av Håkan Svenneling (V)
till Utrikesminister Tobias Billström (M)
Demokratiska republiken Kongo, även kallad Kongo-Kinshasa, är ett land rikt på naturresurser, bland dem olika metaller såsom uranium, koppar och kobolt. Exempelvis kommer så mycket som 60–70 procent av all kobolt som finns på den internationella marknaden från just Kongo-Kinshasa. Det är en av många kritiska resurser för världens gröna omställning och elektrifiering. Trots Kongo-Kinshasas rikedomar är landets befolkning en av världens fattigaste. Bland annat rapporterar ett flertal FN-organ, Utrikesdepartementet, Utrikespolitiska institutet, Amnesty International, Human Rights Watch och Council on Foreign Relations om otaliga krigsbrott och brott mot mänskligheten som nu äger rum i Kongo-Kinshasa.
Sedan 1990-talet har uppskattningsvis 6 miljoner civila mördats. 1 miljon kongoleser har tvingats fly landet, och närmare 7 miljoner – varav många är kvinnor och barn – är på flykt i landet och jagas av milisgrupper från Kongo-Kinshasa och grannländer, däribland Rwanda. Kvinnor och flickor utsätts för synnerligen grova våldtäkter av bland annat milisgrupper och polis. I gruvor är arbetsförhållandena närmast medeltida, och många av arbetarna är barn. Svält och törst är utbrett och tillgång till vård och utbildning begränsad. Korruptionen är utbredd. Väpnade konflikter mellan milisgrupper – även från grannländer – drivs på av internationella företags gruvexpandering och milisgruppernas försök att ta kontroll över gruvor och områden rika på naturresurser. Behovet av humanitärt bistånd är enormt, men mycket av det bistånd som skickas hindras från att nå civila av milisgrupper, och biståndsarbetare skonas inte från våldsamma attacker.
Dessa brott drivs på av Sveriges och övriga av västvärldens länders gröna omställning och elektrifiering.
Med anledning av detta vill jag fråga utrikesminister Tobias Billström:
Tänker ministern ta några initiativ för att stoppa de otaliga brott som sker, och som drivs på av den gröna tekniska utvecklingen, i Kongo-Kinshasa?