av Eric Palmqvist (SD)
till Statsrådet Romina Pourmokhtari (L)
För en tid sedan då Nordiska rådets svenska delegation besökte den svensk-norska gränsen längs riksväg 61 i Eda kommun fick vi bland annat se den plats på vilken en gemensam svensk-norsk polisstation ska uppföras.
Det nya polishuset ska uppföras precis på gränsen så att den norska halvan är belägen på den norska sidan om gränsen och den svenska delen på den svenska sidan om gränsen. Byggnaden är emellertid gemensam likt andra på samma gräns redan belägna byggnader.
Under besöket uppmärksammades delegationen om en omständighet som framstår som besynnerlig och som komplicerar byggprocessen, nämligen att man då grunden till fastigheten grävs måste hålla isär svensk och norsk jord. Jorden från de båda sidorna får under inga omständigheter blandas eller hamna på fel sida. Detta på en tomt belägen i ett skogsparti som för betraktaren förefaller vara samma skog, där djur fritt kan vandra fram och tillbaka.
Det finns, säkert på goda grunder, restriktioner för hur jord från främmande land ska hanteras i syfte att skydda svensk natur från olika potentiella biologiska hot. Dessa restriktioner förefaller emellertid i det ovan nämnda fallet komplicera den planerade byggnationen mer än vad som sannolikt är nödvändigt för att uppnå avsett naturskydd.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Romina Pourmokhtari följande:
Föreligger det några uppenbara skäl till att jord från ett gemensamt gränsområde villkorslöst måste hanteras på respektive sida gränsen, eller finns det anledning att se över regelverket i syfte att förenkla för samnordiska byggnationer, och kommer statsrådet i så fall att verka för att en sådan översyn ska genomföras?