av Teresa Carvalho (S)
till Arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L)
Trots att Sverige ligger i EU:s absoluta toppskikt sett till sysselsättningsgrad har vi samtidigt en jämförelsevis hög – alldeles för hög – arbetslöshet. Särskilt långtidsarbetslösheten är ett stort bekymmer. Förra året kom förvisso ett efterlängtat trendbrott där långtidsarbetslösheten sjönk för första gången på mycket länge, efter enträget arbete med en aktiv arbetsmarknadspolitik och offensiv hantering för att rädda svenska jobb under pandemin. Nu tyder dock allt på att arbetslösheten kommer att öka; det är en bedömning som även regeringen står bakom. Som alltid riskerar stigande arbetslöshet att särskilt drabba dem som redan står långt ifrån arbetsmarknaden och cementera eller rent av förvärra långtidsarbetslösheten. Därför behöver insatserna, som exempelvis yrkesutbildningar och kurser, subventionerade anställningar, vägledning, kompetenskartläggningar, arbetsträning, språkträning, personlig handledning med mera, för att få fler i arbete växlas upp i tider som dessa. Detta för att nå målen att alla som kan arbeta ska arbeta och att man ska kunna leva på sin lön.
Arbetsmarknadsministern upprepar ofta och gärna att regeringen nu lägger om arbetsmarknadspolitiken i grunden. Det är inte helt uppenbart vad som avses, men ett sådant påstående antyder att det rör sig om mycket stora förändringar.
Den som studerar initiativen kan dock snabbt konstatera att regeringen inte gör särskilt stora förändringar alls, förutom i ett avseende: anslagen för den aktiva arbetsmarknadspolitiken minskas drastiskt. Men exempelvis är höstens propositionsförteckning från Arbetsmarknadsdepartementet ett blankt papper.
Med anledning av detta vill jag fråga arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson:
Vilka initiativ har ministern och regeringen tagit, och avser att ta, för att lägga om den svenska arbetsmarknadspolitiken i grunden?