av Marcus Wennerström (S)
till Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)
Sverige rustar i ett allt sämre omvärldsläge. Totalförsvaret, och inte minst det civila försvarets del i totalförsvaret, är under hastig utveckling. I det läget är hälso- och sjukvårdens roll oerhört viktig.
Hälso- och sjukvården kommer att behöva möta behovet för dem som skadas allvarligt i strid. Samtidigt kommer samma hälso- och sjukvård att fortsatt behöva hantera alla andra som skadas eller blir sjuka, oavsett om landet befinner sig i fred, krig eller krigsfara.
Ekvationen är svår att lösa och för försvarets del finns det begränsat med sjukvårdskompetens för att lösa uppgiften. Samtidigt finns heller inte resurser inom vården för att reservera stora delar av sektorn enbart till att hantera kriget och det vårdbehov som uppstår där.
En lösning på problemet är ändå att de som befinner sig vid fronten har så goda möjligheter som möjligt att bemöta de sjukvårdsbehov som uppstår där. I dag finns det dock hinder i hälso- och sjukvårdslagen utifrån vilka professioner som får göra olika åtgärder som i krig skulle behöva utföras på fältet eller på väg från fält till mer avancerad sjukvård.
Med anledning av detta frågar jag statsrådet Acko Ankarberg Johansson:
På vilket sätt avser statsrådet att arbeta för att Försvarsmaktens behov av akutvård i fält inte hindras av rådande lagstiftning?