av Lars Mejern Larsson (S)
till Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Jag ställde nyligen en fråga till kulturministern om hur hon avser att agera för bevarandet av svensk fotokonst. Fotografi har en genomgripande betydelse för ett modernt samhälle, men fotografier är ett kulturarv som ingen tar ansvar för. Vi har Kungliga biblioteket som har ansvar för att bevara det skrivna ordet och Svenska Filminstitutet för film, men svenskt fotografi är ett kulturarv som ingen tar ansvar för. Den digitala utvecklingen med omfattande produktion och cirkulation av bilder gör denna fråga än mer angelägen.
I sitt svar hänvisar kulturministern till de samlingar av konstnärliga fotografier som redan finns på Moderna museet, Nationalmuseum med flera statliga museer och arkiv. Det är ett svar som är väldigt likt vad Lena Adelsohn Liljeroth svarade på en motsvarande fråga så tidigt som 2011. Det är gott och väl att det finns konstsamlingar med fotokonst, men många inom fotobranschen känner ett behov av ett mer samlat ansvar (motsvarande de ovan nämnda på Kungliga biblioteket och Svenska Filminstitutet). De institutioner som kulturministern nämner samlar inte in fotografers livsverk utan oftast endast enstaka fotografiska verk. De saknar även ett formellt nationellt uppdrag och en plan för insamling eller bevarande av fotografi.
Kulturministern hyllar de regionala initiativ som tas, men engagerade i frågan tycker snarare att bristen på nationell samordning är ett problem. Det är spridningen och blandningen av privata, regionala och kommunala initiativ som gör att många livsverk och stora konstnärskap går förlorade. I själva verket har ingen det övergripande samordningsansvaret och det saknas statliga direktiv för lokala initiativ att följa.
Det är anmärkningsvärt att konstatera att Sverige är det enda nordiska land som saknar en strategi för fotografi på nationell nivå. Det finns i Danmark, Norge, Finland och på Island. Det saknas en övergripande plan för hur det visuella kulturarvet ska insamlas, omhändertas och göras tillgängligt. Det är det som en samlad bransch länge har efterfrågat.
Med anledning av detta vill jag fråga kulturminister Parisa Liljestrand:
Är ministern beredd att initiera en utredning för att ge svar på hur det visuella kulturarvet på ett samlat sätt ska insamlas, omhändertas och göras tillgängligt?