av Mattias Eriksson Falk (SD)
till Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD)
Under året har det förts en intensiv debatt kring en stadigt krympande älgstam – många har uttryckt oro över det sjunkande antalet älgar i svenska skogar. Det har funnits en uttalad ambition att minska älgstammen för att på så sätt minska betesskadorna inom svenskt skogsbruk. Betesskador kostar flera miljarder årligen, så vi förstår att incitamenten att få bukt med dem är stora. Det som är problematiskt är att vi nu har minskat älgstammen kraftigt, men betesskadorna har inte alls minskat i samma takt. Under 2021 inventerades betesskadad tall på Gotland, och andelen tall med skador var 12 procent, samma siffra som i Svealand, men på Gotland finns varken älg, dov eller kronvilt utan endast rådjur.
Trots att älgen uppenbarligen inte är det största problemet när det kommer till betesskadad skog kan vi läsa i medier om skogsbolag som tar saken i egna händer och bildar älgförvaltningsområden där det framstår som att förvaltningen är mer utrotande än adaptiv.
Det är alltså ett svagt samband mellan betesskador och älgpopulation, och älgstammen är numera kraftigt decimerad.
Med anledning av detta vill jag fråga landsbygdsminister Peter Kullgren:
Vilka åtgärder avser ministern och regeringen att vidta för att säkerställa att den svenska älgstammen förblir livskraftig och att förvaltningen av densamma inte sker med enskilda affärsintressen som grund?