av Josef Fransson (SD)
till Statsrådet Romina Pourmokhtari (L)
Nu när Sverige åter ska bli en stolt kärnkraftsnation i fronten av utvecklingen är det av vikt att vi kan inkorporera en bredd av nya moderna innovationer och tekniska lösningar redan i det initiala planeringsstadiet. Det vore högst olyckligt om man under resans gång får börja om från början eller avstå vissa spår på grund av att vi tittade för smalt initialt eller håller fast vid regelverk och föreskrifter som skrivits i och för en annan tid.
Det pågår mängder av intressant forskning på flera platser i världen med målet att bygga mycket små, serieproducerade kärnkraftreaktorer, så kallade Micro Modular Reactors, eller MMR. Dessa är tänkta att leverera runt en tiondel av effekten jämfört med en så kallad SMR, som annars är en het fråga i kärnkraftsdebatten. De mycket små MMR:erna är enligt mig hyperintressanta när det gäller möjligheten att, förutom el, kunna stå för värmetillförsel till vissa industriella applikationer.
För att MMR-koncept ska kunna kommersialiseras krävs dock nytänkande i en rad avseenden. Inte minst behöver förordningar och föreskrifter anpassas för att vara tillämpbara också på små reaktorer. Det kan till exempel tänkas att man behöver diversifiera Strålsäkerhetsmyndighetens inspektionsavgifter samt se över kraven på att varje reaktor måste ha ett eget kontrollrum.
Med anledning av det ovanstående skulle jag vilja ställa följande fråga till statsrådet Romina Pourmokhtari:
Tar statsrådet och Klimat- och näringslivsdepartementet höjd för att MMR-koncept delvis kräver andra förutsättningar, och röjer man bort hinder för att små reaktorer ska kunna bli verklighet i Sverige?