En ny förverkandelagstiftning

Prop. 2023/24:144 1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

1.Riksdagen antar regeringens förslag till lag (2024:000) om förfaran- det vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.

2.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brotts- balken.

3.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångs- balken.

4.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken.

5.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utsöknings- balken.

6.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i miljöbalken.

7.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

8.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1939:299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m.

9.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m.

10.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

11.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

12.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i krigs- handelslagen (1964:19).

13.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken.

14.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

15.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837).

16.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i narkotika- strafflagen (1968:64).

17.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i mönster- skyddslagen (1970:485).

18.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skattebrotts- lagen (1971:69).

19.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i kreditupp- lysningslagen (1973:1173).

20.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i inkasso- lagen (1974:182).

21.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595).

22.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utsädes- lagen (1976:298).

23.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i arbetsmiljö- lagen (1977:1160).

24.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i förfogande- lagen (1978:262).

25.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ransone- ringslagen (1978:268).

26.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skogsvårds- lagen (1979:429).

27.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet.

28.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387).

29.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259).

30.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:15) om förbud mot vissa radar- och laserinstrument.

31.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål.

32.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i kulturmiljö- lagen (1988:950).

33.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i prisregle- ringslagen (1989:978).

34.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:783) om skydd för beteckningen svenskt arkiv.

35.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i mineral- lagen (1991:45).

36.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel.

37.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika.

38.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel.

39.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring.

40.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering.

41.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter.

42.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787).

43.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ordnings- lagen (1993:1617).

44.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi.

45.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerar- fartyget Estonia.

46.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m.

47.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67).

48.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner.

Prop. 2023/24:144

Prop. 2023/24:144 49. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i växtför- ädlarrättslagen (1997:306).

50.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857).

51.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet.

52.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor.

53.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansi- ella instrument.

54.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

55.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i epizooti- lagen (1999:657).

56.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i zoonoslagen (1999:658).

57.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning.

58.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

59.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användnings- områden och av tekniskt bistånd.

60.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete.

61.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

62.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i fartygs- säkerhetslagen (2003:364).

63.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder.

64.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

65.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall.

66.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlännings- lagen (2005:716).

67.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2005:900) om förbud mot maskering i vissa fall.

68.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m.

69.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:496) om blodsäkerhet.

70.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

71.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:924) om Antarktis.

72.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen

16	(2006:1006) om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher.

73.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m.

74.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

75.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler.

76.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2008:1049) om förbud mot utsläppande på marknaden av päls av katt och hund m.m.

77.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2009:366) om handel med läkemedel.

78.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2009:730) om handel med vissa receptfria läkemedel.

79.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skyddslagen (2010:305).

80.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696).

81.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster.

82.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800).

83.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

84.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i alkohol- lagen (2010:1622).

85.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i varumärkes- lagen (2010:1877).

86.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i försäkrings- rörelselagen (2010:2043).

87.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förver- kande i vissa fall.

88.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar.

89.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter.

90.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2012:595) om införsel av och handel med sprutor och kanyler.

91.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter.

92.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

93.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott.

94.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer.

Prop. 2023/24:144

Prop. 2023/24:144 95. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappers- bolag.

96.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2014:1009) om handel med timmer och trävaror.

97.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i läkemedels- lagen (2015:315).

98.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i tullagen (2016:253).

99.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2016:319) om skydd för geografisk information.

100.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i elsäkerhetslagen (2016:732).

101.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete.

102.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i strålskydds- lagen (2018:396).

103.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:558) om företagshemligheter.

104.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:649) om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende.

105.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i spellagen (2018:1138).

106.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1653) om företagsnamn.

107.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter.

108.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag.

109.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2020:272) om konto- och värdefackssystem.

110.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

111.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2021:600) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om medicintekniska produkter.

112.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering.

113.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:155) om tobaksskatt.

114.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation.

115.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i terrorist- brottslagen (2022:666).

116.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:1257) om tobaksfria nikotinprodukter.

2 § En utredning om självständigt förverkande ska inledas om det finns Prop. 2023/24:144 anledning att anta att egendom härrör från brottslig verksamhet. En

utredning behöver dock inte inledas om det är uppenbart att frågan inte går att utreda eller om en utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse.

3 § Ett beslut att inleda en utredning om självständigt förverkande får fattas av

1.åklagaren, eller

2.en anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.

Om utredningen har inletts av någon som avses i första stycket 2, ska denne snarast lämna över ledningen av utredningen till åklagaren.

4 § För att genomföra en utredning om självständigt förverkande får åklagaren anlita biträde av en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten, Skatteverket eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.

5 § Bestämmelserna i 23 kap. 4, 6–7 och 9–15 §§, 16 § andra stycket och 21–21 d och 23 §§ rättegångsbalken ska tillämpas i en utredning om självständigt förverkande. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–skälig misstanke om brott avse skälig anledning att anta att egendom kan komma att förverkas,

–den misstänkte avse den som en utredning om självständigt förverkande rör,

–förundersökning avse utredning om självständigt förverkande,

–undersökningsledaren avse den som leder utredningen,

–försvarare avse biträde, och

–åtal avse talan om självständigt förverkande.

6 § Om det inte längre finns anledning att fullfölja en utredning om självständigt förverkande ska den läggas ned. En utredning om självständigt förverkande får också läggas ned om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse.

Tvångsmedel

7 § I en utredning om självständigt förverkande får tvångsmedel användas i den utsträckning som framgår av denna lag.

8 § Beslag och penningbeslag får användas i en utredning om själv- ständigt förverkande enligt bestämmelserna om dessa åtgärder i 27 kap. rättegångsbalken, med undantag för 27 kap. 4 § andra stycket andra meningen samma balk. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–undersökningsledaren avse den som enligt 3 § första stycket 2 leder utredningen, och

–åtal avse talan om självständigt förverkande.

Prop. 2023/24:144 9 § Kvarstad och förvar får användas i en utredning om självständigt förverkande om det skäligen kan befaras att värdet av egendom som härrör från brottslig verksamhet annars kommer att undanskaffas eller undandras.

I fråga om kvarstad och förvar ska i övrigt bestämmelserna om dessa åtgärder i 26 kap. rättegångsbalken tillämpas, med undantag för 26 kap. 3 § andra stycket. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–skälig misstanke om brott avse skälig anledning att anta att egendom kan komma att förverkas,

–den misstänkte avse den som en utredning om självständigt förverkande rör, och

–åtal avse talan om självständigt förverkande.

10 § Kopiering och biometrisk autentisering får användas i en utredning om självständigt förverkande.

I fråga om kopiering och biometrisk autentisering ska bestämmelserna om dessa åtgärder i 27 kap. rättegångsbalken tillämpas. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–utredning om brott och förundersökning avse utredning om själv- ständigt förverkande, och

–åtal avse talan om självständigt förverkande.

11 § Husrannsakan och kroppsvisitation får användas i en utredning om självständigt förverkande om det finns synnerlig anledning att anta att det vid användningen av tvångsmedlet kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller förvar eller att det annars är av betydelse för utredningen.

Genomsökning på distans får användas i en utredning om självständigt förverkande, om det finns synnerlig anledning att anta att det vid använd- ningen av tvångsmedlet kommer att anträffas handlingar av betydelse för utredningen.

I fråga om husrannsakan, kroppsvisitation och genomsökning på distans ska i övrigt bestämmelserna om dessa åtgärder i 28 kap. rättegångsbalken tillämpas, med undantag för 28 kap. 5 §, 10 d § första stycket andra meningen och 13 § första stycket andra meningen. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–anledning att anta att brott har begåtts avse anledning att anta att egen- dom kan komma att förverkas,

–den misstänkte avse den som en utredning om självständigt förverkande rör,

–utredning om brott och förundersökning avse utredning om själv- ständigt förverkande,

–undersökningsledaren avse den som enligt 3 § första stycket 2 leder utredningen, och

–åtal avse talan om självständigt förverkande.

12 § I en utredning om självständigt förverkande får beslag, penning- beslag och kvarstad inte bestå längre tid än ett år, om det inte finns särskilda skäl.

Prop. 2023/24:144 Beslut om företagsbot

6 § Företagsbot får föreläggas företag genom strafföreläggande. I sådana fall ska 48 kap. 2–5, 6–8, 10 och 12 a §§ rättegångsbalken tillämpas. Vid tillämpningen ska det som där sägs om den misstänkte avse företaget.

Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att företaget

1.undertecknar en förklaring om att det erkänner de omständigheter som ligger till grund för föreläggandet och godtar den företagsbot som tagits upp i föreläggandet, och

2.lämnar förklaringen till den mottagare som är behörig att ta emot förklaringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Föreläggandet kan också godkännas genom att hela beloppet betalas till den myndighet som regeringen föreskriver. En sådan betalning ska inte anses som ett godkännande, om det framgår att företaget inte har avsett att godkänna föreläggandet.

Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har väckt talan om företagsbot.

4 kap. Handläggningen i domstol i vissa fall

1 § Bestämmelserna i detta kapitel ska tillämpas vid handläggningen i domstol av en fråga om förverkande av egendom eller om företagsbot, om inte frågan utgör en del av en fråga om ansvar för brott.

2 § En fråga som ska handläggas enligt bestämmelserna i detta kapitel ska prövas av rätten efter särskild talan av åklagaren. En talan väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen ansöker om stämning mot svaranden.

3 § En talan enligt 2 § ska handläggas i en särskild rättegång. Om det är till fördel för handläggningen eller annars finns skäl för det, får dock en talan enligt 2 § handläggas i samma rättegång som en annan sådan talan eller i samma rättegång som en fråga om ansvar för brott.

Om en särskild talan om utvidgat förverkande inte handläggs i samma rättegång som frågan om ansvar för det brott som kan föranleda sådant förverkande, får talan väckas först när domen avseende brottet har fått laga kraft. I ett sådant fall ska talan väckas inom ett år från denna tidpunkt.

4 § En talan enligt 2 § väcks, om inte annat följer av andra stycket, vid den rätt som enligt 19 kap. rättegångsbalken skulle vara behörig att pröva det brott som yrkandet om förverkande eller om företagsbot stöder sig på.

En talan om självständigt förverkande eller om förverkande av särskilda brottsverktyg väcks vid rätten i den ort där egendomen eller en del av denna påträffades. Om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt får en sådan talan också väckas vid rätten i den ort där svaranden skulle svara i tvistemål, mera varaktigt uppehåller sig eller ska svara i ett brottmål som bör handläggas i samma rättegång som den särskilda talan.

5 § En stämningsansökan ska innehålla

Prop. 2023/24:144

1.ett bestämt yrkande,

2.en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet,

3.uppgift om de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis, samt

4.uppgift om de omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in tillsammans med ansök- ningen.

6 § Om rätten inte avvisar talan ska stämning utfärdas mot svaranden.

7 § Om stämning utfärdas ska svaranden föreläggas att yttra sig skrift- ligen eller inställa sig till huvudförhandling.

8 § När ett mål enligt detta kapitel avgörs är tingsrätten domför med en lagfaren domare och hovrätten med tre lagfarna domare, om inte annat följer av andra stycket. Rätten är även domför i den sammansättning som gäller för prövning av ansvar för brott som handläggs i samma rättegång.

När ett mål om företagsbot enligt detta kapitel avgörs efter huvud- förhandling är tingsrätten domför med en lagfaren domare och tre nämnde- män. Hovrätten är i ett sådant mål domför med tre lagfarna domare och två nämndemän.

9 § Tingsrätten får avgöra ett mål enligt detta kapitel utan huvudför- handling, om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utred- ningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

Hovrätten får avgöra ett mål enligt detta kapitel utan huvudförhandling, om klagandens ändringsyrkande har godtagits av motparten, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat eller om huvudförhandling av någon annan anledning inte behövs. Om saken kan utredas tillfreds- ställande får hovrätten även i andra fall avgöra målet utan huvudför- handling,

1.om parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudförhandling,

eller

2.om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvud- förhandling, har haft någon invändning mot detta.

Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling ska parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.

10 § Om saken kan utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att svaranden uteblir från huvudförhandling eller endast har inställt sig genom ombud.

11 § Rätten ska avgöra saken genom dom.

12 § För att hovrätten ska pröva tingsrättens dom enligt detta kapitel krävs prövningstillstånd.

misstanke om brott ska företaget underrättas om utredningen när företaget Prop. 2023/24:144 hörs. Efter underrättelsen ska bestämmelserna om insyn i 23 kap. 18 §

samma balk tillämpas i en utredning om förverkande eller om företagsbot. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–den misstänkte avse den som en utredning om förverkande eller om företagsbot rör,

–förundersökning avse utredning om förverkande eller om företagsbot,

–undersökningsledaren avse den som leder utredningen,

–försvarare avse biträde, och

–åtal avse talan om förverkande eller om företagsbot.

Delgivning

3 § Om ett beslut enligt 3 kap. eller en stämning enligt 4 kap. avser förverkande av egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag, får delgivning ske genom kungörelsedelgivning i enlighet med 48 § delgiv- ningslagen (2010:1932). Om beslutet eller stämningen riktas mot någon okänd ska delgivning ske genom kungörelsedelgivning.

Om värdet av den säkrade egendomen inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, får delgivning i stället ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen. Värdet av egendomen ska bestämmas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då beslutet eller stämningen anslås.

Barn och unga

4 § I ett förfarande om förverkande som rör någon som inte är misstänkt eller tilltalad för brott med koppling till frågan om förverkande, ska följande bestämmelser i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare tillämpas:

–25 § första stycket, 27 § första–tredje styckena och 29 § första stycket om frågan rör någon som inte har fyllt 21 år,

–2 §, 5 § första stycket första meningen och tredje stycket första meningen, 6 § första stycket första meningen, 7 § och 26 § första stycket om frågan rör någon som inte har fyllt 18 år, och

–32 § andra–fjärde styckena, 33 § första stycket 1 och andra stycket samt 34 § första stycket 1, andra stycket andra meningen och fjärde stycket om frågan rör någon som inte har fyllt 15 år.

Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–brottsmisstanke avse anledning att anta att egendom kan komma att förverkas från den unge,

–åtal avse talan om förverkande,

–tilltalad avse svarande, och

–förundersökning och utredning avse utredning om förverkande om frågan rör förverkande enligt 36 kap. 5 eller 12 § brottsbalken.

2.2

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Prop. 2023/24:144

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken1 dels att 36 kap. brottsbalken ska upphöra att gälla,

dels att det i brottsbalken ska införas ett nytt kapitel, 36 kap., av följande lydelse.

36 kap. Om förverkande av egendom och om företagsbot

Kapitlets innehåll och tillämpningsområde

1 § I 3–22 §§ finns bestämmelser om förverkande av egendom. I 23– 27 §§ finns bestämmelser om företagsbot. I 28–31 §§ finns gemensamma bestämmelser om förverkande och företagsbot.

2 § Om en annan författning innehåller någon bestämmelse som avviker från 3–22 och 28–31 §§, ska den bestämmelsen tillämpas.

Förverkande av egendom

Förverkande av brottsvinster och kostnadsersättning

3 § Vinster från ett brott ska förverkas (förverkande av brottsvinster). Detsamma gäller egendom som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott (förverkande av kostnadsersättning). I stället för egendom som utgör kostnadsersättning får dess värde förverkas.

4 § En brottsvinst får förverkas från den som har gjort vinst till följd av brottet. En brottsvinst får även förverkas från den som senare har förvärvat egendomen. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande ske endast om förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott.

Kostnadsersättning får förverkas från den som har tagit emot eller från den som senare har fått ersättningen.

1 Senaste lydelse av
36 kap. 1 § 2008:370	36 kap. 10 a § 2006:283
36 kap. 1 a § 2008:370	36 kap. 11 § 1986:118
36 kap. 1 b § 2016:486	36 kap. 12 § 1986:118
36 kap. 1 c § 2008:370	36 kap. 13 § 1991:1138
36 kap. 2 § 2005:283	36 kap. 14	§ 2016:486
36 kap. 3 § 1989:136	36 kap. 15	§ 1986:118
36 kap. 4 § 1986:1007	36 kap. 16	§ 1986:1007
36 kap. 5 § 2016:486	36 kap. 17	§ 2005:283
36 kap. 5 a § 2008:370	rubriken till 36 kap. 1986:118
36 kap. 5 b § 2008:370	rubriken närmast före 36 kap. 1 § 2008:370
36 kap. 6 § 1986:118	rubriken närmast före 36 kap. 2 § 2008:370
36 kap. 7 § 2019:829	rubriken närmast före 36 kap. 5 § 2008:370
36 kap. 8 § 2019:829	rubriken närmast före 36 kap. 7 § 1986:118
36 kap. 9 § 2019:839	rubriken närmast före 36 kap. 11 § 1986:118.
36 kap. 10 § 2019:829		29

Fullgörelse av en förpliktelse om förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar

8 § Vid förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oför- klarade tillgångar som innefattar betalningsskyldighet får annan egendom förverkas, under förutsättning att egendomen skulle kunna utmätas utan att det strider mot 5 kap. utsökningsbalken.

Förverkande av hjälpmedel och egendom som har varit föremål för brott

9 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott får förverkas (hjälpmedelsförverkande), om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, om brottet har fullbordats eller om gärningen har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling.

I stället för egendomen får dess värde förverkas.

10 § Egendom

1.som har framställts genom brott,

2.vars användande utgör brott,

3.som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller

4.som på annat liknande sätt har varit föremål för brott

ska förverkas (förverkande av brottsföremål).

I stället för egendomen får dess värde förverkas.

11 § Hjälpmedelsförverkande och förverkande av brottsföremål får ske från gärningsmannen, någon annan som har medverkat till brottet eller den i vars ställe någon av dessa har varit. Hjälpmedel och brottsföremål får även förverkas från den som senare har förvärvat egendomen. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande dock ske endast om denne insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott.

Förverkande av särskilda brottsverktyg

12 § Förverkande får ske av

1.ett föremål som är ägnat att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa, om det har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att det skulle komma till sådan användning,

2.ett föremål som är ägnat att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom, om det har påträffats under omständigheter som gav uppenbar anledning att befara att det skulle komma till sådan användning, och

3.andra föremål, om det med beaktande av föremålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt finns särskild anledning att befara att det kan komma till användning i samband med ett brott.

Från vem förverkande får ske

13 § Egendom får förverkas endast från den som egendomen tillhör eller som enligt 14 eller 15 § ska anses vara egendomens ägare. Detta hindrar dock inte att penningmedel förverkas hos den som innehar medlen.

Prop. 2023/24:144

Prop. 2023/24:144 14 § Vid tillämpningen av 13 § ska den som har lös egendom i sin besitt- ning anses vara ägare till egendomen, om det inte framgår att den tillhör någon annan.

I fråga om ett registrerat skepp eller ett registrerat luftfartyg gäller dock att egendomen ska anses tillhöra den som är inskriven som ägare, om det inte framgår att den tillhör någon annan.

15 § Om någon är gift och varaktigt sammanbor med sin make och de har lös egendom i sin gemensamma besittning, ska vid tillämpningen av 13 § personen anses som ägare till egendomen, om det inte görs sannolikt att de är samägare till egendomen enligt lagen (1904:48 s. 1) om sam- äganderätt och det inte heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan. Detsamma gäller när någon varaktigt sammanbor med någon annan under äktenskapsliknande förhållanden.

Om någon, i ett annat fall än vad som avses i första stycket, har lös egendom i gemensam besittning med någon annan får egendomen eller en andel i den förverkas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör personen.

Första och andra styckena gäller inte i fråga om ett registrerat skepp eller ett registrerat luftfartyg.

16 § I 5 kap. lagen (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot finns bestämmelser om tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande.

Särskild rätt till förverkad egendom och förverkande av utmätt egendom

17 § Särskild rätt till förverkad egendom består, om inte även den särskilda rätten förverkas.

Förverkas egendom som någon har fått rätt till genom utmätning upphör rätten, om det inte av särskild anledning förordnas att rätten ska bestå.

Skälighetsuppskattning av brottsvinstens storlek eller egendomens värde

18 § Om bevisning om brottsvinstens storlek eller egendomens värde inte alls eller endast med svårighet kan föras, får rätten uppskatta vinsten eller värdet till ett skäligt belopp.

Begränsningar av möjligheterna till förverkande

19 § I stället för att besluta om förverkande får rätten besluta om åtgärd som kan förhindra att egendomen missbrukas.

Om rätten beslutar om en sådan åtgärd ska den även ange inom vilken tid som åtgärden ska genomföras. Rätten får besluta att egendomen ska vara kvar i beslag under viss tid.

20 § Förverkande ska inte ske om det är uppenbart oskäligt.

Konkurrens mellan förverkande och anspråk på egendom

21 § Om egendom som svarar mot ett anspråk har förverkats ska staten i den förpliktades ställe ersätta den berättigade intill värdet av det som

staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Vid verkställighet av ett beslut om förverkande som svarar mot ett anspråk har den från vilken förverkandet skett rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett till den berättigade med anledning av det anspråket.

22 § Om rätten beslutar om förverkande av penningmedel och måls- äganden i samma rättegång har framställt ett anspråk på penningmedel som svarar mot det som förverkas, ska rätten, om anspråket bifalls, fastställa att målsäganden har rätt till betalning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Företagsbot

23 § Ett företag ska åläggas företagsbot för brott, om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och brottet har begåtts i utövningen av

1.näringsverksamhet,

2.sådan offentlig verksamhet som kan jämställas med näringsverk- samhet, eller

3.annan verksamhet som ett företag bedriver, om brottet har varit ägnat att leda till en ekonomisk fördel för företaget.

För att företaget ska åläggas företagsbot krävs också att

1.företaget inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottet, eller

2.brottet har begåtts av

a) en person med ledande ställning i företaget, grundad på befogenhet att företräda företaget eller att fatta beslut på dess vägnar, eller

b) en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll

iverksamheten.

Med företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer. Första stycket gäller inte om brottet varit riktat mot företaget.

24 § När ett företag åläggs företagsbot för flera brott, ska rätten bestämma en gemensam företagsbot för den samlade brottsligheten.

Vid fastställandet av företagsbotens storlek ska det först bestämmas ett sanktionsvärde om lägst fem tusen kronor och högst tio miljoner kronor. Sanktionsvärdet ska bestämmas med utgångspunkt i straffvärdet för den samlade brottsligheten. Särskild hänsyn ska tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens förhållande till verksam- heten. Det ska också tas skälig hänsyn till om företaget tidigare har ålagts att betala företagsbot.

Om inte annat följer av 25 eller 26 §, ska företagsboten fastställas till ett belopp som motsvarar sanktionsvärdet.

25 § Om sanktionsvärdet uppgår till minst 500 000 kronor, ska företags- boten för ett större företag sättas högre än vad som följer av 24 § (förhöjd företagsbot). Den förhöjda företagsboten ska fastställas till ett belopp som är befogat med hänsyn till företagets finansiella ställning. En förhöjd företagsbot får dock högst bestämmas till ett belopp som motsvarar femtio gånger sanktionsvärdet.

Prop. 2023/24:144

Prop. 2023/24:144 Med större företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer som motsvarar de kriterier som anges i 1 kap. 3 § första stycket 4 årsredovisningslagen (1995:1554).

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte staten, kommuner eller regioner.

26 § En företagsbot får sättas lägre än vad som borde ha skett med tillämpning av 24 och 25 §§, om

1.brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för företaget och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng,

2.företagets ägare eller innehavare döms till påföljd för brottet och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng för honom eller henne,

3.företaget efter förmåga har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet,

4.företaget frivilligt har angett brottet, eller

5.det annars finns särskilda skäl för jämkning.

Om det är särskilt påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket får företagsboten efterges.

27 § Om ett brott som kan föranleda talan om företagsbot

1.har begåtts av oaktsamhet, och

2.inte kan antas föranleda annan påföljd än böter

får brottet åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Gemensamma bestämmelser

28 § Det som har förverkats samt ålagd företagsbot tillfaller staten.

29 § En fråga om förverkande eller om företagsbot prövas efter talan av åklagare om inte annat följer av 3 kap. lagen (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.

30 § Om det på grund av att den som har begått brottet har avlidit eller att åtalspreskription har inträtt inte längre är möjligt att döma till ansvar för ett brott, får på grund av brottet

1.egendom som utgör brottsvinst, hjälpmedel eller brottsföremål förverkas endast om stämning i ett mål om detta har delgetts inom fem år från det att brottet begicks eller inom ett år från dödsfallet eller den tidpunkt vid vilken preskription inträdde,

2.åtgärd som kan förhindra missbruk föreskrivas endast om stämning i ett mål om detta har delgetts inom fem år från det att brottet begicks, eller

3.företagsbot åläggas endast om stämning i ett mål om detta har delgetts inom fem år från det att brottet begicks.

En talan enligt första stycket får väckas av åklagare endast om det är påkallat från allmän synpunkt. Det som sägs i 35 kap. 3 § om verkan av att en häktad person friges eller att ett mål avskrivs eller avvisas ska tillämpas även i fall som avses i första stycket.

Prop. 2023/24:144 2.3

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken1 dels att 27 kap. 14 a § ska upphöra att gälla,

dels att 5 kap. 1 §, 23 kap. 3 och 22 §§, 27 kap. 1 och 17 a §§, 28 kap. 1, 10 b och 11 §§ och rubriken till 27 kap. ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 27 kap. 1 a §, av följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2023/24:108

Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §

En förhandling vid domstol ska vara offentlig.

Kan det antas att det vid en

Om det kan antas att det vid en

förhandling

kommer

att

läggas

förhandling

kommer

att

läggas

fram uppgift, för vilken hos

fram en uppgift som är sekretess-

domstolen

gäller

sekretess

som

belagd

hos

domstolen

enligt

avses i offentlighets- och sekretess-

offentlighets-

och

sekretesslagen

lagen (2009:400), får rätten, om det

(2009:400), får rätten, om det

bedöms vara av synnerlig vikt att

uppgiften inte röjs, besluta att

förhandlingen i den del som rör

uppgiften ska hållas inom stängda

dörrar. Även i annat fall får en

förhandling

hållas

inom

stängda

förhandling hållas

inom

stängda

dörrar, om sekretessen gäller enligt

35 kap.

12,

eller

17 §

eller

35 kap.

12,

eller

17 §

eller

36 kap.

1 eller

2 § offentlighets-

36 kap.

1 eller

2 § offentlighets-

och sekretesslagen eller, när det

och sekretesslagen. En förhandling

gäller domstolsförhandling

under

får också hållas inom stängda

förundersökning

brottmål

eller

dörrar om sekretessen gäller enligt

därmed likställt mål eller ärende,

18 kap. 1, 1 a, 2, 3 eller 17 § eller

enligt 18 kap. 1, 2, 3 eller 17 § eller

35 kap. 1 eller 2 § samma lag, när

35 kap. 1 eller 2 § samma lag eller

det

gäller

domstolsförhandling

i ärende enligt lagen (2024:000) om

under

förundersökning

brottmål

hemliga tvångsmedel i syfte att

eller därmed likställt mål eller

verkställa

frihetsberövande

ärende,

under

utredning

påföljder. En förhandling ska alltid

självständigt

förverkande

eller i

hållas inom stängda dörrar, om

ärende enligt lagen (2024:000) om

sekretessen gäller enligt 27 kap. 5 §

hemliga tvångsmedel i syfte att

andra

och

tredje

styckena

eller

verkställa

frihetsberövande

34 kap.

4 §

samma lag

och det

påföljder. En förhandling ska alltid

skulle strida mot avtal som avses

hållas inom stängda dörrar, om

där att uppgiften röjs vid

sekretessen gäller enligt 27 kap. 5 §

förhandlingen.

andra

och tredje

styckena

eller

34 kap.

4 §

samma lag

och

det

skulle strida mot avtal som avses

1 Senaste lydelse av 27 kap. 14 a § 1975:403.

Om det i ett särskilt fall är föreskrivet att förhandling får hållas inom stängda dörrar, ska det gälla.

Föreslagen lydelse

där att uppgiften röjs vid förhand- lingen.

Förhör med den som är under femton år eller lider av en psykisk störning får hållas inom stängda dörrar.

Är det annars för särskilt fall föreskrivet att förhandling får hållas inom stängda dörrar, ska det gälla.

Lydelse enligt prop. 2023/24:132

23kap. 3 §

Beslut att inleda en förunder-

sökning ska fattas av Polismyndig-

heten,

Säkerhetspolisen

eller

heten,

Säkerhetspolisen

eller

åklagaren.

förundersökning

åklagaren.

förundersökning

inleds även genom att en polisman

beslutar om och verkställer ett

tvångsmedel enligt 24–28 kap., om

inte

1. 22 §

eller

27 kap.

14 a §

är

1. 22 § är tillämplig,

tillämplig, eller

2. förutsättningarna för rapport-

2. ett föremål tas i beslag för att

eftergift enligt 9 § andra stycket

det skäligen kan antas bli förverkat

polislagen (1984:387), 3 kap. 18 §

enligt 36 kap. 12 § brottsbalken om

andra stycket kustbevakningslagen

förverkande

särskilda

(2019:32)

eller

2 kap.

9 §

tull-

brottsverktyg, eller

befogenhetslagen (2024:000)

är

3. förutsättningarna för rapport-

uppfyllda. Om

förundersökningen

eftergift enligt 9 § andra stycket

har

inletts

Polismyndigheten

polislagen (1984:387), 3 kap. 18 §

eller

Säkerhetspolisen

och

saken

andra stycket kustbevakningslagen

inte är av enkel beskaffenhet, ska

(2019:32)

eller

2 kap.

9 §

tull-

ledningen

förundersökningen

befogenhetslagen (2024:000) är

om brottet övertas av åklagaren, så

uppfyllda. Om

förundersökningen

snart någon skäligen kan miss-

har

inletts

Polismyndigheten

tänkas för brottet. Åklagaren ska

eller

Säkerhetspolisen

och

saken

också i annat fall överta ledningen

inte är av enkel beskaffenhet, ska

när det är motiverat av särskilda

ledningen

förundersökningen

skäl.

om brottet övertas av åklagaren, så

snart

någon skäligen

kan

miss-

tänkas för brottet. Åklagaren ska också i annat fall överta ledningen när det är motiverat av särskilda skäl.

Prop. 2023/24:144

Ett föremål får tas i beslag om det skäligen kan antas att

1. föremålet har betydelse för utredning om brott,

2. någon har blivit av med föremålet genom brott,

3. föremålet kan bli förverkat,

4. föremålet kan användas för att utföra en genomsökning på distans, eller

5. föremålet har betydelse för en utredning om förverkande.

Prop. 2023/24:144 Det som i denna balk föreskrivs om Polismyndigheten gäller för Säkerhetspolisen då den leder förundersökning eller biträder åklagare i en förundersökning.

Innan förundersökning hunnit inledas, får en polisman hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen. Detsamma gäller i fall där förundersökning inletts genom en polismans användning av tvångsmedel.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	22 §2
Förundersökning	enligt detta	Förundersökning	enligt detta
kapitel behöver inte	genomföras,	kapitel behöver inte	genomföras,
om det ändå finns tillräckliga skäl		om det ändå finns tillräckliga skäl
för åtal och det gäller ett brott som		för åtal och det gäller ett brott som
inte kan antas föranleda någon		inte kan antas föranleda någon
annan påföljd än böter eller ett		annan påföljd än böter eller ett
sådant brott som avses i 45 kap. 2 §		sådant brott som avses i 45 kap. 2 §
första eller andra stycket. Beslag		första eller andra stycket. Beslag
får i dessa fall användas enligt vad		och penningbeslag får i dessa fall
som föreskrivs i 27 kap.		användas enligt vad som föreskrivs
		i 27 kap.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.

27 kap. Om beslag, kopiering, biometrisk autentisering och hemliga tvångsmedel

27 kap. Om beslag, penningbeslag, kopiering, biometrisk autentisering och hemliga tvångsmedel3

1 §4

Ett föremål får tas i beslag om det skäligen kan antas

1.ha betydelse för utredning om brott,

2.ha tagits ifrån någon genom brott,

3.vara förverkat på grund av brott,

4.kunna användas för att utföra en genomsökning på distans, eller

5.ha betydelse för utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

	2	Senaste lydelse 2004:504.
38	3	Senaste lydelse 2022:316.
38	4	Senaste lydelse 2022:316.

Vad som sägs i detta kapitel om	Det som sägs i detta kapitel om Prop. 2023/24:144
föremål gäller också om skriftlig	föremål ska också tillämpas i fråga
handling, om inte annat är före-	om skriftlig handling, om inte annat
skrivet.	är föreskrivet.

Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

1 a §

Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet får tas i penningbeslag om det skäligen kan antas att

1.någon blivit av med egen- domen genom brott, eller

2.egendomen kan bli förverkad. Penningbeslag får endast avse

sådan egendom som finns till- gänglig.

Avser penningbeslaget en ford- ran eller annan rättighet, ska gäl- denären eller någon annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Polismyndigheten.

För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i denna balk.

17 a §5

En handling som omfattas av ett	En handling som omfattas av ett
beslag eller påträffas vid en	beslag eller påträffas vid en
husrannsakan eller en genom-	husrannsakan eller en genom-
sökning på distans får kopieras om	sökning på distans får kopieras om
den skäligen kan antas ha betydelse	den skäligen kan antas ha betydelse
för utredning om brott eller om	för utredning om brott eller om
förverkande av utbyte av brottslig	utvidgat förverkande enligt 36 kap.
verksamhet enligt 36 kap. 1 b §	6 § brottsbalken.
brottsbalken.

En handling som inte får tas i beslag enligt 2 eller 3 § får inte heller kopieras.

28kap. 1 §6

Om det finns anledning att anta	Om det finns anledning att anta
att ett brott har begåtts på vilket	att ett brott har begåtts på vilket
fängelse kan följa, får husrann-	fängelse kan följa, får husrann-

5Senaste lydelse 2022:316.

6 Senaste lydelse 2022:316.

Prop. 2023/24:144

sakan företas i hus, rum eller slutet	sakan företas i hus, rum eller slutet
förvaringsställe för att söka efter	förvaringsställe för att söka efter
föremål som kan tas i beslag eller i	föremål som kan tas i beslag eller i
förvar eller som kan användas för	förvar eller som kan användas för
att utföra en genomsökning på	att utföra en genomsökning på
distans eller annars för att utröna	distans eller annars för att utröna
omständigheter som kan vara av	omständigheter som kan vara av
betydelse för utredning om brottet	betydelse för utredning om brottet
eller om förverkande av utbyte av	eller	om	utvidgat	förverkande
brottslig verksamhet enligt 36 kap.	enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.
1 b § brottsbalken.
Hos annan än den som skäligen	Hos någon annan än den som
kan misstänkas för brottet får	skäligen kan misstänkas för brottet
husrannsakan dock företas bara om	får husrannsakan dock företas bara
brottet har begåtts hos honom eller	om brottet har begåtts hos honom
henne eller om den misstänkte har	eller henne eller om den misstänkte
gripits där eller om det annars finns	har gripits där eller om det annars
synnerlig anledning att det vid	finns synnerlig anledning att det vid
husrannsakan ska anträffas föremål	husrannsakan ska anträffas föremål
som kan tas i beslag eller i förvar	som kan tas i beslag eller i förvar
eller att annan utredning om brottet	eller att annan utredning om brottet
eller om förverkande av utbyte av	eller	om	utvidgat	förverkande
brottslig verksamhet enligt 36 kap.	enligt 36 kap. 6 § brottsbalken kan
1 b § brottsbalken kan vinnas.	vinnas.

För husrannsakan hos den misstänkte får hans eller hennes samtycke inte åberopas i något fall, om inte den misstänkte själv har begärt att husrann- sakan ska göras.

10 b §7

Om det finns anledning att anta	Om det finns anledning att anta
att ett brott har begåtts på vilket	att ett brott har begåtts på vilket
fängelse kan följa får en genom-	fängelse kan följa får en genom-
sökning på distans utföras för att	sökning på distans utföras för att
söka efter handlingar som kan vara	söka efter handlingar som kan vara
av betydelse för utredning om	av betydelse för utredning om
brottet eller om förverkande av	brottet eller om utvidgat för-
utbyte av brottslig verksamhet	verkande enligt 36 kap. 6 § brotts-
enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.	balken.

Genomsökning på distans får utföras i ett avläsningsbart informations- system som den som skäligen kan misstänkas för brottet kan antas ha använt. Även i annat fall får en genomsökning på distans utföras om det finns synnerlig anledning att anta att det går att påträffa handlingar som avses i första stycket.

Genomsökning på distans får endast utföras genom autentisering i det avläsningsbara informationssystem som åtgärden avser.

7Senaste lydelse 2022:316.

Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

8 Senaste lydelse 2022:316.

Prop. 2023/24:144

2.4Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 65 § jordabalken1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12kap.

65 §2

Den som begär, träffar avtal om eller tar emot en särskild ersättning för att upplåta en bostadslägenhet eller för att överlåta hyresrätten till en sådan lägenhet, döms till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde eller har utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större omfattning eller om gärningsmannen använt en urkund eller något annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. brottsbalken eller lämnat osann uppgift inför myndighet. Det ska även särskilt beaktas om gärningsmannen i avsevärd utsträckning har missbrukat sin ställning som ägare eller

förvaltare av en fastighet.
Ett avtalsvillkor om särskild		Ett avtalsvillkor om särskild
ersättning är ogiltigt. Den som har		ersättning är ogiltigt.
tagit emot en särskild ersättning är		Den som har tagit emot en sär-
skyldig att lämna tillbaka det han		skild ersättning är skyldig att
eller hon har tagit emot.		lämna tillbaka det han eller hon
		har tagit emot. Det gäller dock inte
		om det enligt 65 b § utgör brott att
		lämna ersättningen.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1Balken omtryckt 1971:1209, 12 kap. omtryckt 1984:694.

2Senaste lydelse 2019:523.

2.5	Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken		Prop. 2023/24:144
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 19 § utsökningsbalken ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

4kap. 19 §

Om gäldenären är gift och			Om gäldenären är gift och
varaktigt sammanbor med sin make			varaktigt sammanbor med sin make
och de har lös egendom i sin			och de har lös egendom i sin
gemensamma besittning,		anses	gemensamma		besittning,		anses
gäldenären som ägare till egen-			gäldenären som ägare till egen-
domen, om det ej görs sannolikt att			domen, om det inte görs sannolikt
de är samägare till egendomen			att de är samägare till egendomen
enligt lagen (1904:48 s.1) om			enligt	lagen	(1904:48	s. 1) om
samäganderätt och det ej heller			samäganderätt och det inte heller
framgår att egendomen tillhör den			framgår att egendomen tillhör den
andre eller någon annan. Detsamma			andre eller någon annan. Detsamma
gäller, när	gäldenären varaktigt		gäller,	när gäldenären		varaktigt
sammanbor	med annan	under	sammanbor		med annan		under
äktenskapsliknande förhållanden.			äktenskapsliknande förhållanden.
Om gäldenären och annan än			Om gäldenären och någon annan
som avses i första stycket har lös			än som avses i första stycket har lös
egendom i sin gemensamma besitt-			egendom i sin gemensamma besitt-
ning, får egendomen eller andel			ning, får egendomen eller andel i
däri utmätas endast om det framgår			den utmätas endast om det framgår
att egendomen eller andelen tillhör			att egendomen eller andelen tillhör
gäldenären.			gäldenären.
Första och andra styckena gäller			Första och andra styckena gäller
ej i fråga om registerat skepp eller			inte i fråga om registrerat skepp
registrerat luftfartyg.			eller registrerat luftfartyg.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

Prop. 2023/24:144 2.6	Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § och 29 kap. 12 § miljöbalken ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			16 kap.
			1 §1
Regeringen,		länsstyrelserna och		Regeringen, länsstyrelserna och
andra	förvaltningsmyndigheter,			andra	förvaltningsmyndigheter,
kommunerna, mark- och miljö-				kommunerna, mark- och miljö-
domstolarna, Mark- och miljööver-				domstolarna, Mark- och miljööver-
domstolen och Högsta domstolen				domstolen och Högsta domstolen
prövar mål och ärenden enligt				prövar mål och ärenden enligt
denna balk eller enligt föreskrifter				denna balk eller enligt föreskrifter
meddelade med stöd av balken. I				meddelade med stöd av balken. Vid
fråga om prövningen av mål om				prövningen av frågor om straff
straff	eller	förverkande	enligt	eller	förverkande enligt 29 kap.
29 kap. gäller		dock vad	som är	gäller dock vad som är föreskrivet
föreskrivet om brottmål i allmän-				om brottmål i allmänhet och om hur
het.				frågor om förverkande ska prövas.

Närmare bestämmelser om vilka mål och ärenden som prövas av respektive prövningsmyndighet finns i 17 kap. 1–4 §§, 18 kap. 1–2 §§, 19 kap. 1–2 §§, 21 kap. 1 § och i lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar.

Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, dispens, godkännande och förbud mot fortsatt verksamhet samt omprövning av tillstånd eller villkor

meddelas av tillståndsmyndigheten.
		29 kap.
		12 §2
Egendom	får	förklaras	Egendom får förverkas, om det
förverkad, om det inte är uppenbart			inte är uppenbart oskäligt och
oskäligt och egendomen			egendomen

1. har varit föremål för brott enligt 1, 2, 2 b, 2 c, 3, 4, 4 a, 4 b, 5, 6 eller

8 § och är

a) ett djur, en växt eller en annan organism eller en produkt som utvunnits av ett djur eller en växt,

b) en sådan genetisk resurs som avses i förordning (EU) nr 511/2014, c) utbrutet material vid täktverksamhet,

d) en kemisk produkt, en bioteknisk organism eller en vara som innehåller en kemisk produkt,

e) en genetiskt modifierad organism eller en produkt som innehåller eller består av en genetiskt modifierad organism, eller

f) avfall,

44	1	Senaste lydelse 2010:923.
44	2	Senaste lydelse 2022:1799.

Prop. 2023/24:144 2.7	Förslag till lag om ändring i offentlighets-
	och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 18 kap. 3 §, 35 kap. 1, 6, 7 och 9 §§ och 43 kap. 3 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 18 kap. 1 a §, och närmast före 18 kap. 1 a § en ny rubrik av följande lydelse.

	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		18 kap.
			Självständigt förverkande
			1 a §
			Sekretess gäller för uppgift som
			hänför sig till utredning om själv-
			ständigt förverkande, om det kan
			antas att syftet med beslutade eller
			förutsedda		åtgärder motverkas
			eller den		framtida			verksamheten
			skadas om uppgiften röjs.
			För uppgift i en allmän handling
			gäller sekretessen i högst fyrtio år.
		3 §1
	Sekretessen enligt 1 och 2 §§		Sekretessen enligt 1 och 2 §§
	gäller i annan verksamhet än som		gäller i annan verksamhet än sådan
	där avses hos en myndighet för att		som där avses hos en myndighet för
	biträda en åklagarmyndighet, Polis-		att	biträda	en	åklagarmyndighet,
	myndigheten,	Säkerhetspolisen,	Polismyndigheten,				Säkerhetspolis-
	Skatteverket, Tullverket eller Kust-		en,	Skatteverket,			Tullverket		eller
	bevakningen	med att förebygga,	Kustbevakningen med att före-
	uppdaga, utreda eller beivra brott		bygga, uppdaga, utreda eller beivra
	samt hos tillsynsmyndigheten i		brott. Sekretessen gäller också hos
	konkurs och hos Kronofogdemyn-		tillsynsmyndigheten i konkurs och
	digheten för uppgift som angår		hos	Kronofogdemyndigheten					för
	misstanke om brott.		uppgift som gäller misstanke om
			brott.
			Sekretessen enligt 1 a § gäller i
			annan verksamhet än sådan som
			där avses hos en myndighet för att
			biträda en åklagarmyndighet med
			en	utredning		om		självständigt
			förverkande.
46	1 Senaste lydelse 2014:633.

Lydelse enligt prop. 2023/24:108

Föreslagen lydelse

Prop. 2023/24:144

35kap. 1 §

Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men och uppgiften förekommer i

1.utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2.angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller i annan verksamhet för att förebygga brott eller i ärende enligt lagen (2024:000) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder,

3.angelägenhet som avser säkerhetsprövning enligt säkerhetsskydds- lagen (2018:585),

4.annan verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott eller verkställa uppbörd och som bedrivs av en åklagar- myndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Skatteverket, Tullverket eller Kustbevakningen,

5.register som förs av Polismyndigheten enligt 5 kap. lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdata- lagens område eller som annars behandlas med stöd av de bestämmelserna, eller uppgifter som behandlas av Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten med stöd av lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter,

6.register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,

7.register som förs av Skatteverket enligt lagen (2018:1696) om Skatteverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

8. särskilt ärenderegister över			8. särskilt ärenderegister		över
brottmål som förs av åklagarmyn-			brottmål som förs av åklagarmyn-
dighet, om uppgiften inte hänför sig			dighet, om uppgiften inte hänför sig
till registrering som avses i 5 kap. 1			till registrering som avses i 5 kap.
§, eller			1 §,
9. register som förs av Tullverket			9. register som förs av Tullverket
enligt lagen (2018:1694) om Tull-			enligt lagen	(2018:1694)	om
verkets behandling av personupp-			Tullverkets behandling av person-
gifter	inom	brottsdatalagens	uppgifter inom	brottsdatalagens
område eller som annars behandlas			område eller som annars behandlas
där med stöd av samma lag.			där med stöd av samma lag, eller
			10. utredning	om självständigt
			förverkande.

Sekretessen enligt första stycket 2 gäller hos domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men om uppgiften röjs. Vid förhandling om användning av tvångsmedel gäller sekretess för uppgift om vem som är misstänkt endast om det kan antas att fara uppkommer för att den misstänkte eller någon närstående till honom eller henne utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Prop. 2023/24:144 Första stycket gäller inte om annat följer av 2, 6 eller 7 §.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 §2

Sekretessen enligt 1 § första stycket gäller inte

1.beslut om huruvida åtal ska väckas, beslut om att en förundersökning inte ska inledas eller beslut om att en förundersökning ska läggas ned,

2.för uppgift i ärende om föreläggande av ordningsbot,

3.för uppgift i ärende om strafföreläggande, förutom i de fall sekretess enligt 12 eller 13 a § skulle ha gällt för uppgiften hos domstol,

4. för	uppgift		som	avser	4. för	uppgift		som	avser
omhändertagande enligt 13 § andra					omhändertagande enligt 13 § andra
stycket polislagen (1984:387), eller					stycket polislagen (1984:387),
5. för uppgift som hänför sig till					5. för uppgift som hänför sig till
sådan verksamhet hos Säkerhets-					sådan verksamhet hos Säkerhets-
polisen	som	avses	i 1 §	första	polisen	som	avses	i 1 §	första
stycket 1–5 eller motsvarande					stycket 1–5 eller motsvarande
verksamhet enligt äldre bestämmel-					verksamhet enligt äldre bestämmel-
ser, om uppgiften har införts i en					ser, om uppgiften har införts i en
allmän handling före år 1949.					allmän handling före år 1949, eller
					6. beslut om huruvida talan om
					självständigt		förverkande		ska
					väckas, beslut om att en utredning
					om självständigt förverkande inte
					ska inledas eller beslut om att en
					utredning		om	självständigt
					förverkande ska läggas ned.
				7 §3
Sekretessen		enligt	1 §	första	Sekretessen		enligt	1 §	första
stycket upphör att gälla hos de					stycket upphör att gälla hos de
myndigheter och i de verksamheter					myndigheter och i de verksamheter
som anges där, om uppgiften					som anges där, om uppgiften
lämnas till domstol med anledning					lämnas till domstol med anledning
av åtal, om inte					av åtal eller talan om självständigt
					förverkande, om inte

1.sekretess för uppgiften ska gälla hos domstolen enligt 12 §, 13 a § eller 36 kap. 2 §,

2.uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet, eller

3.uppgiften finns i en handling som har kommit från en annan myndighet där uppgiften är sekretessreglerad.

48	2	Senaste lydelse 2022:1535.
48	3	Senaste lydelse 2017:178.

	9 §
Sekretessen enligt 1 § första	Sekretessen enligt 1 § första
stycket 1 hindrar inte att uppgift	stycket 1 och 10 hindrar inte att
lämnas till en konkursförvaltare,	uppgift lämnas till en konkurs-
om uppgiften kan antas ha	förvaltare, om uppgiften kan antas
betydelse för konkursutredningen.	ha betydelse för konkursutred-
	ningen.
Om en myndighet med stöd av första stycket lämnar uppgift till en

konkursförvaltare, får myndigheten vid utlämnandet göra förbehåll som inskränker konkursförvaltarens rätt att lämna uppgiften vidare eller att utnyttja den. Ett sådant förbehåll får inte innebära ett förbud att utnyttja uppgiften om den behövs för att förvaltaren ska kunna fullgöra sina skyldigheter med anledning av konkursen.

43 kap.

3 §

Bestämmelserna om sekretess i 19 kap., 28 kap. 12 §, 29 kap. 1–4 och

9 §§, 30 kap. 1, 2, 4–7, 23, 24, 27 och 28 §§, 31 kap. 1 § första stycket, 2– 5, 12, 16–18 och 24 §§, 32 kap. 4 §, 35 kap. 3 och 4 §§, 36 kap. 6 och 7 §§, 38 kap. 5, 6 och 8 §§ samt 40 kap. 2 § tillämpas inte hos en domstol i dess

rättskipande eller rättsvårdande verksamhet.
Sekretessen	enligt 35 kap. 1 §	Sekretessen	enligt 35 kap. 1 §
första stycket 1 gäller hos en		första stycket 1 och 10 gäller hos en
domstol i dess rättskipande eller		domstol i dess rättskipande eller
rättsvårdande	verksamhet endast	rättsvårdande	verksamhet endast
om det kan antas att den enskilde		om det kan antas att den enskilde
eller någon närstående till denne		eller någon närstående till denne
lider skada eller men om uppgiften		lider skada eller men om uppgiften
röjs.		röjs.

Första och andra styckena gäller inte om domstolen har fått uppgiften för att pröva om den kan lämnas ut.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

Prop. 2023/24:144

Prop. 2023/24:144 2.8	Förslag till lag om ändring i lagen (1939:299)
	om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller
	upplåtelse av fartyg m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1939:299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

5 §1

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överlåter eller upplåter egendom i strid med bestämmelserna i 2 § 1 mom. döms till böter eller

fängelse i högst ett år.
Om någon döms till ansvar enligt			Om någon döms till ansvar enligt
första stycket för att i strid med 2 §			första stycket för att i strid med 2 §
1 mom. a)	eller b) ha	överlåtit	1 mom. a) eller b) ha	överlåtit
egendom,	får domstolen	förklara	egendom, får domstolen	förverka
egendomen förverkad efter vad som			egendomen efter vad som kan anses
kan anses skäligt. Om egendomen			skäligt. Om egendomen inte finns i
inte finns i behåll, får i stället värdet			behåll, får i stället värdet förverkas.
förklaras förverkat. Domstolen får			Domstolen får förplikta den som i
förplikta den som i annat fall döms			annat fall döms enligt första stycket
enligt första stycket att, efter vad			att, efter vad som är skäligt, betala
som är skäligt, betala avtalad			avtalad ersättning till staten.
ersättning till staten.
Har överlåtelse av en aktie			Om överlåtelse av en aktie har
förmedlats av någon som yrkes-			förmedlats av någon som yrkes-
mässigt i kommission köper och			mässigt i kommission köper och
säljer fondpapper, skall vad som			säljer fondpapper, ska vad som sägs
sägs i denna paragraf om överlåtare			i denna paragraf om överlåtare i
i stället tillämpas på kommissio-			stället tillämpas på kommissio-
nären, eller om såväl överlåtaren			nären. Om såväl överlåtaren som
som förvärvaren anlitat kommis-			förvärvaren har anlitat kommis-
sionär, skall vad som nu sagts i			sionär, ska vad som nu sagts i stället
stället gälla den som handlat för			gälla den som handlat för förvärva-
förvärvarens räkning.			rens räkning.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

50	1 Senaste lydelse 2000:850.

2.9		Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205)								Prop. 2023/24:144
		om förverkande av alkohol m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1958:205) om förverkande av
alkohol m.m.1 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
				1 §2
Alkohol eller andra medel som har					Alkohol eller andra medel som har
trafikfarlig		påverkan,		vilka	trafikfarlig		påverkan,		vilka
påträffas hos den som brutit mot 4					påträffas hos den som brutit mot 4
eller	4 a §	lagen	(1951:649) om		eller	4 a §	lagen	(1951:649) om
straff	för	vissa	trafikbrott,	30 §	straff	för	vissa	trafikbrott,	30 §
lagen (1990:1157) om säkerhet vid					lagen (1990:1157) om säkerhet vid
tunnelbana och spårväg, 7 kap. 2, 3					tunnelbana och spårväg, 7 kap. 2, 3
eller	4 §	järnvägssäkerhetslagen			eller	4 §	järnvägssäkerhetslagen
(2022:367), 8 kap. 2, 3 eller 4 § lagen					(2022:367), 8 kap. 2, 3 eller 4 § lagen
(2022:368) om nationella järnvägs-					(2022:368) om nationella järnvägs-
system, 13 kap. 2 eller 3 § luftfarts-					system, 13 kap. 2 eller 3 § luftfarts-
lagen	(2010:500)		eller 20 kap. 4		lagen	(2010:500)		eller 20 kap.		4
eller 5 § sjölagen (1994:1009) ska					eller 5 § sjölagen (1994:1009) ska
förklaras förverkade, om det inte					förverkas, om det inte finns
finns särskilda skäl mot det.					särskilda skäl mot det.

Detsamma ska gälla om alkohol eller sådana andra medel som avses i första stycket påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om medlen kan

antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.

Spritdrycker,

vin,

starköl

eller

Spritdrycker,

vin, starköl

eller

andra

jästa

alkoholdrycker

eller

andra

jästa

alkoholdrycker

eller

alkoholdrycksliknande

preparat

alkoholdrycksliknande

preparat

enligt

alkohollagen

(2010:1622)

enligt

alkohollagen

(2010:1622)

som påträffas hos den som intar

eller förvarar sådana drycker eller

preparat i strid med villkor

enligt

preparat i strid med villkor enligt

2 kap.

16 §

andra

stycket

första

2 kap.

16 §

andra stycket första

meningen eller

med

2 kap.

18 §

meningen eller

med

2 kap.

18 §

ordningslagen

(1993:1617)

eller

ordningslagen

(1993:1617)

eller

med lokal ordningsföreskrift ska,

med lokal ordningsföreskrift

ska,

oavsett

vem

dryckerna

eller

oavsett

vem

dryckerna

eller

preparaten

tillhör,

förklaras

preparaten tillhör, förverkas, om

förverkade, om inte särskilda skäl

inte särskilda skäl talar mot det.

talar mot det. Detsamma ska gälla

Detsamma ska gälla alkoholdrycker

alkoholdrycker

eller

alkohol-

eller

alkoholdrycksliknande

drycksliknande

preparat

som

preparat som påträffas hos den som

påträffas hos den som intar sådana

intar sådana drycker eller preparat i

drycker eller preparat i strid med

strid med 4 kap. 4 § ordningslagen,

4 kap.

4 §

ordningslagen,

med

med 5 kap. 2 § järnvägssäkerhets-

1Senaste lydelse av lagens rubrik 2019:347.

2 Senaste lydelse 2022:369.

Prop. 2023/24:144 2.11	Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193)
	om samarbete med Danmark, Finland, Island
	och Norge angående verkställighet av straff
	m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 och 4 a §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

1 §1

En dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad, får på begäran verkställas i

Sverige.
Det som sägs i första stycket ska	Det som sägs i första stycket ska
också gälla beslut, som i någon av	också gälla beslut, som i någon av
nämnda stater till tryggande av	nämnda stater till tryggande av
anspråk på böter, förverkande av	anspråk på böter, förverkande av
egendom, skadestånd eller ersättning	egendom, skadestånd eller ersättning
för rättegångskostnad meddelats i	för rättegångskostnad meddelats i
fråga om kvarstad eller beslag av	fråga om kvarstad, beslag eller
egendom tillhörande någon som är	penningbeslag av egendom som
misstänkt för brott.	tillhör någon som är misstänkt för
	brott eller som en utredning om
	förverkande rör.

I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.

Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i

1.lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall,

2.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och

3.lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

				4 a §2
		Bestämmelser om användning av			Bestämmelser om användning av
	beslag och kvarstad på begäran av				beslag, penningbeslag och kvarstad
	myndigheter		i Danmark,	Finland,	på begäran av myndigheter i
	Island och		Norge finns	i lagen	Danmark, Finland, Island och
54	1	Senaste lydelse 2020:969.
54	2	Senaste lydelse 2000:568.

Prop. 2023/24:144 2.12	Förslag till lag om ändring i krigshandelslagen
	(1964:19)
Härigenom föreskrivs att 4 § krigshandelslagen (1964:19) ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			4 §1
Den som handlar i strid mot en				Den som handlar i strid mot en
för honom gällande utfästelse som				för honom eller henne gällande
avses i denna lag, döms till böter				utfästelse som avses i denna lag,
eller fängelse i högst sex månader.				döms till böter eller fängelse i högst
Detsamma skall gälla, om någon,				sex månader. Detsamma ska gälla,
som	genom	sådan	utfästelse	om någon, som genom sådan ut-
förbundit sig att inte utföra vara till				fästelse förbundit sig att inte utföra
utlandet eller visst främmande land,				vara till utlandet eller visst
gör försök att i strid mot utfästelsen				främmande land, gör försök att i
utföra varan.				strid mot utfästelsen utföra varan.
Utbyte av brott som avses i första
stycket	skall	förklaras	förverkat,

om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

56	1 Senaste lydelse 1991:288. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.

Prop. 2023/24:144 2.14	Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167)
	med särskilda bestämmelser om unga
	lagöverträdare

Härigenom föreskrivs				att	36 §	lagen	(1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse						Föreslagen lydelse
					36 §1
Om någon är misstänkt för att						Om någon är misstänkt för att
före femton års ålder ha begått ett						före femton års ålder ha begått ett
brott får, om det finns särskilda						brott får, om det finns särskilda
skäl, beslag, husrannsakan, åtgärder						skäl, beslag, penningbeslag, hus-
för	biometrisk		autentisering,			rannsakan, åtgärder för biometrisk
genomsökning		på	distans		och	autentisering,		genomsökning	på
kroppsvisitation		företas		mot	den	distans och kroppsvisitation företas
unge, samt fotografi och finger-						mot den unge, samt fotografi och
avtryck tas av honom eller henne						fingeravtryck tas av honom eller
enligt	bestämmelserna			i 23 kap.		henne	enligt	bestämmelserna	i
9 a §,	27 och 28 kap. rättegångs-					23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rätte-
balken.						gångsbalken.

Det som i 27 kap. 7 och 8 §§ rättegångsbalken sägs om åtal och om verkan av att åtal inte väcks ska i stället avse bevistalan och talan om förverkande samt verkan av att sådan talan inte väcks.

Vid kroppsvisitation som görs enligt 28 kap. rättegångsbalken ska 28 kap. 13 a § rättegångsbalken gälla med den skillnaden att den unge får hållas kvar för ändamålet i högst tre timmar.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

58	1 Senaste lydelse 2022:317.

2.15	Förslag till lag om ändring i patentlagen		Prop. 2023/24:144
	(1967:837)
Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967:837)1
dels att 57 a § ska upphöra att gälla,
dels att 59, 60 och 61 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

59 §2

På yrkande av den som har lidit patentintrång får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att ett patentskyddat alster som har tillverkats utan patenthavarens lov ska återkallas från marknaden, ändras, sättas i förvar för återstoden av patenttiden eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med det. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.

Egendom som avses i första stycket får tas i beslag, om det skäligen kan antas att ett brott enligt 57 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Trots vad som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synnerliga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av egendom som avses i första stycket ska få förfoga över egendomen under återstoden av patenttiden eller del av den, mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt. Ett sådant beslut får meddelas endast om innehavaren har handlat i god tro.

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit patentintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte

finns särskilda skäl mot detta.
Ett beslut som avses i denna		Ett beslut som avses i denna
paragraf ska inte meddelas, om		paragraf ska inte meddelas, om
förverkande eller någon åtgärd till		förverkande	av	egendom	eller
förebyggande	av missbruk ska	någon åtgärd som kan förhindra
beslutas enligt	57 a § eller enligt	missbruk	ska	beslutas	enligt
brottsbalken.		36 kap. brottsbalken.

60 §3

Om någon yrkesmässigt utnyttjar	Om någon yrkesmässigt utnyttjar
en patentsökt uppfinning efter det	en patentsökt uppfinning efter det
att handlingarna i ansöknings-	att handlingarna i ansöknings-
ärendet har blivit tillgängliga enligt	ärendet har blivit tillgängliga enligt
22 §, ska det som sägs om patent-	22 §, ska det som sägs om patent-

1Lagen omtryckt 1983:433. Senaste lydelse av 57 a § 2005:289.

2Senaste lydelse 2009:111.

3 Senaste lydelse 2014:289.

Prop. 2023/24:144

intrång tillämpas i den utsträckning			intrång tillämpas i den utsträckning
som ansökan leder till patent. För			som ansökan leder till patent. För
tiden innan patentet har meddelats			tiden innan patentet har meddelats
enligt 20 § omfattar patentskyddet			enligt 20 § omfattar patentskyddet
dock endast vad som framgår såväl			dock endast vad som framgår såväl
av patentkraven i deras lydelse när			av patentkraven i deras lydelse när
ansökan blev allmänt		tillgänglig	ansökan blev allmänt tillgänglig
som	av patentkraven enligt		som av	patentkraven		enligt
patentet. Straff får inte dömas ut,			patentet. Straff får inte dömas ut,
förverkande får inte ske och			förverkande av		egendom	enligt
ersättning för skada på grund av			36 kap. brottsbalken får inte ske
utnyttjande som sker innan patentet			och ersättning för skada på grund
har	meddelats får	bestämmas	av utnyttjande som sker innan
endast enligt 58 § andra stycket.			patentet	har	meddelats	får
			bestämmas endast enligt 58 § andra
			stycket.

Om patentkraven är skrivna på engelska, gäller första stycket endast om en översättning av patentkraven till svenska finns tillgänglig i ansöknings- ärendet och, om översättningen har getts in efter det att kungörelse enligt 22 § femte stycket första meningen har skett, patentmyndigheten har utfärdat en särskild kungörelse angående översättningen.

Det som sägs i 58 § tredje stycket ska inte tillämpas, om ersättningstalan väcks senast ett år efter det att tiden för invändning har gått ut eller, om invändning har gjorts, senast ett år efter det att patentmyndigheten har beslutat att patentet ska upprätthållas.

61 §4

Om ett patent upphävts eller	Om ett patent upphävts eller
förklarats ogiltigt genom ett beslut	förklarats ogiltigt genom ett beslut
eller en dom som fått laga kraft, får	eller en dom som fått laga kraft, får
domstolen inte döma till straff,	domstolen inte döma till straff,
besluta om förverkande, meddela	meddela vitesförbud, döma ut vite
vitesförbud, döma ut vite eller	eller ersättning eller besluta om
ersättning eller besluta om någon	någon annan åtgärd enligt 57–60 §§
annan åtgärd enligt 57–60 §§.	eller besluta om förverkande av
	egendom enligt 36 kap. brotts-
	balken.

Om det förs en talan om patentintrång och den mot vilken talan förs gör gällande att patentet är ogiltigt, får frågan om ogiltighet prövas endast sedan talan om detta väckts. Domstolen ska förelägga den som gör gällande att patentet är ogiltigt att inom viss tid väcka en sådan talan. Detta stycke tillämpas inte i brottmål.

4Senaste lydelse 2016:726.

ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, hos någon som har begått brott enligt denna lag eller i ett utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag, skall föremålen, oavsett vem de tillhör, förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

människokroppen, eller andra Prop. 2023/24:144 föremål som är särskilt ägnade att

användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, ska föremålen förverkas, oavsett vem de tillhör, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller om sådana föremål påträffas

1.i ett utrymme som disponeras av den som begått brott enligt denna lag, eller

2.i förbindelse med narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag.

7 §2

Angående beslag av egendom,

Bestämmelserna

beslag

som kan antas vara förverkad enligt

rättegångsbalken

gäller

med

6 §, gäller

bestämmelserna

avvikelser som följer av andra

beslag

i rättegångsbalken

med

stycket i fråga om beslag av

följande avvikelser.

egendom

1. som avses i 6 § eller som har

varit föremål för eller använts som

hjälpmedel vid brott enligt denna

lag, och

2. som kan antas bli förverkad

enligt

6 §

eller

enligt

36 kap.

brottsbalken.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 §

lagen (1958:205) om förverkande

av alkohol m.m. ska tillämpas på

motsvarande sätt då beslag har skett

av narkotika, narkotikaprekursorer

eller egendom som avses i 6 §

fjärde stycket denna lag. Tiden för

denna lag. Tiden för att begära

att anmäla missnöje ska dock

rättens prövning ska dock räknas

räknas från dagen för förordnandet.

från dagen för beslutet. Regeringen

Regeringen

eller

den

myndighet

eller

den

myndighet

som

regeringen

bestämmer

regeringen bestämmer får meddela

meddelar närmare föreskrifter om

ytterligare

föreskrifter

förfarandet

med

narkotika

och

förfarandet

med

narkotika

och

narkotikaprekursorer som tagits i

narkotikaprekursorer som

tagits

beslag.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2 Senaste lydelse 2019:355.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Prop. 2023/24:144 2.17	Förslag till lag om ändring i
	mönsterskyddslagen (1970:485)

Härigenom föreskrivs i fråga om mönsterskyddslagen (1970:485)1 dels att 35 a § ska upphöra att gälla,

dels att 37, 38 och 51 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

37 §2

På yrkande av den som har lidit mönsterintrång får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att en produkt som tillverkats eller förts in till Sverige i strid mot annans mönsterrätt ska återkallas från marknaden, ändras, sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.

Egendom som avses i första stycket får tas i beslag, om det skäligen kan antas att ett brott enligt 35 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Trots vad som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synnerliga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av egendom som avses i första stycket ska få förfoga över egendomen under återstoden av skyddstiden eller del av den, mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt. Ett sådant beslut får meddelas endast om innehavaren har handlat i god tro.

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit mönsterintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande eller någon åtgärd till förebyggande av missbruk ska beslutas enligt 35 a § eller enligt brottsbalken.

		38 §3
		Utnyttjar någon i strid med 5 §	Utnyttjar någon i strid med 5 § ett
	mönster, som avses med ansökan		mönster, som avses med ansökan
	om registrering, efter det att		om registrering, efter det att en
	handling som visar mönstret blivit		handling som visar mönstret blivit
	allmänt tillgänglig, äger vad som		allmänt tillgänglig, ska det som
	sägs om mönsterintrång mot-		sägs om mönsterintrång tillämpas i
	1	Senaste lydelse av 35 a § 2005:291.
64	2	Senaste lydelse 2009:112.
64	3	Senaste lydelse 2005:291.

svarande tillämpning i den mån ansökningen leder till registrering. Straff får inte dömas ut, för- verkande får inte ske och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan mönstret kungjorts enligt 18 § får bestämmas enligt 36 § andra stycket.

Bestämmelsen i 36 § tredje stycket äger icke tillämpning, om ersättningstalan väckes senast ett år efter det mönstret registrerades.

den utsträckning som ansökan Prop. 2023/24:144 leder till registrering. Straff får inte

dömas ut, förverkande av egendom enligt 36 kap. brottsbalken får inte ske och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan mönstret kungjorts enligt

18 § får bestämmas enligt 36 § andra stycket.

Bestämmelsen i 36 § tredje stycket ska inte tillämpas, om ersättningstalan väcks senast ett år efter det att mönstret registrerades.

		51 §4
Vid intrång i en gemenskaps-				Vid intrång i en gemenskaps-
formgivning tillämpas bestämmel-				formgivning ska bestämmelserna i
serna i 35 §	om		ansvar för	35 § om ansvar för mönsterintrång
mönsterintrång.	I	övrigt gäller		tillämpas. I	övrigt gäller 35 b–
35 a–37 h §§, i den mån inte något				37 h §§ och	bestämmelserna	om
annat följer av rådets förordning				förverkande av egendom i 36 kap.
(EG) nr 6/2002 om gemenskaps-				brottsbalken, i den utsträckning
formgivning. I dessa fall skall det				inte något annat följer av rådets
som sägs om mönsterintrång gälla				förordning (EG) nr 6/2002 om
intrång i gemenskapsformgivning.				gemenskapsformgivning. I dessa
				fall ska det som sägs om
				mönsterintrång gälla intrång		i
				gemenskapsformgivning.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

4 Senaste lydelse 2004:1154.

Prop. 2023/24:144 2.18		Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen
		(1971:69)
	Härigenom	föreskrivs att 13 a §		skattebrottslagen (1971:69) ska ha
	följande lydelse.
	Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
			13 a §1
	Bestämmelserna om förverkande			Bestämmelserna om brottsvinst-
	i 36 kap. 1 § brottsbalken ska inte			förverkande i 36 kap. brottsbalken
	tillämpas i fråga om brott enligt			ska inte tillämpas i fråga om brott
	denna lag.			enligt denna lag.
	Vad som sägs i första stycket			Första stycket gäller inte brotts-
	gäller dock inte utbyte av förbere-			vinst från förberedelse till grovt
	delse till grovt skattebrott eller vad			skattebrott eller vad någon har tagit
	som därvid har tagits emot som er-			emot som ersättning för kostnader i
	sättning för kostnader.			samband med ett sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

66	1 Senaste lydelse 2011:513.

2.19	Förslag till lag om ändring i		Prop. 2023/24:144
	kreditupplysningslagen (1973:1173)
Härigenom föreskrivs att 20 § kreditupplysningslagen (1973:1173)1 ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	20 §2
Har	kreditupplysningsverk-	Om	kreditupplysningsverk-
samhet bedrivits av någon som inte		samhet har bedrivits av någon som
haft rätt till det enligt 3 §, skall		inte haft rätt till det enligt 3 §, ska
register som använts i verk-		ett register som använts i verk-
samheten förklaras förverkade om		samheten förverkas om det inte är
det inte är uppenbart obilligt. Det-		uppenbart	oskäligt. Detsamma
samma gäller, om register överlåtits		gäller, om ett register har överlåtits
eller upplåtits i strid med 13 § första		eller upplåtits i strid med 13 § första
stycket eller om vad som bestämts		stycket eller om vad som bestämts
enligt	13 § andra stycket andra	enligt 13 §	andra stycket andra
meningen inte följts.		meningen inte har följts.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1Lagen omtryckt 1981:737.

2 Senaste lydelse 1997:556.

Prop. 2023/24:144 2.20			Förslag till lag om ändring i inkassolagen
			(1974:182)
	Härigenom föreskrivs att 17 a § inkassolagen (1974:182)1 ska ha följande
	lydelse.
	Nuvarande lydelse						Föreslagen lydelse
						17 a §
	Har inkassoverksamhet bedrivits						Om inkassoverksamhet har be-
	utan	föreskrivet tillstånd,				skall	drivits utan föreskrivet tillstånd,
	register som avser gäldenärer och						ska ett register som avser gäldenä-
	som har använts i verksamheten						rer och som har använts i verk-
	förklaras förverkat, om det ej är						samheten förverkas, om det inte
	uppenbart		obilligt.		Detsamma		är uppenbart oskäligt. Detsamma
	gäller, om ett register har överlåtits						gäller, om ett register har
	eller upplåtits i strid med					10 a §	överlåtits eller upplåtits i strid
	första stycket eller om föreskrift						med 10 a § första stycket eller om
	som	har	meddelats	enligt		10 a §	föreskrift som har meddelats
	andra stycket andra meningen ej						enligt 10 a § andra stycket andra
	har följts.						meningen inte har följts.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

68	1 Lagen omtryckt 1981:738.

Prop. 2023/24:144 2.22	Förslag till lag om ändring i utsädeslagen
	(1976:298)
Härigenom föreskrivs att 8 § utsädeslagen (1976:298)1 ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		8 §2

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 2 § döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Till samma straff döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter anmälnings- skyldighet som föreskrivits med stöd av 5 §.

I ringa fall skall inte dömas till		I ringa fall ska det inte dömas till
ansvar.		ansvar.
Vara som varit föremål för brott
mot föreskrift, meddelad med stöd
av 2 §, skall förklaras förverkad,
om det inte är uppenbart oskäligt.
Detsamma gäller utbyte av sådant
brott. I stället för varan kan dess
värde förklaras förverkat.
Har någon gjort sig skyldig till		Har någon gjort sig skyldig till
brott enligt första stycket, skall han		brott enligt första stycket, ska han
ersätta tillsynsmyndigheten kost-		eller hon ersätta tillsynsmyndig-
nader för undersökning av taget		heten för dess kostnader för
prov.		undersökning av taget prov.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

	1	Lagen omtryckt 2000:1262.
70	Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:298.
70	2	Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.

Prop. 2023/24:144 2.24

Förslag till lag om ändring i förfogandelagen

(1978:262)

Härigenom föreskrivs att 54 § förfogandelagen (1978:262) ska ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

54 §1

Har någon begått brott som avses

Om någon har begått brott som

i 52 §, skall egendom, som han i

avses

52 §,

ska

egendom

samband med brottet har mottagit

förverkas som han eller hon i

eller genom brottet har undanhållit,

samband med brottet har tagit emot

förklaras

förverkad.

Detsamma

eller genom brottet har undanhållit.

gäller annat utbyte av sådant brott.

Detsamma gäller andra vinster från

I stället

för

egendomen

kan

dess

sådant brott. I stället för egendomen

värde

förklaras

förverkat.

kan

dess

värde

förverkas.

Förverkande får inte ske om det är

uppenbart oskäligt.

Äger

den brottslige

ytterligare

Om den brottslige äger ytter-

sådan egendom som brottet har

ligare sådan egendom som brottet

avsett, kan även denna förklaras

har avsett, kan även denna

förverkad. Annan egendom som

förverkas. Annan egendom som

han eller hon äger och som om-

fattas av beslut om förfogande eller

dispositionsförbud

kan

också

dispositionsförbud

kan

också

förklaras förverkad, om det finns

förverkas, om det finns särskilda

särskilda skäl.

skäl.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

72	1 Senaste lydelse 2005:296.

2.25	Förslag till lag om ändring i ransoneringslagen Prop. 2023/24:144
	(1978:268)
Härigenom föreskrivs att 49 § ransoneringslagen (1978:268) ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			49 §1
Har någon begått brott som avses				Om någon har begått brott som
i denna lag, skall egendom, som				avses i denna lag, ska egendom
han i samband med brottet har				förverkas som han eller hon i
mottagit eller genom brottet har				samband med brottet har tagit emot
saluhållit eller utbjudit till avyttring				eller genom brottet har saluhållit
mot vederlag		eller undanhållit,		eller utbjudit till försäljning mot
använt, frambringat, tillverkat eller				betalning eller undanhållit, använt,
berett,	förklaras		förverkad.	frambringat, tillverkat eller berett.
Detsamma gäller annat utbyte av				Detsamma gäller andra vinster från
sådant	brott. I stället		för egen-	sådant	brott.	I stället för	egen-
domen kan dess värde förklaras				domen kan dess värde förverkas.
förverkat. Förverkande får inte ske				Förverkande får inte ske om det är
om det är uppenbart oskäligt.				uppenbart oskäligt.
Äger	den brottslige		ytterligare	Om den brottslige äger ytter-
sådan förnödenhet som brottet har				ligare	sådan	förnödenhet	som
avsett, kan även denna förklaras				brottet har avsett, kan även denna
förverkad. Förråd av annan				förverkas. Förråd av annan
förnödenhet som han eller hon äger				förnödenhet som han eller hon äger
och som är föremål för reglering				och som är föremål för reglering
enligt 6 eller 7 § kan, om det finns				enligt 6 eller 7 § kan, om det finns
särskilda skäl,		också	förklaras	särskilda skäl, också förverkas.
förverkat.
Vad i första stycket sägs om				Det som sägs om egendom i
egendom gäller i tillämpliga delar				första stycket gäller i tillämpliga
även ransoneringsbevis.				delar även ransoneringsbevis.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2005:297.

2.27	Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om Prop. 2023/24:144
	kärnteknisk verksamhet
Härigenom föreskrivs att 26 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet1
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
				26 §
Kärnämne		eller kärnavfall		som	Kärnämne	eller kärnavfall		som
någon utan		tillstånd	enligt	5 §	någon utan	tillstånd	enligt	5 §
förvärvat,		innehaft,	överlåtit,		förvärvat,	innehaft,	överlåtit,
hanterat,	bearbetat,		transporterat		hanterat, bearbetat,		transporterat
eller annars tagit befattning med kan					eller annars tagit befattning med får
förklaras helt eller delvis förverkat,					förverkas helt eller delvis, om det
om det inte är uppenbart obilligt.					inte är uppenbart oskäligt. Om ämnet
Innehar han inte längre ämnet, får i					inte längre innehas, får i stället
stället värdet förklaras förverkat.					värdet förverkas.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Lagen omtryckt 1992:1536.

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslut- ning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål ska kunna tas om hand, eller

2. för att hans eller hennes identitet ska kunna fastställas.

En polisman får också kropps- visitera i den utsträckning det be- hövs för att söka efter

1. vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken, eller

2. föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom, om det finns särskild anledning att anta att den som avses med åtgärden bär ett sådant föremål med sig och det med hänsyn till omständig- heterna kan antas att föremålet kan förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken.

Prop. 2023/24:144 2.28	Förslag till lag om ändring i polislagen
	(1984:387)

Härigenom föreskrivs att 19, 20 a och 20 b §§ polislagen (1984:387) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

19 §1

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslut- ning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand, eller

2. för att hans identitet skall kunna fastställas.

En polisman får också kropps- visitera i den utsträckning det be- hövs för att söka efter

1. vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap.

3 § brottsbalken, eller

2. föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom, om det finns särskild anledning anta att den som avses med åtgärden bär ett sådant föremål med sig och det med hänsyn till omständig- heterna kan antas att föremålet kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.

		20 a §2
		En polisman får genomsöka ett	En polisman får genomsöka ett
	fordon eller en båt i den ut-		fordon eller en båt i den ut-
	sträckning det behövs för att söka		sträckning det behövs för att söka
	efter vapen eller andra farliga		efter vapen eller andra farliga
	föremål som är ägnade att användas		föremål som är ägnade att användas
76	1	Senaste lydelse 2003:858.
76	2	Senaste lydelse 2019:37.

Prop. 2023/24:144 2.29		Förslag till lag om ändring i jaktlagen
		(1987:259)
	Härigenom föreskrivs att 48 och 49 §§ jaktlagen (1987:259) ska ha
	följande lydelse.
	Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
				48 §1
	Om någon har begått jaktbrott				Om någon har begått ett jaktbrott
	eller jakthäleri, skall vilt som han				eller jakthäleri, ska vilt som han
	eller hon kommit över genom				eller hon kommit över genom
	brottet förklaras förverkat, om det				brottet förverkas, om det inte är
	inte är uppenbart oskäligt. I stället				uppenbart oskäligt.	I stället för
	för viltet kan dess värde helt eller				viltet kan dess värde helt eller
	delvis förklaras förverkat. Även				delvis förverkas. Även andra
	annat utbyte av sådant brott skall				vinster från ett sådant brott ska
	förklaras förverkat, om det inte är				förverkas, om det inte är uppenbart
	uppenbart oskäligt.				oskäligt.
	Vilt som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som föreskrivs av
	regeringen.
				49 §2
	Jaktredskap, fortskaffningsmedel				Jaktredskap, fortskaffningsmedel
	och annan egendom som har				och annan egendom som har
	använts	som	hjälpmedel	vid	använts som hjälpmedel vid ett
	jaktbrott eller jakthäleri får för-				jaktbrott eller jakthäleri får för-
	klaras förverkade, om det behövs				verkas, om det behövs för att
	för att förebygga brott eller om det				förebygga brott eller om det annars
	annars finns		särskilda	skäl.	finns särskilda skäl.	Detsamma
	Detsamma	gäller egendom		som	gäller egendom som varit avsedd
	varit avsedd att användas som				att användas som hjälpmedel vid ett
	hjälpmedel vid sådana brott, om				sådant brott, om brottet har
	brottet har fullbordats eller om				fullbordats eller om förfarandet har
	förfarandet har utgjort ett straffbart				utgjort ett straffbart försök eller en
	försök eller en straffbar för-				straffbar förberedelse.
	beredelse.
	I stället för egendomen kan dess				I stället för egendomen får dess
	värde helt eller delvis förklaras				värde helt eller delvis förverkas.
	förverkat.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

78	1	Senaste lydelse 2005:298.
78	2	Senaste lydelse 2011:514.

2.42	Förslag till lag om ändring i fiskelagen	Prop. 2023/24:144
	(1993:787)

Härigenom föreskrivs i fråga om fiskelagen (1993:787) dels att 45 och 47 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 45 a–45 c §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		45 §1
Om det inte är uppenbart			Om det inte är uppenbart
oskäligt, skall fisk som varit föremål			oskäligt, ska fisk som varit föremål
för brott enligt denna lag förklaras			för brott enligt denna lag förverkas.
förverkad. Detsamma gäller annat			Detsamma gäller andra vinster från
utbyte av sådant brott. Även vad			sådant brott. Även vad någon har
någon har tagit emot som ersättning			tagit emot som ersättning för
för kostnader i samband med ett			kostnader i samband med ett sådant
sådant brott eller värdet av det mot-			brott eller värdet av det mottagna
tagna skall förklaras förverkat, om			ska förverkas, om mottagandet
mottagandet	utgör brott enligt		utgör brott enligt denna lag och för-
denna lag och förverkandet inte är			verkandet inte är uppenbart
uppenbart oskäligt.			oskäligt.
Om bara en del i ett parti fisk			Om bara en del i ett parti fisk
varit föremål för brott enligt denna			varit föremål för brott enligt denna
lag, får hela partiet förklaras			lag, får hela partiet förverkas om
förverkat om det inte kan utredas			det inte kan utredas hur stor del av
hur stor del av partiet som omfattas			partiet som omfattas av brottet.
av brottet.
Fiskeredskap som använts eller
medförts vid brott enligt denna lag
skall förklaras förverkade, om det
inte är oskäligt. Detsamma gäller
fiskefartyg och andra		hjälpmedel
om det behövs för att förebygga
brott.
Utöver vad som sägs i tredje
stycket får	egendom	förklaras

förverkad, om egendomen har varit avsedd att användas som hjälp- medel vid brott enligt denna lag och brottet har fullbordats eller förfarandet har utgjort ett straff- bart försök eller en straffbar för- beredelse och förverkandet behövs för att förebygga brott.

1 Senaste lydelse 2005:305.

45 c §

Förverkande får inte ske enbart på grund av överträdelser av 25 § andra och tredje styckena. Vid överträdelse av 25 § fjärde stycket eller 26 § får förverkande inte avse annat än fiskeredskap.

47 §2

Om någon påträffas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt denna lag, får beslag göras av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål som

1.skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brottet, eller

2.kan antas bli föremål för förverkande enligt denna lag. Befogenheter enligt första stycket har

1.fisketillsynsmän som getts förordnande enligt 34 § tredje stycket, och

2.sådana befattningshavare hos Kustbevakningen, Havs- och vatten-

myndigheten eller länsstyrelsen som har uppgifter där det ingår att över- vaka efterlevnaden av bestämmelser om fiske.

Samma befogenhet har, om fisket kränker enskild fiskerätt, den som innehar fiskerätten eller den som företräder honom eller henne.

Om egendom har tagits i beslag enligt första stycket ska detta skyndsamt anmälas till Polismyndigheten eller åklagaren. Den polisman eller åklagare som tar emot en sådan anmälan om beslag ska vidta samma åtgärder som om han eller hon själv gjort beslaget.

En kustbevakningstjänsteman som tagit egendom i beslag ska anmäla beslaget till undersökningsledaren eller åklagaren.

Om innehavaren av enskild fiskerätt eller den som företräder honom eller henne har tagit fisk i beslag, får dock fiskerättshavaren behålla fisken utan att anmäla det, om beslaget bara grundar sig på denna lag.

Fisk som tagits i beslag och som				Fisk som tagits i beslag och som
uppenbarligen	bör	förklaras		uppenbarligen bör förverkas ska
förverkad ska	omedelbart		efter	omedelbart efter beslaget släppas ut
beslaget släppas ut i det vatten-				i det vattenområde där den fångats,
område där den fångats, om den är				om den är levnadsduglig och det
levnadsduglig och det kan göras				kan göras utan särskilda kostnader
utan särskilda	kostnader		eller	eller besvär.
besvär.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2Senaste lydelse 2019:39.

Prop. 2023/24:144

Prop. 2023/24:144 2.43	Förslag till lag om ändring i ordningslagen
	(1993:1617)

Härigenom föreskrivs i fråga om ordningslagen (1993:1617)1 dels att 2 kap. 31 § och 5 kap. 6 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 2 kap. 31 § ska utgå,

dels att 3 kap. 25 § och rubriken närmast före 3 kap. 25 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
3 kap.
Förverkande	Särskilda bestämmelser om
	förverkande
25 §2
Har en offentlig plats tagits i	Har en offentlig plats tagits i
anspråk för varor eller någon annan	anspråk för varor eller någon annan
egendom i strid med bestäm-	egendom i strid med bestäm-
melserna i 1 §, får egendomen för-	melserna i 1 §, får egendomen för-
klaras förverkad, om det behövs för	verkas, om det behövs för att före-
att förebygga fortsatt överträdelse	bygga fortsatt överträdelse och
och förverkandet inte är oskäligt.	förverkandet inte är oskäligt.
Vapen som har använts i strid	Vapen som har använts i strid
med 6 § första eller andra stycket	med 6 § första eller andra stycket
och ammunition som är avsedd för	och ammunition som är avsedd för
vapnet, får förklaras förverkade	vapnet, får förverkas efter vad som
efter vad som kan anses skäligt.	kan anses skäligt.
Angående beslag av egendom	Angående beslag av egendom
som kan antas vara förverkad enligt	som kan antas bli förverkad enligt
första eller andra stycket, gäller	första eller andra stycket, gäller
bestämmelserna om beslag i rätte-	bestämmelserna om beslag i rätte-
gångsbalken.	gångsbalken.

I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin, starköl eller andra jästa alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat enligt alkohollagen (2010:1622) hos den som intar sådana drycker eller preparat i strid med lokala föreskrifter finns bestämmelser i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

	1	Senaste lydelse av
	2 kap. 31 § 1994:1427
94	5 kap. 6 § 2009:101.
	2	Senaste lydelse 2019:350.

Prop. 2023/24:144 2.47	Förslag till lag om ändring i vapenlagen
	(1996:67)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67) ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		9 kap.
		5 §1
Ett vapen som har varit föremål			Ett vapen som har varit föremål
för brott	som avses	i 1 §, 1 a §,	för brott	som	avses i	1 §,	1 a §,
1 b § eller 2 § första stycket a ska			1 b § eller 2 § första stycket a ska
förklaras förverkat om det inte är			förverkas om det inte är uppenbart
uppenbart	oskäligt.	Detsamma	oskäligt.	Detsamma			gäller
gäller ammunition,		ljuddämpare	ammunition,		ljuddämpare		och
och vapenmagasin som har varit			vapenmagasin		som	har	varit
föremål för brott som avses i 2 §			föremål för brott som avses i 2 §
första stycket d eller e. I stället för			första stycket d eller e. I stället för
att förklara egendomen förverkad			egendomen får dess värde för-
kan dess värde förklaras förverkat.			verkas. Om ett vapen förverkas får
Om ett vapen förklaras förverkat			även ammunition, ljuddämpare och
får även ammunition, ljuddämpare			vapenmagasin som hör till vapnet
och vapenmagasin som hör till			förverkas.
vapnet förklaras förverkad.

Det som föreskrivs i första stycket om ett vapen ska också gälla en

vapendel.
Utbyte av brott enligt denna lag		Även vinster från brott enligt
ska förklaras förverkat, om det inte		denna lag ska förverkas, om det inte
är uppenbart oskäligt.		är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

98	1 Senaste lydelse 2023:372.

Prop. 2023/24:144 2.49	Förslag till lag om ändring i
	växtförädlarrättslagen (1997:306)

Härigenom föreskrivs i fråga om växtförädlarrättslagen (1997:306)1 dels att 9 kap. 1 a § ska upphöra att gälla,

dels att 9 kap. 7 och 10 §§ och 12 kap. 2 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

9 kap.

7 §2

På yrkande av den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att sådant växtmaterial som intrånget gäller ska återkallas från marknaden eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med det. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.

Trots det som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synnerliga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av växtmaterial som avses där ska få förfoga över materialet mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt. Ett sådant beslut får meddelas endast om innehavaren har handlat i god tro.

Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt ska betala ersättning till den som

	åtgärden riktas mot.
	Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte
	finns särskilda skäl mot detta.
	Ett beslut som avses i denna			Ett beslut som avses i denna
	paragraf ska inte meddelas, om			paragraf ska inte meddelas, om
	förverkande eller någon åtgärd till			förverkande	av	egendom	eller
	förebyggande	av missbruk	ska	någon åtgärd som kan förhindra
	beslutas enligt	9 kap. 1 a §	eller	missbruk	ska	beslutas	enligt
	enligt brottsbalken.			36 kap. brottsbalken.
			10 §
	Om registreringen av en växtsort			Om registreringen av en växtsort
	har hävts genom en dom som har			har hävts genom en dom som har
	vunnit laga kraft, får domstolen inte			fått laga kraft, får domstolen inte
	döma till påföljd eller besluta om			döma till påföljd, besluta om någon
	någon annan åtgärd enligt 1–9 §§.			annan åtgärd enligt 1–9 §§ eller
				besluta om förverkande av egen-
				dom enligt 36 kap. brottsbalken.
	Förs talan om intrång i en växt-			Om det förs talan om intrång i en
	förädlarrätt och gör den mot vilken			växtförädlarrätt och den som talan
	talan förs gällande att registre-			förs mot gör gällande att registre-
	ringen bör hävas, skall domstolen			ringen bör hävas, ska domstolen på
100	1 Senaste lydelse av 9 kap. 1 a § 2005:314.
	2 Senaste lydelse 2009:115.

2.51	Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1024) Prop. 2023/24:144
	om Skatteverkets brottsbekämpande
	verksamhet

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ och rubriken närmast före 2 § lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §2

Skatteverkets verksamhet enligt denna lag omfattar brott enligt

1.skattebrottslagen (1971:69),

2.30 kap. 1 § första stycket 4 aktiebolagslagen (2005:551),

3.11 § tredje stycket lagen (1967:531) om tryggande av pensions- utfästelse m.m.,

4.4 kap. 6 b §, 14 kap. 1–4 och 10 §§ och 15 kap. 10–13 §§ brotts- balken, om gärningen avser uppgift eller handling i ärende hos Skatte- verket,

5.9 kap. 1–3 och 11 §§ brottsbalken, om gärningen har samband med Skatteverkets verksamhet enligt

– lagen (2009:194) om förfarandet vid skattereduktion för hus- hållsarbete,

– lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete, eller

– lagen (2020:1066) om förfarandet vid skattereduktion för installation av grön teknik,

6.11 kap. 5 § brottsbalken,

7.lagen (2014:836) om näringsförbud,

8.folkbokföringslagen (1991:481),

9.lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, och

10.lagen (2020:548) om omställningsstöd.

Skatteverket får medverka vid	Skatteverket får medverka vid
undersökning också i fråga om	undersökning också i fråga om
annat brott än som anges i första	annat brott än som anges i första
stycket, om åklagaren finner att det	stycket och vid utredning av själv-
finns särskilda skäl för detta.	ständigt förverkande, om åklagaren
	anser att det finns särskilda skäl för
	detta.
Förundersökning	Förundersökning och annan
	utredning
2 §3
Åklagare som leder förunder-	Åklagare som leder en förunder-
sökning enligt 23 kap. rättegångs-	sökning enligt 23 kap. rättegångs-
balken får vid undersökningens	balken får vid undersökningens

1Senaste lydelse av lagens rubrik 2017:453.

2Senaste lydelse 2020:1067.

3 Senaste lydelse 2006:580.

103

Prop. 2023/24:144 2.53	Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479)
	om värdepapperscentraler och kontoföring
	av finansiella instrument

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 2 a och 4 §§ lagen (1998:1479) om värde- papperscentraler och kontoföring av finansiella instrument1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		8 kap.
		2 a §2
En svensk	värdepapperscentral		En svensk	värdepapperscentral
och ett kontoförande institut är			och ett kontoförande institut är
skyldiga att lämna ut uppgifter om			skyldiga att lämna ut uppgifter om
enskildas förhållanden till före-			enskildas förhållanden till företaget
taget, om det under en utredning			om det
enligt bestämmelserna om för-			1. under en	utredning enligt
undersökning i brottmål begärs av			bestämmelserna om förundersök-
undersökningsledaren eller om det			ning i brottmål begärs av undersök-
begärs av åklagare i ett ärende om			ningsledaren,
rättslig hjälp i brottmål, på fram-			2. under en utredning om själv-
ställning av en annan stat eller en			ständigt förverkande		begärs av
mellanfolklig domstol, eller i ett			åklagaren,
ärende om erkännande och verk-			3. i ett ärende om rättslig hjälp i
ställighet av en europeisk utred-			brottmål begärs av åklagaren på
ningsorder.	Uppgifterna	ska	framställning av en annan stat eller
lämnas ut utan dröjsmål och i			en mellanfolklig domstol, eller
elektronisk form.			4. i ett ärende om erkännande och
			verkställighet	av en	europeisk
			utredningsorder begärs av åklaga-

ren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Bestämmelser om skyldighet för värdepapperscentraler och kontoförande institut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

	föreskrifter om hur uppgifter enligt första stycket ska lämnas.
				4 §3
		Den undersökningsledare eller			Den undersökningsledare eller
	åklagare som begär uppgifter enligt				åklagare som begär uppgifter enligt
	2 a § får besluta att värdepappers-				2 a § får besluta att värdepappers-
	centralen		eller det	kontoförande	centralen	eller det	kontoförande
	institutet		samt	värdepappers-	institutet	samt	värdepappers-
	1	Senaste lydelse av lagens rubrik 2016:51.
106	2	Senaste lydelse 2018:1788.
106	3	Senaste lydelse 2017:1004.

Prop. 2023/24:144

108

2.54Förslag till lag om ändring i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälso- farliga varor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5§1

Varor som varit föremål för brott

enligt denna lag eller värdet av
dem samt vinning av sådant brott
ska förklaras förverkade, om det
inte är uppenbart oskäligt.
För beslag av egendom som kan
antas vara förverkad enligt första
stycket gäller bestämmelserna i
rättegångsbalken.
Bestämmelserna i 2 § första		Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 §
stycket 1 och 3 § lagen (1958:205)		lagen (1958:205) om förverkande
om förverkande av alkohol m.m.		av alkohol m.m. ska tillämpas på
ska tillämpas på motsvarande sätt		motsvarande sätt då varor som
då varor som avses i 1 § denna lag		avses i 1 § denna lag har tagits i
tagits i beslag. Tiden för att anmäla		beslag. Tiden för att begära rättens
missnöje ska dock räknas från		prövning ska dock räknas från
dagen för förordnandet.		dagen för beslutet.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

Senaste lydelse 2019:361. Ändringen innebär bl.a. att första och andra styckena tas bort.

Prop. 2023/24:144 2.58	Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562)
	om internationell rättslig hjälp i brottmål
Härigenom	föreskrivs	att 1 kap. 2 § och 4 kap. 19 och 23 §§ lagen
(2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §1

Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:

1.förhör i samband med förundersökning i brottmål,

2.bevisupptagning vid domstol,

3.telefonförhör,

4.förhör genom videokonferens,

5. kvarstad, beslag samt hus-	5. kvarstad,	beslag, penning-
rannsakan och andra åtgärder som	beslag samt	husrannsakan och
avses i 28 kap. rättegångsbalken,	andra åtgärder som avses i 28 kap.
	rättegångsbalken,

6.föreläggande att bevara en viss lagrad uppgift enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken,

7.hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation,

8.hemlig kameraövervakning,

9.hemlig rumsavlyssning,

10.hemlig dataavläsning,

11.tekniskt bistånd med hemlig avlyssning av elektronisk kommunika- tion, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning,

12.tillstånd till gränsöverskridande hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen om hemlig dataavläsning,

13.överförande av frihetsberövade för förhör m.m., och

14.rättsmedicinsk undersökning av en avliden person.

Vad som i denna lag sägs om beslag gäller även för penning- beslag.

Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med någon annan åtgärd än sådan som anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.

I fråga om överlämnande, utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa internationella organ.

112	1 Senaste lydelse 2021:239.

4 kap.		Prop. 2023/24:144
19 §2
Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten om
egendomen skäligen kan antas
– ha betydelse för utredningen om gärningen,
– ha tagits ifrån någon genom brott, eller
– vara förverkad på grund av	– bli förverkad, om egendomen
brott, om egendomen hade kunnat	hade kunnat förverkas	enligt
förverkas enligt svensk lag i en	svensk lag i en rättegång i Sverige
rättegång i Sverige och det finns	och det finns särskilda skäl att
särskilda skäl att överlämna egen-	överlämna egendomen till	den
domen till den ansökande staten.	ansökande staten.

En kopia enligt 27 kap. 17 a § rättegångsbalken får överlämnas till den ansökande staten om kopian skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om gärningen.

23 §

Om förverkande som beslutas i en annan stat kan verkställas här och det skäligen kan befaras att verkställigheten i Sverige av det utländska förverkandebeslutet annars skulle försvåras, får

1. egendom som har förverkats		1. egendom som har förverkats
eller skäligen kan antas vara		eller skäligen kan antas bli
förverkad på grund av brott tas i		förverkad tas i beslag, eller
beslag, eller
2. kvarstad beslutas på så mycket		2. kvarstad beslutas på så mycket
av den berördes tillgångar som		av den berördes tillgångar som
motsvarar värdet av vad som har		motsvarar värdet av vad som har
förverkats eller skäligen kan antas		förverkats eller skäligen kan antas
vara förverkat.		bli förverkat.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2 Senaste lydelse 2022:321.

113

Prop. 2023/24:144 2.59	Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1064)
	om kontroll av produkter med dubbla
	användningsområden och av tekniskt bistånd

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd ska ha följande lydelse.

	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		23 §1
	Om det inte är uppenbart
	oskäligt, ska följande	egendom
	förklaras förverkad:
	1. produkt som varit föremål för
	brott enligt denna lag eller värdet
	på en sådan produkt,
	2. utbyte av brott enligt denna
	lag,
	3. vad någon tagit som ersättning
	för kostnader i samband med ett
	brott enligt denna lag, eller värdet
	av det mottagna, om mottagandet
	utgör brott enligt denna lag.
	En produkt som avses i första		Förverkande av en produkt som
	stycket 1 eller en särskild rätt till		har varit föremål för brott enligt
	produkten får inte förklaras för-		denna lag får, trots vad som sägs i
	verkad, om produkten eller rättig-		36 kap. 11 § första meningen
	heten efter brottet förvärvats av		brottsbalken, ske från den som
	någon som inte haft vetskap om		egendomen tillhör eller som enligt
	eller skälig anledning till anta-		36 kap. 14 eller 15 § samma balk
	gande om egendomens	samband	ska anses vara ägare till
	med brottet. Vid förverkande enligt		egendomen.
	första stycket 1 av en produkt gäller
	inte bestämmelserna i 36 kap. 5 §
	första och andra styckena brotts-
	balken om hos vem förverkande får
	ske.
	Egendom som har använts som
	hjälpmedel vid brott enligt denna
	lag får förklaras förverkad, om
	förverkandet behövs för att före-
	bygga brott enligt denna lag eller
	om det annars finns särskilda skäl.
	Detsamma gäller egendom som
	varit avsedd att användas som
	hjälpmedel vid brott enligt denna
114	1 Senaste lydelse 2008:374. Ändringen innebär bl.a. att första, tredje och fjärde styckena tas
114	bort.


Prop. 2023/24:144 2.60	Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219)
	om internationellt tullsamarbete
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen (2000:1219) om internationellt
tullsamarbete ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §

När en person omhändertas enligt 3 § andra stycket får utländska tjänste- män

1.kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av säkerhets- skäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,

2. omhänderta föremål som kan				2. omhänderta föremål som kan
förverkas	enligt	36 kap.	3 § 2	förverkas	enligt	36 kap.	12 §
brottsbalken eller kan antas ha				brottsbalken eller kan antas ha
betydelse för utredning om brott				betydelse för utredning om brott
eller ha avhänts någon genom brott,				eller ha avhänts någon genom brott,
och				och
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel.
Föremål som har omhändertagits				Föremål som har omhändertagits
enligt första stycket 2 skall så snart				enligt första stycket 2 ska så snart
det kan ske överlämnas till en				det kan ske överlämnas till en
behörig	svensk	tjänsteman	för	behörig	svensk	tjänsteman	för
prövning av fråga om beslag enligt				prövning av fråga om beslag enligt
5 § andra stycket.				5 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

116

2.61	Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) Prop. 2023/24:144
	om straff för smuggling

Härigenom föreskrivs att 16, 17 och 19–21 §§ och rubriken närmast före 16 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
Förverkande	Särskilda bestämmelser om
	förverkande

16§1

Om det inte är uppenbart

oskäligt, skall följande egendom förklaras förverkad:

1.vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller en sådan varas värde,

2.utbyte av brott enligt denna lag, och

3.vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag, eller värdet av det mottagna, om mot- tagandet utgör brott enligt denna lag.

En vara som avses i första stycket			Förverkande av en vara som har
1 eller en särskild rätt till varan får			varit föremål för brott enligt denna
inte förklaras förverkad, om varan			lag får, trots vad som sägs i 36 kap.
eller rättigheten efter brottet för-			11 § första meningen brottsbalken,
värvats av någon som inte haft vet-			ske från den som egendomen tillhör
skap om eller skälig anledning till			eller som enligt 36 kap. 14 eller
antagande om egendomens sam-			15 § samma balk ska anses vara
band med brottet. Vid förverkande			ägare till egendomen.
enligt första stycket 1 av en vara
gäller	inte	bestämmelserna i
36 kap.	5 §	första och andra

styckena brottsbalken om hos vem förverkande får ske.

17§2

Egendom som har använts som

hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om förverkandet behövs för att före- bygga brott enligt denna lag eller om det annars finns särskilda skäl.

1	Ändringen innebär bl.a. att första stycket tas bort.	117
2	Senaste lydelse 2008:520. Ändringen innebär bl.a. att första stycket tas bort.	117

Prop. 2023/24:144 Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. I 36 kap. 5 och 5 b §§ brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förverkande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

I stället för förverkande av egendomen eller dess värde får rätten föreskriva att någon åtgärd vidtas med egendomen som förebygger fortsatt missbruk av den. I sådana fall får dock även en del av egendomens värde förklaras förverkat.

Lydelse enligt prop. 2023/24:132

I stället för förverkande av egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, eller dess värde, får rätten besluta om åtgärd som kan

förhindra att egendomen missbrukas. I sådana fall får dock även en del av egendomens värde förklaras förverkat.

Föreslagen lydelse

	19 §3
En	annan myndighet än	En annan myndighet	än
Tullverket, som har om hand		Tullverket, som har om hand
egendom som har tagits i beslag för		egendom som har tagits i beslag för
att den skäligen kan antas bli		att den skäligen kan antas bli
förverkad enligt 16 §, får, om inte		förverkad på grund av brott enligt
annat	är föreskrivet, omedelbart	denna lag får, om inte annat är
låta sälja den om		föreskrivet, omedelbart låta	sälja
		den om

1.den inte kan vårdas utan fara för att den förstörs,

2.vården av den är förenad med alltför stora kostnader, eller

3.det annars finns särskilda skäl.

Sådan egendom får i stället förstöras, om

1.den inte kan säljas,

2.den kan befaras komma till brottslig användning, eller

3.den annars är olämplig för försäljning.

Om egendom, som sålts eller förstörts, inte förverkas, har ägaren eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. För egendom som sålts lämnas dock inte ersättning med högre belopp än vad som influtit vid försälj- ningen. Om egendomen har förstörts, lämnas ersättning med skäligt belopp.

Bestämmelser om Tullverkets rätt att försälja eller förstöra egendom som har tagits i beslag finns i 8 kap. 12 § tullbefogenhetslagen (2024:000).

118	3 Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2024:000.

20 §4

Prop. 2023/24:144

Kan brott som avses i

1.3 eller 4 § eller försök till sådant brott eller 7 § föranleda att en sådan avgift som avses i 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor påförs, eller

2.8 eller 9 § eller försök till sådant brott eller 11 § föranleda att tulltillägg enligt 5 kap. 5–10 §§ tullagen (2016:253) påförs

får åtal för brottet väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl.

Vad som sägs i första stycket				Vad som sägs i första stycket
gäller även talan om förverkande				gäller även talan om förverkande
enligt 16 §.				på grund av brott enligt denna lag.
			21 §5
Om ägaren till en vara, som kan				Om ägaren till en vara, som kan
förverkas	enligt	16 §	första	förverkas på grund av brott enligt
stycket 1, inte kan delges stämning				denna lag, inte kan delges stämning
på det sätt som är föreskrivet för				på det sätt som är föreskrivet för
stämning i brottmål, får talan om				stämning i brottmål, får talan om
annan egendom än transportmedel				förverkande av annan egendom än
föras mot den hos vilken varan				transportmedel föras mot den hos
påträffades.	Med	transportmedel		vilken	varan påträffades. Med
förstås motordrivet fordon			och	transportmedel förstås motordrivet
tillhörande släpfordon samt fartyg				fordon	och tillhörande släpfordon
och luftfartyg.				samt fartyg och luftfartyg.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

4	Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2024:000.	119
5	Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2024:000.	119


2.63	Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46)		Prop. 2023/24:144
	om värdepappersfonder
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 20 och 20 a §§ lagen (2004:46) om värde-
pappersfonder1 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

2kap. 20 §2

Ett fondbolag och ett förvarings-	Ett fondbolag och ett förvarings-
institut är skyldiga att lämna ut	institut är skyldiga att lämna ut
uppgifter om enskildas förhållan-	uppgifter om enskildas förhållan-
den till företaget, om det under en	den till företaget om det
utredning enligt bestämmelserna om	1. under en	utredning enligt
förundersökning i brottmål begärs av	bestämmelserna		om
undersökningsledaren eller om det	förundersökning i brottmål begärs
begärs av åklagare i ett ärende om	av undersökningsledaren,
rättslig hjälp i brottmål, på fram-	2. under en utredning om själv-
ställning av en annan stat eller en	ständigt förverkande		begärs av
mellanfolklig domstol, eller i ett	åklagaren,
ärende om erkännande och verk-	3. i ett ärende om rättslig hjälp i
ställighet av en europeisk utred-	brottmål begärs av åklagaren på
ningsorder. Uppgifterna ska lämnas	framställning av en annan stat eller
ut utan dröjsmål och i elektronisk	en mellanfolklig domstol, eller
form.	4. i ett ärende om erkännande och
	verkställighet	av en	europeisk
	utredningsorder begärs av åklaga-
	ren.
	Uppgifterna ska lämnas ut utan
	dröjsmål och i elektronisk form.

Om skyldighet för fondbolag och förvaringsinstitut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns bestämmelser i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

				20 a §3
Den	undersökningsledare			eller	Den	undersökningsledare		eller
åklagare som begär uppgifter enligt					åklagare som begär uppgifter enligt
20 § får besluta		att	fondbolaget		20 § får besluta att fondbolaget
eller	förvaringsinstitutet			samt	eller	förvaringsinstitutet		samt
bolagets eller institutets styrelse-					bolagets eller institutets styrelse-
ledamöter och anställda inte får röja					ledamöter och anställda inte får röja
för kunden eller för någon utom-					för kunden eller för någon utom-
stående att uppgifter har lämnats					stående att uppgifter har lämnats
enligt 20 § eller att det pågår en					enligt 20 § eller att det pågår en
förundersökning,		ett	ärende	om	förundersökning, en utredning om
rättslig	hjälp i brottmål eller ett				självständigt		förverkande,	ett

1Senaste lydelse av lagens rubrik 2013:563.

2Senaste lydelse 2018:1790.

3 Senaste lydelse 2017:1007.

121

Ett kreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersök- ning i brottmål begärs av undersök- ningsledaren,

2. under en utredning om själv- ständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklaga- ren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.


2.64	Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297)		Prop. 2023/24:144
	om bank- och finansieringsrörelse
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 11 och 12 §§ lagen (2004:297) om bank-
och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

1kap. 11 §1

Ett kreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under en utredning enligt bestäm- melserna om förundersökning i brottmål begärs av undersöknings- ledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om er- kännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgif- terna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

		12 §2
Den	undersökningsledare	eller	Den	undersökningsledare	eller
åklagare som begär uppgifter enligt			åklagare som begär uppgifter enligt
11 § får besluta att kreditinstitutet			11 § får besluta att kreditinstitutet
samt	dess styrelseledamöter	och	samt	dess styrelseledamöter	och
anställda inte får röja för kunden			anställda inte får röja för kunden
eller för någon utomstående att			eller för någon utomstående att
uppgifter har lämnats enligt 11 §			uppgifter har lämnats enligt 11 §
eller att det pågår en förundersök-			eller att det pågår en förundersök-
ning, ett ärende om rättslig hjälp i			ning, en utredning om självständigt
brottmål eller ett ärende om erkän-			förverkande, ett ärende om rättslig
nande och verkställighet av en			hjälp i brottmål eller ett ärende om
europeisk utredningsorder.			erkännande och verkställighet av
			en europeisk utredningsorder.

1	Senaste lydelse 2018:1791.	123
2	Senaste lydelse 2017:1008.	123

Åklagaren får, under de förutsätt- ningar som anges i 27 kap. 1 § tredje stycket samt 2 och 3 §§ rättegångsbalken, besluta om be- slag av föremål, som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller bli förverkat på grund av brott och som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, trots att föremålet inte är tillgängligt vid

beslutet. Detsamma gäller penningbeslag enligt 27 kap. 1 a § rättegångsbalken.

Åklagaren får, under de förutsätt- ningar som anges i 27 kap. 1 § tredje stycket och 17 a § andra stycket rättegångsbalken, besluta


2.65	Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500)		Prop. 2023/24:144
	om erkännande och verkställighet av
	frysningsbeslut i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 2 kap. 1 § lagen (2005:500) om
erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall1 ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

1 kap.

2§2

Med frysningsbeslut avses i denna lag

1. ett beslut om kvarstad enligt	1. ett beslut om kvarstad enligt
26 kap. rättegångsbalken, som av-	26 kap. rättegångsbalken, som av-
ser värdet av förverkad egendom,	ser värdet av förverkad egendom,
eller ett beslut om beslag eller	eller ett beslut om beslag, penning-
kopiering enligt 2 kap. 1 § denna	beslag eller kopiering enligt 2 kap.
lag,	1 § denna lag,

2.ett beslut som har meddelats av en rättslig myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen i samband med ett straffrättsligt för- farande, i syfte att tillfälligt hindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av egendom som i den staten kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial, och som har översänts till Sverige för erkännande och verkställighet.

2kap. 1 §3

Åklagaren får, under de förutsätt- ningar som anges i 27 kap. 1 § tredje stycket samt 2 och 3 §§ rättegångsbalken, besluta om be- slag av föremål, som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara förverkat på grund av brott och som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, trots att före- målet inte är tillgängligt vid be- slutet.

Åklagaren får, under de förutsätt- ningar som anges i 27 kap. 1 § tredje stycket och 17 a § andra stycket rättegångsbalken, besluta

1Senaste lydelse av lagens rubrik 2020:971.

2Senaste lydelse 2022:323.

3 Senaste lydelse 2022:323.

125


2.70	Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531)		Prop. 2023/24:144
	om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 8 och 9 §§ lagen (2006:531) om särskild
tillsyn över finansiella konglomerat ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

6kap. 8 §1

Ett försäkringsföretag, ett tjänste-

pensionsföretag

och

ett blandat

pensionsföretag

och

ett

blandat

finansiellt

holdingföretag

är

finansiellt

holdingföretag

är

skyldigt att lämna ut uppgifter om

enskildas förhållanden till före-

enskildas förhållanden till företaget

taget, om det under en utredning

om det

enligt bestämmelserna om för-

1. under en

utredning

enligt

undersökning i brottmål begärs av

bestämmelserna

om förundersök-

undersökningsledaren eller om det

ning i brottmål begärs av undersök-

begärs av åklagare i ett ärende om

ningsledaren,

rättslig hjälp i brottmål, på fram-

2. under en utredning om själv-

ställning av en annan stat eller en

ständigt

förverkande

begärs

mellanfolklig domstol, eller i ett

åklagaren,

ärende om erkännande och verk-

3. i ett ärende om rättslig hjälp i

ställighet av en europeisk utred-

brottmål begärs av åklagaren på

ningsorder.

Uppgifterna

ska

framställning av en annan stat eller

lämnas ut utan dröjsmål och i

en mellanfolklig domstol, eller

elektronisk form.

4. i ett ärende om erkännande och

verkställighet

av en

europeisk

utredningsorder begärs av åklaga-

ren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan

dröjsmål och i elektronisk form.

9 §2

Den

undersökningsledare

eller

Den

undersökningsledare

eller

åklagare som begär uppgifter enligt

8 § får besluta att företaget samt

dess

styrelseledamöter

och

dess

styrelseledamöter

och

anställda inte får röja för kunden

eller

någon

utomstående

att

eller

någon

utomstående

att

uppgifter har

lämnats

enligt

8 §

uppgifter

har

lämnats

enligt

8 §

eller att det pågår en förunder-

sökning, ett ärende om rättslig hjälp

sökning, en utredning om själv-

i brottmål eller ett ärende om

ständigt förverkande, ett ärende om

erkännande och

verkställighet av

rättslig hjälp i brottmål eller ett

en europeisk utredningsorder.

ärende

erkännande

och

1 Senaste lydelse 2019:760.

131

2 Senaste lydelse 2017:1010.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att betalnings- institutet eller den registrerade betaltjänstleverantören samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förver- kande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om

Betalningsinstitut och registre- rade betaltjänstleverantörer är skyl- diga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersök- ning i brottmål begärs av undersök- ningsledaren,

2. under en utredning om själv- ständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklaga- ren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Prop. 2023/24:144 2.81	Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751)
	om betaltjänster
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 14 och 15 §§ lagen (2010:751) om betal-
tjänster ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

3 kap.

14 §1

Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det under en utredning enligt bestäm- melserna om förundersökning i brottmål begärs av undersöknings- ledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om er- kännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgif- terna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

15 §2

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att betalnings- institutet eller den registrerade betaltjänstleverantören samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och

144	1	Senaste lydelse 2018:1794.
144	2	Senaste lydelse 2017:1014.

Prop. 2023/24:144 2.82	Förslag till lag om ändring i skollagen
	(2010:800)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 23 § skollagen (2010:800) ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		5 kap.
		23 §1

Ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § ska återlämnas till eleven senast vid den tidpunkt skoldagen är slut för eleven. Om eleven vid upprepade tillfällen tagit med sig föremål som omfattas av 22 § eller om det med hänsyn till föremålets beskaffenhet finns särskild anledning att inte återlämna det, behöver dock inte föremålet lämnas tillbaka förrän elevens vårdnadshavare har informerats om omhändertagandet. Ett omhändertagande får inte bestå längre än till och med fjärde dagen efter


verkställandet av omhändertagandet.
Om ett föremål som har om-				Om ett föremål som har om-
händertagits enligt 22 § kan antas				händertagits enligt 22 § kan antas
bli förverkat enligt		36 kap. 2 och		bli förverkat enligt 36 kap. 9, 10
3 §§ brottsbalken,		6 §	narkotika-	eller 12 § brottsbalken, 6 § narko-
strafflagen	(1968:64),		5 § lagen	tikastrafflagen	(1968:64)		eller
(1988:254)	om förbud		beträffande	9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67),
knivar och andra farliga föremål,				ska rektorn eller den som rektorn
5 § lagen (1991:1969) om förbud				har bestämt	skyndsamt		anmäla
mot vissa	dopningsmedel, 9 kap.			omhändertagandet		till	Polis-
5 § vapenlagen (1996:67) eller 5 §				myndigheten.	Omhändertagandet
lagen (1999:42) om förbud mot				får i dessa fall bestå tills frågan om
vissa hälsofarliga varor, ska				föremålet ska tas i beslag har
rektorn eller den som rektorn har				prövats.
bestämt skyndsamt anmäla omhän-

dertagandet till Polismyndigheten. Omhändertagandet får i dessa fall bestå tills frågan om föremålet ska tas i beslag har prövats.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

146	1 Senaste lydelse 2022:940.

2.84	Förslag till lag om ändring i alkohollagen								Prop. 2023/24:144
	(2010:1622)
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 1–3 §§ och rubriken till 12 kap.
alkohollagen (2010:1622) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
12 kap. Förverkande					12 kap. Särskilda bestämmelser
					om förverkande
				1 §1
Sprit, alkoholdrycker och alko-					Sprit, alkoholdrycker och alko-
holhaltiga preparat som har varit					holhaltiga preparat som har varit
föremål för brott enligt denna lag					föremål för brott enligt denna lag
eller deras värde samt utbyte av					eller deras värde samt vinster från
sådant brott ska förklaras för-					sådant brott ska förverkas. Det-
verkade. Detsamma gäller vad					samma gäller vad någon har tagit
någon har tagit emot som ersättning					emot som ersättning för kostnader i
för kostnader i samband med ett					samband med ett sådant brott, eller
sådant brott, eller värdet av det					värdet av det mottagna, om mot-
mottagna,	om		mottagande utgör		tagande utgör brott enligt denna
brott enligt denna lag. Förverkande					lag. Förverkande av alkoholdrycker
av alkoholdrycker eller alkohol-					eller alkoholdrycksliknande prepa-
drycksliknande			preparat	kan ske	rat kan ske även hos den som är fri
även hos den som är fri från ansvar					från	ansvar	för	brottet	enligt
för brottet enligt 11 kap. 11 § andra					11 kap. 11 § andra stycket.
stycket.
				2 §
Har sprit		eller alkoholdrycker			Har	sprit	eller	alkoholdrycker
olovligen tillverkats ska även des-					olovligen tillverkats ska även des-
tillationsapparater, apparatdelar och					tillationsapparater, apparatdelar och
redskap som har använts vid till-					redskap som har använts vid till-
verkningen, råämnen som uppen-					verkningen, råämnen som uppen-
barligen har varit avsedda för till-					barligen har varit avsedda för till-
verkningen och beredningen samt					verkningen och beredningen samt
kärl och emballage som varorna har					kärl och emballage som varorna har
förvarats i, förklaras förverkade.					förvarats i, förverkas. Likaså ska
Likaså ska förråd av renings- och					förråd av renings- och filtrerings-
filtreringsmedel			vilka	uppenbar-	medel vilka uppenbarligen avsetts
ligen avsetts för rening eller					för rening eller filtrering av olov-
filtrering	av	olovligen		tillverkad	ligen tillverkad sprit förverkas.
sprit förklaras förverkade.
Destillationsapparater och appa-					Destillationsapparater och appa-
ratdelar som har varit föremål för					ratdelar som har varit föremål för
brott enligt 11 kap. 2 § eller värdet					brott enligt 11 kap. 2 § eller deras
därav samt utbyte av sådant brott					värde samt vinst från sådant brott
ska förklaras förverkade.					ska förverkas.
1 Senaste lydelse 2019:345.									149

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

2.85Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)

Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (2010:1877) dels att 8 kap. 2 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 8 kap. 2 § ska utgå,

dels att 8 kap. 5 och 7 §§ och 10 kap. 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8kap. 5 §

Prop. 2023/24:144

Grundas en talan om varu- märkesintrång på registrering enligt denna lag, ska 1 och 2 §§ inte tillämpas för tid före registrerings- dagen. Inte heller 4 § ska i dessa fall tillämpas för tid före registre- ringsdagen, om inte intrånget skett uppsåtligen.

Grundas en talan om varu- märkesintrång på registrering enligt denna lag, ska 1 § och bestäm- melserna i 36 kap. brottsbalken om förverkande av egendom inte tillämpas för tid före registrerings- dagen. Inte heller 4 § ska i dessa fall tillämpas för tid före registre- ringsdagen, om inte intrånget skett uppsåtligen.

7 §

På yrkande av den som har lidit varumärkesintrång får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att egendom på vilken varukännetecken olovligen förekommer ska återkallas från marknaden, ändras eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid

intrånget.
Sådan egendom som avses i	Sådan egendom som avses i
första stycket får tas i beslag om det	första stycket får tas i beslag om det
skäligen kan antas att ett brott	skäligen kan antas att ett brott
enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett	enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett
sådant beslag tilllämpas reglerna	sådant beslag tillämpas reglerna
om beslag i brottmål i allmänhet.	om beslag i brottmål i allmänhet.

Första och andra styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit varumärkesintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande eller någon åtgärd till förebyggande av missbruk ska beslutas enligt 2 § eller enligt brottsbalken.

151

Prop. 2023/24:144		47 §2
Den	undersökningsledare	eller	Den	undersökningsledare			eller
åklagare som begär uppgifter enligt			åklagare som begär uppgifter enligt
46 § får besluta att företaget samt			46 § får besluta att företaget samt
dess	styrelseledamöter	och	dess	styrelseledamöter			och
anställda inte får röja för kunden			anställda inte får röja för kunden
eller för någon utomstående att			eller för någon utomstående att
uppgifter har lämnats enligt 46 §			uppgifter har lämnats enligt 46 §
eller att det pågår en förunder-			eller att det pågår en förunder-
sökning, ett ärende om rättslig hjälp			sökning, en utredning om själv-
i brottmål eller ett ärende om			ständigt förverkande, ett ärende om
erkännande och verkställighet av			rättslig hjälp i brottmål eller ett
en europeisk utredningsorder.			ärende	om	erkännande		och
			verkställighet		av	en europeisk
			utredningsorder.
Ett sådant förbud får meddelas			Ett sådant förbud får meddelas
om det krävs för att en utredning			om det krävs för att en utredning
om brott inte ska äventyras eller för			om brott		eller	självständigt
att uppfylla en internationell över-			förverkande inte ska äventyras eller
enskommelse som är bindande för			för att uppfylla en internationell
Sverige.			överenskommelse som är bindande
			för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbe- gränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utrednings- ordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

154	2 Senaste lydelse 2017:1015.

Med ett svenskt beslut om förverkande avses i denna lag ett av svensk domstol meddelat lagakraft- vunnet avgörande om förverkande 1. som avser vinster från ett brott, eller vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av det

mottagna, eller

2. som avser egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, som har framställts genom brott, vars användande utgör brott, som någon tagit befattning med på ett sätt som utgör brott eller som på annat liknande sätt har varit föremål för brott.

Med ett svenskt beslut om förverkande ska även avses ett av svensk domstol meddelat laga- kraftvunnet avgörande som medde- lats med stöd av 36 kap. 6 § brottsbalken.


2.87	Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423)		Prop. 2023/24:144
	om erkännande och verkställighet av beslut
	om förverkande i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 3 kap. 11 och 11 a §§ lagen
(2011:423) 1 om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i
vissa fall ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §2

Med ett svenskt beslut om förverkande avses i denna lag ett av svensk domstol meddelat lagakraft- vunnet beslut om förverkande

1. som avser utbyte av ett brott, eller vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av det mottagna, eller

2. som avser egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, som frambragts genom brott, vars användande utgör brott, som någon annars tagit befattning med på ett sätt som utgör brott eller som annars varit föremål för brott.

Med ett svenskt beslut om förverkande ska även avses ett av svensk domstol meddelat laga- kraftvunnet beslut som meddelats med stöd av 36 kap. 1 b eller 4 § brottsbalken.

3kap. 11 §3

En verkställbarhetsförklaring får utöver vad som anges i 10 § inte meddelas om

1.det för samma gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande har meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet i den andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

1Senaste lydelse av lagens rubrik 2020:972.

2Senaste lydelse 2014:203.

3 Senaste lydelse 2014:845.

155

5. den gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 31 § brottsbalken.

Prop. 2023/24:144

156

2.det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmel- se i annan svensk lag har meddelats beslut att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för beslutet om förverkande,

3.en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet och privilegier,

4.beslutet om förverkande har meddelats efter en förhandling där den mot vilken beslutet riktar sig inte var personligen närvarande och om det inte har bekräftats i intyget att något av villkoren i artikel 8.2 e i rambeslutet är uppfyllt, eller

5. den gärning, som ligger till grund för beslutet om förverkande, helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 15 § brottsbalken.

11 a §4

För beslut om förverkande enligt 1 kap. 3 § första stycket 4 gäller, utöver vad som anges i 10 och 11 §§, att en verkställbarhetsförklaring inte får

meddelas om
1. den	gärning som	ligger till	1. den	gärning som	ligger till
grund för beslutet om förverkande			grund för beslutet om förverkande
varken motsvarar ett brott för vilket			varken motsvarar ett brott för vilket
det enligt svensk lag är föreskrivet			det enligt svensk lag är föreskrivet
fängelse i fyra år eller mer, eller			fängelse i fyra år eller mer, eller
något av de brott som räknas upp i			något av de brott som räknas upp i
36 kap.	1 b § andra	och tredje	36 kap.	6 § andra	och tredje
styckena brottsbalken,			styckena brottsbalken,
2. brottet inte är av beskaffenhet			2. brottet inte har varit sådant att
att kunna ge utbyte,			det skulle kunna ge vinst,

3.det varken av beslutet om förverkande eller av krav som uppställs i den andra medlemsstatens lag framgår att den statens domstol har bedömt att den förverkade egendomen härrör från brottslig verksamhet, eller

4. beslutet om förverkande inte	4. beslutet om förverkande inte
riktar sig mot någon av de personer	riktar sig mot någon av de personer
som anges i 36 kap. 5 a § brotts-	som anges i 36 kap. 7 § brotts-
balken.	balken.

En verkställbarhetsförklaring avseende beslut som anges i första stycket får inte meddelas om det är oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

4Senaste lydelse 2016:487.


2.88	Förslag till lag om ändring i lagen (2011:755)		Prop. 2023/24:144
	om elektroniska pengar
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 14 och 15 §§ lagen (2011:755) om
elektroniska pengar ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

3kap. 14 §1

Institut för elektroniska pengar och						Institut för elektroniska pengar och
registrerade utgivare är skyldiga att						registrerade utgivare är skyldiga att
lämna ut sådana uppgifter som						lämna ut sådana uppgifter som
avses i 12 § första stycket, om det						avses i 12 § första stycket, om det
under en utredning enligt bestäm-						1. under		en	utredning enligt
melserna	om	förundersökning i				bestämmelserna			om förundersök-
brottmål begärs av undersöknings-						ning i brottmål begärs av undersök-
ledaren eller om det begärs av						ningsledaren,
åklagare i ett ärende om rättslig						2. under en utredning om själv-
hjälp i brottmål, på framställning av						ständigt	förverkande			begärs	av
en annan stat eller en mellanfolklig						åklagaren,
domstol, eller i ett ärende om er-						3. i ett ärende om rättslig hjälp i
kännande och verkställighet av en						brottmål begärs av åklagaren på
europeisk utredningsorder. Uppgif-						framställning av en annan stat eller
terna ska lämnas ut utan dröjsmål						en mellanfolklig domstol, eller
och i elektronisk form.						4. i ett ärende om erkännande och
						verkställighet av en				europeisk
						utredningsorder begärs av åklaga-
						ren.
						Uppgifterna ska lämnas ut utan
						dröjsmål och i elektronisk form.
					15 §2
Den undersökningsledare					eller	Den	undersökningsledare				eller
åklagare som begär uppgifter enligt						åklagare som begär uppgifter enligt
14 § får besluta att institutet för						14 § får besluta att institutet för
elektroniska		pengar		eller	den	elektroniska		pengar		eller	den
registrerade utgivaren				samt	dess	registrerade		utgivaren		samt	dess
styrelseledamöter och anställda inte						styrelseledamöter och anställda inte
får röja för kunden eller för någon						får röja för kunden eller för någon
utomstående att uppgifter har läm-						utomstående att uppgifter har läm-
nats enligt 14 § eller att det pågår en						nats enligt 14 § eller att det pågår en
förundersökning,			ett	ärende	om	förundersökning, en utredning om
rättslig hjälp i brottmål eller ett						självständigt			förverkande,		ett
ärende om erkännande och verk-						ärende om rättslig hjälp i brottmål
ställighet	av	en	europeisk utred-			eller ett ärende om erkännande och

ningsorder.

1	Senaste lydelse 2018:1796.	157
2	Senaste lydelse 2017:1016.	157

Prop. 2023/24:144

2.92

Förslag om lag om ändring i lagen (2013:561)

om förvaltare av alternativa investeringsfonder

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 25 och 26 §§ lagen (2013:561) om för-

valtare av alternativa investeringsfonder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 kap.

25 §1

En AIF-förvaltare och ett

förvaringsinstitut

är

skyldiga att

förvaringsinstitut

är

skyldiga

att

lämna ut uppgifter om enskildas

förhållanden

till

förvaltaren

och

förhållanden

till

förvaltaren

och

institutet, om det under en ut-

institutet om det

redning enligt bestämmelserna om

1. under en

utredning

enligt

förundersökning i brottmål begärs

bestämmelserna

förundersök-

av undersökningsledaren eller om

ning i brottmål begärs av undersök-

det begärs av åklagare i ett ärende

ningsledaren,

om rättslig hjälp i brottmål, på

2. under en utredning om själv-

framställning av en annan stat eller

ständigt

förverkande

begärs

en mellanfolklig domstol, eller i ett

åklagaren,

ärende om erkännande och verk-

3. i ett ärende om rättslig hjälp i

ställighet av en europeisk utred-

brottmål begärs av åklagaren på

ningsorder.

Uppgifterna

ska

framställning av en annan stat eller

lämnas ut utan dröjsmål och i

en mellanfolklig domstol, eller

elektronisk form.

4. i ett ärende om erkännande och

verkställighet

av en europeisk

utredningsorder begärs av åklaga-

ren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan

dröjsmål och i elektronisk form.

Bestämmelser om skyldighet för AIF-förvaltare och förvaringsinstitut

att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap. 10 a § föräldra-

balken.

26 §2

Den

undersökningsledare

eller

Den

undersökningsledare

eller

åklagare som begär uppgifter enligt

25 § får besluta att AIF-förvaltaren

eller förvaringsinstitutet samt för-

valtarens eller institutets styrelse-

ledamöter och anställda inte får röja

för kunden eller för någon utom-

stående att uppgifter har lämnats

enligt 25 § eller att det pågår en

förundersökning,

ett

ärende

förundersökning, en utredning om

162

1 Senaste lydelse 2018:1797.

2 Senaste lydelse 2017:1017.

Prop. 2023/24:144 2.93	Förslag till lag om ändring i lagen (2014:307)
	om straff för penningtvättsbrott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2014:307) om straff för penning- tvättsbrott1

dels att 9, 10, 12 och 13 §§ ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 12 § ska utgå,

dels att 11 § och rubriken närmast före 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
Förverkande	Särskilda bestämmelser om
	förverkande

11 §2

Förverkande av egendom eller dess värde enligt 9 och 10 §§ får ske hos

1.gärningsmannen eller någon annan som medverkat till brottet,

2.den i vars ställe gärnings- mannen eller någon annan med- verkande var,

3.den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 36 kap. 4 § brottsbalken,

4.den som efter brottet förvärvat egendomen

a) genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva, eller

b) på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen hade sam- band med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet		Förverkande av egendom som
inte någon av dem som anges i		har varit föremål för brott enligt
första stycket 1–3, får den inte för-		denna lag får ske hos gärnings-
klaras förverkad.	Förverkande	mannen eller hos den som har med-
enligt 9 § första stycket 1 får dock		verkat till brottet, även om egen-
ske hos gärningsmannen eller nå-		domen tillhör någon annan.
gon annan som medverkat till
brottet, även om egendomen vid
brottet tillhörde någon annan.
Egendom som	enligt 36 kap.

1 c § brottsbalken ska anses som utbyte får förklaras förverkad, om

164	1	Senaste lydelse av 13 § 2014:628.
164	2	Ändringen innebär bl.a. att första och tredje styckena tas bort.

2.95	Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968)		Prop. 2023/24:144
	om särskild tillsyn över kreditinstitut
	och värdepappersbolag
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 11 och 12 §§ lagen (2014:968) om
särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

6kap. 11 §1

Ett finansiellt holdingföretag, ett

blandat

finansiellt

holdingföretag

blandat

finansiellt

holdingföretag

och ett värdepappersinriktat hol-

dingföretag är skyldiga att lämna ut

uppgifter om enskildas förhållan-

den till företaget, om det under en

den till företaget om det

utredning

enligt

bestämmelserna

1. under

utredning enligt

förundersökning i

brottmål

bestämmelserna

om förundersök-

begärs

undersökningsledaren

ning i brottmål begärs av undersök-

eller om det begärs av åklagare i ett

ningsledaren,

ärende om rättslig hjälp i brottmål,

2. under en utredning om själv-

på framställning av en annan stat

ständigt

förverkande

begärs

eller en mellanfolklig domstol, eller

åklagaren,

i ett ärende om erkännande och

3. i ett ärende om rättslig hjälp i

verkställighet av

europeisk

brottmål begärs av åklagaren på

utredningsorder. Uppgifterna

ska

framställning av en annan stat eller

lämnas ut utan dröjsmål och i

en mellanfolklig domstol, eller

elektronisk form.

4. i ett ärende om erkännande och

verkställighet av

europeisk

utredningsorder begärs av åklaga-

ren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan

dröjsmål och i elektronisk form.

12 §2

Den

undersökningsledare

eller

Den

undersökningsledare

eller

åklagare som begär uppgifter enligt

11 § får besluta att holdingföretaget

samt

dess

styrelseledamöter

och

samt dess

styrelseledamöter

och

anställda inte får röja för kunden

eller för någon utomstående att

uppgifter har lämnats enligt 11 §

eller att det pågår en förundersök-

ning, ett ärende om rättslig hjälp i

ning, en utredning om självständigt

brottmål eller ett ärende om erkän-

förverkande, ett ärende om rättslig

1 Senaste lydelse 2021:481.

167

2 Senaste lydelse 2017:1018.

Prop. 2023/24:144 2.97	Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen
	(2015:315)

Härigenom föreskrivs i fråga om läkemedelslagen (2015:315) dels att 16 kap. 4 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 2 § och 3 kap. 5 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken till 16 kap. ska lyda ”Straffbestämmelser”.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

I lagen finns bestämmelser om

–uttryck i lagen (2 kap.),

–lagens tillämpningsområde (3 kap.),

–krav på läkemedel samt godkännande, registrering och tillstånd till försäljning av läkemedel (4 kap.),

–krav för försäljning av läkemedel (5 kap.),

–säkerhetsövervakning, kontroll och återkallelse (6 kap.),

–klinisk läkemedelsprövning (7 kap.),

–tillverkning (8 kap.),

–import och annan införsel (9 kap.),

–försiktighetskrav vid hantering av läkemedel och aktiva substanser

(10 kap.),

–tidsfrister för beslut samt återkallelse av tillstånd (11 kap.),

–marknadsföring av läkemedel (12 kap.),

–förordnande och utlämnande av läkemedel och teknisk sprit (13 kap.),

–tillsyn (14 kap.),

–avgifter (15 kap.),

– straff	och	förverkande	– straff (16 kap.),
(16 kap.),

–överklagande (17 kap.), och

–bemyndiganden (18 kap.).

Lagen innehåller även ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

3 kap.

5§1

För ett läkemedel som omfattas av sjukhusundantag ska följande bestämmelser gälla i tillämpliga delar:

–2 kap. 1 §, om uttryck i lagen,

–4 kap. 1 och 3 §§, om krav på läkemedel,

–8 kap. 1 och 2 §§, om tillverkning,

–10 kap. 1 § första och tredje styckena, om försiktighetskrav,

–11 kap. 1 § första stycket 11 och 2 § första stycket, om tidsfrister för beslut samt återkallelse av tillstånd,

–12 kap. 1 §, om förbud mot marknadsföring,

–13 kap. 1 § första stycket, om förordnande och utlämnande av läke- medel,

170	1 Senaste lydelse 2023:190.

2.99	Förslag till lag om ändring i lagen (2016:319)	Prop. 2023/24:144
	om skydd för geografisk information

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2016:319) om skydd för geo- grafisk information

dels att 13 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 13 § ska utgå, dels att 14 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 12 § ska lyda ”Ansvar och beslag”.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			14 §1
Om någon ertappas på bar				Om någon ertappas på bar
gärning när han eller hon begår				gärning när han eller hon begår
brott	mot 3 §, får	en	kust-	brott	mot	3 §, får	en	kust-
bevakningstjänsteman		ta	sådan	bevakningstjänsteman			ta	sådan
egendom i beslag som enligt 13 §				egendom i beslag som kan antas bli
kan antas bli förverkad eller som				förverkad på grund av brott mot
kan antas ha betydelse för				denna lag eller som kan antas ha
utredning om brottet. Om någon				betydelse för utredning om brottet.
egendom har tagits i beslag, ska				Om egendom har tagits i beslag,
anmälan om detta skyndsamt göras				ska anmälan om detta skyndsamt
till	undersökningsledaren		eller	göras	till	undersökningsledaren
åklagaren. Den som har tagit emot				eller åklagaren. Den som har tagit
en sådan anmälan ska vidta samma				emot en sådan anmälan ska vidta
åtgärder som om han eller hon själv				samma åtgärder som om han eller
hade gjort beslaget.				hon själv hade gjort beslaget.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

1 Senaste lydelse 2019:47.

173

Prop. 2023/24:144 2.106 Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1653) om företagsnamn

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2018:1653) om företagsnamn dels att 5 kap. 2 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 5 kap. 2 § ska utgå, dels att 5 kap. 8 och 11 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

8 §

Om ett företagsnamnsintrång avser ett företagsnamn som är skyddat enbart på grund av registrering,

1.ska det inte dömas till ansvar enligt 1 § för det intrång som har gjorts före registreringsdagen,

2. får förverkande enligt 2 § inte	2. får	förverkande av egendom
avse det intrång som har gjorts före	enligt	36 kap. brottsbalken inte
registreringsdagen, och	avse det intrång som har gjorts före
	registreringsdagen, och

3.ska ersättning enligt 7 § betalas för det intrång som har skett före registreringsdagen endast om intrånget har gjorts uppsåtligen.

11 §

Ett beslut om åtgärd enligt 10 § första stycket får inte innebära att den som har lidit företagsnamnsintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärderna ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl

mot detta.
Ett beslut enligt 10 § ska inte		Ett beslut enligt 10 § ska inte
meddelas, om förverkande eller		meddelas, om förverkande av egen-
någon åtgärd till förebyggande av		dom eller någon åtgärd som kan
missbruk ska beslutas enligt 2 §		förhindra missbruk ska beslutas
eller enligt brottsbalken.		enligt 36 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

180

1. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersök- ning i brottmål begärs av undersök- ningsledaren,

2. under en utredning om själv- ständigt förverkande begärs av åklagaren,

3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklaga- ren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Prop. 2023/24:144 2.108 Förslag till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 37 och 38 §§ och rubriken närmast före 16 kap. 37 § lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	16 kap.
Uppgiftsskyldighet i samband	Uppgiftsskyldighet
med utredningar om brott

37 §1

Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 36 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till före- taget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om för- undersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verk- ställighet av en europeisk utred- ningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

			38 §
	Den	undersökningsledare	eller	Den	undersökningsledare	eller
	åklagare som begär uppgifter enligt			åklagare som begär uppgifter enligt
	37 § får besluta att företaget samt			37 § får besluta att företaget samt
	dess	styrelseledamöter	och	dess	styrelseledamöter	och
	anställda inte får röja för kunden			anställda inte får röja för kunden
	eller för någon utomstående att			eller för någon utomstående att
	uppgifter har lämnats enligt 37 §			uppgifter har lämnats enligt		37 §
182	1 Senaste lydelse 2020:402.

Prop. 2023/24:144 2.109 Förslag till lag om ändring i lagen (2020:272) om konto- och värdefackssystem

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2020:272) om konto- och värde- fackssystem ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §1

Följande myndigheter har rätt att ta del av uppgifter genom konto- och värdefackssystemet:

1. Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket, om uppgifterna behövs i en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller för att besvara en begäran från Europol,

2. Polismyndigheten, Säkerhets- polisen, Tullverket och Skatte- verket, om uppgifterna behövs i verksamhet för att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslighet som anges i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den

11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av

rådets beslut 2009/371/RIF,

2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF,

3. en åklagarmyndighet, om uppgifterna behövs i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verk- ställighet av en europeisk utred- ningsorder,

4.Polismyndigheten och Eko- brottsmyndigheten, om uppgifterna behövs i deras verksamhet som kontor för återvinning av tillgångar enligt rådets beslut 2007/845/RIF

2.Polismyndigheten, Säkerhets- polisen, en åklagarmyndighet och Skatteverket, om uppgifterna behövs i en utredning om själv- ständigt förverkande,

3.Polismyndigheten, Säkerhets- polisen, Tullverket och Skatte- verket, om uppgifterna behövs i verksamhet för att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslighet som anges i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den

11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av

rådets beslut 2009/371/RIF,

2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF,

4. en åklagarmyndighet, om uppgifterna behövs i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verk- ställighet av en europeisk utred- ningsorder,

5.Polismyndigheten och Eko- brottsmyndigheten, om uppgifterna behövs i deras verksamhet som kontor för återvinning av tillgångar enligt rådets beslut 2007/845/RIF

184	1 Senaste lydelse 2022:618.

Prop. 2023/24:144 2.110 Förslag till lag om ändring i lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (2020:968) med komplet- terande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	2 kap.
	2 §

En åklagare får besluta om beslag av ett föremål trots att det inte är

tillgängligt vid beslutet, om föremålet
1. skäligen kan antas vara för-	1. skäligen kan antas bli för-
verkat på grund av brott, och	verkat på grund av brott, och

2.kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen.

Det som sägs om föremål i första stycket gäller också om skriftlig hand- ling. I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken gäller även de förutsättningar som anges i de para- graferna.

		3 §1
En åklagare får besluta om beslag			En åklagare får besluta om beslag
av egendom i form av pengar,			av egendom i form av pengar,
fordran eller någon annan rättighet			fordran eller någon annan rättighet,
som skäligen kan antas vara före-			eller av ett motsvarande värde
mål för finansiering av terrorism			(penningbeslag), trots att egen-
eller särskilt		allvarlig brottslighet	domen i fråga inte är tillgänglig vid
enligt	6 §	terroristbrottslagen	beslutet, om egendomen
(2022:666) eller försök till sådant
brott eller för brott enligt lagen
(2014:307) om straff för penning-
tvättsbrott, eller av ett motsvarande
värde	(penningbeslag), trots att
egendomen i fråga inte är tillgäng-
lig vid beslutet, om egendomen
1. skäligen kan antas vara för-			1. skäligen kan antas bli för-
verkad på grund av brott, och			verkad på grund av brott, och

2.kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen.

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

186	1 Senaste lydelse 2022:692.

Prop. 2023/24:144

2.112 Förslag till lag om ändring i lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 7 och 8 §§ lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap. 7 §

En leverantör av gräsrots- finansieringstjänster är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestäm- melserna om förundersökning i brottmål begärs av undersöknings- ledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

En leverantör av gräsrots- finansieringstjänster är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersök- ning i brottmål begärs av undersök- ningsledaren,

2.under en utredning om själv- ständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklaga- ren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

8 §

188

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 7 § får besluta att leverantören av gräsrotsfinansieringstjänster samt

dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 7 § eller att det pågår en förunder- sökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 7 § får besluta att leverantören av gräsrotsfinansieringstjänster samt

dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 7 § eller att det pågår en förunder- sökning, en utredning om själv- ständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Prop. 2023/24:144 2.113 Förslag till lag om ändring i lagen (2022:155) om tobaksskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2022:155) om tobaksskatt dels att 2 kap. 22 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 3 § och 2 kap. 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	1 kap.
	3 §
Genom denna lag	genomförs rådets direktiv 2011/64/EU av den

21 juni 2011 om strukturen och skattesatserna för punktskatten på tobaks- varor.

Vidare genomförs rådets direktiv			Vidare genomförs rådets direktiv
(EU) 2020/262 av den 19 decem-			(EU) 2020/262 av den 19 decem-
ber 2019 om allmänna regler för			ber 2019 om allmänna regler för
punktskatt såvitt avser de EU-			punktskatt såvitt avser de EU-
harmoniserade		tobaksvarorna. De	harmoniserade		tobaksvarorna. De
EU-harmoniserade tobaksvarorna			EU-harmoniserade tobaksvarorna
omfattas	av	bestämmelserna i	omfattas	av	bestämmelserna i
2 kap. 2–8 och 11–22 §§, 3–9 kap.,			2 kap. 2–8 och 11–21 §§, 3–9 kap.,
11 kap. 1, 2, 6 och 7 §§, 12 kap. 2–			11 kap. 1, 2, 6 och 7 §§, 12 kap. 2–
5 och 7–10 §§ och 13 kap. Vad som			5 och 7–10 §§ och 13 kap. Vad som
avses	med	EU-harmoniserad	avses	med	EU-harmoniserad
tobaksvara framgår av 5 §.			tobaksvara framgår av 5 §.

Snus, tuggtobak och övrig tobak omfattas av bestämmelserna i 2 kap.

9–11 §§, 10 kap., 11 kap. 3–7 §§, 12 kap. 6–10 §§ och 13 kap. 2, 3 och 10 §§.

2 kap.

1 §

I detta kapitel finns bestämmelser om

–skatt på cigaretter (2–4 §§),

–skatt på cigarrer och cigariller (5 §),

–skatt på röktobak (6 §),

–produkter som helt eller delvis består av andra ämnen än tobak (7 och 8 §§),

–skatt på snus och tuggtobak (9 §),

–skatt på övrig tobak (10 §),

–skatteomräkning (11 §),

–undantag från skatteplikt (12–18 §§), och

– kontrollmärkning och andra		– kontrollmärkning och andra
regler om försäljning av cigaretter		regler om försäljning av cigaretter
(19–22 §§).		(19–21 §§).

Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

190

2.119 Förslag till lag om ändring i lagen (2024:114)		Prop. 2023/24:144
om clearing och avveckling av betalningar
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 och 5 §§ lagen (2024:000) om clearing
och avveckling av betalningar ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt SFS 2024:114	Föreslagen lydelse

1kap. 4 §

Ett clearingbolag ska utan dröjs-	Ett clearingbolag ska utan dröjs-
mål lämna uppgifter i elektronisk	mål lämna uppgifter i elektronisk
form om enskildas förhållanden till	form om enskildas förhållanden till
bolaget, om det under en utredning	bolaget om det
enligt bestämmelserna om för-	1. under en	utredning enligt
undersökning i brottmål begärs av	bestämmelserna	om	förundersök-
undersökningsledaren eller om det	ning i brottmål begärs av undersök-
begärs av åklagare i ett ärende om	ningsledaren,
rättslig hjälp i brottmål, på fram-	2. under en utredning om själv-
ställning av en annan stat eller en	ständigt förverkande		begärs av
mellanfolklig domstol, eller i ett	åklagaren,
ärende om erkännande och verk-	3. i ett ärende om rättslig hjälp i
ställighet av en europeisk utred-	brottmål begärs av åklagaren på
ningsorder.	framställning av en annan stat eller
	en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklaga- ren.

			5 §
Den undersökningsledare		eller	Den	undersökningsledare eller
åklagare som begär uppgifter enligt			åklagare som begär uppgifter enligt
4 § får besluta att clearingbolaget			4 § får besluta att clearingbolaget
eller den som är eller har varit			eller den som är eller har varit
knuten till bolaget inte får röja för			knuten till bolaget inte får röja för
kunden eller för någon utom-			kunden eller för någon utom-
stående att uppgifter har lämnats			stående att uppgifter har lämnats
enligt 4 § eller att det pågår en			enligt 4 § eller att det pågår en
förundersökning,	ett ärende	om	förundersökning, en utredning om
rättslig hjälp i brottmål eller ett			självständigt		förverkande,		ett
ärende om erkännande och verk-			ärende om rättslig hjälp i brottmål
ställighet av en europeisk utred-			eller ett ärende om erkännande och
ningsorder. Ett sådant förbud får			verkställighet		av	en europeisk
meddelas om det krävs för att en			utredningsorder. Ett sådant förbud
utredning om brott inte ska			får meddelas om det krävs för att en
äventyras eller för att uppfylla en			utredning om brott eller själv-
internationell	överenskommelse		ständigt förverkande inte ska även-
som är bindande för Sverige.			tyras	eller för att		uppfylla	en

197

2.120 Förslag till lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:000)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 10 §, 9 kap. 2 § och rubriken närmast före 8 kap. 10 § tullbefogenhetslagen (2024:000) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2023/24:132	Föreslagen lydelse
8 kap.
Beslag	Beslag och penningbeslag
10 §
En tulltjänsteman har samma rätt	En tulltjänsteman har samma rätt
som en polisman att enligt 27 kap.	som en polisman att enligt 27 kap.
4 § rättegångsbalken ta egendom i	4 § rättegångsbalken ta egendom i
beslag.	beslag eller penningbeslag.
En tulltjänsteman får även i andra	En tulltjänsteman får även i andra
fall än de som anges i 27 kap. 4 §	fall än de som anges i 27 kap. 4 §
rättegångsbalken ta egendom i	rättegångsbalken ta	egendom	i
beslag, om den skäligen kan antas	beslag eller penningbeslag, om den
bli förverkad på grund av brott eller	skäligen kan antas bli förverkad på
ha betydelse för en utredning om ett	grund av brott eller ha betydelse för
sådant brott.	en utredning om ett sådant brott.
Om ett beslag verkställs av någon	Om ett beslag eller penning-
annan än undersökningsledaren	beslag verkställs av någon annan än
eller åklagaren och denne inte har	undersökningsledaren eller åklaga-
beslutat om beslaget, ska anmälan	ren och denne inte har beslutat om
skyndsamt göras till denne, varvid	beslaget eller penningbeslaget, ska
han eller hon omedelbart ska pröva	anmälan skyndsamt	göras	till
om beslaget ska bestå.	denne, varvid han eller hon
	omedelbart ska pröva om beslaget
	ska bestå.

9kap. 2 §

Prop. 2023/24:144

En tullåklagare får fatta beslut enligt 3 § fjärde stycket lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. om värdet av det som ska förverkas uppgår till mindre än hälften av det prisbas- belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, om det är uppenbart att förutsättning- arna för ett förverkande är upp- fyllda.

En tullåklagare får fatta beslut enligt 3 kap. 4 § lagen (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av före- tagsbot om värdet av det som ska förverkas uppgår till mindre än hälften av det prisbasbelopp enligt

2kap. 6 och 7 §§ socialförsäkrings- balken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, om det är uppen- bart att förutsättningarna för ett förverkande är uppfyllda.

199

Prop. 2023/24:144 4

Bakgrund och nuvarande reglering

4.1Förverkandelagstiftningen och dess bakgrund

Förverkande är en särskild rättsverkan av brott, dvs. en författnings- reglerad följd av ett brott som inte är en brottspåföljd och inte heller utgörs av en skyldighet att betala skadestånd. Förverkande kan avse främst brottsvinster (utbyte), hjälpmedel och egendom som varit föremål för brott.

Förverkande kan ske genom antingen sakförverkande eller värdeför- verkande. Sakförverkande innebär att viss i domen eller beslutet utpekad egendom förklaras förverkad, dvs. att ägaren förlorar sin rätt till den aktuella egendomen som i stället tillfaller staten. Ett värdeförverkande har formen av en förpliktelse för den enskilde att prestera en viss mängd egendom till staten, i princip alltid i form av en skyldighet att betala en viss summa pengar.

De grundläggande reglerna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Där regleras bl.a. under vilka förutsättningar förverkande får beslutas och mot vem talan om förverkande kan föras. Brottsbalkens regler om förverkande gäller i viss utsträckning även inom specialstraffrätten. I vissa författningar, t.ex. narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (2000:1225) om straff för smuggling och alkohollagen (2010:1622), finns det dock regler om förverkande som inom sina områden kompletterar eller helt eller delvis ersätter brottsbalkens bestämmelser. Förverkandebestämmelserna i specialstraffrätten innebär i vissa fall att förverkande kan beslutas på annan grund eller riktas mot annan person än vad som är fallet enligt brottsbalken. Även om dessa regler i olika avseenden skiljer sig från brottsbalkens reglering, kan bestämmelserna i brottsbalken ge vägledning vid tolkningen av de specialstraffrättsliga reglerna.

Huvuddragen i den nu gällande förverkandelagstiftningen i 36 kap. brottsbalken infördes 1968. Reformen var resultatet av ett långvarigt utredningsarbete och innebar en genomgripande modernisering av regelverket som syftade till att dels uppnå ökad enhetlighet mellan förverkandebestämmelserna i den allmänna straffrätten och specialstraff- rätten, dels skapa en mer lättillgänglig reglering som skulle kunna tjäna som förebild vid förändringar på specialstraffrättens område.

4.2 Företagsbotslagstiftningen och dess bakgrund

	Företagsboten är – liksom förverkande – en särskild rättsverkan av brott
	och hanteras i huvudsak enligt samma förfaranderegler som förverkande.
	Bestämmelserna om företagsbot infördes 1986. Vid tillkomsten av
	företagsbotssystemet anfördes att det då gällande sanktionssystemet
	ansågs otillräckligt för att komma till rätta med brott i näringsverksamhet
	vilket motiverade att ett nytt sanktionssystem infördes (prop. 1985/86:23
	Företagsbot s. 14–15). De centrala bestämmelserna om företagsbot finns i
	36 kap. brottsbalken.
	Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2020 skärptes
202	företagsbotsregleringen, bl.a. genom att ett företags betalningsförmåga ska
202

ha betydelse när företagsbotens storlek ska bestämmas när det är fråga om Prop. 2023/24:144 särskilt allvarlig brottslighet som begås i större företags verksamhet.

Reformen innebar också att maximibeloppet för företagsbot i dessa fall höjdes från 10 miljoner kronor till 500 miljoner kronor och att möjlig- heterna att förelägga företagsbot genom strafföreläggande utökades (prop. 2018/19:164 Skärpta straffrättsliga sanktioner mot företag).

4.3Närmare om förverkandelagstiftningen

Brottsbalkens reglering

Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken ska utbyte av brott förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Med utbyte av brott avses både konkret egendom som någon kommit över genom brott och det till penningbelopp uppskattade värdet av vad som åtkommits. Begreppet omfattar alltså både konkreta föremål och abstrakt vinst (prop. 1968:79 förslag till lag om ändring i brottsbalken m.m. s. 76 och 79). Vidare kan vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott förverkas, om mottagandet utgör brott enligt brottsbalken. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat. Även egendom som har trätt i stället för utbyte av brott, avkastningen av utbyte samt avkastning av det som har trätt i stället för utbytet kan med stöd av 1 c § förverkas som utbyte av brott.

Förverkande av utbyte av brott får inte ske om det är uppenbart oskäligt. Enligt 1 a § ska det vid bedömningen av om förverkande är uppenbart oskäligt bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord. Om skadeståndsskyldighet aktualiseras ska förverkande ske endast i undantagsfall (jfr prop. 1986/87:6 om förverkande m.m. s. 36).

Sedan 2008 är det enligt 1 b § möjligt att förverka inte bara utbyte av det brott som en person döms för utan även utbyte som kommer från en inte närmare preciserad brottslighet (utvidgat förverkande). Utmärkande för denna förverkandeform är att den i grunden fokuserar på illegitimt åtkommen egendom, som inte kan förklaras av t.ex. en väl tilltagen förvärvsinkomst, snarare än att bedöma om ett visst brott gett upphov till en viss vinst. Däremot förutsätter ett förverkande enligt paragrafen att någon döms för ett visst brott. Detta brott – det förverkandeutlösande brottet – är därmed den ”nyckel” som ”låser upp” möjligheten till förverkande av tillgångar som härrör från brottslig verksamhet och som annars inte är åtkomliga för förverkande, eftersom de inte kan knytas till ett konkret brott (jfr prop. 2007/08:68 Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet s. 50 och prop. 2015/16:155 Utökade möjligheter till förverkande s. 28). Förverkandeformen har införts som ett resultat av de förpliktelser som följer av EU-rätten (se särskilt artikel 5 i Europaparlaments och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen samt artikel 3 i rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom

som härrör från brott).

203

Prop. 2023/24:144 Utvidgat förverkande förutsätter alltså ett förverkandeutlösande brott. Det krävs att det för brottet är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer eller att brottet är särskilt angivet i paragrafen. Utvidgat förverkande förutsätter också att det förverkandeutlösande brottet kan ge utbyte. Utvidgat förverkande får inte beslutas om det framstår som oskäligt. Ur förverkandesubjektets perspektiv är följaktligen skälighetsbedömningen mer generös än vid förverkande enligt 1 §. Förverkandet av sådan egendom som på beskrivet sätt bedöms härröra från den tidigare brottsliga verksamheten ses i dessa fall som en särskild rättsverkan av det brott som personen döms för, dvs. som en särskild rättsverkan av det förverkande- utlösande brottet (prop. 2007/08:68 s. 91).

I 2 § regleras förverkande av egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken. Förverkande av hjälpmedel får beslutas om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Även egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel – men som i det enskilda fallet inte kommit till sådan användning – får förverkas om brottet antingen har fullbordats eller om det har varit fråga om ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling till brott. Egendom som har framställts genom brott eller vars användande utgör brott får också förverkas enligt den nu aktuella paragrafen. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

I 3 § finns bestämmelser om förverkande i vissa fall av föremål som riskerar att komma till brottslig användning. Bestämmelsen tar sikte på typiska brottsverktyg. Förverkande av detta slag förutsätter inte att brott har begåtts och förverkandeformen kan därför inte ses som en särskild rättsverkan av brott.

Har det uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkare av brott som begåtts i näringsverksamhet, ska enligt 4 § värdet av dessa förklaras förverkat även när det inte följer av andra regler. Detta gäller dock inte om förverkande är oskäligt. Vid den bedömningen ska bl.a. beaktas om det kan antas att näringsidkaren kommer att åläggas annan betalnings- skyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet.

I 5 § regleras hos vem förverkande får ske. Enligt paragrafen får förverkande ske från gärningsmannen eller annan som medverkat vid brottet, den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 4 §, den som efter brottet förvärvat egendomen genom vissa i huvudsak familjerättsliga fång samt från den som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och som därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Om det är fråga om förverkande från gärningsmannen eller annan som medverkat vid brottet, den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare får egendomen förverkas endast om egendomen vid brottet tillhörde den aktuella personen.

Utvidgat förverkande får enligt 5 a § ske från gärningsmannen eller annan som medverkat till det brott som förverkandet grundas på, den som förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva eller den som förvärvat egendomen på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottslig verksamhet. Utvidgat förverkande

204

från gärningsmannen eller annan som medverkat förutsätter att något av Prop. 2023/24:144 dessa förverkandesubjekt fälls till ansvar (jfr prop. 2007/08:68 s. 67–70).

I 5 b § regleras hur en förverkandeförklaring avseende viss egendom förhåller sig till dels särskilda rättigheter till egendomen, dels utmätning.

Enligt 6 § kan rätten, när ett sakförverkande framstår som oskäligt eller onödigt ingripande, i stället föreskriva att en särskild åtgärd ska vidtas till förebyggande av missbruk av egendomen. Som exempel brukar nämnas att rätten kan föreskriva om borttagande av signaturen på en förfalskad tavla.

Om en förutsättning för förverkande är att någon döms till påföljd, får rätten, enligt 12 §, om den beslutar om påföljdseftergift, ändå besluta om förverkande. I specialstraffrätten kan finnas bestämmelser som är formulerade på ett sådant sätt att det förutsätts att någon döms till påföljd.

I 13 § regleras vad som gäller om brottet har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller som har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning. I sådana fall får rätten besluta om förverkande av egendom endast om och i den mån det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

I 14 § regleras möjligheterna att förverka egendom på grund av brott i fall där den brottslige dött eller påföljd av annan orsak inte kan dömas ut. Förverkande kan då ske om stämning i målet har delgetts inom fem år från det att brottet begicks. Förverkande kan ske även under vissa andra förutsättningar. Talan om förverkande får väckas endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

Av 15 § framgår att ett beslut om förverkande förfaller om verkställighet inte skett inom tio år från det att beslutet vann laga kraft.

Enligt 16 § får en förverkandeförklaring underlåtas även om det i lag eller författning föreskrivs att förverkande ska beslutas, under förutsättning att förverkande vore uppenbart oskäligt.

I 17 § klargörs att förverkad egendom tillfaller staten om inte annat är föreskrivet. Vidare regleras det fallet att utbyte av ett brott som svarar mot skada för en enskild har förklarats förverkat hos någon. Enligt bestämmelsen är det i ett sådant fall staten som har att svara för ersättning åt den skadelidande. Denna skyldighet är dock begränsad till värdet av vad som tillfallit staten på grund av förverkandebeslutet.

Förverkanderegler i specialstraffrätten

Utöver bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken finns det regler om förverkande även i vissa specialstraffrättsliga författningar. Även om dessa ibland skiljer sig i olika avseenden från brottsbalkens reglering, fungerar bestämmelserna i brottsbalken som riktlinjer vid tillämpningen av de specialstraffrättsliga reglerna.

Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken är reglerna om förverkande av utbyte m.m. tillämpliga på brott inom specialstraffrätten om det är fråga om brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Det är således möjligt att med stöd av paragrafen besluta om förverkande vid ett antal specialstraffrättsliga brott. Möjligheten är dock begränsad till allvarligare brott.

Åtskilliga specialstraffrättsliga författningar innehåller bestämmelser om förverkande även vid brott som inte har mer än ett års fängelse i straffskalan.

205

Prop. 2023/24:144 Så är t.ex. fallet beträffande vissa brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

206

Även bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel enligt 36 kap. 2 § brottsbalken ska, om det inte finns avvikande regler, tillämpas på special- straffrättsliga brott för vilka det är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

4.4Handläggningen av talan om förverkande och företagsbot

Det finns inga bestämmelser i rättegångsbalken som särskilt reglerar förfarandet vid förverkande. En talan om förverkande kan tas upp på tre olika sätt. Den vanligaste formen av förverkandetalan riktas mot en tilltalad i samma rättegång som åtalet. Det är dock möjligt att rikta en sådan talan mot en annan person än den tilltalade i samma rättegång som åtalet. Likaså kan en förverkandetalan föras utan samband med ett åtal.

Förverkande på grund av brott sker vanligen genom en förver- kandeförklaring som meddelas av domstol. I vissa fall kan emellertid förverkande enligt 48 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken beslutas också genom ett strafföreläggande eller genom föreläggande av ordningsbot.

Tas en fråga om förverkande upp i samband med åtal för det brott som förverkandet grundar sig på, regleras förfarandet av de allmänna reglerna om rättegången i brottmål. Rör förverkandefrågan däremot någon som inte är tilltalad, regleras förfarandet i stället i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. (nedan kallad 1986 års förfarandelag). Enligt 2 § prövas förverkandefrågan som huvudregel i dessa fall av allmän domstol efter särskild talan och rättegångsbalkens regler om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter tillämpas.

Åklagare kan med stöd av 3 § första och andra styckena pröva en fråga om förverkande av sådan egendom som tagits i beslag, om det som ska förverkas inte uppgår till betydande belopp eller det finns andra skäl mot ett sådant förfarande. Om värdet av beslagtagen egendom som ska förverkas uppgår till mindre än en tiondels basbelopp, eller om egendomen saknar saluvärde, får en polisman eller annan anställd vid Polismyndig- heten som myndigheten har utsett besluta om förverkande (3 § fjärde stycket). Detta förutsätter dock att det är uppenbart att förutsättningarna för förverkande är uppfyllda. Den som är missnöjd med ett beslut om förverkande får anmäla missnöje mot beslutet. Åklagaren ska, om han eller hon inte häver beslaget, inom en månad från missnöjesanmälan väcka talan vid domstol, som då slutligen avgör saken. Väcks inte sådan talan ska den beslagtagna egendomen återlämnas.

När talan om utvidgat förverkande ska föras mot någon annan än den som åtalats för det förverkandeutlösande brottet ska talan väckas i särskild ordning enligt lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall. Frågan prövas enligt 2 § av allmän domstol efter särskild talan i enlighet med rättegångsbalkens regler om åtal för brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. I 3 § anges att en särskild talan om utvidgat förverkande ska väckas inom ett år från det att domen i målet om det förverkandeutlösande brottet fått laga kraft.

En talan om företagsbot handläggs på samma sätt som gäller vid Prop. 2023/24:144 förverkande, dvs. antingen i samma rättegång som ett åtal för brott eller

som en särskild talan enligt 1986 års förfarandelag. Företagsbot kan även åläggas genom strafföreläggande i fall då företagsboten inte överstiger tre miljoner kronor (se 48 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken och 5 § lagen om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.).

4.5Åtgärder för att säkra förverkande

Beslag
Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken får ett föremål tas i beslag om det
skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott, ha tagits ifrån
någon genom brott, vara förverkat på grund av brott, kunna användas för
att utföra en genomsökning på distans eller ha betydelse för utredning om
förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt		36 kap. 1 b §
brottsbalken.
Beslag får riktas både mot den som är misstänkt för brottet och annan
person. Det finns inte något krav på att brottet ska ha en viss straffskala.
Beslag kan därför beslutas även vid bötesbrott. Beslag får emellertid
beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i
övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat
motstående intresse (dvs. enbart om åtgärden är proportionerlig).
Kvarstad
För att säkra värdeförverkande finns tvångsmedlet kvarstad som regleras i
26 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken. En första förutsättning för kvarstad
är att det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Ett beslut om
kvarstad kräver också att det finns en risk för att den misstänkte, genom
att avvika eller undanskaffa egendom eller på annat sätt, undandrar sig att
betala vad som kan komma att ådömas honom eller henne på grund av
brottet i form av böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller
annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning
till målsägande (26 kap. 1 §). Om dessa förutsättningar är uppfyllda, får
rätten besluta om kvarstad på så mycket av den misstänktes egendom att
fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Kvarstad får beslutas endast
om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som
åtgärden innebär för den misstänkte eller för något motstående intresse.
Förvar
Förvar, som är en provisorisk åtgärd i avvaktan på rättens beslut i en fråga
om kvarstad, regleras i 26 kap. 3–4 §§ rättegångsbalken.
Beslut om förvar fattas som huvudregel av åklagare och all slags
egendom kan komma tas i förvar	(26 kap. 3 §	första	stycket
rättegångsbalken). Genom beslut av åklagare kan således fast egendom
lika väl som alla former av lös egendom – inklusive banktillgodohavanden
och andra fordringsrätter – tas i förvar.
I brådskande fall har även en polisman rätt att ta egendom i förvar
(26 kap. 3 § andra stycket). Denna rätt	är emellertid inskränkt		till lös	207

Prop. 2023/24:144 egendom. Härmed avses för det första lösa saker, dvs. varje slag av rörligt fysiskt föremål samt levande djur. Till följd härav omfattas således pengar. Men även annan lös egendom än lösa saker omfattas, dvs. sådant som aktier och andra värdepapper, fordringar, hyresrätter, bostadsrätter och byggnader på annans mark. Har en polisman tagit lös egendom i förvar, ska åklagaren skyndsamt underrättas om åtgärden. Åklagaren har sedan att omedelbart pröva om egendomen ska förbli i förvar.

Penningbeslag

Penningtvätt innebär att åtgärder vidtas för att dölja eller omsätta vinning av brottslig verksamhet. Ett penningtvättsbrott i sig resulterar oftast inte i något utbyte som skulle kunna bli föremål för utbytesförverkande enligt brottsbalken (med undantag för eventuell ersättning till penningtvättaren för att utföra penningtvättsåtgärden). Det utbyte som är föremål för penningtvätt har i stället sitt ursprung i ett förbrott, t.ex. ett narkotikabrott eller ett bedrägeri.

När lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (penningtvätts- brottslagen) infördes, tillskapades en möjlighet att säkra egendom i form av pengar, kontobehållningar, aktiedepåer eller liknande som representerar fordringar eller andra rättigheter som misstänks vara föremål för penning- tvätt (prop. 2013/14:121 En effektivare kriminalisering av penningtvätt). Beslagsformen är även tillämplig i de fall någon misstänks för finansiering av terrorism enligt terroristbrottslagen (2022:666).

Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet, eller ett motsvarande värde, som skäligen kan antas vara föremål för vissa brott eller försök till sådana brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott eller terroristbrottslagen får tas i penningbeslag. Med pengar avses kontanter i form av sedlar och mynt samt även elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar. Med fordran eller annan rättighet avses t.ex. kontobehållningar, aktiedepåer eller bitcoins som representerar en fordran eller annan rättighet mot en gäldenär eller annan förpliktigad.

För att penningbeslag ska få beslutas enligt lagen om straff för penning- tvättsbrott eller terroristbrottslagen måste det skäligen kunna antas att den egendom som ska tas i penningbeslag är föremål för vissa brott eller försök till sådana brott enligt någon av lagarna. Egendomen måste också finnas tillgänglig för penningbeslag, t.ex. hos en gäldenär eller annan förpliktad. Det finns dock inte, som vid förvar och kvarstad enligt rättegångsbalken, något krav på att det ska finnas en misstänkt person identifierad. Inte heller uppställer lagarna något krav på att egendomen ska ägas eller innehas av en misstänkt person. Med att egendomen ska finnas tillgänglig avses att den ska vara identifierad och tillgänglig för direkt verkställighet hos t.ex. en bank. Bestämmelserna ger alltså ingen möjlighet att söka efter egendom som skulle kunna tas i penningbeslag eller att besluta om penningbeslag av egendom som inte är, men skulle kunna komma att bli, tillgänglig för penningbeslag.

Egendom får endast tas i penningbeslag om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.

208

Dispositionsförbud

Enligt lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen) får Polismyndigheten och Säkerhetspolisen i vissa fall fatta beslut om dispositionsförbud avseende bl.a. pengar och fordringar. Ett beslut om dispositionsförbud får enligt 4 kap. 11 § i lagen fattas om det finns skäl att misstänka att egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism och egendomen finns hos en verksamhets- utövare. Beslutet innebär att egendomen eller ett motsvarande värde tills vidare inte får flyttas eller disponeras på annat sätt (dispositionsförbud) av innehavaren. Ett dispositionsförbud får meddelas enbart om det är fara i dröjsmål och det skäligen kan befaras att egendomen annars kommer att undanskaffas och skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär.

Ett beslut om dispositionsförbud ska så snart som möjligt anmälas till åklagare, som skyndsamt ska pröva om åtgärden ska bestå. Åklagarens beslut får inte överklagas. Om det inte längre finns skäl för åtgärden ska den hävas. Åtgärden upphör att gälla när två arbetsdagar har gått från Polismyndighetens eller Säkerhetspolisens beslut, om den inte hävts före det.

En verksamhetsutövare ska omedelbart underrättas om att en åtgärd har beslutats eller hävts. Den som har drabbats av ett beslut om dispositions- förbud ska underrättas om beslutet när det kan antas att syftet med en beslutad eller förutsedd åtgärd inte motverkas och den framtida utredningen inte skadas om uppgiften röjs. Beslut om underrättelse meddelas av åklagare. En underrättelse behöver inte lämnas, om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

Enligt 4 kap. 13 § får ett beslut om dispositionsförbud med anledning av misstänkt penningtvätt endast avse sådan egendom som kommer från brott eller brottslig verksamhet som avses i 1 kap. 6 § första stycket.

Förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

Enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen) ska bl.a. egendom som har skiljts från sin ägare genom brott och som har anträffats hos någon som uppenbart saknar rätt till egendomen, tas i förvar om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller egendom som har anträffats utan att vara i någons besittning, om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen är känd, liksom egendom som har förvärvats eller tagits emot under häleriliknande förhållanden. Egendom kan även tas i förvar enligt stöldgodslagen om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den.

Bestämmelser om hur egendom som tagits i förvar ska hanteras och om rätt för ägare som senare blir känd, eller för någon annan som har rätt till egendomen, att få egendomen utlämnad till sig eller att få ersättning finns i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Prop. 2023/24:144

209

Prop. 2023/24:144	4.6	Verkställighet av beslut om förverkande
	Värdeförverkande
	Bestämmelser om verkställighet av sådan särskild rättsverkan av brott som
	innefattar betalningsskyldighet, t.ex. värdeförverkande, finns i bötesverk-
	ställighetslagen (1979:189). Närmare bestämmelser om tillämpningen av
	lagen finns i bötesverkställighetsförordningen (1979:197).
	Enligt 1 § bötesverkställighetslagen kan ett beslut om förverkande som
	innefattar betalningsskyldighet eller ett åläggande om företagsbot
	verkställas antingen genom uppbörd eller genom indrivning. Om uppbörd
	ska äga rum, sker det så snart domen har meddelats. Indrivning får däremot
	inte äga rum förrän domen har fått laga kraft. Den misstänkte får dock
	betala förskott på förverkande som innefattar betalningsskyldighet och
	som kan komma att påföras honom eller henne.
	Polismyndigheten är enligt 3 § bötesverkställighetsförordningen central
	uppbördsmyndighet och har hand om uppbördsförfarandet. Domstolarna
	medverkar i uppbördsförfarandet genom att de upplyser om möjligheten
	till frivillig betalning och förser den som har ålagts ett värdeförverkande
	med ett inbetalningskort.
	Uppbörd sker enligt 4 § bötesverkställighetslagen genom att den dömde
	betalar frivilligt. Om betalning inte sker frivilligt, sker indrivning.
	Polismyndigheten ansöker om sådan åtgärd. Bestämmelserna om
	indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar
	m.m. (indrivningslagen). Indrivningen handhas av Kronofogdemyndig-
	heten. Indrivningslagen omfattar alla slags fordringar som handläggs i
	allmänna	mål hos Kronofogdemyndigheten, se 1 § indrivningslagen,
	1 kap. 6 § utsökningsbalken och 1 kap. 2 § utsökningsförordningen
	(1981:981). Vid indrivning gäller utsökningsbalkens regler om förfarandet
	vid verkställigheten, om vilken egendom som kan tas i anspråk till
	täckande av skulden och om möjligheterna att överklaga Kronofogde-
	myndighetens beslut.
	Av 12 och 13 §§ bötesverkställighetslagen följer en möjlighet att lägga
	ned verkställigheten, om särskilda skäl föranleder det. För ett sådant
	beslut, som fattas av Kronofogdemyndigheten, krävs att indrivningen
	skulle vara till synnerligt men för den dömde eller för någon som är
	beroende av honom eller henne för sin försörjning. Det krävs också att det
	inte är påkallat från allmän synpunkt att indrivningen fortgår, och eftergift
	bör inte göras för mera betydande belopp. Ett beslut att lägga ned
	verkställigheten kan överklagas av åklagaren.
	Sakförverkande
	Egendom som sakförverkas har normalt tagits i beslag eller penningbeslag
	men kan i vissa fall ha säkrats genom förvar och kvarstad. I de senare fallen
	bistår Kronofogdemyndigheten vid verkställigheten enligt utsöknings-
	balken.
	I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hitte-
	gods m.m. regleras hur egendomen ska tas om hand. Av 10 § följer att
	pengar ska redovisas till staten. Annan egendom ska som huvudregel
	säljas. Enligt 5 § ska dock egendom som kan befaras komma till brottslig
210	användning eller som det annars är olämpligt att sälja oskadliggöras. I

6	Grundläggande byggstenar i en ny	Prop. 2023/24:144

förverkandereglering

6.1En enklare och tydligare förverkandelagstiftning

Regeringens förslag: Ett nytt 36 kap. i brottsbalken införs med rubriken Om förverkande av egendom och om företagsbot.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Ekobrottsmyndigheten, Göteborgs tingsrätt, Justitiekanslern (JK), Jönköpings tingsrätt, Nacka tingsrätt, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän (JO), Stockholms tingsrätt, Svensk Försäkring, Sveriges advokatsamfund, Säkerhetspolisen, Umeå tingsrätt och Åklagarmyndig- heten, tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Domstolsverket, som i huvudsak tillstyrker förslaget, ser behov av att regelverket utformas på ett enhetligt sätt och sätter i fråga om ordet brottsvinster används på ett konsekvent sätt i förslaget till nytt 36 kap. brottsbalken. Verket anser att det i den fortsatta beredningen bör övervägas dels om bestämmelserna i det här avseendet bör utformas på ett annat sätt, dels om paragraferna mer genomgående bör innehålla hänvisningar till alla de specifika lagrum som åsyftas i respektive paragrafer. Malmö tingsrätt anser att det är oklart om begreppet egendom som förekommer i ett flertal bestämmelser i det föreslagna kapitlet omfattar både lös och fast egendom. Sveriges Domareförbund, som tillstyrker förslaget, anser att det under den fortsatta beredningen bör eftersträvas att göra den lagtekniska utformningen av lagförslagen mer enhetlig.

Skälen för regeringens förslag: För att minska incitamenten att begå brott krävs att rättsväsendet har ändamålsenliga möjligheter att ta brottsvinster från kriminella. Att bestämmelserna är tydliga och enkla bidrar till att utredningssvårigheter undviks för rättsväsendets aktörer. Det är därför angeläget att oklarheter och gränsdragningsproblem undviks i så stor utsträckning som möjligt. Rättssäkerheten kräver också att var och en kan förstå vilka straffrättsliga reaktioner som kan följa på ett brott. Sammantaget innebär detta att förverkandelagstiftningen bör vara tydlig, effektiv och ändamålsenlig.

Det har gått drygt 50 år sedan huvuddragen i den nuvarande förverkandelagstiftningen infördes. Under åren har dock förhållandevis omfattande förändringar gjorts, bl.a. med anledning av Sveriges tillträde till Europarådets förverkandekonventioner från 1990 respektive 2005 (prop. 1995/96:49 Sveriges tillträde till Europarådets förverkande- konvention och prop. 2013/14:121) och Sveriges åtaganden inom EU (se bl.a. prop. 2004/05:135 Utökade möjligheter att förverka utbyte av och hjälpmedel vid brott m.m., prop. 2007/08:68 Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet och prop. 2015/16:155 Utökade möjligheter till förverkande). Även förverkandebestämmelser i specialstraffrätten har varit föremål för reformer under denna tid. Trots de förändringar som har

skett både i samhället och i den straffrättsliga lagstiftningen har någon

213

Prop. 2023/24:144 samlad eller mer övergripande översyn av förverkandelagstiftningen inte

	genomförts.
	Kritik har i olika sammanhang riktats mot utformningen av för-
	verkandelagstiftningen. Det har bl.a. anförts att den är svår att tillämpa,
	präglad av inkonsekvenser och att den brister i systematik. Med anledning
	av de förhållandevis omfattande förändringar i förverkandeinstitutet som
	skett har även frågan väckts om den nu gällande lagstiftningen på ett
	konsekvent sätt ger uttryck för de ändamål och principer som bildade
	utgångspunkter vid införandet av förverkandeinstitutet.
	Lagrådet, som efterlyst en grundlig översyn av förverkandelagstift-
	ningen, har bl.a. påpekat att den får betraktas som tämligen komplex och
	inte helt lättillgänglig, inte minst när det gäller hur brottsbalkens och
	specialstraffrättens förverkanderegler närmare relaterar till varandra.
	Lagrådet har även påtalat behovet av att analysera hur reglerna förhåller
	sig till Sveriges internationella förpliktelser på förverkandeområdet (se
	Lagrådets yttranden i prop. 2004/05:135 s. 357–362 och prop. 2015/16:155
	s. 72–73, jfr även justitierådet Victors tillägg i rättsfallet NJA 2010 s. 374
	och SOU 2012:12 s. 344). Även regeringen har uttalat att det finns ett
	tydligt behov av en grundlig översyn av förverkandelagstiftningen (prop.
	2015/16:155 s. 23).
	Som regeringen avser att återkomma till kan det redan här konstateras
	att den nuvarande förverkandelagstiftningen inte i alla avseenden fått
	önskat genomslag. Lagstiftningen har i stora delar även en språkligt
	ålderdomlig utformning. Samhälleliga förändringar och den organiserade
	brottslighetens utbredning gör det särskilt påkallat att se över lagstift-
	ningen.
	En självklar utgångspunkt för en översyn är att förverkandereglerna ska
	vara systematiskt sammanhängande. Som bl.a. Sveriges Domareförbund
	och Nacka tingsrätt framhåller, bör därför lagstiftningen vara enhetligt
	utformad och lättillgänglig. I det sagda ligger att bestämmelsernas formella
	uppställning och indelning är av stor betydelse för möjligheterna att lätt
	skaffa sig en överblick över och förståelse för systemets uppbyggnad och
	innehåll. Regeringen anser att de förslag som utredningen lämnar i hög
	grad bidrar till att tydliggöra och synliggöra de frågor som ryms inom
	förverkandelagstiftningen. Som utvecklas i avsnitt 7.1, och som bl.a.
	Domstolsverket påpekar, finns emellertid behov av att genom begrepps-
	bildningen avseende förtjänster från brottslighet i större utsträckning
	markera att bestämmelserna är utformade på olika sätt och därigenom
	fyller olika syften. Lagstiftningen bör alltså utformas på ett sätt som
	synliggör skillnaderna och likheterna mellan de olika förverkande-
	sanktionernas funktion och tillämpningsområde. I detta avseende bör
	skillnad göras mellan å ena sidan brottsvinster och å andra sidan
	oförklarade tillgångar.
	De förslag till ny lagstiftning som behandlas i propositionen innebär
	sammantaget	stora	förändringar			av reglerna i 36 kap.	brottsbalken.
	Förverkanderegleringen i 36 kap. brottsbalken har tidigare ändrats vid
	åtskilliga tillfällen utan att någon mer övergripande översyn har gjorts.
	Ändringarna återspeglas bl.a. i att kapitlet innehåller flera paragrafer som
	särskiljs genom bokstavsbeteckningar (se 1 a–1 c §§, 5 a och 5 b §§ samt
	10 a och 10 b §§).		I	syfte	att	skapa en samlad, överskådlig och
214	lättillämpad	reglering		är	det	därför motiverat att	upphäva det

hittillsvarande 36 kap. och införa ett nytt 36 kap. i brottsbalken. I likhet med utredningen anser regeringen inte att det finns anledning att utsträcka tillämpningsområdet för kapitlet till någon ytterligare särskild rättsverkan av brott än förverkande och företagsbot. Att kapitlet inte kommer att vara tillämpligt vid andra särskilda rättsverkningar av brott än förverkande och företagsbot utesluter dock inte att vissa bestämmelser som inte är betungande för den enskilde i undantagsfall kan bli analogt tillämpliga i förhållande till andra rättsverkningar. Vilket utrymme som finns för en sådan tillämpning får dock ytterst bli en fråga för rättstillämpningen att avgöra. Sett mot den bakgrunden framstår det som naturligt att det redan av rubriken till 36 kap. brottsbalken framgår att kapitlet är begränsat till förverkande och företagsbot. Regeringen vill dessutom, i ljuset av vad Malmö tingsrätt lyfter fram om att det är oklart om begreppet egendom som förekommer i ett flertal bestämmelser i det föreslagna kapitlet omfattar både lös och fast egendom, poängtera att förverkandelagstiftningen även fortsättningsvis bör vara egendoms- neutral och därmed träffa all typ av egendom, om inte något annat tydligt anges.

Utöver vad som redovisas särskilt ser regeringen, i likhet med utredningen, inte behov av annat än redaktionella ändringar i de regler som återfinns i nuvarande 36 kap. 5 b, 14 och 15 §§. När det gäller hittills- varande 17 § första stycket föreslår Lagrådet vissa förtydliganden av bestämmelsen. Regeringen instämmer i vad Lagrådet anför och paragrafen utformas i enlighet med Lagrådets förslag. Dessa regler ska följaktligen överföras till det nya 36 kap. Detsamma gäller reglerna om företagsbot i 36 kap. 7–10 a §§. Vissa bestämmelser om förverkande som inte längre behövs, t.ex. den hittillsvarande bestämmelsen i 16 §, bör upphävas. Till skillnad från utredningen anser regeringen att det inte heller finns något behov av bestämmelserna i hittillsvarande 11 och 12 §§, eftersom de är skrivna för att äldre former av förverkandebestämmelser som inte längre finns kvar ska kunna tillämpas. Även dessa bestämmelser bör därför upphävas. Det kan även konstateras att det i 5 § fjärde stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (promulgationslagen) finns en övergångsbestämmelse beträffande tillämpningen av vissa av brottsbalkens regler om förverkande när det är fråga om gärningar som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande. Bestämmelsen har, inte minst i ljuset av förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning som det kommer till uttryck i 2 kap. 10 § regeringsformen, förlorat sin betydelse. Även den bestämmelsen bör därför upphävas.

När det gäller den lagtekniska strukturen av kapitlet anser Lagrådet att förslagen i lagrådsremissen avviker väsentligt från strukturen i förslagen i det remissbehandlade betänkandet. Lagrådet förordar att kapitlet struktureras på ett sätt som ansluter närmare till betänkandets förslag. Regeringen kan konstatera, i linje med vad Lagrådet anför, att det är av stor betydelse att kapitlet struktureras på ett sätt som skapar möjligheter för tillämparen att ta till sig sambandet mellan olika bestämmelser i kapitlet. Kapitlet bör därför struktureras om på det sätt som Lagrådet föreslår samt tillföras ytterligare mellanrubriker för att ge tillämparen en bättre överblick. Regeringen bedömer vidare att det saknas behov av en erinran om de förfaranderegler som i lagrådsremissen finns i förslaget till

Prop. 2023/24:144

215

Prop. 2023/24:144 lag om rättegången vid förverkande av egendom och företagsbot när förverkandesubjektet är okänd. Hänvisningen bör därför utgå.

	6.2	Förverkanderegleringens tillämplighet
	6.2.1	Förverkanderegleringen i brottsbalken ska vara
		generellt tillämplig

	Regeringens förslag: Förverkanderegleringen i brottsbalken ska vara
	generellt tillämplig och därmed omfatta även specialstraffrätten.
	En bestämmelse införs i brottsbalken som klargör att om en annan lag
	innehåller någon bestämmelse om förverkande som avviker från
	brottsbalkens förverkanderegler, tillämpas den bestämmelsen.
	Riksdagen godkänner att regeringen återtar den förklaring enligt
	artikel 3.2 a som avgavs i samband med Sveriges ratifikation av
	Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om penningtvätt,
	efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om
	finansiering av terrorism med innebörden att Sverige förbehåller sig
	rätten att – beträffande annan brottslighet än penningtvätt, sådan
	brottslighet som motsvaras av de i bilagan till konventionen nämnda
	brottskategorierna eller brottslighet som omfattas av brottsbalken –
	föreskriva att förverkande enligt artikel 3.1 endast ska ske i den
	utsträckning brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna tillstyrker eller har ingenting att invända mot
	utredningens förslag.
	Skälen för regeringens förslag
	Egendom bör kunna förverkas oavsett brottets allvar
	För brott som regleras i brottsbalken är regleringen om förverkande
	generellt tillämplig oavsett brottets straffskala. Inom specialstraffrätten är
	brottsbalkens regler om förverkande av utbyte och hjälpmedel i dag
	tillämpliga endast om det för det specialstraffrättsliga brottet är föreskrivet
	fängelse i mer än ett år (36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken). I samband
	med att brottsbalkens regler om utbytes- och hjälpmedelsförverkande
	gjordes tillämpliga på specialstraffrättsliga brott där det föreskrivna
	straffet uppgår till fängelse i mer än ett år, uttalades i förarbetena att
	förverkandet (trots att det är en särskild rättsverkan av brott och inte något
	straff) blir en del av den samlade reaktionen på brottet. Att möjliggöra
	förverkande vid brottslighet med låga maximistraff (dvs. med ett relativt
	sett lågt abstrakt straffvärde) påkallade därför, enligt den bedömning som
	gjordes då, särskilda överväganden vad gäller såväl behov som
	proportionalitet. För brott som hade ett straffmaximum på ett år eller lägre
	ansåg regeringen att det skulle krävas särskilda skäl i de enskilda fallen för
	att bestämmelser om utbytesförverkande skulle anses motiverade (prop.
	2004/05:135 s. 97).
	Sedan brottsbalkens regler om utbytes- och hjälpmedelsförverkande
216	gjordes tillämpliga på specialstraffrättsliga brott för vilka är föreskrivet

fängelse i mer än ett år har åtskilliga särskilda förverkanderegler införts i specialstraffrätten. Den nuvarande ordningen återspeglar följaktligen inte den restriktivitet som enligt förarbetena ansågs vara påkallad för att införa sådana förverkandebestämmelser.

Regeringen kan liksom utredningen konstatera att det på ett principiellt plan är svårt att se några bärande skäl som talar emot att samma sak ska gälla för brott som regleras i specialstraffrätten som för brott som regleras i brottsbalken. Beträffande utbytesförverkande kan det konstateras att intresset av att brottslighet inte ska löna sig gör sig lika starkt gällande oavsett brottets svårhet.

Intresset av att brottslighet inte ska löna sig oavsett brottets svårhet gör sig visserligen inte gällande vid hjälpmedelsförverkande och annat sådant förverkande som i dag regleras i 36 kap. 2 § brottsbalken. Det kan tvärtom hävdas att angelägenheten att förverka hjälpmedel åtminstone emellanåt kan knytas till brottets svårhet. Det kan dessutom hävdas att skäligheten i att förverka olika typer av hjälpmedel kan ifrågasättas när det gäller mindre allvarlig brottslighet, som i många fall närmast är av ordnings- karaktär. Sådana frågor måste emellertid redan i dag bedömas när hjälpmedelsbestämmelsen tillämpas på mindre allvarliga brott som regleras i brottsbalken. Av betydelse är då bl.a. att hjälpmedelsförverkande endast får ske om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl samt det generella undantaget för sådana fall där för- verkande skulle vara uppenbart oskäligt. Det är mot den bakgrunden svårt att se att det skulle vara olämpligt att göra brottsbalkens regler om hjälpmedelsförverkande och annat förverkande som avses i nuvarande 36 kap. 2 § brottsbalken generellt tillämpliga också inom special- straffrätten.

Som utredningen anför förekommer särskilda förverkandebestämmelser i specialstraffrätten som träffar mindre allvarliga brott. En reform skulle därför inte nödvändigtvis ha särskilt stor praktisk betydelse. Det finns dock exempel på specialstraffrättsliga brott som inte kan leda till förverkande. I taxitrafiklagen (2012:211) finns t.ex. inte några bestämmelser om förverkande vilket gör att det i dag saknas möjlighet att förverka brottsvinster hos den som döms för olaga eller otillåten taxitrafik.

För att ambitionen om att brottslighet inte ska löna sig ska få ett starkare genomslag och för att skapa en enkel och tydlig reglering är det enligt regeringen sammanfattningsvis motiverat att, som utredningen föreslår, göra brottsbalkens bestämmelser om förverkande av brottsvinster och hjälpmedel generellt tillämpliga oavsett brottets allvar.

En generell reglering skapar förutsättningar för en tydligare och mer lättillämpad lagstiftning

Andra bestämmelser i 36 kap. brottsbalken än 1 och 2 §§ får genomslag på specialstraffrättens förverkanderegleringar om utbyte och hjälpmedel utan att det är särskilt angivet. Det gäller t.ex. de bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar förverkande får beslutas och från vem förverkande kan ske. I vissa författningar, t.ex. narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (2000:1225) om straff för smuggling och alkohollagen (2010:1622), finns det dock regler om förverkande inom lagarnas respektive områden som kompletterar eller helt eller delvis ersätter

Prop. 2023/24:144

217

Prop. 2023/24:144 brottsbalkens bestämmelser. Förverkandebestämmelserna i specialstraff- rätten innebär i vissa fall att förverkande kan beslutas på annan grund eller riktas mot annan person än vad som är fallet enligt brottsbalken.

Reglerna i specialstraffrätten skiljer sig alltså i vissa fall från brottsbalkens reglering, men brottsbalkens reglering kan många gånger ändå ge vägledning vid tolkningen av de specialstraffrättsliga reglerna. Lagrådet har emellertid påpekat att förverkandelagstiftningen får betraktas som tämligen komplex och att det inte utan särskilda insikter är möjligt att få klarhet i hur brottsbalkens och specialstraffrättens regler närmare relaterar till varandra (se Lagrådets yttranden i prop. 2004/05:135 s. 357– 362 och prop. 2015/16:155 s. 72–73). Vissa frågor i specialstraffrätten är dessutom olösta.

För att förverkandelagstiftningen ska tillämpas i önskvärd utsträckning är det, som framhålls i avsnitt 5.1, angeläget att regelverket är tydligt, enkelt och förutsebart. Reglerna bör utformas så att onödiga tillämpnings- svårigheter undviks. Det är därför, som slås fast ovan, motiverat att göra förverkanderegleringen i brottsbalken generellt tillämplig, oavsett brottets allvar, och samtidigt utmönstra regler i specialstraffrätten i den mån det är möjligt till förmån för brottsbalkens generella regelverk. En regel som innebär att brottsbalkens regler görs generellt tillämpliga skulle också underlätta för tillämparen att överblicka förverkanderegleringen. Utgångs- punkten skulle – i frånvaro av särskilda regler – alltid vara brottsbalkens bestämmelser.

För att åstadkomma en sådan ordning anser regeringen, i likhet med utredningen, att det tydligt bör anges i brottsbalken att de förverkande- regler som finns i specialstraffrättsliga författningar har företräde framför brottsbalkens regler. Vilka regler i specialstraffrätten som bör utmönstras till förmån för brottsbalkens generella regelverk behandlas i avsnitt 6.2.1.

De specialstraffrättsliga regler som finns kvar bör som framhållits ha företräde framför brottsbalkens förverkanderegler. För att undvika luckor i förverkandelagstiftningen bör dock brottsbalkens bestämmelser om förverkande vara subsidiärt tillämpliga.

Sverige bör återta lämnat förbehåll

Sverige har tillträtt ett flertal internationella instrument på förverkande- området. Ett av dessa är Europarådets konvention från 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (förverkandekonventionen). Enligt artikel 3.1 ska stater som tillträtt konventionen säkerställa att det är möjligt att förverka hjälpmedel och vinning eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning och egendom som varit föremål för penningtvätt. Förutsatt att förverkande kan ske vid penningtvätt och vid de brottskategorier som anges i bilagan till konventionen kan en part, enligt artikel 3.2 a, i samband med tillträdet lämna en förklaring att förverkande endast ska ske när brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år. I samband med att Sverige ratificerade konventionen avgavs en förklaring om att Sverige förbehåller sig rätten att föreskriva att förverkande enligt artikel 3.1 endast ska ske i den utsträckning brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år (se prop. 2013/14:121 s. 100–102).

218

Genom regeringens förslag att låta förverkanderegleringen i brotts- Prop. 2023/24:144 balken bli generellt tillämplig och därmed omfatta även specialstraffrätten

kommer egendom kunna förverkas oavsett brottets allvar. Det saknas därför behov för Sverige att upprätthålla den lämnade reservationen som innebär att artikel 3.1 endast ska tillämpas i den utsträckning brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år. Reservationen bör därför återtas (se artikel 53.6 i konventionen). Den reservation som lämnats i fråga om skattebrott bör däremot fortsätta gälla (se vidare avsnitt 9.2).

6.2.2Förverkandebestämmelser i författningar utanför brottsbalken och andra följdändringar

Regeringens förslag: Med anledning av det föreslagna 36 kap. i brotts- balken ska nödvändiga följdändringar göras i förverkandebestämmelser i författningar utanför brottsbalken och i författningar som hänvisar till brottsbalkens förverkandebestämmelser. Även mindre ändringar av språklig och redaktionell natur ska göras i syfte att modernisera äldre bestämmelser. Vissa bestämmelser om förverkande som inte längre behövs ska upphävas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår dock att något färre förverkandebestämmelser i
författningar utanför brottsbalken ska upphävas. I stället föreslås att dessa
bestämmelser endast ska ändras redaktionellt.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
har inget att invända mot förslagen. Sveriges Domareförbund anser att
förverkanderegleringen i brottsbalken även bör omfatta lagen (2000:1225)
om straff för smuggling (smugglingslagen). Inspektionen för strategiska
produkter som visserligen inte har något att invända mot utredningens
förslag, väcker frågan om det är motiverat att upphäva förverkande-
bestämmelserna i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla
användningsområden och av tekniskt bistånd (PDA-lagen). Ekobrottsmyn-
digheten anser att det även fortsättningsvis finns behov av att kunna ta
egendom som varit föremål för näringspenningtvätt i förvar.
Skälen för regeringens förslag: Som utredningen framhåller skapar en
generell förverkandelagstiftning i brottsbalken förutsättningar för en mer
renodlad och lättillgänglig reglering med färre förverkandebestämmelser i
specialstraffrätten. Förslaget till nytt 36 kap. i brottsbalken innebär
ändringar i den grundläggande begreppsbildning som i dag gäller på
förverkandeområdet. I de fall något av nedan nämnda skäl motiverar att
förverkandebestämmelserna behålls i respektive lag bör de bestämmelser
som i sak lämnas oförändrade anpassas till den nya lydelsen av 36 kap.
brottsbalken. Motsvarande justeringar bör göras i författningar som
hänvisar till brottsbalkens förverkandebestämmelser. Även mindre
ändringar av språklig och redaktionell natur i syfte att modernisera äldre
bestämmelser bör göras. Det bör också, i enlighet med vad Lagrådet anför,
tydliggöras redan på rubriknivå att de specialstraffrättsliga författningar
som innehåller förverkandebestämmelser kompletterar vad som allmänt
gäller om förverkande enligt brottsbalken. Som framgår i avsnitt 6.2
föreslår regeringen att en bestämmelse ska införas i brottsbalken som	219
	219

Prop. 2023/24:144 klargör att om en annan lag innehåller någon bestämmelse om förverkande

	som avviker från brottsbalkens förverkanderegler, tillämpas den
	bestämmelsen. Sett mot den bakgrunden anser regeringen inte att det även
	i de specialstraffrättsliga författningarna bör framgå i vilken utsträckning
	de ersätter bestämmelser i brottsbalken.
	Inom specialstraffrätten finns, liksom i 36 kap. brottsbalken, bestäm-
	melser som reglerar frågan om när förverkande på grund av oskälighet inte
	ska ske. Enligt de allra flesta nu gällande specialstraffrättsliga
	förverkandebestämmelser kan förverkande underlåtas om det skulle vara
	uppenbart oskäligt att förverkande sker. I några få fall räcker det med att
	förverkande framstår som oskäligt. Regeringen delar utredningens
	bedömning att samma överväganden som görs i fråga om 36 kap.
	brottsbalken ska gälla i fråga om bestämmelserna i specialstraffrätten. Det
	innebär att de bestämmelser som finns inom specialstraffrätten, som anger
	att förverkande ska undvikas om det skulle vara oskäligt, i stället ska ange
	att förverkande inte ska ske om det skulle vara uppenbart oskäligt att
	besluta om förverkande.
	I likhet med utredningen anser regeringen att en översyn av förverkande-
	bestämmelserna i det här avseendet bör präglas av ambitionen att regel-
	verket ska bli lättöverskådligt och underlätta tillämpningen. En översyn
	bör också präglas av den övergripande ambitionen att straffrättsliga
	sanktioner som utgångspunkt bör regleras i brottsbalken i så stor
	utsträckning som möjligt.
	Vissa förverkandebestämmelser i specialstraffrätten är dock till sin natur
	så specifika att det knappast är möjligt att utforma en generell reglering
	som kan träffa samtliga de situationer som regleras i specialstraffrätten.
	Exempel på sådana förverkandebestämmelser finns i miljöbalken och
	fiskelagen (1993:787). I miljöbalken pekas exempelvis vissa djur, växter
	och utbrutet material från täktverksamhet ut som egendom som får
	förverkas. Enligt fiskelagens förverkandebestämmelser ska fisk som
	uppenbarligen bör förklaras förverkad omedelbart efter beslaget släppas ut
	i det vattenområde där den fångats, om den är levnadsduglig och det kan
	göras utan särskilda kostnader eller besvär. I den typen av fall framstår det
	som motiverat att behålla bestämmelserna. Däremot bör, som Lagrådet
	anför, förslaget till 16 kap. 1 § miljöbalken utformas delvis på ett annat
	sätt än vad som föreslås i lagrådsremissen.
	Ett annat exempel är förverkandebestämmelser som ska tillämpas om
	Sverige är i krig, i krigsfara eller andra liknande situationer. För vissa
	situationer av detta slag kan det även framöver finnas ett behov av
	särskilda förverkandebestämmelser (exempelvis 5 § i lagen [1939:299]
	om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m.). Som
	en ytterligare kategori av förverkandebestämmelser i författningar i
	specialstraffrätten kan nämnas sådana som inte förutsätter att ett brott har
	begåtts för att förverkande ska få ske, t.ex. inkassolagen (1974:182),
	kreditupplysningslagen (1973:1173) och lagen (1984:3) om kärnteknisk
	verksamhet. Även för dessa fall är det motiverat att behålla förverkande-
	bestämmelserna. Utöver sådana särpräglade förverkandebestämmelser av
	det slag som nämnts finns det en del förverkandebestämmelser som skiljer
	sig från brottsbalkens reglering, t.ex. genom att vara mer långtgående eller
	att de har ett särskilt utpräglat syfte som exempelvis 6 § fjärde stycket
220	narkotikastrafflagen (1968:64) och 19 kap. 9 § spellagen (2018:1138). För

nu nämnda situationer finns det även fortsättningsvis ett behov av särskilda förverkandebestämmelser.

I vissa författningar finns även särskilda bestämmelser om från vem förverkande får ske eller mot vem talan om förverkande får riktas. Även om bestämmelserna har något olika utformning rör det sig i grunden om två typer av bestämmelser. Den första typen av bestämmelser möjliggör förverkande från ägaren utan de krav som kommer till uttryck i nuvarande 36 kap. 5 § brottsbalken att ägaren ska ha någon koppling till brottet eller liknande. Sådana bestämmelser finns i 16 § andra stycket andra meningen smugglingslagen och 23 § andra stycket andra meningen PDA-lagen samt 6 § lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m. Den andra typen av bestämmelser möjliggör att talan om förverkande riktas mot annan än ägaren, men med verkan mot ägaren. Sådana bestämmelser finns i 33 § smugglingslagen, 6 § fjärde stycket narkotikastrafflagen, 20 kap. 11 § utlänningslagen (2005:716), 11 § andra stycket andra meningen lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (penningtvättsbrottslagen) och 13 § tredje stycket andra meningen terroristbrottslagen (2022:666). Bestämmelser av dessa båda slag bör genomgående behållas, men ses över redaktionellt. Regeringen anser dock i likhet med Lagrådet att det i 16 § smugglingslagen, 23 § i PDA-lagen respektive 6 § lagen om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m. bör komma till tydligare uttryck att förverkande ska kunna ske även från annan än gärningsmannen, någon annan som har medverkat till brottet eller den i vars ställe någon av dessa har varit förutsatt att egendomen tillhör eller att personen får anses vara egendomens ägare. Lagtexten bör därför i princip utformas på det sätt som Lagrådet föreslår. När det sedan gäller utformningen av 11 § andra stycket andra meningen penningtvättsbrottslagen instämmer regeringen i vad Lagrådet anför om att förslaget till lagtext i lagrådsremissen getts en något otymplig utformning. Dessutom bör möjligheten till förverkande i lagtexten knyta an till domstidpunkten genom att det i lagtexten inte bör anges annat än att förverkande får ske även om egendomen tillhör annan. Paragrafen bör alltså utformas i enlighet med vad Lagrådet föreslår. Motsvarande reglering i 13 § tredje stycket andra meningen terroristbrottslagen bör utformas enligt samma mönster.

En annan författning som innehåller särskilda bestämmelser om från vem förverkande får ske är luftfartslagen (2010:500). Luftfartslagens förverkandebestämmelse bereds i ett annat sammanhang. Regeringen avser därför återkomma till frågan om ändring av den förverkandebestäm- melsen.

I linje med vad Sveriges Domareförbund och Inspektionen för strategiska produkter för fram kan det konstateras att förverkande- regleringen i övrigt i smugglingslagen respektive lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd är utformad enligt samma mönster. Dessa bestämmelser bör därför, till skillnad från vad utredningen föreslår, kunna inordnas i brottsbalkens förverkandereglering. Detsamma gäller förverkandebestämmelserna i utlänningslagen, penningtvättsbrottslagen och terroristbrottslagen, med undantag för de nyss nämnda specialbestämmelserna om förverkande oberoende av koppling till brottet eller att talan får riktas mot annan än ägaren.

Prop. 2023/24:144

221

Prop. 2023/24:144 När det särskilt gäller penningtvättsbrottslagen är förverkande i dag inte föreskrivet för egendom som har varit föremål för näringspenningtvätt enligt lagens 7 §, eller för försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott. Sådan egendom ska i stället tas i förvar enligt 1 § lagen om visst stöldgods m.m. Regeringen anser, med beaktande av de förändrade regler om relationen mellan enskilda anspråk och förverkande som regeringen föreslår i avsnitt 11.1, att det i fortsättningen saknas skäl att utesluta näringspenningtvätt och förstadier till detta brott från förverkande. Förverkande bör då ha företräde framför förvar när det gäller penning- medel. Om annan egendom har varit föremål för näringspenningtvätt och äganderätten är oklar, bör dock förvar fortsatt användas snarare än att förverkande sker från okänd. Därmed saknas det behov av att, som Ekobrottsmyndigheten framför, kunna säkerställa ett förvar enligt stöldgodslagen med ett penningbeslag.

Vid sidan av nu nämnda fall är åtskilliga förverkandebestämmelsers materiella tillämpningsområde och konstruktion av ett sådant slag att bestämmelsernas tillämpningsområde svarar mot den generella lagtekniska konstruktionen i brottsbalken som regeringen föreslår ska gälla. Exempel på sådana förverkandebestämmelser finns i 53 a § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och i övriga immaterialrättsliga lagar. Regeringen bedömer dessutom att förverkande- bestämmelsen i 39 § skogsvårdslagen (1979:429) också är ett exempel på en reglering som svarar mot den generella lagtekniska konstruktionen i brottsbalken som regeringen föreslår ska gälla. I dessa typer av fall saknas behov av särskilda bestämmelser av nu angivet slag. Den typen av förverkandebestämmelser bör därför upphävas. Regeringen anser därmed, till skillnad från Lagrådet som avstyrker förslaget på grund av bristande beredningsunderlag, att det finns tillräckligt beredningsunderlag för att även upphäva bestämmelsen om förverkande i skogsvårdslagen.

När det gäller följdändringar som föreslås i narkotikastrafflagen, lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel och lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga produkter anges i dessa lagar att vissa bestämmelser i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. ska tillämpas vid vissa beslag men att tiden för att anmäla missnöje ska räknas från dagen för förordnandet. Regeringen kan, i likhet med Lagrådet, konstatera att det i 1958 års lag inte längre finns några regler om att anmäla missnöje. Bestämmelserna bör därför ändras så att det direkt av paragraferna i respektive lag framgår inom vilken tid den enskilde kan begära rättens prövning av ett beslut, i huvudsak på det sätt som Lagrådet föreslår. Likaså bör förslaget till 1 kap. 2 § första stycket 2 i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall utformas på det sätt som Lagrådet förordar med anledning av det förslag regeringen lämnar i avsnitt 6.5.2.

Avslutningsvis bör framhållas att de ändringar regeringen nu föreslår inte inskränker möjligheterna till förverkande på specialstraffrättens område. Tvärtom innebär ändringarna att möjligheterna att förverka egendom stärks.

222

6.3	Från vem får förverkande ske?	Prop. 2023/24:144
6.3.1	Bestämmelserna som reglerar vem
	förverkandetalan kan föras mot bör förändras

Regeringens bedömning: Bestämmelserna som reglerar vem för-
verkandetalan kan föras mot bör förändras.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning
En ny reglering av från vem förverkande får ske bör utformas utifrån
vissa allmänna utgångspunkter
Centralt för en reglering om förverkande är att det bör framgå tydligt från
vem ett förverkande ska få ske. Regleringen i hittillsvarande 36 kap. 5 och
5 a §§ och de processuella förutsättningarna som omgärdar frågan om från
vem förverkande får ske är emellertid inte helt tydliga.
En ny lagstiftning bör därför utformas på ett sådant sätt att osäkerheter i
rättstillämpningen i så stor utsträckning som möjligt kan undvikas. Inte
minst bör ytterligare frågor – som i dag inte är tydligt reglerade – regleras.
Det gäller t.ex. den situationen att en person som döms för brott som
medför förverkande inte längre har tillgång till den egendom som begärs
förverkad. Egendomen kan t.ex. ha sålts, skänkts bort, spenderats eller
kanske rentav aldrig innehafts av gärningsmannen.
En annan aspekt på frågan om från vem förverkande får ske är att
åklagaren ofta formulerar förverkandeyrkandet med sikte på antingen den
aktuella egendomen eller egendomens värde. Hur kretsen av personer från
vilka förverkande ska kunna ske ska bestämmas är i dag inte tydligt
reglerat och kan i vissa fall framstå som komplext.
Ytterligare en komplikation – i fråga om utbytesförverkande enligt
hittillsvarande lagstiftning – är att förverkandefrågan emellanåt kan ta
sikte på konkret egendom som finns kvar hos någon och i andra fall
abstrakt vinning som har uppkommit hos eller överförts till någon annan
än gärningsmannen (jfr t.ex. frågan ”vem har den stulna bilen” med frågan
”hos vem finns vinsten”). Och svaret på frågan om var utbytet finns kan
vara olika beroende på hur situationen ser ut. Bilen (som utgör utbyte av
brott) kan t.ex. finnas hos någon som inte har gjort någon vinst till följd av
brottet.
Behovet av en enkel reglering som samtidigt tillgodoser intresset av att
på ett tillräckligt tydligt och detaljerat sätt reglera frågan om från vem
förverkande ska få ske ska alltså inte underskattas. En ny reglering av från
vem förverkande kan ske och angränsande processuella frågor bör därför,
i linje med vad utredningen föreslår, utformas utifrån vissa grundläggande
utgångspunkter som redovisas nedan.
Förverkande bör endast kunna ske från den mot vilken en
förverkandetalan har förts
Rätten kan endast förverka egendom från den mot vilken en förverkande-
talan har förts. Det processuella kravet kommer dock inte till uttryck i den		223

Prop. 2023/24:144

224

nuvarande regleringen. Det kan visserligen framstå som självklart att en dom inte kan avse någon annan än den som blivit rätteligen stämd eller som fört talan i målet. Inte desto mindre bör en ny reglering utformas så att det tydligt framgår.

Ett allmänt krav om att förverkande förutsätter att egendomen tillhör förverkandesubjektet bör införas

Egendom kan enligt dagens lagstiftning förverkas endast från den som egendomen tillhör. Inte heller detta grundläggande materiella krav kommer till uttryck i dagens reglering, vilket det bör göra i en ny förverkandereglering.

Vid förverkande på grund av ett brott behövs regler som ytterligare begränsar från vem förverkande får ske

För de former av förverkande som grundas på ett brott måste det, utöver kravet att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet (äganderätts- kravet), finnas en koppling mellan förverkandesubjektet och det brott som förverkandet grundar sig på (kopplingskravet). Kopplingen kan t.ex. bestå i att förverkandesubjektet har begått eller medverkat till brottet, eller att han eller hon efter brottet har förvärvat den aktuella egendomen. Genom kopplingskravet är exempelvis den som äger en bil som har stulits och brukats vid ett trafikbrott på ett sätt som i och för sig möjliggör förverkande skyddad från att bilen förverkas.

Dessa frågor är i dag reglerade i 36 kap. 5 och 5 a §§ brottsbalken. Det finns ett behov av sådana regler även i en ny förverkandelagstiftning. I likhet med vad utredningen anför kan regeringen emellertid konstatera att den nuvarande regleringen är onödigt komplicerad. Dessutom har regleringen en i det närmaste kasuistisk utformning och en detaljnivå som inte är motiverad.

En ny reglering om från vem förverkande ska kunna ske bör givetvis ta sin utgångspunkt i att förverkande kan ske från gärningsmannen. Det kan emellertid förekomma situationer där förverkandet bör ske från någon annan, t.ex. när en bedrägerivinst har förts vidare till någon annan. Överlag gör sig dock något olika överväganden gällande beroende på vilken förverkandeform som är aktuell.

När det gäller brottsvinster, dvs. förtjänster från ett visst brott, är förverkande bara aktuellt från den som faktiskt har fått del av vinsten. Om den personen inte har begått brottet bör dock förverkande i stor utsträckning kunna vara möjligt ändå, även om den som vinsten har stannat hos inte alls känner till brottet, t.ex. en gåvomottagare eller arvinge.

I de fall förverkandeobjektet utgör ett hjälpmedel eller ett brottsföremål är det främst angeläget att skydda den som egendomen tillhör, om denna person inte varit inblandad i brottsligheten (jfr prop. 1968:79 s. 53). Förverkande bör alltså inte kunna riktas mot den som egendomen tillhör, om exempelvis personens bil helt utan dennes vetskap har kommit till användning vid trafikbrottslighet på ett sådant sätt att den annars skulle kunna förverkas.

Om det rör sig om en förverkandeform som inte bygger på ett brott, alltså förverkande av särskilda brottsverktyg eller den nya förverkandeformen som regeringen föreslår, självständigt förverkande, finns det däremot inget

behov av någon särskild reglering av från vem förverkande får ske, Prop. 2023/24:144 eftersom egendomen inte ska kopplas till ett brott. För att tydliggöra

innebörden av kopplingskravet anser regeringen därför att särskilda bestämmelser om från vem förverkande får ske inte bör införas i anslutning till dessa förverkandebestämmelser. Det innebär att förverkande av sådan egendom får ske från vem som helst, så länge kravet att egendomen tillhör förverkandesubjektet är uppfyllt. Givetvis måste också talan föras mot förverkandesubjektet enligt vad som gäller om detta.

6.3.2Förverkande bör få ske endast från den som egendomen tillhör eller från den som kan anses vara egendomens ägare

Regeringens förslag: Förverkande av egendom får ske endast från den som egendomen tillhör eller från den som ska anses äga egendomen. Detta hindrar dock inte att penningmedel förverkas hos den som innehar medlen.

Den som har lös egendom i sin besittning ska anses vara ägare till egendomen, om det inte framgår att den tillhör någon annan.

I de fall en person bor och besitter lös egendom tillsammans med sin make eller någon annan – under äktenskapsliknande förhållanden – ska förverkandesvaranden anses vara ägare till egendomen, om det inte görs sannolikt att de är samägare till denna och det inte heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan.

Om någon, i ett annat fall, har lös egendom i gemensam besittning med någon annan får egendomen eller en andel i den förverkas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör personen.

I fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg ska dock gälla att egendomen anses tillhöra den som är inskriven som ägare.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att i de fall en person bor och besitter lös egendom med annan – oavsett om det sker under äktenskapsliknande förhållanden

–ska förverkandesvaranden anses vara ägare till egendomen. Det föreslås också att det ska införas ett undantag från kravet att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet för situationer där någon har blivit av med egendomen genom brott eller egendomen har förvärvats genom brott.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland Polismyndigheten och Svensk Försäkring, tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Ekobrottsmyndigheten framhåller att förslaget om en presumtionsregel kan bidra till att minska åklagares och utredares arbetsbörda att reda ut ägarförhållanden till egendom som kan bli föremål för förverkande. Nacka tingsrätt ifrågasätter utformningen av förslaget om en äganderättspresumtion med hänsyn till att den reglering som finns i utsökningsbalken har blivit föremål för kritik. Till skillnad från vad som föreslås och i dag gäller i utsökningsrätten bör, enligt tingsrätten, i de fall förverkandefrågan rör egendom som tillhör makar eller sambor, utgångs- punkten vara att de samäger egendomen snarare än att någon av dem äger den. I de fall det rör sig om en talan om självständigt förverkande torde en

talan, i stället för hur motsvarande fråga hanteras enligt utsökningsrätten,	225

Prop. 2023/24:144 kunna riktas mot båda makarna eller samborna. Vidare anför tingsrätten att det saknas skäl att låta presumtionsregeln träffa andra personer som förverkandesvaranden bor tillsammans med. I den fortsatta beredningen bör det enligt tingsrätten även klargöras om förslaget även avser att träffa exempelvis banktillgodohavanden på ett gemensamt bankkonto. Skatteverket ifrågasätter att förslaget även ska träffa de fall förverkande- svaranden besitter egendom tillsammans med någon annan, till exempel näringsidkare i kontorsgemenskap, och anser att det bör övervägas om regleringen ska ges en annan utformning. Stockholms tingsrätt anser att det med belysande exempel bör klargöras hur regleringen är tänkt att tillämpas och vad som bör krävas för att bryta presumtionen. Sveriges advokatsamfund framhåller att den nuvarande regleringen är komplex och svårtillgänglig och anser att det därför finns ett behov av att reglerna om från vem förverkande får ske reformeras men avstyrker förslaget eftersom presumtionsregeln kommer att träffa andra personer än den som förverkandesvaranden är gift eller sambo med.

Skälen för regeringens förslag

Förverkande bör få ske från den som egendomen tillhör…

I hittillsvarande 36 kap. 5 § första stycket brottsbalken regleras hos vem förverkande får ske. Enligt paragrafen får förverkande ske hos gärningsmannen eller annan som medverkat vid brottet, den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 4 §, den som efter brottet förvärvat egendomen genom vissa i huvudsak familjerättsliga fång samt hos den som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och som därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Av 5 § andra stycket följer att förverkande endast är möjligt om egendomens ägare eller rättsinnehavare är ett av de subjekt som räknas upp i paragrafens första stycke.

Möjligheten att förverka egendom enligt en ny förverkandelagstiftning bör ta sin utgångspunkt i en etablerad begreppsbildning i den mån det är möjligt. Begreppet ”tillhör” som i dag återfinns i hittillsvarande 36 kap. är väsentligt bredare än ”äger” som utredningen föreslår ska bilda utgångs- punkt för prövningen av från vem förverkande får ske. Genom begreppet ”tillhör” träffas nämligen inte bara egendom som kan vara föremål för äganderätt utan alla former av egendom, däribland immaterialrätter och säkerhetsrätter. Samma begrepp med samma innebörd finns dessutom i 4 kap. 17 § utsökningsbalken. Regeringen anser därför att begreppet ”tillhör” även fortsättningsvis bör bilda utgångspunkt för prövningen av frågan om från vem förverkande ska få ske för samtliga förverkande- former. Med anledning av vad Lagrådet anför om behovet av att i lagtexten åskådliggöra skillnaden mellan kravet på att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet och det s.k. kopplingskravet bör det betonas att den grundläggande utgångspunkten om att förverkande får ske endast från den som egendomen tillhör är ett materiellt krav som i vissa fall kompletteras av det materiella kopplingskravet (se avsnitt 6.3.3). Regeringen anser därför inte att skillnaden mellan dessa krav behöver åskådliggöras ytterligare i lagtexten. Lagtexten bör i denna del utformas

226

på det sätt som föreslås i lagrådsremissen innebärande att egendom får förverkas endast från den egendomen tillhör.

All egendom, däribland nyttjanderätt till fast egendom, immateriella rättigheter, fordringsrätter och fast egendom, bör följaktligen kunna bli föremål för förverkande. Det ska till exempel inte möta något hinder att förverka en nyttjanderätt till fast egendom från den som är innehavare av nyttjanderätten även om fastigheten i och för sig tillhör någon annan. Omvänt gäller att det bör vara möjligt att förverka fast egendom som är förenad med nyttjanderätt. Att förverka ett domännamn bör också, liksom enligt hittillsvarande reglering, vara möjligt (jfr rättsfallet NJA 2017 s. 1070). Att använda sig av en begreppsbildning som återfinns även på det utsökningsrättsliga området kan dessutom bidra till att den praxis som utvecklats inom ramen för såväl brottsbalken som utsökningsbalken banar väg för en tydligare och mer enhetlig rättsutveckling. Dessutom kan denna ordning, vilket Ekobrottsmyndigheten lyfter fram, minska åklagares och utredares arbetsbörda att reda ut ägarförhållanden till egendom som kan bli föremål för förverkande.

Som regeringen utvecklar i avsnitt 11.1 finns det emellertid anledning att inte låta samma synsätt gälla i de fall förverkandeobjektet, och i förlängningen det enskilda anspråket, gäller pengar, snarare än t.ex. en cykel. En sådan situation aktualiseras exempelvis när målsäganden har blivit utsatt för ett bedrägeri och vilseletts att betala ut pengar från sitt konto. Här är den individuella egendomen ointressant. Det bör därför inte uppställas något krav på att förverkande av penningmedel får ske endast från den som egendomen tillhör eller från den som anses vara egendomens ägare vid tidpunkten för domen. Det bör dock, i likhet med vad Lagrådet för fram, komma till tydligare uttryck i lagtexten. För att skapa en enhetlig utformning anser regeringen att lagtexten bör utformas på motsvarande sätt som Lagrådet föreslår bör gälla i penningtvättsbrottslagen (se avsnitt 6.2.1). Av lagtexten bör det alltså framgå att penningmedel får förverkas hos den som innehar medlen även om egendomen tillhör någon annan.

…men även från den som anses vara egendomens ägare

För att ytterligare stärka förverkanderegleringens effektivitet bör, som utredningen föreslår och som bl.a. Polismyndigheten, Svensk Försäkring och Ekobrottsmyndigheten tillstyrker, även en presumtionsregel införas i 36 kap. brottsbalken. Den som har lös egendom i sin besittning ska, enligt den föreslagna presumtionsregeln, anses vara ägare till egendomen om det inte framgår att den tillhör annan. Förslaget har utformats med bestämmelserna i 4 kap. 18 och 19 §§ utsökningsbalken som förebild.

Till skillnad från Nacka tingsrätt anser regeringen att det är naturligt att reglera frågan om från vem förverkande får ske på det sätt som i det här avseendet följer av utsökningsrätten. Utgångspunkten bör alltså vara att förverkandesvaranden ska anses äga lös egendom som är föremål för gemensam besittning när denne varaktigt bor med en make eller annan under äktenskapsliknande förhållanden (jfr 4 kap. 19 § utsökningsbalken).

Regeringen anser däremot, i likhet med Nacka tingsrätt och Sveriges advokatsamfund, att det saknas skäl att, som utredningen föreslår, utsträcka presumtionsregeln till andra än makar och sambor. I realiteten torde det i de fall där andra än makar eller sambor delar bostad vara så att

Prop. 2023/24:144

227

Prop. 2023/24:144 egendomen i bostaden i hög utsträckning ägs av endera av personerna. Att i en sådan situation utgå från att all egendom i bostaden ägs av personen som förverkandeyrkandet riktas mot skulle sannolikt många gånger innebära ett omotiverat intrång i enskildas egendomsskydd. I stället bör, som Skatteverket lyfter fram, samma ordning gälla som gäller i de fall där flera besitter egendom gemensamt i andra situationer, t.ex. näringsidkare som har kontorsgemenskap. Det betyder att egendomen kan förverkas endast om det framgår att egendomen tillhör förverkandesubjektet. I de fall egendomen samägs med någon annan än en förverkandesvarande saknas förutsättningar att förverka den senares andel av egendomen. Beträffande s.k. fungibel egendom, t.ex. kontanter, finns det dock inte, som Nacka tingsrätt för fram, något hinder mot att förverka hälften eller annan del av behållningen (jfr rättsfallen NJA 1988 s. 112 och NJA 2015

s.763).

Sammanfattningsvis bör alltså presumtionsreglerna i det nya 36 kap.

brottsbalken utformas med förebild i den utsökningsrättsliga regleringen innebärande att det även behövs särskilda bestämmelser rörande registrerade skepp och registrerade luftfartyg liksom situationer när förverkandesvaranden har egendom i gemensam besittning med en make eller annan än en make (jfr 4 kap. 18 och 19 §§ utsökningsbalken). Som Lagrådet påpekar relaterar presumtionsreglerna endast till kravet om att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet. Det bör synliggöras genom att lagtexten utformas på det sätt som Lagrådet förordar.

Vad som vid tillämpningen av olika bestämmelser anses kunna vara föremål för besittning skiljer sig åt. Vid tillämpningen av 10 kap. brottsbalken har Högsta domstolen gått i riktning mot att anse att bankmedel kan vara föremål för besittning på så sätt att ett banktillgodo- havande kan förskingras eller bli föremål för olovligt förfogande (se rättsfallen NJA 1994 s. 480 och NJA 2011 s. 524). Centralt i dessa bestäm- melser är att besittningsbegreppet ger uttryck för att gärningsmannen har en rättsligt skyddad kontroll över egendomen. I utsökningsrätten, där ett banktillgodohavande däremot inte har ansetts kunna vara föremål för besittning (se rättsfallet NJA 1984 s. 656), kan möjligen andra intressen sägas göra sig gällande. Regeringen anser att det finns påtagliga poänger med att genomgående kunna knyta tillämpningen av äganderätts- presumtionen vid förverkande till den praxis som har utvecklats för motsvarande bestämmelse i utsökningsrätten. Ett banktillgodohavande bör alltså inte träffas av presumtionsregeln. Däremot utgör det förhållandet att en viss person är kontohavare givetvis ett starkt stöd för att tillgodo- havandet också tillhör kontohavaren, på så sätt att annan som gör anspråk på tillgodohavandet behöver visa så mycket stöd för sitt anspråk att kontohavarens rätt framstår som oklar (se till exempel rättsfallet NJA 2015

s.763 med vidare hänvisningar).

Att bestämmelser på straffrättens område ska tillämpas med stöd i

lagtexten hindrar inte att sådana bestämmelser emellanåt kan behöva tolkas i ljuset av exempelvis annan lagstiftning. Ledning för hur regleringen i brottsbalken ska tillämpas bör därför, vilket Stockholms tingsrätt särskilt efterlyser, i stor utsträckning kunna sökas i den praxis som har utbildats för motsvarande reglering på utsökningsområdet. I den mån gränsdragningsproblem uppstår får dessa lösas i rättstillämpningen.

228

Om rätten finner att det varken med stöd av huvudregeln (krav på att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet) eller presumtionsregeln (den som har egendom i sin besittning ska anses vara ägare till den) går att knyta egendomen till förverkandesvaranden, ska förverkandeyrkandet ogillas mot denna person. Det kan naturligtvis tänkas att det även i fortsättningen kan uppkomma situationer där det bedöms som oklart vem egendomen tillhör (t.ex. narkotika som en kurir har i sin besittning) men att det likväl finns behov av att förverka egendomen. För dessa fall ska det, liksom i dag, vara möjligt att rikta en förverkandetalan mot okänd. Dessutom föreslås i avsnitt 12.3.2 att åklagaren ska ges rätt att kunna förverka egendom som det inte är tillåtet att inneha.

Egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet vid tidpunkten för domen för att förverkande ska få ske

Enligt dagens förverkandelagstiftning förutsätts att egendomen som förverkandeyrkandet tar sikte på tillhörde vissa uppräknade subjekt vid tidpunkten för brottet. Det förutsätts också att egendomen som förverkas tillhör förverkandesubjektet vid tidpunkten för domen. Särskilt kravet på att egendomen måste ha tillhört vissa uppräknade subjekt vid tidpunkten för brottet har ifrågasatts i den juridiska litteraturen. Det kan exempelvis ifrågasättas om egendom som tas emot som utbyte av brott verkligen tillhörde gärningsmannen vid tidpunkten för brottet, eftersom det är just genom brottet som gärningsmannen i någon mening förvärvar egendomen.

Regeringen anser att det saknas skäl att upprätthålla en begränsning av möjligheterna till förverkande som avser brottstidpunkten. En person som inte varit inblandad i brottsligheten skyddas lika väl av en bestämmelse som tar sikte på domstidpunkten, alltså att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet vid tidpunkten för domen. Gärningsmannens eventuella försök att skydda sig mot förverkande efter brottet genom att göra sig av med egendomen påverkas inte heller av en begränsning av möjligheterna till förverkande knuten till vem egendomen tillhörde vid tidpunkten för brottet. Om gärningsmannen t.ex. har gjort sig av med ett brottsföremål eller ett hjälpmedel vid tidpunkten för domen bör frågan ställas om denna överlåtelse medför att egendomen inte kan förverkas från överlåtaren. I sådana fall blir det närmast att ta ställning till om det finns förutsättningar och skäl för förverkande hos förvärvaren, eller om värdet av egendomen bör förverkas hos gärningsmannen.

En följd av regeringens bedömning i denna fråga är att det saknas skäl att, som utredningen föreslår, införa ett undantag från kravet att egendomen ska tillhöra förverkandesubjektet för situationer där någon har blivit av med egendomen genom brott eller egendomen har förvärvats genom brott. Anledningen till detta är att egendom som har frånhänts någon genom brott aldrig bör sakförverkas, som regeringen närmare utvecklar i avsnitt 11. Det är i stället en självklar utgångspunkt att egen- dom som frånhänts annan genom brott ska återställas till den rätta ägaren (bättre rätt) eller, om denne inte är känd eller inte gör anspråk på egen- domen, tas i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen). Däremot finns det inte något hinder mot att förverka värdet av egendom som tillhör annan, t.ex. i de fall den egendom som frånhänts annan har sålts. Något undantag från kravet på att egendom som

Prop. 2023/24:144

229

Prop. 2023/24:144 förverkas ska tillhöra förverkandesubjektet behövs inte för dessa situationer.

De fall som möjligen kan ge anledning till tvekan är sådana fall där rättsordningen inte erkänner förvärvet, t.ex. för att någon ogiltighetsregel är tillämplig eller förvärvet på någon annan grund framstår som otillbörligt. Om gärningsmannen t.ex. har mottagit en muta, kan det vid tillämpningen av vissa regler ifrågasättas om den mottagna egendomen tillhör gärningsmannen. Kravet att egendomen ska tillhöra gärnings- mannen bör emellertid inte förstås så strikt att regler som möjliggör återgång av ett förvärv skulle utesluta förverkande. Det finns därför inte heller med hänsyn till situationer av detta slag skäl att särskilt reglera en möjlighet till förverkande av brottsligt åtkommen egendom oberoende av vem den tillhör. En annan sak är att det ibland även i situationer av detta slag kan föreligga ett enskilt anspråk mot gärningsmannen som svarar mot den egendom som yrkas förverkad (se vidare i avsnitt 11.2 om möjligheten för målsägandens rätt till betalning ur förverkade medel). Om en målsägande eller tredje man i situationer som dessa med framgång hävdar bättre rätt till annan egendom än penningmedel bör förverkande givetvis inte heller ske.

6.3.3Kopplingen mellan grunden för förverkandet, förverkandesubjektet och förverkandeobjektet

Regeringens förslag: En brottsvinst får förverkas från den som har gjort vinst till följd av brottet.

Kostnadsersättning får förverkas från den som har tagit emot eller senare har fått ersättningen.

Utvidgat förverkande ska kunna ske från den som döms för det för- verkandeutlösande brottet.

Förverkande av hjälpmedel och brottsföremål får ske från gärnings- mannen, någon annan som medverkat till brottet eller den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var.

Förverkande av brottsvinster, hjälpmedel och brottsföremål ska också kunna ske från den som efter brottet förvärvat egendomen. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande dock endast ske om denne insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott.

Utvidgat förverkande ska också kunna ske från den som förvärvat egendomen. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande dock endast ske om denne insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men har en delvis annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland Riksdagens ombudsmän (JO), Stockholms tingsrätt, Svensk Försäkring och Sveriges advokatsamfund, tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Åklagarmyndigheten tillstyrker också förslaget, men anser till följd av risken för skentransaktioner att förverkande bör kunna ske från

230

närstående som har förvärvat egendom efter brottet, även när överlåtelsen	Prop. 2023/24:144
har skett till marknadsmässig ersättning.
Skälen för regeringens förslag
Förverkande av brottsvinster och kostnadsersättning
Som regeringen utvecklar i avsnitt 7.1 bör en ny förverkandelagstiftning
präglas av ambitionen att förverkandet ska leda till en neutralisering av
brottslighetens förtjänster. En ny grundläggande bestämmelse – om
förverkande av brottsvinster – bör därför införas. Som framgår av
avsnittet föreslås begreppet brottsvinster ersätta det nuvarande begreppet
utbyte av brott.
Förverkande av brottsvinster bör i likhet med hittillsvarande reglering
kunna ske från gärningsmannen och annan som medverkat till brottet.
Situationer förekommer emellertid när vinsten skett hos någon annan än
gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet. Det kan t.ex.
vara fråga om en person som har tillgodogjort sig förtjänsten genom att ta
emot denna (t.ex. en sak eller ett visst värde) antingen direkt från någon
utomstående eller via gärningsmannen eller en medverkande. Det kan
också tänkas att ett aktiebolag eller någon annan juridisk person, i vars
ställe brottet har begåtts, har gjort vinsten.
En avsaknad av en reglering som innebär att vinsten kan förverkas även
från en annan person skulle begränsa genomslaget för ambitionen att
brottslighet inte ska löna sig. Förverkande bör därför också, som
utredningen föreslår, få ske från annan som gjort vinst genom brottet.
Som regeringen föreslår i avsnitt 6.3.1 ska brottsvinsten i det här
sammanhanget utgöra det som förts vidare endast till den del den lämnats
vidare utan full ersättning. Den som t.ex. köper en stulen sak och betalar
skäligt vederlag bör inte anses ha gjort någon förtjänst (men denne kan
tänkas göra sig skyldig till häleribrott och dessutom bli av med saken till
följd av den rätte ägarens krav på att få tillbaka sin egendom).
Om en brottsvinst däremot förs vidare genom att överlåtas utan skälig
ersättning, t.ex. för att den lämnas som gåva, förvärvas genom arv eller
bodelning, eller överlåts till underpris, bör det även fortsättningsvis vara
möjligt att förverka brottsvinsten från förvärvaren, oberoende av
personens kännedom om att det rör sig om egendom eller värden från
brottslighet.
Frågan är då hur fall bör hanteras där skälig ersättning har betalats. Det
kan naturligtvis tänkas, som Åklagarmyndigheten lyfter fram, att
överlåtelser av egendom sker för skens skull i syfte att förhindra att
egendomen förverkas. Regeringen ser därför, i likhet med utredningen, ett
fortsatt behov av en reglering där förverkande kan ske även från förvärvare
som har betalat marknadsmässig ersättning. En annan ordning skulle i
praktiken innebära att ambitionen om att brottslighet inte ska löna sig inte
kan upprätthållas. För att träffa dessa fall, men samtidigt bereda ett visst
skydd för den som kan tänkas ha förvärvat egendomen utan någon
koppling till ett brottsupplägg, bör även fortsättningsvis ett krav på uppsåt
eller oaktsamhet uppställas. Detta bör uttryckas så att förvärvaren insåg
eller borde ha insett egendomens samband med brott. Motsvarande
reglering bör införas även för utvidgat förverkande, förverkande av
hjälpmedel och förverkande av brottsföremål, eftersom dessa förverkande-	231

Prop. 2023/24:144 former också kräver en koppling mellan förverkandesubjektet och det brott eller den brottsliga verksamhet som förverkandet grundar sig på.

232

Till skillnad från Åklagarmyndigheten anser regeringen att det genom denna lösning inte finns behov av en särskild reglering för att förhindra transaktioner mellan närstående, även i fall när överlåtelsen har skett till marknadsmässig ersättning. Den äganderättspresumtion som regeringen i avsnitt 6.3.2 föreslår ska gälla – och som gäller även för makar och sambor

–innebär som utgångspunkt att den som har lös egendom i sin besittning ska anses vara ägare till egendomen. Ett påstående om att egendomen överlåtits bör alltid prövas noggrant. Det gäller särskilt i närstående- situationer. Att utöver det införa en särskild regel om att egendom ska kunna förverkas från närstående även i andra fall vore enligt regeringens mening för långtgående. Egendom som någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med brott (kostnadsersättning) bör kunna förverkas från den som har tagit emot eller senare har fått ersättningen.

Utvidgat förverkande

Vid utvidgat förverkande är det liksom vid förverkande av brottsvinster i princip fråga om att neutralisera förtjänster från brottslighet. Men vid denna typ av förverkande är fokus i princip inriktat på egendom som brottsbekämpande myndigheter på ett eller annat sätt stöter på, även om förverkande också förutsätter att någon döms för ett förverkandeutlösande brott. Förverkande bör därför förutsätta att egendomen tillhör någon med en tydlig koppling till det förverkandeutlösande brottet. Utvidgat förverkande bör därför kunna ske från gärningsmannen eller annan medverkande till det förverkandeutlösande brottet, liksom från den som förvärvat egendomen från någon av dessa utan att skälig ersättning betalats. Om skälig ersättning har betalats bör förverkande kunna ske, om förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet. Det bör här betonas, med anledning av vad Lagrådet anför, att i de fall den överlåtna egendomen utgörs av penningmedel uppställs det inte något krav på identitet mellan de penningmedel den dömde innehaft och de penningmedel som yrkas förverkade från förvärvaren. Det bör även betonas att godtrosbestämmelsen även är tillämplig i de fall förvärvaren t.ex. mottagit penningmedel i samband med en överlåtelse av någon annan typ av egendom till den dömde. Vid utvidgat förverkande är det liksom vid förverkande av brottsvinster i princip fråga om att neutralisera förtjänster från brottslighet. Men vid denna typ av förverkande är fokus i princip inriktat på egendom som brottsbekämpande myndigheter på ett eller annat sätt stöter på, även om förverkande också förutsätter att någon döms för ett förverkandeutlösande brott. Förverkande bör därför förutsätta att egendomen tillhör någon med en tydlig koppling till det förverkande- utlösande brottet. Utvidgat förverkande bör därför kunna ske från gärnings- mannen eller annan medverkande till det förverkandeutlösande brottet, liksom från den som förvärvat egendomen från någon av dessa utan att skälig ersättning betalats. Om skälig ersättning har betalats bör förverkande kunna ske, om förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet på motsvarande sätt som regeringen föreslår i avsnitt 8.2.1. Det bör här betonas, med anledning av vad Lagrådet anför, att i de fall den överlåtna egendomen utgörs av penningmedel uppställs det

inte något krav på identitet mellan de penningmedel den dömde innehaft Prop. 2023/24:144 och de penningmedel som yrkas förverkade från förvärvaren. Det bör även

betonas att godtrosbestämmelsen även är tillämplig i de fall förvärvaren t.ex. mottagit penningmedel i samband med en överlåtelse av någon annan typ av egendom till den dömde.

Regleringen innebär att kopplingen till det förverkandeutlösandebrottet finns också i de fall egendom förverkas från annan. Förverkande från gärningsmannen eller medverkande bör, liksom i dag, förutsätta att dessa döms, men denna ordning bör komma till tydligare uttryck i lagtexten (jfr prop. 2007/08:68 s. 68).

Hjälpmedel och brottsföremål

Den nuvarande regleringen av från vem förverkande får ske innebär att förverkande av hjälpmedel och brottsföremål får ske från gärningsmannen, annan som medverkat till brottet eller den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var. Regeringen kan konstatera att den begränsningen framstår som ändamålsenlig. I linje med vad som sägs ovan om brottsvinstförverkande bör regleringen dock kompletteras med en möjlighet till förverkande även från den som har förvärvat egendomen. På samma sätt som beträffande andra förverkandeformer med kopplingskrav bör, om förvärvaren har betalat skälig ersättning, krävas att förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott.

Övriga förverkandeformer

I detta lagstiftningsärende föreslår regeringen att ytterligare förverkande- former ska införas i den nya lagstiftningen. Gemensamt för de förverkandeformerna – självständigt förverkande (avsnitt 8.2) och förverkande av farliga föremål (särskilda brottsverktyg, avsnitt 6.5.3) – är att det inte krävs någon koppling till ett brott för att förverkande ska få ske. Det saknas behov av ytterligare moment för att bestämma kretsen av förverkandesubjekt för dessa förverkandeformer. Förutsatt att omständig- heterna som kan utlösa förverkande är uppfyllda bör det följaktligen vara tillräckligt att egendomen tillhör förverkandesubjektet eller att förverkandesubjektet anses vara egendomens ägare.

6.4	Förverkandefrågan prövas på yrkande av
	åklagare

Regeringens förslag: En bestämmelse införs som anger att en fråga
om förverkande prövas efter talan av åklagare.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Utredningen föreslår emellertid att frågan ska regleras utanför brotts-
balken.
Remissinstanserna har inte några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt hittillsvarande 36 kap. 7 §
brottsbalken kan företagsbot endast åläggas ett företag efter yrkande av
åklagare. Någon motsvarande reglering finns inte för förverkande.
Avsaknaden av en reglering innebär att rätten kan initiera frågan om		233

6.5.2

Förverkande av brottsföremål

Prop. 2023/24:144

Regeringens förslag: Förverkande av brottsföremål ska, liksom i dag, få ske i fråga om egendom som har framställts genom brott, vars användande utgör brott, eller som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott.

Reglerna om förverkande av brottsföremål utvidgas så att för- verkande också kan ske i fråga om egendom som på annat liknande sätt har varit föremål för brott. Det ska inte längre förutsättas att förverkande av brottsföremål behövs för att förebygga brott eller att det annars finns särskilda skäl.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock inte att utvidgningen av reglerna om förverkande av brottsföremål ska vara begränsad till egendom som på annat liknande sätt har varit föremål för brott.

Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt hittillsvarande 36 kap. 2 § andra stycket brottsbalken får förverkande ske av egendom som framställts genom brott, vars användande utgör brott, eller någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott. Förverkande av s.k. brottsföremål får endast ske om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl.

I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Som utredningen redovisar är möjligheterna att förverka brottsföremål enligt 36 kap. 2 § andra stycket begränsade, framför allt genom att det uppställs ett krav på att förverkande endast får ske om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl. Sådana krav uppställs normalt inte i motsvarande regler inom specialstraffrätten. Regeringen anser i likhet med utredningen att det saknas skäl att upprätthålla denna skillnad, inte minst i ljuset av att brottsbalkens förverkandereglering ska vara generellt tillämplig. Den oskälighetsregel som regeringen i avsnitt 10.1 föreslår ska gälla för samtliga förverkande- former ger tillräckligt utrymme för att avstå från förverkande i de fall det inte är befogat att förverka sådan egendom som bestämmelsen tar sikte på. Sett mot den bakgrunden kan kravet på att förverkande ska behövas för att förebygga brott eller att det annars ska föreligga särskilda skäl slopas.

I syfte att ytterligare bidra till en mer lättöverskådlig och generell för- verkandereglering anser regeringen i likhet med utredningen att regleringen bör kompletteras med en ytterligare bestämmelse. Regeringen anser, i likhet med Lagrådet, att det av lagtexten bör framgå att egendom som på ”annat liknande” sätt har varit föremål för brott ska förverkas.

Sammantaget innebär förslaget att ett flertal förverkandebestämmelser i specialstraffrätten kan upphävas till förmån för den generella regleringen i brottsbalken.

235

Prop. 2023/24:144 6.5.3

Förverkande av särskilda brottsverktyg

Regeringens förslag: Förverkande ska få ske av

2.ett föremål som är ägnat att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom, om det har påträffats under omständig- heter som gav uppenbar anledning att befara att det skulle komma till sådan användning, och

3.andra föremål, om det med beaktande av föremålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt finns särskild anledning att befara att det kan komma till användning i samband med ett brott.

Bestämmelserna om användning av vissa tvångsmedel när det finns grund för förverkande i polislagen och lagen om internationellt polisiärt samarbete ska anpassas till den nya lydelsen av 36 kap. brottsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag men har en annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland Polismyndigheten och Svensk Försäkring, tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Svea hovrätt väcker frågan om förslaget till ny lydelse av hittillsvarande 36 kap. 3 § 1 brottsbalken verkligen innebär ett förtydligande av det som redan gäller eller en utvidgning av möjlig- heterna till förverkande.

Skälen för regeringens förslag: Vissa särskilda brottsverktyg får enligt 36 kap. 3 § brottsbalken förverkas oberoende av koppling till något brott. Enligt bestämmelsen får förverkande beslutas i fråga om föremål

–som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning,

–som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till sådan användning, eller

–som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom och som har påträffats under omständigheter som gav uppenbar anledning att befara att de skulle komma till sådan användning.

Huvudregeln i hittillsvarande 3 § 1 om förverkande av föremål som kan befaras komma till brottslig användning bygger på att det är föremålets särskilda beskaffenhet som utgör skäl för förverkande, medan omständigheterna i övrigt kan användas som en negativ faktor, som begränsar utrymmet för förverkande. I hittillsvarande 3 § 2 och 3 kan däremot även omständigheterna kring föremålets påträffande beaktas som skäl för förverkande (se prop. 1982/83:89 s. 15–17 och prop. 1987/88:143 s. 11–12). I likhet med utredningen anser regeringen att det finns skäl att genomgående ge omständigheterna i övrigt större betydelse som skäl för förverkande för att på så sätt stärka förverkandemöjligheterna avseende särskilda brottsverktyg. Det bör emellertid, i linje med vad Svea hovrätt för fram, komma till ett tydligare uttryck i lagtexten än i utredningens

236förslag.

Bestämmelserna om förverkande av vapen- och skadegörelseföremål i hittillsvarande 3 § 2 och 3 ligger till grund för flera bestämmelser i polislagen om polisiära befogenheter. Det framstår därför inte som en framkomlig väg att i detta lagstiftningsärende låta dessa bestämmelser gå upp i en allmän reglering om förverkande av särskilda brottsverktyg. De båda punkterna om vapen- och skadegörelseföremål bör alltså behållas. Beträffande andra föremål bör däremot regleringen ändras så att det inte längre ska vara avgörande att föremålet sett för sig framstår som ett utpräglat brottsverktyg. Kravet i hittillsvarande 3 § 1 på att föremålet i sig ska vara av ”särskild beskaffenhet” bör därför ersättas av en sammanvägd bedömning, där såväl föremålets beskaffenhet som omständigheterna i övrigt beaktas. För att bestämmelsen inte ska bli alltför bred bör det kravet ställas att föremålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt sammantaget ska ge ”särskild” anledning att befara att föremålet ska komma till användning i samband med ett brott. Med denna lösning avser regeringen inte att minska utrymmet för förverkande av sådana utpräglade brottsverktyg som redan för sig är av ”särskild beskaffenhet”. Om inte omständigheterna i övrigt tydligt talar i en annan riktning bör det alltså alltid finnas särskild anledning att befara att sådana föremål ska komma till användning i samband med ett brott. Däremot innebär förslaget att omständigheterna i övrigt kan medföra att även andra föremål kan bli föremål för förverkande med stöd av bestämmelsen, vilket inte är fallet i dag. En allmän reglering av detta slag bör lämpligen placeras sist i paragrafen, för att markera att den avser andra föremål än vapen- och skadegörelseföremål.

En särskild fråga som väcks av utredningen är om reglerna om förverkande av särskilda brottsverktyg bör ändras så att det i ökad utsträckning ska vara möjligt att förverka skyddsvästar i syfte att minska risken för skjutningar. Utredningen föreslår därför att det inte längre ska krävas att den egendom som ska förverkas kan befaras komma till brottslig användning. I stället ska egendomen enligt förslaget kunna förverkas om det kan befaras att den ska komma till användning i samband med brott eller vid brottslig verksamhet.

Förekomsten av skjutvapen, liksom användningen av skyddsvästar, i kriminella kretsar har ökat. Det har även skett en ökning av dödligt våld där skjutvapen använts. För regeringen står det klart att det krävs betydande insatser av olika slag för att bekämpa dessa samhällsproblem. Det förslag som utredningen lämnar innebär att det i större utsträckning kommer gå att förverka skyddsvästar än i dag. Det bör i lagtexten uttryckas så att det finns särskild anledning att befara att föremålet kan komma till användning ”i samband med ett brott”.

En konsekvens av nu lämnade förslag är att bestämmelserna om användning av vissa tvångsmedel när det finns grund för förverkande i polislagen, lagen om internationellt polisiärt samarbete och andra anknytande författningar också bör anpassas till den nya lydelsen av 36 kap. brottsbalken.

Prop. 2023/24:144

237

Prop. 2023/24:144	7	Förverkande av brottsvinster och
		oförklarade tillgångar
	7.1	Förtjänster från brottslighet ska neutraliseras

	Regeringens förslag: För att synliggöra att förverkande kan ske från
	den som gjort en förtjänst på brottslighet, oberoende av om han eller
	hon har varit inblandad i ett brott eller kan hållas straffrättsligt ansvarig
	för det, införs begreppen brottsvinster och oförklarade tillgångar i
	36 kap. brottsbalken.
	Vinster från brott (brottsvinster) ska ersätta de nuvarande uttrycken
	”utbyte av brott” och ”ekonomiska fördelar som uppkommit i
	utövningen av näringsverksamhet”. En ny grundläggande regel om
	förverkande av brottsvinster införs.
	Förverkande av egendom som någon har tagit emot som ersättning
	för kostnader i samband med ett brott ska kunna förverkas om motta-
	gandet utgör brott (kostnadsersättning).

	Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men har
	en delvis annan språklig utformning.
	Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland
	Försäkringskassan, Göteborgs tingsrätt, Polismyndigheten och Svensk
	Försäkring, tillstyrker eller har inte några invändningar mot förslaget.
	Umeå tingsrätt, liksom Åklagarmyndigheten, anser att det under den
	fortsatta beredningen bör övervägas dels om den nuvarande hållningen att
	endast nettovinsten från ett brott ska kunna förverkas bör ändras till
	förmån för en ordning där bruttovinsten från ett brott ska kunna förverkas,
	dels om flera som medverkat till ett brott som gett upphov till en
	brottsvinst bör svara gemensamt mot staten. Domstolsverket och
	Riksdagens ombudsmän (JO), som ser behov av att regelverket utformas
	på ett enhetligt sätt, väcker frågan om ordet brottsvinster används på ett
	konsekvent sätt i utredningens förslag till nytt 36 kap. brottsbalken och
	anser att det bör övervägas om lagstiftningen i det här avseendet bör
	utformas på ett annat sätt.
	Skälen för regeringens förslag
	Förverkandet ska leda till en neutralisering av brottslighetens förtjänster
	Som framhålls i avsnitt 5.2 bör en ny förverkandelagstiftning präglas av
	ambitionen att förverkandet ska leda till en neutralisering av brottslig-
	hetens förtjänster. Brottslighet ska inte löna sig. Att brottslighet inte ska
	löna sig gäller generellt och inte bara den som har begått brottet. Ingen ska
	ges möjlighet att skörda frukterna av ett brott, oberoende av om man har
	varit inblandad i det eller kan hållas straffrättsligt ansvarig för det. Med en
	tydlig utgångspunkt att förtjänster bör förverkas kan det antas att en central
	drivkraft att begå brott som består just i möjligheten till vinst motverkas.
	Vad som nu sagts återspeglas redan i hittillsvarande lagstiftning där
	förtjänster från brottslighet kan förverkas dels som vinster från specifika
	brott (utbytesförverkande), dels som egendom som härrör från brottslig
238	verksamhet (utvidgat förverkande). Att ett förverkande ska leda till en

neutralisering av brottslighetens förtjänster behöver dock, som utvecklas nedan, komma till tydligare uttryck i lagstiftningen.

Neutraliseringstanken innebär att förverkande av förtjänster från ett specifikt brott i princip bör ta sikte på vinsten snarare än dess omsättning. Till skillnad från Åklagarmyndigheten och Umeå tingsrätt anser regeringen alltså att den rådande ordningen bör behållas. Huvudregeln bör alltså även fortsättningsvis vara att det ska vara den vinst som gärningsmannen har gjort på brottet som ska förverkas som brottsvinst, snarare än alla de summor som passerat gärningsmannen och som på något sätt kan kopplas till brottsligheten.

Att förverkande bör ta sikte på vinsten bör emellertid inte förstås alltför bokstavligt. Det finns nämligen, också med den nämnda utgångspunkten, anledning att utforma reglerna på ett sätt som tar hänsyn till realiteterna och som gör att regelverket kan tillämpas på ett effektivt och rimligt sätt. Det ligger t.ex. i sakens natur att det mer sällan finns några tillförlitliga uppgifter om vilka kostnader som varit förknippade med en viss brottslig verksamhet. Det kan därför inte anses stå i strid med neutraliseringstanken att – i linje med hittillsvarande praxis – låta bedömningen av hur stor vinsten från ett brott kan anses ha varit i vissa fall bygga på en uppskattning, dvs. att låta möjligheten till avdrag bero på närmast skönsmässiga överväganden.

Neutraliseringstanken innebär att dubbelförverkande normalt bör undvikas. Staten bör följaktligen inte förverka samma brottsvinst två gånger. Exempelvis bör en brottsvinst inte förverkas hos gärningsmannen om han eller hon har fört vinsten vidare till en penningtvättare. Förverkande- lagstiftningen ger emellertid inte – och bör inte heller framöver ge – den som begår brott något skydd mot att drabbas av ekonomisk skada. Effekter kan följaktligen uppstå som vid första anblick kan framstå som ett dubbel- förverkande. Exempelvis är det inget som utesluter att vederlag för narkotika förverkas hos säljaren samtidigt som narkotikan förverkas hos köparen. Även det förhållandet att vissa kostnader inte beaktas vid beräkningen av vinsten, t.ex. ersättning till medhjälpare, kan leda till dylika effekter: brottsvinsten kan förverkas hos gärningsmannen utan beaktande av vad som betalats till medhjälparna, samtidigt som ersättningen förverkas hos de senare.

I likhet med utredningen och Polismyndigheten anser regeringen att begreppet vinster från brott, dvs. brottsvinster, bör ersätta det nuvarande begreppet utbyte av brott. Det främsta skälet till det är att den nuvarande begreppsbildningen framstår som onödigt komplicerad, t.ex. vad gäller avkastning och egendom som trätt i stället för utbyte. En begreppsbildning som tar sin utgångspunkt i vinst torde dessutom bättre ge uttryck för sanktionens syfte, att neutralisera vinster som gjorts på brottet. Avsikten med att införa brottsvinstbegreppet i en grundläggande regel är också att tillämpningsområdet för vilka förtjänster som kan förverkas som en brottsvinst utvidgas. Exempelvis bör även mer indirekta vinster och besparingar, som i dag omfattas av det bredare begreppet eller uttrycket ”ekonomiska fördelar” när vinsten uppkommit i utövningen av näringsverksamhet, kunna träffas av det nya begreppet. Därigenom saknas behov av en särskild reglering som träffar förtjänster som uppkommit i utövningen av näringsverksamhet. En utvidgning innebär också att nuvarande 36 kap. 1 c §, som föreskriver att egendom som trätt i stället för

Prop. 2023/24:144

239

Prop. 2023/24:144 utbyte, avkastning av utbyte samt avkastning av det som trätt i stället för utbyte ska anses som utbyte, kan upphävas till förmån för en ny grundläggande regel om förverkande av brottsvinster.

240

Även ersättning som tagits emot för kostnader i samband med ett brott kan förverkas (kostnadsersättning). Kostnadsersättning kan dock enligt hittillsvarande lagstiftning bara förverkas om mottagandet innebär ett brott enligt brottsbalken. Som framgår av avsnitt 6.2 anser regeringen att brottsbalkens reglering bör göras generellt tillämplig även i förhållande till specialstraffrätten. Kostnadsersättning bör därför kunna förverkas oavsett om mottagandet är straffbelagt enligt brottsbalken eller en specialstraff- rättslig författning.

Det finns följaktligen starka skäl att i en ny förverkandelagstiftning på ett bättre sätt synliggöra att ett förverkande ska leda till en neutralisering av brottslighetens förtjänster. Regeringen anser därför, till skillnad från Lagrådet, att det inte finns skäl att införa en legaldefinition av begreppet brottsvinster som ska motsvara nuvarande begreppsbildning. En sådan ordning skulle nämligen innebära att de inkonsekvenser som finns i hittillsvarande begreppsbildning indirekt skulle föras över till den nya lagstiftningen. När det gäller den lagtekniska utformningen av kapitlet och hur olika bestämmelser relaterar till varandra är det angeläget att nuvarande möjligheter till såväl sakförverkande som värdeförverkande ska finnas kvar men också att det kommer till tydligt uttryck i lagstiftningen. En brottsvinst kan, men behöver inte, manifesteras i viss egendom. När exempelvis brottsvinsten inte längre finns i behåll eller inte manifesterats i viss egendom bör det alltså, liksom enligt hittillsvarande lagstiftning, vara möjligt att formulera förverkandebeslutet som en betalnings- förpliktelse gentemot staten (värdeförverkande). Lagrådet, som ifrågasätter om lagrådsremissens förslag till 36 kap. 17 § första stycket brottsbalken fyller någon självständig funktion eftersom regleringen inte säger mer än vad som redan framgår av grundbestämmelserna, föreslår att det stycket förtydligas. Enligt regeringen är dock en bättre lösning att låta bestämmelserna i första stycket utgå och låta bestämmelserna i andra stycket – som rör möjligheten att i stället för egendomen förverka egendomens värde – inordnas i grundbestämmelserna om förverkande av brottsvinster, självständigt förverkande eller utvidgat förverkande. En sådan lösning överensstämmer dessutom med den systematik som gäller i hittillsvarande 36 kap. 1 och 1 b §§. Lagrådsremissens förslag till 36 kap. 17 § tredje stycket och dess närmare utformning behandlas i avsnitt 7.4.

Oförklarade tillgångar – ett nytt begrepp

Förverkande enligt hittillsvarande 36 kap. 1 §, utgår ifrån ett visst brott och tar sikte på den förtjänst som brottet har gett upphov till. Sedan 2008 är det enligt 1 b § möjligt att förverka inte bara utbyte av det brott som en person döms för utan även utbyte som kommer från en inte närmare preciserad brottslighet (utvidgat förverkande).

Förverkande av brottsvinster, å ena sidan, som tar sikte på den vinst som ett specifikt brott har gett upphov till kan sägas utgöra en del av vad som kan betraktas som konventionell brottsbekämpning. Utvidgat förverkande, å den andra sidan, är visserligen inriktat på att neutralisera förtjänster från brottslighet. Men en väsentlig skillnad mellan förverkandeformerna är att

utvidgat förverkande i grunden tar sikte på viss egendom som direkt eller indirekt härrör från en inte närmare preciserad brottslighet, snarare än att bedöma om ett visst brott gett upphov till en viss vinst. Utvidgat förverkande kan därmed anses utgöra grunden för den s.k. tillgångs- inriktade brottsbekämpningen i den nuvarande lagstiftningen. Prövningen av förverkandefrågan blir därmed inte inriktad på att utreda, och än mindre att fastställa, en persons ansvar för ett brott och om brottet har gett upphov till en vinst. Om rätten finner tillräckligt stöd för åklagarens påstående att egendomsinnehavet inte står i proportion till den enskildes förvärvsmöjlig- heter och den enskilde inte på ett godtagbart sätt kan förklara egendomens legitima ursprung, blir slutsatsen att egendomen härrör från brottslig verksamhet och ska förverkas. Vad som förverkas är alltså i praktiken oförklarade tillgångar, det som i internationella sammanhang benämns som unexplained wealth.

Förverkande av brottsvinster och förverkande av oförklarade tillgångar är alltså två olika sätt att närma sig förtjänster från brottslighet. Regeringen anser, i linje med vad Domstolsverket och JO för fram, att skillnaden mellan brottsvinster och oförklarade tillgångar bör återspeglas i en tydlig begreppsbildning i den nya förverkandelagstiftningen. I avsnitt 8.2 föreslås att en ny förverkandeform, självständigt förverkande, införs i den nya lagstiftningen. Förverkandeformen tar, liksom utvidgat förverkande, sin utgångspunkt i möjligheten att förverka oförklarade tillgångar. Med ytterligare möjligheter att förverka oförklarade tillgångar ökar behovet av en lagstiftning som återspeglar förverkandeformernas grundläggande funktion och uppbyggnad. Det är därför motiverat att, utöver att införa begreppet brottsvinster, låta begreppet oförklarade tillgångar, dvs. ett samlingsnamn för vilken typ av egendom som kan förverkas enligt bestämmelserna om utvidgat förverkande och självständigt förverkande, utgöra en central del i den nya begreppsbildningen i en ny förverkande- lagstiftning.

Närmare om skillnaderna mellan brottsvinstförverkande och förverkande av oförklarade tillgångar

Förverkande av brottsvinster tar, som framhållits, sin utgångspunkt i ett begånget brott och tar sikte på den förtjänst som brottet har gett upphov till. För brottsvinstförverkande krävs inte att vinsten har påträffats eller kan knytas till någon viss egendom. Även abstrakt framräknad vinst kan följaktligen förverkas (värdeförverkande). Förverkande av oförklarade tillgångar, som fokuserar på illegitimt åtkommen egendom, förutsätter däremot som huvudregel att egendomen har påträffats. Genom rättsfallet NJA 2021 s. 263 står det klart att förverkande av oförklarade tillgångar inte kan användas för att förverka en i alla avseenden abstrakt framräknad vinst. Enligt den nuvarande regleringen får dock – i stället för egendomen

–dess värde förklaras förverkat. Ett värdeförverkande av oförklarade tillgångar kan alltså vara möjligt att tillgripa i de fall egendomen inte påträffats men egendomen likväl kan identifieras eller följas.

Vid förverkande av oförklarade tillgångar saknar det betydelse när i tiden den brottsliga verksamheten ägt rum (jfr prop. 2007/08:68 s. 64–65). Det saknas vidare betydelse vilken roll som den enskilde har haft i den brottsliga verksamheten, eftersom brottslig verksamhet i det här

Prop. 2023/24:144

241

Prop. 2023/24:144 sammanhanget i huvudsak tar sikte på det förhållandet att det råder en disproportion mellan egendomsinnehav och legitima förvärvskällor. När åklagaren lyckas bevisa att det råder en sådan disproportion och den enskilde inte på ett godtagbart sätt kan förklara egendomens legitima ursprung så ska egendomen förverkas.

	7.2	Solidariskt förverkande och bevisning

	Regeringens förslag: Om en brottsvinst har gjorts av flera gemensamt
	ska förverkande som huvudregel bestämmas för varje person för sig.
	Om det finns särskilda skäl får rätten förordna om solidariskt
	förverkande.
	Kan bevisning om brottsvinstens storlek eller egendomens värde inte
	alls eller endast med svårighet föras, får rätten uppskatta vinsten eller
	värdet till ett skäligt belopp.

	Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men har
	delvis en annan lagteknisk utformning.
	Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland
	Försäkringskassan, Göteborgs tingsrätt, Polismyndigheten och Svensk
	Försäkring, tillstyrker eller har inte några invändningar mot förslaget.
	Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten anser att det bör över-
	vägas om flera som medverkat till ett brott som gett upphov till en
	brottsvinst bör svara gemensamt mot staten. Hovrätten för Nedre Norrland
	anser att den av utredningen föreslagna bestämmelsen om skälighet kan ge
	upphov till problem i rättstillämpningen där lika fall riskerar att behandlas
	olika.
	Skälen för regeringens förslag
	Solidariskt förverkande?
	Som regeringen framhåller i avsnitt 7.1 bör en ny förverkandelagstiftning
	präglas av ambitionen att förverkandet ska leda till en neutralisering av
	brottslighetens förtjänster. Brottslighet ska inte löna sig. Om flera personer
	gjort en brottsvinst inställer sig frågan vad som ska gälla i förverkande-
	hänseende. När flera har gjort en brottsvinst gemensamt bestäms
	förverkandet, enligt dagens lagstiftning, var för sig för gärningsmännen.
	Regeringen instämmer med utredningen att utgångspunkten bör vara
	densamma även fortsättningsvis. Till skillnad från Ekobrottsmyndigheten
	och Åklagarmyndigheten anser regeringen att en ordning som möjliggör
	att hela brottsvinsten förverkas från en av flera medverkande kan sättas i
	fråga. Förverkandet skulle med en sådan ordning i praktiken innebära att
	ett av flera förverkandesubjekt drabbas av en förlust (där förverkandet
	överstiger hans eller hennes del av vinsten) samtidigt som övriga
	medverkande skulle ha rätt att behålla sina respektive andelar av
	brottsvinsten. Sett i ljuset av förverkandesanktionens syfte skulle en sådan
	förändring vara svår att försvara. Det kan dock, som utredningen påpekar,
	i vissa situationer finnas skäl att göra det möjligt att föreskriva om
	solidariskt ansvar. Det bör i regel inte komma i fråga när det gäller
242	relationen	mellan flera fysiska personer, men när en brottsvinst har

uppkommit med inblandning av juridiska personer bör solidariskt Prop. 2023/24:144 förverkande i vissa fall kunna komma i fråga. Som exempel kan nämnas

situationer där det civilrättsligt skulle bli aktuellt med ansvarsgenombrott, alltså där det inte finns skäl att upprätthålla gränserna mellan t.ex. ett moderbolag och ett dotterbolag, eller mellan en fysisk person och en juridisk person. I praktiken torde det här ofta röra sig om bulvan- situationer. Regeringen instämmer följaktligen i utredningens förslag om att det bör finnas möjlighet för rätten att förordna om solidariskt förverkande om det finns särskilda skäl.

En bevislättnadsregel

I vissa fall kan det vara förenat med betydande utredningsinsatser att lägga fram bevisning om brottsvinstens storlek. Dessa fall aktualiserar behovet av regler om bevislättnad för åklagaren. Enligt dagens förverkande- lagstiftning finns en sådan uttrycklig bevislättnadsregel i fråga om brotts- vinster som uppstått i utövningen av näringsverksamhet (se 4 § tredje stycket). Möjligheten att göra skälighetsuppskattningar av storleken av en brottsvinst gäller emellertid, även utan en uttrycklig regel, för alla former av förverkande (jfr prop. 1968:79. S. 60 och prop. 1981/82:142 om ändring i brottsbalken [ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet] s. 17). Kan bevisning om vad som ska förklaras förverkat inte alls eller endast med svårighet föras, får följaktligen värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Likt utredningen ser regeringen behov av att möjligheten att göra skälighetsuppskattningar av en brottsvinsts storlek eller viss egendoms värde kommer till tydligt uttryck i en ny förverkandelagstiftning. Det har inte framkommit att den nuvarande ordningen gett upphov till situationer där lika fall behandlats olika. Till skillnad från Hovrätten för Nedre Norrland anser regeringen därför att det finns goda skäl för att lagfästa möjligheten att göra skälighetsuppskattningar genom en bevislättnads- regel i 36 kap. brottsbalken. En ny generellt tillämplig reglering bör därför införas som innebär att om bevisning om brottsvinstens storlek eller egendomens värde inte alls eller endast med svårighet kan föras, får rätten uppskatta vinsten eller värdet till ett skäligt belopp.

7.3Möjligheterna till utvidgat förverkande utökas

Regeringens förslag: Regleringen om utvidgat förverkande förs över till det nya 36 kap. i brottsbalken och anpassas till den nya lydelsen av kapitlet.

Beviskravet för utvidgat förverkande ändras så att förverkande ska få ske om det framstår som övervägande sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet.

Regeringens bedömning: Grovt bokföringsbrott, grovt penning- tvättsbrott och näringspenningtvätt, grovt brott, bör inte anges som särskilt uppräknade brott som kan utlösa utvidgat förverkande.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med

regeringens. Utredningen föreslår dels att dagens beviskrav – klart mera

243

Prop. 2023/24:144

244

sannolikt – ska behållas, dels att grovt bokföringsbrott, grovt penning- tvättsbrott och näringspenningtvätt, grovt brott, ska utgöra särskilt uppräknade brott som kan utlösa utvidgat förverkande.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland Justitiekanslern, Nacka tingsrätt, Sveriges advokatsamfund och Åklagar- myndigheten, tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Ekobrottsmyndigheten, som tillstyrker utredningens förslag om att vidga uppräkningen av brott som kan utlösa utvidgat förverkande, konstaterar att förslaget kan bidra till att minska utredningsinsatser för de aktuella brottstyperna. Polismyndigheten ställer sig visserligen positiv till förslaget men anser att även brott med lägre straffminimum än två års fängelse bör betraktas som förverkandeutlösande brott och att möjligheten att tillgripa utvidgat förverkande i dessa fall inte bara ska omfatta de fall där brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form utan också när brottsligheten begåtts i gängkriminella sammanhang. Vidare anser Polismyndigheten att det finns skäl att ändra beviskravet för utvidgat förverkande till ”övervägande sannolikt”.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Regleringen om utvidgat förverkande förs över till den nya förverkandelagstiftningen i brottsbalken

Bestämmelsen om utvidgat förverkande (36 kap. 1 b § brottsbalken) inne- bär att förverkande kan ske av egendom eller dess värde, om det framstår som klart mera sannolikt att den utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet. En förutsättning för utvidgat förverkande är att någon döms för ett brott som är av beskaffenhet att kunna ge utbyte och att det för brottet är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer. Sådant förverkande kan dessutom komma i fråga då någon döms för vissa särskilt uppräknade brottstyper med en lägre straffskala, förutsatt att brottet har varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte.

Regeringen kan i likhet med utredningen konstatera att reglerna om utvidgat förverkande fungerar på avsett sätt. Reglerna har också, i relativ närtid, varit föremål för en utvärdering, vilket ledde till vissa utvidgningar av tillämpningsområdet (prop. 2015/16:155). Det finns ett fortsatt behov av regleringen om utvidgat förverkande, inte minst för att Sverige ska leva upp till sina förpliktelser enligt EU-rätten. Regleringen om utvidgat förverkande bör därför föras över till den nya förverkandelagstiftningen i brottsbalken.

Enligt artikel 3 i 2005 års förverkanderambeslut som utgör grunden för den svenska regleringen om utvidgat förverkande krävs att den egendom som ska kunna bli föremål för förverkande ”härrör” från brottslig verksamhet (jfr rättsfallet NJA 2010 s. 374 p. 14–15). Regeringen valde emellertid vid genomförandet av rambeslutet ett annat, visserligen synonymt, uttryckssätt i lagtexten (”utgör utbyte av brottslig verksam- het”). En ytterligare förutsättning för förverkande är att det förverkande- utlösande brottet varit av beskaffenhet att kunna ”ge utbyte”.

Som en följd av att regeringen i avsnitt 7.1 föreslår att utbytesbegreppet ska ersättas med begreppet ”brottsvinst” bör utbytesbegreppet utmönstras även ur regleringen om utvidgat förverkande. I konsekvens med de förslag som lämnas i avsnitt 7.1 bör det alltså redan av lagtexten framgå att det

förverkandeutlösande brottet har sådant att det skulle kunna ”ge vinst”. När lagstiftningen nu ses över som helhet framstår det vidare som naturligt att låta uttryckssättet i förverkanderambeslutet bilda utgångspunkten för lagtextens lydelse. Regeringen föreslår därför att den bedömning som ska göras enligt paragrafen bör ta sikte på frågan om ”egendomen härrör från brottslig verksamhet”. En sådan förändring ligger dessutom väl i linje med regeringens ställningstaganden i avsnitt 7.1 om att utvidgat förverkande tar sikte på illegitimt åtkommen egendom snarare än på att bedöma om ett visst brott gett upphov till en viss vinst.

Beviskravet för utvidgat förverkande ändras till övervägande sannolikt

Det är angeläget att utvidgat förverkande är ett effektivt verktyg i brottsbekämpningen. Beviskravet får därför inte vara för högt. Samtidigt får beviskravet inte sättas så pass lågt att förverkandeformens legitimitet kan ifrågasättas. Det är också av central betydelse att förhållandet mellan förverkandeformerna rent systematiskt går att försvara.

I avsnitt 8 lämnas förslag om att en ny förverkandeform, självständigt förverkande, ska införas i den nya lagstiftningen. Beviskravet vid självständigt förverkande föreslås utformas på det sätt som i dag gäller vid utvidgat förverkande. Om det är klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet ska egendomen förverkas. Liksom utredningen anser regeringen att det i bevishänseende bör göras en åtskillnad mellan utvidgat förverkande och självständigt förverkande.

Utredningen föreslår att beviskravet för den nya förverkandeformen självständigt förverkande ska bestämmas till visat/styrkt samtidigt som beviskravet för utvidgat förverkande (”klart mera sannolikt”) föreslås ligga fast. Som flera remissinstanser påpekar, däribland Nacka tingsrätt och Åklagarmyndigheten, framstår emellertid beviskravet ”visat/styrkt” som ett främmande och oklart beviskrav i straffprocessen, inte minst med beaktande av hur beviskravet i brottmål emellanåt formuleras. Dessutom kan det ifrågasättas, i linje med vad bl.a. Umeå tingsrätt framhåller, om det i bevisprövningen i praktiken går att upprätthålla en klar skiljelinje när det gäller hur mycket och vilken bevisning som bör krävas för att förverkande ska få ske enligt utredningens förslag till ny förverkandeform (”visat”) respektive utvidgat förverkande (”klart mera sannolikt”). En betydande skillnad mellan utvidgat förverkande och självständigt förverkande ligger dessutom i att det vid utvidgat förverkande måste vara bevisat bortom rimligt tvivel att en person gjort sig skyldig till ett förverkandeutlösande brott för att förverkande ska få ske.

Regeringen kan konstatera att bl.a. Norge och Danmark tillämpar en omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande (se 13 kap. 68 § fjärde stycket i norska straffeloven respektive 9 kap. 76 a § fjärde stycket i danska straffeloven). En sådan ordning ligger i linje med de krav som följer av artikel 3.4 i Europarådets konvention från 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (förverkandekonventionen). Enligt artikeln ställs krav på att förverkandesubjektet ska kunna förklara förverkandeobjektets legitima ursprung, i de fall någon döms för ett allvarligt brott, för att egendomen ska fredas från förverkande (omvänd bevisbörda). Sverige har för närvarande reserverat sig mot artikel 3.4 i konventionen.

Prop. 2023/24:144

245

Prop. 2023/24:144 Det är angeläget att beviskravet vid utvidgat förverkande utformas på ett sätt som innebär att förverkandeformen kan utgöra ett så effektivt verktyg i brottsbekämpningen som möjligt, utan att förlora sin legitimitet. Ett krav på omvänd bevisbörda vid sådant förverkande på det sätt som föreskrivs i artikel 3.4 i förverkandekonventionen och som dessutom förekommer i bl.a. Danmark och Norge skulle kunna övervägas även i Sverige. Regeringen kan dock konstatera att det för närvarande saknas berednings- underlag som innebär att det är möjligt att utforma beviskravet på ett sådant sätt. Med hänsyn till det förslag som lämnas i avsnitt 8.2.2 i fråga om beviskravet vid självständigt förverkande anser regeringen, i ljuset av ambitionen att sänka beviskravet vid utvidgat förverkande, att beviskravet i enlighet med utredningens alternativa förslag och vad bl.a. Polismyndig- heten anför bör bestämmas till övervägande sannolikt. Förverkande bör alltså få ske om det framstår som övervägande sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Regeringen avser att i ett annat sammanhang återkomma till frågan om Sveriges reservation mot artikel 3.4 i förverkandekonventionen bör behållas, om omvänd bevisbörda bör införas vid utvidgat förverkande samt, som Polismyndig- heten lyfter fram, om möjligheten att tillgripa utvidgat förverkande eller hur beviskravet formuleras på något sätt bör kopplas till om brottsligheten begåtts i gängkriminella sammanhang.

Endast brott som skulle kunna ge vinst bör kunna utlösa utvidgat förverkande

Utredningen föreslår att regleringen om utvidgat förverkande bör kompletteras med en bestämmelse som anger att också grovt bokförings- brott, grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt, grovt brott, ska utgöra förverkandeutlösande brott utan ett krav på att brotten varit av beskaffenhet att kunna ge vinst. Som skäl för förslaget anförs bl.a. att dessa brott i och för sig endast i speciella fall är av beskaffenhet att kunna ge vinst samtidigt som brottstypen i sig indikerar att gärningsmannen varit involverad i avancerad ekonomisk brottslighet.

Som framgår av avsnitt 5.2 är en av de grundläggande utgångspunkterna för reformen att brottslighet inte ska löna sig. Även syftet med utvidgat förverkande är att dra in förtjänster från brottslig verksamhet (jfr prop. 2007/08:68 s. 59). Mot den bakgrunden kan det framstå som rimligt att som utredningen föreslår inkludera även andra brott som kan indikera att den dömde är eller har varit involverad i avancerad ekonomisk brottslighet. Samtidigt har det nuvarande kravet på att brottet ska vara av beskaffenhet att kunna ge utbyte ytterst sin grund i EU-rätten. Även om dessa regler i och för sig endast har karaktär av minimiregler skulle en utvidgning av bestämmelsen om utvidgat förverkande till att omfatta även andra fall göra en redan svårtillgänglig bestämmelse ytterligare mer komplicerad och innebära ett tydligt avsteg från dess hittillsvarande grundkonstruktion. Det framstår därför som en bättre lösning att tillgodose behovet av en förverkandebestämmelse med bredare tillämpningsområde på annat sätt. Som framgår av avsnitt 8.2 föreslår regeringen att en ny förverkandeform, självständigt förverkande, ska införas. Genom detta förslag tas kravet på ett förverkandeutlösande brott bort. Möjligheterna att

förverka egendom genom självständigt förverkande blir med andra ord så

246

pass stora och effektiva att det inte är motiverat att komplicera Prop. 2023/24:144 tillämpningsområdet för utvidgat förverkande till att även träffa brott som

inte har varit av beskaffenhet att ge vinst. Regeringen vill i sammanhanget särskilt peka på att en central faktor för att förverkanderegleringen ska få önskat genomslag är att reglerna ska vara så enkla och renodlade som möjligt, och därmed begripliga för de som ska tillämpa dem. Rekvisitet beskaffenhet att kunna ge utbyte bör också moderniseras språkligt och ersättas med sådant brott som skulle kunna ge vinst.

7.4Tillämpningsområdet för sakförverkande utvidgas

Regeringens förslag: Förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning och oförklarade tillgångar får avse egendom (sakförverkande) eller egendomens värde (värdeförverkande). Sakförverkande ska inte längre förutsätta att egendomen kan knytas till brottet. Vid förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar som innefattar betalningsskyldighet får annan egendom förverkas, under förutsättning att egendomen skulle kunna utmätas utan att det strider mot 5 kap. utsökningsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred- ningen föreslår att det ska krävas särskilda skäl för ett sakförverkande av annan egendom än sådan som direkt kan kopplas till brottet, när värdet på egendomen som förverkas överstiger brottsvinsten.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland Ekobrottsmyndigheten, Hovrätten för Nedre Norrland, Polismyndigheten och Svensk Försäkring, tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Kronofogdemyndigheten anser att det bör övervägas om myndigheten ska informeras om fall där överskjutande värde ska tillgodoräknas förverkandesubjektet för att Kronofogdemyndigheten ska kunna ta egendomen i anspråk för utmätning gentemot förverkandesubjektet för skuld som ska drivas in av myndigheten.

Skälen för regeringens förslag

De begränsade möjligheterna till sakförverkande kan ifrågasättas

I många brottsutredningar kan frågan uppkomma om på vilket sätt och med stöd av vilken lagstiftning som egendom lämpligen bör säkras. Det kan i förlängningen påverka möjligheterna till såväl förverkande som återställande av egendom som frånhänts en målsägande genom brott. Förverkandelagstiftningen samverkar alltså med regler på andra områden, däribland reglerna om kvarstad och beslag i rättegångsbalken.

Sakförverkande av brottsutbyte kan enligt den hittillsvarande förverkandelagstiftningen endast komma i fråga för egendom som i sin helhet, i ett eller flera led, kan härledas till ett visst brott. Enligt hittillsvarande 36 kap. 1 c § brottsbalken kan egendom som trätt i stället för utbytet anses som utbyte. Regleringen innebär alltså att även annan

egendom än det ursprungliga brottsutbytet kan bli föremål för

247

Prop. 2023/24:144 sakförverkande. Om exempelvis den som begått en stöld säljer stöldgodset och köper en cykel för den erhållna köpeskillingen, kan cykeln förklaras förverkad. Även egendom som ersatt något som i sin tur har trätt i stället för det ursprungliga brottsutbytet kan bli föremål för sakförverkande. Att egendomen omvandlats i flera led hindrar alltså inte ett förverkande, men det krävs att åklagaren kan visa ett otvetydigt samband mellan egendomen och det ursprungliga utbytet och att egendomen i sin helhet ”trätt i stället” för det ursprungliga utbytet.

Om det inte går att visa ett otvetydigt samband mellan den ursprungliga brottsvinsten och annan egendom som trätt i stället för brottsvinsten är det inte möjligt att sakförverka egendom. Inte heller är det möjligt att sakförverka egendom om förverkandesubjektet till 90 procent förvärvat egendom med den ursprungliga brottsvinsten men till 10 procent med legitimt intjänade lönemedel. I de nu nämnda situationerna är åklagaren hänvisad till att framställa ett yrkande om värdeförverkande, där verkställighet av ett sådant beslut sker med stöd av bötesverkställighets- lagen.

De rådande begränsningarna avseende sakförverkande påverkar möjligheten att säkra brottsvinster och i förlängningen möjligheten att verkställa ett förverkandebeslut. Möjligheten att verkställa ett för- verkandebeslut försvåras om egendom inte på ett enkelt sätt kan säkras i ett tidigt skede av processen. Beslag kan i förverkandesyfte användas endast om fråga är om ett föremål som kan komma att sakförverkas och förutsätter alltså att det finns ett otvetydigt samband mellan egendomen och det ursprungliga utbytet. För att säkra värdeförverkande kan tvångsmedlen förvar och kvarstad och vissa fall penningbeslag användas. Till skillnad från beslag och penningbeslag kan en åklagare inte fatta beslut om kvarstad. I stället krävs ett beslut av domstol efter yrkande från åklagaren.

Vilket tvångsmedel som kan användas styrs alltså av om egendomen kan sakförverkas eller inte.

Regeringen kan konstatera att de begränsade möjligheterna att sak- förverka egendom medför väsentliga effektivitetsproblem. Förverkande- lagstiftningens effektiva genomslag, och ambitionen att brottslighet inte ska löna sig, kräver att de brottsbekämpande myndigheterna har tillgång till verktyg som på ett mer effektivt sätt kan förhindra att egendom skaffas undan och säkerställa att ett förverkandebeslut också kan verkställas. Det sagda leder regeringen till slutsatsen att möjligheterna att sakförverka egendom behöver ses över.

Möjligheterna till sakförverkande bör utvidgas för att fullgöra en betalningsskyldighet om förverkande

I likhet med utredningen anser regeringen att sakförverkande av egendom bör kunna ske i större utsträckning än vad som är möjligt enligt dagens lagstiftning. Ett utvidgat tillämpningsområde för sakförverkande skulle i praktiken innebära en påtaglig förskjutning från värdeförverkande till sakförverkande och i tvångsmedelshänseende en motsvarande förskjut- ning från förvar och kvarstad till beslag. Om man till detta lägger förslaget i avsnitt 13.2 om att penningbeslag bör bli ett generellt tillämpligt

248

tvångsmedel skulle förändringarna sammantaget innebära att regelverket förenklas och förbättras på förundersökningsstadiet.

Enligt utredningen bör sakförverkande som utgångspunkt vara möjligt att tillgripa så länge värdet på den egendom som ska förverkas inte över- stiger brottsvinsten. Men även i de fall värdet på egendomen överstiger brottsvinsten bör enligt utredningen sakförverkande vara möjligt att tillgripa, under förutsättning att det föreligger särskilda skäl.

För att bättre synliggöra det som utredningen föreslår och det som föreslås i lagrådsremissen – att möjligheterna till sakförverkande inte bör vara obegränsade – bör en annan lagteknisk konstruktion väljas. Lagtexten bör därför utformas så att den tydligt medger att sakförverkande får ske även i de fall värdet på egendomen som ska sakförverkas överstiger brotts- vinsten, dock under samma förutsättningar som gäller när ett värdeför- verkande verkställs enligt utsökningsbalken. En sådan mindre ändring, i relation till utredningens förslag, skulle ytterligare renodla regleringen. Dessutom skulle en motsatt ordning innebära att ytterligare verkställig- hetsåtgärder många gånger skulle vara nödvändiga för att fullt ut neutralisera brottsvinsten, vilket inte framstår som ändamålsenligt. Det bör därför som Lagrådet föreslår framgå av lagtexten att ett sakförverkande får ske under förutsättning att egendomen skulle kunna utmätas utan att det strider mot 5 kap. utsökningsbalken. De hänsynstaganden som gör sig gällande vid verkställighet av ett värdeförverkande enligt utsöknings- balken bör följaktligen gälla även vid sakförverkande av egendom som inte i sin helhet kan härledas till ett visst brott. Därför bör det typiskt sett inte möta något hinder att förverka egendom i de fall förverkande- svaranden enbart äger ett fåtal men mycket värdefulla saker. När egendom som förverkas överstiger brottsvinsten bör det överskjutande värdet, i likhet med vad som gäller vid utmätning, tillgodoräknas den som egendomen förverkats från.

Det är angeläget att det framgår att förverkandebeslutet – inte minst ur verkställighetssynpunkt – tar sin utgångspunkt i ett förverkande av brotts- vinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar som innefattar en betalningsskyldighet. I det fall värdet som egendomen som har sakför- verkats vid en försäljning inbringar ett lägre belopp än det värde som anges i beslutet om värdeförverkande är det inget som hindrar att denna exekutionstitel används för ytterligare verkställighetsåtgärder för rest- fordringen.

Det nu sagda visar på behovet av att förverkandebeslutet formuleras på ett ändamålsenligt sätt men också att det, utifrån vad Lagrådet anför, av lagtexten behöver synliggöras – på ett tydligare sätt än vad som framgår av lagrådsremissens förslag – att denna form av förverkande syftar till att fullgöra en betalningsskyldighet om förverkande, dvs. ett värdeför- verkande (jfr 1 § andra stycket bötesverkställighetslagen [1979:189]). Rättens beslut behöver först och främst uttrycka storleken på t.ex. den brottsvinst som förverkas (värdeförverkande), men också ge anvisningar till den verkställande myndigheten om att förverkandet av denna brottsvinst verkställs i viss utpekad egendom. På så sätt skapas underlag för att bedöma om ett eventuellt överskott, vid försäljning, ska tillgodo- räknas förverkandesubjektet. Dessutom skapas förutsättningar att använda det grundläggande beslutet om värdeförverkande för ytterligare verk- ställighetsåtgärder för restfordringen, om den utpekade egendomen

Prop. 2023/24:144

249

8	En ny möjlighet att förverka oförklarade	Prop. 2023/24:144

tillgångar

8.1Det behövs större möjligheter att förverka oförklarade tillgångar

Regeringens bedömning: Det finns behov av att kunna förverka egen- dom som inte står i proportion till en enskilds legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland

Finansinspektionen, Försäkringskassan och Svea hovrätt, tillstyrker utredningens bedömning eller har inget att invända mot den. Riksdagens ombudsmän (JO), som ställer sig kritisk till utredningens bedömning, anser att det i betänkandet saknas en närmare redogörelse för behovet eller ett underlag som ger stöd åt slutsatsen att det finns ett behov av en ny förverkandeform.

Skälen för regeringens bedömning

Den organiserade brottsligheten är systemhotande

Synen på brott, brottslingar och samhällets reaktioner på brott är i ständig förändring, precis som samhället i övrigt. Förekomsten av skjutvapen och explosiva varor i kriminella kretsar har ökat. De senaste åren har även inneburit en kraftig ökning av dödligt våld där skjutvapen använts. Betydande insatser krävs för att bekämpa organiserad brottslighet och annan kriminalitet förenad med gängbildning.

Den organiserade brottsligheten drivs i stor utsträckning av en vilja till ekonomisk vinning. Trots detta har brottsbekämpningen huvudsakligen tagit sikte på lagföring av enskilda brott. De omfattande oförklarade tillgångar som finns i sammanhang som kan kopplas samman med organiserad brottslighet angrips huvudsakligen inom ramen för just lagföringen av enskilda brott.

Den organiserade brottslighetens utbredning är ett växande problem, inte bara i Sverige utan även internationellt. I Europols hotbildsbedömning avseende den grova organiserade brottsligheten för 2021 åskådliggörs det växande hotet från organiserad brottslighet och kriminell infiltration på europeisk nivå. Intäkterna från den organiserade brottsligheten uppgår till minst 139 miljarder euro per år inom EU och vinsterna tvättas i ökande takt genom ett parallellt underjordiskt finansiellt system. Inte sällan återinvesteras vinster från brottslighet, t.ex. från sofistikerade moms- bedrägerier eller systematisk ekonomisk brottslighet som riktats mot välfärdssystemen, i nya brottsupplägg eller i den legala ekonomin. Likaså förekommer att brottsvinster används till mutor gentemot samhällets institutioner i syfte att erhålla information eller på andra sätt underlätta den brottsliga verksamheten genom att påverka det offentliga beslutsfattandet.

Förutom de uppenbara konsekvenser som gängens dödliga våld och

narkotikaaffärer kan ge upphov till för samhället i stort ska de system-

251

Prop. 2023/24:144 hotande konsekvenser som kan följa av att organiserade kriminella grupper tränger sig in i den legala ekonomin och samhället i övrigt inte underskattas. Om samhället inte på ett effektivt sätt bekämpar de ekonomiska drivkrafterna bakom den organiserade brottsligheten finns en påtaglig risk att samhällets institutioner, rättsstaten samt skatte- och välfärdssystemen undermineras.

En utmaning för de brottsbekämpande myndigheterna i kampen mot den organiserade brottsligheten är att det sällan, med de högt ställda beviskrav som gäller i brottmål, går att hålla ledarna för kriminella nätverk straff- rättsligt ansvariga för brott, eftersom de endast i begränsad utsträckning deltar mer direkt i de brottsliga aktiviteterna. Samtidigt tillkommer vinsterna från de brottsliga aktiviteterna till stor del toppskiktet i nätverken. Konsekvensen av att nuvarande förverkandebestämmelser kräver att en person kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett brott för att ett förverkande ska få ske – antingen genom utbytesförverkande eller utvidgat förverkande – är att de kriminella som gör störst brottsvinster i många fall får behålla tillgångar som härrör från brottslig verksamhet.

Den tillgångsinriktade brottsbekämpningen bör stärkas

Tillgångsinriktad brottsbekämpning innebär, som nämns i avsnitt 7.1, att brottsbekämpande myndigheter fokuserar sitt arbete på tillgångar med brottsligt ursprung snarare än på begångna brott. En effektiv tillgångs- riktad brottsbekämpning kan begränsa möjligheterna att tjäna pengar på brottslighet, och därmed bidra till att bekämpa den organiserade brotts- ligheten. En effektiv tillgångsinriktad brottsbekämpning kan också minska viljan att begå brott och verka i kriminella grupperingar. Inte sällan är det nämligen utsikterna till en med brottsvinster finansierad konsumtion av statusprodukter som lockar unga människor att vara delaktiga i organiserad brottslighet. Blir det synligt och känt att myndigheternas arbete med att förebygga brott och att förhindra att brottslighet ska löna sig i konkreta fall leder till att kriminella fråntas egendom, kan detta verka avhållande för de som lockas av den kriminella banans möjlighet till snabba pengar.

Redan i dag finns en möjlighet att förverka oförklarade tillgångar, dvs. utan koppling till ett visst specifikt brott, med stöd av bestämmelsen om utvidgat förverkande i hittillsvarande 36 kap. 1 b § brottsbalken. Utmärkande för denna förverkandeform är att den i grunden fokuserar på egendom som härrör från en inte närmare preciserad brottslig verksamhet

–och som inte kan förklaras av t.ex. en legitim förvärvsinkomst – snarare än att i detalj peka ut att viss egendom utgör vinst från ett specifikt brott. Däremot förutsätter utvidgat förverkande ett förverkandeutlösande brott.

Detta brott är därmed den ”nyckel” som möjliggör ett förverkande av tillgångar som härrör från brottslig verksamhet och som annars inte är åtkomliga för förverkande, eftersom de inte kan knytas till ett konkret brott (jfr prop. 2015/16:155 s. 28). Förverkandeformen är i grunden ett resultat av de förpliktelser som följer av EU-rätten (se särskilt artikel 5 i Europaparlaments och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen).

252

Under senare år har en betydande rättsutveckling skett på förverkande- området såväl i Sverige som inom EU och internationellt. Kampen mot den organiserade brottsligheten har i vissa länder delvis skiftat fokus från konventionell brottsbekämpning till tillgångsinriktad brottsbekämpning. Vid sidan av utvidgat förverkande förekommer i ett flertal andra rättsord- ningar (däribland Irland, Australien och Storbritannien) förverkande- former som lägger en förklaringsbörda på den enskilde. När staten lyckats bevisa att det råder en disproportion mellan egendomsinnehavet och legitima förvärvskällor måste alltså den enskilde, för att freda egendomen från förverkande, förklara hur egendomen har erhållits eller förvärvats på lagligt sätt, med legitima medel. Dessa självständiga förverkandeformer fokuserar – liksom utvidgat förverkande – följaktligen på möjligheten att förverka egendom som inte står i proportion till en persons legitima förvärvskällor, dvs. oförklarade tillgångar. Åtaganden om att införa sådana förverkandeformer, som visserligen inte är obligatoriska, förekommer även i internationella rättsakter som Sverige har tillträtt (se bl.a. Förenta nationernas konvention mot korruption [UNCAC] artikel 54.1 c och Financial Action Task Forces [FATF] rekommendation 4).

Arbetet med att utreda och lagföra personer inom ramen för organiserad brottslighet måste fortsätta med full kraft. Likaså måste insatser som riktar sig mot vissa typer av brottslighet även fortsätta att utvecklas där arbetet mot arbetslivskriminalitet särskilt bör nämnas. Det är dock angeläget att även andra metoder används som kan tränga tillbaka den organiserade brottsligheten från ett annat håll än vad som är möjligt med konventionell brottsbekämpning. Med hänsyn till de svårigheter som föreligger att på ett effektivt sätt lagföra personer högre upp i organisationerna för den organiserade brottsligheten finns det därför anledning att överväga om den tillgångsinriktade brottsbekämpningen kan stärkas för att bekämpa den organiserade brottsligheten.

Brottslighetens ekonomiska drivkrafter behöver bekämpas

En central fråga, som JO anser behöver belysas i den fortsatta bered- ningen, är hur den nuvarande förverkandelagstiftningen står sig i ljuset av samhällsutvecklingen och om den möter behovet av att på ett effektivt sätt bekämpa gängkriminaliteten.

Visserligen har utredningen inte haft som uttalad uppgift att kartlägga tillämpningen av befintliga bestämmelser. Men i ljuset av den bakgrund som regeringen lämnar i detta avsnitt står det klart att nuvarande förverkandemöjligheter inte är tillräckligt effektiva för att möta dagens samhällsutmaningar. Kravet på att åklagaren måste bevisa att det är ställt utom rimligt tvivel att en person gjort sig skyldig till ett brott eller ett förverkandeutlösande brott för att förverkande ska få ske kan många gånger medföra att kriminella får behålla tillgångar vars värde inte står i proportion till innehavarens legitima förvärvskällor.

Av kriminalpolitiska skäl är det, som regeringen för fram i avsnitt 5.2, angeläget att förverkandelagstiftningen är utformad på ett sätt som innebär att brottslighet inte ska löna sig. Principen bör gälla inte bara den som kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett visst brott. Ingen ska ges möjlighet att skörda frukterna av brottslig verksamhet. Den som har gjort en förtjänst på brottslig verksamhet ska följaktligen inte få behålla den. Lagstiftningen

Prop. 2023/24:144

253

Prop. 2023/24:144 bör alltså redan av rättviseskäl vara utformad på ett sätt som minskar möjligheterna för enskilda att behålla tillgångar som helt eller delvis har ett illegitimt ursprung eller förvärvats med illegitima medel. För allmänheten skulle det t.ex. kunna framstå som stötande om det saknas möjlighet att förverka en större mängd sedlar som anträffats i en bil tillhörande en person som sedan en längre tid saknar förvärvsarbete och inte heller i övrigt uppbär några lagliga inkomster. Samma betraktelsesätt kan anläggas på situationer när större banktillgodohavanden, fastigheter eller värdefulla föremål påträffas hos någon som inte heller har möjlighet att lagligen bygga upp eller bibehålla en sådan förmögenhet som egendomen motsvarar och samtidigt uppbär åtskilliga bidrag ur välfärds- systemen.

Så länge en person får behålla egendom som härrör från brottslig verksamhet så åsidosätts den grundläggande principen om att brottslighet inte ska löna sig. Att tillgångar som härrör från brottslig verksamhet inte tas ifrån enskilda kan i förlängningen ge upphov till systemhotande konsekvenser genom att organiserade kriminella grupper tränger sig in i den legala ekonomin och underminerar samhällets institutioner. Därför framstår det, i linje med vad utredningen anför, som följdriktigt att egendom kan förverkas redan på den grunden att det bara kan påvisas att egendomen härrör från brottslig verksamhet och alldeles oavsett om någon fälls till ansvar för ett brott. Att upprätthålla den ordningen kan också bidra till att stärka rättsstaten, förverkandelagstiftningens trovärdighet som helhet och i förlängningen medborgarnas tilltro till myndigheternas brotts- bekämpande arbete.

En effektivt utformad förverkandelagstiftning kan följaktligen minska möjligheterna för kriminella nätverk att göra vinster på sin brottsliga verksamhet, begränsa deras möjligheter att bygga upp resurser som kan återinvesteras i nya brottsupplägg eller i den legala ekonomin men också bidra till att bryta nyrekryteringen. Det sagda leder regeringen till slutsatsen att tiden är mogen för att överväga om det på ett väsentligt sätt går att stärka den tillgångsinriktade brottsbekämpningen genom möjlig- heten att kunna förverka egendom som inte står i proportion till en enskilds legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt.

Skyddet för grundläggande fri- och rättigheter utgör inte något hinder mot en ny självständig förverkandeform men ställer krav på regleringens utformning

För att en självständig förverkandeform – som fokuserar på egendoms- innehav och inte uppställer krav på att egendom kan kopplas till enskilda brott – ska kunna införas krävs att den utgör en tillåten inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna i regeringsformen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). Det bör här även nämnas, vilket regeringen återkommer till i avsnitt 12.1, att FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) sedan den 1 januari 2020 utgör svensk lag (prop. 2017/18:186 Inkorporering av FN:s konven- tion om barnets rättigheter). Den närmare utformningen av förverkande-

254

formen och hur den får användas måste, i den mån den påverkar barn, följaktligen även vara förenlig med barnkonventionen.

Som Sveriges advokatsamfund påpekar aktualiserar införandet av en förverkandeform av nu aktuellt slag främst frågan om den är förenlig med skyddet för egendom i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europa- konventionen. En reglering med motsvarande innebörd finns även i artikel 17 i stadgan (jfr artikel 52.3 i stadgan).

Vid sidan av skyddet för egendom är, som regeringen återkommer till i avsnitt 8.2.3, även rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen av särskild betydelse. En reglering med motsvarande innebörd finns även i artikel 47 i stadgan liksom i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen (jfr artikel 52.3 i stadgan och prop. 2009/10:80 s. 156–163).

Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen ska varje fysisk eller juridisk person ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Skyddet för egendom får dock inskränkas genom lagstiftning i de fall staten finner det nödvändigt att reglera nyttjandet av egendom i överens- stämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter eller viten. Begreppet ”egendom” ska ges en vidsträckt innebörd i konventionens mening. Det omfattar inte bara fast och lös egendom av olika slag utan också begränsade sakrätter av ekonomiskt värde liksom fordringar och immateriella rättigheter. Kravet på att egendomsberövande ska vara lagligt innebär inte bara att det måste finnas ett stöd för egendomsberövandet i inhemsk lag. Det ställs också krav på att den inhemska lagen är tillgänglig och tillräckligt tydlig för att göra ingreppet i äganderätten förutsebart och att lagen har sådant innehåll att den tillfredsställer rimliga rättssäkerhetskrav. I det sagda ligger att lagstiftningen i såväl materiellt som processuellt hänseende behöver utformas på ett sätt som innebär att det, för den som har ett intresse av att freda egendomen från ett förverkande, inte är orimligt svårt att hävda sin rätt.

Av praxis från Europadomstolen följer att möjligheterna att genom förverkandelagstiftning göra inskränkningar i egendomsskyddet är vidsträckt. Samhällets behov av att bekämpa de ekonomiska drivkrafterna bakom organiserad brottslighet för att skydda samhällets institutioner och samhället i övrigt för att säkerställa att illegitima tillgångar inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället är exempel på situationer när det enligt domstolen kan vara nödvändigt att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse (se bl.a. avgörandena Raimondo mot Italien no. 12957/87 p. 30 och Gogitidze m.fl. mot Georgien no. 36862/05 p. 102 med hänvisningar).

Det finns behov av att införa en förverkandeform som gör det möjligt att förverka egendom redan på den grunden att en enskilds tillgångar inte står i proportion till legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. En sådan förverkandeform skulle på ett effektivt sätt kunna bidra till att motverka de ekonomiska drivkrafterna för den organiserade brottsligheten och utgöra ett viktigt komplement till de verktyg som finns att tillgå inom den konventionella brottsbekämpningen. Syftet med en sådan förverkandeform är i grunden dels att säkerställa att brottslighet inte

Prop. 2023/24:144

255

Prop. 2023/24:144 ska löna sig, dels att säkerställa att sådana illegitima tillgångar som brottsligheten kan ge upphov till inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället. Om samhället inte på ett effektivt sätt bekämpar de ekonomiska drivkrafterna bakom den organiserade brottsligheten finns en påtaglig risk att samhällets institutioner, rättsstaten samt skatte- och välfärdssystemen undermineras. För regeringen står det därför klart att införandet av en sådan förverkandebestämmelse utgör en sådan inskränkning som är nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen och artikel 17 i stadgan.

256

För att förverkandeformen ska utgöra en tillåten begränsning av egendomsskyddet krävs därutöver att begränsningen inte går utöver vad som är proportionerligt med hänsyn till det ändamål som har föranlett inskränkningen. Det ställs också krav på att den lagstiftningen är utformad på ett tillräckligt tydligt sätt för att göra ingreppet i äganderätten förutsebart och att lagstiftningen i övrigt tillfredsställer rimliga rättssäkerhetskrav. Regeringen återkommer till dessa frågor i samband med den närmare utformningen av bestämmelsen.

8.2En bestämmelse om självständigt förverkande införs

Regeringens förslag: En ny förverkandeform som medger förverkande av egendom som härrör från brottslig verksamhet införs (självständigt förverkande). Det ska inte krävas att någon kan hållas straffrättsligt ansvarig för något brott för att förverkande ska få ske.

Egendom som härrör från brottslig verksamhet får förverkas från den som den påträffas hos oberoende av när i tiden den brottsliga verksam- heten ägt rum och oavsett egendomens värde.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland CSN,

Försäkringskassan, Svea hovrätt och Tullverket, tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Justitiekanslern, som noterar att den nya förverkandeformen enligt förslaget inte träffas av regler om preskription, efterlyser en närmare analys av hur tidsaspekten ska kunna beaktas i fall där egendom som är föremål för prövning av förverkande- frågan hänför sig till brottslighet som ligger långt tillbaka i tiden. Riksdagens ombudsmän (JO), som avstyrker förslaget, konstaterar att förslaget innebär att en ny rättsfigur tillförs den brottsbekämpande verksamheten och anser att den kan ge upphov till påtagliga inskränk- ningar i den personliga integriteten. JO ifrågasätter förslaget även utifrån ett rent rättssäkerhetsperspektiv, eftersom den nya förverkandeformen enligt förslaget inte träffas av preskriptionsregleringen i 35 kap. brotts- balken, vilket med tiden minskar möjligheten för en enskild att freda egendom från förverkande. Likaså ifrågasätter JO om den nya rättsfiguren, som föreslås föras in i 36 kap., är förenlig med brottsbalkens systematik. Stockholms tingsrätt, som inte har något att invända mot förslaget i sak, anser att det behöver belysas i vilka typsituationer beviskravet är uppfyllt

och vilka situationer som är tänkta att falla utanför regleringens tillämp-	Prop. 2023/24:144
ningsområde. Sveriges Domareförbund anser att det bör övervägas om den
nya förverkandeformen bör träffas av preskriptionsbestämmelserna i
35 kap. brottsbalken. Flera remissinstanser, däribland Säkerhets- och
Integritetsskyddsnämnden och Göteborgs tingsrätt, anser att utformningen
av förslaget öppnar upp för otydlighet och en rättsosäker tillämpning och
en betydande risk för att brottsbekämpande myndigheter kommer att ägna
sig åt s.k. fishing expeditions. Hovrätten för Nedre Norrland, som
avstyrker förslaget, anser att en sådan förverkandeform kan förväntas
medföra betydande intrång i enskildas personliga förhållanden, vilket
kräver noggranna överväganden. Enligt hovrätten riskerar konstruktionen
leda till vitt skilda tolkningar i rättstillämpningen och betydande
rättssäkerhetsproblem. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget och
framhåller att den nya förverkandeformen skulle medföra betydande
integritetsintrång gentemot enskilda som inte står i proportion till
ändamålen, att behovet av att införa en ny förverkandeform inte
analyserats tillräckligt och att förslaget inger betänkligheter ur rättssäker-
hetssynpunkt. Det ifrågasätts även om förslaget är förenligt med skyddet
för egendom enligt Europakonventionen.
Skälen för regeringens förslag
Oförklarade tillgångar bör kunna förverkas genom ett kraftfullare
verktyg
I flera länder finns självständiga förverkandeformer varigenom
förverkande sker på den grunden att egendomsinnehavet inte står i
proportion till den enskildes legitima förvärvsmöjligheter. Reglerna kan
vara utformade på olika sätt, men den grundläggande tanken bakom dem
är att egendom som härrör från brottslig verksamhet ska kunna förverkas.
I likhet med utredningen anser regeringen att starka skäl talar för att
införa en ny förverkandesanktion som enbart fokuserar på egendoms-
innehav och inte uppställer krav på att egendom kan kopplas till enskilda
brott eller att någon döms för ett förverkandeutlösande brott. En sådan
förverkandeform skulle utgöra ett värdefullt och strategiskt komplement
till konventionell brottsbekämpning genom att den helt frikopplas från
kravet på att ett brott måste styrkas, vilket i dag är en förutsättning för att
förverkande ska få ske.
Flera remissinstanser, bl.a. JO, Hovrätten för Nedre Norrland och
Sveriges advokatsamfund, lyfter fram att en förverkandeform som
fokuserar på egendomsinnehav som härrör från brottslig verksamhet
riskerar att leda till vitt skilda tolkningar i rättstillämpningen och
betydande rättssäkerhetsproblem. Regeringen delar inte den bedöm-
ningen. Prövningen enligt en sådan ny förverkandereglering skulle inte
inriktas på att utreda, och än mindre att fastställa, en persons ansvar för ett
brott eller om brottet har gett upphov till en vinst. Den skulle i stället
fokusera på frågan om viss egendom härrör från en inte närmare preciserad
brottslighet eller inte. Ett sådant angreppssätt skulle sammanfalla med det
som gäller vid utvidgat förverkande, med den skillnaden att något krav inte
uppställs på ett förverkandeutlösande brott. I likhet med vad som gäller
vid utvidgat förverkande blir en sådan förverkandeform alltså ett annat sätt
att närma sig förtjänster från brottslighet jämfört med den ursprungliga	257

Prop. 2023/24:144 formen av förverkande som tar sin utgångspunkt i ett visst brott och bedömningen av vilka vinster det brottet har gett upphov till, oberoende av om tillgångar påträffas. I stället tar prövningen sin utgångspunkt i viss egendom och prövar om egendomen härrör från brottslig verksamhet.

Om rätten finner stöd för åklagarens påstående att egendomsinnehavet inte står i proportion till legitima förvärvskällor eller förmögenhets- förhållanden i övrigt blir slutsatsen att egendom härrör från brottslig verksamhet och ska förverkas. Vad som förverkas är i praktiken oförklarade tillgångar, det som i internationella sammanhang benämns som unexplained wealth.

Precis som vid utvidgat förverkande saknar det för en sådan förverkandeform betydelse när i tiden den brottsliga verksamheten har ägt rum (jfr prop. 2007/08:68 Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet s. 64–65). Det saknar vidare betydelse vilken roll eller delaktighet den enskilde haft i den brottsliga verksamheten. Det som är relevant är att en individ vid en viss tidpunkt påträffas med tillgångar som inte står i proportion till personens legitima förvärvskällor. Att tidpunkten saknar betydelse får, som utvecklas i nedanstående avsnitt, till följd att reglerna om åtalspreskription inte träffar den nya förverkanderegleringen. Hur den tilltänka regleringen förhåller sig till regeringsformens retroaktivitets- förbud behandlas i avsnitt 15.

Som redogörs för i avsnitt 15 utgör förverkandeformen inte en särskild rättsverkan av brott vilket aktualiserar frågan om förverkandeformen bör regleras i en särskild lag eller i brottsbalken (jfr 1 kap. 8 § brottsbalken). I likhet med utredningen, men till skillnad från JO, anser regeringen att förverkandeformen har ett sådant samband med den reglering som finns i 36 kap. brottsbalken att det måste anses befogat att den regleras där. I sammanhanget kan jämföras med det förhållandet att de hittillsvarande bestämmelserna om förverkande av farliga föremål i 36 kap. 3 § anses försvara en plats i brottsbalken trots att inte heller den förverkandeformen utgör en särskild rättsverkan av brott. Sett mot den bakgrunden får det anses förenligt med brottsbalkens systematik att införa självständigt förverkande som en förverkandeform bland flera i 36 kap. brottsbalken.

Egendom som härrör från brottslig verksamhet

I linje med de överväganden som gjordes vid införandet av regleringen om utvidgat förverkande framstår det som mindre lämpligt att använda ordet brott när det gäller att ange ursprunget för den egendom som får förverkas eftersom syftet med förverkandeformen är att förverka egendom som inte kan knytas till eller sägas utgöra vinst av ett konkret brott (jfr prop. 2007/08:68 s. 61–62). Utredningen föreslår i stället att man bör bygga vidare på den etablerade begreppsbildning som i dag gäller för utvidgat förverkande. Uttrycket brottslig verksamhet är dessutom det begrepp som kommer till användning i artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (förverkande- direktivet). Sverige har genomfört åtagandet i artikel 5 genom regleringen om utvidgat förverkande i hittillsvarande 36 kap. 1 b § brottsbalken. Frågan är emellertid om uttrycket är lämpligt i detta sammanhang.

258

Eftersom förverkandesanktionen bör vara möjlig att tillgripa utan samband med en fällande brottmålsdom och utan att egendomens ursprung i ett konkret brott behöver påvisas är det följaktligen inte fråga om att inom ramen för en sådan process utreda och än mindre fastställa en enskild individs ansvar för ett brott. Det betyder dock inte att den egendom som förverkas saknar koppling till brottslighet. Tvärtom är syftet att förtjänster från brottslighet ska neutraliseras. Men förverkande bör ske efter en självständig bedömning av egendomens ursprung i brottslig verksamhet. Att använda ett väl inarbetat rekvisit som är klart definierat i tidigare förarbeten kan därför bidra till en reglering som upprätthåller och balanserar kraven på förutsebarhet, effektivitet och rättssäkerhet. Sett mot den bakgrunden anser regeringen, i likhet med utredningen, att det fram- står som motiverat att använda sig av begreppet brottslig verksamhet på det sätt som det definieras avseende utvidgat förverkande.

En fråga av central betydelse är vad brottslig verksamhet i det här sammanhanget innebär och vad åklagaren ska bevisa. Begreppet brottslig verksamhet bör liksom motsvarande begrepp i regleringen om utvidgat förverkande förstås i en bred mening som närmast tar sikte på brottslig verksamhet i någon form, vilken det än är. Förverkande ska inte förutsätta att egendomen knyts till något visst brott eller brottslighet av ett visst slag, utan till en inte närmare preciserad brottslig verksamhet.

Vad som allmänt sett bör tala för att viss egendom härrör från brottslig verksamhet är att tillgångarna inte står i proportion till innehavarens legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. Att brotts- bekämpande myndigheter påträffar dyra kapitalvaror eller lyxartiklar hos någon som saknar en legitim förvärvsinkomst är exempel på omständig- heter som kan tyda på att egendomen inte har åtkommits på laglig väg. Även omständigheterna under vilka egendomen påträffas har betydelse för bedömningen. Exempelvis kan den omständigheten att en opåkallat stor summa kontanter förvaras i en bostad, i bagageluckan på en bil eller i en lagerlokal eller på platser där kriminell verksamhet bedrivs indikera något motsvarande. I ett sådant fall kan det finnas god anledning att tro att det rör sig om medel som på grund av sitt brottsliga ursprung inte kan hanteras med anlitande av bank eller finansieringsföretag. Att dyrbar egendom påstås ha förvärvats mot kontant betalning och utan samtidigt upprättande av handlingar som styrker köp och försäljning är ytterligare omständig- heter som talar för att egendomen härrör från brottslig verksamhet, liksom avsaknaden av dokumentation avseende den aktuella egendomen, levnadsvillkoren för den som talan riktas mot och den enskildes familjeförhållanden och levnadsomständigheter. Att tillgångarna inte heller står i proportion till innehavarens legitima förmögenhets- förhållanden i övrigt innebär att egendom som någon förvärvat genom ett arv, aktieutdelning eller gåva också bör kunna bli föremål för förverkande, förutsatt att personen eller företaget i bakomliggande led saknat ekonomisk förmåga att på legal väg bygga upp och bibehålla en förmögenhet som egendomen representerar. Stor vikt bör därför läggas vid bedömningen av den finansiella utredning som kommer att göras under utredningstiden. Frågan om viss egendom härrör från brottslig verksamhet måste alltid avgöras utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Regeringen vill dock med anledning av Lagrådets uttalanden, om att det normalt bör finnas en koppling mellan innehavet av

Prop. 2023/24:144

259

Prop. 2023/24:144 viss egendom och förekommande brottslighet – exempelvis genom att den som innehar egendomen är knuten till en kriminell gruppering – för att egendomen ska kunna förverkas, framhålla att en sådan koppling inte är en förutsättning för att förverkande ska kunna ske. Däremot kan det naturligtvis, tillsammans med övriga omständigheter, ha betydelse för bedömningen av om beviskravet är uppfyllt i det enskilda fallet. Att egendomen härrör från brottslig verksamhet är alltså ett konklusivt rekvisit, dvs. att de omständigheter som åklagaren lyckats styrka leder rätten till denna slutsats.

Det är åklagaren som har bevisbördan för påståendet om att egendomen härrör från brottslig verksamhet. En annan sak är att den enskilde – för att freda egendomen från förverkande när åklagaren med tillräcklig styrka lyckats bevisa sitt påstående – behöver förklara hur han eller hon kommit i åtnjutande av egendomen i fråga. Sådana förklaringar kan komma att involvera även närståendes ekonomiska förhållanden och förehavanden. Det är först om den enskilde inte lyckas prestera en förklaring som är tillräcklig för att förringa värdet av den bevisning åklagaren lagt fram till styrkande av sitt påstående som egendomen ska förverkas. Hur beviskravet bör utformas behandlas i avsnitt 8.2.2.

I likhet med utredningen anser regeringen att något ytterligare rekvisit än att egendomen härrör från brottslig verksamhet inte behöver vara uppfyllt för att förverkande ska få ske. Däremot bör som utgångspunkt krävas att egendom som ska kunna bli föremål för förverkande på denna grund har påträffats. Det bör dock, liksom vid utvidgat förverkande, finnas utrymme för förverkande av värdet av egendom som inte har påträffats. Så kan vara fallet om det kan bevisas att det hos personen i fråga vid en viss tidpunkt före de brottsbekämpande myndigheternas ingripande fanns egendom, som inte längre finns tillgänglig, exempelvis för att den har förts utomlands, men som ändå kan identifieras och knytas till denne (jfr rättsfallet NJA 2021 s. 263 p. 13 och 15–16). Ju längre tid som har förflutit sedan egendomen fanns hos personen, desto tydligare måste det kunna visas att egendomen har skaffats undan och därmed i praktiken fortfarande finns tillgänglig för förverkandesubjektet.

Den nyss påtalade skillnaden i utgångspunkt mellan förverkande av brottsvinster och förverkande av oförklarade tillgångar (utvidgat förverkande och självständigt förverkande) – att den senare kategorin förverkandeformer tar sin utgångspunkt i egendomen snarare än i ett visst brott – hindrar enligt regeringens uppfattning inte att t.ex. polisen vid utredning om ett visst brott undersöker förverkandesvarandens egen- domsförhållanden och därigenom påträffar ytterligare egendom som kan bli föremål för en talan om självständigt förverkande. Flera remiss- instanser, däribland Göteborgs tingsrätt, JO och Hovrätten för nedre Norrland, lyfter emellertid fram att den närmare konstruktionen av förverkandeformen kan innebära betydande risker för att brottsbe- kämpande myndigheter använder utredningsmöjligheterna på ett otillbörligt sätt genom s.k. fishing expeditions eller på annat sätt, vilket riskerar att leda till betydande integritetsintrång. Justitiekanslern, som väcker liknande frågor, framhåller därför särskilt vikten av att den som tillämpar regelverket får tillräcklig utbildning och att det finns tydliga rutiner för utredningen vid självständigt förverkande.

260

Regeringen kan i det här sammanhanget konstatera att förverkande- formen innebär en motiverad och betydande offensiv gentemot gängkrimi- nalitet och annan brottslighet. Samtidigt är det naturligtvis angeläget att förslaget utformas på ett sätt som är godtagbart inom rättsstatens ramar. De farhågor som väckts av bl.a. Göteborgs tingsrätt, JO och Hovrätten för nedre Norrland i nu aktuellt hänseende bör emellertid inte överdrivas. Som framhålls i avsnitt 12.2.5 måste förfarandet som omgärdar hur förverkandeformen får användas utformas på ett sätt som är godtagbart ur bl.a. integritetssynpunkt. Samtidigt måste, i linje med vad Svea hovrätt anför, brottsbekämpande myndigheter på motsvarande sätt som inom ramen för konventionell brottsbekämpning vara oförhindrade att ägna sig åt spaning, t.ex. genom slagning i olika register och enligt gängse metoder patrullera på ett torg med anledning av viss underrättelseinformation, även utan att en utredning om förverkande av oförklarade tillgångar har inletts. Det bör följaktligen inte finnas någon reglerad gräns för hur spaning får bedrivas i exempelvis öppna tillgängliga källor. En annan sak är, vilket utvecklas i avsnitt 13.3, att möjligheterna att utnyttja t.ex. tvångsmedel är begränsade till de situationer då det finns förutsättningar att inleda en utredning om självständigt förverkande. I linje med vad Justitiekanslern framhåller är det också av central betydelse att aktörer i den brottsbekämpande verksamheten som har till uppgift att tillämpa regel- verket är välutbildade och omdömesgilla. Behovet av utbildningsinsatser i ljuset av reformen behandlas i avsnitt 16.

Självständigt förverkande bör kunna tillgripas oberoende av när i tiden den brottsliga verksamheten ägt rum och oavsett egendomens värde

Självständigt förverkande förskjuter fokus från konventionell brotts- bekämpning till tillgångsinriktad brottsbekämpning, dvs. från konkreta kopplingar mellan egendom och konkreta gärningar till en bredare bedömning av egendomsinnehavets ursprung. Om rätten, utifrån framlagd bevisning, finner tillräckligt stöd för åklagarens påstående att egendomen inte har förvärvats med lagliga medel bör slutsatsen därmed bli att egendomen härrör från brottslig verksamhet. I linje med vad som i dag gäller för utvidgat förverkande saknar det därmed betydelse när i tiden den inte närmare preciserade brottsliga verksamheten ägt rum (jfr prop. 2007/08:68 s. 64–65). Det saknar vidare, som nämnts, betydelse vilken roll eller delaktighet den enskilde haft i den inte närmare preciserade brottsliga verksamheten. Vad som i stället är relevant är att en individ vid en viss tidpunkt påträffas med egendom som inte kan förklaras med legitima förvärvskällor eller dennes förmögenhetsförhållanden i övrigt. Ingripandet riktar sig mot egendomen och att den finns hos en viss person vid en viss tidpunkt, inte mot någon specifik brottslighet som begåtts vid en viss tidpunkt.

Om åklagaren lyckas bevisa att egendomen härrör från brottslig verksamhet bör förverkande ske. Förverkandet bör inte ses som en reaktion mot de konkreta brott som faktiskt utgör källan till egendomen. Dessa brott ska inte utredas eller bevisas. Ingripandet riktar sig mot egendomen. Regeringen anser därför, till skillnad från vad bl.a. Justitiekanslern och Sveriges Domareförbund anför, att det saknas skäl att

Prop. 2023/24:144

261

Prop. 2023/24:144 göra en bedömning av hur förslaget förhåller sig till reglerna om preskription i 35 kap. brottsbalken.

En annan fråga är om det bör finnas en nedre gräns för vilka tillgångar som kan bli föremål för förverkande enligt den nya förverkandeformen. En sådan ordning skulle kunna åstadkommas genom att det t.ex. föreskrevs att förverkande ska avse betydande belopp. Det som talar för en sådan begränsning är att den nya förverkandeformen då kunde förbehållas större vinster. Det finns dock flera invändningar mot en sådan syn. Det finns inte någon beloppsgräns i någon av de befintliga förverkandeformerna. Eftersom den föreslagna nya förverkandeformen tar sikte på oförklarade tillgångar från en inte närmare preciserad brottslig verksamhet skulle det vidare bli svårt att i ett enskilt fall i förväg uppskatta hur stora belopp eller hur mycket egendom som skulle kunna komma att bli föremål för förverkande. En ordning som innebär att regleringen i det här avseendet förenades med någon form av värdegräns skulle dessutom begränsa genomslaget för regeringens ambition om att brottslighet inte ska löna sig. Sammantaget leder det till slutsatsen att det inte bör införas någon värdegräns för vilka tillgångar som bör kunna bli föremål för förverkande enligt den nya sanktionen. Eftersom syftet med den nya förverkande- formen är att dra in förtjänster från organiserad brottslighet ligger det dock i sakens natur att självständigt förverkande normalt inte lär komma i fråga i syfte att förverka obetydliga belopp eller egendom med ett obetydligt värde (jfr prop. 2007/08:68 s. 65).

	8.2.1	Vem talan om självständigt förverkande får riktas
		mot

	Regeringens förslag: Självständigt förverkande ska få ske från den
	som egendomen tillhör eller som med tillämpning av den nya presum-
	tionsregeln anses äga egendomen.
	Om egendomen har överlåtits och förvärvaren har betalat skälig
	ersättning för egendomen får förverkande dock endast ske om denne
	insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig
	verksamhet.
	En utredning och en talan om självständigt förverkande ska, utan
	särskilda inskränkningar, kunna föras även mot barn och unga och den
	som har eller har haft en allvarlig psykisk störning.

	Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
	Utredningen föreslår dock inte något särskilt skydd för godtroende
	förvärvare som har betalat skälig ersättning för egendomen.
	Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland
	Ekobrottsmyndigheten, Nacka tingsrätt, Polismyndigheten och Svea
	hovrätt, tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Barnombuds-
	mannen sätter i fråga om förslaget att en talan om självständigt
	förverkande ska kunna riktas mot barn och unga är förenligt med artikel 2
	i barnkonventionen. Om regeringen avser att gå vidare med förslagen
	anser myndigheten, liksom Göteborgs tingsrätt, Integritetsskyddsmyndig-
	heten och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, att det i den fortsatta
262	beredningen finns anledning att ytterligare belysa hur förslaget om den nya

förverkandeformen och möjligheten att använda tvångsmedel påverkar Prop. 2023/24:144 barn och deras personliga integritet med de särskilda hänsynstaganden

som då gör sig gällande. Riksdagens ombudsmän (JO) avstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Från vem ska självständigt förverkande få ske?

Självständigt förverkande fokuserar, som redovisas i föregående avsnitt, på egendomsinnehav och inte på enskilda brott eller ett förverkande- utlösande brott. Det är därför, vid bedömningen av frågan om från vem förverkande bör få ske, viktigt att ha i åtanke att den person som förverkande är aktuellt ifrån inte behöver kunna knytas till ett konkret brott. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att frågan om från vem förverkande ska ske som utgångspunkt bör prövas på motsvarande sätt som för annat förverkande, vilket behandlas i avsnitt 6.3. Ett självständigt förverkande bör följaktligen kunna ske från den som egendomen tillhör eller den som – med tillämpning av den presumtionsregel som föreslås i avsnitt 6.3.2 – anses äga egendomen.

Självständigt förverkande bör även kunna tillgripas mot någon som förvärvat egendom som härrör från brottslig verksamhet

Som Lagrådet påpekar är avsikten med den nya regleringen att självständigt förverkande även bör kunna tillgripas mot någon som förvärvat egendom som härrör från brottslig verksamhet utan att skäligt vederlag utgått, på motsvarande sätt som regeringen i avsnitt 6.3.3 föreslår ska gälla för utvidgat förverkande. Om skälig ersättning har betalats bör förverkande endast kunna ske, om förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkt att det redan av lagtexten bör framgå att en talan om självständigt förverkande kan riktas mot denna senare personkategori. Med tanke på att det som en generell förutsättning för förverkande även i dessa fall är att förverkande sker från den som egendomen tillhör eller som ska anse vara egendomens ägare saknas det dock enligt regeringen anledning att på det sätt som Lagrådet föreslår utgå från begreppet inne- havaren. Lagtexten bör därför delvis ges en något annan utformning än vad Lagrådet föreslår. Det bör här betonas, med anledning av vad Lagrådet anför beträffande utvidgat förverkande, att i de fall den överlåtna egendomen utgörs av penningmedel uppställs det inte något krav på identitet mellan de penningmedel den dömde innehaft och de penningmedel som yrkas förverkade från förvärvaren.

En talan om självständigt förverkande ska kunna föras även mot barn och unga och den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning

I hittillsvarande 36 kap. 13 § brottsbalken föreskrivs att om ett brott har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning får förverkande eller annan särskild rättsverkan beslutas endast om och i den mån det med hänsyn till hans psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Självständigt förverkande förutsätter inte en fällande

brottmålsdom och inte heller att egendomens ursprung i ett konkret brott

263

Prop. 2023/24:144 behöver påvisas. Det är alltså inte fråga om att inom ramen för en sådan

	process utreda och än mindre fastställa en enskild individs ansvar för ett
	brott. En särskild fråga är därför om självständigt förverkande utan
	särskilda inskränkningar bör kunna riktas även mot barn och unga eller
	mot den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning.
	Enligt regeringen skulle det inte vara förenligt med en av reformens
	utgångspunkter – att brottslighet inte ska löna sig – att den som inte har
	fyllt 15 år eller den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning ska
	få behålla tillgångar som härrör från brottslig verksamhet. Regeringen ser
	det vidare som särskilt angeläget att i största möjliga mån skydda barn från
	att utnyttjas och dras in i brottslig verksamhet. Frågan är dock hur den
	ambitionen på bästa sätt kan åstadkommas.
	Sedan den 1 januari 2020 utgör FN:s konvention om barnets rättigheter
	svensk lag (prop. 2017/18:186). Barnkonventionen vilar på fyra grund-
	läggande principer: principen om ickediskriminering (artikel 2), principen
	om barnets bästa (artikel 3), barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling
	(artikel 6) och barnets rätt att komma till tals (artikel 12). Principerna ska
	enligt FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) vara
	vägledande vid tolkningen och tillämpningen av övriga bestämmelser i
	konventionen men har också en självständig betydelse. I artikel 40
	behandlas rättigheter för barn som är misstänkta eller åtalade för, eller har
	befunnits skyldiga till att ha begått brott. Staterna ska bl.a. främja ett
	särskilt anpassat förfarande för barn och att hänsyn ska tas till barnets ålder
	och det önskvärda i att främja att barnet återanpassas till och tar på sig en
	konstruktiv roll i samhället. Artikeln anger också att ett barn som
	misstänks för brott ska få sitt privatliv till fullo respekterat under alla
	stadier i förfarandet.
	Det bör understrykas att förslaget till självständigt förverkande inte
	innehåller några diskriminerande element. Regeringen delar därför inte de
	farhågor som Barnombudsmannen för fram om att självständigt
	förverkande skulle kunna få en diskriminerande verkan där barn behandlas
	olika beroende på deras bostadsort eller sociala ursprung om den nya för-
	verkandeformen görs tillämplig i relation till barn. Regeringen bedömer
	att förslaget är förenligt med artikel 2 i barnkonventionen. Att tillämp-
	ningsområdet för självständigt förverkande även skulle inbegripa barn
	innebär däremot, precis som bl.a. Barnombudsmannen, Göteborgs
	tingsrätt och Integritetsskyddsmyndigheten konstaterar, att ingrepp i barns
	egendomsförhållanden och personliga sfär kan komma att ske. Barn skulle
	också komma att utsättas för den process som leder fram till ett
	förverkandebeslut av detta slag. Som utredningen anför skulle emellertid
	en begränsning av regleringen till att endast omfatta personer över 15 år
	vara ett sämre alternativ. Det skulle inbjuda kriminella grupperingar till att
	– i än större utsträckning än vad som är fallet i dag – utnyttja barn som
	brickor i ett spel om egendom som härrör från en inte närmare preciserad
	brottslig verksamhet, t.ex. genom att den egendom som skulle kunna bli
	föremål för självständigt förverkande förs över till ett barn och förvaras
	där utom räckhåll för brottsbekämpande myndigheter. Att barn i än högre
	utsträckning utnyttjas för otillbörliga syften är, i likhet med vad
	Justitiekanslern för fram, knappast eftersträvansvärt och måste dessutom
	bedömas som ytterst problematiskt i ett barnrättsperspektiv (jfr artikel 3 i
264	barnkonventionen). Likaså är det från effektivitetssynpunkt angeläget att

det i systemet inte finns kryphål som möjliggör att kriminellas egendom Prop. 2023/24:144 kan fredas från förverkande genom att de överlåts eller att förvaltningen

anförtros åt någon som är under 15 år.

Att det finns möjligheter att förverka egendom från barn är enligt regeringen nödvändigt för att i förlängningen kunna skydda barn från att utnyttjas och dras in i brottslig verksamhet. En annan sak är att själva förverkandeprocessen måste anpassas och föras med utgångspunkt i de särskilda hänsynstaganden och rättssäkerhetsgarantier som aktualiseras rörande barn. Som bl.a. Barnombudsmannen för fram är det angeläget att belysa hur förslaget till ny förverkandeform och möjligheten att använda tvångsmedel i dessa fall påverkar barn och deras personliga integritet med de särskilda hänsynstaganden som då gör sig gällande (se närmare om denna fråga i avsnitt 13.4). Regeringen kan dessutom, i likhet med Nacka tingsrätt, konstatera att en talan om självständigt förverkande mer sällan kan komma att föras mot barn eftersom minderåriga i princip saknar självständig besittning till egendom i familjens bostad. Sammantaget anser regeringen därför att självständigt förverkande bör kunna tillämpas även i relation till barn och unga.

I likhet med utredningen anser regeringen att det inte heller skulle vara förenligt med en av reformens utgångspunkter – att brottslighet inte ska löna sig – att den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning ska få behålla tillgångar som härrör från brottslig verksamhet. Ovan gjorda ställningstaganden om barn gör sig gällande även om förverkande- subjektet har eller har haft en allvarlig psykisk störning.

8.2.2Beviskravet vid självständigt förverkande

Regeringens förslag: Beviskravet vid självständigt förverkande ska formuleras så att om det är klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet ska den förverkas.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utred- ningen föreslår att förverkande ska få ske om det visas att viss egendom härrör från brottslig verksamhet. Utredningen presenterar dock även ett alternativt förslag som överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Brottsförebyggande rådet (Brå), Försäkrings- kassan, Migrationsverket och Svea hovrätt tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Malmö tingsrätt, Nacka tingsrätt och Umeå tingsrätt anser att utformningen av beviskravet för den nya förverkande- formen riskerar att leda till begreppsförvirring med hänsyn till det allmänna beviskravet som gäller i brottmål. Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, som för fram liknande synpunkter, anser också i konsekvens med att beviskravet för självständigt förverkande bör sänkas till ”klart mera sannolikt” att det bör övervägas att även sänka beviskravet vid utvidgat förverkande till sannolikhetsövervikt, i linje med det alternativa förslag som lämnas i betänkandet. Hovrätten för Nedre Norrland, som avstyrker förlaget om att införa den nya förverkandeformen, anser att det nya beviskravet riskerar att leda till olika tolkningar och därmed en brist på förutsebarhet i rättstillämpningen.

265

Prop. 2023/24:144	Skälen för regeringens förslag: I det svenska samhället registreras
	i dag de allra flesta transaktioner eller ger transaktioner på ett eller annat
	sätt digitala avtryck. Penningtvättslagsstiftningen innebär dessutom att
	den som önskar genomföra en transaktion med kontanter (sedlar och mynt)
	kan behöva redogöra för hur han eller hon har erhållit kontanterna. Även
	arv, gåvor och lån dokumenteras i stor utsträckning och under alla
	förhållanden finns det möjlighet för den som får egendom på något av de
	nu beskrivna sätten att säkerställa att sådan dokumentation finns. Inte
	heller lagligt förvärvade spelvinster från spelbolag i Sverige betalas
	numera ut utan att mottagaren har registrerats. Lagligt åtkommen
	egendoms härkomst kan med andra ord tämligen enkelt förklaras och
	visas.
	Vad som nu sagts kan, som påpekas av utredningen, i viss utsträckning
	påverka bedömningen av var den punkt bör läggas vid vilken åklagaren
	har fullgjort sin bevisbörda och ett slags förklaringsbörda hamnar på den
	enskilde om denne vill freda sin egendom från förverkande. Dessa
	utgångspunkter har betydelse för frågan om hur beviskravet bör utformas.
	Liksom utredningen ser regeringen det som en naturlig utgångspunkt att
	i bevishänseende göra en åtskillnad mellan utvidgat förverkande och
	självständigt förverkande. För den nya förverkandeformen finns inte något
	krav på ett förverkandeutlösande brott. Som framgår av avsnitt 7.3 föreslår
	regeringen att beviskravet vid utvidgat förverkande bör sänkas till
	övervägande sannolikt. Den förändringen väcker frågan om hur bevis-
	kravet för självständigt förverkande bör bestämmas.
	Det är angeläget att beviskravet för självständigt förverkande utformas
	på ett sådant sätt att förverkandeformen blir ett effektivt verktyg i den
	brottsbekämpande verksamheten. Samtidigt får beviskravet inte sättas så
	pass lågt att förverkandeformens legitimitet kan ifrågasättas. Det bör i
	sammanhanget nämnas att det av Europadomstolens praxis följer att de
	särskilt strikta regler för beviskrav som allmänt sett ställs i brottmål inte
	behöver upprätthållas för denna typ av förverkandeformer för att vara
	förenligt med rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i
	Europakonventionen (jfr bl.a. Engel m.fl. mot Nederländerna [8.6.1976]).
	Det är av stor betydelse att den brottsbekämpande verksamheten tillförs
	ett nytt effektivt och strategiskt verktyg. Sett ur det perspektivet framstår
	det av utredningen föreslagna beviskravet ”visat” som något högt, vilket
	också Ekobrottsmyndigheten, Malmö tingsrätt och Polismyndigheten m.fl.
	framhåller. Som flera remissinstanser dessutom påpekar kan beviskravet
	”visat/styrkt” framstå som ett främmande och oklart beviskrav i straff-
	processen, inte minst med beaktande av hur beviskravet i brottmål
	emellanåt formuleras. Utredningen föreslår som ett alternativ att
	beviskravet för utvidgat förverkande bör sänkas och att beviskravet för
	självständigt förverkande bör vara detsamma som i dag gäller för utvidgat
	förverkande (klart mera sannolikt). Regeringen kan konstatera att
	beviskravet ”klart mera sannolikt” är väl inarbetat. Med det beviskravet
	skulle den nya förverkandeformen utgöra ett nytt effektivt verktyg i
	brottsbekämpningen. Ett sådant beviskrav skulle inte innebära att
	förverkandesanktionens legitimitet med fog kan sättas i fråga. Regeringen
	anser följaktligen att beviskravet vid självständigt förverkande bör
	utformas på det sätt som i dag gäller vid utvidgat förverkande: om det är
266

klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så Prop. 2023/24:144 inte är fallet ska den förverkas.

De principer som utvecklats för hur bevisning prövas i brottmål bör bilda utgångspunkt även vid prövningen av denna form av förverkandeyrkande. Om det visar sig att det sammanvägda värdet av den bevisning som har åberopats till stöd för bevistemat (att egendomen härrör från brottslig verksamhet) inte är så högt, att det räcker för att egendomen ska få förverkas, saknar bevisning som har åberopats mot temat betydelse. Rätten ska ogilla förverkandeyrkandet redan på grund av att bevisningen är otillräcklig. Om däremot bevisningen är så stark att den i sig är tillräcklig för att beviskravet ska vara uppfyllt, måste den enskildes berättelse och bevisning som stöder denna granskas (förklaringsbörda). Motbevisas det som åklagaren påstår ska förverkandeyrkandet ogillas. Likaså ska förverkandeyrkandet ogillas om den enskildes berättelse och annan bevisning som har åberopats mot bevistemat tar sådan kraft från de bevisfakta som talar för att egendomen härrör från brottslig verksamhet att beviskravet inte är uppnått (jfr rättsfallet NJA 2015 s. 702). Det är endast i de fall den enskilde inte kan förklara hur han eller hon har haft möjlighet att förvärva egendomen med lagliga förvärvskällor – och inte lyckats så sådana tvivel om den bevisning som åklagaren lagt fram att beviskravet inte är uppfyllt – som förverkande får ske. Även om det rent semantiskt – att oförklarade tillgångar får förverkas – kan framstå som att förverkande- formen är utformad med en omvänd bevisbörda, är det snarare så att den enskilde, i de fall åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda, åläggs en förklaringsbörda för hur han eller hon kommit åt egendomen på ett lagligt sätt för att egendomen ska vara fredad från förverkande.

För att beviskravet ska vara uppfyllt krävs att den samlade bilden av de omständigheter som åklagaren lägger fram övertygar rätten om att det framstår som klart mera sannolikt att den egendom som begärs förverkad har sitt ursprung i brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Regeringen kan konstatera att tolknings- och gränsdragningsfrågor kan uppkomma i rättstillämpningen alldeles oavsett hur beviskravet utformas. En särskild fråga som Lagrådet väcker är hur situationer ska bedömas beträffande egendom och bakomliggande omständigheter som ligger några år tillbaka i tiden i relation till den bevisning som läggs fram. Regeringen anser att den typen av gränsdragningsfrågor är av sådant slag att de bör överlämnas till rättstillämpningen. Hur rekvisitet brottslig verksamhet i det här sammanhanget ska förstås behandlas i avsnitt 8.2.

8.2.3	Självständigt förverkande är förenligt med
	grundläggande fri- och rättigheter

Regeringens bedömning: Förslaget till ny förverkandeform – själv-
ständigt förverkande – är förenligt med de grundläggande fri- och
rättigheter som kommer till uttryck i regeringsformen, Europa-
konventionen, stadgan och barnkonventionen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna delar bedöm-
ningen eller har inga invändningar mot den. Sveriges advokatsamfund		267

Prop. 2023/24:144 väcker frågan om en förverkandeform som inte uppställer något krav på att någon kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett brott är förenligt med skyddet för egendom enligt Europakonventionen. Barnombudsmannen ifrågasätter om förslaget om självständigt förverkande är förenligt med barnkonventionen.

Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 8.1 gör regeringen bedömningen att det är möjligt att införa en självständig förverkandeform utan att egendomsskyddet enligt Europakonventionen begränsas på ett otillåtet sätt.

För att förverkandeformen ska utgöra en tillåten begränsning av egen- domsskyddet krävs att begränsningen inte går utöver vad som är proportionerligt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Det ställs också krav på att lagstiftningen är tillräckligt tydligt utformad för att göra ingreppet i äganderätten förutsebart och i övrigt tillfredsställer rimliga rättssäkerhetskrav.

Den förverkandereglering som regeringen föreslår ska införas är noggrant avvägd och motiveras av det allmänna intresset att dels bekämpa brottslighetens ekonomiska drivkrafter, dels säkerställa att sådana illegitima tillgångar som brottsligheten kan ge upphov till inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället. Det finns också effektiva möjligheter för den som får en talan om förverkande riktad mot sig eller för en tredje man som gör anspråk på egendomen att bestrida talan inför domstol (jfr t.ex. Yordanov m.fl. mot Bulgarien no. 265/17 och 26473/18 p. 112). Regeringen anser därmed, till skillnad från Sveriges advokatsamfund, att den begränsning av egendomsskyddet som förverkandeformen ger upphov till är proportionerlig.

När det gäller kraven som följer av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen om att lagstiftningen ska tillgodose kraven på förutsebarhet och i övrigt tillfredsställa rimliga rättssäkerhetskrav gör regeringen följande överväganden. Förverkandebestämmelsen är formulerad på ett sådant sätt att det för en enskild tydligt går att förutse om ett visst egendomsinnehav kan föranleda förverkande. Som regeringen redovisar i avsnitt 8.1 förekommer förverkandeformer som lägger en förklaringsbörda på den enskilde i ett flertal rättsordningar. Åtaganden om att införa sådana förverkandeformer, som visserligen inte är obligatoriska, förekommer även i internationella rättsakter som Sverige har tillträtt. När staten lyckats bevisa (klart mera sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet) att det råder en disproportion mellan egendomsinnehavet och legitima förvärvskällor måste alltså den enskilde, för att freda egendomen från förverkande, förklara hur egendomen har erhållits eller förvärvats på lagligt sätt, med legitima medel. Av Europadomstolens praxis framgår att förverkandeformer som utformats enligt motsvarande mönster har ansetts leva upp till kraven på förutsebarhet och rimliga rättssäkerhetskrav, inte minst med beaktande av att stater måste ges ett förhållandevis stort handlingsutrymme för att säkerställa att illegitima tillgångar inte kan användas på ett sätt som riskerar att skada samhället (jfr Europadomstolens dom i målet Gogitidze m.fl. mot Georgien no. 36862/05 p. 105–108 med hänvisningar). Skyddet för egendom enligt stadgan har i det här avseendet samma innebörd och räckvidd som i konventionen (jfr artikel 17 och 52.3 i stadgan).

268

Sammantaget anser alltså regeringen att förslaget till ny förverkande- Prop. 2023/24:144 form, självständigt förverkande, utgör en tillåten begränsning av rätten till

egendom såsom den kommer till uttryck i artikel 1 i första tilläggsproto- kollet till Europakonventionen och artikel 17 i stadgan. Införandet av en självständig förverkandeform medför också krav på att regelverket som styr hur en sådan process får föras är förenligt med grundläggande fri- och rättigheter. Att förverkandeformen också föreslås omfatta barn och unga och den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning kräver dessutom särskilda överväganden. Regeringens bedömning av förslagets förenlighet med barnkonventionen framgår av avsnitt 8.2.1, 10.2 och 16. Hur det processuella regelverket för denna förverkandeform bör utformas behandlas i avsnitt 12.1 och 12.2.

8.2.4Om förfarandet vid utredning om självständigt förverkande

De närmare förutsättningarna för hur en utredning om självständigt förverkande ska genomföras, vilka tvångsmedel, utredningsmetoder som är tillämpliga samt den närmare utformningen av regelverket för förfarandet när en fråga om förverkande av oförklarade tillgångar ska prövas behandlas i avsnitt 12.1 och 12.2. Som redan framgått kommer där också beröras de särskilda frågor som väcks när frågan om självständigt förverkande aktualiseras i relation till barn och unga.

9Vissa förverkandebestämmelser i specialstraffrätten

9.1	Särskilt om förverkande i hyreslagen

Regeringens förslag: Skyldigheten för den som tagit emot en särskild
ersättning för att upplåta en bostadslägenhet eller för att överlåta
hyresrätten till en sådan lägenhet att lämna tillbaka det han eller hon har
tagit emot ska inte gälla om det utgör brott att lämna ersättningen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Fastighetsägarna, HSB Riksförbund och Sveriges
allmännytta tillstyrker utredningens förslag men anser att det i den
fortsatta beredningen bör övervägas om motsvarande ordning bör gälla s.k.
svartmäkleri enligt 12 kap. 65 a § jordabalken. Hyresgästföreningen
avstyrker förslaget eftersom det skulle leda till oproportionerliga
konsekvenser för den som lämnat en ersättning vid köp av sin bostad.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 12 kap. 65 § jordabalken utgör
det ett brott att begära, träffa avtal om eller ta emot en särskild ersättning
för att upplåta en bostadslägenhet eller för att överlåta hyresrätten till en
sådan lägenhet (att ”sälja” ett ”svartkontrakt”). Den som tagit emot
ersättning är skyldig att betala tillbaka den. I de fall ersättningen för ett
hyreskontrakt förverkas från den som överlåtit kontraktet har den som		269

9.2Förverkande enligt skattebrottslagen

Regeringens förslag: Skattebrottslagens bestämmelser om för- verkande ska i sak gälla oförändrade men anpassas till den nya lydelsen av 36 kap. brottsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utred- ningen föreslår att brottsbalkens bestämmelser om förverkande även ska kunna tillämpas på brott enligt skattebrottslagen så länge brottsvinsten inte neutraliserats inom ramen för skatteförfarandet, att förverkade brotts- vinster till följd av sådana brott ska återföras till Skatteverket och att medel som säkrats genom brottsbekämpande myndigheter för sådana brott ska överföras till Skatteverket för avräkning mot skatteskulden under förut- sättning att de motsvarar medel som ska återföras enligt ett skattebeslut.

Remissinstanserna: Kronofogdemyndigheten och Skatteverket är i och för sig positiva till en ändring av skattebrottslagen men avstyrker förslaget i dess nuvarande utformning. Skatteverket påtalar att förslaget väcker flera frågor som behöver utredas och förtydligas, bl.a. hur förslaget förhåller sig till att ett beskattningsbeslut inte meddelas senare eller att beskattnings- beslutet innebär en lägre beskattning än det skatteundandragande som legat till grund för förverkandet, hur och vem som ska utreda om en brottsvinst har neutraliserats, undantag från hur betalningar normalt fördelas enligt skatteförfarandelagen och risken för att två verkställighets- uppdrag överlämnas för indrivning. Kronofogdemyndigheten anför bl.a. följande. Det framgår inte av den föreslagna bestämmelsen om det straff- processuella tvångsmedlet, såsom beslutet om kvarstad, ska hävas i samband med att penningmedlen överförs till Skatteverket. Eftersom medlen enligt bestämmelsen ska ha belagts med kvarstad för att säkra ett värdeförverkande och kvarstad inte kan användas för att säkra betalning på skatt, är frågan om beslutet om kvarstad borde hävas. I sådant fall finns även skäl att överväga effekterna av att beslutet hävs. Kvarstad medför inte i sig någon förmånsrätt i de kvarstadsbelagda penningmedlen varför medlen kan bli utmätta för andra skulder som drivs in. Vidare anser Kronofogdemyndigheten och Ekobrottsmyndigheten att det behöver belysas hur det rent praktiskt ska fungera när penningmedel som belagts med kvarstad ska överföras till Skatteverket för avräkning mot skatte- skulden.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 13 a § skattebrottslagen (1971:69) är brottsbalkens bestämmelser om förverkande som huvudregel inte tillämpliga på brott enligt lagen. Dock kan utbyte och kostnadser- sättning som har samband med förberedelse till grovt skattebrott förverkas med stöd av brottsbalkens förverkanderegler. Att förverkandelagstift- ningen som huvudregel inte är tillämplig på brott enligt skattebrottslagen motiveras av att utbyte av skattebrott neutraliseras inom ramen för skatte- förfarandet, vanligen genom att beskattning sker (se bl.a. prop. 2004/05:135 s. 100–102 och prop. 2013/14:121 s. 102).

Utredningen föreslår, som ett led i att åstadkomma en generell och mer konsekvent och sammanhängande lagstiftning, att brottsbalkens bestämmelser om förverkande även ska kunna tillämpas på brott enligt skattebrottslagen så länge brottsvinsten inte neutraliserats inom ramen för skatteförfarandet. Regeringen kan i likhet med vad som uppmärksammats

Prop. 2023/24:144

271

10	Begränsningar av möjligheterna till	Prop. 2023/24:144

förverkande

10.1Förverkande får inte beslutas om det är uppenbart oskäligt

Regeringens förslag: Förverkande får inte beslutas om det är uppen- bart oskäligt. Den särskilda bestämmelsen om att skadestånds- skyldighet i anledning av ett brott ska beaktas vid bedömningen av om förverkande är uppenbart oskäligt upphävs.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller

har inget att invända mot förslaget. Kronofogdemyndigheten framhåller att det kan vara svårt att – inom ramen för skälighetsbedömningen – bedöma om en brottsvinst motsvarar en betalningsförpliktelse som med stor säkerhet kan komma att neutralisera brottsvinsten genom indrivning. Sveriges advokatsamfund, som konstaterar att förslaget innebär att utrymmet för att undvika förverkande på grundval av oskälighet minskar, avstyrker förslaget. Åklagarmyndigheten anser att skälighetsbedömningen bör ges en snävare innebörd än vad som framgår av förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande regleringen i brotts- balken innehåller ett flertal bestämmelser som på olika sätt reglerar frågan om när förverkande inte ska ske på grund av att det skulle vara oskäligt (se

36 kap. 1, 1 b, 4 och 16 §§). Vid förverkande enligt 36 kap. 1 § gäller att förverkande inte ska ske om det är uppenbart oskäligt. Vid utvidgat förverkande enligt 36 kap. 1 b § gäller i stället att förverkande ska ske om det inte är oskäligt. Utifrån kriminalpolitiska utgångspunkter saknas, i linje med vad utredningen anför, anledning att ha olika nivåer avseende oskäligheten för de olika förverkandeformerna. En annan ordning skulle i praktiken innebära att den grundläggande ambitionen om vinstneutralisering inte fullt ut kan upprätthållas. Det är också svårt att se några skäl som sakligt sett kan motivera olika oskälighetsnivåer för olika förverkandeformer. Det saknas följaktligen skäl för att behålla den nuvarande ordningen som innebär att olika skälighetsregler gäller för olika former av förverkande. I stället bör frågan, på det sätt som utredningen föreslår, regleras i en generell bestämmelse.

Utredningen föreslår att en sådan generell bestämmelse ska utformas så att förverkande inte får beslutas om det är uppenbart oskäligt. Förslaget innebär, vilket bl.a. Sveriges advokatsamfund påpekar, en viss skärpning såvitt gäller utvidgat förverkande och sådant förverkande där förtjänsterna från brottsligheten uppstått i utövningen av näringsverksam- het (nuvarande 36 kap. 4 § brottsbalken). Några skäl som kan motivera en i vissa fall mer generös skälighetsregel eller – som Åklagarmyndigheten förordar – en ännu snävare oskälighetsregel för förverkandesubjektet finns enligt regeringen inte. En annan sak är att de överväganden som i det enskilda fallet har betydelse för om förverkande bör ske kan påverkas av vilket slags förverkande det är fråga om. Regeringen delar visserligen inte

de farhågor som Lagrådet ger uttryck för om att det med en sådan

273

Prop. 2023/24:144 oskälighetsregel relativt ofta kan tänkas uppkomma situationer där effekterna av förverkandereglernas tillämpning blir mindre rimliga. Som Lagrådet påpekar bör det dock under alla förhållanden finnas utrymme att underlåta förverkande i den utsträckning ett förverkande skulle framstå som orimligt. Sammantaget anser regeringen därför att oskälighetströskeln bör läggas vid uppenbart oskäligt för samtliga fall av förverkande, vilket Lagrådet även godtar.

Vid sidan av hänsynstaganden som primärt avser ömmande omständig- heter kopplade till förverkandesubjektet fyller oskälighetsbedömningen också funktionen att i vidare bemärkelse möjliggöra en prövning av om och i vilken utsträckning förverkande är motiverat i ett visst fall. Prövningen fokuseras då på att väga skälen för förverkande mot andra motstående intressen. När det gäller att bedöma skälen för förverkande kan, som utvecklas i författningskommentaren, situationen se olika ut beroende på vilken typ av förverkande det gäller.

Prövningen av om ett förverkande vore uppenbart oskäligt bör alltid innefatta en prövning av om ändamålet med förverkande redan har tillgodosetts eller skulle kunna tillgodoses på ett mindre ingripande sätt. Om en brottsvinst har neutraliserats exempelvis genom att egendomen redan har återlämnats eller ersatts bör förverkande regelmässigt vara uppenbart oskäligt. Som utvecklas i avsnitt 11.1 bedömer dock regeringen att det ska införas en ny ordning där förverkande ska gå före enskilda anspråk i en dom. Det är därför framför allt när egendom återlämnats eller ersatts redan innan en domstolsprövning som ett förverkande av denna anledning ska anses vara uppenbart oskäligt. Att förverkandesanktionen inte har en bestraffande utan en vinstneutraliserande funktion bör givetvis stå i förgrunden vid bedömningen av frågan om oskälighet vid förverkande av brottsvinster eller oförklarade tillgångar. Därför bör den omständig- heten att förverkandesubjektet samtidigt åläggs betalningsskyldighet med andra syften, såsom skadestånd för kränkning, böter eller företagsbot, inte annat än i rena undantagsfall medföra att förverkande skulle vara uppenbart oskäligt.

Utredningen anser att oskälighetsregeln även bör kunna träffa fall där brottsvinsten motsvarar ett belopp som med stor säkerhet kommer att drivas in på ett sätt som innebär att brottsvinsten neutraliseras och att förverkande då inte bör ske. En sådan situation kan enligt utredningen uppstå t.ex. när brottsvinsten består i subventioner från EU som mer eller mindre ovillkorligen ska återbetalas. Som Kronofogdemyndigheten framhåller kan det vara svårt att inom ramen för skälighetsbedömningen bedöma om en brottsvinst motsvarar en förpliktelse som med stor säkerhet kan komma att neutralisera brottsvinsten genom indrivning. Eftersom det dessutom, som framgår av avsnitt 11.3, finns ett fortsatt behov av den hittillsvarande regleringen i 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken som ger en skadelidande rätt att återkräva förverkade medel från staten, saknas behov av att vid oskälighetsbedömningen hantera denna typ av frågor. Vilka möjligheter målsäganden bör ha att begära ersättning ur förverkade medel behandlas i avsnitt 11.2.

Vid tillämpning av den föreslagna regleringen bör den praxis som har utvecklats inom specialstraffrätten, t.ex. inom immaterialrätten, fortsatt vara vägledande.

274

10.2	Förverkande och annan särskild rättsverkan av	Prop. 2023/24:144
	brott i fråga om barn under 15 år och personer
	som handlat under påverkan av en allvarlig
	psykisk störning

Regeringens förslag: Den särskilda skälighetsregeln som gäller om
brottet har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller som handlat
under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska upphävas.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utred-
ningen föreslår att den särskilda skälighetsregeln som finns för barn under
15 år och personer som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk
störning ska behållas men att brottsvinstförverkande, utvidgat förverkande
och självständigt förverkande ska vara undantaget från regelns tillämp-
ningsområde.
Remissinstanserna: Barnombudsmannen anser att förslagen inte på ett
tillräckligt tydligt sätt har analyserats utifrån relevanta artiklar/rättigheter
i barnkonventionen och ifrågasätter därför om förslaget är förenligt med
barnkonventionen. Socialstyrelsen anser att det i den fortsatta beredningen
finns anledning att ytterligare överväga hur hanteringen av tvångsmedel
som kopplas till förslaget påverkar barn.
Skälen för regeringens förslag: I hittillsvarande 36 kap. 13 § brotts-
balken föreskrivs att om brott har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år
eller som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning får
förverkande eller annan särskild rättsverkan beslutas endast om och i den
mån det med hänsyn till hans psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.
Sedan den 1 januari 2020 utgör FN:s konvention om barnets rättig-
heter (barnkonventionen) svensk lag (prop. 2017/18:186 Inkorporering av
FN:s konvention om barnets rättigheter). Barnkonventionen vilar på fyra
grundläggande principer: principen om icke-diskriminering (artikel 2),
principen om barnets bästa (artikel 3), barnets rätt till liv, överlevnad och
utveckling (artikel 6) och barnets rätt att uttrycka sina åsikter och bli hörd
(artikel 12). Principerna ska enligt barnrättskommittén vara vägledande
vid tolkningen och tillämpningen av övriga bestämmelser i konventionen,
men har också en självständig betydelse. I artikel 40 behandlas rättigheter
för barn som är misstänkta eller åtalade för, eller har befunnits skyldiga till
att ha begått brott. Staterna ska bl.a. främja ett särskilt förfarande som är
speciellt anpassade för barn och barn ska behandlas på ett sätt som
främjar barnets känsla av värdighet och värde, som stärker barnets
respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som
tar hänsyn till barnets ålder och det önskvärda i att främja att barnet
återanpassas till och tar på sig en konstruktiv roll i samhället. Artikeln
anger också att ett barn som misstänks för brott ska få sitt privatliv till fullo
respekterat under alla stadier i förfarandet.
Regeringen anser att det är angeläget, i linje med vad som föreskrivs i
artikel 3 i barnkonventionen, att vid alla åtgärder som rör barn ska i första
hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Åtgärder som motverkar
att barn utnyttjas och dras in i brottslig verksamhet är särskilt angelägna.
Att brottslighet inte ska löna sig bör principiellt sett även gälla den som är		275

Prop. 2023/24:144 under 15 år eller har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk

	störning. Ingen ska få skörda frukterna av sin brottslighet. Sett mot den
	bakgrunden ser regeringen i likhet med utredningen behov av att även se
	över möjligheterna att förverka förtjänster från brottslighet som har begåtts
	av barn under 15 år eller av den som har handlat under påverkan av en
	allvarlig psykisk störning.
	Regeringen ifrågasätter inte det som Barnombudsmannen påpekar om
	att möjligheter att förverka egendom från barn skulle utgöra ett ingrepp i
	deras egendomssfär och att detta vid första anblick kan ses som ett
	ingrepp i strid med principen om barnets bästa. Samtidigt bör ett sådant
	ingrepp ses i ljuset av behovet att skydda barn från att utnyttjas och dras
	in i brottslig verksamhet och frestelsen att tjäna pengar på illegitim
	verksamhet. En avsaknad av bestämmelser som innebär att förtjänster
	från brottslighet inte kan förverkas från barn skulle nämligen riskera att
	barn i än högre utsträckning utnyttjades för otillbörliga syften. Det är
	också, från effektivitetssynpunkt, angeläget att det i systemet inte finns
	kryphål som möjliggör att kriminellas tillgångar kan fredas från förverkande
	genom att de överlåts eller anförtros åt någon som är under 15 år. För att
	kunna skydda barn från att utnyttjas i kriminalitet är det nödvändigt att det
	finns möjligheter att förverka sådana förtjänster även från barn under
	15 år.
	Som regeringen utvecklar i avsnitt 10.1 saknas det, utifrån kriminal-
	politiska utgångspunkter, anledning att föreskriva olika nivåer avseende
	oskäligheten vad gäller olika förverkandeformer. Det är också i praktiken
	svårt att se några skäl som sakligt sett kan motivera olika oskälighetsnivåer
	för olika förverkandeformer eller särskilda skälighetsbestämmelser som
	tar sikte på särskilda förhållanden hänförliga till förverkandesvaranden. En
	annan sak är att vissa förhållanden ofta med större styrka än andra talar för
	att ett förverkande ska bedömas som uppenbart oskäligt. Regeringen anser
	därför att de hänsyn som i dag tas inom ramen för hittillsvarande 36 kap.
	13 § brottsbalken – att personer med nedsatt ansvarsförmåga inte ska bli
	av med sin egendom utan att de särskilda förhållandena bakom brottslig-
	heten beaktas – kan inrymmas i den generella bestämmelse om uppenbar
	oskälighet som regeringen i avsnitt 10.1 föreslår ska gälla för alla former
	av förverkande.
	Sett mot den bakgrunden saknas behov av en särskild reglering som
	träffar barn under 15 år och personer som handlat under påverkan av en
	allvarlig psykisk störning i en ny förverkandelagstiftning. I stället bör
	bestämmelsen upphävas och de hänsyn som aktualiseras beaktas inom
	ramen för den allmänna bedömning som alltid ska göras i fråga om
	åtgärden är uppenbart oskälig.
	Att regleringen upphävs innebär i och för sig att bl.a. barn i större
	utsträckning än tidigare kommer att få förverkandeanspråk riktade mot sig.
	Det är dock motiverat med hänsyn till intresset av att skydda dem från att
	utnyttjas och dras in i brottslighet och intresset av att brottslighet inte ska
	löna sig. Förslaget får därför anses vara förenligt med artikel 3 i barn-
	konventionen. Regeringen instämmer i vad Socialstyrelsen för fram om att
	det finns anledning att ytterligare belysa hur förslagen påverkar barn även
	när det gäller hanteringen av tvångsmedel. Själva förverkandeprocessen
	måste givetvis anpassas och föras med utgångspunkt i de särskilda
276	hänsynstaganden och rättssäkerhetsgarantier som aktualiseras rörande

barn (se närmare om denna fråga i avsnitt 12.1 där förslaget till ny lag om Prop. 2023/24:144 förfarandet behandlas).

10.3Åtgärder som kan förhindra att egendom missbrukas

Regeringens förslag: I stället för att besluta om förverkande får rätten besluta om åtgärd som kan förhindra att egendomen missbrukas.

Om rätten beslutar om en viss åtgärd ska den även ange inom vilken tid åtgärden ska genomföras. Egendomen får vara kvar i beslag under den tid som rätten bestämt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans motsätter sig förslaget. Skälen för regeringens förslag: Emellanåt kan frågan uppkomma om

det finns något mindre ingripande alternativ än förverkande för att uppnå samma syfte. Det är en självklar utgångspunkt att straffrättsliga åtgärder ska vidtas med urskillning. I de fall det finns mindre ingripande alternativ än förverkande som kan tillgodose samma syfte bör ett sådant väljas. Enligt den hittillsvarande bestämmelsen i 36 kap. 6 § brottsbalken får rätten i stället för förverkande föreskriva en åtgärd till förebyggande av missbruk. Regleringen används exempelvis för att förordna att falska tavlor eller mynt förses med en stämpel eller att en falsk signatur tas bort. I senare rättstillämpning har frågor även uppkommit om åtgärder som innebär att digitalt lagrad information, snarare än själva lagringsmediet, utplånas (jfr rättsfallet NJA 2014 s. 14). Om det är möjligt att förebygga missbruk av egendomen och kostnaderna för sådana åtgärder inte är oproportionerliga i förhållande till egendomens värde och andra motstående intressen bör rätten i stället för förverkande besluta om den förebyggande åtgärden.

Liksom utredningen anser regeringen att det finns ett fortsatt behov av en reglering som kan förhindra missbruk av egendom och som tydliggör att ett mindre ingripande alternativ än förverkande bör väljas när åtgärden kan uppnå samma syfte som ett förverkande. Regeringen anser emellertid att begreppet ”förhindra” snarare än ”förebygga” bättre återspeglar vad åtgärden syftar till. Det framstår vidare som motiverat, som utredningen föreslår, att i en ny reglering införa bestämmelser om att rätten ska ange inom vilken tid åtgärden ska genomföras och att egendomen får vara kvar i beslag under den tid som rätten bestämt. Förverkandesanktionen bör som utgångspunkt inte ha en bestraffande funktion. Regeringen anser därför, till skillnad från Lagrådet, att det inte finns skäl att införa en generell möjlighet att vid sidan av den mindre ingripande åtgärden kunna besluta om ett partiellt förverkande i de fall åtgärden inte kan anses tillräcklig för att fullt ut uppnå samma syfte som ett förverkande. För Tullverket och tulltjänstemän del finns dock redan i dag en sådan möjlighet enligt 17 § andra stycket smugglingslagen. Regleringen är särskilt anpassad för Tullverkets verksamhet och möjligheten bör enligt regeringens mening

277

förverkande skulle kunna leda till att förverkandesubjektet drabbas av dubbla anspråk som i realiteten speglar en och samma vinst.

Det finns emellertid, som utredningen redogör för och regeringen närmare berör nedan, flera problem med att låta enskilda anspråk gå före förverkande på det sätt som sker. Ett är att det gör frågan om brottslighet lönar sig eller inte beroende av målsägandens agerande. Ett annat, praktiskt ofta förekommande problem, handlar om utformningen av talan och hanteringen av tvångsmedel när både det enskilda anspråket och förverkandeanspråket avser pengar, eftersom det då ofta är svårbedömt om pengarna fortfarande tillhör målsäganden eller inte. Detta problem har blivit särskilt vanligt och tydligt när det gäller förverkande och enskilda anspråk kopplade till penningtvätt. Frågan är om problemen skulle kunna hanteras bättre om konkurrenssituationen löstes på ett delvis annat sätt, där förverkande i större utsträckning skulle få gå före enskilda anspråk.

Det finns skäl att låta förverkande gå före enskilda anspråk i vissa fall

Regeringen anser, i likhet med utredningen, att skälen för att låta enskilda anspråk gå före förverkande i den utsträckning som följer av den nuvarande förverkandelagstiftningen kan ifrågasättas. Huruvida brottslig- het lönar sig eller inte blir genom dagens reglering beroende av om målsäganden driver in sitt enskilda anspråk. I de fall målsäganden väljer att inte ansöka om verkställighet av det enskilda anspråket får förverkande- subjektet behålla brottsvinsten. I många fall leder den hittillsvarande regleringen också till oklara konkurrenssituationer mellan förverkande och enskilda anspråk med praktiska problem under rättegången som följd, t.ex. vad gäller vilket tvångsmedel som kan användas. Regeringen anser därför att den nuvarande ordningen, där enskilda anspråk ska beaktas vid bedömningen av om förverkande är uppenbart oskäligt, inte bör gälla i en ny förverkandelagstiftning. Andra vägar behöver då sökas för att varken målsäganden eller förverkandesubjektet ska hamna i en sämre sits på ett sätt som inte är motiverat.

I situationer när t.ex. en brottsvinst helt eller delvis svarar mot en målsägandes enskilda anspråk bör en förändring inte få till konsekvens att målsäganden blir sämre tillgodosedd än enligt nuvarande lagstiftning. Som regeringen återkommer till i avsnitt 11.2 kan en ordning som innebär att förverkande går före enskilda anspråk främja målsättningen att brottslighet inte ska löna sig samtidigt som den underlättar för målsäganden genom att målsäganden i stället får ersättning ur den egendom som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Vid utformningen av en ordning där förverkande i större utsträckning än i dag kan gå före ett enskilt anspråk, måste beaktas att konkurrensen mellan förverkande och enskilda anspråk kan avse olika typer av förverkande, enskilda anspråk och egendom. En brottsvinst kan bestå i t.ex. en stulen cykel som ägaren har ett anspråk på att få tillbaka. Den kan emellertid också bestå i ett belopp som tas emot kontant eller sätts in på ett konto efter t.ex. ett bedrägeri. Den viktigaste skiljelinjen synes vara den mellan individuellt präglad egendom och egendom utan individuella egenskaper (s.k. fungibel egendom), alltså i synnerhet pengar.

Det är en självklar utgångspunkt att egendom som frånhänts annan genom brott ska återställas till den rätta ägaren eller, om denne inte är känd

Prop. 2023/24:144

279

Prop. 2023/24:144 eller inte gör anspråk på egendomen, tas i förvar enligt lagen (1974:1065)

	om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen), i vilket fall den tillfaller staten
	efter viss tid om ingen gör anspråk på egendomen. Denna utgångspunkt
	återspeglas i grundkravet, som regeringen i avsnitt 6.3.2 föreslår ska gälla
	uttryckligen, att egendom endast får förverkas från den som egendomen
	tillhör. På samma sätt förhåller det sig med egendom som har använts som
	hjälpmedel för att begå brott utan att ägaren har varit inblandad. Om
	egendomen tillhör målsäganden eller någon annan utomstående får den
	alltså normalt inte förverkas.
	Ägarens intresse av att få tillbaka sin egendom gör sig emellertid inte
	gällande på samma sätt om förverkandeyrkandet i stället gäller
	egendomens värde, t.ex. värdet av stöldgods eller av egendom som har
	använts som hjälpmedel eller varit föremål för häleri eller penningtvätt.
	Dessa situationer aktualiseras främst om egendomen inte längre är
	tillgänglig hos förverkandesubjektet, t.ex. för att egendomen har överlåtits
	vidare eller inte går att återfinna. I sådana fall har målsäganden normalt ett
	skadeståndsanspråk. Skyddet för ägarens rätt bör inte heller hindra ett
	förverkande av en brottsvinst i form av avkastning eller intäkter från
	vidareförsäljning, även om själva egendomen återställs eller tas i förvar
	enligt stöldgodslagen. Sammantaget finns det goda skäl att låta
	förverkande gå före ett enskilt anspråk i dessa situationer, som inte
	omfattas av förbudet mot förverkande av egendom som tillhör annan än
	den som förverkande sker ifrån.
	Regeringen anser emellertid att det finns anledning att se på saken på
	samma sätt även om målsägandens anspråk redan från början gäller
	pengar, snarare än t.ex. en cykel. En sådan situation aktualiseras
	exempelvis när målsäganden har blivit utsatt för ett bedrägeri och vilseletts
	att betala ut pengar från sitt konto. Här är den individuella egendomen
	ointressant. Det huvudsakliga intresset för målsäganden i situationer som
	dessa lär vara att återfå pengar och inte nödvändigtvis att ersättning måste
	betalas ut just av förverkandesubjektet. Situationer av detta slag leder i dag
	ofta till svåra tillämpningsproblem. Problemen bottnar i att pengarna
	ibland hålls avskilda på ett sådant sätt att målsäganden fortfarande kan
	göra gällande äganderätt till dem, men oftast sammanblandas pengarna vid
	mottagandet eller senare med följden att målsäganden bara har en fordran
	på ersättning. Beroende på anspråkets karaktär kan olika tvångsmedel bli
	tillämpliga, vilket leder till praktiska problem och besvärliga ställnings-
	taganden. I rättstillämpningen har situationer av detta slag lett till problem
	framför allt i mål om penningtvätt, där gränsdragningen mellan
	penningbeslag och kvarstad har varit omdiskuterad, bl.a. i flera ärenden
	hos	Justitiekanslern (se	t.ex. Justitiekanslerns beslut 2019-11-26,
	dnr 2250-19-2.4.1).
	I likhet med utredningen anser regeringen att en förändring av
	regelverket som innebär att förverkande generellt ges företräde framför
	enskilda anspråk på penningmedel, oberoende av om målsäganden har
	bibehållit äganderätten till pengarna som finns hos förverkandesubjektet,
	på ett påtagligt sätt skulle förenkla hanteringen av dessa frågor. För den
	som har frånhänts pengar är det utan betydelse om det är samma eller andra
	pengar som återställs. Att då behöva göra skillnad mellan olika tvångs-
	medel och ta ställning till vilket av flera yrkanden på bättre rätt, skadestånd
280	eller	förverkande som ska	bifallas riskerar endast att leda till svåra

gränsdragningsproblem för rättsväsendets aktörer i fråga om äganderätt Prop. 2023/24:144 och fordringsrätt. Regeringen anser därför att konkurrensen mellan

förverkande och enskilda anspråk i en dom bör lösas så att förverkande alltid går före ett enskilt anspråk – om det gäller ett enskilt anspråk på ett belopp i pengar – oberoende av om målsäganden har ett anspråk på bättre rätt eller skadestånd gentemot förverkandesubjektet. Det bör inte innebära någon olägenhet – snarare tvärtom – för den berättigade att i stället få betalt ur förverkade medel. Hur en sådan rätt till ersättning bör utformas behandlas i avsnitt 11.2. Om det gäller annan egendom, t.ex. en cykel, bör äganderätten, på det sätt som gäller enligt hittillsvarande reglering respekteras genom att egendomen antingen återställs eller tas i förvar enligt stöldgodslagen. Innan åtal har väckts eller förundersökningen avslutats har åklagaren i vissa särskilda situationer möjligheten att själv besluta om förtida utlämnande enligt 27 kap. 4 a § rättegångsbalken, alltså att ett beslag ska hävas till målsäganden eller någon som trätt i dennes ställe. Denna möjlighet bör stå till buds beträffande såväl föremål som penningmedel.

11.2Rätten ska pröva om målsäganden har rätt till betalning ur förverkade penningmedel

Regeringens förslag: Om rätten beslutar om förverkande av penningmedel och målsäganden i samma rättegång har framställt ett anspråk på penningmedel som svarar mot det som förverkas, ska rätten, om anspråket bifalls, fastställa att målsäganden har rätt till betalning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att en förklaring att målsäganden har rätt till betalning ur förverkade medel ska kunna ske oberoende av om målsäganden har framställt ett enskilt anspråk.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland CSN, Försäkringskassan och Stockholms tingsrätt, tillstyrker utredningens förslag. Ekobrottsmyndigheten ser positivt på utredningens ambition att förenkla processen för såväl målsägande som åklagare i mål där förverkandefrågor aktualiseras och lyfter särskilt fram fördelar med dels att en brottsvinst ska kunna förverkas även om den svarar mot ett enskilt anspråk, dels att staten ska svara för ersättningen gentemot en målsägande upp till det belopp som influtit genom förverkandet. Myndigheten anser emellertid att det bör klarläggas hur domstolen och brottsbekämpande myndigheter ska hantera frågor som aktualiseras med anledning av förslaget, däribland hur en talan om förverkande ska utformas när målsägandens anspråk överstiger värdet på den egendom som kan bli föremål för förverkande och hur förverkade medel ska fördelas i de fall där det finns flera målsägande som har anspråk gentemot förverkande- svaranden. Försäkringskassan, som visserligen ställer sig positiv till förslagen, pekar på vissa tillämpningsproblem och att förslagen endast kan bidra till att kompensera brottsoffer i de undantagsfall där penningmedel i

en direkt eller indirekt kedja kan härledas till den skada som återspeglar

281

Prop. 2023/24:144	brottsvinsten. Liksom Ekobrottsmyndigheten ser myndigheten att
	regleringen kan medföra vissa tillämpningsproblem i de fall där det finns
	flera målsägande där olika brottsvinster har sammanblandats. Justitie-
	kanslern, som konstaterar att utredningen redogjort för de oklarheter och
	den komplexitet som den nuvarande regleringen ger upphov till, anser att
	förslaget bidrar till en tydligare, förenklad och förbättrad reglering som på
	ett bättre sätt tillgodoser målsägandens möjlighet att göra sin rätt gällande.
	Jönköpings tingsrätt väcker frågan om förslaget riskerar att leda till
	komplicerade rätts- och bevisfrågor vilket i förlängningen kan tynga
	sådana rättegångar som förslaget avser att träffa. Kronofogdemyndigheten
	anser att det i den fortsatta beredningen bör säkerställas att målsäganden –
	i de fall där staten övertagit ansvaret för att ersätta målsäganden helt eller
	delvis för dennes skada – inte kan vända sig till Kronofogdemyndigheten
	med brottmålsdomen som exekutionstitel för att begära verkställighet mot
	den dömde för skada som redan ersatts av staten. Svea hovrätt, som
	visserligen ställer sig positiv till utgångspunkterna i förslaget, anser att
	förslaget framstår som både svårtillgängligt och oklart bl.a. i fråga om
	begreppet penningmedel, vem som har bevisbördan för att penningmedel
	härrör eller inte härrör från ett brott, vilket beviskrav som ska gälla för
	påståendet samt hur målsäganden ska behandlas i partshänseende när han
	eller hon inte för talan om ett enskilt anspråk men likväl ett yrkande om
	rätt till förverkad egendom. Svensk Försäkring, som tillstyrker utred-
	ningens förslag, anser att det bör tydliggöras att även försäkringsbolag
	omfattas av regleringen om ersättning ur förverkade medel. Åklagar-
	myndigheten anser att det bör klargöras om domstolen i t.ex. ett mål om
	bedrägeri där pengarna skingrats både ska förverka värdet av det
	gärningsmannen åtkommit och tillerkänna målsäganden ersättning med
	samma belopp. Myndigheten anser vidare att domstolen ska kunna besluta
	att målsäganden ska ersättas med förverkade medel även om det inte råder
	identitet mellan det som har säkrats och den faktiska brottsvinsten.
	Skälen för regeringens förslag
	Rätten ska pröva om ett anspråk på penningmedel ska tillgodoses ur
	förverkad egendom
	När egendom förverkas tillfaller egendomen staten om inte annat är
	särskilt föreskrivet. Om en enskild har ett anspråk som svarar mot den
	egendom som förverkats ska staten, enligt hittillsvarande 36 kap. 17 §
	brottsbalken, ersätta den enskilde. Ett sådant anspråk prövas först efter
	domen där förverkandefrågan har prövats. Regeringens förslag i avsnitt
	11.1 om att penningmedel regelmässigt bör förverkas oberoende av
	enskilda anspråk som svarar mot den förverkade egendomen får sannolikt
	till följd att antalet anspråk på ersättning kommer att öka väsentligt. Som
	utredningen lyfter fram skulle det därför finnas betydande fördelar med en
	ordning som innebär att målsägandens rätt till betalning ur förverkade
	penningmedel prövas redan i samband med prövningen av förverkande-
	frågan. Utredningen föreslår därför att målsäganden i den rättegång där
	förverkandeyrkandet framställs ska kunna yrka att rätten ska fastställa att
	målsäganden har rätt till förverkade penningmedel. Enligt förslaget ska ett
	sådant yrkande kunna bifallas oberoende av om målsäganden också har
282	framställt ett enskilt anspråk i rättegången.

Fördelen med den lösning som utredningen föreslår är att målsäganden inte tvingas ta ställning till om det enskilda anspråket ska formuleras som ett anspråk på bättre rätt eller på skadestånd. Om förverkandeyrkandet avslås utan att målsäganden har framställt något enskilt anspråk bör målsäganden enligt utredningen ha möjlighet att framställa ett sådant yrkande i en senare rättegång, eftersom rättskraften endast skulle omfatta förverkandefrågan och fastställelseyrkandet som är kopplat till just förverkandefrågan.

Flera remissinstanser, däribland Ekobrottsmyndigheten, Jönköpings tingsrätt, Svea hovrätt och Åklagarmyndigheten, ifrågasätter hur den föreslagna modellen skulle fungera i praktiken. Regeringen instämmer i att det finns vissa svårigheter med utredningens förslag. Det är oklart hur rättens prövning i praktiken skulle gå till om inte målsäganden konkretiserar på vilken grund han eller hon har ett anspråk på penningmedel som svarar mot det som yrkas förverkat. Det är inte heller givet vem som skulle vara målsägandens motpart i frågan, vilket riskerar att skapa ett bristfälligt underlag för rättens prövning i vissa fall.

Även om regeringen alltså instämmer i utredningens bedömning att en ordning bör tillskapas där rätten tar ställning till om målsäganden har rätt till betalning ur förverkad egendom, bör ordningen för prövningen utformas något annorlunda än vad utredningen föreslår. Utgångspunkten för rättens prövning av vilken rätt som målsäganden har till betalning ur det som förverkas bör, i linje med vad Lagrådet för fram, vara ett anspråk som målsäganden har framställt. Målsäganden får alltså, precis som i dag, inför rättegången ta ställning till vilket eller vilka anspråk som han eller hon vill framställa. Det kan röra sig om anspråk på t.ex. bättre rätt eller skadestånd, men även andra typer av anspråk kan förekomma. Dessa anspråk bör hanteras på vanligt sätt i rättegången, t.ex. genom att den tilltalade får ange inställning och parterna får lägga fram utredning.

Den avgörande skillnaden blir i stället rättens hantering av måls- ägandens yrkanden om rätten vid överläggningen beslutar sig för att förverka penningmedel från den tilltalade. I det läget måste rätten, om den anser att något av målsägandens yrkanden ska bifallas, därutöver ta ställning till om yrkandet ska bifallas på så sätt att det – i likhet med vad Lagrådet också framhåller – fastställs en rätt till betalning ur förverkade medel, eller om den tilltalade i stället ska förpliktas att utge egendom till målsäganden. I den mån rätten fastställer en rätt till betalning ur det som förverkas utgör en sådan fastställelse i dom inte någon exekutionstitel som målsäganden kan lägga till grund för en ansökan om verkställighet mot den dömde.

Med målsägande bör, i linje med vad Svensk Försäkring framhåller, likställas någon annan, t.ex. ett försäkringsbolag, som har ersatt målsäganden och har regressrätt mot den tilltalade vad gäller det enskilda anspråket.

Eftersom förslaget i grunden syftar till att förenkla ersättningsordningen anser regeringen, till skillnad från Lagrådet, att övervägande skäl talar för att målsäganden inte ska behöva framställa något särskilt yrkande om fastställelse av rätt till betalning. En annan ordning skulle nämligen riskera att förverkandesubjektet, utöver förverkandet, dessutom tvingas kompensera målsäganden (jfr dock 3 kap. 21 § utsökningsbalken). Rätten bör däremot – på sedvanligt sätt – verka för att klarlägga parternas

Prop. 2023/24:144

283

Prop. 2023/24:144 uppfattningar i frågan om ett eller flera enskilda anspråk svarar mot den egendom som yrkas förverkad på ett sådant sätt att målsäganden skulle ha rätt till betalning ur förverkade medel. Om målsäganden vill undvika den obligatoriska prövningen är det inget som hindrar att målsäganden i stället väcker talan i den för tvistemål stadgade ordningen eller – om anspråket redan kumulerats med åtalet – begär att anspråket ska avskiljas från brottmålet.

Rättens prövning bör ta sikte på om det enskilda anspråket svarar mot det som förverkas

Som Svea hovrätt påpekar bör regeln om fastställelse av rätt till betalning ur förverkade penningmedel och den allmänna ersättningsregeln i hittillsvarande 36 kap. 17 § brottsbalken utformas på samma sätt (se avsnitt 11.1). I båda fallen bör prövningen avse om det enskilda anspråket svarar mot det som förverkas. En rätt till betalning ur förverkade medel enligt ersättningsregeln bör då förutsätta att det som förverkas helt eller delvis kan sägas vara en spegelbild av målsägandens skada. Att det råder en sådan spegelbild innebär, vilket Lagrådet påpekar, att det enskilda anspråket och förverkandeyrkandet riktas mot samma person men också att regleringen innebär att staten förpliktas att svara för att kompensera målsäganden genom förverkade medel som därmed tillfallit staten. Till skillnad från Lagrådet anser regeringen att det inte behöver återspeglas direkt i lagtexten.

Med anledning av det som bl.a. Åklagarmyndigheten anför om att ersättning inte bör förutsätta identitet mellan förverkad egendom och målsägandens anspråk vill regeringen understryka att rätten bör kunna fastställa en rätt till betalning även om det inte finns någon obruten kedja på så sätt att målsäganden har bättre rätt till de förverkade penningmedlen. En målsägande som har lidit skada till följd av t.ex. ett bedrägeri bör alltså ha rätt till betalning för sitt skadeståndsanspråk ur förverkade medel, även om det endast är ett mot det utbetalade beloppet svarande belopp som förverkas, t.ex. för att överförda kontomedel har sammanblandats med förverkandesubjektets egna medel. På samma sätt bör målsäganden ha rätt till betalning ur förverkade medel även om förverkandebeslutet har sin grund i efterföljande hantering av penningmedel som härrör från förbrottet mot målsäganden, t.ex. penningtvätt avseende bedrägeribeloppet. Det bör dock i sådana fall krävas att målsäganden har ett anspråk på den som förverkande sker ifrån och inte bara på den som har begått förbrottet (jfr rättsfallet NJA 2020 s. 344).

I andra fall bör avsaknaden av identitet mellan förverkad egendom och målsägandens anspråk innebära att anspråket inte omfattas av ersättnings- regeln som nu föreslås. Ett skadestånd för t.ex. kränkning kan inte sägas svara mot egendom som förverkas. Sambandet brister också om det enskilda anspråket är kopplat till ett annat brott än det som ligger till grund för förverkandet eller om det rör sig om ett utvidgat eller självständigt förverkande.

Om målsäganden har framställt flera ekonomiskt likvärdiga enskilda anspråk, t.ex. bättre rätt och skadestånd, är det tillräckligt att rätten kommer fram till att ett av dem ska bifallas. Om rätten t.ex. anser att

målsäganden i vart fall har rätt till skadestånd eller annan ersättning,

284

behöver rätten inte ta ställning till om egendomen har hållits avskild på ett sådant sätt att målsäganden skulle ha bättre rätt till egendomen.

Fastställelsen ska avse det som staten får in till följd av förverkandebeslutet

Förverkande av penningmedel kan i många fall förväntas ske som ett sakförverkande av egendom som finns säkrad med ett penningbeslag. Det kan dock, som Åklagarmyndigheten lyfter fram, även i fortsättningen tänkas uppstå fall där förverkande sker som en betalningsskyldighet till staten, alltså ett värdeförverkande, utan att detta är säkrat genom något tvångsmedel. Frågan är hur detta ska hanteras om det samtidigt finns ett anspråk som svarar mot förverkandeyrkandet.

Ett sätt att hantera frågan är att begränsa möjligheten till fastställelse av rätt till ersättning ur förverkade medel till det belopp som finns säkrat. Det skulle dock leda till problem med hanteringen av konkurrensen mellan enskilda anspråk och förverkande. I praktiken skulle det bli nödvändigt med en ordning där både förverkandeyrkandet och det enskilda anspråket skulle kunna bifallas samtidigt. Det skulle ålägga den dömde en dubbel betalningsskyldighet som inte synliggör att det finns en rätt att från den ena förpliktelsen avräkna vad som har betalats enligt den andra.

Regeringen anser att en bättre lösning är att ge rätten möjlighet att fastställa en rätt till betalning ur det som staten får in på grund av förverkandebeslutet, oberoende av om det sker genast genom egendomen som är föremål för tvångsmedel eller senare genom verkställighet av en betalningsförpliktelse grundad på förverkandebeslutet. Genom en sådan lösning åtar sig staten också ansvaret för att i möjligaste mån driva in egendom till täckande av målsägandens anspråk.

I den mån det enskilda anspråket överstiger vad som förverkas bör det vara möjligt att bifalla den överskjutande delen av det enskilda anspråket på vanligt sätt, t.ex. om skadan har varit större än gärningsmannens vinst eller för att målsäganden har yrkat ränta.

I vissa situationer kan en fördelning mellan flera målsägande bli nödvändig

Flera remissinstanser, bl.a. Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndig- heten, pekar på att situationer kan uppstå där målsägandens enskilda anspråk överstiger det förverkade beloppet eller att flera målsägande har enskilda anspråk som svarar mot det som förverkas, men som sammantaget överstiger vad som förverkas. Det påpekas också att en målsägande kan ha ett solidariskt skadeståndsanspråk mot flera, t.ex. flera medgärningsmän, som också har förverkandeyrkanden riktade mot sig.

Enligt regeringens uppfattning måste dessa situationer skiljas åt. Om ett eller flera enskilda anspråk delvis inte svarar mot vad som förverkas, t.ex. för att det enskilda anspråket överstiger det förverkade beloppet, bör det enskilda anspråket bifallas som en betalningsförpliktelse för den dömde i den delen. Om flera målsägande har framställt enskilda anspråk som svarar mot det som förverkas, kan situationen uppstå att den egendom som finns säkrad inte räcker för att ersätta alla målsägande. I sådana fall får situationen lösas på samma sätt som enligt t.ex. konkurslagen, dvs. i förhållande till storleken på respektive anspråk. Om det, slutligen, åläggs

Prop. 2023/24:144

285

Prop. 2023/24:144 en solidarisk betalningsskyldighet för flera personer som samtidigt får förverkandebeslut var för sig, bör det inte hindra att rätten beslutar att målsäganden har rätt till betalning ur förverkade medel.

Som Ekobrottsmyndigheten och Försäkringskassan påpekar, kan det även förekomma situationer där förverkande ska ske av penningmedel när en målsägande har bättre rätt till säkrade penningmedel, samtidigt som en annan målsägande i samma rättegång endast har rätt till skadestånd. I en sådan situation kan, i linje med allmänna sakrättsliga principer, någon fördelning inte ske i förhållande till anspråken. På samma sätt som en åklagare har möjlighet att före åtalet häva ett penningbeslag till en målsägande som har bättre rätt till egendomen, måste alltså medlen betalas ut till den de tillhör. I situationer som dessa blir det alltså viktigt att sakförverkandet av säkrad egendom som en viss målsägande har bättre rätt till skiljs från övriga förverkandebeslut i domslutet på ett tydligt sätt. Att den som har bättre rätt till medel inte ska behöva dela dessa med andra som enbart har en fordran på förverkandesubjektet hindrar emellertid inte att rätten ändå kan fastställa att även övriga målsägande har rätt till betalning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

11.3Målsäganden kan i efterhand begära ersättning ur förverkad egendom

Regeringens förslag: Om egendom har förverkats som svarar mot ett anspråk, ska staten i den förpliktades ställe ersätta den berättigade intill värdet av det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock inte någon särskild bestämmelse om att den från vilken förverkandet skett har rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett till den berättigade med anledning av anspråket. Utredningens förslag har vidare en delvis annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna: Svea hovrätt påpekar att den allmänna ersättnings- regeln och regeln om rättens fastställelse av rätt till betalning ur förverkad egendom bör ha samma lagtekniska konstruktion.

Skälen för regeringens förslag: Om utbyte har förverkats som svarar mot skada för enskild eller medel som en enskild är berättigad att få tillbaka, svarar staten i den förpliktades ställe för ersättning intill värdet av som har tillfallit staten på grund av beslutet om förverkande (hittills- varande 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken). Bestämmelsen är primärt avsedd för situationer när anspråket inte var känt vid tidpunkten för förverkandebeslutet (se prop. 1986/87:6 s. 20–21 och 39). Regeringen anser att denna bestämmelse i huvudsak är välavvägd. I en ny förverkande- reglering bör bestämmelsen dock förenklas och förtydligas. I likhet med vad som gäller i den hittillsvarande regleringen bör målsägandens rätt att

begära ersättning ur förverkad egendom enligt denna bestämmelse endast

286

inträda i efterhand. En annan sak är att målsäganden i vissa situationer har rätt till betalning ur förverkade medel enligt vad som föreslås i avsnitt 11.2.

Som Svea hovrätt påpekar är det angeläget att den allmänna ersättnings- regeln och regeln om rättens prövning av rätt till ersättning ur förverkad egendom i så stor utsträckning som möjligt är utformade på samma sätt. Avgörande bör då vara att målsägandens anspråk svarar mot det som förverkats, exempelvis att en bedragares eller förskingrares vinst förverkas. Skadeståndsanspråk på grund av kränkning bör däremot inte kunna ersättas, eftersom ett sådant anspråk inte svarar mot det som förverkas. Det rör sig med andra ord inte om någon allmän rätt för målsäganden till ersättning för sina anspråk på den tilltalade ur medel som har förverkats på andra grunder. En sådan ordning skulle vara problematisk inte minst med tanke på den grundläggande ambitionen om att brottslighet inte ska löna sig.

För att likformighet mellan de båda ersättningsreglerna ska åstad- kommas bör den nuvarande uppräkningen av vissa grunder för ersättnings- skyldighet ersättas med en mera generell formulering. Det framstår enligt regeringens mening som lämpligt att tala om anspråk även i den allmänna ersättningsregeln.

Den hittillsvarande ersättningsbestämmelsen är enligt sin ordalydelse endast tillämplig vid utbytesförverkande, vilket även betonas i bestämmel- sens förarbeten (se prop. 1986/87:6 s. 41). Med en utvidgad möjlighet att låta förverkande gå före enskilda anspråk saknas det skäl att begränsa statens ersättningsskyldighet till att endast omfatta brottsvinster. Även ett förverkat brottsföremål, t.ex. egendom som har varit föremål för penningtvätt, kan svara mot ett anspråk och bör därmed också kunna träffas av ersättningsregeln.

Det bör vara möjligt att få ersättning ur förverkad egendom även om det anspråket endast avser ett förbrott till det brott som förverkandet har grundats på. Om någon har blivit utsatt för ett bedrägeri och brottsvinsten från bedrägeriet förs över till en penningtvättare, kan det tänkas att penningtvättaren i vissa fall inte har blivit skadeståndsskyldig mot målsäganden, trots att egendomen kan förverkas hos tvättaren (jfr rättsfallet NJA 2020 s. 344). Enligt regeringens förslag i avsnitt 11.2 är det i en sådan situation inte möjligt för rätten att fastställa en rätt till betalning ur medel som förverkas från tvättaren, eftersom målsäganden inte har något anspråk på denne. Däremot ryms en sådan rätt till ersättning i den allmänna ersättningsregeln, som alltså möjliggör för målsäganden att få ersättning intill värdet av vad som influtit till följd av förverkandebeslutet. Målsägandens enskilda anspråk till följd av förbrottet svarar mot det som förverkats, trots att förverkande skett från en annan person. Någon särskild reglering av denna fråga behövs alltså inte.

Den allmänna ersättningsbestämmelsen som regeringen nu föreslår ska gälla innebär att staten svarar i den förpliktades ställe i förhållande till den som har ett anspråk som svarar mot det som har förverkats, dvs. den berättigade. Ett bifall till en ansökan om ersättning innebär alltså dels att målsäganden därefter inte själv kan väcka talan om ersättning från den förpliktade, dels att endast staten kan driva in anspråket. Regeringen anser att den nuvarande ordningen – att den som förverkandebeslutet riktas mot kan invända att han eller hon redan har utgett egendom med anledning av det anspråk som svarar mot förverkandet – bör fortsätta gälla. Denna

Prop. 2023/24:144

287

Prop. 2023/24:144 situation, som kan förväntas vara ovanlig, behöver dock inte komma till uttryck i lagtext.

En rätt till ersättning bör, i linje med vad som sägs i avsnitt 11.2 när det gäller rättens fastställelse av målsägandens rätt till betalning ur penningmedel som staten får in till följd av förverkandebeslutet, kunna beslutas även om det ännu inte har kommit in någon egendom till staten till följd av förverkandebeslutet, eller om endast en del av förverkande- beslutet har verkställts. Lagrådet efterlyser i det här sammanhanget ett klargörande av hur regleringen ska fungera i praktiken. Avsikten är att när verkställighet senare sker måste staten i motsvarande mån, dvs. allteftersom förverkad egendom kommer in till staten, betala ut ersättning till målsäganden. Med anledning av de frågor som Lagrådet lyfter bör det betonas att den generella ersättningsregeln kan gälla andra typer av egendom än penningmedel. Det åskådliggörs i lagtexten genom att staten har en skyldighet att ersätta den berättigade intill värdet av det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Regeringen kan konstatera att det givetvis är angeläget att det görs tydligt att förverkandesubjektet – vid verkställighet av ett beslut om förverkande som svarar mot ett anspråk – har rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett till den berättigade med anledning av det enskilda anspråket. Som Lagrådet förordar bör därför den hittillsvarande regleringen i 36 kap. 17 § andra stycket andra meningen brottsbalken, med vissa främst redaktionella justeringar, föras över till det nya kapitlet.

	12	En ny lag med bestämmelser om
		förfarandet vid förverkande av egendom
		och åläggande av företagsbot
	12.1	En sammanhållen och tydligare lag om
		förfarandet

	Regeringens förslag: En ny lag med bestämmelser om förfarandet vid
	förverkande av egendom och åläggande av företagsbot införs och
	samtidigt upphävs både 1986 års och 2008 års förfarandelagar. Det
	införs särskilda bestämmelser som gäller när en fråga om förverkande
	rör någon som inte har fyllt 21 år.

	Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
	Utredningen föreslår dock att lagen endast ska innehålla dels bestämmel-
	ser om förfarandet när frågan om förverkande eller om företagsbot rör
	annan än en tilltalad för brott, dels bestämmelser om utredningen i dessa
	situationer.
	Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland
	Jönköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt och Nacka tingsrätt, tillstyrker eller
	har inget att invända mot utredningens förslag. Umeå tingsrätt anser att
	den lagtekniska utformningen av den nya lagen är otydlig när det gäller
288	rätten till rättsligt biträde för unga. Riksdagens ombudsmän (JO) anser att

lagtexten när det gäller lagens tillämpningsområde formulerats på ett Prop. 2023/24:144 otydligt sätt. Göteborgs tingsrätt för fram att det i vissa fall kan uppstå

motstående intressen mellan barnet och vårdnadshavaren i förverkande- frågan vilket skapar ett behov av särskilda regler för att hantera sådana intressekonflikter.

Skälen för regeringens förslag

Det finns ett behov av att på ett enkelt och tydligt sätt reglera de processuella frågor som kan aktualiseras vid förverkande och företagsbot…

För att förverkandelagstiftningen ska tillämpas i önskvärd utsträckning är det, som regeringen framhåller i avsnitt 5.1, angeläget att regelverket är tydligt, enkelt och förutsebart. Det gäller inte bara den materiella förverkanderegleringen utan även det processuella regelverk som omgärdar förverkandeprocessen. Ett tydligt processuellt regelverk kan bidra till att oklarheter och gränsdragningsproblem under själva förfaran- det undviks i så stor utsträckning som möjligt.

I rättegångsbalken finns inga allmänna bestämmelser som uttryckligen reglerar förfarandet vid förverkande. I en rättegång där ett yrkande om förverkande framställs samtidigt som ett åtal mot samma person tillämpas de allmänna bestämmelser som gäller för rättegången i brottmål. Annars tillämpas 1986 års förfarandelag eller, när det gäller utvidgat förverkande, lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall (nedan kallad 2008 års förfarandelag).

Åtskilliga processuella frågor som aktualiseras i mål om förverkande är i dag otydligt reglerade eller i vissa fall helt oreglerade. Att den processuella regleringen är svårtillgänglig kan leda till att likartade fall behandlas olika. Ett exempel är frågan om vilka möjligheter som finns att avgöra en fråga om förverkande i den tilltalades utevaro. Vidare kan det uppkomma frågor om tredje mans deltagande i förverkandeprocessen liksom frågor om vilka rättssäkerhetsgarantier som ska gälla för den som kan bli föremål för en talan om förverkande.

Företagsboten är – liksom förverkande i de flesta fall – en särskild rättsverkan av brott och hanteras i huvudsak enligt samma förfarande- regler. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2020 skärptes företagsbotsregleringen, bl.a. genom att ett företags betalningsförmåga ska ha betydelse när företagsbotens storlek ska bestämmas då det är fråga om särskilt allvarlig brottslighet som begås i större företags verksamhet. Reformen innebar också att maximibeloppet för företagsbot i dessa fall höjdes från 10 miljoner kronor till 500 miljoner kronor och att möjlig- heterna att förelägga företagsbot genom strafföreläggande utökades (se prop. 2018/19:164 Skärpta straffrättsliga sanktioner mot företag).

Det är angeläget, inte minst i ljuset av 2020 års företagsbotsreform, att det förfarande varigenom en talan om företagsbot prövas lever upp till rättssäkerhetens krav. Det är enligt hittillsvarande regler inte tydligt att hänvisningen i 1986 års förfarandelag till rättegångsbalkens regler om bötesmål innebär att de rättsäkerhetsregler som finns till skydd för en fysisk person som misstänks för brott också gäller för en juridisk person i samband med en utredning om företagsbot.

289

Prop. 2023/24:144

290

Liksom vid förverkande är det viktigt att de processuella frågor som kan aktualiseras vid företagsbot regleras på ett enkelt, tydligt och förutsebart sätt. I likhet med utredningen anser regeringen att det finns skäl att förtydliga vilka processuella rättigheter en juridisk person har under en utredning och rättegång i mål om företagsbot för att säkerställa att regelverket lever upp till rättssäkerhetens krav.

… i ett mer sammanhållet regelverk

Om de processuella frågor som aktualiseras under förfarandet vid för- verkande av egendom eller åläggande av företagsbot är tydligt reglerade stärks förutsättningarna för ett effektivt genomslag av sanktionerna. Regeringen anser därför i likhet med utredningen att de processuella bestämmelserna bör samlas i en gemensam lag när, som utvecklas i det följande, ett beslut eller en talan kan komma att riktas mot någon som inte är misstänkt eller tilltalad för brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot. I det sagda ligger, som föreslås i avsnitt 12.2, att även de särskilda bestämmelser som tar sikte på utredningen vid självständigt förverkande bör införas i den nya lagen. Eftersom den föreslagna regleringen i denna del huvudsakligen följer samma struktur som rättegångsbalken i fråga om såväl utredningen som domstolsför- farandet är det motiverat att reglera frågorna i samma lag.

De båda nu gällande förfarandelagarna innehåller endast ett fåtal bestämmelser om förfarandet vid förverkande (och annan särskild rätts- verkan) när talan riktas mot en person som inte är tilltalad för brott. 1986 års förfarandelag trädde i kraft den 1 januari 1987 och ersatte då regler om förfarandet vid vissa fall av förverkande i 17 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. Eftersom flera frågor lämnats oreglerade får tillämparen i många fall överväga vilka bestämmelser i rättegångsbalken som kan tillämpas i stället. Det finns därför behov av att i flera hänseenden komplettera regelverket med ytterligare bestämmelser för att åstadkomma en tydligare ordning för det förfarande som ska gälla för hela förverkandeprocessen.

Lagens tillämpningsområde

Som framgår i avsnitt 6.1 föreslår regeringen att tillämpningsområdet för det nya 36 kap. brottsbalken begränsas till förverkande och företagsbot. I likhet med utredningen anser regeringen inte att det finns anledning att utsträcka det processuella regelverket till någon ytterligare särskild rätts- verkan av brott än förverkande och företagsbot, eftersom andra rättsverk- ningar alltid aktualiseras inom ramen för prövningen av ett åtal. Med ett sådant mer begränsat tillämpningsområde kan lagstiftningen fokusera på dessa båda rättsverkningar och därmed göras mer lättbegriplig i relation till de situationer som den faktiskt tillämpas på. Sett mot den bakgrunden framstår det som naturligt att det redan av lagens rubrik framgår att lagen är begränsad till förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot. Avsikten är att lagen ska reglera vad som gäller för förfarandet avseende förverkande eller företagsbot. Detta innebär att lagen i vissa fall upplyser om att rättegångsbalken gäller, i andra fall anger att rättegångsbalkens bestämmelser ska tillämpas och i ytterligare andra situationer innehåller egna bestämmelser för olika situationer. Det sagda

innebär att vissa delar av lagen kommer att vara tillämpliga vid samtliga förfaranden om förverkande av egendom och åläggande av företagsbot, medan andra delar är tillämpliga i vissa processuella situationer eller med avseende på vissa förverkandeformer. I lagrådsremissen föreslogs att lagen skulle ges namnet lag om rättegången vid förverkande av egendom och företagsbot. Lagrådet anser att namnet är olämpligt eftersom det ger intrycket av att lagen reglerar enbart förfarandet vid domstol, trots att den även innehåller åtskilliga regler som helt tar sikte på åtgärder utom rättegång. Dessutom är enligt Lagrådet den språkliga utformningen olycklig eftersom det knappast är korrekt att tala om rättegången vid företagsbot. Mot den bakgrunden föreslår Lagrådet att lagen i stället betecknas lag om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot. Regeringen bedömer att den av Lagrådet föreslagna rubriken är lämpligare än förslaget i lagrådsremissen. Rubriken bör därför utformas i enlighet med Lagrådets förslag.

För att det, i linje med vad JO för fram, ska vara tydligt när bestämmel- serna i den nya lagen respektive rättegångsbalken ska tillämpas bör lagens tillämpningsområde och relation till andra författningar anges redan i lagens inledande kapitel. I lagrådsremissen föreslogs att det avgörande för vilket regelverk som ska tillämpas ska vara om frågan om förverkande utgör en ”del av en fråga om ansvar för brott”. Lagrådet konstaterar att det sätt som uttrycket används på i lagen ger upphov till vissa frågor och att uttrycket inte används helt konsekvent. Enligt Lagrådets mening är uttrycket bl.a. inte helt träffande i språkligt hänseende när det handlar om situationer innan någon talan har väckts, eftersom det då ännu inte finns någon ansvarsfråga. Enligt Lagrådet är de i lagrådsremissen föreslagna bestämmelserna om lagens tillämpningsområde sammanfattningsvis svåröverskådliga och regleringen delvis inkonsekvent. Lagrådet lämnar i stället förslag på en paragraf som i huvudsak går ut på att ange att det finns bestämmelser i lagens kapitel som reglerar förverkandeförfarandet i olika avseenden och att det därefter anges att rättegångsbalkens regler gäller i övriga fall. Förslaget innebär vidare att det regleras att rättegångsbalken ska tillämpas avseende den som inte är misstänkt för brott vid utredningar om annat förverkande än självständigt förverkande eller om företagsbot och att det anges att det finns kompletterande bestämmelser om förverkandeförfarandet i 36 kap. brottsbalken. Behovet av att på något sätt ange en avgränsning tas om hand i respektive kapitel. Vidare föreslås att det i en ytterligare paragraf klargörs att 5 och 6 kap. gäller oavsett vilka regler som i övrigt ska tillämpas på ett förverkandeförfarande.

Det är viktigt att regleringen är tydlig och inte leder till osäkerhet kring tillämpningen. Lagrådets synpunkter innebär därför att det finns anledning att modifiera lagförslaget i lagrådsremissen. En sådan modifiering bör i stort följa Lagrådets förslag. Regeringen anser dock att regleringen blir än mer överskådlig om bestämmelserna om lagens tillämpningsområde samlas i en paragraf i stället för att delas upp i två. Vidare anser regeringen att det redan av lagtexten bör framgå att det avgörande för om rättegångs- balkens regler ska tillämpas i en utredning om annat förverkande än självständigt förverkande och i en utredning om företagsbot är om utredningen rör någon som inte är misstänkt för brott ”med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot”. Om en sådan utredning rör någon som är misstänkt för ett brott med koppling till förverkandefrågan

Prop. 2023/24:144

291

Prop. 2023/24:144	eller frågan om företagsbot gäller nämligen redan rättegångsbalkens
	regler. Att dessa bestämmelser ska tillämpas innebär bl.a. att utredningen
	ska bedrivas inom förundersökningens ramar, att forumreglerna i brottmål
	blir tillämpliga och att brottsbekämpande myndigheter därigenom bl.a. ges
	rätt att tillgripa tvångsmedel, allt enligt den ordning som föreskrivs i
	rättegångsbalken. Det förhållandet att en utredning om företagsbot bedrivs
	mot ett företag föranleder särskilda hänsynstaganden (se avsnitt 12.6).
	Även det förhållandet att förverkandesubjektet är under 21 år föranleder
	särskilda hänsynstaganden vilket behandlas i följande delavsnitt. Till
	skillnad från Lagrådet ser regeringen inte något behov av att i den nya
	lagen hänvisa till 36 kap. brottsbalken, eftersom den regleringen endast
	innehåller en paragraf av processuell karaktär. Vidare bör det, för att
	tydliggöra att bestämmelserna i 6 kap. inte alltid ska tillämpas oavsett
	vilket regelverk som gäller, anges att bestämmelserna i 5 och 6 kap. ska
	tillämpas om inte annat anges. I övrigt föreslås i förhållande till Lagrådets
	förslag vissa redaktionella och språkliga justeringar.
	De modifieringar av paragraferna i lagens inledande kapitel som bör
	göras med anledning av Lagrådets synpunkter leder också till, precis som
	Lagrådet föreslår, att det i 3 och 4 kap. bör framgå när bestämmelserna i
	kapitlet ska tillämpas. Lagrådets synpunkt om att rubriken till 4 kap. bör
	justeras så att det framgår att bestämmelserna ska tillämpas endast i vissa
	fall gör sig gällande även i förhållande till rubriken till 3 kap. och bägge
	rubrikerna bör därför justeras. I linje med Lagrådets förslag och
	regeringens resonemang ovan bör det av en ny inledande paragraf i 3 kap.
	framgå att ett beslut som fattas enligt kapitlet inte får riktas mot någon som
	är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande eller om
	företagsbot, med undantag för beslut om förverkande av egendom som
	uppenbart saknar legalt användningsområde. Sådana beslut ska, som
	utvecklas i avsnitt 12.3.2, nämligen få fattas även mot någon som är
	misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande.
	Bestämmelsen om att ett beslut inte får avse självständigt eller utvidgat
	förverkande bör i enlighet med Lagrådets förslag flyttas och föras in redan
	i den inledande paragrafen. Upplysningen i 1 kap. om att bestämmelserna
	i rättegångsbalken om rättegången i brottmål gäller i andra fall än de som
	avses i 3 kap. måste läsas tillsammans med den inledande paragrafen i
	3 kap. För beslut om förverkande eller om företagsbot som fattas av
	brottsbekämpande myndigheter och som riktas mot någon som är
	misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande eller om
	företagsbot gäller alltså bestämmelserna i rättegångsbalken om
	rättegången i brottmål. Detta med undantag för beslut om förverkande av
	egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde, för vilka alltså
	bestämmelserna i den nya lagen ska tillämpas. Även om det nyss sagda
	kan utläsas motsatsvis av 1986 års förfarandelag när förverkandetalan förs
	mot någon som inte är tilltalad anser regeringen, i likhet med utredningen,
	att den rådande ordningen bör återspeglas direkt i lag.
	I 4 kap. finns bestämmelser om handläggningen i domstol, och enligt
	regeringen bör kapitelrubriken, till skillnad från vad som föreslogs i
	lagrådsremissen, återspegla att det rör sig om just handläggningen och inte
	förfarandet. Det gäller särskilt mot bakgrund av att lagen reglerar
	förfarandet i stort, dvs. såväl utredningen som beslut som fattas av
292	brottsbekämpande myndigheter och handläggningen i domstol. Eftersom

en fråga om förverkande många gånger aktualiseras i samband med lagföringen av ett brott prövas förverkandefrågor normalt samtidigt som prövningen av åtalet för det brott som förverkandeyrkandet är kopplat till. Även förverkandeyrkanden som inte riktas mot den tilltalade bör i likhet med vad som gäller enligt hittillsvarande ordning som utgångspunkt prövas i samband med åtalet om de är kopplade till det brott som den tilltalade står åtalad för (NJA II 1947 s. 58 och 59). Trots att det inte framgår uttryckligen förutsätts enligt rättegångsbalken att särskilda yrkanden om förverkande får framställas vid sidan av ett åtal. Följden av att en talan om förverkande handläggs i samma rättegång som åtalet blir att den ordning som gäller för prövningen av åtalet i tillämpliga delar kommer att gälla även för förverkandefrågan. Om talan riktas mot någon annan än den tilltalade, men handläggs i samma rättegång som åtalet, framgår dock motsatsvis av 1986 års förfarandelag att den lagen är tillämplig på förverkandetalan i de delar som kan särskiljas från prövningen av åtalet. I likhet med utredningen anser regeringen att den rådande ordningen bör komma till uttryck direkt i lag. Till skillnad från vad utredningen föreslår bör dock tillämpningsområdet för regleringen inte knytas till om den som talan förs mot är tilltalad eller inte. Det kan tänkas att en talan om förverkande eller om företagsbot riktas mot någon som visserligen är tilltalad för ett brott, men att frågan saknar koppling till brottet, t.ex. om talan förs enligt den nya förverkandeform som regeringen föreslår, självständigt förverkande. I sådana fall saknas anledning att tillämpa de regler som gäller för prövningen av åtalet på förverkande- frågan. Tillämpningsområdet för lagens reglering av handläggningen i domstol bör därför knytas till fall där frågan om förverkande eller om företagsbot inte utgör en del av frågan om ansvar för brott. En konsekvens av förslaget blir också att om talan riktas mot någon annan än den tilltalade men frågan om förverkande eller om företagsbot har koppling till det brott som den tilltalade står åtalad för, bör handläggningen ske enligt den nya lagen. Det sagda innebär alltså att om frågan rör en talan om företagsbot mot en juridisk person, självständigt förverkande, förverkande av särskilda brottsverktyg eller om förverkandefrågan visserligen är kopplad till ett brott som någon står åtalad för, men där yrkandet framställs mot någon annan än den tilltalade, så gäller den nya lagen för handläggningen i domstol. Att handläggningen av frågan om förverkande eller om företagsbot sker enligt den nya lagen hindrar emellertid inte att målen kumuleras enligt bestämmelserna i rättegångsbalken, om övriga förutsättningar för detta föreligger. Lagrådet invänder inte mot att begreppet "del av en fråga om ansvar för brott” används i detta sammanhang utan föreslår tvärtom också att kapitlets tillämpningsområde ska begränsas på det sättet. För att klargöra tillämpningsområdet bör den i lagrådsremissen föreslagna inledande paragrafen dock justeras i linje med Lagrådets förslag. Till skillnad från Lagrådet anser regeringen dock inte att det i samma paragraf behöver upplysas om att det av 1 kap. framgår vad som gäller vid handläggningen i domstol när frågan om förverkande eller om företagsbot utgör en del av en fråga om ansvar för brott. Någon sådan upplysning föreslås inte av Lagrådet i förhållande till 3 kap. och framstår som överflödig.

De synpunkter Lagrådet har på begreppet ”del av en fråga om ansvar för brott” gör sig även gällande beträffande de bestämmelser i 6 kap. vars

Prop. 2023/24:144

293

Prop. 2023/24:144 tillämpningsområden är begränsade på olika sätt. Även dessa bestämmel- ser bör justeras i linje med Lagrådets förslag. Av bestämmelsen om rätt till information bör således framgå att den ska tillämpas i en utredning om förverkande eller företagsbot som rör någon som inte är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot. Liknande justeringar bör göras i bestämmelserna om barn och unga.

294

Särskilt om barn och unga

Som framgår av avsnitt 10.2 föreslår regeringen att möjligheten att förverka egendom från barn under 15 år och personer som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska utökas på så sätt att förverkande av brottsvinster och utvidgat förverkande, utan särskilda inskränkningar, ska kunna ske från någon som har begått brott innan han eller hon fyllt 15 år eller som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Dessutom föreslår regeringen att en talan om den nya förverkandeformen, självständigt förverkande, utan särskilda inskränk- ningar ska kunna föras även mot barn och unga.

För att förverkande ska kunna ske mot barn och unga på det sätt som föreslås krävs inte bara ett materiellt regelverk som medger det. Av lika central betydelse är att det processuella regelverket är anpassat till att hantera det förhållandet att förverkandesubjektet inte har fyllt 21 år. Som anges i avsnitt 10.2 utgör FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) svensk lag och enligt konventionen ska processer som inbegriper straffrättsliga åtgärder vara särskilt anpassade till barnet (se t.ex. artiklarna 12 och 40). Barn som misstänks för brott ska enligt konventionen få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i förfarandet.

När det gäller barn och unga som kan bli föremål för straffrättsliga åtgärder är det särskilt angeläget att handläggningen av ärendet sker skyndsamt, inte minst av pedagogiska skäl. Det är också viktigt att samhällets förhållningssätt när barn och unga utnyttjas i och ägnar sig åt brottslig verksamhet är konsekvent och tydligt och sker med beaktande av barnets ålder och involverar dennes vårdnadshavare. Dessa frågor är därför särskilt reglerade för barn och unga i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, förkortad LUL. Regler för hur utredningar om brott som begåtts av barn ska genomföras finns förutom i LUL även i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen (1947:948), förkortad FUK. Av dessa författningar följer bl.a. att s.k. ungdomsmål ska handläggas av lagfarna domare som särskilt har utsetts av rätten att handlägga sådana mål. Effektiva och rättssäkra utredningar i vilka barn förekommer förutsätter vidare en nära och väl fungerande samverkan mellan polis, åklagare och socialtjänst där barnets vårdnads- havare, barnets juridiska biträde och åklagaren närvarar vid förhör med barnet. Utgångspunkten är att även företrädare för socialtjänsten ska närvara vid förhör och att det för den unge ska förordnas en offentlig försvarare eller, om personen inte har fyllt 15 år och misstänks för ett allvarligt brott, ett juridiskt biträde. Förhör med någon som inte har fyllt 18 år och som är misstänkt för brott, målsägande eller vittne ska planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för att den som förhörs tar skada. Förhörsledaren bör ha särskild kompetens för uppgiften.

Regeringen anser inte att det finns skäl att ändra den rådande ordningen som gäller när förfarandet rör någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande. För dessa fall bör alltså fortsatt gälla att utredningen liksom handläggningen i domstol sker enligt den ordning som följer av rättegångsbalken och LUL.

Det är angeläget att regelverket i övrigt utformas på ett sätt som innebär att liknande situationer – för såväl vuxna som personer under 21 år – i så hög utsträckning som möjligt regleras på ett enhetligt sätt. När förfarandet rör någon som inte är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande bör därför både utredningen och handläggningen i domstol ske enligt samma regler som föreslås ska gälla när förverkandesubjektet är över 21 år. Att förverkandesubjektet inte har fyllt 21 år innebär dock att själva förverkandeprocessen måste anpassas med beaktande av de sär- skilda hänsynstaganden, särbehandlingen av unga lagöverträdare/brotts- misstänkta och rättssäkerhetsgarantier som allmänt sett aktualiseras rörande barn och unga. Regeringen anser därför att reglerna kring ett förfarande om förverkande när förverkandesubjektet inte har fyllt 21 år i stort bör följa den ordning som redan i dag gäller enligt LUL. Regelverket i LUL är väl etablerat och präglas av att de särskilda hänsynstaganden, särbehandlingen av unga lagöverträdare/brottsmisstänkta och rättssäker- hetsgarantier som aktualiseras avseende barn och unga som blir föremål för straffrättsliga åtgärder tillgodoses. För att garantera att en process om förverkande från barnet tillgodoser barnets bästa anser regeringen att det är motiverat att göra delar av LUL tillämplig också i de fall när en ung person är föremål för ett förfarande enligt den nya lagen. Denna typ av hänsynstaganden aktualiseras givetvis även i de fall förverkandesubjektet inte har fyllt 15 år. Det följer nämligen av de förslag som regeringen lämnar om att förverkande får ske mot den som inte har fyllt 15 år att brottsbekämpande myndigheter har rätt att inleda en utredning om förverkande och väcka en talan om förverkande i dessa fall.

För att säkerställa att ett förfarande mot ett barn eller en ung person, som inte är misstänkt eller tilltalad för brott med koppling till frågan om förverkande, hanteras på ett lämpligt sätt, både under utredningen och vid handläggningen i domstol, bör det, som utredningen föreslår, framgå av den nya lagen att processen ska ske i enlighet med relevanta bestämmelser i LUL. Det som sägs om brottsmisstanke, åtal, tilltalad och förundersök- ning och utredning i LUL bör i stället gälla anledning att anta att egendom kan komma att förverkas från den unge, talan om förverkande, svarande och utredning om förverkande enligt 36 kap. 5 eller 12 § brottsbalken. Dessutom bör det klargöras att följande bestämmelser i LUL i tillämpliga delar ska tillämpas i ett sådant förfarande:

–2 § om särskilda krav på den som ska leda en utredning,

–5 § första stycket första meningen och tredje stycket första meningen om underrättelse till vårdnadshavare för den som inte fyllt 18 år,

–6 § första stycket första meningen om underrättelse till socialnämnden,

–7 § om socialtjänstens närvaro vid förhör,

–25 § första stycket om särskilda krav på rätten,

–26 § första stycket om underrättelse till vårdnadshavare om huvud- förhandling,

–27 § första–tredje styckena om att undvika uppmärksamhet, om stängda dörrar m.m.,

Prop. 2023/24:144

295

Prop. 2023/24:144 – 29 § första stycket om skyndsam handläggning m.m.,

–32 § andra–fjärde styckena om att en utredning ska bedrivas skyndsamt och ledas av särskilt lämpad person,

–33 § första stycket 1 och andra stycket om underrättelse till vårdnads- havare för den som inte fyllt 15 år, och

–34 § första stycket 1, andra stycket andra meningen och fjärde stycket om underrättelse till socialnämnden och socialtjänstens närvaro vid förhör.

Regeringen delar utredningens bedömning att förslaget innebär att de krav som ställs i barnkonventionen tillgodoses, bl.a. kraven på att staterna ska främja ett särskilt förfarande anpassat för barn och att hänsyn ska tas till barnets ålder, samt kraven som finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/800/EU om rättssäkerhetsgarantier för barn som är miss- tänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (kallat barnrätts- direktivet) innebärande att barn garanteras samma rättigheter som straff- myndiga personer.

Personer under 18 år ska i mål där förverkandefrågan inte är en del av frågan om ansvar för brott företrädas av sin vårdnadshavare

Förverkande av egendom kan ske genom antingen sakförverkande eller värdeförverkande. Sakförverkande innebär att viss i domen eller beslutet utpekad egendom förverkas, dvs. att ägaren förlorar sin rätt till den aktuella egendomen, som i stället tillfaller staten. Ett värdeförverkande har formen av en förpliktelse för den enskilde att prestera en viss mängd egendom till staten, i princip alltid i form av en skyldighet att betala en viss summa pengar. Frågan om förverkande rör i grunden frågan om enskildas egendomsförhållanden.

Den som är under 18 år är omyndig och får som utgångspunkt inte själv annat än i särskilt reglerade undantagsfall råda över sin egendom, åta sig förbindelser eller ingå rättshandlingar (jfr bl.a. 9 kap. 1 och 2 a §§ föräldrabalken). I stället är det den som har vårdnaden om ett barn som har ansvar för att företräda barnet i sådana frågor (se 6 kap. 2 § föräldrabalken, jfr även i sammanhanget 21 kap. 1 § rättegångsbalken). Det väcker frågan om den som är under 18 år i samtliga fall bör företrädas av sin vårdnadshavare i frågor rörande förverkande.

Av regleringen i LUL följer att i ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 18 år ska vårdnadshavaren eller annan person som anges i 5 § LUL under förundersökningen underrättas och kallas till förhör med den unge och underrättas om när en eventuell huvudförhandling i domstol äger rum. Det förutsätts emellertid inte att vårdnadshavaren aktivt deltar och företräder den unge i förverkandefrågan. Regeringen kan konstatera att den nuvarande regleringen, som i relation till förverkande inte är förenad med några begränsningar, får sägas utgöra ett avsteg ifrån vad som typiskt sett gäller omyndigas möjligheter att råda över sin egendom. Det kan visserligen inte uteslutas att man även i fall som dessa enligt gällande rätt i vissa fall skulle anse att den underårige bör företrädas av sin vårdnadshavare i förverkandefrågan. Under alla förhållanden kan det diskuteras om det är en lämplig ordning att genomgående låta en omyndig

– oavsett förverkandeobjektets värde – råda över en sådan fråga. Det

296

saknas emellertid beredningsunderlag för att i det här sammanhanget ändra Prop. 2023/24:144 hittillsvarande reglering.

När det däremot gäller ett förfarande om förverkande som rör någon som inte är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande rör processen i princip uteslutande frågan om den omyndiges egendomsför- hållanden. För dessa fall saknas skäl att frångå den ordning som följer av föräldrabalken. Det sagda innebär alltså att om frågan rör självständigt förverkande, förverkande av särskilda brottsverktyg eller om förverkande- frågan visserligen har koppling till ett brott men där yrkandet framställs mot någon annan än den som begått brottet bör den omyndige företrädas av sin vårdnadshavare enligt den ordning som följer av föräldrabalken. Regeringen kan konstatera, i linje med de synpunkter Göteborgs tingsrätt för fram, att det i vissa fall kan uppstå motstående intressen mellan barnet och vårdnadshavaren i förverkandefrågan. Det talar för att det finns behov av särskilda regler för att hantera sådana intressekonflikter. Det saknas dock beredningsunderlag för en sådan reglering. Det kan finnas anledning att återkomma till frågan i ett annat sammanhang.

Regeringen anser, i likhet med Umeå tingsrätt, att det på ett tydligare sätt än vad utredningen föreslår bör framgå under vilka förutsättningar som den som är under 18 år ska ha rätt till juridiskt biträde, se avsnitt 12.6.1.

12.2Utredningen om självständigt förverkande

12.2.1	Förutsättningar för att inleda och lägga ned en
	utredning om självständigt förverkande

Regeringens förslag: En utredning om självständigt förverkande ska
inledas om det finns anledning att anta att egendom härrör från brottslig
verksamhet. En utredning behöver dock inte inledas om det är
uppenbart att frågan inte går att utreda eller om en utredning skulle
kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse.
Syftet med en utredning om självständigt förverkande är att utreda om
egendomen härrör från brottslig verksamhet och vem den tillhör, ta
ställning till om det finns tillräckliga skäl att väcka talan om
förverkande och att se till att bevisningen kan presenteras i ett
sammanhang.
En utredning om självständigt förverkande ska läggas ned om det inte
längre finns anledning att fullfölja den. Den får också läggas ned om
fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt
förhållande till sakens betydelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens med den
skillnaden att utredningen inte lämnar något förslag om att det i undantags-
fall inte behöver inledas en utredning eller om förutsättningarna att lägga
ned en utredning.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
har inget att invända mot utredningens förslag. Göteborgs tingsrätt,
Hovrätten för Nedre Norrland och Justitiekanslern anser att det finns risk
för att de brottsbekämpande myndigheterna kan komma att använda
utredningsmöjligheterna på ett otillbörligt sätt genom s.k. fishing		297

Prop. 2023/24:144 expeditions eftersom beviskravet för att inleda en utredning är lågt.

	Justitiekanslern framhåller också vikten av att den som tillämpar
	regelverket får tillräcklig utbildning och att det finns tydliga rutiner för
	utredningen vid självständigt förverkande. Riksdagens ombudsmän (JO)
	anser att tröskeln för att inleda en undersökning om självständigt
	förverkande är för låg och att regleringen i praktiken riskerar att leda till
	bedömningar som tar sin utgångspunkt i polisens tidigare kännedom om
	en viss person.
	Skälen för regeringens förslag: En effektiv tillämpning av själv-
	ständigt förverkande förutsätter att de brottsbekämpande myndigheterna
	ges rätt att på ett tidigt stadium inleda en utredning. Det ligger i sakens
	natur att det, liksom i konventionella brottsutredningar, sällan finns
	särskilt omfattande bevisning när misstankar uppstår om att viss egendom
	härrör från brottslig verksamhet. Själva syftet med utredningen är att
	utreda den frågan, liksom frågan vem egendomen tillhör. Frågan om
	förutsättningarna för att inleda en utredning om självständigt förverkande
	har betydelse i flera avseenden. Å ena sidan är det av stor vikt att kraven
	för att få inleda en utredning inte är för höga eftersom det i praktiken skulle
	göra det svårt att säkerställa att förverkandesanktionen blir det kraftfulla
	verktyg som behövs mot förtjänster från brottslig verksamhet, och i
	förlängningen för att bekämpa all form av vinningsbrottslighet. Å andra
	sidan är det angeläget att beakta att ett beslut om att inleda en utredning
	om självständigt förverkande medför en rätt för brottsbekämpande
	myndigheter att dels samla information och kartlägga enskildas före-
	havanden, dels kunna använda tvångsmedel mot enskilda. Förutsätt-
	ningarna för att inleda en utredning om självständigt förverkande måste
	därför utformas på ett sådant sätt att dessa intressen balanseras.
	Självständigt förverkande utgör ett nytt kraftfullt verktyg i
	brottsbekämpningen som kan innebära betydande ingrepp i enskildas
	egendomsförhållanden. Sett mot den bakgrunden framstår det som
	motiverat att låta de bestämmelser som gäller i en sedvanlig brottsutred-
	ning bilda utgångspunkt för hur en utredning om självständigt förverkande
	bör bedrivas. Likaså ser regeringen det som följdriktigt att bestämmelsen
	om när en utredning om självständigt förverkande ska få inledas utformas
	i linje med den reglering som gäller i fråga om att inleda en förunder-
	sökning enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken. En utredning om självständigt
	förverkande bör alltså inledas om det finns anledning att anta att viss
	egendom härrör från brottslig verksamhet. På vilket sätt myndigheten har
	fått kännedom om uppgiften är av underordnad betydelse.
	Att på ett uttömmande sätt beskriva i vilka situationer frågan om att
	inleda en utredning om självständigt förverkande kan aktualiseras låter sig
	inte göras. Det beviskrav som föreslås gälla för att inleda en utredning om
	självständigt förverkande (finns anledning att anta) är relativt lågt. Det bör
	vara tillräckligt att det utifrån situationen kan konstateras att det finns
	egendom vars värde inte står i relation till de ekonomiska förutsättningarna
	hos personen som egendomen tillhör eller som anses äga den. Så skulle
	t.ex. kunna vara fallet om en person utan kända inkomster kör runt i en
	exklusiv bil, bär dyrbar egendom på sin person eller har en fastighet vars
	inköpskostnad svårligen kan förklaras med legala inkomster. Bedöm-
	ningen av vad som kan antas om egendomen är givetvis beroende av
298	situationen den påträffas i. Lagrådet anser att det inte är alldeles klart vilka

omständigheter som medför att en utredning ska inledas och att de närmare förutsättningarna för att inleda en utredning om självständigt förverkande behöver belysas. Enligt Lagrådet får avsikten antas vara att en utredning ska kunna aktualiseras om det i samband med en brottsutredning påträffas viss egendom som, trots att den inte har någon konkret koppling till ett brott som är under utredning, ändå kan antas härröra från brottslig verksamhet, exempelvis för att den har koppling till kända kriminella grupperingar. I vilken utsträckning en utredning över huvud taget kan inledas även när den från början inte kan knytas till någon konkret egendom framstår dock för Lagrådet som mera oklart. Enligt Lagrådet talar utredningens ingripande beskaffenhet för att en utredning bör kunna inledas – och, om den har inletts, drivas vidare – enbart om det finns förhållandevis påtagliga omständigheter som talar för att viss specifik egendom härrör från brottslig verksamhet. Enligt regeringen bör en utredning kunna inledas endast om den kan knytas till viss egendom. Det innebär dock inte att egendomen behöver ha påträffats rent fysiskt eller att alla detaljer kring den behöver vara kända. Det krävs inte heller att egendomen kan bli föremål för tvångsmedel eller att just den egendomen slutligen kan komma att sakförverkas. Bedömningen av om det finns anledning att anta att viss egendom härrör från brottslig verksamhet måste, som regeringen utvecklar i avsnitt 8.2, alltid göras utifrån en helhets- bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt regeringen bör i kravet på att det ska finnas anledning att anta att egendom härrör från brottslig verksamhet inte ligga att den påträffas i samband med en brottsutredning. Inte heller bör krävas att egendomen kan kopplas till en kriminell person eller gruppering. Däremot bör det, som Lagrådet framför, finnas konkreta omständigheter som talar för att viss egendom härrör från brottslig verksamhet. Att egendomen påträffats under en brottsutredning eller kan kopplas till en kriminell person eller gruppering kan utgöra exempel på sådana omständigheter.

Liksom i förundersökningar kan situationen uppstå att det redan på förhand är uppenbart att frågan inte går att utreda eller att en utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Det framstår därför som naturligt att det i sådana situationer inte bör ställas krav på att en utredning om självständigt förverkande måste inledas. Att frågan inte går att utreda bör bedömas på motsvarande sätt som gäller enligt 23 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken med den skillnaden som ligger i att självständigt förverkande inte förutsätter ett brott eller brottsmisstanke. Att en utredning inte heller behöver inledas om det är uppenbart att en sådan skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse motiveras av behovet att förhindra en orimlig eller till och med stötande resursanvändning hos brottsbe- kämpande myndigheter (jfr 23 kap. 4 a § rättegångsbalken).

Regeringen delar inte de farhågor som bl.a. Göteborgs tingsrätt, JO och Hovrätten för Nedre Norrland ger uttryck för om att beviskravet för att inleda en utredning om självständigt förverkande är för lågt och att en sådan utredning skulle komma att missbrukas.

I linje med vad Svea hovrätt anför bör brottsbekämpande myndigheter på motsvarande sätt som inom ramen för konventionell brottsbekämpning vara oförhindrade att ägna sig åt spaning, t.ex. genom slagning i olika register och enligt gängse metoder patrullera på ett torg med anledning av

Prop. 2023/24:144

299

Prop. 2023/24:144 viss underrättelseinformation, även utan att en utredning om självständigt förverkande har inletts. Det bör följaktligen inte finnas någon reglerad gräns för hur spaning får bedrivas i exempelvis öppna tillgängliga källor. En annan sak är att möjligheterna att utnyttja t.ex. tvångsmedel givetvis är begränsade till de situationer där det finns förutsättningar att inleda en utredning om självständigt förverkande. I linje med vad Justitiekanslern framhåller är det också av central betydelse att aktörer i den brottsbe- kämpande verksamheten som har till uppgift att tillämpa regelverket är välutbildade och omdömesgilla. Behovet av utbildningsinsatser med anledning av reformen behandlas i avsnitt 16.

Regeringen anser vidare, i likhet med utredningen, att det redan av den nya lagen bör framgå att syftet med en utredning om självständigt förverkande ska vara att utreda om egendomen härrör från brottslig verksamhet och vem den tillhör, ta ställning till om det finns tillräckliga skäl att väcka talan om förverkande och att se till att bevisningen kan presenteras i ett sammanhang.

Som framgår av avsnitt 12.2.4 föreslår regeringen att det genom en hänvisning i den nya lagen bör framgå att åtskilliga bestämmelser i 23 kap. rättegångsbalken ska tillämpas i en utredning om självständigt förverkande. Det inkluderar 23 kap. 4 § om bl.a. att en förundersökning ska bedrivas objektivt samt så att inte någon onödigt utsätts för utredning eller orsakas kostnad eller olägenhet. Av samma bestämmelse framgår också att en förundersökning ska läggas ned om det inte längre finns anledning att fullfölja den. I lagrådsremissen föreslogs dock ingen uttrycklig reglering om förutsättningarna att lägga ned en utredning om självständigt förverkande, och inte heller någon hänvisning till 23 kap. 4 a § rättegångsbalken där det finns ytterligare bestämmelser om när en förundersökning får läggas ned. Lagrådet, som noterar detta, anser att förutsättningarna för att lägga ned en utredning om självständigt förverkande bör belysas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Av samma skäl som motiverar att en utredning inte behöver inledas om det är uppenbart att en sådan skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse anser regeringen att en utredning också ska få läggas ned under sådana förhållanden (jfr 23 kap. 4 a § rättegångs- balken). I linje med Lagrådets synpunkter bör en bestämmelse om detta införas i lagen. För tydlighets skull bör det i samma bestämmelse regleras att en utredning om självständigt förverkande ska läggas ned om det inte finns anledning att fullfölja den (jfr 23 kap. 4 § rättegångsbalken).

12.2.2Behörigheten att inleda en utredning om självständigt förverkande

Regeringens förslag: Beslut att inleda en utredning om självständigt förverkande fattas av åklagaren eller av en anställd inom Polismyndig- heten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.

Den som leder en utredning om självständigt förverkande får besluta om de tvångsmedel som får användas i en sådan utredning.

Har utredningen inletts av någon annan än åklagaren ska denne snarast överlämna ledningen av utredningen till åklagaren.

300

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår dock att det som huvudregel är åklagaren som ska besluta att inleda en utredning om självständigt förverkande och att Polismyndigheten bör ha rätt att fatta ett sådant beslut vid fara i dröjsmål.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten ifrågasätter att det som huvudregel ska vara en åklagare som fattar beslut om att inleda en utredning om självständigt förverkande. I stället bör t.ex. en polisman som i samband med en husrannsakan eller ett fordonsstopp påträffar egendom ha rätt att inleda en sådan utredning, låt vara att utredningen därefter bör ledas av en åklagare. Polismyndigheten, som visserligen instämmer i förslaget att en åklagare ska leda utredningen, anser att en polisman ska ha rätt att inleda en utredning om självständigt förverkande, inte bara i de fall det föreligger fara i dröjsmål. Justitiekanslern framhåller vikten av att det säkerställs att de nya materiella och processuella reglerna omgärdas av tydliga rutiner bl.a. i fråga om dokumentation samt att de personer som har att tillämpa regelverket har tillräckliga kunskaper om dess innehåll.

Skälen för regeringens förslag: I många fall torde frågan om en utredning om självständigt förverkande ska inledas aktualiseras efter att polis påträffat egendom som misstänks härröra från brottslig verksamhet, t.ex. i samband med spaning, efter genomgång av allmän underrättelse- information som finns tillgänglig hos polisen eller efter att förunderunder- sökning inletts beträffande något brott. Det kan även uppstå situationer där finansiella utredare eller åklagarrevisorer i sitt arbete upptäcker oför- klarade tillgångar som kan misstänkas härröra från brottslig verksamhet.

Det finns visserligen skäl som, i linje med vad utredningen föreslår, talar för att beslutanderätten om att inleda en utredning om självständigt förverkande bör begränsas till åklagaren utom i de fall det föreligger fara i dröjsmål. Men i likhet med vad bl.a. Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten för fram anser regeringen att det, på motsvarande sätt som gäller i förundersökningar, inte bör möta något hinder att aktörer i den operativa verksamheten har rätt att inleda en utredning om självständigt förverkande utan krav på att det föreligger fara i dröjsmål. Det framstår alltså som motiverat att även anställda vid Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska kunna fatta beslut om att inleda en utredning. En sådan befogenhet bör kunna tillkomma både polismän och andra anställda vid myndigheterna. Som Justitiekanslern framhåller är det dock angeläget att de som ska tillämpa regelverket har tillräcklig kunskap om hur det fungerar (se vidare nedan). Behörighet att inleda utredning bör därför endast tillkomma anställda som myndigheterna har utsett.

Regeringen anser därför att det vid sidan av åklagaren bör vara möjligt för en anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett att inleda en utredning om självständigt förverkande. Det är motiverat inte minst med tanke på att självständigt förverkande ska kunna användas som ett strategiskt verktyg. Enligt Lagrådets mening ligger i ordet utsett att det finns ett förordnande för en eller flera i förordnandet namngivna personer. Det räcker således inte att myndigheten fattar ett generellt beslut om att vissa slag av befattnings- havare kan inleda en utredning av detta slag. Regeringen konstaterar att den föreslagna konstruktionen redan i dag finns i 1986 års förfarandelag.

Prop. 2023/24:144

301

Prop. 2023/24:144 Enligt 3 § fjärde stycket får en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten som myndigheten har utsett besluta om förverkande under vissa förutsättningar. Samma konstruktion finns även i 24 kap. 8 § och 33 kap. 6 § rättegångsbalken. Konstruktionerna i de fallen innebär att myndigheterna i sina respektive arbetsordningar eller på annat sätt kan peka ut vilka anställda som har den aktuella rätten. På så sätt kan bl.a. enhetlighet när det gäller vilka kompetenskrav som ska ställas säkerställas (jfr prop. 2013/14:232 s. 28 och 31). Regeringen anser att denna ordning fortsatt bör gälla. Det är respektive myndighets uppgift att genom utbildningsinsatser säkerställa att den som ska kunna fatta ett beslut om att inleda en utredning om självständigt förverkande har tillräckliga kun- skaper om regelverket.

Det bör framgå av lag att den rätt att fatta beslut om tvångsmedel som enligt rättegångsbalken tillkommer en undersökningsledare i förekom- mande fall ska tillkomma en anställd vid Polismyndigheten eller Säker- hetspolisen som leder en utredning om självständigt förverkande. Rätten för åklagaren att fatta tvångsmedelsbeslut bör däremot följa direkt av de tillämpliga reglerna i rättegångsbalken. Om utredningen har inletts av annan än åklagaren bör gälla att ledningen av utredningen snarast ska lämnas över till åklagaren. När ledningen av utredningen överlämnats till åklagaren utsläcks rätten för annan än åklagaren att fatta beslut om tvångsmedel.

Frågan om även en tulltjänsteman ska få rätt att inleda en utredning om självständigt förverkande har övervägts av Tullbefogenhetsutredningen i betänkandet Nya tullrättsliga sanktioner och skärpta åtgärder mot utförsel av stöldgods (SOU 2023:99). Betänkandet har remitterats och frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

	12.2.3	Åklagaren ska få anlita biträde för att genomföra
		en utredning om självständigt förverkande

	Regeringens förslag: För att genomföra en utredning om självständigt
	förverkande får åklagaren anlita biträde av en polisman eller någon
	annan anställd vid Polismyndigheten, Skatteverket eller Säkerhets-
	polisen som respektive myndighet har utsett.

	Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men har
	en delvis annan lagteknisk utformning.
	Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
	utredningens förslag. Ekobrottsmyndigheten framhåller särskilt att även
	civilanställda vid Ekobrottsmyndigheten (t.ex. ekobrottsutredare och eko-
	revisorer) bör kunna biträda åklagaren i dessa utredningar. Justitiekanslern
	framhåller vikten av att det säkerställs att reglerna omgärdas av tydliga
	rutiner bl.a. i fråga om dokumentation och delgivning samt att de personer
	som har att tillämpa regelverket har tillräckliga kunskaper om dess
	innehåll. Malmö tingsrätt och Skatteverket anser att det bör förtydligas i
	vilka fall som företrädare vid Säkerhetspolisen och Skatteverket ska kunna
	biträda åklagaren.
	Skälen för regeringens förslag: Det kan, på motsvarande sätt som
302	gäller i förundersökningar, finnas behov av att myndigheter – som inom

ramen för sina respektive uppdrag verkar i den brottsbekämpande verksamheten – biträder åklagaren i utredningsarbetet. Ett system som innebär att åklagaren kan begära biträde av andra personalkategorier vid åklagarmyndigheterna eller av andra brottsbekämpande myndigheter och deras anställda skulle göra det möjligt att effektivisera och höja kvaliteten i utredningsverksamheten främst genom att personal kan utnyttjas mer flexibelt och att den för det aktuella fallet mest lämpade utredaren kan användas.

Det finns alltså stora fördelar från såväl kvalitets- som effektivitets- synpunkt med att andra – utöver åklagaren – kan utföra vissa moment i en utredning om självständigt förverkande. I likhet med utredningen ser regeringen att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen i det här samman- hanget har en viktig roll att spela. Det bör därför framgå redan av den nya lagen att åklagaren får anlita biträde av dessa myndigheter.

Regeringen anser dock att regleringen bör utformas på ett delvis annat sätt än vad utredningen föreslår. Det finns flera olika personalkategorier som var och en genom sin särskilda kompetens kan tänkas kunna bidra till att driva en utredning om självständigt förverkande framåt. Det är därför viktigt att bestämmelsen inte ges en för snäv utformning.

Inte minst bör, i linje med vad Ekobrottsmyndigheten för fram, t.ex. ekobrottsutredare och ekorevisorer kunna biträda åklagaren med sådan särskild kompetens som kan vara värdefull i utredningsarbetet. På motsvarande sätt som gäller i förundersökningar bör det alltså inte möta något hinder för åklagaren att begära biträde av civilanställda vid den egna myndigheten. Det saknas därför skäl att genom en särskild uppräkning ange vilka personalkategorier som bör kunna biträda åklagaren vid den egna myndigheten, dvs. Åklagarmyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten (jfr vad som gäller motsvarande fråga i sedvanliga förundersökningar prop. 2013/14:232 Utökade befogenheter för civilanställda inom Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten s. 31–34). Däremot bör det uttryckligen framgå från vilka andra myndigheter åklagaren har rätt att anlita biträde. Det bör därför av lagtexten framgå att åklagaren ska få anlita biträde av dels polisman, dels någon annan anställd vid Polismyndigheten, Skatteverket eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett. Som Justitiekanslern för fram är det angeläget att den som har att tillämpa lagstiftningen också har tillräcklig kunskap om den. Möjligheten för åklagaren att anlita biträde bör därför, när det gäller andra personal- kategorier än polismän, begränsas till av respektive myndighet särskilt utsedd personal som genomgått viss utbildning. På så sätt kommer det naturligen att ankomma på myndigheterna att säkerställa att den som ska biträda åklagaren i sitt arbete har tillräckliga kunskaper för uppgiften.

Det bör framhållas att biträdesrätten inte syftar till att reglera i vilken utsträckning myndigheterna behöver ställa resurser till åklagarens förfogande. Det ligger emellertid i sakens natur att arbetet behöver organiseras och dimensioneras på ett sådant sätt att det vid de olika myndigheterna finns personer med rätt kompetens som kan biträda åklagaren när åklagaren önskar biträde från annan myndighet samtidigt som biträdesrätten måste utnyttjas med urskillning och med beaktande av den särskilda kompetens som respektive myndighet har att bidra med.

Nu aktuella myndigheter har i arbetet med tillgångsinriktad brottsbekämp- ning alla en roll att spela med kunskap om och förståelse för frågor som kan

Prop. 2023/24:144

303

Prop. 2023/24:144 driva utredningen framåt. När det gäller den närmare möjligheten för åklagaren att be om biträde har regeringen visserligen förståelse för vad såväl Malmö tingsrätt som Skatteverket för fram om att det tydligare bör framgå i vilka fall aktörer vid respektive myndighet bör biträda åklagaren. Att på ett uttömmande sätt reglera i vilka fall anställda vid myndigheterna bör biträda åklagaren i utredningar om självständigt förverkande låter sig emellertid inte göras. Det skulle nämligen riskera att begränsa åklagarens möjligheter till biträde där det skulle kunna fylla en viktig funktion. Sett mot den bakgrunden anser regeringen att möjligheten att begära biträde inte bör begränsas i lagtexten. Det finns emellertid anledning att, som Skatteverket lyfter fram, tydliggöra att rätten för åklagaren att låta Skatteverket biträda i utredningar om självständigt förverkande ingår i Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet genom att det görs ett tillägg i 2 § lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet där det framgår att åklagaren kan be om biträde från myndigheten i utredningar om självständigt förverkande.

Regeringen ser i likhet med utredningen att även personal vid Tullverket skulle kunna fylla en funktion i utredningsarbetet genom att biträda åklagaren i utredningar om självständigt förverkande. Genom sitt uppdrag att bl.a. delta i det myndighetsgemensamma arbetet mot den grova och organiserade brottsligheten, att övervaka och kontrollera trafiken till och från Sverige samt förebygga och motverka brottslighet i samband med in- och utförsel av varor (jfr 2 och 3 §§ förordningen [2016:1332] med instruktion för Tullverket) är det högst troligt att egendom som härrör från brottslig verksamhet kan påträffas i Tullverkets verksamhet. Frågan om Tullverkets möjligheter att biträda åklagare vid utredningar om själv- ständigt förverkande har dock övervägts av Tullbefogenhetsutredningen i betänkandet Nya tullrättsliga sanktioner och skärpta åtgärder mot utförsel av stöldgods (SOU 2023:99). Betänkandet har remitterats och frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

12.2.4Utredningsåtgärder vid utredningar om självständigt förverkande

Regeringens förslag: Bestämmelserna i rättegångsbalken om för- undersökning ska i relevanta delar tillämpas även i en utredning om självständigt förverkande. Vid tillämpningen ska det som där sägs om skälig misstanke om brott avse skälig anledning att anta att egendom kan komma att förverkas. Det som sägs om den misstänkte, förunder- sökning, undersökningsledaren, försvarare och åtal ska avse den som en utredning om självständigt förverkande rör, utredning om själv- ständigt förverkande, den som leder utredningen, biträde och talan om självständigt förverkande.

Vissa författningar – om utredande myndigheters tillgång till information för att genomföra en finansiell utredning och om inter- nationellt straffrättsligt samarbete och verkställighet – ska ändras.

Regeringens bedömning: Förslaget om självständigt förverkande föranleder behov av ett utökat informationsutbyte mellan myndigheter.

304

Bestämmelser om uppgiftsskyldigheter för Skatteverket i förhållande till brottsbekämpande myndigheter kan meddelas i förordning.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att även 23 kap. 3 § fjärde stycket och 8 § rättegångsbalken ska vara tillämpliga i en utredning om självständigt förverkande och att behovet av ett utökat informationsutbyte mellan myndigheter motiverar en ändring av 10 kap. 24 § i offentlighets- och sekretesslagen. Vidare föreslår utredningen att de lagar som reglerar ömsesidigt erkännande och verkställighet av förverkandebeslut respektive utredningsordrar inom EU ska utvidgas till att omfattande även beslut om självständigt förverkande.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Riksdagens ombudsmän (JO) anser att det måste göras en fördjupad analys av om, och hur, regleringen i 23 kap. RB ska tillämpas i en utredning om självständigt förverkande och om behoven är tillräckliga i förhållande till det ingrepp i den personliga integriteten som åtgärderna innebär. Skatteverket, som i och för sig inte har något att invända mot förslagen, anser att utformningen av förslaget till ändring av offentlighets- och sekretesslagen inte öppnar upp för ett utgiftslämnande till aktuella myndigheter på det sätt som utredningen eftersträvar och anser att det under den fortsatta beredningen bör förtydligas vilka myndigheter som ska vara mottagare av uppgifter utifrån respektive myndighets behov. Kronofogdemyndigheten konstaterar att det finns vissa möjligheter för myndigheter att lämna sekretessbelagda uppgifter till brottsbekämpande myndigheter på eget initiativ med stöd av befintliga regler. Säkerhetspolisen anser att ett tillägg behöver göras i penningtvättslagen som innebär att vissa aktörer (däribland banker) på Polismyndighetens eller Säkerhetspolisens begäran måste lämna ut uppgifter som behövs i en utredning om självständigt förverkande. Åklagarmyndigheten anser att det bör övervägas om även penningbeslag bör omfattas av tillämpningsområdet för lagen (2000:562) om internatio- nell rättslig hjälp i brottmål samt att 4 kap. 23 § i den lagen bör ses över som en följd av förslaget om att införa självständigt förverkande som en ny förverkandeform.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Grundläggande regler för hur utredningar om självständigt förverkande får bedrivas

Som konstateras i det föregående kan en utredning om självständigt förverkande leda till betydande ingrepp i enskildas egendomsförhållanden. Sett mot den bakgrunden framstår det som motiverat att motsvarande rättssäkerhetsgarantier som omgärdar en förundersökning i princip bör gälla vid en utredning om självständigt förverkande. Det bör t.ex. vara tydligt att utredningen ska bedrivas objektivt, så att inte någon i onödan utsätts för utredning eller orsakas kostnad eller olägenhet, liksom att den som utredningen rör har rätt att ta del av hela utredningsmaterialet sedan detta färdigställts m.m. (se mer om de rättssäkerhetsgarantier som ska gälla nedan och i avsnitt 12.6.2). För att en utredning om självständigt förverkande ska kunna bedrivas effektivt behöver, som utredningen

Prop. 2023/24:144

305

Prop. 2023/24:144 framhåller, utredande myndigheter också tillgång till i stort sett samma utredningsmetoder och utredningsverktyg som vid en utredning av en brottsmisstanke.

Mot bakgrund av det sagda anser regeringen, i likhet med utredningen, att kraven på hur utredningen bör bedrivas, liksom behovet av tillgängliga utredningsverktyg, motiverar en ordning som i stor utsträckning återspeglar vad som gäller när en förundersökning bedrivs. Det bör därför framgå direkt av den nya lagen att åtskilliga bestämmelser i 23 kap. rättegångsbalken ska tillämpas i en utredning om självständigt förverkande. Att på ett uttömmande sätt redogöra för ändamålen, behoven och proportionaliteten för var och en av bestämmelserna i 23 kap. i relation till en utredning om självständigt förverkande, på det sätt som JO efterlyser, låter sig emellertid inte göras. Som regeringen ser det behöver nämligen bestämmelserna ses tillsammans som en sammanhängande helhet som reglerar hur utredningen får bedrivas. Följande bestämmelser i 23 kap. rättegångsbalken bör tillämpas i en utredning om självständigt förverkande:

–4 § om att utredningen bl.a. ska bedrivas objektivt samt så att inte någon onödigt utsätts för utredning eller orsakas kostnad eller olägen- het,

–6 § om att förhör får hållas med alla som kan antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen,

–6 a § om att den som ska höras bl.a. får kallas vid vite,

–6 b § om att frågor om utdömande av vite som har förelagts med stöd av 6 a § ska prövas av åklagaren och att den som förpliktats bl.a. kan begära rättens prövning av beslutet,

–7 § om att den som utan giltig orsak underlåter att följa en kallelse att inställa sig till ett förhör bl.a. får hämtas till förhöret,

–9 § om att den som inte är anhållen eller häktad som huvudregel inte är skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar och att den som är under 15 år inte är skyldig att stanna kvar längre än tre timmar,

–9 a och b §§ om skyldighet att tillfälligt lämna ifrån sig elektronisk kommunikationsutrustning och att sådan egendom ska lämnas tillbaka så snart det inte längre finns skäl för åtgärden,

–10 § om att undersökningsledaren bestämmer vilka som får närvara vid ett förhör samt om vilka undantag som gäller för undersöknings- ledarens beslutanderätt i det här avseendet,

–11 § om möjligheten för en närvarande offentlig försvarare att ställa frågor vid förhör,

–12 § om att det inte får användas t.ex. medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner under förhör i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning,

–13 § om att den som har vittnesplikt redan under utredningen kan höras inför rätten, om han eller hon vägrar att yttra sig om omständighet som är av vikt för utredningen,

–14 § om möjligheten att inhämta yttrande från sakkunnig,

–15 § om att rätten genast kan ta upp ett bevis om det är fara för att beviset annars går förlorat före huvudförhandlingen,

–16 § andra stycket om tolk och översättning av handlingar,

–21 § om att det ska föras protokoll vid utredningen över det som har

306	förekommit som är av betydelse,

–21 a § om rätten att få en papperskopia av protokoll och andra handlingar från utredningen samt de begränsningar som finns i den rätten,

–21 b § om att förhör får dokumenteras genom en ljudupptagning eller ljud- och bildupptagning,

–21 c § om att ljudupptagning och ljud- och bildupptagningar av förhör ska bevaras till dess att utredningen har lagts ned eller avslutats eller målet, om talan väckts, är slutligt avgjort,

–21 d § om att frågor om rätt att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen prövas av undersökningsledaren, och

–23 § om att de bestämmelser som angetts ovan även gäller om ytter- ligare utredning behöver göras sedan talan har väckts.

Det bör också framgå direkt av den nya lagen att det som i bestämmelserna i rättegångsbalken sägs om den misstänkte i stället ska gälla den som en utredning om självständigt förverkande rör. Dessutom bör det anges att det som sägs om skälig misstanke om brott, förundersökning, undersöknings- ledaren, försvarare och åtal i stället ska gälla anledning att anta att egen- dom kan komma att förverkas, utredning om självständigt förverkande, åklagaren, biträde och talan om självständigt förverkande. Vissa särskilda frågor om ytterligare rättssäkerhetsgarantier berörs i avsnitt 12.6.2.

Till skillnad från vad utredningen föreslår anser regeringen däremot inte att det är motiverat att bestämmelsen i 3 § fjärde stycket om att polisman får hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen innan denna hunnit inledas ska gälla i utredningar om självständigt förverkande. I sådana situationer som avses i bestämmelsen bör i stället övervägas om det finns förutsättningar att inleda en utredning om självständigt förverkande.

Som utredningen konstaterar utgör hämtning till förhör (23 kap. 7 och

8 §§ rättegångsbalken) en form av tvångsmedel. De utgångspunkter som allmänt sett gäller för tvångsmedel och som regeringen utvecklar i avsnitt 13 gör sig följaktligen gällande i förhållande till bestämmelserna om hämtning. Det finns visserligen, som utredningen pekar på, ett behov av att kunna hålla förhör och i undantagsfall kunna hämta personer som inte inställer sig till förhör. Samtidigt bör det dock framhållas att det i dessa utredningar inte är fråga om att utreda någon brottsmisstanke. I likhet med JO anser därför regeringen att det i sådana utredningar inte finns något behov av en bestämmelse som bl.a. innebär att den som befinner sig på den plats, där ett brott förövas, på tillsägelse av en polisman är skyldig att medfölja till ett förhör (se 23 kap. 8 § rättegångsbalken). Däremot bör naturligtvis den som utan giltig orsak underlåter att följa en kallelse att inställa sig till ett förhör bl.a. kunna hämtas till förhöret (se 7 §).

Att ovan nämnda bestämmelser ska kunna tillämpas i utredningar om självständigt förverkande innebär enligt regeringens mening att regleringen lever upp till kraven beträffande behov, effektivitet och proportionalitet som gäller för vidtagande av utredningsåtgärder i ärenden om självständigt förverkande.

Prop. 2023/24:144

307

Prop. 2023/24:144

308

Vissa lagar behöver anpassas

En effektiv tillgångsinriktad brottsbekämpning kräver att utredande myndigheter har tillgång till den information och de informationskällor som behövs för att utreda om den egendom som påträffats härrör från brottslig verksamhet eller om den har införskaffats med legalt åtkomna medel. I utredningar om självständigt förverkande kommer givetvis frågor kopplade till enskildas ekonomiska förehavanden stå i förgrunden. Redan nu genomför brottsbekämpande myndigheter finansiella utredningar eller tillgångsutredningar inom ramen för många förundersökningar. I en finansiell utredning ingår typiskt sett att kartlägga en individs tillgångar och skulder men även att identifiera, beräkna och spåra vinster från brott, penningmedel för terroristverksamhet eller andra tillgångar som är, eller kan bli, föremål för förverkande samt att ta fram bevis som kan användas i straffrättsliga förfaranden.

I många fall är det tillräckligt att det genomförs en s.k. förenklad finansiell utredning. En sådan utredning kan t.ex. innebära att olika uppgifter hämtas in. Det kan exempelvis handla om folkbokförings- uppgifter, information om en bostad är en hyres- eller bostadsrätt, offent- liga inkomstuppgifter, fastighetsinnehav, aktuella skulder hos Krono- fogdemyndigheten, bolagsengagemang, fordonsinnehav samt kontoutdrag och engagemangsbesked. I vissa fall krävs dock en fördjupad finansiell utredning som utöver nu nämnda uppgifter även inkluderar kontoanalyser och en mer omfattande inhämtning av finansiell information från t.ex. betalningsförmedlare och andra finansiella tjänsteföretag såväl i Sverige som utomlands. I de fördjupade utredningarna hålls ofta förhör med den misstänkte angående dennes ekonomiska förhållanden, och utredaren deltar även vid husrannsakningar för att leta efter tillgångar och ekonomiska transaktioner.

Utredningar som ska bringa klarhet i enskildas ekonomiska förehavan- den kan medföra intrång i den personliga integriteten. Som utvecklas i avsnitt 5.3 och 13.1 ska begränsningar i skyddet för den personliga integriteten göras genom lag och endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Dessutom gäller bl.a. att en begränsning inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Den bestämmelse om självständigt förverkande som regeringen föreslår ska införas är noggrant avvägd och motiveras av de allmänna intressena att dels bekämpa brottslighetens ekonomiska drivkrafter, dels säkerställa att sådana illegitima tillgångar som brottsligheten kan ge upphov till inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället. Utredande myndigheters behov av relevant information får anses vara lika stort som behovet vid en förundersökning. En sådan informationstillgång går inte heller utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. I linje med det nyss sagda ser regeringen, till skillnad från Säkerhetspolisen, det inte som motiverat att ändra penningtvättslagen. Eftersom den s.k. frågerätten enligt 4 kap 6 § penningtvättslagen endast tar sikte på underrättelsestadiet anser regeringen att det inte finns skäl att införa en ordning som innebär att informationstillgången i utredningar om själv- ständigt förverkande skulle vara större än i sedvanliga förundersökningar. En annan sak är att underrättelseinformation som kommer myndigheterna

till del genom frågerätten i penningtvättslagen eller i samverkan enligt 4 a kap. samma lag kan leda till att ett nytt förverkandeärende inleds.

De författningar som ger utredande myndigheter möjlighet att inhämta information från andra myndigheter och privata aktörer behöver anpassas som en följd av att den nya förverkandeformen självständigt förverkande införs. En central fråga är om det i 10 kap. 24 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL bör, som utredningen föreslår, göras ett tillägg som innebär att det ska vara möjligt att utan hinder av sekretess lämna ut t.ex. kontrolluppgifter och uppgifter om betalnings- mottagare i arbetsgivardeklarationer angående någon som är föremål för en utredning om självständigt förverkande. Regeringen kan konstatera att utredningens förslag är föranlett av brottsbekämpande myndigheters behov av nu aktuell information från Skatteverket. Den paragraf som utredningen föreslår ändring av har emellertid ett väsentligt bredare tillämpningsområde. I första hand bör i stället Skatteverket omfattas av en ny uppgiftsskyldighet som därigenom säkerställer att den nu relevanta informationen får lämnas till brottsbekämpande myndigheter utan hinder av sekretess (se 10 kap. 28 § OSL). Sådana bestämmelser om uppgifts- skyldighet bör införas i förordning och övervägs därför inte närmare här. I linje med vad Kronofogdemyndigheten för fram finns dessutom redan i dag vissa möjligheter för andra myndigheter att lämna sekretessbelagda uppgifter till brottsbekämpande myndigheter (se 10 kap. 2 respektive 27 § OSL). Under alla förhållanden saknas det beredningsunderlag att inom ramen för denna proposition lämna ett förslag som mer allmänt utvidgar myndigheternas möjligheter att lämna sådana uppgifter för att förhindra eller förebygga att brottslighet ska löna sig. Regeringen ser dock ett behov av att ta ett bredare grepp om frågan om myndigheternas möjligheter till informationsutbyte och har därför beslutat att ge en särskild utredare i uppdrag att överväga och lämna förslag på generell reglering som möjlig- gör ett större informationsutbyte myndigheter emellan (dir. 2023:146).

För att få tillgång till upplysningar om en persons samtliga saldon och andra engagemang i banker, hos betalningsförmedlare, kreditinstitut och finansiella institut har utredande myndigheter behov av information från olika slag av finansiella företag. Det innebär att de lagar som reglerar finansiella företags verksamhet behöver anpassas, bl.a. lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och försäkringsrörelselagen (2010:2043), på så sätt att den information som ska lämnas ut enligt bestämmelserna om förundersökning även ska lämnas ut vid en utredning om självständigt förverkande. Enligt dessa lagar finns det även en möjlighet för undersökningsledaren att besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats eller att det pågår en förundersök- ning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Liksom utredningen anser regeringen att det är motiverat att åklagaren ges motsvarande möjlighet i en utredning om självständigt förverkande. Som Lagrådet noterar återspeglar utformningen av lagrådsremissens förslag till lagtext inte det faktum att det i utredningar om självständigt förverkande inte finns en undersökningsledare. Lagtexten bör därför justeras så att det direkt framgår till vem företaget är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas

Prop. 2023/24:144

309

Prop. 2023/24:144 förhållanden under en utredning om självständigt förverkande. Motsvarande justering bör göras i de lagar som reglerar finansiella företags verksamhet och som behöver anpassas på så sätt att den information som ska lämnas ut enligt bestämmelserna om förundersökning även ska lämnas ut vid en utredning om självständigt förverkande.

310

Regeringen kan vidare, i likhet med Lagrådet, konstatera att det saknas förslag om ändringar i den associationsrättsliga lagstiftningen avseende motsvarande upplysningsplikt i en utredning om självständigt förverkande för t.ex. revisorer trots att upplysningsplikten i en förundersökning i brottmål är reglerad på motsvarande sätt som i de s.k. rörelselagarna (se 9 kap. 41 § och 46 § andra stycket aktiebolagslagen [2005:551]). Regeringen anser därför att det i annat sammanhang kan finnas skäl att överväga om motsvarande ändringar bör göras i den associationsrättsliga lagstiftningen.

Utredningar som bedrivs internationellt

Det ligger i sakens natur att egendom som skulle kunna bli föremål för självständigt förverkande i vissa situationer kan tänkas bli överförd till något annat land, t.ex. av den som egendomen tillhör, för att undanskaffa den från förverkande. Det kan också uppstå situationer där förverkande- subjektets ekonomiska förehavanden i stor utsträckning går att härleda till en annan stat. Det aktualiserar frågor om brottsbekämpande myndigheters behov av internationellt rättsligt samarbete, t.ex. för att inhämta utredning från en annan stat, att verkställa beslut om tvångsmedel för att säkra viss egendom eller på annat sätt få bistånd från brottsbekämpande myndigheter i andra stater för att söka rätt på viss egendom eller information som kan driva utredningen framåt. Det kan även finnas behov av att få bistånd att verkställa en svensk dom om förverkande för att säkerställa att egendomen slutligt tas ifrån förverkandesubjektet.

Som redogörs för av utredningen finns inom EU gemensamma regelverk i frågor om bevisinhämtning och verkställighet av beslut om förverkande. Den huvudsakliga regleringen om erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. EU-förordningen förutsätter i ett flertal avseenden att medlemsstaterna inför kompletterande bestämmelser för att möjliggöra dess tillämpning, vilket i Sverige har skett genom lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

När det gäller möjligheterna att få till stånd utredningsåtgärder i en annan medlemsstat i syfte att inhämta bevisning och som en åklagare eller domstol i en utredning eller rättegång har beslutat ska vidtas ställer Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området krav på medlemsstaterna att införa sådana bestämmelser. Sverige har genomfört direktivet genom lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder (se prop. 2016/17:218 Nya regler om bevisinhämtning inom EU).

För att de svenska brottskämpande myndigheterna ska kunna utnyttja samarbetet med andra medlemsstater enligt EU-förordningen och lagen

om en europeisk utredningsorder i frågor om självständigt förverkande föreslår utredningen vissa ändringar i kompletteringslagen och att tillämpningsområdet för lagen om en europeisk utredningsorder utvidgas. Till skillnad från utredningen gör regeringen dock bedömningen att beslut och utredningar om självständigt förverkande inte faller inom förordning- ens respektive direktivets tillämpningsområde. Med ett beslut om förverkande enligt förordningen avses ett beslut av en domstol efter förfaranden på grund av ett brott, som innebär slutligt berövande av egendom från en fysisk eller juridisk person (artikel 2.2). Att beslutet om förverkande har fattats efter ett straffrättsligt förfarande är alltså inte tillräckligt för att beslutet ska falla inom förordningens tillämpnings- område, utan det krävs också att beslutet fattats på grund av ett brott (jfr prop. 2019/20:198 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, s. 103 med hänvisningar). På motsvarande sätt krävs att en europeisk utredningsorder utfärdas i ett straffrättsligt förfarande med avseende på en straffbar gärning (artikel 4 i direktivet). En utredningsåtgärd inom ramen för en utredning om självständigt förverkande avser dock inte en straffbar gärning varför en sådan åtgärd inte ryms inom direktivets tillämpnings- område. Utredningens förslag till ändringar av kompletteringslagen och lagen om en europeisk utredningsorder bör alltså inte genomföras. Detsamma gäller utredningens förslag till ändringar av lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall och lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Däremot bör lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ändras på så sätt att exempelvis beslut om kvarstad som meddelats för att säkerställa verkställighet av ett beslut om självständigt förverkande kan verkställas i något av de länderna.

När det sedan gäller förutsättningarna för internationellt rättsligt samarbete med stater utanför EU i fråga om olika typer av utrednings- åtgärder och möjligheterna att verkställa beslut om att säkra egendom regleras dessa frågor i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Lagen är också tillämplig i förhållande till länder inom EU avseende sådant rättsligt samarbete som inte faller inom tillämpnings- området för de EU-rättsakter som redovisas i det föregående. Domstolar och åklagare kan ge rättslig hjälp till utländska myndigheter med alla de åtgärder som kan vidtas vid en svensk förundersökning eller rättegång. En utredning om självständigt förverkande leds av åklagaren och förfarandet sker med hänvisning till reglerna i rättegångsbalken om förundersökning och åtgärden kan prövas i en särskild rättegång. Lagen hindrar inte heller, vilket framgår av 1 kap. 7 § första stycket, att en svensk åklagare ansöker om rättslig hjälp utomlands i den utsträckning den andra staten tillåter det. Några hinder för att begära eller lämna rättslig hjälp i ärenden om självständigt förverkande finns följaktligen inte i den svenska lagstiftningen. Frågan om hjälp kan erhållas eller inte avgörs dels av vad som följer av olika internationella instrument, dels av hur den anmodade staten ställer sig till ansökan.

Som en följd av förslaget om att införa penningbeslag som ett generellt tvångsmedel finns behov av att införa penningbeslag, vid sidan av beslag, i tillämpningsområdet för dels lagen (1963:193) om samarbete med

Prop. 2023/24:144

311

Prop. 2023/24:144 Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., dels lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Vad som i den senare lagen anges för beslag ska gälla också för penningbeslag. Med anledning av den nya förverkandeformen, självständigt förverkande, finns det, som Åklagarmyndigheten lyfter fram, även behov av att ändra lagen på så sätt att även tvångsmedlet penningbeslag, vid sidan av beslag, ska kunna användas för att säkerställa ett utländskt förverkandebeslut, liksom att justera 4 kap. 19 och 23 §§ så att även egendom som härrör från brottslig verksamhet ska kunna säkras. Beträffande verkställighet av förverkande- beslut anser regeringen, i likhet med utredningen, att det saknas behov av kompletteringar i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

När det gäller förslaget i lagrådsremissen om att bl.a. göra ändringar i lagen (1957:668) om utlämning för brott kan det konstateras att beslag enligt 23 § bland annat får ske i avvaktan på en framställning om utlämning. Regleringen torde i första hand vara avsedd för bevisbeslag och t.ex. bör kontanter som en misstänkt bär på sig kunna bli föremål för ett beslag. Regeringen kan, med anledning av vad Lagrådet anför, konstatera att det saknas behov av att i samband med utlämning för brott kunna fatta beslut om penningbeslag. Det är därför inte motiverat att göra ändringar i lagen och inte heller i motsvarande bestämmelser i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt och lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Egendom som tas i penningbeslag inom ramen för en utredning i ett ärende om utlämning eller överlämning av misstänkt, tilltalad eller dömd enligt dessa lagar kan emellertid bli föremål för en framställning om rättslig hjälp.

	12.2.5	Personuppgiftsbehandling i utredningar om
		självständigt förverkande

	Regeringens bedömning: De myndigheter som berörs av förslagen om
	självständigt förverkande kan behandla personuppgifter med stöd av
	befintlig personuppgiftslagstiftning. Någon ytterligare reglering för
	denna behandling behöver alltså inte införas.

	Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
	har inget att invända mot utredningens bedömning. Integritetsskydds-
	myndigheten efterfrågar en mer utförlig utredning och analys av förslagens
	inverkan på den enskildes personliga integritet samt en tydligare redo-
	görelse med nyttan med insamling av en så stor mängd personuppgifter
	som förslaget om självständigt förverkande medför.
	Skälen för regeringens bedömning: Förslaget om att införa för-
	verkandeformen självständigt förverkande påverkar olika myndigheters
	arbete. En följd av förslaget om vilka utredningsåtgärder som ska kunna
	vidtas i sådana utredningar är att de myndigheter som blir involverade i
	utredningarna (Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Polis-
	myndigheten, Säkerhetspolisen och Skatteverket) kommer att behöva
312	behandla åtskilliga personuppgifter. Personuppgifter kommer också att

behöva behandlas av de allmänna domstolarna vid en efterföljande talan om självständigt förverkande. Personuppgiftsbehandlingen är nödvändig för att myndigheterna ska kunna utföra sina uppgifter i sådana utredningar. Vilka personuppgifter som skulle kunna aktualiseras behandlas i avsnitt 12.2.4.

Av 1 kap. 2 § brottsdatalagen (2018:1177) framgår att lagen gäller vid behandling av personuppgifter som utförs av behöriga myndigheter i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder. Den gäller också vid behandling av personuppgifter som en behörig myndighet utför i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Som utredningen redovisar bör den personuppgiftsbehandling som utredningar om självständigt förverkande aktualiserar anses omfattas av brottsdatalagens tillämpnings- område. Detsamma gäller för en efterföljande talan i domstol om förverkande. Samtliga myndigheter som föreslås att arbeta med dessa utredningar är att anse som behöriga myndigheter enligt brottsdatalagen (se 1 kap. 6 §). I utredningarna kommer uppgifter att hanteras som kan vara känsliga, vilket kan innebära vissa integritetsrisker eftersom de kan röra frågor om enskildas privatliv. Liksom vid konventionell brotts- bekämpning kan, beroende på utredningarnas omfång, personuppgifts- behandlingen bli omfattande. Uppgifterna kommer dock inte användas på annat sätt än att de kan ligga till grund för utredningen och i vissa fall en talan om självständigt förverkande i domstol.

Som utredningen konstaterar ger regleringen i brottsdatalagen jämte tillhörande registerförfattningar stöd för personuppgiftsbehandling av det slag som aktualiseras vid utredningar om självständigt förverkande. Det saknas mot den bakgrunden behov av ytterligare reglering eller ändringar i befintlig lagstiftning.

Av 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen framgår att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Skyddet mot intrång är inte absolut utan får begränsas genom lag. Sådana begränsningar får dock göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får inte heller gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar (se 2 kap. 20 och 21 §§).

Integritetsskyddsmyndigheten efterfrågar en mer utförlig utredning och analys av förslagens inverkan på den enskildes personliga integritet samt en tydligare redogörelse med nyttan med insamling av en så stor mängd personuppgifter som förslaget om självständigt förverkande medför. Personuppgiftsbehandlingen inom ramen för utredningar om självständigt förverkande kommer att ske utan samtycke och kan innebära övervakning eller kartläggning av enskildas personliga förhållanden, och därmed innebära betydande intrång i den personliga integriteten i den mening som avses i regeringsformen. En sådan begränsning av grundlagsskyddet motiveras av det allmänna intresset att dels bekämpa brottslighetens ekonomiska drivkrafter, dels att säkerställa att sådana illegitima tillgångar som brottsligheten kan ge upphov till inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället. Dessa ändamål är godtagbara i

Prop. 2023/24:144

313

Enligt den hittillsvarande regleringen utgör ”betydande belopp” den övre gränsen för när åklagaren får fatta beslut om förverkande. Den praxis som har vuxit fram innebär att egendom som bedöms ha ett värde överstigande fem prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkrings- balken har ansetts ha ett betydande värde. I 1986 års förfarandelag regleras också när en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten som myndigheten har utsett får fatta beslut om förverkande. Den regleringen tar uttryckligen sin utgångspunkt i bestämmelserna om prisbasbelopp i socialförsäkringsbalken.

I likhet med utredningen anser regeringen att det finns skäl att låta behörighetsreglerna för när åklagare respektive polispersonal har rätt att fatta förverkandebeslut vara utformade enligt samma mönster (frågor rörande polismans rätt att fatta förverkandebeslut behandlas i avsnitt 12.3.3). För att skapa en enhetlig reglering bör därför rätten för åklagare att fatta förverkandebeslut ta sin utgångspunkt i bestämmelserna om prisbasbelopp på motsvarande sätt som gäller för polisman enligt 1986 års förfarandelag. Den gräns som utvecklats i praxis om att fem prisbasbelopp utgör den övre gränsen för när åklagare ska få fatta ett sådant förverkande- beslut framstår som väl avvägd. Den relevanta tidpunkten för att avgöra egendomens värde bör vara den dag då beslut om förverkande fattas.

Möjligheten för åklagaren att fatta ett förverkandebeslut är enligt hittillsvarande reglering, vid sidan av kravet på betydande belopp, även begränsad i ett annat avseende. Om det finns särskilda skäl ska nämligen frågan om förverkande prövas av rätten. Bestämmelsen om åklagarens rätt att pröva en fråga om förverkande bör även fortsättningsvis vara fakultativ och inte obligatorisk. Om frågan om förverkande är särskilt komplicerad, t.ex. till följd av invändningar från den enskilde, bör åklagaren kunna välja att inte fatta beslut om förverkande, utan i stället låta rätten pröva frågan. Detsamma gäller om åklagaren förväntar sig att den som beslutet riktas mot kommer anmäla missnöje mot förverkandebeslutet. Det finns följaktligen lite att vinna på att åklagaren fattar beslut som sedan ändå kommer att bli föremål för rättens prövning.

En ytterligare begränsning enligt den hittillsvarande regleringen i 1986 års förfarandelag är att det uppställs ett krav på att egendomen ska vara tagen i beslag för att åklagaren ska kunna fatta beslut om förverkande. Utöver att det rent allmänt inskränker åklagares möjlighet att fatta beslut om förverkande innebär det att åklagaren saknar möjlighet att värde- förverka genom ett beslut motsvarande strafföreläggande.

I ljuset av den tämligen vida möjligheten för åklagare att utfärda strafföreläggande om företagsbot kan det, utifrån principiella utgångs- punkter, sättas i fråga om denna begränsning är motiverad. Från ett processekonomiskt perspektiv är det angeläget att resurserna inom rättsväsendet fördelas så att handläggning vid domstol framför allt förbehålls mål där parterna inte är ense och där det finns ett behov av en domstolsprövning. Många frågor kräver inte den särskilda hantering som ett avgörande efter huvudförhandling i domstol innebär. Förenklade förfaranden innebär att en stor mängd mål kan avgöras snabbt och utan att stora resurser används. I de fall där det är lämpligt bör enligt regeringen förenklade förfaranden tillämpas.

Utökade möjligheter för åklagaren att fatta beslut om förverkande utan krav på domstolshandläggning möjliggör enligt regeringens mening en

Prop. 2023/24:144

315

Prop. 2023/24:144 effektivare och mer förutsebar process med snabbare avgöranden. Ett åklagarbeslut kan oftast meddelas snabbare än ett domstolsavgörande. Effektivitetsskäl talar enligt regeringens mening alltså starkt för att åklagaren bör ha möjlighet att direkt kunna besluta även om värde- förverkande utan krav på att frågan prövas i domstol.

Till skillnad från utredningen, men i linje med vad Justitiekanslern för fram, anser regeringen dock att begränsningen vad gäller åklagarens rätt till sakförverkande att egendomen ska vara tagen i beslag inte bör tas bort. En annan ordning skulle nämligen ge åklagaren en alltför vidsträckt beslutanderätt i föreverkandefrågor. I stället bör gälla att åklagarens rätt att fatta beslut om sakförverkande ska förutsätta att egendomen är tagen i beslag eller penningbeslag. Åklagaren är emellertid oförhindrad att meddela ett beslut om värdeförverkande förutsatt att övriga förutsättningar är uppfyllda.

Lagrådet anser att den föreslagna ordningen i och för sig kan godtas men konstaterar att det är svårt att tolka den i lagrådsremissen föreslagna lagtexten på det sätt att åklagaren ska kunna besluta om ett värdeför- verkande utan att det har koppling till viss beslagtagen egendom. Lagrådet lyfter även frågan om hur paragrafen ska tillämpas när fråga uppkommer om att inom en och samma utredning förverka flera olika objekt eller värdet av flera olika objekt. Enligt Lagrådet synes mest rimligt vara att i den situationen relatera beloppsgränsen till värdet av vad som sammanlagt förverkas. Lagrådet föreslår att paragrafen lämpligen utformas på så sätt att åklagaren får pröva en fråga om egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag eller om förverkande av brottsvinster, under förutsättning att värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger fem pris- basbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken. Regeringen instämmer i vad Lagrådet anför om att den föreslagna ordningen inte tydligt framgår av den i lagrådsremissen föreslagna lagtexten. Däremot konstaterar regeringen att även en brottsvinst kan utgöras av egendom som är tagen i beslag, och att ett värdeförverkande kan bli aktuellt även för andra förverkandeformer än brottsvinster, t.ex. för förverkande av egendom som varit föremål för brott. Av detta skäl anser regeringen att bestämmelsens utformning inte bör förändras riktigt på det sätt som Lagrådet föreslår. I stället bör det tydliggöras att åklagaren kan besluta om såväl sak- som värdeförverkande genom att paragrafen inleds ”Åklagaren får pröva en fråga om förverkande av egendom om värdet…”. Förverkande av egendom kan nämligen avse såväl ett sakförverkande som ett värdeförverkande. I en andra mening bör tydliggöras att ett beslut om förverkande av viss egendom (ett sakförverkande) endast får avse egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag. I övrigt bör paragrafen ändras i enlighet med Lagrådets förslag för att tydliggöra att beloppsgränsen relaterar till det sammanlagda värdet av det som kan komma att förverkas.

Reglerna om att företagsbot ska kunna föreläggas genom strafföreläggande förs över till den nya lagen

I 5 § i 1986 års förfarandelag och 48 kap. 4 § rättegångsbalken regleras möjligheten att genom strafföreläggande ålägga företag företagsbot.

Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2020 får företagsbot

316

föreläggas genom strafföreläggande om boten inte överstiger tre miljoner Prop. 2023/24:144 kronor.

Möjligheten att genom strafföreläggande förelägga ett företag företags- bot innebär att en stor mängd mål kan avgöras snabbt och utan att stora resurser används. Även i en ny förfarandelagstiftning finns behov av en sådan reglering. Den nuvarande regleringen i 1986 års förfarandelag bör därför föras över till den nya lagen.

12.3.2	Egendom som uppenbart saknar legalt
	användningsområde

Regeringens förslag: Åklagaren ska pröva en fråga om förverkande av
egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde. Om
beslutet riktas mot någon som är misstänkt för brott med koppling till
frågan om förverkande ska det meddelas senast i samband med att
åklagaren beslutar om huruvida åtal ska väckas eller att förunder-
sökningen ska läggas ned.
Om åklagaren finner att det finns särskilda skäl för det får han eller
hon i stället begära att rätten prövar frågan.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men har
en annan lagteknisk utformning.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
har inget att invända mot utredningens förslag. Malmö tingsrätt ifråga-
sätter den närmare utformningen av förslaget eftersom regleringen inte gör
åtskillnad mellan de fall där egendomen är tillåten att inneha, t.ex. med
stöd av ett läkemedelsrecept, licens eller direkt med stöd av lag, och de fall
där det är otillåtet. Det bör därför enligt tingsrättens mening klargöras hur
dessa fall förhåller sig till den föreslagna skyldigheten att pröva en fråga
om förverkande.
Skälen för regeringens förslag: En tämligen vanlig situation är att
åklagaren yrkar att viss egendom ska förverkas på den grunden att den inte
är tillåten att inneha. Det kan t.ex. aktualiseras i mål om narkotikabrott där
åklagaren yrkar att narkotikan ska förverkas. Eftersom hantering av
narkotika i de flesta fall är straffbar är det sällsynt att den tilltalade gör
anspråk på att få tillbaka narkotikan och det alldeles oavsett vilken
inställning denne har till åtalet. Narkotikan kommer alltså, oavsett
utgången i målet, inte att lämnas tillbaka till den tilltalade.
Regeringen anser i likhet med utredningen att domstolsprocessen inte
bör tyngas av yrkanden om förverkande av egendom som det inte är tillåtet
att inneha, redan av den anledningen att det ytterst sällan finns ett
berättigat intresse hos den enskilde att få tillbaka egendomen. Dessutom
kan det ibland på ett sätt som framstår som både omständligt och
svårbegripligt bli nödvändigt att avslå ett förverkandeyrkande avseende
egendom av detta slag, nämligen om åtalet ogillas t.ex. på den grunden att
det inte är utrett att den tilltalade har innehaft egendomen. I dessa fall krävs
att åklagaren i stället beslutar att förverka egendomen från okänd eller
väcker en ny talan mot okänd.
Den rådande ordningen leder alltså till ett onödigt utnyttjande av såväl
åklagarnas som domstolarnas resurser. I ett processekonomiskt perspektiv		317

Prop. 2023/24:144	är det angeläget att resurserna inom rättsväsendet fördelas så att
	handläggning vid domstol framför allt förbehålls mål där parterna inte är
	ense eller det finns ett reellt behov av en rättslig prövning. Förenklade
	förfaranden medför att en stor mängd mål kan avgöras snabbt med
	begränsade resurser. I de fall där det är lämpligt bör sådana förfaranden
	därför tillämpas. Sett mot den bakgrunden anser regeringen, i likhet med
	utredningen, att den nuvarande ordningen bör ändras på så sätt att åklagaren
	som huvudregel ska besluta om förverkande av egendom som det i sig är
	otillåtet att inneha, oberoende av om beslutet riktas mot någon som är
	misstänkt för ett brott med koppling till frågan om förverkande på så sätt
	att förverkandefrågan skulle bli en del av ansvarsfrågan i domstol i
	samband med att åtal väcks. Att det inte bara är fråga om en utökad
	behörighet för åklagaren utan att denne också är skyldig att, om
	förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, utnyttja denna behörighet bör enligt
	Lagrådets mening framgå tydligare av författningstexten. Regeringen
	instämmer i det. Det förslag på lagtext som Lagrådet lämnar riskerar
	emellertid snarare att göra denna utgångspunkt otydligare eftersom
	huvudregeln anges först i andra stycket. Det är också otydligt på vilket sätt
	Lagrådet menar att åklagarens behörighet utvidgas i förhållande till 2 §.
	Det är enligt regeringens mening inte 2 § som begränsar åklagarens
	behörighet att rikta beslut mot någon som är misstänkt för brott utan, i linje
	med Lagrådets förslag, 1 § (se avsnitt 12.1). Av dessa skäl anser
	regeringen att bestämmelsen inte bör utformas på det sätt som Lagrådet
	föreslår. För att åstadkomma ett förtydligande av bestämmelsens innebörd
	bör i stället lagtexten justeras så att det av första meningen framgår att
	åklagaren ska pröva en fråga om förverkande av egendom som uppenbart
	saknar legalt användningsområde. Undantaget från denna huvudregel bör
	anges i ett andra stycke.
	I en ny ordning där åklagare kan besluta om förverkande även avseende
	egendom som annars skulle vara en del av en kommande ansvarsfråga, bör
	det krävas att åklagaren fattar sitt beslut senast i samband med att
	åklagaren tar ställning i åtalsfrågan eller lägger ned förundersökningen.
	Därefter är frågan en del av ansvarsfrågan och kommer, precis som i dag,
	att omfattas av brottmålsdomens rättskraft (se rättsfallen NJA 1990 s. 401
	och NJA 1991 s. 273). Genom den nya reglering som regeringen föreslår
	innebär däremot inte åklagarens beslut om förverkande något hinder för
	domstolens efterföljande prövning av åtalet som förverkandebeslutet har
	koppling till. Inte heller kan åklagarens förverkandebeslut i samband med
	åtalet sägas medföra att den tilltalade genom det efterföljande åtalet blir
	föremål för två olika straffrättsliga förfaranden på ett sätt som skulle stå i
	strid med Europakonventionens förbud mot dubbel lagföring (tilläggs-
	protokoll 7, artikel 4.1). Det rör sig om ett ingripande med sakligt och
	tidsmässigt samband med åtalet, som inte innebär något självständigt
	ställningstagande i skuldfrågan och som bärs upp av andra ändamål än
	straffet (se rättsfallen HFD 2014 ref. 80 och NJA 2015 s. 587 med vidare
	hänvisningar, beträffande körkorsomhändertagande i anslutning till åtal).
	Som utredningen konstaterar tar den föreslagna bestämmelsen i första
	hand sikte på narkotiska preparat där det inte råder någon tvekan om att
	substansen är otillåten att inneha. Även vapen och sprängämnen bör
	emellertid kunna förverkas omedelbart om det är fråga om en typ av vapen
318	eller sprängämne som det aldrig kan vara tillåtet att inneha som privat-

person eller där det inte finns någon invändning från förverkandesubjektet om att denne har rätt att inneha vapnet eller ämnet. Om en sådan invänd- ning framförs under förundersökningen bör frågan avgöras av domstol. Likaså bör egendom som visserligen kan vara tillåten att inneha kunna förverkas med stöd av bestämmelsen om det framstår som uppenbart att det inte är det i det enskilda fallet.

Som utredningen för fram kan givetvis situationer uppstå som motiverar att det även för sådan egendom kan vara påkallat att underställa frågan domstolsprövning. Eftersom utgångspunkten bör vara att frågan hanteras direkt av åklagaren och inte underställs en prövning i domstol bör det framgå av lagtexten att det endast i sådana fall där åklagaren finner att det finns särskilda skäl att begära att rätten prövar frågan som domstols- prövning bör komma i fråga. Som regeringen återkommer till i avsnitt

12.3.4kan ett beslut av nu aktuellt slag bli föremål för överprövning i de fall förverkandesubjektet anmäler missnöje mot förverkandebeslutet. I ett processekonomiskt perspektiv och resursallokeringsperspektiv finns givetvis lite att vinna på att åklagaren fattar beslut som sedan ändå måste, eller kommer att, bli föremål för rättens prövning. Det förhållandet att en enskild under förundersökningen gör gällande att han eller hon har rätt att inneha egendomen, t.ex. med stöd av läkemedelsrecept, licens eller direkt med stöd av lag, som Malmö tingsrätt nämner, bör därför utgöra sådana omständigheter som motiverar att frågan underställs rättens prövning, om åklagaren anser att förverkande bör ske.

Att egendomen eventuellt skulle kunna ha betydelse som bevis i en följande rättegång, t.ex. för att den tilltalade invänder eller kan förväntas invända att ett narkotiskt preparat har en ovanligt låg koncentration och att ett narkotikabrott avseende preparatet därmed skulle ha ett lägre straff- värde, utgör däremot inte ett skäl mot att åklagaren fattar beslut om förverkande. I stället blir hanteringen av den förverkade egendomen en verkställighetsfråga, om missnöje inte anmäls mot åklagarens förverkandebeslut, eftersom det då får laga kraft och därmed också får verkställas. När förverkandebeslutet får verkställas blir reglerna i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. tillämpliga. Enligt lagens 5 § ska egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller eljest är olämplig för försäljning oskadliggöras. För att undvika att oskadliggörande sker i ett för tidigt skede kan en möjlighet införas för åklagare att besluta att oskadliggörande ska ske först efter att domen i ansvarsfrågan har fått laga kraft. Sådana bestämmelser kan ges i förordning.

Den föreslagna ordningen innebär alltså sammanfattningsvis att åklagare inte annat än undantagsvis ska framställa yrkanden i domstol som avser förverkande av narkotika eller annan egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde, att detta gäller även om åklagaren väcker åtal för brott kopplat till innehavet och att åklagaren bör avgöra förverkande- frågan senast i samband med beslut om huruvida åtal ska väckas eller förundersökningen läggas ner. Som regeringen återkommer till i avsnitt

12.3.4bör det inte uppställas något krav på delgivning av ett beslut om åklagaren beslutar om förverkande av egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde.

Prop. 2023/24:144

319

Prop. 2023/24:144 12.3.3 Möjligheten för vissa befattningshavare att fatta

beslut om förverkande

Regeringens förslag: Om egendomen är tagen i beslag och värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger en tiondel av prisbas- beloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken får en fråga om förverkande av egendom prövas av en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett. Ett sådant beslut får dock inte avse utvidgat eller självständigt förverkande. Befintliga befogenheter för särskilt förordnade befattningshavare vid Tullverket att fatta beslut om förverkande ska fortsätta att gälla.

Utredningens förslag: överensstämmer i sak med regeringens men har en annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Justitiekanslern ifråga- sätter om det är motiverat att ta bort kravet på att det är uppenbart att förutsättningarna för ett förverkande är uppfyllda för att nu aktuella personkategorier ska få fatta ett förverkandebeslut. Likaså ifrågasätts förslaget om att det inte ska krävas att egendomen är tagen i beslag för att förverkande ska få ske. Tullverket anser att befogenheterna för tullåklagare att fatta beslut om förverkande i ärenden av enklare beskaffenhet bör fortsätta att gälla.

Skälen för regeringens förslag: Enligt hittillsvarande reglering i 1986 års förfarandelag får polisman eller anställd som fått särskilt bemyndigande i vissa fall fatta beslut om förverkande. För att de ska ha rätt att fatta ett sådant beslut krävs att egendomen är tagen i beslag, att värdet av det som ska förverkas uppgår till mindre än en tiondel av prisbasbeloppet och att det är uppenbart att förutsättningarna för ett förverkande är uppfyllda.

Som regeringen utvecklar i avsnitt 12.3.1 framstår det som motiverat att låta den övre gränsen för när ett förverkandebeslut ska få fattas av olika befattningshavare ta sin utgångspunkt i prisbasbeloppet. Den nuvarande gränsen på en tiondel av prisbasbeloppet framstår som lämplig och väl avvägd. I linje med Lagrådets synpunkter vad gäller åklagarens möjlighet att fatta beslut om förverkande (se avsnitt 12.3.1) bör beloppsgränsen relatera till det sammanlagda värdet av det som kan komma att förverkas, och inte varje enskilt objekt. Regeringen anser vidare att det är motiverat att även någon annan anställd än polisman vid Säkerhetspolisen som erhållit ett särskilt förordnande får fatta beslut på det sätt som utredningen föreslår.

När det däremot gäller utredningens förslag om att slopa kravet på att egendomen ska vara tagen i beslag bedömer regeringen, i likhet med vad Justitiekanslern för fram och i linje med vad regeringen anför i avsnitt

12.3.1ovan beträffande beslut av åklagare, att en sådan ändring inte är motiverad. I stället bör, liksom enligt hittillsvarande reglering, fortsatt gälla att nu aktuella befattningshavares behörighet att fatta beslut om förverkande bör avse egendom som är tagen i beslag. I övriga fall bör åklagare och i många fall också domstol involveras. Det är inte heller

320

motiverat att utsträcka befogenheten för nu aktuella befattningshavare att Prop. 2023/24:144 kunna fatta beslut om utvidgat förverkande eller självständigt förverkande.

En särskilt förordnad befattningshavare vid Tullverket (s.k. tullåklagare) har tidigare, enligt 32 § smugglingslagen och 3 a § lagen (2008:322) om Tullverkets och Kustbevakningens befogenheter att ingripa mot rattfylleribrott, haft befogenhet att fatta beslut om förverkande vid brott enligt nämnda lagar. I propositionen Ny tullbefogenhetslag 2023/24:132 föreslår regeringen att regleringen ska flyttas till tullbefogenhetslagen (2024:000). Av 9 kap. 1 § andra stycket tullbefogenhetslagen framgår att en tullåklagare ska tillämpa det som föreskrivs om förundersökning, åtal och åtalsunderlåtelse och om allmän åklagares befogenheter och skyldigheter i övrigt. Befogenheten är begränsad till att gälla för brott vars straffvärde svarar mot böter och avser endast vissa brottstyper. Regeringen anser, i likhet med både utredningen och Tullverket, att befintliga befogenheter för tullåklagare att fatta beslut om förverkande ska fortsätta att gälla. Med anledning av vad Lagrådet påpekar och det förslag som regeringen lämnar i avsnitt 12.3.2 om att åklagaren ska pröva en fråga om förverkande av egendom som uppenbart saknar legalt använd- ningsområde, saknas det behov av att i tullbefogenhetslagen ange annat än att en tullåklagare genom en hänvisning till förfarandelagen har rätt att fatta beslut om förverkande på motsvarande sätt som gäller i dag. Enligt den nya lagen har även tullåklagare, när det gäller egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde, en skyldighet att pröva en fråga om förverkande av egendomen även om beslutet ska riktas mot någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande, om inte särskilda skäl talar mot det.

12.3.4Formkrav och möjligheterna att anmäla missnöje

Regeringens förslag: Bestämmelserna om att förverkandebeslut ska meddelas skriftligen och möjligheterna att anmäla missnöje över ett sådant beslut förs över till den nya lagen.

Om en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett har fattat beslut om förverkande och myndigheten efter anmälan om missnöje anser att talan om förverkande bör väckas, ska ärendet skyndsamt överlämnas till åklagaren.

Regeringens bedömning: Bestämmelser om vad ett beslut ska inne- hålla och hur det ska dokumenteras kan ges i förordning.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Utredningen gör ingen bedömning motsvarande regeringens.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Justitiekanslern framhåller vikten av att det finns fungerande rutiner för dokumentation och delgiv- ning av beslut om förverkande.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: När åklagaren eller annan befattningshavare hos de brottsbekämpande myndigheterna beslutar om förverkande krävs enligt 3 § andra stycket i 1986 års förfarandelag att

beslutet meddelas skriftligen. Den som drabbas av beslutet får inom en

321

Prop. 2023/24:144 månad från det att han eller hon fick del av förverkandebeslutet anmäla

	missnöje med det hos den som fattat beslutet. I tredje stycket i samma
	paragraf anges att om missnöje anmäls, ska beslutet om förverkande inte
	längre gälla. Om åklagaren inte häver beslaget, ska han eller hon väcka
	talan om egendomens förverkande. Har talan inte väckts inom en månad
	från det att anmälan kom in, ska beslaget anses hävt. I fjärde stycket
	samma paragraf framgår att i de fall en polisman eller annan anställd vid
	Polismyndigheten som myndigheten har utsett har fattat beslut om
	förverkande och myndigheten efter anmälan om missnöje anser att talan
	om förverkande bör föras, ska ärendet överlämnas till åklagare.
	Regeringen anser i likhet med utredningen att det även i en ny
	förfarandelag finns behov av den aktuella regleringen. Det är givetvis av
	central betydelse att förverkandebeslut meddelas skriftligen och att den
	som drabbas av förverkandebeslutet ges möjlighet att kunna angripa
	beslutet och, i den mån åklagaren väcker talan om saken, få frågan prövad
	av rätten. Den nuvarande regleringen bör därför föras över till den nya
	lagen. I linje med vad Justitiekanslern för fram är det angeläget att det
	ställs krav på att beslut dokumenteras på ett sätt som tillgodoser rättssäker-
	hetens krav. Ytterligare föreskrifter om skriftkravet kan ges i förordning.
	Det är vidare angeläget att de brottsbekämpande myndigheterna agerar
	skyndsamt i de fall någon anmäler missnöje över ett förverkandebeslut
	som fattats av en polisman eller någon annan anställd vid Polis-
	myndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.
	Det bör därför framgå att myndigheten efter anmälan om missnöje
	skyndsamt ska överlämna ärendet till åklagaren om myndigheten anser att
	talan om förverkande ska väckas.
	Beträffande delgivning av beslut anser regeringen inte att det finns skäl
	att göra ändring i det som redan gäller. I de fall då åklagare förverkar
	egendom med stöd av den föreslagna regleringen om förverkande av
	sådant som uppenbart saknar legalt användningsområde anser regeringen
	dock att det blir alltför långtgående att kräva delgivning av sådana
	förverkandebeslut. I en sådan situation bör det alltså vara tillräckligt att
	den som beslutet riktas mot underrättas om att egendomen har förverkats,
	eftersom en förutsättning för att beslutet ska kunna fattas i princip är att
	det saknas utrymme att se annorlunda på saken.
	Lagrådet påpekar att den i lagrådsremissen föreslagna regleringen om
	formkrav för beslut som fattas av brottsbekämpande myndigheter är oklar
	i två avseenden.
	Den första frågan rör vem som med rättslig verkan kan angripa ett
	förverkandebeslut som fattats av exempelvis en åklagare. I lagråds-
	remissen föreslås att denna rätt ska tillkomma den som beslutet rör. Enligt
	Lagrådet innebär användandet av det uttrycket att en vidare krets än vad
	som avsikten tycks vara har rätt att åstadkomma ett upphävande av
	beslutet. Om lagtexten är avsedd att ha innebörden att det endast är den
	som beslutet riktas mot som har rätt att angripa beslutet föreslår Lagrådet
	att det i stället bör anges att det är ”den som beslutet riktas mot” som kan
	få till stånd ett upphävande. Enligt Lagrådet framstår en ordning som
	innebär att även en tredje man kan få till stånd ett upphävande av beslutet
	som väl långtgående, särskilt som beslut på myndighetsnivå bara får fattas
	i vissa särskilt angivna fall. Regeringen kan konstatera att avsikten är att
322	endast den som beslutet riktas mot ska ha möjlighet att angripa beslutet.

Med hänsyn till Lagrådets synpunkter finns det därför anledning att modifiera lagtexten i enlighet med Lagrådets förslag.

Den andra frågan rör det i lagrådsremissen lämnade förslaget att om det inte kan klargöras vem egendomen tillhör ska beslutet riktas mot en okänd person och delges genom kungörelse enligt 6 kap. 3 §. Enligt Lagrådet omfattar uttrycket ”det inte kan klargöras vem egendomen tillhör” rent språkligt flera situationer än de som är avsedda. Dessutom behöver det enligt Lagrådet inte i denna paragraf anges hur delgivning ska ske. Det är tillräckligt att det framgår av reglerna om delgivning i 6 kap. 3 §. Lagrådet föreslår att lagtexten i den aktuella delen antingen förtydligas eller stryks helt. Mot bakgrund av Lagrådets synpunkter anser regeringen att den i denna del föreslagna lagtexten bör strykas helt och att 6 kap. 3 § första stycket bör justeras på så sätt att det framgår att delgivning ska genom kungörelsedelgivning om den beslutet eller stämningen riktas mot är okänd. På så sätt framgår dels att ett beslut kan riktas mot en okänd, dels hur delgivning i sådana fall ska ske.

Lagrådet har vidare synpunkter på att förslaget innehåller begreppet ”anmäla missnöje”. Det är enligt Lagrådet ålderdomligt och en missnöjes- anmälan av det slag som avses i förslaget är avsedd att ha en helt annan funktion än en missnöjesanmälan enligt rättegångsbalken. Lagrådet avstyrker därför den valda terminologin och föreslår att ”anmäla missnöje” byts ut mot ”invända mot”. Lagrådet efterlyser under alla förhållanden ett klargörande av om en missnöjesanmälan måste vara skriftlig eller om det räcker med något annat slag av meddelande. Som Lagrådet konstaterar överensstämmer förslaget med den reglering som i dag finns i 3 § i 1986 års förfarandelag. Det handlar alltså om en väl etablerad ordning och en terminologi som har en känd innebörd. Det har inte heller framförts någon kritik mot begreppet missnöjesanmälan från remissinstanserna. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att begreppet ”anmäla missnöje” bör användas även i den nya lagen. Vad gäller formkravet för en anmälan om missnöje konstaterar regeringen att något skriftlighetskrav inte har ställts upp i 1986 års förfarandelag och att det inte heller finns något formkrav för en missnöjesanmälan enligt 49 kap. rättegångsbalken. En sådan anmälan kan alltså vara muntlig. Regeringen ser inget behov av att ändra på den nuvarande ordningen och anser att det för enhetlighets skull bör terminologin i förfarandelagen överensstämma med den i rättegångs- balken. Det bör därför inte införas något skriftlighetskrav för en missnöjes- anmälan.

Lagrådet noterar slutligen att den föreslagna lagtexten inte säger något om beslutets innehåll och att avsikten synes vara att sådana bestämmelser ska tas in i förordning. Lagrådet konstaterar att det i fråga om ett annat ingripande åklagarbeslut, beslut om kontaktförbud, är reglerat i lag vad beslutet ska innehålla. Lagrådet anser att det finns ett behov av att ta in motsvarande bestämmelser om beslutets innehåll i den föreslagna lagen och att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet bör övervägas behov av regler om kommunicering med den som beslutet ska riktas mot. Regeringen konstaterar att det i 1986 års förfarandelag inte finns några bestämmelser om innehållet i beslut som fattas av brottsbekämpande myndigheter. Några sådana regler finns i dag inte heller på förordningsnivå men däremot i Polismyndighetens föreskrifter. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att det bör finnas regler om beslutets innehåll. Att beslutet i sig är

Prop. 2023/24:144

323

Prop. 2023/24:144 ingripande utgör emellertid inte något hinder mot en reglering av innehållet i beslutet genom föreskrifter på lägre nivå än lag. Regeringen anser tvärtom att det finns ett intresse av att denna typ av detaljreglering inte tynger lagtexten. Samma överväganden gör sig gällande när det gäller frågan om att i lag ta in bestämmelser om kommunicering med den som beslutet riktas mot.

12.4Förfarandet i domstol i vissa fall

Regeringens förslag: Förfarandet i domstol när en fråga om för- verkande eller om företagsbot inte utgör en del av en fråga om ansvar för brott regleras samlat och i mindre utsträckning än tidigare genom hänvisningar till rättegångsbalken. Rättegångsbalkens regler om rättegången i brottmål ska fortsatt vara tillämpliga på de frågor som inte regleras särskilt i den nya lagen.

Nämndemän ska inte delta i avgörandet av en fråga om förverkande som prövas i en egen rättegång. Det ska alltid krävas prövningstillstånd i hovrätten för att pröva ett mål om förverkande eller om företagsbot som inte utgör en del av en fråga om ansvar för brott. Det införs även regler om kumulation av mål och om vilken domstol som är behörig att pröva en talan om självständigt förverkande.

En talan om utvidgat förverkande mot någon annan än den som är tilltalad för det förverkandeutlösande brottet ska kunna prövas i samma rättegång som åtalet för brottet. I övriga fall ska talan få väckas först sedan domen för det förverkandeutlösande brottet har fått laga kraft.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred- ningen föreslår att en talan om självständigt eller utvidgat förverkande ska särbehandlas i några olika avseenden, bl.a. vad gäller rättens samman- sättning, konsekvenserna av bristande medverkan från den som talan förs emot och krav på prövningstillstånd.

Remissinstanserna: Hovrätten för Nedre Norrland liksom Umeå tingsrätt ställer sig tveksam till en ordning som innebär att frågan om prövningstillstånd behandlas olika för skilda delar av förverkande- och i förlängningen företagsbotslagstiftningen. I stället förordas en ordning som innebär att prövningstillstånd införs generellt för förverkandefrågor. Malmö tingsrätt har synpunkter på den närmare utformningen av regleringen om kallelse till en förverkandeförhandling, förslagen till domförhetsregler och förordar också att prövningstillstånd införs generellt för förverkandefrågor.

Skälen för regeringens förslag

Huvuddragen i domstolsförfarandet vid en särskild talan om förverkande eller om företagsbot behöver tydliggöras i lag

Förfarandet när en fråga om förverkande rör någon som inte är tilltalad för brott regleras i 1986 års förfarandelag och 2008 års förfarandelag. Dessa båda lagar bygger i stor utsträckning på hänvisningar till brottmålsreglerna i rättegångsbalken.

324

Även om denna metod har, som utvecklas i avsnitt 12.1, sina fördelar anser regeringen, i likhet med utredningen, att tillämpningen skulle underlättas om vissa frågor om rättegången vid en särskild talan om förverkande i större utsträckning reglerades särskilt. Det gäller frågor som möjligheten att handlägga en sådan talan antingen i en egen rättegång eller i samma rättegång som en prövning av ansvar för brott som har koppling till förverkandefrågan, vilken domstol som är behörig, rättens samman- sättning, att saken avgörs genom dom och när prövningstillstånd krävs i hovrätten.

Förutom att det i sig kan förväntas underlätta för rättstillämpningen att vissa frågor regleras särskilt ökar behovet av särskild reglering som en följd av den nya förverkandeformen självständigt förverkande, eftersom den inte bygger på att förverkandefrågan kan kopplas till något brott.

Som regeringen redan pekat på går det inte att hävda att den ena eller andra förverkandeformen generellt skulle vara mer ingripande eller komplicerad. Dessutom är konsekvenserna av ett förverkande desamma för den enskilde oavsett vilken förverkandeform som är tillämplig. Några problem med den ordning som i processuellt hänseende har gällt för samtliga förverkandeformer utom utvidgat förverkande har inte framkommit. Regeringen anser mot bakgrund av det att kravet på att rättegången ska vara rättvis inte kan sägas medföra krav på delvis andra processregler vid vissa förverkandeformer jämfört med andra, så länge frågan alltid kan prövas i domstol med möjlighet till prövning i flera instanser.

Visserligen kan antalet fristående förverkandeprocesser förväntas öka i antal med den nya förverkandeformen självständigt förverkande. Det utgör dock inte i sig något skäl att undanta den nya förverkandeformen från vad som processuellt gäller i allmänhet vid förverkande. Att det rör sig om en ny rättsfigur gör, som utredningen påpekar, att det kommer att finnas behov av vägledning från högre instans vad gäller den närmare tillämpningen av den nya förverkandeformen. Det förtjänar dock att understrykas att rättsfiguren bygger vidare på en begreppsbildning som har utvecklats för utvidgat förverkande och som har tillämpats i domstolarna i ungefär 15 års tid. Att förverkandeformen är ny utgör enligt regeringens mening inte ett bärande skäl för att undanta förverkandeformen från ett allmänt krav på prövningstillstånd.

Sammantaget anser regeringen, till skillnad från utredningen, att de förfaranderegler som i dag gäller för alla förverkandeformer utom utvidgat förverkande i fortsättningen i huvudsak bör tillämpas på alla förverkande- former, inklusive självständigt förverkande. Det innebär bl.a. att det bör krävas prövningstillstånd för att målet ska prövas i hovrätten och att nämndemän inte ska delta i avgörandet i den mån talan handläggs i en egen rättegång. Det bör dock införas en bestämmelse om att en särskild talan får avgöras i den sammansättning som gäller för prövning av ansvar för brott som handläggs i samma rättegång som förverkandefrågan, eftersom det många gånger är ändamålsenligt att frågorna prövas i samma rättegång.

I lagrådsremissen föreslogs att en bestämmelse motsvarande den i

2 § andra stycket i 1986 års förfarandelag skulle införas för alla förverkandeformer. Det skulle innebära att egendom som yrkas förverkad normalt ska förverkas om den som talan riktas mot inte svarar eller inställer sig till huvudförhandling. Enligt Lagrådet kan dock en sådan

Prop. 2023/24:144

325

Prop. 2023/24:144 reglering starkt ifrågasättas, dels eftersom ordningen är avsedd för tvistlösning mellan enskilda snarare än för ett i grunden straffrättsligt förfarande, dels då det framstår som oklart hur rättens prövning i sådana situationer ska gå till. Lagrådet föreslår i stället att samma ordning som föreslås gälla för företagsbot ska gälla även för förverkande, det vill säga att rätten får avgöra målet i svarandens utevaro under förutsättning att saken kan utredas tillfredsställande. Regeringen instämmer i detta och föreslår alltså att den föreslagna bestämmelsen tas bort. Det bör följaktligen inte heller anges i lagtext att svaranden i ett föreläggande om att yttra sig skriftligen eller inställa sig till huvudförhandling ska upplysas om att egendomen annars kan förverkas. I stället bör, i linje med Lagrådets förslag, bestämmelsen om när en talan om företagsbot får avgöras i svarandens utevaro justeras så att den bestämmelsen omfattar även en talan om förverkande. Regeringen konstaterar även att det finns en bestämmelse som innebär att rätten får avgöra ett mål om såväl förverkande som företagsbot utan huvudförhandling om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna. Det följer av allmänna processuella principer att rätten i bägge fallen måste upplysa om verkningarna av svarandens bristande inställelse eller medverkan.

När det gäller en särskild talan om företagsbot tillämpas i dag i stor utsträckning samma ordning som för förverkande. I vissa avseenden skiljer sig dock företagsbotsprocessen från vad som gäller vid en särskild förverkandetalan, bl.a. vad gäller frågan om nämndemäns deltagande i avgörandet när ett mål avgörs efter huvudförhandling (1 kap. 3 b § andra stycket och 2 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken) och konsekvensen av att den som talan förs emot inte svarar på stämning eller inställer sig till huvudförhandling. Med tanke på att företagsboten anknyter närmare till straffansvaret än vad förverkande gör anser regeringen, i likhet med utredningen, att dessa skillnader fortsatt är motiverade.

Det finns även i fortsättningen ett behov av en hänvisning till rättegångs- balkens regler i de delar som inte regleras särskilt i lagen. Detta innebär bl.a. att rättegångsbalkens bestämmelser om bevisning, omröstning, rättegångskostnader och reglerna som anger vilka uppgifter kallelser till huvudförhandling ska innehålla ska tillämpas. Detsamma gäller frågan om vilka överklagandefrister som ska gälla i olika instanser. Även rätte- gångsbalkens reglering om hur huvudförhandlingen går till ska tillämpas vid huvudförhandling i mål som gäller särskild talan om förverkande eller om företagsbot.

Däremot saknas det numera behov av att särskilt knyta hänvisningen till rättegångsbalken till någon särskild straffskala (jfr prop. 2007/08:68 s. 100), eftersom de frågor som är avhängiga av att en viss straffskala gäller, t.ex. prövningstillstånd och rättens sammansättning, genom regeringens förslag till ny lag blir särskilt reglerade. Möjligheten att använda tvångsmedel som kan bli aktuella i en utredning om förverkande och företagsbot blir enligt förslaget till ny lagstiftning också uttryckligen reglerade, se avsnitt 12.1.

326

Vissa särskilda frågor

För självständigt förverkande går det inte utan vidare att låta de vanliga bestämmelserna om behörig domstol i brottmål gälla, eftersom självständigt förverkande inte förutsätter ett särskilt brott. I likhet med vad utredningen föreslår bör därför talan kunna väckas vid rätten i den ort där egendomen påträffades. Lagrådet anser att det som anges i författnings- kommentaren om vad som gäller om egendom påträffats på orter under olika domstolar ska komma till tydligare uttryck i den föreslagna bestämmelsen om forumregler. Regeringen har ingen invändning mot detta. Av lagtexten bör således framgå att behörig domstol är rätten i den ort där egendomen eller en del av denna påträffades. Talan bör även, om det är lämpligt, kunna väckas där personen ska svara i tvistemål eller personen mera varaktigt uppehåller sig. Dessutom bör det vara möjligt att handlägga en sådan talan i samma rättegång som ett åtal mot personen. Samma regler som för självständigt förverkande bör gälla vid en särskild talan om förverkande av särskilda brottsverktyg, som inte heller har någon koppling till ett brott.

Avseende utformningen av lagtexten i den i lagrådsremissen föreslagna

4 kap. 3 § konstaterar Lagrådet att det i första stycket anges var en ”särskild talan om förverkande eller företagsbot” som huvudregel ska väckas. Enligt Lagrådet syftar detta inte på något annat än ”en talan enligt 1 §”. Samma sak gäller andra stycket. Enligt Lagrådet bör den i lagrådsremissen föreslagna lagtexten i första och andra stycket justeras så att ”särskild talan om förverkande eller företagsbot” byts ut mot ”talan enligt 2 §” (jfr vad Lagrådet anför om att 1 § bör delas upp i två paragrafer). Regeringen konstaterar att första stycket inte är avsett att utgöra en huvudregel utan att det i paragrafen görs skillnad mellan å ena sidan företagsbot och sådana förverkandeformer som stöder sig på ett brott (första stycket), och å andra sidan de två förverkandeformer som inte förutsätter brott, dvs. självständigt förverkande och förverkande av särskilda brottsverktyg (andra stycket). Av första stycket framgår det vilka förverkandeformer som träffas av bestämmelsen eftersom det där står att en särskild talan om förverkande eller företagsbot väcks vid den rätt som enligt 19 kap. rättegångsbalken skulle vara behörig att pröva det brott som yrkandet om förverkande eller företagsbot stöder sig på. Av andra stycket framgår det dock inte vilka förverkandeformer som avses om Lagrådets förslag följs. En sådan justering skulle därför leda till en utvidgning av tillämpningsområdet för andra stycket. Den av Lagrådet föreslagna justeringen bör därför göras endast i första stycket.

När det gäller vilka krav som bör gälla för hur en särskild talan som förs enligt lagen ska utformas och vilka krav som bör ställas på vad en stämningsansökan ska innehålla lämnas i lagrådsremissen inte något förslag om att särskilt reglera frågorna. Enligt lagrådsremissens förslag får frågorna i stället hanteras enligt den ordning som enligt 45 kap. 4 § rättegångsbalken gäller för rättegången i brottmål. Regeringen kan i likhet med Lagrådet konstatera att vad som sägs i den paragrafen passar mindre väl för t.ex. en talan om självständigt förverkande. Liksom Lagrådet anser regeringen att det är av stor vikt att det ställs krav på att åklagaren redan i stämningsansökan lämnar en utförlig redogörelse för omständigheter som åberopas till grund för yrkandet. Innehållet i en stämningsansökan har

Prop. 2023/24:144

327

12.5Tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande

Regeringens förslag: Den som inte är part i en rättegång, men hävdar rätt till egendom som yrkas förverkad (tredje man), ska ha rätt att inträda i rättegången i förverkandefrågan, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Väcker tredje man talan om bättre rätt till egendom när det pågår en rättegång om förverkande får målen handläggas i samma rättegång om det finns särskilda skäl för det.

Skatteverket ska företräda staten om tredje man väcker talan mot staten avseende bättre rätt till egendom som har förverkats.

Bestämmelserna om tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande och anknytande frågor ska placeras i den nya lagen. Regeringens bedömning: Det bör inte införas en självständig rätt för tredje man att överklaga en dom eller ett beslut i ett mål i den del som tar sikte på förverkandefrågan.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock även en ordning där rätten får förelägga tredje man att väcka talan mot staten i frågan om bättre rätt. Utredningen föreslår också att frågan om tredje mans ställning i förverkandeprocessen ska regleras i brottsbalken och att det ska införas bestämmelser om en självständig rätt för tredje man att överklaga en dom eller ett beslut i ett mål i den del som tar sikte på förverkandefrågan.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland Sveriges advokatsamfund och Stockholms tingsrätt, tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Hovrätten för Nedre Norrland konstaterar att det visserligen finns ett stort behov av att i lagtext klargöra tredje mans ställning i förverkandeprocessen men att förslaget framstår som komplicerat och svårtillgängligt och att det inte tillgodoser intresset att tillskapa ett effektivt rättsskydd för tredje män. Malmö tingsrätt, som noterar att utredningens förslag tar sin utgångspunkt i utsökningsrätten, anser att det närmare bör analyseras vilka följder det får för lagstiftningen som helhet och hur förslagen kan komma att påverka domstolsprocesser – inte minst i större brottmål eller s.k. förtursmål – där en tredje man förekommer i förverkandeprocessen. Likaså behöver det enligt tingsrätten klarläggas vilka roller en tredje man kan komma att få i processen och hur olika frågor rörande tredje mans rättigheter ska hanteras, t.ex. frågor om utevaro vid förhandlingen och hur rättegångskostnadsansvaret ska fördelas. Nacka tingsrätt, som framför liknande synpunkter, anser att det bör klargöras om en tredje man, på motsvarande sätt som i utsöknings- processen, dels bör ha en självständig rätt att överklaga beslut om förverkande för att på så sätt ges motsvarande ställning som i utsöknings- processen, dels bör behandlas som part i rättegången. Vidare ifrågasätter tingsrätten förslaget om att tredje man måste visa sannolika skäl för sitt påstående om bättre rätt till egendomen för att få träda in i rättegången. Skatteverket väcker frågan om skyldigheten att företräda staten i en talan om förverkande som väckts av tredje man behöver regleras i lag och anser att det under den fortsatta beredningen bör utredas om en talan om bättre

Prop. 2023/24:144

329

Prop. 2023/24:144 rätt som en förverkandesvarande väcker efter ett meddelat föreläggande endast behöver riktas mot staten och att det bör tydliggöras att Skatteverket ska föra statens talan i de fall en tredje man väcker talan mot staten även om ett föreläggande inte har meddelats. Det bör också förtydligas hur och i vilken utsträckning Skatteverket ska få ta del av uppgifter rörande äganderätten till viss egendom som finns i den utredning som föregått talan om bättre rätt samt om de uppgifter som behandlas i samband med att Skatteverket för talan ska vara sekretessreglerade eller inte. Svea hovrätt anser att det under den fortsatta beredningen bör klarläggas i såväl lagtexten som i författningskommentaren hur systemet är tänkt att fungera i olika avseenden. Umeå tingsrätt och Åklagarmyndigheten, som tillstyrker förslaget, anser att det i brottsbalken bör införas en hänvisning till den nya lagens regler om tredje män. Skatteverket, som inte har något att invända mot att företräda staten när en tredje man väcker talan mot staten avseende bättre rätt till egendom som har förverkats, anser att det bör övervägas om den behandling av personuppgifter som en sådan

	arbetsuppgift kan föranleda ska regleras i en särskild lag.
	Skälen för regeringens förslag och bedömning
	Rätten för tredje man att delta i en rättegång om förverkande bör
	lagregleras
	I dagens förverkandelagstiftning regleras inte situationen att en utom-
	stående person (tredje man) under pågående rättegång påstår sig ha rätt till
	egendom som yrkas förverkad. Utöver möjligheten att begära rättens
	prövning av ett tvångsmedel, t.ex. ett beslag, står dock två möjligheter till
	buds för att freda egendomen från förverkande och hävda sin rätt till
	egendomen. En tredje man kan dels ansöka om intervention, dels väcka en
	talan om bättre rätt mot förverkandesubjektet. Dessutom kan tredje man
	hävda sin äganderätt sedan en förverkandedom fått laga kraft genom att
	enligt 59 kap. 1 § första stycket 2 rättegångsbalken klaga över domvilla.
	Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1991 s. 496 slagit fast att bestäm-
	melserna om intervention i 14 kap. rättegångsbalken är analogt tillämpliga
	i mål som gäller förverkande av egendom (se även det äldre rättsfallet
	NJA 1968 s. 336). Eftersom en förverkandedoms rättskraft endast träffar
	dem som har varit parter i målet kan, som Högsta domstolen påpekar,
	tredje man endast få ställning som s.k. ordinär intervenient i en rättegång
	om förverkande. Det innebär att tredje mannen kan få framföra argument
	och lägga fram bevisning mot åklagarens påståenden, men inte framställa
	några yrkanden, åberopa några nya omständigheter eller överklaga dom
	eller beslut i målet.
	Vid sidan av möjligheten till intervention kan en tredje man väcka talan
	om bättre rätt mot förverkandesubjektet. En sådan talan ska i enlighet med
	bestämmelserna i 14 kap. 4 § och 22 kap. 4 § rättegångsbalken om inträde
	i rättegång som mellankommande part handläggas gemensamt med den
	talan där förverkandefrågan tas upp, om vissa förutsättningar är uppfyllda.
	Dagens relativt svårtillgängliga reglering riskerar att medföra att lika fall
	behandlas olika. Det är därför angeläget att de två beskrivna möjligheterna
	för tredje man att agera under pågående rättegång kommer till ett tydligare
	uttryck i lag. Det bör också framgå tydligt att tredje man har möjlighet, om
330	än begränsad, att agera redan i den ordinarie processen. I praktiken kan det

vara den enda möjligheten att få tillbaka egendomen, eftersom förverkad egendom ska säljas eller förstöras enligt lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Den part som i ett sådant fall har köpt egendomen av staten har gjort ett s.k. exstinktivt fång som inte kan angripas av tredje man, dvs. ett köp som utsläcker tidigare ägares rätt till egendomen. Egendom kan också vara förstörd och eventuella affektionsvärden därmed vara förlorade. Det finns alltså ett påtagligt värde i att tredje mans rätt att delta i en rättegång om förverkande tydliggörs.

Vidare kräver EU-rätten att nationell lagstiftning tillhandahåller effektiva möjligheter för tredje man att freda egendom från förverkande. Enligt artikel 8.1 i förverkandedirektivet ska personer som berörs av en fråga om förverkande ha rätt till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol så att deras rättigheter tillvaratas. Av artikel 8.9 följer vidare att tredje man ska ha rätt att hävda äganderätt eller annan egendomsrätt till egendom som kan bli föremål för förverkande. I sitt avgörande i de förenade målen Okrazhna prokuratura – Varna (C-845/19 och C-863/19 [ECLI:EU:C:2021:864]) har EU-domstolen slagit fast att EU-rätten, med hänvisning till såväl artikel 8 i förverkandedirektivet som artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter förverkande till staten av egendom som påstås tillhöra en annan person än förverkandesvaranden, utan att denna person har möjlighet att delta i förverkandeförfarandet. För att svensk rätt ska tillgodose kraven som följer av EU-rätten krävs alltså att tredje man har effektiva möjligheter att tillvarata sin rätt.

Reglerna om tredje mans inträde i rättegången i förverkandefrågan och yrkande om bättre rätt bör vara flexibla och ändamålsenliga

I likhet med bl.a. Sveriges advokatsamfund och Hovrätten för Nedre Norrland anser regeringen att det bör finnas tydliga regler som ger såväl tredje man som rätten och andra aktörer klarhet om vad som gäller. Som regeringen konstaterar i det föregående bör de två möjligheter som redan finns i dag för att tredje man ska kunna tillvarata sin rätt kodifieras. Däremot är det angeläget att en reglering av möjligheterna för tredje man att agera i en pågående rättegång är konstruerad på ett sätt som skapar ett visst mått av flexibilitet för rätten och där tredje mans inträde inte tynger eller förlänger processen i någon större omfattning. Som påpekas av bl.a. Malmö tingsrätt kan olika typer av framställningar och yrkanden från tredje mans sida innebära en viss belastning i mål där det råder strikta tidsfrister, t.ex. i mål där någon tilltalad är frihetsberövad. Som utred- ningen påpekar är det också angeläget att möjligheten att intervenera först i hovrätten på något sätt begränsas.

Enligt 14 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken ska den som vill intervenera i en rättegång ansöka om det hos rätten och visa sannolika skäl för sitt påstående. Parterna ska enligt samma bestämmelser höras över ansökan och förhandling kan hållas med parterna och interventionssökanden. Därefter ska rätten fatta ett beslut i frågan. Utredningen föreslår att denna ordning även ska gälla för en tredje man som vill agera i förverkandefrågan i en pågående rättegång. Utredningen föreslår också en möjlighet i linje med 4 kap. 20 § utsökningsbalken att förelägga tredje man att väcka talan mot staten.

Prop. 2023/24:144

331

Prop. 2023/24:144	Som utredningen påpekar behöver en reglering av rätten för tredje man
	att på ett effektivt sätt hävda sin rätt till egendom som kan bli föremål för
	förverkande utformas på ett sätt som även tillgodoser intresset av
	flexibilitet för rätten. Den närmare utformningen av hur prövningen av en
	ansökan från tredje man att få inträda i rättegången bör därför inte vara
	alltför utförligt reglerad. I vissa fall kan det vara angeläget att skälen för
	tredje mans påstående om sin rätt prövas noggrant på förhand och att
	parterna hörs, medan det i andra fall kan vara tillräckligt att i en
	okomplicerad fråga låta tredje man lägga fram sina argument vid en
	huvudförhandling. Utgångspunkten bör därför vara att en tredje man som
	hävdar rätt till egendom som yrkas förverkad ska få inträda i rättegången i
	förverkandefrågan, om inte särskilda skäl talar mot det. Vid en sådan
	bedömning bör beaktas inte bara förverkandefrågans och anspråkets
	komplexitet, utan också exempelvis om frågan aktualiseras i första eller
	andra instans. Som Lagrådet understryker utgör möjligheten till inträde en
	viktig rättssäkerhetsgaranti för den som gör gällande äganderätt till
	egendom som yrkas förverkad. Det är mot den bakgrunden naturligt att en
	tredje man bör nekas möjlighet till inträde först om skälen mot inträde är
	förhållandevis tungt vägande.
	När det gäller övriga frågor, t.ex. den närmare innebörden av tredje mans
	ställning och kostnadsansvaret för tredje man som Malmö tingsrätt särskilt
	lyfter, bör rättegångsbalkens regler för intervention i tvistemål fortsatt ge
	ledning (se t.ex. 18 kap. 12 § och 49 kap. 5 § 2 rättegångsbalken). Det
	förhållandet att en ordinär intervenient uteblir från huvudförhandlingen
	bör typiskt sett inte heller medföra att det föreligger hinder för förhandling,
	eftersom intervenienten inte är part.
	En särskild fråga som Nacka tingsrätt lyfter fram är om tredje man bör
	ges en självständig rätt att överklaga en dom eller ett beslut i ett mål i den
	del som tar sikte på förverkandefrågan. Utredningen föreslår att tredje man
	ska ges en sådan rätt. Grundtanken med de förslag som regeringen lämnar
	är att kodifiera nu gällande rätt i fråga om tredje mans möjligheter att ges
	ställning som ordinär intervenient i ett mål där en förverkandefråga
	aktualiseras. I det sagda ligger att tredje man har rätt att överklaga rättens
	beslut att avslå en ansökan om intervention. När det däremot gäller tredje
	mans rätt att överklaga en dom eller ett beslut i målet saknar, som
	regeringen berört i det föregående, en ordinär intervenient sådan rätt. Att i
	det här avseendet ge tredje man rätt att självständigt överklaga en dom
	eller ett beslut i förverkandefrågan, på det sätt som utredningen föreslår,
	skulle ge tredje man en mer långtgående ställning än en ordinär
	intervenient enligt 14 kap. rättegångsbalken. En sådan förändring jämfört
	med vad som gäller i dag kräver starka skäl, inte minst med tanke på att
	det skulle kunna tynga processen betydligt.
	Det är i sammanhanget viktigt att ha i åtanke, i linje med de förpliktelser
	som följer av EU-rätten, att skyddet för tredje man bör vara utformat på
	ett sätt som innebär att det inte är orimligt svårt för denne att hävda sin
	rätt. Som regeringen redovisat är inte möjligheterna för tredje man att
	hävda sin rätt uttömda genom möjligheterna till intervention. Eftersom en
	förverkandedoms rättskraft endast träffar dem som har varit parter i målet
	har tredje man möjlighet att väcka en talan om bättre rätt gentemot staten
	när en förverkandetalan bifalls. Dessutom kan tredje man hävda sin
332	äganderätt sedan en förverkandedom fått laga kraft genom att klaga över

domvilla. Sammantaget anser regeringen att de möjligheter som står till tredje mans förfogande för att hävda sin rätt både är rimligt långtgående och tillgodoser EU-rättens krav om effektiva rättsmedel för tredje man. Det saknas mot den bakgrunden skäl att införa en självständig rätt för tredje man att överklaga en dom eller ett beslut i ett mål i den del som tar sikte på förverkandefrågan.

Genom ett inträde i förverkandeprocessen ges tredje man en möjlighet att försöka försvaga åklagarens bevisning i fråga om rätten till den egendom som yrkas förverkad. Lyckas tredje man förringa den bevisning som åklagaren lagt fram i sådan grad att beviskravet inte är uppfyllt ska förverkandeyrkandet avslås. Ett sådant ställningstagande till åklagarens förverkandeyrkande innebär inget ställningstagande till vem av förverkandesubjektet och tredje man som har bättre rätt till egendomen.

Om tredje man vill få frågan om bättre rätt prövad måste i stället en sådan talan väckas mot förverkandesubjektet. Enligt dagens regler ska en sådan talan handläggas i samma rättegång som åklagarens förverkande- yrkande, om målet ännu inte har företagits till avgörande, i vilket fall målen får handläggas särskilt, om de inte utan olägenhet kan handläggas i samma rättegång (14 kap. 4 och 7 §§ samt 22 kap. 4 § rättegångsbalken).

Regeringen anser, i likhet med utredningen, att det finns skäl att anlägga en mer restriktiv syn på yrkanden om bättre rätt i förverkandeprocesser än vad som kommer till uttryck i den generella regleringen i rättegångs- balken. Det bör sällan vara motiverat att belasta en brottmålsrättegång med ett slutligt ställningstagande till vem av förverkandesubjektet och tredje man som ska ha bättre rätt till egendomen. Prövningen av bättre rätt är dessutom enbart bindande mellan parterna och saknar därför betydelse för prövningen av förverkandefrågan. Tredje mans intresse av att freda egendomen från förverkande tillgodoses följaktligen genom möjligheten till inträde i processen i förverkandefrågan.

I vissa situationer kan en tredje man emellertid ha ett särskilt intresse av att i samma mål som det mål där förverkandefrågan handläggs framställa ett yrkande mot förverkandesubjektet om bättre rätt till förverkande- objektet. Om ett föremål som yrkas förverkat är taget i beslag och förverkandeyrkandet avslås ska nämligen beslaget hävas och föremålet lämnas ut till förverkandesubjektet. För att förhindra ett utlämnande till förverkandesubjektet kan det därför vara motiverat för en tredje man att ansöka om stämning mot förverkandesubjektet och framställa ett yrkande om bättre rätt till föremålet. I sådana undantagssituationer, t.ex. när det finns en risk för att tredje man av något skäl i praktiken skulle få svårt att få ut sin egendom från förverkandesubjektet om beslaget hävs till denne, bör det finnas utrymme att trots allt handlägga talan om bättre rätt i samma rättegång som förverkandefrågan. Ett beslut om gemensam handläggning måste emellertid föregås av en helhetsbedömning av hur processen skulle påverkas och i vilken utsträckning en prövning av ett yrkande om bättre rätt skulle tynga vad som i grunden är en brottmålsrättegång. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att frågan bör regleras på så sätt att en talan om bättre rätt till egendom som yrkas förverkad ska få handläggas i samma rättegång som förverkandefrågan endast om det finns särskilda skäl som talar för det.

Regeringen anser att den nu föreslagna ordningen för tredje man tillgodoser kraven på effektiva rättsmedel som följer av EU-rätten. Till

Prop. 2023/24:144

333

Prop. 2023/24:144 skillnad från vad utredningen föreslår saknas följaktligen behov av en reglering varigenom rätten i vissa fall bör förelägga tredje man att väcka talan mot staten för att freda sin egendom mot förverkande. Det sagda hindrar naturligtvis inte att tredje man ändå kan väcka en sådan talan.

334

Skatteverket bör föra statens talan inför domstol

En fråga, som Skatteverket aktualiserar, är om det i lag bör föreskrivas att Skatteverket ska företräda staten i mål där en tredje man väcker en talan mot staten om bättre rätt avseende egendom som förverkats. Som utredningen konstaterar företräder Skatteverket staten i olika ärenden inom utsökningsrätten och har av den anledningen stor erfarenhet av den typen av invändningar som kan aktualiseras vid påståenden om bättre rätt till förverkad egendom. Skatteverket har dessutom en stor organisation och bör som sådan vara väl rustat att omhänderta sådana processer. För att tydliggöra vilken myndighet som bör företräda staten bör det anges särskilt i den nya lagen om rättegången som regeringen lämnar förslag om i avsnitt 12.5 att det är Skatteverket som för statens talan inför domstol i mål där tredje man väcker talan mot staten om bättre rätt till egendom som har förverkats. Den lagreglerade uppgiften att föra statens talan i sådana mål utgör en rättslig förpliktelse i den mening avses i artikel 6.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), här kallad EU:s dataskyddsförordning. Enligt 2 kap. 1 § lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen) får personuppgifter behandlas med stöd av denna bestämmelse om behandlingen är nödvändig för att den personuppgifts- ansvarige ska kunna fullgöra en rättslig förpliktelse som följer av lag eller annan författning. Genom den föreslagna bestämmelsen kommer den rättsliga förpliktelsen för Skatteverket att företräda staten vid en talan om bättre rätt att framgå av lag. Att Skatteverket får behandla personuppgifter är en nödvändig förutsättning för att myndigheten ska kunna fullgöra denna förpliktelse. Enligt artikel 6.3 i EU:s dataskyddsförordning krävs vidare att syftet med behandlingen är fastställd i den rättsliga grunden samt att den nationella rätten uppfyller ett mål av allmänt intresse och är proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. Syftet med behandlingen – att bevaka statens rätt till förverkad egendom – kommer att framgå av den nya lagbestämmelsen. Att bevaka statens rätt till förverkad egendom uppfyller vidare ett mål av allmänt intresse. De personuppgifter som kommer att behandlas av Skatteverket kan avse t.ex. uppgifter som rör lagöverträdelser och enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Även om det finns ett starkt integritetsintresse att skydda sådana uppgifter är det inte fråga om känsliga personuppgifter i den mening som avses i artikel 9.1 i EU:s dataskyddsförordning. Som myndighet har Skatteverket rätt att behandla uppgifter om lagöverträdelser (artikel 10 EU:s dataskyddsförordning och 3 kap. 8 § dataskyddslagen). Till det kommer att de uppgifter som är relevanta i sådana ärenden i stor utsträckning kommer att utgöras av domar och handlingar som åberopats i de mål där den aktuella egendomen förverkats. Mot den bakgrunden får

Prop. 2023/24:144	12.6	Rätten till juridiskt biträde,
		rättssäkerhetsgarantier och frågor om
		delgivning
	12.6.1	Rätten till juridiskt biträde

	Regeringens förslag: Ett juridiskt biträde ska förordnas för den som ett
	beslut eller en talan om förverkande eller om företagsbot kan komma
	att riktas mot, om det finns särskilda skäl med hänsyn till utredningen
	eller övriga omständigheter. För den som inte har fyllt 18 år ska ett
	juridiskt biträde förordnas, om det inte är uppenbart att han eller hon
	saknar behov av biträde.
	Ett juridiskt biträde ska förordnas för en tredje man som hävdar rätt
	till egendom som kan komma att yrkas förverkad, om det finns
	synnerliga skäl med hänsyn till utredningen eller övriga
	omständigheter. För en tredje man som inte har fyllt 18 år ska ett
	juridiskt biträde förordnas, om det finns särskilda skäl.
	Om någon begär att ett juridiskt biträde ska förordnas eller om
	åklagaren anser att ett juridiskt biträde ska utses ska åklagaren göra en
	anmälan om det hos rätten. Ett juridiskt biträde förordnas av rätten.
	Vad som i övrigt föreskrivs i 21 och 31 kap. rättegångsbalken om
	offentliga försvarare och kostnaderna för offentliga försvarare ska
	tillämpas även i fråga om juridiskt biträde enligt den nya lagen.

	Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.
	Utredningen föreslår dels att juridiskt biträde – som ges benämningen
	offentlig försvarare – endast ska förordnas om den enskilde begär det, dels
	att en tredje man ska ha rätt till biträde om det föreligger särskilda skäl.
	Remissinstanserna: Göteborgs tingsrätt och Umeå tingsrätt, som
	visserligen instämmer i utredningens förslag, anser att den berörde bör
	förordnas ett rättsligt biträde och inte en offentlig försvarare eftersom den
	berörde inte är misstänkt eller åtalad för något brott.
	Skälen för regeringens förslag
	Ett juridiskt biträde ska under vissa förutsättningar förordnas för den
	som ett beslut eller en talan om förverkande eller om företagsbot kan
	komma att riktas mot …
	En talan om förverkande eller om företagsbot kan röra frågor av skiftande
	slag och skilja sig åt väsentligt i fråga om omfång och komplexitet. Vid
	sidan av själva processföremålet ligger det i sakens natur att även den
	enskildes personliga förhållanden och dennes möjligheter att föra sin talan
	kan påverka förutsättningarna för den enskilde att tillvarata sin rätt. Det
	följer av hänvisningen i hittillsvarande 2 § i 1986 års förfarandelag till
	reglerna i rättegångsbalken om bötesmål att bestämmelserna om
	försvarare	och rättegångskostnad i 21 kap. respektive 31 kap.
	rättegångsbalken ska tillämpas i mål om särskild rättsverkan av brott i den
	utsträckning det är möjligt (se även rättsfallet NJA 2016 s. 714 vad gäller
	företagsbot). Redan idag finns alltså förutsättningar för att förordna
	offentlig försvarare vid särskild talan om förverkande och företagsbot.
336	Regleringen är emellertid inte alldeles lättillgänglig. Rätten till ett effektivt

försvar är en grundläggande rättsstatsprincip och i likhet med vad utredningen för fram anser regeringen därför att det är motiverat att införa en ordning som innebär att det genom en uttrycklig reglering i den nya lagen anges under vilka förutsättningar den enskilde har rätt till ett biträde.

Behovet av särskilda regler för biträde aktualiseras främst i de fall frågan om förverkande eller om företagsbot inte utgör en del av frågan om ansvar för brott eftersom rättegångsbalkens regler om rätt till offentlig försvarare inte är tillämpliga i dessa fall. Sett mot den bakgrunden framstår det, som Göteborgs tingsrätt och Umeå tingsrätt konstaterar, följdriktigt att den enskilde inte ska biträdas av en offentlig försvarare. I lagrådsremissen föreslogs därför att den som biträder den enskilde skulle benämnas offentligt biträde. Den i lagrådsremissen föreslagna beteckningen förekommer emellertid i ärendekategorier som i huvudsak handläggs vid förvaltningsmyndigheter och i förvaltningsdomstol. Enligt Lagrådet bör det därför inte komma i fråga att använda beteckningen offentligt biträde i förverkandesammanhang. I stället föreslår Lagrådet att beteckningen juridiskt biträde bör användas. Regeringen, som konstaterar att juridiskt biträde är ett etablerat begrepp som dessutom används i LUL, instämmer i att den av Lagrådet förordade beteckningen framstår som lämpligare. Den som biträder den enskilde bör därför betecknas som juridiskt biträde.

Frågan är då under vilka förutsättningar den enskilde bör ha rätt till ett juridiskt biträde. Regeringen föreslår att ett juridiskt biträde ska förordnas för den som ett beslut eller en talan om förverkande eller om företagsbot kan komma att riktas mot om det finns särskilda skäl med hänsyn till utredningen eller övriga omständigheter. I lagrådsremissen föreslogs att ett biträde ska förordnas för ”den som saken rör”. I linje med Lagrådets synpunkter, som redovisas i avsnitt 12.3.4, bör det begreppet justeras för att förtydliga att det är den som en talan som kan komma att riktas mot och som är föremål för en utredning som har rätt till biträde (se dock nedan avseende tredje man).

En helhetsbedömning ska göras utifrån såväl målets omfattning och komplexitet som den enskildes personliga förhållanden. Regleringen bör alltså utformas enligt huvudsakligen samma mönster som följer av rättegångsbalkens bestämmelser om förordnande av offentlig försvarare. Till skillnad från vad utredningen föreslår bör dock inte rätten till juridiskt biträde begränsas till de fall där den enskilde begär det. Något sådant krav gäller inte för offentliga försvarare och inte heller för offentliga biträden enligt lagen (1996:1620) om offentligt biträde (jfr 3 §) och det saknas enligt regeringen skäl att utforma regleringen på annat sätt i detta sammanhang. Den enskildes inställning i biträdesfrågan bör däremot kunna tillmätas betydelse vid bedömningen av om det finns skäl att förordna ett biträde i det enskilda fallet.

Som regeringen anför i avsnitt 12.1 kan det konstateras att det, i de fall då förverkandefrågan rör någon som inte har fyllt 18 år, saknas skäl att frångå den ordning som följer av föräldrabalken. Det innebär att om frågan rör självständigt förverkande, förverkande av särskilda brottsverktyg eller om förverkandefrågan visserligen grundar sig på en gärning som någon står åtalad för men där yrkandet framställs mot någon annan än den tilltalade, bör den omyndige företrädas av sin vårdnadshavare enligt den ordning som följer av föräldrabalken. Det innebär emellertid inte att den unge ska behöva förlita sig på att vårdnadshavaren fullt ut kan tillvarata

Prop. 2023/24:144

337

Prop. 2023/24:144 hans eller hennes rätt. I stället bör, som utredningen föreslår, den omyndige ha rätt till ett juridiskt biträde om det inte är uppenbart att han eller hon saknar sådant behov, på motsvarande sätt som gäller enligt LUL.

338

Vad som i övrigt föreskrivs i 21 och 31 kap. rättegångsbalken om offentliga försvarare och kostnaderna för offentliga försvarare bör tillämpas även i fråga om juridiskt biträde enligt den nya lagen. Lagrådet anser att det i lagtexten bör förtydligas vilka bestämmelser i de nämnda kapitlen som ska tillämpas och hur det som där sägs ska tillämpas i en utredning eller vid en talan om förverkande eller om företagsbot. Som regeringen konstaterar ovan följer det redan i dag av 1986 års förfarande- lag samt praxis att reglerna om försvarare och rättegångskostnad i 21 kap. respektive 31 kap. rättegångsbalken ska tillämpas i mål om särskild rättsverkan av brott i den utsträckning det är möjligt. Något behov av förtydligande av i vilken utsträckning eller hur reglerna ska tillämpas har inte framkommit. Eftersom hänvisningen i den nya lagen till 21 och

31kap. rättegångsbalken snarare är tänkt som ett förtydligande av att dessa regler gäller än som en ändring av nu gällande rätt bedömer regeringen att det inte finns anledning att, som Lagrådet föreslår, specificera vilka bestämmelser som bör tillämpas.

... men även för en tredje man i vissa fall

Som framgår av avsnitt 12.5 föreslår regeringen att den nya lagen ska innehålla bestämmelser om tredje mans möjlighet att hävda sin rätt i en förverkandeprocess. Det är angeläget att skyddet för tredje man utformas på ett sådant sätt att det gäller oberoende av om frågan om förverkande hanteras gemensamt med prövningen av ett åtal eller om det sker genom en separat talan.

EU-domstolen har i sitt avgörande i de förenade målen C-845/19 och C-863/19 (EU:C:2021:864) Okrazhna prokuratura – Varna slagit fast att EU-rätten kräver att en tredje man, som påstår sig ha rätt till egendom som är föremål för en talan om förverkande måste ges möjlighet att delta i förfarandet. I avgörandet slås också fast att EU-rättens krav på ett effektivt rättsskydd innebär att en tredje man ska garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt. I vissa fall kan det innebära att en tredje man för att kunna tillvarata sina rättigheter också bör ha rätt till juridiskt biträde under hela förverkandeförfarandet. Tredje man ska också informeras om att han eller hon har en sådan rätt (jfr p. 79–81 i nyss nämnda dom).

EU-domstolens ställningstaganden klargör hur principen om rätten till ett effektivt rättsmedel ska förstås i förhållande till tredje man. I vissa fall kan det vara svårt för en tredje man att utan stöd av ett rättsligt biträde hävda sin rätt till egendom i ett mål om förverkande. Det gäller särskilt om förverkandefrågan inrymmer komplicerade frågor eller ett omfångsrikt processmaterial. Att en tredje man i vissa fall bör ha rätt till juridiskt biträde framstår mot den bakgrunden som motiverat. I linje med EU- domstolens uttalanden är det också motiverat att en tredje man som hävdar sin rätt till egendom som kan bli föremål för förverkande ska upplysas om sin rätt till juridiskt biträde. Lagrådet noterar att den i lagrådsremissen föreslagna lagtexten om tredje mans rätt till juridiskt biträde är utformad på så sätt att bestämmelserna kommer kunna tillämpas först sedan en talan

om förverkande har väckts. Om det inte finns någon sådan avsikt bör lagtexten enligt Lagrådet justeras. Mot bakgrund av EU-domstolens ställningstaganden anser regeringen att en tredje man bör ha rätt att även under utredningsstadiet få ett juridiskt biträde förordnat för sig, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. För att detta ska framgå av lagtexten bör den, i enlighet med Lagrådets synpunkt, justeras.

Rätten till juridiskt biträde för en tredje man bör inte ses som absolut. Det fordras inte att tredje man i varje situation ska ha rätt till juridiskt biträde för att svensk rätt ska leva upp till EU-rättens krav på ett effektivt rättsmedel. Så länge en tredje mans möjlighet att tillvarata sin rätt utformas på ett sådant sätt att regelverket inte gör det orimligt svårt för en tredje man att hävda sin rätt kan rätten till juridiskt biträde inte ses som ett oeftergivligt villkor. Utgångspunkten ska i stället vara att förordnande av sådana biträden bör ske med försiktighet och urskillning. Regeringen föreslår därför att ett juridiskt biträde ska förordnas för en tredje man om det finns synnerliga skäl med hänsyn till utredningen eller övriga omständigheter.

I mål där förverkandefrågan kan betraktas som förhållandevis okomplicerad bör en tredje man normalt kunna föra sin talan själv, även om muntlig bevisning som tar sikte på förverkandefrågan åberopas. Inte heller bör åberopande av viss skriftlig bevisning generellt motivera att ett juridiskt biträde förordnas. Om den skriftliga bevisningen som åberopas däremot är omfattande eller svåröverskådlig, t.ex. ett omfattande bokföringsmaterial, bör det däremot kunna motivera att ett juridiskt biträde förordnas för en tredje man. Likaså kan förekomsten av komplicerade rättsfrågor motivera att ett juridiskt biträde förordnas.

Samma förhållanden som kan leda till att ett juridiskt biträde ska förordnas för den som ett beslut eller en talan kan komma att riktas mot kan även leda till att ett juridiskt biträde ska förordnas för tredje man. Hög levnadsålder, psykisk eller allvarlig fysisk sjukdom, nedsatt syn eller hörsel eller annat allvarligt handikapp bör alltså, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, kunna leda till att ett juridiskt biträde ska förordnas för tredje man eftersom sådana personliga förhållanden i vissa fall kan spela in när det gäller möjligheterna att säkerställa en allsidig belysning av frågan som ska prövas. Avgörande är om tredje mans situation i det enskilda fallet gör att det finns synnerliga skäl att förordna ett biträde. Vid den bedömningen måste även beaktas de skyldigheter som rätten har att iaktta när det gäller materiell processledning. I de allra flesta fall bör en tredje man kunna föra sin talan själv under förutsättning att rätten genom frågor och påpekanden bidrar till att avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.

För en tredje man som inte har fyllt 18 år föreslår regeringen att ett juridiskt biträde ska förordnas om det finns särskilda skäl.

När det gäller frågan om det slutliga kostnadsansvaret för ett juridiskt biträde bör, på motsvarande sätt som för ett juridiskt biträde som förordnas för en förverkandesvarande, detta hanteras enligt den ordning som följer av 31 kap. rättegångsbalken.

Prop. 2023/24:144

339

Prop. 2023/24:144 12.6.2		Andra rättssäkerhetsgarantier vid utredning om
		förverkande och företagsbot

	Regeringens förslag: I en utredning om förverkande eller om
	företagsbot mot någon som inte är misstänkt för brott, ska den som
	utredningen rör ges motsvarande rättssäkerhetsgarantier – däribland
	rätten till information och möjligheten att begära att en utredning
	kompletteras – som tillkommer den misstänkte i en förundersökning.

	Utredningens förslag: överensstämmer med regeringens men har en
	annan lagteknisk utformning.
	Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
	har inget att invända mot utredningens förslag. Sveriges advokatsamfund
	framhåller vikten av att regleringen säkerställer att en utredning om
	förverkande och företagsbot lever upp till rättssäkerhetens krav. Hovrätten
	för Nedre Norrland anser att förslaget bör ges en annan lagteknisk
	utformning.
	Skälen för regeringens förslag: I en förundersökning åtnjuter den
	misstänkte särskilda rättssäkerhetsgarantier, bl.a. i fråga om tillgång till
	information under förundersökningen enligt 23 kap. 18–19 §§ rättegångs-
	balken. Av bestämmelserna framgår att den som är skäligen misstänkt för
	ett brott ska underrättas om misstanken när han eller hon hörs. Därefter har
	den misstänkte rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för
	utredningen, ta del av det som har förekommit vid förundersökningen.
	Denna rätt gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 §
	offentlighets- och sekretesslagen. Vidare gäller att den misstänkte och
	dennes försvarare har rätt att ta del av det som har förekommit vid
	förundersökningen när undersökningsledaren har slutfört den utredning
	som han eller hon anser är nödvändig. I det sammanhanget har den
	misstänkte och försvararen också rätt att begära att förundersökningen
	kompletteras. Den misstänkte eller försvararen har även rätt att begära att
	ett förhör eller någon annan utredning ska äga rum om det kan antas vara
	av betydelse för förundersökningen. Om en begäran om komplettering av
	utredningen avslås ska åklagaren ange skälen för det. Om utredningen inte
	kompletteras har den misstänkte eller försvararen möjlighet att anmäla det
	till rätten som ska pröva anmälan så snart som möjligt.
	Både vid förverkande och företagsbot är det av stor betydelse att de
	processuella frågor som kan aktualiseras är reglerade på ett enkelt, tydligt
	och förutsebart sätt. I ljuset av de belopp som ett företag kan åläggas att
	betala i form av företagsbot samt det intrång i bl.a. äganderätten som en
	talan om förverkande kan innebära anser regeringen, i likhet med
	utredningen, att det finns skäl att förtydliga att även när frågan inte rör
	någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande
	eller om företagsbot, bör en sådan process vara omgärdad av samma
	rättssäkerhetsgarantier som tillförsäkras den enskilde i en förundersökning
	enligt rättegångsbalken. Regelverket måste, som Sveriges advokatsamfund
	särskilt framhåller, leva upp till rättssäkerhetens krav. Regeringen föreslår
	därför att det i den nya lagen regleras att motsvarande rätt som tillkommer
	en misstänkt enligt 23 kap. 18–19 §§ rättegångsbalken ska tillkomma den
	person eller det företag som en utredning om förverkande eller om
340	företagsbot rör. I linje med Lagrådets synpunkter om utformningen av

lagtexten när det gäller frågan om vem som ska ha rätt till ett biträde bör Prop. 2023/24:144 lagtexten utformas på så sätt att det är den som ett beslut eller en talan om

förverkande kan komma att riktas mot som ska underrättas om utredningen när han eller hon hörs. När det gäller en utredning om företagsbot ska företaget underrättas om utredningen när företaget hörs.

En person eller ett företag som står under utredning om företagsbot eller förverkande har många gånger, på motsvarande sätt som gäller för den som är misstänkt i en förundersökning, begränsade möjligheter att planera för framtiden under tiden som utredningen pågår. Företagets verksamhet måste inrättas efter att en bot eventuellt måste betalas eller att förverkande kan komma att ske. Det är av stor vikt för företaget eller den enskilde att snarast möjligt får besked om huruvida en talan om företagsbot eller förverkande kommer att väckas eller om utredningen läggs ned. Det bör därför införas en skyldighet för åklagaren att på motsvarande sätt som gäller i en förundersökning (se 23 kap. 20 § rättegångsbalken) meddela den enskilde eller företaget vilket beslut som utredningen har lett fram till, oavsett om det är att talan ska väckas, att utredningen läggs ned eller att åklagare eller annan behörig myndighetsperson fattar beslut om t.ex. förverkande. En hänvisning till 23 kap. 20 § rättegångsbalken bör därför införas i den nya lagen.

I linje med vad Hovrätten för Nedre Norrland för fram bör det även framgå direkt av författning att vissa andra rättssäkerhetsgarantier – däribland att den som utredningen rör ska underrättas om sin rätt att anlita rättsligt biträde – ska gälla, motsvarande de regler som enligt 12 § förundersökningskungörelsen (1947:948) gäller i en förundersökning. Bestämmelser som tar sikte på sådana rättigheter, liksom en tredje mans rätt till information om sin rätt till juridiskt biträde i vissa fall, kan ges i förordning.

12.6.3Möjligheten att delge stämning och beslut genom kungörelsedelgivning

Regeringens förslag: Om ett beslut enligt 3 kap eller en stämning enligt 4 kap. avser förverkande av egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag får delgivning ske genom kungörelsedelgivning i enlighet med delgivningslagen. Om beslutet eller stämningen riktas mot någon okänd ska delgivning ske genom kungörelsedelgivning.

Om värdet av den säkrade egendomen vid tidpunkten för kungörelsen inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, får delgivning i stället ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men har
en annan lagteknisk utformning.
Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten anser att det bör övervägas
att införa regler som innebär att undantag för delgivning kan göras rörande
en talan om förverkande i de fall en enskild exempelvis har lämnat landet.
Skälen för regeringens förslag: Enligt hittillsvarande 4 § i 1986 års
förfarandelag får, om saken avser förverkande av beslagtagen egendom,	341
	341

Prop. 2023/24:144 kungörelsedelgivning av beslutet eller stämningen ske enligt de förutsätt- ningar som anges i 48 § delgivningslagen (2010:1932). Kungörelsedel- givning får också användas, om den från vilken förverkande sker är okänd. Om värdet av den beslagtagna egendomen uppskattas till mindre än en tiondel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkrings- balken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde, får delgivning ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen.

Regeringen ser, i likhet med utredningen, ett fortsatt behov av den aktuella regleringen. Som en följd av förslaget om att utvidga penning- beslag till att bli ett generellt tvångsmedel (se avsnitt 13.2) bör regleringen anpassas på så sätt att delgivningssättet kan användas även i de fall egendomen som kan bli föremål för förverkande är tagen i penningbeslag. Lagrådet föreslår att lagtexten i lagrådsremissen justeras så att det framgår att kungörelsedelgivning ska ske om den beslutet eller stämningen riktas mot är okänd, eftersom det då inte finns någon annan möjlig delgivningsform. Regeringen har ingen invändning mot det. På grund av förslaget i avsnitt 12.3.3 om polismans rätt att fatta beslut om förverkande i vissa fall, bör regleringen även ändras på så sätt att delgivning genom anslag får användas i de fall egendomen vid tidpunkten för kungörelsen inte överstiger (i stället för understiger) en tiondel av prisbasbeloppet.

Regeringen kan slutligen konstatera att det saknas beredningsunderlag att inom ramen för detta lagstiftningsärende överväga den fråga som Åklagarmyndigheten tar upp om undantag från kravet på delgivning när förverkandesubjektet lämnat landet.

	13	Straffprocessuella tvångsmedel
	13.1	Grundläggande rättigheter
	Regeringsformen, Europakonventionen och stadgan
	Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är var och en gentemot det allmänna
	skyddad mot bl.a. kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång
	liksom mot betydande intrång i den personliga integriteten som sker utan
	samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes
	personliga förhållanden. Begränsningar i skyddet får göras genom lag,
	men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt
	samhälle. Dessutom gäller bl.a. att en begränsning inte får gå utöver vad
	som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den
	(2 kap. 20 och 21 §§ regeringsformen).
	Ett liknande skydd ges genom artikel 8 i den europeiska konventionen
	angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
	friheterna (Europakonventionen), som stadgar att var och en har rätt till
	respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
	Begränsningar av rättigheten får endast göras med stöd av lag och om det
	i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet,
	den	allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till
342	förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral

eller för andra personers fri- och rättigheter. En motsvarande reglering Prop. 2023/24:144 finns även i Europeiska unionens stadga om de grundläggande

rättigheterna (stadgan).

Vid sidan av nu nämnda rättigheter bör här även skyddet för egendom nämnas. Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakon- ventionen ska varje fysisk eller juridisk person ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Skyddet för egendom får dock inskränkas genom lagstiftning i de fall staten finner det nödvändigt att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter eller viten. En reglering med motsvarande innebörd finns även i artikel 17 i stadgan (jfr artikel 52.3 i stadgan). Den närmare innebörden av skyddet för egendom beskrivs i avsnitt 8.1.

Särskilt om legalitets-, ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprinciperna

Vid all tvångsmedelsanvändning gäller legalitetsprincipen. Principen innebär i det här sammanhanget att tvångsmedelsanvändningen måste ha stöd i lag (1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen). Utöver legalitets- principen gäller ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprinciperna för beslut om och verkställighet av tvångsmedel. Dessa tre principer knyter an till innehållet i 2 kap. 21 § regeringsformen. Ändamålsprincipen kan ses som den överordnade principen och innebär att tvångsmedel endast får användas för de i lagstiftningen angivna syftena. Ändamålsprincipen kommer till uttryck i tvångsmedelslagstiftningen på så sätt att det för varje tvångsmedel anges för vilket eller vilka syften tvångsmedlet är avsett (prop. 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor s. 26–27). Enligt behovsprincipen får ett tvångsmedel bara tillgripas om det finns ett påtagligt behov av det och om det avsedda resultatet inte kan uppnås med andra, mindre ingripande medel. Principen innebär också att ett tvångsmedel ska upphöra så snart syftet med det har uppnåtts eller det av andra skäl inte längre finns behov av det. Det strider vidare mot behovsprincipen att besluta om tvångsmedel vars syfte helt eller delvis är att utreda annat än vad som med tillräcklig misstanke kan ligga till grund för tvångsmedelsanvändningen (jfr JO 1988/89 s. 47). Principen har uttryckligt lagstöd i 8 § polislagen och får anses följa även av hur tvångsmedelsbestämmelserna har formulerats (jfr prop. 1988/89:124 s. 27–28). Proportionalitetsprincipen innebär att arten och varaktigheten av en tvångsåtgärd i varje enskilt fall måste stå i rimlig proportion till det önskade målet. Tvångsmedel får bara tillgripas om skälen som talar för åtgärden uppväger det intrång eller men som åtgärden innebär. Även ett tvångsmedel som innebär ett förhållandevis litet ingrepp kan, om brottet är ringa, medföra en sådan disproportion att beslut om tvångsmedel är uteslutet. Beslut om tvångsmedel kan även anses oproportionerligt i fall där tvångsmedlet syftar till att säkerställa något som är av obetydligt värde (JO 1994/95 s. 134). Det är inte bara de direkta följderna för den person som utsätts för tvångsmedlet som ska beaktas, utan även indirekta

343

Prop. 2023/24:144 verkningar ska vägas in (prop. 1988/89:124 s. 27–28). Även proportionali- tetsprincipen är lagfäst, bl.a. i rättegångsbalken.

	13.2	Penningbeslag

	Regeringens förslag: Penningbeslag införs som ett generellt tillämp-
	ligt tvångsmedel i rättegångsbalken.
	Beslut om penningbeslag fattas av undersökningsledaren eller
	åklagaren. Vid fara i dröjsmål (dvs. i mycket brådskande fall) får beslut
	om penningbeslag fattas av en polisman eller en tjänsteman vid
	Tullverket eller Kustbevakningen. Fattas sådant beslut ska åtgärden
	skyndsamt anmälas till åklagaren eller undersökningsledaren, som
	omedelbart ska pröva om beslaget ska bestå.
	Penningbeslag ska vara möjligt att använda även i brottsutredningar
	där den misstänkte inte har fyllt 15 år.
	För penningbeslag gäller i övrigt rättegångsbalkens bestämmelser om
	beslag.

	Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
	Utredningen föreslår att åklagaren eller särskilt förordnad befattnings-
	havare ska få fatta beslut om penningbeslag. Utredningen lämnar inte
	något förslag om att penningbeslag ska få tillämpas i utredningar som rör
	barn.
	Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
	har inget att invända mot utredningens förslag. Åklagarmyndigheten, som
	tillstyrker utredningens förslag, anser att rätten att meddela beslut om
	penningbeslag bör, på sätt som följer av hittillsvarande reglering,
	tillkomma såväl undersökningsledaren som åklagaren. Under den fortsatta
	beredningen bör det även övervägas om penningbeslag bör kunna
	användas i utredningar som rör barn och unga. Polismyndigheten anser att
	det bör förtydligas hur polisen ska hantera frågan om att lämna ett
	förbudsmeddelande när kryptovaluta säkras från en misstänkt utan att
	någon tredje aktör är involverad. Tullverket anser att även tulltjänstemän
	bör ges rätt att fatta beslut om penningbeslag när det föreligger fara i
	dröjsmål.
	Skälen för regeringens förslag
	Bestämmelserna om penningbeslag bör vara generellt tillämpliga
	En effektiv tillämpning av förverkandelagstiftningen kräver att de brotts-
	bekämpande myndigheterna har tillgång till verktyg som kan förhindra
	att egendom skaffas undan och säkerställa att ett framtida förverkande-
	beslut också kan verkställas. I många brottsutredningar kan frågan
	uppkomma på vilket sätt och med stöd av vilken lagstiftning egendom
	lämpligen bör säkras. Sådana frågor kan i förlängningen påverka
	möjligheterna till såväl förverkande som en målsägandes rätt att få
	tillbaka egendom som frånhänts honom eller henne genom brott.
	När penningtvättsbrottslagen infördes tillskapades, som regeringen
	redovisar i avsnitt 4.5, genom det nya tvångsmedlet penningbeslag en
344	möjlighet	att säkra egendom i form av pengar, kontobehållningar,

aktiedepåer eller liknande som representerar fordringar eller andra rättigheter (prop. 2013/14:121). För att penningbeslag ska få beslutas krävs enligt hittillsvarande lagstiftning att det skäligen kan antas att den egendom som ska tas i penningbeslag är föremål för brott enligt penningtvättsbrottslagen eller för finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt 6 § terroristbrottslagen eller försök till sådant brott. Annan egendom med motsvarande värde – som den som har varit föremål för brott – får också tas i penningbeslag.

Regeringen kan, i likhet med vad utredningen redovisar, konstatera att bestämmelserna om penningbeslag till sin utformning är tydliga och effektiva inom sitt tillämpningsområde. Det som i stället orsakar problem i rättstillämpningen bottnar i att penningbeslag enbart får användas vid utredningar om vissa brott eller försök till sådana brott enligt penning- tvättsbrottslagen och terroristbrottslagen. Om en målsägande har blivit av med pengar genom t.ex. ett bedrägeri måste, som redogörs för i avsnitt 4.5, målsägandens anspråk i stället säkras genom kvarstad. Om det däremot är fråga om ett efterföljande penningtvättsbrott kan pengarna säkras direkt med stöd av bestämmelserna om penningbeslag.

De begränsade möjligheterna att använda penningbeslag för att säkra brottsvinster medför väsentliga effektivitetsproblem, inte minst eftersom brottsvinster många gånger utgörs av kontomedel, som inte kan säkras genom beslag. För att upprätthålla ambitionen om att brottslighet inte ska löna sig krävs att de brottsbekämpande myndigheterna har tillgång till verktyg som på ett mer effektivt sätt kan förhindra att egendom skaffas undan och säkerställa att ett framtida förverkandebeslut kan verkställas. Det sagda leder till slutsatsen att det finns ett påtagligt behov av att utöka brottsbekämpande myndigheters möjligheter att använda tvångsmedlet penningbeslag för att säkerställa en effektiv tillämpning av förverkande- lagstiftningen.

Regeringen föreslår därför att tillämpningsområdet för penningbeslag breddas på så sätt att det blir ett generellt tillämpligt tvångsmedel. Förändringen bör ske genom att bestämmelserna om penningbeslag inte längre ska tillämpas enbart på vissa särskilt angivna brott. I likhet med vad utredningen föreslår anser regeringen att penningbeslag bör kunna beslutas när egendomen kan antas vara avhänd någon genom brott eller när det skäligen kan antas att den kan komma att förverkas. Genom det senare förslaget (att egendom ska kunna tas i penningbeslag om det skäligen kan antas att egendomen kan komma att förverkas) ställt i relation till förslaget som lämnas i avsnitt 6.5.2 om att egendom som varit föremål för brott får förverkas saknas skäl att, utöver möjligheten att ta egendom som kan förverkas i penningbeslag, behålla möjligheten att kunna ta egendom i penningbeslag på den grunden att den har varit föremål för brott. Bestämmelsen bör däremot i övrigt vara oförändrad och föras in i rättegångsbalken. Liksom Åklagarmyndigheten anser regeringen att det är motiverat att, i linje med de förslag regeringen lämnar i avsnitt 13.4 som rör tvångsmedelsanvändning mot barn i frågor som rör förverkande, låta penningbeslag även vara tillämpligt i utredningar rörande barn och unga genom att tvångsmedlet förs in i uppräkningen av tillgängliga tvångsmedel i 36 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Det integritetsintrång som ett användande av tvångsmedlet medför kan inte anses vara större än det som uppkommer när polisen tar föremål i

Prop. 2023/24:144

345

Prop. 2023/24:144 beslag. Med hänsyn till vad som kan uppnås genom åtgärden och till att mindre ingripande alternativ saknas, anser regeringen därför att befogenheten, med den nu nämnda utformningen, är proportionerlig. Regeringen bedömer alltså att de grundläggande krav beträffande behov, effektivitet och proportionalitet som gäller för införandet av möjligheter att använda tvångsmedel är uppfyllda. Den nya befogenheten är också, liksom dagens möjligheter att använda penningbeslag, enligt regeringens bedömning förenlig med regeringsformen och Europakonventionen. Genom förslaget finns inte längre behov av särskilda bestämmelser i lagen om straff för penningtvättsbrott och terroristbrottslagen. Dessa bestämmelser bör därför upphävas.

Det finns behov av ytterligare ändringar i rättegångsbalken och smugglingslagen till följd av förslaget

Som en följd av att bestämmelsen om penningbeslag föreslås införas i rättegångsbalken finns behov av att reglera ytterligare några frågor knutna till penningbeslag i 27 kap. rättegångsbalken, bl.a. om vissa ytterligare förutsättningar för penningbeslag och om innebörden av ett beslut om penningbeslag. De bestämmelser som finns i hittillsvarande 13 § penningtvättsbrottslagen respektive 16 § terroristbrottslagen bör därför till stor del föras över till rättegångsbalken. Frågan är dock om det finns anledning att dessutom se över regleringen i materiellt hänseende. Till skillnad från utredningen, men i likhet med Åklagarmyndigheten, anser regeringen att regleringen av vem som får besluta om penningbeslag bör vara densamma som enligt dagens regelverk. Ett beslut om penningbeslag bör alltså även i fortsättningen kunna fattas av såväl undersökningsledaren som åklagaren.

Situationer kan emellertid uppstå där det finns ett behov av att fatta beslut skyndsamt, t.ex. för att förhindra att medel på ett bankkonto från ett internetbedrägeri undanskaffas. För dessa situationer bör det därför som utredningen föreslår, på motsvarande sätt som gäller för beslag, finnas en möjlighet för en polisman – utöver undersökningsledare och åklagare – att fatta beslut om det brådskar. Om en polisman fattar beslut om penningbeslag ska beslutet skyndsamt underställas åklagaren som då ska pröva om penningbeslaget ska bestå. Dessa frågor kan enligt regeringens mening regleras genom att bestämmelserna om beslag i 27 kap. i övrigt även ska träffa penningbeslag. Liksom Tullverket anser regeringen vidare att den rätt som tillkommer polisman även bör tillkomma en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen i myndigheternas respektive brotts- bekämpande verksamhet. Regeringen har i prop. 2023/24:132 Ny tullbefogenhetslag föreslagit att en ny tullbefogenhetslag ska införas och att tulltjänstemäns rätt att besluta om beslag ska regleras i den lagen. Tullbefogenhetslagen bör därför kompletteras med bestämmelser om penningbeslag.

Som nämnts anser regeringen, i likhet med utredningen, att det finns ett fortsatt behov av vissa särskilda bestämmer om penningbeslag. Bestämmelserna i penningtvättsbrottslagen och terroristbrottslagen om bl.a. att penningbeslag endast får avse egendom som finns tillgänglig samt att en gäldenär eller annan förpliktad ska meddelas förbud att infria sin

förpliktelse till annan än Polismyndigheten i de fall ett penningbeslag

346

avser en fordran eller annan rättighet bör föras över till rättegångsbalken. Prop. 2023/24:144 Som Polismyndigheten påpekar finns det dock i normalfallet inte någon

gäldenär eller annan förpliktad när det gäller kryptovalutor. Beslutet om att ta kryptovaluta i penningbeslag bör i sådana fall inte förenas med ett förbud för någon att lämna ut egendomen. Utöver frågan om förbuds- meddelande bör bestämmelserna som i övrigt gäller för beslag enligt rättegångsbalken gälla även penningbeslag. Det innebär bl.a. att åklagaren innan åtal har väckts kan lämna ut egendom som tagits i penningbeslag till en målsägande om det är uppenbart att han eller hon har bättre rätt till egendomen än den hos vilken penningbeslaget har gjorts, att den som drabbats av ett penningbeslag har rätt att begära rättens prövning av detta, att rätten om den fastställer penningbeslaget ska sätta ut en tid för åtals väckande, att den som drabbas av ett penningbeslag ska underrättas om detta och att protokoll ska föras över penningbeslaget. Till följd av att penningbeslag föreslås kunna användas generellt vid alla typer av brott bör tvångsmedlet, vid sidan av beslag, även vara tillgängligt vid förenklade utredningar genom att det i 23 kap. 22 § rättegångsbalken införs en hän- visning till bestämmelserna om penningbeslag.

13.3	Möjligheten att använda tvångsmedel och
	verkställighetsåtgärder i utredningar om
	självständigt förverkande

Regeringens förslag: Beslag, penningbeslag, kvarstad, förvar,
kopiering och biometrisk autentisering ska få användas i en utredning
om självständigt förverkande.
Husrannsakan och kroppsvisitation ska få användas i en utredning om
självständigt förverkande om det finns synnerlig anledning att anta att
det vid tillämpningen av tvångsmedlet kommer att anträffas föremål
som kan tas i beslag eller förvar eller att det annars är av betydelse för
utredningen. Genomsökning på distans ska få användas i en utredning
om självständigt förverkande om det finns synnerlig anledning att anta
att det vid tillämpningen av tvångsmedlet kommer att anträffas
handlingar av betydelse för utredningen.
Det ska framgå av den nya lagen under vilka förutsättningar som
respektive tvångsmedel får användas.
I en utredning om självständigt förverkande ska beslag, penning-
beslag och kvarstad inte få bestå under längre tid än ett år om det inte
finns särskilda skäl.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I
utredningen lämnas inget förslag om att verkställighetsåtgärderna
kopiering och biometrisk autentisering samt tvångsmedlet genomsökning
på distans ska få användas i utredningar om självständigt förverkande.
Utredningens förslag har vidare en annan lagteknisk lösning.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
har inget att invända mot utredningens förslag. Ekobrottsmyndigheten och
Polismyndigheten, som instämmer i utredningens förslag att tvångsmedel
ska kunna användas i utredningar om självständigt förverkande, anser att		347

Prop. 2023/24:144	det bör övervägas om ett annat beviskrav bör införas för sådana
	tvångsmedel än det som föreskrivs i rättegångsbalken. Riksdagens
	ombudsmän (JO) efterlyser en fördjupad analys av behovet av respektive
	form av tvångsmedelsanvändning och ifrågasätter, utifrån legalitets-
	synpunkt, om utredningen på ett tillräckligt utförligt sätt tagit ställning till
	hur tvångsmedelsregleringen i praktiken ska tillämpas i utredningar om
	självständigt förverkande samt om behoven av tvångsmedelsanvänd-
	ningen står i proportion till det ingrepp i den personliga integriteten som
	åtgärderna innebär. Säkerhetspolisen liksom Åklagarmyndigheten, som
	anser att det är nödvändigt att t.ex. husrannsakan och kroppsvisitation ska
	kunna göras för att ha möjlighet att utreda frågan om självständigt
	förverkande, anser att det beviskrav som föreslagits för att använda sådana
	tvångsmedel är satt för högt. Stockholms tingsrätt anser att det bör
	klargöras hur betänkandets förslag förhåller sig till lagändringar om bl.a.
	det nya tvångsmedlet genomsökning på distans som infördes genom
	prop. 2021/22:119 (Modernare regler för användningen av tvångsmedel).
	Skälen för regeringens förslag
	En effektiv tillgångsinriktad brottsbekämpning kräver ändamålsenliga
	utredningsverktyg
	Till följd av regeringens förslag att införa den nya förverkandeformen
	självständigt förverkande uppstår, som utvecklas i avsnitt 12.1, behov av
	ett regelverk som ger brottsbekämpande myndigheter möjlighet att på ett
	effektivt sätt kunna bedriva tillgångsinriktad brottsbekämpning genom
	utredningar om självständigt förverkande. För att en sådan utredning ska
	resultera i att oförklarade tillgångar förverkas i den utsträckning som är
	möjligt krävs att brottsbekämpande myndigheter har de verktyg som krävs
	för att spåra och säkra tillgångar som ska kunna bli föremål för för-
	verkande. Därtill krävs att myndigheterna genom utredningen kan bringa
	klarhet i om en enskilds tillgångar står i proportion till hans eller hennes
	legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. Som
	utredningen konstaterar är det angeläget att det regelverk som omgärdar
	hur förverkandeinstitutet får användas ges en sådan utformning att dess
	effekter inte stannar på papperet.
	För att säkerställa ett effektivt utrednings- och verkställighetsförfarande
	i ärenden rörande självständigt förverkande finns det enligt regeringens
	mening ett påtagligt behov av att ge utredande myndigheter tillgång till
	tvångsmedel. I likhet med utredningen anser regeringen att ett effektivt
	utrednings- och verkställighetsförfarande inte kan åstadkommas genom
	användandet av mindre ingripande åtgärder. Även om det alltså finns ett
	behov för utredande myndigheter att ha tillgång till tvångsmedel bör det
	särskilt framhållas att en utredning om självständigt förverkande inte ska
	vara inriktad på att utreda, och än mindre att fastställa, en persons ansvar
	för ett brott eller om brottet har gett upphov till en vinst. En utredning om
	självständigt förverkande ska, precis som utvidgat förverkande, fokusera
	på frågan om viss egendom härrör från en inte närmare preciserad brottslig
	verksamhet eller inte.
	Att förverkandeformen har andra syften än konventionell brottsbekämp-
	ning manar till viss restriktivitet när det gäller tillgång till tvångsmedel
348	som kan medföra intrång i den personliga integriteten och som innebär

kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Det går emellertid inte att komma ifrån att det i en utredning om självständigt förverkande många gånger kommer att finnas ett behov av att kunna bringa klarhet i om en enskilds tillgångar står i proportion till hans eller hennes legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt som motiverar ett användande av vissa tvångsmedel. Med hänsyn till vad som kan uppnås genom användandet av tvångsmedel och till att mindre ingripande alternativ saknas, anser regeringen därför att utredande myndigheters befogenhet att kunna använda tvångsmedel i utredningar om självständigt förverkande är motiverat och på ett övergripande plan proportionerligt. Det bör dock säkerställas att rätten att använda tvångsmedel för utredande myndigheter utformas med utgångspunkt i vilka effekter som användandet får för den enskilde. Tvångsmedlen ska följaktligen användas med urskill- ning genom att, som regeringen återkommer till nedan, tillämpnings- området i vissa fall begränsas. Det är emellertid viktigt att bestämmelserna utformas på ett sådant sätt att även anställda vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett har möjlighet att använda tvångsmedel när de inleder en utredning om självständigt för- verkande. Regeringen anser, i linje med vad som föreslås i avsnitt 12.2.2, att beslutsordningen för tvångsmedelsanvändningen för samtliga tvångs- medel bör ta sin utgångspunkt i den ordning som följer av rättegångs- balken med den skillnaden att endast den som leder en utredning om självständigt förverkande har rätt att använda tvångsmedel. Sett mot den bakgrunden är det därför inte motiverat med en ordning som ger polisman rätt att i något fall fatta tvångsmedelsbeslut vid fara i dröjsmål enligt den ordning som föreskrivs i rättegångsbalken.

Beslag, penningbeslag, kvarstad och förvar

För att den nya förverkandeformen ska fylla en verklig funktion är det av central betydelse att egendom som kan bli föremål för en talan om självständigt förverkande också kan säkras. Regeringen instämmer därför i utredningens bedömning att det finns ett påtagligt behov att kunna använda beslag och penningbeslag, kvarstad och förvar i utredningar om självständigt förverkande.

Den bestämmelse om självständigt förverkande som regeringen föreslår ska införas är noggrant avvägd och motiveras av behovet av att dels bekämpa den organiserade brottslighetens ekonomiska drivkrafter, dels säkerställa att sådana illegitima tillgångar som brottsligheten kan ge upphov till inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället. Det bör här anmärkas att det givetvis är av central betydelse att de rättssäkerhetsgarantier som finns att tillgå för dessa tvångsmedel i sedvanliga brottsutredningar, däribland möjligheten för den som drabbats av ett beslag eller penningbeslag att begära rättens prövning av beslutet och att protokoll ska föras över beslaget eller penningbeslaget, också ska gälla i utredningar om självständigt förverkande. Sammantaget bedömer regeringen alltså, trots den tveksamhet som JO ger uttryck för, att de grundläggande krav beträffande behov, effektivitet och proportionalitet som gäller för införandet av nya möjligheter att använda tvångsmedel är uppfyllda. De nya befogenheterna är också, liksom dagens möjligheter att

Prop. 2023/24:144

349

Prop. 2023/24:144

350

använda de aktuella tvångsmedlen, enligt regeringens bedömning förenliga med regeringsformen och Europakonventionen.

Husrannsakan och kroppsvisitation

I likhet med utredningen anser regeringen att det finns behov av möjligheter för utredande myndigheter att på ett effektivt sätt kunna söka efter egendom som ska kunna bli föremål för självständigt förverkande, liksom av att kunna utreda om en enskilds tillgångar står i proportion till hans eller hennes legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden. Regeringen anser liksom utredningen och ett flertal remissinstanser att det, som ett led i att säkerställa att förverkandeformen blir verkningsfull, finns ett tydligt behov av att även kunna tillgripa tvångsmedlen husrannsakan och kroppsvisitation.

Det är ofrånkomligt att användningen av de nämnda tvångsmedlen kan innebära dels intrång i den personliga integriteten, dels en kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Ändamålen med dessa tvångsmedel kan emellertid inte tillgodoses genom användandet av mindre ingripande åtgärder i sådana utredningar. Eftersom utredningar av nu aktuellt slag inte syftar till att utreda ett brott är det emellertid motiverat att begränsa tillämpningen av dessa tvångsmedel i förhållande till vad som gäller vid brottsutredningar. I likhet med utredningen, men till skillnad från bl.a. Åklagarmyndigheten och Säkerhetspolisen, anser regeringen att det, på motsvarande sätt som gäller när dessa tvångsmedel används mot annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet, bör krävas att det finns synnerlig anledning att anta att det vid tillämpningen av tvångsmedlet kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller förvar eller att det annars är av betydelse för utredningen om självständigt förverkande (jfr bl.a. hittillsvarande 28 kap. 11 § andra stycket rättegångs- balken). Regeringen anser, till skillnad från JO, att det därigenom säkerställs att husrannsakan och kroppsvisitation inte kommer att ske på för lösa grunder. Det är endast i de fall inledande utredningsåtgärder eller omständigheterna i övrigt ger stöd åt misstanken att åtgärden kan komma att leda utredningen framåt som de nämnda förutsättningarna kan sägas vara uppfyllda. Det förhållandet att utredande myndigheter har uppgifter om att en viss person rör sig med dyra kapitalvaror eller står som ägare till en exklusiv fastighet trots påfallande blygsamma inkomster är exempel på situationer som kan motivera användandet av sådana tvångsmedel. Sammantaget bedömer regeringen alltså att de grundläggande krav beträffande behov, effektivitet och proportionalitet som gäller för införandet av nya möjligheter att använda tvångsmedel är uppfyllda. De nya befogenheterna bedöms också förenliga med regeringsformen och Europakonventionen.

Kopiering, biometrisk autentisering och genomsökning på distans

Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 juni 2022 infördes ett nytt tvångsmedel i 28 kap. rättegångsbalken, genomsökning på distans. Samtidigt infördes två nya verkställighetsåtgärder i 27 kap., nämligen kopiering och biometrisk autentisering (prop. 2021/22:119). Genomsök- ning på distans kan ske med användning av utrustning som har tagits i beslag eller påträffats vid en husrannsakan eller kroppsvisitation men den

kan också genomföras med myndighetens egen utrustning. Kopiering och biometrisk autentisering förutsätter att ett tvångsmedel är tillämpligt, nämligen beslag, husrannsakan eller genomsökning på distans.

Kopiering (27 kap. 17 a–17 e §§ rättegångsbalken) innebär att ytter- ligare exemplar får framställas av handlingar som omfattas av ett beslag eller påträffas vid en husrannsakan eller en genomsökning på distans. Regleringen omfattar alla metoder för kopiering, bland annat s.k. spegel- kopiering och fotografering. Med handling avses, på samma sätt som i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, en framställning i skrift eller bild eller en upptagning som endast med tekniska hjälpmedel kan läsas eller avlyssnas eller uppfattas på annat sätt. Kopiering kan således avse såväl konventionella handlingar i pappersform som elektronisk information i ett föremål, till exempel i en dator, i en mobiltelefon eller på en extern server.

Biometrisk autentisering (27 kap. 17 f § rättegångsbalken) får användas efter ett beslut om beslag, husrannsakan eller genomsökning på distans. Verkställighetsåtgärden innebär att en elektronisk mätning görs av någons fysiska karaktärsdrag, till exempel av fingeravtryck, näthinna eller ansiktsgeometri, för att få tillträde till ett avläsningsbart informations- system. Med detta avses en elektronisk kommunikationsutrustning – till exempel en mobiltelefon, surfplatta och dator – eller ett användarkonto till, eller en på motsvarande sätt avgränsad del av en kommunikationstjänst, lagringstjänst eller liknande tjänst. För att biometrisk autentisering ska få användas krävs för det första att det finns anledning att anta att den berörda personen kan öppna det avläsningsbara informationssystemet. För det andra krävs att en genomsökning av ett beslagtaget föremål, en husrannsakan eller en genomsökning på distans annars försvåras. Så kan vara fallet om det inte är möjligt att öppna ett informationssystem med hjälp av tekniska hjälpmedel, till exempel sådana som kringgår eller bryter spärrar, eller om användningen av tekniska hjälpmedel är alltför resurskrävande eller leder till en sådan tidsutdräkt att ändamålet med åtgärden går förlorat. Vägrar personen att medverka har polisman och vissa jämförbara personer rätt att genomföra autentiseringen. Rätten att använda våld när en person motsätter sig en biometrisk autentisering följer av rätten enligt 10 § första stycket 4 polislagen (1984:387) att använda våld för att verkställa det tvångsmedel som autentiseringen kombineras med.

Genomsökning på distans (28 kap. 10 a–10 i §§ rättegångsbalken) möjliggör sökning efter handlingar som finns lagrade i ett avläsningsbart informationssystem utanför den elektroniska kommunikationsutrustning som används för att utföra genomsökningen. Exempelvis möjliggör genomsökningen tillgång till handlingar i internetbaserade applikationer där information lagras, såsom meddelandetjänster eller konton till sociala medier i en mobiltelefon eller surfplatta.

Utredningen konstaterar att det är angeläget att det finns möjlighet att använda tvångsmedel i en utredning om självständigt förverkande, för att den nya förverkandeformen ska bli ett effektivt verktyg i brottsbekämp- ningen. I likhet med Stockholms tingsrätt anser regeringen att det finns starka skäl för att även dessa nya verktyg ska få användas i en sådan utredning. Reglerna anknyter till sådana sedan tidigare existerande tvångsmedel som utredningen föreslår ska få användas i en utredning om självständigt förverkande. Kopiering och biometrisk autentisering

Prop. 2023/24:144

351

Prop. 2023/24:144 förutsätter även att andra tvångsmedel som omfattas av utredningens förslag – beslag och husrannsakan – är tillämpliga. Verktygen fyller en viktig funktion inte minst när det gäller möjligheterna att komma åt digital information. Behovet av att kunna komma åt sådan information är inte mindre i utredningar om självständigt förverkande än i en förundersök- ning. Beträffande övriga förverkandeformer innebär hänvisningen till rättegångsbalken dessutom att verktygen får användas inte bara mot den misstänkte utan också beträffande såväl förverkande på grund av brott mot annan än misstänkt och vid utvidgat förverkande. Det framstår därför som naturligt att låta genomsökning på distans, kopiering och biometrisk autentisering vara tillgängliga även i en utredning om självständigt förverkande. Att de ska få användas ligger också väl i linje med utredningens övergripande resonemang om att det är nödvändigt att utredande myndigheter vid en utredning om självständigt förverkande i huvudsak har tillgång till samma utredningsverktyg som finns tillgängliga vid en utredning om brott.

När det gäller den närmare utformningen av bestämmelserna bör, på motsvarande sätt som vid husrannsakan, de krav som gäller för husrannsakan mot annan än misstänkt under förundersökning uppställas vid genomsökning på distans. I övrigt bör bestämmelserna hänvisa till regleringen i 27 och 28 kap. rättegångsbalken, med tillägg för de nödvändiga anpassningar som krävs, t.ex. att begreppet utredning om brott i stället avser utredning om självständigt förverkande. Eftersom det redan av 2 kap. i förslaget till lag (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot följer att 27 kap. rättegångsbalken ska tillämpas i fråga om kopiering och biometrisk autentisering kan regeringen, i likhet med vad Lagrådet påpekar, konstatera att det saknas behov av ändringar i 27 kap. 17 d och 17 e §§ rättegångsbalken.

Beslag, penningbeslag och kvarstad får i utredningar om självständigt förverkande inte bestå under längre tid än ett år om det inte finns särskilda skäl

Liksom i en förundersökning om brott bör åklagaren vid användande av tvångsmedel i utredningar om självständigt förverkande ha en skyldighet att löpande pröva om ett tvångsmedel ska bestå. I den bedömningen ligger att åklagaren har att pröva åtgärdernas proportionalitet. För att ta ställning till om åtgärden är proportionerlig har det betydelse hur lång tid tvångsmedlet har tillämpats och hur lång tid behovet av tvångsmedlet kan förväntas bestå. Ju längre tid åtgärderna har bestått desto starkare måste skälen som talar för att tvångsmedlet ska bestå vara. För att säkerställa att utredningar om självständigt förverkande bedrivs med det skyndsamhets- krav som allmänt sett gör sig gällande vid användningen av tvångsmedel bör det, som utredningen föreslår, införas en tidsgräns för hur länge tvångsmedel får användas under utredningstiden. Att en tidsgräns behövs påkallas inte minst av det förhållandet att självständigt förverkande inte bör träffas av bestämmelserna om preskription (se vidare avsnitt 8.2). En tidsgräns för användandet av tvångsmedel i sådana utredningar kan i praktiken bidra till att brottsbekämpande myndigheter utreder frågorna med viss skyndsamhet. Regeringen anser därför att beslag, penningbeslag

och kvarstad inte bör få användas under längre tid än ett år i sådana

352

utredningar, om det inte finns särskilda skäl. Som Lagrådet anför innebär	Prop. 2023/24:144
det att när ettårsfristen har gått ut så krävs något ytterligare – särskilda skäl

–för att åtgärden ska få bestå. Sådana särskilda skäl bör exempelvis kunna vara att utredningen är mycket omfattande eller komplex eller att det kan misstänkas att den som åtgärden berör medvetet håller sig undan för att förhindra att utredningen slutförs. Utredande myndigheter har ett särskilt ansvar för att aktivt driva utredningen framåt.

Den tidsbegränsning som regeringen nu föreslår ska gälla i fråga om användande av beslag, penningbeslag, kvarstad och förvar under utredningstiden bör emellertid inte träffa de fall där en talan om själv- ständig förverkande har väckts. I ett sådant fall kan nämligen utredande myndigheter endast i begränsad utsträckning påverka tidsutdräkten.

13.4	Tvångsmedelsanvändning mot barn och unga

Regeringens förslag: Det ska vara möjligt att använda tvångsmedel
mot personer under 21 år, såväl i utredningar om självständigt
förverkande som i utredningar om en fråga om annat förverkande som
har koppling till ett brott mot någon annan än den som är misstänkt för
brottet.
Mot någon som inte har fyllt 15 år får vite, hämtning, kvarhållande
och omhändertagande av utrustning användas. Om det finns särskilda
skäl får även beslag, penningbeslag, åtgärder för biometrisk
autentisering, husrannsakan, kroppsvisitation och genomsökning på
distans användas mot den unge.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens men har en
annan lagteknisk utformning.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
har inget att invända mot utredningens förslag. Socialstyrelsen och
Barnombudsmannen anser att det behöver göras en mer utförlig analys av
hur förslagen kan påverka barn.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 8.2.1 föreslår
regeringen att en talan om självständigt förverkande, utan särskilda
inskränkningar, ska kunna föras även mot barn och unga som är under 15
respektive 21 år. En sådan utredning kan motivera användning av
tvångsmedel (se avsnitt 13.3). Det förekommer även andra situationer där
förverkande kan ske från barn eller unga, vilket också kan motivera
användning av tvångsmedel (se avsnitt 12.1). Det kan röra sig om fall där
frågan om förverkande har koppling till ett brott och den som är misstänkt
för brottet har fyllt 15 men inte 21 år, vid utredningar enligt 31 § LUL eller
då förverkandesubjektet är ett barn men någon annan har begått brottet
som frågan om förverkande är kopplad till. I sammanhanget bör också
nämnas att regeringen föreslår att möjligheten att förverka egendom från
unga och personer som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk
störning ska utökas på så sätt att förverkande av brottsvinster och utvidgat
förverkande, utan särskilda inskränkningar, ska kunna ske från någon som
har begått brott innan han eller hon fyllt 15 år (se avsnitt 10.2).
Möjligheten att använda andra tvångsmedel än häktning mot en
misstänkt i ålderskategorin 15–20 år är enligt hittillsvarande lagstiftning		353

Prop. 2023/24:144 inte förenad med några särskilda begränsningar. Möjligheten att använda

	tvångsmedel mot en misstänkt under 15 år är däremot begränsad och
	uttömmande reglerad i LUL. Vad gäller beslag, husrannsakan, åtgärder för
	biometrisk autentisering, genomsökning på distans och kroppsvisitation
	framgår av 36 § LUL att dessa tvångsmedel får användas mot den unge
	endast om det finns särskilda skäl. Av kravet på särskilda skäl följer att
	tillämpningen av tvångsmedlen ska vara restriktiv. När det gäller beslag
	kan ett särskilt skäl vara att förverkande av föremålet kan komma i fråga
	(prop. 1983/84:187 s. 29). Det bör här sägas att regeringen föreslår att
	tvångsmedelskatalogen enligt 36 § LUL även bör inbegripa penning-
	beslag. I rättegångsbalken finns det även vissa tvångsmedel som får
	användas oberoende av misstanke, t.ex. hämtning och medtagande till
	förhör i 23 kap. 7 och 8 §§ rättegångsbalken. Dessa regler är tillämpliga
	även beträffande de som är under 15 år. Av förarbetena framgår att
	tillämpningen när det gäller barn bör ske med hänsynstagande till barnets
	ålder och mognad och med stor restriktivitet (prop. 1983/84:187 s. 22).
	Sammanfattningsvis får alltså ett antal olika tvångsmedel användas mot
	barn och unga enligt hittillsvarande lagstiftning, även om restriktivitet ska
	iakttas vid användandet av tvångsmedel mot den som inte har fyllt 15 år.
	Den nuvarande regleringen av tvångsmedelsanvändning mot personer
	som inte har fyllt 15 år är för närvarande föremål för en översyn. En
	särskild utredare har fått i uppdrag att analysera behovet av utökade
	möjligheter att använda tvångsmedel mot brottsmisstänkta personer som
	inte har fyllt 15 år och ta ställning till om möjligheterna att använda
	tvångsmedel mot dessa personer ska utökas (dir. 2023:102).
	Ett effektivt genomslag av förverkandeformen förutsätter att utredande
	myndigheter ges tillgång till tvångsmedel. Som utredningen konstaterar är
	det viktigt att effektiva tvångsmedel finns tillgängliga oberoende av om
	förverkandesubjektet är en vuxen eller ett barn. Av central betydelse är
	dock att regelverket är anpassat till att hantera det förhållandet att
	förverkandesubjektet inte har fyllt 21 år. Som anges i avsnitt 10.2 utgör
	FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) svensk lag
	och enligt konventionen ska processer som inbegriper straffrättsliga
	åtgärder vara särskilt anpassade till barnet (se t.ex. artiklarna 12 och
	40). Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som
	bedöms vara barnets bästa (se artikel 3). Att använda tvångsmedel mot
	ett barn för att säkra egendom som kan komma att förverkas kan
	ofrånkomligen utgöra ett ingrepp i barnets egendomssfär och rätt till
	privatliv. Vid första anblick kan därför en reglering som ger
	myndigheterna rätt att använda tvångsmedel för att säkra egendom ses
	som en åtgärd i strid med principen om barnets bästa. Samtidigt bör ett
	sådant ingrepp ses i ljuset av barnkonventionens krav på att staten ska
	skydda barn från alla former av skadligt utnyttjande. Den hänsyn som bör
	tas till barnet som förverkandesvarande måste ställas i relation till risken
	att barn utnyttjas som förvarare av sådan egendom som kan bli föremål för
	förverkande och de risker som detta i sin tur medför för att barn ska
	utnyttjas och dras in i allvarlig kriminalitet. Ju yngre barnet är, desto
	svårare kan det dessutom vara för barnet att freda sig mot en äldre persons
	inflytande. Barn har också svårt att överblicka de framtida konsekvenserna
	av sitt handlande. Det finns även andra omständigheter än barnets ålder
354	som kan påverka möjligheterna för barnet att freda sig som t.ex. funktions-

nedsättningar, mognadsnivå och barnets beroendeställning gentemot den äldre personen. Det kan därför vara enkelt att locka ett barn att göra något som för stunden förefaller vara ofarligt men som kan få allvarliga konsekvenser på sikt. För att motverka att barn utnyttjas och för att förverkandesanktionerna ska fylla en verklig funktion är det av central betydelse att egendom som kan bli föremål för en talan om förverkande kan säkras även i de fall då förverkandesubjektet är under 15 år. Med beaktande av intresset av att hindra att unga utnyttjas och dras in i brottslighet bedömer regeringen att det är rimligt att de tvångsmedel som får användas mot en vuxen i en utredning om förverkande som utgångs- punkt också ska kunna användas gentemot barn och unga. Möjligheterna att använda tvångsmedel för att säkra ett framtida förverkande och utreda sådana frågor bör även vara lika stora, alldeles oavsett vilken förverkande- form som föranleder behovet av att tillgripa tvångsmedel. Inte heller bör tvångsmedelsanvändningen göras beroende av om förverkandesubjektet är brottsmisstänkt eller inte, eftersom risken för att barnet utnyttjas som förvarare av egendom är lika stor oavsett. Tvångsmedelsanvändningen mot barn och unga bör följaktligen hanteras på ett konsekvent sätt med beaktande av de särskilda hänsynstaganden som där gör sig gällande i linje med vad regeringen föreslår nedan. Till skillnad från Socialstyrelsen och Barnombudsmannen anser regeringen mot denna bakgrund att förslagets påverkan på barn kan överblickas i tillräcklig utsträckning.

De tvångsmedel som får användas mot den som är över 21 år i en utredning om förverkande bör alltså som utgångspunkt kunna användas även gentemot barn och unga. För den som är under 15 år bör tvångs- medelsanvändningen dock vara förenad med vissa begränsningar. För att överensstämma med hittillsvarande lagstiftning anser regeringen, liksom utredningen, att det i förekommande fall uppställda kravet på att det ska finnas särskilda skäl för närvarande bör gälla för samtliga fall där frågan om förverkande aktualiseras i relation till någon som inte har fyllt 15 år. Beslag, penningbeslag, husrannsakan, åtgärder för biometrisk autentise- ring, genomsökning på distans och kroppsvisitation bör därför få användas mot den som är under 15 år om det finns särskilda skäl. Detsamma bör gälla i en utredning om självständigt förverkande eller i en utredning om annat förverkande mot någon annan än en misstänkt.

En bestämmelse om tvångsmedelsanvändning mot barn och unga föreslås i 6 kap. 5 §. Första stycket, som avser självständigt förverkande, rör tvångsmedel enligt lagens 2 kap. Andra stycket, som avser andra former av förverkande mot den som inte är misstänkt, rör tvångsmedel enligt 23, 27 och 28 kap. rättegångsbalken. Lagrådet konstaterar att det i 1 kap. finns generella hänvisningar till rättegångsbalken som innefattar balkens bestämmelser om tvångsmedel (se 2 § andra stycket) samt att det även i 2 kap. finns bestämmelser om tvångsmedel. Enligt Lagrådet är det inte nödvändigt att i förevarande paragraf ge positivt stöd för tvångsmedelsanvändning mot personer som inte har fyllt 15 år. Enligt regeringens mening är det emellertid viktigt att det tydligt framgår i förfarandelagen vilka straffprocessuella tvångsmedel som får användas i en utredning om förverkande mot den som är under 15 år. Lagrådets föreslag att stryka första meningen i respektive stycke bör således inte genomföras.

Prop. 2023/24:144

355

Prop. 2023/24:144 Lagrådet anser även att 6 kap. 5 § andra stycket innehåller flera oklarheter. Det gäller t.ex. vad som avses med att bestämmelserna ska tillämpas ”i ett förfarande” och varför det i lagtexten talas om ”tilltalad” trots att bestämmelserna avser enbart personer under 15 år. Enligt Lagrådet är det vidare oklart vilken betydelse som rekvisiten ”har samband med en fråga om ansvar för brott” och ”den som inte är misstänkt /…/ för brottet” är avsedda att ha. Enligt regeringen bör orden ”i ett förfarande” utgå, eftersom tvångsmedel beslutas under en utredning. Eftersom en person under 15 år inte kan vara tilltalad bör även ordet ”tilltalad” strykas. Vad avser rekvisitet ”har samband med en fråga om ansvar för brott” är syftet med begreppet att tydliggöra att bestämmelsen endast är avsedd tillämpas under en utredning om förverkande som förutsätter att ett brott har begåtts. Utanför tillämpningsområdet faller alltså förverkande av brottsverktyg enligt 36 kap. 12 §, eftersom ett sådant förverkande kan ske oberoende av om något brott begåtts (och därmed inte har koppling till ett brott). Bestämmelser om rätten att använda tvångsmedel i syfte att förverka egendom enligt 36 kap. 12 § brottsbalken finns i polislagen (1984:387) (se 1 kap. 2 § sista stycket). Som även framgår i avsnitt 12.1 bör dock begreppet ”som har samband med en fråga om ansvar för brott” bytas ut till ”som har koppling till ett brott”. Att tvångsmedel får användas endast mot ”den som inte är misstänkt” syftar till att tydliggöra att 6 kap. 5 § inte reglerar tvångsmedelsanvändning mot den som är misstänkt för det brott som förverkandet har koppling till.

Lagrådet lämnar även förslag på omformulering av bestämmelsens tredje stycke i syfte att detta ska utformas i närmare anslutning till 36 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkt och det tredje stycket bör därför utformas på det sätt som Lagrådet föreslår. Att det krävs särskilda skäl innebär, i likhet med all tvångsmedelsanvändning mot den som är under 15 år, att det måste göras en bedömning av om ingreppet kan motiveras också med hänsyn tagen till barnets intressen. Vid bedömningen av vad som i ett enskilt fall är särskilda skäl måste beaktas bl.a. vad det är som tvångs- medlet ska säkra eller möjliggöra, vilket tvångsmedel som är aktuellt och vilken ålder barnet har.

Det förhållandet att förverkandesubjektet är under 18 år innebär också, i de fall frågan om förverkande inte har koppling till ett brott som den unge är misstänkt för, att barnet ska företrädas av sin vårdnadshavare under hela förverkandeprocessen (se vidare i avsnitt 12.1). För den som inte har fyllt 18 år ska också ett juridiskt biträde förordnas, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av biträde (se vidare i avsnitt 12.6.1).

När det gäller ålderskategorin 15–20 år är, som anges ovan, tvångs- medelsanvändningen i fråga om andra tvångsmedel än häktning enligt hittillsvarande lagstiftning inte förenad med några särskilda begräns- ningar. Den rådande ordningen är motiverad och bör behållas.

Sammanfattningsvis anser regeringen att den föreslagna regleringen om användning av tvångsmedel mot barn och unga är förenlig med barnkon- ventionens bestämmelser.

356

13.5Övriga ändringar i bestämmelserna om straffprocessuella tvångsmedel

Regeringens förslag: Nödvändiga följdändringar av bestämmelser i rättegångsbalken med anledning av det föreslagna 36 kap. i brotts- balken ska göras. Även mindre ändringar av språklig och redaktionell natur ska göras.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens men har en delvis annan redaktionell och språklig utformning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag. Göteborgs tingsrätt, som visserligen inte har några invändningar mot förslagen, anser att den tidsfrist som i dag gäller för tingsrätterna att inom fyra dagar hålla förhandling i frågor om beslag bör ses över i den fortsatta beredningen. Lantmäteriet efterlyser en översyn av möjligheterna att säkra fast egendom på annat sätt än genom kvarstad.

Skälen för regeringens förslag: Som en följd av de förslag som regeringen lämnar i fråga om ett nytt 36 kap. brottsbalken och att tvångsmedlet penningbeslag föreslås bli generellt tillämpligt finns behov av vissa följdändringar i 26–28 kap. rättegångsbalken. Även mindre ändringar av språklig och redaktionell natur i syfte att modernisera äldre bestämmelser bör göras. För att göra regleringen så enkel och lättbegriplig som möjligt bör terminologin i beslags- och penningbeslagsbestämmel- serna avseende säkerställande för förverkande göras enhetlig och knytas till att egendomen kan komma att förverkas snarare än, som i sin hittillsvarande lydelse, att egendomen är förverkad på grund av brott. Det är naturligtvis angeläget, som Lagrådet framhåller, att lagtexten till 27 kap. 1 § ges en lättillgänglig utformning. Lagtexten bör därför utformas i enlighet med vad Lagrådet föreslår. Till följd av ändringen i 27 kap. 1 § kan bestämmelsen i 27 kap. 14 a § rättegångsbalken upphävas, vilket leder till vissa följdändringar i annan lagstiftning som hänvisar till den paragrafen.

Det saknas beredningsunderlag för att i detta lagstiftningsärende överväga Göteborgs tingsrätts önskemål om en översyn av den tidsfrist som i dag gäller för tingsrätterna att inom fyra dagar hålla beslagför- handling.

Liksom utredningen kan regeringen konstatera att det i de flesta fall finns goda förutsättningar att säkra egendom som kan bli föremål för ett förverkande. Genom förslaget att låta penningbeslag bli generellt tillämp- ligt utökas dessutom dessa möjligheter. Precis som Lantmäteriet pekar på finns det emellertid ett fortsatt behov av att se över möjligheterna att säkra vissa typer av egendom, t.ex. fastigheter, bostadsrätter och viss annan lös egendom.

En annan fråga som utredningen uppmärksammar rör möjligheten att låta beslag bestå efter ogillande dom i tingsrätt. Tvångsmedel får inte förekomma om det inte finns sakligt grundade behov av dem. Det huvud- sakliga argumentet för att häva tvångsmedel i samband med en friande dom har varit att rätten, i konsekvens med utgången i målet, inte ska hålla skuld- eller förverkandefrågan öppen genom att förordna om fortsatt

Prop. 2023/24:144

357

avvägning mellan myndigheternas behov av att utbyta uppgifter och det Prop. 2023/24:144 intresse som den aktuella sekretessbestämmelsen avser att skydda.

14.1.3Sekretessbestämmelsernas uppbyggnad

En sekretessbestämmelse består i regel av tre huvudsakliga rekvisit, dvs. förutsättningar för bestämmelsens tillämplighet. Dessa tre rekvisit anger sekretessens föremål, sekretessens räckvidd och sekretessens styrka. Sekretessens föremål är den information som kan hemlighållas och anges i lagen genom ordet uppgift tillsammans med en mer eller mindre långtgående precisering av uppgiftens art, t.ex. uppgift om enskilds personliga förhållanden.

En sekretessbestämmelses räckvidd bestäms normalt genom att det i bestämmelsen preciseras att sekretessen för de angivna uppgifterna bara gäller i en viss typ av ärende, i en viss typ av verksamhet eller hos en viss myndighet. Några få sekretessbestämmelser gäller utan att räckvidden är begränsad. En uppgift kan då hemlighållas oavsett i vilket ärende, i vilken verksamhet eller hos vilken myndighet den förekommer. Som exempel på sådana bestämmelser kan nämnas utrikessekretessen (15 kap. 1 § OSL) och minimiskyddsreglerna till skydd för enskildas personliga integritet (21 kap. OSL).

Sekretessens styrka bestäms i regel med hjälp av s.k. skaderekvisit. Regleringen skiljer mellan raka och omvända skaderekvisit. Vid raka skaderekvisit är utgångspunkten att uppgifterna är offentliga och att sekretess bara gäller om det kan antas att en viss skada eller men uppkommer om uppgiften röjs. Det omvända skaderekvisitet har den omvända utgångspunkten, dvs. det uppställer sekretess som huvudregel. Vid ett omvänt skaderekvisit gäller alltså sekretess om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att viss skada eller men uppstår. En del bestämmelser innehåller ett kvalificerat rakt skaderekvisit, dvs. det krävs särskilt mycket för att sekretessen ska gälla. Sekretessen enligt en bestämmelse kan även vara absolut. I ett sådant fall ska de uppgifter som omfattas av bestämmelsen hemlighållas utan någon skadeprövning om uppgifterna begärs ut.

Utöver rekvisiten som anger sekretessens föremål, sekretessens räckvidd och sekretessens styrka innehåller många sekretessbestämmelser begränsningar av den tid som sekretessen för uppgifter i allmänna handlingar högst kan gälla. Sekretesstidernas längd varierar beroende på vilket skyddsintresse som har föranlett sekretessen. I ett fåtal sekretess- bestämmelser saknas tidsgränser.

14.1.4Överföring av sekretess

När en myndighet tar emot uppgifter från en myndighet överförs normalt inte sekretessen till den mottagande myndigheten. Om en myndighet får en sekretessreglerad uppgift från en annan myndighet gäller sekretess för uppgiften hos den mottagande myndigheten endast om sekretess följer av en primär sekretessbestämmelse som är tillämplig hos myndigheten eller av en bestämmelse om överföring av sekretess (7 kap. 2 § OSL).

359

Prop. 2023/24:144 En primär sekretessbestämmelse är en bestämmelse om sekretess som en myndighet ska tillämpa på grund av att bestämmelsen riktar sig direkt till myndigheten eller omfattar en viss verksamhetstyp eller en viss ärendetyp som hanteras hos myndigheten eller omfattar vissa uppgifter som finns hos myndigheten. En bestämmelse om överföring av sekretess (en sekundär sekretessbestämmelse) innebär att en sekretessbestämmelse som är tillämplig på en uppgift hos en myndighet, ska tillämpas på uppgiften även av en myndighet som uppgiften lämnas till eller som har elektronisk tillgång till uppgiften hos den förstnämnda myndigheten (3 kap. 1 § OSL).

14.1.5Konsekvenser av att en uppgift lämnas över till en annan myndighet

Om en sekretessreglerad uppgift lämnas från en myndighet till en annan gäller sekretess för uppgiften hos den mottagande myndigheten antingen om sekretess följer av en primär sekretessbestämmelse, som är tillämplig hos den mottagande myndigheten, eller om sekretess följer av en bestäm- melse om överföring av sekretess. Om ingen av dessa förutsättningar är uppfyllda blir uppgiften offentlig hos den mottagande myndigheten. Motsvarande gäller om en myndighet har elektronisk tillgång, s.k. direktåtkomst, till sekretessreglerade uppgifter hos en annan myndighet (7 kap. 2 § OSL). Vid direktåtkomst gäller dock en generell bestämmelse om överföring av sekretess (11 kap. 4 § OSL).

	14.1.6	Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter
	Enligt 1 kap. 7 § första stycket TF och 1 kap. 10 § yttrandefrihetsgrund-
	lagen, förkortad YGL, står det var och en fritt att meddela uppgifter i vilket
	ämne som helst för publicering i de medier som omfattas av tryckfrihets-
	förordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (meddelarfrihet). Rätten att
	meddela och offentliggöra uppgifter har som huvudregel företräde framför
	tystnadsplikten. I vissa undantagsfall kan dock en meddelare straffas för
	sitt uppgiftslämnande. Det rör sig om fall där utlämnandet av uppgifter
	omfattar vissa grövre brott mot rikets säkerhet, ett oriktigt utlämnande av
	hemlig handling eller ett uppsåtligt åsidosättande av s.k. kvalificerad
	sekretess, dvs. sådan sekretess som enligt offentlighets- och sekretesslagen
	bryter meddelarfriheten (7 kap. 22 § TF och 5 kap. 4 § YGL) De tystnads-
	plikter som enligt offentlighets- och sekretesslagen har företräde framför
	meddelarfriheten räknas upp i slutet av varje kapitel i lagens fjärde–sjätte
	avdelningar.
	Varje gång lagstiftaren överväger att införa en ny sekretessbestämmelse
	måste lagstiftaren också överväga om den tystnadsplikt som följer av den
	föreslagna sekretessbestämmelsen bör ha företräde framför rätten att
	meddela och offentliggöra uppgifter. Utgångspunkten är att stor åter-
	hållsamhet alltid bör iakttas vid prövningen av om undantag från rätten att
	meddela och offentliggöra uppgifter bör göras i ett särskilt fall. Den
	enskilda sekretessbestämmelsens konstruktion kan ge viss vägledning.
	När det är fråga om bestämmelser om absolut sekretess kan det finnas
360	större anledning att överväga undantag från rätten att meddela och

offentliggöra uppgifter	än i andra fall. Detsamma gäller	i viss	mån	Prop. 2023/24:144
sekretessbestämmelser	med ett omvänt skaderekvisit. Det	bör	också

beaktas om uppgiften har lämnats av en enskild i en förtroendesituation eller om uppgiften hänför sig till myndighetsutövning. I det förra fallet bör rätten att meddela och offentliggöra uppgifter många gånger inskränkas, medan denna rätt normalt sett bör ha företräde när det är fråga om uppgifter som hänför sig till myndighetsutövning (prop. 1979/80:2 Del A s. 111–112).

14.2Sekretess vid en utredning om självständigt förverkande

14.2.1Det behöver införas nya sekretessbestämmelser till skydd för allmänna och enskilda intressen

Regeringens bedömning: Den befintliga sekretessregleringen utgör inte ett tillräckligt skydd för uppgifterna som kommer att finnas i en utredning om självständigt förverkande. Det finns därför ett behov av att införa nya sekretessbestämmelser till skydd för allmänna och enskilda intressen.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna, däribland

Polismyndigheten, Justitiekanslern, Riksdagens ombudsmän, Skatte- verket, Säkerhetspolisen och Åklagarmyndigheten, delar promemorians bedömning eller har inga invändningar mot den. Sveriges advokatsamfund framför att det är lämpligt att föreslagna sekretessregler har samma utformning som vid en förundersökning i brottmål med hänsyn till de stora likheter som finns mellan en förundersökning och en utredning om självständigt förverkande. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar att syftet synes vara att skapa ett liknande skydd som vid förundersökningar vid brottmål och tillstyrker promemorians förslag för det fall den nya förverkandeformen införs.

Några få remissinstanser invänder mot bedömningen. Bland dem ingår Göteborgs tingsrätt som ifrågasätter att den befintliga sekretess- regleringen inte skulle vara tillräcklig och efterfrågar en djupare analys. Journalistförbundet går längre och avstyrker förslagen om sekretess till skydd för allmänna och enskilda intressen på den grunden att intresset av insyn i utredningar om självständigt förverkande väger tyngre än intresset av sekretess. Transparency International Sverige invänder inte mot bedömningen men föreslår att lagändringarna utvärderas senast tre år efter att de trätt i kraft eller tidigare vid behov, för att säkerställa att den utvidgade sekretessregleringen står i proportion till behovet.

Skälen för regeringens bedömning

Myndigheterna kommer att hantera uppgifter som behöver skyddas …

För att den nya förverkandeformen självständigt förverkande ska bli ett effektivt medel i brottsbekämpningen är det nödvändigt att myndigheterna

361

Prop. 2023/24:144 har tillgång till sådana utredningsmetoder som behövs för att det ska vara möjligt att ta ställning till om egendom härrör från brottslig verksamhet eller inte. För att kunna göra detta behöver myndigheterna tillgång till i huvudsak samma utredningsverktyg som finns tillgängliga vid utredningar om brott. I utredningar om självständigt förverkande kommer det därför finnas uppgifter som om de blir offentliga kan äventyra enskilda utredningar men också mer eller mindre känsliga uppgifter om enskilda personer.

…men den befintliga sekretessregleringen ger inte ett tillräckligt skydd …

Enligt promemorians bedömning ger den befintliga sekretessregleringen inte ett tillräckligt skydd. Promemorian bedömer att uppgifterna i en utredning inte kommer att omfattas av sekretess enligt 18 kap. 1 § och 35 kap. 1 § OSL samt att sekretessen enligt 18 kap. 2 § och 21 kap. 1 § OSL inte är tillräcklig.

Göteborgs tingsrätt ifrågasätter promemorians bedömning och efterfrågar en djupare analys av omfattningen av sekretesskyddet innan nya bestämmelser införs. Tingsrätten pekar särskilt på 18 kap. 1 § andra stycket 2 och 35 kap. 1 § första stycket 4 OSL och att det kan ifrågasättas om inte dessa bestämmelser redan utgör ett sådant skydd som föreslås i promemorian. Regeringen konstaterar att de sekretessbestämmelser som tingsrätten hänvisar till avser uppgifter som antingen hänför sig till eller förekommer i verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Sekretessen enligt 18 kap. 1 § andra stycket 2 OSL avser brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet i allmänhet utan anknytning till något konkret fall. Det kan handla om uppgifter om viktiga resurs- och organisationsfrågor, arbetsmetoder, spaningsrutiner, person- uppgifter rörande personal och tjänstgöringslistor m.m. Av praxis följer att det ska vara fråga om konkreta uppgifter om polisens arbetsmetoder, identiteteten på många eller centralt placerade polismän eller andra liknande uppgifter för att hinder mot utlämnande ska anses föreligga (se t.ex. RÅ 1990 not. 141 och RÅ 1993 not. 398). Bestämmelsen i 35 kap. 1 § första stycket 4 OSL avser uppgifter om enskilda i den allmänna brottsbekämpande verksamheten. Det kan vara fråga om spaningsregister eller uppgifter som förs lokalt inom polisen och som inte omfattas av särskilda bestämmelser. Sekretessen träffar även uppgifter om enskildas personliga förhållanden som polisen får kännedom om i samband med ingripande vid lägenhetsbråk och liknande (prop. 1979/80:2 Del A s. 284).

En utredning om självständigt förverkande syftar inte till att utreda om någon har gjort sig skyldig till brott. Syftet med förverkandeformen är i stället att dels säkerställa att brottslighet inte ska löna sig, dels säkerställa att sådana illegitima tillgångar som brottsligheten kan ge upphov till inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället. Detta innebär att en sådan utredning syftar till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Sekretess enligt 18 kap. 2 § OSL kan därför aktualiseras för uppgifterna hos de myndigheter som anges i den paragrafen. Därutöver kan bestämmelserna i 18 kap. 1 § andra stycket 2 och 35 kap. 1 § första stycket 4 OSL, precis som Göteborgs tingsrätt

framför, omfatta vissa uppgifter som avser brottsförebyggande verksam-

362

het i allmänhet utan anknytning till ett konkret fall. Enligt regeringens bedömning går det dock inte att utvidga tillämpningen av bestämmelserna till att omfatta samtliga uppgifter som bör omfattas av sekretess till skydd för allmänna och enskilda intressen och som förekommer i en utredning om självständigt förverkande. Även om vissa allmänna uppgifter hos myndigheterna sannolikt skulle omfattas av sekretess enligt den befintliga regleringen skulle det inte gälla samtliga skyddsvärda uppgifter. Regeringen gör därmed bedömningen att den befintliga sekretess- regleringen inte utgör ett tillräckligt skydd för uppgifterna som kommer att finnas i en utredning om självständigt förverkande.

…och intresset av sekretess väger tyngre än intresset av insyn

För att en ny sekretessbestämmelse ska införas krävs det även att intresset av sekretess väger tyngre än intresset av insyn. Enligt promemorian finns ett starkt allmänt intresse av att kunna skydda uppgifterna i en utredning om självständigt förverkande och ett starkt enskilt skyddsintresse när det gäller uppgifter om enskildas förhållanden som väger tyngre än intresset av insyn. Journalistförbundet delar inte promemorians bedömning och lyfter i stället fram att intresset av insyn gör sig mer gällande i det här fallet eftersom det finns stora olikheter mellan förundersökningar kopplade till ett brott och utredningar kopplade till självständigt förverkande. När det skett ett brott är det i normalfallet tydligt vad myndigheterna utreder. I fallet med en utredning om självständigt förverkande kommer dock enbart förverkandet att uppmärksammas, men inte alltid vilket brott som eventuellt kan kopplas till ingripandet. Detta i kombination med de lågt ställda kraven för att få inleda en utredning om självständigt förverkande innebär enligt Journalistförbundet stora risker för rättssäkerheten.

Regeringen har förståelse för Journalistförbundets synpunkter och kan i det här avseendet framhålla att offentlighetsprincipen alltid är utgångs- punkten för bedömningen. Om den ska inskränkas måste det vara påkallat med hänsyn till något av de skyddsintressen som anges i tryckfrihets- förordningen – i det här fallet intresset av att förebygga brott och skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Med tanke på de långtgående befogenheter som myndigheterna får enligt regeringens förslag är det alltså en given utgångspunkt att allmänheten så långt som möjligt ska ha insyn i verksamheten så att den fortlöpande kan kontrolleras. Regeringen anser alltså i likhet med Journalistförbundet att insynsintresset i en utredning om självständigt förverkande är betydande. Samtidigt är det enligt regeringens bedömning väsentligt för myndig- heternas arbete att uppgifter kan hållas hemliga för det fall ett röjande av uppgifterna skulle motverka syftet med exempelvis beslutade åtgärder eller den framtida verksamheten.

Som Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar är syftet med promemorians bedömning att skapa ett skydd liknande eller motsvarande det som redan finns på plats i relation till verksamheter som aktualiserar liknande problematik och avvägningar, t.ex. förunder- sökningar i brottmål. Till skillnad från Journalistförbundet instämmer regeringen alltså i promemorians och Sveriges advokatsamfunds mening att det finns stora likheter mellan en förundersökning i brottmål och en utredning om självständigt förverkande med tanke på att myndigheterna

Prop. 2023/24:144

363

Prop. 2023/24:144 kommer att ha tillgång till i stort sett samma straffprocessuella tvångsmedel och utredningsverktyg. I en utredning om självständigt förverkande kommer det därför att finnas skyddsvärda uppgifter hänförliga till en enskild utredning, kartläggning av kriminella gruppers ekonomiska förehavanden och brottsliga verksamhet men också uppgifter om polisens generella arbetsrutiner och specifika arbetsmetoder. Det finns dessutom ett starkt enskilt skyddsintresse när det gäller uppgifter om enskildas förhållanden i och med att utredningar om självständigt förverkande kan innehålla många integritetskänsliga uppgifter. Ett tillräckligt sekretesskydd kan även bidra till att öka förhörspersonernas vilja att medverka i de brottsbekämpande myndigheternas arbete, vilket i sin tur kan öka åklagarens möjligheter att få del av för utredningen viktiga uppgifter.

Mot denna bakgrund är det regeringens uppfattning att både insyns- intresset och intresset av sekretess är betydande. Sammantaget bedömer dock regeringen att skälen för sekretess väger tyngre än intresset av insyn.

Sammanfattningsvis instämmer regeringen i promemorians och majoriteten av remissinstansernas bedömning att det är motiverat att införa regler om sekretess till skydd för allmänna och enskilda intressen.

Det finns enligt regeringens mening inte skäl att, som Transparency International Sverige föreslår, utvärdera behovet av sekretessregleringen.

14.2.2En ny bestämmelse till skydd för myndigheternas verksamhet införs

Regeringens förslag: Sekretess ska gälla för uppgift som hänför sig till utredning om självständigt förverkande, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

För en uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst fyrtio år.

Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter ska inskränkas i vissa särskilda fall.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna, däribland

Åklagarmyndigheten, Malmö tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Jönköpings tingsrätt, Svea hovrätt och Skatteverket, tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Journalistförbundet avstyrker förslaget till sekretessbestäm- melse och invänder också mot förslaget att begränsa meddelarfriheten. Journalistförbundet anser att det bör finnas ett stort mått av insyn i verksamheten och möjligheter för anställda vid myndigheterna att slå larm vid eventuella problem. Som förslaget är utformat finns det enligt förbundet risk att möjligheten för journalister att granska enskilda fall kraftigt försvåras. Göteborgs tingsrätt har synpunkter av lagteknisk karaktär och framför att en enklare lösning vore att lägga till en punkt om utredning om självständigt förverkande i 18 kap. 1 § andra stycket OSL.

364

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2023/24:144

Bestämmelsens utformning och sekretesstid

Den brist som kan identifieras i den nuvarande sekretessregleringen är att uppgifter som kan komma att förekomma i en utredning om självständigt förverkande inte skulle kunna skyddas hos åklagaren. Uppgifterna som finns i, eller härrör från, en utredning om självständigt förverkande är dock skyddsvärda oavsett hos vilken myndighet de förvaras. Även om en utredning om självständigt förverkande inte förutsätter en koppling till en misstanke om ett visst brott och därför inte heller kommer att gå ut på att utreda en brottsmisstanke kommer utredningen präglas av samma arbets- metoder som gäller i en konventionell brottsutredning, dvs. en förunder- sökning i brottmål. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att det är motiverat att låta den föreslagna sekretessbestämmel- sen avse uppgifter som hänför sig till en utredning om självständigt förverkande. Detta innebär att sekretessen följer med uppgiften när den lämnas vidare till en annan myndighet.

Enligt promemorian syftar sekretessbestämmelsen till att skydda uppgifter som om de blir offentliga kan äventyra enskilda utredningar. Förutom utredningsåtgärder i förhållande till enskilda personer som misstänks inneha egendom som härrör från brottslig verksamhet samt i övrigt enskildas ekonomiska förehavanden kan det också handla om generella utredningsmetoder hos åklagare och polis som skulle kunna äventyra framtida utredningar om de röjdes. Regeringen anser därför som promemorian att uppgifter bör kunna hemlighållas om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgifterna röjs.

Enligt Journalistförbundet är den föreslagna formuleringen inte ändamålsenlig. Journalistförbundet framhåller att det i en utredning om självständigt förverkande framstår som svårt för att inte säga omöjligt för utomstående att veta vad myndigheterna utreder och därmed vilka åtgärder som eventuellt skulle kunna motverkas om en viss uppgift lämnas ut. Regeringen delar inte Journalistförbundets uppfattning att det skulle vara oklart vilka åtgärder som avses. Eftersom myndigheterna kommer att ha tillgång till i huvudsak samma straffprocessuella tvångsmedel som vid förundersökning i brottmål är det snarare lämpligt att samma terminologi används vid utredningar om självständigt förverkande. Med åtgärder åsyftas därmed främst beslut och ingripanden som hänför sig till särskilda ärenden.

Som Journalistförbundet markerar är det dock viktigt att allmänheten har möjlighet att granska myndigheternas verksamhet. Regeln bör enligt regeringen därför utformas med ett rakt skaderekvisit, vilket innebär en presumtion för offentlighet. Detta får till följd att sekretess kommer att gälla i den utsträckning det behövs samtidigt som insynen i myndighetens verksamhet inte inskränks mer än nödvändigt. Sekretessen bör även, när en talan om självständigt förverkande har väckts vid domstol, endast komma i fråga för uppgifter som har generell betydelse för spaning och utredning i likhet med vad som gäller vid en förundersökning i brottmål (jfr RÅ 1989 ref. 56). Utgångspunkten är därför att uppgifterna är offentliga och att sekretess bara gäller om det kan antas att syftet med

365

Prop. 2023/24:144 beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksam- heten skadas om uppgiften röjs. Sekretesstiden bör vara fyrtio år.

Placering av bestämmelsen och rubriksättning

Då den nya sekretessbestämmelsen tar sikte på skydd för verksamhet som syftar till att förebygga och beivra brottslig verksamhet bör den placeras i 18 kap. OSL.

Göteborgs tingsrätt invänder mot den lagtekniska lösningen och anser att bestämmelsen bör placeras i 18 kap. 1 § OSL. Eftersom det handlar om ett nytt verktyg för myndigheterna och bestämmelsen kompletterar sekretessen enligt 18 kap. 1 och 2 §§ OSL anser regeringen dock att den nya bestämmelsen bör placeras i en ny paragraf. I likhet med vad som gäller för 18 kap. 1 och 2 §§ OSL bör det enligt regeringens mening också införas en ny rubrik närmast före den nya bestämmelsen.

Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter

Enligt 18 kap. 19 § andra stycket OSL inskränker den tystnadsplikt som följer av 1–3 §§ rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag, hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsav- lyssning eller hemlig dataavläsning på grund av beslut av domstol, undersökningsledare eller åklagare eller inhämtning av uppgifter enligt lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunika- tion i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet. Vidare återfinns i fjärde stycket en upplysning om att ytterligare begränsningar av rätten att meddela och offentliggöra uppgifter följer av 7 kap. 10, 12–18 §§, 20 § 3 och 22 § första stycket 1 och andra stycket TF samt 5 kap. 1 § och 4 § första stycket 1 och andra stycket YGL.

Promemorians förslag innebär att tystnadsplikten enligt bestämmelsen delvis begränsar rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Journalist- förbundet avstyrker förslaget och anser att meddelarfriheten inte bör inskränkas. Med hänsyn till de rättssäkerhetsproblem som de föreslagna reglerna om självständigt förverkande öppnar upp för anser Journalist- förbundet att meddelarfriheten utgör en viktig ventil för anställda vid myndigheter att slå larm om eventuella problem. Även med beaktande av den restriktivitet som ska gälla vid inskränkningar av rätten att meddela och offentliggöra uppgifter anser regeringen att det är motiverat att låta sekretessen vid utredningar om självständigt förverkande delvis begränsa meddelarfriheten på det sätt och av de skäl som promemorian föreslår och anger.

14.2.3Sekretess ska gälla hos myndigheter som biträder en åklagarmyndighet

Regeringens förslag: Sekretessen till skydd för myndigheternas verk- samhet ska gälla hos en myndighet som biträder en åklagarmyndighet med en utredning om självständigt förverkande.

366

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna, däribland

Skatteverket, Åklagarmyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Ekobrotts- myndigheten, Tullverket, Kammarrätten i Stockholm och Polis- myndigheten, tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet är inte heller kritisk mot förslaget men anser att det bör övervägas om 18 kap. 3 § OSL kan formuleras mer lättillgängligt.

Skälen för regeringens förslag: En viktig utgångspunkt vid all brottsbekämpande verksamhet är att den ska skyddas av sekretess när det behövs för att inte äventyra det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet. Ett införande av självständigt förverkande kommer att utgöra ett viktigt komplement till de verktyg som finns att tillgå inom den konventionella brottsbekämpningen. Syftet med en sådan förverkande- form är att säkerställa dels att brottslighet inte ska löna sig, dels att sådana illegitima tillgångar som brottsligheten kan ge upphov till inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället. Det är därför viktigt att en utredning om självständigt förverkande får ett tillräckligt omfattande skydd. Den nya sekretessbestämmelsen bör därför enligt regeringens uppfattning behandlas på samma sätt i sekretess- lagstiftningen som övriga bestämmelser som syftar till att skydda den brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamheten.

Som framgår av avsnitt 14.2.2 är ett av syftena med sekretess till skydd för brottsutredande verksamhet att uppgifterna ska skyddas oavsett var de finns. Uppgifter i sådan verksamhet har samma skyddsbehov oavsett hos vilken myndighet uppgifterna förekommer. Utredningar om självständigt förverkande ska ledas av åklagaren med biträde från vissa angivna myndigheter. Det kommer ofta handla om finansiella utredningar och vid komplicerade ärenden kommer åklagaren sannolikt behöva biträde från andra myndigheter med särskilda expertkunskaper. Det kan inte heller uteslutas att andra myndigheter får del av uppgifter i sin verksamhet som ger anledning att misstänka att någon t.ex. är i besittning av egendom som härrör från brottslig verksamhet och att uppgifterna sedan förs vidare till brottsbekämpande myndigheter genom en anmälan (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 140). Mot den bakgrunden finns det skäl att som promemorian föreslår låta den nya sekretessbestämmelsen till skydd för en utredning om självständigt förverkande vara tillämplig även hos en annan myndighet som biträder åklagaren med utredningen. Bestämmelsen bör läggas till som ett nytt stycke till 18 kap. 3 § OSL.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anser att det bör över- vägas om bestämmelsen kan formuleras mer lättillgängligt. Som framgår av den föreslagna bestämmelsen föreslår regeringen vissa språkliga justeringar av 18 kap. 3 § första stycket OSL. Det finns enligt regeringens mening inte skäl att göra några ytterligare justeringar.

Prop. 2023/24:144

367

Prop. 2023/24:144 14.2.4		En ny bestämmelse till skydd för uppgifter om
		enskildas förhållanden införs

	Regeringens förslag: Sekretess ska gälla för uppgift om en enskilds
	personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att
	uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till
	honom eller henne lider skada eller men och uppgiften förekommer i
	utredning om självständigt förverkande.
	För en uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst
	sjuttio år.
	Regeringens bedömning: Rätten att meddela och offentliggöra
	uppgifter bör ha företräde framför den tystnadsplikt som följer av den
	nya sekretessbestämmelsen.

	Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med rege-
	ringens.
	Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna, däribland
	Polismyndigheten, Försäkringskassan, Kammarrätten i Göteborg, Brotts-
	förebyggande rådet (Brå), Brottsoffermyndigheten, Tullverket, Justitie-
	kanslern och Nacka tingsrätt, tillstyrker eller har inget att invända mot
	förslaget. Journalistförbundet avstyrker förslaget och framför att det
	föreslagna skaderekvisitet innebär att uppgifter endast undantagsvis
	kommer att lämnas ut. För det fall uppgifterna ska omfattas av sekretess
	bör bestämmelsens utformas med ett rakt skaderekvisit. Sveriges
	advokatsamfund, som inte motsätter sig förslaget, efterfrågar en närmare
	analys beträffande sekretesskyddet i förhållande till minderåriga samt hur
	avvägningen mellan partsinsyn och sekretess ska hanteras. Göteborgs
	tingsrätt har synpunkter av lagteknisk karaktär och anser att det skulle vara
	enklare att lägga till en punkt om utredning om självständigt förverkande
	i 35 kap. 1 § första stycket OSL.
	Skälen för regeringens förslag och bedömning
	Bestämmelsens utformning och sekretesstid
	Behovet av stärkt sekretesskydd avser uppgifter om enskildas personliga
	och ekonomiska förhållanden som finns i en utredning om självständigt
	förverkande. Den nya sekretessbestämmelsen bör därför gälla för sådana
	uppgifter. Bestämmelsen bör också omfatta hela förfarandet hos myndig-
	heterna. Om en anmälan kommer in till myndigheten kan en åklagare fatta
	beslut om att inleda en utredning om självständigt förverkande eller, om
	anmälan är uppenbart ogrundad, att inte inleda en sådan utredning. Även
	en uppenbart ogrundad anmälan kan emellertid innehålla integritets-
	känsliga uppgifter om enskilda.
	I promemorian föreslås att bestämmelsen utformas med ett omvänt
	skaderekvisit, dvs. med en presumtion för att uppgifterna omfattas av
	sekretess. Journalistförbundet invänder mot utformningen av bestämmel-
	sen och menar att om en ny sekretessbestämmelse införs bör skaderekvi-
	sitet vara rakt. Journalistförbundet anger att det finns ett stort intresse av
	insyn i ärenden om självständigt förverkande och att även enskilda kan
	gynnas av att ärenden kan granskas i syfte att upptäcka oegentligheter eller
368	brister vid myndighetsutövningen. Det föreslagna skaderekvisitet innebär

att huvudregeln är sekretess vilket innebär att uppgifter om enskilda endast undantagsvis kommer att lämnas ut.

Regeringen har förståelse för Journalistförbundets synpunkter och noterar att sekretessbestämmelser till skydd för uppgifter om enskildas förhållanden i en verksamhet som avser myndighetsutövning vanligtvis utformas med ett rakt skaderekvisit, dvs. med en presumtion för att uppgifterna är offentliga (se prop. 2022/23:71 s. 37). Vid ett rakt skaderekvisit görs skadeprövningen i huvudsak med utgångspunkt i själva uppgiften. I de flesta fall behöver skadeprövningen inte knytas till den enskilde, utan det avgörande är i stället om uppgiften som sådan är av sådan art att ett utlämnande typiskt sett skulle kunna medföra skada för det intresse som ska skyddas av bestämmelsen (prop. 1979/80:2 Del A s. 80). Regeringen anser dock att även mer harmlösa uppgifter som kan finnas i en utredning om självständigt förverkande kan vara skyddsvärda enbart på den grunden att de förekommer i ett känsligt sammanhang. Det omvända skaderekvisitet kan användas, förutom för att skydda uppgifter som i sig är särskilt känsliga, då uppgifter förekommer i sådana mer typiskt sett känsliga sammanhang. Redan det förhållandet att åklagaren kallar en enskild till förhör i en utredning och då delger henne eller honom misstanke om att inneha egendom som härrör från brottslig verksamhet kan i sig uppfattas som ett väsentligt intrång i den personliga integriteten. Utredningar om självständigt förverkande skulle även kunna aktualiseras rörande personer kopplade till kriminella nätverk. Det kan därför inte uteslutas att den som hörs i en utredning – utan att vara misstänkt för att inneha egendom som skulle kunna bli föremål för självständigt förverkande men som antas kunna lämna upplysningar av betydelse för utredningen – kan befinna sig i en situation som upplevs som utsatt och integritetskänslig, vilket kan leda till en ovilja att lämna uppgifter. Vid ett förhör kan även mer eller mindre känsliga uppgifter om förhörspersonen själv eller någon annan behöva lämnas. Regeringen bedömer därför att uppgifter om enskildas förhållanden som finns i en utredning om självständigt förverkande inte skulle få ett tillräckligt starkt skydd med ett rakt skaderekvisit och att det bör råda en presumtion för sekretess för uppgifterna. För att tillgodose allmänhetens intresse av insyn föreslås dock vissa undantag från sekretessen, se avsnitt 14.2.5. Genom föreslagna undantag kommer det att finnas möjligheter för allmänheten att granska utredningar om självständigt förverkande på samma sätt som i dag kan göras vid förundersökningar i brottmål. Regeringen noterar även att det är möjligt för en enskild att efterge sekretessen som gäller till skydd för henne eller honom i förhållande till t.ex. journalister (12 kap. 2 § OSL).

Sveriges advokatsamfund efterfrågar en mer noggrann analys av hur sekretessen förhåller sig till minderåriga och till partsinsynen. Sveriges advokatsamfund menar att om utredningar företas mot flera personer som har kopplingar till varandra kan det uppstå situationer där en persons rätt till partsinsyn ställs mot sekretesskyddet för en annan person. Intressena kan möjligen balanseras genom att uppgifter lämnas med förbehåll, men sådana överväganden saknas i promemorian och advokatsamfundet efterfrågar därför en noggrannare analys. I anledning av dessa synpunkter kan regeringen klargöra att sekretess till skydd för enskilda även gäller till skydd för underåriga. Av 12 kap. 3 § OSL följer att sekretess till skydd för en enskild även gäller i förhållande till dennes vårdnadshavare. Sekretess

Prop. 2023/24:144

369

Prop. 2023/24:144 gäller dock inte i förhållande till vårdnadshavaren i den utsträckning denne enligt 6 kap. 11 § föräldrabalken har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör den underåriges personliga angelägenheter, såvida inte det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren eller det annars anges i offentlighets- och sekretesslagen. När det gäller frågan hur partsinsynen och sekretessen förhåller sig till varandra noterar regeringen att avvägningen mellan dessa intressen hanteras genom den s.k. kollisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 § OSL. Huvudregeln enligt den bestämmelsen är att sekretess inte hindrar att en part tar del av handlingar eller annat material i ett mål eller ärende. Undantag görs dock för vissa uppgifter om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att de inte röjs. Det kommer att vara upp till myndigheterna att i varje enskilt fall ta ställning till om en parts rätt till insyn i handläggningen kan begränsas med hänvisning till sekretess.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att sekretess bör gälla för uppgifter om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men och uppgiften förekommer i en utredning om självständigt förverkande.

Slutligen bör sekretessbestämmelsen innehålla en yttersta begränsning i tid. För uppgifter om enskilda som förekommer i förundersökningar i brottmål är sekretesstiden sjuttio år. Regeringen delar promemorians bedömning att det är lämpligt att samma sekretesstid gäller för samma typ av uppgifter i utredningar om självständigt förverkande.

Placering av bestämmelsen

En utredning om självständigt förverkande har stora likheter med en förundersökning i brottmål och annan verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, låt vara att utredningen inte syftar till att utreda, och än mindre att fastställa, en persons ansvar för ett brott. Den sekretessbestämmelse som nu föreslås bör därför placeras i anslutning till befintliga bestämmelser som syftar till att skydda enskilda i sådan verksamhet i 35 kap. OSL.

Myndigheter bör även kunna dela uppgifter som finns i en utredning om självständigt förverkande på samma sätt som i dag görs när det gäller uppgifter i den brottsutredande verksamheten. Det finns exempelvis uppgiftsskyldigheter i myndigheternas registerförfattningar som avser uppgifter som omfattas av sekretess enligt bl.a. 35 kap. 1 § OSL (jfr t.ex. 2 kap. 6 § lagen [2018:1697] om åklagarväsendets behandling av person- uppgifter inom brottsdatalagens område).

Regeringen bedömer slutligen att förslaget passar väl in i det regleringssätt som lagstiftaren valt och anser, till skillnad från Göteborgs tingsrätt, att den lagtekniska lösning som föreslås är enkel.

Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter

Det finns inte skäl att inskränka meddelarfriheten med anledning av att sekretess nu införs för uppgifter om enskildas personliga förhållanden som förekommer i en utredning om självständigt förverkande.

370

14.2.5 Undantag från sekretess

Prop. 2023/24:144

Regeringens förslag: Sekretess till skydd för enskilda ska inte gälla beslut om huruvida talan om självständigt förverkande ska väckas, beslut om att en utredning om självständigt förverkande inte ska inledas eller beslut om att en utredning om självständigt förverkande ska läggas ned.

Sekretess till skydd för enskilda ska som utgångspunkt upphöra att gälla om uppgiften lämnas till domstol med anledning av en väckt talan om självständigt förverkande. Sekretessen ska dock i vissa fall fortsätta gälla på samma sätt som för uppgifter som förekommer i en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Med tanke på de långtgående befogenheter som myndigheterna får enligt regeringens förslag om självständigt förverkande är det en given utgångspunkt att allmänheten så långt möjligt ska ha insyn i verksamheten så att den fortlöpande kan kontrolleras. Regeringen anser därför att det bör införas undantag från sekretessen.

En utredning om självständigt förverkande kan leda till att utredande myndigheter väcker talan om förverkande. En utredning kan även läggas ned eller inte inledas trots en anmälan. Eftersom det finns ett starkt intresse av att kunna kontrollera denna myndighetsutövning anser regeringen att dessa beslut ska vara offentliga och alltså inte omfattas av sekretess.

I domstol gäller därutöver en stark presumtion för offentlighet. Uppgifter som varit sekretessbelagda under förundersökningen blir därför som huvudregel offentliga hos myndigheten när de lämnas över till domstol i samband med att åtal väcks. Förhandlingsoffentligheten ska säkerställa allmänhetens möjlighet till insyn i domstolarnas verksamhet och är avsedd att fungera som en garanti för att viktiga rättsstatliga principer efterlevs, såsom allas likhet inför lagen och presumtionen att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Regeringen anser att det därför finns skäl att som huvudregel låta sekretessen upphöra hos myndigheterna också när talan om självständigt förverkande väcks vid domstol. Sekretess kommer dock att fortsätta gälla utifrån de övriga förutsättningar som anges i 35 kap. 7 § 1–3 OSL, som exempelvis när sekretess enligt vissa angivna bestämmelser ska gälla för uppgiften hos domstolen.

14.2.6Sekretess ska inte hindra att uppgifter lämnas till konkursförvaltare

Regeringens förslag: Sekretess till skydd för enskilda ska inte hindra att uppgift lämnas till en konkursförvaltare, om uppgiften kan antas ha betydelse för konkursutredningen.

Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. I promemorian föreslås inte någon möjlighet för myndigheter att lämna sekretessbelagda uppgifter till en konkursförvaltare.

371

Prop. 2023/24:144	Remissinstanserna: Kronofogdemyndigheten och Åklagarmyndigheten
	anser att det bör övervägas om det finns behov av ett tillägg i 35 kap. 9 §
	OSL som gör det möjligt för konkursförvaltare att ta del av uppgifter som
	förekommer i en utredning om självständigt förverkande. Även Ekobrotts-
	myndigheten noterar att 35 kap. 9 § OSL enbart innehåller en hänvisning
	till 35 kap. 1 § första stycket 1 OSL och inte till den nya punkten om
	utredning om självständigt förverkande. Stiftelsen Ackordscentralen
	framför att det är av största vikt att konkursförvaltaren får kännedom om
	det pågår eller planeras en utredning om självständigt förverkande
	eftersom det kan föreligga konkurrens huruvida egendom som finns i en
	konkursgäldenärs besittning utgör brottsvinster eller sådan egendom som
	ska ingå i konkursboet och delas ut till borgenärerna. Lagtexten bör därför
	utformas på så sätt att det inte föreligger något sekretesshinder mot
	konkursförvaltaren. Skatteverket menar att det inte kan uteslutas att det i
	en utredning om självständigt förverkande kan komma att finnas uppgifter
	som är av betydelse för en konkursutredning.
	Skälen för regeringens förslag: Av 35 kap. 9 § OSL följer att
	sekretessen enligt 35 kap. 1 § första stycket 1 OSL inte hindrar att uppgift
	lämnas till en konkursförvaltare, om uppgiften kan antas ha betydelse för
	konkursutredningen. Motiveringen till den sekretessbrytande bestäm-
	melsen är att det i en brottsutredning kan finnas åtskilligt material som
	skulle kunna vara till nytta för en konkursförvaltare och bidra till att
	effektivisera hans eller hennes arbete. Exempelvis kan en åklagare ha
	upplysningar om tillgångar som kan antas tillhöra konkursgäldenären, om
	bulvanförhållanden som kan vara av intresse i konkursen eller om åtgärder
	som vidtagits i brottsutredningen och som kan innebära att konkurs-
	utredningen kan ges en annan inriktning. Inte minst kan förhören med
	gäldenären innehålla material av stor betydelse för konkursförvaltaren.
	Eftersom konkursförvaltaren har en långtgående utredningsskyldighet
	förenad med ett skyndsamhetskrav kan förvaltaren, om en förunder-
	sökning pågår, tvingas genomföra delvis samma utredningsåtgärder som
	de brottsutredande myndigheterna om han eller hon inte på ett relativt
	tidigt stadium kan få tillgång till sådana uppgifter ur förundersökningen
	som är relevanta för konkursutredningen. I den mån ekonomisk
	brottslighet ligger bakom konkursen kan en effektivt bedriven konkurs-
	förvaltning även minska utbytet av brottsligheten (prop. 2001/02:191
	s. 61). Bestämmelsen möjliggör för åklagarmyndigheter, Polismyndig-
	heten, Tullverket och Skatteverket att lämna uppgifter till en konkurs-
	förvaltare (samma prop. s. 63).
	I promemorian lämnas inte något förslag till sekretessbrytande
	bestämmelse som möjliggör för myndigheter att lämna sekretessbelagda
	uppgifter som förekommer i en utredning om självständigt förverkande till
	konkursförvaltare. Flera remissinstanser, däribland Åklagarmyndigheten
	och Kronofogdemyndigheten, framför att det finns skäl att överväga om
	det finns behov av att lägga till den nya sekretessbestämmelsen till skydd
	för enskildas förhållanden till den sekretessbrytande bestämmelsen
	35 kap. 9 § OSL. Stiftelsen Ackordscentralen har också synpunkter i den
	här delen och framhåller att det kan vara av stor vikt att konkursförvaltare
	får kännedom om att det pågår eller planeras en utredning om självständigt
	förverkande. Skatteverket framför liknande synpunkter och menar att det
372	inte kan uteslutas att det kommer att finnas uppgifter i en utredning om

självständigt förverkande som kan vara av betydelse för en konkurs- Prop. 2023/24:144 utredning. Regeringen kan för sin del konstatera att en utredning om

självständigt förverkande till stor del kommer att innefatta en utredning av en enskilds ekonomiska förhållanden. Enligt regeringens mening gör i princip samma skäl sig gällande för att en konkursförvaltare under vissa omständigheter bör kunna ta del av uppgifter om enskilds förhållanden som förekommer i en utredning om självständigt förverkande som när dessa uppgifter förekommer i en förundersökning i brottmål. Det kan bl.a. finnas åtskilligt material i en utredning om självständigt förverkande som skulle kunna vara till nytta för en konkursförvaltare och bidra till att effektivisera hans eller hennes arbete. Regeringen anser därför, i likhet med Stiftelsen Ackordscentralen och Skatteverket, att det bör finnas möjligheter för myndigheter att lämna uppgifter om enskildas förhållanden till en konkursförvaltare utan hinder av sekretess. Till skillnad från Stiftelsen Ackordscentralen föreslår dock regeringen att visst sekretesshinder bör kvarstå i regleringen. För att bryta sekretessen bör krävas att uppgiften kan antas ha betydelse för konkursutredningen. I likhet med vad som gäller vid en förundersökning i brottmål (samma prop. s. 64–65) kan sekretessen enligt bestämmelserna i 18 kap. OSL hindra att uppgifter lämnas ut.

14.3	Sekretess hos domstolarna

Regeringens förslag: Sekretess till skydd för uppgifter om enskildas
förhållanden ska gälla hos en domstol i dess rättskipande eller
rättsvårdande verksamhet endast om det kan antas att den enskilde eller
någon närstående till honom eller henne lider skada eller men om
uppgiften röjs.
En förhandling under en pågående utredning om självständigt för-
verkande ska få hållas inom stängda dörrar om en sekretessbestämmelse
är tillämplig.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Det är en grundläggande princip att
förhandlingar i domstol i största möjliga utsträckning ska vara offentliga
(jfr 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och 5 kap. 1 § rättegångs-
balken). Denna princip är av stor betydelse för rättssäkerheten och för
allmänhetens förtroende för domstolsväsendet. Principen gäller för
samtliga domstolsförhandlingar, inklusive häktningsförhandlingar och
andra förhandlingar under en förundersökning. Under en utredning om
självständigt förverkande kommer det visserligen inte att hållas några
häktningsförhandlingar. Det kan däremot förekomma att andra domstols-
förhandlingar hålls även under en sådan utredning, exempelvis förhand-
lingar som rör beslag.
Som en följd av den föreslagna ändringen i 35 kap. 1 § första stycket
OSL kommer det att råda en presumtion för sekretess för uppgifter om
enskildas förhållanden vid förhandlingar som hålls under en utredning om
självständigt förverkande. Med tanke på den starka offentlighet som ska
gälla hos	domstolarna och särskilt vid förhandlingar bör dock, som	373

ett lägre beviskrav bör gälla för åklagaren beträffande frågan om när brottsligheten är begången för att undvika effektivitetsbrister i lagstift- ningen. Riksdagens ombudsmän (JO) konstaterar att självständigt förverkande i grunden har samma syfte som andra förverkandeformer, dvs. att neutralisera brottsvinster. Det ifrågasätts därför om förslaget är förenligt med kraven på förutsebarhet och rättssäkerhet som följer av förpliktelserna i 2 kap. 10 § regeringsformen.

Skälen för regeringens förslag: Lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen har i prop. 2023/24:132 Ny tullbefogenhets- lag föreslagit att flera paragrafer i smugglingslagen – som regeringen i detta lagstiftningsärende också föreslår delvis ska få ett annat materiellt innehåll – ska ändra beteckning. De där föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 7 november 2024. De nu föreslagna ändringarna föreslås därför av författningstekniska skäl träda i kraft den 8 november 2024.

Av 2 kap. 10 § regeringsformen, 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (promulgationslagen) och artikel 7 i den europeiska konven- tionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna (Europakonventionen) följer att en straffbestämmelse inte får ges retroaktiv tillämpning till den enskildes nackdel (förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning). Förbudet omfattar inte bara brottspåföljd utan även förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. Av retroaktivitetsförbudet följer också att förverkandebestämmelser, om de leder till mer ingripande resultat, inte ska tillämpas på gärningar som begåtts före ikraftträdandet. Om en annan lag gäller när dom meddelas ska dock den lagen tillämpas om den leder till ett lindrigare resultat. Det kan även konstateras att övergångsbestämmelsen i 5 § fjärde stycket promulgationslagen beträffande tillämpningen av vissa av brottsbalkens regler om förverkande när det är fråga om gärningar som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande numera har förlorat sin betydelse. Den bestämmelsen bör, som regeringen föreslår i avsnitt 6.1, därför upphävas.

Regeringens förslag innebär i flera avseenden att förverkande- sanktionerna skärps. När ett förverkande är kopplat till ett visst konkret brott gäller också utan särskilda övergångsbestämmelser att de nya bestämmelserna bara får tillämpas om det aktuella brottet har begåtts efter ikraftträdandet. Det nu sagda gäller i förhållande till alla förslag som avser hittillsvarande förverkandeformer och som bygger på att ett brott har begåtts, inklusive utvidgat förverkande, där förverkandet anses utgöra en särskild rättsverkan av det förverkandeutlösande brottet och detta brott därför också anses sätta gränserna för när de nya reglerna kan tillämpas (se prop. 2015/16:155 s. 37 med vidare hänvisningar till tidigare lagstiftningsärenden). Vid utvidgat förverkande kan alltså den bakom- liggande brottsligheten ligga i tiden före ikraftträdandet så länge det förverkandeutlösande brottet har begåtts i tiden därefter.

Förslagen kan alltså medföra en mer ingripande straffrättslig reaktion än vad som hade varit fallet enligt nu gällande reglering. Av grunderna för 5 § andra stycket promulgationslagen följer att de föreslagna bestämmel- serna, om de leder till mer ingripande resultat, inte ska tillämpas på gärningar som begåtts före ikraftträdandet. Någon särskild regel om detta behövs därför inte.

Regeringen föreslår, vilket närmare framgår av avsnitt 8.2, att en ny förverkandeform, självständigt förverkande, ska införas. Liksom vid

Prop. 2023/24:144

375

Prop. 2023/24:144 brottsvinstförverkande och utvidgat förverkande är syftet med den nya

	förverkandeformen att neutralisera förtjänster från brottslighet. Även om
	förverkandeformen på grund av sin rättsliga konstruktion inte utgör en
	särskild rättsverkan av brott anser regeringen, i likhet med vad bl.a.
	Justitiekanslern och Umeå tingsrätt lyfter fram, att bedömningen av om
	en sanktion träffas av grunderna för retroaktivitetsförbudet även bör
	inbegripa vilka effekter förverkandesanktionen får för den enskilde. I det
	avseendet utgör förverkandeformen ett nytt kraftfullt verktyg i brotts-
	bekämpningen som kan innebära betydande ingrepp i enskildas egen-
	domsförhållanden på ett sätt som kan likställas med en särskild rättsverkan
	av brott. Regeringen anser därför, i linje med vad bl.a. Hovrätten för Nedre
	Norrland för fram, att grunderna för retroaktivitetsförbudet kan göras
	gällande också med avseende på självständigt förverkande (jfr prop.
	1975/76:209 om ändring i regeringsformen s. 125). Den nya förverkande-
	formen bör alltså inte ges tillbakaverkande effekt även om förverkande-
	formen i formell mening inte träffas av retroaktivitetsförbudet.
	Som regeringen redovisar i avsnitt 8.2 är förverkandeformen själv-
	ständigt förverkande konstruerad med utgångspunkt i begreppet brottslig
	verksamhet, precis som utvidgat förverkande. Om domstolen finner
	tillräckligt stöd för åklagarens påstående att ett visst egendomsinnehav inte
	står i proportion till möjliga legitima förvärvskällor, i synnerhet egna eller
	andras lagliga inkomster, blir slutsatsen att egendomen härrör från
	brottslig verksamhet och ska förverkas.
	Vid tillämpningen av rekvisitet brottslig verksamhet saknar det, precis
	som vid utvidgat förverkande, betydelse när i tiden den brottsliga
	verksamheten har ägt rum. Det saknar vidare betydelse vilken roll eller
	delaktighet den enskilde haft i den brottsliga verksamheten. Inte heller
	behöver den brottsliga verksamheten ens kunna hänföras till några
	konkreta brott. Det som är relevant är i stället att en individ vid en viss
	tidpunkt påträffas med tillgångar som inte står i proportion till personens
	legitima förvärvskällor. Rekvisitet ”brottslig verksamhet” tar alltså inte
	sikte på någon viss brottslighet, som skulle behöva konkretiseras till typ,
	tid eller plats. Att tidpunkten saknar betydelse får som regeringen för fram
	i avsnitt 8.2 till följd att reglerna om åtalspreskription inte träffar den nya
	förverkandebestämmelsen. Det är över huvud taget inte fråga om att
	beräkna någon vinst från vissa brott, utan om att pröva ett egendoms-
	innehav i relation till möjliga förvärvskällor. Sanktionerna utvidgat
	förverkande och självständigt förverkande, som utgör två typer av
	förverkande av oförklarade tillgångar, är alltså sanktioner som riktar sig
	mot viss egendom som tillhör en viss person vid en viss tidpunkt, och inte
	mot den inte närmare preciserade brottsliga verksamhet som egendomen
	härrör från. Frågan om vad som bör förstås som tillbakaverkande effekt av
	bestämmelsen om självständigt förverkande måste ses mot den
	bakgrunden (jfr prop. 2015/16:155 s. 37).
	Till skillnad från vad bl.a. Justitiekanslern och Hovrätten för Nedre
	Norrland för fram anser regeringen alltså att rekvisitet ”brottslig
	verksamhet” inte kan relateras till en viss tidpunkt då vissa gärningar har
	begåtts. Därför kan inte den nya förverkandeformens tillämpning i tiden,
	lika lite som vid utvidgat förverkande, begränsas av att den inte närmare
	preciserade brottsliga verksamheten ägt rum i tiden innan lagstiftningen
376	trätt i kraft. En relevant tidpunkt kan däremot sägas vara att egendomen

Skälen för regeringens bedömning

Allmänt om konsekvenserna

I propositionen lämnar regeringen förslag som syftar till att skapa en effektivare förverkandelagstiftning. Förfarandet ska bli mer verkningsfullt genom att brottsvinster och oförklarade tillgångar ska förverkas i högre utsträckning än i dag. Förverkandeformerna ska alltså utgöra effektiva verktyg i brottsbekämpningen. Samtidigt måste intresset av en effektiv lagstiftning vägas mot enskildas berättigade förväntningar på en legitim och tydlig lagstiftning som inte leder till osäkerhet om hur den ska tillämpas. Syftet med reformen är därför att skapa ett regelverk som är tydligt, enkelt och förutsebart. Många av de nya bestämmelserna innebär att nya begrepp införs som på ett tydligare sätt ska synliggöra förverkande- lagstiftningens övergripande syften, inte minst att förebygga och förhindra att brottslighet lönar sig. Vid sidan av de materiella förverkandereglerna är det angeläget att det processuella regelverk som omgärdar förverkande- processen är tydligt och förutsebart. På så sätt kan de grundläggande kraven på rättssäkerhet upprätthållas. Processen ska vara förutsebar för parterna och parterna ska kunna få befogade invändningar prövade. Att det finns tydliga regler som tar sikte på hur en förverkandeprocess som riktas mot barn ska föras och att regelverket också syftar till att barn inte ska kunna utnyttjas för kriminella syften tillgodoser principen om barnets bästa. I propositionen lämnas också förslag som syftar till att stärka rätts- säkerheten för de företag som kan bli föremål för en talan om företagsbot.

Den största nyheten i propositionen är förslaget om självständigt förverkande som innebär att egendom ska kunna förverkas på den grunden att egendomsinnehavet inte står i proportion till en enskilds legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. Genom den nya förverkandeformen tillförs den tillgångsinriktade brottsbekämpningen ett nytt kraftfullt verktyg som kan minska möjligheterna för kriminella nätverk att göra vinster på sin brottsliga verksamhet, begränsa deras möjligheter att bygga upp resurser som kan återinvesteras i nya brottsupp- lägg eller i den legala ekonomin men också bidra till att bryta nyrekryteringen. Att upprätthålla en ordning som innebär att brottslighet inte ska löna sig kan också bidra till att stärka rättsstaten, förverkandelag- stiftningens trovärdighet som helhet och i förlängningen medborgarnas tilltro till myndigheternas brottsbekämpande arbete.

Som regeringen redogör för innebär förslagen i propositionen att brottsbekämpande myndigheter får ett nytt verktyg att förverka oförklarade tillgångar. Det bedöms inte finnas någon alternativ och mindre ingripande lösning som samtidigt på ett kraftfullt sätt kan stärka möjligheterna att förhindra och förebygga att brottslighet lönar sig.

När det gäller frågan om diskriminering, som Barnombudsmannen och Integritetsskyddsmyndigheten lyfter fram, kan det framhållas att det är grundläggande att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av omständigheter som gäller den enskilde som person (1 kap. 2 § regeringsformen). Självständigt förverkande föreslås kunna tillgripas i de fall det föreligger en disproportion mellan den enskildes egendomsinnehav och legitima förvärvskällor eller förmögen- hetsförhållanden i övrigt (dvs. att egendomen härrör från brottslig

Prop. 2023/24:144

379

Prop. 2023/24:144 verksamhet). Förverkandeformen och de tvångsmedel som ska få användas i sådana utredningar ska endast få användas om det finns någon konkret omständighet som ger objektivt stöd för antagandet att egendom härrör från brottslig verksamhet. Som regeringen redovisar i avsnitt 8.2.3 bedöms förslaget vara förenligt med grundläggande fri- och rättigheter. I det sagda ligger att regleringen är utformad på ett sådant sätt att det saknas anledning att befara att lagstiftningen kommer att tillämpas på ett sätt som med fog kan uppfattas som diskriminerande.

Det är inte möjligt att förutse effekterna av ett nytt regelverk i den praktiska tillämpningen. Det finns därför skäl att följa effekterna av den nu framlagda lagstiftningen och på sikt låta utvärdera reformen i olika avseenden.

Konsekvenser för de brottsbekämpande myndigheterna och de allmänna domstolarna

Förslaget om en effektivare förverkandelagstiftning förväntas innebära betydligt fler ärenden hos brottsbekämpande myndigheter och mål i domstolarna. Genom förslaget att införa den nya förverkandeformen självständigt förverkande tillförs brottsbekämpande myndigheter ett helt nytt verktyg som därmed ger upphov till en ny målkategori.

De nya uppgifterna och utökade befogenheterna förväntas leda till effektivare möjligheter att bekämpa brottslighetens ekonomiska drivkrafter. Det nya regelverket som i flera avseenden innebär utökade arbetsuppgifter ställer nya krav på brottsbekämpande myndigheter och domstolar. Som Justitiekanslern och Ekobrottsmyndigheten påpekar är behovet av utbildning av aktörer i rättsväsendet en viktig fråga, inte minst för att rättssäkerheten ska kunna upprätthållas men också för att ge lagstiftningen ett effektivt genomslag. Regeringen förutsätter att relevant utbildning kommer att erbjudas för aktörer i brottsbekämpningen och inom rättsväsendet.

I propositionen lämnas även förslag som innebär att brottsbekämpande myndigheter i större utsträckning kommer behöva samarbeta med framför allt åklagaren i utredningar om självständigt förverkande vilket i sig kräver gemensamma rutiner. De nya uppgifter som genom förslagen tillkommer myndigheterna och domstolarna, självständigt eller genom biträde till andra myndigheter, innebär dock i grunden ingen förändring av myndig- heternas och domstolarnas nuvarande uppgifter. Förslagen innebär kostnader för uppstart, anpassningar av it-system, utbildning, nyrekryte- ring, nya interna föreskrifter och styrande dokument och löpande ärendehantering för domstolar och myndigheter och samt ökade kostnader för rättsliga biträden. När det gäller informationsutbytet inom rättsväsen- det innebär införandet av självständigt förverkande särskilda utmaningar, då befintliga informationsmodeller inom brottmålsprocessen till stor del bygger på att informationen kan kopplas till ett specifikt brott. Det innebär att det med stor sannolikhet krävs omfattande utvecklingsarbete för att fullt ut möjliggöra en strukturerad informationsöverföring gällande självstän- digt förverkande mellan myndigheterna. En tillfällig lösning behöver sannolikt tas fram initialt, vilket bedöms tränga undan annat prioriterat it- utvecklingsarbete inom rättsväsendet eftersom det finns brist på kompe-

tent personal att rekrytera. Likaså innebär förslaget om att Skatteverket ska

380

företräda staten när en tredje man väcker talan mot staten avseende bättre rätt till egendom som har förverkats ökade kostnader för myndigheten. Samtliga kostnader är finansierade med ökade anslag i enlighet med budgetpropositionen för 2023. Eventuella tillkommande kostnader utöver detta bedöms kunna hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.

Konsekvenser för statens inkomster

Reformen innebär utökade möjligheter för brottsbekämpande myndigheter att förverka egendom. Förverkad egendom tillfaller staten genom antingen sakförverkande där egendomen sedan säljs eller genom värdeförverkande där den enskilde förpliktas att till staten betala ett visst belopp. Reformen förväntas ge ökade inkomster till staten. Det är emellertid inte möjligt att göra en närmare uppskattning av vilka konsekvenser reformen får för inkomstsidan av statens budget.

Konsekvenser för den personliga integriteten och för det brottsförebyggande arbetet

En utredning om självständigt förverkande kommer många gånger leda till att tvångsmedel används mot enskilda. Förslagen innebär, som flera remissinstanser också påpekar, sammantaget en ökad risk för intrång i den personliga integriteten. Av artikel 8 i Europakonventionen följer inte bara ett förbud mot godtyckliga ingrepp i privatlivet, utan även en positiv förpliktelse för staten att skydda enskilda mot ingrepp i t.ex. privatlivet från andra (Europadomstolens dom den 12 november 2013 i målet Söderman mot Sverige, nr 5786/08). Ett sådant skydd kan tillgodoses genom både lagstiftning och andra åtgärder, t.ex. genom att säkerställa att brottsbekämpningen fungerar på ett tillfredsställande sätt. De nu aktuella förslagen bedöms ge de brottsbekämpande myndigheterna bättre förutsättningar att förhindra och förebygga att brottslighet ska löna sig och kan bidra till att på ett mer effektivt sätt bekämpa den organiserade brottsligheten. Samtidigt föreslås att det förfarande som ska omgärda förverkandeprocessen ska innehålla ett antal rättssäkerhetsgarantier.

Samtidigt kommer förslagen att vara välkomna effektiva verktyg för de brottsbekämpande myndigheterna. De kommer att innebära ökade möjligheter att förverka brottsvinster och oförklarade tillgångar från kriminella. Som Brå framhåller kan förslagen ha en viss brottsföre- byggande effekt.

Regeringen bedömer att förslagen sammantaget innebär en rimlig avvägning mellan behovet av en effektiv brottsbekämpning och den enskildes rätt till skydd för sin personliga integritet.

Konsekvenser för barn

I förarbetena till lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, varigenom barnkonventionen inkorporeras i svensk lagstiftning framhålls att konventionen bör synliggöras i förarbeten till lagstiftning där konventionen kan vara relevant. I artikel 3 i konventionen fastslås att vid alla åtgärder som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ.

Prop. 2023/24:144

381

Prop. 2023/24:144 Genom de förslag som regeringen lämnar utökas möjligheterna att förverka brottsvinster från barn (förverkande av brottsvinster, utvidgat förverkande och självständigt förverkande). Förslagen innebär också att barn ska omfattas av den processuella reglering som ska omgärda förverkandeprocessen. Flera av förslagen innebär ett ökat integritetsintrång även mot underåriga. I ärenden som rör barn ska barnets rättigheter i enlighet med barnkonventionen tillgodoses, bland annat principen om barnets bästa. För att ett införande av nu aktuella straff- rättsliga åtgärder ska kunna komma i fråga är det av yttersta vikt att processen och möjligheterna att tillgripa tvångsmedel anpassas utifrån de särskilda rättssäkerhetsgarantier och andra hänsynstaganden som gör sig gällande i dessa fall.

Förslagen om att en talan om självständigt förverkande ska kunna föras även mot barn och unga samt om att utöka möjligheten att förverka egendom från barn under 15 år och personer som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning innebär att bl.a. barn i större utsträckning än tidigare kommer att få förverkandeanspråk riktade mot sig. Vid bedömningen av förslagens förenlighet med barnkonventionen måste det beaktas att ett tungt vägande skäl för förslagen är intresset av att skydda barn från att utnyttjas och dras in i brottslighet (se avsnitt 8.2.1 och 10.2). Att undanta bl.a. barn och unga från förslagen hade annars medfört en betydande risk för utnyttjande. Förslagen bedöms därmed vara förenliga med artikel 3 i barnkonventionen. Förslagen, som inte innehåller några diskriminerande element, bedöms även vara förenliga med artikel 2 i barnkonventionen, om barnets rätt till icke-diskriminering, lika värde och rätt att inte diskrimineras.

Regeringens förslag om den processuella regleringen av förverkande- processen, däribland möjligheterna till tvångsmedelsanvändning mot barn och unga, innebär ett ökat integritetsintrång för den enskilde (se avsnitt 13.4). Den processuella regleringen är dock anpassad till barnets behov såtillvida att särskilda rättssäkerhetsgarantier gäller på samma sätt som när processen bygger på en brottsmisstanke och vissa krav därmed uppställs i barnkonventionen (jfr artikel 40 i barnkonventionen). Förslaget, som inte innehåller några diskriminerande element, bedöms vara förenligt med artikel 2 i barnkonventionen, om barnets rätt till icke-diskriminering, lika värde och rätt att inte diskrimineras. Förslaget bedöms även vara förenligt med artikel 3 i barnkonventionen.

De särskilda överväganden som fordras i förhållande till barnkonven- tionen berörs i de allmänna övervägandena där förslagen lämnas men bedöms sammantaget vara förenliga med barnkonventionen, däribland artikel 3 om barnets bästa. Förslagen bedöms i sin helhet bidra till att tillförsäkra barnet det skydd som krävs enligt barnkonventionen.

Konsekvenser för företag

Genom förslagen som regeringen lämnar stärks rättssäkerheten i mål om företagsbot bl.a. genom att företag ges rätt att ta del av utredningen och begära komplettering av denna innan talan om företagsbot väcks och att det direkt av lag framgår att företag i vissa fall ska ha rätt till rättsligt biträde.

382

Förverkandesanktionen utgör, precis som företagsboten, ett incitament Prop. 2023/24:144 för företag att förebygga brott i den egna verksamheten. I och med att

möjligheterna till förverkande stärks kan fler juridiska personer bli föremål för en talan om förverkande. Genom sanktionshotet och medvetenheten om att brottsvinster kan förverkas kan förslagen bidra till bättre regelefterlevnad och kontroll inom företag och i förlängningen innebära att färre brott kommer att begås i verksamhetsutövningen. Förslagen kan därför kan antas ha viss brottsavhållande verkan även i företag.

Förslagen är ägnade att främja all seriös verksamhet på bekostnad av mindre seriös sådan. Seriösa företag kommer följaktligen få bättre förutsättningar att konkurrera med andra företag på lika villkor.

Övriga konsekvenser

Förslagen bedöms vara väl förenliga med Sveriges åtaganden till följd av medlemskapet i Europeiska unionen. De särskilda överväganden som fordras i förhållande till EU-rätten, och särskilt beträffande förverkande- direktivet, berörs i de allmänna övervägandena där förslag med bäring på direktivet lämnas.

Regeringen bedömer att förslagen inte medför några konsekvenser för jämställdheten, den kommunala självstyrelsen, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsätt- ningar eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

17Författningskommentar

17.1Förslaget till lag (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot

I lagen finns bestämmelser om förfarandet vid förverkande av egendom
och åläggande av företagsbot. Lagens namn utformas enligt Lagrådets
förslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.1.
I 1 kap. finns bestämmelser om lagens innehåll och tillämpningsområde.
I 2 kap. finns bestämmelser om utredning om självständigt förverkande. I
3 kap. finns bestämmelser om beslut som fattas av brottsbekämpande
myndigheter i vissa fall. I 4 kap. finns bestämmelser om handläggningen i
domstol i vissa fall. I 5 kap. finns bestämmelser om tredje mans deltagande
i en rättegång om förverkande. I 6 kap. finns bestämmelser som är gemen-
samma för förverkande och företagsbot om juridiskt biträde, information,
delgivning samt barn och unga.
Lagen ersätter lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid för-
verkande m.m. (nedan kallad 1986 års förfarandelag) och lagen
(2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksam-
het i vissa fall (nedan kallad 2008 års förfarandelag). I lagen samlas
bestämmelser om förfarandet när en särskild talan om förverkande eller
om företagsbot handläggs vid domstol och hos ansvariga myndigheter,
inklusive regler om utredningen i sådana situationer. Många frågor som	383
	383

Prop. 2023/24:144 tidigare varit oreglerade eller enbart framgått indirekt av de nämnda lagarna regleras uttryckligen i den nya lagen. Även om lagen är ny bör – för de bestämmelser som har sin motsvarighet i hittillsvarande lagstiftning

–ledning i stor utsträckning kunna sökas i såväl förarbetena som utvecklad rättspraxis till hittillsvarande bestämmelser.

1 kap. Lagens innehåll och tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om förfarandet vid prövning av frågor om förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.

Paragrafen innehåller en övergripande beskrivning av lagens innehåll. Paragrafen utformas delvis enligt Lagrådets förslag. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 12.1.

Som framgår av såväl lagens rubrik som denna paragraf innehåller lagen, till skillnad från hittillsvarande reglering, endast bestämmelser om förfarandet vid förverkande av egendom, oavsett om det rör sig om en särskild rättsverkan av brott eller inte, och vid åläggande av företagsbot. Lagen är alltså inte tillämplig på särskilda rättsverkningar av brott i allmänhet. Lagen reglerar inte alla frågor om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot, utan som framgår av 2 § finns bestämmelser om förfarandet i sådana mål även i bl.a. rättegångsbalken.

2 § I lagen finns bestämmelser om

1.utredning om självständigt förverkande (2 kap.),

2.beslut som fattas av brottsbekämpande myndigheter i vissa fall (3 kap.),

3.handläggningen i domstol i vissa fall (4 kap.),

4.tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande (5 kap.), och

5.juridiskt biträde, information, delgivning samt barn och unga (6 kap.).

När det i andra fall än de som avses i första stycket 2 och 3 uppkommer en fråga om förverkande av egendom eller om företagsbot gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål. Dessa bestämmelser ska också tillämpas i en utredning om annat förverkande än självständigt förverkande och i en utredning om företagsbot, om utredningen rör någon som inte är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot.

Bestämmelserna som avses i första stycket 4 och 5 ska, om inte annat anges, tillämpas oavsett om denna lag eller rättegångsbalkens regler gäller för förfarandet.

I polislagen (1984:387) finns bestämmelser om rätten att använda tvångsmedel i syfte att förverka egendom enligt 36 kap. 12 § brottsbalken.

	Paragrafen anger lagens tillämpningsområde och upplyser om, respektive
	anger, när rättegångsbalkens regler i stället gäller eller ska tillämpas.
	Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena
	finns i avsnitt 12.1 och 12.2.4.
	I första stycket finns en uppräkning av lagens kapitel.
	Andra stycket första meningen upplyser om att bestämmelserna i
	rättegångsbalken om rättegången i brottmål gäller när det i andra fall än de
	som avses i första stycket 2–3 uppkommer en fråga om förverkande av
	egendom eller om företagsbot. När bestämmelserna i 3 eller 4 kap. inte ska
	tillämpas gäller alltså i stället rättegångsbalkens regler. Det innebär att
	rättegångsbalkens regler gäller för beslut som fattas av brottsbekämpande
	myndigheter när de inte får fattas enligt 3 kap. Det innebär vidare att
384	rättegångsbalkens regler gäller för handläggningen i domstol när bestäm-

melserna i 4 kap. inte ska tillämpas. När bestämmelserna i 3 respektive 4 kap. ska tillämpas utvecklas närmare i kommentaren till 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 §. I princip innebär regleringen att rättegångsbalkens regler gäller när ett beslut om förverkande eller om företagsbot riktas mot någon som är misstänkt för ett brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot eller när åklagaren väcker en talan om förverkande eller om företagsbot som utgör en del av en fråga om ansvar för brott. De regler i rättegångsbalken som gäller för förundersökningen och åtalet styr då vilka regler som är tillämpliga för utredningen, tvångsmedel, beslut som fattas av brottsbekämpande myndigheter och handläggningen i domstol. Om det t.ex. krävs prövningstillstånd för prövning av tingsrättens dom med hänsyn till den påföljd som har dömts ut, krävs det också prövningstillstånd i förverkandefrågan även om det endast är den frågan som överklagas.

I andra stycket andra meningen anges att bestämmelserna i rättegångs- balken om rättegången i brottmål också ska tillämpas i en utredning om annat förverkande än självständigt förverkande och i en utredning om företagsbot, om utredningen rör någon som inte är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot. Bestämmelsen innebär i denna del en uttrycklig reglering av att rättegångsbalkens regler om rättegången i brottmål ska tillämpas i en sådan utredning. Det innebär bl.a. att en sådan utredning ska bedrivas inom förundersökningens ramar, att forumreglerna i brottmål blir tillämpliga och att brottsbekämpande myndigheter därigenom ges rätt att tillgripa tvångsmedel inriktade på förverkande. De centrala tvångsmedlen beslag och penningbeslag förut- sätter inte någon brottsmisstanke. Bedömningen knyts i stället till egendomen och att denna skäligen kan antas bli förverkad. I enlighet med fast praxis innebär hänvisningen till rättegångsbalkens bestämmelser också att kvarstad och förvar kan tillgripas i en förverkandeprocess mot annan än den misstänkte. Det gäller om det dels föreligger misstanke på det sätt som krävs mot en person, dels skäligen kan antas föreligga ett anspråk mot någon annan på förverkande grundat på det brott som misstanken avser (se rättsfallet NJA 1983 s. 570). Vad gäller husrann- sakan, genomsökning på distans och kroppsvisitation gäller 28 kap. 1 § andra stycket, 10 b § andra stycket andra meningen och 11 § andra stycket rättegångsbalken. Verkställighetsåtgärderna kopiering och biometrisk autentisering är också tillämpliga i den mån de är knutna till andra tvångs- medel som är tillämpliga.

Av tredje stycket framgår att bestämmelserna i 5 och 6 kap. ska tillämpas, om inte annat anges, oavsett om denna lag eller rättegångs- balkens regler gäller för förfarandet. Även om reglerna i rättegångsbalken om handläggningen i domstol gäller i stället för 4 kap., är alltså 5 kap. om tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande tillämpligt. Det innebär vidare att även om rättegångsbalkens regler i övrigt gäller så ska bestämmelserna i 6 kap. om juridiskt biträde, information, delgivning samt barn och unga tillämpas. Bestämmelserna i 6 kap. reglerar nämligen uttryckligen hur vissa bestämmelser som i och för sig har en motsvarighet i rättegångsbalken ska tillämpas i ett förfarande om förverkande av egendom eller åläggande av företagsbot. En förutsättning för att bestämmelserna ska tillämpas i ett visst fall är emellertid att inte annat anges i bestämmelserna i 6 kap.

Prop. 2023/24:144

385

Prop. 2023/24:144 Fjärde stycket upplyser om att det i polislagen (1984:387) finns bestämmelser om rätten att använda tvångsmedel i syfte att förverka egendom enligt 36 kap. 12 § brottsbalken. Rätten att använda tvångsmedel i en sådan utredning, som inte förutsätter något brott, följer alltså av polislagen och inte av rättegångsbalken. Förutom polislagens bestämmel- ser kan dock även bestämmelserna i rättegångsbalken om tvångsmedlen beslag och penningbeslag tillämpas eftersom dessa bestämmelser inte förutsätter brottsmisstanke. Bestämmelserna om beslag och penningbeslag i rättegångsbalken är alltså tillämpliga på förverkande enligt 36 kap. 12 § brottsbalken.

386

2 kap. Utredning om självständigt förverkande

Allmänna bestämmelser

1 § Syftet med en utredning om självständigt förverkande är att

1.utreda om egendomen härrör från brottslig verksamhet,

2.utreda vem egendomen tillhör,

3.ta ställning till om det finns tillräckliga skäl att väcka talan om förverkande,

och

4.se till att bevisningen kan presenteras i ett sammanhang.

Paragrafen anger syftet med en utredning om självständigt förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.1.

Paragrafen, som har sin förebild i 23 kap. 2 § rättegångsbalken, slår fast syftet med en utredning om självständigt förverkande. Det handlar dels om att utreda om egendomen härrör från brottslig verksamhet och vem den tillhör, dels att ta ställning till om det finns tillräckliga skäl att väcka talan om egendomens förverkande och att se till att bevisningen kan presenteras i ett sammanhang.

Vad som sägs i första punkten – att utreda om egendomen härrör från brottslig verksamhet – anknyter direkt till förutsättningarna för själv- ständigt förverkande.

I andra punkten anges att utredningen också syftar till att utreda vem egendomen tillhör. Det är inte bara i relation till förverkandesvaranden som det kan finnas behov av att utreda vem egendomen tillhör. Åklagarens objektivitetsplikt, som enligt 5 § gäller i utredningar om självständigt förverkande, innebär att invändningar som exempelvis en tredje man för fram under utredningens gång om att egendomen tillhör honom eller henne också måste utredas.

Enligt tredje punkten syftar utredningen vidare till att ta ställning till om det finns tillräckliga skäl att väcka talan om förverkande. Frågan om det föreligger tillräckliga skäl att väcka talan om förverkande ska ses i ljuset av att självständigt förverkande är en obligatorisk förverkandeform. Det innebär att åklagaren är skyldig att föra talan om självständigt förverkande när han eller hon bedömer att det utifrån en objektiv bedömning finns förutsättningar för förverkande (se dock 2 § andra meningen). Att det ska föreligga tillräckliga skäl för att väcka talan om självständigt förverkande ska förstås så att åklagaren har att pröva styrkan av den bevisning som finns för att egendomen härrör från brottslig verksamhet och att den tillhör det tänkta förverkandesubjektet. Bevisningen måste vara tillräckligt stark för att åklagaren på objektiva grunder ska kunna förvänta sig ett bifall till

en talan om självständigt förverkande. Det förutsätts inte att kravet på Prop. 2023/24:144 tillräckliga skäl endast hänför sig till det som åklagaren redan har vunnit

säker utredning om. Även sådant som kan antas komma fram vid sakens fortsatta behandling, t.ex. muntlig bevisning, får ligga till grund för den bedömningen, låt vara att en sådan prognos måste göras med viss försiktig- het.

Enligt fjärde punkten syftar utredningen också till att se till att bevis- ningen kan presenteras i ett sammanhang.

2 § En utredning om självständigt förverkande ska inledas om det finns anled- ning att anta att egendom härrör från brottslig verksamhet. En utredning behöver dock inte inledas om det är uppenbart att frågan inte går att utreda eller om en utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse.

Paragrafen anger förutsättningarna för att inleda en utredning om själv- ständigt förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.1.

Enligt första meningen ska en utredning om självständigt förverkande inledas om det finns anledning att anta att egendom härrör från brottslig verksamhet. Bestämmelsen är obligatorisk (se dock andra meningen). Det beviskrav som ska vara uppnått för att en utredning ska inledas är detsamma som vid beslut om inledande av en förundersökning enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken (”anledning att anta”). Till skillnad från vad som följer av regleringen i rättegångsbalken är beviskravet knutet till att viss egendom härrör från brottslig verksamhet. En väsentlig skillnad jämfört med motsvarande reglering i rättegångsbalken är alltså att det inte krävs att någon är misstänkt för ett brott.

För att en utredning ska inledas krävs att det finns anledning att anta att viss egendom härrör från brottslig verksamhet. Det innebär dock inte att egendomen behöver ha påträffats rent fysiskt eller att alla detaljer kring den behöver vara kända. Det krävs inte att heller att den egendom som kan antas härröra från brottslig verksamhet kan bli föremål för tvångsmedel eller att just den egendomen slutligen kan komma att sakförverkas. Ett antagande om att egendom härrör från brottslig verksamhet kan grunda sig på ett flertal mer eller mindre konkreta uppgifter som tillsammans ger en tillräcklig grund för antagandet. Prövningen av om förverkande enligt 36 kap. 5 § brottsbalken ska ske fokuserar på hur förverkandesvaranden har förvärvat tillgångarna och vilket utrymme det finns för legala förvärvskällor. Det ligger därför i sakens natur att även prövningen av om en utredning ska inledas fokuserar på omständigheter som talar för att en person har tillgångar som denne inte har haft möjlighet att förvärva på legal väg. Sådana omständigheter kan t.ex. vara personens inkomstför- hållanden, skuldsättning, ålder eller kopplingar till kriminella gruppe- ringar samt var och hur egendom påträffats.

Det är inte nödvändigt att egendomen som helhet härrör från brottslig verksamhet, dvs. står i disproportion till förvärvskällorna eller förmögen- hetsförhållandena i övrigt (se kommentaren till 36 kap. 5 § brottsbalken). Det kan alltså finnas fall där en utredning ska inledas även om det finns indikationer på att egendomen delvis har förvärvats med legitima medel, så länge det finns anledning att anta att delar av egendomen härrör från

387

Prop. 2023/24:144 brottslig verksamhet och alltså står i disproportion till de legitima förvärvskällorna.

388

Det krävs inte att någon känd person utpekas som ägare till egendomen för att en utredning om självständigt förverkande ska kunna inledas, eller för att en sådan talan senare ska kunna bifallas. Om egendom påträffas under sådana förhållanden att det finns anledning att anta att den härrör från brottslig verksamhet kan en utredning inledas mot en okänd person. Det kan t.ex. handla om att en stor summa kontanter påträffas på allmän plats eller i en bil med flera personer utan att någon gör anspråk på pengarna.

I andra meningen regleras två undantag från skyldigheten att inleda en utredning. En utredning behöver för det första inte inledas om det är uppenbart att frågan inte går att utreda. Att frågan inte går att utreda ska bedömas på motsvarande sätt som gäller enligt 23 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken med den skillnaden som ligger i att självständigt förverkande inte förutsätter brott eller brottsmisstanke. En utredning behöver inte heller inledas om det är uppenbart att en sådan skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Regleringen syftar till att förhindra en orimlig resursanvändning (jfr 23 kap. 4 a § rättegångsbalken).

3 § Ett beslut att inleda en utredning om självständigt förverkande får fattas av

1.åklagaren, eller

2.en anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.

Om utredningen har inletts av någon som avses i första stycket 2, ska denne snarast lämna över ledningen av utredningen till åklagaren.

I paragrafen regleras vem som får fatta beslut om att inleda en utredning om självständigt förverkande och vad som gäller om någon annan än åklagaren har inlett en sådan utredning. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.2.

Enligt första stycket första punkten får åklagaren inleda en utredning om självständigt förverkande.

Enligt första stycket andra punkten får en anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett inleda en utredning om självständigt förverkande. En sådan befogenhet kan t.ex. framgå av myndighetens arbetsordning.

Av andra stycket framgår att ledningen av en utredning som inletts av någon som avses i första stycket 2 snarast ska lämnas över till åklagaren. Stadgandet ger uttryck för att det är åklagaren som ska leda en utredning om självständigt förverkande. Utgångspunkten är alltså att utrednings- åtgärder – inte minst sådana där tvångsmedel används – ska beslutas av åklagaren eftersom han eller hon har att säkerställa att tvångsmedel endast används i de fall där det är motiverat. Om någon som avses i första stycket 2 har inlett en utredning om självständigt förverkande leder denna emellertid utredningen fram till dess att den lämnas över till åklagaren. Det innebär också en rätt att under denna tid fatta beslut om tvångsmedel enligt vad som närmare anges i kapitlet. Att ledningen av utredningen snarast ska överlämnas innebär att ett överlämnande till åklagaren normalt sett inte bör dröja mer än ett dygn. Frågan får dock bedömas från fall till fall.

4 § För att genomföra en utredning om självständigt förverkande får åklagaren Prop. 2023/24:144 anlita biträde av en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten,

Skatteverket eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.

I paragrafen regleras åklagarens möjlighet att få biträde av en polisman eller någon annan anställd vid vissa myndigheter för att genomföra en utredning om självständigt förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.3.

Även om åklagaren leder en utredning om självständigt förverkande kan det, på motsvarande sätt som gäller i förundersökningar, finnas behov av att annan biträder åklagaren i utredningsarbetet. Bestämmelsen innebär att en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten, Skatte- verket eller Säkerhetspolisen kan utföra åtskilliga moment i en utredning om självständigt förverkande. När det gäller någon annan anställd än en polisman krävs emellertid att någon av de myndigheter som räknats upp i paragrafen har utsett den anställde för att utföra uppgiften. ”Någon annan anställd” kan t.ex. vara en ekobrottsutredare eller ekorevisor. Åklagarens beslut att anlita biträde inbegriper inte en rätt för den som ska agera biträde att fatta tvångsmedelsbeslut (jfr vad som gäller enligt 7–11 §§).

Paragrafen reglerar inte i vilken utsträckning myndigheterna behöver ställa resurser till åklagarens förfogande. Arbetet behöver dock organi- seras och dimensioneras på ett sådant sätt att det vid de olika myndig- heterna finns personer med rätt kompetens som kan biträda åklagaren när åklagaren begär biträde från annan myndighet. Rätten att begära biträde ska utnyttjas när det finns ett tydligt behov och med beaktande av den särskilda kompetens som respektive myndighet har att bidra med.

–skälig misstanke om brott avse skälig anledning att anta att egendom kan komma att förverkas,

–den misstänkte avse den som en utredning om självständigt förverkande rör,

–förundersökning avse utredning om självständigt förverkande,

–undersökningsledaren avse den som leder utredningen,

–försvarare avse biträde, och

–åtal avse talan om självständigt förverkande.

I paragrafen anges genom en hänvisning till rättegångsbalken vilka regler
om förundersökning i brottmål som gäller på motsvarande sätt i utred-
ningar om självständigt förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.
Paragrafen anger att vissa bestämmelser i rättegångsbalken gäller vid en
utredning om självständigt förverkande. Det innebär t.ex. att utredningen
ska bedrivas objektivt så att inte någon onödigt utsätts för en utredning
eller orsakas kostnad eller olägenhet. Det innebär också att reglerna om
förhör och krav på dokumentation blir tillämpliga i en utredning om
självständigt förverkande.
Tillämpningen sker med de modifieringar som framgår av andra
meningen. Det som i rättegångsbalken sägs om skälig misstanke om brott
ska avse skälig anledning att anta att egendom kan komma att förverkas.
Beviskravet är alltså högre än vad som gäller för att få inleda en utredning
om självständigt förverkande. Det som i rättegångsbalken sägs om den	389
	389

Prop. 2023/24:144 misstänkte ska avse den som en utredning om självständigt förverkande rör. Begreppet tar sikte på förverkandesubjektet, det vill säga den som ett beslut eller en talan kan komma att riktas mot, och inte en eventuellt förekommande tredje man. Vidare ska det som där sägs om förundersök- ning, undersökningsledaren, försvarare och åtal avse utredning om självständigt förverkande, den som leder utredningen, biträde respektive talan om självständigt förverkande.

Paragrafen reglerar förutsättningarna för att lägga ned en utredning om självständigt förverkande. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.1.

I första meningen anges att en utredning ska läggas ned om det inte längre finns anledning att fullfölja den. Bestämmelsen är obligatorisk. Att det inte längre finns anledning att fullfölja en utredning ska bedömas på motsvarande sätt som gäller enligt 23 kap. 4 § andra stycket tredje meningen rättegångsbalken med den skillnaden som ligger i att själv- ständigt förverkande inte förutsätter brott eller brottsmisstanke. Att det inte längre finns skäl att fullfölja utredningen kan t.ex. bero på att utredningen visar att egendomen inte härrör från brottslig verksamhet, eller att bevisläget är sådant att det inte finns tillräckliga skäl att väcka talan om förverkande. Enligt andra meningen får en utredning läggas ned om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Bestämmelsen är fakultativ och utgör ett undantag från den generella skyldigheten att genomföra en utredning om själv- ständigt förverkande. Beslut att lägga ned en utredning med stöd av andra meningen kan aktualiseras när åklagaren får en utredning överlämnad till sig från någon annan som inlett den eller när som helst under utredningens gång om det skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse.

Tvångsmedel

7 § I en utredning om självständigt förverkande får tvångsmedel användas i den utsträckning som framgår av denna lag.

I paragrafen anges att tvångsmedel får användas i utredningar om själv- ständigt förverkande i den utsträckning som framgår av denna lag. Över- vägandena finns i avsnitt 13.3.

En grundläggande förutsättning för tvångsmedelsanvändningen är att det enligt 2 § fattats ett beslut om att inleda en utredning om självständigt förverkande. Förutsättningarna för att därefter få använda tvångsmedel skiljer sig åt mellan sådana tvångsmedel i rättegångsbalken som är direkt tillämpliga, dvs. beslag och penningbeslag (8 §), och tvångsmedel vars tillämpning regleras särskilt i lagen, dvs. kvarstad, husrannsakan och genomsökning på distans (9 och 11 §§). Det innebär att det räcker att förutsättningarna enligt rättegångsbalken är uppfyllda för att beslag och penningbeslag ska få användas. Detsamma gäller verkställighetsåt-

390

gärderna kopiering och biometrisk autentisering. När det gäller övriga Prop. 2023/24:144 tvångsmedel måste därutöver de förutsättningar som framgår av 9 §

respektive 11 § vara uppfyllda för att dessa tvångsmedel ska få användas. Den rätt att inleda en utredning som en anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen kan ha enligt 3 § första stycket 2 ger i sig inte någon rätt att använda våld när tvångsmedelsbeslut ska verkställas. Att en polisman kan ha rätt att använda våld vid genomförande av tvångsåtgärder

enligt denna lag följer av 10 § första stycket 4 polislagen (1984:387).

8 § Beslag och penningbeslag får användas i en utredning om självständigt förverkande enligt bestämmelserna om dessa åtgärder i 27 kap. rättegångsbalken, med undantag för 27 kap. 4 § andra stycket andra meningen samma balk. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–undersökningsledaren avse den som enligt 3 § första stycket 2 leder utredningen, och

–åtal avse talan om självständigt förverkande.

Paragrafen reglerar möjligheterna att använda tvångsmedlen beslag och penningbeslag i en utredning om självständigt förverkande. Övervägan- dena finns i avsnitt 13.3.

I första meningen anges att beslag och penningbeslag får användas i en utredning om självständigt förverkande enligt bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken, med undantag för 27 kap. 4 § andra stycket andra meningen samma balk. Bestämmelserna om bl.a. rätten till prövning av ett beslag (27 kap. 6 §) och underrättelse om beslag (27 kap. 11 §) är alltså tillämpliga även i en utredning om självständigt förverkande. I förhållande till rätten att fatta beslut om dessa tvångsmedel innebär regleringen att beslut ska fattas enligt rättegångsbalkens bestämmelser, med undantag för polismans rätt att, utan föregående beslut, ta föremål i beslag vid fara i dröjsmål. Någon sådan rätt tillkommer alltså inte en polisman i en utredning om självständigt förverkande. Däremot har den som med laga rätt verkställer husrannsakan eller kroppsvisitation rätt att ta föremål som därvid påträffas i beslag, vilket följer av 27 kap. 4 § första stycket rätte- gångsbalken. Rätten för en polisman att inom ramen för verkställigheten av t.ex. en husrannsakan fatta ett beslut om beslag förutsätter emellertid att de grundläggande förutsättningarna för beslag är uppfyllda (se 27 kap.

1 § rättegångsbalken). Det har därför betydelse i vilken typ av utredning som verkställigheten och beslagsfrågan aktualiseras. En polisman som verkställer en husrannsakan i en utredning om självständigt förverkande har exempelvis rätt att ta föremål som påträffas i beslag i den utredningen om de grundläggande förutsättningarna för beslag är uppfyllda. Vid verkställigheten av en husrannsakan i en utredning om misshandel har däremot en polisman inte rätt att beslagta föremål som skulle kunna bli föremål för en talan om självständigt förverkande. Ett beslag som har verkställts av någon annan än den som leder utredningen om självständigt förverkande ska underställas den som leder utredningen som ska ta ställning till om beslaget ska bestå (se 27 kap. 4 § tredje stycket rättegångs- balken).

Det följer av andra meningen första strecksatsen att rätten att fatta beslut om beslag som undersökningsledaren har ska tillkomma den som leder

utredningen om självständigt förverkande. Det innebär att den som enligt

391

Prop. 2023/24:144 2 kap. 3 § första stycket 2 har inlett en utredning t.ex. får fatta beslut om beslag och penningbeslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken. När ledningen av utredningen lämnats över till åklagaren enligt 2 kap. 3 § andra stycket utsläcks denna rätt. Åklagarens rätt att fatta beslut om beslag och penningbeslag följer däremot direkt av bestämmelserna i rättegångs- balken. Detsamma gäller rättens beslutsbefogenhet.

Av andra meningen andra strecksatsen framgår att vad som sägs i 27 kap. rättegångsbalken om åtal ska gälla talan om självständigt för- verkande.

Eftersom beslut om beslag och penningbeslag enligt bestämmelsen fattas med stöd av de generella bestämmelserna i rättegångsbalken behöver åklagaren inte fatta ett nytt tvångsmedelsbeslut inom ramen för en utredning om självständigt förverkade i de fall ett beslut om beslag fattats i en förundersökning som sedan läggs ned.

9 § Kvarstad och förvar får användas i en utredning om självständigt förverkande om det skäligen kan befaras att värdet av egendom som härrör från brottslig verksamhet annars kommer att undanskaffas eller undandras.

–skälig misstanke om brott avse skälig anledning att anta att egendom kan komma att förverkas,

–den misstänkte avse den som en utredning om självständigt förverkande rör,

och

–åtal avse talan om självständigt förverkande.

Paragrafen reglerar möjligheterna att använda tvångsmedlen kvarstad och förvar enligt 26 kap. rättegångsbalken i en utredning om självständigt förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 13.3.

I första stycket anges den grundläggande förutsättningen för att kvarstad och förvar ska få användas, nämligen att det finns skälig anledning att befara att värdet av egendom som härrör från brottslig verksamhet annars kommer att undanskaffas eller undandras. I övrigt gäller de förutsättningar som gäller för kvarstad i brottmål och förvar i rättegångsbalken, med det undantag och de modifieringar som framgår av andra stycket. Att 26 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken undantas innebär att en polisman inte får ta lös egendom i förvar om det är fara i dröjsmål. Det är alltså endast åklagaren som, enligt 26 kap. 3 § första stycket, har rätt att ta egendom i förvar. Vid tillämpningen ska det som i 26 kap. rättegångsbalken sägs om skälig misstanke om brott avse skälig anledning att anta att egendom kan komma att förverkas. Det innebär att det inte krävs någon brottsmisstanke för att kvarstad eller förvar ska få användas i en utredning om självständigt förverkande. Vidare ska vad som sägs om den misstänkte avse den som en utredning om självständigt förverkande rör (se kommentaren till 5 § avseende innebörden av begreppet). Slutligen ska åtal avse talan om självständigt förverkande.

392

10 § Kopiering och biometrisk autentisering får användas i en utredning om Prop. 2023/24:144 självständigt förverkande.

I fråga om kopiering och biometrisk autentisering ska bestämmelserna om dessa åtgärder i 27 kap. rättegångsbalken tillämpas. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–utredning om brott och förundersökning avse utredning om självständigt förverkande, och

–åtal avse talan om självständigt förverkande.

I paragrafen anges att verkställighetsåtgärderna kopiering och biometrisk autentisering enligt 27 kap. rättegångsbalken får användas i en utredning om självständigt förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 13.3.

I första stycket anges att kopiering och biometrisk autentisering får användas i en utredning om självständigt förverkande. Till skillnad från vad som gäller enligt 9 och 11 §§ uppställs inga inskränkande förutsätt- ningar. Verkställighetsåtgärderna kopiering och biometrisk autentisering kan användas först efter beslut om vissa tvångsmedel, nämligen beslag, husrannsakan och genomsökning på distans. För att de båda sistnämnda tvångsmedlen ska vara tillämpliga i en utredning om självständigt förverkande uppställs delvis andra förutsättningar än i rättegångsbalken (se 11 §). Den som med laga rätt verkställer ett sådant tvångsmedel får, enligt reglerna i 27 kap. rättegångsbalken, besluta att en handling ska kopieras eller genomföra en biometrisk autentisering.

I övrigt gäller de förutsättningar som gäller för kopiering och biometrisk autentisering i rättegångsbalken, med de modifieringar som framgår av andra stycket.

11 § Husrannsakan och kroppsvisitation får användas i en utredning om själv- ständigt förverkande om det finns synnerlig anledning att anta att det vid använd- ningen av tvångsmedlet kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller förvar eller att det annars är av betydelse för utredningen.

Genomsökning på distans får användas i en utredning om självständigt förverkande, om det finns synnerlig anledning att anta att det vid användningen av tvångsmedlet kommer att anträffas handlingar av betydelse för utredningen.

–anledning att anta att brott har begåtts avse anledning att anta att egendom kan komma att förverkas,

–den misstänkte avse den som en utredning om självständigt förverkande rör,

–utredning om brott och förundersökning avse utredning om självständigt förverkande,

–undersökningsledaren avse den som enligt 3 § första stycket 2 leder utred- ningen, och

–åtal avse talan om självständigt förverkande.

Paragrafen reglerar möjligheterna att använda tvångsmedlen husrann- sakan, kroppsvisitation och genomsökning på distans enligt 28 kap. rättegångsbalken i en utredning om självständigt förverkande. Övervägan- dena finns i avsnitt 13.3.

I första och andra styckena anges inskränkningar jämfört med huvud-

regeln för respektive tvångsmedel i 28 kap. rättegångsbalken. Dessa

393

Prop. 2023/24:144 inskränkningar motsvarar huvudsakligen vad som gäller för att använda tvångsmedlen mot annan än den som är misstänkt för brott. En förutsättning för att tvångsmedlen ska få användas är att det finns synnerlig anledning att anta att det vid tillämpningen av tvångsmedlet kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller förvar eller annars ha betydelse för utredningen. Det innebär att det ska föreligga en eller flera faktiska omständigheter som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att påträffa föremålet eller föra utredningen framåt genom användningen av det aktuella tvångsmedlet (jfr JO 1985/86 s. 123 och JO 1988/89 s. 70).

Av tredje stycket första meningen framgår att bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken ska tillämpas, med undantag för 28 kap. 5 §, 10 d § första stycket andra meningen och 13 § första stycket andra meningen. Det innebär att en polisman, utan ett förordnande, saknar rätt att företa husrannsakan, vidta åtgärder för genomsökning på distans eller besluta om kroppsvisitation vid fara i dröjsmål. Tillsammans med vad som framgår av tredje stycket andra meningen fjärde strecksatsen, innebär dock regle- ringen att motsvarande rätt att besluta om husrannsakan, kroppsvisitation och genomsökning på distans som tillkommer en undersökningsledare även tillkommer den som leder en utredning om självständigt förverkande. Det innebär att den som enligt 2 kap. 3 § första stycket 2 har inlett en utredning får besluta om tvångsmedel innan utredningen övertas av åklagaren. Åklagarens rätt att fatta sådana beslut följer direkt av bestämmelserna i rättegångsbalken. Detsamma gäller rättens besluts- befogenhet. I övrigt gäller de förutsättningar som gäller för husrannsakan, kroppsvisitation och genomsökning på distans i rättegångsbalken, med de modifieringar som framgår av övriga strecksatser i tredje stycket. Se kommentaren till 5 § avseende innebörden av begreppet ”den som en

utredning om självständigt förverkande rör”.

12 § I en utredning om självständigt förverkande får beslag, penningbeslag och kvarstad inte bestå längre tid än ett år, om det inte finns särskilda skäl.

	Paragrafen begränsar hur lång tid beslag, penningbeslag och kvarstad får
	bestå i en utredning om självständigt förverkande. Övervägandena finns i
	avsnitt 13.3.
	I en utredning om självständigt förverkande får beslag, penningbeslag
	och kvarstad inte bestå längre tid än ett år, om det inte finns särskilda skäl.
	Åklagaren har en skyldighet att löpande pröva om tvångsmedelsanvänd-
	ningen ska bestå. Beslutet måste alltså vid varje given tidpunkt vara
	förenligt med de krav som gäller för åtgärden, däribland kravet på
	proportionalitet. När ettårsfristen har gått ut ska åklagaren, inom ramen för
	prövningen, göra en bedömning av om det finns några ytterligare,
	särskilda, skäl för att åtgärden ska få bestå. Tidsgränsen innebär en
	begränsning av tvångsmedlens användning i tid och utgör ett incitament
	för åklagaren att driva utredningen framåt med viss skyndsamhet.
	Det finns ingen skyldighet för åklagaren att till rätten anmäla att tiden
	överskrids. Den som har drabbats av ett beslag eller penningbeslag har
	dock möjlighet att när som helst begära rättens prövning av det (se 8 § och
	hänvisningarna till rättegångsbalkens regler däri). Precis som gäller vid
	rättens prövning av åklagarens beslagsbeslut i allmänhet ska rätten – vid
394	prövningen av om särskilda skäl föreligger – ta ställning till om det

fortfarande föreligger förutsättningar att låta åklagarens beslagsbeslut Prop. 2023/24:144 bestå. Rättens prövning utmynnar i att rätten fastställer eller häver

beslaget.

Tidsgränsen får endast överskridas om det finns särskilda skäl, vilket exempelvis kan vara att utredningen är mycket omfattande eller annars av komplex karaktär. Särskilda skäl kan också finnas om den som åtgärden rör medvetet håller sig undan för att förhindra att utredningen slutförs. Om skälet till att en talan om självständigt förverkande inte kan väckas är hänförligt till den som åtgärden rör, bör ett beslag, ett penningbeslag eller kvarstad kunna bestå även när åtgärden har pågått i ett år. I sådana fall bör särskilda skäl närmast regelmässigt anses föreligga. Om utredningen däremot inte har bedrivits med den skyndsamhet och aktivitet som kan förväntas kan det i stället tala emot att särskilda skäl föreligger. Tidsgränsen gäller inte sedan en talan om självständig förverkande har väckts.

3 kap. Beslut som fattas av brottsbekämpande myndigheter i vissa fall

1 § Ett beslut som fattas enligt detta kapitel får, med undantag för beslut enligt 3 §, inte riktas mot någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot.

Ett beslut om förverkande får inte avse självständigt eller utvidgat förverkande.

I paragrafen regleras kapitlets tillämpningsområde. Paragrafen utformas delvis enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.

Av första stycket framgår att ett beslut som fattas av åklagaren eller annan befattningshavare som anges i 4 § som huvudregel inte får riktas mot någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot. Möjligheten att fatta beslut enligt kapitlet omfattar den situation då en fråga om förverkande av egendom saknar koppling till ett brott. Så är fallet vid förverkande av särskilda brottsverktyg. Den omfattar även situationen då det visserligen finns ett brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot, men då beslutet ska riktas mot någon som inte är misstänkt för det brottet. Det kan exempelvis bero på att det av någon anledning inte är aktuellt att väcka åtal mot den som är misstänkt för det brott som frågan är kopplad till, eller att ett åtal dröjer så pass länge att frågan om förverkande eller om företagsbot bör prövas före åtalet. Ett sådant beslut hindrar inte ett efterföljande åtal, om den som åtalas är någon annan än den som beslutet först riktats mot.

Från huvudregeln görs ett undantag för åklagarens möjlighet att fatta beslut enligt 3 §, dvs. beslut om förverkande av egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde. Ett sådant beslut får alltså riktas mot den som är misstänkt för brott även om frågan om förverkande har koppling till brottet.

I andra stycket anges att möjligheten att fatta beslut om förverkande inte omfattar självständigt eller utvidgat förverkande. Det innebär att en fråga om självständigt förverkande eller utvidgat förverkande måste prövas av rätten.

395

Prop. 2023/24:144 Beslut om förverkande

2 § Åklagaren får pröva en fråga om förverkande av egendom om värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger fem prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken.

Ett beslut om förverkande av viss egendom får endast avse egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag.

I paragrafen regleras frågan om åklagarens möjlighet att fatta beslut om förverkande. Paragrafen utformas delvis enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.1.

Av bestämmelsen framgår att åklagaren i vissa fall får pröva en fråga om förverkande av egendom (såväl sak- som värdeförverkande). Rätten för åklagaren att fatta förverkandebeslut tar sin utgångspunkt i bestämmelserna om prisbasbelopp på motsvarande sätt som gäller för polisman enligt hittillsvarande 1986 års förfarandelag. Av första stycket framgår att fem prisbasbelopp utgör den övre gränsen för när åklagaren får fatta ett sådant förverkandebeslut. Beloppsgränsen relaterar till det sammanlagda värdet av det som kan komma att förverkas och avser egendom som har ett värde på en legal marknad. Egendom som saknar sådant värde är möjlig att förverka oavsett vilket värde den kan betinga på en illegal marknad. Beloppsgränsen gäller även för värdeförverkande. Den relevanta tidpunkten för att avgöra egendomens värde är den dag då beslut om förverkande fattas.

En ytterligare begränsning i möjligheterna för åklagaren att fatta ett beslut är – när det gäller sakförverkande – att egendomen är tagen i beslag eller penningbeslag, vilket framgår av andra stycket.

Bestämmelsen är fakultativ. Åklagaren kan alltså välja att inte själv fatta beslut om förverkande, utan i stället låta rätten pröva frågan. Ett skäl till det kan vara att frågan är särskilt komplicerad, t.ex. till följd av invändningar från den enskilde. Detsamma kan vara fallet om åklagaren förväntar sig att den som beslutet riktas mot kommer anmäla missnöje mot förverkandebeslutet. Ett annat skäl till att åklagaren inte bör meddela ett förverkandebeslut kan vara att beslutet kan behöva verkställas utom riket (se lagen [2011:423] om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall).

3 § Åklagaren ska pröva en fråga om förverkande av egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde. Om beslutet riktas mot någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande ska det meddelas senast i samband med att åklagaren beslutar om huruvida åtal ska väckas eller att förundersökningen ska läggas ned.

Om åklagaren finner att det finns särskilda skäl för det får han eller hon i stället begära att rätten prövar frågan.

I paragrafen regleras åklagarens skyldighet att ta ställning till frågor om förverkande av egendom som uppenbart saknar legalt användnings- område. Paragrafen utformas delvis enligt Lagrådets förslag. Över- vägandena finns i avsnitt 12.3.2.

Bestämmelsen reglerar inte åklagarens grundläggande behörighet att besluta om förverkande. Den rätten framgår av 2 §. I stället åläggs åklagaren genom bestämmelsen i första stycket första meningen en

396

skyldighet att som huvudregel själv pröva frågor om förverkande av sådan egendom som avses i paragrafen. Att egendomen uppenbart saknar legalt användningsområde tar sikte på fall där det inte råder någon tvekan om att egendomen är otillåten att inneha i det enskilda fallet. Så är typiskt sett fallet vid innehav av narkotiska preparat där det är uppenbart att substansen är otillåten för förverkandesubjektet att inneha. Även t.ex. vapen och sprängämnen kan förverkas med stöd av bestämmelsen om det är fråga om en typ av vapen eller sprängämne som det aldrig kan vara tillåtet att inneha som privatperson. Typexempel på vapen som alltid saknar legalt användningsområde är start- eller gasvapen som modifierats för att kunna avfyra projektiler, avsågade hagelgevär och pennpistoler. Vapen, narkotikaklassade mediciner eller andra ämnen som visserligen kan vara tillåtna att inneha med tillstånd, recept eller liknande kan också förverkas med stöd av bestämmelsen om det inte finns någon invändning från den misstänkte om att denne har rätt till innehavet. Om det finns konkreta omständigheter som talar mot att egendomen i det enskilda fallet skulle sakna legalt användningsområde, t.ex. indikationer på att det finns ett läkemedelsrecept, licens eller liknande, är uppenbarhetskravet inte uppfyllt.

Av första stycket andra meningen framgår att om beslutet riktas mot någon som är misstänkt för brott med koppling till förverkandefrågan ska det meddelas senast i samband med att åklagaren beslutar om huruvida åtal ska väckas eller att förundersökningen ska läggas ned. Det följer av 1 § att beslut enligt denna paragraf får fattas även om beslutet riktas mot någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande, och därmed skulle komma att utgöra en del av ansvarsfrågan vid prövningen av ett åtal i domstol. När åklagaren beslutar om förverkande med tillämpning av denna bestämmelse ska åklagaren dock inte göra någon prövning av eventuella brottsmisstankar som är kopplade till egendomen. Åklagaren ska alltså inte tillämpa förverkandebestämmelser som förutsätter brott. Det ligger i sakens natur att egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde också kan utgöra sådana särskilda brottsverktyg som avses i bestämmelsen i 36 kap. 12 § brottsbalken. Även om förverkandebestämmelser som förutsätter brott också skulle kunna vara tillämpliga, t.ex. 36 kap. 10 §, ska alltså prövningen göras enbart utifrån egendomens särskilda beskaffenhet, eftersom prövningen inte får innefatta någon prövning av ägarens skuld. Åklagarens beslut hindrar inte en efterföljande prövning av ett åtal i domstol om brott som frågan om förverkande har koppling till. Om åklagaren inte själv prövar frågan ska han eller hon i stället framställa yrkande om förverkande i samband med åtalet. Försummar åklagaren det blir frågan genom att åtal väcks en del av ansvarsfrågan och kommer att omfattas av brottmålsdomens rättskraft (se rättsfallen NJA 1990 s. 401 och NJA 1991 s. 273).

Av andra stycket framgår att åklagaren får begära att rätten prövar frågan om han eller hon finner att det finns särskilda skäl för det. Sådana skäl skulle t.ex. kunna vara att den enskilde gjort anspråk på egendomen på ett sådant sätt att det finns anledning att ändå räkna med en domstols- prövning. Även i situationer när frågan av någon anledning framstår som svårbedömd bör det anses föreligga särskilda skäl på så sätt att frågan om egendomens förverkande i stället ska avgöras av domstol.

Prop. 2023/24:144

397

Prop. 2023/24:144 4 § Om egendomen är tagen i beslag och värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, får en fråga om förverkande av egendomen prövas av

1.en polisman, eller

2.någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.

I paragrafen regleras möjligheten för en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett att fatta beslut om att egendom ska förverkas. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.3.

Om värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, får en polisman fatta beslut om att egendom som är tagen i beslag ska förverkas (s.k. direktförverkande). Även någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får fatta ett sådant beslut om Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen har utsett den anställde att utföra uppgiften.

Beloppsgränsen relaterar till det sammanlagda värdet av det som kan komma att förverkas och avser egendom som har ett värde på en legal marknad. Egendom som saknar sådant värde är möjlig att förverka oavsett vilket värde den kan betinga på en illegal marknad. Den relevanta tidpunkten för att avgöra egendomens värde är den dag då beslut om förverkande fattas.

Det följer av 1 § att förverkande inte ska ske enligt denna paragraf om det finns anledning att inleda förundersökning om brott som hänger samman med hanteringen av egendomen i något avseende. I sådana fall ska frågan om förverkande prövas av rätten i samband med åtalet eller, i den utsträckning som följer av 3 §, av åklagare.

5 § Ett beslut om förverkande enligt detta kapitel ska meddelas skriftligen. Beslutet ska, med undantag för beslut enligt 3 §, delges den det riktas mot.

Den som beslutet riktas mot får anmäla missnöje hos den myndighet som har meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för delgivning av beslutet eller, om beslutet inte ska delges, från dagen för beslutet. Om missnöje anmäls, ska beslutet om förverkande inte längre gälla.

Om den som beslutet riktas mot anmäler missnöje ska åklagaren senast inom en månad från anmälan väcka talan om förverkande enligt 4 kap. Väcks inte talan är frågan slutligt avgjord.

I paragrafen regleras formkrav för beslut enligt 2–4 §§, och möjligheterna att anmäla missnöje. Paragrafen utformas delvis enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.2 och 12.3.4.

I första stycket första meningen anges att ett beslut ska meddelas skriftligen. I första stycket andra meningen anges att beslutet ska delges den det riktas mot, med undantag för beslut som fattats med stöd av 3 §. Ett beslut om förverkande enligt 3 § av egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde ska alltså inte delges. Däremot ska ett sådant

398

beslut, i den mån det fattas mot en känd svarande, skickas eller överlämnas Prop. 2023/24:144 till denne. Delgivning ska ske enligt delgivningslagen (2010:1932) och

6 kap. 3 §. Av 6 kap. 3 § framgår att ett beslut som riktas mot någon okänd ska delges genom kungörelse. Det krävs att relativt omfattande utredningsåtgärder har vidtagits för att ett beslut ska få riktas mot en okänd. Hur omfattande dessa behöver vara får i viss mån vägas mot egendomens värde och beskaffenhet samt utrymmet för beaktansvärda invändningar mot förverkande av den aktuella egendomen. I vart fall bör krävas att åtgärder som kan vidtas utan större arbetsinsats genomförs. Finns konkreta omständigheter av betydelse för att identifiera ägaren behöver dessa omständigheter följas upp med ytterligare utredningsåt- gärder.

I andra stycket anges att den som beslutet riktas mot får anmäla missnöje hos den myndighet som har meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för delgivning av beslutet eller, om beslutet inte ska delges, från dagen för beslutet. Någon utomstående som hävdar att egendomen tillhör veder- börande har alltså inte möjlighet att anmäla missnöje. Om missnöje anmäls, ska beslutet om förverkande inte längre gälla. Det sagda innebär att förverkandebeslutet får laga kraft och får verkställas först när tiden för missnöje har löpt ut utan att missnöje anmäls. Missnöje mot beslut enligt 3 §, som enligt första stycket inte ska delges, får anmälas inom tre veckor från dagen för beslutet.

I tredje stycket anges att om en anmälan om missnöje inkommer ska åklagaren senast inom en månad från anmälan väcka talan om förverkande enligt 4 kap. Väcks inte talan är frågan slutligt avgjord. Det innebär också att tvångsmedelsbeslut omedelbart ska hävas. Om en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som har utsetts har fattat beslut om förverkande och myndigheten efter anmälan om missnöje anser att talan om förverkande bör väckas, ska enligt fjärde stycket ärendet skyndsamt överlämnas till åklagaren. Skyndsamhetskravet syftar till att säkerställa att åklagaren har tillräckligt med tid till sitt förfogande för att kunna väcka talan inom den frist som anges i tredje stycket.

Beslut om företagsbot

Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att företaget

1.undertecknar en förklaring om att det erkänner de omständigheter som ligger till grund för föreläggandet och godtar den företagsbot som tagits upp i före- läggandet, och

2.lämnar förklaringen till den mottagare som är behörig att ta emot förklaringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har väckt talan om företagsbot.

399

Prop. 2023/24:144 Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet vid strafförelägganden avseende företagsbot. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.1.

Paragrafen, som ändras redaktionellt, motsvarar hittillsvarande 5 § i 1986 års förfarandelag (jfr prop. 2005/06:59 s. 65 och prop. 2018/19:164 s. 73). Med företag avses detsamma som i 36 kap. 23 § tredje stycket brottsbalken.

4 kap. Handläggningen i domstol i vissa fall

I paragrafen anges när bestämmelserna i kapitlet ska tillämpas. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.1.

Bestämmelserna i kapitlet ska tillämpas vid handläggningen i domstol av en fråga om förverkande eller om företagsbot som inte utgör en del av en fråga om ansvar för brott. Med begreppet ”en del av en fråga om ansvar för brott” avses detsamma som i rättegångsbalken, alltså enkelt uttryckt att ett yrkande om förverkande eller om företagsbot kopplat till en brottslig gärning har framställts mot den som är tilltalad för brottet som yrkandet är kopplat till. Om yrkandet riktas mot någon annan än den tilltalade, framställs utan att någon är tilltalad eller inte är kopplat till ett brott utgör yrkandet inte en del av en fråga om ansvar för brott. I högre rätt utgör exempelvis frågan om förverkande en del av en fråga om ansvar även om endast förverkandefrågan i en ansvarsfråga har överklagats (jfr 51 kap. 23 a § rättegångsbalken).

Paragrafen reglerar hur en fråga som ska handläggas enligt kapitlet ska prövas. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Över- vägandena finns i avsnitt 12.4.

En fråga som enligt 1 § ska handläggas enligt bestämmelserna i kapitlet ska enligt första meningen prövas av rätten efter särskild talan av åklagaren. För att en talan om förverkande eller om företagsbot ska prövas av rätten krävs alltså att åklagaren väcker särskild talan. Åklagaren behöver inte väcka talan om förverkande eller om företagsbot om det finns förutsättningar för åklagaren eller annan vid brottsbekämpande myndighet att, enligt 3 kap., själv besluta i frågan.

I andra meningen anges att en talan väcks genom att åklagaren ansöker om stämning mot svaranden. Av 5 § framgår vad en stämningsansökan ska innehålla.

400

Om en särskild talan om utvidgat förverkande inte handläggs i samma rättegång Prop. 2023/24:144 som frågan om ansvar för det brott som kan föranleda sådant förverkande, får talan

väckas först när domen avseende brottet har fått laga kraft. I ett sådant fall ska talan väckas inom ett år från denna tidpunkt.

Paragrafen reglerar hur en särskild talan om förverkande eller om företagsbot får handläggas i relation till andra mål. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

Av första stycket framgår att en talan enligt 2 § som huvudregel ska handläggas i en särskild rättegång. Det är dock möjligt med kumulation dels av flera mål som handläggs enligt 4 kap., dels mellan ett eller flera sådana mål och en ansvarstalan som handläggs enligt rättegångsbalken, trots att handläggningsformerna är delvis olika. Förutsättningarna för sådan fakultativ kumulation är desamma som enligt 45 kap. rättegångs- balken, dvs. att det är till fördel för handläggningen eller annars finns skäl för det. Kumulation kan framför allt tänkas vara lämplig när en talan om förverkande eller om företagsbot förs mot annan än den tilltalade med brottspåståendet mot den tilltalade som grund. Det kan t.ex. tänkas att en brottsvinst påstås ha uppkommit i ett företag eller att det finns förutsättningar att ålägga ett företag företagsbot för ett brott som påstås ha begåtts inom företagets verksamhet. Det kan också tänkas att förverkandetalan förs mot en senare förvärvare av egendom som kan kopplas till brott.

Till skillnad från hittillsvarande reglering är det möjligt att handlägga en talan om utvidgat förverkande mot annan än den åtalade för det förverkandeutlösande brottet i samma rättegång som prövningen av åtalet.

Bestämmelsen i första stycket möjliggör också kumulation mellan en ansvarstalan och ett mål om förverkande som inte kräver brott – själv- ständigt förverkande eller förverkande av särskilda brottsverktyg. Detta gäller oavsett om talan förs mot den tilltalade eller annan. I det sistnämnda fallet bör det dock mera sällan finns skäl till kumulation.

Andra stycket innehåller vissa begränsningar av hur en särskild talan om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken får föras. Med en särskild sådan talan avses en talan mot någon annan än den som är åtalad för det förverkandeutlösande brottet. Vilka som ingår i den möjliga kretsen av förverkandesubjekt framgår av 36 kap. 7 § brottsbalken. Det är möjligt att föra en sådan talan mot ett annat förverkandesubjekt samtidigt som prövningen av åtalet. Om så inte har skett innebär bestämmelsen i andra stycket att det även fortsättningsvis dels krävs att domen avseende det förverkandeutlösande brottet har fått laga kraft innan den särskilda talan väcks, dels att talan måste väckas inom ett år efter denna tidpunkt.

401

Prop. 2023/24:144 Paragrafen reglerar vilken rätt som är behörig att pröva en särskild talan om förverkande eller om företagsbot som handläggs enligt 4 kap. Paragrafen utformas delvis enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

I paragrafen görs skillnad mellan å ena sidan företagsbot och sådana förverkandeformer som utgör en särskild rättsverkan av brott (första stycket), och å andra sidan de två förverkandeformer som inte förutsätter brott, dvs. självständigt förverkande och förverkande av särskilda brottsverktyg (andra stycket).

Första stycket innebär att rätten i den ort som enligt 19 kap. rättegångs- balken är behörig att pröva det brott som yrkandet om förverkande eller om företagsbot stöder sig på också är behörig att pröva den särskilda talan. Det är inte en förutsättning att åtal har väckts. Den särskilda talan kan också väckas vid en annan behörig domstol enligt 19 kap. rättegångs- balken än den där åtalet prövas eller har prövats.

Andra stycket reglerar vilken domstol som är behörig att pröva en särskild talan om självständigt förverkande eller förverkande av särskilda brottsverktyg. En sådan talan väcks som huvudregel vid rätten i den ort där egendomen eller en del av denna påträffades. Om egendom har påträffats på orter under olika domstolar är samtliga behöriga. Om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt får en sådan talan dock också väckas där svaranden skulle svara i tvistemål, mera varaktigt uppehåller sig eller ska svara i ett brottmål som bör handläggas i samma rättegång som den särskilda talan. Med det förstnämnda avses rätten på den ort där svaranden har hemvist på det sätt som närmare regleras i 10 kap. 1 § rättegångsbalken (hemvistforum). Dessutom får talan alltså även väckas där svaranden mera varaktigt uppehåller sig (vistelseforum). Med vistelseforum avses detsamma som i 19 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken. Slutligen är rätten behörig att pröva en särskild talan om självständigt förverkande eller förverkande av särskilda brottsverktyg, om rätten ska pröva ett åtal mot samma svarande och det finns skäl för kumulation av målen.

5 § En stämningsansökan ska innehålla

1.ett bestämt yrkande,

2.en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet,

3.uppgift om de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis,

samt

4.uppgift om de omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in tillsammans med ansökningen.

Paragrafen reglerar vad en stämningsansökan ska innehålla. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

I första stycket uppställs i fyra punkter krav på vad en stämningsansökan ska innehålla.

Enligt första punkten ska en ansökan innehålla ett bestämt yrkande. Yrkandet måste vara riktat mot svaranden. I sitt yrkande bör åklagaren i detalj redovisa det domslut som han eller hon vill att rätten ska meddela.

402

Enligt andra punkten ska ansökan också innehålla en utförlig redo- Prop. 2023/24:144 görelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet. I

kravet att redogörelsen ska vara utförlig ligger att åklagaren inte bara bör redogöra för sådana omständigheter som är av omedelbar betydelse för yrkandet (s.k. rättsfakta) utan även lämna en något fylligare redogörelse för bakgrunden och andra omständigheter som behövs för att svaranden ska kunna ta tillvarata sina intressen och lägga upp sitt försvar och för att rätten ska kunna ta ställning till om rättegångshinder föreligger.

Enligt tredje punkten ska åklagaren lämna uppgift om både de muntliga och de skriftliga bevis han eller hon åberopar. Med bevis avses här bevismedel, dvs. inte vad ett vittne har att berätta utan vem som ska höras. Åklagaren ska också enligt tredje punkten ange vad han eller hon vill styrka med varje bevis.

Enligt fjärde punkten ska åklagaren ämna uppgift om sådana omständig- heter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt. Det kan vara uppgift om t.ex. svarandens hemvist eller var egendomen påträffades.

Enligt andra stycket bör de skriftliga bevis som åberopas ges in tillsam- mans med ansökan. I 13 § anges att rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål ska tillämpas på frågor om handläggningen i domstol som inte är reglerade i denna lag. Det innebär bl.a. i det här sammanhanget att åklagaren, när talan väcks eller så snart som möjligt därefter, till rätten ska ge in protokoll eller anteckningar från den utredning som ligger till grund för åklagarens talan (jfr 45 kap. 7 § rättegångs- balken).

6 § Om rätten inte avvisar talan ska stämning utfärdas mot svaranden.

Paragrafen reglerar den inledande handläggningen vid rätten när åklagaren har väckt talan om förverkande eller om företagsbot. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

Rätten ska avvisa talan om något av de förhållanden som anges i 45 kap.

8 § rättegångsbalken föreligger, alltså att talan har väckts av någon obehörig eller att något rättegångshinder föreligger som gör att målet inte kan tas upp till prövning. Om det inte finns förutsättningar att avvisa talan ska stämning utfärdas. Om talan har riktats mot någon okänd (jfr 6 kap. 3 §) krävs att åklagaren redovisar vilka åtgärder som har vidtagits för att utröna vem som skulle vara rätt svarande och att omfattningen av dessa åtgärder med hänsyn till vad saken gäller framstår som rimliga.

7 § Om stämning utfärdas ska svaranden föreläggas att yttra sig skriftligen eller inställa sig till huvudförhandling.

Paragrafen, som reglerar förfarandet när stämning utfärdas, motsvarar huvudsakligen vad som hittills har gällt enligt 2 § andra stycket första meningen i 1986 års förfarandelag. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

Det följer av allmänna processuella principer att rätten måste upplysa om verkningarna av svarandens bristande inställelse eller medverkan. Beroende på om rätten kallar till huvudförhandling eller förelägger om skriftligt svar ska det upplysas om innebörden av 9 eller 10 §§.

403

Prop. 2023/24:144 8 § När ett mål enligt detta kapitel avgörs är tingsrätten domför med en lagfaren domare och hovrätten med tre lagfarna domare, om inte annat följer av andra stycket. Rätten är även domför i den sammansättning som gäller för prövning av ansvar för brott som handläggs i samma rättegång.

När ett mål om företagsbot enligt detta kapitel avgörs efter huvudförhandling är tingsrätten domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Hovrätten är i ett sådant mål domför med tre lagfarna domare och två nämndemän.

Paragrafen reglerar rättens sammansättning vid avgörande av ett mål som handläggs enligt kapitlet. Den motsvarar vad som hittills har följt av hänvisningen till rättegångsbalken i 2 § i 1986 års förfarandelag. Dessutom tydliggörs att rätten även är domför i den sammansättning som gäller för prövning av ansvar för brott som handläggs i samma rättegång. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

I första stycket anges huvudregeln att tingsrätten är domför med en domare och hovrätten med tre, liksom möjligheten att i stället avgöra målet i den sammansättning som gäller för prövning av en ansvarsfråga som handläggs i samma rättegång. Genom paragrafen gäller det som hittills har gällt för de förverkandeformer som har omfattats av 1986 års förfarandelag även för utvidgat förverkande och självständigt förverkande. Beträffande företagsbot gäller fortsatt, såsom framgår av andra stycket, att nämndemän ska delta när ett sådant mål avgörs av tingsrätt eller hovrätt efter huvudförhandling. Paragrafen ska läsas i ljuset av 12 § och innebär t.ex. att om en av nämndemännen, den lagfarne domaren i tingsrätten eller någon av de lagfarna domarna i hovrätten får förhinder sedan huvudför- handlingen har påbörjats, är rätten domför enligt den ordning som föreskrivs i rättegångsbalken.

9 § Tingsrätten får avgöra ett mål enligt detta kapitel utan huvudförhandling, om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

Hovrätten får avgöra ett mål enligt detta kapitel utan huvudförhandling, om klagandens ändringsyrkande har godtagits av motparten, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat eller om huvudförhandling av någon annan anledning inte behövs. Om saken kan utredas tillfredsställande får hovrätten även i andra fall avgöra målet utan huvudförhandling,

1.om parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudförhandling, eller

2.om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhand- ling, har haft någon invändning mot detta.

Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling ska parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.

Paragrafen reglerar när ett mål som handläggs enligt kapitlet får avgöras utan huvudförhandling. Den motsvarar i stor utsträckning vad som hittills gällt enligt 2 § i 1986 års förfarandelag. Genom bestämmelsen gäller samma regler för alla förverkandeformer. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

Av första stycket framgår att tingsrätten får avgöra ett mål utan huvudförhandling om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna. Ledning för tillämpningen kan hämtas i 45 kap. 10 a § första stycket 3 rättegångs- balken.

404

Andra stycket behandlar hovrättens möjligheter att avgöra ett mål enligt Prop. 2023/24:144 kapitlet utan huvudförhandling. Bestämmelsen är baserad på regleringen i

50 kap. 13 § rättegångsbalken om förutsättningarna för att avgöra ett tvistemål i hovrätten utan huvudförhandling.

Tredje stycket motsvarar hittillsvarande 2 § tredje stycket i 1986 års förfarandelag (jfr prop. 1999/2000:26 s. 149). Bestämmelsen är tillämplig i både tingsrätt och hovrätt. En förutsättning för att få avgöra målet utan huvudförhandling är därutöver, i enlighet med vad som gäller i in- dispositiva mål i allmänhet, att rätten har informerat svaranden om den möjligheten (jfr 11 § och 45 kap. 10 a § rättegångsbalken).

10 § Om saken kan utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att svaran- den uteblir från huvudförhandling eller endast har inställt sig genom ombud.

Paragrafen reglerar verkan av att en svarande i ett mål som handläggs enligt kapitlet inte inställer sig till huvudförhandling eller endast inställer sig genom ombud. Den motsvarar vad som hittills har följt av hänvisningen till rättegångsbalken i 2 § i1986 års förfarandelag. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

Bestämmelsen innebär att målet, under förutsättning att saken kan utredas tillfredsställande, får avgöras utan hinder av att svaranden uteblir eller endast har inställt sig genom ombud. En förutsättning för detta är, i enlighet med vad som gäller i indispositiva mål i allmänhet, att rätten har informerat om den möjligheten i föreläggandet att inställa sig (jfr 11 § och 45 kap. 15 § rättegångsbalken).

11 § Rätten ska avgöra saken genom dom.

I paragrafen anges att frågan om förverkande eller om företagsbot ska avgöras av rätten genom dom. Detta motsvarar vad som hittills har gällt till följd av att rättegångsbalkens regler för bötesbrottmål har varit tillämpliga. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

12 § För att hovrätten ska pröva tingsrättens dom enligt detta kapitel krävs prövningstillstånd.

Paragrafen uppställer ett generellt krav på prövningstillstånd i hovrätten för mål som handläggs enligt kapitlet. Den motsvarar vad som hittills har följt av hänvisningen till rättegångsbalken i 2 § i 1986 års förfarandelag. Genom bestämmelsen gäller kravet på prövningstillstånd dock även utvidgat förverkande och självständigt förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

13 § När det gäller förfarandet i övrigt ska bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål tillämpas, om inte annat föreskrivs i denna lag.

Av paragrafen framgår att rättegångsbalkens bestämmelser om rätte- gången i brottmål ska tillämpas på frågor om handläggningen i domstol som inte är reglerade i kapitlet. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

405

Prop. 2023/24:144 Till skillnad från i 1986 och 2008 års förfarandelagar knyts inte regleringen till någon viss straffskala, eftersom sådana frågor som hanteras olika med hänsyn till detta är uttryckligen reglerade i lagen. Hänvisningen till rättegångsbalken innebär bl.a. att rättegångsbalkens bestämmelser om bevisning, omröstning och rättegångskostnader är tillämpliga i ett mål enligt kapitlet, liksom reglerna som anger vilka uppgifter en ansökan om stämning och kallelser till huvudförhandling ska innehålla (jfr dock även 5 §). Detsamma gäller frågan om vilka överklagandefrister som gäller i olika instanser. Även rättegångsbalkens reglering om hur huvudförhandlingen går till ska tillämpas vid huvudförhandling i mål som gäller särskild talan om förverkande eller om företagsbot.

406

5 kap. Tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande

1 § Om någon som inte är part i en rättegång (tredje man) hävdar rätt till egendom som yrkas förverkad får denne inträda i rättegången i förverkandefrågan, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Paragrafen reglerar tredje mans rätt att inträda i en rättegång om förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 12.5.

Om tredje man hävdar rätt till egendom som yrkas förverkad får han eller hon inträda i rättegången om det inte finns särskilda skäl mot det.

Tredje man definieras i bestämmelsen som någon som inte är part i rättegången men som hävdar rätt till egendom som yrkas förverkad. Bestämmelsen avser inte att reglera målsägandens ställning. Den som är målsägande i en ansvarstalan har en särskild ställning, som regleras i 20 och 22 kap. rättegångsbalken. Målsägandens rättigheter, bl.a. vad gäller möjligheterna att argumentera i ansvarsfrågan inklusive frågan om förverkande, ändras inte av regleringen i 5 kap.

Att tredje man får inträda i rättegången i förverkandefrågan betyder, precis som vid ordinär intervention enligt rättegångsbalken, att denne ges en möjlighet att försöka försvaga åklagarens bevisning i fråga om rätten till den egendom som yrkas förverkad. Lyckas tredje man förringa den bevisning som åklagaren lagt fram i sådan grad att beviskravet för förverkande inte är uppfyllt ska förverkandeyrkandet avslås. Ett sådant ställningstagande till åklagarens förverkandeyrkande innebär inte att rätten avgör frågan om vem av svaranden eller tredje man som har bättre rätt till egendomen. Tredje mans inträde i rättegången påverkar inte heller rättskraftens utsträckning. Tredje man blir alltså inte bunden av domens rättskraft. I detta ligger också att tredje man saknar rätt att självständigt överklaga domstolens dom i förverkandefrågan.

Paragrafen innehåller inte någon närmare reglering av formerna för prövningen av om tredje man ska få inträda. Det innebär att det står rätten fritt att pröva frågan relativt formlöst, t.ex. vid huvudförhandling i målet. Frågan kan också avgöras efter skriftväxling eller efter ett särskilt sammanträde. Parterna ska ges tillfälle att yttra sig över begäran, oavsett hur frågan avgörs.

Att en tredje man får inträda om det inte finns särskilda skäl emot det innebär att möjlighet till inträde bör nekas först om skälen mot inträde är förhållandevis tungt vägande. Vid bedömningen av om särskilda skäl talar emot att tredje man ska få inträda i rättegången i förverkandefrågan kan

rätten beakta inte bara hur sannolikt tredje mans påstådda anspråk på Prop. 2023/24:144 egendomen framstår, utan också förverkandefrågans komplexitet. Tredje

mans inträde kan bidra till att ge förverkandefrågan en rättvisande belysning och hindra ett materiellt felaktigt avgörande. Ju mindre väl underbyggt som tredje mans initiala påstående framstår, desto större hänsyn bör emellertid tas till att ett deltagande från tredje mans sida kan tynga processen på olika sätt. Slutligen kan beaktas om frågan aktualiseras i första eller andra instans. Att någon i ett mål där prövningstillstånd krävs i hovrätten som överklagats av part till hovrätten gör gällande rätt till egendomen utgör inte i sig skäl att meddela prövningstillstånd, om det inte redan i begäran om inträde anförs något som ger anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens dom.

Som framgår i avsnitt 12.5 har bestämmelserna om intervention i rättegångsbalken ansetts vara analogt tillämpliga i mål som gäller förverkande av egendom. Även fortsättningsvis bör vissa frågor kopplade till tredje mans inträde i förverkandefrågan lösas genom en analog tillämpning av reglerna om intervention, t.ex. vad gäller tredje mans kostnadsansvar och rätt att överklaga ett avslag på en begäran att få inträda i rättegången i förverkandefrågan (se t.ex. 18 kap. 12 § och 49 kap. 5 § 2 rättegångsbalken). Att tredje man uteblir från huvudförhandlingen bör i sig inte medföra att det föreligger hinder för förhandling, eftersom han eller hon inte är part.

2 § Väcker tredje man talan om bättre rätt till egendom när det pågår en rättegång om förverkande av egendomen får målen handläggas i samma rättegång om det finns särskilda skäl för det.

Paragrafen reglerar utrymmet för att handlägga en talan väckt av tredje man om bättre rätt till egendom som yrkas förverkad i samma rättegång som förverkandefrågan. Övervägandena finns i avsnitt 12.5.

Bestämmelsen anger dels att kumulation av förverkandetalan och tredje mans talan om bättre rätt till egendom i och för sig är möjlig, dels att möjligheten är begränsad till fall då det föreligger särskilda skäl. Det bör sällan vara motiverat att belasta en brottmålsrättegång med ett slutligt ställningstagande till vem av förverkandesvaranden och tredje man som ska ha bättre rätt till egendomen, eftersom tredje man inte träffas av förverkandedomens rättskraft. Tredje mans intresse av att freda egen- domen från förverkande tillgodoses i många fall i stället genom möjlig- heten till inträde i processen i förverkandefrågan enligt 1 §. Särskilda skäl föreligger huvudsakligen i situationer då ett utlämnande av egendom till förverkandesvaranden vid ett hävande av tvångsmedel i samband med att ett förverkandeyrkande avslås i praktiken skulle innebära att en efter- följande rättegång om bättre rätt skulle vara meningslös. Ett beslut om gemensam handläggning måste emellertid föregås av en helhetsbedöm- ning av hur processen skulle påverkas och i vilken utsträckning en prövning av ett yrkande om bättre rätt skulle tynga vad som i grunden är en brottmålsrättegång.

Som framgår av kommentaren till 1 § omfattas inte en målsägande i rättegången av regleringen. En målsägandes yrkande utgör i stället ett enskilt anspråk som handläggs enligt 22 kap. rättegångsbalken.

407

Prop. 2023/24:144 3 § Om tredje man väcker talan mot staten om bättre rätt till egendom som har förverkats ska Skatteverket föra statens talan.

Av paragrafen framgår att det är Skatteverket som har ansvar för att föra statens talan om tredje man skulle väcka talan mot staten om bättre rätt till egendom som har förverkats. Övervägandena finns i avsnitt 12.5.

6 kap. Juridiskt biträde, information, delgivning samt barn och unga

Juridiskt biträde

1 § Ett juridiskt biträde ska förordnas för den som ett beslut eller en talan om förverkande eller om företagsbot kan komma att riktas mot, om det finns särskilda skäl med hänsyn till utredningen eller övriga omständigheter. Har den som beslutet eller talan kan komma att riktas mot inte fyllt 18 år ska ett juridiskt biträde förordnas, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av biträde.

Ett juridiskt biträde ska förordnas för en tredje man som hävdar rätt till egendom som kan komma att yrkas förverkad, om det finns synnerliga skäl med hänsyn till utredningen eller övriga omständigheter. För en tredje man som inte har fyllt 18 år ska ett juridiskt biträde förordnas, om det finns särskilda skäl.

Om någon begär att ett juridiskt biträde ska förordnas eller om åklagaren anser att ett juridiskt biträde ska utses ska åklagaren göra en anmälan om det hos rätten. Ett juridiskt biträde förordnas av rätten.

Det som i övrigt föreskrivs i 21 och 31 kap. rättegångsbalken om offentliga försvarare och kostnaderna för offentliga försvarare ska tillämpas även i fråga om juridiskt biträde.

I paragrafen regleras frågan om under vilka förutsättningar en enskild har rätt till juridiskt biträde i ett mål om förverkande eller om företagsbot. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.6.1.

I första stycket första meningen anges att ett juridiskt biträde ska förordnas för den som ett beslut eller en talan om förverkande eller om företagsbot kan komma att riktas mot, om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till utredningen eller övriga omständigheter. Med ”den som ett beslut eller en talan kan komma att riktas mot” avses den som åklagaren avser att rikta ett beslut eller väcka en talan mot eller har riktat ett beslut eller väckt en talan mot. Uttrycket tar alltså sikte på den som utredningen rör och kan vara såväl en fysisk som en juridisk person. Uttrycket omfattar inte tredje man. I mål där förverkandefrågan eller frågan om företagsbot kan betraktas som förhållandevis okomplicerad bör den som talan kan komma att riktas mot normalt kunna föra sin talan själv, även om muntlig bevisning åberopas. Inte heller bör åberopande av viss skriftlig bevisning generellt motivera att ett juridiskt biträde förordnas. Om den skriftliga bevisningen som åberopas däremot är omfattande eller svåröverskådlig, t.ex. ett omfattande bokföringsmaterial, bör det kunna motivera att ett juridiskt biträde förordnas. Likaså kan förekomsten av komplicerade rättsfrågor motivera ett förordnande. Hög levnadsålder, psykisk eller allvarlig fysisk sjukdom, nedsatt syn eller hörsel eller annan funktionsned- sättning, om nedsättningen är av allvarligt slag, kan vara sådana personliga förhållanden som påverkar möjligheterna att säkerställa en allsidig belysning av frågan som ska prövas och som utgör särskilda skäl. Möjlig-

408

heten att förordna juridiska biträden bör användas restriktivt och vara begränsat till fall där det finns ett tydligt behov.

Det förhållandet att den enskilde redan förordnats en offentlig försvarare i ett brottmål hindrar inte rätten från att förordna denne även som juridiskt biträde, t.ex. i en fråga om självständigt förverkande. Ingenting hindrar heller att ett juridiskt biträde förordnas i ett brottmål att biträda endast i en förverkandefråga med koppling till brottet, om det saknas skäl att förordna en offentlig försvarare t.ex. med hänsyn till utredningen om brottet. En helhetsbedömning ska alltså göras.

I första stycket andra meningen anges att om den som beslutet eller talan kan komma att riktas mot inte har fyllt 18 år ska ett juridiskt biträde förordnas, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av biträde. Till skillnad från första meningen är här utgångspunkten att ett juridiskt biträde ska förordnas. Det är endast i undantagsfall som ett juridiskt biträde inte ska förordnas, t.ex. när frågan är okomplicerad eller egendomen har ett begränsat värde.

Enligt andra stycket första meningen ska juridiskt biträde förordnas för en tredje man som hävdar rätt till egendom som kan komma att yrkas förverkad, om det föreligger synnerliga skäl med hänsyn till utredningen eller övriga omständigheter. I uttrycket ”kan komma att yrkas förverkad” inbegrips såväl fall där en utredning pågår som fall där åklagaren har väckt talan. På motsvarande sätt som gäller enligt första stycket är det en helhetsbedömning av omständigheterna som ska göras. Vid den bedömningen måste även särskilt beaktas de skyldigheter som rätten har att iaktta när det gäller materiell processledning. I de allra flesta fall bör en tredje man kunna föra sin talan själv under förutsättning att rätten genom frågor och påpekanden bidrar till att avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. I de fall där en tredje man är under 18 år kan emellertid inte rättens skyldighet att processleda beaktas i samma utsträckning vid bedömningen. Den skillnaden markeras genom att det av andra stycket andra meningen framgår att möjligheten att erhålla ett juridiskt biträde är mer vidsträckt för en tredje man som inte har fyllt 18 år. Ett juridiskt biträde ska förordnas för denna personkategori om det finns särskilda skäl. Liksom vid bedömningen enligt första stycket första meningen innebär det att möjligheten bör användas i fall där det finns ett tydligt behov.

I tredje stycket åläggs åklagaren en skyldighet att anmäla behov av biträde till rätten. Åklagaren är även skyldig att vidarebefordra en begäran från den som avses i första stycket eller en tredje man utan någon egen prövning av om begäran är befogad. Av tredje stycket framgår också att det är rätten som förordnar ett juridiskt biträde.

I fjärde stycket anges att vad som i övrigt föreskrivs i 21 och 31 kap. rättegångsbalken om offentliga försvarare och kostnaderna för offentliga försvarare ska tillämpas även i fråga om juridiskt biträde. Det innebär att exempelvis frågan om det slutliga kostnadsansvaret för ett juridiskt biträde ska hanteras enligt den ordning som följer av 31 kap. rättegångsbalken.

Bestämmelserna ska tillämpas oavsett om denna lag eller rättegångs- balken gäller för förfarandet i övrigt (se 1 kap. 2 §).

Prop. 2023/24:144

409

Prop. 2023/24:144 Rätt till information

2 § Bestämmelserna i 23 kap. 18 a–20 §§ rättegångsbalken ska tillämpas i en utredning om förverkande eller om företagsbot som rör någon som inte är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot. När en utredning om förverkande kommit så långt att egendom säkrats ska den som ett beslut eller en talan om förverkande kan komma att riktas mot underrättas om utredningen när han eller hon hörs. När en utredning om företagsbot kommit så långt att det uppkommit skälig misstanke om brott ska företaget underrättas om utredningen när företaget hörs. Efter underrättelsen ska bestämmelserna om insyn i 23 kap. 18 § samma balk tillämpas i en utredning om förverkande eller om företagsbot.

Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–den misstänkte avse den som en utredning om förverkande eller om företagsbot rör,

–förundersökning avse utredning om förverkande eller om företagsbot,

–undersökningsledaren avse den som leder utredningen,

–försvarare avse biträde, och

–åtal avse talan om förverkande eller om företagsbot.

	Paragrafen reglerar, delvis genom hänvisning till rättegångsbalken, rätten
	till information och insyn för den som en utredning om förverkande eller
	om företagsbot rör och som inte är misstänkt för brott. Övervägandena
	finns i avsnitt 12.1 och 12.6.2.
	I första stycket första meningen anges att bestämmelserna i 23 kap. 18 a
	–20 §§ rättegångsbalken ska tillämpas i en utredning om förverkande eller
	om företagsbot som rör någon som inte är misstänkt för brott med koppling
	till frågan om förverkande eller om företagsbot. Bestämmelsen är alltså
	inte tillämplig när någon är misstänkt för brott med koppling till
	förverkandefrågan, eftersom rätten till information i alla delar då regleras
	direkt av bestämmelserna i rättegångsbalken om förundersökning. En
	juridisk person kan inte dömas för brott och därmed inte inta ställning som
	misstänkt för brott. Hänvisningen till rättegångsbalkens regler innebär
	dock att de rättssäkerhetsregler som finns till skydd för en fysisk person
	som misstänks för brott också ska gälla för en juridisk person i en
	utredning om företagsbot. Det innebär att företaget genom en person som
	har rätt att företräda den juridiska personen (behörig ställföreträdare) bl.a.
	har samma rätt som en fysisk person till s.k. slutdelgivning enligt 23 kap.
	18 a § innan talan väcks. Rätten till information och insyn enligt de
	bestämmelser som hänvisas till omfattar inte bara den som åklagaren
	överväger att väcka talan mot utan i förekommande fall även dennes
	biträde.
	I första stycket andra meningen regleras när rätten att underrättas om att
	en utredning pågår uppkommer för den som ett beslut eller en talan om
	förverkande kan komma att riktas mot. Med ”den som ett beslut eller en
	talan om förverkande kan komma att riktas mot” avses detsamma som i
	6 kap. 1 §. Rätten att underrättas om utredningen förutsätter att egendom
	har säkrats och skyldigheten att underrätta om utredningen uppkommer
	först när den som utredningen rör hörs. I första stycket tredje meningen
	regleras motsvarande rätt i en utredning om företagsbot. Bestämmelsen
	innebär att en juridisk person har samma rätt till kännedom om att en
	utredning om företagsbot pågår som en fysisk person som misstänks för
410	brott. En fråga om företagsbot uppkommer i princip alltid i anledning av
410

en brottsutredning även om det i och för sig inte krävs att någon Prop. 2023/24:144 förundersökning har inletts mot en fysisk person för att företagsbot ska

kunna komma i fråga. En förutsättning för att företagsbot ska bli aktuellt är emellertid att det kan bevisas att ett brott har begåtts. När en utredning om företagsbot kommit så långt att det uppkommit skälig misstanke om brott och företaget hörs ska underrättelse ske. Med företag avses detsamma som i 36 kap. 23 § tredje stycket brottsbalken. Om företaget är en juridisk person är det i praktiken en behörig ställföreträdare som ska underrättas. Om företaget är en enskild näringsidkare är det näringsidkaren, som alltid är en fysisk person, som avses. Av första stycket fjärde meningen framgår att rätten till insyn i 23 kap. 18 § rättegångsbalken i tillämpliga delar ska gälla efter att en underrättelse skett. Bestämmelsen reglerar alltså rätten till insyn under en pågående utredning om förverkande eller om företagsbot.

I andra stycket anges att bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken ska
tillämpas med vissa anpassningar till att det rör sig om en utredning om
förverkade eller företagsbot mot någon som inte är misstänkt för brott.
Avseende innebörden av begreppet ”den som en utredning om förverkande
eller om företagsbot rör”, se kommentaren till 2 kap. 5 §.
Delgivning
3 § Om ett beslut enligt 3 kap. eller en stämning enligt 4 kap. avser förverkande
av egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag, får delgivning ske genom
kungörelsedelgivning i enlighet med 48 § delgivningslagen (2010:1932). Om
beslutet eller stämningen riktas mot någon okänd ska delgivning ske genom
kungörelsedelgivning.
Om värdet av den säkrade egendomen inte överstiger en tiondel av prisbas-
beloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, får delgivning i stället
ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har med-
delat beslutet eller utfärdat stämningen. Värdet av egendomen ska bestämmas med
hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då beslutet eller stämningen anslås.
Paragrafen reglerar utrymmet för att, utöver de delgivningssätt som
allmänt får användas i brottmål, även använda kungörelsedelgivning.
Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena
finns i avsnitt 12.6.3.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 4 § i 1986 års förfarandelag. Jämfört
med hittillsvarande reglering utökas tillämpningsområdet genom att det i
första stycket läggs till att kungörelsedelgivning av ett beslut eller en
stämning även får ske om egendom har säkrats genom penningbeslag. För
att kungörelsedelgivning ska få användas krävs att förutsättningarna enligt
48 § delgivningslagen är uppfyllda, vilket normalt förutsätter att andra
delgivningssätt först har prövats utan resultat. Bestämmelsen avser beslut
enligt 3 kap. och stämning enligt 4 kap. och är alltså inte tillämplig när
förverkandefrågan handläggs enligt rättegångsbalken. Tillägget om
penningbeslag är föranlett av att tvångsmedlet kan användas generellt och
innebär även att kungörelsedelgivning även i dessa fall ska användas när
beslutet eller stämningen riktas mot någon okänd.
Paragrafen ändras också så att värdet av den beslagtagna egendomen,
enligt andra stycket, ska bedömas med hänsyn till förhållandena vid den
tidpunkt då beslutet eller stämningen anslås och inte, som tidigare, då
beslaget verkställdes. Beloppsgränsen avser egendom som har ett värde på	411
	411

Prop. 2023/24:144 en legal marknad. Egendom som saknar sådant värde är möjlig att förverka oavsett vilket värde den kan betinga på en illegal marknad.

Barn och unga

4 § I ett förfarande om förverkande som rör någon som inte är misstänkt eller tilltalad för brott med koppling till frågan om förverkande, ska följande bestäm- melser i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare tillämpas:

–25 § första stycket, 27 § första–tredje styckena och 29 § första stycket om frågan rör någon som inte har fyllt 21 år,

Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–brottsmisstanke avse anledning att anta att egendom kan komma att förverkas från den unge,

–åtal avse talan om förverkande,

–tilltalad avse svarande, och

–förundersökning och utredning avse utredning om förverkande om frågan rör förverkande enligt 36 kap. 5 eller 12 § brottsbalken.

	I paragrafen finns grundläggande bestämmelser om hur ett förfarande, dvs.
	en utredning och en efterföljande handläggning i domstol, ska bedrivas när
	förverkandefrågan rör någon som är under 21 år. Paragrafen utformas efter
	synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 12.1.
	Som framgår av första stycket är bestämmelsen tillämplig endast när
	förverkandefrågan rör någon som inte är misstänkt eller tilltalad för brott
	med koppling till frågan om förverkande. Bestämmelsen är alltså
	tillämplig om förverkandeyrkandet riktas mot någon annan än en tilltalad,
	framställs utan att någon är tilltalad eller inte har någon koppling till brott.
	Det innebär att den är tillämplig dels när det är fråga om en utredning om
	självständigt förverkande, dels när förverkandet i och för sig har koppling
	till ett brott men förverkandesvaranden är någon annan än den som är
	misstänkt eller tilltalad för brottet. Bestämmelsen är också tillämplig i en
	utredning eller ett förfarande om förverkande av brottsverktyg enligt
	36 kap. 12 § brottsbalken. Om frågan om förverkande rör någon som är
	misstänkt för ett brott med koppling till förverkandefrågan sker förfarandet
	enligt 1 kap. 2 § i stället direkt enligt reglerna i rättegångsbalken och
	genom hänvisningarna däri till lagen (1964:167) med särskilda bestäm-
	melser om unga lagöverträdare (LUL).
	Genom hänvisningarna till bestämmelser i LUL framgår att mot-
	svarande ordning som gäller i en förundersökning och efterföljande
	prövning i domstol när den misstänkte eller tilltalade är under 21 år ska
	tillämpas i en utredning eller vid handläggningen i domstol även om
	förverkandefrågan rör någon som inte är misstänkt för brott.
	Bestämmelserna rör frågor såsom om när vårdnadshavare och
	socialtjänsten ska underrättas och förhåller sig till ålderskategorierna på
	samma sätt som vad som gäller enligt LUL. Vid tillämpning av
412	bestämmelserna måste en anpassning göras utifrån att det inte förekommer
412

någon brottsmisstanke. Det innebär t.ex. att vad som sägs om straffskalor Prop. 2023/24:144 saknar betydelse för en bestämmelses tillämplighet i en utredning om

förverkande eller om företagsbot. Om det finns anledning att anta att någon som inte har fyllt 18 år har egendom som kan komma att förverkas från den unge ska t.ex. alltså socialnämnden alltid genast underrättas på motsvarande sätt som vid misstanke om brott i enlighet med 6 § första stycket LUL. En tillämpning av bestämmelserna kan vidare endast ske i tillämpliga delar, vilket innebär att vad som t.ex. sägs om tillfrågan om medling i samma bestämmelse inte ska tillämpas, eftersom medling inte blir aktuellt i förhållande till en utredning om förverkande.

Enligt andra stycket ska vid tillämpningen det som i aktuella bestäm- melser i LUL sägs om brottsmisstanke avse anledning att anta att egendom kan komma att förverkas från den unge. Det inbegriper att det finns anledning att anta att egendomen kan förverkas såväl enligt reglerna om självständigt förverkande som annat förverkande. Vidare ska åtal avse talan om förverkande och tilltalad avse svaranden. Slutligen ska förunder- sökning och utredning avse utredning om förverkande om frågan rör förverkande enligt 36 kap. 5 eller 12 § brottsbalken.

5 § I en utredning om självständigt förverkande får tvångsmedel enligt 2 kap. 5 § användas mot någon som inte har fyllt 15 år. Om det finns särskilda skäl får även beslag, penningbeslag, åtgärder för biometrisk autentisering, husrannsakan, kroppsvisitation och genomsökning på distans enligt 2 kap. 8, 10 och 11 §§ användas mot den unge.

I en utredning om förverkande som har koppling till ett brott får tvångsmedel enligt 23 kap. 6 a, 7 och 9 §§ rättegångsbalken användas mot någon som inte är misstänkt för brottet och som inte har fyllt 15 år. Om det finns särskilda skäl får även beslag, penningbeslag, åtgärder för biometrisk autentisering, husrannsakan, kroppsvisitation och genomsökning på distans enligt 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rättegångsbalken användas mot den unge.

Vid kroppsvisitation får den som inte har fyllt 15 år hållas kvar för ändamålet i högst tre timmar. En polisman får ta med den som ska kroppsvisiteras till den plats där åtgärden ska genomföras.

I paragrafen regleras möjligheterna att använda tvångsmedel i en utredning om förverkande mot någon som inte har fyllt 15 år och som inte är misstänkt för ett brott med koppling till frågan om förverkande. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 12.1 och 13.4.

Första stycket reglerar förutsättningarna att i en utredning om själv- ständigt förverkande använda tvångsmedel mot någon som inte har fyllt

15 år. Som framgår av första meningen är möjligheten att använda tvångsmedlen vite, hämtning, kvarhållande och omhändertagande av utrustning som följer av hänvisningen i 2 kap. 5 § till bl.a. 23 kap. 6 a, 7, 9 och 9 a §§ inte begränsad. Beslag, penningbeslag, åtgärder för biometrisk autentisering, husrannsakan, kroppsvisitation och genom- sökning på distans enligt 2 kap. 8, 10 och 11 §§ får dock, enligt andra meningen, användas endast om det finns särskilda skäl. Förutsättningarna enligt nämnda bestämmelser måste alltså vara uppfyllda för att tvångsmedlen ska få användas. Därtill ska det föreligga särskilda skäl. Särskilda skäl att använda tvångsmedel kan föreligga exempelvis om ett

barn påträffas med en påtagligt exklusiv klocka eller kontanter till ett

413

Prop. 2023/24:144 betydande värde. Detsamma gäller om det finns anledning att tro att ett barn används närmast som redskap för att en vuxen person ska undgå förverkande.

414

Andra stycket reglerar förutsättningarna att, i en utredning om förverkande som har koppling till ett brott, använda tvångsmedel mot någon som inte är misstänkt för brottet och inte har fyllt 15 år. Att utredningen har koppling till ett brott innebär att förverkandet förutsätter att ett brott begåtts. Utanför tillämpningsområdet faller alltså förverkande av brottsverktyg enligt 36 kap. 12 §, eftersom ett sådant förverkande kan ske oberoende av om något brott begåtts (och därmed inte har koppling till ett brott). Vilka tvångsmedel som får användas i en sådan utredning framgår av 1 kap. 2 § och upplysningen däri om att bestämmelser om tvångsmedel finns i polislagen. Som framgår av första meningen är möjligheterna att använda tvångsmedel enligt 23 kap. 6 a och 7 §§ samt 9 § rättegångsbalken inte begränsade. På motsvarande sätt som i första stycket begränsas dock genom andra meningen möjligheterna att använda tvångsmedlen beslag, penningbeslag, åtgärder för biometrisk autentise- ring, husrannsakan, kroppsvisitation och genomsökning på distans enligt 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. på så sätt att dessa tvångsmedel får användas mot någon som inte är misstänkt för brottet och inte har fyllt 15 år endast om det finns särskilda skäl. Bedömningen av om det finns särskilda skäl ska göras på samma sätt som enligt första stycket. Till skillnad från vad som gäller enligt första stycket fattas beslut om tvångsmedlen med direkt stöd av rättegångsbalken. De förutsättningar som i förekommande fall ställs upp i 2 kap. för att få använda tvångsmedel i en utredning om självständigt förverkande behöver följaktligen inte vara uppfyllda.

Av tredje stycket framgår att den som inte har fyllt 15 år får hållas kvar för kroppsvisitation i högst tre timmar. Bestämmelsen är tillämplig när beslut om kroppsvisitation har fattats enligt såväl första som andra stycket. Regleringen motsvarar vad som gäller enligt 36 § LUL. En polisman får ta med den som ska kroppsvisiteras till den plats där åtgärden ska genom- föras.

Möjligheterna att använda tvångsmedel mot personer i ålderskategorin

15–20 år är inte förenade med några begränsningar utöver de som framgår i övrigt i lagen.

17.2Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

36 kap. Om förverkande av egendom och om företagsbot

I kapitlet finns bestämmelser om förverkande av egendom och om företagsbot. Kapitlets lagtekniska struktur utformas huvudsakligen på det sätt som Lagrådet föreslår. Övervägandena finns i avsnitt 6.1 och 6.2.

I 1 och 2 §§ finns bestämmelser om kapitlets innehåll och tillämpnings- område. I 3–22 §§ finns bestämmelser om förverkande av egendom. I 23– 27 §§ finns bestämmelser om företagsbot. I 28–31 §§ finns gemensamma bestämmelser om förverkande och företagsbot.

Liksom i den hittillsvarande regleringen i 36 kap. finns i kapitlet vissa förverkandeformer som inte utgör en särskild rättsverkan av brott. Det gäller reglerna om förverkande av särskilda brottsverktyg (se 12 §) och

den nya förverkandeformen självständigt förverkande (se 5 §). Gemen- Prop. 2023/24:144 samt för dessa förverkandeformer – i motsats till övriga förverkande-

former som finns i kapitlet och regleringen om företagsbot – är att beslut om förverkande i sådana fall inte bygger på att ett brott har begåtts.

Kapitlets tillämpningsområde utsträcker sig inte till andra straffrättsliga
sanktioner än förverkande och företagsbot. Rubriken ändras därför från
”Om förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan
av brott” till ”Om förverkande av egendom och om företagsbot”.
Även om kapitlet är nytt bör – för de bestämmelser som har sin
motsvarighet i hittillsvarande lagstiftning – ledning i stor utsträckning
kunna sökas i såväl förarbetena som utvecklad rättspraxis till hittills-
varande bestämmelser.
Kapitlets innehåll och tillämpningsområde
1 § I 3–22 §§ finns bestämmelser om förverkande av egendom. I 23–27 §§ finns
bestämmelser om företagsbot. I 28–31 §§ finns gemensamma bestämmelser om
förverkande och företagsbot.
Paragrafen innehåller en övergripande beskrivning av kapitlets innehåll.
Övervägandena finns i avsnitt 6.1.
2 § Om en annan författning innehåller någon bestämmelse som avviker från
3–22 och 28–31 §§, ska den bestämmelsen tillämpas.
Paragrafen reglerar förhållandet mellan bestämmelserna i kapitlet och
specialstraffrätten. Paragrafen har ingen tidigare motsvarighet. Över-
vägandena finns i avsnitt 6.2.
Bestämmelsen ska ses mot bakgrund av bl.a. att förverkandereglerna i
kapitlet görs generellt tillämpliga. Innebörden av bestämmelsen är att de
förverkandebestämmelser som finns i specialstraffrättsliga författningar
har företräde framför brottsbalkens bestämmelser. Det innebär att
brottsbalkens bestämmelser om förverkande är subsidiärt tillämpliga.
Brottsbalkens regler är tillämpliga på sådana frågor som inte särregleras i
en specialstraffrättslig förverkandebestämmelse.
Förverkande av egendom
Förverkande av brottsvinster och kostnadsersättning
3 § Vinster från ett brott ska förverkas (förverkande av brottsvinster). Detsamma
gäller egendom som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband
med ett brott, om mottagandet utgör brott (förverkande av kostnadsersättning). I
stället för egendom som utgör kostnadsersättning får dess värde förverkas.
Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av brottsvinster och
kostnadsersättning. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet.
Övervägandena finns i avsnitt 7.1.
Förverkande av brottsvinster är ett av två sätt att förverka förtjänster från
brottslighet. Det andra sättet, förverkande av oförklarade tillgångar,
behandlas i 5–7 §§. Begreppet brottsvinster handlar om att knyta samman
ett konkret brott med en abstrakt beräknad vinst från detta brott. Givetvis
kan dock brottsvinsten i vissa fall manifesteras i viss egendom.	415
	415

Prop. 2023/24:144	Alla former av vinster från brott kan bli föremål för förverkande enligt
	paragrafen, exempelvis inkomster från en narkotikaförsäljning bestående
	i smycken eller guld, virke som avverkats på ett sätt som innebär brott mot
	skogsvårdslagen (1979:429) eller penningmedel från ett s.k. Swish-
	bedrägeri.
	Enligt första meningen ska vinster från ett brott förverkas. I meningen
	används begreppet vinst i stället för det hittillsvarande begreppet utbyte.
	Vinstbegreppet innefattar utbyte men också det som enligt den
	hittillsvarande regleringen har ansetts som utbyte, alltså det som har trätt i
	stället för utbyte (surrogat) samt avkastning av utbyte och avkastning av
	det som trätt i stället för utbyte. Dessutom innefattar vinstbegreppet sådana
	mera medelbara vinster som i hittillsvarande 4 § träffas av begreppet
	ekonomiska fördelar. Förverkande av brottsvinster förutsätter som
	utgångspunkt att det med det sedvanliga beviskravet i brottmål är bevisat
	att någon har begått ett brott, att detta har gett upphov till vinst och att
	vinsten har uppkommit hos förverkandesvaranden.
	Det finns, precis som i hittillsvarande reglering, inte något krav på att
	någon konkret egendom påträffas som direkt har manifesterat vinsten.
	Vinsten ska beräknas abstrakt. Den fråga som alltid ska ställas är med
	andra ord vad som är bevisat om vilken vinst som brottet gett upphov till.
	Förverkande av en brottsvinst kan alltså ske i antingen viss utpekad
	egendom (sakförverkande) eller genom en betalningsförpliktelse (värde-
	förverkande). När det gäller sakförverkande kan egendom som är direkt
	relevant för förverkandet, t.ex. tavlan eller aktierna eller annan egendom
	som trätt i stället för egendom som brottsvinsten manifesterats i förverkas.
	Detsamma gäller såväl den direkt mottagna egendomen som någon har
	tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott, som
	surrogat, avkastning och avkastning av surrogat. I valet mellan sak- och
	värdeförverkande finns ingen prioritetsordning (jfr även möjligheten att
	fullgöra en betalningsskyldighet enligt 8 §).
	Det är inte något krav att någon döms för det brott som har gett upphov
	till vinst, så länge brottet kan bevisas. Brottsvinsten kan alltså förverkas
	även om gärningsmannen av någon anledning inte kan dömas, t.ex. för att
	personen är avliden eller inte går att få tag på. Ingenting hindrar heller att
	förverkande sker om vinsten har uppkommit hos något annat förverkande-
	subjekt än gärningsmannen, såsom dennes arbetsgivare. Det kan också
	tänkas att det kan bevisas att ett brott har begåtts, men inte vem som har
	begått det.
	Begreppet vinst innefattar såväl den omedelbara som den medelbara
	vinningen av ett brott, innefattande besparade kostnader. Om vinsten har
	manifesterats i viss egendom, t.ex. en tavla eller ett antal aktier, är det inte
	denna egendoms värde vid brottet som står i fokus, utan själva egendomen.
	Om egendomen ökar i värde eller lämnar avkastning är värdeökningen
	eller avkastningen alltså relevant för att avgöra vad brottsvinsten är. Likaså
	kan egendom som trätt i stället för den ursprungliga brottsvinsten, i så
	många led som är möjligt att bevisa, vara relevant som brottsvinst.
	Förverkandesvaranden kan dock inte sägas ha gjort en mindre brottsvinst
	än det ursprungligen mottagna. Om detta finns i behåll men av någon
	anledning inte är åtkomligt för förverkande är den relevanta värdetid-
	punkten som utgångspunkt dagen för domen. Om det ursprungligen
416	mottagna däremot inte finns i behåll måste bedömas vad som trätt i stället.

Gärningsmannen ska inte utan risk att bli av med det ursprungliga värdet kunna spekulera i eller på annat sätt tillgodogöra sig brottsvinsten. Om förverkandesvaranden mottar en tavla som muta, denna fortsätter att stiga i värde, säljs och pengarna placeras i aktier som sedan förlorar i värde, ska vinsten normalt bestämmas till försäljningslikviden på tavlan, om denna var marknadsmässig. Om gärningsmannen däremot har avyttrat t.ex. stöldgods till ett väsentligt lägre belopp än marknadsvärdet i den legala handeln bör det dock i vissa fall kunna beaktas i vart fall vid skälighets- bedömningen enligt 20 §.

Vid bedömningen av vad som utgör en vinst ska man – på motsvarande sätt som enligt hittillsvarande lagstiftning – utgå från att bestämmelsen syftar till att vinstneutralisering ska ske. Samtidigt måste beaktas att det rör sig om vinster från ett brott. Varken företagsekonomiska principer för resultatberäkning eller gärningsmannens omsättning kan alltså utan vidare läggas till grund för beräkningen av vinsten. Att inte ta någon hänsyn till sådana utgifter som typiskt sett är nödvändiga för att genomföra ett brott av det aktuella slaget, t.ex. inköpskostnader för alkohol, narkotika eller finansiella instrument, skulle ge en helt felaktig bild av vinsten från brottet. Att mera allmänt beakta t.ex. rörelseutgifter skulle däremot innebära att gärningsmannen kan finansiera sin brottslighet med inkomsterna från brottet, vilket inte är förenligt med den grundläggande ambitionen om att brottslighet inte ska löna sig. Tidigare praxis bör fortsatt kunna tjäna till ledning för att bestämma hur vinsten ska beräknas. Det följer av bestämmelsen i 18 § att vinsten, innefattande de utgifter som bör beaktas, många gånger kan uppskattas.

Neutraliseringstanken innebär också att samma vinst inte bör förverkas mer än en gång, i vart fall inte på samma grund (dubbelförverkande). Exempelvis bör en brottsvinst inte förverkas hos gärningsmannen om den har förts till en penningtvättare och förverkas hos denne. Förverkande- regleringen ger dock inte den som begår brott något skydd mot att drabbas av ekonomisk skada. I den meningen kan effekter uppstå som liknar ett dubbelförverkande: ett exempel är att man kan förverka vederlag för narkotika hos säljaren samtidigt som man förverkar narkotikan hos köparen. Även det förhållandet att man inte får göra vissa typer av avdrag, t.ex. för ersättning till medhjälpare, kan leda till dylika effekter: brottsvinsten kan förverkas hos gärningsmannen utan avdrag för vad som utgivits till medhjälparna, samtidigt som ersättningen förverkas hos de senare.

Delvis sammanflätat med frågan hur vinsten från ett brott ska bestämmas ligger att brottet i någon mening måste kunna sägas vara orsak till vinsten. Detta innebär att brottet hade någon betydelse för det händelseförlopp som omedelbart eller senare, direkt eller indirekt, ledde till en vinst. Brottet behöver inte ha varit en tillräcklig förutsättning för vinsten, och det kan mycket väl vara så att väsentliga ytterligare moment har krävts för att vinsten ska uppkomma, eller att förverkandesvaranden lika gärna skulle ha kunnat uppnå vinsten på andra sätt, utan att begå brottet. Den som ger en muta och därmed får möjlighet att göra en inkomstbringande affär kan alltså varken invända att det var yrkes- kunnandet efter att mutan gavs som gav upphov till vinsten eller att det skulle ha varit möjligt att göra motsvarande affär även utan mutan. Ytterst begränsas orsaksprövningen vid brottsvinstförverkande av ett krav på

Prop. 2023/24:144

417

Prop. 2023/24:144 adekvans eller relevans, på motsvarande sätt som vid bedömningen av straffansvar eller skadestånd.

Många gånger kan en vinst helt eller delvis vara spegelbilden av någon annans skada. Det följer dels av äganderättskravet i 13 §, dels av regleringen om konkurrens mellan enskilda anspråk i 21 och 22 §§, att sådana situationer ska hanteras olika beroende på vilken typ av egendom det rör, vilken typ av anspråk som den skadelidande har och vilken typ av förverkande som är aktuellt. Äganderättskravet innebär att egendom, med undantag för penningmedel, som tillhör annan ska återställas eller tas i förvar snarare än att förverkas. Undantaget för penningmedel och konkurrensreglerna innebär däremot att ett anspråk på pengar, oavsett om det rör ett anspråk på bättre rätt eller skadestånd, får ge vika för ett förverkande. Ett sådant förverkande kan ske även om det rör värdet av egendom som tillhör annan, t.ex. stöldgods som inte längre kan påträffas. Att vinst och skada kan vara varandras spegelbilder innebär inte att de alltid behöver motsvara varandra fullt ut. Det kan t.ex. tänkas att en skadelidandes skada är mindre än den vinst som förverkandesvaranden har gjort, t.ex. om förverkandesvaranden har förädlat eller på något annat vinstbringande sätt har använt annans egendom på ett brottsligt sätt.

Andra meningen, om förverkande av mottagen kostnadsersättning, motsvarar den hittillsvarande andra meningen i 36 kap. 1 § första stycket med det undantaget att den inskränkning till brottsbalksbrotten som funnits i meningen har tagits bort.

Tredje meningen motsvarar den hittillsvarande tredje meningen i 36 kap.

1 § första stycket. Bestämmelsen innebär att det är möjligt att i stället för den egendom som utgör kostnadsersättningen förverka dess värde (skillnaden mellan värdeförverkande och sakförverkande behandlas i kommentaren till första meningen).

Kostnadsersättning får förverkas från den som har tagit emot eller från den som senare har fått ersättningen.

Om en brottsvinst har gjorts av flera gemensamt, ska förverkande bestämmas för varje person för sig, om det inte finns särskilda skäl att besluta om solidariskt ansvar för en samlad brottsvinst.

Paragrafen anger kretsen av personer som förverkande av brottsvinster och kostnadsersättning får ske ifrån och innehåller även bestämmelser om solidariskt förverkande av brottsvinster. Paragrafen ska läsas tillsammans med det allmänna äganderättskravet i 13 § och kravet i 29 § att frågan om förverkande prövas efter talan av åklagare. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.

I första stycket regleras kretsen av möjliga förverkandesubjekt vid brottsvinstförverkande, dvs. vilken koppling som förverkandesvaranden måste ha till brottet, den uppkomna vinsten. Liksom enligt hittillsvarande 5 § kan förverkande ske även från annan än gärningsmannen. I förevarande bestämmelse anges att förverkande ska ske från den som har gjort vinsten. Har vinsten från gärningsmannens brott direkt tillfallit någon

418

annan, t.ex. en juridisk person, ska vinsten alltså förverkas från denna person. Har gärningsmannen inte gjort någon vinst, får förverkande följaktligen inte heller ske från honom eller henne. Däremot bör man, om det inte finns konkreta indikationer på något annat, kunna utgå från att det är gärningsmannen och eventuella andra medverkande som har gjort vinsten. Det bör också beaktas att även om den huvudsakliga vinsten har tillfallit någon annan än gärningsmannen så kan han eller hon på annat sätt ha belönats eller ersatts för sitt brott, vilket i så fall också möjliggör förverkande. Om vinst har uppkommit hos flera förverkandesubjekt sker förverkande av respektive vinst från respektive förverkandesubjekt. Att brottsvinsten inte kan påträffas i konkreta tillgångar hos den som har gjort vinst till följd av brottet saknar självständig betydelse för utrymmet för förverkande.

Förverkande får även ske från den som senare har förvärvat egendomen. Här måste dock särskilt beaktas att brottsvinstförverkande har till syfte att neutralisera brottsvinsten. Det handlar alltså inte om att någon viss egendom är ”smittad” till följd av brottet. En annan sak är att förvärv, befattning eller liknande med egendom som utgör brottsvinst i vissa fall kan utgöra häleri eller penningtvätt, i vilket fall egendomen kan tänkas bli förverkad enligt 10 § för att den har varit föremål för brott. Det krävs alltså att själva brottsvinsten i realiteten helt eller delvis har förts över till förvärvaren för att förverkande ska vara möjligt. Givetvis kan annan egendom här ha trätt i stället för den ursprungliga egendomen. I den mån endast delar av brottsvinsten har förts vidare, får förverkande från respektive subjekt inte omfatta mer än den vinst som respektive person har gjort.

Endast undantagsvis bör det bli aktuellt att förverka en brottsvinst från någon som har betalat skälig ersättning för förvärvet. Om någon t.ex. har fått en muta i form av en värdefull tavla och sålt tavlan vidare till marknadsmässig ersättning, finns brottsvinsten kvar hos säljaren och tavlan bör inte förverkas från köparen som vinst från säljarens brott att ta emot mutan. Om det finns grund för att misstänka att det rör sig om en överlåtelse som syftar till att undgå förverkande och där brottsvinsten i realiteten har förts vidare till någon annan bör förverkande dock vara möjligt. Det förutsätter då enligt bestämmelsen att förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott.

I andra stycket regleras förverkande av kostnadsersättning. Bestämmel- sen, som avser att uttrycka vad som redan gäller, innebär att förverkande får ske från den som mottar eller från den som senare får ersättning för kostnader för brott. Syftet med bestämmelsen, alltså att förhindra att någon får behålla brottslig ersättning för kostnader i samband med ett brott (jfr 23 kap. 2 § första stycket 1 brottsbalken), bör ges genomslag vid bedöm- ningen av från vem förverkande ska ske, t.ex. om ersättningen har vidare- förmedlats till den som i realiteten har haft en kostnad.

I tredje stycket regleras frågan om förverkande när flera gemensamt har gjort vinst från ett brott. Liksom hittills gäller att förverkande som huvudregel ska bestämmas för varje person för sig. Med andra ord ska förverkande normalt inte beslutas solidariskt. Inte sällan kommer det emellertid vara svårt att bevisa hur en brottsvinst har fördelats mellan flera medverkande. Som utgångspunkt bör man då, såsom sedan tidigare följer

Prop. 2023/24:144

419

Prop. 2023/24:144 av praxis (se rättsfallet NJA 2004 s. 204), kunna förverka vinsten efter huvudtalet.

Om det finns särskilda skäl för det får rätten ålägga flera förverkande- subjekt ett solidariskt ansvar för en samlad brottsvinst. Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl ska beaktas att förverkande är en straffrättslig sanktion som bör vara individuellt bestämd och som syftar till att neutralisera vinster. Solidariskt förverkande kan nämligen innebära att en person får betala ett större belopp än den egna vinsten medan någon annan får behålla en del av sin vinst. Utgångspunkten bör därför vara att solidariskt förverkande inte kommer i fråga när det gäller relationen mellan flera fysiska personer. När en brottsvinst har uppkommit med inblandning av juridiska personer bör däremot utrymmet vara större. Som exempel kan nämnas situationer där det civilrättsligt skulle bli aktuellt med ansvarsgenombrott, alltså där det inte finns skäl att upprätthålla gränserna mellan t.ex. ett moderbolag och ett dotterbolag, eller mellan en fysisk person och en juridisk person. I praktiken torde det här ofta röra sig om bulvan- situationer eller situationer där aktiebolaget som verksamhetsform missbrukas för att kringgå ansvar för förpliktelser.

Förverkande av oförklarade tillgångar

5 § Om det är klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet, ska egendomen förverkas (självständigt förverkande). I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Om egendomen har överlåtits och förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande ske från förvärvaren endast om denne insåg eller borde

	ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet.
	Paragrafen reglerar den nya förverkandeformen självständigt förverkande.
	Paragrafen utformas delvis enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns
	i avsnitt 7.1 och 8.2.
	Bestämmelsen i första stycket första meningen tar, precis som
	bestämmelsen om utvidgat förverkande i 6 §, sin utgångspunkt i
	förverkandesvarandens tillgångar, som ska förverkas i den mån de härrör
	från brottslig verksamhet. Detta innebär i korthet att det saknar betydelse
	vilken eller vilka konkreta brott som tillgångarna kan tänkas härröra från.
	Rekvisitet brottslig verksamhet avser en abstrakt, inte närmare preciserad
	brottslig verksamhet, och prövningen fokuserar bl.a. på hur förverkande-
	svaranden har förvärvat tillgångarna och vilket utrymme det finns för
	lagliga förvärvskällor. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska pröv-
	ningen alltså inte inriktas på att utreda – än mindre att fastställa –
	förverkandesvarandens skuld i relation till några konkreta brott eller någon
	vinst kopplad till konkreta brott. Självständigt förverkande är alltså inte en
	reaktion mot de konkreta brott som faktiskt utgör källan till tillgångarna.
	Förverkande får ske från såväl fysiska som juridiska personer. Det finns
	inga begränsningar vad gäller vilken typ av egendom som kan förverkas
	eller vad egendomen kan vara värd. Det ligger emellertid i sakens natur att
	det relativt sällan är möjligt att bevisa att mindre värdefull egendom härrör
	från brottslig verksamhet.
	Precis som vid utvidgat förverkande innebär rekvisitet härrör från
	brottslig verksamhet att det helt saknar betydelse om och i så fall när i tiden
420	några konkreta brott har begåtts eller vilken roll som förverkande-
420

svaranden har haft i dessa. Det är fullt förenligt med självständigt förverkande att någon annan person än förverkandesvaranden har ägnat sig åt den verksamhet som genererat de oförklarade tillgångarna, inte minst eftersom frågan om ansvar för några konkreta brott saknar betydelse. Det som i stället är relevant är att en individ eller ett företag vid en viss tidpunkt påträffas med tillgångar som inte står i proportion till personens eller företagets legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. Detta ska inte förstås som att den egendom som förverkas saknar koppling till brottslighet. Tvärtom är syftet att förtjänster från brottslighet ska neutraliseras, men prövningen görs i relation till egendomens ursprung i en inte närmare preciserad brottslig verksamhet. Tidigare förarbeten och praxis avseende utvidgat förverkande vad gäller rekvisitet brottslig verksamhet är vägledande även vid självständigt förverkande. Precis som hittills vid utvidgat förverkande uppställs inte något krav på att det ska ha rört sig om en verksamhet i den mening som avses när man talar om t.ex. näringsverksamhet, vad gäller struktur, varaktighet osv.

Vad som allmänt sett leder till slutsatsen att viss egendom härrör från brottslig verksamhet är att tillgångarna inte står i proportion till innehavarens legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. Att brottsbekämpande myndigheter påträffar dyra kapitalvaror eller lyxartiklar hos någon som saknar en legitim förvärvsinkomst är exempel på en omständighet som kan tyda på att egendomen inte har åtkommits på laglig väg. Även omständigheterna under vilka egendomen påträffas har betydelse för bedömningen, t.ex. att en opåkallat stor summa kontanter förvaras på platser där kriminell verksamhet bedrivs eller i en bostad, i en bil eller i en lagerlokal. I ett sådant fall kan det finnas anledning att tro att det rör sig om medel som på grund av sitt brottsliga ursprung inte kan hanteras med anlitande av bank eller finansieringsföretag. Att dyrbar egendom påstås ha förvärvats mot kontant betalning och utan samtidigt upprättande av handlingar som styrker köp och försäljning är ytterligare omständigheter som talar för att egendomen härrör från brottslig verksamhet. Detsamma gäller avsaknaden av dokumentation avseende den aktuella egendomen, förekomsten av stora skulder, levnadsvillkoren för den som talan riktas mot samt den enskildes familjeförhållanden och levnadsomständigheter. Det måste i sammanhanget beaktas att snart sagt varje transaktion av betydelse är spårbar i dagens samhälle och att det generellt sett finns få möjligheter att lagligt komma över stora egendoms- massor utan att det ger något avtryck i olika typer av register. Att tillgångarna inte står i proportion till innehavarens legitima förmögenhets- förhållanden i övrigt innebär att egendom som någon förvärvat genom t.ex. arv, gåva, aktieutdelning eller kapitaltillskott också bör kunna bli föremål för självständigt förverkande, förutsatt att personen eller företaget i bakomliggande led saknat ekonomisk förmåga att på legal väg bygga upp och bibehålla en förmögenhet som egendomen representerar. Stor vikt bör därför läggas vid bedömningen av åklagarens finansiella utredning. Frågan om egendom härrör från brottslig verksamhet måste alltid avgöras utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör här understrykas, med anledning av Lagrådets uttalanden om att det normalt bör finnas en koppling mellan innehavet av viss egendom och förekommande brottslighet – exempelvis genom att den som innehar egendomen är knuten till en kriminell gruppering – för att egendomen ska

Prop. 2023/24:144

421

Prop. 2023/24:144 kunna förverkas, att en sådan koppling inte är en förutsättning för att förverkande ska kunna ske. Däremot kan det naturligtvis, tillsammans med övriga omständigheter, ha betydelse för bedömningen av om beviskravet är uppfyllt i det enskilda fallet. Att egendom härrör från brottslig verksamhet är alltså ett konklusivt rekvisit, dvs. att de omständigheter som åklagaren lyckats styrka leder rätten till denna slutsats.

Att egendom endast delvis kan anses utgöra oförklarade tillgångar hindrar inte ett bifall till ett yrkande om självständigt förverkande. Det kan exempelvis uppstå situationer där en person förvärvat en exklusiv klocka med delvis fullt legitima besparingar eller att en persons totala egendoms- innehav är sådant att det inte varit möjligt att förvärva all egendom med legitima medel. I sådana fall kan åklagaren enligt första stycket andra meningen framställa ett yrkande om värdeförverkande motsvarande den del av egendomen som inte kan förklaras med legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållandena i övrigt. Inget hindrar heller att betalnings- förpliktelsen fullgörs enligt de förutsättningar som följer av 8 §.

Eftersom självständigt förverkande är inriktat på förverkande av oförklarade tillgångar krävs, till skillnad från vad som gäller vid förverkande av brottsvinster enligt 3 §, som utgångspunkt att den egendom som är aktuell för förverkande påträffas. Det går alltså inte att tillämpa bestämmelsen på någon abstrakt framräknad vinst från en inte närmare preciserad brottslig verksamhet. Precis som vid utvidgat förverkande bör det dock finnas utrymme för förverkande av värdet av egendom som inte har påträffats, om det kan bevisas att det hos personen i fråga vid en viss tidpunkt har funnits egendom som inte längre finns tillgänglig, exempelvis för att den har förts eller finns utomlands, men som ändå kan identifieras och knytas till förverkandesvaranden (jfr rättsfallet NJA 2021 s. 263 p. 13 och 15–16).

Det är åklagaren som har bevisbördan för att egendomen härrör från brottslig verksamhet och beviskravet är att det ska vara klart mera sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Om det visar sig att det sammanvägda värdet av den bevisning som har åberopats till stöd för bevistemat (att egendomen härrör från brottslig verksamhet) inte är så högt att det räcker för att egendomen ska få förverkas saknar bevisning som har åberopats mot temat betydelse. Om däremot bevisningen är så stark att den i sig är tillräcklig för att beviskravet ska vara uppfyllt, måste den enskildes berättelse och bevisning som stöder denna granskas (förklaringsbörda). Den enskilde behöver då alltså förklara hur han eller hon har kommit i åtnjutande av egendomen i fråga. Sådana förklaringar kan komma att involvera även närståendes ekonomiska förhållanden och förehavanden. Motbevisas därigenom det som åklagaren påstår ska förverkandeyrkandet avslås. Likaså ska förverkandeyrkandet avslås om den enskildes berättelse och annan bevisning som har åberopats mot bevistemat tar sådan styrka från de bevisfakta som talar för att egendomen härrör från brottslig verksamhet att beviskravet inte är uppnått. Det är bara om den enskilde inte lyckas prestera en förklaring tillräcklig för att förringa värdet av den bevisning åklagaren lagt fram till styrkande av sitt påstående som egendomen ska förverkas. Det är endast i de fall åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda, som den enskilde åläggs en förklaringsbörda för hur han eller hon kommit åt egendomen på ett lagligt

422sätt.

För att beviskravet ska vara uppfyllt krävs att den samlade bilden av de omständigheter som åklagaren lägger fram innebär att den klart mest sannolika förklaringen till den aktuella egendomens ursprung är att den härrör från brottslig verksamhet. Eftersom det kan tänkas att övriga förklaringar framstår som helt osannolika, måste det kravet också uppställas på utredningen att det i sig ska framstå som sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet. Beviskravet är lägre än vad som krävs för en fällande brottmålsdom, där rimliga alternativa förklaringar praktiskt sett ska kunna uteslutas, men högre än vad som gäller för utvidgat förverkande.

Självständigt förverkande handlar varken om att knyta vinster till ett visst brott (i motsats till förverkande av brottsvinster) eller förutsätter ett förverkandeutlösande brott (i motsats till utvidgat förverkande). För förverkandeformen finns därför inte något krav på att det ska finnas en koppling mellan förverkandesvaranden och ett brott (kopplingskrav). Det är alltså endast det allmänna kravet i 13 § att egendomen måste tillhöra eller med tillämpning av 14 eller 15 § måste anses ägas av förverkande- svaranden som begränsar vem förverkande kan ske ifrån. Därutöver krävs givetvis att talan också förs mot ägaren för att förverkande ska kunna ske. Om egendomen tillhör en person som inte är känd får talan riktas mot okänd. Så kan till exempel vara fallet om en stor summa kontanter påträffas i en bil hos en penningkurir och det inte går att utreda vem ägaren är eller om egendom hittas i en park utan att någon kan knytas till den.

Enligt första stycket andra meningen får i stället för egendomen dess värde förverkas. Att värdet av egendomen får förverkas medför en förpliktelse att prestera egendom av viss sort och mängd (värdeför- verkande), vanligen i form av en betalningsförpliktelse. I valet mellan sak- och värdeförverkande finns ingen prioritetsordning (jfr även möjligheten att fullgöra en betalningsskyldighet enligt 8 §).

Enligt andra stycket får förverkande ske även från den som har förvärvat egendomen. Om förvärvaren inte har betalat skälig ersättning för egendomen, t.ex. för att det har rört sig om överlåtelse till underpris, gåva, arv, bodelningslikvid eller liknande, får förverkande ske oberoende av vad förvärvaren insåg eller borde ha insett att egendomen härrör från brottslig verksamhet. Har förvärvaren betalat skälig ersättning krävs däremot att denne i vart fall borde ha insett detta samband, t.ex. att överlåtaren saknade förmåga att bygga upp och bibehålla en förmögenhet på det sätt som skulle krävas för att kunna förvärva egendomen. Den som t.ex. tar emot leasingavgifter för en dyrbar bil från en person som helt saknar lagliga förvärvskällor har mottagit egendom som härrör från brottslig verksamhet. Leasingavgiften kan i ett sådant fall förverkas hos leasinggivaren. Något kopplingskrav motsvarande det som t.ex. gäller för förverkande av brotts- vinster finns inte för självständigt förverkande, eftersom förverkande- formen inte förutsätter att ett brott har begåtts. Utgångspunkten är alltså att självständigt förverkande är möjligt även från t.ex. en betalningsmot- tagare. Eftersom det här inte är fråga om straffansvar blir frågan när mottagaren är en juridisk person vilken kunskap som mottagaren som helhet hade eller borde ha haft. Vilken typ av verksamhet det rör och vilken kundkännedom man har eller borde ha får beaktas i sammanhanget.

Prop. 2023/24:144

423

Prop. 2023/24:144 6 § Om det är övervägande sannolikt att egendom härrör från brottslig verksam- het, ska egendomen förverkas, om någon döms för ett brott för vilket det är före- skrivet fängelse i fyra år eller mer och brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst (utvidgat förverkande). I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Om brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst, gäller första stycket också om någon döms för

1.dataintrång enligt 4 kap. 9 c § första stycket, utnyttjande av barn för sexuell posering enligt 6 kap. 8 § första eller andra stycket, tagande av muta enligt 10 kap. 5 a §, givande av muta enligt 10 kap. 5 b § eller barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § första stycket 1–4,

2.narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller olovlig befatt- ning med narkotikaprekursorer enligt 3 b § första stycket samma lag,

3.dopningsbrott enligt 3 § första stycket lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

4.narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

5.människosmuggling enligt 20 kap. 8 § första stycket utlänningslagen (2005:716) eller organiserande av människosmuggling enligt 20 kap. 9 § första stycket samma lag, eller

6.något annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer och som har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form.

Det som sägs om förverkande i första och andra styckena gäller också om någon döms för försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses där.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om utvidgat förverkande, motsvarar i huvudsak hittillsvarande 1 b §, men med ett lägre beviskrav än tidigare. Paragrafen ändras även språkligt. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

Tillsammans med självständigt förverkande i 5 § utgör bestämmelsen om utvidgat förverkande regleringen av förverkande av oförklarade tillgångar. Dessa bestämmelser reglerar tillsammans med bestämmelsen om förverkande av brottsvinster de tre förverkandeformer som är inriktade på förtjänster från brottslighet. De båda bestämmelserna om förverkande av oförklarade tillgångar bygger på rekvisitet att viss egendom härrör från brottslig verksamhet. Skillnaden mellan bestämmelserna är att utvidgat förverkande för sin tillämplighet dessutom förutsätter en fällande dom för ett förverkandeutlösande brott.

Beviskravet övervägande sannolikt innebär att det ska vara mera sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Eftersom det kan tänkas att övriga förklaringar framstår som helt osannolika, måste det kravet också uppställas på utredningen att det i sig ska framstå som sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet.

I den hittillsvarande regleringen av utvidgat förverkande har förverkande inte fått ske om det skulle vara oskäligt. Denna särskilda begränsning utgår. I stället gäller den generella bestämmelsen i 20 § om att förverkande inte får ske om det är uppenbart oskäligt.

Av första stycket andra meningen framgår att i stället för egendomen får dess värde förverkas. Att värdet av egendomen får förverkas medför en förpliktelse att prestera egendom av viss sort och mängd (värdeför- verkande), vanligen i form av en betalningsförpliktelse. I valet mellan sak- och värdeförverkande finns ingen prioritetsordning (jfr även möjligheten att fullgöra en betalningsskyldighet enligt 8 §).

424

I andra frågor än beträffande beviskravet tjänar tidigare förarbets- Prop. 2023/24:144 uttalanden och praxis fortsatt till vägledning (se prop. 2007/08:68 och

prop. 2015/16:155).

7 § Utvidgat förverkande får ske från den som döms för det förverkande- utlösande brottet eller från den som har förvärvat egendomen. Om egendomen har överlåtits och förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande ske från förvärvaren endast om denne insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet.

Paragrafen ersätter hittillsvarande 5 a § och anger från vem utvidgat
förverkande får ske (kopplingskravet). Av bestämmelsen framgår att den
som är gärningsman eller medverkande till det brott som är
förverkandeutlösande måste dömas för detta brott för att utvidgat
förverkande ska vara möjligt. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.3.
Liksom beträffande övriga förverkandeformer som på ett eller annat sätt
är kopplade till ett brott, uppställs ett krav på viss koppling mellan brottet
och egendomen eller förverkandesvaranden. När det gäller utvidgat
förverkande handlar det inte om att koppla samman egendomen med ett
konkret brott – egendomen ska kopplas samman med en inte närmare
preciserad brottslig verksamhet – utan om att det är en förutsättning för
bifall till ett yrkande om utvidgat förverkande att någon döms för ett
förverkandeutlösande brott. Frågan som besvaras genom kopplingskravet
i förevarande paragraf är vem som kan vara förverkandesubjekt.
Kopplingskravet kompletterar det allmänna kravet i 13 § att egendomen
måste tillhöra förverkandesvaranden eller med tillämpning av 14 eller 15 §
ska anses ägas av denne.
Kopplingskravet vid utvidgat förverkande innebär att förverkande för
det första får ske från den som döms för det förverkandeutlösande brottet,
antingen som gärningsman eller medverkande.
För det andra får förverkande ske från den som har förvärvat egendomen
av den som döms för det förverkandeutlösande brottet. I motsats till vad
som gäller kopplingskravet vid förverkande av brottsvinster i 3 § är det
inte nödvändigt att förvärvet har skett ”senare”. Det kan alltså tänkas att
egendomen har förvärvats innan någon har dömts för det förverkande-
utlösande brottet, eftersom det här inte handlar om att knyta egendomen
till något konkret brott, utan till en inte närmare preciserad brottslig
verksamhet. Om förvärvaren inte har betalat skälig ersättning för egen-
domen, t.ex. för att det har rört sig om överlåtelse till underpris, gåva, arv,
bodelningslikvid eller liknande, får förverkande ske oberoende av vad
förvärvaren insåg eller borde ha insett att egendomen härrör från brottslig
verksamhet. Har förvärvaren betalat skälig ersättning krävs däremot att
denne i vart fall borde ha insett detta samband, t.ex. att överlåtaren saknade
förmåga att bygga upp och bibehålla en förmögenhet på det sätt som skulle
krävas för att kunna förvärva egendomen. Precis som vid förverkande av
brottsvinster från senare förvärvare bör dock förverkande inte ske från en
senare förvärvare som har betalat skälig ersättning, om det inte finns
indikationer på att överlåtelsen har skett för att undvika förverkande.
Själva egendomen är inte i sig att betrakta som ”smittad”.
Det framgår av 4 kap. 2 § andra stycket lagen (2024:000) om förfarandet
vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot att det är	425
	425

Prop. 2023/24:144 möjligt att föra en talan om utvidgat förverkande mot annan än den som är tilltalad för ett förverkandeutlösande brott i samma rättegång som prövningen av åtalet för detta brott. En förutsättning för bifall till förverkandeyrkandet är då att åtalet bifalls.

Fullgörelse av en betalningsskyldighet om förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar

8 § Vid förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade till- gångar som innefattar betalningsskyldighet får annan egendom förverkas, under förutsättning att egendomen skulle kunna utmätas utan att det strider mot 5 kap. utsökningsbalken.

	I paragrafen regleras möjligheten att säkerställa fullgörelse av en
	betalningsskyldighet om förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning
	eller oförklarade tillgångar genom sakförverkande av annan egendom. .
	Övervägandena finns i avsnitt 7.4.
	Enligt paragrafen får – vid förverkande av brottsvinster, kostnadsersätt-
	ning eller oförklarade tillgångar som innefattar betalningsskyldighet –
	annan egendom sakförverkas, under förutsättning att egendomen skulle
	kunna utmätas utan hinder av 5 kap. utsökningsbalken. En betalnings-
	skyldighet avser i det här sammanhanget ett beslut om värdeförverkande
	som kan avse en brottsvinst, värdet motsvarande egendom som utgör
	kostnadsersättning enligt 3 § eller oförklarade tillgångar enligt 5 eller 6 §.
	Möjligheten att använda denna förverkandeform kan aktualiseras t.ex. när
	egendom inte påträffas. Precis som vid ett sedvanligt sakförverkande
	säkras ett sådant sakförverkande med beslag eller penningbeslag och
	behöver inte verkställas genom exekutiva myndigheter.
	Möjligheten för åklagaren att på detta sätt säkerställa fullgörelse av ett
	värdeförverkande innebär att förverkande får ske i vilken egendom som
	helst, under förutsättning att egendomen skulle kunna utmätas utan hinder
	av 5 kap. utsökningsbalken. Dessa bestämmelser skulle nämligen ha
	tillämpats direkt om ett värdeförverkande hade verkställts genom
	utmätning. Det sagda innebär att det typiskt sett inte bör möta något hinder
	att med stöd av paragrafen förverka egendom i de fall förverkande-
	svaranden enbart äger ett fåtal men mycket värdefulla saker. Däremot
	måste, på motsvarande sätt som enligt 5 kap. utsökningsbalken, hänsyn
	tas bl.a. till förverkandesvarandens behov och egendomens beskaffenhet.
	Förarbetena till bestämmelserna i utsökningsbalken och den praxis som
	finns kan här tjäna till vägledning.
	Vid initiala beslut om att säkra egendom för ett eventuellt förverkande
	enligt paragrafen kan det inte begäras, lika lite som vid utmätning, att polis
	och åklagare ska göra någon grundligare utredning om förverkande-
	svarandens rätt eller behov av viss egendom. Polisen måste därför av
	praktiska skäl kunna handla efter vad som framstår som sannolikt.
	Möjligheterna att säkra och sakförverka egendom som inte kan knytas till
	brottet bör dock användas med urskillning och endast i de fall det framstår
	som försvarligt (jfr 4 kap. 3 § utsökningsbalken). I valet mellan egendom
	som ungefär motsvarar värdet som ska förverkas och egendom med ett
	väsentligt högre värde bör den förstnämnda egendomen väljas. Om viss
	egendom har ett särskilt stort affektionsvärde för den enskilde eller om
426	egendomen har betydelse för andra än förverkandesvaranden och det finns

Prop. 2023/24:144 Förverkande av hjälpmedel och egendom som har varit föremål för brott

9 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott får förverkas (hjälp- medelsförverkande), om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, om brottet har fullbordats eller om gärningen har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling.

I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Paragrafen reglerar förverkande av egendom som har använts som hjälpmedel vid brott (hjälpmedelsförverkande). Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1.

Bestämmelsen motsvarar, med vissa ändringar, hittillsvarande 2 § första stycket och, vad gäller möjligheten till förverkande av egendomens värde, tredje stycket. Till skillnad från den hittillsvarande regleringen är paragrafen, med den begränsning som följer av subsidiaritetsregeln i 2 §, tillämplig på alla brott oavsett om de regleras i brottsbalken eller i annan lagstiftning oberoende av vilket straff som är föreskrivet för brottet.

Liksom tidigare gäller att begreppet hjälpmedel ska tolkas brett, men att skälen för förverkande av ett hjälpmedel kan vara olika starka beroende på vilken typ av hjälpmedel och brott det gäller. Skälen för förverkande får då ställas mot de intressen som talar mot förverkande. Uttalanden i förarbeten till tidigare bestämmelser i brottsbalken och i specialstraffrätten om förverkande av hjälpmedel, med samma utformning, bör även fortsätt- ningsvis vara vägledande.

10 § Egendom

1.som har framställts genom brott,

2.vars användande utgör brott,

3.som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller

4.som på annat liknande sätt har varit föremål för brott

ska förverkas (förverkande av brottsföremål).

I stället för egendomen får dess värde förverkas.

	Paragrafen reglerar förverkande av egendom som har varit föremål för
	brott (förverkande av brottsföremål). Paragrafen utformas enligt
	Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.2.
	Bestämmelsen ersätter hittillsvarande 2 § andra stycket och, vad gäller
	möjligheten till förverkande av brottsföremålets värde, tredje stycket.
	Bestämmelsen ändras dels redaktionellt, dels i sak. Bestämmelsen är, med
	den begränsning som följer av subsidiaritetsregeln i 2 §, tillämplig på alla
	brott oavsett om de regleras i brottsbalken eller i annan lagstiftning. Vidare
	har det tydliggjorts att förverkande får ske inte bara av det som har
	framställts genom brott, vars användande utgör brott eller som någon har
	tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, utan också andra tänkbara
	situationer där egendom på annat liknande sätt har varit föremål för brott
	och det kan ifrågasättas om agerandet med egendomen omfattas av de
	första tre punkterna. Det kan exempelvis tänkas fall där någon hanterat
	egendom för saluförande på distans och att det därför inte är givet att
	personen har tagit befattning med egendomen eller att en mineral utvunnits
	genom bearbetning i strid med bestämmelserna i 15 kap. 6 § första stycket
	3 minerallagen. Slutligen har bestämmelsen gjorts obligatorisk, på så sätt
428	att förverkande ska ske. I detta avseende skiljer sig med den nya regle-

ringen förverkande av brottsföremål alltså från hjälpmedelsförverkande, Prop. 2023/24:144 som är fakultativt.

De uttalanden som finns i förarbeten till tidigare bestämmelser i special- straffrätten om förverkande av brottsföremål, bör även fortsättningsvis vara vägledande (se t.ex. prop. 1999/2000:124).

Paragrafen anger kretsen av personer som förverkande av hjälpmedel och brottsföremål får ske ifrån. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.3.

Enligt första meningen får förverkande ske från gärningsmannen, annan som har medverkat till brottet eller den i vars ställe någon av dessa har varit. Med det sistnämnda uttrycket avses, liksom tidigare, t.ex. en juridisk person i vars verksamhet brottsligheten har begåtts. För att förverkande ska få ske i ett sådant fall bör dock normalt krävas att brottsligheten har begåtts för personens räkning eller åtminstone att personen har ställt egendomen till förfogande och då varit i vart fall oaktsam i förhållande till att den skulle användas i ett brottsligt sammanhang. I den mån en sådan åtgärd skulle drabba personen på ett uppenbart oskäligt sätt finns möjlighet att avstå från förverkande med stöd av 20 §.

Enligt andra meningen får förverkande även ske från den som senare har förvärvat egendomen. På motsvarande sätt som för kopplingskravet beträffande brottsvinstförverkande och utvidgat förverkande (4 och 7 §§) innebär den regleringen, på det sätt som kommer till uttryck i tredje meningen, att skillnad görs beroende på om förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen eller inte. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning förutsätter förverkande från förvärvaren nämligen att han eller hon insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott.

Vid bedömningen av från vem förverkande av hjälpmedel eller brottsföremål ska ske måste beaktas vilket ändamål som bestämmelserna har, dvs. att förhindra att egendom ska komma till brottslig användning. Det gör att i valet mellan ett värdeförverkande hos ett subjekt och ett sakförverkande hos ett annat, bör vanligen sakförverkande väljas. En annan sak är att skälen för att alls förverka kan vara svagare om egendomen inte längre finns kvar hos någon som har varit inblandad i brottet. Inte minst med hänsyn till risken för skentransaktioner bör dock förverkande av hjälpmedel från senare förvärvare ofta vara påkallat för att undvika att egendomen kommer till fortsatt brottslig användning. Rör det sig om brottsföremål bör det ofta finnas starka skäl för förverkande även från en senare förvärvare.

Värdeförverkande från någon som har varit inblandad i brottet när egendomen inte påträffas bör endast komma i fråga undantagsvis. I regel bör det krävas särskilda skäl, t.ex. att det finns grundad anledning att misstänka att förverkandesvaranden har överlåtit den till en bulvan och fortfarande i praktiken har tillgång till egendomen.

429

Prop. 2023/24:144

430

Paragrafen ska läsas tillsammans med det allmänna äganderättskravet i 13 §.

Förverkande av särskilda brottsverktyg

12 § Förverkande får ske av

3.andra föremål, om det med beaktande av föremålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt finns särskild anledning att befara att det kan komma till användning i samband med ett brott.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av särskilda brotts- verktyg och ersätter hittillsvarande 3 §. Övervägandena finns i avsnitt

Enligt paragrafen är det möjligt att förverka föremål utan krav på någon koppling till brott i tre olika situationer. Första och andra punkten som avser vapen och skadegörelseföremål motsvarar hittillsvarande 3 § 2 och

3.Någon ändring i sak är inte avsedd.

Tredje punkten ersätter hittillsvarande 3 § 1 och avser andra föremål än vapen och skadegörelseföremål. Enligt denna bestämmelse får förverkande ske av andra föremål, om det med beaktande av föremålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt finns särskild anledning att befara att föremålet kan komma till användning i samband med ett brott. En samlad bedömning ska alltid göras av föremålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Bedömningen av om föremålet kan befaras komma till användning i samband med ett brott är framåtblickande och det befarade brottet behöver inte konkretiseras närmare.

Beträffande sådana utpräglade brottsverktyg som har omfattats av den hittillsvarande regleringen i 36 kap. 3 § 1 finns det alltid särskild anledning att befara att föremålet kan komma till användning i samband med ett brott, om inte omständigheterna i övrigt tydligt talar i en annan riktning. Det kan exempelvis tänkas att ett förfalskat mynt innehas av en myntsamlare. Den nya bestämmelsen innebär emellertid att också andra föremål än utpräglade brottsverktyg kan förverkas, om omständigheterna i övrigt gör att det sammantaget finns särskild anledning att befara att föremålet kan komma till användning i samband med ett brott. Ju större legalt användningsområde som ett föremål har, desto tydligare måste omständigheterna i övrigt tala för att det finns särskild anledning att befara att det ska komma till användning i samband med ett brott. Om föremålet påträffas tillsammans med andra föremål, som var för sig ger ett vardagligt intryck, kan föremålen och omständigheterna i övrigt sammantaget ge särskild anledning att befara att föremålen kan komma till användning vid ett brott.

När det gäller omständigheterna i övrigt kan särskilt beaktas i vilket sammanhang och hos vem föremålet eller föremålen påträffades. Även senare inträffade omständigheter kan beaktas. Föremål som utan att vara utpräglade brottsverktyg kan träffas av bestämmelsen är t.ex. typiska inbrottsverktyg som påträffas i ett sammanhang där omständigheterna med

viss styrka talar för att verktygen skulle kunna komma till användning i	Prop. 2023/24:144
samband med inbrott. Detsamma gäller för t.ex. vågar och liknande
föremål som påträffas i sammanhang där omständigheterna ger bilden att
det finns särskild anledning att befara att föremålen kan komma till
användning vid narkotikabrott. Man kan också tänka sig att skyddsvästar
påträffas under omständigheter som sammantaget ger särskild anledning
att befara att de skulle kunna komma till användning i samband med brott,
t.ex. att de påträffas i anslutning till vapen.
Bestämmelsen är begränsad till föremål. Det ska alltså röra sig om
flyttbar egendom som tar fysisk form. Någon alternativ möjlighet till
förverkande av egendomens värde finns inte. Eftersom bestämmelsen inte
handlar om att knyta föremålet till ett visst brott uppställs inget krav på
koppling mellan förverkandesvaranden och något brott (kopplingskrav).
Det är alltså endast det allmänna kravet i 13 § att egendomen måste tillhöra
eller med tillämpning av 14 eller 15 § måste anses ägas av förverkande-
svaranden som begränsar vem förverkande kan ske ifrån. Därutöver krävs
givetvis att talan också förs mot ägaren för att förverkande ska kunna ske.
Från vem förverkande får ske
13 § Egendom får förverkas endast från den som egendomen tillhör eller som
enligt 14 eller 15 § ska anses vara egendomens ägare. Detta hindrar dock inte att
penningmedel förverkas hos den som innehar medlen.
I paragrafen regleras från vem förverkande får ske. Paragrafen utformas i
huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2
och 12.3.2.
Paragrafens första mening innehåller en allmän begränsning av
möjligheterna till förverkande. Den innebär att förverkande får ske endast
från den som egendomen tillhör eller som med tillämpning av 14 eller 15 §
ska anses vara ägare till egendomen. Med egendom avses alla former av
egendom, däribland nyttjanderätter, immateriella rättigheter, fordrings-
rätter och fast egendom. Det är alltså möjligt att förverka t.ex. en
nyttjanderätt till fast egendom från den som är innehavare av nyttjande-
rätten även om fastigheten i sig tillhör någon annan. Det är också möjligt
att förverka rätten till ett domännamn (jfr rättsfallet NJA 2017 s. 1070).
Omvänt finns det inte något hinder mot att förverka fast egendom som är
förenad med nyttjanderätt (se dock 17 § om verkan av förverkande för
särskild rätt till egendom). Genom begreppet ”tillhör” träffas inte bara
egendom som kan vara föremål för äganderätt, t.ex. ett fordon eller ett
verktyg. Alla former av egendom, däribland immaterialrätter och
säkerhetsrätter träffas av regleringen. Samma begrepp med samma
innebörd finns i 4 kap. 17 § utsökningsbalken. Ledning kan därför sökas i
såväl motiven som utvecklad rättspraxis till hur begreppet har tolkats inom
utsökningsrätten.
Egendomen ska tillhöra förverkandesvaranden vid domstidpunkten för
att förverkande ska få ske från denne. Om förverkandesvaranden t.ex.
påstår sig ha överlåtit ett brottsföremål eller ett hjälpmedel från ett brott
innan dom meddelas får domstolen bedöma om överlåtelsen medför att
egendomen inte kan förverkas från överlåtaren. Här måste beaktas såväl
kravet på besittningsövergång (tradition) som betydelsen av besittning
som presumtion för äganderätt (se 14 och 15 §§). Traditionskravet för att	431

Prop. 2023/24:144 förverkande från överlåtaren ska vara uteslutet bör förstås som en

	självständig straffrättslig regel. Om tradition har skett kan förverkande-
	talan föras mot senare förvärvare enligt de förutsättningar som ställs upp
	för detta i 4, 5, 7 och 11 §§.
	Kravet att egendomen ska tillhöra förverkandesvaranden innebär vidare
	att förverkande inte får ske från den som fått i uppdrag att för annans
	räkning exempelvis frakta narkotika eller förfalskade varor (en s.k. kurir)
	eftersom egendomen inte tillhör kuriren. Kan det inte att klargöras vem
	egendomen tillhör (t.ex. kurirens uppdragsgivare) får egendomen
	förverkas från okänd om övriga förutsättningar för förverkande är
	uppfyllda. Ett sådant förverkandebeslut kan i många fall fattas av åklagare
	(se 3 kap. lagen [2024:000] om förfarandet vid förverkande av egendom
	och åläggande av företagsbot). Det finns anledning att se annorlunda på
	saken när rättsordningen inte erkänner något förvärv. Exempelvis ska en
	cykel som har frånhänts annan genom brott inte förverkas, utan som
	utgångspunkt återställas till den rätta ägaren. Om cykeln inte kan
	återställas blir det i stället aktuellt att tillämpa reglerna om förvar i lagen
	(1974:1065) om visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen). Om det däremot
	rör sig om en situation där själva förvärvet visserligen, vid första anblick,
	får betraktas som rättsenligt men att omständigheterna varit sådana att
	förvärvet bedöms som otillbörligt är det inte lika självklart att förvärvarens
	äganderätt inte ska erkännas vid tillämpningen av bestämmelsen om vem
	egendomen tillhör. Det bör t.ex. inte möta något hinder att förverka en
	tavla från gärningsmannen som han eller hon tagit emot som gåva men
	som i förlängningen visar sig vara en muta. Kravet på att egendomen ska
	tillhöra gärningsmannen vid domstidpunkten bör alltså inte förstås så strikt
	att t.ex. regler som möjliggör återgång av ett förvärv skulle utesluta
	förverkande. Om tavlan senare har sålts och därmed inte längre finns i
	behåll hos gärningsmannen är det inte heller något som hindrar att
	köpeskillingen – oavsett om det rör sig om penningmedel eller annan lös
	egendom – som gärningsmannen har mottagit förverkas från denne (se
	dock vidare i 4 § om ondtroende förvärvare). Inte				heller hindrar
	bestämmelsen att förverkandesvaranden åläggs att betala ett visst belopp
	till staten motsvarande vinsten (värdeförverkande) eller att annan
	egendom förverkas för att neutralisera brottsvinsten (se 8 §).
	För de former av förverkande som grundas på ett brott måste det, utöver
	kravet att egendomen ska tillhöra förverkandesvaranden (äganderätts-
	kravet), finnas en koppling mellan förverkandesvaranden och det brott
	som förverkandet grundar sig på (kopplingskravet). Se vidare om denna
	fråga i kommentarerna till bestämmelserna om förverkande av brotts-
	vinster i 3 §, utvidgat förverkande i 6 § samt förverkande av hjälpmedel
	och brottsföremål	i	10 §. För	förverkandeformerna	självständigt
	förverkande (4 §)	och	förverkande	av särskilda brottsverktyg (12 §)
	uppställs det däremot inte något kopplingskrav i relation till ett brott,
	eftersom dessa förverkandeformer inte bygger på att ett brott har begåtts.
	Förutsatt att omständigheterna som kan utlösa förverkande är uppfyllda är
	det för den senare kategorin av förverkandeformer alltså tillräckligt att
	egendomen som yrkas förverkad tillhör förverkandesvaranden eller att
	denne anses vara egendomens ägare enligt 14 eller 15 §.
	I andra meningen finns en undantagsbestämmelse i fråga om penning-
432	medel. Enligt bestämmelsen hindrar inte den allmänna begränsningen i

första meningen att penningmedel förverkas hos den som innehar medlen. Prop. 2023/24:144 Penningmedel kan således förverkas från någon som innehar medlen även

om medlen inte tillhör förverkandesubjektet. Om en målsägande t.ex. har blivit utsatt för ett bedrägeri och vilseletts att betala ut pengar från sitt konto till gärningsmannens konto har gärningsmannen ofta blivit ägare till de mottagna penningmedlen genom att dessa har sammanblandats med andra medel på kontot. Det kan dock tänkas att medlen är fortsatt identifierbara hos gärningsmannen på ett sådant sätt att målsäganden har bättre rätt till dessa, men även att medlen finns hos någon annan än gärningsmannen, t.ex. en penningtvättare, på ett sådant sätt att penning- tvättaren saknar äganderätten till medlen. Oavsett hur det förhåller sig är målsägandens intresse att få tillbaka motsvarande belopp, inte de individuella medlen. Förverkande av penningmedel får därför ske från förverkandesvaranden även om penningmedlen varken tillhör eller ska anses ägas av förverkandesvaranden. Målsägandens intresse av att kompenseras tillgodoses i stället genom en rätt till ersättning eller betalning ur de medel som flyter in till staten genom förverkandebeslutet (se 21 och 22 §§). Beträffande annan egendom än penningmedel som frånhänts annan genom brott gäller däremot att sådan egendom ska återställas till den rätta ägaren (bättre rätt) eller, om denne inte är känd eller inte gör anspråk på egendomen, tas i förvar enligt stöldgodslagen.

14 § Vid tillämpningen av 13 § ska den som har lös egendom i sin besittning anses vara ägare till egendomen, om det inte framgår att den tillhör någon annan.

I fråga om ett registrerat skepp eller ett registrerat luftfartyg gäller dock att egendomen ska anses tillhöra den som är inskriven som ägare, om det inte framgår att den tillhör någon annan.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, innehåller presum- tionsbestämmelser om vem som ska anses vara ägare till lös egendom i de fall någon har ensam besittning till egendomen, eller beträffande registrerat skepp eller registrerat luftfartyg är inskriven som ägare. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2.

Paragrafen har sin förebild i 4 kap. 18 § utsökningsbalken. Den praxis som har utvecklats kring den bestämmelsen kan tjäna till ledning även vid tolkningen av den nya bestämmelsen.

I första stycket anges att vid tillämpningen av 13 § ska den som har lös egendom i sin besittning anses vara ägare till egendomen om det inte framgår att den tillhör annan.

Bestämmelsen innebär en bevislättnad för åklagaren när det gäller kravet på äganderätt vid förverkande av viss utpekad egendom, dvs. ett sakförverkande. Om åklagaren kan styrka att förverkandesvaranden har lös egendom i sin besittning ska denne anses vara ägare till egendomen om presumtionen för äganderätt inte bryts. Vad som vid tillämpningen av olika bestämmelser anses kunna vara föremål för besittning skiljer sig åt. Ett banktillgodohavande träffas inte av presumtionsregeln i utsöknings- balken. Eftersom bestämmelsen bygger direkt på utsökningsbalken faller alltså bankmedel utanför bestämmelsens tillämpningsområde (se rätts- fallet NJA 1984 s. 656). Däremot utgör, precis som i utsökningsrätten, det

förhållandet att en viss person är kontohavare givetvis ett starkt positivt

433

Prop. 2023/24:144 stöd för att tillgodohavandet också tillhör kontohavaren. Annan som gör anspråk på tillgodohavandet behöver därmed visa så mycket stöd för sitt anspråk att kontohavarens rätt framstår som oklar (se till exempel rättsfallet NJA 2015 s. 763 med vidare hänvisningar).

För att presumtionen ska brytas ska det framgå att egendomen tillhör annan. Det krävs att det är utrett att egendomen tillhör annan än förverkandesvaranden. Det är alltså inte tillräckligt att det gjorts sannolikt eller annars framstår som möjligt att egendomen tillhör annan. I fall där gärningsmannen har frånstulet gods i sin besittning ska godset återställas till målsäganden. Egendom som har frånhänts någon genom brott bör alltså inte sakförverkas utan i stället återställas till den rätta ägaren, t.ex. genom en talan om bättre rätt. Eftersom förverkandesanktionen inte aktualiseras i en sådan situation blir det därför inte heller aktuellt att i förverkande- hänseende presumera att egendomen tillhör gärningsmannen.

Om rätten finner att det varken med stöd av huvudregeln (krav på att egendomen ska tillhöra förverkandesvaranden) eller presumtions- bestämmelserna i denna paragraf eller 15 § går att knyta egendomen till förverkandesvaranden, ska förverkandeyrkandet avslås mot denna person. Det kan tänkas uppstå situationer där det bedöms som oklart vem egendomen tillhör eller att det av utredningen framgår att egendomen tillhör annan än förverkandesvaranden (till exempel narkotika som en kurir har i sin besittning) men att det likväl finns behov av att förverka egendomen. För dessa fall är det möjligt för åklagaren att rikta en förverkandetalan mot okänd, eller under vissa förutsättningar själv besluta om förverkande (se 3 kap. och 6 kap. lagen [2024:000] om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot).

I andra stycket finns en särskild presumtionsbestämmelse om vem som registrerat skepp eller registrerat luftfartyg ska anses tillhöra. För att presumtionen ska vara tillämplig i förhållande till skepp krävs inskrivning i fartygsregistret. På motsvarande sätt gäller i fråga om luftfartyg att inskrivning skett i inskrivningsregistret. Om någon står inskriven som ägare till sådant skepp eller luftfartyg anses egendomen tillhöra honom eller henne om det inte framgår att den tillhör annan. Av betydelse i sammanhanget är att presumtionen även träffar de fall skeppet eller luftfartyget är registrerat i utlandet (se 1 kap. 8 § utsökningsbalken). Likaså kan presumtionen tillämpas på andel i och villkorlig rätt till sådan egendom (se 1 kap. 10 § i samma balk).

15 § Om någon är gift och varaktigt sammanbor med sin make och de har lös egendom i sin gemensamma besittning, ska vid tillämpningen av 13 § personen anses som ägare till egendomen, om det inte görs sannolikt att de är samägare till egendomen enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt och det inte heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan. Detsamma gäller när någon varaktigt sammanbor med någon annan under äktenskapsliknande förhållanden.

Första och andra styckena gäller inte i fråga om ett registrerat skepp eller ett registrerat luftfartyg.

434

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, innehåller dels Prop. 2023/24:144 presumtionsbestämmelser om vem som ska anses vara ägare till lös

egendom i de fall det föreligger gemensam besittning till egendomen, dels vissa begränsningar för hur presumtionsbestämmelserna får användas. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2.

Paragrafen har sin förebild i 4 kap. 19 § utsökningsbalken. Den praxis som har utvecklats kring den bestämmelsen kan tjäna till ledning även vid tolkningen av den nya bestämmelsen.

I första stycket finns en presumtionsbestämmelse som är tillämplig om någon är gift och sammanbor med sin make och det finns lös egendom i makarnas gemensamma besittning. Om de nämnda förutsättningarna är uppfyllda ska vid tillämpningen av 13 § förverkandesvaranden anses vara egendomens ägare. Presumtionsregeln gäller endast lös egendom. Motsvarande bestämmelse gäller i de fall förverkandesvaranden varaktigt sammanbor med annan under äktenskapsliknande förhållanden (är sambo). Om förverkandesvaranden eller tredje man lyckas göra det sannolikt att förverkandesvaranden och maken eller sambon är samägare till egendomen eller att det av utredningen framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan bryts presumtionen.

I andra stycket anges att om någon, i ett annat fall än vad som avses i första stycket, har lös egendom i gemensam besittning med någon annan får egendomen eller en andel i den förverkas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör personen. Bestämmelsen innebär att presumtionen i första stycket inte är tillämplig i de fall någon sambesitter egendom med annan än sin make eller sambo.

Enligt tredje stycket saknar frågan om besittning betydelse när det gäller registrerat skepp eller registrerat luftfartyg. Den enda presumtions- bestämmelse som kan komma i fråga för dessa egendomsslag är den som återfinns i 14 § andra stycket.

16 § I 5 kap. lagen (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot finns bestämmelser om tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande.

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, innehåller en upplysning om att det i lagen (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot finns bestämmelser om tredje mans deltagande vid en talan om förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 12.5.

Särskild rätt till förverkad egendom och förverkande av utmätt egendom

17 § Särskild rätt till förverkad egendom består, om inte även den särskilda rätten förverkas.

Förverkas egendom som någon har fått rätt till genom utmätning upphör rätten, om det inte av särskild anledning förordnas att rätten ska bestå.

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 5 b §. Ändringarna är enbart språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

435

Prop. 2023/24:144 Skälighetsuppskattning av brottsvinstens storlek eller egendomens värde

18 § Om bevisning om brottsvinstens storlek eller egendomens värde inte alls eller endast med svårighet kan föras, får rätten uppskatta vinsten eller värdet till ett skäligt belopp.

	I paragrafen finns en bevislättnadsregel som tillåter rätten att i vissa fall
	göra en skälighetsuppskattning av brottsvinstens storlek eller egendomens
	värde. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.
	Paragrafen, som har sin förebild	i 35 kap. 5 § rättegångsbalken,
	motsvarar delvis bestämmelsen i hittillsvarande 4 § tredje stycket i fråga
	om brottsvinster som uppstått i utövningen av näringsverksamhet.
	Om det inte alls eller endast med svårighet går att föra bevisning om
	egendomens värde får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med
	hänsyn till omständigheterna. Möjligheten att göra skälighetsuppskatt-
	ningar av värdet på egendom gäller för alla former av förverkande.
	Bevislättnadsregeln kan, när det gäller brottsvinster, exempelvis
	tillämpas i situationer när det är svårt att avgöra storleken på vinsten från
	en narkotikaförsäljning. I situationer där den egendom som annars skulle
	kunna förverkas inte längre finns i behåll kan åklagaren – i stället för
	egendomen – yrka att värdet av egendomen ska förverkas. Även i dessa
	fall kan alltså bevislättnadsregeln tillämpas.
	Bestämmelsen innebär inte att åklagaren är befriad från skyldigheten att
	lägga fram den utredning som skäligen kan åstadkommas. I det sagda
	ligger att åklagaren behöver precisera skälen till varför endast begränsad
	eller ingen bevisning kan läggas fram om brottsvinstens storlek eller
	egendomens värde för att tillämpning av bestämmelsen ska kunna komma
	i fråga (jfr rättsfallet NJA 2005 s. 180).
	Begränsningar av möjligheterna till förverkande
	19 § I stället för att besluta om förverkande får rätten besluta om åtgärd som kan
	förhindra att egendomen missbrukas.
	Om rätten beslutar om en sådan åtgärd ska den även ange inom vilken tid som
	åtgärden ska genomföras. Rätten får besluta att egendomen ska vara kvar i beslag
	under viss tid.
	Paragrafen reglerar möjligheten att i stället för förverkande besluta om en
	mindre ingripande åtgärd som kan förhindra att egendomen missbrukas.
	Övervägandena finns i avsnitt 10.3.
	Första stycket har sin motsvarighet i hittillsvarande 6 §. När det gäller i
	synnerhet brottsföremål, och någon gång också hjälpmedel, kan det ibland
	tänkas att det finns mindre ingripande alternativ till förverkande för att
	uppnå samma syfte. Det kan t.ex. bli aktuellt att förordna att förfalskade
	tavlor eller mynt ska förses med en stämpel eller att en falsk signatur ska
	tas bort. Ett annat exempel på en mindre ingripande åtgärd kan vara att
	rätten beslutar att ett varukännetecken ska utplånas (se prop. 2004/05:135
	s. 171). Det kan också avse åtgärder som innebär att digitalt lagrad
	information utplånas snarare än att själva lagringsmediet förverkas (jfr
	rättsfallet NJA 2014 s. 14). Om det är möjligt att förebygga missbruk av
	egendomen följer det av förbudet mot uppenbart oskäligt förverkande i
	20 § att rätten ska föreskriva en sådan åtgärd snarare än att förverka
436	egendomen. En föreskrift om en	sådan skyldighet förutsätter att

kostnaderna för sådana åtgärder, riskerna och liknande faktorer inte är	Prop. 2023/24:144
oproportionerliga i förhållande till egendomens värde och andra
motstående intressen.
Eftersom en åtgärd som kan förhindra missbruk är mindre ingripande
ryms det i ett yrkande om förverkande att i stället besluta om en åtgärd
som kan förhindra missbruk. Om rätten anser att en sådan åtgärd kan bli
aktuell bör den självmant väcka frågan även om parterna inte själva gjort
det. Rätten ska i sådana fall ge parterna möjlighet att ge sin syn på
förutsättningarna för att vidta en mindre ingripande åtgärd.
I andra stycket, som inte har någon tidigare motsvarighet, föreskrivs att
rätten, om den beslutar om en åtgärd enligt första stycket, ska ange inom
vilken tid som åtgärden ska genomföras. Det införs också en uttrycklig
reglering av innebörd att egendomen får vara kvar i beslag under den tid
som rätten har bestämt. Denna tid bör normalt inte vara längre än tiden för
att genomföra åtgärden.
20 § Förverkande ska inte ske om det är uppenbart oskäligt.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om att förverkande inte får ske om
det är uppenbart oskäligt. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.
Bestämmelsen är generellt tillämplig och gäller alltså i förhållande till
alla förverkandeformer. Bedömningen av om ett förverkande är uppenbart
oskäligt måste dock göras med beaktande av vilket slags förverkande det
är fråga om i det enskilda fallet.
Vid sidan av fall där det föreligger speciella och ömmande omständig-
heter kopplade till förverkandesvaranden fyller oskälighetsbedömningen
funktionen av att i vidare bemärkelse möjliggöra en prövning av om och i
vilken utsträckning förverkande är motiverat i ett visst fall. Vid
prövningen ska skälen för förverkande vägas mot andra motstående
intressen.
Vid brottsvinstsförverkande bör det förhållandet att det rör sig om ett
stort belopp eller värde i relation till brottslighetens allvar endast
undantagsvis ha betydelse (jfr rättsfallet NJA 2016 s. 641). Detsamma
gäller det förhållandet att brottsvinsten inte längre finns i behåll.
Även vid andra typer av förverkande kan det finnas anledning att
överväga hur starka skälen för förverkande är. Exempelvis bör skälen för
förverkande av egendom som varit föremål för brott enligt smugglings-
lagen vara starkare om det rör sig om brott mot ett importförbud än om det
rör sig om en åsidosatt anmälningsskyldighet (jfr rättsfallet NJA 2020 s.
767).
Oskälighetsregeln ska ses i ljuset av att förverkandelagstiftningen är
generellt tillämplig, om inte frågan regleras särskilt i en specialstraff-
rättslig förverkandebestämmelse (jfr 2 §). Vad som är uppenbart oskäligt
i fråga om förverkande måste därför bedömas i ljuset av bakomliggande
lagstiftning.
När det gäller skäl mot förverkande kan det ofta finnas anledning att
fästa särskilt avseende vid vem det är som förverkandeyrkandet riktas mot.
Gäller det förverkande mot gärningsmannen eller annan medverkande
framstår det ofta som mindre problematiskt med förverkande än mot en
person som inte alls har varit delaktig i brottet eller ens känt till
egendomens koppling till brott. Det bör exempelvis kunna vara uppenbart	437

Prop. 2023/24:144 oskäligt att förverka en brottsvinst hos den som i god tro har ärvt

	brottsvinsten och inrättat sig efter arvet i god tro. Vid andra typer av
	förverkande bör det ofta anses vara uppenbart oskäligt att förverka
	egendom från den som inte har haft med brottsligheten att göra.
	Det kan också ha betydelse för bedömningen om brottet var uppsåtligt
	eller endast oaktsamt, liksom om brottsligheten innebar en överträdelse av
	en ordningsregel i en i grunden fullt legitim verksamhet eller om verksam-
	heten snarare var illegitim i sin helhet.
	Det kan ibland finnas skäl att i bedömningen av frågan om oskälighet ta
	hänsyn även till förverkandesvarandens situation eller framtida behov av
	förverkandeobjektet, t.ex. vad gäller transportmedel eller arbetsredskap.
	Visserligen bör det normalt inte finnas anledning att avstå från brottsvinst-
	förverkande enbart för att gärningsmannen har förbrukat vinsten. Däremot
	kan det tänkas vara uppenbart oskäligt med ett förverkande om gärnings-
	mannen har överlåtit egendomen vidare och då uppburit ett klart lägre
	belopp, exempelvis när gärningsmannen har tillgripit en vara som sedan
	sålts vidare för att finansiera gärningsmannens narkotikamissbruk. Även
	om värdet av varan i handeln då måste sägas vara gärningsmannens
	brottsvinst kan det många gånger framstå som alltför strängt att beröva
	honom eller henne värden som han eller hon i praktiken aldrig har
	tillgodogjort sig. Ett beslut om förverkande ska alltså vid en samlad
	bedömning tjäna en förnuftig och rimlig funktion.
	De hänsyn som tas inom ramen för hittillsvarande 13 § brottsbalken –
	att barn och andra personer med nedsatt ansvarsförmåga inte ska bli av
	med sin egendom utan att de särskilda förhållandena bakom brottsligheten
	beaktas – inryms i bedömningen av frågan om oskälighet. Vid bedöm-
	ningen ska dock beaktas vilken förverkandeform som är aktuell. Det bör
	mera sällan bli aktuellt att helt eller delvis jämka ett brottsvinstförverkande
	av sådana skäl, men däremot i vissa fall ett förverkande av hjälpmedel eller
	brottsföremål.
	Prövningen av om ett förverkande är uppenbart oskäligt bör alltid
	innefatta en prövning av om ändamålet med förverkande redan har
	tillgodosetts eller skulle kunna tillgodoses på ett mindre ingripande sätt (se
	t.ex. 19 § om åtgärder som kan förhindra missbruk). Att förverkande-
	sanktionen inte har en bestraffande utan en vinstneutraliserande funktion
	bör stå i förgrunden vid bedömningen av frågan om oskälighet vid
	förverkande av brottsvinster eller oförklarade tillgångar. Den omständig-
	heten att förverkandesvaranden samtidigt åläggs betalningsskyldighet,
	såsom skadestånd för kränkning, böter eller företagsbot, bör inte annat än
	i rena undantagsfall medföra att förverkande skulle vara uppenbart
	oskäligt. Likaså bör endast sådana omständigheter som är klarlagda kunna
	ligga till grund för bedömningen om oskälighet. Att förverkandeyrkandet
	svarar mot ett enskilt anspråk medför inte heller att förverkande skulle vara
	uppenbart oskäligt. Avsikten är i stället att förverkandesvaranden i dessa
	fall ska ha rätt till ersättning från staten intill värdet av det som staten får
	in till följd av förverkandebeslutet (se 21 och 22 §§).
	I de fall de specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser som nu
	upphävs innehåller en motsvarande oskälighetsregel, innebär den nya
	generella regleringen inte någon förändring. Vid tillämpning av
	regleringen ska alltså den praxis som har utvecklats i anslutning till de
438	olika hittillsvarande förverkandebestämmelserna i specialstraffrätten

vad gäller bedömningen av när det är uppenbart oskäligt att förverka Prop. 2023/24:144 fortsatt vara vägledande.

Konkurrens mellan förverkande och anspråk på egendom

21 § Om egendom som svarar mot ett anspråk har förverkats ska staten i den förpliktades ställe ersätta den berättigade intill värdet av det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.

Vid verkställighet av ett beslut om förverkande som svarar mot ett anspråk har
den från vilken förverkandet skett rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha
utgett till den berättigade med anledning av det anspråket.
Paragrafen reglerar förutsättningarna för att en enskild ska ha rätt till
ersättning från staten efter att förverkande skett, när den enskilde samtidigt
har ett anspråk som på något sätt hänger samman med den egendom som
förverkats. Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet. Över-
vägandena finns i avsnitt 11.3.
Första stycket, som ersätter hittillsvarande 17 § andra stycket första
meningen, förutsätter att den enskilde har ett anspråk som svarar mot det
som har förverkats. Det finns, till skillnad från kravet i den hittillsvarande
bestämmelsen att det ska röra sig om utbyte, inte någon begränsning till
någon viss förverkandeform. Egendomen kan alltså ha förverkats som
brottsvinst, men även t.ex. som egendom som har varit föremål för brott
(brottsföremål), vilket är vanligt vid bl.a. penningtvätt. Ersättningsregeln
kan gälla andra typer av egendom än penningmedel (jfr 22 §).
Rätten till ersättning enligt bestämmelsen kan aktualiseras både när det
var känt redan vid tidpunkten för förverkandebeslutet att det fanns ett
anspråk och i situationer när det först senare uppdagas att målsäganden
hade ett anspråk. Om det enskilda anspråket och det förverkandeyrkande
som detta påstås svara mot framställs i rätten samtidigt och avser
penningmedel, ska frågan dock normalt prövas av rätten i samma rättegång
enligt 22 §. Om rätten vid en sådan prövning avslår det enskilda anspråket,
eller finner att anspråket inte svarar mot det som har förverkats, finns det
normalt inte skäl att göra en ny prövning av frågan med tillämpning av
förevarande paragraf, utan frågan är avgjord av rätten. Endast om det har
framkommit nya omständigheter bör, på samma sätt som vad gäller
rättskraft i domstol, det finnas skäl att göra en förnyad prövning. En annan
sak är att en prövning ska göras enligt förevarande paragraf om det anspråk
som görs gällande riktar sig mot en annan person än den som det
framställdes mot i rätten, t.ex. mot gärningsmannen till ett förbrott snarare
än mot gärningsmannen till ett efterföljande penningtvättsbrott kopplat till
samma egendom.
För att det enskilda anspråket ska svara mot egendom som har förverkats
krävs att det som har förverkats helt eller delvis kan sägas vara en
spegelbild av det enskilda anspråket. Det finns i huvudsak tre situationer
när så är fallet.
För det första kan en målsägande ha frånhänts egendom genom det brott
som förverkandet grundades på och därför ha ett skadeståndsanspråk. Det
kan exempelvis röra sig om att målsäganden har utsatts för ett bedrägeri
och då betalat ut pengar, varefter beloppet har förverkats som brottsvinst.
Målsäganden kan också ha bestulits på en cykel som sedan inte har kunnat
återfinnas eller har sålts vidare, med följden att cykelns värde eller	439
	439

Prop. 2023/24:144 försäljningssumman har förverkats. Däremot bör det inte ha skett något

	förverkande av själva cykeln, eftersom en frånstulen cykel inte tillhör
	förverkandesubjektet och därför inte får förverkas (se 13 §). Om så ändå
	har skett av någon anledning, finns det ingenting som hindrar att ersättning
	utgår.
	För det andra kan det tänkas att någon utomståendes egendom har
	använts som hjälpmedel vid ett brott eller varit föremål för brott på ett
	sådant sätt att den har förverkats, t.ex. en bil som har använts vid trafikbrott
	eller smuggling, eller verktyg som har använts vid en inbrottsstöld. Även
	i dessa situationer bör förverkande inte ha skett, eftersom förverkande
	förutsätter att egendomen tillhör förverkandesubjektet. Det kan dock
	tänkas att presumtionsreglerna i 14 eller 15 § har tillämpats och
	egendomen därför har ansetts ägas av förverkandesubjektet, och att det
	senare framkommer konkreta omständigheter som ger stöd för annans
	äganderätt till egendomen. I sådana situationer har ägaren ett anspråk som
	svarar mot det som har förverkats, även om det måste klarläggas att det
	inte rör sig om ett bulvanförhållande mellan parterna.
	För det tredje kan tänkas att förverkande har skett på grund av ett brott
	som består i efterföljande hantering av egendom, t.ex. häleri eller
	penningtvätt. Egendomen har då vanligen förverkats på den grunden att
	den har varit föremål för brott. Även om målsäganden till förbrottet endast
	har ett anspråk kopplat till förbrottet, t.ex. en stöld eller ett bedrägeri,
	svarar ett förverkande baserat på den brottsliga efterföljande hanteringen
	mot ett anspråk kopplat till frånhändandet av egendomen i förbrottet. I den
	sistnämnda situationen är det inte möjligt för målsäganden att få en rätt till
	ersättning fastställd av rätten enligt 22 § vid förverkande från hälaren eller
	penningtvättaren. Målsäganden är då hänvisad till att i efterhand begära
	ersättning enligt förevarande paragraf.
	Det krävs inte någon obruten kedja mellan den ursprungliga egendomen
	och det som har förverkats, på så sätt att målsäganden måste ha ett anspråk
	på bättre rätt till den förverkade egendomen. Om målsäganden har
	frånstulits en cykel eller betalat ut pengar genom ett bedrägeri kan
	målsäganden alltså ha rätt till ersättning för sitt skadeståndsanspråk ur
	förverkade medel, även om det endast är ett mot det utbetalade beloppet
	svarande belopp som förverkas. Så kan vara fallet t.ex. om ett
	värdeförverkande har verkställts i helt annan egendom eller om överförda
	kontomedel har sammanblandats med förverkandesvarandens egna medel.
	Möjligheten till ersättning innebär inte någon allmän rätt för en
	målsägande till ersättning ur det som inflyter till staten till följd av
	förverkande kopplat till det brott som målsäganden har drabbats av. Det
	krävs att den förverkade egendomen svarar mot det enskilda anspråket. Ett
	skadestånd för t.ex. kränkning eller personskada kan inte sägas svara mot
	egendom som förverkas. Sambandet brister också om det enskilda
	anspråket är kopplat till ett annat brott än det som ligger till grund för
	förverkandet eller om det rör sig om ett utvidgat eller självständigt
	förverkande.
	Rätten till ersättning kan uppgå högst till värdet av det som staten får in
	till följd av förverkandebeslutet. Det innebär att en rätt till ersättning kan
	beslutas även om staten ännu inte har fått in någon egendom till följd av
	förverkandebeslutet, eller om endast en del av förverkandebeslutet har
440	säkrats eller verkställts. När staten får in medel med anledning av

förverkandebeslutet ska dessa i motsvarande mån betalas ut till den Prop. 2023/24:144 berättigade.

Ett bifall till en ansökan om ersättning med stöd av bestämmelsen
innebär att staten träder i den förpliktades ställe intill värdet av det som
inflyter till staten. Så sker redan genom ersättningsbeslutet. Det innebär
dels att den berättigade därefter inte själv kan väcka talan om ersättning
från den förpliktade, dels att endast staten kan driva in anspråket.
I många fall bör bestämmelsen om ersättning efter förverkande inte bli
aktuell att tillämpa, av den anledningen att rätten med stöd av specialregeln
i 22 § redan har funnit att målsäganden har rätt till ersättning ur
penningmedel som förverkas. I sådana fall ska beslutet endast verkställas
och huvudregeln om ersättning efter förverkande behöver inte tillämpas.
Om frågan däremot ska prövas självständigt utom rätta gäller liksom
tidigare att frågan prövas av Justitiekanslern.
I andra stycket, som ersätter hittillsvarande 17 § andra stycket andra
meningen, anges att den från vilken förverkandet har skett vid ytterligare
verkställighetsåtgärder kan invända att han eller hon redan har utgett
egendom med anledning av det enskilda anspråk som svarar mot
förverkandet. I sådana situationer bör dock krävas tydlig utredning om att
så verkligen har skett, för att undvika att förverkandesubjektet genom t.ex.
en skentransaktion undgår att förverkandebeslutet verkställs i sin helhet.
Den omvända situationen – dvs. att målsäganden efter att förverkande-
beslutet har verkställts ansöker om verkställighet av en dom rörande ett
anspråk som svarar mot förverkandet – hanteras däremot enligt 3 kap. 21 §
utsökningsbalken. Av den regleringen följer att den som förverkandet har
skett från har rätt att tillgodoräkna sig värdet av det som har förverkats vid
ytterligare verkställighetsåtgärder I en sådan situation får målsäganden i
stället vända sig till staten med sitt anspråk enligt vad som följer av första
stycket.
22 § Om rätten beslutar om förverkande av penningmedel och målsäganden i
samma rättegång har framställt ett anspråk på penningmedel som svarar mot det
som förverkas, ska rätten, om anspråket bifalls, fastställa att målsäganden har rätt
till betalning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet.
Paragrafen reglerar rättens skyldighet att pröva om ett anspråk på penning-
medel ska bifallas genom rätt till ersättning ur penningmedel som
förverkas. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag.
Övervägandena finns i avsnitt 11.2.
Beträffande förverkande av penningmedel innebär bestämmelsen att
frågan om rätt till ersättning ska prövas av rätten redan samtidigt som
beslutet om förverkande fattas.
För att rätten ska kunna fastställa en rätt för målsäganden till betalning
ur det som inflyter till staten till följd av förverkandebeslutet krävs för det
första att såväl ett förverkandeyrkande som ett anspråk har framställts mot
samma person i samma rättegång och att båda yrkandena avser penning-
medel. Med penningmedel avses banktillgodohavanden, kontanter
(oavsett valuta) och betalningsförpliktelser (värdeförverkande). För det
andra krävs att rätten har kommit fram till att förverkandeyrkandet ska
bifallas. Om förverkandeyrkandet avslås kan det enskilda anspråket prövas
på vanligt sätt. För det tredje krävs att rätten kommer fram till att det finns	441
	441

Prop. 2023/24:144 förutsättningar att bifalla även det enskilda anspråket. För det fjärde måste

	rätten komma fram till att det enskilda anspråket svarar mot det som
	förverkandebeslutet avser. Med svarar mot avses detsamma som i 21 §.
	Vid tillämpning av regeln om rättens prövning krävs dock att det enskilda
	anspråket riktar sig mot samma person som förverkandeyrkandet. Om
	målsäganden bara har ett anspråk på den som begått ett förbrott, t.ex.
	bedrägeri, men inte anses ha det mot den tilltalade penningtvättaren (jfr
	rättsfallet NJA 2020 s. 344), kan rätten alltså inte fastställa någon rätt till
	ersättning ur penningmedel som förverkas från tvättaren. Frågan får i
	stället prövas i efterhand enligt 21 §.
	Under rättegången ska målsägandens enskilda anspråk hanteras på
	vanligt sätt. Parterna får alltså lägga fram utredning och den tilltalade ange
	inställning till anspråket. Däremot behöver målsäganden inte formellt
	framställa något yrkande om att rätten ska fastställa rätt till betalning ur
	förverkade medel enligt bestämmelsen. Rätten bör dock på sedvanligt sätt
	verka för att klarlägga parternas uppfattningar i frågan om ett eller flera
	enskilda anspråk svarar mot den egendom som yrkas förverkad på ett
	sådant sätt att målsäganden kan ha rätt till betalning ur förverkade medel.
	Parterna har också möjlighet att föra bevisning i frågan.
	Om den tilltalade medger det enskilda anspråket är medgivandet
	bindande mellan parterna. Rätten ska dock göra en självständig prövning
	av om det föreligger en rätt till betalning ur förverkade medel. Om det inte
	finns någon anledning att misstänka att medgivandet strider mot verkliga
	förhållanden bör det normalt kunna läggas till grund för bedömningen om
	att betalning ska ske ur förverkade medel. Det bör alltså i relation till staten
	betraktas som ett erkännande vars värde får bedömas i varje enskilt fall.
	Om rätten kommer fram till att såväl ett förverkandeyrkande som ett
	anspråk på penningmedel ska bifallas, ska rätten därutöver ta ställning till
	om det enskilda anspråket helt eller delvis ska bifallas som en rätt till
	betalning ur det som inflyter till staten till följd av förverkandebeslutet,
	snarare än som en förpliktelse för den tilltalade. Vid denna prövning gäller
	det sedvanliga beviskravet i tvistemål. Om rätten fastställer en rätt till
	betalning ur det som förverkas utgör en sådan fastställelse i dom inte någon
	betalningsförpliktelse för förverkandesvaranden och i förlängningen inte
	heller en exekutionstitel som målsäganden kan lägga till grund för en
	ansökan om verkställighet mot den dömde. Med målsägande likställs
	någon annan, t.ex. ett försäkringsbolag, som har ersatt målsäganden och
	har regressrätt mot den tilltalade vad gäller det enskilda anspråket.
	Om målsäganden har framställt flera ekonomiskt likvärdiga enskilda
	anspråk, t.ex. i första hand bättre rätt och i andra hand skadestånd, är det
	tillräckligt att rätten anser att ett av dem ska bifallas. Om rätten t.ex. anser
	att målsäganden i vart fall har rätt till skadestånd eller annan ersättning,
	behöver den inte ta ställning till om egendomen har hållits avskild på ett
	sådant sätt att målsäganden skulle ha bättre rätt till egendomen.
	Bestämmelsen är tillämplig även om det inte finns någon egendom
	säkrad, dvs. om förverkande sker som en betalningsförpliktelse till staten
	(värdeförverkande). I sådana fall innebär en fastställelse av rätt till
	betalning ur det som inflyter till staten till följd av förverkandebeslutet att
	målsäganden inte längre kan vända sig till den enskilde med sitt anspråk.
	Staten får i gengäld en skyldighet att verka för att betalningsförpliktelsen
442	drivs in och att influtna medel därefter kan betalas ut till den enskilde.

Det kan av flera skäl tänkas att det enskilda anspråket överstiger det Prop. 2023/24:144 förverkade beloppet. Detta handlar i grund och botten om huruvida det

enskilda anspråket i dess helhet svarar mot det förverkade beloppet eller inte. I den mån så inte är fallet för att det enskilda anspråket överstiger detta, får det enskilda anspråket i den överstigande delen bifallas som en betalningsförpliktelse. Så kan t.ex. vara fallet om målsägandens skada överstiger brottsvinsten. Det kan också tänkas att målsäganden har förenat sitt yrkande med ett ränteyrkande som inte svarar mot det som förverkas. Skyldigheten att betala ränta utgör då en betalningsförpliktelse för den enskilde. I den mån det finns egendom säkrad måste förpliktelsen emellertid anses fullgjord den dag då rätten fastställer en rätt till ersättning ur förverkade medel.

Om flera målsägande har framställt enskilda anspråk som svarar mot det som förverkas, kan situationen uppstå att deras anspråk sammantaget överstiger vad som förverkas eller att säkrade medel inte motsvarar deras anspråk. I sådana fall får situationen lösas på samma sätt som enligt t.ex. konkurslagen, dvs. i förhållande till storleken på respektive anspråk, i den mån dessa svarar mot det som förverkas. Det kan dock tänkas situationer där förverkande ska ske av penningmedel när en målsägande har bättre rätt till säkrade penningmedel, samtidigt som en annan målsägande i samma rättegång endast har rätt till skadestånd. I en sådan situation kan, i linje med allmänna sakrättsliga principer, någon fördelning inte ske i förhållande till anspråken. Sakförverkandet av säkrad egendom som en viss målsägande har bättre rätt till måste då tydligt skiljas från övriga förverkandebeslut i domslutet. Att den som har bättre rätt till medel inte ska behöva dela dessa med andra som enbart har en fordran på förverkandesvaranden hindrar emellertid inte att rätten ändå kan fastställa att även övriga målsägande har rätt till betalning ur det som flyter in till staten till följd av förverkandebeslutet.

En solidarisk betalningsskyldighet för flera personer som samtidigt får förverkandebeslut riktade mot sig var för sig, hindrar inte att rätten beslutar att målsäganden har rätt till betalning ur förverkade medel.

Sedan domen fått laga kraft ska medel betalas ut till den enskilde i den mån sådana finns säkrade. I det ledet ska inte ske någon ny prövning av beloppets storlek utan det är då fråga om en ren utbetalning av det belopp som domstolen har fastställt i domen. På samma sätt som vid verkställighet av andra föremål som varit beslagtagna är det Polismyndigheten som ska verkställa domen genom att betala ut medlen till målsäganden. För det fall egendomen har säkrats genom kvarstad verkställs domen, precis som enligt hittillsvarande regler, genom Kronofogdemyndigheten.

Ett domslut varigenom dessa frågor prövas skulle exempelvis kunna formuleras på följande sätt.

Exempel

Enskilda anspråk

1.A ska till B betala 10 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från [datum] till dess betalning sker enligt följande:

a) Tingsrätten fastställer att B, till fullgörande av p. 1 ovan, har rätt till

betalning ur förverkade medel (förverkandebeslut p. 1 nedan)	med
5 000 kr.	443

Prop. 2023/24:144 b) A ska till B, till fullgörande av p. 1 ovan, betala 5 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet 10 000 kr från [datum] till dess betalning sker.

Förverkande och beslag

1.I penningbeslag tagna kontomedel (5 000 kr) förverkas (beslagsnum- mer). Penningbeslaget ska bestå.

2.I beslag tagen kofot förverkas (beslagsnummer). Beslaget ska bestå.

Företagsbot

23 § Ett företag ska åläggas företagsbot för brott, om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och brottet har begåtts i utövningen av

1.näringsverksamhet,

2.sådan offentlig verksamhet som kan jämställas med näringsverksamhet, eller

3.annan verksamhet som ett företag bedriver, om brottet har varit ägnat att leda till en ekonomisk fördel för företaget.

För att företaget ska åläggas företagsbot krävs också att

1.företaget inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottet, eller

2.brottet har begåtts av

a) en person med ledande ställning i företaget, grundad på befogenhet att företräda företaget eller att fatta beslut på dess vägnar, eller

b) en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten.

Med företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer. Första stycket gäller inte om brottet varit riktat mot företaget.

Paragrafen, som reglerar förutsättningarna för att ålägga ett företag företagsbot, motsvarar hittillsvarande 7 § (jfr prop. 2018/19:164 s. 62–65) Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

Paragrafen ändras dels redaktionellt, dels på så sätt att angivandet av att företagsbot åläggs på yrkande av allmän åklagare tas bort. Ändringen görs till följd av den generella regleringen i 29 § där det bl.a. anges att frågan om egendom ska förverkas eller om företagsbot ska dömas ut prövas efter talan av åklagare. Ändringen innebär ingen ändring i sak.

24 § När ett företag åläggs företagsbot för flera brott, ska rätten bestämma en gemensam företagsbot för den samlade brottsligheten.

Vid fastställandet av företagsbotens storlek ska det först bestämmas ett sanktionsvärde om lägst fem tusen kronor och högst tio miljoner kronor. Sanktionsvärdet ska bestämmas med utgångspunkt i straffvärdet för den samlade brottsligheten. Särskild hänsyn ska tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens förhållande till verksamheten. Det ska också tas skälig hänsyn till om företaget tidigare har ålagts att betala företagsbot.

Om inte annat följer av 25 eller 26 §, ska företagsboten fastställas till ett belopp som motsvarar sanktionsvärdet.

Paragrafen som reglerar hur företagsbotens storlek ska bestämmas motsvarar hittillsvarande 8 § (jfr prop. 2018/19:164 s. 65–66). Någon ändring av paragrafens innehåll görs inte. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

444

25 § Om sanktionsvärdet uppgår till minst 500 000 kronor, ska företagsboten för Prop. 2023/24:144 ett större företag sättas högre än vad som följer av 24 § (förhöjd företagsbot). Den

förhöjda företagsboten ska fastställas till ett belopp som är befogat med hänsyn till företagets finansiella ställning. En förhöjd företagsbot får dock högst bestämmas till ett belopp som motsvarar femtio gånger sanktionsvärdet.

Med större företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer som motsvarar de kriterier som anges i 1 kap. 3 § första stycket 4 årsredovisningslagen (1995:1554).

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte staten, kommuner eller regioner.

Paragrafen som reglerar den förhöjda företagsboten motsvarar hittills- varande 9 § (jfr prop. 2018/19:164 s. 66–69). Någon ändring av para- grafens innehåll görs inte. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

26 § En företagsbot får sättas lägre än vad som borde ha skett med tillämpning av 24 och 25 §§, om

1.brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för företaget och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng,

2.företagets ägare eller innehavare döms till påföljd för brottet och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng för honom eller henne,

3.företaget efter förmåga har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet,

4.företaget frivilligt har angett brottet, eller

5.det annars finns särskilda skäl för jämkning.

Om det är särskilt påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket får företagsboten efterges.

Paragrafen som anger förutsättningarna för att sätta ned eller efterge företagsbot motsvarar hittillsvarande 10 § (jfr prop. 2018/19:164 s. 69– 71). Någon ändring av paragrafens innehåll görs inte. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

27 § Om ett brott som kan föranleda talan om företagsbot

1.har begåtts av oaktsamhet, och

2.inte kan antas föranleda annan påföljd än böter

får brottet åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Paragrafen som innehåller en särskild åtalsprövningsregel vid vissa mindre allvarliga brott som kan leda till företagsbot motsvarar hittills- varande 10 a § (jfr prop. 2005/06:59 s. 63–64). Någon ändring av para- grafens innehåll görs inte. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

Gemensamma bestämmelser

28 § Det som har förverkats samt ålagd företagsbot tillfaller staten.

Paragrafen som anger att förverkad egendom och företagsbot tillfaller
staten motsvarar delvis hittillsvarande 17 § första stycket (jfr prop.
1968:79 s. 64 och prop. 1985/86:23 s. 75). Paragrafen utformas enligt
Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.
Reservationen om att förverkad egendom och företagsbot tillfaller staten
– ”om ej annat är föreskrivet” – tas bort som en följd av införandet av	445

Prop. 2023/24:144 subsidiaritetsbestämmelsen i 2 §. En konsekvens av subsidiaritetsbestäm- melsen är att brottsbalkens generellt tillämpliga bestämmelser inte gäller i vissa fall. Som exempel kan nämnas att vilt som förverkats enligt jaktlagen (1987:259) inte tillfaller staten utan jakträttshavaren (se 48 § andra stycket jaktlagen).

Paragrafen, som inte har någon tidigare motsvarighet, anger att frågor om förverkande och företagsbot prövas efter talan av åklagare. I paragrafen finns också en upplysning om att sådana frågor i vissa fall ska prövas av brottsbekämpande myndigheter enligt 3 kap. lagen (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.

Av paragrafen följer att en fråga om förverkande eller om företagsbot inte får initieras och prövas självmant (ex officio) av rätten.

2.åtgärd som kan förhindra missbruk föreskrivas endast om stämning i ett mål om detta har delgetts inom fem år från det att brottet begicks, eller

3.företagsbot åläggas endast om stämning i ett mål om detta har delgetts inom fem år från det att brottet begicks.

Paragrafen, som sträcker ut möjligheterna att besluta om förverkande och företagsbot i vissa fall där det inte längre är möjligt att döma till ansvar för ett brott, motsvarar hittillsvarande 14 § (jfr prop. 1968:79 s. 63–64 och 2015/16:155 s. 41–42). Ändringarna är enbart redaktionella. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

31 § Beslut om förverkande, om åtgärd som kan förhindra missbruk eller om företagsbot förfaller, om beslutet inte har verkställts inom tio år från att det fick laga kraft.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om preskription av beslut om förverkande och företagsbot, motsvarar hittillsvarande 15 § (jfr prop. 1968:79 s. 64 och prop. 1985/86:23 s. 75). Ändringarna är enbart språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

446

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Prop. 2023/24:144

1.Denna lag träder i kraft den 8 november 2024.

2.Bestämmelserna i 5 och 12 §§ tillämpas endast i förhållande till egendom som tillhör eller ska anses ägas av förverkandesvaranden efter ikraftträdandet.

Övervägandena till ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna finns i avsnitt 15.

I första punkten anges att lagen träder i kraft den 8 november 2024. Beträffande självständigt förverkande enligt 5 § och förverkande av

särskilda brottsverktyg enligt 12 § finns i andra punkten en särskild övergångsbestämmelse. Där anges att dessa förverkandesanktioner endast får tillämpas i förhållande till egendom som tillhör eller ska anses ägas av förverkandesvaranden i tiden efter ikraftträdandet. Även om självständigt förverkande på grund av sin rättsliga konstruktion inte utgör en särskild rättsverkan av brott träffas sanktionen av grunderna för retroaktivitets- förbudet genom de effekter sanktionen får för den enskilde. Den nya förverkandeformen ska alltså inte ges tillbakaverkande effekt även om den i formell mening inte träffas av retroaktivitetsförbudet.

En relevant tidpunkt för att avgöra om sanktionen får tillämpas är om egendomen fortfarande tillhör eller med tillämpning av presumtionsregeln ska anses ägas av förverkandesvaranden när bestämmelsen om själv- ständigt förverkande träder i kraft. Frågan om lagstiftningens tillämpning kopplas alltså till tidpunkten för egendomsinnehavet.

Vid sidan av självständigt förverkande bör även bestämmelserna om förverkande av särskilda brottsverktyg särskilt nämnas. Förslagen som lämnas beträffande denna förverkandeform kan medföra en mer ingripande straffrättslig reaktion än vad som hade varit fallet enligt nu gällande bestämmelser. Bestämmelsen om särskilda brottsverktyg får alltså endast tillämpas i förhållande till egendom som tillhör eller ska anses ägas av förverkandesvaranden i tiden efter ikraftträdandet.

17.3Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

5 kap.

1 § En förhandling vid domstol ska vara offentlig.

Om det kan antas att det vid en förhandling kommer att läggas fram en uppgift, som är sekretessbelagd hos domstolen enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), får rätten, om det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs, besluta att förhandlingen i den del som rör uppgiften ska hållas inom stängda dörrar. Även i annat fall får en förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 35 kap. 12, 13 eller 17 § eller 36 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen. En förhandling får också hållas inom stängda dörrar om sekretessen gäller enligt 18 kap. 1, 1 a, 2, 3 eller 17 § eller 35 kap. 1 eller 2 § samma lag, när det gäller domstolsförhandling under förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende, under utredning om självständigt förverkande eller i ärende enligt lagen (2024:000) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder. En förhandling ska alltid hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 27 kap. 5 § andra och tredje styckena eller 34 kap. 4 § samma lag och det skulle strida mot avtal som avses där att uppgiften röjs vid förhandlingen.

447

Prop. 2023/24:144 Förhör med den som är under femton år eller lider av en psykisk störning får hållas inom stängda dörrar.

448

Om det i ett särskilt fall är föreskrivet att förhandling får hållas inom stängda dörrar, ska det gälla.

I paragrafen regleras offentligheten vid förhandlingar vid domstol och under vilka omständigheter som en domstol får förordna att en förhandling ska hållas inom stängda dörrar. Övervägandena finns i avsnitt 14.4.

Ändringen i andra stycket innebär att en domstol även får förordna att en förhandling ska hållas inom stängda dörrar enbart på den grunden att sekretess gäller under en utredning om självständigt förverkande enligt

18kap. 1 a § och 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). I övrigt görs endast språkliga ändringar.

23 kap. Om förundersökning

3 § Beslut att inleda en förundersökning ska fattas av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller åklagaren. En förundersökning inleds även genom att en polisman beslutar om och verkställer ett tvångsmedel enligt 24–28 kap., om inte

1.22 § är tillämplig,

2.ett föremål tas i beslag för att det skäligen kan antas bli förverkat enligt 36 kap. 12 § brottsbalken om förverkande av särskilda brottsverktyg, eller

3.förutsättningarna för rapporteftergift enligt 9 § andra stycket polislagen (1984:387), 3 kap. 18 § andra stycket kustbevakningslagen (2019:32) eller 2 kap. 9 § tullbefogenhetslagen (2024:000) är uppfyllda. Om förundersökningen har inletts av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen och saken inte är av enkel beskaffenhet, ska ledningen av förundersökningen om brottet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren ska också i annat fall överta ledningen när det är motiverat av särskilda skäl.

När förundersökningen leds av åklagaren, får han eller hon anlita biträde av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen för att genomföra den. Åklagaren får också uppdra åt en polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet. Det som i denna balk föreskrivs om Polismyndigheten gäller för Säkerhetspolisen då den leder förundersökning eller biträder åklagare i en förundersökning.

I paragrafen anges bl.a. hur en förundersökning inleds, vem som ska leda den och vad som gäller i fråga om biträde till åklagaren. Övervägandena finns i avsnitt 13.5.

Första stycket ändras på så vis att hänvisningen i första punkten till 27 kap. 14 a § tas bort. I stället införs andra punkten Ändringen föranleds av att 27 kap. 14 a § upphävs och att bestämmelsen om beslag i 27 kap. 1 § görs tillämplig på alla förverkandeformer. Det innebär ingen ändring i sak.

En förundersökning inleds inte om en polisman beslutar om och verkställer ett tvångsmedel enligt lagen (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.

22 § Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första

eller andra stycket. Beslag och penningbeslag får i dessa fall användas enligt vad Prop. 2023/24:144 som föreskrivs i 27 kap.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.

I bestämmelsen regleras förutsättningarna för att inte inleda förundersök- ning trots att åtal ska väckas. Övervägandena finns i avsnitt 13.2.

Första stycket ändras endast på så vis att i sista meningen anges att inte bara beslag utan även penningbeslag får användas för att säkra egendom när paragrafen är tillämplig. Ändringen föranleds av att penningbeslag görs generellt tillämpligt, se kommentaren till 27 kap. 1 a §.

27 kap. Om beslag, penningbeslag, kopiering, biometrisk autentisering och hemliga tvångsmedel

1 § Ett föremål får tas i beslag om det skäligen kan antas att

1.föremålet har betydelse för utredning om brott,

2.någon har blivit av med föremålet genom brott,

3.föremålet kan bli förverkat,

4.föremålet kan användas för att utföra en genomsökning på distans, eller

5.föremålet har betydelse för en utredning om förverkande.

Det som sägs i detta kapitel om föremål ska också tillämpas i fråga om skriftlig handling, om inte annat är föreskrivet.

Paragrafen innehåller den grundläggande regeln om när föremål får tas i beslag. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 13.3.

Paragrafen ändras språkligt och redaktionellt. Vidare ändras förutsätt- ningarna för s.k. förverkandebeslag och bevisbeslag kopplat till en utredning om förverkande.

Första stycket första punkten, som reglerar s.k. bevisbeslag, ändras språkligt. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Första stycket andra punkten, som reglerar s.k. återställandebeslag, ändras språkligt för att anpassa bestämmelsen till terminologin i den nya 1 a §. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Första stycket tredje punkten, som reglerar s.k. förverkandebeslag, anpassas till den nya terminologin i 36 kap. brottsbalken, som innebär att egendom ”blir förverkad”. Dessutom görs bestämmelsen tillämplig på alla förverkandeformer. Enligt bestämmelsen kan egendom alltså tas i beslag även för att säkra ett förverkande av särskilda brottsverktyg eller självständigt förverkande. Den beslagsbestämmelse som hittills möjliggjort beslag för att säkra ett förverkande av särskilda brottsverktyg, 27 kap. 14 a §, upphävs. Det är inte en förutsättning för förverkandebeslag att det är just den aktuella egendomen som kan kopplas direkt till grunden för förverkande. Förverkandebeslag kan alltså även användas för att säkra att en förpliktelse om förverkande fullgörs (värdeförverkande), se 36 kap. 8 § brottsbalken.

449

Prop. 2023/24:144 Första stycket fjärde punkten, som reglerar beslag av föremål som kan användas för att utföra en genomsökning på distans, ändras språkligt. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Första stycket femte punkten, som reglerar s.k. bevisbeslag vid utredning om förverkande, ändras på så sätt att bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta all utredning om förverkande och inte, som tidigare, endast en utredning om utvidgat förverkande. Det innebär att bestämmelsen är tillämplig vid utredning om förverkande mot misstänkt och annan än misstänkt, vid självständigt förverkande och vid förverkande av särskilda brottsverktyg. Därutöver görs vissa språkliga ändringar.

1 a § Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet får tas i penning- beslag om det skäligen kan antas att

1.någon blivit av med egendomen genom brott, eller

2.egendomen kan bli förverkad.

Penningbeslag får avse endast sådan egendom som finns tillgänglig.

Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller någon annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Polismyndigheten.

För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i denna balk.

Paragrafen, som är ny, reglerar penningbeslag. Övervägandena finns i avsnitt 13.2.

Paragrafen innebär att tvångsmedlet penningsbeslag, som hittills endast har funnits i lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott och terroristbrottslagen (2022:666), överförs till rättegångsbalken och därmed blir generellt tillämpligt. Tvångsmedlet är alltså tillämpligt oavsett vilken brottstyp misstanken avser. Dessutom kan tvångsmedlet användas för att säkra egendom som kan bli föremål för självständigt förverkande. Till skillnad från hittillsvarande reglering uppställs två situationer som kan motivera ett penningbeslag. Det kan dels röra sig om att säkra ett återställande till en målsägande (första stycket första punkten), dels att säkra förverkande (första stycket andra punkten).

I andra stycket anges att penningbeslag får avse endast sådan egendom som finns tillgänglig. Bestämmelsen motsvarar vad som tidigare har gällt beträffande penningbeslag enligt bestämmelserna i lagen om straff för penningtvättsbrott och terroristbrottslagen.

I tredje stycket anges att en förpliktad ska meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Polismyndigheten. En förutsättning för detta är att någon faktiskt är förpliktad. Beträffande t.ex. kryptovalutor är det sällan fallet. Om någon gäldenär inte finns ska inte heller någon förpliktelse formuleras.

I fjärde stycket anges att för penningbeslag gäller i övrigt bestämmel- serna om beslag i balken. Genom hänvisningen klargörs att reglerna i 27 kap. är tillämpliga. Det innebär t.ex. att reglerna om vem som har rätt att ta föremål i beslag gäller även för penningbeslag (4 §), att den som drabbats av ett penningbeslag har rätt att begära rättens prövning av beslaget (6 §), att rätten om den fastställer beslaget ska sätta ut en tid för åtals väckande (7 §), att den som drabbas av ett penningbeslag ska underrättas om beslaget (11 §), liksom att protokoll ska föras över penningbeslaget (13 §). Det innebär vidare att t.ex. bestämmelsen om vård

450

och tillsyn av föremål ska gälla även för penningbeslag (10 § tredje Prop. 2023/24:144 stycket). Om det är uppenbart att målsäganden har bättre rätt till

penningmedlen kan också bestämmelsen om förtida utlämnande vara tillämplig (4 a §).

17 a § En handling som omfattas av ett beslag eller påträffas vid en husrannsakan eller en genomsökning på distans får kopieras om den skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.

En handling som inte får tas i beslag enligt 2 eller 3 § får inte heller kopieras.

Paragrafen innehåller regler om förutsättningarna för kopiering. Över- vägandena finns i avsnitt 13.5.

I paragrafen görs en språklig ändring till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken.

28 kap.

1 § Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller som kan användas för att utföra en genomsökning på distans eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.

Hos någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrann- sakan dock företas bara om brottet har begåtts hos honom eller henne eller om den misstänkte har gripits där eller om det annars finns synnerlig anledning att det vid husrannsakan ska anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att annan utredning om brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken kan vinnas.

För husrannsakan hos den misstänkte får hans eller hennes samtycke inte åberopas i något fall, om inte den misstänkte själv har begärt att husrannsakan ska göras.

Paragrafen anger förutsättningarna för husrannsakan. Övervägandena finns i avsnitt 13.5.

Paragrafens första och andra stycken ändras genom att det nya namnet utvidgat förverkande förs in. I det andra stycket görs även en språklig ändring.

10 b § Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa får en genomsökning på distans utföras för att söka efter handlingar som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.

Genomsökning på distans får utföras i ett avläsningsbart informationssystem som den som skäligen kan misstänkas för brottet kan antas ha använt. Även i annat fall får en genomsökning på distans utföras om det finns synnerlig anledning att anta att det går att påträffa handlingar som avses i första stycket.

Genomsökning på distans får endast utföras genom autentisering i det avläsningsbara informationssystem som åtgärden avser.

451

Prop. 2023/24:144 Paragrafen anger vissa grundläggande förutsättningar som ska vara uppfyllda för att genomsökning på distans ska få göras. Övervägandena finns i avsnitt 13.5.

Första stycket ändras redaktionellt genom att det nya namnet utvidgat förverkande förs in.

11 § Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får kroppsvisitation göras på den som skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller som kan användas för att utföra en genomsökning på distans. Kroppsvisitation får också annars göras för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.

Någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras endast om det finns synnerlig anledning att anta att det därigenom kommer att anträffas sådana föremål som avses i första stycket eller att det annars är av betydelse för utredningen om brottet eller om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brotts- balken.

Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig.

Paragrafen anger förutsättningarna för kroppsvisitation. Övervägandena finns i avsnitt 13.5.

Paragrafens första och andra stycken ändras genom att det nya namnet utvidgat förverkande förs in.

17.4 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

12 kap.

65 § Den som begär, träffar avtal om eller tar emot en särskild ersättning för att upplåta en bostadslägenhet eller för att överlåta hyresrätten till en sådan lägenhet, döms till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Ett avtalsvillkor om särskild ersättning är ogiltigt.

Den som har tagit emot en särskild ersättning är skyldig att lämna tillbaka det han eller hon har tagit emot. Det gäller dock inte om det enligt 65 b § utgör brott att lämna ersättningen.

	Paragrafen innehåller en straffbestämmelse för den som kräver särskild
	ersättning för att upplåta eller överlåta hyresrätten till en lägenhet.
	Övervägandena finns i avsnitt 9.1.
	Andra meningen i tredje stycket, som anger att den som har tagit emot
	en särskild ersättning är skyldig att lämna tillbaka det han eller hon har
452	tagit emot, bryts ut till ett nytt fjärde stycke. I det nya stycket införs också
452

ett undantag som innebär att den som har tagit emot ersättning för ett Prop. 2023/24:144 hyreskontrakt inte behöver lämna tillbaka ersättningen om det utgör ett

brott att lämna ersättningen enligt 65 b §. Ändringen innebär att köparen av ett hyreskontrakt inte har rätt att få tillbaka ersättningen i de fall det utgjort ett brott att betala den. I ringa fall, vilket inte är straffbart enligt 65 b §, ska dock ersättningen fortfarande betalas tillbaka till köparen.

17.5Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken

4 kap.

19 § Om gäldenären är gift och varaktigt sammanbor med sin make och de har lös egendom i sin gemensamma besittning, anses gäldenären som ägare till egendomen, om det inte görs sannolikt att de är samägare till egendomen enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt och det inte heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan. Detsamma gäller, när gäldenären varaktigt sammanbor med annan under äktenskapsliknande förhållanden.

Om gäldenären och någon annan än som avses i första stycket har lös egendom i sin gemensamma besittning, får egendomen eller andel i den utmätas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör gäldenären.

Första och andra styckena gäller inte i fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

Paragrafen innehåller dels presumtionsbestämmelser om vem som ska anses vara ägare till lös egendom i de fall det föreligger gemensam besittning till egendomen, dels vissa begränsningar för hur presumtions- bestämmelserna får användas.

I paragrafen görs språkliga ändringar och en ändring av rättelsekaraktär. Ändringarna innebär ingen förändring i sak.

17.6Förslaget om lag om ändring i miljöbalken

16 kap.

1 § Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter, kommuner- na, mark- och miljödomstolarna, Mark- och miljööverdomstolen och Högsta domstolen prövar mål och ärenden enligt denna balk eller enligt föreskrifter med- delade med stöd av balken. Vid prövningen av frågor om straff eller förverkande enligt 29 kap. gäller dock vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet och om hur frågor om förverkande ska prövas.

Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, dispens, godkännande och förbud mot fortsatt verksamhet samt omprövning av tillstånd eller villkor meddelas av tillståndsmyndigheten.

Paragrafen anger vilka instanser som är behöriga att pröva mål och ärenden enligt balken. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Första stycket ändras genom att ett tillägg görs som klargör att särskilda

processuella regler utanför miljöbalken gäller för prövningen av frågor om

453

Prop. 2023/24:144 förverkande. Ändringen föranleds av ändringarna i 36 kap. brottsbalken och införande av lagen (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.

29 kap.

12 § Egendom får förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt och egendomen 1. har varit föremål för brott enligt 1, 2, 2 b, 2 c, 3, 4, 4 a, 4 b, 5, 6 eller 8 § och

är

a)ett djur, en växt eller en annan organism eller en produkt som utvunnits av ett djur eller en växt,

b)en sådan genetisk resurs som avses i förordning (EU) nr 511/2014,

c)utbrutet material vid täktverksamhet,

d)en kemisk produkt, en bioteknisk organism eller en vara som innehåller en kemisk produkt,

e)en genetiskt modifierad organism eller en produkt som innehåller eller består av en genetiskt modifierad organism, eller

f)avfall,

2.utgör vinst från ett brott som avses i 1,

3.är ett fortskaffningsmedel eller annan egendom som har använts som hjälp- medel vid ett brott som avses i 1, eller

4.varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett brott som avses i 1 och brottet har fullbordats eller förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse.

Egendomen får förverkas enligt första stycket 3 eller 4 endast om det behövs för att förebygga brott eller om det finns andra särskilda skäl.

I stället för egendomen får dess värde helt eller delvis förverkas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av egendom vid brott mot balken. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafen görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak.

17.7 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

18 kap.

Självständigt förverkande

1 a § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till utredning om självständigt förverkande, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

	För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år.
	Paragrafen, som är ny, reglerar sekretess vid utredningar om självständigt
	förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 14.2.2.
	Första stycket innehåller en bestämmelse om att sekretess gäller för
	uppgift som hänför sig till utredning om självständigt förverkande. Med
	utredning om självständigt förverkande avses en utredning om
	förverkande av egendom som härrör från brottslig verksamhet från någon
	som inte är tilltalad eller misstänkt för brott (jfr 36 kap. 5 § brottsbalken
454	och 2 kap. lagen [2024:000] om förfarandet vid förverkande av egendom
454

och åläggande av företagsbot). Eftersom sekretessen gäller för en uppgift Prop. 2023/24:144 som hänför sig till utredning om självständigt förverkande följer

sekretessen med uppgiften när den lämnas vidare till en annan myndighet. Sekretess för en uppgift gäller därmed oavsett hos vilken myndighet som uppgiften finns, dvs. även hos myndigheter som inte ägnar sig åt utredningar om självständigt förverkande.

En uppgift får enligt bestämmelsen inte lämnas ut om följden kan antas bli att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Med åtgärder förstås främst beslut och ingripanden som hänför sig till ett särskilt ärende. Bestämmelsen inne- håller ett rakt skaderekvisit. Det innebär att en uppgift ska hemlighållas endast om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. En uppgift, vars röjande t.ex. kan försvåra en pågående utredning om självständigt förverkande, kan alltså hållas hemlig. När en talan om förverkande har väckts vid domstol kan på grund av skaderekvisitets utformning sekretess endast komma att gälla för uppgifter som har generell betydelse för spaning och utredning.

Enligt andra stycket gäller sekretessen för en uppgift i en allmän handling i högst fyrtio år.

3 § Sekretessen enligt 1 och 2 §§ gäller i annan verksamhet än sådan som där avses hos en myndighet för att biträda en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Skatteverket, Tullverket eller Kustbevakningen med att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Sekretessen gäller också hos tillsynsmyndigheten i konkurs och hos Kronofogdemyndigheten för uppgift som gäller misstanke om brott.

Sekretessen enligt 1 a § gäller i annan verksamhet än sådan som där avses hos en myndighet för att biträda en åklagarmyndighet med en utredning om självständigt förverkande.

Paragrafen reglerar sekretess hos myndigheter som biträder bl.a. en åklagarmyndighet med att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Övervägandena finns i avsnitt 14.2.3.

Andra stycket, som är nytt, innebär att sekretessen enligt 1 a § gäller i annan verksamhet än som där avses hos en myndighet för att biträda en åklagarmyndighet med en utredning om självständigt förverkande. Sekretess kan därmed, om skaderekvisitet är uppfyllt, gälla för t.ex. en myndighets utredning till grund för en anmälan, innan uppgifterna har lämnats till en åklagarmyndighet.

I övrigt görs endast språkliga ändringar.

35 kap.

1 § Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men och uppgiften förekommer i

1.utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

455

Prop. 2023/24:144 3. angelägenhet som avser säkerhetsprövning enligt säkerhetsskyddslagen (2018:585),

4.annan verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott eller verkställa uppbörd och som bedrivs av en åklagarmyndighet, Polis- myndigheten, Säkerhetspolisen, Skatteverket, Tullverket eller Kustbevakningen,

5.register som förs av Polismyndigheten enligt 5 kap. lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller som annars behandlas med stöd av de bestämmelserna, eller uppgifter som behandlas av Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten med stöd av lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter,

6.register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,

7.register som förs av Skatteverket enligt lagen (2018:1696) om Skatteverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

8.särskilt ärenderegister över brottmål som förs av åklagarmyndighet, om uppgiften inte hänför sig till registrering som avses i 5 kap. 1 §,

9.register som förs av Tullverket enligt lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller som annars behandlas där med stöd av samma lag, eller

10.utredning om självständigt förverkande.

Första stycket gäller inte om annat följer av 2, 6 eller 7 §.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Paragrafen reglerar sekretess för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden om uppgiften förekommer i verksamhet som bl.a. syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Över- vägandena finns i avsnitt 14.2.4.

En ny punkt införs i första stycket enligt vilken sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden som förekommer i en utredning om självständigt förverkande. Med utredning om självständigt förverkande avses en utredning om förverkande av egendom som härrör från brottslig verksamhet från någon som inte är tilltalad eller misstänkt för brott (jfr 36 kap. 5 § brottsbalken och 2 kap. lagen [2024:000] om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot).

6 § Sekretessen enligt 1 § första stycket gäller inte

1.beslut om huruvida åtal ska väckas, beslut om att en förundersökning inte ska inledas eller beslut om att en förundersökning ska läggas ned,

2.för uppgift i ärende om föreläggande av ordningsbot,

3.för uppgift i ärende om strafföreläggande, förutom i de fall sekretess enligt 12 eller 13 a § skulle ha gällt för uppgiften hos domstol,

4.för uppgift som avser omhändertagande enligt 13 § andra stycket polislagen (1984:387),

5.för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet hos Säkerhetspolisen som avses i 1 § första stycket 1–5 eller motsvarande verksamhet enligt äldre bestäm- melser, om uppgiften har införts i en allmän handling före år 1949, eller

456

6. beslut om huruvida talan om självständigt förverkande ska väckas, beslut om Prop. 2023/24:144 att en utredning om självständigt förverkande inte ska inledas eller beslut om att

en utredning om självständigt förverkande ska läggas ned.

Paragrafen reglerar undantag från den sekretess som annars gäller enligt 1 § första stycket. Övervägandena finns i avsnitt 14.2.5.

Ändringen innebär att en ny punkt införs enligt vilken sekretessen enligt

1 § första stycket inte gäller beslut om huruvida en talan om självständigt förverkande ska väckas, beslut om att en utredning om självständigt för- verkande inte ska inledas eller beslut om att en utredning om självständigt förverkande ska läggas ned.

7 § Sekretessen enligt 1 § första stycket upphör att gälla hos de myndigheter och i de verksamheter som anges där, om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal eller talan om självständigt förverkande, om inte

1.sekretess för uppgiften ska gälla hos domstolen enligt 12 §, 13 a § eller 36 kap. 2 §,

2.uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet, eller

3.uppgiften finns i en handling som har kommit från en annan myndighet där uppgiften är sekretessreglerad.

Paragrafen reglerar när sekretess enligt 1 § första stycket upphör att gälla om uppgiften lämnas till domstol. Övervägandena finns i avsnitt 14.2.5.

Ändringen innebär att en ny bestämmelse införs om att sekretess enligt

1 § första stycket upphör att gälla hos utredande myndigheter om uppgiften lämnas till domstol med anledning av en talan om självständigt förverkande och inget av undantagen i 7 § 1–3 är tillämpliga.

9 § Sekretessen enligt 1 § första stycket 1 och 10 hindrar inte att uppgift lämnas till en konkursförvaltare, om uppgiften kan antas ha betydelse för konkursutred- ningen.

Om en myndighet med stöd av första stycket lämnar uppgift till en konkursför- valtare, får myndigheten vid utlämnandet göra förbehåll som inskränker konkurs- förvaltarens rätt att lämna uppgiften vidare eller att utnyttja den. Ett sådant förbehåll får inte innebära ett förbud att utnyttja uppgiften om den behövs för att förvaltaren ska kunna fullgöra sina skyldigheter med anledning av konkursen.

Paragrafen innehåller bl.a. sekretessbrytande bestämmelser som möjliggör att uppgifter från förundersökningar m.m. kan lämnas till en konkursför- valtare utan hinder av sekretess. Övervägandena finns i avsnitt 14.2.6.

Genom ändringen i första stycket införs en ny bestämmelse som innebär att en uppgift i en utredning om självständigt förverkande som kan antas ha betydelse för en konkursutredning kan lämnas till förvaltaren i konkursen utan hinder av att sekretess gäller enligt 1 § första stycket 10.

43 kap.

3 § Bestämmelserna om sekretess i 19 kap., 28 kap. 12 §, 29 kap. 1–4 och 9 §§, 30 kap. 1, 2, 4–7, 23, 24, 27 och 28 §§, 31 kap. 1 § första stycket, 2–5, 12, 16–18 och 24 §§, 32 kap. 4 §, 35 kap. 3 och 4 §§, 36 kap. 6 och 7 §§, 38 kap. 5, 6 och 8 §§ samt 40 kap. 2 § tillämpas inte hos en domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet.

457

Prop. 2023/24:144 Sekretessen enligt 35 kap. 1 § första stycket 1 och 10 gäller hos en domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

Första och andra styckena gäller inte om domstolen har fått uppgiften för att pröva om den kan lämnas ut.

Paragrafen begränsar sekretessen i domstolarnas rättskipande eller rätts- vårdande verksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 14.3.

Ändringen i andra stycket innebär att sekretessen enligt 35 kap. 1 § första stycket 10 gäller hos en domstol i dess rättskipande eller rätts- vårdande verksamhet endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.

17.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1939:299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m.

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överlåter eller upplåter egendom i strid med bestämmelserna i 2 § 1 mom. döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Om någon döms till ansvar enligt första stycket för att i strid med 2 § 1 mom. a) eller b) ha överlåtit egendom, får domstolen förverka egendomen efter vad som kan anses skäligt. Om egendomen inte finns i behåll, får i stället värdet förverkas. Domstolen får förplikta den som i annat fall döms enligt första stycket att, efter vad som är skäligt, betala avtalad ersättning till staten.

Om överlåtelse av en aktie har förmedlats av någon som yrkesmässigt i kommission köper och säljer fondpapper, ska vad som sägs i denna paragraf om överlåtare i stället tillämpas på kommissionären. Om såväl överlåtaren som förvärvaren har anlitat kommissionär, ska vad som nu sagts i stället gälla den som handlat för förvärvarens räkning.

Lagen ingår i beredskapslagstiftningen och är tillämplig i krig och, efter regeringens beslut, i vissa andra situationer. Paragrafen innehåller bestämmelser om bl.a. ansvar och förverkande när någon under tidigare nämnda förhållanden överlåter eller upplåter viss egendom i strid med lagens bestämmelser. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafen görs redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Övriga ändringar är språkliga. Ändringarna innebär ingen förändring i sak.

17.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m.

1 § Alkohol eller andra medel som har trafikfarlig påverkan, vilka påträffas hos den som brutit mot 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 30 § lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg, 7 kap. 2, 3 eller 4 § järnvägssäkerhetslagen (2022:367), 8 kap. 2, 3 eller 4 § lagen (2022:368) om nationella järnvägssystem, 13 kap. 2 eller 3 § luftfartslagen (2010:500) eller 20 kap. 4 eller 5 § sjölagen (1994:1009) ska förverkas, om det inte finns särskilda skäl mot det.

458

Detsamma ska gälla om alkohol eller sådana andra medel som avses i första Prop. 2023/24:144 stycket påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om medlen kan antas ha varit

avsedda även för den som begått gärningen.

Spritdrycker, vin, starköl eller andra jästa alkoholdrycker eller alkoholdrycks- liknande preparat enligt alkohollagen (2010:1622) som påträffas hos den som intar eller förvarar sådana drycker eller preparat i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § ordningslagen (1993:1617) eller med lokal ordningsföreskrift ska, oavsett vem dryckerna eller preparaten tillhör, förverkas, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma ska gälla alkoholdrycker eller alkoholdrycksliknande preparat som påträffas hos den som intar sådana drycker eller preparat i strid med 4 kap. 4 § ordningslagen, med 5 kap.

2 § järnvägssäkerhetslagen eller med 6 kap. 2 § lagen om nationella järnvägs- system.

Tredje stycket gäller också i fråga om sådana drycker eller preparat som avses där och som påträffas hos någon som vid tillfället var i sällskap med den som bröt mot bestämmelsen, om det är sannolikt att dryckerna eller preparaten var avsedda även för den senare.

Paragrafen innehåller en upplysning om andra tillämpliga lagar i fråga om när alkohol eller andra medel som har trafikfarlig påverkan ska förklaras förverkade. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafens första och tredje stycken görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak.

3 § Egendom som har förverkats enligt denna lag ska bevisligen förstöras eller säljas enligt 2 §, om detta inte har skett tidigare.

Intäkter vid försäljning av förverkad egendom tillfaller staten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hanteringen av förverkad egen- dom. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafen görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak.

17.10Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

55 § På yrkande av upphovsmannen eller hans eller hennes rättsinnehavare får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att egendom som ett intrång eller en överträdelse som avses i 53 § gäller ska återkallas från marknaden, ändras eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget eller överträdelsen.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång eller överträdelse som avses i 53 §.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte om det olagliga förfarandet bestått i utförande av byggnadsverk.

459

Prop. 2023/24:144 Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att upphovsmannen eller hans eller hennes rättsinnehavare ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder som kan vidtas i fråga om exemplar av verk m.m. som har framställts i strid mot bestämmelserna i den upphovsrättsliga lagstiftningen och i fråga om hjälpmedel som använts eller har varit avsett att användas vid intrånget eller överträdelsen i fråga. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafens sjätte stycke görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av upphävandet av 53 a § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande- bestämmelserna i fortsättningen framgår av 36 kap. brottsbalken.

17.11Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

1 § En dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad, får på begäran verkställas i Sverige.

Det som sägs i första stycket ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats i fråga om kvarstad, beslag eller penningbeslag av egendom som tillhör någon som är misstänkt för brott eller som en utredning om förverkande rör.

I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.

Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i

1.lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande

ivissa fall,

2.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 novem- ber 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och

3.lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

	Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet i Sverige av vissa
	domar och beslut som meddelats i ett annat nordiskt land. Övervägandena
	finns i avsnitt 6.2.1 och 12.2.4.
	Andra stycket ändras genom att penningbeslag läggs till jämte beslag.
460	Ändringen görs till följd av att penningbeslag införs som ett generellt
460

tvångsmedel i rättegångsbalken. Ett tillägg görs också avseende egendom Prop. 2023/24:144 som tillhör någon som en utredning om förverkande rör. Genom ändringen

får en begäran om verkställighet göras när ett beslut till tryggande av ett anspråk på förverkande riktar sig mot annan än den som är misstänkt för brott. Ändringen föranleds av ändringarna i 36 kap. brottsbalken.

4 a § Bestämmelser om användning av beslag, penningbeslag och kvarstad på begäran av myndigheter i Danmark, Finland, Island och Norge finns i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Paragrafen innehåller en hänvisning till bestämmelser om tvångsmedel i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Över- vägandena finns i avsnitt 13.2.

Paragrafen ändras genom att penningbeslag läggs till jämte beslag. Ändringen görs till följd av att penningbeslag införs som ett generellt tvångsmedel i rättegångsbalken.

17.12Förslaget till lag om ändring i krigshandelslagen (1964:19)

4 § Den som handlar i strid mot en för honom eller henne gällande utfästelse som avses i denna lag, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma ska gälla, om någon, som genom sådan utfästelse förbundit sig att inte utföra vara till utlandet eller visst främmande land, gör försök att i strid mot utfästelsen utföra varan.

Lagen ingår i beredskapslagstiftningen och är tillämplig i krig och, efter regeringens beslut, i vissa andra situationer. Paragrafen innehåller bestämmelser om ansvar när någon under tidigare nämnda förhållanden bl.a. handlar i strid mot en utfästelse enligt lagens bestämmelser. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras genom att den särskilda förverkandebestämmelsen i andra stycket tas bort. Ändringen är en följd av att 36 kap. brottsbalken görs generellt tillämpligt även vid brott som regleras genom specialstraff- lag. Övriga ändringar är språkliga. Ändringarna innebär ingen förändring i sak.

17.13Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken

5 § Ingen må dömas för gärning, för vilken ej var stadgat straff när den begicks. Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda

förhållanden.

Beträffande ådömande av annan påföljd för brott än straff skall vad i brotts- balken stadgas äga tillämpning även å gärning som begåtts före den 1 januari 1965; dock må i sådant fall för gärning, som någon begått under inflytande av sinnes-

461

Egendom som avses i första stycket får tas i beslag, om det skäligen kan antas Prop. 2023/24:144 att ett brott enligt 57 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna

om beslag i brottmål i allmänhet.

Trots vad som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synnerliga skäl,
på yrkande besluta att en innehavare av egendom som avses i första stycket ska få
förfoga över egendomen under återstoden av patenttiden eller del av den, mot
skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt. Ett sådant beslut får meddelas
endast om innehavaren har handlat i god tro.
Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller
förberedelse till intrång.
Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit
patentintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.
Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns
särskilda skäl mot detta.
Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av
egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap.
brottsbalken.
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder som kan vidtas i fråga om
patentskyddat alster som har tillverkats utan rättighetshavarens lov eller
med hjälpmedel som använts eller varit avsett att användas vid intrånget.
Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.
I paragrafens sjunde stycke görs språkliga och redaktionella ändringar
till följd av upphävandet av 57 a § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken.
Ändringarna innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske
i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap.
brottsbalken.
60 § Om någon yrkesmässigt utnyttjar en patentsökt uppfinning efter det att
handlingarna i ansökningsärendet har blivit tillgängliga enligt 22 §, ska det som
sägs om patentintrång tillämpas i den utsträckning som ansökan leder till patent.
För tiden innan patentet har meddelats enligt 20 § omfattar patentskyddet dock
endast vad som framgår såväl av patentkraven i deras lydelse när ansökan blev
allmänt tillgänglig som av patentkraven enligt patentet. Straff får inte dömas ut,
förverkande av egendom enligt 36 kap. brottsbalken får inte ske och ersättning för
skada på grund av utnyttjande som sker innan patentet har meddelats får
bestämmas endast enligt 58 § andra stycket.
Om patentkraven är skrivna på engelska, gäller första stycket endast om en
översättning av patentkraven till svenska finns tillgänglig i ansökningsärendet och,
om översättningen har getts in efter det att kungörelse enligt 22 § femte stycket
första meningen har skett, patentmyndigheten har utfärdat en särskild kungörelse
angående översättningen.
Det som sägs i 58 § tredje stycket ska inte tillämpas, om ersättningstalan väcks
senast ett år efter det att tiden för invändning har gått ut eller, om invändning har
gjorts, senast ett år efter det att patentmyndigheten har beslutat att patentet ska
upprätthållas.
Paragrafen innehåller bestämmelser om skydd för patentsökta uppfin-
ningar före patentets meddelande samt om skadestånd och säkerhetsåt-
gärder. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.
I paragrafens första stycke görs redaktionella ändringar till följd av
ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring
i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd
av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.	463
	463

Prop. 2023/24:144 61 § Om ett patent upphävts eller förklarats ogiltigt genom ett beslut eller en dom som fått laga kraft, får domstolen inte döma till straff, meddela vitesförbud, döma ut vite eller ersättning eller besluta om någon annan åtgärd enligt 57–60 §§ eller besluta om förverkande av egendom enligt 36 kap. brottsbalken.

Om det i samma rättegång förs talan om patentintrång och talan om patentets ogiltighet och det med hänsyn till utredningen är lämpligt att frågan om huruvida patentintrång föreligger avgörs särskilt för sig, får på begäran av någon av parterna en särskild dom ges i den frågan. Om en särskild dom ges, får domstolen besluta att målet om ogiltighet ska vila till dess domen fått laga kraft.

Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om verkan av att ett patent har upphävts eller förklarats ogiltigt. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafens första stycke görs redaktionella ändringar till följd av upp- hävandet av 57 a § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

17.16Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

6 § Om det hos den som har begått brott enligt denna lag påträffas injektions- sprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen, eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika, ska föremålen förverkas, oavsett vem de tillhör, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller om sådana föremål påträffas

1.i ett utrymme som disponeras av den som begått brott enligt denna lag, eller

2.i förbindelse med narkotika som har varit föremål för brott enligt denna lag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för förverkande av egendom i samband med brott enligt narkotikastrafflagen. Över- vägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras genom att bestämmelsens första–tredje stycke upphävs som en följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringen innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken. Bestämmelsens kvarvarande stycke ändras språkligt och redaktionellt.

7 § Bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken gäller med de avvikelser som följer av andra stycket i fråga om beslag av egendom

1.som avses i 6 § eller som har varit föremål för eller använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, och

2.som kan antas bli förverkad enligt 6 § eller enligt 36 kap. brottsbalken. Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkohol

m.m.ska tillämpas på motsvarande sätt då beslag har skett av narkotika, narkotika- prekursorer eller egendom som avses i 6 § denna lag. Tiden för att begära rättens prövning ska dock räknas från dagen för beslutet.

464

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela Prop. 2023/24:144 ytterligare föreskrifter om förfarandet med narkotika och narkotikaprekursorer

som tagits i beslag.

Paragrafen innehåller en upplysning om vilka bestämmelser som ska tillämpas i fråga om beslag av sådan egendom som anges i paragrafen. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafens första stycke görs redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 6 § och 36 kap. brottsbalken. Genom tillägget om egendom som har varit föremål för eller använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag klargörs att tillämpningsområdet för bestämmelsen är sådan egendom som tidigare framgick av 6 §.

I paragrafens andra stycke, som anger under vilka förutsättningar som beslagtagen eller förverkad egendom får förstöras, ändras hänvisningen till 6 § genom att orden fjärde stycket tas bort. Ändringen föranleds av att 6 § första–tredje styckena upphävs. I stycket görs även språkliga ändringar för att anpassa bestämmelsen till de begrepp som används i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m.

Paragrafens sista mening bryts ut till ett nytt tredje stycke och ändras redaktionellt.

Ändringarna innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av 6 § eller bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

17.17Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

37 § På yrkande av den som har lidit mönsterintrång får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att en produkt som tillverkats eller förts in till Sverige i strid mot annans mönsterrätt ska återkallas från marknaden, ändras, sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.

Trots vad som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synnerliga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av egendom som avses i första stycket ska få förfoga över egendomen under återstoden av skyddstiden eller del av den, mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt. Ett sådant beslut får meddelas endast om innehavaren har handlat i god tro.

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit mönsterintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

465

Prop. 2023/24:144 Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder som kan vidtas i fråga om produkter som omfattas av annans mönsterrätt eller mot hjälpmedel som använts eller varit avsett att användas vid mönsterintrånget. Över- vägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafens sjunde stycke görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av upphävandet av 35 a § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

38 § Utnyttjar någon i strid med 5 § ett mönster, som avses med ansökan om registrering, efter det att en handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig, ska det som sägs om mönsterintrång tillämpas i den utsträckning som ansökan leder till registrering. Straff får inte dömas ut, förverkande av egendom enligt 36 kap. brottsbalken får inte ske och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan mönstret kungjorts enligt 18 § får bestämmas enligt 36 § andra stycket.

Bestämmelsen i 36 § tredje stycket ska inte tillämpas, om ersättningstalan väcks senast ett år efter det att mönstret registrerades.

Paragrafen innehåller bestämmelser om skydd för ett mönster före registrering samt om skadestånd och säkerhetsåtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafen görs redaktionella ändringar till följd av upphävandet av 35 a § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Förverkandebestämm- elserna framgår i fortsättningen av 36 kap. brottsbalken. Övriga ändringar är språkliga. Ändringarna innebär ingen förändring i sak.

51 § Vid intrång i en gemenskapsformgivning ska bestämmelserna i 35 § om ansvar för mönsterintrång tillämpas. I övrigt gäller 35 b–37 h §§ och bestämmel- serna om förverkande av egendom i 36 kap. brottsbalken, i den utsträckning inte något annat följer av rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgiv- ning. I dessa fall ska det som sägs om mönsterintrång gälla intrång i gemenskaps- formgivning.

I paragrafen föreskrivs att de sanktioner som gäller vid intrång i den nationella mönsterrätten även gäller vid intrång i en gemenskaps- formgivning. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafen görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av upp- hävandet av 35 a § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

17.18Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

13 a § Bestämmelserna om förverkande av brottsvinster i 36 kap. brottsbalken ska inte tillämpas i fråga om brott enligt denna lag.

Första stycket gäller inte brottsvinst från förberedelse till grovt skattebrott eller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott.

466

brott. I stället för egendomen kan dess värde förverkas. Förverkande får inte ske Prop. 2023/24:144 om det är uppenbart oskäligt.

Om den brottslige äger ytterligare sådan förnödenhet som brottet har avsett, kan även denna förverkas. Förråd av annan förnödenhet som han eller hon äger och som är föremål för reglering enligt 6 eller 7 § kan, om det finns särskilda skäl, också förverkas.

Det som sägs om egendom i första stycket gäller i tillämpliga delar även ransone- ringsbevis.

Lagen ingår i beredskapslagstiftningen och är tillämplig i krig och, efter regeringens beslut, i vissa andra situationer. Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av egendom med anledning av brott enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafen görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Därutöver ändras begreppet ”utbyte” till ”vinster”. Beträffande ”vinst från brott” kan ledning vid tillämpningen sökas i författningskommentaren till 36 kap. 3 § brottsbalken.

17.24Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet

26 § Kärnämne eller kärnavfall som någon utan tillstånd enligt 5 § förvärvat, innehaft, överlåtit, hanterat, bearbetat, transporterat eller annars tagit befattning med får förverkas helt eller delvis, om det inte är uppenbart oskäligt. Om ämnet inte längre innehas, får i stället värdet förverkas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av kärnämne eller kärnavfall som någon tagit befattning med utan tillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafen görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Dessa ändringar innebär ingen förändring i sak.

17.25Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)

19 § En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1.av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål ska kunna tas om hand, eller

2.för att hans eller hennes identitet ska kunna fastställas.

En polisman får också kroppsvisitera i den utsträckning det behövs för att söka efter

1.vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken, eller

2.föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom, om det finns särskild anledning att anta att den som avses med

469

Prop. 2023/24:144 åtgärden bär ett sådant föremål med sig och det med hänsyn till omständigheterna kan antas att föremålet kan förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om en polismans befogenheter att kroppsvisitera. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1 och 6.5.3.

I paragrafen görs språkliga moderniseringar och redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak.

20 a § En polisman får genomsöka ett fordon eller en båt i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan påträffas och förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om en polismans rätt att i vissa situationer genomsöka ett fordon eller en båt efter vapen eller andra farliga föremål. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1 och 6.5.3.

I paragrafen görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak.

20 b § En polisman får bereda sig tillträde till ett gemensamt utrymme i eller i anslutning till ett flerbostadshus i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan påträffas och förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken.

Åtgärden får endast i brådskande fall vidtas utan föregående beslut av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om en polismans befogenheter att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1 och 6.5.3.

I paragrafen görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak.

17.26 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

48 § Om någon har begått ett jaktbrott eller jakthäleri, ska vilt som han eller hon kommit över genom brottet förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för viltet kan dess värde helt eller delvis förverkas. Även andra vinster från ett sådant brott ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt.

Vilt som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som föreskrivs av

	regeringen.
	Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av egendom med
	anledning av brott enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.
	I paragrafen görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av
470	ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Därutöver ändras begreppet ”utbyte”
470

till ”vinster”. Beträffande ”vinst från brott” kan ledning vid tillämpningen Prop. 2023/24:144 sökas i författningskommentaren till 36 kap. 3 § brottsbalken.

49 § Jaktredskap, fortskaffningsmedel och annan egendom som har använts som hjälpmedel vid ett jaktbrott eller jakthäleri får förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid ett sådant brott, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse.

I stället för egendomen får dess värde helt eller delvis förverkas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafen görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak.

17.27Förslaget till lag om ändring i minerallagen (1991:45)

15 kap.

6 § Till böter eller fängelse i högst sex månader ska den dömas som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.bedriver undersökningsarbete i strid med bestämmelserna om krav på undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession,

2.påbörjar undersökningsarbete utan att iaktta vad som föreskrivs i 3 kap. 3 § om ställande av säkerhet eller utan att det finns en gällande arbetsplan enligt 3 kap. 5 c § första stycket eller 5 d § andra stycket,

3.utför bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet i strid med bestämmelserna om bearbetningskoncession,

4.lägger igen utfraktsväg, ort eller borrhål i strid med bestämmelserna om krav på tillstånd i 5 kap. 8 § eller 13 kap. 7 §, eller

5.lägger ned gruva eller motsvarande anläggning i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket.

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms också den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift när han eller hon fullgör uppgiftsskyldighet enligt koncessionsvillkor eller enligt 2 § 1.

Om ett brott som avses i första stycket 2 berör enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsäganden anger brottet till åtal.

Paragrafen innehåller bestämmelser om straffansvar. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras genom att den särskilda förverkandebestämmelsen i tredje stycket upphävs. Ändringen är en följd av att 36 kap. brottsbalken görs generellt tillämpligt även vid brott som regleras genom specialstraff- lag. Övriga ändringar är språkliga. Ändringen innebär ingen förändring i sak.

471

17.30 Förslaget till lag om ändring i fiskelagen	Prop. 2023/24:144
(1993:787)

45 § Om det inte är uppenbart oskäligt, ska fisk som varit föremål för brott enligt denna lag förverkas. Detsamma gäller andra vinster från sådant brott. Även vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna ska förverkas, om mottagandet utgör brott enligt denna lag och förverkandet inte är uppenbart oskäligt.

Om bara en del i ett parti fisk varit föremål för brott enligt denna lag, får hela partiet förverkas om det inte kan utredas hur stor del av partiet som omfattas av brottet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av egendom med anledning av brott enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras dels språkligt och redaktionellt till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken, dels genom att begreppet ”utbyte” ändras till ”vinster”. Beträffande ”vinst från brott” kan ledning vid tillämpningen sökas i författningskommentaren till 36 kap. 3 § brotts- balken. Paragrafen ändras även på så sätt att tidigare tredje–sjätte styckena bryts ut ur paragrafen och regleras särskilt i egna paragrafer, 45 a–c §§.

45 a § Fiskeredskap som använts eller medförts vid brott enligt denna lag ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller fiskefartyg och andra hjälpmedel om det behövs för att förebygga brott.

Utöver vad som sägs i första stycket får egendom förverkas, om egendomen har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag och brottet har fullbordats eller förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse och förverkandet behövs för att förebygga brott.

Paragrafen, som är ny, motsvarar hittillsvarande 45 § tredje och fjärde styckena. Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av fiskeredskap och andra hjälpmedel med anledning av brott enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1 och 10.1.

Jämfört med hittillsvarande 45 § tredje och fjärde styckena görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Därutöver begränsas utrymmet att underlåta förverkande i första stycket, så att det krävs uppenbar oskälighet för att förverkande inte ska ske. Liksom tidigare krävs att en skälighetsbedömning görs. Med hänsyn till att förverkandebestämmelsen kan aktualiseras i många olika situationer och i förhållande till olika typer av egendom måste en sådan bedömning utgå från omständigheterna i varje enskilt fall. En central faktor vid skälighetsbedömningen är hur sträng den samlade reaktionen på brottsligheten framstår i förhållande till brottets allvar. Det har också betydelse om brottet har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, liksom om brottsligheten har inneburit en överträdelse av en ordningsregel i en i grunden fullt legitim verksamhet eller om verksamheten snarare varit illegitim i sin helhet. Även egendomens värde bör tillmätas betydelse. Om brottet har begåtts av oaktsamhet bör det finnas ett betydande utrymme att helt eller delvis underlåta förverkande, särskilt i förhållande till värdefull egendom.

473

Prop. 2023/24:144 45 b § I stället för fisken, redskapet eller den egendom som annars använts, medförts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel, får dess värde helt eller delvis förverkas. Om bevisning om värdet inte alls eller endast med svårighet kan föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Paragrafen, som är ny, motsvarar hittillsvarande 45 § femte stycket. Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av värdet av viss egendom med anledning av brott enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Jämfört med hittillsvarande 45 § femte stycket görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken.

45 c § Förverkande får inte ske enbart på grund av överträdelser av 25 § andra och tredje styckena. Vid överträdelse av 25 § fjärde stycket eller 26 § får förverkande inte avse annat än fiskeredskap.

Paragrafen, som är ny, motsvarar hittillsvarande 45 § sjätte stycket. Paragrafen innehåller bestämmelser om begränsningar av när förverkande av egendom får ske med anledning av överträdelser av lagen. Över- vägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Jämfört med hittillsvarande 45 § sjätte stycket görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Samtidigt klargörs att förverkande inte får ske om överträdelsen avser enbart 25 § andra eller tredje stycket eller båda dessa stycken.

47 § Om någon påträffas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt denna lag, får beslag göras av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål som

1.skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brottet, eller

2.kan antas bli föremål för förverkande enligt denna lag. Befogenheter enligt första stycket har

1.fisketillsynsmän som getts förordnande enligt 34 § tredje stycket, och

2.sådana befattningshavare hos Kustbevakningen, Havs- och vattenmyndig-

heten eller länsstyrelsen som har uppgifter där det ingår att övervaka efterlevnaden av bestämmelser om fiske.

Samma befogenhet har, om fisket kränker enskild fiskerätt, den som innehar fiskerätten eller den som företräder honom eller henne.

En kustbevakningstjänsteman som tagit egendom i beslag ska anmäla beslaget till undersökningsledaren eller åklagaren.

Fisk som tagits i beslag och som uppenbarligen bör förverkas ska omedelbart efter beslaget släppas ut i det vattenområde där den fångats, om den är levnads- duglig och det kan göras utan särskilda kostnader eller besvär.

Paragrafen innehåller bestämmelser om beslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

474

Paragrafens sjunde stycke ändras språkligt och redaktionellt till följd av Prop. 2023/24:144 ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringen innebär ingen förändring i

sak.

17.31Förslaget till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

3 kap.

25 § Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan egendom i strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förverkas, om det behövs för att förebygga fortsatt överträdelse och förverkandet inte är oskäligt.

Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och ammunition som är avsedd för vapnet, får förverkas efter vad som kan anses skäligt.

Angående beslag av egendom som kan antas bli förverkad enligt första eller andra stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken.

Paragrafen innehåller föreskrifter om beslag och förverkande. Över- vägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras språkligt och redaktionellt till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak.

17.32Förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)

9 kap.

5 § Ett vapen som har varit föremål för brott som avses i 1 §, 1 a §, 1 b § eller 2 § första stycket a ska förverkas om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som har varit föremål för brott som avses i 2 § första stycket d eller e. I stället för egendomen får dess värde förverkas. Om ett vapen förverkas får även ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin som hör till vapnet förverkas.

Det som föreskrivs i första stycket om ett vapen ska också gälla en vapendel. Även vinster från brott enligt denna lag ska förverkas, om det inte är uppenbart

oskäligt.

Paragrafen reglerar förverkande av vapen, vapendelar, ammunition, ljud- dämpare och vapenmagasin som har varit föremål för vissa brott enligt vapenlagen samt förverkande av vinster från brott enligt samma lag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

475

Prop. 2023/24:144 17.33 Förslaget till lag om ändring i växtförädlarrätts- lagen (1997:306)

9 kap.

7 § På yrkande av den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att sådant växtmaterial som intrånget gäller ska återkallas från marknaden eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med det. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.

Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder som kan vidtas i fråga om växtmaterial som har använts utan rättighetshavarens lov eller mot hjälpmedel som använts eller varit avsett att användas vid intrånget. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafens sjätte stycke görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av upphävandet av 1 a § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

10 § Om registreringen av en växtsort har hävts genom en dom som har fått laga kraft, får domstolen inte döma till påföljd, besluta om någon annan åtgärd enligt 1–9 §§ eller besluta om förverkande av egendom enligt 36 kap. brottsbalken.

Om det förs talan om intrång i en växtförädlarrätt och den som talan förs mot gör gällande att registreringen bör hävas, ska domstolen på dennes yrkande förklara målet vilande i avvaktan på att frågan om hävning av registreringen slutligt prövas. Om talan om detta inte har väckts, ska domstolen i samband med vilandeförklaringen förelägga den som talan om intrång förs mot en viss tid inom vilken talan om hävning ska väckas.

Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om verkan av att registreringen av en växtsort har hävts. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafen görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av upphävandet av 1 a § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. I övrigt görs språkliga moderniseringar. Ändringarna innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

476

12 kap.

Prop. 2023/24:144

2 § Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas bestämmelserna i 9 kap. 1 § om ansvar, 7 a–7 h §§ om intrångsundersökning och bestämmelserna om förverkande av egendom i 36 kap. brottsbalken. I övrigt gäller 9 kap. 2–7 §§ i den utsträckning inte något annat följer av rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt. I dessa fall ska det som sägs om intrång i växtförädlarrätt gälla intrång i gemenskapens växtförädlarrätt.

I paragrafen anges att de sanktioner som gäller vid intrång i den nationella växtförädlarrätten även gäller vid intrång i en gemenskapens växtförädlar- rätt. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafen görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av upphävandet av 1 a § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

17.34Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet

1 § Skatteverkets verksamhet enligt denna lag omfattar brott enligt

1.skattebrottslagen (1971:69),

2.30 kap. 1 § första stycket 4 aktiebolagslagen (2005:551),

3.11 § tredje stycket lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,

4.4 kap. 6 b §, 14 kap. 1–4 och 10 §§ och 15 kap. 10–13 §§ brottsbalken, om gärningen avser uppgift eller handling i ärende hos Skatteverket,

5.9 kap. 1–3 och 11 §§ brottsbalken, om gärningen har samband med Skatteverkets verksamhet enligt

– lagen (2009:194) om förfarandet vid skattereduktion för hushållsarbete,

– lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete, eller

– lagen (2020:1066) om förfarandet vid skattereduktion för installation av grön teknik,

6.11 kap. 5 § brottsbalken,

7.lagen (2014:836) om näringsförbud,

8.folkbokföringslagen (1991:481),

9.lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, och

10.lagen (2020:548) om omställningsstöd.

Skatteverket får medverka vid undersökning också i fråga om annat brott än som anges i första stycket och vid utredning om självständigt förverkande, om åklagaren anser att det finns särskilda skäl för detta.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka brott som omfattas av Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.3.

I paragrafens andra stycke görs ett tillägg om att Skatteverket får medverka vid utredningar om självständigt förverkande om åklagaren finner att det finns särskilda skäl för det. Avsikten är att Skatteverket ska kunna delta i sådana utredningar om självständigt förverkande där den

misstänkta brottsliga verksamheten har samband med Skatteverkets

477

Prop. 2023/24:144 verksamhet. I övrigt görs en språklig ändring. Bestämmelser om självständigt förverkande finns i 36 kap. brottsbalken och bestämmelser om utredning om självständigt förverkande finns i lagen (2024:000) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.

2 § Åklagare som leder en förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken får vid undersökningens verkställande anlita biträde av Skatteverket.

Åklagaren får begära biträde av Skatteverket också i fråga om utredning av brott innan förundersökning har inletts och vid utredning om självständigt förverkande.

Skatteverket får, utöver vad som följer av 3 och 4 §§, inte verkställa beslut om tvångsmedel.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när åklagare får anlita Skatte- verket för att utföra utredningar. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafens första stycke görs en språklig ändring.

I paragrafens andra stycke görs ett tillägg om att åklagare får begära biträde av Skatteverket även vid utredning om självständigt förverkande.

17.35Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument

8 kap.

2 a § En svensk värdepapperscentral och ett kontoförande institut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Bestämmelser om skyldighet för värdepapperscentraler och kontoförande institut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap. 10 a § föräldra- balken.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur uppgifter enligt första stycket ska lämnas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för värdepapperscentraler och kontoförande institut. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas t.ex. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål även ska lämnas vid en utredning om självständigt förverkande. Det görs även språkliga och redaktionella ändringar. Bestämmelsen om hur uppgifterna som begärs ska lämnas ut, som finns i nuvarande första stycket andra meningen, finns nu i andra stycket och omfattar även uppgifter som begärs under en utredning

om självständigt förverkande.

478

4 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 2 a § får Prop. 2023/24:144 besluta att värdepapperscentralen eller det kontoförande institutet samt värde-

papperscentralens eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 2 a § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som värdepapperscentraler och kontoförande institut är skyldiga att lämna. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens andra stycke görs ett tillägg om att ett meddelandeförbud får meddelas om det krävs för att en utredning om självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

17.36Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor

5 § Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkohol

m.m.ska tillämpas på motsvarande sätt då varor som avses i 1 § denna lag har tagits i beslag. Tiden för att begära rättens prövning ska dock räknas från dagen för beslutet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om beslag och förverkande av egendom. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras genom att första och andra styckena upphävs. Ändringen är en följd av att 36 kap. brottsbalken görs generellt tillämpligt även vid brott som regleras genom specialstrafflag. Ändringen innebär ingen förändring i sak, eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken. I paragrafen görs även språkliga ändringar för att anpassa bestämmelsen till

479

Prop. 2023/24:144 de begrepp som används i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. I övrigt görs redaktionella ändringar.

17.37Förslaget till lag om ändring i epizootilagen (1999:657)

20 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1.underlåter att göra anmälan enligt 2 § eller bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §,

2.bryter mot ett beslut enligt 4 §, 4 a § eller mot en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av 5 eller 8 §, eller

3.bryter mot bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 om hantering av specificerat riskmaterial, om framställning eller användning av animaliska produkter eller om överlåtelse av djur eller andra produkter än livsmedel.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Det ska inte dömas till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om ansvar vid brott enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras genom att fjärde stycket, som innehåller bestäm- melser om förverkande av egendom vid vissa brott mot lagen, upphävs. Ändringen är en följd av att 36 kap. brottsbalken görs generellt tillämpligt även vid brott som regleras genom specialstrafflag.

17.38Förslaget till lag om ändring i zoonoslagen (1999:658)

12 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1.bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §,

2.bryter mot ett beslut eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 5 §,

eller

3.vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 2 § 2 lämnar oriktiga uppgifter om något förhållande av betydelse, om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Det ska inte dömas till ansvar enligt första stycket för en gärning som omfattas av ett föreläggande om vite om gärningen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om ansvar vid brott enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras genom att fjärde stycket, som innehåller bestämmel- ser om förverkande av egendom vid vissa brott mot lagen, upphävs. Ändringen är en följd av att 36 kap. brottsbalken görs generellt tillämpligt

även vid brott som regleras genom specialstrafflag.

480

17.39 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) Prop. 2023/24:144 om internationell rättslig hjälp i brottmål

1kap.

2§ Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:

1.förhör i samband med förundersökning i brottmål,

2.bevisupptagning vid domstol,

3.telefonförhör,

4.förhör genom videokonferens,

5.kvarstad, beslag, penningbeslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken,

6.föreläggande att bevara en viss lagrad uppgift enligt 27 kap. 16 § rättegångs- balken,

7.hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation,

8.hemlig kameraövervakning,

9.hemlig rumsavlyssning,

10.hemlig dataavläsning,

11.tekniskt bistånd med hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning,

12.tillstånd till gränsöverskridande hemlig avlyssning av elektronisk kommu- nikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen om hemlig dataavläsning,

13.överförande av frihetsberövade för förhör m.m., och

14.rättsmedicinsk undersökning av en avliden person.

Vad som i denna lag sägs om beslag gäller även för penningbeslag.

Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med någon annan åtgärd än sådan som anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.

I fråga om överlämnande, utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa internationella organ.

Paragrafen innehåller en uppräkning av vilka åtgärder som omfattas av rättslig hjälp, bestämmelser om rättsligt samarbete som inte förutsätter användning av tvångsmedel eller tvångsåtgärder samt en upplysning om att särskilda bestämmelser finns i vissa frågor. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4 och 13.2.

I paragrafens första stycke läggs penningbeslag till i uppräkningen av åtgärder som omfattas av rättslig hjälp. Ändringen görs till följd av att penningbeslag införs som ett generellt tvångsmedel i rättegångsbalken.

Ett nytt andra stycke läggs till i paragrafen där det anges att de bestämmelser som i lagen anges för beslag gäller även för penningbeslag.

4 kap.

19 § Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten om egendomen skäligen kan antas

–ha betydelse för utredningen om gärningen,

–ha tagits ifrån någon genom brott, eller

–bli förverkad, om egendomen hade kunnat förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns särskilda skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.

481

Prop. 2023/24:144 En kopia enligt 27 kap. 17 a § rättegångsbalken får överlämnas till den ansökande staten om kopian skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om gärningen.

482

Paragrafen innehåller bestämmelser om när egendom får tas i beslag och när sådan egendom eller en kopia av en handling får överlämnas till den ansökande staten. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1, 12.2.4 och 13.2.

Paragrafen ändras i första stycket tredje strecksatsen till följd av ändringarna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag och penningbeslag samt ändringarna i 36 kap. brottsbalken.

23 § Om förverkande som beslutas i en annan stat kan verkställas här och det skäligen kan befaras att verkställigheten i Sverige av det utländska förverkande- beslutet annars skulle försvåras, får

1.egendom som har förverkats eller skäligen kan antas bli förverkad tas i beslag,

eller

2.kvarstad beslutas på så mycket av den berördes tillgångar som motsvarar värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas bli förverkat.

Paragrafen innehåller bestämmelser om beslag och kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av utländska förverkandebeslut. Över- vägandena finns i avsnitt 8.2, 12.2.4 och 13.2.

Paragrafen ändras i första stycket första punkten till följd av ändringarna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag och penningbeslag samt ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Övriga ändringar är endast redaktionella.

17.40Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd

23 § Förverkande av en produkt som har varit föremål för brott enligt denna lag får, trots vad som sägs i 36 kap. 11 § första meningen brottsbalken, ske från den som egendomen tillhör eller som enligt 36 kap. 14 eller 15 § samma balk ska anses vara ägare till egendomen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för förverkande av egendom i samband med brott enligt lagen. Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras dels språkligt och redaktionellt, dels genom att bestämmelsens första, tredje och fjärde stycke upphävs. Ändringarna görs till följd av att 36 kap. brottsbalken görs generellt tillämpligt även vid brott som regleras genom specialstrafflag. Genom ändringen förtydligas att förverkande får ske från vilken ägare som helst (se 36 kap. 14 och 15 §§ brottsbalken) utan kravet att ägaren ska ha någon koppling till brottet eller liknande (jfr 36 kap. 11 § första meningen). Övriga förutsättningar för att förverkande ska få ske regleras i 36 kap. brottsbalken. Förverkande enligt paragrafens tidigare första, tredje och fjärde stycke kan alltså fortsättnings- vis ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

17.41 Förslaget till lag om ändring i lagen	Prop. 2023/24:144
(2000:1219) om internationellt tullsamarbete

3kap.

4§ När en person omhändertas enligt 3 § andra stycket får utländska tjänstemän

1.kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,

2.omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken eller kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och

3.belägga den som har omhändertagits med handfängsel.

Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det kan ske överlämnas till en behörig svensk tjänsteman för prövning av fråga om beslag enligt 5 § andra stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka åtgärder som får vidtas av utländska tjänstemän i samband med ett omhändertagande av en person. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringen innebär ingen förändring i sak.

17.42Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling

16 § Förverkande av en vara som har varit föremål för brott enligt denna lag får, trots vad som sägs i 36 kap. 11 § första meningen brottsbalken, ske från den som egendomen tillhör eller som enligt 36 kap. 14 eller 15 § samma balk ska anses vara ägare till egendomen.

Paragrafen ändras dels språkligt och redaktionellt, dels genom att bestämmelsens första stycke upphävs. Ändringarna görs till följd av att 36 kap. brottsbalken görs generellt tillämpligt även vid brott som regleras genom specialstrafflag. Genom ändringen förtydligas att förverkande får ske från vilken ägare som helst (se 36 kap. 14 och 15 § brottsbalken) utan kravet att ägaren ska ha någon koppling till brottet eller liknande (jfr 36 kap. 11 § första meningen). Övriga förutsättningar för att förverkande ska få ske regleras i 36 kap. brottsbalken. Förverkande enligt paragrafens tidigare första stycke kan alltså fortsättningsvis ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

17 § I stället för förverkande av egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, eller dess värde, får rätten besluta om åtgärd som kan förhindra att egendomen missbrukas. I sådana fall får dock även en del av egendomens värde förklaras förverkat.

483

Prop. 2023/24:144 Paragrafen reglerar möjligheten att i stället för förverkande besluta om en mindre ingripande åtgärd som kan förhindra att egendomen missbrukas. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.

19 § En annan myndighet än Tullverket, som har om hand egendom som har tagits i beslag för att den skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott enligt denna lag får, om inte annat är föreskrivet, omedelbart låta sälja den om

1.den inte kan vårdas utan fara för att den förstörs,

2.vården av den är förenad med alltför stora kostnader, eller

3.det annars finns särskilda skäl.

Sådan egendom får i stället förstöras, om

1.den inte kan säljas,

2.den kan befaras komma till brottslig användning, eller

3.den annars är olämplig för försäljning.

Om egendom, som sålts eller förstörts, inte förverkas, har ägaren eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. För egendom som sålts lämnas dock inte ersätt- ning med högre belopp än vad som influtit vid försäljningen. Om egendomen har förstörts, lämnas ersättning med skäligt belopp.

Bestämmelser om Tullverkets rätt att försälja eller förstöra egendom som har tagits i beslag finns i 8 kap. 12 § tullbefogenhetslagen (2024:000).

Paragrafen innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar som beslagtagen egendom som skäligen kan antas bli förverkad får säljas omedelbart samt om ägares eller annan rättsinnehavares rätt till ersättning om egendom som sålts eller förstörts sedermera inte förverkas. Över- vägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafens första stycke ändras språkligt och redaktionellt till följd av ändringarna i 16 §. Ändringarna innebär inga förändringar i sak.

20 § Kan brott som avses i

2.8 eller 9 § eller försök till sådant brott eller 11 § föranleda att tulltillägg enligt 5 kap. 5–10 §§ tullagen (2016:253) påförs

får åtal för brottet väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl.

Vad som sägs i första stycket gäller även talan om förverkande på grund av brott enligt denna lag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när åtal för vissa närmare angivna brott får väckas samt om att vad som sägs om väckande av åtal också gäller talan om förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafens andra stycke ändras språkligt och redaktionellt till följd av ändringarna i 16 §. Ändringarna innebär inga förändringar i sak.

484

21 § Om ägaren till en vara, som kan förverkas på grund av brott enligt denna Prop. 2023/24:144 lag, inte kan delges stämning på det sätt som är föreskrivet för stämning i brottmål,

får talan om förverkande av annan egendom än transportmedel föras mot den hos vilken varan påträffades. Med transportmedel förstås motordrivet fordon och tillhörande släpfordon samt fartyg och luftfartyg.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vem talan får riktas mot i de fall ägaren till en vara inte kan delges stämning. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafens första mening ändras språkligt och redaktionellt till följd av ändringarna i 16 §. Ändringarna innebär inga förändringar i sak.

17.43Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder

2 kap.

20 § Ett fondbolag och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Om skyldighet för fondbolag och förvaringsinstitut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns bestämmelser i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för fondbolag och förvaringsinstitut. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

20 a § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 20 § får besluta att fondbolaget eller förvaringsinstitutet samt bolagets eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utom- stående att uppgifter har lämnats enligt 20 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende

485

Prop. 2023/24:144 om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellan- folkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som fondbolag och förvaringsinstitut är skyldiga att lämna. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

17.44Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

1 kap.

11 § Ett kreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållan- den till institutet om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för kredit- institut. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

	I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att sådana uppgifter som
	enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas t.ex. under en utredning enligt
	bestämmelserna om förundersökning i brottmål även ska lämnas vid en
	utredning om självständigt förverkande. Det görs även språkliga och
	redaktionella ändringar. Bestämmelsen om hur uppgifterna som begärs ska
	lämnas ut, som finns i nuvarande första stycket andra meningen, finns nu
	i ett nytt andra stycke och omfattar även uppgifter som begärs under en
	utredning om självständigt förverkande.
	12 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 11 § får
	besluta att kreditinstitutet samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja
	för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 11 § eller
486	att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett

ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställig- Prop. 2023/24:144 het av en europeisk utredningsorder.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellan- folkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som kreditinstitut är skyldiga att lämna. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens andra stycke görs ett tillägg om att ett meddelandeförbud får meddelas om det krävs för att en utredning om självständigt för- verkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överens- kommelse som är bindande för Sverige.

17.45Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall

1kap.

2§ Med frysningsbeslut avses i denna lag

1.ett beslut om kvarstad enligt 26 kap. rättegångsbalken, som avser värdet av förverkad egendom, eller ett beslut om beslag, penningbeslag eller kopiering enligt

2kap. 1 § denna lag,

2.ett beslut som har meddelats av en rättslig myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen i samband med ett straffrättsligt förfarande, i syfte att till- fälligt hindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av egendom som i den staten kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial, och som har översänts till Sverige för erkännande och verkställighet.

Paragrafen anger vilka svenska respektive utländska beslut som utgör frysningsbeslut. Övervägandena finns i avsnitt 13.2.

I den första punkten görs ett tillägg avseende penningbeslag. Ändringen görs till följd av att penningbeslag införs som ett generellt tvångsmedel i rättegångsbalken.

487

17.47 Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:531) Prop. 2023/24:144 om särskild tillsyn över finansiella konglomerat

6 kap.

8 § Ett försäkringsföretag, ett tjänstepensionsföretag och ett blandat finansiellt holdingföretag är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för försäk- ringsföretag, tjänstepensionsföretag och blandade finansiella holdingföre- tag. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas t.ex. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål även ska lämnas vid en utredning om självständigt förverkande. Det görs även språkliga och redaktionella ändringar. Bestämmelsen om hur uppgifterna som begärs ska lämnas ut, som finns i nuvarande första stycket andra meningen, finns nu i ett nytt andra stycke och omfattar även uppgifter som begärs under en utredning om självständigt förverkande.

9 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 8 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 8 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellan- folkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som försäkringsföretag, tjänstepensionsföretag och blandade finansiella holdingföretag är skyldiga att lämna. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att undersökningsledare

eller åklagare även vid utredning om självständigt förverkande, under

489

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för värde- Prop. 2023/24:144 pappersbolag, börser och clearingorganisationer. Övervägandena finns i

avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas t.ex. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål även ska lämnas vid en utredning om självständigt förverkande. Det görs även språkliga och redaktionella ändringar. Bestämmelsen om hur uppgifterna som begärs ska lämnas ut, som finns i nuvarande första stycket andra meningen, finns nu i ett nytt andra stycke och omfattar även uppgifter som begärs under en utredning om självständigt förverkande.

13 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 12 § får besluta att värdepappersbolaget, börsen eller den centrala motparten samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utom- stående att uppgifter har lämnats enligt 12 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolk- liga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som värdepappersbolag, börser och clearingorganisa- tioner är skyldiga att lämna. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att undersökningsledare eller åklagare även vid en utredning om självständigt förverkande, under samma förhållanden och på samma sätt som om det pågår bl.a. en förundersökning, får meddela förbud för den som lämnat uppgifter att röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats eller att det pågår en utredning om självständigt förverkande.

491

Prop. 2023/24:144 17.50 Förslaget till lag om ändring i skyddslagen (2010:305)

14 § Den som bevakar ett skyddsobjekt får ta föremål i beslag, som skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brott mot denna lag eller bli förverkade på grund av sådant brott.

Paragrafen innehåller bestämmelser om behörighet för den som bevakar ett skyddsobjekt att ta föremål i beslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras till följd av att 36 kap. brottsbalken görs generellt tillämpligt även vid brott som regleras genom specialstrafflag.

17.51Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster

3 kap.

14 § Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för betalnings- institut och registrerade betaltjänstleverantörer. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas t.ex. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål även ska lämnas vid en utredning om självständigt förverkande. Det görs även språkliga och redaktionella ändringar. Bestämmelsen om hur uppgifterna som begärs ska lämnas ut, som finns i nuvarande första stycket andra meningen, finns nu i ett nytt andra stycke och omfattar även uppgifter som begärs under en utredning om självständigt förverkande.

15 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förunder- sökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

492

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse Prop. 2023/24:144 längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende

om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolk- liga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltnings- system som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 ska det som anges om styrelseledamöter i första stycket tillämpas på ledamöter i tillsynsorganet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som betalningsinstitut och registrerade betaltjänst- leverantörer är skyldiga att lämna. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

17.52Förslaget till lag om ändring i skollagen (2010:800)

5 kap.

23 § Ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § ska återlämnas till eleven senast vid den tidpunkt skoldagen är slut för eleven. Om eleven vid upprepade tillfällen tagit med sig föremål som omfattas av 22 § eller om det med hänsyn till föremålets beskaffenhet finns särskild anledning att inte återlämna det, behöver dock inte föremålet lämnas tillbaka förrän elevens vårdnadshavare har informerats om omhändertagandet. Ett omhändertagande får inte bestå längre än till och med fjärde dagen efter verkställandet av omhändertagandet.

Om ett föremål som har omhändertagits enligt 22 § kan antas bli förverkat enligt 36 kap. 9, 10 eller 12 § brottsbalken, 6 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller 9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67), ska rektorn eller den som rektorn har bestämt skyndsamt anmäla omhändertagandet till Polismyndigheten. Omhändertagandet får i dessa fall bestå tills frågan om föremålet ska tas i beslag har prövats.

Paragrafen innehåller bestämmelser om återlämnande av omhändertagna föremål och hantering av föremål som kan antas bli förverkade. Över- vägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafens andra stycke ändras genom att hänvisningarna till förverkandebestämmelserna i 5 § lagen (1988:254) om förbud beträffande

knivar och andra farliga föremål, 5 § lagen (1991:1969) om förbud mot

493

2 § Har sprit eller alkoholdrycker tillverkats olovligen ska även destillations- Prop. 2023/24:144 apparater, apparatdelar och redskap som har använts vid tillverkningen, råämnen

som uppenbarligen har varit avsedda för tillverkningen och beredningen samt kärl och emballage som varorna har förvarats i, förverkas. Likaså ska förråd av renings- och filtreringsmedel vilka uppenbarligen avsetts för rening eller filtrering av olovligen tillverkad sprit förverkas.

Destillationsapparater och apparatdelar som har varit föremål för brott enligt 11 kap. 2 § eller deras värde samt vinst från sådant brott ska förverkas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av destillations- apparater, apparatdelar och redskap som har använts vid olovlig tillverk- ning av sprit eller alkoholdrycker, samt vissa råämnen, kärl, emballage, renings- och filtreringsmedel. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras språkligt och redaktionellt till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Därutöver ändras begreppet ”utbyte” till ”vinster”. Beträffande ”vinster från brott” kan ledning vid tillämpningen sökas i det som anges i författningskommentaren till 36 kap. 3 § brottsbalken.

3 § Utöver vad som sägs i 2 § får egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag förverkas, om det behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av egendom som använts som, eller under vissa förutsättningar varit avsedd att användas som, hjälpmedel vid brott mot lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras språkligt och redaktionellt till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär inga förändringar i sak.

17.55Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)

8 kap.

5 § Grundas en talan om varumärkesintrång på registrering enligt denna lag, ska 1 § och bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken om förverkande av egendom inte tillämpas för tid före registreringsdagen. Inte heller 4 § ska i dessa fall tillämpas för tid före registreringsdagen, om inte intrånget skett uppsåtligen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om begränsning av straffansvar avseende intrång under tiden mellan ansökan och registrering samt begränsning av skadeståndsskyldighet i sådana fall. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras genom att hänvisningen till 8 kap. 2 § ersätts av en hänvisning till bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken om förverkande av egendom. Ändringen görs till följd av upphävandet av 8 kap. 2 § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringen innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av

bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken, med samma tidsmässiga

495

Prop. 2023/24:144 begränsning som följer av begränsningen av straffansvaret i förevarande paragraf.

7 § På yrkande av den som har lidit varumärkesintrång får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att egendom på vilken varukännetecken olovligen före- kommer ska återkallas från marknaden, ändras eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.

Sådan egendom som avses i första stycket får tas i beslag om det skäligen kan antas att ett brott enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Första och andra styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit varumärkesintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder som kan vidtas i fråga om egendom på vilken varukännetecken olovligen förekommer eller mot hjälpmedel som använts eller varit avsett att användas vid intrånget. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafens andra stycke görs en redaktionell ändring.

I paragrafens sjätte stycke görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av upphävandet av 8 kap. 2 § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

10kap.

11§ Vid intrång i ett EU-varumärke tillämpas bestämmelserna i 8 kap. 1 § om ansvar för varumärkesintrång. I övrigt gäller 9 §, 8 kap. 3–8 §§ och 9 kap. samt bestämmelserna om förverkande av egendom i 36 kap. brottsbalken i den utsträckning inte något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, i den ursprungliga lydelsen. I dessa fall ska det som sägs om varumärkesintrång gälla intrång i ett EU-varumärke.

Bestämmelserna i 8 kap. 1 § och bestämmelserna om förverkande av egendom i

36kap. brottsbalken gäller dock inte vid intrång i ett EU-varumärke i en sådan transitsituation som avses i artikel 9.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, i den ursprungliga lydelsen.

I paragrafen regleras att vissa sanktioner som gäller vid intrång i det nationella varumärket även gäller vid intrång i ett EU-varumärke. Över- vägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafen görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av upphävandet av 8 kap. 2 § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

496

17.56 Förslaget till lag om ändring i	Prop. 2023/24:144
försäkringsrörelselagen (2010:2043)

12 kap.

61 § Lekmannarevisorn är skyldig att lämna bolagets revisor, annan lekmanna- revisor, en särskild granskare och, om bolaget har försatts i konkurs, konkursför- valtaren de upplysningar som behövs om bolagets angelägenheter.

Lekmannarevisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till undersökningsledaren under en förundersökning i brottmål eller till åklagaren under en utredning om självständigt förverkande.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för lekmanna- revisorn. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens andra stycke görs ett tillägg om att lekmannarevisorn är skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter även vid en utredning om självständigt förverkande.

19 kap.

46 § Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 45 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

I paragrafen finns bestämmelser om skyldigheten att på begäran av undersökningsledare eller åklagare lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget i vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas t.ex. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål även ska lämnas vid en utredning om självständigt förverkande. Det görs även språkliga och redaktionella ändringar. Bestämmelsen om hur uppgifterna som begärs ska lämnas ut, som finns i nuvarande första stycket andra meningen, finns nu i ett nytt andra stycke och omfattar även uppgifter som begärs under en utredning om självständigt förverkande.

47 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 46 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 46 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställig- het av en europeisk utredningsorder.

497

Prop. 2023/24:144 Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolk- liga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som omfattas av företagets uppgiftsskyldighet. Över- vägandena finns i avsnitt 12.2.4.

17.57Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall

1kap.

2§ Med ett svenskt beslut om förverkande avses i denna lag ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet avgörande om förverkande

1.som avser vinster från ett brott, eller vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av det mottagna, eller

2.som avser egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, som har framställts genom brott, vars användande utgör brott, som någon tagit befattning med på ett sätt som utgör brott eller som på annat liknande sätt har varit föremål för brott.

Med ett svenskt beslut om förverkande ska även avses ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet avgörande som meddelats med stöd av 36 kap. 6 § brottsbalken.

	Paragrafen anger vad som avses med ett svenskt beslut om förverkande.
	Paragrafen utformas enlig Lagrådets förslag. Övervägandena finns i
	avsnitt 6.2.1 och 12.2.4.
	Ett svenskt beslut om förverkande kan ske antingen med stöd av
	särskilda bestämmelser om förverkande i specialstraffrättsliga lagar, eller
	med stöd av de generella bestämmelserna om förverkande i 36 kap.
	brottsbalken.
	I första stycket ändras begreppet ”utbyte” till ”vinster”. Beträffande
	”vinster från brott” kan ledning vid tillämpningen, oavsett om fråga är om
498	förverkande med stöd av en specialstraffrättslig bestämmelse eller av

36 kap. brottsbalken, sökas i det som anges i författningskommentaren till Prop. 2023/24:144 36 kap. 3 § brottsbalken.

I andra stycket uppdateras hänvisningen till brottsbalkens bestämmelse om utvidgat förverkande. Bestämmelsen om självständigt förverkande faller utanför paragrafens tillämpningsområde.

I övrigt görs språkliga och redaktionella ändringar i paragrafen till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken.

3 kap.

11 § En verkställbarhetsförklaring får utöver vad som anges i 10 § inte meddelas om

1.det för samma gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande har meddelats dom eller beslut i Sverige eller i en annan stat och domen eller beslutet

iden andra staten, vid ett fällande avgörande, har verkställts,

2.det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan svensk lag har meddelats beslut att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för beslutet om förverkande,

3.en sådan förklaring inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet och privilegier,

5.den gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande helt eller delvis har begåtts i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag eller preskription har inträtt enligt 36 kap. 31 § brottsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hinder mot erkännande och verkställighet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafens femte punkt ändras hänvisningen till bestämmelsen om preskription för beslut om förverkande i 36 kap. brottsbalken. Ändringen görs till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken och innebär inga förändringar i sak.

11 a § För beslut om förverkande enligt 1 kap. 3 § första stycket 4 gäller, utöver vad som anges i 10 och 11 §§, att en verkställbarhetsförklaring inte får meddelas om

1.den gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande varken mot- svarar ett brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer, eller något av de brott som räknas upp i 36 kap. 6 § andra och tredje styckena brottsbalken,

2.brottet inte har varit sådant att det skulle kunna ge vinst,

4.beslutet om förverkande inte riktar sig mot någon av de personer som anges i 36 kap. 7 § brottsbalken.

En verkställbarhetsförklaring avseende beslut som anges i första stycket får inte meddelas om det är oskäligt.

Paragrafen anger – utöver lagens allmänna vägransgrunder – de särskilda
grunder enligt vilka en verkställbarhetsförklaring inte ska få meddelas i
fråga om ett sådant utländskt beslut om utvidgat förverkande som avses i
1 kap. 3 § första stycket 4. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.	499

Prop. 2023/24:144 I paragrafens första stycke första punkt ändras hänvisningen till bestämmelsen om utvidgat förverkande i 36 kap. brottsbalken.

500

I paragrafens första stycke andra punkt ändras begreppet utbyte till vinst. Därutöver görs språkliga anpassningar till den nya lydelsen av 36 kap. brottsbalken.

I paragrafens första stycke fjärde punkt ändras hänvisningen till bestämmelsen om från vem utvidgat förverkande får ske i 36 kap. brotts- balken.

Ändringarna görs till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken och innebär inga förändringar i sak.

17.58Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar

3 kap.

14 § Institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas t.ex. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål även ska lämnas vid en utredning om självständigt förverkande. Det görs även språkliga och redaktionella ändringar. Bestämmelsen om hur uppgifterna som begärs ska lämnas ut, som finns i nuvarande första stycket andra meningen, finns nu i ett nytt andra stycke och omfattar även uppgifter som begärs under en utredning om självständigt förverkande.

15 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utom- stående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet Prop. 2023/24:144 som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare är skyldiga att lämna. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

17.59Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder

8 kap.

25 § En AIF-förvaltare och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till förvaltaren och institutet om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Bestämmelser om skyldighet för AIF-förvaltare och förvaringsinstitut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för AIF- förvaltare och förvaringsinstitut. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

501

Prop. 2023/24:144 26 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 25 § får besluta att AIF-förvaltaren eller förvaringsinstitutet samt förvaltarens eller insti- tutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utom- stående att uppgifter har lämnats enligt 25 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolk- liga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som AIF-förvaltare och förvaringsinstitut är skyldiga att lämna. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

17.60Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott

11 § Förverkande av egendom som har varit föremål för brott enligt denna lag får ske hos gärningsmannen eller hos den som har medverkat till brottet, även om egendomen tillhör någon annan.

Paragrafen innehåller bestämmelser om från vem förverkande av egendom får ske. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras dels redaktionellt, dels genom att första och tredje stycket upphävs. Ändringarna görs till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken och innebär inga förändringar i sak. Regleringen i 36 kap 2 § brottsbalken klargör att förevarande bestämmelse har företräde framför reglerna i 36 kap. brottsbalken när det ska avgöras från vem egendom får förverkas. Det innebär att brottsbalkens regler är subsidiärt tillämpliga i

502

denna fråga. Bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken är tillämpliga i övriga Prop. 2023/24:144 frågor om förverkande än den som särregleras genom förevarande

bestämmelse.

17.61Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:799) om sprängämnesprekursorer

15 § Om en sprängämnesprekursor enligt denna lag förverkas enligt 36 kap. brottsbalken, får även dess förpackning förverkas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av egendom i samband med brott enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras dels redaktionellt, dels genom att första stycket upphävs. Ändringarna görs till följd av att 36 kap. brottsbalken görs generellt tillämpligt även vid brott som regleras genom specialstrafflag.

17.62Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag

6 kap.

11 § Ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag och ett värdepappersinriktat holdingföretag är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskil- das förhållanden till företaget om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och värdepappers- inriktade holdingföretag. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att sådana uppgifter som
enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas t.ex. under en utredning enligt
bestämmelserna om förundersökning i brottmål även ska lämnas vid en
utredning om självständigt förverkande. Det görs även språkliga och
redaktionella ändringar. Bestämmelsen om hur uppgifterna som begärs ska
lämnas ut, som finns i nuvarande första stycket andra meningen, finns nu
i ett nytt andra stycke och omfattar även uppgifter som begärs under en
utredning om självständigt förverkande.
12 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 11 § får
besluta att holdingföretaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja
för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 11 § eller
att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett	503
	503

Prop. 2023/24:144 ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställig- het av en europeisk utredningsorder.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolk- liga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som holdingföretag är skyldiga att lämna. Över- vägandena finns i avsnitt 12.2.4.

17.63Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen (2015:315)

1kap.

2§ I lagen finns bestämmelser om

–uttryck i lagen (2 kap.),

–lagens tillämpningsområde (3 kap.),

–krav på läkemedel samt godkännande, registrering och tillstånd till försäljning av läkemedel (4 kap.),

–krav för försäljning av läkemedel (5 kap.),

–säkerhetsövervakning, kontroll och återkallelse (6 kap.),

–klinisk läkemedelsprövning (7 kap.),

–tillverkning (8 kap.),

–import och annan införsel (9 kap.),

–försiktighetskrav vid hantering av läkemedel och aktiva substanser (10 kap.),

–tidsfrister för beslut samt återkallelse av tillstånd (11 kap.),

–marknadsföring av läkemedel (12 kap.),

–förordnande och utlämnande av läkemedel och teknisk sprit (13 kap.),

–tillsyn (14 kap.),

–avgifter (15 kap.),

–straff (16 kap.),

–överklagande (17 kap.), och

–bemyndiganden (18 kap.).

504	Lagen innehåller även ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

Paragrafen innehåller en översiktlig redovisning av lagens innehåll och Prop. 2023/24:144 struktur. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafens första stycke ändras genom att ordet förverkande tas bort från den del av innehållsförteckningen som avser 16 kap. till följd av upphävandet av 16 kap. 4 § och den ändrade rubriken till 16 kap.

3 kap.

5 § För ett läkemedel som omfattas av sjukhusundantag ska följande bestämmel- ser gälla i tillämpliga delar:

–2 kap. 1 §, om uttryck i lagen,

–4 kap. 1 och 3 §§, om krav på läkemedel,

–8 kap. 1 och 2 §§, om tillverkning,

–10 kap. 1 § första och tredje styckena, om försiktighetskrav,

–11 kap. 1 § första stycket 11 och 2 § första stycket, om tidsfrister för beslut samt återkallelse av tillstånd,

–12 kap. 1 §, om förbud mot marknadsföring,

–13 kap. 1 § första stycket, om förordnande och utlämnande av läkemedel,

–14 kap. 1–3 §§, om tillsyn,

–15 kap. 1, 3 och 4 §§, om avgifter,

–16 kap. 1 och 2 §§, om straff,

–17 kap., om överklagande, och

–18 kap. 4 § och 8 § 2 samt 10–12 §§, med bemyndiganden.

Det som föreskrivs i 6 kap. 1 § i fråga om läkemedel som godkänts för försälj- ning gäller också för ett läkemedel som omfattas av sjukhusundantag.

De skyldigheter enligt 6 kap. 2 och 3 §§ som gäller för den som har fått ett läkemedel godkänt för försäljning gäller även för den som har tillstånd att tillverka ett läkemedel som omfattas av sjukhusundantag. Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall besluta om undantag från dessa skyldigheter.

Paragrafen reglerar vilka bestämmelser som ska gälla för läkemedel som omfattas av sjukhusundantag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafens första stycke ändras genom att hänvisningen till 16 kap. 4 § tas bort från strecksatsen som avser 16 kap. till följd av att den paragrafen upphävs.

17.64Förslaget till lag om ändring i tullagen (2016:253)

5 kap.

17 § Tullverket ska besluta om hel eller delvis befrielse från tulltillägg eller för- seningsavgift om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Vid bedöm- ningen ska det särskilt beaktas om

1.den felaktighet eller passivitet som lett till avgiften kan antas ha

– berott på ålder, hälsa eller liknande förhållanden, eller

– berott på en felbedömning av reglerna eller betydelsen av de faktiska förhål-

landena,

2.avgiften inte står i rimlig proportion till felaktigheten eller passiviteten,

3.en oskäligt lång tid har gått efter det att Tullverket har funnit anledning att anta att avgift ska tas ut utan att den som avgiften gäller kan lastas för dröjsmålet, eller

505

Prop. 2023/24:144 4. felaktigheten eller passiviteten även har medfört att den som avgiften gäller fällts till ansvar för brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling eller 2 § eller blivit föremål för utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken.

Deklaranten får helt eller delvis befrias från förseningsavgift även när passiviteten är obetydlig.

Paragrafen reglerar när Tullverket ska besluta om hel eller delvis befrielse från tulltillägg eller förseningsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafens första stycke görs språkliga och redaktionella ändringar i den fjärde punkten till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär inga förändringar i sak.

17.65Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:319) om skydd för geografisk information

14 § Om någon ertappas på bar gärning när han eller hon begår brott mot 3 §, får en kustbevakningstjänsteman ta sådan egendom i beslag som kan antas bli förverkad på grund av brott mot denna lag eller som kan antas ha betydelse för utredning om brottet. Om egendom har tagits i beslag, ska anmälan om detta skyndsamt göras till undersökningsledaren eller åklagaren. Den som har tagit emot en sådan anmälan ska vidta samma åtgärder som om han eller hon själv hade gjort beslaget.

Paragrafen reglerar en kustbevakningstjänstemans rätt att ta egendom i beslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras genom att hänvisningen till 13 § tas bort och att ett tillägg görs för att förtydliga att egendomen kan tas i beslag om den kan antas bli förverkad på grund av brott enligt lagen. Ändringen görs till följd av att 36 kap. brottsbalken görs generellt tillämpligt även vid brott som regleras genom specialstrafflag. Övriga ändringar är redaktionella.

17.66Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete

2 kap.

9 § När en person omhändertas enligt 8 § andra stycket får utländska tjänstemän

1.kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det görs av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,

2.omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 12 § 1 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för en utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och

3.belägga den som har omhändertagits med handfängsel.

Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det är möjligt överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 10 § andra stycket.

	Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka åtgärder som får vidtas av
	utländska tjänstemän i samband med ett omhändertagande av en person.
506	Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1 och 6.5.3.
506

17.71 Förslaget till lag om ändring i lagen	Prop. 2023/24:144
(2018:1653) om företagsnamn

5 kap.

8 § Om ett företagsnamnsintrång avser ett företagsnamn som är skyddat enbart på grund av registrering,

1.ska det inte dömas till ansvar enligt 1 § för det intrång som har gjorts före registreringsdagen,

2.får förverkande av egendom enligt 36 kap. brottsbalken inte avse det intrång som har gjorts före registreringsdagen, och

3.ska ersättning enligt 7 § betalas för det intrång som har skett före registreringsdagen endast om intrånget har gjorts uppsåtligen.

Paragrafen innehåller bestämmelser som begränsar straffansvar, förverkande och skadeståndsskyldighet avseende intrång i ett registrerat företagsnamn. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafens andra punkt görs en redaktionell ändring till följd av upphävandet av 5 kap. 2 § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringen innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

11 § Ett beslut om åtgärd enligt 10 § första stycket får inte innebära att den som har lidit företagsnamnsintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärderna ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta. Ett beslut enligt 10 § ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon

åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser som kompletterar bestämmelserna om korrigeringsåtgärder i 5 kap. 10 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafens andra stycke görs språkliga och redaktionella ändringar till följd av upphävandet av 5 kap. 2 § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringarna innebär ingen förändring i sak eftersom förverkande kan ske i motsvarande utsträckning med stöd av bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

17.72Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter

1kap.

2§ Denna lag innehåller bestämmelser om tobak, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, örtprodukter för rökning och om användningen av andra produkter som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak. Lagen innehåller även bestämmelser om nikotinfria vätskor som är avsedda att konsumeras genom elektroniska cigaretter.

I lagen finns bestämmelser om

–produktkrav och rapporteringsskyldighet (2 kap.),

–märkning och förpackning (3 kap.),

–marknadsföring av tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllnings-

behållare (4 kap.),

509

Prop. 2023/24:144	– handel (5 kap.),
	– rökfria miljöer (6 kap.),
	– tillsyn (7 kap.),
	– avgifter (8 kap.),
	– överklagande (9 kap.),
	– straff (10 kap.), och
	– bemyndiganden (11 kap.).
	Paragrafen anger lagens tillämpningsområde och innehåller därutöver en
	översiktlig redovisning av lagens innehåll och kapitelindelning. Över-
	vägandena finns i avsnitt 6.2.1.
	Paragrafens andra stycke ändras genom att upplysningen om innehållet
	i 10 kap. ändras från ”straffbestämmelser och förverkande” till ”straff”.
	Ändringen görs till följd av upphävandet av 10 kap. 7 § och den ändrade
	rubriken till 10 kap. samt som en språklig anpassning till styckets
	inledande mening.

17.73Förslaget till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag

16 kap.

37 § Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 36 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för tjänste- pensionsföretag. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas t.ex. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål även ska lämnas vid en utredning om självständigt förverkande. Det görs även språkliga och redaktionella ändringar. Bestämmelsen om hur uppgifterna som begärs ska lämnas ut, som finns i nuvarande första stycket andra meningen, finns nu i ett nytt andra stycke och omfattar även uppgifter som begärs under en utredning om självständigt förverkande.

38 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 37 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 37 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställig- het av en europeisk utredningsorder.

510

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller Prop. 2023/24:144 självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolk- liga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som tjänstepensionsföretag är skyldiga att lämna. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

17.74Förslaget till lag om ändring i lagen (2020:272) om konto- och värdefackssystem

3 § Följande myndigheter har rätt att ta del av uppgifter genom konto- och värdefackssystemet:

1.Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet, Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket, om uppgifterna behövs i en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller för att besvara en begäran från Europol,

2.Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, en åklagarmyndighet och Skatteverket, om uppgifterna behövs i en utredning om självständigt förverkande,

3.Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket och Skatteverket, om uppgifterna behövs i verksamhet för att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslighet som anges i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF,

4.en åklagarmyndighet, om uppgifterna behövs i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder,

5.Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten, om uppgifterna behövs i deras verksamhet som kontor för återvinning av tillgångar enligt rådets beslut 2007/845/RIF av den 6 december 2007 om samarbete mellan medlemsstaternas

511

Prop. 2023/24:144 kontor för återvinning av tillgångar när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott.

Paragrafen innehåller bestämmelser om brottsbekämpande myndigheters tillgång till konto- och värdefackssystemet. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

Genom en ny andra punkt ges undersökningsledare rätt att ta del av uppgifter genom konto- och värdefackssystemet inte bara vid förunder- sökning om brott utan även vid en utredning om självständigt förverkande.

Med anledning av den nya punkten ändras numreringen av de efterföljande punkterna i paragrafen.

17.75Förslaget till lag om ändring i lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande

2 kap.

2 § En åklagare får besluta om beslag av ett föremål trots att det inte är tillgäng- ligt vid beslutet, om föremålet

1.skäligen kan antas bli förverkat på grund av brott, och

2.kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU- förordningen.

Det som sägs om föremål i första stycket gäller också om skriftlig handling. I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken gäller även de förutsättningar som anges i de paragraferna.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när åklagare får besluta om beslag av ett föremål trots att föremålet inte är tillgängligt vid beslutet. Över- vägandena finns i avsnitt 6.2.1.

I paragrafens första stycke görs en redaktionell ändring i den första punkten till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Ändringen innebär ingen förändring i sak.

3 § En åklagare får besluta om beslag av egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet, eller av ett motsvarande värde (penningbeslag), trots att egendomen i fråga inte är tillgänglig vid beslutet, om egendomen

1.skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott, och

2.kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU- förordningen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när åklagare får besluta om penningbeslag trots att egendomen inte är tillgänglig vid beslutet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1 och 13.2.

Paragrafen ändras genom att hänvisningarna till terroristbrottslagen (2022:666) och lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott tas bort. Ändringen görs till följd av att penningbeslag införs som ett generellt tvångsmedel i rättegångsbalken. Tvångsmedlet penningbeslag blir genom

512

ändringen i rättegångsbalken tillämpligt oavsett vilken brottstyp miss- Prop. 2023/24:144 tanken avser.

Paragrafens första punkt ändras även redaktionellt till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken.

17.76Förslaget om lag om ändring i lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering

1 kap.

7 § En leverantör av gräsrotsfinansieringstjänster är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för leverantörer av gräsrotsfinansieringstjänster. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas t.ex. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål även ska lämnas vid en utredning om självständigt förverkande. Det görs även språkliga och redaktionella ändringar. Bestämmelsen om hur uppgifterna som begärs ska lämnas ut, som finns i nuvarande första stycket andra meningen, finns nu i ett nytt andra stycke och omfattar även uppgifter som begärs under en utredning om självständigt förverkande.

8 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 7 § får besluta att leverantören av gräsrotsfinansieringstjänster samt dess styrelseleda- möter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 7 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellan- folkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

513

Prop. 2023/24:144 Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som leverantörer av gräsrotsfinansieringstjänster är skyldiga att lämna. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

	17.77	Förslaget om lag om ändring i lagen (2022:155)
		om tobaksskatt
	1 kap.
	3 § Genom denna lag genomförs rådets direktiv 2011/64/EU av den 21 juni 2011
	om strukturen och skattesatserna för punktskatten på tobaksvaror.
	Vidare genomförs rådets direktiv (EU) 2020/262 av den 19 december 2019 om
	allmänna regler för punktskatt såvitt avser de EU-harmoniserade tobaksvarorna.
	De EU-harmoniserade tobaksvarorna omfattas av bestämmelserna i 2 kap. 2–8 och
	11–21 §§, 3–9 kap., 11 kap. 1, 2, 6 och 7 §§, 12 kap. 2–5 och 7–10 §§ och 13 kap.
	Vad som avses med EU-harmoniserad tobaksvara framgår av 5 §.
	Snus, tuggtobak och övrig tobak omfattas av bestämmelserna i 2 kap. 9–11 §§,
	10 kap., 11 kap. 3–7 §§, 12 kap. 6–10 §§ och 13 kap. 2, 3 och 10 §§.
	Paragrafen innehåller dels information om vilka EU-direktiv som genom-
	förs genom lagen, dels information om vilka delar av lagen som ska
	tillämpas för olika varor. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.
	Paragrafens andra stycke ändras redaktionellt till följd av upphävandet
	av 2 kap.	22 § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Förverkande-
	bestämmelserna framgår framöver i sin helhet av 36 kap. brottsbalken.
	2 kap.
	1 § I detta kapitel finns bestämmelser om
	– skatt på cigaretter (2–4 §§),
	– skatt på cigarrer och cigariller (5 §),
	– skatt på röktobak (6 §),
	– produkter som helt eller delvis består av andra ämnen än tobak (7 och 8 §§),
	– skatt på snus och tuggtobak (9 §),
	– skatt på övrig tobak (10 §),
	– skatteomräkning (11 §),
	– undantag från skatteplikt (12–18 §§), och
	– kontrollmärkning och andra regler om försäljning av cigaretter (19–21 §§).
	I paragrafen anges kapitlets innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.
	Paragrafens sista strecksats ändras redaktionellt till följd av upphävandet
	av 2 kap.	22 § och ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Förverkande-
514	bestämmelserna framgår framöver i sin helhet av 36 kap. brottsbalken.

17.78 Förslaget om lag om ändring i	Prop. 2023/24:144
terroristbrottslagen (2022:666)

13 § Förverkande av pengar eller annan egendom som har varit föremål för brott som avses i 6 § eller försök till sådant brott får ske hos gärningsmannen eller hos den som har medverkat till brottet, även om egendomen tillhör någon annan.

I paragrafen finns särskilda bestämmelser om förverkande. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Paragrafen ändras genom att de särskilda förverkandebestämmelserna i första och andra styckena tas bort. Ändringen är en följd av att 36 kap. brottsbalken görs generellt tillämpligt även vid brott som regleras genom specialstrafflag. Övriga ändringar är redaktionella. Ändringarna innebär ingen förändring i sak.

17.79Förslaget om lag om ändring i lagen (2022:1746) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt)

1 kap.

6 § Ett PEPP-sparinstitut, en PEPP-distributör och ett förvaringsinstitut som avses i 5 § är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för PEPP- sparinstitut, PEPP-distributörer och förvaringsinstitut. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att sådana uppgifter som
enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas t.ex. under en utredning enligt
bestämmelserna om förundersökning i brottmål även ska lämnas vid en
utredning om självständigt förverkande. Det görs även språkliga och
redaktionella ändringar. Bestämmelsen om hur uppgifterna som begärs ska
lämnas ut, som finns i nuvarande första stycket andra meningen, finns nu
i ett nytt andra stycke och omfattar även uppgifter som begärs under en
utredning om självständigt förverkande.
7 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 6 § får
besluta att PEPP-sparinstitutet, PEPP-distributören eller förvaringsinstitutet samt
dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon
utomstående att uppgifter har lämnats enligt 6 § eller att det pågår en förunder-
sökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i	515
	515

Prop. 2023/24:144 brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellan- folkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som PEPP-sparinstitut, PEPP-distributörer och för- varingsinstitut är skyldiga att lämna. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

17.80Förslaget om lag om ändring i lagen (2024:114) om clearing och avveckling av betalningar

1 kap.

4 § Ett clearingbolag ska utan dröjsmål lämna uppgifter i elektronisk form om enskildas förhållanden till bolaget om det

1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,

2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,

3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller

4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för clearing- bolag. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas t.ex. under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål även ska lämnas vid en utredning om självständigt förverkande. Det görs även språkliga och redaktionella ändringar. Uppgifterna som begärs vid en utredning om självständigt förverkande ska, i likhet med det som sedan tidigare gällt för

516

utlämnande av andra uppgifter enligt bestämmelsen, lämnas ut utan Prop. 2023/24:144 dröjsmål och i elektronisk form.

5 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 4 § får besluta att clearingbolaget eller den som är eller har varit knuten till bolaget inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 4 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellan- folkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud angående sådana uppgifter som clearingbolag är skyldiga att lämna. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.4.

I paragrafens första stycke görs ett tillägg om att undersökningsledare eller åklagare även vid utredning om självständigt förverkande, under samma förhållanden och på samma sätt som om det pågår bl.a. en förundersökning, får meddela förbud för den som lämnat uppgifter att röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats eller att det pågår en utredning om självständigt förverkande. Dessutom görs ett tillägg om att ett meddelandeförbud får meddelas om det krävs för att en utredning om självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

17.81Förslaget till lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:000)

8 kap.

10 § En tulltjänsteman har samma rätt som en polisman att enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta egendom i beslag eller penningbeslag.

En tulltjänsteman får även i andra fall än de som anges i 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta egendom i beslag eller penningbeslag, om den skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott eller ha betydelse för en utredning om ett sådant brott.

Om ett beslag eller penningbeslag verkställs av någon annan än undersöknings- ledaren eller åklagaren och denne inte har beslutat om beslaget eller penning- beslaget, ska anmälan skyndsamt göras till denne, varvid han eller hon omedelbart ska pröva om beslaget ska bestå.

Paragrafen reglerar en tulltjänstemans rätt att ta egendom i beslag. Över- svägandena finns i avsnitt 13.2.

517

Prop. 2023/24:144 Bilaga 1

ägaren inte är känd, tas i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

I övrigt ska grundprincipen vara att brottsvinsten ska kunna förverkas och målsäganden ska då ha möjlighet att erhålla ersättning från staten ur de förverkade medlen.

Liksom i dag ska det finnas en möjlighet för den som har utsatts för brott att vända sig till Justitiekanslern för att få ersättning i de fall staten har förverkat egendom som motsvarar den skada som den utsatte lidit. Det ska emellertid tydliggöras att den brottsutsatte har rätt till ersättning ur förverkade medel också i de fall dessa har förverkats hos en penning- tvättare, men den brottsutsatte har ett anspråk endast på gärningsmannen till förbrottet.

Om målsäganden i den rättegång där förverkandeyrkandet prövas gör anspråk på penningmedel som motsvarar medel som förverkas ska rätten redan i domen pröva om målsäganden har rätt till de förverkade medlen. En sådan rätt ska anses föreligga om målsägandens anspråk s.a.s. utgör en spegelbild av den brottsvinst som förverkas. Målsäganden får därigenom en möjlighet att få sitt anspråk på förverkade medel prövat direkt i brottmålsprocessen.

Möjligheterna att säkra brottsvinster förbättras

Möjligheten att använda tvångsmedel för att säkerställa att brottsvinster inte försvinner utökas på framför allt två sätt.

För det första görs penningbeslaget – som i dag kan tillämpas endast vid penningtvättsbrott och finansiering av terrorism – generellt tillämpligt. En ny regel om penningbeslag tas därför in i rättegångsbalken.

För det andra föreslås att förverkande ska få ske genom sakförverkande i betydligt större utsträckning än i dag. Enligt de nu gällande reglerna fordras att åklagaren bevisar att viss egendom i sin helhet kan härledas till ett eller flera brott för att sakförverkande ska kunna ske. Enligt förslagen ska sakförverkande kunna ske så länge en viss saks värde inte överstiger värdet av brottsvinsten. Om det finns särskilda skäl ska sakförverkande kunna ske till och med om egendomens värde överstiger brottsvinsten. I sist nämnda fall ska emellertid det överskjutande värdet betalas åter till förverkandesvaranden. Genom de ökade möjligheterna att använda sakförverkande ökar också möjligheterna till beslag i förverkandesyfte i motsvarande utsträckning.

I sammanhanget bör – även om det inte innebär någon förändring av de regler som direkt tar sikte på möjligheterna att säkra förverkande – nämnas att även det förhållandet att brottsvinster i många fall ska kunna förverkas också i de fall brottsvinsten motsvarar skada för enskild påverkar hur tvångsmedelsregleringen kan användas. Bland annat innebär det att systemet blir enklare och mer överblickbart. Åklagaren kan genom denna förändring fokusera på de tvångsmedelsregler som kan användas för att säkra ett förverkande.

520

Prop. 2023/24:144	Betänkandets lagförslag
Bilaga 2
	Förslag till lag (2023:000) om rättegången i vissa fall
	vid förverkande och företagsbot1
	Härigenom föreskrivs följande.
	1 kap. Lagens tillämpningsområde
	1 § Denna lag innehåller bestämmelser om förfarandet vid prövning av
	en fråga om förverkande eller företagsbot som rör någon som inte är
	tilltalad för brott. Lagen innehåller också bestämmelser om utredningen i
	dessa situationer samt om tredje mans rätt i vissa avseenden.
	2 §	Om frågan om förverkande eller företagsbot rör någon som är
	tilltalad för brott som ska prövas i samma rättegång tillämpas de regler i
	rättegångsbalken som gäller för prövningen av åtalet. Bestämmelserna om
	tredje mans rätt i 2 kap. 8 § i denna lag ska dock också tillämpas.
	2 kap. Om utredningen
	Utredningen vid andra former av förverkande än självständigt
	förverkande av brottsvinster och vid företagsbot
	1 § Vid utredning som avser andra former av förverkande än själv-
	ständigt förverkande av brottsvinster gäller rättegångsbalkens regler om
	brottmål.
	Utredningen vid självständigt förverkande av brottsvinster
	2 § En utredning om självständigt förverkande av brottsvinster får
	inledas om det finns anledning att anta att viss egendom helt eller delvis
	härrör från brottslig verksamhet.
	3 §	Beslut att inleda utredning om självständigt förverkande av
	brottsvinster fattas av åklagaren eller, om det är fara i dröjsmål och det
	skäligen kan befaras att egendom annars kommer att undanskaffas, av
	Polismyndigheten. Beslut av Polismyndigheten ska så snart som möjligt
	anmälas till åklagare, som skyndsamt ska pröva om utredningen ska fortgå
	och vidtagna åtgärder bestå.
	4 § En utredning av självständigt förverkande av brottsvinster leds av
	åklagaren med biträde av Polismyndigheten och, i vissa fall, Säker-
	hetspolisen och Skatteverket. Åklagaren får uppdra åt en polisman eller
	tjänsteman vid nämnda myndigheter att vidta en viss åtgärd som hör till
	utredningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.
	1 Lagen ersätter lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid för-verkande m.m.,
522	se bilaga 3, och lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig
	verksamhet i vissa fall, se bilaga 4.

5 § Vid en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster ska	Prop. 2023/24:144
1. utredas vem som äger eller med tillämpning av 36 kap. 15 §	Bilaga 2
brottsbalken ska anses äga egendomen,

2.övervägas om det finns tillräckliga skäl att väcka talan om egen- domens förverkande, samt

3.utredningen förberedas så att bevisningen kan förebringas vid huvudförhandling i ett sammanhang.

6 § Bestämmelserna i 23 kap. 3 § fjärde stycket, 4, 6–15, 16, 21–21 d samt 23 §§ rättegångsbalken gäller i tillämpliga delar vid en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster. Det som där sägs om den misstänkte gäller i stället den som en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster rör och det som sägs om åtal gäller i stället en talan om självständigt förverkande av brottsvinster.

7 § Bestämmelserna om förvar och kvarstad i 26 kap., om beslag och penningbeslag i 27 kap. samt om husrannsakan och kroppsvisitation i 28 kap. rättegångsbalken är tillämpliga i en utredning om självständigt förverkande av brottsvinster.

En åtgärd som har vidtagits med stöd av första stycket ska hävas när det inte längre finns skäl för den. Endast om det finns särskilda skäl får åtgärden pågå längre tid än ett år. Den begränsningen gäller inte om talan om förverkande har väckts.

Särskilda regler om den berördes rätt

8 § Offentlig försvarare ska förordnas för den som en talan om för- verkande eller företagsbot riktas mot, eller avses bli riktad mot. om det behövs med hänsyn till utredningen eller det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den som berörs eller vad målet rör. Offentlig försvarare ska förordnas endast om den berörde begär det.

En tredje man som hävdar sin rätt till egendom som kan bli föremål för förverkande har rätt till ett rättsligt biträde om det med hänsyn till den tredje mannens personliga förhållanden eller övriga omständigheter föreligger särskilda skäl.

Vad som i övrigt stadgas i 21 och 31 kap. rättegångsbalken om offentliga försvarare ska tillämpas även i fråga om offentlig försvarare och rättsligt biträde enligt denna lag.

Den rätt som följer av 12 § förundersökningskungörelsen (1947:948) ska gälla även vid utredning enligt denna lag.

9 § Den rätt som tillkommer en misstänkt enligt 23 kap. 18–19 §§ rättegångsbalken ska gälla även den som en särskild talan om förverkande eller företagsbot riktas mot samt, i förekommande fall, dennes försvarare.

10 § När en utredning har avslutats ska besked om vilket beslut den har lett fram till lämnas till den som berörs av utredningen.

523

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

524

3 kap. Om beslut av annan än domstol

Beslut om förverkande

1 § Åklagaren får pröva en fråga om förverkande om saken gäller ordinärt förverkande av brottsvinster eller förverkande av annat än brottsvinster och värdet av egendomen, vid beslutet, inte bedöms överskrida fem prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäk- ringsbalken.

2 § Utöver det som följer av 1 § ska åklagaren, om det inte finns särskilda skäl emot det, pröva en fråga om förverkande av sådan egendom som det inte är tillåtet att inneha. Det gäller även om frågan rör någon som åtalas för brott som har samband med förverkandefrågan.

3 § Polisman eller särskilt förordnad befattningshavare vid Polis- myndigheten och Säkerhetspolisen får pröva frågan om förverkande om saken gäller ordinärt förverkande av brottsvinster eller förverkande av annat än brottsvinster och värdet av egendomen vid tidpunkten för beslutet inte bedöms överstiga en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken.

4 § Beslut som avses i 1–3 §§ ska meddelas skriftligen. Den som drabbats av beslutet får inom tre veckor från delgivning av beslutet anmäla missnöje hos den myndighet som har meddelat det. Anmäls missnöje, ska beslutet om förverkande inte längre gälla.

Om en anmälan inkommer ska åklagaren senast inom en månad väcka talan om förverkande enligt 3 kap. Väcks inte talan är frågan slutligt avgjord.

Om polisman eller särskilt förordnad befattningshavare vid Polis- myndigheten eller Säkerhetspolisen har fattat beslut om förverkande och myndigheten anser att talan om förverkande bör föras, ska ärendet överlämnas till åklagaren.

Beslut om företagsbot

5 § Företagsbot får föreläggas företag genom strafföreläggande. I sådana fall gäller 48 kap. 2–5, 6–8, 10 och 12 a §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället företaget.

Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att företaget

1.undertecknar en förklaring om att det erkänner de omständigheter som ligger till grund för föreläggandet och godtar den företagsbot som tagits upp i föreläggandet, och

2.lämnar förklaringen till den mottagare som är behörig att ta emot förklaringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har väckt talan om företagsbot.

4 kap. Om rättegången

1 § En fråga om förverkande eller företagsbot som avses i 1 kap. 1 § prövas av tingsrätten efter särskild talan av åklagaren, om frågan inte prövas av åklagare, polisman eller särskilt förordnad befattningshavare vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen enligt 3 kap. denna lag.

2 § En talan enligt 1 § får handläggas i en egen rättegång eller till- sammans med prövningen av åtal för brott som har samband med förverkandefrågan.

Om en särskild talan om utvidgat förverkande av brottsvinster inte handläggs tillsammans med åtalet för det brott som kan föranleda förverkande får talan väckas först när domen avseende brottet har fått laga kraft. I sådant fall ska talan väckas inom ett år från nyss nämnda tidpunkt.

3 § En särskild talan om ordinärt och utvidgat förverkande av brottsvinster samt om förverkande av annat än brottsvinster väcks vid den domstol som enligt 19 kap. rättegångsbalken hade varit behörig att pröva det brott som förverkandet stöder sig på.

En särskild talan om självständigt förverkande av brottsvinster eller förverkande av särskilt farliga föremål väcks vid domstolen på den ort, där egendomen påträffades.

En särskild talan om företagsbot väcks vid domstolen på den ort där det brott begicks som företagsboten grundas på.

Talan enligt första–tredje styckena får också upptas av den domstol där den som talan riktas mot svarar i tvistemål eller domstolen på den ort där personen mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen och omständigheterna i övrigt finner det lämpligt.

4 § Om rätten inte avvisar talan ska stämning utfärdas mot den talan riktas mot eller, om det inte är känt vem frågan rör, mot okänd. En stämning mot okänd ska kungöras enligt 5 kap. 2 § denna lag.

5 § När stämning utfärdas ska den som talan riktas mot föreläggas att yttra sig skriftligen eller inställa sig till huvudförhandling. Gäller saken förverkande får föreläggande ske vid påföljd att egendomen annars kan förverkas.

6 § När tingsrätten avgör mål om ordinärt förverkande av brottsvinster och förverkande av annat än brottsvinster är rätten domför med en lagfaren domare. I hovrätten ska rätten i sådana fall bestå av tre lagfarna domare.

I övriga fall ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän och hovrätten av tre lagfarna domare och två nämndemän. Hovrätten är dock domför också i annan sammansättning om det följer av 2 kap. 4 § andra–femte styckena rättegångsbalken.

7 § Ett mål enligt detta kapitel får avgöras utan huvudförhandling, om en sådan förhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, ska parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart obehövligt.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

525

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

8 § Om talan gäller ordinärt förverkande av brottsvinster eller annat förverkande än brottsvinster och

1.den som talan riktas mot uteblir från förhandlingen, eller

2.inte yttrar sig enligt ett föreläggande enligt 5 § andra meningen ska egendomen förverkas, om det inte framgår att talan är ogrundad.

9 § Om talan gäller utvidgat eller självständigt förverkande av brottsvinster eller talan om företagsbot och saken kan utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den som talan riktas mot uteblir från huvudför- handling eller endast har inställt sig genom ombud.

10 § Rätten avgör saken genom dom.

526

11 § I 36 kap. 21–24 §§ brottsbalken finns bestämmelser om tredje mans rätt vid en talan om förverkande.

12 § För att hovrätten ska pröva en tingsrätts dom enligt denna lag krävs prövningstillstånd. Det krävs dock inte prövningstillstånd när domen avser utvidgat eller självständigt förverkande av brottsvinster.

13 § Vad gäller förfarandet i övrigt tillämpas, om inte annat föreskrivs i denna lag, bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål.

5 kap. Gemensamma bestämmelser

1 § Om den som berörs av ett förfarande enligt denna lag är under 21 år ska 2 §, 5 § första stycket första meningen, 6 § första stycket första meningen, 7 §, 25 § första stycket, 26 § första stycket, 27 §, 29 § första stycket, 31 §, 32 § andra–fjärde styckena 32 a § och 33–34 §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare tillämpas. Det som i dessa paragrafer sägs om förundersökning, brottsmisstanke och åtal ska gälla för utredning enligt denna lag, misstanke om att den unge har egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet respektive talan om förverkande.

De tvångsmedel som kan användas enligt denna lag får också, om det finns särskilda skäl, användas också mot den som är under 15 år.

2 § Om saken avser förverkande av egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag, får kungörelsedelgivning av beslutet eller stämningen ske enligt de förutsättningar som anges i 48 § delgivningslagen (2010:1932). Detsamma gäller om den som förverkandet ska ske från är okänd.

Om värdet av den beslagtagna egendomen vid tidpunkten för kungörelsen inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, får delgivning ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om rätten att besluta om förverkande enligt 3 kap. 3 §.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 27 kap. 14 a. §1 ska upphöra att gälla,

dels att 23 kap. 22 §, 27 kap 1 § och 28 kap. 1 och 11 §§ ska ha följande lydelse,

dels att kapitelrubriken ska lyda ” Om beslag, penningbeslag och hemliga tvångsmedel”2,

dels att det i 27 kap. rättegångsbalken ska införas tre nya paragrafer, 1 a och 5 a–b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	23 kap.
	22 §3
Förundersökning	enligt detta	Förundersökning	enligt detta
kapitel behöver inte	genomföras,	kapitel behöver inte	genomföras,
om det ändå finns tillräckliga skäl		om det ändå finns tillräckliga skäl
för åtal och det gäller ett brott som		för åtal och det gäller ett brott som
inte kan antas föranleda någon		inte kan antas föranleda någon
annan påföljd än böter eller ett		annan påföljd än böter eller ett
sådant brott som avses i 45 kap. 2 §		sådant brott som avses i 45 kap. 2 §
första eller andra stycket. Beslag		första eller andra stycket. Beslag
får i dessa fall användas enligt vad		och penningbeslag får i dessa fall
som föreskrivs i 27 kap.		användas enligt vad som föreskrivs
		i 27 kap.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att förundersökning

enligt detta kapitel ägt rum.
27 kap.
1 §4
Föremål som skäligen kan antas	Föremål får tas i beslag om det
ha betydelse för utredning om brott	skäligen kan antas
eller vara avhänt någon genom	1. ha betydelse för utredning om
brott eller förverkat på grund av	brott,
brott får tas i beslag. Detsamma	2. vara	avhänt		någon genom
gäller föremål som skäligen kan	brott eller,
antas ha betydelse för utredning om	3. komma att förverkas.
förverkande av utbyte av brottslig	Det som sägs i första stycket 1
verksamhet enligt 36 kap. 1 b §	gäller även föremål som skäligen
brottsbalken.	kan antas ha betydelse för
	utredning	om		utvidgat	eller
	självständigt		förverkande		av
	brottsvinster.

Vad som sägs i detta kapitel om föremål gäller också om skriftlig handling, i den mån inte annat är föreskrivet.

	1	Senaste lydelse 1975:403.
	2	Senaste lydelse 2014:1419.
528	3	Senaste lydelse 2004:504.
528	4	Senaste lydelse 2008:376.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

rannsakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan dock företas bara om brottet har begåtts hos honom eller henne eller om den misstänkte har gripits där eller om det annars finns synnerlig anledning att det vid rannsakningen skall anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller att annan utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken kan vinnas.

För husrannsakan hos den misstänkte får inte i något fall åberopas hans eller hennes sam- tycke, om inte den misstänkte själv har begärt att åtgärden skall vidtas.

brottet eller om utvidgat förverkande av brottsvinster.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan dock företas bara om

1.brottet har begåtts hos honom eller henne,

2.den misstänkte har gripits där,

3.det annars finns synnerlig anledning att tro att det därigenom kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller det annars är av betydelse för utredningen om brottet eller om utvidgat förverkande av brotts- vinster.

Husrannsakan får företas också hos den som inte är misstänkt för brott om det finns synnerlig anledning att tro att det därigenom kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller förvar eller att det annars är av betydelse för en

utredning om självständigt förverkande av brottsvinster.

För husrannsakan hos den misstänkte får inte i något fall åberopas hans eller hennes sam- tycke, om inte den misstänkte själv har begärt att åtgärden ska vidtas.

	11 §6
	Om det finns anledning att anta	Om det finns anledning att anta
	att ett brott har begåtts på vilket	att ett brott har begåtts på vilket
	fängelse kan följa, får kroppsvisita-	fängelse kan följa, får kroppsvisita-
	tion göras på den som skäligen kan	tion göras på den som skäligen kan
	misstänkas för brottet för att söka	misstänkas för brottet för att söka
	efter föremål som kan tas i beslag	efter föremål som kan tas i beslag
	eller i förvar eller annars för att	eller i förvar eller annars för att
	utröna omständigheter som kan	utröna omständigheter som kan
	vara av betydelse för utredning om	vara av betydelse för utredning om
530	6 Senaste lydelse 2008:376.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken1

dels att 36 kap. brottsbalken2 ska upphöra att gälla,

dels att det i brottsbalken ska införas ett nytt kapitel, 36 kap., av följande lydelse.

36 kap. Om förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan av brott

Om förverkande

Förverkande av brottsvinster

1 § Vinster av ett brott ska förverkas (ordinärt förverkande av brottsvinster). Detsamma gäller sådant som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott.

2 § Ordinärt förverkande av brottsvinster får ske från gärningsmannen, annan som medverkat till brottet eller den som annars gjort vinst till följd av brottet. Kostnadsersättning får förverkas från den som mottagit eller senare fått ersättningen.

3 § Om någon döms för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer och brottet har varit av beskaffenhet att kunna ge brottsvinster, ska även i annat fall än som avses i 1 § egendom förverkas, om det framstår som klart mera sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet (utvidgat förverkande av brottsvinster). Detsamma gäller om någon döms för grovt bokföringsbrott, grovt penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt, grovt brott.

Om brottet har varit av beskaffenhet att kunna ge upphov till brottsvinst, gäller första stycket också om någon döms för

1.dataintrång, utnyttjande av barn för sexuell posering, tagande av muta, givande av muta eller barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § första stycket 1–4,

2.narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller olovlig befattning med narkotikaprekursorer enligt 3 b § första stycket samma lag,

3.dopningsbrott enligt 3 § första stycket lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

4.narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

	1 Senaste lydelse av
	Rubriken till 36 kap. 1986:118	36 kap. 1 § 2008:370			36 kap. 1 a § 2008:370
	36 kap. 1 b § 2016:486	36 kap. 1 c § 2008:370			36 kap. 2 § 2005:283
	36 kap. 3 § 1989:136	36 kap. 4	§ 1986:1007		36 kap. 5 § 2016:486
	36 kap. 5 a § 2008:370	36 kap. 6	§ 1986:1007		36 kap. 7 § 2019:829
	36 kap. 8 § 2019:829	36 kap. 9	§ 2019:829		36 kap. 10 § 2019:829
	36 kap. 10 a § 2006:283	36 kap. 11		§ 1986:118	36 kap. 12 § 1986:118
	36 kap. 13 § 1991:1138	36 kap. 14		§ 2016:486	36 kap. 15 § 1986:118
532	36 kap. 16 § 1986:1007	36 kap. 17		§ 2005:283.
532	2 För nuvarande lydelse se bilaga 5.

5.människosmuggling enligt 20 kap. 8 § första stycket utlänningslagen (2005:716) eller organiserande av människosmuggling enligt 20 kap. 9 § första stycket samma lag, eller

6.något annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer och som har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form.

Det som sägs om förverkande i första och andra styckena gäller också om någon döms för försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses där.

4 § Utvidgat förverkande av brottsvinster får ske från den som döms för det förverkandeutlösande brottet eller från annan som har förvärvat egendomen från denne utan att skäligt vederlag har utgått.

5 § Om det visas att viss egendom härrör från brottslig verksamhet ska den förverkas (självständigt förverkande av brottsvinster).

6 § Självständigt förverkande av brottsvinster får ske från den som äger eller med tillämpning av 15 § ska anses äga egendomen.

7 § Förverkande av brottsvinster får avse

1.den egendom som åtkommits eller erhållits genom brottet eller annan egendom vars värde inte överstiger värdet av brottsvinsten, eller

2.värdet av brottsvinsten.

Om det finns särskilda skäl får även egendom vars värde överstiger värdet av brottsvinsten förverkas. Den som egendomen förverkas från ska då ersättas för det överskjutande värdet.

Kan bevisning om vad som ska förverkas inte alls eller endast med svårighet föras, får rätten göra en bedömning efter vad som är skäligt.

Om en brottsvinst har gjorts av flera gemensamt, ska förverkande bestämmas för varje person för sig. Om det finns särskilda skäl för det får de svara en för alla och alla för en.

Förverkande av hjälpmedel och egendom som varit föremål för brott

8 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott får förverkas (hjälpmedelsförverkande), om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

9 § Egendom som

1.framställts genom brott,

2.vars användande utgör brott,

3.någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller

4.på annat sätt varit föremål för brott

ska förverkas (förverkande av egendom som varit föremål för brott). I stället för egendomen kan dess värde förverkas.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

533

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

10 § Hjälpmedelsförverkande och förverkande av egendom som varit föremål för brott får ske från den som äger eller med tillämpning av 15 § ska anses äga egendomen.

Förverkande av särskilda brottsverktyg

11 § Föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till sådan användning får förverkas (förverkande av särskilda brottsverktyg).

Detsamma gäller föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom och som har påträffats under omständigheter som gav uppenbar anledning att befara att de skulle komma till sådan användning.

Även i annat fall får föremål förverkas som på grund av sin särskilda beskaffenhet och med beaktande omständigheterna i övrigt kan befaras komma till användning vid ett brott eller vid brottslig verksamhet.

12 § Föremål som avses i 11 § får förverkas från den som äger eller med tillämpning av 15 § ska anses äga egendomen.

Allmänna bestämmelser om förverkande

13 § Om det finns bestämmelser om förverkande i annan författning som avviker från det som föreskrivs i detta kapitel, tillämpas de bestämmelserna i första hand.

14 § En talan eller ett beslut om förverkande får riktas endast mot den som äger eller med tillämpning av 15 § ska anses äga egendomen. Detta gäller dock inte sådan egendom som någon har blivit av med genom brott.

Förverkande av särskild rätt får ske endast från den som har den särskilda rätten.

I 4 kap. 4 § lagen (2023:000) om rättegången i vissa fall vid förverkande och företagsbot finns bestämmelser om förfarandet när det är okänt vem som äger viss egendom.

15 § Vid förverkande ska den som har egendom i sin besittning anses vara ägare till egendomen, om det inte framgår att den tillhör annan.

Om en person besitter egendom tillsammans med någon som denne bor tillsammans med ska personen vid tillämpning av första stycket anses vara ägare till egendomen, om det inte görs sannolikt att den andra parten är samägare till denna enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt och det inte heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan.

16 § Förverkande får inte beslutas om det är uppenbart oskäligt.

17 § I stället för att besluta om förverkande får rätten besluta om åtgärd som kan förhindra att egendomen missbrukas.

Om rätten beslutar om viss åtgärd ska den även ange inom vilken tid åtgärden ska genomföras. Egendomen får vara kvar i beslag under den tid som rätten bestämt.

534

Särskild rätt till egendom

18 § Särskild rätt till egendom som förverkats består, om inte även den särskilda rätten förverkas.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning upphör, om egendomen förverkats, såvida det inte av särskild anledning förordnas att rätten ska bestå.

Målsägandens enskilda anspråk och förverkande

19 § Om en brottsvinst utgörs av egendom som någon blivit av med på grund av ett brott ska egendomen förverkas endast om det finns särskilda skäl för det. Detta gäller inte om det är fråga om sådan egendom som avses i 21 §.

20 § Om en brottsvinst har förverkats som svarar mot skada för enskild eller mot medel som någon annars har rätt att få tillbaka, svarar staten i den förpliktades ställe intill värdet av vad som har tillfallit staten på grund av beslutet om förverkande. Vid verkställighet av detta beslut har den som förverkandet har skett ifrån rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett som ersättning till den ersättningsberättigade.

21 § Om målsäganden redan i den rättegång där ett förverkandeyrkande prövas gör anspråk på penningmedel som härrör från brottet och däremot svarande medel helt eller delvis förverkas, ska rätten pröva om målsäganden har rätt till det som förverkas.

I ett mål om ansvar för brott som avser efterföljande hantering av egendom som härrör från brott ska rätten också pröva om målsäganden har sådan rätt som anges i första stycket på grund av det föregående brottet.

Tredje mans rätt i mål där egendom begärs förverkad

22 § Om någon som inte är part i en rättegång (tredje man) gör gällande rätt till egendom som begärs förverkad får denne inträda i rättegången om domstolen tillåter det.

23 § Tredje man som med stöd av 22 § vill inträda i en rättegång ska ansöka om det hos rätten. Tredje man får delta i rättegången endast om hen visar sannolika skäl för sitt påstående om rätt till den egendom som begärs förverkad.

Innan domstolen fattar beslut i frågan om tredje mans inträde i rättegången ska parterna höras över ansökan. Rätten får hålla förhandling med parterna och sökanden i frågan.

24 § Om tredje man väcker talan om bättre rätt till egendom när det redan pågår en rättegång om egendomens förverkande ska denna fråga inte handläggas i samma rättegång som förverkandefrågan.

Om det finns särskilda skäl för att handlägga tredje mans talan om bättre rätt i samma rättegång som brottmålet får dock domstolen tillåta att rättegångarna handläggs gemensamt.

25 § Om egendom förverkas trots att tredje man har påstått att egendomen tillhör honom eller henne ska domstolen, om det finns skäl för

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

535

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

det, förelägga tredje man att senast inom den tid då domen får överklagas väcka talan om saken mot staten.

Om inte tredje man följer föreläggandet, har denne förlorat sin rätt mot staten avseende egendomen eller egendomens värde.

Om företagsbot

26 § Ett företag ska åläggas företagsbot för brott, om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och brottet har begåtts i utövningen av

1.näringsverksamhet,

2.sådan offentlig verksamhet som kan jämställas med närings- verksamhet, eller

3.annan verksamhet som ett företag bedriver, om brottet har varit ägnat att leda till en ekonomisk fördel för företaget.

För att företaget ska åläggas företagsbot krävs också

1.att företaget inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottet, eller

2.att brottet har begåtts av

a. en person med ledande ställning i företaget, grundad på befogenhet att företräda företaget eller att fatta beslut på dess vägnar, eller

b. en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten.

Med företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer.

Första stycket gäller inte, om brottet varit riktat mot företaget.

27 § När ett företag åläggs företagsbot för flera brott, ska rätten bestämma en gemensam företagsbot för den samlade brottsligheten.

Vid fastställandet av företagsbotens storlek ska det först bestämmas ett sanktionsvärde om lägst fem tusen kronor och högst tio miljoner kronor. Sanktionsvärdet ska bestämmas med utgångspunkt i straffvärdet för den samlade brottsligheten. Särskild hänsyn ska tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens förhållande till verksamheten. Det ska också tas skälig hänsyn till om företaget tidigare har ålagts att betala företagsbot.

Om inte annat följer av 9 eller 10 §, ska företagsboten fastställas till ett belopp som motsvarar sanktionsvärdet.

28 § Om sanktionsvärdet uppgår till minst 500 000 kronor, ska fö- retagsboten för ett större företag sättas högre än vad som följer av 8 § (förhöjd företagsbot). Den förhöjda företagsboten ska fastställas till ett belopp som är befogat med hänsyn till företagets finansiella ställning. En förhöjd företagsbot får dock högst bestämmas till ett belopp som motsvarar femtio gånger sanktionsvärdet.

Med större företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer som motsvarar de kriterier som anges i 1 kap. 3 § första stycket 4 årsredovisningslagen (1995:1554).

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte staten, kommuner eller regioner.

536

29 § En företagsbot får sättas lägre än vad som borde ha skett med tillämpning av 8 och 9 §§, om

1.brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för företaget och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng,

2.företagets ägare eller innehavare döms till påföljd för brottet och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng för honom eller henne,

3.företaget efter förmåga har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet,

4.företaget frivilligt har angett brottet, eller

5.det annars finns särskilda skäl för jämkning.

Om det är särskilt påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket får företagsboten efterges.

30 § Om ett brott som kan föranleda talan om företagsbot

1.har begåtts av oaktsamhet, och

2.inte kan antas föranleda annan påföljd än böter

får brottet åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt

Gemensamma bestämmelser

31 § Förverkad egendom och företagsbot tillfaller staten, om inte annat följer av ett beslut enligt 21 §.

32 § Frågan om egendom ska förverkas eller företagsbot dömas ut prövas efter talan mot den som saken gäller, om inte annat följer av 3 kap. lagen (2023:000) om rättegången i vissa fall vid förverkande och företagsbot.

33 § En begäran om att egendom ska förverkas eller företagsbot dömas ut handläggs antingen inom ramen för en rättegång om ansvar för brott eller som en särskild talan i en egen rättegång.

Om talan om förverkande eller företagsbot riktas mot någon som är tilltalad för brott sker handläggningen enligt de regler som gäller för brottmålet. I annat fall handläggs frågan som en särskild talan enligt lagen (2023:000) om rättegången i vissa fall vid förverkande och företagsbot.

34 § Om brott har begåtts av någon som inte fyllt femton år eller som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning får rätten besluta om annan särskild rättsverkan av brott än brottsvinstförverkande endast om och i den mån det med hänsyn till personens psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

35 § Om det på grund av att den tilltalade avlidit eller att åtalspre- skription har inträtt inte längre är möjligt att döma ut påföljd, får på grund av brottet

1.egendom förverkas enligt 1, 8 eller 9 §,

2.åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk, eller

3.företagsbot åläggas

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

537

Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse						Föreslagen lydelse
					1 §1
Alkohol eller andra medel som har						Alkohol eller andra medel som har
trafikfarlig		påverkan,		vilka		trafikfarlig		påverkan,		vilka
påträffas hos den som brutit mot 4						påträffas hos den som brutit mot 4
eller	4 a §	lagen	(1951:649)		om	eller	4 a §	lagen	(1951:649)		om
straff	för	vissa	trafikbrott,		30 §	straff	för	vissa	trafikbrott,		30 §
lagen (1990:1157) om säkerhet vid						lagen (1990:1157) om säkerhet vid
tunnelbana och spårväg, 10 kap. 2 §						tunnelbana och spårväg, 10 kap. 2 §
järnvägslagen (2004:519), 13 kap. 2						järnvägslagen (2004:519),				13 kap. 2
eller	3 § luftfartslagen (2010:500)					eller	3 § luftfartslagen (2010:500)
eller	20 kap. 4 eller 5 §			sjölagen		eller	20 kap. 4 eller 5 §			sjölagen
(1994:1009) ska förklaras förver-						(1994:1009) ska förverkas, om det
kade,	om	det inte finns		särskilda		inte finns särskilda skäl mot det.

skäl mot det.

Detsamma ska gälla om alkohol eller sådana andra medel som avses i

första stycket påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om medlen kan

antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.

Spritdrycker,

vin,

starköl

eller

Spritdrycker,

vin,

starköl

eller

andra

jästa

alkoholdrycker

eller

andra

jästa

alkoholdrycker

eller

alkoholdrycksliknande

preparat

alkoholdrycksliknande

preparat

enligt

alkohollagen

(2010:1622)

enligt

alkohollagen

(2010:1622)

som påträffas hos den som intar

eller förvarar sådana drycker eller

preparat i strid med villkor enligt

2 kap.

16 §

andra

stycket

första

2 kap.

16 §

andra

stycket första

meningen eller

med

2 kap.

18 §

meningen eller

med

2 kap.

18 §

ordningslagen

(1993:1617)

eller

ordningslagen

(1993:1617)

eller

med lokal ordningsföreskrift ska,

med lokal ordningsföreskrift

ska,

oavsett

vem

dryckerna

eller

oavsett

vem

dryckerna

eller

preparaten

tillhör,

förklaras

preparaten tillhör, förverkas, om

förverkade, om inte särskilda skäl

inte särskilda skäl talar mot det.

talar mot det. Detsamma ska gälla

Detsamma ska gälla alkoholdrycker

alkoholdrycker

eller

alko-

eller

alkoholdrycksliknande

holdrycksliknande

preparat

som

preparat som påträffas hos den som

påträffas hos den som intar sådana

intar sådana drycker eller preparat i

drycker eller preparat i strid med

strid med 4 kap. 4 § ordningslagen

4 kap. 4 § ordningslagen eller med

eller med 9 kap. 2 § järnvägslagen.

9 kap. 2 § järnvägslagen.

Tredje stycket gäller också i fråga

om sådana

drycker

eller preparat

om sådana

drycker

eller preparat

1 Senaste lydelse 2019:347.

541

Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 53 a § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7kap. 53 a §1

Egendom

med avseende

på

Egendom

med

avseende

på

vilken brott föreligger enligt denna

lag skall förklaras förverkad, om

lag ska förverkas, om det inte är

det

inte

är

uppenbart

oskäligt.

uppenbart

oskäligt.

I stället

för

I stället

för

egendomen

får

dess

egendomen

får

dess

värde

värde förklaras förverkat. Även

förverkas. Även vinster av sådant

utbyte av sådant brott skall

brott ska förverkas, om det inte är

förklaras förverkat, om det inte är

uppenbart oskäligt. Detsamma gäller

uppenbart

oskäligt.

Detsamma

vad någon har tagit emot som

gäller vad någon har tagit emot som

ersättning för kostnader i samband

med ett sådant brott, eller värdet av

det mottagna,

mottagandet

det

mottagna, om

mottagandet

utgör brott enligt denna lag.

Egendom som har använts som

hjälpmedel vid brott enligt denna

lag får förklaras förverkad, om det

lag får förverkas, om det behövs för

behövs för att förebygga brott eller

att förebygga brott eller om det

om det annars finns särskilda skäl.

annars finns

särskilda

skäl.

Detsamma gäller egendom som varit

avsedd att användas som hjälpmedel

vid ett sådant brott, om brottet har

fullbordats eller om förfarandet har

utgjort ett straffbart försök eller en

straffbar förberedelse. I stället för

egendomen får dess värde förklaras

egendomen

får

dess

värde

förverkat.

förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 2005:360.

543

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

1 §1

Sverige.
Det som sägs i första stycket ska	Det som sägs i första stycket ska
också gälla beslut, som i någon av	också gälla beslut, som i någon av
nämnda stater till tryggande av	nämnda stater till tryggande av
anspråk på böter, förverkande av	anspråk på böter, förverkande av
egendom, skadestånd eller ersättning	egendom, skadestånd eller ersättning
för rättegångskostnad meddelats i	för rättegångskostnad meddelats i
fråga om kvarstad eller beslag av	fråga om kvarstad eller beslag av
egendom tillhörande någon som är	egendom tillhörande någon som är
misstänkt för brott.	misstänkt för brott eller annars har
	egendom som kan antas härröra
	från brott eller brottslig verksam-
	het.

I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.

Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i

1.lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall,

2.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och

3.lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

544	1 Senaste lydelse 2020:969.

Förslag till lag om ändring i krigshandelslagen (1964:19)

Härigenom föreskrivs att 4 § krigshandelslagen (1964:19) ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			4 §1
Den som handlar i strid mot en				Den som handlar i strid mot en
för honom gällande utfästelse som				för honom eller henne gällande
avses i denna lag, döms till böter				utfästelse som avses i denna lag,
eller fängelse i högst sex månader.				döms till böter eller fängelse i högst
Detsamma skall gälla, om någon,				sex månader. Detsamma ska gälla,
som	genom	sådan	utfästelse	om någon, som genom sådan ut-
förbundit sig att inte utföra vara till				fästelse förbundit sig att inte utföra
utlandet eller visst främmande land,				vara till utlandet eller visst
gör försök att i strid mot utfästelsen				främmande land, gör försök att i
utföra varan.				strid mot utfästelsen utföra varan.
Utbyte av brott som avses i första
stycket	skall	förklaras	förverkat,

om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 1991:288. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.

545

Prop. 2023/24:144

Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 57 a § patentlagen (1967:837) ska ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

57 a §1

Egendom

med

avseende på

Egendom

med

avseende

på

vilken brott föreligger enligt 57 §

skall förklaras förverkad, om det

ska förverkas, om det inte är

inte är uppenbart oskäligt. I stället

uppenbart oskäligt.

I stället

för

för egendomen får dess värde

egendomen får dess värde förver-

förklaras förverkat. Även utbyte av

kas. Även vinster av sådant brott

sådant

brott

skall

förklaras

ska förklaras förverkat, om det inte

förverkat, om det inte är uppenbart

är uppenbart

oskäligt. Detsamma

oskäligt.

Detsamma

gäller

vad

gäller vad någon har tagit emot som

någon har tagit emot som ersättning

ersättning för kostnader i samband

för kostnader i samband med ett

med ett sådant brott, eller värdet av

sådant brott, eller värdet av det

det

mottagna,

mottagandet

mottagna, om

mottagandet

utgör

utgör brott enligt 57 §.

brott enligt 57 §.

Egendom som har använts som

hjälpmedel vid brott enligt 57 § får

förklaras förverkad, om det behövs

förverkas, om det behövs för att

för att förebygga brott eller om det

förebygga brott eller om det annars

annars

finns

särskilda

skäl.

finns

särskilda

skäl. Detsamma

Detsamma

gäller

egendom

som

gäller egendom som varit avsedd

varit avsedd att användas som

att användas som hjälpmedel vid

hjälpmedel vid brott enligt 57 §, om

brott enligt 57 §, om brottet har

brottet har fullbordats eller om

fullbordats eller om förfarandet har

förfarandet har utgjort ett straffbart

utgjort ett straffbart försök eller en

försök

eller

straffbar

straffbar förberedelse. I stället för

förberedelse.

I stället

för

egendomen

får

dess värde

egendomen får dess värde förklaras

förverkas.

förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

546	1 Senaste lydelse 2005:289.

Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 6 § narkotikastrafflagen (1968:64) ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		6 §1
Narkotika som har varit föremål			Narkotika som har varit föremål
för brott enligt denna lag skall			för brott enligt denna lag ska
förklaras förverkad, om det inte är			förverkas, om det inte är uppenbart
uppenbart	oskäligt. I stället	för	oskäligt. I stället för narkotikan får
narkotikan får dess värde förklaras			dess värde förverkas. Även vinster
förverkat. Även utbyte av sådant			av sådant brott ska förverkas, om
brott skall förklaras förverkat, om			det inte är uppenbart oskäligt.
det inte är uppenbart oskäligt.			Detsamma gäller vad någon har
Detsamma gäller vad någon har			tagit emot som ersättning för
tagit emot som ersättning för			kostnader i samband med ett sådant
kostnader i samband med ett sådant			brott eller värdet av det mottagna,
brott eller värdet av det mottagna,			om mottagandet utgör brott enligt
om mottagandet utgör brott enligt			denna lag. Vad som nu sagts om
denna lag. Vad som nu sagts om			narkotika gäller även narkotika-
narkotika gäller även narkotika-			prekursorer.
prekursorer.
Egendom som har använts som			Egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt denna			hjälpmedel vid brott enligt denna
lag får förklaras förverkad, om det			lag får förverkas, om det behövs för
behövs för att förebygga brott eller			att förebygga brott eller om det
om det annars finns särskilda skäl.			annars finns		särskilda	skäl.
Detsamma	gäller egendom	som	Detsamma	gäller egendom		som
varit avsedd att användas som			varit avsedd att användas som
hjälpmedel vid brott enligt denna			hjälpmedel vid brott enligt denna
lag, om brottet har fullbordats eller			lag, om brottet har fullbordats eller
om förfarandet har utgjort ett			om förfarandet har utgjort ett
straffbart försök eller en straffbar			straffbart försök eller en straffbar
förberedelse eller stämpling, samt			förberedelse eller stämpling, samt
egendom med vilken har tagits be-			egendom med vilken har tagits be-
fattning som utgör brott enligt			fattning som utgör brott enligt
denna lag.			denna lag.
I stället för sådan egendom som			I stället för sådan egendom som
avses i andra stycket får dess värde			avses i andra stycket får dess värde
förklaras förverkat.			förverkas.
Påträffas	injektionssprutor	eller	Påträffas	injektionssprutor		eller
kanyler, som kan användas för			kanyler, som kan användas för
insprutning	i människokroppen,		insprutning	i	människokroppen,
eller andra föremål, som är särskilt			eller andra föremål, som är särskilt
ägnade att användas för missbruk			ägnade att användas för missbruk
1 Senaste lydelse 2006:46.						547

Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

Härigenom föreskrivs att 35 a § mönsterskyddslagen (1970:485) ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	35 a §1
Egendom med avseende på		Egendom med			avseende	på
vilken brott föreligger enligt 35 §		vilken brott föreligger enligt 35 §
skall förklaras förverkad, om det		ska förverkas, om det inte är
inte är uppenbart oskäligt. I stället		uppenbart	oskäligt.		I stället	för
för egendomen får dess värde		egendomen får dess värde förver-
förklaras förverkat. Även utbyte av		kas. Även vinster av sådant brott
sådant brott skall förklaras		ska förverkas, om det inte är uppen-
förverkat, om det inte är uppenbart		bart oskäligt. Detsamma gäller vad
oskäligt. Detsamma gäller vad någon		någon har tagit emot som ersättning
har tagit emot som ersättning för		för kostnader i samband med ett
kostnader i samband med ett sådant		sådant brott, eller värdet av det
brott, eller värdet av det mottagna,		mottagna,	om	mottagandet utgör
om mottagandet utgör brott enligt		brott enligt 35 §.
35 §.
Egendom som har använts som		Egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt 35 § får		hjälpmedel vid brott enligt 35 § får
förklaras förverkad, om det behövs		förverkas, om det behövs för att
för att förebygga brott eller om det		förebygga brott eller om det annars
annars finns särskilda skäl. Detsamma		finns särskilda		skäl. Detsamma
gäller egendom som varit avsedd att		gäller egendom som varit avsedd att
användas som hjälpmedel vid brott		användas som hjälpmedel vid brott
enligt 35 §, om brottet har fullbordats		enligt 35 §, om brottet har fullbordats
eller om förfarandet har utgjort ett		eller om förfarandet har utgjort ett
straffbart försök eller en straffbar för-		straffbart försök eller en straffbar för-
beredelse. I stället för egendomen får		beredelse. I stället för egendomen får
dess värde förklaras förverkat.		dess värde förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 2005:291.

549

Prop. 2023/24:144	Förslag till lag om ändring i Skattebrottslagen (1971:69)
Bilaga 2
	Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69) att 13 a § ska
	ha följande lydelse
	Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	13 a §1
	Bestämmelserna om förverkande	Förverkande enligt 36 kap.					1 §
	i 36 kap. 1 § brottsbalken ska inte	första	meningen		brottsbalken		får
	tillämpas i fråga om brott enligt	inte beslutas om en brottsvinst som
	denna lag.	avser brott enligt denna lag har
	Vad som sägs i första stycket	neutraliserats genom beskattning.
	gäller dock inte utbyte av förbere-	Om förverkande enligt 36 kap. 1 §
	delse till grovt skattebrott eller vad	första meningen beslutas på grund
	som därvid har tagits emot som er-	av sådant brott ska det belopp som
	sättning för kostnader.	tillfaller staten till följd av
		förverkandebeslutet				överföras	till
		Skatteverket		och	avräknas		från
		eventuella skatteskulder som brot-
		tet har föranlett hos den från vilken
		förverkande skett.
		Om penningmedel har tagits i
		beslag, penningbeslag eller förvar
		eller belagts med kvarstad för så-
		dant förverkande som avses i första
		stycket får de, om de motsvarar
		medel som ska återbetalas enligt ett
		beskattningsbeslut,				överföras	till
		Skatteverket		för	avräkning		mot
		skatteskulden. Den som beslutar om
		tvångsmedlet		ska		underrätta
		Skatteverket om beslutet.
		Om	det	fattas		beslut enligt
		46 kap.		skatteförfarandelagen
		(2011:1244)		avseende egendom
		som är föremål för något straffpro-
		cessuellt tvångsmedel ska beslutet
		om tvångsmedel hävas i samband
		med att beslutet om betalningssäk-
		ring eller förvar verkställs. I före-
		kommande fall ska egendomen då
		överlämnas		till		Kronofogde-
		myndigheten.

550	1 Senaste lydelse 2011:513.

Prop. 2023/24:144	Förslag till lag om ändring i inkassolagen (1974:182)
Bilaga 2
	Härigenom föreskrivs att 17 a § inkassolagen (1974:182) ska ha följande
	lydelse.
	Nuvarande lydelse						Föreslagen lydelse
						17 a §1
	Har inkassoverksamhet bedrivits						Har	inkassoverksamhet be-
	utan	föreskrivet tillstånd,				skall	drivits	utan föreskrivet tillstånd,
	register som avser gäldenärer och						ska register som avser gäldenärer
	som har använts i verksamheten						och som har använts i verk-
	förklaras förverkat, om det ej är						samheten förverkas, om det inte
	uppenbart		obilligt.		Detsamma		är uppenbart oskäligt. Detsamma
	gäller, om ett register har överlåtits						gäller, om ett register har
	eller upplåtits i strid med					10 a §	överlåtits eller upplåtits i strid
	första stycket eller om föreskrift						med 10 a § första stycket eller om
	som	har	meddelats	enligt		10 a §	föreskrift som har meddelats
	andra stycket andra meningen ej						enligt 10 a § andra stycket andra
	har följts.						meningen inte har följts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

554	1 Senaste lydelse 1981:738.

Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

Härigenom föreskrivs att 54 § förfogandelagen (1978:262) ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse						Föreslagen lydelse
					54 §1
Har någon begått brott som avses						Om någon har begått brott som
i 52 §, skall egendom, som han i						avses i 52 §, ska egendom, som han
samband med brottet har mottagit						eller hon i samband med brottet har
eller genom brottet har undanhållit,						tagit emot eller genom brottet har
förklaras		förverkad.		Detsamma		undanhållit, förverkas. Detsamma
gäller annat utbyte av sådant brott.						gäller andra vinster av sådant brott.
I stället	för	egendomen		kan	dess	I stället för egendomen		kan dess
värde	förklaras			förverkat.		värde förverkas. Förverkande får
Förverkande får inte ske om det är						inte ske om det är uppenbart oskäligt.
uppenbart oskäligt.
Äger	den brottslige			ytterligare		Om den brottslige äger ytter-
sådan egendom som brottet har						ligare sådan egendom som brottet
avsett, kan även denna förklaras						har avsett, kan även denna
förverkad. Annan egendom som						förverkas. Annan egendom som
han eller hon äger och som om-						han eller hon äger och som om-
fattas av beslut om förfogande eller						fattas av beslut om förfogande eller
dispositionsförbud			kan		också	dispositionsförbud	kan	också
förklaras förverkad, om det finns						förverkas, om det finns särskilda
särskilda skäl.						skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 2005:296.

557

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i ransoneringslagen (1978:268)

Härigenom föreskrivs att 49 § ransoneringslagen (1978:268) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
				49 §1
Har någon begått brott som avses					Om någon har begått brott som
i denna lag, skall egendom, som					avses i denna lag, ska egendom,
han i samband med brottet har					som han eller hon i samband med
mottagit eller genom brottet har					brottet har tagit emot eller genom
saluhållit eller utbjudit till avyttring					brottet har saluhållit eller utbjudit
mot vederlag			eller undanhållit,		till försäljning mot betalning eller
använt, frambringat, tillverkat eller					undanhållit, använt, frambringat,
berett,	förklaras			förverkad.	tillverkat eller berett, förverkas.
Detsamma gäller annat utbyte av					Detsamma gäller andra vinster av
sådant	brott.	I stället		för egen-	sådant	brott.	I stället för	egen-
domen kan dess värde förklaras					domen kan dess värde förverkas.
förverkat. Förverkande får inte ske					Förverkande får inte ske om det är
om det är uppenbart oskäligt.					uppenbart oskäligt.
Äger	den	brottslige		ytterligare	Om den brottslige äger ytter-
sådan förnödenhet som brottet har					ligare	sådan	förnödenhet	som
avsett, kan även denna förklaras					brottet har avsett, kan även denna
förverkad. Förråd av annan					förverkas. Förråd av annan
förnödenhet som han eller hon äger					förnödenhet som han eller hon äger
och som är föremål för reglering					och som är föremål för reglering
enligt 6 eller 7 § kan, om det finns					enligt 6 eller 7 § kan, om det finns
särskilda skäl,			också	förklaras	särskilda skäl, också förverkas.
förverkat.
Vad i första stycket sägs om					Det som sägs om egendom i
egendom gäller i tillämpliga delar					första stycket gäller i tillämpliga
även ransoneringsbevis.					delar även ransoneringsbevis.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

558	1 Senaste lydelse 2005:297.

Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)		Prop. 2023/24:144
		Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 19 och 20 a–b §§ polislagen (1984:387) ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

19 §1

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1.av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand, eller

2.för att hans identitet skall kunna fastställas.

En polisman får också kroppsvisitera i den utsträckning det behövs för att söka efter

3 § brottsbalken, eller

20 a §2

En polisman får genomsöka ett	En polisman får genomsöka ett
fordon eller en båt i den ut-	fordon eller en båt i den ut-
sträckning det behövs för att söka	sträckning det behövs för att söka
efter vapen eller andra farliga	efter vapen eller andra farliga
föremål som är ägnade att användas	föremål som är ägnade att användas
vid brott mot liv eller hälsa, om det	vid brott mot liv eller hälsa, om det
med hänsyn till omständigheterna	med hänsyn till omständigheterna
kan antas att ett sådant föremål kan	kan antas att ett sådant föremål kan
påträffas och förklaras förverkat	påträffas och förverkas enligt
enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.	36 kap. 11 § brottsbalken.

1Senaste lydelse 2003:858.

2 Senaste lydelse 2019:37.

561

Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs att 48–49 §§ jaktlagen (1987:259) ska ha följande lydelse.

48 §1

Om någon har begått jaktbrott	Om någon har begått jaktbrott
eller jakthäleri, skall vilt som han	eller jakthäleri, ska vilt som han
eller hon kommit över genom	eller hon kommit över genom
brottet förklaras förverkat, om det	brottet förverkas, om det inte är
inte är uppenbart oskäligt. I stället	uppenbart oskäligt. I stället för
för viltet kan dess värde helt eller	viltet kan dess värde helt eller
delvis förklaras förverkat. Även	delvis förverkas. Även andra
annat utbyte av sådant brott skall	vinster av sådant brott ska förver-
förklaras förverkat, om det inte är	kas, om det inte är uppenbart
uppenbart oskäligt.	oskäligt.

Vilt som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som föreskrivs av

regeringen.
			49 §2
Jaktredskap, fortskaffningsmedel				Jaktredskap, fortskaffningsmedel
och annan egendom som har				och annan egendom som har
använts	som	hjälpmedel	vid	använts som	hjälpmedel vid
jaktbrott eller jakthäleri får för-				jaktbrott eller jakthäleri får för-
klaras förverkade, om det behövs				verkas, om det behövs för att
för att förebygga brott eller om det				förebygga brott eller om det annars
annars finns		särskilda	skäl.	finns särskilda	skäl. Detsamma
Detsamma	gäller egendom		som	gäller egendom som varit avsedd
varit avsedd att användas som				att användas som hjälpmedel vid
hjälpmedel vid sådana brott, om				sådana brott, om brottet har
brottet har fullbordats eller om				fullbordats eller om förfarandet har
förfarandet har utgjort ett straffbart				utgjort ett straffbart försök eller en
försök eller en straffbar för-				straffbar förberedelse.
beredelse.
I stället för egendomen kan dess				I stället för egendomen kan dess
värde helt eller delvis förklaras				värde helt eller delvis förverkas.
förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1Senaste lydelse 2005:298.

2Senaste lydelse 2011:514.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

563

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter

Härigenom föreskrivs att 9 a § lagen (1992:1685) om skydd för krets- mönster för halvledarprodukter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			9 a §1
Egendom	med	avseende	på	Egendom		med	avseende		på
vilken brott föreligger enligt 9 §				vilken brott föreligger enligt 9 §
skall förklaras förverkad, om det				ska förverkas, om det inte är
inte är uppenbart oskäligt. I stället				uppenbart		oskäligt.	I stället		för
för egendomen kan dess värde				egendomen kan dess värde för-
förklaras förverkat. Även utbyte av				klaras förverkat. Även vinster av
sådant brott skall förklaras för-				sådant brott ska förverkas, om det
verkat, om det inte är uppenbart				inte	är	uppenbart		oskäligt.
oskäligt. Detsamma gäller vad någon				Detsamma gäller vad någon har
har tagit emot som ersättning för				tagit emot som ersättning för
kostnader i samband med ett sådant				kostnader i samband med ett sådant
brott, eller värdet av det mottagna,				brott, eller värdet av det mottagna,
om mottagandet utgör brott enligt				om mottagandet utgör brott enligt
9 §.				9 §.
Egendom som har använts som				Egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt 9 § får				hjälpmedel vid brott enligt 9 § får
förklaras förverkad, om det behövs				förverkas, om det behövs för att
för att förebygga brott eller om det				förebygga brott eller om det annars
annars finns särskilda			skäl.	finns	särskilda skäl.			Detsamma
Detsamma	gäller	egendom	som	gäller egendom som varit avsedd
varit avsedd att användas som				att användas som hjälpmedel vid
hjälpmedel vid brott enligt 9 §, om				brott enligt 9 §, om brottet har
brottet har fullbordats eller om				fullbordats eller om förfarandet har
förfarandet har utgjort ett straffbart				utgjort ett straffbart försök eller en
försök eller en straffbar för-				straffbar förberedelse. I stället för
beredelse. I stället för egendomen				egendomen får dess värde för-
får dess värde förklaras förverkat.				verkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

574	1 Senaste lydelse 2005:304.

Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)

Prop. 2023/24:144

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 45 § fiskelagen (1993:787) ska ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

45 §1

Om det inte är uppenbart oskäligt,

Om det inte är uppenbart

skall fisk som varit föremål för brott

oskäligt, ska fisk som varit föremål

enligt

denna

lag

förklaras

för brott enligt denna lag förverkas.

förverkad. Detsamma gäller annat

Detsamma gäller andra vinster av

utbyte av sådant brott. Även vad

sådant brott. Även vad någon har

någon har tagit emot som ersättning

tagit emot som ersättning för

för kostnader i samband med ett

kostnader i samband med ett sådant

sådant brott eller värdet av det mot-

brott eller värdet av det mottagna

tagna skall förklaras förverkat, om

ska förverkas, om mottagandet

mottagandet

utgör

brott

enligt

utgör brott enligt denna lag och för-

denna lag och förverkandet inte är

verkandet

inte

är

uppenbart

uppenbart oskäligt.

oskäligt.

Om bara en del i ett parti fisk

varit föremål för brott enligt denna

lag, får hela partiet förklaras

lag, får hela partiet förverkas om

förverkat om det inte kan utredas

det inte kan utredas hur stor del av

hur stor del av partiet som omfattas

partiet som omfattas av brottet.

av brottet.

Fiskeredskap

som

använts

eller

Fiskeredskap

som

använts

eller

medförts vid brott enligt denna lag

skall förklaras förverkade, om det

ska förverkas, om det inte är

inte är oskäligt. Detsamma gäller

uppenbart

oskäligt.

Detsamma

fiskefartyg och

andra hjälpmedel

gäller fiskefartyg

och andra

om det behövs för att förebygga

hjälpmedel om det behövs för att

brott.

förebygga brott.

Utöver vad som sägs i tredje

stycket

får

egendom

förklaras

stycket får egendom förverkas, om

förverkad, om egendomen har varit

egendomen har varit avsedd att

avsedd

att

användas

som

användas som hjälpmedel vid brott

hjälpmedel vid brott enligt denna

enligt denna lag och brottet har

lag och brottet har fullbordats eller

fullbordats

eller

förfarandet

har

förfarandet har utgjort ett straffbart

utgjort ett straffbart försök eller en

försök

eller

straffbar

förberedelse

och

förberedelse

och

förverkandet

behövs

för

att

behövs för att förebygga brott.

förebygga brott.

I stället för fisken, redskapet eller

den egendom som annars använts,

medförts eller varit avsedd att

användas som hjälpmedel, kan dess

värde

helt

eller delvis

förklaras

värde helt

eller

delvis

förverkas.

1 Senaste lydelse 2005:305.

575

Prop. 2023/24:144	Förslag till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000)
Bilaga 2
	Härigenom föreskrivs att 58 § lotterilagen (1994:1000) ska ha följande
	lydelse.
	Nuvarande lydelse						Föreslagen lydelse
						58 §1
	Insatser som tagits emot vid brott						Insatser som tagits emot vid brott
	enligt denna lag skall förklaras						enligt denna lag ska förverkas.
	förverkade. Även annat utbyte av						Även andra vinster av sådant brott
	sådant		brott skall		förklaras		ska förverkas. Detsamma gäller
	förverkat.			Detsamma		gäller	utrustning, handlingar och		annan
	utrustning, handlingar				och	annan	egendom som har varit föremål för
	egendom som har varit föremål för						ett sådant brott. Om en spelautomat
	ett sådant brott. Om en spelautomat						förverkas ska även dess innehåll
	förverkas skall även dess innehåll						förverkas. Förverkande får inte ske
	förklaras		förverkat. Förverkande				om det är uppenbart oskäligt.
	får inte ske om det är uppenbart
	oskäligt.
	Utrustning, handlingar och annan						Utrustning, handlingar och annan
	egendom som har använts som						egendom som har använts som
	hjälpmedel vid brott enligt denna						hjälpmedel vid brott enligt denna
	lag får förklaras förverkade, om det						lag får förverkas, om det behövs för
	behövs för att förebygga brott eller						att förebygga brott eller om det
	om det annars finns särskilda skäl.						annars finns	särskilda	skäl.
	Detsamma			gäller egendom som			Detsamma gäller	egendom	som
	varit avsedd att användas som						varit avsedd att användas som
	hjälpmedel vid sådana brott, om						hjälpmedel vid sådana brott, om
	brottet har fullbordats.						brottet har fullbordats.
	Förverkande kan, utöver vad som						Förverkande kan, utöver vad som
	framgår		av	36 kap.	5 §	brotts-	framgår av 36 kap. 2 och		10 §§
	balken, ske hos den som yrkes-						brottsbalken, ske hos den som
	mässigt	tillhandahållit			egendomen.		yrkesmässigt tillhandahållit		egen-
	I stället	för		egendomen kan dess			domen. I stället för egendomen kan
	värde förklaras förverkat.						dess värde förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

578	1 Senaste lydelse 2005:306.

Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 5 § vapenlagen (1996:67) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		9 kap.
		5 §1
Ett vapen som har varit föremål			Ett vapen som har varit föremål
för brott som avses i	1 §,	1 a §,	för brott	som avses i 1 §,	1 a §,
1 b § eller 2 § första stycket a ska			1 b § eller 2 § första stycket a ska
förklaras förverkat, om det inte är			förverkas, om det inte är uppenbart
uppenbart oskäligt.	Detsamma		oskäligt.	Detsamma	gäller
gäller ammunition som har varit			ammunition som har varit föremål
föremål för brott som avses i 2 §			för brott som avses i 2 § första
första stycket d eller e. I stället för			stycket d eller e. I stället för vapnet
vapnet eller ammunitionen		kan	eller ammunitionen kan dess värde
dess värde förklaras förverkat. Om			förverkas. Om ett vapen förverkas
ett vapen förklaras förverkat får			får även ammunition som hör till
även ammunition som hör till			vapnet förverkas.
vapnet förklaras förverkad.
Det som föreskrivs i första			Det som föreskrivs i första
stycket om ett vapen ska också			stycket om ett vapen ska också
gälla en vapendel.			gälla en vapendel.
Utbyte av brott enligt denna lag			Även vinster av brott enligt denna
ska förklaras förverkat, om det inte			lag ska förverkas, om det inte är
är uppenbart oskäligt.			uppenbart oskäligt.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 2014:894.

583

Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 a § växtförädlarrättslagen (1997:306) ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9kap.

1 a §1

Egendom med avseende				på	Egendom med			avseende		på
vilken brott föreligger enligt 1 §					vilken brott föreligger enligt 1 §
skall förklaras förverkad, om det					ska förverkas, om det inte är up-
inte är uppenbart oskäligt. I stället					penbart	oskäligt.		I stället		för
för egendomen får dess värde					egendomen får dess värde förver-
förklaras förverkat. Även utbyte av					kas. Även vinst av sådant brott ska
sådant	brott	skall	förklaras		förverkas, om det inte är uppenbart
förverkat, om det inte är uppenbart					oskäligt.	Detsamma			gäller	vad
oskäligt.	Detsamma		gäller	vad	någon har tagit emot som ersättning
någon har tagit emot som ersättning					för kostnader i samband med ett
för kostnader i samband med ett					sådant brott, eller värdet av det
sådant brott, eller värdet av det					mottagna,	om	mottagandet utgör
mottagna, om		mottagandet utgör			brott enligt 1 §.
brott enligt 1 §.
Egendom som har använts som					Egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt 1 § får					hjälpmedel vid brott enligt 1 § får
förklaras förverkad, om det behövs					förverkas, om det behövs för att
för att förebygga brott eller om det					förebygga brott eller om det annars
annars finns särskilda skäl. Det-					finns särskilda		skäl.		Detsamma
samma gäller egendom som varit					gäller egendom som varit avsedd
avsedd att användas som hjälp-					att användas som hjälpmedel vid
medel vid brott enligt 1 §, om					brott enligt 1 §, om brottet har
brottet har fullbordats eller om					fullbordats eller om förfarandet har
förfarandet har utgjort ett straffbart					utgjort ett straffbart försök eller en
försök eller en straffbar för-					straffbar förberedelse. I stället för
beredelse. I stället för egendomen					egendomen får dess värde för-
får dess värde förklaras förverkat.					verkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 2005:314.

585

Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1997:1024) om Skatteverkets brotts- bekämpande verksamhet ska ha följande lydelse

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §1

Skatteverkets verksamhet enligt denna lag omfattar brott enligt

1.skattebrottslagen (1971:69),

2.30 kap. 1 § första stycket 4 aktiebolagslagen (2005:551),

3.11 § tredje stycket lagen (1967:531) om tryggande av pensions- utfästelse m.m.,

4.4 kap. 6 b §, 14 kap. 1–4 och 10 §§ och 15 kap. 10–13 §§ brotts- balken, om gärningen avser uppgift eller handling i ärende hos Skatte- verket,

5.9 kap. 1–3 och 11 §§ brottsbalken, om gärningen har samband med Skatteverkets verksamhet enligt

– lagen (2009:194) om förfarandet vid skattereduktion för hus- hållsarbete,

– lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete, eller

– lagen (2020:1066) om förfarandet vid skattereduktion för installation av grön teknik,

6.11 kap. 5 § brottsbalken,

7.lagen (2014:836) om näringsförbud,

8.folkbokföringslagen (1991:481),

9.lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, och

10.lagen (2020:548) om omställningsstöd.

Skatteverket får medverka vid		Skatteverket får medverka vid
undersökning också i fråga om		undersökning också i fråga om
annat brott än som anges i första		annat brott än som anges i första
stycket, om åklagaren finner att det		stycket och vid utredning av själv-
finns särskilda skäl för detta.		ständigt förverkande av brotts-
		vinster enligt 36 kap. 5 § brotts-
		balken, om åklagaren finner att det
		finns särskilda skäl för detta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 2020:1067.

587

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 2 a och 4 §§ lagen (1998:1479) om värde- papperscentraler och kontoföring av finansiella instrument ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8kap.

2 a §1

En svensk värdepapperscentral	En svensk värdepapperscentral
och ett kontoförande institut är	och ett kontoförande institut är
skyldiga att lämna ut uppgifter om	skyldiga att lämna ut uppgifter om
enskildas förhållanden till före-	enskildas förhållanden till före-
taget, om det under en utredning	taget, om det under en utredning
enligt bestämmelserna om för-	enligt bestämmelserna om för-
undersökning i brottmål begärs av	undersökning i brottmål eller en
undersökningsledaren eller om det	utredning om självständigt för-
begärs av åklagare i ett ärende om	verkande av brottsvinster begärs av
rättslig hjälp i brottmål, på fram-	undersökningsledaren eller om det
ställning av en annan stat eller en	begärs av åklagare i ett ärende om
mellanfolklig domstol, eller i ett	rättslig hjälp i brottmål, på fram-
ärende om erkännande och verk-	ställning av en annan stat eller en
ställighet av en europeisk utred-	mellanfolklig domstol, eller i ett
ningsorder. Uppgifterna ska lämnas	ärende om erkännande och verk-
ut utan dröjsmål och i elektronisk	ställighet av en europeisk utred-
form.	ningsorder. Uppgifterna ska lämnas
	ut utan dröjsmål och i elektronisk
	form.

Bestämmelser om skyldighet för värdepapperscentraler och kontoförande institut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur uppgifter enligt första stycket ska lämnas.

				4 §2
Den undersökningsledare				eller	Den undersökningsledare eller
åklagare som begär uppgifter enligt					åklagare som begär uppgifter enligt
2 a § får	besluta	att	värdepappers-		2 a § får	besluta	att	värdepappers-
centralen	eller	det	kontoförande		centralen	eller	det	kontoförande
institutet	samt	värdepapperscen-			institutet	samt	värdepapperscen-
tralens eller institutets styrelseleda-					tralens eller institutets styrelseleda-
möter och anställda inte får röja för					möter och anställda inte får röja för
kunden eller för någon utomstående					kunden eller för någon utomstående
att uppgifter har lämnats				enligt	att uppgifter har lämnats enligt 2 a §
1 Senaste lydelse 2018:1788.								589
2 Senaste lydelse 2017:1004.

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3kap. 4 §1

När en person omhändertas enligt 3 § andra stycket får utländska tjänste- män

1.kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av säkerhets- skäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,

2. omhänderta föremål som kan				2. omhänderta föremål som kan
förverkas	enligt	36 kap. 3 §	2	förverkas enligt 36 kap. 11 § första
brottsbalken eller kan antas ha				stycket brottsbalken eller kan antas
betydelse för utredning om brott				ha betydelse för utredning om brott
eller ha avhänts någon genom brott,				eller ha avhänts någon genom brott,
och				och
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel.
Föremål som har omhändertagits				Föremål som har omhändertagits
enligt första stycket 2 skall så snart				enligt första stycket 2 ska så snart
det kan ske överlämnas till en				det kan ske överlämnas till en
behörig	svensk	tjänsteman	för	behörig svensk tjänsteman för
prövning av fråga om beslag enligt				prövning av fråga om beslag enligt
5 § andra stycket.				5 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 2000:1219.

595

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling

Härigenom föreskrivs att 16–17 §§ och 32 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		16 §1
Om	det inte är	uppenbart	Om	det	inte är	uppenbart
oskäligt,	skall följande	egendom	oskäligt,	ska	följande	egendom
förklaras förverkad:			förverkas:

1.vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller en sådan varas värde,

2. utbyte av brott enligt denna	2. vinster av brott enligt denna
lag, och	lag, och

3.vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

	En vara som avses i första stycket			En vara som avses i första stycket
	1 eller en särskild rätt till varan får			1 eller en särskild rätt till varan får
	inte förklaras förverkad, om varan			inte förverkas, om varan eller rättig-
	eller rättigheten efter brottet för-			heten efter brottet förvärvats av
	värvats av någon som inte haft vet-			någon som inte haft vetskap om
	skap om eller skälig anledning till			eller skälig anledning till antagande
	antagande om egendomens samband			om	egendomens			samband	med
	med brottet. Vid förverkande enligt			brottet.		Vid	förverkande		enligt
	första stycket 1 av en vara gäller			första stycket 1 av en vara gäller
	inte bestämmelserna i 36 kap. 5 §			inte de begränsningar som följer av
	första och andra styckena brotts-			36 kap. 10 och 14 §§ brottsbalken
	balken om hos vem förverkande får			om hos vem förverkande får ske.
	ske.
			17 §2
	Egendom som har använts som			Egendom som har använts som
	hjälpmedel vid brott enligt denna			hjälpmedel vid brott enligt denna
	lag får förklaras förverkad, om			lag får förverkas, om förverkandet
	förverkandet behövs för att före-			behövs för att förebygga brott
	bygga brott enligt denna lag eller			enligt denna lag eller om det annars
	om det annars finns särskilda skäl.			finns		särskilda		skäl. Detsamma
	Detsamma	gäller egendom som		gäller egendom som varit avsedd
	varit avsedd att användas som			att användas som hjälpmedel vid
	hjälpmedel vid brott enligt denna			brott enligt denna lag, om brottet
	lag, om brottet har fullbordats eller			har fullbordats eller om förfarandet
	om förfarandet har utgjort ett			har utgjort ett straffbart försök eller
	straffbart försök eller en straffbar			en	straffbar		förberedelse		eller
	förberedelse	eller	stämpling.	stämpling. I stället för egendomen
596	1 Senaste lydelse 2000:1225.
	2 Senaste lydelse 2008:520.

I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. I 36 kap.

5och 5 b §§ brottsbalken finns bestämmelser om hos vem förver- kande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

I stället för förverkande av egen- domen eller dess värde får rätten föreskriva att någon åtgärd vidtas med egendomen som förebygger fortsatt missbruk av den. I sådana fall får dock även en del av egen- domens värde förklaras förverkat.

får dess värde förverkas. I 36 kap. Prop. 2023/24:144 10 och 18 §§ brottsbalken finns Bilaga 2 bestämmelser om hos vem förver-

kande får ske och om särskild rätt till förverkad egendom.

			32 §3
I mål om brott enligt denna lag				I mål om brott enligt denna lag
eller andra brott som avses i 1 §				eller andra brott som avses i 1 §
andra stycket får talan föras av				andra stycket får talan föras av
särskilt	förordnade		befattnings-	särskilt	förordnade	befattnings-
havare vid Tullverket, om det är				havare vid Tullverket, om det är
uppenbart att		brottets	straffvärde	uppenbart att brottets		straffvärde
svarar mot böter och att brottet inte				svarar mot böter och att brottet inte
skall föranleda någon annan på-				skall föranleda någon annan på-
följd. En	sådan befattningshavare			följd. En	sådan befattningshavare
får även	fatta	beslut	enligt 3 §	får även fatta beslut enligt			3 kap.
fjärde stycket		lagen (1986:1009)		3 § lagen (2023:000)		om	rätte-
om förfarandet i vissa fall vid för-				gången i vissa fall vid förverkande
verkande m.m.				och företagsbot.

Bestämmelserna i första stycket inskränker inte allmän åklagares åtals- rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

3 Senaste lydelse 2000:1225.

597

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 20 § får besluta att fondbolaget eller förvaringsinstitutet samt bolagets eller institutets styrelse- ledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utom- stående att uppgifter har lämnats enligt 20 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande av brott- svinster, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkän- nande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.

Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 20 och 20 a §§ lagen (2004:46) om värde- pappersfonder ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2kap. 20 §1

Ett fondbolag och ett förva-	Ett fondbolag och ett förva-
ringsinstitut är skyldiga att lämna ut	ringsinstitut är skyldiga att lämna ut
uppgifter om enskildas förhållan-	uppgifter om enskildas förhållan-
den till företaget, om det under en	den till företaget, om det under en
utredning enligt bestämmelserna om	utredning enligt bestämmelserna
förundersökning i brottmål begärs av	om förundersökning i brottmål
undersökningsledaren eller om det	eller en utredning om självständigt
begärs av åklagare i ett ärende om	förverkande av brottsvinster begärs
rättslig hjälp i brottmål, på fram-	av undersökningsledaren eller om
ställning av en annan stat eller en	det begärs av åklagare i ett ärende
mellanfolklig domstol, eller i ett	om rättslig hjälp i brottmål, på
ärende om erkännande och verk-	framställning av en annan stat eller
ställighet av en europeisk utred-	en mellanfolklig domstol, eller i ett
ningsorder. Uppgifterna ska lämnas	ärende om erkännande och verk-
ut utan dröjsmål och i elektronisk	ställighet av en europeisk utred-
form.	ningsorder. Uppgifterna ska lämnas
	ut utan dröjsmål och i elektronisk
	form.

Om skyldighet för fondbolag och förvaringsinstitut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns bestämmelser i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.

20 a §2

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt

20 § får besluta att fondbolaget eller förvaringsinstitutet samt bolagets eller institutets styrelse- ledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utom- stående att uppgifter har lämnats enligt 20 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verk- ställighet av en europeisk utred- ningsorder.

1	Senaste lydelse 2018:1790.	603
2	Senaste lydelse 2017:1007.	603

Ett kreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under en utredning enligt bestäm- melserna om förundersökning i brottmål eller utredning om själv- ständigt förverkande av brotts- vinster begärs av undersöknings- ledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Upp- gifterna ska lämnas ut utan dröjs- mål och i elektronisk form.

Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 11 och 12 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap. 11 §1

		12 §2
Den	undersökningsledare	eller	Den	undersökningsledare	eller
åklagare som begär uppgifter enligt			åklagare som begär uppgifter enligt
11 § får besluta att kreditinstitutet			11 § får besluta att kreditinstitutet
samt	dess styrelseledamöter	och	samt	dess styrelseledamöter	och
anställda inte får röja för kunden			anställda inte får röja för kunden
eller för någon utomstående att			eller för någon utomstående att
uppgifter har lämnats enligt 11 §			uppgifter har lämnats enligt 11 §
eller att det pågår en förundersök-			eller att det pågår en förundersök-
ning, eller ett ärende om rättslig			ning, en utredning om självständigt
hjälp i brottmål eller ett ärende om			förverkande av brottsvinster		eller
erkännande och verkställighet av			ett ärende om rättslig hjälp i brott-
en europeisk utredningsorder.			mål eller ett ärende om erkännande
			och verkställighet av en europeisk
			utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

1	Senaste lydelse 2018:1791.	605
2	Senaste lydelse 2017:1008.	605

2. ett beslut som har meddelats av en rättslig myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen i samband med ett straffrättsligt förfarande eller ett förfarande som avser en form av förverkande som motsvarar den som avses i 36 kap. 5 § brottsbalken, i syfte att till- fälligt hindra förstöring, omvand- ling, flyttning, överföring eller överlåtelse av egendom som i den staten kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial, och som har översänts till Sverige för erkän- nande och verkställighet.

Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 2 kap. 1 § lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2§1

Med frysningsbeslut avses i denna lag

1.ett beslut om kvarstad enligt 26 kap. rättegångsbalken, som avser värdet av förverkad egendom, eller ett beslut om beslag enligt 2 kap. 1 § denna lag,

2. ett beslut som har meddelats av en rättslig myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen i samband med ett straffrättsligt för- farande, i syfte att tillfälligt hindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av egendom som i den staten kan omfattas av förverkande eller ut- göra bevismaterial, och som har översänts till Sverige för erkän- nande och verkställighet.

2kap. 1 §2

Åklagare får, under de förutsätt-				Åklagare får, under de förutsätt-
ningar	som anges	i 27 kap.	1 §	ningar som anges i 27 kap.	1 §
tredje	stycket samt	2 och	3 §§	tredje stycket samt 2 och	3 §§
rättegångsbalken, besluta om be-				rättegångsbalken, besluta om be-
slag av föremål, som skäligen kan				slag av föremål, som skäligen kan
antas ha betydelse för utredning om				antas ha betydelse för utredning om
brott eller vara på grund av brott				brott eller vara förverkat på grund
förverkat och som kan antas				av brott eller brottslig verksamhet
komma att påträffas i en annan				och som kan antas komma att
medlemsstat i Europeiska unionen,				påträffas i en annan medlemsstat i
utan hinder av att föremålet inte är				Europeiska unionen, utan hinder av

1	Senaste lydelse 2005:500.	607
2	Senaste lydelse 2005:500.	607

Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 8 och 9 §§ lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6kap. 8 §1

Ett försäkringsföretag, ett tjänste-						Ett försäkringsföretag, ett tjänste-
pensionsföretag			och	ett blandat		pensionsföretag			och	ett blandat
finansiellt		holdingföretag			är	finansiellt		holdingföretag			är
skyldigt att lämna ut uppgifter om						skyldigt att lämna ut uppgifter om
enskildas förhållanden till före-						enskildas förhållanden till före-
taget, om det under en utredning						taget, om det under en utredning
enligt bestämmelserna om för-						enligt bestämmelserna om för-
undersökning i brottmål begärs av						undersökning		i	brottmål		eller
undersökningsledaren eller om det						utredning om självständigt förver-
begärs av åklagare i ett ärende om						kande av brottsvinster begärs av
rättslig hjälp i brottmål, på fram-						undersökningsledaren eller om det
ställning av en annan stat eller en						begärs av åklagare i ett ärende om
mellanfolklig domstol, eller i ett						rättslig hjälp i brottmål, på fram-
ärende om erkännande och verk-						ställning av en annan stat eller en
ställighet av en europeisk utred-						mellanfolklig domstol, eller i ett
ningsorder. Uppgifterna ska lämnas						ärende om erkännande och verk-
ut utan dröjsmål och i elektronisk						ställighet av en europeisk utred-
form.						ningsorder. Uppgifterna ska lämnas
						ut utan dröjsmål och i elektronisk
						form.
					9 §2
Den	undersökningsledare				eller	Den	undersökningsledare				eller
åklagare som begär uppgifter enligt						åklagare som begär uppgifter enligt
8 § får besluta att företaget samt						8 § får besluta att företaget samt
dess	styrelseledamöter				och	dess	styrelseledamöter				och
anställda inte får röja för kunden						anställda inte får röja för kunden
eller	någon		utomstående		att	eller	någon		utomstående		att
uppgifter har		lämnats		enligt	8 §	uppgifter har		lämnats		enligt	8 §
eller att det pågår en förunder-						eller att det pågår en förunder-
sökning, ett ärende om rättslig hjälp						sökning, en utredning om själv-
i brottmål eller ett ärende om						ständigt förverkande av brotts-
erkännande och			verkställighet av			vinster, ett ärende om rättslig hjälp
en europeisk utredningsorder.						i brottmål eller ett ärende om
						erkännande och			verkställighet av

		en europeisk utredningsorder.
1	Senaste lydelse 2019:760.	611
2	Senaste lydelse 2017:1010.	611

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 12 och 13 §§ lagen (2007:528) om värde- pappersmarknaden ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap. 12 §1

Ett	värdepappersbolag, en				börs	Ett	värdepappersbolag, en		börs
och	en	clearingorganisation är				och	en	clearingorganisation är
skyldiga att lämna ut uppgifter om						skyldiga att lämna ut uppgifter om
enskildas förhållanden till före-						enskildas förhållanden till före-
taget, om det under en utredning						taget, om det under en utredning
enligt bestämmelserna om för-						enligt bestämmelserna om för-
undersökning i brottmål begärs av						undersökning i brottmål eller en
undersökningsledaren eller om det						utredning om självständigt förver-
begärs av åklagare i ett ärende om						kande av brottsvinster begärs av
rättslig hjälp i brottmål, på fram-						undersökningsledaren eller om det
ställning av en annan stat eller en						begärs av åklagare i ett ärende om
mellanfolklig domstol, eller i ett						rättslig hjälp i brottmål, på fram-
ärende om erkännande och verk-						ställning av en annan stat eller en
ställighet av en europeisk utred-						mellanfolklig domstol, eller i ett
ningsorder. Uppgifterna ska lämnas						ärende om erkännande och verk-
ut utan dröjsmål och i elektronisk						ställighet av en europeisk utred-
form.						ningsorder. Uppgifterna ska lämnas
						ut utan dröjsmål och i elektronisk
						form.
					13 §2
Den		undersökningsledare			eller	Den		undersökningsledare	eller
åklagare som begär uppgifter enligt						åklagare som begär uppgifter enligt
12 § får besluta att värdepappers-						12 §	får	besluta att värdepappers-
bolaget, börsen eller clearing-						bolaget, börsen eller clearing-
organisationen samt dess styrelse-						organisationen samt dess styrelse-
ledamöter och anställda inte får röja						ledamöter och anställda inte får röja
för kunden eller för någon						för kunden eller för någon utom-
utomstående			att	uppgifter	har	stående att uppgifter har lämnats
lämnats enligt 12 § eller att det						enligt 12 § eller att det pågår en
pågår	en		förundersökning,		ett	förundersökning, en utredning om
ärende om rättslig hjälp i brottmål						självständigt förverkande av brotts-
eller ett ärende om erkännande och						vinster, ett ärende om rättslig hjälp i
verkställighet av				en europeisk		brottmål eller ett ärende om erkän-
utredningsorder.						nande och verkställighet av en euro-
						peisk utredningsorder.
1 Senaste lydelse 2018:1793.									617
2 Senaste lydelse 2017:1011.

Förslag till lag om ändring i skyddslagen (2010:305)				Prop. 2023/24:144
				Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 32 § skyddslagen (2010:305) ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
32 §1
Avbildningar, beskrivningar och	Avbildningar, beskrivningar och
mätuppgifter som har kommit till	mätuppgifter som har kommit till
genom brott enligt denna lag ska	genom brott enligt denna lag ska
förklaras förverkade.	förverkas.
Egendom som har använts som	Egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt denna	hjälpmedel vid brott enligt denna
lag får förklaras förverkad, om det	lag får förverkas, om det behövs för
behövs för att förebygga brott eller	att förebygga brott eller om det
om det annars finns särskilda skäl.	annars	finns	särskilda	skäl.
Detsamma gäller egendom som har	Detsamma gäller egendom som har
varit avsedd att användas som	varit avsedd att användas som
hjälpmedel vid brott enligt denna	hjälpmedel vid brott enligt denna
lag, om brottet har fullbordats.	lag, om	brottet	har fullbordats.
I stället för egendomen kan dess	I stället för egendomen kan dess
värde förklaras förverkat.	värde förverkas.
I 36 kap. 5 och 5 b §§ brotts-	I 36 kap. 10 och 18 §§ brotts-
balken finns bestämmelser om hos	balken finns bestämmelser om hos
vem förverkande får ske och om	vem förverkande får ske och om
särskild rätt till förverkad egendom.	särskild rätt till förverkad egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 2018:611.

625

Betalningsinstitut och registre- rade betaltjänstleverantörer är skyl- diga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersök- ning i brottmål eller utredning om

självständigt förverkande av brottsvinster begärs av undersök- ningsledaren eller om det begärs av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.

Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 14 och 15 §§ lagen (2010:751) om betal- tjänster ska ha följande lydelse.

3kap. 14 §1

15 §2

Den

undersökningsledare

eller

Den

undersökningsledare

eller

åklagare som begär uppgifter enligt

14 §

får

besluta

att

betalnings-

14 § får

besluta

att

betalnings-

institutet

eller den

registrerade

institutet

eller den

registrerade

betaltjänstleverantören

samt

dess

betaltjänstleverantören

samt

dess

styrelseledamöter och anställda inte

får röja för kunden eller för någon

utomstående

att

uppgifter

har

utomstående

att

uppgifter

har

lämnats enligt 14 § eller att det

pågår

förundersökning,

ett

pågår

förundersökning,

ärende om rättslig hjälp i brottmål

utredning om självständigt förver-

eller ett ärende om erkännande och

kande av brottsvinster, ett ärende

verkställighet

europeisk

om rättslig hjälp i brottmål eller ett

utredningsorder.

ärende

erkännande

och

verkställighet

europeisk

utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

1Senaste lydelse 2018:1794.

2Senaste lydelse 2017:1014.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

627

Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800)		Prop. 2023/24:144
		Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 23 § skollagen (2010:800) ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

5kap. 23 §1

verkställandet av omhändertagandet.
Om ett föremål som har om-				Om ett föremål som har om-
händertagits enligt 22 § kan antas				händertagits enligt 22 § kan antas
bli förverkat	enligt	36 kap. 3 §		bli förverkat	enligt 36 kap. 11 §
brottsbalken,	6 § narkotikastraff-			brottsbalken,	6 §	narkotikastraff-
lagen (1968:64),		5 §	lagen	lagen (1968:64)		eller 9 kap. 5 §
(1988:254) om förbud		beträffande		vapenlagen (1996:67), ska rektorn
knivar och andra farliga föremål,				eller den som rektorn har bestämt
5 § lagen (1991:1969) om förbud				skyndsamt anmäla omhändertagan-
mot vissa dopningsmedel,			9 kap.	det till polismyndigheten. Omhän-
5 § vapenlagen (1996:67) eller 5 §				dertagandet får i dessa fall bestå
lagen (1999:42) om förbud mot				tills frågan om föremålet ska tas i
vissa hälsofarliga varor, ska				beslag har prövats.
rektorn eller den som rektorn har
bestämt skyndsamt anmäla omhän-

dertagandet till polismyndigheten. Omhändertagandet får i dessa fall bestå tills frågan om föremålet ska tas i beslag har prövats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 2014:775.

629

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs att 31 och 32 §§ lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			31 §1
Om	det	inte är	uppenbart	Om	det	inte är	uppenbart
oskäligt,	ska	följande	egendom	oskäligt,	ska	följande	egendom
förklaras förverkad:				förverkas:

1.vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet av en sådan vara, och

2. utbyte av brott enligt denna lag.				2. vinster av brott enligt denna
Om en brandfarlig eller explosiv				lag.
vara förklaras förverkad, får även				Om en brandfarlig eller explosiv
varans	förpackning		förklaras	vara förverkas, får även varans
förverkad.				förpackning förverkas.
			32 §2
En anordning för hantering av				En anordning för hantering av
brandfarliga		eller explosiva varor		brandfarliga eller		explosiva	varor
eller annan egendom som har				eller annan egendom som har
använts som hjälpmedel vid brott				använts som hjälpmedel vid brott
enligt denna lag får förklaras				enligt denna lag får förverkas, om
förverkad, om förverkandet behövs				förverkandet behövs för att före-
för att förebygga brott enligt denna				bygga brott enligt denna lag eller
lag eller om det annars finns				om det annars finns särskilda skäl.
särskilda skäl. Detsamma gäller				Detsamma gäller		egendom	som
egendom som varit avsedd att				varit avsedd att användas som
användas som hjälpmedel vid brott				hjälpmedel vid brott enligt denna
enligt denna lag, om brottet har				lag, om	brottet	har fullbordats.
fullbordats. I stället för egendomen				I stället	för egendomen får		dess
får dess	värde förklaras		förverkat.	värde förverkas. I 36 kap. 10 och
I 36 kap. 5 och 5 b §§ brottsbalken				18 §§ brottsbalken finns bestäm-
finns bestämmelser om hos vem				melser om hos vem förverkande får
förverkande får ske och om särskild				ske och om särskild rätt till för-
rätt till förverkad egendom.				verkad egendom.
Om	en	anordning	förklaras	Om en anordning förverkas, får
förverkad, får även anordningens				även anordningens innehåll			och
innehåll och förpackning förklaras				förpackning förverkas.
förverkade.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

630	1	Senaste lydelse 2010:1011.
630	2	Senaste lydelse 2010:1011.

Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622)		Prop. 2023/24:144
		Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 1–3 §§ alkohollag (2010:1622) ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

12kap. 1 §1

Sprit, alkoholdrycker och alko-				Sprit, alkoholdrycker och alko-
holhaltiga preparat som har varit				holhaltiga preparat som har varit
föremål för brott enligt denna lag				föremål för brott enligt denna lag
eller deras värde samt utbyte av				eller deras värde samt vinster av
sådant brott ska förklaras för-				sådant brott ska förverkas. Det-
verkade. Detsamma gäller vad				samma gäller vad någon har tagit
någon har tagit emot som ersättning				emot som ersättning för kostnader i
för kostnader i samband med ett				samband med ett sådant brott, eller
sådant brott, eller värdet av det				värdet av det mottagna, om mot-
mottagna, om		mottagande utgör		tagande utgör brott enligt denna
brott enligt denna lag. Förverkande				lag. Förverkande av alkoholdrycker
av alkoholdrycker eller alkohol-				eller alkoholdrycksliknande prepa-
drycksliknande		preparat	kan ske	rat kan ske även hos den som är fri
även hos den som är fri från ansvar				från	ansvar	för	brottet enligt
för brottet enligt 11 kap. 11 § andra				11 kap. 11 § andra stycket.
stycket.
			2 §2
Har sprit	eller alkoholdrycker			Har	sprit	eller	alkoholdrycker
olovligen tillverkats ska även des-				olovligen tillverkats ska även des-
tillationsapparater, apparatdelar och				tillationsapparater, apparatdelar och
redskap som har använts vid till-				redskap som har använts vid till-
verkningen, råämnen som uppen-				verkningen, råämnen som uppen-
barligen har varit avsedda för till-				barligen har varit avsedda för till-
verkningen och beredningen samt				verkningen och beredningen samt
kärl och emballage som varorna har				kärl och emballage som varorna har
förvarats i, förklaras förverkade.				förvarats i, förverkas. Likaså ska
Likaså ska förråd av renings- och				förråd av renings- och filtrerings-
filtreringsmedel		vilka	uppenbar-	medel vilka uppenbarligen avsetts
ligen avsetts för rening eller				för rening eller filtrering av olov-
filtrering av	olovligen		tillverkad	ligen tillverkad sprit förverkas.
sprit förklaras förverkade.
Destillationsapparater och appa-				Destillationsapparater och appa-
ratdelar som har varit föremål för				ratdelar som har varit föremål för
brott enligt 11 kap. 2 § eller värdet				brott enligt 11 kap. 2 § eller värdet
därav samt utbyte av sådant brott				därav samt utbyte av sådant brott
ska förklaras förverkade.				ska förverkas.

1	Senaste lydelse 2019:345.	631
2	Senaste lydelse 2010:1622.	631

Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 2 § varumärkeslagen (2010:1877) ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8kap. 2 §1

Egendom med avseende på vilken		Egendom med avseende på vilken
brott föreligger enligt 1 §	ska	brott föreligger enligt 1 § ska för-
förklaras förverkad, om det inte är		verkas, om det inte är uppenbart
uppenbart oskäligt. I stället	för	oskäligt. I stället för egendomen får
egendomen får dess värde förklaras		dess värde förverkas. Även vinster
förverkat. Även utbyte av sådant		av sådant brott ska förverkas, om
brott ska förklaras förverkat, om		det inte är uppenbart oskäligt. Det-
det inte är uppenbart oskäligt. Det-		samma gäller vad någon har tagit
samma gäller vad någon har tagit		emot som ersättning för kostnader i
emot som ersättning för kostnader i		samband med ett sådant brott, eller
samband med ett sådant brott, eller		värdet av det mottagna, om mot-
värdet av det mottagna, om		tagandet utgör brott enligt 1 §.
mottagandet utgör brott enligt 1 §.
Egendom som har använts som		Egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt 1 § får		hjälpmedel vid brott enligt 1 § får
förklaras förverkad, om det behövs		förverkas, om det behövs för att
för att förebygga brott eller om det		förebygga brott eller om det annars
annars finns särskilda skäl. Det-		finns särskilda skäl.	Detsamma
samma gäller egendom som varit		gäller egendom som varit avsedd
avsedd att användas som hjälp-		att användas som hjälpmedel vid
medel vid brott enligt 1 §, om		brott enligt 1 §, om brottet har full-
brottet har fullbordats eller om för-		bordats eller om förfarandet har
farandet har utgjort ett straffbart		utgjort ett straffbart försök eller en
försök eller en straffbar förbe-		straffbar förberedelse.	I stället för
redelse. I stället för egendomen får		egendomen får dess värde förverkas.
dess värde förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 2010:1877.

633

		47 §3				Prop. 2023/24:144
Den	undersökningsledare	eller	Den	undersökningsledare	eller	Bilaga 2
åklagare som begär uppgifter enligt			åklagare som begär uppgifter enligt
46 § får besluta att företaget samt			46 § får besluta att företaget samt
dess	styrelseledamöter	och	dess	styrelseledamöter	och
anställda inte får röja för kunden			anställda inte får röja för kunden
eller för någon utomstående att			eller för någon utomstående att
uppgifter har lämnats enligt 46 §			uppgifter har lämnats enligt 46 §
eller att det pågår en förunder-			eller att det pågår en förunder-
sökning, ett ärende om rättslig hjälp			sökning, en utredning om själv-
i brottmål eller ett ärende om			ständigt förverkande av brotts-
erkännande och verkställighet av			vinster, ett ärende om rättslig hjälp
en europeisk utredningsorder.			i brottmål eller ett ärende om
			erkännande och verkställighet av
			en europeisk utredningsorder.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

3 Senaste lydelse 2017:1015.

635

Med ett svenskt beslut om förverkande ska även avses ett av svensk domstol meddelat laga- kraftvunnet beslut som meddelats med stöd av 36 kap. 3 eller 5 § brottsbalken.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

636

Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 och 3 §§ lagen (2011:423) om erkän- nande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall ska följande lydelse.

1 kap.

2 §1

Med ett svenskt beslut om förverkande avses i denna lag ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut om förverkande

1. som avser utbyte av ett brott,	1. som avser vinster av ett brott,
eller vad någon tagit emot som	eller vad någon tagit emot som
ersättning för kostnader i samband	ersättning för kostnader i samband
med ett brott eller värdet av det	med ett brott eller värdet av det
mottagna, eller	mottagna, eller

2.som avser egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, som frambragts genom brott, vars användande utgör brott, som någon annars tagit befattning med på ett sätt som utgör brott eller som annars varit föremål för brott.

Med ett svenskt beslut om förverkande ska även avses ett av svensk domstol meddelat laga- kraftvunnet beslut som meddelats med stöd av 36 kap. 1 b eller 4 § brottsbalken.

3 §2

Med ett utländskt beslut om förverkande avses i denna lag ett straff eller en åtgärd enligt ett lagakraftvunnet beslut, som har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat i Europeiska unionen efter rättegång på grund av brottslig handling och som innebär ett slutligt berövande av egendom när domstolen förklarat att egendomen har

1.utgjort vinning av ett brott eller motsvarande som helt eller delvis uppgår till värdet av denna vinning,

2.utgjort hjälpmedel vid ett brott,

3.förverkats till följd av en tillämpning av

a)artikel 3.1 och 3.2 om utökade möjligheter till förverkande i rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, eller

b)artikel 5 om utvidgat förverkande i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen, i den ursprungliga lydelsen, eller

4. förverkats med stöd av andra bestämmelser om utökade möjligheter till förverkande än sådana som anges i 3.

1Senaste lydelse 2014:203.

2Senaste lydelse 2016:487.

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 25 § får besluta att AIF-förvaltaren eller förvaringsinstitutet samt för- valtarens eller institutets styrelse- ledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utom- stående att uppgifter har lämnats enligt 25 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande av brotts- vinster, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkän-

Förslag om lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder

Härigenom föreskrivs 8 kap. 25 och 26 §§ lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8kap. 25 §1

En AIF-förvaltare och ett	En AIF-förvaltare och ett
förvaringsinstitut är skyldiga att	förvaringsinstitut är skyldiga att
lämna ut uppgifter om enskildas	lämna ut uppgifter om enskildas
förhållanden till förvaltaren och	förhållanden till förvaltaren och
institutet, om det under en ut-	institutet, om det under en ut-
redning enligt bestämmelserna om	redning enligt bestämmelserna om
förundersökning i brottmål begärs	förundersökning i brottmål eller en
av undersökningsledaren eller om	utredning om självständigt för-
det begärs av åklagare i ett ärende	verkande av brottsvinster begärs av
om rättslig hjälp i brottmål, på	undersökningsledaren eller om det
framställning av en annan stat eller	begärs av åklagare i ett ärende om
en mellanfolklig domstol, eller i ett	rättslig hjälp i brottmål, på fram-
ärende om erkännande och verk-	ställning av en annan stat eller en
ställighet av en europeisk utred-	mellanfolklig domstol, eller i ett
ningsorder. Uppgifterna ska lämnas	ärende om erkännande och verk-
ut utan dröjsmål och i elektronisk	ställighet av en europeisk utred-
form.	ningsorder. Uppgifterna ska lämnas
	ut utan dröjsmål och i elektronisk
	form.

Bestämmelser om skyldighet för AIF-förvaltare och förvaringsinstitut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap. 10 a § föräldra- balken.

26 §2

Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 25 § får besluta att AIF-förvaltaren eller förvaringsinstitutet samt för- valtarens eller institutets styrelse- ledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utom- stående att uppgifter har lämnats enligt 25 § eller att det pågår en förundersökning, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verk-

1	Senaste lydelse 2018:1797.	643
2	Senaste lydelse 2017:1017.	643

Förslag till lag om ändring i lag (2014:307) om straff för penningtvättsbrott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2014:307) om straff för penning- tvättsbrott

dels att 9–10 §§ och 12–13 §§1 ska upphöra att gälla, dels att 11 § ska ha följande lydelse.

11 §2

Förverkande av egendom			eller	Utan hinder av vad som föreskrivs
dess värde enligt 9 och 10 §§ får				i 36 kap. brottsbalken får egendom
ske hos				som har varit föremål för brott
1. gärningsmannen		eller någon		enligt denna lag förverkas hos
annan som medverkat till				gärningsmannen eller någon annan
brottet,				som medverkat till brott.
2. den	i vars ställe gärnings-
mannen eller någon annan med-
verkande var,
3. den som genom brottet beretts
vinning	eller näringsidkare		som
avses i 36 kap. 4 § brottsbalken,
4. den som efter brottet förvärvat
egendomen
a) genom bodelning eller			på
grund av arv eller testamente eller
genom gåva, eller
b) på annat sätt och då haft
vetskap om eller skälig anledning
att anta att egendomen hade sam-
band med brottet.
Tillhörde egendomen vid brottet
inte någon av dem som anges i
första stycket 1–3, får den inte för-
klaras	förverkad.	Förverkande

enligt 9 § första stycket 1 får dock ske hos gärningsmannen eller nå- gon annan som medverkat till brottet, även om egendomen vid brottet tillhörde någon annan.

Egendom som enligt 36 kap.

1 c § brottsbalken ska anses som utbyte får förklaras förverkad, om den egendom som den förverkade egendomen trätt i stället för vid

1Senaste lydelse 9–10 §§ och 12 § 2014:307, senaste lydelse 13 § 2014:628.

2Senaste lydelse 2014:307.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

645

Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut

och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 11 och 12 §§ lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6kap. 11 §1

Ett finansiellt holdingföretag, ett

blandat

finansiellt

holdingföretag

blandat

finansiellt holdingföretag

och ett värdepappersinriktat hol-

dingföretag är skyldiga att lämna ut

uppgifter om enskildas förhållan-

den till företaget, om det under en

utredning

enligt

bestämmelserna

utredning

enligt

bestämmelserna

förundersökning i

brottmål

förundersökning i brottmål

begärs

undersökningsledaren

eller en utredning om självständigt

eller om det begärs av åklagare i ett

förverkande av brottsvinster begärs

ärende om rättslig hjälp i brottmål,

av undersökningsledaren eller om

på framställning av en annan stat

det begärs av åklagare i ett ärende

eller en mellanfolklig domstol, eller

om rättslig hjälp i brottmål, på

i ett ärende om erkännande och

framställning av en annan stat eller

verkställighet av

europeisk

en mellanfolklig domstol, eller i ett

utredningsorder. Uppgifterna

ska

ärende om erkännande och verk-

lämnas ut utan dröjsmål och i

ställighet av en europeisk utred-

elektronisk form.

ningsorder. Uppgifterna ska lämnas

ut utan dröjsmål och i elektronisk

form.

12 §2

Den

undersökningsledare

eller

Den

undersökningsledare

eller

åklagare som begär uppgifter enligt

11 § får besluta att holdingföretaget

samt

dess

styrelseledamöter

och

samt

dess

styrelseledamöter

och

anställda inte får röja för kunden

eller för någon utomstående att

uppgifter har lämnats enligt 11 §

eller att det pågår en förundersök-

ning, ett ärende om rättslig hjälp i

ning, en utredning om självständigt

brottmål eller ett ärende om erkän-

förverkande av

brottsvinster, ett

nande och verkställighet av en

ärende om rättslig hjälp i brottmål

europeisk utredningsorder.

eller ett ärende om erkännande och

1 Senaste lydelse 2021:481.

647

2 Senaste lydelse 2017:1018.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

652

Förslag till lag om ändring i lagen (2016:319) om skydd för geografisk information

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (2016:319) om skydd för geografisk information ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			13 §1
Om	det	inte är	uppenbart	Om	det	inte är	uppenbart
oskäligt,	ska	följande	egendom	oskäligt,	ska	följande	egendom
förklaras förverkad:				förverkas:

1.avbildningar, beskrivningar och mätuppgifter som tillkommit genom brott mot 3 eller 6 § eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av 7 §,

2.sammanställningar av geografisk information som spridits genom brott mot 9 §, och

3.egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag.

I 36 kap. 5 och 5 b §§ brotts-	I 36 kap. 10 och 18 §§ brotts-
balken finns bestämmelser om hos	balken finns bestämmelser om hos
vem förverkande får ske och om	vem förverkande får ske och om
särskild rätt till förverkad egendom.	särskild rätt till förverkad egendom.

1Senaste lydelse 2016:319.

Förslag till lag om ändring i tullagen (2016:253)		Prop. 2023/24:144
		Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 17 § tullagen (2016:252) ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

5kap. 17 §1

Tullverket ska besluta om hel eller delvis befrielse från tulltillägg eller förseningsavgift om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Vid bedömningen ska det särskilt beaktas om

1.den felaktighet eller passivitet som lett till avgiften kan antas ha

– berott på ålder, hälsa eller liknande förhållanden, eller

– berott på en felbedömning av reglerna eller betydelsen av de faktiska

förhållandena,

2.avgiften inte står i rimlig proportion till felaktigheten eller pas- siviteten,

3.en oskäligt lång tid har gått efter det att Tullverket har funnit anledning att anta att avgift ska tas ut utan att den som avgiften gäller kan lastas för dröjsmålet, eller

4. felaktigheten eller passiviteten	4. felaktigheten eller passiviteten
även har medfört att den som	även har medfört att den som
avgiften gäller fällts till ansvar för	avgiften gäller fällts till ansvar för
brott enligt lagen (2000:1225) om	brott enligt lagen (2000:1225) om
straff för smuggling eller 2 § eller	straff för smuggling eller 2 § eller
blivit föremål för förverkande av	blivit föremål för utvidgat förver-
utbyte av brottslig verksamhet enligt	kande av brottsvinster enligt 36 kap.
36 kap. 1 b § brottsbalken.	3 § brottsbalken.

Deklaranten får helt eller delvis befrias från förseningsavgift även när passiviteten är obetydlig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 2016:253.

655

Förslag till lag om ändring i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap. 3 §1

Med en europeisk utredningsorder avses

1. ett beslut i Sverige som in-		1. ett beslut i Sverige som in-
nebär att en utredningsåtgärd ska		nebär att en utredningsåtgärd ska
vidtas i en annan medlemsstat i		vidtas i en annan medlemsstat i
syfte att inhämta bevisning och som		syfte att inhämta bevisning och som
har meddelats av en åklagare eller		har meddelats av en åklagare eller
domstol under en förundersökning		domstol under en förundersökning
eller rättegång i brottmål, eller		eller rättegång i brottmål eller
		annars inom ramen för en utred-
		ning om självständigt förverkande
		av brottsvinster, eller
2. ett beslut i en annan med-		2. ett beslut i en annan med-
lemsstat som innebär att en ut-		lemsstat som innebär att en ut-
redningsåtgärd ska vidtas i Sverige i		redningsåtgärd ska vidtas i Sverige i
syfte att inhämta bevisning och som		syfte att inhämta bevisning och som
har meddelats eller godkänts av en		har meddelats eller godkänts av en
domare, domstol, undersöknings-		domare, domstol, undersöknings-
domare eller allmän åklagare i ett		domare eller allmän åklagare
straffrättsligt förfarande eller i ett		a) i ett straffrättsligt förfarande
annat förfarande avseende straff-		eller i ett annat förfarande avse-
bara gärningar som inleds vid en		ende straffbara gärningar som in-
administrativ eller rättslig myndig-		leds vid en administrativ eller rätts-
het, när ett beslut i ett sådant annat		lig myndighet, när ett beslut i ett
förfarande kan leda till ett förfa-		sådant annat förfarande kan leda
rande inför en domstol som är		till ett förfarande inför en domstol
behörig att handlägga brottmål.		som är behörig att handlägga
		brottmål, eller
		b) i ett förfarande som avser en
		form av förverkande som motsva-
		rar den som avses i 36 kap. 5 §
		brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 2017:1000.

657

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (2018:649) om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2018:649) om förbud mot innehav av berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse							Föreslagen lydelse
						4 §1
Om egendom som har omhänder-							Om egendom som har om-
tagits enligt 3 § kan antas bli för-							händertagits enligt 3 § kan antas bli
verkad	enligt		36 kap.		3 §	brotts-	förverkad	enligt 36 kap.			11 §
balken,	6 §		narkotikastrafflagen				brottsbalken,		6 §	narkotika-
(1968:64),		5 §		lagen	(1988:254)		strafflagen	(1968:64)		eller 9 kap.
om förbud beträffande knivar och							5 § vapenlagen (1996:67), ska den
andra farliga föremål, 5 § lagen							som förestår		verksamheten		vid
(1991:1969) om förbud mot vissa							hemmet skyndsamt anmäla omhän-
dopningsmedel, 9 kap. 5 § vapen-							dertagandet till Polismyndigheten.
lagen	(1996:67)			eller	5 §	lagen	Beslutet att omhänderta egen-
(1999:42) om förbud mot vissa							domen får bestå tills frågan om
hälsofarliga varor, ska den som							huruvida egendomen ska tas i
förestår verksamheten vid hemmet							beslag har prövats.
skyndsamt			anmäla		omhänder-
tagandet		till	Polismyndigheten.

Beslutet att omhänderta egen- domen får bestå tills frågan om huruvida egendomen ska tas i beslag har prövats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

658	1 Senaste lydelse 2018:649.

Förslag till lag om ändring i spellagen (2018:1138)		Prop. 2023/24:144
		Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 19 kap. 9 § spellagen (2018:1138) ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

19kap. 9 §1

Insatser som tagits emot vid brott			Insatser som tagits emot vid brott
enligt denna lag ska förklaras			enligt denna lag ska förverkas.
förverkade. Även annat utbyte av			Även andra vinster av sådant brott
sådant brott ska förklaras förverkat.			ska förverkas. Detsamma gäller
Detsamma	gäller	utrustning,	utrustning, handlingar och		annan
handlingar och annan egendom som			egendom som har varit föremål för
har varit föremål för ett sådant			ett sådant brott. Om en spelautomat
brott. Om en spelautomat förverkas			förverkas ska även dess innehåll
ska även dess innehåll förklaras			förverkas. Förverkande får inte ske
förverkat. Förverkande får inte ske			om det är uppenbart oskäligt.
om det är uppenbart oskäligt.
Utrustning, handlingar och annan			Utrustning, handlingar och annan
egendom som har använts som			egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt denna			hjälpmedel vid brott enligt denna
lag får förklaras förverkade, om det			lag får förverkas, om det behövs för
behövs för att förebygga brott eller			att förebygga brott eller om det
om det annars finns särskilda skäl.			annars finns	särskilda	skäl.
Detsamma	gäller egendom som		Detsamma gäller	egendom	som
varit avsedd att användas som			varit avsedd att användas som
hjälpmedel vid sådana brott, om			hjälpmedel vid sådana brott, om
brottet har fullbordats.			brottet har fullbordats.
Förverkande kan, utöver vad som			Förverkande kan, utöver vad som
framgår av 36 kap. 5 § brottsbalken,			framgår av 36 kap. 2 och		10 §§
ske hos den som yrkesmässigt			brottsbalken, ske hos den som
tillhandahållit egendomen. I stället			yrkesmässigt	tillhandahållit
för egendomen kan dess värde			egendomen. I stället för egendo-
förklaras förverkat.			men kan dess värde förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

1 Senaste lydelse 2018:1138.

659

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1653) om företagsnamn

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 2 § lagen (2018:1653) om företagsnamn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		5 kap.
		2 §1
Den egendom som ett brott enligt			Den egendom som ett brott enligt
1 § gäller ska förklaras förverkad,			1 § gäller ska förverkas, om det inte
om det inte är uppenbart oskäligt.			är uppenbart oskäligt. I stället för
I stället	för egendomen får	dess	egendomen får dess värde förverkas.
värde förklaras förverkat. Även			Även vinster av sådant brott ska
utbyte av sådant brott ska förklaras			förverkas, om det inte är uppenbart
förverkat, om det inte är uppenbart			oskäligt.	Detsamma		gäller	vad
oskäligt.	Detsamma gäller	vad	någon har tagit emot som ersättning
någon har tagit emot som ersättning			för kostnader i samband med ett
för kostnader i samband med ett sådant			sådant brott, eller värdet av det
brott, eller värdet av det mottagna, om			mottagna,	om	mottagandet		utgör
mottagandet utgör brott enligt 1 §.			brott enligt 1 §.
Egendom som har använts som			Egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt 1 § får			hjälpmedel vid brott enligt 1 § får
förklaras förverkad, om det behövs			förverkas, om det behövs för att
för att förebygga brott eller om det			förebygga brott eller om det annars
annars finns särskilda skäl. Det-			finns särskilda		skäl.	Detsamma
samma gäller egendom som varit			gäller egendom som varit avsedd att
avsedd att användas som hjälp-			användas som hjälpmedel vid brott
medel vid brott enligt 1 §,		om	enligt 1 §, om brottet har fullbor-
brottet har fullbordats eller om			dats eller om förfarandet har utgjort
förfarandet har utgjort ett straffbart			ett straffbart försök eller en straffbar
försök eller en straffbar förbe-			förberedelse. I stället för egendomen
redelse. I stället för egendomen får			får dess värde förverkas.
dess värde förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

660	1 Senaste lydelse 2018:1653.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (2020:272) om konto- och värdefackssystem

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2020:272) om konto- och värde- fackssystem ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §1

Följande ska, om de enligt annan författning har rätt att begära att få ta del av uppgifterna, få tillgång till uppgifter genom konto- och värdefacks- systemet:

1.Polismyndigheten och Säkerhetspolisen om det behövs för en utred- ning om penningtvätt och finansiering av terrorism.

2. undersökningsledare om det	2. undersökningsledare om det
begärs under en utredning enligt	begärs under en utredning enligt
bestämmelserna om förundersök-	bestämmelserna om förundersök-
ning i brottmål,	ning i brottmål, eller utredning om
	självständigt förverkande av brotts-
	vinster,

3.åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkän- nande och verkställighet av en europeisk utredningsorder,

4.Skatteverket för att utföra revision och annan kontrollverksamhet och för att fullgöra Sveriges åtaganden att lämna upplysningar inom ramen för Sveriges deltagande i det administrativa samarbetet inom Europeiska unionen i fråga om beskattning eller andra avtal som medför en skyldighet att lämna upplysningar i skatteärenden, och

5.Kronofogdemyndigheten för att

–utreda om någon har egendom som kan tas i anspråk för utmätning, kvarstad eller betalningssäkring,

–utöva tillsyn över meddelade näringsförbud,

–fullgöra Sveriges åtaganden vid gränsöverskridande unionsförfaran- den i fråga om kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur,

–lämna upplysningar inom ramen för Sveriges deltagande i det administrativa samarbetet inom Europeiska unionen i fråga om informationsutbyte mellan medlemsstaternas socialförsäkringsinstitutioner.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

664	1 Senaste lydelse 2020:272.

Förslag till lag om ändring i lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande

Prop. 2023/24:144 Bilaga 2

2kap. 2 §1

En åklagare får besluta om beslag av ett föremål trots att det inte är

tillgängligt vid beslutet, om föremålet
1. skäligen kan antas vara för-	1. skäligen kan antas vara för-
verkat på grund av brott, och	verkat på grund av brott eller på
	grund av att det härrör från brotts-
	lig verksamhet, och

2.kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen.

3 §2

En åklagare får besluta om beslag	En åklagare får besluta om beslag
av egendom i form av pengar,	av egendom i form av pengar,
fordran eller någon annan rättighet	fordran eller någon annan rättighet,
som skäligen kan antas vara	eller av ett motsvarande värde
föremål för brott enligt lagen	(penningbeslag), trots att egen-
(2002:444) om straff för finan-	domen i fråga inte är tillgänglig vid
siering av särskilt allvarlig brotts-	beslutet, om egendomen
lighet i vissa fall eller lagen
(2014:307) om straff för penning-
tvättsbrott, eller av ett motsvarande
värde (penningbeslag), trots att
egendomen i fråga inte är till-
gänglig vid beslutet, om egen-
domen
1. skäligen kan antas vara för-	1. skäligen kan antas vara för-
verkad på grund av brott, och	verkad på grund av brott eller på
	grund av att den härrör från brotts-
	lig verksamhet, och

1	Senaste lydelse 2020:968.	665
2	Senaste lydelse 2020:968.	665

Prop. 2023/24:144	Förteckning över remissinstanserna
Bilaga 3
	Efter remiss har yttrande över betänkandet lämnats av Arbetsförmed-
	lingen, Arbetsmiljöverket, Barnombudsmannen, Brottsoffermyndigheten,
	Brottsförebyggande rådet (Brå), Centrala studiestödsnämnden, Domstols-
	verket, Ekobrottsmyndigheten, Elsäkerhetsverket, Energimarknads-
	inspektionen, Euroclear Sweden AB, Fastighetsmäklarinspektionen,
	Fastighetsägarna Sverige, Finansbolagens Förening, Finansinspektionen,
	Folkhälsomyndigheten, Fondbolagens förening, Föreningen svensk
	sjöfart, Försäkringskassan, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Nedre
	Norrland, HSB Riksförbund, Hyresgästföreningen, Inspektionen för
	arbetslöshetsförsäkringen, Inspektionen för strategiska produkter,
	Integritetsskyddsmyndigheten,		Justitiekanslern,	Jönköpings tingsrätt,
	Kammarkollegiet, Kammarrätten i Göteborg, Kemikalieinspektionen,
	Kommerskollegium, Konkurrensverket, Kronofogdemyndigheten, Kust-
	bevakningen,	Lantmäteriet,	Luftfartsverket,	Läkemedelsverket,

Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Malmö tingsrätt, Migrationsverket, Myndigheten för digital förvaltning, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Nacka tingsrätt, Naturvårdsverket, Pensionsmyndigheten, Polismyndigheten, Post och Telestyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Riksdagens ombudsmän, Sjöfartsverket, Skatteverket, Småföretagarnas Riksförbund, Socialstyrelsen, Sparbankernas Riksförbund, Spelinspek- tionen, Statens jordbruksverk, Stockholms tingsrätt, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, Svea hovrätt, Svensk Försäkring, Svensk Inkasso, Svenska Bankföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges a-kassor, Sveriges Allmännytta, Sveriges domareförbund, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Säkerhetspolisen, TechSverige, Tillväxtverket, Trafikverket, Transportstyrelsen, Tullverket, Umeå tingsrätt, Åklagarmyndigheten.

Arbetsgivarverket, Ekonomistyrningsverket, Företagarna, Internet- stiftelsen i Sverige, Journalistförbundet, Riksbanken, Stockholms universitet (Juridiska fakultetsnämnden) och Sveriges Kommuner och Regioner har avstått från att yttra sig.

Följande remissinstanser har inte inkommit med något yttrande. Branschföreningen för onlinespel, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, Centrum för rättvisa, Film och Tv-producenterna, Föreningen Sveriges kronofogdar, Narkotikapolisföreningen, Nasdaq Stockholm Aktiebolag, Nordic Growth Market NGM Aktiebolag, NTF, Rekon, Rädda Barnen, Rättighetsalliansen, Svensk värdepappersmarknad, Svenska Föreningen För Immaterialrätt, SFIR, Svenskt Näringsliv, Sveriges Television, Trafikförsäkringsföreningen, Transparency Inter- national Sverige och Transportföretagen.

668

Prop. 2023/24:144 Bilaga 5

Promemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §1

En förhandling vid domstol ska vara offentlig.

Kan det antas att det vid en

Om det kan antas att det vid en

förhandling

kommer

att läggas

förhandling

kommer

att

läggas

fram uppgift, för vilken hos

fram en uppgift som är sekretess-

domstolen

gäller

sekretess

som

belagd

hos

domstolen

enligt

avses

offentlighets-

och

offentlighets-

och

sekretesslagen

(2009:400),

får

(2009:400), får rätten, om det

rätten, om det bedöms vara av

bedöms vara av synnerlig vikt att

synnerlig vikt att uppgiften inte

uppgiften inte röjs, besluta att

röjs, besluta att förhandlingen i den

förhandlingen i den del som rör

del som rör uppgiften ska hållas

uppgiften ska hållas inom stängda

inom stängda dörrar. Även i annat

dörrar. Även i annat fall får en

fall får en förhandling hållas inom

förhandling hållas

inom

stängda

dörrar,

sekretessen

dörrar, om sekretessen gäller enligt

gäller enligt 35 kap. 12, 13 eller

35 kap.

12,

eller

17 §

eller

17 §

eller

36 kap.

1 eller

2 §

36 kap.

1 eller

2 §

offentlighets-

offentlighets- och

sekretesslagen

och sekretesslagen. En förhandling

eller,

när

det

gäller

får också hållas inom stängda

domstolsförhandling

under

dörrar om sekretessen gäller enligt

förundersökning

brottmål

eller

18 kap. 1, 1 a, 2, 3 eller 17 § eller

därmed likställt mål eller ärende,

35 kap. 1 eller 2 § samma lag, när

enligt 18 kap. 1, 2, 3 eller 17 § eller

det

gäller

domstolsförhandling

35 kap. 1 eller 2 § samma lag. En

under

förundersökning

brottmål

förhandling ska alltid hållas inom

eller därmed likställt mål eller

stängda

dörrar,

sekretessen

ärende eller under utredning om

gäller enligt 27 kap. 5 § andra och

självständigt

förverkande

tredje

styckena

eller

34 kap.

4 §

brottsvinster. En förhandling ska

samma lag och det skulle strida mot

alltid hållas inom stängda dörrar,

avtal som avses där att uppgiften

om sekretessen gäller enligt 27 kap.

röjs vid förhandlingen.

5 § andra och tredje styckena eller

34 kap.

4 §

samma

lag

och

det

skulle strida mot avtal som avses

där att uppgiften röjs vid

förhandlingen.

Förhör med den som är under femton år eller lider av en psykisk

störning får hållas inom stängda dörrar.

670

1 Senaste lydelse 2009:401.

35 kap.	Prop. 2023/24:144
1 §2	Bilaga 5
Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller
men och uppgiften förekommer i

1.utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2.angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller

iannan verksamhet för att förebygga brott,

3.angelägenhet som avser säkerhetsprövning enligt säkerhetsskyddslagen (2018:585),

4.annan verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott eller verkställa uppbörd och som bedrivs av en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Skatteverket, Tullverket eller Kustbevakningen,

6.register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,

7.register som förs av Skatteverket enligt lagen (2018:1696) om Skatteverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

8. särskilt	ärenderegister		över	8. särskilt	ärenderegister		över
brottmål	som	förs	av	brottmål	som	förs	av
åklagarmyndighet,		om uppgiften		åklagarmyndighet,		om uppgiften
inte hänför sig till registrering som				inte hänför sig till registrering som
avses i 5 kap. 1 §, eller				avses i 5 kap. 1 §,
9. register som förs av Tullverket				9. register som förs av Tullverket
enligt lagen (2018:1694)			om	enligt lagen (2018:1694)			om
Tullverkets	behandling		av	Tullverkets	behandling		av
personuppgifter			inom	personuppgifter			inom
brottsdatalagens område eller som				brottsdatalagens område eller som
annars behandlas där med stöd av				annars behandlas där med stöd av
samma lag.				samma lag, eller

10.utredning om självständigt förverkande av brottsvinster.

2 Senaste lydelse 2019:1184.

673

Prop. 2023/24:144 Bilaga 5

674

Första stycket gäller inte om annat följer av 2, 6 eller 7 §.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

6§3

Sekretessen enligt 1 § första stycket gäller inte

1.beslut om huruvida åtal ska väckas, beslut om att en förundersökning inte ska inledas eller beslut om att en förundersökning ska läggas ned,

2.för uppgift i ärende om föreläggande av ordningsbot,

3.för uppgift i ärende om strafföreläggande, förutom i de fall sekretess enligt 12 eller 13 a § skulle ha gällt för uppgiften hos domstol,

4. för	uppgift		som	avser	4. för	uppgift			som	avser
omhändertagande enligt 13 § andra					omhändertagande enligt 13 § andra
stycket polislagen (1984:387), eller					stycket polislagen (1984:387),
5. för uppgift som hänför sig till					5. för uppgift som hänför sig till
sådan	verksamhet			hos	sådan		verksamhet			hos
Säkerhetspolisen som avses i 1 §					Säkerhetspolisen som avses i 1 §
första	stycket		1–5	eller	första	stycket			1–5	eller
motsvarande		verksamhet		enligt	motsvarande		verksamhet			enligt
äldre bestämmelser, om uppgiften					äldre bestämmelser, om uppgiften
har införts i en allmän handling före					har införts i en allmän handling före
år 1949.					år 1949, eller
					6. beslut om huruvida talan om
					självständigt			förverkande		av
					brottsvinster ska väckas, beslut om
					att en utredning om självständigt
					förverkande		av	brottsvinster inte
					ska inledas eller beslut om att en
					utredning		om		självständigt
					förverkande		av	brottsvinster ska
					läggas ned.
Lydelse enligt SFS 2022:1314					Föreslagen lydelse
					7 §
Sekretessen		enligt	1 §	första	Sekretessen			enligt	1 §	första
stycket upphör att gälla hos de					stycket upphör att gälla hos de
myndigheter och i de verksamheter					myndigheter och i de verksamheter
som anges där, om uppgiften					som anges där, om uppgiften
lämnas till domstol med anledning					lämnas till domstol med anledning
av åtal, om inte					av åtal eller talan om självständigt
					förverkande av brottsvinster, om
					inte

1.sekretess för uppgiften ska gälla hos domstolen enligt 12 §, 12 a § 13 a § eller 36 kap. 2 §,

2.uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet, eller

3.uppgiften finns i en handling som har kommit från en annan myndighet där uppgiften är sekretessreglerad.

3Senaste lydelse 2022:1535.

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag (2024:000) om rättegången vid förverkande av egendom och företagsbot

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Lagens innehåll och tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller vissa bestämmelser om rättegången vid förverkande av egendom och företagsbot.

Innehållet i denna lag är uppdelat enligt följande:

–Lagens innehåll och tillämpningsområde (1 kap.),

–Utredning om självständigt förverkande (2 kap.),

–Beslut om förverkande av egendom eller företagsbot som fattas av brottsbekämpande myndigheter (3 kap.),

–Förfarandet i domstol (4 kap.),

–Tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande (5 kap.), och

–Offentligt biträde, information, delgivning samt barn och unga (6 kap.).

2 § Om en fråga om förverkande av egendom eller företagsbot utgör en del av en fråga om ansvar för brott gäller bestämmelserna i rättegångs- balken om rättegången i brottmål.

Om en fråga om förverkande av egendom eller företagsbot inte utgör en del av en fråga om ansvar för brott gäller, för beslut av brottsbekämpande myndigheter och förfarandet i domstol, bestämmelserna i 3 och 4 kap.

I en utredning om självständigt förverkande gäller bestämmelserna i

2 kap. I en utredning mot någon som inte är misstänkt för brott om annat förverkande än självständigt förverkande eller företagsbot tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål. I polislagen (1984:387) finns bestämmelser om rätten att använda tvångsmedel i syfte att förverka egendom enligt 36 kap. 21 § brottsbalken.

3 § Oavsett om en fråga om förverkande av egendom eller företagsbot utgör en del av en fråga om ansvar för brott gäller:

–bestämmelsen i 3 kap. 2 § om när åklagaren ska fatta beslut om förverkande,

–bestämmelserna i 5 kap. om tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande, och

–om inte annat anges, bestämmelserna i 6 kap. om offentligt biträde, information, delgivning samt barn och unga.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

2 kap. Utredning om självständigt förverkande

1 § Syftet med en utredning om självständigt förverkande är att

1.utreda om egendomen härrör från brottslig verksamhet,

2.utreda vem egendomen tillhör,

677

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

678

3.ta ställning till om det finns tillräckliga skäl att väcka talan om egendomens förverkande, och

4.se till att bevisningen kan presenteras i ett sammanhang.

2 § En utredning om självständigt förverkande ska inledas om det finns anledning att anta att egendom härrör från brottslig verksamhet. En utredning behöver dock inte inledas om det är uppenbart att frågan inte går att utreda eller om en utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse.

3 § Beslut att inleda en utredning om självständigt förverkande fattas av

1.åklagaren, eller

2.anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.

4 § En utredning om självständigt förverkande leds av åklagaren. Om utredningen har inletts av någon som avses i 3 § 2 ska åklagaren snarast ta över ledningen av utredningen.

5 § För att genomföra en utredning om självständigt förverkande får åklagaren anlita biträde av en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten, Skatteverket eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.

6 § Bestämmelserna i 23 kap. 4, 6–7 och 9–15 §§, 16 § andra stycket och 21–21 d och 23 §§ rättegångsbalken ska tillämpas i en utredning om självständigt förverkande. Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–skälig misstanke om brott avse skälig anledning att anta att egendom kan komma att förverkas,

–den misstänkte avse den som en utredning om självständigt förverkande rör,

–förundersökning avse utredning om självständigt förverkande,

–undersökningsledaren avse den som leder utredningen,

–försvarare avse biträde, och

–åtal avse talan om självständigt förverkande.

Tvångsmedel

7 § I en utredning om självständigt förverkande får tvångsmedel användas mot en enskild i den utsträckning som framgår av denna lag.

–undersökningsledaren avse den som leder utredningen, och

–åtal avse talan om självständigt förverkande.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

680

3 kap. Beslut om förverkande av egendom eller företagsbot som fattas av brottsbekämpande myndigheter

Beslut om förverkande

1 § Om egendomens värde inte överstiger fem prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken får åklagaren pröva en fråga om förverkande av

1.egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag, eller

2.värdet av egendom.

2 § Om egendomen uppenbart saknar legalt användningsområde ska åklagaren pröva en fråga om förverkande av egendomen även om den utgör en del av en fråga om ansvar för brott, om inte särskilda skäl talar mot det. Ett beslut i förverkandefrågan ska meddelas senast i samband med att åklagaren beslutar om åtal ska väckas eller att förundersökningen ska läggas ner.

3 § Om egendomens värde inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken får en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett besluta om förverkande av ett föremål som är taget i beslag.

4 § Beslut om förverkande enligt detta kapitel ska meddelas skriftligen. Beslutet ska delges den det rör, om det inte gäller sådan egendom som avses i 2 §. Om det inte kan klargöras vem egendomen tillhör, ska beslutet riktas mot en okänd person och delges genom kungörelse enligt 6 kap. 3 §.

Den som beslutet rör får anmäla missnöje hos den myndighet som har meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för delgivning av beslutet eller, om beslutet inte ska delges, från dagen för beslutet. Om missnöje anmäls, ska beslutet om förverkande inte längre gälla.

Om någon anmäler missnöje ska åklagaren senast inom en månad från anmälan väcka talan om förverkande enligt 4 kap. Väcks inte talan är frågan slutligt avgjord.

5 § Beslut om förverkande enligt detta kapitel får inte avse självständigt eller utvidgat förverkande.

Beslut om företagsbot

6 § Företagsbot får föreläggas företag genom strafföreläggande. I sådana fall gäller 48 kap. 2–5, 6–8, 10 och 12 a §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar och det som sägs där om den misstänkte gäller i stället företaget.

Ett strafföreläggande om företagsbot godkänns genom att företaget

1. undertecknar en förklaring om att det erkänner de omständigheter som	Prop. 2023/24:144
ligger till grund för föreläggandet och godtar den företagsbot som tagits	Bilaga 7
upp i föreläggandet, och

2.lämnar förklaringen till den mottagare som är behörig att ta emot förklaringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har väckt talan om företagsbot.

4 kap. Förfarandet i domstol

1 § En fråga om förverkande av egendom eller företagsbot som inte utgör en del av en fråga om ansvar för brott, prövas av rätten efter särskild talan av åklagaren, om inte annat följer av 3 kap.

2 § En talan enligt 1 § ska handläggas i en särskild rättegång. Om det är till fördel för handläggningen eller annars finns skäl för det, får dock en talan enligt 1 § handläggas i samma rättegång som en annan sådan talan eller i samma rättegång som en fråga om ansvar för brott.

Om en särskild talan om utvidgat förverkande inte handläggs i samma rättegång som frågan om ansvar för det brott som kan föranleda sådant förverkande får talan väckas först när domen avseende brottet har fått laga kraft. I ett sådant fall ska talan väckas inom ett år från denna tidpunkt.

3 § En särskild talan om förverkande eller företagsbot väcks, om inte annat följer av andra stycket, vid den rätt som enligt 19 kap. rättegångs- balken skulle vara behörig att pröva det brott som yrkandet om förverkande eller företagsbot stöder sig på.

En särskild talan om självständigt förverkande eller förverkande av särskilda brottsverktyg väcks vid rätten i den ort där egendomen påträffades. Om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt får en sådan talan också väckas vid rätten i den ort där svaranden skulle svara i tvistemål, mera varaktigt uppehåller sig eller ska svara i ett brottmål som bör handläggas i samma rättegång som den särskilda talan.

4 § Om rätten inte avvisar talan ska stämning utfärdas mot svaranden. Om frågan gäller förverkande och det inte kan klargöras vem

egendomen tillhör ska stämningen riktas mot en okänd person och delges genom kungörelse enligt 6 kap. 3 §.

5 § Om stämning utfärdas ska svaranden föreläggas att yttra sig skrift- ligen eller inställa sig till huvudförhandling. Gäller saken förverkande ska det i föreläggandet upplysas om att egendomen annars kan förverkas.

6 § När ett mål enligt detta kapitel avgörs är tingsrätten domför med en

lagfaren domare och hovrätten med tre lagfarna domare, om inte annat

681

2 §	Om tredje man väcker talan om bättre rätt till egendom när det pågår	Prop. 2023/24:144
en rättegång om egendomens förverkande får målen handläggas i samma		Bilaga 7
rättegång endast om det finns särskilda skäl för det.
3 §	Om tredje man väcker talan mot staten om bättre rätt till egendom
som har förverkats ska Skatteverket föra statens talan inför domstol.

6 kap. Offentligt biträde, information, delgivning samt barn och unga

Offentligt biträde

1 § Ett offentligt biträde ska förordnas för den som saken rör, om det finns särskilda skäl med hänsyn till utredningen eller övriga omständig- heter. För den som inte har fyllt 18 år ska ett offentligt biträde förordnas, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av biträde.

Ett offentligt biträde ska förordnas för en tredje man som hävdar rätt till egendom som yrkas förverkad, om det finns synnerliga skäl med hänsyn till utredningen eller övriga omständigheter. För den som inte har fyllt 18 år ska ett offentligt biträde förordnas, om det finns särskilda skäl.

Om någon begär att ett offentligt biträde ska förordnas eller om ett offentligt biträde ska utses ska åklagaren göra en anmälan om det hos rätten. Ett offentligt biträde förordnas av rätten.

Det som i övrigt föreskrivs i 21 och 31 kap. rättegångsbalken om offentliga försvarare ska tillämpas även i fråga om offentligt biträde.

Rätt till information

2 § Bestämmelserna i 23 kap. 18 a–20 §§ rättegångsbalken ska tillämpas i en utredning om förverkande eller företagsbot mot någon som inte är misstänkt för brott. När en utredning om förverkande kommit så långt att egendom säkrats ska den som saken rör underrättas om utredningen när han eller hon hörs. När en utredning om företagsbot kommit så långt att det uppkommit skälig misstanke om brott ska företaget underrättas om utredningen när företaget hörs. Efter underrättelsen ska bestämmelserna om insyn i 23 kap. 18 § samma balk i tillämpliga delar gälla i en utredning om förverkande eller företagsbot.

Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–den misstänkte avse den som en utredning om förverkande eller företagsbot rör,

–förundersökning avse utredning om förverkande eller företagsbot,

–undersökningsledaren avse den som leder utredningen,

–försvarare avse biträde, och

–åtal avse talan om förverkande eller företagsbot.

Delgivning

3 § Delgivning av beslut eller stämning enligt 3 eller 4 kap. i en fråga om förverkande av egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag får ske genom kungörelsedelgivning enligt de förutsättningar som anges i

683

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

48 § delgivningslagen (2010:1932). Detsamma gäller om den som frågan om förverkande rör är okänd.

Om värdet av den säkrade egendomen vid tidpunkten för kungörelsen inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, får delgivning ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen.

Barn och unga

4 § I en utredning eller ett förfarande om förverkande som inte utgör en del av en fråga om ansvar för brott, ska följande bestämmelser i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare i tillämpliga delar gälla:

–25 § första stycket, 27 § första–tredje styckena och 29 § första stycket om frågan rör någon som inte har fyllt 21 år,

–32 § andra–fjärde styckena, 33 § första och andra styckena och 34 § första stycket 1, andra stycket andra meningen och fjärde stycket om frågan rör någon som inte har fyllt 15 år.

Vid tillämpningen ska det som där sägs om

–brottsmisstanke avse anledning att anta att egendom kan komma att förverkas från den unge,

–åtal avse talan om förverkande,

–tilltalad avse svarande, och

–förundersökning och utredning avse utredning om förverkande om frågan rör förverkande enligt 36 kap. 14 eller 21 § brottsbalken.

5 § I en utredning eller ett förfarande om självständigt förverkande får tvångsmedel enligt 2 kap. 6 § användas mot någon som inte har fyllt 15 år. Om det finns särskilda skäl får även beslag, penningbeslag, åtgärder för biometrisk autentisering, husrannsakan, kroppsvisitation och genomsök- ning på distans användas mot den unge enligt 2 kap. 8, 10 och 11 §§.

I en utredning eller ett förfarande om förverkande som har samband med en fråga om ansvar för brott får tvångsmedel enligt 23 kap. 6 a och 7 §§ samt 9 § rättegångsbalken användas mot någon som inte har fyllt 15 år och som inte är misstänkt eller tilltalad för brottet. Om det finns särskilda skäl får även beslag, penningbeslag, åtgärder för biometrisk autentisering, husrannsakan, kroppsvisitation och genomsökning på distans användas mot den unge enligt vad som föreskrivs i 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rättegångsbalken.

Den som inte har fyllt 15 år får i fråga om kroppsvisitation hållas kvar för ändamålet i högst tre timmar. En polisman får ta med den som ska kroppsvisiteras till den plats där åtgärden ska genomföras.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

2.Genom lagen upphävs

684

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken1 dels att 36 kap. brottsbalken ska upphöra att gälla,

dels att det i brottsbalken ska införas ett nytt kapitel, 36 kap., av följande lydelse.

36 kap. Om förverkande av egendom och om företagsbot

Kapitlets innehåll och tillämpningsområde

1 § I 3–21 §§ finns bestämmelser om förverkande av egendom. I 22– 26 §§ finns bestämmelser om företagsbot. I 27–30 §§ finns gemensamma bestämmelser om förverkande och företagsbot.

2 § Om en annan författning innehåller någon bestämmelse som avviker från 3–21 och 27–30 §§, tillämpas den bestämmelsen.

Förverkande av egendom

Allmänna bestämmelser om förverkande

3 § Egendom får endast förverkas från den som egendomen tillhör eller som med tillämpning av 4 eller 5 § ska anses vara ägare till egendomen. Denna begränsning hindrar inte att förverkande sker av penningmedel.

Särskild rätt till förverkad egendom består, om inte även den särskilda rätten förverkas. Om egendom förverkas som någon har fått rätt till genom utmätning upphör rätten, om det inte av särskild anledning förordnas att rätten ska bestå.

I lagen (2024:000) om rättegången vid förverkande av egendom och företagsbot finns bestämmelser om förfarandet när det inte kan klargöras vem egendomen tillhör.

4 § Den som har lös egendom i sin besittning anses vara ägare till egendomen, om det inte framgår att den tillhör någon annan.

	1 Senaste lydelse av
	36 kap. 1 § 2008:370	36 kap. 10 a § 2006:283
	36 kap. 1 a § 2008:370	36 kap. 11 § 1986:118
	36 kap. 1 b § 2016:486	36 kap. 12 § 1986:118
	36 kap. 1 c § 2008:370	36 kap. 13 § 1991:1138
	36 kap. 2 § 2005:283	36 kap. 14	§ 2016:486
	36 kap. 3 § 1989:136	36 kap. 15	§ 1986:118
	36 kap. 4 § 1986:1007	36 kap. 16	§ 1986:1007
	36 kap. 5 § 2016:486	36 kap. 17	§ 2005:283
	36 kap. 5 a § 2008:370	rubriken till 36 kap. 1986:118
	36 kap. 5 b § 2008:370	rubriken närmast före 36 kap. 1 § 2008:370
	36 kap. 6 § 1986:118	rubriken närmast före 36 kap. 2 § 2008:370
	36 kap. 7 § 2019:829	rubriken närmast före 36 kap. 5 § 2008:370
	36 kap. 8 § 2019:829	rubriken närmast före 36 kap. 7 § 1986:118
686	36 kap. 9 § 2019:839	rubriken närmast före 36 kap. 11 § 1986:118.
686	36 kap. 10 § 2019:829

I fråga om ett registrerat skepp eller ett registrerat luftfartyg gäller dock	Prop. 2023/24:144
att egendomen anses tillhöra den som är inskriven som ägare, om det inte	Bilaga 7
framgår att den tillhör någon annan.
5 § Om någon är gift och varaktigt sammanbor med sin make och de har
lös egendom i sin gemensamma besittning, anses personen som ägare till
egendomen, om det inte görs sannolikt att de är samägare till egendomen
enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt och det inte heller framgår
att egendomen tillhör den andre eller någon annan. Detsamma gäller när
någon varaktigt sammanbor med någon annan under äktenskapsliknande
förhållanden.
Om någon, i ett annat fall än vad som avses i första stycket, har lös
egendom i gemensam besittning med någon annan får egendomen eller en
andel i den förverkas endast om det framgår att egendomen eller andelen
tillhör personen.
Första och andra styckena gäller inte i fråga om ett registrerat skepp eller
ett registrerat luftfartyg.
6 § I 5 kap. lagen (2024:000) om rättegången vid förverkande av
egendom och företagsbot finns bestämmelser om tredje mans deltagande i
en rättegång om förverkande.
7 § Om bevisning om brottsvinstens storlek eller egendomens värde inte
alls eller endast med svårighet kan föras, får rätten uppskatta vinsten eller
värdet till ett skäligt belopp.
8 § I stället för att besluta om förverkande får rätten besluta om åtgärd
som kan förhindra att egendomen missbrukas.
Om rätten beslutar om en sådan åtgärd ska den även ange inom vilken
tid som åtgärden ska genomföras. Egendomen får vara kvar i beslag under
den tid som rätten bestämmer.
9 § Förverkande ska inte ske om det är uppenbart oskäligt.
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk på egendom
10 § Om egendom som svarar mot ett enskilt anspråk har förverkats ska
staten i den förpliktades ställe ersätta den berättigade intill värdet av det
som staten får in till följd av förverkandebeslutet.
11 § Om rätten beslutar om förverkande av penningmedel och måls-
äganden i samma rättegång har framställt ett enskilt anspråk på penning-
medel som svarar mot det som förverkas, ska rätten pröva om målsäganden
har rätt till betalning ur det som staten får in till följd av förverkande-
beslutet.
Förverkande av brottsvinster och kostnadsersättning
12 § Vinster från ett brott ska förverkas (förverkande av brottsvinster).
Detsamma gäller egendom som någon har tagit emot som ersättning för
kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott (kostnads-
ersättning).	687
	687

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

13 § En brottsvinst får förverkas från den som har gjort vinst till följd av brottet. En brottsvinst får även förverkas från den som senare har förvärvat egendomen. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande dock endast ske om förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott.

Kostnadsersättning får förverkas från den som har tagit emot eller senare har fått ersättningen.

Förverkande av oförklarade tillgångar

14 § Om det är klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet, ska egendomen förverkas (självständigt förverkande).

15 § Om det är övervägande sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet, ska egendomen förverkas, om någon döms för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer och brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst (utvidgat förverkande).

Om brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst, gäller första stycket också om någon döms för

2.narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller olovlig befattning med narkotikaprekursorer enligt 3 b § första stycket samma lag,

3.dopningsbrott enligt 3 § första stycket lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,

4.narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

5.människosmuggling enligt 20 kap. 8 § första stycket utlänningslagen (2005:716) eller organiserande av människosmuggling enligt 20 kap. 9 § första stycket samma lag, eller

6.något annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer och som har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form.

Det som sägs om förverkande i första och andra styckena gäller också om någon döms för försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses där.

16 § Utvidgat förverkande får ske från den som döms för det förverkande- utlösande brottet eller från den som har förvärvat egendomen. Om för- värvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande dock ske endast om förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet.

688

Vad som kan förverkas som brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar

17 § Förverkande av brottsvinster får avse egendom som utgör vinst från ett brott. Förverkande av kostnadsersättning får avse egendom som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott. Förverkande av oförklarade tillgångar enligt 14 eller 15 § får avse egendom som härrör från brottslig verksamhet.

I stället för egendomen får dess värde förverkas.

Förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade till- gångar får även avse annan egendom om det inte strider mot bestämmel- serna i 5 kap. utsökningsbalken på motsvarande sätt som gäller vid utmätning.

Förverkande av hjälpmedel och egendom som har varit föremål för brott

18 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott får förverkas (hjälpmedelsförverkande), om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, om brottet har fullbordats eller om gärningen har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling.

I stället för egendomen får dess värde förverkas.

19 § Egendom

1.som har framställts genom brott,

2.vars användande utgör brott,

3.som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller

4.som på annat sätt har varit föremål för brott

ska förverkas (förverkande av brottsföremål).

I stället för egendomen får dess värde förverkas.

20 § Hjälpmedelsförverkande och förverkande av brottsföremål får ske från gärningsmannen, någon annan som har medverkat till brottet eller den i vars ställe någon av dessa har varit. Hjälpmedel och brottsföremål får även förverkas från den som senare har förvärvat egendomen. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande dock endast ske om denne insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott.

Förverkande av särskilda brottsverktyg

21 § Förverkande får ske av

3.andra föremål, om det med beaktande av föremålets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt finns särskild anledning att befara att det kan komma till användning i samband med ett brott.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

689

Prop. 2023/24:144 Företagsbot Bilaga 7

22 § Ett företag ska åläggas företagsbot för brott, om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och brottet har begåtts i utövningen av

1.näringsverksamhet,

2.sådan offentlig verksamhet som kan jämställas med näringsverk- samhet, eller

3.annan verksamhet som ett företag bedriver, om brottet har varit ägnat att leda till en ekonomisk fördel för företaget.

För att företaget ska åläggas företagsbot krävs också att

1.företaget inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottet, eller

2.brottet har begåtts av

a)en person med ledande ställning i företaget, grundad på befogenhet att företräda företaget eller att fatta beslut på dess vägnar, eller

b)en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll

iverksamheten.

Med företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer.

Första stycket gäller inte om brottet varit riktat mot företaget.

23 § När ett företag åläggs företagsbot för flera brott, ska rätten bestämma en gemensam företagsbot för den samlade brottsligheten.

Om inte annat följer av 24 eller 25 §, ska företagsboten fastställas till ett belopp som motsvarar sanktionsvärdet.

24 § Om sanktionsvärdet uppgår till minst 500 000 kronor, ska fö- retagsboten för ett större företag sättas högre än vad som följer av 23 § (förhöjd företagsbot). Den förhöjda företagsboten ska fastställas till ett belopp som är befogat med hänsyn till företagets finansiella ställning. En förhöjd företagsbot får dock högst bestämmas till ett belopp som motsvarar femtio gånger sanktionsvärdet.

Med större företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer som motsvarar de kriterier som anges i 1 kap. 3 § första stycket 4 årsredovisningslagen (1995:1554).

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte staten, kommuner eller regioner.

25 § En företagsbot får sättas lägre än vad som borde ha skett med tillämpning av 23 och 24 §§, om

1.brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för företaget och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng,

690

2.företagets ägare eller innehavare döms till påföljd för brottet och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng för honom eller henne,

3.företaget efter förmåga har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet,

4.företaget frivilligt har angett brottet, eller

5.det annars finns särskilda skäl för jämkning.

Om det är särskilt påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket får företagsboten efterges.

26 § Om ett brott som kan föranleda talan om företagsbot

1.har begåtts av oaktsamhet, och

2.inte kan antas föranleda annan påföljd än böter

får brottet åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Gemensamma bestämmelser

27 § Förverkad egendom och ålagd företagsbot tillfaller staten.

28 § En fråga om att förverka egendom eller döma ut företagsbot prövas av rätten efter talan av åklagare mot den som saken rör, om inte annat följer av 3 kap. lagen (2024:000) om rättegången vid förverkande av egendom och företagsbot.

29 § Om det på grund av att den tilltalade har avlidit eller att åtalspre- skription har inträtt inte längre är möjligt att döma till ansvar för ett brott, får på grund av brottet

1.egendom som utgör brottsvinst, hjälpmedel eller brottsföremål förverkas om stämning i ett mål om detta har delgetts inom fem år från det att brottet begicks eller inom ett år från dödsfallet eller den tidpunkt vid vilken preskription inträdde,

2.åtgärd som kan förhindra missbruk föreskrivas endast om stämning i ett mål om detta har delgetts inom fem år från det att brottet begicks, eller

3.företagsbot åläggas endast om stämning i ett mål om detta har delgetts inom fem år från det att brottet begicks.

30 § Beslut om förverkande, om åtgärd som kan förhindra missbruk eller om företagsbot förfaller, om beslutet inte har verkställts inom tio år från att det fick laga kraft.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

2.Bestämmelserna i 14 och 21 §§ tillämpas endast i förhållande till egendom som tillhör eller ska anses ägas av förverkandesvaranden efter ikraftträdandet.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

691

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken1 dels att 27 kap. 14 a § ska upphöra att gälla,

dels att 5 kap. 1 §, 23 kap. 22 §, 27 kap. 1, 17 a, 17 d och 17 e §§, 28 kap. 1, 10 b och 11 §§ och rubriken till 27 kap. ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 27 kap. 1 a §, av följande lydelse.

Lydelse

enligt

lagrådsremissen

Föreslagen lydelse

Bättre

möjligheter

att

verkställa

frihetsberövanden

5 kap.

1 §

En förhandling vid domstol ska vara offentlig.

Kan det antas att det vid en

Om det kan antas att det vid en

förhandling

kommer

att

läggas

förhandling

kommer

att

läggas

fram uppgift, för vilken hos

fram en uppgift som är sekretess-

domstolen

gäller

sekretess

som

belagd

hos

domstolen

enligt

avses i offentlighets- och sekretess-

offentlighets-

och

sekretesslagen

lagen (2009:400), får rätten, om det

(2009:400), får rätten, om det

bedöms vara av synnerlig vikt att

uppgiften inte röjs, besluta att

förhandlingen i den del som rör

uppgiften ska hållas inom stängda

dörrar. Även i annat fall får en

förhandling

hållas

inom

stängda

förhandling hållas

inom

stängda

dörrar, om sekretessen gäller enligt

35 kap.

12,

eller

17 §

eller

35 kap.

12,

eller

17 §

eller

36 kap.

1 eller

2 § offentlighets-

36 kap.

1 eller

2 § offentlighets-

och sekretesslagen eller, när det

och sekretesslagen. En förhandling

gäller domstolsförhandling

under

får också hållas inom stängda

förundersökning

brottmål

eller

dörrar om sekretessen gäller enligt

därmed likställt mål eller ärende,

18 kap. 1, 1 a, 2, 3 eller 17 § eller

enligt 18 kap. 1, 2, 3 eller 17 § eller

35 kap. 1 eller 2 § samma lag, när

35 kap. 1 eller 2 § samma lag eller

det

gäller

domstolsförhandling

i ärende enligt lagen (2024:00) om

under

förundersökning

brottmål

hemliga tvångsmedel i syfte att

eller därmed likställt mål eller

verkställa

frihetsberövande

ärende,

under

utredning

påföljder. En förhandling ska alltid

självständigt

förverkande

eller i

hållas inom stängda dörrar, om

ärende enligt lagen (2024:00) om

sekretessen gäller enligt 27 kap. 5 §

hemliga tvångsmedel i syfte att

andra och

tredje

styckena

eller

verkställa

frihetsberövande

34 kap.

4 §

samma lag

och det

påföljder. En förhandling ska alltid

skulle strida mot avtal som avses

hållas inom stängda dörrar, om

där att uppgiften röjs vid

sekretessen gäller enligt 27 kap. 5 §

förhandlingen.

andra

och tredje

styckena

eller

34 kap.

4 §

samma lag

och

det

692

1 Senaste lydelse av 27 kap. 14 a § 1975:403.

	skulle strida mot avtal som avses	Prop. 2023/24:144
	där att uppgiften röjs vid	Bilaga 7
	förhandlingen.
Förhör med den som är under femton år eller lider av en psykisk störning
får hållas inom stängda dörrar.
Är det annars för särskilt fall	Om det i ett särskilt fall är
föreskrivet att förhandling får	föreskrivet att förhandling får
hållas inom stängda dörrar, ska det	hållas inom stängda dörrar, ska det
gälla.	gälla.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

23kap.

22 §2

Förundersökning	enligt detta	Förundersökning	enligt detta
kapitel behöver inte	genomföras,	kapitel behöver inte	genomföras,
om det ändå finns tillräckliga skäl		om det ändå finns tillräckliga skäl
för åtal och det gäller ett brott som		för åtal och det gäller ett brott som
inte kan antas föranleda någon		inte kan antas föranleda någon
annan påföljd än böter eller ett		annan påföljd än böter eller ett
sådant brott som avses i 45 kap. 2 §		sådant brott som avses i 45 kap. 2 §
första eller andra stycket. Beslag		första eller andra stycket. Beslag
får i dessa fall användas enligt vad		och penningbeslag får i dessa fall
som föreskrivs i 27 kap.		användas enligt vad som föreskrivs
		i 27 kap.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att förundersökning

enligt detta kapitel ägt rum.
27 kap. Om beslag, kopiering,	27 kap. Om beslag,
biometrisk autentisering och	penningbeslag, kopiering,
hemliga tvångsmedel	biometrisk autentisering och
	hemliga tvångsmedel3
1 §4
Ett föremål får tas i beslag om det	Ett föremål får tas i beslag om det
skäligen kan antas	skäligen kan antas
1. ha betydelse för utredning om brott,
2. ha tagits ifrån någon genom	2. att någon blivit av med
brott,	föremålet genom brott,
3. vara förverkat på grund av	3. bli förverkat,
brott,

4. kunna användas för att utföra en genomsökning på distans, eller

5. ha betydelse för utredning om	5. ha betydelse för utredning om
förverkande av utbyte av brottslig	förverkande.
verksamhet enligt 36 kap. 1 b §
brottsbalken.

2	Senaste lydelse 2004:504.
3	Senaste lydelse 2022:316.	693
4	Senaste lydelse 2022:316.	693

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

694

Vad som sägs i detta kapitel om	Det som sägs i detta kapitel om
föremål gäller också om skriftlig	föremål ska också tillämpas i fråga
handling, om inte annat är före-	om skriftlig handling, om inte annat
skrivet.	är föreskrivet.

	1 a §
	Egendom i form av pengar,
	fordran eller annan rättighet får tas
	i penningbeslag om det skäligen
	kan antas att
	1. någon	blivit	av	med	egen-
	domen genom brott, eller
	2. egendomen kan bli förverkad.
	Penningbeslag		får	endast		avse
	sådan egendom som finns till-
	gänglig.
	Avser penningbeslaget en ford-
	ran eller annan rättighet, ska gäl-
	denären	eller	någon		annan
	förpliktad	meddelas		förbud		att
	fullgöra sin förpliktelse till någon
	annan än Polismyndigheten.
	För penningbeslag gäller i övrigt
	bestämmelserna om beslag i denna
	balk.
17 a §5
En handling som omfattas av ett	En handling som omfattas av ett
beslag eller påträffas vid en	beslag eller påträffas vid en
husrannsakan eller en genom-	husrannsakan eller en genom-
sökning på distans får kopieras om	sökning på distans får kopieras om
den skäligen kan antas ha betydelse	den skäligen kan antas ha betydelse
för utredning om brott eller om	för utredning om brott eller om
förverkande av utbyte av brottslig	utvidgat förverkande enligt 36 kap.
verksamhet enligt 36 kap. 1 b §	15 § brottsbalken.
brottsbalken.

En handling som inte får tas i beslag enligt 2 eller 3 § får inte heller kopieras.

17 d §6

Om en kopia enligt 17 a § varken	Om en kopia enligt 17 a § varken
läggs till grund för ett beslut att	läggs till grund för ett beslut att
väcka åtal eller används som	väcka åtal	eller	talan	om
bevisning till stöd för åtalet, ska	förverkande,	eller	används	som

5Senaste lydelse 2022:316.

6Senaste lydelse 2022:316.

den förstöras när ett avgörande i	bevisning till stöd för åtalet eller
sak har fått laga kraft eller när en	talan om	förverkande,	ska	den
åtalsunderlåtelse har beslutats.	förstöras när ett avgörande i sak har
	fått laga	kraft eller	när	en
	åtalsunderlåtelse har beslutats.

En kopia ska omedelbart förstöras i de delar som den omfattas av förbud enligt 17 a § andra stycket.

En åtgärd enligt andra stycket ska protokollföras.

17 e §7

Om en kopia enligt 17 a §	Om en kopia enligt 17 a §
förvaras hos en brottsbekämpande	förvaras hos en brottsbekämpande
myndighet får den som drabbats av	myndighet får den som drabbats av
kopieringen begära rättens pröv-	kopieringen begära rättens pröv-
ning av om kopian ska förstöras.	ning av om kopian ska förstöras.
Rätten till prövning gäller så länge	Rätten till prövning gäller så länge
förundersökningen pågår eller, om	förundersökningen pågår eller, om
åtal har väckts, till dess att målet	åtal eller talan om förverkande har
har avgjorts slutligt.	väckts, till dess att målet har
	avgjorts slutligt.

Om förutsättningarna för kopiering har upphört får rätten besluta att kopian ska förstöras. Rätten får även besluta att en kopia ska förstöras i de delar som den omfattas av förbud enligt 17 a § andra stycket.

När en begäran enligt första stycket har kommit in till rätten ska en förhandling enligt 5 § hållas så snart som möjligt. I högre rätt tillämpas 25 kap. 8 § i fråga om reseförbud även i fråga om kopiering.

28kap. 1 §8

Om det finns anledning att anta	Om det finns anledning att anta
att ett brott har begåtts på vilket	att ett brott har begåtts på vilket
fängelse kan följa, får husrann-	fängelse kan följa, får husrann-
sakan företas i hus, rum eller slutet	sakan företas i hus, rum eller slutet
förvaringsställe för att söka efter	förvaringsställe för att söka efter
föremål som kan tas i beslag eller i	föremål som kan tas i beslag eller i
förvar eller som kan användas för	förvar eller som kan användas för
att utföra en genomsökning på	att utföra en genomsökning på
distans eller annars för att utröna	distans eller annars för att utröna
omständigheter som kan vara av	omständigheter som kan vara av
betydelse för utredning om brottet	betydelse för utredning om brottet
eller om förverkande av utbyte av	eller om utvidgat förverkande
brottslig verksamhet enligt 36 kap.	enligt 36 kap. 15 § brottsbalken.
1 b § brottsbalken.
Hos annan än den som skäligen	Hos någon annan än den som
kan misstänkas för brottet får	skäligen kan misstänkas för brottet
husrannsakan dock företas bara om	får husrannsakan dock företas bara
brottet har begåtts hos honom eller	om brottet har begåtts hos honom

7Senaste lydelse 2022:316.

8Senaste lydelse 2022:316.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

695

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

696

henne eller om den misstänkte har	eller henne eller om den misstänkte
gripits där eller om det annars finns	har gripits där eller om det annars
synnerlig anledning att det vid	finns synnerlig anledning att det vid
husrannsakan ska anträffas föremål	husrannsakan ska anträffas föremål
som kan tas i beslag eller i förvar	som kan tas i beslag eller i förvar
eller att annan utredning om brottet	eller att annan utredning om brottet
eller om förverkande av utbyte av	eller	om utvidgat	förverkande
brottslig verksamhet enligt 36 kap.	enligt	36 kap. 15 §	brottsbalken
1 b § brottsbalken kan vinnas.	kan vinnas.

För husrannsakan hos den misstänkte får hans eller hennes samtycke inte åberopas i något fall, om inte den misstänkte själv har begärt att husrannsakan ska göras.

10 b §9

Om det finns anledning att anta	Om det finns anledning att anta
att ett brott har begåtts på vilket	att ett brott har begåtts på vilket
fängelse kan följa får en genom-	fängelse kan följa får en genom-
sökning på distans utföras för att	sökning på distans utföras för att
söka efter handlingar som kan vara	söka efter handlingar som kan vara
av betydelse för utredning om	av betydelse för utredning om
brottet eller om förverkande av	brottet eller om utvidgat för-
utbyte av brottslig verksamhet	verkande enligt 36 kap. 15 § brotts-
enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.	balken.

Genomsökning på distans får endast utföras genom autentisering i det avläsningsbara informationssystem som åtgärden avser.

11§10

9Senaste lydelse 2022:316.

10Senaste lydelse 2022:316.

Prop. 2023/24:144	Förslag till lag om ändring i jordabalken
Bilaga 7
	Härigenom föreskrivs att 12 kap. 65 § jordabalken ska ha följande lydelse.
	Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

12 kap.

65 §1

förvaltare av en fastighet.
Ett avtalsvillkor om särskild		Ett avtalsvillkor om särskild
ersättning är ogiltigt. Den som har		ersättning är ogiltigt.
tagit emot en särskild ersättning är		Den som har tagit emot en sär-
skyldig att lämna tillbaka det han		skild ersättning är skyldig att
eller hon har tagit emot.		lämna tillbaka det han eller hon
		har tagit emot. Det gäller dock inte
		om det enligt 65 b § utgör brott att
		lämna ersättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

698	1 Senaste lydelse 2019:523.

Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 19 § utsökningsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4kap. 19 §

Om gäldenären är gift och			Om gäldenären är gift och
varaktigt sammanbor med sin make			varaktigt sammanbor med sin make
och de har lös egendom i sin			och de har lös egendom i sin
gemensamma besittning,		anses	gemensamma		besittning,		anses
gäldenären som ägare till egen-			gäldenären som ägare till egen-
domen, om det ej görs sannolikt att			domen, om det inte görs sannolikt
de är samägare till egendomen			att de är samägare till egendomen
enligt lagen (1904:48 s.1) om			enligt	lagen	(1904:48	s. 1) om
samäganderätt och det ej heller			samäganderätt och det inte heller
framgår att egendomen tillhör den			framgår att egendomen tillhör den
andre eller någon annan. Detsamma			andre eller någon annan. Detsamma
gäller, när	gäldenären varaktigt		gäller,	när gäldenären		varaktigt
sammanbor	med annan	under	sammanbor		med annan		under
äktenskapsliknande förhållanden.			äktenskapsliknande förhållanden.
Om gäldenären och annan än			Om gäldenären och någon annan
som avses i första stycket har lös			än som avses i första stycket har lös
egendom i sin gemensamma besitt-			egendom i sin gemensamma besitt-
ning, får egendomen eller andel			ning, får egendomen eller andel i
däri utmätas endast om det framgår			den utmätas endast om det framgår
att egendomen eller andelen tillhör			att egendomen eller andelen tillhör
gäldenären.			gäldenären.
Första och andra styckena gäller			Första och andra styckena gäller
ej i fråga om registerat skepp eller			inte i fråga om registrerat skepp
registrerat luftfartyg.			eller registrerat luftfartyg.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

699

Prop. 2023/24:144	Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Bilaga 7
	Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § och 29 kap. 12 § miljöbalken ska ha
	följande lydelse.
	Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
					16 kap.
					1 §1
	Regeringen,		länsstyrelserna och			Regeringen,		länsstyrelserna och
	andra	förvaltningsmyndigheter,				andra	förvaltningsmyndigheter,
	kommunerna, mark- och miljö-					kommunerna, mark- och miljö-
	domstolarna, Mark- och miljööver-					domstolarna, Mark- och miljööver-
	domstolen och Högsta domstolen					domstolen och Högsta domstolen
	prövar mål och ärenden enligt					prövar mål och ärenden enligt
	denna balk eller enligt föreskrifter					denna balk eller enligt föreskrifter
	meddelade med stöd av balken. I					meddelade med stöd av balken. I
	fråga om prövningen av mål om					fråga om prövningen av mål om
	straff	eller	förverkande		enligt	straff	eller	förverkande	enligt
	29 kap. gäller		dock vad	som är		29 kap. gäller		dock vad	som är
	föreskrivet om brottmål i allmän-					föreskrivet i allmänhet om brottmål
	het.					eller mål om förverkande.
	Närmare bestämmelser om vilka mål och ärenden som prövas av
	respektive prövningsmyndighet finns i 17 kap. 1–4 §§, 18 kap. 1–2 §§,
	19 kap.	1–2 §§, 21 kap.		1 §	och i	lagen	(2010:921) om mark- och
	miljödomstolar.
	Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, dispens, godkännande och
	förbud mot fortsatt verksamhet samt omprövning av tillstånd eller villkor
	meddelas av tillståndsmyndigheten.
					29 kap.
					12 §2
	Egendom		får	förklaras		Egendom får förverkas, om det
	förverkad, om det inte är uppenbart					inte är uppenbart oskäligt och
	oskäligt och egendomen					egendomen
	1. har varit föremål för brott enligt 1, 2, 2 b, 2 c, 3, 4, 4 a, 4 b, 5, 6 eller
	8 § och är

a) ett djur, en växt eller en annan organism eller en produkt som utvunnits av ett djur eller en växt,

b) en sådan genetisk resurs som avses i förordning (EU) nr 511/2014, c) utbrutet material vid täktverksamhet,

d) en kemisk produkt, en bioteknisk organism eller en vara som innehåller en kemisk produkt,

e) en genetiskt modifierad organism eller en produkt som innehåller eller består av en genetiskt modifierad organism, eller

f) avfall,

700	1	Senaste lydelse 2010:923.
700	2	Senaste lydelse 2022:1799.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 18 kap. 3 §, 35 kap. 1, 6, 7 och 9 §§ och 43 kap. 3 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 18 kap. 1 a §, och närmast före 18 kap. 1 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	18 kap.
		Självständigt förverkande
		1 a §
		Sekretess gäller för uppgift som
		hänför sig till utredning om själv-
		ständigt förverkande, om det kan
		antas att syftet med beslutade eller
		förutsedda		åtgärder motverkas
		eller den		framtida			verksamheten
		skadas om uppgiften röjs.
		För uppgift i en allmän handling
		gäller sekretessen i högst fyrtio år.
	3 §1
Sekretessen enligt 1 och 2 §§		Sekretessen enligt 1 och 2 §§
gäller i annan verksamhet än som		gäller i annan verksamhet än sådan
där avses hos en myndighet för att		som där avses hos en myndighet för
biträda en åklagarmyndighet, Polis-		att	biträda	en	åklagarmyndighet,
myndigheten,	Säkerhetspolisen,	Polismyndigheten,				Säkerhetspolis-
Skatteverket, Tullverket eller Kust-		en,	Skatteverket,			Tullverket		eller
bevakningen	med att förebygga,	Kustbevakningen med att före-
uppdaga, utreda eller beivra brott		bygga, uppdaga, utreda eller beivra
samt hos tillsynsmyndigheten i		brott. Sekretessen gäller också hos
konkurs och hos Kronofogdemyn-		tillsynsmyndigheten i konkurs och
digheten för uppgift som angår		hos	Kronofogdemyndigheten					för
misstanke om brott.		uppgift som gäller misstanke om
		brott.
		Sekretessen enligt 1 a § gäller i
		annan verksamhet än sådan som
		där avses hos en myndighet för att
		biträda en åklagarmyndighet med
		en	utredning		om		självständigt
		förverkande.

702	1 Senaste lydelse 2014:633.

Lydelse enligt lagrådsremissen	Föreslagen lydelse	Prop. 2023/24:144
Bättre möjligheter att verkställa		Bilaga 7
frihetsberövanden

35kap. 1 §

1.utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

2.angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller i annan verksamhet för att förebygga brott eller i ärende enligt lagen (2024:00) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder,

3.angelägenhet som avser säkerhetsprövning enligt säkerhetsskydds- lagen (2018:585),

6.register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,

7.register som förs av Skatteverket enligt lagen (2018:1696) om Skatteverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

8. särskilt ärenderegister över			8. särskilt ärenderegister		över
brottmål som förs av åklagarmyn-			brottmål som förs av åklagarmyn-
dighet, om uppgiften inte hänför sig			dighet, om uppgiften inte hänför sig
till registrering som avses i 5 kap. 1			till registrering som avses i 5 kap.
§, eller			1 §,
9. register som förs av Tullverket			9. register som förs av Tullverket
enligt lagen (2018:1694) om Tull-			enligt lagen	(2018:1694)	om
verkets behandling av personupp-			Tullverkets behandling av person-
gifter	inom	brottsdatalagens	uppgifter inom	brottsdatalagens
område eller som annars behandlas			område eller som annars behandlas
där med stöd av samma lag.			där med stöd av samma lag, eller
			10. utredning	om självständigt
			förverkande.

703

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

eller henne utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Första stycket gäller inte om annat följer av 2, 6 eller 7 §.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 §2

Sekretessen enligt 1 § första stycket gäller inte

1.beslut om huruvida åtal ska väckas, beslut om att en förundersökning inte ska inledas eller beslut om att en förundersökning ska läggas ned,

2.för uppgift i ärende om föreläggande av ordningsbot,

3.för uppgift i ärende om strafföreläggande, förutom i de fall sekretess enligt 12 eller 13 a § skulle ha gällt för uppgiften hos domstol,

4. för	uppgift		som	avser	4. för	uppgift		som	avser
omhändertagande enligt 13 § andra					omhändertagande enligt 13 § andra
stycket polislagen (1984:387), eller					stycket polislagen (1984:387),
5. för uppgift som hänför sig till					5. för uppgift som hänför sig till
sådan verksamhet hos Säkerhets-					sådan verksamhet hos Säkerhets-
polisen	som	avses	i 1 §	första	polisen	som	avses	i 1 §	första
stycket 1–5 eller motsvarande					stycket 1–5 eller motsvarande
verksamhet enligt äldre bestämmel-					verksamhet enligt äldre bestämmel-
ser, om uppgiften har införts i en					ser, om uppgiften har införts i en
allmän handling före år 1949.					allmän handling före år 1949, eller
					6. beslut om huruvida talan om
					självständigt		förverkande		ska
					väckas, beslut om att en utredning
					om självständigt förverkande inte
					ska inledas eller beslut om att en
					utredning		om	självständigt
					förverkande ska läggas ned.
				7 §3
Sekretessen		enligt	1 §	första	Sekretessen		enligt	1 §	första
stycket upphör att gälla hos de					stycket upphör att gälla hos de
myndigheter och i de verksamheter					myndigheter och i de verksamheter
som anges där, om uppgiften					som anges där, om uppgiften
lämnas till domstol med anledning					lämnas till domstol med anledning
av åtal, om inte					av åtal eller talan om självständigt
					förverkande, om inte

1.sekretess för uppgiften ska gälla hos domstolen enligt 12 §, 13 a § eller 36 kap. 2 §,

2.uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet, eller

3.uppgiften finns i en handling som har kommit från en annan myndighet där uppgiften är sekretessreglerad.

704	2	Senaste lydelse 2022:1535.
704	3	Senaste lydelse 2017:178.

9 §

Sekretessen enligt 1 § första	Sekretessen enligt 1 § första
stycket 1 hindrar inte att uppgift	stycket 1 och 10 hindrar inte att
lämnas till en konkursförvaltare,	uppgift lämnas till en konkurs-
om uppgiften kan antas ha	förvaltare, om uppgiften kan antas
betydelse för konkursutredningen.	ha betydelse för konkursutred-
	ningen.

Om en myndighet med stöd av första stycket lämnar uppgift till en konkursförvaltare, får myndigheten vid utlämnandet göra förbehåll som inskränker konkursförvaltarens rätt att lämna uppgiften vidare eller att utnyttja den. Ett sådant förbehåll får inte innebära ett förbud att utnyttja uppgiften om den behövs för att förvaltaren ska kunna fullgöra sina skyldigheter med anledning av konkursen.

43kap. 3 §

Bestämmelserna om sekretess i 19 kap., 28 kap. 12 §, 29 kap. 1–4 och

rättskipande eller rättsvårdande verksamhet.
Sekretessen	enligt 35 kap. 1 §	Sekretessen	enligt 35 kap. 1 §
första stycket 1 gäller hos en		första stycket 1 och 10 gäller hos en
domstol i dess rättskipande eller		domstol i dess rättskipande eller
rättsvårdande	verksamhet endast	rättsvårdande	verksamhet endast
om det kan antas att den enskilde		om det kan antas att den enskilde
eller någon närstående till denne		eller någon närstående till denne
lider skada eller men om uppgiften		lider skada eller men om uppgiften
röjs.		röjs.

Första och andra styckena gäller inte om domstolen har fått uppgiften för att pröva om den kan lämnas ut.

Denna lag träder i kraft den 2 juni 2024.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

705

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Förslag till lag om ändring i lagen (1939:299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1939:299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

5 §1

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överlåter eller upplåter egendom i strid med bestämmelserna i 2 § 1 mom. döms till böter eller

fängelse i högst ett år.
Om någon döms till ansvar enligt					Om någon döms till ansvar enligt
första stycket för att i strid med 2 §				första stycket för att i strid med 2 §
1 mom. a)	eller	b) ha	överlåtit	1 mom. a)		eller	b) ha	överlåtit
egendom,	får domstolen		förklara	egendom, får domstolen förverka
egendomen förverkad efter vad som				egendomen efter vad som kan anses
kan anses skäligt. Om egendomen				skäligt. Om egendomen inte finns i
inte finns i behåll, får i stället värdet				behåll, får i stället värdet förverkas.
förklaras förverkat. Domstolen får				Domstolen får förplikta den som i
förplikta den som i annat fall döms				annat fall döms enligt första stycket
enligt första stycket att, efter vad				att, efter vad som är skäligt, betala
som är skäligt, betala avtalad				avtalad ersättning till staten.
ersättning till staten.
Har överlåtelse av en aktie					Om överlåtelse av en aktie har
förmedlats	av	någon	som	förmedlats		av	någon	som
yrkesmässigt i kommission köper				yrkesmässigt i kommission köper
och säljer fondpapper, skall vad				och säljer fondpapper, ska vad som
som sägs i denna paragraf om				sägs i denna paragraf om överlåtare
överlåtare i stället tillämpas på				i	stället		tillämpas	på
kommissionären, eller om såväl				kommissionären.			Om	såväl
överlåtaren som förvärvaren anlitat				överlåtaren		som	förvärvaren har
kommissionär, skall vad som nu				anlitat kommissionär, ska vad som
sagts i stället gälla den som handlat				nu sagts i stället gälla den som
för förvärvarens räkning.				handlat för förvärvarens räkning.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

706	1 Senaste lydelse 2000:850.

Vid beviljande av utlämning får regeringen besluta att föremål som tagits i beslag eller penningbeslag ska överlämnas till den främmande staten. Regeringen får då också ställa upp de förbehåll som är nödvändiga av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt.

Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs att 21 och 23 §§ lagen (1957:668) om utlämning för brott ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 §1

Vid beviljande av utlämning må regeringen förordna, att föremål som tagits i beslag skall överlämnas till den främmande staten; och må därvid stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt finnas påkallade.

		23 §2
Den som i främmande stat är			Den som i främmande stat är
misstänkt, tilltalad eller dömd för			misstänkt, tilltalad eller dömd för
brott, vilket enligt denna lag kan			brott, vilket enligt denna lag kan
föranleda utlämning, får på begäran			föranleda utlämning, får på begäran
av behörig myndighet i den			av behörig myndighet i den
främmande staten	eller	med	främmande		staten	eller	med
anledning av en där utfärdad efter-			anledning av en där utfärdad efter-
lysning omedelbart	anhållas	eller	lysning	omedelbart		anhållas	eller
åläggas reseförbud eller anmälnings-			åläggas reseförbud eller anmälnings-
skyldighet av åklagare enligt vad			skyldighet av åklagare enligt vad
som i allmänhet gäller om brottmål.			som i allmänhet gäller om brottmål.
Beslag får också ske i sådant fall.			Beslag	eller	penningbeslag		får
			också ske i sådant fall.

Beslut om användning av tvångsmedel ska utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt rättegångsbalkens bestämmelser om brottmål prövar åtgärden. Om rätten kommer fram till att anhållande eller reseförbud eller anmälningsskyldighet ska bestå, ska den genast underrätta ansvarigt statsråd om det. Om det ansvariga statsrådet anser att det finns hinder mot utlämning eller att utlämning annars inte bör ske, ska regeringen upphäva åtgärden. I annat fall ska den främmande staten genom Justitiedepartementets försorg underrättas om åtgärden. Det ansvariga statsrådet ska då ange en viss bestämd tid inom vilken framställning om utlämning ska göras. Denna tid får inte vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades enligt första stycket. När en framställning om utlämning kommer in, ska Justitiedepartementet genast underrätta den myndighet som först meddelat beslut om åtgärden. Sådan

1	Senaste lydelse 1975:292.	707
2	Senaste lydelse 2015:104.	707

Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
				1 §1
Alkohol eller andra medel som har					Alkohol eller andra medel som har
trafikfarlig		påverkan,		vilka	trafikfarlig		påverkan,		vilka
påträffas hos den som brutit mot 4					påträffas hos den som brutit mot 4
eller	4 a §	lagen	(1951:649) om		eller	4 a §	lagen	(1951:649) om
straff	för	vissa	trafikbrott,	30 §	straff	för	vissa	trafikbrott,	30 §
lagen (1990:1157) om säkerhet vid					lagen (1990:1157) om säkerhet vid
tunnelbana och spårväg, 7 kap. 2, 3					tunnelbana och spårväg, 7 kap. 2, 3
eller	4 §	järnvägssäkerhetslagen			eller	4 §	järnvägssäkerhetslagen
(2022:367), 8 kap. 2, 3 eller 4 § lagen					(2022:367), 8 kap. 2, 3 eller 4 § lagen
(2022:368) om nationella järnvägs-					(2022:368) om nationella järnvägs-
system, 13 kap. 2 eller 3 § luftfarts-					system, 13 kap. 2 eller 3 § luftfarts-
lagen	(2010:500)		eller 20 kap. 4		lagen	(2010:500)		eller 20 kap. 4
eller 5 § sjölagen (1994:1009) ska					eller 5 § sjölagen (1994:1009) ska
förklaras förverkade, om det inte					förverkas, om det inte finns
finns särskilda skäl mot det.					särskilda skäl mot det.

Detsamma ska gälla om alkohol eller sådana andra medel som avses i

första stycket påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om medlen kan

antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.

Spritdrycker,

vin,

starköl

eller

Spritdrycker,

vin, starköl

eller

andra

jästa

alkoholdrycker

eller

andra

jästa

alkoholdrycker

eller

alkoholdrycksliknande

preparat

alkoholdrycksliknande

preparat

enligt

alkohollagen

(2010:1622)

enligt

alkohollagen

(2010:1622)

som påträffas hos den som intar

eller förvarar sådana drycker eller

preparat i strid med villkor

enligt

preparat i strid med villkor enligt

2 kap.

16 §

andra

stycket

första

2 kap.

16 §

andra stycket första

meningen eller

med

2 kap.

18 §

meningen eller

med

2 kap.

18 §

ordningslagen

(1993:1617)

eller

ordningslagen

(1993:1617)

eller

med lokal ordningsföreskrift ska,

med lokal ordningsföreskrift

ska,

oavsett

vem

dryckerna

eller

oavsett

vem

dryckerna

eller

preparaten

tillhör,

förklaras

preparaten tillhör, förverkas, om

förverkade, om inte särskilda skäl

inte särskilda skäl talar mot det.

talar mot det. Detsamma ska gälla

Detsamma ska gälla alkoholdrycker

alkoholdrycker

eller

alkohol-

eller

alkoholdrycksliknande

drycksliknande

preparat

som

preparat som påträffas hos den som

påträffas hos den som intar sådana

intar sådana drycker eller preparat i

drycker eller preparat i strid med

strid med 4 kap. 4 § ordningslagen,

4 kap.

4 §

ordningslagen,

med

med 5 kap. 2 § järnvägssäkerhets-

5 kap.

2 §

järnvägssäkerhetslagen

1 Senaste lydelse 2022:369.

709

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 och 4 a §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

1 §1

Sverige.
Det som sägs i första stycket ska	Det som sägs i första stycket ska
också gälla beslut, som i någon av	också gälla beslut, som i någon av
nämnda stater till tryggande av	nämnda stater till tryggande av
anspråk på böter, förverkande av	anspråk på böter, förverkande av
egendom, skadestånd eller ersättning	egendom, skadestånd eller ersättning
för rättegångskostnad meddelats i	för rättegångskostnad meddelats i
fråga om kvarstad eller beslag av	fråga om kvarstad, beslag eller
egendom tillhörande någon som är	penningbeslag av egendom som
misstänkt för brott.	tillhör någon som är misstänkt för
	brott eller som en utredning om
	förverkande rör.

I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.

Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i

1.lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall,

2.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och

3.lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

712	1 Senaste lydelse 2020:969.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Förslag till lag om ändring i krigshandelslagen (1964:19)

Härigenom föreskrivs att 4 § krigshandelslagen (1964:19) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			4 §1
Den som handlar i strid mot en				Den som handlar i strid mot en
för honom gällande utfästelse som				för honom eller henne gällande
avses i denna lag, döms till böter				utfästelse som avses i denna lag,
eller fängelse i högst sex månader.				döms till böter eller fängelse i högst
Detsamma skall gälla, om någon,				sex månader. Detsamma ska gälla,
som	genom	sådan	utfästelse	om någon, som genom sådan ut-
förbundit sig att inte utföra vara till				fästelse förbundit sig att inte utföra
utlandet eller visst främmande land,				vara till utlandet eller visst
gör försök att i strid mot utfästelsen				främmande land, gör försök att i
utföra varan.				strid mot utfästelsen utföra varan.
Utbyte av brott som avses i första
stycket	skall	förklaras	förverkat,

om det inte är uppenbart oskäligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

714	1 Senaste lydelse 1991:288. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
				36 §1
Om någon är misstänkt för att					Om någon är misstänkt för att
före femton års ålder ha begått ett					före femton års ålder ha begått ett
brott får, om det finns särskilda					brott får, om det finns särskilda
skäl, beslag, husrannsakan, åtgärder					skäl,	beslag,	penningbeslag,
för	biometrisk		autentisering,		husrannsakan,		åtgärder	för
genomsökning		på	distans	och	biometrisk autentisering,			genom-
kroppsvisitation		företas mot		den	sökning på distans och kropps-
unge, samt fotografi och finger-					visitation företas mot den unge,
avtryck tas av honom eller henne					samt fotografi och fingeravtryck tas
enligt	bestämmelserna i 23 kap.				av honom eller henne enligt
9 a §,	27 och 28 kap. rättegångs-				bestämmelserna i 23 kap. 9 a §, 27
balken.					och 28 kap. rättegångsbalken.

Vid kroppsvisitation som görs enligt 28 kap. rättegångsbalken ska 28 kap. 13 a § rättegångsbalken gälla med den skillnaden att den unge får hållas kvar för ändamålet i högst tre timmar.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

1Senaste lydelse 2022:317.

715

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (1967:837)1 dels att 57 a § ska upphöra att gälla,

dels att 59, 60 och 61 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

59 §2

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit patentintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande eller någon åtgärd till förebyggande av missbruk ska beslutas enligt 57 a § eller enligt brottsbalken.

		60 §3
		Om någon yrkesmässigt utnyttjar	Om någon yrkesmässigt utnyttjar
	en patentsökt uppfinning efter det		en patentsökt uppfinning efter det
	att handlingarna i ansöknings-		att handlingarna i ansöknings-
	ärendet har blivit tillgängliga enligt		ärendet har blivit tillgängliga enligt
	22 §, ska det som sägs om patent-		22 §, ska det som sägs om patent-
	intrång tillämpas i den utsträckning		intrång tillämpas i den utsträckning
	som ansökan leder till patent. För		som ansökan leder till patent. För
	1	Lagen omtryckt 1983:433.
	Senaste lydelse av 57 a § 2005:289.
716	2	Senaste lydelse 2009:111.
716	3	Senaste lydelse 2014:289.

tiden innan patentet har meddelats			tiden innan patentet har meddelats
enligt 20 § omfattar patentskyddet			enligt 20 § omfattar patentskyddet
dock endast vad som framgår såväl			dock endast vad som framgår såväl
av patentkraven i deras lydelse när			av patentkraven i deras lydelse när
ansökan blev allmänt		tillgänglig	ansökan blev allmänt tillgänglig
som	av patentkraven enligt		som av	patentkraven		enligt
patentet. Straff får inte dömas ut,			patentet. Straff får inte dömas ut,
förverkande får inte ske och			förverkande av		egendom	enligt
ersättning för skada på grund av			36 kap. brottsbalken får inte ske
utnyttjande som sker innan patentet			och ersättning för skada på grund
har	meddelats får	bestämmas	av utnyttjande som sker innan
endast enligt 58 § andra stycket.			patentet	har	meddelats	får
			bestämmas endast enligt 58 § andra
			stycket.

Om patentkraven är skrivna på engelska, gäller första stycket endast om en översättning av patentkraven till svenska finns tillgänglig i ansökningsärendet och, om översättningen har getts in efter det att kungörelse enligt 22 § femte stycket första meningen har skett, patentmyndigheten har utfärdat en särskild kungörelse angående översättningen.

61 §4

Om ett patent upphävts eller	Om ett patent upphävts eller
förklarats ogiltigt genom ett beslut	förklarats ogiltigt genom ett beslut
eller en dom som fått laga kraft, får	eller en dom som fått laga kraft, får
domstolen inte döma till straff,	domstolen inte döma till straff,
besluta om förverkande, meddela	meddela vitesförbud, döma ut vite
vitesförbud, döma ut vite eller	eller ersättning eller besluta om
ersättning eller besluta om någon	någon annan åtgärd enligt 57–60 §§
annan åtgärd enligt 57–60 §§.	eller besluta om förverkande av
	egendom enligt 36 kap. brotts-
	balken.

4Senaste lydelse 2016:726.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

717

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.

Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

Härigenom föreskrivs i fråga om mönsterskyddslagen (1970:485)1 dels att 35 a § ska upphöra att gälla,

dels att 37, 38 och 51 §§ ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

37 §2

Trots vad som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synnerliga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av egendom som avses i första stycket ska få förfoga över egendomen under återstoden av skyddstiden eller del av den, mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt. Ett sådant beslut får meddelas endast om innehavaren har handlat i god tro.

Bestämmelserna i första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit mönsterintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverkande eller någon åtgärd till förebyggande av missbruk ska beslutas enligt 35 a § eller enligt brottsbalken.

38 §3

Utnyttjar någon i strid med 5 §	Utnyttjar någon i strid med 5 § ett
mönster, som avses med ansökan	mönster, som avses med ansökan
om registrering, efter det att	om registrering, efter det att en
handling som visar mönstret blivit	handling som visar mönstret blivit
allmänt tillgänglig, äger vad som	allmänt tillgänglig, ska det som
sägs om mönsterintrång mot-	sägs om mönsterintrång tillämpas i

1Senaste lydelse av 35 a § 2005:291.

2Senaste lydelse 2009:112.

3 Senaste lydelse 2005:291.

721

Prop. 2023/24:144 svarande tillämpning i den mån

Bilaga 7ansökningen leder till registrering. Straff får inte dömas ut, för- verkande får inte ske och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan mönstret kungjorts enligt 18 § får bestämmas enligt 36 § andra stycket.

Bestämmelsen i 36 § tredje stycket äger icke tillämpning, om ersättningstalan väckes senast ett år efter det mönstret registrerades.

den utsträckning som ansökan leder till registrering. Straff får inte dömas ut, förverkande av egendom enligt 36 kap. brottsbalken får inte ske och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan mönstret kungjorts enligt 18 § får bestämmas enligt 36 § andra stycket.

Bestämmelsen i 36 § tredje stycket ska inte tillämpas, om ersättningstalan väcks senast ett år efter det att mönstret registrerades.

		51 §4
Vid intrång i en gemenskaps-				Vid intrång i en gemenskaps-
formgivning tillämpas bestämmel-				formgivning tillämpas bestämmel-
serna i 35 §	om		ansvar för	serna	i	35 §	om	ansvar		för
mönsterintrång.	I	övrigt gäller		mönsterintrång.			I	övrigt	gäller
35 a–37 h §§, i den mån inte något				35 b–37 h §§ och bestämmelserna
annat följer av rådets förordning				om förverkande			av egendom i
(EG) nr 6/2002 om gemenskaps-				36 kap.		brottsbalken,			i	den
formgivning. I dessa fall skall det				utsträckning inte något annat följer
som sägs om mönsterintrång gälla				av rådets förordning (EG) nr
intrång i gemenskapsformgivning.				6/2002		om	gemenskapsform-
				givning. I dessa fall ska det som
				sägs	om	mönsterintrång				gälla
				intrång i gemenskapsformgivning.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

722	4 Senaste lydelse 2004:1154.

Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)			Prop. 2023/24:144
			Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 13 a §		skattebrottslagen (1971:69) ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	13 a §1
Bestämmelserna om förverkande		Bestämmelserna om brottsvinst-
i 36 kap. 1 § brottsbalken ska inte		förverkande i 36 kap. brottsbalken
tillämpas i fråga om brott enligt		ska inte tillämpas i fråga om brott
denna lag.		enligt denna lag.
Vad som sägs i första stycket		Första stycket gäller inte brotts-
gäller dock inte utbyte av förbere-		vinst från förberedelse till grovt
delse till grovt skattebrott eller vad		skattebrott eller vad någon har tagit
som därvid har tagits emot som er-		emot som ersättning för kostnader i
sättning för kostnader.		samband med ett sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

1 Senaste lydelse 2011:513.

723

Förslag till lag om ändring i inkassolagen (1974:182)							Prop. 2023/24:144
							Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 17 a § inkassolagen (1974:182) ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse						Föreslagen lydelse
					17 a §1
Har inkassoverksamhet bedrivits						Om inkassoverksamhet har be-
utan	föreskrivet tillstånd,				skall	drivits utan föreskrivet tillstånd,
register som avser gäldenärer och						ska ett register som avser gäldenä-
som har använts i verksamheten						rer och som har använts i verk-
förklaras förverkat, om det ej är						samheten förverkas, om det inte
uppenbart		obilligt.		Detsamma		är uppenbart oskäligt. Detsamma
gäller, om ett register har överlåtits						gäller, om ett register har
eller upplåtits i strid med					10 a §	överlåtits eller upplåtits i strid
första stycket eller om föreskrift						med 10 a § första stycket eller om
som	har	meddelats	enligt		10 a §	föreskrift som har meddelats
andra stycket andra meningen ej						enligt 10 a § andra stycket andra
har följts.						meningen inte har följts.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

1 Senaste lydelse 1981:738.

725

Förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)		Prop. 2023/24:144
		Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 8 § utsädeslagen (1976:298)1 ska ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
8 §2
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 2 § döms till böter, om inte gärningen är belagd
med straff i lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Till samma straff
döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter anmälnings-
skyldighet som föreskrivits med stöd av 5 §.
I ringa fall skall inte dömas till	I ringa fall ska det inte dömas till
ansvar.	ansvar.
Vara som varit föremål för brott
mot föreskrift, meddelad med stöd
av 2 §, skall förklaras förverkad,
om det inte är uppenbart oskäligt.
Detsamma gäller utbyte av sådant
brott. I stället för varan kan dess
värde förklaras förverkat.
Har någon gjort sig skyldig till	Har någon gjort sig skyldig till
brott enligt första stycket, skall han	brott enligt första stycket, ska han
ersätta tillsynsmyndigheten kost-	eller hon ersätta tillsynsmyndig-
nader för undersökning av taget	heten för dess kostnader för
prov.	undersökning av taget prov.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

1	Lagen omtryckt 2000:1262.	727
2	Senaste lydelse 2000:1262. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.	727

Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

Härigenom föreskrivs att 54 § förfogandelagen (1978:262) ska ha följande lydelse.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Nuvarande lydelse						Föreslagen lydelse
					54 §1
Har någon begått brott som avses						Om någon har begått brott som
i 52 §, skall egendom, som han i						avses	i	52 §,	ska	egendom
samband med brottet har mottagit						förverkas, som han eller hon i
eller genom brottet har undanhållit,						samband med brottet har tagit emot
förklaras		förverkad.		Detsamma		eller genom brottet har undanhållit.
gäller annat utbyte av sådant brott.						Detsamma gäller andra vinster från
I stället	för	egendomen		kan	dess	sådant brott. I stället för egendomen
värde	förklaras			förverkat.		kan	dess	värde		förverkas.
Förverkande får inte ske om det är						Förverkande får inte ske om det är
uppenbart oskäligt.						uppenbart oskäligt.
Äger	den brottslige			ytterligare		Om den brottslige äger ytter-
sådan egendom som brottet har						ligare sådan egendom som brottet
avsett, kan även denna förklaras						har avsett, kan även denna
förverkad. Annan egendom som						förverkas. Annan egendom som
han eller hon äger och som om-						han eller hon äger och som om-
fattas av beslut om förfogande eller						fattas av beslut om förfogande eller
dispositionsförbud			kan		också	dispositionsförbud			kan	också
förklaras förverkad, om det finns						förverkas, om det finns särskilda
särskilda skäl.						skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

1 Senaste lydelse 2005:296.

729

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Förslag till lag om ändring i ransoneringslagen (1978:268)

Härigenom föreskrivs att 49 § ransoneringslagen (1978:268) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			49 §1
Har någon begått brott som avses				Om någon har begått brott som
i denna lag, skall egendom, som				avses i denna lag, ska egendom
han i samband med brottet har				förverkas, som han eller hon i
mottagit eller genom brottet har				samband med brottet har tagit emot
saluhållit eller utbjudit till avyttring				eller genom brottet har saluhållit
mot vederlag		eller undanhållit,		eller utbjudit till försäljning mot
använt, frambringat, tillverkat eller				betalning eller undanhållit, använt,
berett,	förklaras		förverkad.	frambringat, tillverkat eller berett.
Detsamma gäller annat utbyte av				Detsamma gäller andra vinster från
sådant	brott. I stället		för egen-	sådant	brott.	I stället för	egen-
domen kan dess värde förklaras				domen kan dess värde förverkas.
förverkat. Förverkande får inte ske				Förverkande får inte ske om det är
om det är uppenbart oskäligt.				uppenbart oskäligt.
Äger	den brottslige		ytterligare	Om den brottslige äger ytter-
sådan förnödenhet som brottet har				ligare	sådan	förnödenhet	som
avsett, kan även denna förklaras				brottet har avsett, kan även denna
förverkad. Förråd av annan				förverkas. Förråd av annan
förnödenhet som han eller hon äger				förnödenhet som han eller hon äger
och som är föremål för reglering				och som är föremål för reglering
enligt 6 eller 7 § kan, om det finns				enligt 6 eller 7 § kan, om det finns
särskilda skäl,		också	förklaras	särskilda skäl, också förverkas.
förverkat.
Vad i första stycket sägs om				Det som sägs om egendom i
egendom gäller i tillämpliga delar				första stycket gäller i tillämpliga
även ransoneringsbevis.				delar även ransoneringsbevis.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

730	1 Senaste lydelse 2005:297.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet

Härigenom föreskrivs att 26 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

			26 §
Kärnämne	eller kärnavfall		som	Kärnämne	eller kärnavfall		som
någon utan	tillstånd	enligt	5 §	någon utan	tillstånd	enligt	5 §
förvärvat,	innehaft,	överlåtit,		förvärvat,	innehaft,	överlåtit,
hanterat, bearbetat,		transporterat		hanterat, bearbetat,		transporterat
eller annars tagit befattning med kan				eller annars tagit befattning med får
förklaras helt eller delvis förverkat,				förverkas helt eller delvis, om det
om det inte är uppenbart obilligt.				inte är uppenbart oskäligt. Om ämnet
Innehar han inte längre ämnet, får i				inte längre innehas, får i stället
stället värdet förklaras förverkat.				värdet förverkas.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

732	1 Lagen omtryckt 1992:1536.

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslut- ning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål ska kunna tas om hand, eller

2. för att hans eller hennes identitet ska kunna fastställas.

En polisman får också kropps- visitera i den utsträckning det be- hövs för att söka efter

Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)		Prop. 2023/24:144
		Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 19, 20 a och 20 b §§ polislagen (1984:387) ska
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

19 §1

En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får i anslut- ning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand, eller

2. för att hans identitet skall kunna fastställas.

En polisman får också kropps- visitera i den utsträckning det be- hövs för att söka efter

3 § brottsbalken, eller

20 a §2

En polisman får genomsöka ett	En polisman får genomsöka ett
fordon eller en båt i den ut-	fordon eller en båt i den ut-
sträckning det behövs för att söka	sträckning det behövs för att söka
efter vapen eller andra farliga	efter vapen eller andra farliga
föremål som är ägnade att användas	föremål som är ägnade att användas
vid brott mot liv eller hälsa, om det	vid brott mot liv eller hälsa, om det

1Senaste lydelse 2003:858.

2 Senaste lydelse 2019:37.

733

Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)									Prop. 2023/24:144
									Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 48 och 49 §§ jaktlagen (1987:259) ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
				48 §1
Om någon har begått jaktbrott					Om någon har begått jaktbrott
eller jakthäleri, skall vilt som han					eller jakthäleri, ska vilt som han
eller hon kommit över genom					eller hon kommit över genom
brottet förklaras förverkat, om det					brottet förverkas, om det inte är
inte är uppenbart oskäligt. I stället					uppenbart	oskäligt.		I stället	för
för viltet kan dess värde helt eller					viltet kan dess värde helt eller
delvis förklaras förverkat. Även					delvis förverkas. Även andra
annat utbyte av sådant brott skall					vinster från sådant brott ska förver-
förklaras förverkat, om det inte är					kas, om det inte är uppenbart
uppenbart oskäligt.					oskäligt.
Vilt som förverkats tillfaller jakträttshavaren i de fall som föreskrivs av
regeringen.
				49 §2
Jaktredskap, fortskaffningsmedel					Jaktredskap, fortskaffningsmedel
och annan		egendom som		har	och annan egendom som har
använts	som		hjälpmedel	vid	använts	som	hjälpmedel		vid
jaktbrott eller jakthäleri får för-					jaktbrott eller jakthäleri får för-
klaras förverkade, om det behövs					verkas, om det behövs för att
för att förebygga brott eller om det					förebygga brott eller om det annars
annars	finns		särskilda	skäl.	finns särskilda		skäl.	Detsamma
Detsamma		gäller egendom		som	gäller egendom som varit avsedd
varit avsedd att användas som					att användas som hjälpmedel vid
hjälpmedel vid sådana brott, om					sådana brott, om brottet har
brottet har fullbordats eller om					fullbordats eller om förfarandet har
förfarandet har utgjort ett straffbart					utgjort ett straffbart försök eller en
försök eller en straffbar för-					straffbar förberedelse.
beredelse.
I stället för egendomen kan dess					I stället för egendomen kan dess
värde helt eller delvis förklaras					värde helt eller delvis förverkas.
förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

1	Senaste lydelse 2005:298.	735
2	Senaste lydelse 2011:514.	735

Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)		Prop. 2023/24:144
		Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 15 kap. 6 § minerallagen (1991:45) ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

15kap. 6 §1

Till böter eller fängelse i högst sex månader ska den dömas som upp- såtligen eller av oaktsamhet

1.bedriver undersökningsarbete i strid med bestämmelserna om krav på undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession,

3.utför bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet i strid med bestämmelserna om bearbetningskoncession,

4.lägger igen utfraktsväg, ort eller borrhål i strid med bestämmelserna om krav på tillstånd i 5 kap. 8 § eller 13 kap. 7 §, eller

5.lägger ned gruva eller motsvarande anläggning i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket.

Till böter eller fängelse i högst sex	Till böter eller fängelse i högst sex
månader döms också den som upp-	månader döms också den som upp-
såtligen eller av grov oaktsamhet	såtligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift när han	lämnar oriktig uppgift när han eller
fullgör uppgiftsskyldighet enligt	hon fullgör uppgiftsskyldighet
koncessionsvillkor eller enligt 2 § 1.	enligt koncessionsvillkor eller enligt
I fall som avses i första stycket 3	2 § 1.
kan mineral som utvunnits för-
klaras förverkat.

Om ett brott som avses i första stycket 2 berör enbart enskilds rätt, får åklagare väcka åtal endast om målsäganden anger brottet till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2024.

1 Senaste lydelse 2014:782. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.

741

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)

Härigenom föreskrivs i fråga om fiskelagen (1993:787) dels att 45 och 47 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 45 a–45 c §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		45 §1
Om det inte är uppenbart			Om det inte är uppenbart
oskäligt, skall fisk som varit föremål			oskäligt, ska fisk som varit föremål
för brott enligt denna lag förklaras			för brott enligt denna lag förverkas.
förverkad. Detsamma gäller annat			Detsamma gäller andra vinster från
utbyte av sådant brott. Även vad			sådant brott. Även vad någon har
någon har tagit emot som ersättning			tagit emot som ersättning för
för kostnader i samband med ett			kostnader i samband med ett sådant
sådant brott eller värdet av det mot-			brott eller värdet av det mottagna
tagna skall förklaras förverkat, om			ska förverkas, om mottagandet
mottagandet	utgör brott enligt		utgör brott enligt denna lag och för-
denna lag och förverkandet inte är			verkandet inte är uppenbart
uppenbart oskäligt.			oskäligt.
Om bara en del i ett parti fisk			Om bara en del i ett parti fisk
varit föremål för brott enligt denna			varit föremål för brott enligt denna
lag, får hela partiet förklaras			lag, får hela partiet förverkas om
förverkat om det inte kan utredas			det inte kan utredas hur stor del av
hur stor del av partiet som omfattas			partiet som omfattas av brottet.
av brottet.
Fiskeredskap som använts eller
medförts vid brott enligt denna lag
skall förklaras förverkade, om det
inte är oskäligt. Detsamma gäller
fiskefartyg och andra		hjälpmedel
om det behövs för att förebygga
brott.
Utöver vad som sägs i tredje
stycket får	egendom	förklaras

Istället för fisken, redskapet eller den egendom som annars använts, medförts eller varit avsedd att

748	1 Senaste lydelse 2005:305.

Prop. 2023/24:144 Bilaga 7

750

eller 26 § får förverkande inte avse annat än fiskeredskap.