripande påföljd väljs.2

Oavsett vilken förklaringsmodell som godtas kan konstateras att flerfaldig brottslighet och återfall i brott hanteras på diametralt mot- satta sätt. Medan flerfaldig brottslighet i praktiken innebär att den tillkommande brottsligheten bestraffas mildare, leder återfallet till att den nya brottsligheten påkallar ett strängare straff.

1Se bl.a. Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2021, version 4, JUNO), s. 245.

2Se bl.a. a.a. s. 43 f. och s. 245 samt prop. 1987/88:120 s. 52.

118

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

5.3Allmänna principer för påföljdsbestämning vid flerfaldig brottslighet

5.3.1Gemensamt straff – separata straff – kollektivt straff

När en tilltalad ska dömas för flera brott uppkommer frågan hur denna situation ska hanteras i påföljdshänseende. Från rent principiella ut- gångspunkter finns ett antal tänkbara modeller.

I Sverige tillämpas sedan länge principen om gemensamt straff. Principen innebär att den som vid samma tillfälle döms för flera brott som huvudregel ska få endast en påföljd, som då kommer att omfatta samtliga brott. Detta förutsätter att domstolen gör en gemensam straffmätning för den samlade brottsligheten. Straffet måste vidare mätas ut i ett enhetligt värde inom ramen för en gemensamt kon- struerad straffskala. Vi återkommer nedan till vilka principer som kan aktualiseras när den samlade brottslighetens straffskala respek- tive straffvärde ska fastställas.

Ett alternativ till att bestämma en gemensam påföljd för den sam- lade brottsligheten skulle kunna vara att döma till en separat påföljd för varje brott. Med en sådan modell förflyttas emellertid hela kon- kurrensproblematiken till verkställighetsnivån. I länder där en sådan modell tillämpas inställer sig nämligen frågan om de utdömda på- följderna ska verkställas seriellt, dvs. i följd efter varandra, eller paral- lellt. Vid seriell verkställighet kommer de olika påföljderna att adde- ras till varandra, varvid det totala faktiska straffet riskerar att bli oskäligt hårt. Dessutom kan påföljder som är utdragna i tiden och som innehåller alltför blandade inslag även leda till andra olägenheter, såsom mycket komplicerade verkställighetsformer. Vid parallell verk- ställighet kommer det svåraste straffet ofta att innebära att de övriga straffen konsumeras, varigenom det totala faktiska straffet i stället kan bli för lindrigt. För svenskt vidkommande har denna modell därför inte ansetts lämplig.3

En annan modell, som liksom principen om gemensamt straff, försöker avvärja de negativa konsekvenserna av ett renodlat system med separata straff, kan benämnas kollektivt straff. Denna modell an- vänds i olika varianter i bl.a. Tyskland och England (se vidare kapi- tel 6) och tillämpades även tidigare i Sverige. Modellen innebär att påföljdsbestämningen görs i en trestegsprocess. Domstolen tar först

3Se Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 549 f. och Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 123 ff.

119

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

ställning till påföljdsfrågan för respektive brott och väger därefter samman straffen för de skilda brotten. Avslutningsvis, och som ett tredje steg, gör domstolen en bedömning av slutresultatet och modi- fierar det om det framstår som olämpligt. Den främsta skillnaden mot ordningen med gemensamt straff ligger alltså i att det vid kollek- tivt straff som utgångspunkt görs en separat påföljdsbestämning för varje brott. Även i de system där kollektivt straff tillämpas gäller dock normalt att verkställigheten ska ske i en och samma strafform. I de flesta sådana system läggs vidare vikt vid sambandet mellan de aktuella brotten, varvid man använder sig av en uppdelning mellan s.k. ideal- och realkonkurrens. Detta kan innebära att seriell verkstäl- lighet tillämpas i vissa fall och parallell verkställighet i andra. Som vi återkommer till i avsnitt 5.4 användes uppdelningen mellan ideal- och realkonkurrens tidigare även i svensk rätt.4

5.3.2Absorption – kumulation – asperation

Även de modeller som i olika rättsordningar används vid straffmät- ning av flerfaldig brottslighet – och som i mångt och mycket hänger samman med vilken övergripande påföljdsmodell som valts – bygger på ett antal olika bakomliggande principer.

En variant är att låta det brott som bör föranleda det strängaste straffet i sammanhanget avse även de övriga brott som den tilltalade ska dömas för. Denna modell brukar kallas för konsumtion eller absorption. Straffvärdet av det svåraste brottet absorberar då straff- värdet av de övriga.5 Om den tilltalade ska dömas för exempelvis en grov misshandel och ett narkotikabrott där straffvärdena för brotten sedda var för sig motsvarar fängelse i ett år och sex månader respek- tive sex månader leder en tillämpning av absorptionsprincipen så- ledes till att straffet mäts ut till ett år och sex månaders fängelse.

En annan möjlighet är att lägga ihop straffvärdet av de olika brotten. Rör det sig exempelvis om tre inbrottsstölder med ett straffvärde som motsvarar fängelse i ett år vardera skulle den samlade brotts- lighetens straffvärde motsvara fängelse i tre år. Man brukar här tala om kumulation.6

4Se Ulväng, s. 127 f.

5Se Borgeke & Forsgren, s. 197 och Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 554.

6Ibid.

120

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

Det tredje alternativet är en kombination eller mellanvariant av de två andra modellerna. Utgångspunkten för bedömningen blir då det brott som har det högsta straffvärdet och till detta läggs sedan en del av straffvärdet av de andra brotten. Denna princip, som brukar kallas asperationsprincipen, är den som tillämpas i svensk rätt.7 Hur stor del av straffvärdet av den tillkommande brottsligheten som ska läggas till det svåraste brottet ger asperationsprincipen inte svar på. Men om man återvänder till exemplet med de tre inbrottsstölderna skulle man exempelvis kunna tänka sig att principen tillämpas så att det samlade straffvärdet bestäms till två år.

De nämnda principerna har aktualitet både på det abstrakta och det konkreta planet. Förutom bedömningen av det konkreta straff- värdet kan de alltså ligga till grund för straffskalornas utformning (det abstrakta straffvärdet). I det senare fallet innebär kumulation att straffmaximum för den samlade brottsligheten är lika med sum- man av straffmaxima för alla förövade brott. Absorption betyder att tillgängligt straffmaximum är identiskt med straffmaximum för det svåraste av brotten. Och asperation utgör – liksom när det gäller den konkreta straffvärdebedömningen – ett mellanting mellan de andra två principerna. Ett exempel på hur asperation fungerar på straff- skalenivå ger regleringen i 26 kap. 2 § brottsbalken.8 Vi återkommer till denna bestämmelse i avsnitt 5.6.1.

Även om det ter sig naturligt att tillämpa samma princip vid den konkreta straffmätningen som vid utformningen av straffskalor är detta ingen nödvändighet. Exempelvis kan man tänka sig en modell där den gemensamma straffskalan bygger på asperationsprincipen, medan straffmätningen inom denna så långt möjligt görs genom en kumulation av straffvärdet för varje brott. Man kan också tänka sig att den gemensamma straffskalan konstrueras enligt absorptions- principen, medan asperationsprincipen tillämpas vid den konkreta straffmätningen.9 Som redan framgått gäller i svensk rätt dock aspera- tionsprincipen både på abstrakt och konkret nivå.

7Ibid.

8Se Jareborg, Straffmätning vid flerfaldig brottslighet, SvJT 1999, s. 264–280, på s. 268 f.

9Jfr Ulväng, s. 167 f.

121

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

5.4En historisk tillbakablick10

Från 1864 års strafflags ikraftträdande fram till 1938 års reform av den lagens bestämmelser om sammanträffande av brott (prop. 1938:191), tillämpades i svensk rätt olika principer för påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet beroende på om det var fråga om s.k. real- eller idealkonkurrens.

Realkonkurrens förelåg om domstolen konstaterade att brotten begåtts genom olika handlingar. I ett sådant fall skulle domstolen bestämma ett särskilt straff för varje brott och därefter addera dem med varandra enligt kumulationsprincipen. Konstruktionen är när- mast jämförbar med den som ovan benämnts kollektivt straff, men till skillnad från de system som i dag använder den strafformen fanns i den äldre svenska rätten inte något krav på att straffmätningen skulle avslutas med en helhetsbedömning. Däremot begränsades straffkumulationen av en särskild bestämmelse som föreskrev att det sammanlagda straffet inte fick överskrida det högsta av de konkret utmätta straffen med mer än två år. Straffreduktion medgavs således först om den samlade brottsligheten var så omfattande att straff- mätningen nådde upp till straffmaxium. Efter denna punkt blev gär- ningspersonen å andra sidan immun mot ytterligare bestraffning.

Om de olika brotten däremot ansågs vara begångna genom en och samma handling förelåg idealkonkurrens. I det fallet skulle domstolen inte bestämma ett särskilt straff för varje brott, utan i stället döma ut en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Absorp- tionsprincipen tillämpades för att konstruera en gemensam straff- skala, vilket innebar att straffet inte fick överskrida straffmaximum för det svåraste brottet. Vid straffmätningen utgick man från det svåraste brottet och betraktade övriga brott såsom försvårande om- ständigheter. Reduktionens storlek berodde på hur nära förbundna de olika brotten var.

Vid sidan av ideellt och reellt konkurrerande brott fanns ytter- ligare en konkurrensform, s.k. fortsatt brott. Konstruktionen utgjorde ett specialfall av realkonkurrens och avsåg den situationen att brotten i och för sig hade förövats genom olika handlingar men det fanns ett nära samband mellan dem. Sambandet kunde bestå i ett gemensamt syfte, angrepp mot samma objekt eller enhet i tid och rum. När det

10Avsnittets innehåll bygger på Ulväng, s. 130 ff., Jareborg, s. 264 ff., Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 554 ff., SOU 2012:34 band 3, s 274 ff. och SOU 1937:24 s. 44 ff.

122

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

var fråga om fortsatt brott skulle motsvarande bestraffningsregler som gällde vid idealkonkurrens tillämpas.

Uppdelningen i real- och idealkonkurrens var inte problemfri och systemet utsattes efter hand för stark kritik. Ett grundläggande pro- blem bestod i svårigheten att fastställa vad som utgjorde en handling och, följaktligen, vilken bestraffningsprincip som skulle tillämpas. Systemet innebar också svårigheter att bedöma när det förelåg ett sådant samband som – trots att det var fråga om olika gärningar – motiverade att tillämpa en absorptionsprincip. Osäkerheten kring dessa frågor gjorde rättstillämpningen oförutsebar och innebar att intresset av likabehandling äventyrades.

Det andra grundläggande problemet var att det var svårt att motivera varför så vitt skilda bestraffningsprinciper skulle användas beroende på om brotten begåtts genom en eller flera handlingar (eller på hur sambandet mellan de olika brotten såg ut). I den utredning som före- gick reformen av konkurrensreglerna (SOU 1937:24) konstaterades att absorptionsprincipen vid ideellt konkurrerande brott och vid fort- satt brott begränsade straffskalan i sådan utsträckning att den ibland inte räckte till för att mäta ut ett adekvat straff för den samlade brottsligheten. I dessa fall ledde regleringen således till överdrivna straffreduktioner och följaktligen till alltför lindriga straff. Vid reellt konkurrerande brott kunde en tillämpning av kumulationsprincipen tvärtom leda till alltför stränga resultat, ibland så till den grad att straffet omedelbart ansågs behöva sättas ned nådevägen endast på den grunden att lagstiftningen inte möjliggjorde att ett skäligt total- straff utmättes. Samtidigt kritiserades den vid realkonkurrens tillämp- liga tvåårsgränsen, bl.a. av det skälet att gärningspersonen sedan gränsen uppnåtts blev immun mot ytterligare bestraffning.

Sammanfattningsvis uppfattades alltså ordningen med en uppdel- ning mellan reellt och ideellt konkurrerande brott som svårtillämpad samtidigt som den kumulation eller absorption som följde av respek- tive konkurrensform kunde leda till olämpliga resultat. Kritiken ledde fram till att man genom 1938 års reform övergav distinktionen mellan ideellt och reellt konkurrerande brott. I stället infördes prin- cipen om gemensamt straff såsom en allmän bestraffningsprincip för alla former av flerfaldig brottslighet. Straffskalan för den samlade brottsligheten skulle nu konstrueras utifrån asperationsprincipen och straffmätningen ske inom ramen för denna. Denna ordning har

123

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

därefter upprätthållits, även om regelverkets närmare utformning och tillämpning givetvis förändrats över tid.

De regler som i dag gäller vid påföljdsbestämningen av flerfaldig brottslighet fick väsentligen sin nuvarande utformning genom 1989 års påföljdsreform (se avsnitt 3.2.2). Reformen innebar, såvitt här är av intresse, att reglerna i 29 och 30 kap. brottsbalken infördes, sam- tidigt som bestämmelsen i 26 kap. om hur straffskalan konstrueras när fängelse används som gemensamt straff i huvudsak fick det inne- håll den har i dag. Frågan om påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet har dock fortsatt varit omdiskuterad och inte heller det nuvarande systemet har undgått kritik. Vi återkommer till detta i avsnitt 5.7.

5.5Grunderna för asperationsprincipens tillämpning

Som framgått av det föregående har asperationsprincipen – som alltså ger upphov till det fenomen som brukar beskrivas som mängdrabatt

tillämpats länge i svensk rätt. Som också nämnts tidigare, och som utvecklas närmare i kapitel 6, är asperationsprincipen eller liknande straffmätningsmodeller huvudregeln även i flera andra länder. I svensk doktrin har i huvudsak fyra grunder anförts till stöd för principens tillämpning.

Humanitet

För det första tillgodoser asperationsprincipen kravet på humanitet i straffskipningen (se avsnitt 3.2.4). Av humanitetsprincipen följer att den allmänna repressionsnivån bör hållas måttlig och rimlig och

följaktligen – att det måste ställas upp gränser för hur ingripande ett straff totalt sett kan bli. Med andra ord måste det även vid flerfaldig brottslighet finnas ett absolut straffmaximum. Detta medför i sin tur att straff inte kan mätas ut genom en obegränsad kumulation.11

11Jfr Jareborg, s. 277 f., Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 557, Borgeke & Forsgren, s. 202, Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära (2020, version 6, JUNO), s. 122, Ulväng, s. 257 f. och Almkvist, Straffvärdebedömningar vid flerfaldig brottslighet, ur antolo- gin Teori och politik – straffrätt i omvandling, Red: Andreas Anderberg, Dennis Martinsson & Erik Svensson, 2022, s. 21.

124

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

Relativ proportionalitet

För det andra anses tillämpningen av asperationsprincipen nödvändig för att upprätthålla relativ proportionalitet. Som berörts i avsnitt 3.2.3 tar den för påföljdsbestämningen centrala proportionalitetsprin- cipen i första hand sikte på att straffen ska vara proportionella i rela- tiv mening, dvs. att de ska spegla brottslighetens allvar i förhållande till andra brott. Vid flerfaldig brottslighet blir det fråga om att jäm- föra dels olika brottskombinationer med varandra, dels olika brotts- kombinationer med enkel brottslighet. Såsom vid alla straffvärde- bedömningar bygger en sådan jämförelse på de kvalitativa skillnaderna mellan olika brottstyper och gärningar, snarare än på skillnader i brottslighetens kvantitet. Från den utgångspunkten bör det samlade straffvärdet för flera brott av lindrig eller måttlig svårhet normalt inte bestämmas så att det uppnår eller överstiger det som skulle ha åsatts ett brott som kvalitativt sett är betydligt allvarligare. Med andra ord bör straffet för ett brott av relativt lindrig natur inte tillåtas nå upp till alltför höga nivåer, även om det har upprepats vid ett flertal tillfällen. Det sagda kan illustreras genom en jämförelse mellan inbrottsstöld – som har ett minimistraff om ett års fängelse – och allvarliga sexual- och våldsbrott. Vid en tillämpning av en princip om strikt proportionalitet(kumulation) skulle den som gjort sig skyldig till en handfull inbrottsstölder normalt bestraffas lika strängt som den som begått en grov våldtäkt. Och för den som gjort sig skyldig till ett 20-tal inbrottsstölder skulle straffet som regel överstiga normal- straffet för mord (16 års fängelse). För att undvika att brottslighetens kvantitet på detta sätt får ett oproportionerligt stort genomslag vid straffmätningen, måste betydelsen av tillkommande brott begränsas.12

Givet att det finns ett straffmaximum (som inte motsvarar sum- man av straffmaxima för de enskilda brotten), är det vidare så att det fulla straffvärdet av varje enskilt brott omöjligen kan rymmas inom den tillgängliga straffskalan när brotten är allvarliga eller talrika. Här kan vi ta ett allvarligt brott såsom grovt rån som exempel. I fråga om den brottstypen sträcker sig straffskalan från fem till tio års fängelse vid enkel brottslighet och upp till 14 års fängelse vid flerfaldig brotts- lighet. Med en modell där straffvärdet av varje enskilt brott kumu- leras kommer straffet att slå i taket redan i och med det tredje rånet.

12Jfr Borgeke & Forsgren, s. 197 ff., Jareborg, s. 278 ff., Jareborg & Zila, s. 122 f., Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 557 ff., Ulväng, s. 258 ff. och Almqvist, s. 19 ff.

125

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

Den som gjort sig skyldig till tre grova rån skulle således komma att bestraffas lika strängt som den som gjort sig skyldig till exempelvis sju grova rån. Annorlunda uttryckt kan gärningspersonen i det senare fallet begå de sista fyra rånen helt ”gratis”. Logiken bakom aspera- tionsprincipen är att man i stället låter straffskalans tak kännas av omedelbart – dvs. ger rabatter – och på så sätt skapar ett större ut- rymme att rangordna olika brottskombinationer inom den tillgäng- liga straffskalan.13

Likabehandling

Intresset av humanitet och relativ proportionalitet som förklaring till att det gemensamma straffet för flera brott bör vara aspererat har sin främsta betydelse vid höga straffnivåer. Däremot kan bärigheten av dessa argument ifrågasättas när det handlar om brottsserier där antalet brott är begränsat och straffvärdena låga. I dessa fall ryms näm- ligen straffvärdet av varje enskilt brott väl inom den gemensamma straffskalan och kan i allmänhet mätas ut till fullo utan att vare sig humanitetsprincipen eller den relativa proportionaliteten träds för när. Ibland anförs emellertid intresset av likabehandling som ett tredje skäl för att asperationsprincipen likväl bör tillämpas genom- gående. I detta sammanhang brukar särskilt framhållas att det är svårt att hitta adekvata kriterier för att skilja fall där reduktion bör ske från sådana fall där reduktion kan underlåtas. Därför, lyder argumentet, bör flerbrottslighet behandlas enligt samma principer oavsett hur brottskombinationen ser ut. Därmed inte sagt att reduktionen pro- centuellt sett alltid bör vara lika stor.14

Undvika dubbelbestraffning

Slutligen, och för det fjärde, motiveras asperationsprincipen av att den anses nödvändig för att undvika dubbelbestraffning. Som fram- gått av kapitel 4 är distinktionen mellan vad som utgör ett och vad som utgör flera brott långt ifrån alltid klar, och den är inte heller alltid grundad i sådana faktorer som har betydelse i straffvärde- hänseende. Som också beskrivits i kapitel 4 förekommer det därtill

13Ibid.

14Jfr Ulväng, s. 258 och Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 559 f.

126

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

att brottslighetens kvantitet tillmäts betydelse inte bara vid antals- räkningen, utan även vid gradindelningen. Vidare är det inte ovanligt att ett brott ingår som ett led i förövandet av ett annat. I många situationer skulle därför en ren sammanläggning av de olika brottens straffvärden leda till att samma omständighet beaktades flera gånger eller att flerbrottsligheten annars skulle få ett omotiverat stort genom- slag vid straffmätningen. Asperationsprincipen möjliggör en friare straffmätning, där bedömningen kan riktas in mot det som gärnings- personen faktiskt har gjort, snarare än mot det antal brott han eller hon anses ha begått.15

5.6Den nuvarande ordningen

5.6.1Den gemensamma straffskalan

När någon döms för flera brott ska, som redan framgått, domstolen som regel bestämma en gemensam påföljd för brotten (30 kap. 3 § första stycket brottsbalken). Utgångspunkten är då att en gemensam straffskala ska konstrueras för den samlade brottsligheten. Bestäm- melser om hur detta går till finns i 25 kap. 6 § brottsbalken när det gäller böter och i 26 kap. 2 § brottsbalken när det är fråga om fäng- else. Regleringen, som bygger på asperationsprincipen, innebär att straffet kan bli strängare än vad det enskilt svåraste brottet medger, men normalt inte så strängt som de olika maximistraffen sammanlagda.

Straffskalan när fängelse används som gemensamt straff

Enligt 26 kap. 2 § första stycket brottsbalken får fängelse användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten. Detta innebär att om fängelse är föreskrivet för något av brotten får fängelse användas som gemensamt straff för alla brotten, även om det på de övriga brotten endast skulle följa böter.

I andra stycket i samma paragraf finns bestämmelser om straff- skalans maximum när fängelse används som gemensam påföljd för flera brott. Där framgår att fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten, dock med vissa

15Jfr Ulväng, s. 248 ff. och 257 ff., Borgeke & Forsgren, s. 197 ff. och Almqvist, s. 21 f.

127

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

begränsningar. Således får det svåraste straffet inte överskridas med mer än

1.ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,

2.två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,

3.fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.

Som ytterligare begränsning gäller att det gemensamma straffet inte får överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller 18 år. När det högsta föreskrivna fängelsestraffet på viss tid för ett brott är 18 år saknas det alltså möjlighet att döma till ett längre tidsbestämt straff vid flerfaldig brottslighet. För samtliga sådana brott är det dock möjligt att döma till fängelse på livstid. Om domstolen finner att ett längre straff än fängelse i 18 år bör dömas ut vid fler- faldig brottslighet, kan sålunda fängelse på livstid väljas.16

I 26 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken anges att böter vid tillämp- ningen av andra stycket ska anses motsvara fängelse i fjorton dagar. Bestämmelsen är närmast av formell natur. Mestadels får ett bötes- brott nämligen litet eller inget genomslag på det gemensamma fäng- elsestraffets längd.17

Den gemensamma straffskalans minimum framgår av 26 kap. 2 § fjärde stycket brottsbalken. Där anges att det svåraste av de lägsta straffen inte får underskridas. Vid den bedömningen ska eventuellt tillämpliga straffnedsättningsregler beaktas.18

Översatt till konkreta exempel innebär regleringen att straffskalan för flerfaldig stöldbrottslighet är fängelse i högst tre år och att straff- skalan vid flera fall av dråp är fängelse i högst 14 år.19 Om en person samtidigt ska dömas till ansvar för ett fall av stöld och ett fall av dråp är den gemensamma straffskalan fängelse i lägst sex och högst 14 år.

Avslutningsvis ska också något om den nu behandlade paragrafens förhållande till återfallsregeln i 26 kap. 3 § brottsbalken sägas. Om någon tidigare gjort sig skyldig till brott och på nytt ska dömas till fängelse får, under vissa förutsättningar som anges i den nämnda

16Se prop. 2008/09:118 s. 51.

17Se Borgeke & Forsgren, s. 92.

18Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (1 januari 2021, JUNO), kommentaren till 26 kap. 2 §.

19Jfr vad som gäller vid enkel brottslighet. Straffskalan för stöld är enligt 8 kap. 1 § BrB fängelse i högst två år och straffskalan för dråp är enligt 3 kap. 1 § BrB fängelse i lägst sex och högst tio år.

128

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

paragrafen, brottets eller brottens längsta angivna fängelsestraff också överskridas med maximalt fyra år. Om det nya straffet avser flera brott gäller det förhöjda maximistraffet i förhållande till vad som annars hade varit det högsta straffet enligt bestämmelserna om fler- faldig brottslighet i 26 kap. 2 § brottsbalken. Om domstolen tillämpar både 2 och 3 §§ kan det längsta fängelsestraff som anges i en straff- skala således överskridas med maximalt åtta år, dock med den begräns- ningen att ett tidsbestämt fängelsestraff aldrig får överstiga 18 år.

Straffskalan när böter används som gemensamt straff

Böter får användas som gemensamt straff för flera brott, om böter kan följa på vart och ett av brotten (25 kap. 5 § brottsbalken). Denna förutsättning är i första hand uppfylld när böter ingår i straffskalan för samtliga brott, men också i de fall då straffskalan för ett eller flera av brotten inte innehåller böter men denna påföljd ändå kan dömas ut med stöd av någon strafflindringsgrund.20

Böter som gemensamt straff för flera brott döms ut i dagsböter, om något av brotten bör föranleda dagsböter (25 kap. 6 § första stycket brottsbalken). Om samtliga brott är sådana att endast penning- böter kan komma i fråga, används den bötesformen som gemensamt straff.

Liksom när det gäller brott på fängelsenivå tillämpas vid flerfaldig bötesbrottslighet en förhöjd straffskala. Vid enkel brottslighet får straffet bestämmas till lägst 30 och högst 150 dagsböter eller, i fråga om penningböter, till lägst 200 och högst 4 000 kronor. Vid fler- faldig brottslighet får som gemensamt straff i stället dagsböter be- stämmas till ett antal av högst 200 och penningböter till ett belopp av högst 10 000 kronor. Om det för något av brotten är föreskrivet ett visst lägsta straff får detta inte underskridas. (Se 25 kap. 2, 3 och 6 §§ brottsbalken.)

20Se Bäcklund m.fl., kommentaren till 25 kap. 5 § brottsbalken.

129

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

5.6.2Bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde

Allmänt om straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet

När någon har gjort sig skyldig till flera brott bestäms påföljden med utgångspunkt i den samlade brottslighetens straffvärde. Detta fram- går av 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken. Bestämmelsen ger ut- tryck för att straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet ska ta sikte på brottsligheten i dess helhet. Som redan framgått sker detta genom en tillämpning av asperationsprincipen. I praktiken innebär detta att det straff som utmäts vid flerfaldig brottslighet i allmänhet ligger väsentligt lägre än vad som skulle bli följden av en sammanlägg- ning av straffvärdena för varje enskilt brott som ingår i brottsserien.

I 29 kap. 1 § första stycket slås också den tämligen självklara för- utsättningen fast att straffmätningen ska ske inom ramen för den tillämpliga straffskalan. Vid flerbrottslighet har domstolen således tillgång till den förhöjda straffskala som följer av bestämmelserna i 25 kap. 6 § respektive 26 kap. 2 § brottsbalken. Här kan dock noteras att domstolarna även vid straffmätning av flera brott normalt håller sig inom straffskalan för det allvarligaste brottet. Bara i de svårare fallen kommer alltså den förhöjda skalan till användning. Denna praxis ligger i linje med hur regleringen enligt förarbetena är avsedd att tillämpas.21

Samtidigt bör framhållas att den gemensamma straffskalans kon- struktion får direkta återverkningar på straffmätningen oavsett var på straffskalan man befinner sig. Även om straffskalan är förhöjd begränsar den nämligen möjligheterna att kumulera straffvärdet av de olika brotten. För att merparten av de brottskombinationer som är tänkbara ska rymmas och kunna rangordnas inom den tillämpliga straffskalan blir därför s.k. mängdreduktioner nödvändiga.

Hur straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet ska göras är inte lagfäst på annat sätt än vad som nyss beskrivits, och vad som uttalats i förarbetena ger endast en begränsad ledning. Vissa allmänna riktlinjer har dock utvecklats i praxis och den juridiska litteraturen. HD har i ett flertal rättsfall konstaterat att utgångspunkten för straffvärdebedömningen i allmänhet är det allvarligaste av de brott som föreligger till bedömning. Till straffvärdet för detta brott läggs

21Se prop. 1987/88:120 s. 73.

130

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

därefter en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten i ordning efter brottens allvar. En allmän kontroll görs också av att ett på så sätt beräknat straffvärde inte framstår som oproportionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell. Straffet för den samlade brottsligheten bör också avspegla dess allvar i förhållande till annan brottslighet.22

Att det är den samlade brottslighetens straffvärde som ska be- dömas innebär att domstolen i princip inte behöver fastställa straff- värdet för varje brott sett för sig. Som framgår av det nyss anförde torde straffmätningen vid flerfaldig brottslighet i praktiken dock nor- malt gå till så att domstolen i vart fall bildar sig en ungefärlig upp- fattning om de enskilda brottens straffvärden för att sedan, med dessa som utgångspunkt, fastställa straffvärdet för den samlade brottslig- heten.

Omständigheter som påverkar straffvärdebedömningen av den samlade brottsligheten

Utgångspunkten för bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde är alltså det allvarligaste av de brott som är föremål för prövning. I vilken utsträckning de övriga brotten sedan ska påverka straffmätningen är beroende av en rad omständigheter. Av stor bety- delse är bl.a. det relativa straffvärdet av de brott som omfattas av straff- mätningen. Är det något brott som har ett väsentligt högre straff- värde än övriga brott påverkar de senare i allmänhet endast i mindre grad bedömningen av det samlade straffvärdet, medan motsatsen gäller om de aktuella brotten sedda för sig har ett likartat straffvärde.23

Den nivå inom fängelsestraffskalan som är aktuell kan också ha betydelse för vilket genomslag förekomsten av flerfaldig brottslighet får vid straffvärdebedömningen. Normalt bör flerfaldig brottslighet relativt sett få betydligt större genomslag vid straffvärdebedömningen när det är fråga om låga straffnivåer än i de fall då straffnivån är hög.24

Andra faktorer som kan vara av betydelse är exempelvis vilken eller vilka typer av brott som är aktuella samt vilket tidsmässigt och annat samband som kan finnas mellan brotten. Om det rör sig om

22Se bl.a. NJA 2008 s. 359, NJA 2009 s. 485 I–III, NJA 2018 s. 378, NJA 2019 s. 238, NJA 2019 s. 747 och NJA 2020 s. 703.

23Se NJA 2008 s. 359.

24Ibid.

131

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

brottslighet där det finns ett tydligt samband mellan brotten, t.ex. där flera brott har begåtts inom ramen för en och samma brottsplan eller har utövats mer eller mindre systematiskt, eller där brotten har riktat sig mot samma målsägande kan det inte sällan finnas skäl att låta asperationsprincipen få ett mindre genomslag än annars. En situa- tion där det i stället kan finnas skäl att ge asperationsprincipen ett större genomslag är när det har dömts för två brott i brottskon- kurrens trots att det ena brottet ingår som ett led i genomförandet av det senare brottet.25 Vi återkommer nedan till frågan om hur straff- värdebedömningen ska göras när det finns ett samband mellan brotten.

Ytterligare en omständighet som är avgörande för hur stora reduktioner som måste göras är antalet brott. Allmänt sett – och som också framgår av ovan återgivna uttalanden från HD – är det så att den relativa betydelsen av varje brott normalt minskar ju fler brott som föreligger till bedömning. Detta är en följd av att straffskalan vid flerfaldig brottslighet inte är kumulerad. Det angivna förhållan- det kan också hänföras till principen om flerbrottslighets avtagande betydelse.26 Principen bygger på samma grund som den om straff- värdeomständigheternas avtagande betydelse (jfr ovan avsnitt 3.4.2), dvs. att betydelsen av brottslighetens kvantitet minskar efter hand och att det i större utsträckning är dess kvalitet som bör få genom- slag vid straffmätningen.

Samtidigt kan noteras att den aktuella brottslighetens omfattning är en faktor som kan bidra till att den anses ha utövats systematiskt, vilket är att betrakta som en försvårande omständighet vid straff- värdebedömningen enligt 29 kap. 2 § 6 brottsbalken (se avsnitt 4.6.4). I dessa fall verkar således brottslighetens omfattning i skärpande riktning. Vi återkommer till detta förhållande nedan.

Slutligen är det också av betydelse om det sammantagna straff- värdet ligger på bötesnivå eller fängelsenivå. Som framgår av det föl- jande finns det som regel anledning att göra mindre reduktioner i förhållande till ett kumulerat värde när brottsligheten endast för- anleder böter.

25Se bl.a. NJA 2020 s. 703.

26Se Borgeke & Forsgren, s. 199 f.

132

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

Reduktionernas storlek

Som framgår av redogörelsen ovan påverkas bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde av ett flertal faktorer utöver det isolerade straffvärdet av respektive brott. Därför kan inte reduktio- nernas storlek bestämmas utifrån några enkla formler eller schablo- ner utan att hänsyn tas till omständigheterna i det individuella fallet. Icke desto mindre kräver intresset av en enhetlig rättstillämpning att domstolarna har en någorlunda gemensam utgångspunkt för bedöm- ningen av straffvärdet vid flerfaldig brottslighet. Av den anledningen har det i praxis och doktrin utvecklats vissa hanteringsmodeller, vilka kan användas som hjälpregler vid bedömningen. Modellerna är således inte avsedda att tillämpas strikt, utan med beaktande av att det enskilda fallets förutsättningar kan ge anledning att avvika från det tillvägagångssätt som modellerna anvisar.

Straffvärden på bötesnivå

I fråga om böter finns det en av Riksåklagaren lanserad princip enligt vilken penningböter vid flerbrottslighet bestäms så, att till de pen- ningböter som ska utgå för det svåraste brottet läggs 50 procent av summan av böterna för de övriga brotten (se SFS 1999:178). Denna modell för att mäta ut penningböter används i allmänhet även av domstolarna.

Motsvarande beräkningsmodell tillämpas när det är frågan om dagsbotsstraff. Enligt Åklagarmyndighetens rättsliga vägledning Nor- malstraff för vissa bötesbrott – stöd vid strafföreläggande (RäV 2021:21) ska i normala fall antalet dagsböter för det grövsta brottet ökas med 50 procent av det sammanlagda antalet dagsböter för övriga brott.

Vid omfattande bötesbrottslighet kan det dock finnas anledning att avvika från denna beräkningsgrund. Så skedde t.ex. i rättsfallet NJA 2014 s. 59 där den tilltalade dömdes för 51 fall av fildelning som vart och ett motsvarade ett straffvärde om 50 dagsböter eller något högre. Vid en strikt tillämpning av 50-procentsmodellen skulle straffet ha nått upp till det maximala antalet dagsböter (200) som kan dömas ut vid flerfaldig brottslighet. Med hänvisning till principen om fler- brottslighetens avtagande betydelse stannade HD emellertid vid ett straff på 180 dagsböter. Vi återkommer till detta rättsfall nedan.

133

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

Ett exempel på ett fall där domstolen tvärtom inte fann skäl att frångå 50-procentmodellen ger RH 2020:12. Där hade den tilltalade gjort sig skyldig till elva fall av ringa narkotikabrott som, med en tillämpning av denna beräkningsgrund, tillsammans motsvarande ett straffvärde på 180 dagsböter. Frågan i målet var om det på grund av mängden brott fanns anledning att justera ner straffvärdet ytter- ligare, trots att bötesmaximum inte uppnåddes. Hovrätten anförde att skälen för att ge flerfaldig brottslighet ett efter hand allt mindre genomslag typiskt sett framstår som betydligt svagare för bötes- brottslighet än för brott på fängelsenivå. Därefter gjorde hovrätten bedömningen att ett straffvärde om 180 dagsböter i det aktuella fallet inte framstod som oproportionerligt i förhållande till brottstypen samt att det inte heller fanns något annat skäl till att sätta den sam- lade brottslighetens straffvärde lägre än så. I detta fall tillämpades således 50-procentsmodellen utan avvikelser.

Straffvärden på fängelsenivå

När det är fråga om en gemensam straffvärdebedömning av brotts- lighet som bör föranleda fängelse blir saken något mera komplicerad. Att då tillämpa en 50-procentsregel även på höga straffnivåer skulle många gånger leda till ett alltför strängt resultat och till att den till- gängliga straffskalan tämligen snabbt förbrukades. Brottslighet som ligger på fängelsenivå måste därför värderas efter ett mer differentie- rat förfarande.

En hanteringsmodell, som har fått stort genomslag i praxis, fram- går av tabell 5.1–5.3 nedan. Beroende på det svåraste brottets straff- värde anvisar tabellerna tre olika sätt för hur den tillkommande brotts- ligheten kan beaktas. I samtliga tabeller anges i den övre raden de brott som är föremål för samtidig prövning i fallande svårhetsgrad och i den nedre raden vilken kvotdel av straffvärdet av brottet, sett för sig, som bör läggas till grund för beräkningen av den samlade brottslighetens straffvärde.

Tabellerna, liksom de åtföljande anvisningarna om hur de ska till- lämpas, är hämtade från Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2021, version 4, JUNO). Tabellerna introducerades dock

134

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

genom bokens första upplaga som kom ut år 2008 och var avsedda att spegla hur praxis vid den tiden ungefär såg ut.27

Tabell 5.1 Det svåraste brottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse i högst sex månader

Brott A

Brott B

Brott C

Brott D

Brott E

Brott F

Brott G

 

 

 

 

 

 

 

1/1

1/2

1/2

1/3

1/3

1/4

1/4

 

 

 

 

 

 

 

Borgeke & Forsgren, s. 209.

Utifrån denna modell torde eventuella ytterligare brott normalt inte spela någon roll för den samlade brottslighetens straffvärde. Dom- stolen bör dock för brotten H och I kunna lägga till en femtedel av deras straffvärden och för brotten J och K en sjättedel av straff- värdena osv.

Om straffvärdet av det allvarligaste brottet är högre än sex måna- der bör avtrappningen bli större än vid de förhållandevis låga straff- värden som tabell 5.1 avser. Avtrappningen skulle då i stället kunna ske enligt tabell 5.2 eller, vid den allvarligaste brottsligheten, enligt tabell 5.3.

Tabell 5.2 Det svåraste brottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse i mer än sex månader men i högst ett år och sex månader

Brott A

Brott B

Brott C

Brott D

Brott E

Brott F

Brott G

1/1

1/2

1/3

1/4

1/5

1/6

1/7

Borgeke & Forsgren, s. 210.

Även här torde man kunna säga att eventuella ytterligare brott nor- malt inte kommer att spela någon roll för den samlade brottslig- hetens straffvärde. Det finns dock inte heller på denna nivå något som hindrar att domstolen för brottet H lägger till en åttondel och för brottet I en niondel av deras straffvärden osv.

27Jfr Catharina Månsson, s. 110.

135

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighetSOU 2023:1

Tabell 5.3

Det svåraste brottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse

 

i mer än ett år och sex månader

 

 

 

 

 

 

 

 

Brott A

Brott B

Brott C

Brott D

Brott E

Brott F

1/1

1/3

1/6

1/9

1/12

1/15

Borgeke & Forsgren, s. 211.

Vid de allvarligaste brotten betyder i många fall, såsom tabell 5.3 illustrerar, redan det fjärde brottet och eventuella brott därefter (i svårhetsgrad räknat) ingenting alls för den samlade brottslighetens straffvärde.

Avslutningsvis finns det återigen skäl att understryka att model- lerna endast är avsedda att tjäna som hjälpregler vid bedömningen.

Ienlighet med vad HD slagit fast måste straffmätningen alltid avslutas med en allmän kontroll av att ett på detta sätt beräknat straffvärde inte framstår som oproportionerligt i förhållande till den typ av brotts- lighet som är aktuell och att det avspeglar den samlade brottslig- hetens allvar i förhållande till annan brottslighet. Vid en sådan rim- lighetsavvägning kan det således finnas anledning att modifiera det framräknade straffvärdet, antingen i höjande eller sänkande riktning beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. I vissa fall kan omständigheterna också vara sådana att modellerna ovan inte alls kan läggas till grund för straffmätningsoperationen. Framför allt kan detta gälla i de fall när det finns ett starkt samband mellan de olika brotten.

Särskilt om straffvärdebedömningen när det finns ett samband mellan brotten

Inledningsvis finns anledning att påminna sig om att distinktionen mellan vad som utgör ett och vad som utgör flera brott långt ifrån alltid är klar. Som framgått av avsnitt 4.2 kan det således vara en komplicerad uppgift att antalsräkna brott – i synnerhet när det finns ett samband mellan de gärningar som det brottsliga förfarandet inne- fattar – och de principer som vuxit fram för att avgränsa brotts- enheten vid olika brottstyper framstår inte alltid som helt givna. Inte heller är de genomgående grundade på sådana faktorer som har be- tydelse i straffvärdehänseende. Även bedömningen av om ett brott ska konsumeras av ett annat kan ge upphov till gränsdragningssvårig- heter, och den valda lösningen kan därför emellanåt tyckas något

136

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

godtycklig (jfr avsnitt 4.3 och 4.4). Mot denna bakgrund kan försik- tighet i vissa fall vara påkallad vid värderingen av flera brott som har ett samband med varandra, så att inte det förhållandet att förfarandet bedömts innefatta flera brott får ett oproportionerligt stort genom- slag.28

De olika brottens samband med varandra kan alltså ha stor be- tydelse för i vilken utsträckning det finns skäl att avvika från de modeller för tillämpningen av asperationsprincipen som normalt används. Som antytts ovan kan sambandet tala för att det ska göras större reduktioner än annars, men i andra fall kan motsatsen gälla. I vilken riktning sambandet bör inverka på den samlade brottslig- hetens straffvärde beror på vilka omständigheter det är som binder samman brotten. I praxis kan ett antal typfall urskiljas.

Ett av brotten ingår som ett led i ett annat

En situation i vilken domstolen inte alltid kan utgå ifrån de modeller som normalt används för att fastställa den samlade brottslighetens straffvärde är den då någon genom ett och samma handlande över- träder flera olika straffstadganden eller då det ena brottet ingår som ett led i det andra. I sådana fall kan, som beskrivits i avsnitt 4.3 och 4.4, viss del av brottsligheten många gånger konsumeras såsom subsidiär till eller medbestraffad med huvudbrottet. Men när domstolen i stället dömer enligt två eller flera straffbud, skulle en gängse tillämpning av asperationsprincipen i många fall leda till att straffet blev alldeles för strängt.

Ett fall som illustrerar det nyss sagda är NJA 2012 s. 79. Där hade den tilltalade gjort sig skyldig till olovligt brukande, grovt rattfylleri, olovlig körning, grovt brott, grov vårdslöshet i trafik, vållande till annans död, grovt brott, och narkotikabrott, ringa brott. HD ut- talade att han skulle dömas för alla brotten i konkurrens samt att det innebar att han skulle dömas för vart och ett av brotten, även om det kunde sägas att de hade flera gemensamma moment. Den allvarliga berusningen var en faktor som påverkade bedömningen av straff- värdet av både den grova vårdslösheten i trafik och det grova vållandet till annans död samtidigt som den var en grundläggande förutsätt- ning för att han skulle kunna dömas för grovt rattfylleri. Dessutom

28Jfr Borgeke & Forsgren, s. 201 f. och Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 552.

137

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

utgjorde allvarlig vårdslöshet en del av straffvärdebedömningen av både det grova vållandet till annans död och den grova vårdslösheten i trafik. När det gällde frågan om straffvärdebedömningen i en sådan situation uttalade domstolen att de gemensamma straffvärdepåver- kande omständigheterna inte kunde ges fullt genomslag vid bestäm- mandet av straffvärdet av vart och ett av brotten när den samlade brottslighetens straffvärde skulle bedömas.

Här kan också hänvisas till NJA 2016 s. 540 som gällde åtal för olaglig förmedling av bostadslägenheter och bokföringsbrott. Efter- som de transaktioner som bokföringsbrotten tog sikte på var desamma som de som innefattades i den olagliga förmedlingen, ansågs sam- bandet mellan brotten så påtagligt att det fanns skäl att låta detta förhållande få genomslag vid straffmätningen.

Ett liknande fall som inte sällan förekommer i praxis är då någon har bedrivit någon annan form av ”svart” företagande och döms för både bokföringsbrott, skattebrott och försvårande av skattekontroll. Även i dessa fall bör asperationsprincipen få större genomslag än annars.29

Ytterligare ett exempel ger rättsfallet NJA 2020 s. 703 där den tilltalade hade dömts för bl.a. grovt vapenbrott och förberedelse till mord. I fråga om bedömningen av den samlade brottslighetens straff- värde uttalade HD:

En situation där det i stället kan finnas skäl att ge asperationsprincipen ett större genomslag är när det har dömts för två brott i brottskon- kurrens trots att det ena brottet ingår som ett led i genomförandet av det senare brottet. När det gäller förberedelsebrott kan den situationen aktualiseras om ett fullbordat brott har ingått som ett led i förberedelsen till ett annat brott.

I det aktuella målet hade befattningen med vapnet ingått som ett led i förberedelsegärningen. Vid straffmätningen beaktade därför HD, i enlighet med det ovan anförda, att allvaret i det grova vapenbrottet till stor del redan hade beaktats genom bedömningen av förbere- delsebrottets farlighet.

Även rättsfallet NJA 2021 s. 139 är av intresse i detta samman- hang. I avgörandet, som avsåg grov misshandel och (grovt) vållande till annans död, anförde HD:

29Se a.a. s. 202.

138

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

Vid brottskonkurrens får det relativa straffvärdet av varje brott, brottens skyddsintressen och relationen mellan brotten betydelse vid straffmät- ningen. I den mån de omständigheter som enligt 29 kap. 1–3 §§ brotts- balken ska beaktas är desamma för de brott som vid straffmätningen ska bedömas i konkurrens, kan dessa inte ges fullt genomslag vid bestäm- mandet av straffvärdet för vart och ett av brotten (jfr ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79 p. 16). I ett fall av det nu aktuella slaget, där misshandeln har orsakat målsägandens död, är det fråga om ett och samma händelse- förlopp och de båda straffbestämmelserna tillgodoser samma skydds- intresse. Straffvärdebedömningen av vållandebrottet avser då främst den grad av oaktsamhet som har medfört den dödliga utgången av miss- handelsbrottet.

På liknande sätt uttalade sig HD slutligen i rättsfallet NJA 2019 s. 553 där en person dömdes för människorov och grov misshandel i brotts- konkurrens, trots att misshandelsbrottet utgjort ett led i bemäk- tigandet av offret vid människorovet. Detta förhållande kan, enligt vad HD konstaterade, behöva beaktas inom ramen för straffvärde- bedömningen för att undvika ett opåkallat strängt straff för den sam- lade brottsligheten.

Det rör sig om ett flertal likartade brott

Rent allmänt gäller att ju fler brott den tilltalade döms för, desto mindre genomslag på straffet får varje enskilt brott. Rör det sig dess- utom om likartade brott som begåtts med kort mellanrum, kan det ibland finnas skäl att låta flerbrottsligheten påverka den samlade brottslighetens straffvärde mindre än om brotten varit av olika slag och begåtts under ett längre tidsintervall. Med andra ord kan aspera- tionsprincipen ges större genomslag i dessa fall.30 Om det rör sig om ett mycket stort antal brott bör detta emellertid tydligt återspeglas i straffmätningen.

HD har i ett antal rättsfall bedömt eller uttalat sig om hur situa- tionen med ett flertal likartade brott bör hanteras.

I NJA 2008 s. 359 pekade HD på de svårigheter som är förenade med att slå fast generella riktlinjer för hur straffvärdebedömningen ska ske eftersom det är avhängigt förhållandena i det enskilda målet, däribland vilken eller vilka typer av brott som är aktuella samt vilket tidsmässigt och annat samband som kan finnas mellan brotten. Straff- värdebedömningen i det målet avsåg drygt 30 tillgreppsbrott, varav

30Se RH 2006:49, jfr även NJA 2009 s. 485 I–III.

139

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

en grov stöld med ett isolerat straffvärde om sex månaders fängelse, en stöld med ett straffvärde motsvarande kring tre månaders fäng- else och tre eller fyra brott med ett straffvärde motsvarande runt ett par månaders fängelse vardera. Straffvärdet för de nu nämnda brotten ansågs sammantaget motsvara kring tio månaders fängelse. De övriga brotten, som alltså till sitt antal låg väl över ett 20-tal, ansågs vardera ha ett straffvärde som inte översteg någon månad. Det uteslöt enligt HD inte att dessa brott vid den samlade straffvärdebedömningen borde ges ett tydligt genomslag. Mot den bakgrunden fick straff- värdet för den aktuella brottsligheten anses inte endast motsvarar ett års fängelse utan också i viss mån, men inte mer påtagligt, överstiga detta.

I ett senare avgörande, NJA 2009 s. 485 I, hänvisade HD till sina uttalanden i NJA 2008 s. 359 och angav bl.a. att det med hänsyn till den mängd olika faktorer som kan ha betydelse för straffvärde- bedömningen vid flerfaldig brottslighet inte är möjligt att beräkna det samlade straffvärdet med de olika brottens isolerade straffvärde som enda utgångspunkt. Vidare anförde HD att skälen för att vid straffvärdebedömningen avvika från vad som skulle följa av en ren kumulation varierar beroende på sambandet mellan brotten och att skälen för avvikelse minskar ju svagare sambandet är.

I NJA 2011 s. 675 framhöll HD återigen betydelsen av sambandet mellan de olika brotten. I det aktuella målet hade den tilltalade – ut- över vissa andra brott av underordnad betydelse för påföljdsbestäm- ningen – gjort sig skyldig till fyra narkotikabrott som vart och ett hade ett straffvärde svarande mot fängelse i sex månader. Eftersom det var fråga om missbruksrelaterade brott med starka tidsmässiga samband ansåg HD att det fanns anledning att bedöma straffvärdet för den samlade brottsligheten betydligt lägre än vad som skulle följa av en ren kumulation. Den samlade brottslighetens straffvärde fast- ställdes mot den bakgrunden till fängelse i ett år.

I detta sammanhang kan tilläggas att vid allvarligare narkotika- brott torde antalet brott i allmänhet spela en underordnad roll i för- hållande till brottens karaktär och vilka mängder av narkotika som brottsligheten avser. Förhållandena kan vara likartade vid exempelvis bedrägerier eller förskingring.31

31Se Bäcklund m.fl., kommentaren till 29 kap. 1 § brottsbalken.

140

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

Avslutningsvis kan rättsfallet NJA 2014 s. 859 nämnas, vilket gällde 51 fall av fildelning (nedladdning av filmer för eget bruk). Där bedömde HD att straffvärdet för vart och ett av brotten motsvarade omkring 50 dagsböter, bortsett från ett fåtal fall där straffvärdet var något högre. Med beaktande av bl.a. principen om flerbrottslighetens avtagande betydelse bestämdes påföljden för den samlade brotts- ligheten till 180 dagsböter.

Brottsligheten präglas av särskild systematik eller planering

Som framgår av det föregående kan alltså det förhållandet att det rör sig om en serie likartade brott ofta medföra att asperationsprincipen ges ett större genomslag än normalt. När sådan seriebrottslighet har begåtts inom ramen för en och samma brottsplan eller annars har utövats systematiskt kan emellertid särskilda överväganden göra sig gällande. Som utvecklats i avsnitt 4.6.4 kan dessa förhållande näm- ligen vara att betrakta som försvårande vid straffvärdebedömningen enligt 29 kap. 2 § 6 brottsbalken. Enligt vad HD slagit fast i rätts- fallet NJA 2018 s. 378 kan den särskilda systematiken och planer- ingen då ges betydelse på så sätt, att den reduktion av den samlade brottslighetens straffvärde som följer av asperationsprincipen blir något mindre än annars. Detta kan då ske inom ramen för den efter- kontroll som alltid ska göras.32 Om denna modell tillämpas kommer systematiken således inte primärt påverka det isolerade straffvärdet av varje enskilt brott eller hur stora reduktioner som – i utgångsläget

ska göras för vart och ett av brotten. I stället görs dessa bedöm- ningar med bortseende från det systematiska i förfarandet, varefter slutresultatet sedan får justeras så att systematiken får det genomslag som omständigheterna i det aktuella fallet motiverar.

Att viss brottslighet har utövats systematisk kan också få be- tydelse för gradindelningen (se ovan avsnitt 4.6.3 och 4.6.5). Exem- pelvis kan man tänka sig att en serie stöldbrott, på grund av upp- repningen och tillvägagångssättet, rubriceras som grova stölder i stället för som stölder av normalgraden. När systematiken på detta sätt har föranlett att brottet placerats i en högre svårhetsgrad finns det sällan utrymme att skärpa straffet ytterligare med hänvisning till den om- ständigheten. Tvärtom kan större reduktioner än normalt vara på-

32Se även NJA 2019 s. 238, NJA 2019 s. 747 och NJA 2020 s. 703.

141

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

kallade, så att det slutliga resultatet inte blir orimligt strängt.33 Om

viåtervänder till stöldexemplet är det inte alls otänkbart att straff- värdet i ett sådant fall skulle anses motsvara det som skulle åsättas en grov stöld, trots att förfarandet bedömts som flera grova stölder.34 Här sker således en utjämning på straffmätningsnivån av den dubbel- räkning som ett beaktande av flerbrottsligheten både vid antalsräk- ningen och gradindelningen ger upphov till (jfr avsnitt 4.6.5).

Som framhållits i avsnitt 4.6.3 framträder emellertid i senare års praxis en tydlig återhållsamhet när det gäller att bedöma brott som grova med hänvisning till att de har skett systematiskt och föregåtts av särskild planering. Enligt vad HD uttalade i det nyssnämnda rätts- fallet NJA 2018 s. 378 är det vid flerfaldig brottslighet i stället som regel naturligt att systematiken främst ges betydelse när straffvärdet av den samlade brottsligheten bestäms. I det fallet var fråga om till- verkning av en stor mängd förfalskade identitetshandlingar skulle ses som ett eller flera fall av urkundsförfalskning och om hur brotten skulle rubriceras. HD bedömde varje förfalskningshandling som ett särskilt brott av normalgraden. Det inslag av systematik och planer- ing som kännetecknat brottsligheten beaktades i stället främst vid straffmätningen inom ramen för tillämpningen av asperationsprincipen.

På motsvarande sätt beaktades brottslighetens systematiska karak- tär i rättsfallet NJA 2018 s. 635. Där hade den tilltalade av hovrätten dömts för nio fall av skattebrott vilka, med hänvisning till det syste- matiska i förfarandet, bedömdes som grova brott. Det samlade straff- värdet ansågs motsvara ett års fängelse. HD fann emellertid att förfarandet inte präglades av sådan systematik som bör krävas för att kvalifikationsgrunden för grovt brott ska vara uppfylld. Gärningarna bedömdes således som skattebrott av normalgraden. Enligt vad HD konstaterade motsvarade de enskilda brottens straffvärde två eller tre månaders fängelse. Med tillämpning av asperationsprincipen – inom vilken de inslag av systematik som ändå var för handen beak- tades – fastställdes den samlade brottslighetens straffvärde till fäng- else i tio månader.

Att det är fråga om en stor mängd brott innebär – som också framgått ovan – dock inte att brottsligheten med nödvändighet anses systematisk i den mening som avses i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken (jfr avsnitt 4.6.1 och 4.6.4). I den ovan nämnda NJA 2008 s. 359 ansåg

33Jfr NJA 2018 s. 634 p. 20 och Borgeke & Forsgren, s. 202.

34Jfr Ulväng, SvJT 2011 s. 1046.

142

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

HD att de dryga 30 tillgreppsbrott som målet gällde närmast fram- stod som exempel på en sådan i omognad och oförstånd bottnande brottslighet av kvantitativt omfattande slag som inte är ovanlig bland unga lagöverträdare och vars förekomst utgör ett av skälen för den särskilda påföljdsregleringen för unga. Enligt HD präglades brotts- ligheten således inte av någon sådan planmässighet eller systematik som skulle kunna betraktas som en försvårande omständighet vid straffvärdebedömningen.35

Ett annat exempel på när ett upprepat brottsligt förfarande inte bedömdes som systematiskt ger det ovannämnda rättsfallet NJA 2011

s.675. HD uttalade där att i fråga om upprepade förvärv av narkotika som beror på eget missbruk är sambandet mellan brotten i regel inte sådant att brottsligheten är att anse som systematisk i den mening som avses i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken.

Till samma slutsats kom HD i rättsfallet NJA 2014 s. 859 som också behandlats ovan. De aktuella fildelningsbrotten hade visserligen be- gåtts upprepade gånger och på likartat sätt vid varje tillfälle, men som HD konstaterade kunde brotten endast begås på det sätt som skett. För att betrakta ett sådant upprepat förfarande som en försvårande omständighet enligt 29 kap. 2 § 6 brottsbalken bör, enligt vad HD fastlade, krävas en mer kvalificerad systematik i handlandet.

Brotten riktar sig mot samma person

En särskild form av systematik föreligger i det fallet att upprepade brott begås mot en och samma person. Fråga uppkommer då hur det tilltagande allvar som ett sådant förfarande ofta innebär för brotts- offret kan beaktas vid straffvärdebedömningen. HD har i ett flertal rättsfall under senare år generellt uttalat att det i fall där brottslig- heten har riktat sig mot samma målsägande inte sällan kan finnas skäl att låta asperationsprincipen få ett mindre genomslag än annars.36 I ett par av dessa rättsfall har frågan behandlats mer ingående.

35Det kan dock noteras att rättsfallet NJA 2008 s. 359 meddelades före det att bestämmelsen i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken ändrades så att systematik uttryckligen kom att omfattas av denna straffskärpningsgrund (se avsnitt 4.6.4).

36Se NJA 2018 s. 378, NJA 2019 s. 238, NJA 2019 s. 747, NJA 2020 s. 216 p. 10 och NJA 2020 s. 703 p. 25.

143

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

I rättsfallet NJA 2019 s. 238 hade den tilltalade gjort sig skyldig till omkring 100 fall av grov våldtäkt mot barn och andra allvarliga sexualbrott i huvudsak riktade mot samma målsägande. Eftersom det högsta straffet för grov våldtäkt mot barn vid enkel brottslighet är fängelse i tio år uppgick maximistraffet för den samlade brottslig- heten till 14 års fängelse (se 26 kap. 2 § brottsbalken). I fråga om vilka överväganden som typiskt sett gör sig gällande i ett fall likt det aktuella uttalade HD:

Vid bedömningen av det samlade straffvärde som allvarliga sexualbrott kan ha, måste hänsyn tas till det samband som finns mellan brotten, liksom till den systematik som har präglat dem. Inte minst gäller det när gärningsmannen under en längre tid har begått sådana brott mot en skyddslös eller närstående person. Brottsligheten kännetecknas ofta av att offret är helt utlämnat åt gärningsmannen och befinner sig i en mycket utsatt och inte sällan närmast tvångsliknande situation. Det finns därför särskild anledning att beakta brottslighetens samlade innebörd och verkningar. Det kan ofta vara så att allvaret i de enskilda brotten ökar med tiden genom att de tillkommande brotten förstärker och förlänger offrets utsatta situation. Denna typ av omständigheter bör därför få genomslag när det samlade straffvärdet av brottsligheten ska bestämmas.

I fråga om straffvärdebedömningen i det aktuella målet konstaterade HD att brotten utövats återkommande och systematiskt under nästan fem års tid, att den tilltalade genomgående hade visat stor hänsyns- löshet samt att målsäganden, som var nio år när övergreppen började, hade befunnit sig i en skyddslös, utsatt och närmast tvångslikanande situation, utan någon verklig möjlighet att undgå övergreppen under den tid som de pågick. Det kvalitativt försvårande hade, enligt vad HD fortsatte, inte utgjort element i någon enskild gärning och måste där- för ges stor betydelse utöver det samlade straffvärdet hos de enskilda gärningarna i sig. Mot denna bakgrund bedömde HD att straffvärdet för den samlade brottsligheten motsvarade fängelse i tolv år.

Rättsfallet NJA 2019 s. 747 gällde upprepade fall av övergrepp i rättssak begångna mot samma målsägande under en tremånaders- period. HD konstaterade där att det förhållandet att en viss gärning upprepas mot en och samma målsägande kan påverka allvaret i de enskilda gärningarna. I linje med vad som uttalats i rättsfallet NJA 2019 s. 238 uttalade HD vidare att denna typ av tilltagande all- var förstås kan beaktas vid bestämmande av straffvärdet för de en- skilda brotten, men att den också kan beaktas vid bestämmande av straffvärdet för den samlade brottsligheten. Som ett skäl för att

144

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

beakta det tilltagande allvaret i gärningarna på detta sätt anförde HD att man då får en bättre överblick över de samlade konsekvenserna och undviker risken att straffvärdebedömningen blir mekanisk, vilket kan leda både till för stränga och för milda resultat.

5.6.3Påföljdsvalet vid flerfaldig brottslighet

Gemensam påföljd som huvudregel

Huvudregeln när någon döms för flera brott är att domstolen ska bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten (30 kap. 3 § första stycket brottsbalken). Förutom att den påföljd som då väljs kommer att omfatta samtliga de brott som gärnings- mannen döms för, medför principen också att straffet för dessa brott måste mätas ut gemensamt och i ett enhetligt värde eller, med andra ord, i en och samma strafform. Det är sedan det gemensamma straff- värdet (eller straffmätningsvärdet) som ligger till grund för valet av påföljd.

Vilken påföljd som ska väljas påverkas inte av det faktum att det är fråga om flerfaldig brottslighet. Liksom vid enkel brottslighet bestäms påföljden således i enlighet med de allmänna regler för påföljdsbestämning som finns i 30 kap. brottsbalken.37 Likaså kan reglerna i 34 kap. brottsbalken aktualiseras även vid flerfaldig brotts- lighet. För en närmare beskrivning av hur dessa regler tillämpas hän- visas till avsnitt 3.4.4 och 3.4.5.

Det är normalt det allvarligaste brottet, dvs. brottet med det högsta straffvärdet, som styr påföljdsvalet.38 I avsnitt 5.6.1 har redogjorts för när fängelse respektive böter får användas som gemensamt straff för flera brott och hur straffskalan konstrueras i dessa fall. Vid brottslighet med ett straffvärde på fängelsenivå kan givetvis ett fäng- elsestraff på vanligt sätt ersättas med en villkorlig dom eller skydds- tillsyn. I förekommande fall kan även de särskilda vårdpåföljderna i 31 och 32 kap. brottsbalken aktualiseras i enlighet med vad som följer av bestämmelserna där.

37Se Ulväng, 2005, s. 228.

38Ibid.

145

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

Undantag från huvudregeln

Från huvudregeln att det ska dömas till en gemensam påföljd finns ett antal undantag. Undantagsreglerna syftar till att undanröja de situationer där en tillämpning av huvudregeln skulle resultera i att den straffrättsliga reaktionen antingen blev alltför lindrig eller alltför sträng.

Som nämnts i avsnitt 3.4.4 får rätten för det första, om det finns särskilda skäl, döma till böter och samtidigt döma till annan påföljd för brottsligheten i övrigt. Detta framgår av 30 kap. 3 § andra stycket första meningen brottsbalken. Av förarbetena framgår att utrymmet för att tillämpa denna undantagsregel är ytterst begränsat.39 Före- trädesvis tycks den syfta till att göra det möjligt att döma särskilt till böter för en rättegångsförseelse även om den tilltalade döms till annan påföljd för brottsligheten i övrigt. Genom att rätten dömer särskilt för rättegångsförseelsen visas att denna inte lämnas obeaktad.40

Ett praktiskt sett något viktigare undantag görs för det andra i

30 kap. 3 § andra stycket andra meningen. Enligt den bestämmelsen får rätten, om det finns särskilda skäl, döma till fängelse för ett eller flera brott samtidigt som den dömer till villkorlig dom eller skydds- tillsyn för brottsligheten i övrigt. Syftet bakom denna bestämmelse är att möjliggöra att i vissa fall avstå från att döma ut ett längre fäng- elsestraff när skälen för fängelse endast är hänförliga till en mindre del av brottsligheten. Den kan alltså tillämpas i fall då den tilltalade ska dömas dels för ett sådant brott som med hänsyn till sin art påkallar att ett kortare fängelsestraff döms ut, dels för annan brottslighet som bedömd för sig skulle ha lett till skyddstillsyn eller villkorlig dom.41 Som exempel kan nämnas det fallet att någon samtidigt ska dömas för ett grovt rattfylleri med ett straffvärde motsvarande en månads fängelse och för ett grovt bedrägeri med ett straffvärde mot- svarande nio månaders fängelse. Endast rattfylleribrottet är av sådan art att ett fängelsestraff är påkallat. Om domstolen i det läget väljer fängelse som gemensam påföljd måste straffets längd emellertid be- stämmas med utgångspunkt i bedrägeribrottets straffvärde. För att påföljden inte ska bli alltför sträng i en sådan situation kan dom- stolen således i stället döma till fängelse för rattfylleribrottet och till villkorlig dom eller skyddstillsyn för det grova bedrägeriet.

39Se SOU 1956:55 s. 322 f.

40Se Bäcklund m.fl., kommentaren till 30 kap. 3 § brottsbalken.

41Ibid.

146

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

Om det brott som med hänsyn till dess art talar för fängelse också är det allvarligaste brottet torde utrymmet däremot vara begränsat att döma till olika påföljder för brotten.42

För det tredje ges i 25 kap. 5 § andra stycket brottsbalken en möj- lighet att döma särskilt till penningböter för ett eller flera penning- botsbrott och samtidigt döma till annan form av böter för brottslig- heten i övrigt. För att detta ska vara möjligt krävs att det föreligger särskilda skäl. Det bör då vara fråga om brottslighet av olika art där ett gemensamt straff skulle ge ett orimligt resultat. Exempel på detta kan vara ett förmögenhetsbrott som förskyller ett lågt antal dags- böter och ett antal trafikförseelser som förskyller höga penning- böter. Dagsböter som gemensamt straff skulle i en sådan situation kunna ge ett proportionellt sett för lågt straff i kronor räknat.43

För det fjärde finns i 25 kap. 5 § tredje stycket brottsbalken ett obligatoriskt undantag från att tillämpa huvudregeln om gemensamt straff i fråga om normerande böter och böter som inte får förvandlas till fängelse. Av denna bestämmelse följer att nämnda bötesformer alltid ska dömas ut särskilt, när det är fråga om flera brott som alla föranleder böter. Detta undantag torde dock mycket sällan komma till användning.

För det femte finns ett undantag som gäller påföljdsbestämningen i högre rätt när domstolen dömer för brott som prövats i flera domar i lägre rätt. I den situationen ska brottsligheten i varje sådan dom leda till en särskild påföljd (se 30 kap. 3 § tredje stycket). Regeln infördes 2016 i samband med en omarbetning av 34 kap. brottsbalken. Tidigare gällde att högre rätt skulle döma ut en gemensam påföljd för samtliga brott i de olika domarna, och detta oavsett om brotten i den andra underrättsdomen begåtts efter den första domen och därmed utgjorde ett återfall. Detta kunde i sin tur leda till att den till- talade kunde uppnå en fördel genom att överklaga de olika under- rättsdomarna, eftersom straffmätningen då kom att avse den sam- lade brottsligheten i enlighet med principen om straffmätning vid flerfaldig brottslighet. För att ordningen med skärpt ingripande vid återfall skulle upprätthållas även efter överklagande ändrades således reglerna i detta avseende.44 Regeln behandlas även i avsnitt 3.4.5.

42Ibid.

43Se prop. 1990/91:68 s. 123.

44Se prop. 2015/16:151 s. 58 f.

147

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

Avslutningsvis finns anledning att påminna om att det från huvud- principen att endast en påföljd ska dömas ut också finns ett antal generella undantag, dvs. som gäller såväl vid enkel som vid flerfaldig brottslighet (se avsnitt 3.4.4). Det i praxis mest tillämpade undan- taget finns i 27 kap. 2 § brottsbalken, av vilket följer att villkorlig dom i normalfallet ska förenas med böter. Andra undantag som kan nämnas är att skyddstillsyn får förenas med böter eller ett högst tre månader långt fängelsestraff (28 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken). Där- utöver kan både villkorlig dom och skyddstillsyn förenas med sär- skilda föreskrifter, såsom att den dömde ska utföra ett visst antal timmar samhällstjänst. En sådan föreskrift utgör inte en självständig brottspåföljd, men kan sägas fungera som en form av tilläggssank- tion för att skärpa ingripandenivån i den icke frihetsberövande på- följd som dömts ut.

5.7Tidigare överväganden

5.7.1Inledning

Sedan regleringen av det förhöjda maximistraffet vid flerfaldig brotts- lighet ändrades i samband med 1989 års påföljdsreform har bestäm- melserna om straffmätning vid flerfaldig brottslighet varit i huvud- sak oförändrade. Detta innebär dock inte att diskussionen om hur påföljden bör bestämmas i dessa fall har avstannat. Tvärtom har frå- gan om straffmätning och s.k. mängdreduktioner vid flerfaldig brotts- lighet återkommande uppmärksammats, både i den allmänna debatten och i olika lagstiftningsprojekt. I detta avsnitt redogörs för de lag- stiftningsprojekt som närmare behandlat eller berört frågan under senare år. Tidigare överväganden i fråga om hur man kan åstadkomma en skärpt straffrättslig bedömning av systematiskt begångna förmögen- hetsbrott har redovisats i avsnitt 4.6.2.

5.7.2Straffnivåutredningens betänkande SOU 2008:85

Mot bakgrund av den kritik som riktats mot s.k. mängdreduktioner fick Straffnivåutredningen i uppdrag att överväga betydelsen vid straffmätningen av flerfaldig brottslighet och återfall i brott. I slut- betänkandet Straff i proportion till brottets allvar (SOU 2008:85) gjorde

148

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

utredningen bedömningen att det inte fanns förutsättningar att i det sammanhanget lägga fram förslag till ändrad lagstiftning när det gäller bedömningen av straffvärdet vid flerfaldig brottslighet. Visserligen kan det, enligt utredningen, inte bortses ifrån att den reduktion som görs vid flerfaldig brottslighet ibland kan vara generös till den till- talades fördel. Enligt vad utredningen anförde måste det vidare be- traktas som ett problem att den som gör sig skyldig till ett stort antal lagöverträdelser innan lagföring sker till sist blir i det närmaste straff- immun. Därför ansåg utredningen att det i och för sig kunde över- vägas om storleken av den reduktion som ska göras vid flerfaldig brottslighet bör regleras genom lagstiftning. Med hänsyn bl.a. till att en sådan reglering skulle behöva bli relativt detaljerad och riskera att göra systemet mindre flexibelt kom utredningen emellertid till slut- satsen att övervägande skäl talade för att den fortsatta utvecklingen på området borde ske i praxis. Problemet borde enligt utredningen i stället mötas genom att så långt det är möjligt åstadkomma en snabb lagföring och straffverkställighet och, när förutsättningarna för det är uppfyllda, använda häktning för att avbryta en pågående brottslig verksamhet.

Även om Straffnivåutredningens överväganden resulterade i be- dömningen att det inte fanns förutsättningar att förändra den gällande ordningen har vissa av utredningens förslag betydelse för straff- mätningen vid flerfaldig brottslighet. Bland annat ledde förslagen till en förändring av 29 kap. 2 § 6 brottsbalken som innebär att det nu- mera kan utgöra en försvårande omständighet att ett brott har ut- gjort ett led i en brottslighet som har utövats systematiskt. Om den tilltalade döms för flera brott som har ingått i en sådan systematiskt utövad brottslighet påverkar det med andra ord det sammantagna straffet i höjande riktning.

5.7.3Påföljdsutredningens betänkande SOU 2012:34 och prop. 2015/16:151

Behovet av en reglering som ger flerfaldig brottslighet större genom- slag vid påföljdsbestämningen eller som motverkar sådan brotts- lighet mer effektivt övervägdes även av Påföljdsutredningen. Utred- ningen redovisade i betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34) flera alternativ till hur en sådan reglering skulle kunna åstadkommas.

149

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

Som ett första alternativ diskuterades en höjning av straffmaxi- mum i den gemensamma straffskalan. Utredningen framhöll att en sådan förändring skulle medge längre fängelsestraff vid flerfaldig brotts- lighet och signalera att rådande straffmätningspraxis bör skärpas. Med hänsyn till att straffnivåerna vid flerfaldig brottslighet i all- mänhet ligger långt ifrån gällande straffmaximum och att även den nuvarande regleringen således medger en utveckling av praxis i skär- pande riktning, ifrågasatte utredningen emellertid behovet och bety- delsen av en sådan lagändring. Utredningen ansåg också att en sådan förändring skulle kunna leda till väl höga straffnivåer för vissa brott och till resultat som är svårförenliga med humanitetsprincipen och principerna om proportionalitet och ekvivalens.

Som ett andra alternativ övervägdes en höjning av straffminimum i den gemensamma straffskalan på så sätt att det svåraste av de lägsta straffen måste överskridas. En sådan ändring skulle enligt utred- ningen innebära en anvisning om att straffmätningspraxis vid fler- faldig brottslighet bör skärpas. Förändringen skulle också medföra att varje brott, oavsett svårhet, tillmäts större betydelse vid bedöm- ningen av det samlade straffvärdet. Utredningen framhöll dock att en sådan ordning, förutom att den i vissa fall skulle komma i konflikt med gällande straffmätningstradition, skulle kunna föra med sig om- fattande processrättsliga konsekvenser. Bland annat kan den enligt utredningen antas begränsa möjligheterna att besluta om förunder- sökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse, vilket i sin tur innebär försämrade förutsättningar för en snabb och effektiv brottsutred- ning och lagföring.

Ett tredje alternativ som togs upp var att närmare reglera straff- mätningen vid flerfaldig brottslighet genom att på ett mer utförligt sätt ange grunderna för bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde. En sådan lösning skulle enligt utredningen kunna öka tydligheten i systemet och eventuellt leda till en mer enhetlig rätts- tillämpning. Utredningen ansåg emellertid att det kunde ifrågasättas vilket innehåll en mer detaljerad bestämmelse av det slaget skulle ha samt att det finns anledning att undvika en sådan med hänsyn till systemets komplexitet. Utredningen avfärdade därvid en förändring liknande den som Straffnivåutredningen övervägde, dvs. att genom lagstiftning reglera storleken av den reduktion som ska göras. Detta med hänvisning till att en sådan reglering inte skulle stämma överens med de grundläggande principer som gäller för påföljdsbestämning

150

SOU 2023:1

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

vid flerfaldig brottslighet, närmare bestämt att straffvärdet ska mot- svara den samlade brottsligheten och att inte varje brott ska bedömas för sig. Ytterligare en variant som diskuterades i detta sammanhang var att formulera en bestämmelse som utgår från tanken att en reduk- tion kan vara berättigad om det finns ett särskilt samband mellan brotten. Utredningen avfärdade emellertid även en sådan lösning, främst på grund av de svårigheter det innebär att på ett generellt plan slå fast vad som utgör ett relevant samband och vilka omständigheter som ska tillmätas betydelse vid bedömningen.

Sammantaget ansåg utredningen således att övervägande skäl talade emot en förändring av den lagstiftning som tar sikte på straffvärde- bedömningen vid flerfaldig brottslighet. I stället förordade utred- ningen som ett fjärde alternativ vissa förändringar av den dåvarande regleringen i 34 kap. brottsbalken. Den berörda regleringen innebar att reella återfall i vissa situationer skulle behandlas som flerfaldig brottslighet vid påföljdsbestämningen. Enligt vad utredningen före- slog skulle en sådan tillämpning i stället förbehållas s.k. nyupptäckt brottslighet.

Med grund i Påföljdsutredningens betänkande föreslog regeringen i propositionen Ny påföljd efter tidigare dom (prop. 2015/16:151) en reform av regleringen i 34 kap. brottsbalken. Ändringarna innebar bl.a. att gemensam straffmätning endast ska tillämpas vid brott be- gångna före en tidigare dom (nyupptäckt brottslighet) och ger ut- tryck för en skärpt syn på återfall i brott. Reglerna har behandlats mer utförligt i avsnitt 3.4.5.

Beträffande ordningen för hur straffvärdebedömningen ska göras vid flerfaldig brottslighet anslöt sig regeringen till utredningens be- dömning att denna framstår som väl avvägd. Några ytterligare för- slag till ändringar av den ordningen lämnades därför inte (se a. prop. s. 54–57).

5.7.4Snabbare lagföring – Ds 2018:9 och SOU 2021:46

Frågan om påföljdsbestämning vid flerfaldig brottslighet har även tagits upp i processrättsliga sammanhang. Här kan nämnas att en utredare relativt nyligen haft i uppdrag att – med fokus på bl.a. per- soner som återkommande begår brott – utreda och föreslå åtgärder som leder till en snabbare lagföring. Utredaren har i promemorian

151

Påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

Snabbare lagföring (Ds 2018:9) bedömt att regleringen av straffmät- ning vid flerfaldig brottslighet bör ses över eftersom den kan påverka förutsättningarna för en snabbare lagföring av brottsaktiva personer. Motsvarande bedömning har, särskilt i förhållande till bötesbrotts- lighet, gjorts av Utredningen om snabbare lagföring i betänkandet Snabbare lagföring – ett snabbförfarande i brottmål (SOU 2021:46). I båda dessa framställningar pekas särskilt på det förhållandet att ett påföljdssystem som bygger på gemensam straffmätning som huvud- regel förutsätter att samtliga misstankar utreds och lagförs i ett sammanhang. Detta leder, enligt vad som anförs, till att lagföringen av enskilda brott försenas om den misstänkte är brottsaktiv eller misstänks för många brott samtidigt. Vidare problematiseras det för- hållandet att den som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet i princip utan risk för någon ytterligare straffrättslig reaktion kan begå nya lindriga brott fram till dess att en dom meddelas. Härvid ifrågasätts asperationsprincipens tillämpning – i vart fall när det gäller brottslighet på bötesnivå – när personen i fråga varit föremål för polisingripanden mellan de olika brotten i en brottsserie.

152

6Ordningen i några andra europeiska länder

6.1Inledning

Av våra direktiv framgår att vi, i uppdraget som gäller den straff- rättsliga regleringen av flerfaldig brottslighet, ska göra de interna- tionella jämförelser som vi bedömer som relevanta. Vi har härvid valt att fördjupa oss i regelverken i Norge, Finland och Danmark, efter- som dessa ligger förhållandevis nära det svenska och därmed kan tjäna som jämförelser på ett annat sätt än regleringen i de flesta andra länder. För att bredda bilden har vi också valt att mer översiktligt studera hur flerfaldig brottslighet hanteras i Tyskland och England.

Viktigt att understryka är att det – även i förhållande till de rätts- ordningar som liknar vår – är svårt att jämföra reaktioner på brott i olika länder. Förutom att det inte är helt enkelt att få tillgång till ett rättvisande underlag, kan skillnader bl.a. i fråga om begreppsanvänd- ning, påföljdssystemens uppbyggnad, bakomliggande bestraffnings- ideologier och verkställighetsregler göra att jämförelserna haltar. När det gäller flerfaldig brottslighet tillkommer dessutom den svårig- heten att straffnivåerna för de enskilda brotten kan variera avsevärt samt att det i rättspraxis långt ifrån alltid går att utläsa hur den samlade straffrättsliga reaktionen har bestämts. Till detta kommer att skilda regler i fråga om t.ex. åtalspliktens utformning, förunder- sökningsbegränsning och liknande, liksom olika principer i fråga om brottslighetskonkurrens, kan få stor betydelse för i vilken utsträck- ning flerfaldig brottslighet bestraffas. Redogörelsen nedan bör läsas mot denna bakgrund.

Det bör också klargöras att studien syftar till att ge en över- gripande bild av hur de studerade länderna hanterar flerfaldig brotts- lighet. Redogörelsen nedan omfattar därför inte varje detalj, undan- tag eller särregel, utan fokuserar i stället på huvuddragen. En generell

153

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

avgränsning är att endast straffen fängelse och böter samt frågor om straffmätningen – inte andra påföljder eller frågor om påföljdsvalet

behandlas närmare.

6.2Norsk rätt

6.2.1Översiktligt om straffen och straffmätningen

I norsk rätt finns bestämmelser om brott, straff och andra straff- rättsliga reaktioner i straffeloven. Som straff räknas enligt straffe- loven fängelse, förvaring, samhällstjänst, ungdomsstraff, böter och rättighetsförlust. Andra straffrättsliga reaktioner är utmålingsutset- telse, straffutmålingsfrafall, överlämnande till psykiatrisk tvångs- vård, överlämnande till tvångsvård för psykiskt utvecklingshämmade, förverkande, åtalsunderlåtelse, överlämnande till medling samt för- lust av rätten att köra motordrivet fordon respektive att utföra per- sontransporter mot vederlag. Som nämnts inledningsvis kommer endast straffen fängelse och böter att behandlas närmare i denna framställ- ning.

Fängelse döms ut på viss tid, minst 14 dagar och högst 21 år. För vissa brott, t.ex. terroristbrott och folkmord, kan maximistraffet dock förhöjas till 30 år.

Om rätten dömer till fängelse kan den bestämma att verkställig- heten av fängelsestraffet helt eller delvis ska skjutas upp under en prövotid, s.k. betinget fengsel. Prövotiden ska normalt vara två år. I särskilda fall, bl.a. vid återfall i brott, kan en längre prövotid be- slutas, dock högst fem år. Det finns inte någon övre gräns för hur långa fängelsestraff som kan förklaras villkorliga, men det är ovanligt att verkställigheten skjuts upp om strafftiden överstiger två år.

Böter förekommer endast i en form och innebär att ett bestämt bötesbelopp döms ut. När beloppet bestäms ska rätten, förutom sådana omständigheter som i allmänhet är av betydelse för straffmät- ningen, beakta den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjnings- skyldighet, skulder och andra omständigheter som påverkar hans eller hennes ekonomiska förmåga.

När böter döms ut ska rätten fastställa ett alternativt fängelse- straff mellan en och 120 dagar. Det alternativa fängelsestraffet faller bort när bötesbeloppet betalas. Om en del av bötesbeloppet betalas sätts fängelsestraffet ned i proportion till det inbetalda beloppet.

154

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

Straffeloven är jämförelsevis sparsam när det kommer till all- männa regler om hur den straffrättsliga reaktionen ska fastställas. Vissa sådana regler finns dock samlade i kap. 14 i straffeloven. Där anges bl.a. sådana omständigheter som ska beaktas i skärpande respektive mildrande riktning vid straffmätningen (§§ 77 och 78), i vilka fall en förhöjd straffskala får tillämpas (§ 79) när ett mildare straff än vad som är föreskrivet för brottet får dömas ut (§ 80) och hur straffet ska bestämmas efter en tidigare dom (§ 82). Vi återkom- mer till vissa av dessa bestämmelser i den fortsatta framställningen.

6.2.2Konkurrens

Liksom i svensk rätt avgörs frågan om någon har gjort sig skyldig till ett eller flera brott med hjälp av i huvudsak icke lagfästa principer om brottslighetskonkurrens. Den norska konkurrensläran gör åt- skillnad mellan brott som begås i realkonkurrens och sådana som begås i idealkonkurrens. Begreppen känns igen från den tidigare svenska strafflagen före 1938 års reform (se avsnitt 5.4). Till skillnad från i den dåvarande svenska regleringen återfinns begreppen emeller- tid inte i den norska straffeloven. Vilken typ av konkurrenssituation som är för handen kan dock få betydelse när straffet ska mätas ut (se vidare avsnitt 6.2.5).

Realkonkurrens föreligger när någon har begått flera lagöverträ- delser genom olika handlingar. Är det fråga om överträdelser av olika straffbud, t.ex. narkotikabrott, inbrott och olaga hot, talar man om olikartad realkonkurrens. Rör det sig i stället om straffbara hand- lingar av samma slag, t.ex. upprepade inbrottsstölder, kallas det lik- artad realkonkurrens.1

Ibland uppstår fråga om ett visst förfarande ska bedömas som flera straffbara handlingar i realkonkurrens eller som en samman- hängande straffbar handling, s.k. fortsatt brott. Även om någon t.ex. har undandragit ett belopp genom att gömma undan småsummor upprepade gånger under en viss period, kan detta straffrättsligt ses som ett fall av förskingring. Precis som i svensk rätt kan dessutom enskilda straffstadganden vara utformade så att det som i realiteten är flera handlingar ska anses som ett brott. Ett sådant s.k. sammansatt

1Se prop. 137 L (2016–2017) s. 8.

155

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

brott är rån, som ju omfattar både en förmögenhetskränkning och våld eller hot.2

Ett viktigt kriterium för om man står inför flera brott i konkur- rens eller ett fortsatt eller sammansatt brott är antalet målsäganden. Vid integritetskränkningar av olika slag är den klara huvudregeln att det föreligger lika många brott som antalet målsäganden. Detta är utgångspunkten också vid förmögenhetsbrott, men i dessa fall är undantag i högre grad tänkbara beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.3

Idealkonkurrens föreligger när någon har begått flera brott genom en enda handling. Om samma straffbud överträds flera gånger genom en handling kallas det likartad idealkonkurrens. Avgörande för om handlingen ska anses innefatta ett eller flera brott är i dessa fall be- roende av antalet målsägande och vilken slags kränkning det är fråga om. Den som utför ett sprängdåd och dödar eller skadar flera per- soner anses som huvudregel ha gjort sig skyldig till lika många brott som antalet målsägande. Om bomben däremot skadar flera bygg- nader med olika ägare kan detta komma att betraktas som ett fall av skadegörelse.4

En handling kan också innebära att flera straffbud överträds samtidigt i s.k. olikartad idealkonkurrens. Ett exempel kan vara det fallet att någon kastar en sten som påförts ett hotbrev in genom fönstret till ett hus där andra personer befinner sig. Genom denna handling kan lagbrytaren ha gjort sig skyldig både till skadegörelse, olaga hot och ofredande. Om handlandet inte täcks av något enskilt straffstadgande, tillämpas flera stadganden i idealkonkurrens.5

Huruvida ett visst förfarande ska bedömas som flera brott be- gångna i konkurrens eller som endast ett brott är, liksom i svensk rätt, avgörande för vilken straffskala som är tillämplig. Gränsdrag- ningen har också betydelse för hur straffmätningen går till, men behöver inte ha någon väsentlig inverkan på vilket straff som faktiskt mäts ut (se vidare avsnitt 6.2.4 och 6.2.5). Även i detta avseende överensstämmer den norska tillämpningen med hur flerfaldig brotts- lighet behandlas i svensk rätt.

2Se prop. 137 L (2016–2017) s. 8 f. och Høringsnotat, Lovavdelingen, Desember 2016. Snr. 16/7844 s. 4 f.

3Ibid.

4Se prop. 137 L (2016–2017) s. 9 och Høringsnotat, Lovavdelingen, Desember 2016. Snr. 16/7844 s. 5.

5Ibid.

156

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

6.2.3Grundläggande principer för påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

När någon har gjort sig skyldig till flera straffbara handlingar be- handlas de som regel i samma rättegång. I normalfallet utdömds då ett gemensamt straff för den samlade brottsligheten. Liksom i svensk rätt görs därvid en gemensam straffmätning med tillgång till en för- höjd straffskala. Såväl konstruktionen av den förhöjda straffskalan som den konkreta straffmätningen bygger på den s.k. straffskärpnings- principen. Denna motsvarar vad som i svensk rätt benämns aspera- tionsprincipen och utgör således en mellanvariant av absorption och kumulation.

6.2.4Straffskalan vid flerfaldig brottslighet

Regler om hur den förhöjda straffskalan konstrueras finns i straffe- loven § 79 punkten a. Bestämmelsen är enligt sin ordalydelse tillämp- lig när någon genom en eller flera handlingar har begått flera brott. Detta innebär att den förhöjda straffskalan gäller både vid ideal- och realkonkurrens. Däremot är den inte tillämplig vid sammansatta brott. Därmed kommer straffskalan för gärningar som rent faktiskt är jäm- förbara att kunna skilja sig åt beroende på om förfarandet rättsligt sett bedöms som ett eller flera brott. Vid den konkreta straffmät- ningen är det emellertid, som nämnts ovan, oftast av mindre betydelse om gärningen ansetts utgöra ett brott eller flera, eftersom det ut- mätta straffet i allmänhet håller sig inom straffskalan för det svåraste brottet.6

När straffeloven § 79 punkten a är tillämplig kan straffet för den samlade brottsligheten bli upp till dubbelt så långt som maximi- straffet för det svåraste brottet. Straffet kan dock aldrig bli längre än summan av straffskalorna i de straffbud som domen gäller. Som exempel kan nämnas att den gemensamma straffskalan för ett rån och en skadegörelse – vars straffmaximum är fängelse i sex respek- tive ett år – till följd av denna begränsning kommer att sträcka sig upp till sju års fängelse.

Som ytterligare en begränsning gäller att straffskalan för det svå- raste brottet maximalt kan förhöjas med sex år. Detta innebär att om gärningspersonen döms för ett fall av grov kroppsskada (straffe-

6Se Høringsnotat, Lovavdelingen, Desember 2016. Snr. 16/7844 s. 7.

157

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

loven § 274), som har ett maximistraff på 10 års fängelse, förhöjs straffskalan vid flera brott till fängelse i högst 16 år – inte i 20 år, såsom en fördubbling skulle ha medfört.

Slutligen gäller att straffet inte heller får överstiga 21 år, eller 15 år om gärningspersonen var under 18 år vid gärningstillfället. Maxgrän- sen på 21 år tillämpas inte om ett eller flera av brotten kan bestraffas med fängelse i upp till 30 år, såsom vid grovt terroristbrott. I sådana fall kan straffet bli 30 år även om det ska bestämmas ett gemensamt straff som omfattar också andra brott.

Om ett av brotten kan leda till fängelse, men ett annat inte kan medföra ett strängare straff än böter, kan domstolen antingen döma ut böter vid sidan av fängelsestraffet eller döma till ett gemensamt fängelsestraff och därvid beakta bötesbrottsligheten som försvårande omständigheter. Lagen reglerar inte det fallet att samtliga brott en- dast kan medföra böter, men även i dessa fall utmäts ett gemensamt straff. Det gemensamma bötesstraffet kan då inte bli högre än vad de sammanlagda bötesstraffen skulle ha blivit om de mätts ut var för sig.

6.2.5Straffmätningen vid flerfaldig brottslighet

Hur den konkreta straffmätningen ska gå till, och vilken vikt som därvid ska läggas vid varje brott, säger straffeloven inget om.

När det handlar om s.k. förenklade förelägganden (forenklede forelägg) finns emellertid fasta regler om hur ett gemensamt bötes- straff för flera överträdelser ska fastställas. Vid exempelvis vissa trafik- förseelser gäller att den högsta boten ska räknas fullt ut, medan de övriga ska reduceras till hälften. I fråga om vissa överträdelser av tull- förordningen ska däremot de olika bötesbeloppen läggas samman till en gemensam bot. I båda fallen gäller dock att ett förenklat före- läggande inte kan meddelas om den gemensamma boten överstiger ett visst belopp.

I andra fall av flerfaldig brottslighet har lagstiftaren överlämnat till domstolarna att mer skönsmässigt bestämma ett lämpligt straff inom ramen för den förhöjda straffskalan. Eftersom straffeloven bygger på straffskärpningsprincipen förutsätts emellertid att det gemen- samma straffet som regel blir kortare än summan av de straff som skulle ha utmätts för de enskilda brotten sedda för sig. Även i norsk rätt förekommer således en form av asperation.

158

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

Det kan vara svårt att av praxis utläsa hur olika brott viktas vid straffmätningen och vilka reduktioner som görs.7 Likväl kan några huvuddrag urskiljas.

Om flera slags brott har begåtts genom flera handlingar (olik- artad realkonkurrens), och ett av brotten är det klart mest allvarliga, utgår domstolen ofta från straffnivån för det brottet och gör tillägg till straffet för övriga brott. Överträdelser som framstår som jäm- förelsevis lindriga kommer då endast ha en liten eller helt sakna be- tydelse för straffmätningen. På motsvarande sätt behandlas ofta det fallet att gärningspersonen genom en handling har överträtt flera straff- bud (olikartad idealkonkurrens).8

Vid realkonkurrens eller likartad idealkonkurrens där inget en- skilt brott skiljer ut sig som det mest allvarliga eller kan sägas utgöra huvudbrottet, blir straffmätningen ofta beroende av en mer samlad värdering. Även i dessa fall blir det gemensamma straffet mildare än om man hade lagt samman de fängelsestraff som de enskilda brotten skulle ha medfört var för sig.9 I allmänhet blir reduktionerna större ju fler brott den tilltalade döms för vid samma tillfälle.

Nedan följer ett antal exempel på hur det gemensamma straffet vid olika fall av flerfaldig brottslighet har bestämts i praxis.10

HR 2020-1352 A. Straffet för 15 grova bedrägerihandlingar – varav medverkan till tre fullbordade och tolv försök – gentemot åtta olika företag med sammantaget 18 personligen drabbade, och med en potentiell skada som uppgick till sammanlagt drygt 620 000 norska kronor, ansågs motsvara fängelse i ett år och åtta månader. Därutöver utmättes straff för vissa andra brott, samtidigt som det gjordes avdrag på straffet för lång handläggningstid. Det samlade straffet bestämdes till fängelse i ett år och sex månader.

HR 2019-721-A. Den tilltalade hade begått sexuella övergrepp över internet mot totalt 49 minderåriga flickor. Brottsligheten pågick i flera år och omfattade övergrepp som var så allvarliga att de föll in under bestämmelsen om våldtäkt genom samlag. Det

7Efter en lagändring 2017 gäller dock att det i domskälen dels ska anges om straffelovens § 79 a har tillämpats, dels bör anges straffnivån för vart och ett av de allvarligaste brotten.

8Se prop. 137 L (2016–2017) s. 13 f. och Høringsnotat, Lovavdelingen, Desember 2016. Snr. 16/7844 s. 11.

9Se prop. 137 L (2016–2017) s. 14 och Høringsnotat, Lovavdelingen, Desember 2016. Snr. 16/7844 s. 12.

10Observera att alla avgöranden inte ger uttryck för dagens straffnivå, eftersom vissa straff- skalor har skärpts sedan avgörandena meddelades.

159

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

allvarligaste brottet bedömdes i sig grunda ett fängelsestraff på fem år och de två näst allvarligaste ett fängelsestraff på fyra år och sex månader vardera. Den samlade brottsligheten ansågs som utgångspunkt ge skäl för ett fängelsestraff på 15 till 16 år. Efter straffreduktioner för bl.a. tidsutdräkt bestämdes straffet till 13 års fängelse.

HR-2017-1675-A. En man blev dömd för att vid samma tillfälle ha försökt föra in olika sorters narkotika i Norge. Høyesterett uttalade att straffmätningen i ett sådant fall innefattar två led: först mäts straffet ut för varje sorts narkotika sedd för sig, där- efter görs en samlad helhetsbedömning i enlighet med straffskärp- ningsprincipen. Høyesterett bedömde att införseln av de olika preparaten var för sig kunde läggas till grund för ett fängelsestraff på drygt två år, cirka ett år och fyra månader respektive ett år. Dessutom omfattade domen ytterligare narkotika som med hänsyn till dess sort och mängd i princip saknade betydelse för påföljds- bestämningen. Vid en samlad helhetsbedömning fann Høyesterett att brottsligheten som utgångspunkt föranledde ett fängelsestraff på två år och nio månader. Høyesterett underströk här bl.a. den avtagande effekt som narkotikans kvantitet bör ha vid straffmät- ningen. Efter straffreduktion på grund av den tilltalades erkännande bestämdes straffet till fängelse i två år och fem månader.

Rt. 2015 s. 401. En man blev dömd för två fall av grov våldtäkt av olika målsäganden. Høyesterett uttalade att straffen för varje våld- täkt sedd för sig motsvarade sex års fängelse och att ett rimligt gemensamt straff som utgångspunkt uppgick till 10 års fängelse. Det konkreta straffet mättes dock ut till nio års fängelse på grund av tidsutdräkten fram till en rättskraftig dom.

Rt. 2013 s. 1153. Straffen för fyra fickstölder bestämdes till fäng- else i åtta månader. Høyesterett uttalade att den normala straff- nivån för en professionell fickstöld som begåtts som ett led i en systematisk brottslighet och i syfte att livnära sig av verksam- heten, borde vara fängelse i 90 dagar.

Rt. 2012 s. 1458. Straffen för 64 fullbordade och 18 försök till grova stölder bestämdes till fängelse i sju år och sex månader. Straffet översteg därmed den dåvarande straffskalan för grov stöld på fäng- else upp till sex år.

160

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

Rt. 2012 s. 283. Fallet gällde två tilltalade som begått i huvudsak tre rån av sammantaget fyra äldre personer. Lagmannsretten ansåg att de rån som avsåg enskilda personer som utgångspunkt tillsammans motsvarade ett straff på fängelse i tre år och sex månader och att rånet av ett äkta par motsvarade ett fängelsestraff på fyra år och tre månader, vilket Høyesterett anslöt sig till. Det gemensamma straffet bestämdes sedan till fängelse i sju år och tre månader för den ena tilltalade och till fängelse i åtta år för den andre. Høyesterett uttalade att fastställandet av det samlade straffet är avhängigt en konkret värdering av straffvärdheten av samtliga straffbara handlingar och sambandet mellan dem.

I Rt. 2011 s. 1210 dömdes en tilltalad för 14 grova stölder från privata bostäder, ett försök till grov stöld och en stöld. Straffet sattes till fängelse i fyra år och fyra månader, dvs. i snitt 3,25 månader för varje brott.

6.2.6Något om beaktande av tidigare domar och återfall

Av straffeloven § 79 framgår också att straffskalan förhöjs vid åter- fall (punkten b) och när brottet utgjort ett led i en organiserad brottslighet (punkten c). Straffet för ett brott som har begåtts efter en tidigare dom, utdöms utöver det tidigare straffet. På det sättet utgör dessa fall en form av straffkumulation. Om villkoren för straffskärpning vid återfall är uppfyllda, ska dessutom straffet för det nya brottet mätas ut med tillämpning av den förhöjda straffskalan i

§79 punkten b. Om det tillkommande brottet har begåtts före den tidigare domen meddelas en s.k. ”etterskuddsdom” (jfr straffeloven

§82). Också vid en sådan dom tillämpas straffeloven § 79 punkten a. Vid straffmätningen ska hänsyn då tas till vad ett lämpligt straff skulle ha varit om brotten prövats i samma rättegång, varvid de sam- mantagna straffen inte får vara strängare än om så hade skett. I detta hänseende överensstämmer alltså den norska lagstiftningen i princip med den svenska.

161

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

6.3Finsk rätt

6.3.1Översiktligt om straffen och straffmätningen

I finsk rätt finns reglerna om brott, straff och andra påföljder huvudsakligen i den finska strafflagen. Allmänna strafftyper är enligt strafflagen ordningsbot, böter, villkorliga eller ovillkorliga fängelse- straff, samhällstjänst och övervakningsstraff. Ungdomsstraff är ett särskilt straff för brott som begåtts av en person som är under 18 år. Ytterligare ett särskilt straff är det s.k. kombinationsstraffet, som kan dömas ut när någon återfaller i allvarliga brott och som består av ett långt fängelsestraff följt av en obligatorisk övervakningstid på ett år. Därutöver finns vissa särskilda straff för tjänstemän, militärer och juridiska personer. Övriga påföljder för brott – varav det om vissa är stadgat i andra lagar – är förverkandepåföljd (konfiskation), doms- eftergift, körförbud, jaktförbud, djurhållningsförbud och närings- förbud.

Böter döms ut i dagsböter. Antalet dagsböter bestäms till lägst en och högst 120. Om den tilltalade döms för flera brott får högst 240 dagsböter dömas ut. Om böterna inte kan drivas in, är det möj- ligt att på de villkor som anges i strafflagen i stället för de obetalda böterna bestämma fängelse som förvandlingsstraff.

Ett fängelsestraff döms ut på viss tid eller på livstid. För fäng- elsestraff på viss tid är skalan minst 14 dagar och högst 12 år. Om gärningsmannen på en gång döms för flera brott till ett gemensamt fängelsestraff, kan straffet dock utsträckas till högst 15 år (se vidare avsnitt 6.3.4). Fängelse på livstid kan dömas ut enbart för vissa av de grövsta brotten.

Ett fängelsestraff på högst två år kan dömas ut villkorligt för en prövotid på minst ett och högst tre år. Om enbart villkorligt fängelse inte kan anses vara ett tillräckligt straff för brottet, kan dessutom böter eller, om det villkorliga fängelsestraffet är åtta månader eller längre, samhällstjänst dömas ut. I vissa fall kan ett villkorligt fäng- elsestraff också förenas med övervakning.

Om den dömde under prövotiden begår ett brott för vilket han eller hon döms till ovillkorligt fängelse, kan domstolen bestämma att det villkorliga fängelsestraffet ska verkställas i sin helhet eller delvis.

Den finska strafflagen reglerar relativt utförligt – och på ett sätt som i mångt och mycket påminner om det svenska – hur ett straff ska mätas ut. Allmänna regler om bestämmande av straff finns i straff-

162

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

lagens 6 kap. Av 2 § framgår att straff bestäms enligt den straffskala som gäller för brottet i fråga, men att avvikelser från denna får göras enligt andra bestämmelser i lagen. Således fastställs straffet enligt en lindrigare straffskala bl.a. när brottet har begåtts innan gärningsper- sonen fyllde 18 år, när brottet stannat vid försök och i vissa fall av medverkan, när brottet har begåtts i en nödvärnsliknande situation och när gärningspersonen har medverkat till utredningen av sitt brott (8 och 8 a §§). I andra fall får maximistraffet i den annars tillämpliga straffskalan i stället överskridas. Detta gäller bl.a. när någon döms för flerfaldig brottslighet till ett gemensamt straff. Straffskalan och straffmätningen vid flerfaldig brottslighet behandlas närmare i av- snitt 6.3.3–6.3.5.

Enligt 6 kap. 3 § strafflagen ska straff bestämmas med beaktande av samtliga grunder som enligt lag inverkar på storleken och arten av straffet samt enhetligheten i straffpraxis. Kravet på enhetlighet ger bl.a. uttryck för ekvivalensprincipen som, liksom i svensk rätt, utgör en grundpelare i påföljdssystemet. Det gör även proportionalitets- principen, vilken kommer till uttryck i 6 kap. 4 § strafflagen. Där anges att straffet ska mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt.

På liknande sätt som i 29 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken anger den finska strafflagen också sådana omständigheter som ska beaktas i antingen skärpande eller mildrande riktning vid straffmätningen (6 kap. 5 och 6 §§ strafflagen). Som en straffskärpningsgrund anges också gärningsmannens tidigare brottslighet, om förhållandet mellan den tidigare brottsligheten och det nya brottet visar att gärnings- mannen, med anledning av att brotten är likartade eller annars, är uppenbart likgiltig för förbud och påbud i lag.

Därutöver anges ett antal s.k. skälighetsgrunder som ska beaktas i mildrande riktning om det straff som hade mätts ut enligt veder- tagen praxis skulle leda till ett oskäligt eller exceptionellt skadligt slutresultat (se 6 kap. 7 § strafflagen). Skälighetsgrunderna motsvarar till stor del billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken.

Också i de fall någon ska dömas till ett gemensamt straff för två eller flera brott ska de allmänna principer för straffmätning som slås fast i 6 kap. strafflagen iakttas. Därutöver finns särskilda bestämmel- ser om fastställandet av gemensamt straff i 7 kap. strafflagen. Dessa bestämmelser behandlas närmare i avsnitt 6.3.4–6.3.6.

163

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

6.3.2Konkurrens

När någon har överträtt flera straffbud genom samma gärning eller överträtt samma straffbud flera gånger uppstår frågan om han eller hon ska dömas för flera brott. Denna fråga är inte lagreglerad, utan avgörs i enlighet med de principer för brottslighetskonkurrens som vuxit fram i finsk praxis och doktrin. I detta sammanhang kan näm- nas att strafflagen tidigare gjorde en åtskillnad mellan realkonkur- rens, idealkonkurrens och fortsatt brott (jfr ovan avsnitt 5.4 och 6.2.2) samt anvisade skilda tillvägagångssätt för påföljdsbestämningen vid de olika konkurrensformerna. Genom en lagändring 1992 ut- mönstrades emellertid dessa distinktioner ur lagstiftningen och där- efter tillämpas påföljdsreglerna om flerfaldig brottslighet således på samma sätt oavsett konkurrensform. En annan sak är att brottens samband med varandra kan få betydelse vid utmätningen av det konkreta straffet. Detta är emellertid endast en av flera omständig- heter som ska beaktas när det gemensamma straffet bestäms.11

I den finska konkurrensläran skiljer man numera mellan lagkon- kurrens och brottsenhet. Dessa konkurrenssituationer korrespon- derar i princip med den svenska distinktionen mellan olikartad och likartad konkurrens.

Lagkonkurrens tar sikte på frågan om ett eller flera straffbud ska tillämpas på samma gärning som, i vart fall formellt sett, faller in under flera straffbud. Frågan besvaras vanligtvis utifrån tre olika rättsfigurer eller lösningsmodeller. Den första kallas subordination och föreligger när en viss brottstyp helt ingår i en annan. I dessa fall konsumeras det förra – subordinerade – brottet av det senare. Kon- struktionen är ett utflöde av den allmänna principen att en speciell brottsbeskrivning går före en allmän. Exempel på subordination är gradindelade brott, försöksbrott i förhållande till fullbordade brott och oaktsamma brott i förhållande till motsvarande uppsåtliga brott.12

Den andra konstruktionen är när ett straffbud i lagtexteten ut- tryckligen har gjorts subsidiärt till andra, lika stränga eller strängare, straffbud. Även i dessa fall löser man konkurrensfrågan genom kon-

11Se Dan Helenius, Prosecuting and Punishing Offenders for Several Offences in Finland i: Audenaert, N. & De Bondt, W. (eds.) (2021), Prosecuting and punishing multioffenders in the EU. A comparative analysis, Gompel & Svacina, s. 106 f.

12Se Helenius, s. 108 och Boucht, J & Frände, D (2020) Finsk straffrätt. Grundkurs i straffrättens allmänna läror, Polisyrkeshögskolan, s. 165.

164

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

sumtion, och då givetvis på det sättet att det subsidiära brottet konsumeras av det primära.13

När det ena straffbudet varken är subordinerat eller subsidiärt till det andra får den tredje lösningsmodellen tillgripas. Denna innebär att frågan om båda eller endast ett av de överträdda straffbuden ska tillämpas avgörs utifrån en avvägning mellan straffbudens skydds- intressen. Om två eller flera straffbud skyddar samma intresse är det inte motiverat att döma för samtliga överträdelser. Ett illustrativt exempel från rättspraxis är HD 2006:76 där den tilltalade hade fram- fört bil sedan han olagligen brukat narkotika. Förutom rattfylleri ansågs den tilltalade även ha gjort sig skyldig till straffbart bruk av narkotika som ett särskilt brott, eftersom de aktuella straffbestäm- melserna ansågs åsyfta olika skyddsintressen.14

Brottsenhet blir relevant när det på gärningspersonens handlande är möjligt att tillämpa samma straffbestämmelse flera gånger. Frågan om det föreligger ett eller flera brott måste då besvaras genom en avgränsning av brottsenheten utifrån varje enskild brottsbeskriv- ning. I finsk rätt är utgångspunkten ett naturligt betraktelsesätt, dvs. hur situationen rimligtvis får uppfattas i det konkreta fallet. Tidsliga och rumsliga kriterier, såväl som den brottsliga verksamhetens art och följder, är därvid av betydelse. Det är även antalet brotts- och angreppsobjekt, gärningspersonens syften och det aktuella straff- budets skyddsintresse. Liksom i svensk rätt är de olika kriterierna av olika relevans beroende på vilken brottstyp det handlar om.15

6.3.3Grundläggande principer för påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

När någon samtidigt fälls till ansvar för två eller flera brott utdöms i Finland – precis som i Sverige och Norge – som huvudregel ett gemensamt straff. Vidare ligger även i finsk rätt asperationsprincipen till grund för hur straffskalan, liksom det konkreta straffet, fastställs i dessa fall. Det betyder att också Finland använder sig av ett system med s.k. mängdreduktioner, där det gemensamma straffet för flera brott blir betydligt mildare än vad en ren kumulation av straffen för de enskilda brotten skulle innebära.

13Se Helenius, s. 108 f. och Boucht & Frände, s. 166.

14Se Helenius, s. 109 och Boucht & Frände, s. 166 f.

15Se Helenius, s. 110 ff. och Boucht & Frände, s. 168 f.

165

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

6.3.4Straffskalan vid flerfaldig brottslighet

Om någon på en och samma gång ska dömas för två eller flera brott för vilka straffet är fängelse ska ett gemensamt fängelsestraff som regel bestämmas för brotten. Detta framgår av 7 kap. 1 § strafflagen. Av samma paragraf framgår också hur domstolen ska förfara om någon ska dömas till fängelse för ett brott och till böter eller ordningsbot för ett eller flera andra brott. Domstolen får då antingen döma till ett gemensamt fängelsestraff för samtliga brott eller till ett gemen- samt fängelsestraff för vissa av brotten och dessutom till böter eller till ordningsbot för de övriga brotten. Slutligen föreskriver para- grafen att livstids fängelse ska användas som gemensamt straff för samtliga brott om något av brotten föranleder livstids fängelse.

Regler om hur straffskalan bildas när ett gemensamt fängelsestraff på viss tid ska dömas ut finns i 7 kap. 2 § strafflagen. Bestämmelsen är utformad efter samma principer som motsvarande svenska regler- ing och innebär att det strängaste maximistraff som kan följa på de olika brotten får överskridas, men att det härvid gäller ett par be- gränsningar. För det första får strafftiden inte vara längre än den sammanlagda tiden för brottens maximistraff. För det andra får det strängaste maximistraffet inte överskridas med mer än

1.ett år, om det strängaste maximistraffet är fängelse under ett år och sex månader,

2.två år, om det strängaste maximistraffet är fängelse i minst ett år och sex månader men under fyra år, och med mer än

3.tre år, om det strängaste maximistraffet är fängelse på viss tid, minst fyra år.

Som nämnts i avsnitt 6.3.1 medför regleringen att det längsta tids- bestämda straff som kan dömas ut vid flerfaldig brottslighet är fäng- else i 15 år.

Kan på ett eller flera brott följa endast böter, anses böterna när den gemensamma tiden för de olika brottens maximistraff räknas ut motsvara sammanlagt en månads fängelse.

Också minimistraffet i den gemensamma straffskalan är detsamma som enligt svensk rätt. Straffet får således inte vara kortare än det strängaste minimistraffet för något av brotten.

166

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

Om någon samtidigt ska dömas för två eller flera brott för vilka straffet är böter, ska ett gemensamt bötesstraff bestämmas. Ett gemen- samt bötesstraff får vara högst 240 dagsböter. Ett gemensamt bötes- straff får dock inte vara strängare än de sammanlagda maximistraffen för de olika brotten. Om det för något av brotten efter den 1 juni 1969 föreskrivits ett särskilt lägsta bötesstraff, får det gemensamma bötesstraffet inte underskrida detta. (Se 7 kap. 3 § strafflagen.)

Särskilda regler finns dessutom för hur straffet ska bestämmas om någon på en och samma gång ska dömas till böter och ordnings- bot för två eller flera brott eller till ordningsbot för två eller flera brott (se 7 kap. 3 a och 3 b §§).

6.3.5Straffmätningen vid flerfaldig brottslighet

Till skillnad från Sverige och Norge har Finland lagfäst asperations- principen på straffmätningsnivån. I 7 kap. 5 § strafflagen slås således fast att domstolen vid utmätning av ett gemensamt straff ska utgå från straffet för det brott för vilket enligt domstolens prövning bör följa det strängaste straffet. Vidare framgår att straffet för brotten ska mätas ut på ett sådant sätt att det står i ett rättvist förhållande också till antalet brott samt deras grovhet och inbördes samband.

Av bestämmelsen följer att straffet även vid flerfaldig brottslighet ska stå i proportion till brottslighetens allvar. Ju fler och allvarligare brott, desto strängare blir det gemensamma straffet. Bestämmelsen klargör däremot inte vilket genomslag flerbrottsligheten bör få. Denna bedömning har således överlämnats till domstolarna. I praktiken går straffmätningen emellertid som regel till på liknande sätt som i svensk rättstillämpning. Till straffet för det svåraste brottet läggs således normalt en viss andel av de straff som de tillkommande brotten skulle ha föranlett om de bedömts oberoende av varandra.

En tumregel är att lägga till en tredjedel av de individuella straffen för de tillkommande brotten, alternativt en tredjedel av straffet för det näst svåraste brottet och därefter en mindre andel av straffen för övriga brott. Tredjedelsregeln är inte lagfäst, utan bygger i stället på en långvarig praxis. Före det att den nuvarande ordningen med gemen- samt straff infördes 1992 tillämpades tredjedelsregeln tämligen strikt. Ett av syftena med 1992 års reform var att skapa ett större utrymme för bedömning i det enskilda fallet, med fokus på att det samlade

167

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

straffet ska vara rättvist och skäligt som helhet. Rättstillämparen har dock även fortsättningsvis varit benägen att ta den gamla tumregeln i beaktande vid straffmätningen.

I rättsfallet HD 2018:60 konstaterade den finska Högsta dom- stolen att en tillämpning av tredjedelsregeln i det konkreta fallet skulle ha lett till ett alltför milt straff. Rättsfallet befäster således tredjedelsregeln som en gällande tumregel, men inskärper samtidigt att domstolen vid behov måste vara beredd att avvika från denna för att nå ett rättvist resultat.

Avvikelser från tredjedelsregeln har också gjorts i mål som rört sexualbrott. Här kan rättsfallet HD 2014:91 nämnas, som gällde försök till dråp och våldtäkt. Högsta domstolen konstaterade att om brotten bedömts separat skulle dråpförsöket ha föranlett fängelse i fem år och sex månader och våldtäkten fängelse i tre år och sex månader. Det gemensamma straffet blev sju års fängelse. I fallet tillämpade Högsta domstolen alltså inte tredjedelsregeln strikt, utan straffet för våldtäkten utgjorde någonstans mellan en tredjedel och hälften av det totala straffet.

Inom finsk doktrin har det på senare tid, på basis av analys av Högsta domstolens rättsfall, ansetts att praxis i allt större utsträck- ning går mot ett holistiskt betraktelsesätt av den brottshelhet som ligger till grund för utmätningen av gemensamt straff, även om tum- reglerna alltjämt har stor betydelse i praktiken.

Som nämnts ovan följer det också av 7 kap. 5 § strafflagen att straffet ska vara proportionerligt i förhållande till brottens inbördes samband. I många fall kan sambandet verka i mildrande riktning, medan det i andra fall kan få motsatt verkan. Här kan bl.a. den aktuella konkurrenssituationen få betydelse. Exempelvis kan det ofta ses som mindre klandervärt när brotten begåtts genom en enda handling än om de har begåtts vid flera olika tillfällen. Likaså kan sambandet betraktas som förmildrande när den efterföljande brotts- ligheten kan sägas utgöra en ”fortsättning av samma brott” eller när ett i och för sig stort antal brott bildar en helhet, en s.k. brottsspiral. Har brottsligheten haft en systematisk karaktär kan detta å andra sidan beaktas i skärpande riktning när det gemensamma straffet mäts ut.16 Att den brottsliga verksamheten varit planmässig anges för övrigt uttryckligen som en straffskärpningsgrund i 6 kap. 5 § straff- lagen.

16Se RP 40/1990 rd, s. 30.

168

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

I rättsfallet HD 2017:41 var fråga om flera ekonomiska brott som hade ett inbördes samband. Brotten hade begåtts genom samma handlingar, vilka alltså samtidigt uppfyllde rekvisiten i flera olika straffstadganden. Även om straffstadgandena skyddade olika rätts- liga intressen och brottsligheten präglades av viss systematik, ledde det inbördes sambandet till en lindrande inverkan på straffet.

Åandra sidan ansåg Högsta domstolen i rättsfallet HD 2017:60 att brotthelheten, i vilken det ingick grov människohandel, män- niskorov av barn och registeranteckningsbrott, uppvisade en sådan långsiktighet och planmässighet att det inbördes sambandet mellan brotten gav fog för en straffskärpning vid utmätning av det gemen- samma straffet.

I rättsfallen HD 2018:44 och HD 2020:59, som båda gällde upp- repade bedrägeribrott, uttalade Högsta domstolen att det i fall där brotten utgjort ett tidsmässigt och operativt kontinuum och hand- lingsmotivet varit detsamma kan, trots att varje brott krävt ett separat beslut, vara motiverat att bedöma brotten som en helhet när straffet mäts ut.

När ett gemensamt straff ska mätas ut kan det i praktiken före- komma situationer där en skärpnings- eller lindringsgrund eller någon annan omständighet som anges i 6 kap. strafflagen gäller endast en del av de brott som lagförs samtidigt. När så är fallet ska, enligt vad som också framgår av 7 kap. 5 §, detta i skälig utsträckning beaktas när det gemensamma straffet mäts ut. Enligt förarbetena kan dom- stolen då i praktiken förfara t.ex. så att den först mäter ut ett hypo- tetiskt gemensamt straff för samtliga brott, som om några sådana särskilda grunder över huvud taget inte skulle föreligga. Verkningarna av särskilda skärpnings- och lindringsgrunder kan därefter beaktas såsom ett tillägg till eller ett avdrag från straffet i ”normalfallet”. Vid denna bedömning bör domstolen även beakta hur många brott som grunderna kan tillämpas på i hela brottsserien, samt dessa brotts grovhet.17

17Se RP 1990 nr 40 s. 31.

169

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

6.3.6Något om beaktande av tidigare domar och återfall

Hur tidigare domar ska beaktas regleras i 7 kap. 6 § strafflagen. Där anges att om den som har dömts till ett ovillkorligt fängelsestraff eller kombinationsstraff åtalas för ett annat brott som han eller hon begått innan detta straff dömts ut, kan det tidigare ovillkorliga fäng- elsestraffet eller kombinationsstraffet skäligen beaktas som en straff- nedsättningsgrund eller strafflindringsgrund vid bestämmandet av det nya straffet. Vidare får ett kortare fängelsestraff än vad som är föreskrivet för det nya brottet dömas ut för detta eller den tidigare domen anses som en tillräcklig påföljd också för det nya brottet. När straffet mäts ut enligt denna paragraf ska i domen uppges vilken tidi- gare dom eller vilka tidigare domar som har beaktats.

En första förutsättning för att paragrafen ska vara tillämplig är att det brott som det nya straffet avser begicks före den tidigare domen. Det ska med andra ord vara fråga om sådan brottslighet som i svensk rätt benämns ”nyupptäckt brottslighet” (se 34 kap. 1 § brottsbalken). Liksom den svenska regleringen av sådan brottslighet, strävar den finska regleringen efter att försätta den tilltalade i samma situation som om brotten hade behandlats vid samma rättegång. När det nya straffet döms ut får domstolen således – precis som i svensk rätt – göra en hypotetisk bedömning av hur ett gemensamt straff skulle ha bestämts om brotten behandlats samtidigt och sedan döma ut ett nytt straff som motsvarar skillnaden mellan det hypotetiska gemen- samma straffet och straffet enligt den tidigare domen.18

En andra förutsättning är att det tidigare straffet var ovillkorligt fängelse eller ett s.k. kombinationsstraff (fängelse följt av övervak- ning). Enligt 7 kap. 7 § strafflagen kan emellertid ett samhällstjänst- straff eller ett övervakningsstraff som har dömts ut tidigare beaktas på motsvarande sätt. I 7 kap. 8 § strafflagen finns också en särskild regel om hur en tidigare dom till ungdomsstraff ska beaktas.

Har brottet begåtts efter den tidigare domen är det fråga om ett åter- fall som ibland kan ge skäl att skärpa straffet (se ovan avsnitt 6.3.1).

18Se Helenius, 125 ff. och Boucht & Frände, s. 182 ff.

170

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

6.4Dansk rätt

6.4.1Översiktligt om straffen och straffmätningen

I Danmark finns regleringen om brott, straff och andra straffrätts- liga reaktioner huvudsakligen i straffeloven.

De allmänna straffen är fängelse och böter. Straffen kan ersättas av s.k. betinget fængsel, med eller utan samhällstjänst. Som straff- rättslig reaktion finns också förvaring, särskilda åtgärder för unga lagöverträdare, särskilda vårdpåföljder och förbud mot att utöva viss verksamhet.

Fängelse kan utdömas på livstid eller på viss tid mellan sju dagar och 16 år. I vissa fall kan det maximala tidsbegränsade straffet ut- sträckas till 20 år. En gärningsperson som var under 18 år då brottet begicks får inte dömas till livstids fängelse. (Se straffelovens § 33.)

Böter kan användas som självständigt straff eller som tilläggs- straff. Brott mot straffeloven bestraffas normalt med dagsböter, lägst en och högst 60. Om inte utdömda böter betalas in ska de förvandlas till fängelse, som huvudregel i lägst två och högst 60 dagar. Förvand- lingsstraffets längd fastställs av rätten i samband med att bötes- straffet döms ut. (Se straffelovens §§ 50–54.)

Förutsättningarna för villkorligt fängelse (betinget fængsel) regle- ras i straffelovens §§ 56 och 57. Om rätten anser att ett straff inte behöver verkställas, kan den föreskriva att verkställigheten skjuts upp och bortfaller efter en prövotid. Prövotiden får i allmänhet inte överstiga tre år. Uppskovet är villkorat av att den dömde inte åter- faller i brott under prövotiden och att han eller hon i övrigt följer de villkor som är föreskrivna i domen. Sådana villkor kan vara att den dömde ska uppehålla sig på en viss plats, avstå från missbruk eller underkasta sig viss behandling.

Om ovillkorligt fängelse anses påkallat samtidigt som den till- talades personliga förhållanden talar för villkorligt fängelse, kan rätten besluta att en del av straffet, dock högst sex månader, ska verkställas, medan resterande del görs villkorlig. Villkorligt fängelse kan också kombineras med böter eller förenas med en föreskrift om sam- hällstjänst.

Hur straffet ska fastställas regleras i straffelovens tionde kapitel. Enligt den inledande bestämmelsen, § 80, ska straffet fastställas med beaktande av brottets grovhet och upplysningar om gärningsman- nens person. Därutöver ska hänsyn tas till en enhetlig rättstillämp-

171

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

ning. Värderingen av brottets grovhet ska göras utifrån den upp- komna skadan, faran och kränkningen samt med beaktande av vad gärningsmannen insåg eller borde ha insett. Vid värderingen av gär- ningsmannens person ska hänsyn tas till dennes allmänna personliga och sociala förhållanden, förhållandena före och efter gärningen samt bevekelsegrunderna för brottet.

I §§ 81 och 82 finns icke uttömmande uppräkningar av sådana försvårande och förmildrande omständigheter som ska beaktas när straffet mäts ut. Bestämmelserna infördes i straffeloven 2003 och har, enligt vad som framgår av förarbetena, utformats med utgångs- punkt i bestämmelserna i 29 kap. brottsbalken.19 Merparten av de försvårande omständigheterna är sådana som hänför sig till själva gärningen, såsom att brottet varit särskilt planerat eller utgjort ett led i en omfattande brottslighet. Bland de försvårande omständig- heterna återfinns emellertid också det fallet att gärningsmannen tidigare är straffad på ett sätt som är av betydelse i sammanhanget. Här blir det således fråga om en straffskärpning på grund av åter- fall.20 De förmildrande omständigheterna hänför sig dels till själva gärningen, dels till sådana förhållanden som i svensk rätt sorterar under de s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken, såsom att gärningsmannen på grund av brottet har förlorat rättigheter eller påförts påföljder som kan jämställas med straff. Dessutom anges som en förmildrande omständighet att gärningsmannen inte hade fyllt 18 år då brottet begicks.

Enligt § 83 kan straffet sättas ner under tillämplig straffskala när upplysningar om brottet, gärningsmannens person eller andra om- ständigheter talar för det. Under i övrigt förmildrande omständig- heter kan straffet helt falla bort.

Bestämmelser om straffets fastställande vid flerfaldig brottslighet finns i straffelovens §§ 88 och 89. Dessa bestämmelser behandlas närmare i avsnitt 6.4.4–6.4.6.

Avslutningsvis kan noteras att det i förarbetena till de olika straff- stadgandena i straffeloven inte sällan anges ett normalstraff för brotts- typen i fråga eller andra, relativt detaljerade, anvisningar om hur straffet för en viss brottstyp bör bestämmas, t.ex. att straffnivån bör höjas på visst sätt i förhållande till tidigare praxis. Sådana förarbets-

19Se Straffelovrådets betænkning nr. 1424/2002 om straffastsættelse og strafferammer I. Almindelig del, s. 287.

20I §§ 81 a–c finns dessutom straffskärpningsregler som tar sikte på brottslighet i kriminella nätverk.

172

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

uttalanden har stor betydelse som rättskälla och domstolarna följer således ofta de anvisningar i fråga om straffnivån som lämnas där.21

6.4.2Konkurrens

Liksom i Norge skiljer man i Danmark mellan realkonkurrens och idealkonkurrens. Som framgår av avsnitt 6.2.2 föreligger realkonkur- rens när brotten begåtts genom olika handlingar och idealkonkurrens när en handling utgör eller orsakar flera brott. Inom ramen för dessa konkurrensformer görs i sin tur en åtskillnad mellan likartad och olikartad konkurrens. Har den tilltalade begått flera brott av samma slag, t.ex. flera stölder, är det fråga om likartad realkonkurrens. Är brotten av olika karaktär, såsom stöld och misshandel, föreligger i stället olikartad realkonkurrens. Har någon genom samma handling överträtt flera straffbud, t.ex. rattfylleri som resulterat i annans död, föreligger olikartad idealkonkurrens. Och om samma straffbud har överträtts flera gånger genom en handling, såsom när gärningspersonen dödar flera människor genom ett attentat, talas om likartad ideal- konkurrens. Reglerna om gemensamt straff tillämpas vid samtliga kon- kurrensformer. Är det fråga om ett s.k. sammansatt brott, t.ex. våldtäkt eller rån, är däremot reglerna om gemensamt straff inte tillämpliga, eftersom det då endast är fråga om ett brott.

6.4.3Grundläggande principer för påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

Liksom i Sverige, Norge och Finland tillämpas även i Danmark nor- malt principen om gemensamt straff när någon döms till ansvar för flera brott. En skillnad gentemot nyssnämnda länder är dock att absorptionsprincipen gäller som huvudregel på straffskalenivå. Detta innebär att det gemensamma straffet normalt ska mätas ut inom straffskalan för det svåraste brottet. Eftersom regleringen ger möj- lighet att i undantagsfall tillämpa en förhöjd straffskala – och straffet även enligt de andra ländernas straffmätningspraxis vanligen ryms inom straffskalan för det svåraste brottet – framstår skillnaden mellan de olika regelverken i detta avseende närmast som lagteknisk. Vidare

21Se angående detta Straffelovrådets betænkning 1531/2012, Strafudmåling – samspillet mellem lovgiver og domstole, s. 41–45.

173

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

utmäts det konkreta straffet – liksom i Sverige, Norge och Finland

genom s.k. modererad kumulation (dvs. asperation). Det gemen- samma straffet blir således även i Danmark som regel mildare än summan av de enskilda straffen sedda för sig.

6.4.4Straffskalan vid flerfaldig brottslighet

Av straffelovens § 88 framgår att om någon genom en eller flera gärningar har begått flera brott, fastställs det för dessa ett gemen- samt straff inom ramen för den föreskrivna straffskalan. Detta gäller oavsett om konkurrensen är likartad eller olikartad. Om det – såsom i det sistnämnda fallet – finns flera straffskalor som kan tillämpas, ska det gemensamma straffet mätas ut inom den strängaste av dessa. Som nämnts ovan innebär detta att den gemensamma straffskalan som huvudregel fastställs i enlighet med absorptionsprincipen.

Av samma paragraf framgår dock att en förhöjd straffskala får tillämpas under särskilt försvårande omständigheter, på så sätt att straffet då får överstiga det högsta föreskrivna straffet för något av brotten med upp till hälften. När sådana omständigheter föreligger förhöjs alltså ett maximum på t.ex. två års fängelse till tre år och ett på sex års fängelse till nio år.

Vad som avses med särskilt försvårande omständigheter säger

§88 inget om. Inte heller förarbetena ger någon närmare vägledning i denna fråga. Det har således överlämnats till domstolarna att avgöra i vilka fall det gemensamma straffet ska mätas ut inom ramen för det svåraste brottets straffskala och i vilka fall den förhöjda skalan bör tillämpas. I förarbetena framhålls dock att det av bestämmelsen följer att straffeloven vilar på antagandet att det konkreta straffet för flera brott normalt ryms inom en straffskala som i princip är fastställd med avseende på straffet för enkel brottslighet. Där konstateras också att det i rättspraxis förhållandevis sällan är aktuellt att tillämpa regeln om förhöjt straffmaximum, eftersom de flesta straffskalor är så vida att de ger utrymme för att skärpa straffet i de fall det samtidigt döms till ansvar för flera brott.22 Som exempel på ett tillfälle där straff- skärpningsregeln i 88 § tillämpades kan rättsfallet TfK 2018.1235 nämnas, där ett straff på fängelse i tio år dömdes ut trots att det högsta föreskrivna straffet var fängelse i åtta år. I det fallet hade den

22Se Strafefelovrådets betænkning nr. 1099/1987 om strafferammer og prøveløsladelse, s. 96.

174

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

tilltalade, genom att utnyttja sitt psykiska övertag och sin ställning som präst, begått en lång rad grova sexuella övergrepp, däribland våldtäkt mot barn.

De allmänna bestämmelserna om straffets fastställande vid fler- faldig brottslighet kompletteras på några områden av speciella bestäm- melser, i vilka förhöjda straffmaxima (sidestrafferammer) tar hänsyn till att flera brott kan ha begåtts. Som exempel kan nämnas det fallet att stölder har begåtts i större antal eller att överlåtelse av narkotika har skett till ett större antal personer, dvs. genom flera i sig straffbara gärningar. I fråga om vissa brottstyper kan straffet också höjas vid upprepade brott mot samma person. En sådan regel finns exempelvis i straffelovens § 244. Enligt den förhöjs straffskalan för våld eller andra angrepp mot annans kropp från fängelse i högst tre år till fäng- else i högst sex år, när sådana gärningar har begåtts upprepade gånger över en period av en person i eller med nära anknytning till offrets hushåll.

I straffelovens § 88 stycke 2 och 3 finns vissa undantagsregler som möjliggör att det i stället för ett gemensamt fängelsestraff kan dömas ut böter vid sidan av fängelse, och att det i stället för ett gemensamt dagsbotsstraff kan dömas ut böter av annan art vid sidan av dagsböter. I fjärde stycket finns dessutom en särskild regel som gäller när ett av brotten föranleder straff och ett annat vissa andra rättsföljder (t.ex. förvaring). I dessa fall får rätten besluta att straffet förfaller.

6.4.5Straffmätningen vid flerfaldig brottslighet

Straffmätningen inom ramen för straffelovens § 88 görs normalt med tillämpning av asperationsprincipen (modereret kumulation). Straffet växer således inte proportionellt med antalet lagöverträ- delser, utan bestäms efter en samlad bedömning av samtliga rele- vanta omständigheter. Inom ramen för denna får det avgöras vilken vikt som ska läggas vid de enskilda lagöverträdelserna. Har gärnings- personen begått flera brott utgör det en bland många omständig- heter i rättens samlade bedömning. I några fall är det en väsentlig omständighet. Har gärningspersonen således begått inte bara ett rån

utan tre rån – kommer detta att tillmätas stor betydelse. I andra fall, där ett lindrigt brott, t.ex. en överträdelse av en ordningsföre-

175

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

skrift, avdöms tillsammans med exempelvis en våldtäkt, kommer det lindrigare brottet att få en liten eller ingen inverkan på straffmät- ningen.

Liksom när straffet för ett enstaka brott bestäms ska domstolen även beakta de omständigheter som anges i straffelovens §§ 80–82 (se avsnitt 6.4.1).

Det finns inte någon generell beräkningsmodell, vare sig i lagstift- ning eller praxis, för hur de enskilda brotten ska inverka på det sam- lade straffet. Vanligtvis utgår domstolen dock från normalstraffet (jfr ovan avsnitt 6.4.1) för det svåraste brottet och ökar sedan detta med hänsyn till de tillkommande, mindre allvarliga brotten. När inget av brotten klart urskiljer sig som det grövsta får bedömningen en något annan karaktär. Också i dessa fall görs emellertid straff- mätningen i allmänhet utifrån en helhetsbedömning med utgångs- punkt i straffet för ett enstaka brott. Straffet fastställs sedan efter en konkret värdering av den samlade brottsligheten till en straffnivå som ligger över nivån för enkel brottslighet.23

Även om asperationsprincipen tillämpas i normalfallet finns det situationer där absorption i stället kan komma i fråga. Det kan t.ex. ske när någon döms för mord i konkurrens med annan brottslighet eller när någon har gjort sig skyldig till ett så stort antal inbrotts- stölder att inte samtliga gärningar kan verka straffskärpande. En mycket företagsam tjuv kan således nå en punkt där han eller hon kan räkna med att fortsatt brottslighet inte kommer att leda till strängare straff.24

Det är inte heller uteslutet att ett gemensamt straff kan före- komma i form av en sammanläggning av straffen för de enskilda brotten sedda för sig. Som framgår av avsnitt 6.4.4 kan sådan absolut kumulation också förekomma på så sätt att rätten dömer ut ett fäng- elsestraff för en överträdelse och böter för en annan (§ 88 stycke 2) eller dagsböter för den ena överträdelsen och böter av annan art för den andra (§ 88 stycke 3).25

I fråga om viss brottslighet, nämligen brottskombinationer som innefattar överträdelser av trafiklagen (færdselsloven) som föranleder böter, finns dessutom särregler som innebär att absolut kumulation

23Se Straffelovrådets betænkning nr. 1424/2002 om straffastsættelse og strafferammer I. Almindelig del, s. 470.

24Se a. betænkning s. 438.

25Ibid.

176

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

tillämpas som huvudregel. Dessa regler återfinns i trafiklagen § 118 a stycke 2 och 3 och gäller vid

flera överträdelser av trafiklagen som föranleder böter,

överträdelse av trafiklagen som föranleder böter och överträdelse av annan strafflagstiftning som föranleder böter,

överträdelse av trafiklagen som föranleder böter och överträdelse av trafiklagen som föranleder fängelse, samt vid

överträdelse av trafiklagen som föranleder böter och överträdelse av annan strafflagstiftning som föranleder fängelse.

I de två förstnämnda fallen läggs bötesstraffen ihop, medan i de två sistnämnda, böter döms ut vid sidan av fängelsestraffet. Kumula- tionsregeln kan emellertid frångås om det finns särskilda skäl (§ 118 a stycke 4). Sådana skäl kan vara att bötesstraffet annars skulle bli oproportionerligt högt i förhållande till den brottslighet som är aktuell eller att ett bötesstraff skulle komma att dömas ut vid sidan av ett mycket långt fängelsestraff.26

6.4.6Något om beaktande av tidigare domar och återfall

Som nämnts i avsnitt 6.4.1 ska det förhållandet att gärningsmannen tidigare är straffad på ett sätt som har betydelse i sammanhanget i allmänhet beaktas som en försvårande omständighet vid straffmät- ningen. Återfall i brott kan därutöver enligt straffelovens § 84 leda till att en strängare straffskala tillämpas.

Avgörande för om brottsligheten ska behandlas enligt reglerna för återfall eller flerfaldig brottslighet är, liksom i svensk rätt, om en dom har meddelats mellan brotten. Har brotten begåtts utan en mellankommande dom är det fråga om flerfaldig brottslighet, medan det rör sig om återfall om ett brott har begåtts efter domen för ett annat brott.

Som flerfaldig brottslighet betraktas även det fallet att någon som redan har dömts till straff befinns skyldig till ytterligare brott som har begåtts före en tidigare dom. I ett sådant fall ska, enligt straffe- lovens § 89, ett tilläggsstraff utdömas endast om samtidig lagföring

26Se Straffelovrådets udtalelse om reglerne for strafudmåling ved samtidig pådømmelse af flere kriminelle forhold, 30 oktober 2012, Sagsnr.: 2012-730-0134, s. 15 med där angiven hänvisning.

177

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

skulle ha medfört ett strängare straff. Av bestämmelsen framgår vidare att tilläggsstraffet får dömas ut för kortare tid än vad som föreskrivs i § 33 (allmänt straffminimum) och att reglerna i § 88 så långt som möjligt ska tillämpas om verkställigheten av det tidigare straffet ännu inte har avslutats.

Syftet med § 89 är att så långt som möjligt åstadkomma samma resultat som om brotten hade behandlats vid samma rättegång. I lik- het med vad som gäller enligt svensk rätt vid nyupptäckt brottslighet måste domstolen således mäta ut ett hypotetiskt gemensamt straff. Finner domstolen då att straffet skulle ha blivit strängare än det som faktiskt dömts ut, blir tilläggsstraffet skillnaden mellan det hypote- tiska gemensamma straffet och det faktiskt utdömda straffet (jfr även ovan 6.3.6 och 6.2.6). Finner domstolen å andra sidan att den till- kommande brottsligheten inte skulle ha medfört ett strängare straff, ska inget tilläggsstraff utdömas.27

Särskilda regler gäller när den tidigare domen avsåg villkorligt fängelse. Om den dömde i ett sådant fall, före prövotidens utgång, åtalas för ett brott som han eller hon begått före den villkorliga domen, ska domstolen, enligt vad som följer av § 61 stk. 1 straffe- loven, fastställa ett gemensamt straff för detta brott och den tidigare brottsligheten. Bedömningen ska ske i enlighet med straffelovens

§§88 och 89.28

I § 61 stk. 2 straffeloven finns dessutom särskilda regler som gäller

när den som dömts till villkorligt fängelse under prövotiden gör sig skyldig till ett nytt brott (återfall).

6.5Tysk rätt

6.5.1Översiktligt om straffen och straffmätningen

I tysk rätt finns reglerna om brott och straff huvudsakligen i den tyska strafflagen, Strafgesetzbuch (StGB).

Påföljdssystemet är uppbyggt kring de två straffen böter och fängelse. Fängelse kan dömas ut från en månad till 15 år eller på livs- tid. Fängelsestraff som är kortare än sex månader ska dock som huvudregel dömas ut som böter, även om det inte är föreskrivet

27Se Straffelovrådets betænkning nr. 1424/2002 om straffastsættelse og strafferammer I. Almindelig del, s. 438 med där angiven hänvisning.

28Se a.a., s. 424 och 438 f.

178

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

böter för brottet. I fråga om fängelsestraff som inte överstiger ett år, eller två år om det föreligger särskilda omständigheter, gäller också ett system med uppskjuten verkställighet.

Böter döms ut i dagsböter, till ett antal mellan fem och 360 vid enkel brottslighet. Böter kan i sällsynta fall också dömas ut i kom- bination med ett fängelsestraff.

Därutöver finns ett antal individualpreventivt inriktade åtgärder som under vissa förutsättningar kan beslutas när straff inte är lämp- ligt eller tillräckligt.

De allmänna principerna för straffbestämning slås fast i 46 § StGB. Där framgår att gärningspersonens skuld utgör grunden för straffets fastställande. Vidare framgår att straffets förväntade inverkan på gärningspersonens fortsatta liv i samhället ska beaktas. Vid bestäm- mande av straffet ska domstolen väga samman de omständigheter som talar för respektive mot den tilltalade. Domstolen ska då fästa särskilt avseende vid vissa omständigheter kopplade bl.a. till gär- ningspersonens motiv, brottets utförande och konsekvenser samt gärningspersonens bakgrund och agerande efter brottet, särskilt hans eller hennes ansträngningar för att återbetala den skada som orsakats och uppnå försoning med brottsoffret.

6.5.2Straffskalan och straffmätningen vid flerfaldig brottslighet

I fråga om straffets fastställande vid flerfaldig brottslighet gör den tyska strafflagen en grundläggande distinktion mellan brott som har begåtts i idealkonkurrens och brott som har begåtts i realkonkurrens.

Vid idealkonkurrens, dvs. när gärningspersonen genom samma gärning har överträtt mer än en straffbestämmelse eller samma straff- bestämmelse mer än en gång, föreskriver § 52(1) StGB att endast ett straff ska dömas ut. Enligt vad som följer av § 52(2) StGB är det då straffskalan för det svåraste brottet som är tillämplig. Med andra ord bygger valet av straffskala i idealkonkurrensfallen på absorptions- principen. Vid straffmätning inom ramen för det svåraste brottets straffskala beaktas sedan övriga brott som försvårande omständigheter.

179

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

Vid realkonkurrens, dvs. när brotten har begåtts genom flera gär- ningar, ska enligt § 53(1) StGB ett aggregerat eller kollektivt straff (Gesamtstrafe) bestämmas.29 Detta innebär att domstolen – som utgångspunkt – mäter ut ett separat straff för varje brott. I nästa steg kan domstolen emellertid inte bara addera de enskilda straffen med varandra. I stället föreskriver § 54(1) StGB att domstolen ska utgå från det strängaste straffet och förhöja detta för varje tillkommande straff. Enligt vad som följer av § 54(2) gäller här att det aggregerade straffet måste vara lägre än summan av de enskilda straffen, men får överstiga straffskalan för det svåraste brottet. För fängelse på viss tid gäller vidare ett maximum på 15 år (vilket också är det längsta tids- bestämda straffet för enkel brottslighet), och för böter ett maximum på 720 dagsböter (vilket kan jämföras med det högsta bötesstraffet för enkel brottslighet som är 360 dagsböter). Om de enskilda brotten föranlett både fängelse och böter, omvandlar domstolen böterna till fängelse när det aggregerade straffet bestäms, se 54(3) StGB. Om något av brotten föranlett livstids fängelse, kommer också det agg- regerade straffet att bestämmas till livstids fängelse, se 54(1) StGB.

För att illustrera hur det aggregerade straffet bestäms kan man som exempel ta det fallet att någon vid skilda tillfällen har begått ett rån, en stöld och ett bedrägeri. Domstolen har då först att bedöma vilket straff som vart och ett av de tre brotten bör föranleda, exem- pelvis fängelse i två år för rånet, i ett år för stölden och i ytterligare ett år för bedrägeriet. När det aggregerade straffet mäts ut bildar det tvååriga fängelsestraffet för rånet utgångspunkten, till vilket det sedan läggs en del av straffen för stölden och bedrägeriet.30

När det gäller frågan i vilken utsträckning domstolen ska förhöja det svåraste straffet för varje ytterligare straff som gärningspersonen ådragit sig, ger lagen endast begränsad ledning. Av § 54(1) StGB fram- går att detta måste avgöras genom en helhetsbedömning av gärnings- personen och de begångna brotten. Men vad det innebär i praktiken är inte alldeles klart. När det kommer till seriebrottslighet har det upp- repade utförandet av likvärdiga brott ibland setts som försvårande, men ibland som förmildrande, vid utmätningen av det aggregerade

29Ett undantag gäller vid lagföring av ungdomsbrottslighet, där i stället principen om gemen- samt straff (Einheitsstrafenprinzip) tillämpas, se 31 § Jugendgerichtsgesetz.

30Se Frank Zimmerman, Prosecuting and Punishing Offenders for Several Offences in Germany i: Audenaert, N. & De Bondt, W. (eds.) (2021), Prosecuting and punishing multioffenders in the EU. A comparative analysis, Gompel & Svacina, s. 150 f.

180

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

straffet. Med andra ord åtnjuter domstolen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i dessa fall.31

Sammanfattningsvis är det oftast – men inte nödvändigtvis – mer fördelaktigt för den tilltalade att brottsligheten anses begången genom en enda gärning, dvs. bedöms som ett fall av idealkonkurrens, eftersom de tillkommande brotten då endast betraktas som för- svårande omständigheter vid straffmätningen inom ramen för det svåraste brottets straffskala. Emellertid blir det inte heller i realkon- kurrensfallen fråga om en ren sammanläggning av de enskilda straffen. I stället bestäms det aggregerade straffet genom asperation på ett sätt som inte är helt olikt hur ett gemensamt straff i praktiken mäts ut enligt svensk rätt. Oavsett om straffet bestäms enligt reglerna för ideal- eller realkonkurrens kan man alltså tala om att gärningsper- sonen får mängdrabatt.

Parentetiskt bör nämnas att både 52 § (idealkonkurrensfallen) och 53 § (realkonkurrensfallen) under vissa förutsättningar tillåter att ett bötesstraff döms ut vid sidan av ett fängelsestraff.

6.5.3Något om beaktande av tidigare domar och återfall

Likt strafflagstiftningarna i de nordiska länderna innehåller också den tyska straffrätten särskilda regler för hur straffet ska bestämmas i vissa fall när någon har gjort sig skyldig till flera brott, men dessa lagförs i olika rättegångar. Av naturliga skäl är dessa regler endast tillämpliga på fall av realkonkurrens, eftersom ideellt konkurrerande brott – alltså brott som begåtts genom samma gärning – enligt pro- cessuella regler inte kan handläggas i olika rättsprocesser.

Vid reellt konkurrerande brott föreskriver således 55 § StGB att ett aggregerat straff ska dömas ut i efterhand under förutsättning att

1.den nya brottsligheten är begången före den tidigare domen,

2.den tidigare domen har fått laga kraft, och

3.straffet enligt den tidigare domen inte till fullo verkställts, pre- skriberats eller eftergetts.

Om dessa förutsättningar är uppfyllda ska det tidigare straffet undan- röjas och ersättas med ett nytt aggregerat straff. Vid bestämmandet

31Se Zimmerman, s. 152.

181

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

av det nya straffet ska 53 och 54 §§ StGB tillämpas. Detta innebär att domstolen måste mäta ut ett särskilt straff för vart och ett av de nyupptäckta brotten och därefter bilda ett aggregerat straff för den samlade brottsligheten, med iakttagande av de begränsningar av straff- skalan och mängdreduktioner som följer av de nyssnämnda bestäm- melserna. Resultatet kommer därmed att bli detsamma som om samt- liga brott hade bedömts vid samma tillfälle.

För att det ska vara möjligt att döma ut ett aggregerat straff i efterhand förutsätter 55 §, som nämnts ovan, att det tidigare straffet inte till fullo har verkställts. Även när denna förutsättning inte är uppfylld, samt i vissa andra fall, förekommer det emellertid att dom- stolen anpassar straffet i den senare domen efter straffet i den tidi- gare. Denna möjlighet är dock inte lagfäst, utan har utvecklats i praxis för att undvika oskäliga resultat.32

Som också framgått ovan är bestämmelsen endast tillämplig vid nyupptäckt brottslighet. Har den nya brottsligheten begåtts efter den tidigare domen rör det sig i stället om ett återfall, och då kom- mer ett nytt straff att bestämmas på vanligt sätt. I enlighet med den allmänna regeln om straffets fastställande i 46 § – som omnämner den tilltalades bakgrund bland de omständigheter som ska vägas in i bedömningen – kan återfallet komma att beaktas i skärpande rikt- ning vid straffmätningen. Detta sker då inom ramen för den gängse straffskala som gäller för brottet eller brotten i fråga; någon särskild bestämmelse som ger möjlighet att tillämpa en förhöjd straffskala i återfallssituationer finns inte.33

6.6Engelsk rätt34

6.6.1Översiktligt om straffen och straffmätningen

I engelsk rätt regleras frågor om brott och straff i ett antal olika lagar. Brotten mot person behandlas företrädesvis i Offences Against the Person Act 1861. Bestämmelserna om bl.a. stöld och rån finns i Theft Act 1968 och om bedrägeri i Fraud Act 2006 etc. Allmänna regler om påföljder och påföljdsbestämning finns sedan 2020 huvud-

32Se Zimmerman, s. 159 f.

33Se Zimmerman, s. 160.

34Den engelska rätten gäller både i England och Wales.

182

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

sakligen samlade i the Sentencing Code, som utgör huvuddelen av the Sentencing Act 2020.

I det engelska straffsystemet står fyra huvudsakliga åtgärder till domstolens förfogande när den fäller någon till ansvar för brott: den kan 1) döma till fängelse (inklusive s.k. suspended sentences), 2) med- dela en s.k. community sentence35, 3) döma till böter, eller 4) för- ordna om s.k. discharge.36

De allmänna principerna om straffmätning finns i del 4 av the Sentencing Code (§§ 57–78). Av § 57 framgår att utdömandet av straff för vuxna lagöverträdare har följande ändamål:

a)att förövare ska bestraffas,

b)att brottsligheten ska minska (inklusive minskning genom av- skräckning),

c)att förövare ska förändras och rehabiliteras,

d)att allmänheten ska skyddas och

e)att de som har drabbats av brott ska gottgöras.

Domstolarna är skyldiga att ta hänsyn till dessa ändamål vid påföljds- bestämningen, men påföljden fastställs i normalfallet med utgångs- punkt i brottets svårhet. Vid denna bedömning ska domstolen, enligt

§63 i the Sentencing Code, ta hänsyn dels till den dömdes skuld, dels till den skada som gärningen har orsakat, varit avsedd att orsaka eller kunde förutses ha orsakat. Omständigheter som generellt sett ska beaktas som försvårande räknas upp i §§ 64–72, däribland om personen i fråga tidigare har dömts för brott. Omständigheter som ska betraktas som förmildrande framgår av §§ 73–75 och handlar om att den tilltalade har erkänt brottet eller bidragit till att brottet kan utredas.

De i lag stadgade reglerna om påföljdsbestämning kompletteras av särskilda riktlinjer som utfärdas av the Sentencing Guidelines Council (SGC). Av § 59 i the Sentencing Code framgår att dom-

35Detta är en icke frihetsberövande påföljd, även benämnd community order, som kan förenas med föreskrifter av olika slag, bl.a. samhällstjänst, övervakning och deltagande i programverk- samhet.

36Denna åtgärd aktualiseras i de minst allvarliga fallen och innebär att något straff inte påförs. Däremot medför domen en punkt i belastningsregistret. Domstolen kan antingen meddela en

”absolute discharge”, vilket innebär att den dömde definitivt går fri från straff, eller en ”con- ditional discharge”, vilket betyder att den dömde kan påföras straff vid ett senare tillfälle om han eller hon begår ett nytt brott.

183

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

stolen är skyldig att följa de riktlinjer som är tillämpliga i det aktuella fallet, såvida detta inte skulle stå i strid med ”the interest of justice”.

Det finns dels vissa övergripande riktlinjer, dels ett stort antal brottsspecifika riktlinjer.

De brottsspecifika riktlinjerna anvisar en steg-för-stegprocess för domstolen att följa när den bestämmer påföljden för ett visst brott. I allmänhet specificerar riktlinjerna ett antal kategorier som speglar olika svårhetsgrader av brottstypen, baserat på vilken skada det konkreta brottet orsakat och graden av skuld hos den dömde. Den för brottstypen tillämpliga straffskalan är uppdelad på dessa kate- gorier, så att en särskilt avpassad skala gäller för varje svårhetsgrad. Riktlinjerna anger också ett startvärde för varje kategori.

Det första steget för domstolen vid påföljdsbestämningen blir således att identifiera vilken kategori det konkreta brottet ska hänföras till. Det aktuella startvärdet bildar sedan utgångspunkten för domstolens straffmätning. Därefter överväger domstolen om för- svårande eller förmildrande omständigheter (som finns angivna såväl i lag som i riktlinjerna) motiverar en justering av straffet inom den för kategorin gällande skalan.

De brottspecifika riktlinjerna tar sikte på den situationen att ett brott av ett visst slag har förövats. När det gäller flerfaldig brotts- lighet finns således inte något startvärde för straffmätningen tillgäng- ligt, vilket har sin naturliga förklaring i att brottens antal och svårhet kan variera avsevärt från fall till fall. Däremot finns mer allmän väg- ledning för hur straffet ska bestämmas när någon har gjort sig skyl- dig till flera brott i SGC:s riktlinjer om totalitetsprincipen.37 Vi åter- kommer till dessa i det följande.

6.6.2Straffets fastställande vid flerfaldig brottslighet

Vid flerfaldig brottslighet bestäms enligt engelsk rätt ett kollektivt straff (jfr avsnitt 5.3.1) i enlighet med den s.k. totalitetsprincipen. Principen innebär att den totala straffrättsliga reaktionen ska stå i proportion till brottsligheten som helhet och leder normalt till att reaktionen blir mildare än summan av de enskilda straffen om brotten bedömts oberoende av varandra. Med andra ord utgör principen en

37Se Sentencing Guideline Counsil, Totality, definite guideline, 11 juni 2012.

184

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

variant av asperationsprincipen och kan, liksom denna, sägas med- föra att gärningspersonen får mängdrabatt.

För att åstadkomma ett totalstraff som på ett adekvat sätt ger uttryck för brottsligheten som helhet har domstolen ett antal verk- tyg till sitt förfogande. Domstolen kan dels laborera med parallell och seriell verkställighet, dvs. besluta huruvida straffen ska avtjänas samtidigt eller i följd, dels konsumera, reducera eller skärpa ett eller flera av de straff som utdöms.

Totalitetsprincipens tillämpning och innebörd förklaras närmare i SGC:s riktlinjer om totalitetsprincipen. Där framgår att totalitets- principen bör tillämpas dels när den tilltalade döms för flera brott, dels när den tilltalade redan avtjänar ett straff enligt en tidigare dom. Av riktlinjerna framgår vidare att principen innefattar två bestånds- delar:

1.När någon döms för mer än ett brott ska det totala straffet åter- spegla all brottslighet och vara rättvist och proportionerligt, oav- sett om straffet konstrueras så att det ska verkställas seriellt eller parallellt. Därför kommer även straff som ska verkställas paral- lellt normalt att vara längre än straffet för ett enstaka brott.

2.Det är som regel inte möjligt att komma fram till ett rättvist och proportionerligt straff för flera brott genom en enkel samman- läggning av de enskilda straffen. Det är i stället nödvändigt att beakta det brottsliga handlandet – tillsammans med den tilltalades personliga förhållanden – som helhet.

När det handlar om flera brott som föranleder fängelse på viss tid anvisar riktlinjerna en fyrstegsprocess för hur det totala straffet bör mätas ut.

I det första steget bestämmer domstolen ett separat straff för vart och ett av de brott som föreligger till bedömning. Detta görs med iakttagande av de brottsspecifika riktlinjer som är tillämpliga i det aktuella fallet.

I det andra steget avgör domstolen om omständigheterna moti- verar att straffen verkställs parallellt eller seriellt. I riktlinjerna fram- hålls att det inte finns någon orubblig regel för i vilka fall den ena eller andra lösningen bör väljas, utan den övergripande principen är att det samlade straffet ska vara rättvist och proportionerligt. Rikt-

185

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

linjerna anger dock vilken lösning som i normalfallet är lämpligast i en viss situation. Således bör parallell verkställighet typiskt sett väljas när

a)brotten härrör från samma gärning eller omständigheter, såsom när en och samma vårdslösa körning resulterat i att flera personer skadats eller när ett bedrägeri har begåtts genom ett förfalsknings- brott, eller

b)det är fråga om en serie brott av samma eller likartat slag, särskilt om brotten har begåtts mot samma målsägande, t.ex. när någon har gjort sig skyldig till upprepade småstölder från samma person, såsom en arbetsgivare, eller till periodiskt återkommande bidrags- bedrägerier.

Riktlinjerna understryker samtidigt att i de fall parallell verkställig- het beslutas måste domen ändå återspegla brottsligheten som helhet. Därför bör domen skärpas på lämpligt sätt med hänsyn till före- komsten av flera brott. För att belysa hur detta kan ske återkommer riktlinjerna bl.a. till exemplet med att ett fall av vårdslös körning som resulterat i skador på flera personer. Generellt bör straffen i ett sådant fall verkställas parallellt, men varje straff skärpas med beaktande av den sammantagna skada som orsakats. Likaså bör upprepade bedrä- gerier eller stölder avseende mindre belopp lämpligen bedömas i relation till den totala summa som brotten inbringat och till den tidsperiod som brottsligheten pågått. Normalt bör straffen verk- ställas parallellt, men varje straff återspegla gärningarnas samman- tagna allvar.

Seriell verkställighet är enligt riktlinjerna vanligtvis lämpligt när:

a)brotten härrör från obesläktade omständigheter eller gärningar, såsom när någon har begått en stöld vid ett tillfälle och en miss- handel vid ett annat eller när brotten förvisso har begåtts sam- tidigt men är tydligt åtskiljbara och det finns ett försvårande element som kräver separat uppmärksamhet. Som exempel på det sist- nämnda nämns bl.a. det fallet att gärningspersonen angriper en polis när denne försöker gripa personen i fråga för ett annat brott.

b)brotten är av samma eller likartat slag men parallell verkställighet inte i tillräcklig grad skulle återspegla brottshelheten, t.ex. när våld i hemmet eller sexualbrott har begåtts mot samma individ.

186

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

c)ett eller flera brott kvalificerar sig för ett lagstadgat minimistraff och parallella straff skulle undergräva detta minimum.

När domstolen så har kommit fram till att straffen bör verkställas seriellt får den sedan addera straffen med varandra och överväga om det aggregerade straffet är rättvist och proportionerligt. Om så inte är fallet kan domstolen – beroende på omständigheterna i det en- skilda fallet – reducera straffet för ett eller flera av brotten, förklara att ett eller flera av de mindre allvarliga brotten inte påkallar separata straff eller besluta att straffen för vissa av de mindre allvarliga brotten ska verkställas parallellt.

Som ett tredje steg prövar domstolen slutligt om den samlade reaktionen uppfyller kravet på att vara rättvis och proportionerlig och, som ett fjärde och sista steg, överväger domstolen huruvida domen är konstruerad på det sätt som kommer att framstå som mest begripligt för samtliga berörda.

Riktlinjerna ger även anvisningar om hur domstolen bör förfara när den tilltalade döms för flera bötesbrott. I sådana fall bör dom- stolen först bestämma ett bötesstraff för vart och ett av de individu- ella brotten baserat på deras respektive allvar och med beaktande av omständigheterna i det konkreta fallet, däribland den tilltalades ekonomiska förhållanden. Därefter bör domstolen lägga samman de individuella bötesstraffen och bedöma om de aggregerade böterna är rättvisa och proportionerliga. Om så inte är fallet bör domstolen ta ställning till hur ett rättvist och proportionerligt bötesstraff kan åstad- kommas. Detta kan enligt riktlinjerna göras på ett antal olika sätt, varav följande situationer anges som exempel.

När den tilltalade ska åläggas böter för två eller flera brott som härrör från samma gärning/händelse eller för flerfaldig brottslig- het av repetitiv karaktär, särskilt när den riktat sig mot samma målsägande, är det ofta lämpligt att för det svåraste brottet döma ut ett bötesstraff som återspeglar den samlade brottsligheten, när detta kan göras inom ramen för det brottets straffskala. I sådana fall döms inga separata straff ut för övriga brott.

När den tilltalade ska åläggas böter för två eller flera brott som härrör från skilda gärningar/händelser, är det ofta lämpligt att döma ut ett separat bötesstraff för varje brott. Domstolen bör därvid lägga samman de olika bötesbeloppen och bedöma om det aggre-

187

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

gerade beloppet är rättvist och proportionerligt. Om så inte är fallet bör domstolen överväga huruvida samtliga bötesstraff kan redu- ceras proportionellt. Därefter bör separata bötesstraff dömas ut.

När separata bötesstraff döms ut bör domstolen försäkra sig om att det inte sker någon dubbelräkning.

Avslutningsvis kan nämnas att riktlinjerna även anger hur total- itetsprincipen tillämpas när andra påföljder än fängelse eller böter aktualiseras samt i vilka fall böter kan kombineras med andra på- följder och rättsverkningar.

6.6.3Något om beaktande av tidigare domar och återfall

Som nämnts i föregående avsnitt tillämpas totalitetsprincipen inte bara när den tilltalade döms för flera brott vid samma tillfälle, utan också när han eller hon tidigare har dömts för brott till straff som avtjänas vid tidpunkten för den senare domen. Även i fråga om denna situation ger SGC:s riktlinjer om totalitetsprincipen anvisningar. I det följande redogörs för de anvisningar som avser det fallet att den tilltalade redan verkställer en frihetsberövande påföljd på viss tid och på nytt ska dömas till en sådan påföljd.

När den aktuella brottsligheten begåtts före den tidigare domen ska domstolen överväga vad straffet skulle ha blivit om brotten behandlats vid samma tillfälle. Domstolen ska därvid säkerställa att den samlade reaktionen blir rättvis och proportionerlig och vid be- hov anpassa straffet för det senare brottet.

När den aktuella brottsligheten begåtts efter den tidigare domen kommer straffen normalt att verkställas seriellt, eftersom brotten kommer att härröra från olika gärningar/händelser. Domstolen måste likväl beakta den totala brottsligheten när det senare straffet be- stäms, för att säkerställa att den samlade reaktionen blir rättvis och proportionerlig.

Om den tilltalade verkställer ett fängelsestraff på viss tid, men inte längre är frihetsberövad (villkorligt frigiven), bör domstolen be- akta detta som en försvårande omständighet när det nya straffet bestäms. Seriell verkställighet är inte tillåten i en sådan situation, utan det nya straffet börjar löpa från dagen för domen.

188

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

Om den tilltalade begår ett nytt brott under prövotiden för en suspended sentence (villkorligt fängelse), och domstolen beslutar att det tidigare utdömda fängelsestraffet ska verkställas, avtjänas straffen normalt seriellt, eftersom brotten i en sådan situation kommer att härröra från obesläktade gärningar.

I andra fall behandlas tidigare domar som ett rent återfall. Som nämnts i avsnitt 6.6.1 utgör detta en försvårande omständighet vid straffmätningen. När domstolen avgör i vilken grad återfallet ska in- verka på straffet för det nya brottet ska den, enligt § 65 i the Sentencing Code, ta hänsyn dels till den tidigare brottslighetens karaktär och dess relevans för det nya brottet, dels till den tid som har förflutit sedan den tidigare domen.

6.7Sammanfattande jämförelse

6.7.1De nordiska länderna38

Som vi anfört i inledningen till detta kapitel kan det vara svårt att jämföra reaktioner på brott i olika länder. Ovanstående genomgång visar emellertid att de grundläggande principerna för påföljdsbestäm- ning av flerfaldig brottslighet i stort sett är desamma i de nordiska länderna.

Konkurrensfrågans betydelse för påföljdsbestämningen

Ett gemensamt drag hos de nordiska länderna är att den aktuella kon- kurrenssituationen i formell mening saknar betydelse för påföljds- bestämningen sedan det väl konstaterats att det rör sig om just flerfaldig brottslighet. Samma regler gäller då oavsett vilken konkur- renssituation som föreligger. En annan sak är att konkurrenssitua- tionen kan påverka vilken betydelse varje brott rent faktiskt får för det totala straffet.

38Vi kommer för enkelhets skull att tala om de nordiska länderna, även om Island inte om- fattas av denna studie.

189

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

Gemensam påföljd

Liksom i Sverige tillämpas även i Norge, Finland och Danmark nor- malt principen om gemensamt straff när någon vid samma tillfälle döms till ansvar för flera brott. Således är den samfällda huvudregeln att det görs en gemensam straffmätning för de brott som är föremål för samtidig prövning och att det sedan döms ut en enda påföljd som omfattar samtliga dessa.

Den gemensamma straffskalan

Vid den gemensamma straffmätning som alltså ska göras när någon samtidigt döms för flera brott finns i alla de nu berörda länderna tillgång till en förhöjd straffskala, som ger möjlighet att med viss tid överskrida det svåraste brottets maximistraff. Med andra ord är den gemensamma straffskalan konstruerad efter asperationsprincipen. Här utmärker sig dock den danska regleringen på så sätt att det gemen- samma straffet som huvudregel ska mätas ut inom ramen för det svåraste brottets straffskala (dvs. absorptionsprincipen gäller som huvudregel på straffskalenivån). Som framhållits i avsnitt 6.4.3 är denna skillnad emellertid närmast av lagteknisk karaktär.

Även i andra avseenden finns lagtekniska skillnader i fråga om hur den gemensamma straffskalan konstrueras. I Norge och Danmark bildas skalans maximum genom att maximistraffet för det svåraste brottet förhöjs med en viss kvotdel, i Norge med det dubbla och i Danmark med hälften. I Norge är dubbleringsregeln dock begränsad på det sättet att det svåraste straffet inte får överskridas med mer än sex år (samt på vissa andra sätt som vi återkommer till i det följande). I Sverige och Finland är den gemensamma straffskalan i stället upp- delad i intervall, där olika stora tillägg till det svåraste brottets maximi- straff medges beroende på det brottets allvar.

Det högsta tidsbestämda straff som kan dömas ut vid flerfaldig brottslighet för vuxna lagöverträdare är i Norge 21 år, i Finland 15 år och i Danmark 20 år. Motsvarande siffra enligt svensk rätt är 14 år, eller 18 år om bestämmelsen i 29 kap. 4 § brottsbalken också till- lämpas. I samtliga länder är det dock endast i extraordinära undan- tagsfall som det kan bli aktuellt att döma ut ett sådant straff. Av större intresse är vilka maximistraff de olika modellerna leder till i mer ordinära fall.

190

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

Tabell 6.1 nedan illustrerar vad den gemensamma straffskalans maximum i respektive land som högst kan bli på olika straffnivåer, närmare bestämt när det svåraste straffet uppgår till fängelse i ett, två, fyra, sex, åtta respektive tio år. När tabellen studeras måste man ha i åtanke att både i Sverige, Norge och Finland gäller den begräns- ningen att det gemensamma straffet aldrig kan överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. Det tillgängliga maximistraffet vid flerfaldig brottslighet kan i vissa fall alltså vara lägre än vad tabellen utvisar. För danskt vidkommande måste också beaktas att den för- höjda straffskalan endast får användas om det föreligger särskilt för- svårande omständigheter.

Tabell 6.1 Den gemensamma straffskalans maximum i de nordiska länderna

Den gemensamma straffskalans maximum i förhållande till det enskilt svåraste straffet

Den gemensamma straffskalans maximum

Det enskilt svåraste straffet

Sverige

Norge

Finland

Danmark

1 år

2

år

2

år

2

år

1,5

år

2 år

3

år

4

år

4

år

3

år

4 år

6

år

8

år

6

år

6

år

6 år

8

år

12

år

9

år

9

år

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8 år

12

år

14

år

11

år

12

år

10 år

14

år

16

år

13

år

15

år

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den konkreta straffmätningen

Liksom Sverige tillämpar Norge, Finland och Danmark asperations- principen vid den konkreta straffmätningen. Samtliga länder använder sig således av ett system med s.k. mängdreduktioner.

Hur och i vilken utsträckning reduktionerna görs skiljer sig dock åt i de olika länderna. I Finland – som för övrigt är det enda land som har lagfäst asperationsprincipen på straffmätningsnivån – går man till väga på liknande sätt som i Sverige. Till straffet för det svåraste brottet läggs således normalt en viss andel av det individuella straffet för vart och ett av de tillkommande brotten. En tumregel som ofta används är att straffen för de tillkommande brotten beaktas med en tredjedel, alternativt med en tredjedel såvitt avser det näst svåraste brottet och med en mindre andel i fråga om övriga brott. Detta innebär att reduk-

191

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

tionerna blir generösare än i Sverige på låga och måttliga straffnivåer (jfr avsnitt 5.6.2). På högre straffnivåer torde reduktionerna däremot bli relativt likvärdiga eller, om tredjedelskvoten tillämpas genom- gående, mindre i Finland än i Sverige.

Motsvarande jämförelser är svåra att göra när det gäller Norge och Danmark, eftersom några kvotdelsbaserade tumregler av de slag som används i Sverige och Finland inte tillämpas. När något av brotten klart urskiljer sig som det allvarligaste utgår man dock även i Norge och Finland normalt från straffnivån för det brottet och gör tillägg till straffet för övriga brott. I andra fall blir straffmätningen ofta beroende av en mer samlad värdering. Utifrån den praxis vi tagit del av synes detta tillvägagångssätt i vart fall i norsk rätt mynna ut i mindre generösa reduktioner än vad den svenska rättstillämpningen leder till.

Beaktande av tidigare domar och återfall

I likhet med den svenska lagstiftningen innehåller regelverken i både Norge, Finland och Danmark särskilda regler om hur s.k. nyupp- täckt brottslighet, dvs. brott som har begåtts före en tidigare dom, ska behandlas. I samtliga länder strävar regleringen i dessa fall – om än på lite olika sätt och ibland med vissa begränsningar – efter att försätta den tilltalade i samma situation som om brotten hade be- handlats vid samma rättegång. Således lindras i allmänhet straffet i den senare domen, så att den sammantagna straffrättsliga reaktionen inte blir alltför sträng.

I samtliga länder kan det förhållandet att den dömde återfallit i brott beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen.

6.7.2Tyskland och England

Det engelska rättssystemet är uppbyggt på ett helt annat sätt än de nordiska systemen. Också det tyska rättssystemet skiljer sig på många sätt från de nordiska. Därför är mer direkta jämförelser i fråga om bl.a. straffnivåer och reduktioner svåra att göra. Det är dock tydligt att frågan om hur flerfaldig brottslighet bör hanteras ger upphov till samma dilemman i Tyskland och England som i de nordiska län- derna, även om principerna och lösningarna ser annorlunda ut.

192

SOU 2023:1

Ordningen i några andra europeiska länder

En grundläggande skillnad jämfört med de nordiska länderna är att man i Tyskland och England tillämpar en ordning med s.k. kollek- tivt straff när någon samtidigt döms till ansvar för flera brott. Detta innebär att det för varje brott som utgångspunkt mäts ut ett separat straff. De separata straffen vägs sedan samman, varefter slutresul- tatet modifieras så att detta inte blir oproportionerligt strängt i för- hållande till den brottshelhet som är aktuell.

I såväl tysk som engelsk rätt är det av betydelse om brotten har begåtts genom samma gärning (idealkonkurrens) eller genom olika gärningar (realkonkurrens). I båda länderna sätter distinktionen grän- ser för hur sträng den samlade reaktionen kommer att bli.

I tysk rätt mäts straffet vid ideellt konkurrerande brott ut inom ramen för det svåraste brottets straffskala. Vid den konkreta straff- mätningen beaktas övriga brott som försvårande omständigheter. Här blir det alltså fråga om ett gemensamt, snarare än ett kollektivt straff. I realkonkurrensfallen får det kollektiva straffet däremot över- stiga straffskalan för det svåraste brottet, men det måste vara lägre än summan av de enskilda straffen. Detta innebär att ramarna för det kollektiva straffet bildas med utgångspunkt i den konkreta straff- mätningen av de enskilda brotten. När det kollektiva straffet sedan mäts ut utgår domstolen från det svåraste straffet och förhöjer detta för varje tillkommande straff.

I engelsk rätt är distinktionen mellan ideal- och realkonkurrens i stället ofta avgörande för om straffen ska verkställas parallellt eller seriellt, där den förra verkställighetsformen normalt används i ideal- konkurrensfallen, medan den senare typiskt sett används vid real- konkurrens. Oavsett vilken verkställighetsform som väljs måste det totala straffet ofta justeras på ett eller annat sätt så att det blir rättvist och proportionerligt i förhållande till den samlade brottsligheten.

Utifrån ovanstående kan konstateras att den tyska hanteringen av flerfaldig brottslighet i mångt och mycket påminner om den svenska, liksom om den norska, danska och finska. Även om domstolen i de nordiska länderna inte mäter ut ett separat straff för varje brott måste den i vart fall bilda sig en ungefärlig uppfattning om vilket straff de enskilda brotten sedda för sig kan förtjäna innan det gemensamma straffet bestäms. Tillvägagångssätten är således snarlika. Också i fråga om resultatet har länderna det gemensamt att det samlade straffet normalt sett blir mildare än summan av de enskilda straffen om brotten bedömts oberoende av varandra. De väsentligaste skillnaderna synes

193

Ordningen i några andra europeiska länder

SOU 2023:1

därmed ligga i att den tyska lagstiftningen saknar en gemensam straff- skala, samtidigt som den konkreta straffmätningen, liksom konkur- renssituationens betydelse för denna, är mer formaliserad.

Mellan de nordiska länderna och England är skillnaderna, som torde ha framgått, större. Även här finns dock den likheten att straffet för den samlade brottsligheten som regel blir mildare än vad en ren kumulation av straffen för de enskilda brotten skulle innebära. Med andra ord representerar såväl den tyska som den engelska modellen en variant av asperationsprincipen.

194

7En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

7.1Inledning

Enligt våra direktiv är vårt övergripande uppdrag att överväga och föreslå förändringar av strafflagstiftningen som ger uttryck för en skärpt syn på flerfaldig brottslighet. Inom ramen för detta uppdrag ska vi överväga olika modeller för hur en sådan förändring kan åstad- kommas, analysera för- och nackdelar med de olika alternativen och överväga om det är lämpligt att kombinera olika modeller. Vi ska också överväga vilken inverkan ett samband mellan brotten bör ges vid straffvärdebedömningen. Uppdraget omfattar såväl de fall där fängelse kan följa på något av brotten som bötesbrottslighet.

I detta kapitel redovisas våra överväganden och förslag i denna del. Avsnitt 7.4–7.7 behandlar brottslighet på fängelsenivå. Förändringar av den gemensamma straffskalan för sådan brottslighet diskuteras i avsnitt 7.4. I avsnitt 7.5 behandlas frågan huruvida det i lagstiftningen bör förtydligas hur straffmätningen av flerfaldig brottslighet ska gå till, och i avsnitt 7.6 resonerar vi kring hur ett samband mellan brotten bör inverka på straffvärdebedömningen. Olika modeller för straffmät- ning av flerfaldig brottslighet presenteras och diskuteras i avsnitt 7.7 där vårt förslag i denna del återfinns under avsnitt 7.7.6. Därefter av- handlas olika frågor som rör hanteringen av bötesbrottslighet i av- snitt 7.8. Slutligen presenterar vi ett förslag om lagfästa straffmät- ningsstationer i avsnitt 7.9. Vi inleder dock med att redogöra för behovet av en reform (avsnitt 7.2) samt för utgångspunkterna för våra överväganden (avsnitt 7.3).

195

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

7.2Behovet av en reform

7.2.1Den nuvarande ordningen medför att betydelsen av tillkommande brott kan uppfattas som alltför begränsad

Som beskrivits i kapitel 5 medför de gällande principerna för straff- mätning av flerfaldig brottslighet att det utdömda straffet blir mildare än summan av de straff som skulle dömts ut för vart och ett av brotten om de hade bedömts oberoende av varandra. Denna ordning beskrivs ibland i termer av ”mängdrabatt” eller ”mängdreduktion” och har kritiserats för att betydelsen av tillkommande brott blir allt- för begränsad.

Även om de nyssnämnda begreppen inte är fria från invändningar finns det, i enlighet med vad våra direktiv uttrycker, anledning att överväga om den nuvarande ordningen bör ändras i ett eller flera avseenden för att möta den kritik som har framförts. Om systemet uppfattas så att det efter ett visst antal brott saknar betydelse att gärningspersonen även gör sig skyldig till annan brottslighet, kan det ge intryck av att rättsordningen till sist är likgiltig inför den skada som brottsligheten medför. Såsom framhålls i våra direktiv riskerar en sådan ordning att undergräva systemets trovärdighet. Av samma anledning inger den också betänkligheter utifrån ett brottsoffer- perspektiv (jfr avsnitt 3.2.6).

Samtidigt måste man vara medveten om att oavsett vilken princip som väljs för att hantera flerfaldig brottslighet inom straffsystemet kommer det att uppstå fall där tillkommande brott inte kan beaktas fullt ut, och i vissa fall inte alls, vid straffmätningen. Det beror på att det finns en gräns för hur strängt straff som kan ådömas en enskild person vid ett och samma tillfälle. När den gränsen väl nåtts är det inte möjligt att beakta ytterligare brottslighet.

7.2.2Den förhöjda straffskalan utnyttjas i liten utsträckning

Det har också riktats invändningar mot att den förhöjda straffskala som gäller vid flerfaldig brottslighet utnyttjas i förhållandevis liten utsträckning. I allmänhet hamnar de utdömda straffen långt ifrån straffmaximum för det enskilt svåraste brottet, och det är ytterst sällan – om ens någonsin – som hela den förhöjda straffskalan tas i

196

SOU 2023:1

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

anspråk. Som vi återkommer till nedan bör man undvika att straffet slår i taket alltför snabbt, så att inte möjligheten att uttrycka skill- nader i svårhet mellan olika brottskombinationer går förlorad och gärningspersonen blir immun mot ytterligare bestraffning. Men om det används som skäl för att alltid lämna ett utrymme i straffskalan har man i praktiken etablerat ett nytt straffmaximum som är lägre än det som lagstiftaren har bestämt. En sådan rättstillämpning kan ifråga- sättas.1 Det finns därför skäl att överväga en förändring av den nu- varande ordningen som gör det möjligt att utnyttja hela den tillgäng- liga straffskalan när antalet brott och brottslighetens allvar ger skäl till det.

7.2.3Upprepade bötesbrott leder sällan till att en strängare påföljd döms ut

Ett särskilt problem, som har påtalats även i andra lagstiftningsären- den, är att den som har gjort sig skyldig till en omfattande serie brott av sådant slag som normalt endast föranleder böter, sällan bestraffas med en strängare påföljd även om brotten också har fängelse i straff- skalan. Exempelvis leder upprepade fall av ringa stöld normalt sett inte till annan påföljd än böter, trots att brottsfrekvensen är hög och det sammanlagda stöldbeloppet väl överstiger värdegränsen för en stöld av normalgraden. Denna ordning riskerar att utnyttjas av mer för- slagna lagbrytare och kan dessutom ifrågasättas på rent principiell grund. Som vi återkommer till nedan följer det av kravet på relativ propor- tionalitet att upprepad småbrottslighet inte bör bestraffas strängare än enstaka brott som kvalitativt sett är betydligt allvarligare. Å andra sidan följer det av samma krav att straffet för sådan brottslighet inte heller bör vara mildare än vad som svarar mot dess sammantagna kvalitativa betydelse. Återkommande tillgrepp av ringa slag kan till- sammans vara väl så klandervärda som när motsvarande skada orsakas genom en enda gärning. Motsvarande resonemang gör sig gällande även beträffande annan brottslighet som typiskt sett bestraffas endast med böter, trots att den tillämpliga straffskalan medger att en strängare påföljd döms ut. Det finns mot denna bakgrund skäl att förändra regleringen så att det blir tydligare att domstolen i dessa fall har möj- lighet att mäta ut ett straff på fängelsenivå.

1Jfr Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2021, version 4, JUNO), s. 201.

197

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

7.2.4Den nuvarande regleringen är otydligt med avseende på hur straffet för flera brott ska bestämmas

Den grundläggande bestämmelsen om hur straff ska bestämmas finns i 29 kap. 1 § brottsbalken. Bestämmelsen infördes genom 1989 års på- följdsreform och introducerade då begreppet straffvärde i lagstift- ningen. Brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde utgör sedan dess utgångspunkten för all straffmätning.

Trots att det är mycket vanligt att domstolarna ställs inför att pröva flera brott vid samma rättegång ägnades frågan om hur straffet ska mätas ut i sådana fall förhållandevis lite uppmärksamhet i det lagstift- ningsärende som föregick reformen. Frågan berördes i anslutning till att förändringar av den gemensamma straffskalan diskuterades, och i det sammanhanget anfördes att den dittills gällande huvudprin- cipen för att utdöma straff för flera brott (dvs. asperationsprincipen) bör behållas. Några närmare anvisningar i fråga om hur principen skulle tillämpas vid den konkreta straffmätningen lämnades emeller- tid inte.2 Av spridda uttalanden i propositionen framgår å ena sidan att regelsystemet bör tillämpas på ett sådant sätt att det blir tydligt att straffvärdet klart påverkas av att det är fråga om flera brott, å andra sidan att man vid straffmätningen normalt bör kunna hålla sig inom de vanliga straffskalorna (dvs. straffskalan för det svåraste av de brott som är under bedömning). I övrigt hänvisades till att tidigare praxis även fortsättningsvis bör kunna vara vägledande.3

Kanske är det denna summariska behandling av ämnet som medfört att bestämmelsen i 29 kap. 1 § ger tämligen knapphändiga – och dess- utom något tvetydiga – besked i fråga om hur straffet ska mätas ut vid flerfaldig brottslighet. I paragrafens första stycke anges nämligen att straff ska bestämmas efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Men i andra stycket talas det sedan om att domstolen vid bedömningen av straffvärdet ska beakta den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit. Hur straffvärdet ska bedömas när det rör sig om flera gärningar säger bestämmelsen alltså inget om. Det andra stycket ger närmast intryck av att domstolen först ska be- stämma straffvärdet för varje gärning för sig och sedan lägga samman dessa enligt en kumulationsprincip. Formuleringen i första stycket, att det är den samlade brottslighetens straffvärde som ska ligga till

2Se prop. 1987/88:129 s. 65 ff. samt SOU 1986:14 s. 84 ff.

3Se prop. 1987/88:120 s. 65, 73 och 79.

198

SOU 2023:1

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

grund för straffmätningen, indikerar något annat. Och som redan framgått är avsikten inte alls att 29 kap. 1 § ska läsas på det sättet att straffvärdet vid flerfaldig brottslighet kan erhållas genom en enkel sammanläggning av straffvärdet för varje enskilt brott. Att det är asperationsprincipen som ska tillämpas vid straffvärdebedömningen framgår i stället indirekt av bestämmelsen i 26 kap. 2 § brottsbalken, som reglerar hur den gemensamma straffskalan konstrueras. Inte heller denna bestämmelse ger emellertid någon närmare vägledning i fråga om hur asperationen rent konkret ska gå till. Praktiskt tillämpbara modeller och tumregler för detta har i stället utvecklats i doktrin och praxis (se avsnitt 5.6.2). De modeller som i dag vanligen används för att fastställa den samlade brottslighetens straffvärde är alltså inte lagfästa.

Mot denna bakgrund är en ändring av den nuvarande regleringen påkallad för att tydliggöra såväl för domstolarna som för enskilda hur straffet vid flerfaldig brottslighet ska bestämmas.

7.2.5En skärpt syn på flerfaldig brottslighet leder till en allmän repressionsökning

En mycket hög andel av de åtal som väcks omfattar fler än ett brott. Det är inte heller ovanligt att åklagaren, sedan åtal har väckts, lämnar in tilläggsstämningar avseende ytterligare brott att handläggas i samma mål. Således avsåg nästan 40 procent av alla domar i tingsrätt år 2021 fler än ett brott.4 Mål med flerfaldig brottslighet kan vidare omfatta alla typer av brott. Detta innebär att en sådan skärpt syn på fler- brottslighet som vi enligt våra direktiv ska åstadkomma kan förutses leda till en generellt höjd repressionsnivå i samhället.

Under senare år har straffen skärpts för ett stort antal olika brotts- typer. Detta gäller exempelvis allvarliga våldsbrott (inbegripet rån och utpressning),5 de olika graderna av vapenbrott6 samt flertalet sexualbrott7. Vidare har nya brottsbeteckningar införts, exempelvis sabotage mot blåljusverksamhet8 och inbrottsstöld9, varigenom berörda gärningar har hänförts till en strängare straffskala. Ytterligare lag-

4Se bilaga 3 till detta betänkande.

5Se prop. 2009/10:47 och prop. 2016/17:108.

6Se prop. 2017/18:26.

7Se prop. 2021/22:231.

8Se prop. 2018/19:155.

9Se prop. 2020/21:52.

199

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

ändringar med inriktning mot en skärpning är därtill under utarbet- ande. Motivet för straffskärpningar för enskilda brottstyper brukar vara att brottslighet av ett visst slag har blivit mer utbredd och elakartad, eller att det finns anledning att markera allvaret hos vissa brottsliga gärningar samt att ge brottsoffren ökad grad av upprätt- else.

Våra direktiv innehåller inte några motsvarande skäl för en skärpt syn på flerfaldig brottslighet, annat än att uppdraget utgör en del av regeringens åtgärdspaket för att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Direktiven innehåller i stället mer allmänt hållna resone- mang om vad som kan uppfattas som en rimlig ordning. De främsta skälen för en reform torde därvid vara att ett tillkommande brott i en brottsserie som innefattar ett flertal brott för närvarande beaktas i alltför liten utsträckning samt att de straff som döms ut i fall som omfattar ett mycket stort antal brott ligger alltför långt från maximi- straffen.

Ett skäl för att åstadkomma en generellt höjd repressionsnivå skulle kunna vara att brottsligheten totalt sett har ökat i samhället. Varken kriminalstatistiken eller undersökningar av utsatthet för brott talar för att så skulle vara fallet. Även om det finns belägg för att vissa typer av brottslighet har ökat i omfattning och blivit grövre pekar tvärtom tillgänglig statistik mot att brottsligheten har minskat under senare år.10 Även andra skäl kan åberopas för en allmänt högre straffnivå, till exempel att acceptansen för brott i samhället har minskat. Det är emellertid knappast möjligt för oss att utan närmare utgångs- punkter i våra direktiv göra en självständig bedömning av skälen för och emot en sådan allmänt ökad repressionsnivå som kan förutses bli följden av en skärpt syn på flerfaldig brottslighet. Inte heller är det möjligt för oss att ta ställning till hur stor ökning av repressions- nivån som är motiverad.

Vår utgångspunkt blir därför att i enlighet med våra direktiv söka tillgodose intresset av en skärpt syn på flerfaldig brottslighet genom att tillkommande brott typiskt sett ges ökat genomslag vid straff- mätningen för flerfaldig brottslighet samt att hela straffskalan ut- nyttjas i större omfattning. Intresset av en skärpt syn måste dock i

10Jfr Brå (2022). Nationella trygghetsundersökningen 2022. Om utsatthet, otrygghet och för- troende. Rapport 2022:9. Stockholm: Brottsförebyggande rådet, Brå (2022). Kortanalys om brottsutvecklingen. Kortanalys 5/2022. Stockholm: Brottsförebyggande rådet och Brå (2022). Kriminalstatistik 2021. Anmälda brott. Slutlig statistik. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

200

SOU 2023:1

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

någon mån balanseras mot avsaknaden av fristående skäl för en gene- rell repressionsökning.

7.3Utgångspunkterna för våra överväganden

7.3.1Övergripande utgångspunkter

Proportionalitet och ekvivalens

Som beskrivits i kapitel 3 vilar det svenska straffsystemet bl.a. på prin- ciperna om proportionalitet och ekvivalens. Dessa principer måste följaktligen ligga till grund också för förändringar inom detta system, i detta fall i fråga om hur flerfaldig brottslighet ska hanteras. Att kra- ven på proportionalitet och ekvivalens ska vara en utgångspunkt för våra överväganden anges dessutom i våra direktiv.

Som framgår av avsnitt 3.2.3 följer det av principerna om propor- tionalitet och ekvivalens att svårare brott ska bestraffas strängare än lindriga brott och att lika allvarliga brott ska bestraffas lika strängt. Principerna tar således sikte på förhållandet mellan olika brott och innebär att straffen ska vara proportionerliga i relativ mening. Ytterst handlar det om att undvika att brottslighet av olika svårhet bestraffas på samma nivå. Vid flerfaldig brottslighet får detta betydelse fram- för allt på två sätt. För det första medför det att lindrigare brott – även om de är många – inte bör bestraffas lika strängt som brott av betydligt allvarligare slag. Exempelvis bör upprepade inbrottsstölder inte bestraffas på samma eller högre nivåer som ett mord. För det andra innebär det att en serie brott av visst slag bör ge ett strängare straff än en mindre omfattande serie brott av samma slag (eller mot- svarande svårhet). Således bör t.ex. tio inbrottsstölder bestraffas strängare än tre. Båda dessa aspekter av proportionalitetskravet – som i viss mån står i konflikt med varandra – beaktas i våra överväganden.

Humanitet

En annan beståndsdel i det svenska påföljdssystemet – som också är ett viktigt hänsyn vid våra överväganden – är intresset av humanitet (se avsnitt 3.2.4). I likhet med proportionalitets- och ekvivalensprin- cipen säger humanitetsprincipen inget om ingripandenivån i sig, men den ger en allmän anvisning om att nivån bör hållas måttlig och rim-

201

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

lig och att repressionshöjningar följaktligen bör ske med försiktig- het. Som ett krav får dock anses gälla att det även vid flerfaldig brotts- lighet måste ställas upp en godtagbar yttersta gräns – uttryckt genom straffmaximum – för hur ingripande ett straff kan bli.

En enhetlig men nyanserad rättstillämpning

Påföljdssystemet kännetecknas också av krav på legalitet. Legalitets- principen förutsätter bl.a. att det finns regler som sätter upp ramar för påföljdsbestämningen, bl.a. i form av en bestämd straffskala, och att reglerna är utformade på ett sådant sätt att rättstillämpningen blir förutsebar och enhetlig (se vidare avsnitt 3.2.5). De regler vi föreslår måste därför, i enlighet med vad som framhålls i våra direktiv, i möj- ligaste mån vara tydliga, väl avgränsade och lätta att tillämpa.

De nyssnämnda kraven får samtidigt inte drivas så långt att det leder till en mekanisk straffmätning. Regleringen får alltså inte låsa domstolarna vid fasta beräkningsmodeller, utan måste ge möjlighet att beakta samtliga på saken inverkande omständigheter. Även i våra direktiv framhålls vikten av en nyanserad och differentierad straff- mätning, liksom behovet av att ibland kunna göra särskilda övervägan- den, framför allt i de fall där det finns ett samband mellan brotten.

En rimlig intresseavvägning

Avslutningsvis kan framhållas att regleringen av hur påföljden vid flerfaldig brottslighet ska bestämmas – liksom påföljdssystemet i stort – rymmer en rad motstående principer och intressen. Således sätter humanitetsprincipen gränser för den tydlighet med vilken sam- hället kan kommunicera sitt avståndstagande från allvarliga brott. Likaså kommer intresset av att relativ proportionalitet upprätthålls mellan brottstyper som kvalitativt sett är av olika svårhet i konflikt med intresset att varje tillkommande brott får en inverkan på det totala straffet. Vidare inkräktar kravet på en enhetlig och förutsebar rättstillämpning på intresset av en nyanserad och differentierad straff- mätningspraxis. I vågskålen ligger dessutom ekonomiska och straff- processuella hänsyn, vilka bland annat stipulerar att regelverket ska vara lätt att tillämpa.

202

SOU 2023:1

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

Dessa olika konflikter och intressemotsättningar tydliggör att något sådant som ett renodlat system knappast kan åstadkommas och kanske inte heller är önskvärt. I stället är det vår strävan att finna en rimlig balans mellan berörda principer och intressen, så att såväl reglerna som de utdömda straffen framstår som begripliga och väl- avvägda.

7.3.2Särskilda utgångspunkter i fråga om påföljden, straffskalan och den konkreta straffmätningen

Gemensam påföljd som huvudregel

Huvudregeln när någon döms för flera brott är i dag att domstolen ska bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten (se 30 kap. 3 § första stycket brottsbalken). En grundläggande ut- gångspunkt för våra överväganden – som också framgår av våra direktiv – är att denna princip även fortsättningsvis bör gälla. För- utom att den påföljd som väljs kommer att omfatta samtliga de brott som någon döms för vid samma tillfälle, innebär principen att det ska göras en gemensam straffmätning för den samlade brottslig- heten. Föremålet för straffmätningen blir därmed brottsligheten som helhet, vilket skapar förutsättningar för en nyanserad bedöm- ning och följaktligen ett välavvägt straff. Alternativet, att mäta ut en separat påföljd för varje brott, framstår varken som enklare eller som bättre ägnat att uppnå detta resultat. Det kan i sammanhanget näm- nas att de länder som mäter ut separata straff ofta modifierar det totala straffet på ett eller annat sätt för att slutresultatet ska bli rim- ligt, t.ex. genom att låta straffen verkställas parallellt (jfr angående tysk och engelsk rätt i avsnitt 6.5 och 6.6).

Regeln att domstolen ska bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten är i dag inte utan undantag. I vissa fall medges eller föreskrivs således att separata påföljder döms ut. Exempelvis får domstolen enligt 30 kap. 3 § andra stycket brottsbalken döma till fängelse för en del av brottsligheten och till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt. När högre rätt dömer för brott som prövats i flera domar i lägre rätt gäller vidare att brotts- ligheten i varje sådan dom ska leda till en särskild påföljd (se 30 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken). Dessa och övriga undantag har be- handlats närmare i avsnitt 5.6.3. I detta sammanhang kan också regler-

203

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

ingen i 34 kap. brottsbalken nämnas, som i vissa avseenden kan sägas utgöra avsteg från principen om gemensamt straff. Vår utgångs- punkt är att dessa undantag ska kvarstå oförändrade. Liksom i dag bör principen om gemensamt straff således utgöra en huvudregel som är förenad med undantag.

En förhöjd straffskala

I enlighet med vad som anförts ovan bör domstolen alltså även fort- sättningsvis normalt göra en gemensam straffmätning för de brott som den tilltalade samtidigt döms till ansvar för. Av såväl legalitets- principen som humanitetsprincipen följer att det därvid måste finnas en övre gräns för hur strängt straffet totalt sett kan bli. Med andra ord måste det även vid flerfaldig brottslighet finnas ett bestämt straff- maximum.

Den gemensamma straffskalan för respektive brottstyp i brotts- katalogen är i dag utformad från utgångspunkten att asperations- principen ska tillämpas. Straffet får således sättas över straffmaximum för det allvarligaste brottet, men får, beroende på det brottets allvar, inte överskrida detta maximum med mer än en viss tid. Frågan är om det finns anledning att utforma den gemensamma straffskalan efter någon annan princip.

En oinskränkt kumulation av de enskilda brottens straffmaxima är i praktiken detsamma som avsaknaden av ett bestämt maximum för det gemensamma straffet. Ett sådant alternativ är inte förenligt med nyssnämnda utgångspunkter. Till detta kommer att en sådan ordning skulle sätta den relativa proportionaliteten mellan olika brotts- typer ur spel, eftersom flera mindre allvarliga brott då skulle kunna bestraffas på samma eller högre nivåer som enstaka brott av betydligt allvarligare slag (jfr ovan avsnitt 7.3.1). Den gemensamma straff- skalan är ett uttryck för den samlade brottslighetens abstrakta straff- värde och återger därigenom lagstiftarens syn på brottslighetens allvar i kvalitativt hänseende. Det abstrakta straffvärdet är en nödvändig utgångspunkt för att i det enskilda fallet kunna fastställa ett konkret straffvärde. Av dessa skäl är en straffskala som baserar sig på en ren kumulationsprincip utesluten.

204

SOU 2023:1

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

Det är inte heller ett tänkbart alternativ att övergå till en absorp- tionsprincip, dvs. att genomgående mäta ut det gemensamma straffet enbart inom ramen för det svåraste brottets straffskala. Detta följer redan av att vårt uppdrag går ut på att skärpa synen på flerfaldig brottslighet, men framstår oaktat detta inte som en lämplig ordning. Straffskalorna för de särskilda brotten är nämligen i princip utfor- made med avseende på ett brott.11 Även om dessa är vida, och vid gradindelade brott överlappande, ger de därför inte alltid tillräckligt utrymme för att mäta ut ett gemensamt straff när brottsligheten är omfattande. Detta gäller i synnerhet straffskalorna för allvarliga brottstyper, eftersom dessa rymmer ett färre antal brott av det aktu- ella slaget än straffskalorna för lindrigare brottstyper.

Vår utgångspunkt är alltså att det även fortsättningsvis ska finnas en i förhållande till det svåraste brottet förhöjd straffskala. Därmed inte sagt att nivåerna måste vara desamma som i dag. Hur den gemen- samma straffskalan närmare bör utformas diskuteras i avsnitt 7.4 så- vitt avser fängelse och i avsnitt 7.8.4 såvitt avser böter.

En skärpt straffmätning inom ramen för asperationsprincipens tillämpning

Relativ proportionalitet

Frågan blir sedan efter vilka principer straffet för flerfaldig brotts- lighet ska mätas ut inom de ramar som den gemensamma straffskalan sätter.

Av 29 kap. 1 § brottsbalken följer att straffmätningen av flerfal- dig brottslighet ska göras med utgångspunkt i den samlade brotts- lighetens straffvärde. Bestämmelsen är ett uttryck för den vikt som bör läggas på principerna om proportionalitet och ekvivalens och inne- bär således att lindrigare brottslighet ska åsättas ett lägre straffvärde än allvarligare brottslighet och vice versa. Våra ställningstaganden i denna del bygger, i enlighet med de övergripande utgångspunkter som redovisats i avsnitt 7.3.1, på att en sådan relativ proportionalitet så långt som möjligt bör upprätthållas.

Viktigt att understryka i detta sammanhang är att kravet på relativ proportionalitet inte säger något om hur mycket ett visst brott eller en viss kombination av brott måste bestraffas. Det rör sig här alltså

11Se SOU 1986:14 s. 85.

205

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

inte om någon absolut proportionalitet, dvs. föreställningen att det

utan jämförelser med annan brottslighet – går att uttala sig om vil- ket straff ett visst brott, eller en viss kombination av brott, i någon mer egentlig mening förtjänar. Det rör sig inte heller om något lin- järt samband mellan straffvärdet och den skada, kränkning eller fara som brottet medfört. Liksom vid bedömningen av straffvärdet för ett enskilt brott blir det i stället med nödvändighet så att lindrigare brott proportionellt sett bestraffas strängare än mycket allvarliga brott, i vart fall när det gäller brott vars skada, kränkning eller fara lätt kan kvantifieras, såsom vid narkotikabrott eller förmögenhetsbrott. Den skada, kränkning eller fara som följer av olika konkreta brott kan nämligen variera i sådan grad att det knappast vore möjligt att in- rymma samtliga dessa inom en tänkbar straffskala om det skulle råda ett linjärt samband mellan brottets verkningar och straffet svårhet. Som ett exempel kan nämnas att om ett bedrägeri avseende 1 000 kro- nor kan anses motsvara en månads fängelse skulle – för att uppnå samma förhållande mellan brottets verkningar och straffets svårhet

straffskalan för (grovt) bedrägeri behöva sträcka sig upp till 84 års fängelse för att kunna omfatta ett fall av bedrägeri avseende en miljon kronor. Vad som kan uppnås är i stället en relativ proportio- nalitet, det vill säga att större skada, kränkning eller fara normalt sett ska mötas av strängare reaktioner än mindre allvarlig sådan. Detta innebär samtidigt att straffet inte måste öka lika mycket för varje nytt brott som domstolen har att pröva samtidigt som de övriga. Det är tillräckligt att tillkommande brott i någon mån kommer till ut- tryck i det totala straffet för att proportionalitetsprincipen ska upp- rätthållas.

Relationen till straffmaximum

Det är den tillgängliga straffskalan – tillsammans med kravet på rela- tiv proportionalitet – som styr den konkreta straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet i normativt hänseende. Givet att det finns ett straffmaximum (som är lägre än summan av straffvärdena för de enskilda brotten), begränsas utrymmet att straffmäta olika brotts- kombinationer och rangordna dem sinsemellan. Vad saken ytterst gäller är hur man straffvärdemässigt ska fördela de praktiskt taget

206

SOU 2023:1

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

ändlösa variationer som kan förekomma i detta avseende inom den tillämpliga straffskalan.

Dagens straffmätningspraxis vid flerfaldig brottslighet innebär att varje tillkommande brott efter hand får en mycket liten eller ingen inverkan på det totala straffet. Som beskrivits i avsnitt 7.2.2 medför detta att det är ytterst sällan som hela den tillgängliga straffskalan vid flerfaldig brottslighet utnyttjas. Som också anförts i det nyss- nämnda avsnittet finns det skäl att ifrågasätta denna praxis på den grunden att det därigenom etableras ett nytt straffmaximum som är lägre än det som lagstiftaren har bestämt. Till detta kan läggas att den nuvarande ordningen i praktiken innebär att gärningspersonen kommer i åtnjutande av en slags straffimmunitet redan innan straff- skalan till fullo har utnyttjats. Denna effekt bör – beroende på straff- skalans utformning – inte uppstå så länge en betydande del av straff- skalan ännu är outnyttjad. En utgångspunkt för våra överväganden är därför att det förhöjda maximistraffet bör kunna dömas ut, när brottens antal och allvar ger skäl till det.

Frågan är då när det kan finnas anledning att döma ut det förhöjda maximistraff som gäller för brottstypen i fråga. Å ena sidan bör kra- ven inte sättas så lågt att en stor mängd fall slår i taket, med följden att olika brottskombinationer inte sällan kommer att bestraffas på samma nivå (straffmaximum) oavsett om skillnaden i svårhet var av- sevärd. Å andra sidan bör de inte sättas så högt att möjligheten att döma ut maximistraffet blir i det närmaste teoretisk.

Det är mot bakgrund av vad som sålunda bör krävas för att nå straffskalans maximum – och med iakttagande av kravet på relativ pro- portionalitet – som de brottskombinationer som har lägre straffvärde sedan får fördelas över straffskalan, från dess minimum och uppåt. Det blir därmed tydligt att en ren kumulation av de enskilda brottens straffvärden inte är lämplig, eftersom straffskalan då skulle förbrukas efter ett alltför litet antal brott. Det skulle så att säga inte bli något straffmätningsutrymme kvar för de resterande fall som, i enlighet med vad som anförts ovan, också bör rymmas inom den tillämpliga straffskalan. Detta leder med nödvändighet till att den konkreta straff- värdebedömningen även fortsättningsvis måste göras med tillämpning av asperationsprincipen. Samtidigt står det klart att dagens tillämpning av asperationsprincipen – som innebär att straffmätningskurvan tillåts plana ut långt innan straffmaximum uppnås – inte heller är förenlig med våra utgångspunkter i denna del.

207

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

Ett ökat genomslag för tillkommande brott inom ramen för asperationsprincipens tillämpning

Av det ovan anförda följer att genomslaget för tillkommande brott på ett eller annat sätt måste öka inom ramen för asperationsprin- cipens tillämpning. Att detta ska vara en utgångspunkt för våra över- väganden följer dessutom av våra direktiv.

Hur ett sådant ökat genomslag för tillkommande brott kan åstad- kommas behandlas framför allt i avsnitt 7.7. Här ska endast vissa grund- läggande premisser för en sådan straffskärpning beröras.

Det kan till en början slås fast att när man väl har nått straff- maximum kan ytterligare brott inte beaktas. Slår man i taket efter låt säga tre brott (vilket en ren kumulationsprincip i många fall skulle leda till på högre straffnivåer) kommer all efterföljande brottslighet att fullständigt konsumeras. Från denna punkt blir den som fort- sätter att begå brott således immun mot ytterligare bestraffning, i vart fall för brott av samma eller lägre svårhetsgrad. För att undvika en sådan tröskeleffekt bör – som vi redan varit inne på – maximi- straffet inte uppnås alltför tidigt. Principen om relativ proportio- nalitet kan uppnås även om endast en viss andel av straffvärdet för varje tillkommande brott läggs till grund för straffmätningen, i vart fall så länge andelen inte är helt obetydlig. Ju mindre andelen är, desto fler brott ryms inom den tillgängliga straffskalan.

Det nu anförda leder till nästa premiss, nämligen att ju mer man ökar genomslaget för brott nummer två, tre och fyra i brottsserien, desto mindre blir utrymmet att beakta brott som kommer längre fram i serien. Det omvända gäller också förstås, dvs. ju större in- verkan man vill att de senare brotten ska få på det totala straffet, desto mindre betydelse måste de tidigare brotten tillmätas. Man kan alltså inte samtidigt öka genomslaget för både de första och de senare brot- ten i en omfattande eller allvarlig serie brott; här måste man göra ett val när systemet konstrueras. En modell som prioriterar att genom- slaget för de första brotten (räknat i fallande svårhetsgrad) i en brotts- serie ska bli större presenteras i avsnitt 7.7.2, medan en modell som prioriterar ett ökat genomslag för de senare brotten – och följaktligen att hela straffskalan utnyttjas – redovisas i avsnitt 7.7.3.

Det nu sagda ska inte förstås så att straffvärdet vid flerfaldig brotts- lighet med nödvändighet måste ”räknas fram” med utgångspunkt i de enskilda brottens straffvärden. En annan modell – som kan sägas

208

SOU 2023:1

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

stämma bättre överens med principen om gemensamt straff – är att straffvärdebedömningen mer direkt riktas in mot brottsligheten sedd som helhet och den sammantagna skada, kränkning eller fara som gärningarna inneburit. En sådan modell diskuteras i avsnitt 7.7.4. Premissen är emellertid densamma, dvs. att det inte är möjligt att åstad- komma ett ökat genomslag för tillkommande brott över hela linjen.

Oavsett hur regleringen utformas måste den vidare ge möjlighet att beakta samtliga på saken inverkande omständigheter och ibland medge avsteg från gängse principer. Även i våra direktiv framhålls vikten av en nyanserad och differentierad straffmätning, liksom be- hovet av att ibland kunna göra särskilda överväganden. Det senare gäller i synnerhet i sådana fall där det finns ett nära samband mellan brotten. Denna fråga behandlas i avsnitt 7.6.

Asperation i ett senare led av straffmätningen?

Diskussionen ovan har förts utifrån antagandet att asperationsprin- cipens tillämpning är en del av straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet. Så är fallet i dag, men detta är i och för sig ingen nöd- vändighet. Begreppet straffvärde är en rättslig konstruktion som enbart representerar ett led av flera inom ramen för den process som ska resultera i en adekvat påföljdsbestämning. Det är inte möjligt att empiriskt slå fast straffvärdet för en viss gärning utan begreppet får det innehåll som lagstiftaren och domstolarna ger det. Det centrala är vilket straff som i slutändan döms ut.

Som utvecklats i avsnitt 3.4.2 är straffvärdebedömningen i stor utsträckning gärningsorienterad. Utgångspunkten för bedömningen är den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit. Därför kan det framstå som naturligt att straffvärdet vid flerbrottslighet kan erhållas genom en ren sammanläggning av straffvärdet för var och en av de gärningar som är föremål för prövning. Till stöd för en sådan uppfattning kan framhållas att den skada, fara eller kränkning som exempelvis en misshandel har gett upphov till knappast blir mindre av att gärningspersonen också har gjort sig skyldig till en stöld och ett narkotikabrott. Detta är naturligtvis riktigt, men är inte vad den nuvarande ordningen är avsedd att ge uttryck för, varken vid bedöm- ningen av straffvärdet av ett brott eller av flera brott. Att den sam- lade brottslighetens straffvärde är aspererat innebär att den tillkom-

209

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

mande skadans betydelse för straffvärdet efter hand avtar, liksom den gör vid bedömningen av straffvärdet för ett enskilt brott som kan ha innefattat olika grad av skada, kränkning eller fara. Vill man inte accep- tera detta, utan hellre utgå ifrån en sammanläggning, kan man i stället tänka sig att en kumulationsprincip tillämpas som huvudregel vid straff- värdebedömningen och att asperationen görs först i ett senare led av straffmätningen. En sådan modell diskuteras i avsnitt 7.7.5.

7.4En skärpning av straffskalan när fängelse används som gemensamt straff?

7.4.1Den nuvarande regleringen

Bestämmelser om hur den gemensamma straffskalan konstrueras när fängelse används som gemensamt straff finns i 26 kap. 2 § brotts- balken. Av paragrafens första stycke framgår att fängelse får användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten. Enligt andra stycket får fängelse på viss tid sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men inte överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller 18 år. Det svåraste straffet får inte heller överskridas med mer än

1.ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,

2.två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,

3.fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.

Vid tillämpningen av andra stycket ska bötesstraff anses motsvara fängelse i fjorton dagar (se tredje stycket).

Den gemensamma straffskalans minimum framgår av fjärde stycket. Där anges att det svåraste av de lägsta straffen inte får underskridas.

Regeln i 26 kap. 2 § brottsbalken behandlas närmare i avsnitt 5.6.1.

210

SOU 2023:1

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

7.4.2Allmänt om skälen för en ändring av den gemensamma straffskalan

Regeln i 26 kap. 2 § brottsbalken fick i huvudsak sin nuvarande ut- formning i samband med 1989 års påföljdsreform (prop. 1987/88:120). Även tidigare föreskrevs att det svåraste brottets maximistraff fick överskridas vid flerfaldig brottslighet, men höjningen var densamma

två år – oavsett om brottsligheten var av mindre, måttligt eller mycket allvarlig karaktär. Å ena sidan fanns alltså ett lagstadgat utrymme att förhöja straffet för brott med låga maximistraff, t.ex. på sex måna- ders fängelse, på ett sätt som knappast svarade mot ett praktiskt behov eller ens en teoretisk möjlighet. Å andra sidan kunde regeln ibland leda till en mycket kraftig reducering av straffet vid den grövsta brottsligheten. För att komma till rätta med båda dessa olägenheter infördes den stegvis förhöjda straffskala vi har i dag. Lagändringen syftade således inte till någon allmän skärpning av straffen för fler- faldig brottslighet, utan snarare till en ökad differentiering.12

Efter 1989 års omarbetning av 26 kap. 2 § brottsbalken har straff- skalorna skärpts för flertalet enskilda brott. Av denna utveckling följer att det också kan finnas ett behov av att skärpa straffskalan för flerfaldig brottslighet, så att denna inte blir alltför snäv i förhållande till de straffnivåer som gäller i dag. Detta framhölls redan av Påföljds- utredningen när den i sitt betänkande Nya Påföljder (SOU 2012:34) övervägde hur flerbrottslighet kan få ett ökat genomslag vid straff- mätningen.13 Trots detta stannade utredningen vid att det inte fanns tillräckliga skäl för en sådan ändring. Sedan Påföljdsutredningen läm- nade sitt betänkande i maj 2012 har emellertid ytterligare straff- skärpningar genomförts. Bland dessa kan nämnas de skärpta straffen för grov misshandel, synnerligen grov misshandel, grovt rån och grov utpressning14, så även straffskärpningarna avseende vapenbrott, grovt vapenbrott och synnerligen grovt vapenbrott15 samt flertalet sexual- brott.16 Mot denna bakgrund kan det nu finnas anledning att om- värdera Påföljdsutredningens slutsats.

12Se prop. 1987/88:120 s. 66.

13Se SOU 2012:34 s. 287 f.

14Se prop. 2016/17:108.

15Se prop. 2017/18:26.

16Se prop. 2021/22:231.

211

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

Givet inriktningen av våra direktiv bör det också framhållas att det är den gemensamma straffskalan som sätter de yttersta gränserna för vilket straff som kan dömas ut när någon har gjort sig skyldig till flera brott. Ett gemensamt straff kan som huvudregel inte understiga och aldrig (med de tillägg som 26 kap. 3 § brottsbalken medger) överstiga de nivåer som denna straffskala föreskriver. Men som fram- hållits i avsnitt 5.6.2 får den gemensamma straffskalans konstruktion också återverkningar på straffmätningen inom ramen för skalan. Även om straffskalan är förhöjd begränsar den nämligen möjligheterna att beakta det isolerade straffvärdet för varje enskilt brott. För att mer- parten av de brottskombinationer som är tänkbara ska rymmas inom den tillgängliga skalan måste därför någon form av asperation tillämpas. En skärpning av den gemensamma straffskalan kan alltså, förutom att förskjuta ramarna för vilket straff som kan dömas ut vid flerbrotts- lighet, också tänkas påverka omfattningen av den asperation som görs. Omvänt kan skärpningar av reglerna för den konkreta straff- mätningen av flerfaldig brottslighet, dvs. åtstramningar i fråga om vilken asperation som bör göras, kräva att den gemensamma straff- skalan anpassas därefter.

I det följande diskuteras, i enlighet med våra direktiv, såväl en höj- ning av den gemensamma straffskalans minimum (avsnitt 7.4.3) som av dess maximum (avsnitt 7.4.4). I det senare avsnittet övervägs dels om maximistraffen bör skärpas över hela linjen, dels om den gemen- samma skalan bör förses med fler intervall eller på annat sätt skärpas endast delvis. Oavsett vilka förändringar som övervägs är det en given utgångspunkt att ett tidsbestämt fängelsestraff inte heller fortsätt- ningsvis ska kunna överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra eller 18 år.

7.4.3En höjning av den gemensamma straffskalans minimum?

Bedömning och förslag: Straffminimum i den gemensamma straff- skalan bör även fortsättningsvis motsvara brottskombinationens högsta minimistraff. Detta följer dock redan av straffskalorna för de enskilda brotten. Bestämmelsen i 26 kap. 2 § fjärde stycket brotts- balken, som reglerar straffminimum när fängelse används som gemensamt straff, tas därför bort.

212

SOU 2023:1

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

Skälen för vår bedömning och vårt förslag

Det finns inte skäl att skärpa den gemensamma straffskalans minimum

Ett sätt att skärpa synen på flerfaldig brottslighet – som lyfts fram i våra direktiv och som även Påföljdsutredningen diskuterade – vore att höja minimistraffet i den gemensamma straffskalan. Som angetts ovan gäller i dag att det svåraste av de lägsta straffen inte får under- skridas (26 kap. 2 § fjärde stycket brottsbalken). Med andra ord ut- gör det högsta minimistraffet i brottskombinationen även straff- minimum i den gemensamma straffskalan.

Först och främst kan konstateras att en ändring som går ut på att det högsta minimistraffet måste överskridas med viss angiven tid inte är ett tänkbart alternativ. Med hänsyn till att de tillkommande brotten kan variera avsevärt i svårhet från fall till fall kan nämligen någon lämplig sådan fixerad höjning – även om den differentierades bero- ende på straffnivå – knappast fastställas.

Därmed återstår möjligheten att föreskriva att det svåraste av de lägsta straffen (i någon mån) måste överskridas, men överlämna åt domstolen att mer fritt bedöma med hur mycket. En sådan ändring skulle dels flytta upp startpunkten för straffmätningen av flerfaldig brottslighet, dels signalera att två brott inte bör bedömas lika lindrigt som ett och, följaktligen, att varje ytterligare brott bör föranleda en straffskärpning. Därigenom har en sådan förändring potential att leda till en skärpt straffmätningspraxis vid flerfaldig brottslighet. 17

En förändring av detta slag är dock inte fri från invändningar. Som också Påföljdsutredningen framhöll kan det vid vissa brottskom- binationer vara olämpligt att kräva att det gemensamma straffet ska överstiga det enskilt svåraste minimistraffet.18 Typexemplet är när en person ska dömas för ett mycket allvarligt brott tillsammans med ett brott av betydligt lindrigare karaktär. Med det nu diskuterade kravet skulle domstolen i en sådan situation tvingas döma ut straff på en nivå som avviker från de s.k. straffmätningsstationer som normalt används. Detta kanske kan tyckas oproblematiskt, men som framgår av avsnitt 3.4.2 – och som vi återkommer till i avsnitt 7.9 – har ord- ningen med straffmätningsstationer goda skäl för sig. Den hänger

17Jfr Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 244 och 248 och SOU 2012:34 s. 289.

18Se SOU 2012:34 s. 289 f.

213

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

nämligen samman med att straffmätning inte är någon exakt veten- skap, utan en bedömning som med nödvändighet måste göras med vissa marginaler. Som beskrivits i det nyssnämnda avsnittet ska varje steg inom en straffskala motsvara en kvalitativ skillnad i klande- rvärdhet, och sådana skillnader blir svårare att urskilja ju högre upp i straffskalan man kommer. På höga straffnivåer krävs det med andra ord mer för att komma upp till nästa steg, men i gengäld blir varje steg större. Vid de allra längsta fängelsestraffen motsvarar varje steg i allmänhet ett helt år. Har någon exempelvis gjort sig skyldig till ett brott med ett straffvärde på åtta års fängelse och till ett annat med ett straffvärde på någon eller ett par månaders fängelse, döms därför normalt ett åtta år långt fängelsestraff ut. Att i stället döma till åtta år och en månads fängelse skulle ge uttryck för en förment exakthet i straffmätningen och låter sig svårligen förenas med de principer som nyss redovisats. Att konsumera straffet för det lindrigare brottet i angivna lägen är för övrigt en accepterad ordning också i andra nor- diska länder (se närmare härom i kapitel 6).

Många gånger uppstår emellertid aldrig den ovan beskrivna pro- blematiken på grund av att den lindrigare brottsligheten anses med- bestraffad med den allvarligare brottsligheten (se avsnitt 4.4). I andra fall väcks över huvud taget aldrig något åtal för den lindrigare brotts- ligheten därför att åklagaren har beslutat om åtalsunderlåtelse. Men om någon åtalsunderlåtelse av en eller annan anledning inte har be- slutats – men så hade kunnat ske – utgör detta i sig en anledning att acceptera att straffet för det lindrigare brottet konsumeras. Med andra ord talar också intresset av likabehandling mot att det införs ett krav på att det svåraste av de lägsta straffen måste överskridas när ett gemensamt straff döms ut.19

Det kan också ifrågasättas om ett krav på att det svåraste minimi- straffet måste överskridas verkligen skulle få ett genomslag över hela straffskalan. Som framhållits ovan skulle en sådan ändring visserligen signalera att varje ytterligare brott bör föranleda en straffskärpning. Men redan med dagens reglering råder det i praxis knappast någon tvekan om att tillkommande brott normalt bör få ett tydligt genom- slag vid straffmätningen. Därför är det inte alls någon nödvändighet att ett förhöjt minimistraff i den gemensamma straffskalan skulle komma att uppfattas som en generell anvisning om skärpta straff för flerfaldig brottslighet. Väl så troligt är att ett en sådan ändring inte

19Jfr Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 566.

214

SOU 2023:1

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

skulle få annan än den mer begränsade betydelse som skulle följa direkt av lagtexten, dvs. att det svåraste av de lägsta straffen måste överskridas. Ändringen skulle i så fall primärt få en straffskärpande effekt på lägre straffnivåer och i de relativt få fall där den samlade brottsligheten – enligt vad som anförts ovan – med fog bör bestraffas i nivå med det svåraste brottets minimistraff. Även den ovan be- skrivna ökande trögheten i straffmätningen ju högre upp i straffnivå man kommer talar mot att ett förhöjt straffminimum skulle få någon nämnvärd inverkan en bit upp i straffskalan. Ändringens potential att på ett mer övergripande plan leda till skärpta straff vid flerfaldig brottslighet ska alltså inte överskattas.

Det anförda leder till slutsatsen att det inte finns tillräckliga skäl för att skärpa den gemensamma straffskalans minimum.

Den särskilda bestämmelsen om straffminimum när fängelse används som gemensamt straff bör dock tas bort

Av det ovan anförda följer att straffminimum vid flerfaldig brotts- lighet även fortsättningsvis bör motsvara brottskombinationens högsta minimistraff. Att detta är huvudregeln följer dock redan av straff- skalorna för de enskilda brotten. Att den tilltalade utöver det brott som har det högsta minimistraffet också har gjort sig skyldig till andra brott innebär naturligtvis inte att det nämnda straffet får underskridas. Den särskilda bestämmelsen i 26 kap. 2 § fjärde stycket brottsbalken om straffminimum när fängelse används som gemensamt straff är således överflödig och kan därför utgå.

Det finns också andra skäl för en sådan ändring. Den nämnda be- stämmelsen anger att det svåraste av de lägsta straffen inte får under- skridas. Andra bestämmelser i brottsbalken tillåter emellertid i vissa situationer att ett lindrigare straff än det föreskrivna döms ut, t.ex. när det föreligger sådana billighetsskäl som anges i 29 kap. 5 §. Som nämnts i avsnitt 5.6.1 ska bestämmelsen i 26 kap. 2 § fjärde stycket visserligen uppfattas så att eventuellt tillämpliga straffnedsättnings- regler ska beaktas när domstolen avgör vilket minimistraff som är svårast. Icke desto mindre står dess ordalydelse i konflikt med regler av dessa slag, varför bestämmelsen även av det skälet bör slopas. Ytter- ligare skäl för en sådan ändring framgår av avsnitt 7.8.6.

215

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

SOU 2023:1

7.4.4En höjning av den gemensamma straffskalans maximum?

Förslag: Straffskalan när fängelse används som gemensamt straff för flera brott skärps på så sätt att möjligheterna att överskrida straffmaximum för det svåraste av brotten ökar till sex år, när det svåraste straffet är fängelse i tio år, och till fyra år, när det svåraste straffet är fängelse sju år. Härutöver ska det vara möjligt att döma ut ett upp till tio år långt fängelsestraff om det svåraste minimi- straffet är fängelse i tre år eller mer.

Bedömning: För att uppnå ett följdriktigt förhållande mellan olika straffskalor och minska behovet av särregleringar bör en allmän straffskaleöversyn genomföras.

Skälen för vårt förslag

Det finns inte skäl att skärpa den gemensamma straffskalans maximum på samtliga straffnivåer

Ett annat sätt att åstadkomma en skärpt syn på flerfaldig brottslighet skulle kunna vara att ändra den gemensamma straffskalan så att straff- maximum för det svåraste av brotten får överskridas mer än enligt gällande rätt. Exempelvis skulle man kunna höja de tillägg som får göras till det svåraste straffet från dagens ett, två respektive fyra år till två, fyra respektive sex alternativt åtta år. En sådan generell höj- ning av maximistraffen vid flerfaldig brottslighet skulle i första hand innebära att längre fängelsestraff än i dag skulle kunna dömas ut i de allra svåraste fallen på respektive straffnivå. Men en sådan ändring skulle också sända ut en signal om att straffmätningen av flerfaldig brottslighet bör skärpas över hela straffskalan.

Frågan är då om sådan åtgärd är påkallad och ändamålsenlig. Som anförts i avsnitt 7.4.2 talar de senare årens straffskaleskärpningar avseende enskilda brottstyper för att så skulle kunna vara fallet. Mer- parten av dessa lagändringar har inneburit en höjning av minimi- straffet, men däremot inte av maximistraffet, för den aktuella brotts- typen. Vid flerbrottslighet innebär detta att varje brott i sig kommer att motsvara ett högre straffvärde än tidigare, samtidigt som den gemensamma straffskalans maximum är oförändrat. Detta betyder i

216

SOU 2023:1

En skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet

sin tur att färre brott av berörda slag i dag ryms med sitt fulla straff- värde inom den gemensamma straffskalan.

Även efter nyssnämnda straffskärpningar håller sig emellertid de straff som mäts ut vid flerfaldig brottslighet i de allra flesta fall inom straffskalan för det svåraste brottet. Detta förklaras av att straff- skalorna för de flesta brottstyper är mycket vida och därmed oftast fullt tillräckliga för att rymma flera brott av samma eller mindre all- var.20 Detta innebär att den förhöjda straffskalan i 26 kap. 2 § brotts- balken sällan utnyttjas. Och i de fall så sker är det ytterst ovanligt att hela den förhöjda straffskalan tas i anspråk. Visserligen kan behovet av att gå utöver det svåraste brottets straffmaximum öka genom att principerna för den konkreta straffmätningen av flerfaldig brottslig- het ändras. Likväl är det svårt att se att det därigenom skulle uppstå ett övergripande behov av att kunna överskrida det svåraste maximi- straffet med mer än de ett, två respektive fyra år som 26 kap. 2 § brottsbalken redan medger. Frågan om det finns behov av mer selek- tiva skärpningar, dvs. som berör endast vissa straffnivåer, behandlas nedan.

Som berörts ovan kan ett annat skäl för att höja tillgängliga straff- maximum i den gemensamma straffskalan vara att det skulle sända ut en signal till domstolarna att straffmätningen av