av Linnéa Wickman (S)
till Statsrådet Johan Forssell (M)
Sedan hivepidemins början under 1980-talet har utvecklingen av och den ökade tillgången till antiviral behandling, mer omfattande hivtestning och preventiva insatser för att rädda liv och förhindra att fler insjuknar inneburit en rad framgångar som skett på vägen för att helt utrota hiv och aids. Sedan 2010 har till exempel antalet hivinfektioner hos barn minskat med 58 procent tack vare den stora ökning av antalet gravida kvinnor med hiv som får medicinsk behandling.
Men trots att stora framsteg gjorts på detta område avlider en person i aids varje minut. Över 9 miljoner människor nås inte av behandling. Och även om antalet nya fall generellt sett minskar jämfört med tidigare så smittas 4 000 flickor i världen av hiv varje vecka, särskilt i Afrika söder om Sahara. Men också i Mellanöstern, Nordafrika, Centralasien och Östeuropa sker en ökning av nya infektioner.
Som FN:s gemensamma program för att förebygga och bekämpa hiv och aids är Unaids en central aktör för att världen ska lyckas utrota hiv och aids till 2030 enligt de globala målen. Sverige var drivande för att Unaids skulle bildas och har länge varit ett aktivt partnerland och en av de allra största givarna. Sverige har inom Unaids framgångsrikt verkat för att hivinsatser ska integreras i nationella hälso- och sjukvårdsprogram och för att stärka nationellt ägarskap av insatser. Andra prioriteringar som tidigare regeringar verkat för är en ökad prioritering av hivprevention utifrån ett jämställdhets-, jämlikhets- och rättighetsperspektiv med fokus på flickor och unga kvinnor och särskilt utsatta grupper, såsom män som har sex med män, transpersoner, personer som befinner sig i prostitution, personer som använder narkotika samt personer som lever med hiv.
Hittills har dock regeringen skurit ned anslagen till Unaids med 50 procent, och det har aviserats att kärnstödet kommer att tas bort helt 2025. Samtidigt som regeringen genom detta skär ned på arbetet med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter bedömer Unaids att målet om att eliminera hiv och aids till 2030 är inom räckhåll, men det bygger på att världens länder prioriterar arbetet politiskt och ekonomiskt de kommande åren.
Utifrån det som anförts ovan är min fråga till statsrådet Johan Forssell:
Hur motiverar statsrådet att Sverige går från näst största givare i världen till att helt ta bort kärnstödet till Unaids 2025, med tanke på arbetet som Unaids samordnar för att vi ska nå det globala Agenda 2030-målet om att utrota hiv och aids till 2030?