av Kadir Kasirga (S)
till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Stadsdelen Hässelby-Vällingby, som tillhör Stockholm stad, drabbades förra året av fem sprängningar genomförda av gängkriminella. En av de mest uppmärksammade sprängningarna drabbade Hässelby villastad på Lingonrisgränd den 16 mars 2023 där gängkriminella använde 15 kilo sprängämnen. Det här var ett hänsynslöst angrepp mot ett helt samhälle.
Ett sextiotal radhus fick skador och uppemot 236 personer drabbades. Det var ett under att inga människor miste livet i sprängningen. Gängvåldet visar varken respekt för människoliv eller våra institutioner. Vi har bevittnat hur detta våld drabbar helt oskyldiga människor som inte har någonting med gängen att göra.
Människor har blivit drabbade i sina egna hem där de ska känna sig som mest trygga. Hässelby-Vällingby stadsdelsförvaltning har utifrån sina begränsade resurser satt in stöd för de drabbade, men sanningen är att varken Stockholms stad eller stadsdelsförvaltningen har fått tillräckligt mycket resurser från regeringen för att tillgodose de drabbades behov.
Det eskalerande våldet som inte känner någon ålder, bakgrund, kön eller nationalitet har också fäst uppmärksamheten på stora brister i våra samhällsinstitutioner. Snart har det gått ett år efter ett av de allvarligaste sprängdåden någonsin i Stockholms historia, men dessvärre ser vi att de drabbade fortfarande inte har fått ett tillfredsställande stöd från staten. Människorna känner sig helt enkelt övergivna av samhället när de drabbas av något så ofattbart som det här.
Brottsoffren har under året som har gått fått kämpa för att få gehör hos både polis, försäkringsbolag, rättsväsendet och inom vården.
Försäkringsbolagen krånglar och drar ut på saker alldeles för länge, och det tog alldeles för lång tid innan de drabbade fick målsägarbiträde. Överallt möts de av nya problem, nya väntetider och nya avgifter. Samtidigt är de traumatiserade och försöker få en fungerande vardag.
De drabbade frågar vad staten kan göra för dem som blir drabbade på detta fruktansvärda sätt och vad staten gör för att det inte ska hända igen?
Med anledning av detta frågar jag justitieminister Gunnar Strömmer: