av Sanna Backeskog (S)
till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
På NSPM:s, Nationella samordningen mot prostitution och människohandels, hemsida kan läsas följande: ”För människohandel döms den som genom ett otillbörligt medel (till exempel vilseledande eller utnyttjande av någons utsatta belägenhet) rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att personen ska exploateras för olika ändamål, såsom för sexuella ändamål eller tvångsarbete.”
Haken är att ingen döms. Ingen dömdes för människohandel för sexuella ändamål under 2022, och ingen anmälan ledde till åtal. Dagens Arena rapporterade i höstas att majoriteten av polisregionerna har lagt ned sina människohandelsgrupper eller flyttat utredare till kampen mot gängkriminalitet.
Prostitution – alltså att en person, företrädesvis av manligt kön, tar sig rätten att mot betalning missbruka en annan människas, företrädesvis en kvinnas, kropp för sin egen tillfredsställelses skull – är ett oacceptabelt förtryck som medför skador för individen som kan vara livslånga och också innebära stark känsla av skam och skuld hos den utsatta. Prostitution är uttryck för en unken kvinnosyn och ett allvarligt hot mot jämställdheten.
Sveriges sexköpslagstiftning och samtyckeslagstiftning kan vi vara mycket stolta över. Men helt uppenbart räcker det inte till.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga justitieminister Gunnar Strömmer följande: