Idag ser vi en allt snabbare och större spridning av arter från deras naturliga utbredningsområde. Ökad global handel och snabbare transporter gör att arter förflyttar sig snabbt. Klimatförändringarna gör att fler arter kan trivas och övervintra på våra breddgrader och vissa av de främmande arterna blir invasiva, dvs. de sprider sig och hotar/tränger undan den inhemska biologiska mångfalden och ekosystemtjänster. Invasiva främmande arter räknas som ett av de absolut största hoten mot biologisk mångfald. De kan dessutom orsaka stora negativa effekter på jord- och skogsbruk samt människors och djurs hälsa.
I Sveriges natur finns idag över 2 000 främmande arter och drygt 400 av dessa räknas som invasiva. Jättebalsamin, parkslide, jätteloka och blomsterlupin är alla exempel på arter som härstammar från trädgårdar eller parker. Andra arter kommer från handel med damm- och akvarieväxter, som vattenpest, sjögull och skunkkalla. Exemplen är många men ofta är de svåra att få bukt med när de väl etablerat sig, framförallt i marin och limnisk miljö. Det är också oerhört kostsamt att bekämpa invasiva arter och ofta är det något man måste göra varje år. Därför är det oerhört viktigt att det finns bra rutiner på plats så att bekämpningen går snabbt när en art väl upptäcks.
EU listar vilka djur och växter som inte får introduceras i eller spridas i naturen eller gynnas att bli fler. Det är förbjudet att ha, sälja, byta och importera dessa arter. 11 av de arterna finns etablerade i Sverige och ytterligare 8 förekommer sporadiskt. Dock finns det många fler arter som är problematiskt invasiva i Sverige. Men det finns ännu inga lagstadgade skyldigheter vad gäller dem, utan bara rekommendationer från Naturvårdsverket att man ska hjälpa till att begränsa spridningen. Flera av dessa arter håller just nu på att utvärderas för att eventuellt tas upp på en nationell förteckning över invasiva främmande arter som kommer att omfattas av olika förbud. Det här är ett arbete som går alldeles för långsamt och Riksrevisionens granskning ”Statens insatser mot invasiva främmande arter” (RiR 2022:12) visar att statens arbete mot invasiva främmande djur- och växtarter under lång tid har gått långsamt och inte fungerar effektivt. Riksrevisionen skriver vidare: ”Bristerna försämrar möjligheterna att nå miljömålen och riskerar att leda till ökad spridning samt höjda kostnader för skador och bekämpning.”
Det är allvarlig kritik som visar bristande styrning av staten som måste åtgärdas. Utan styrning, regelverk och vägledning riskerar vi att hamna ännu längre efter med bekämpningen av invasiva arter, vilket leder till förlust av biologisk mångfald och stora kostnader för samhället när det gäller bekämpning men också för enskild för t ex förstörda skördar eller sjukdomsutbrott. Länsstyrelser och kommuner kan inte agera utan vägledning och i värsta fall etableras en art som i ett tidigare skede hade kunnat motas i grind.
Emma Nohrén (MP) |
|
Katarina Luhr (MP) |
Daniel Helldén (MP) |
Linus Lakso (MP) |
Rebecka Le Moine (MP) |
Elin Söderberg (MP) |
|