Alla politiska aktörer är överens om betydelsen av att vårt högskolesystem håller hög kvalitet för vårt framtida välstånd, för vår position som framgångsrik modern nation och för att föra vår civilisation framåt. Det som skiljer de olika politiska åsikterna åt är snarare hur vi skapar en högskola av högsta klass. Vi anser att meritokrati och akademisk frihet är nyckeln till framgång och att kvotering är en styggelse. Vi vill att ett minimum av lärarledd tid införs för våra utbildningar och att resurstilldelningssystemet förändras för att göra detta möjligt. Den lärarledda tiden blir självfallet olika beroende på vilken utbildning det gäller, eftersom kraven och typen av studier skiljer sig åt på ett markant sätt. Eftersom samhällets resurser är begränsade kommer resurserna för högskolesystemet också att vara det. Då är det viktigt att befintliga resurser används på ett bra sätt och att dessa resurser samordnas. Vi vill betona vikten av att prioritera kvalitet i stället för kvantitet.
Sverige ligger förvånande nog efter många andra länder när det gäller undervisningsfrihet. Att högskolans styrelse, och till och med studentorganisationer, har inflytande över litteraturlistorna som en universitetslärare ska använda i sin undervisning är oacceptabelt. Läraren för en kurs ska ha det slutgiltiga ansvaret för kursens litteraturlista. Detta hindrar inte dialog med både studenter, styrelse och kollegor. Tvärtom ska sådana dialoger uppmuntras.
Vidare ska inga politiska ideologier, ofta i skepnad av vetenskap eller överideologi, tvingas på lärare och kurser. Undervisningen ska vila på vetenskaplig grund där fakta och kunskaper står i högsätet. Politisk påverkan hör inte hemma i dagens moderna högskolor. Ett aktuellt problem i detta sammanhang är den genusideologi som påtvingas alla möjliga kurser där denna ideologi är helt obsolet. Regeringen borde därför överväga att öka undervisningsfriheten vid lärosätena.
All slags kvotering blir i förlängningen av ondo. Om vi börjar kvotera in en grupp människor, till exempel kvinnor, följer snart andra grupper med krav om kvotering. Sverigedemokraterna är övertygade om att kvinnor och andra grupper i samhället har kapacitet att ta sig fram av egen kraft på samtliga områden inom högskoleväsendet. Överger man den viktiga och rättvisa principen om meritokrati så hamnar vi på ett sluttande plan där djup orättvisa kommer bli alltmer manifest och vi får ett system där fler och fler med bäst meriter väljs bort på kvoteringsmässiga grunder.
Varken tjänster eller styrelseplatser ska vara föremål för kvotering på våra lärosäten. Detta borde föras in i högskolelagen. Vad gäller ansökningar om olika anslag och till olika tjänster skulle med fördel ett anonymiseringsförfarande kunna övervägas för att ett meritokratiskt rättvist system ska användas. Regeringen borde överväga en översyn av regleringsbreven så att kvotering inte förekommer inom svensk högskola.
Tvärvetenskapliga projekt har kommit för att stanna och fyller många gånger en nödvändig funktion. Däremot ska alla discipliner uppfylla samma grad av vetenskaplighet och krav i övrigt. Den vetenskapliga grund olika discipliner står på ska inte ifrågasättas av andra discipliner som mer är av politisk karaktär. Naturvetenskapliga discipliner ska vila på sin egen vetenskapliga grund och ska inte få komprometteras av till exempel genusvetenskap.
Inte heller ska det tillåtas att samhällsvetenskaper med politiska förtecken ska få ställa krav som till exempel kvotering eller beordra speciella inslag i olika kurser. Varken forskning eller undervisning ska tillåtas styras med politiska förtecken, vilket vi ser tecken på i dag. Den typ av styrning vi här syftar på torde uppenbart strida mot akademins frihet. Regeringen borde i sitt fortsatta arbete beakta att likvärdighet råder mellan discipliner och ämnen inom högskoleväsendet.
Det svenska språket är på vissa utbildningar i det närmaste satt på undantag i undervisning och övrig verksamhet på våra lärosäten, trots att det inte finns någon adekvat orsak att använda främmande språk. Det är av flera orsaker viktigt att använda vårt nationella språk. Vi lever och verkar dock i en internationell värld, vilket speciellt gäller högskoleväsendet. När det är befogat ska självfallet främmande språk användas och då främst det engelska språket. Regeringen borde i sitt arbete framhålla betydelsen av att använda det svenska språket som undervisningsspråk inom högre utbildning.
Enligt högskoleförordningen 6 kap. 21 § får en högskola inte begränsa antalet tillfällen för examination av en kurs till färre än fem tillfällen. Eviga omtentor medför ett enormt extra arbete för lärare vid våra lärosäten och en del studenter har satt i system att göra omtentor i stället för att göra tillräckliga förberedelser inför sina ordinarie tentor. Begränsningar i tillgång på studiemedel sätter en naturlig gräns för eviga omtentor, men denna gräns anser många verksamma inom högskolan inte är tillfyllest i dagsläget. Där bör en gräns på högst två omtentor införas. Klarar någon student inte dessa tentor återstår att skriva upp sig för samma kurs en gång till. Det är viktigt att högskolans resurser, både ekonomiska och personella, utnyttjas på bästa sätt. Regeringen borde i sitt arbete överväga en begränsning av antalet omtentor.
Många svenska högskolor och universitet har problem med att upprätthålla kvaliteten. En del program håller hög nivå, men på många högskoleutbildningar ligger studiearbetsinsatserna på ringa 15–20 timmar i veckan. Det säger sig självt att en så mager investering i tid näppeligen ger önskvärda resultat. En annan olycklig tendens är att kraven gradvis har sänkts för att få godkänt på skilda nivåer, men också på kandidat- och magisterarbeten. Ett sätt att mäta kvaliteten på respektive utbildning är att granska dess studenters kandidat- och magisterarbeten.
Vi vill att Universitetskanslersämbetet (UKÄ), som innehar uppdraget att granska och säkra kvaliteten i högskolan, återgår till det utvärderingssystem som användes fram till 2014 och som hade fokus på utbildningars kvalitet. Systemet byggde på extern granskning av slumpmässiga urval av kandidat- och magisterarbeten, vilket tjänade som garant för en lägstanivå på utbildningskvaliteten. Dessa kvalitetshöjande åtgärder ska ske på ett sätt så att vi även i fortsättningen följer Bolognaprotokollet. Regeringen borde överväga att utreda denna fråga.
I dag är anslagen till lärosätena uppdelade i ett anslag för forskning och ett anslag för undervisning. Det finns både för- och nackdelar med skilda anslag för forskning och undervisning. På åtminstone vissa högskolor torde dock fördelarna med ett samlat anslag överväga. Till att börja med vill vi ha ett samlat anslag för både forskning och undervisning på de konstnärliga högskolorna (Stockholms konstnärliga högskola, Konstfack, Kungliga Konsthögskolan samt Kungliga Musikhögskolan). Detta anslagsgivande ökar lärosätenas frihet liksom ansvar. Framförallt underlättar ett samlat anslag planering och flexibilitet för lärosätena. En annan mycket viktig fördel med ett samlat anslag är att det underlättar för lärosätena att inrätta trygga och långsiktiga tjänster där både undervisning och forskning ingår. Regeringen borde i sitt fortsatta arbete överväga att ge de konstnärliga lärosätena ett samlat anslag för forskning och undervisning.
Svenska studenter får minst lärarledd undervisning enligt enkätundersökningar från Eurostudent. 2011 låg nivån på 12 timmar i veckan, 2015 var antalet 11 timmar och 2018 endast 10 timmar per vecka. Detta är en mycket oroande utveckling. En möjlig förklaring ges i en rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Där framgår att antalet forskare och lärare ligger relativt stabilt sedan 2004 trots att antalet studenter har ökat med 10 procent. Samtidigt har gruppen högutbildad administration och chefer ökat kraftigt från 6 000 personer till 10 000 personer. För Sverigedemokraterna är det oerhört viktigt att lärosätenas administration inte sväller på bekostnad av kärnverksamheten. Denna trend måste brytas och andelen lärarledd undervisning öka. Regeringen borde i sitt fortsatta arbete verka för en stärkt kvalitet i den högre utbildningen.
Balansen mellan lärosätenas autonomi och statens styrning är en komplicerad fråga där skilda intressen måste balanseras. Staten måste kunna styra över och prioritera skattemedlens användning för att värna begränsade resurser. Samtidigt måste lärosätena ha akademisk frihet och självständigt kunna arbeta för att stärka forskningens kvalitet. Det ankommer på riksdagen att besluta om fördelning av resurserna. Det ligger också på riksdag, regering och andra offentliga institutioner att kontrollera hur effektivt de statliga medlen används.
Vad gäller mer närliggande och rent akademiska frågor ska lärosätenas frihet och det kollegiala ledarskapet öka jämfört med hur det förhåller sig i dag. För att lärosätena ska styras så effektivt som möjligt måste styrelserna vara både allsidiga och kompetenta. Styrelserna bör till en tredjedel bestå av ledamöter tillsatta externt, en tredjedel av lärare och forskare från det egna lärosätet och en tredjedel av lärare och forskare från andra lärosäten. Styrelsens ordförande bör vara en akademiker som väljs av styrelsen på förslag av valberedningen. Valberedningen bör bestå av tre personer och ha samma sammansättning som styrelsen där den externt tillsatta ledamoten tillsätts av regeringen. Styrelsens storlek kan med fördel beslutas av högskolan själv i samråd med valberedningen. Regeringen borde i sitt fortsatta arbete beakta att högskolans styrelse ska ha tonvikten inom akademin.
I högskolelagen står det att läsa att det ingår i lärosätenas uppgift att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt att verka för att forskningsresultat tillkomna vid lärosätena kommer till nytta. Det är av största vikt att högskolor och universitet samarbetar med det omgivande samhället med syftet att forskningsbaserad kunskap ska komma till nytta. Sverigedemokraterna är dock emot att samarbete är anslagsgrundande på grund av svårigheterna att mäta denna parameter.
Samarbete ska heller inte ske för dess egen skull, utan för att uppnå resultat. Lika viktigt är att lärosätena klarar av att utforma utbildningarna i syfte att säkerställa studenternas anställningsbarhet efter avslutad utbildning samt att lärosätena klarar av att samarbeta och föra dialog med det omgivande samhället och presumtiva arbetsgivare. Regeringen borde beakta detta i sitt fortsatta arbete.
Vi har idag ett finansieringssystem med studentpeng. Detta premierar i hög grad kvantitet, det vill säga att det tas in så många studenter som möjligt varje läsår vid varje lärosäte i stället för att det satsas på kvalitet i utbildningarna. Finansieringssystemet bör reformeras så att kvalitet premieras mer. Vi har redan nått upp till höga mål vad gäller antalet studenter bland befolkningen. Tyvärr finns det indikationer på att kvaliteten blivit lidande. Strututredningen föreslog ett system där hälften av utbildningsanslaget utgörs av en fast bas som grundar sig på det utbildningsmål som lärosätet och regeringen satt upp genom en fyraårig överenskommelse och den andra hälften av en rörlig del som grundar sig på antalet helårsstudenter som lärosätet och utbildningen har. Vi kan se fördelar med ett sådant system. Ett annat alternativ vore att återgå till det regelverk som gällde innan reformen 1990. Det viktiga är att dagens kvantitativa ansats får ge vika för tydliga kvalitativa mål. Vi anser därför att regeringen borde överväga att utreda ett mer kvalitetsdrivande finansieringssystem för lärosätena.
Antalet utbildningsplatser på olika utbildningar matchar inte samhällets behov på många håll. Detta samtidigt som det saknas arbetskraft inom många hantverksyrken. En följd av detta är att kvaliteten på många utbildningar har försämrats samt att det på andra håll utbildas för få studenter för arbetsmarknadens behov. Även fortsättningsvis kommer de individuella val som studenterna gör spela en avgörande roll, men högre utbildning får aldrig anta skepnaden av ren arbetsmarknadspolitik. Regeringen borde överväga en utredning av dimensioneringen av den högre utbildningen för att få till en betydligt bättre matchning enligt samhällets behov.
Snart sagt varje höst rapporterar medier och studentorganisationer om den akuta brist på studentbostäder som råder vid våra lärosäten. Denna brist har legat för handen under en längre tid och inga tillräckligt kraftfulla åtgärder har vidtagits för att åtgärda problemet. Förslaget med utökade rättigheter att hyra ut till studenter i andra hand har inte gett erforderligt resultat. Till en stor del kan bostadsproblemet förklaras med ett utökat antal högskoleplatser över tid.
Vi har ett förhållande där lärosätena får studentpeng efter antalet studenter som genomför kurser. Regeringen stipulerar dock ett tak för ett högsta antal platser på olika utbildningar. Dock finns det inga krav på tillräckligt med bostäder korrelerat till antalet studenter. Vi vill att det ska finnas tillräckligt med bostäder när regeringen fördelar pengarna till lärosätena för ett visst antal studenter. I annat fall bör antalet studieplatser minska så att bostäderna räcker till. En kvot bör räknas ut för varje lärosäte eftersom det finns betydande skillnader mellan olika lärosäten angående hur stor del av studenterna som är i behov av en studentbostad. På vissa orter är det rimligt med en lägre kvot då många studenter sannolikt kan ordna bostad på annat håll eller bo hemma. Det är i längden orimligt att finansiera studentplatser där en del av studenterna kommer att sakna bostad. I längden måste lärosätena, berörda kommuner och Akademiska Hus kunna samarbeta för att förse våra studenter med tak över huvudet. Fungerar inte detta är nästa steg ändrad lagstiftning där staten går hårdare in och styr byggandet och boendet. Studentbostäder ska också kunna uppföras av mer enkel och tillfällig karaktär och bygglagarna bör anpassas därefter. Lärosäten ska också kunna bygga och driva studentbostäder i egen regi, om de så vill. Regeringen borde beakta detta i sitt fortsatta arbete.
Bristen på studentbostäder är på sina håll skriande inför årskursstarter på många lärosäten. Det är därmed ett stort problem att s.k. övervintrare och andra individer nyttjar studentbostäder fast de inte längre studerar. Bostäder som är avsedda som studentbostäder bör registreras som studentbostäder i ett centralt register, och detta register bör samköras med registrerade aktiva studenter. De som inte längre studerar aktivt, och ändå nyttjar en registrerad studentbostad, skall sägas upp från denna bostad med omedelbar verkan för att tillgången på bostäder för studenter skall bli så god som möjligt. Regeringen borde i sitt fortsatta arbete överväga att lärosäten inte utökar antalet utbildningsplatser om inte antalet studentbostäder ökar i motsvarande grad.
Sverige har ett decentraliserat system med universitet och högskolor på relativt många orter. I princip bör vi behålla dessa geografiskt spridda lärosäten. Det är viktigt att kunna erbjuda högre utbildning där den efterfrågas, alltså även utanför de större universitetsstäderna. Inte minst ser vi en stor potential för lokala industrier och andra arbetsgivare att lokalt samverka med högre lärosäten. Vi ser också problem med brist på till exempel bostäder i de större universitetsstäderna, varför utbildning måste kunna erbjudas över hela landet.
Vi vill driva fram administrativa sammanslagningar av mindre högskolor för att använda samhällets och högskolornas resurser mer effektivt. Andelen personal som inte har forskande eller undervisande uppgifter uppgår till i genomsnitt 34 procent vid Sveriges lärosäten. Med sammanslagningar kan resurser optimeras i hela högskolesystemet. I Danmark har man gjort just detta med stor framgång. I ett första steg vill vi slå ihop Malmö universitet med Lunds universitet, som då blir ett enda universitet med en styrelse. Vi vill också att Mälardalens högskola slås ihop med Södertörns högskola. Regeringen borde överväga en omfattande översyn av högre lärosäten avseende deras antal.
Det har på senaste tiden gått inflation i att befordra högskolor till universitet. Detta gör inte att utbildningsnivån i vårt land höjs utan tjänar endast populistiska motiv. Vi behöver både högskolor med en mindre andel forskning och universitet med kvalitativ forskning. I dagsläget bör inga fler högskolor upphöjas till universitet, och universitet som inte håller måttet bör fråntas sin universitetsstatus.
Vi vill att universitet, men framförallt högskolor, specialiserar sig på de områden där de är bäst. På detta sätt höjer vi kvaliteten för hela högskoleväsendet i vårt land. Regeringen borde i sitt fortsatta arbete verka för att minska antalet högre lärosäten med universitetsstatus.
På de främsta universiteten i västvärlden viktas undervisning högre än i Sverige där forskning premieras alltför högt på bekostnad av undervisningen. Vi vill att fler trygga tjänster med längre avtal inrättas där det ingår både forskning och undervisning, vilket är en mycket viktig parameter för att öka kvaliteten på både forskningen och undervisningen. I de mål och i den överenskommelse som enligt vårt förslag ska ske mellan lärosätena och regeringen ska det beslutas om en rimlig nivå på antalet tjänster där både forskning och undervisning ingår. Regeringen borde beakta detta i sitt fortsatta arbete.
Att blivande studenter kan jämföra de olika lärosätenas resultat är av stor vikt vid val av utbildning, men informationen äger även ett allmänintresse. Det är fullt rimligt att blivande studenter får ta del av så mycket relevant information som möjligt inför detta kanske livsavgörande utbildningsval. Alla högskolor är inte lika bra och olika kurser bedrivs inte på samma sätt på olika högskolor. Att studenter som ska lägga en stor del av sin tid och en massa pengar på en utbildning får ta del av så mycket information som möjligt är en demokratisk rättighet och borde vara självklart.
Det som bör redovisas är genomströmning, kursresultat i genomsnitt och i möjligaste mån anställning efter examen. Det sistnämnda kan stöta på praktiska svårigheter och informationen bör redovisas när det går. Portalen som detta ska redovisas på ska vara lättillgänglig och lättläst. Det ska vara enkelt att jämföra olika högskolor och olika kurser på olika högskolor. Därför ska denna portal drivas av en statlig högskolemyndighet. Regeringen borde beakta detta i sitt fortsatta arbete.
Utländska stater, speciellt vissa stormakter, har ett uppenbart intresse av att illegalt ta del av Sveriges uppnådda forskningsresultat och kunskapsresultat inom naturvetenskapen. Det sker genom antingen mänskligt eller digitalt spionage. En hel del misstänkta incidenter har noterats de senaste åren. Detta innebär självklart en stor förlust för Sverige som nation om spionaget blir framgångsrikt. Varje styrelse på våra universitet bör upprätta och verkställa en seriös plan för att motverka spionage. Det kanske inte är relevant att ha en plan mot spionage på varje lärosäte, speciellt om det inte finns discipliner som utländsk makt äger ett stort intresse av. Utländska makter har sannolikt högst begränsat intresse av forskningen på våra konstnärliga högskolor, bara för att nämna ett exempel. Självklart måste styrelserna ta hjälp av extern expertis i sitt arbete. Regeringen borde beakta detta i sitt fortsatta arbete.
|
Patrick Reslow (SD) |
|
|
Robert Stenkvist (SD) |
Jörgen Grubb (SD) |
|
Anders Alftberg (SD) |
|