av Patrik Lundqvist (S)
till Arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L)
Människor med funktionsnedsättningar har i allmänhet en svagare förankring på arbetsmarknaden. De har oftare deltider och utsätts oftare för diskriminering, och färre har sysselsättning än i befolkningen i stort. Dessutom arbetar de mer sällan i högre befattningar med högre krav på utbildning eller annan kompentens.
Det här är ingen nyhet så klart, och vi vet också att samma beskrivning kan göras för dem som i högre utsträckning än snittet riskerar att bli arbetslösa när konjunkturen viker och arbetslösheten ökar.
Historiskt sett har det också funnits en viss koppling mellan just funktionshinder och ökad risk för att bli arbetslös. De har i snitt en längre väg tillbaka till arbete när de hamnar i arbetslöshet.
Det innebär såklart högre kostnader för samhället i förlängningen utöver de individuella kostnader och problem det medför för alla att bli arbetslösa. Därför är det för både samhället och individen viktigt att vi gör vad vi kan för att den här gruppen inte ska drabbas extra hårt av lågkonjunktur och svag ekonomisk utveckling.
Enligt SCB har ungefär 420 000 människor mellan 16 och 64 år en funktionsnedsättning som innebär en nedsatt arbetsförmåga, och av dem är 44 procent sysselsatta. Det kan jämföras med drygt 80 procent i den övriga befolkningen.
Den här gruppen är alltså redan utsatt och riskerar nu, om konjunkturen fortsätter vika och gå mot högre arbetslöset, att drabbas hårdare än övriga befolkningen.
Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga till arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson:
Vad gör ministern och regeringen för att minska effekten av den ekonomiska nedgången för de funktionsnedsatta, och hur planerar ministern och regeringen för att säkerställa att de som ändå blir arbetslösa inte i högre utsträckning än andra hamnar i långtidsarbetslöshet?