Dagligen lever ett stort antal barn i miljöer där de utsätts för sexuella övergrepp. Av alla barn som utsätts är det bara ca 10 % som kommer till polisens eller socialtjänstens kännedom eftersom barn sällan berättar vad de har utsatts för.
En väldigt liten del av de utsatta barnen får någonsin hjälp att komma ur sin utsatta situation. Vuxenvärlden och samhället måste mobilisera för att hitta de barn som utsätts och sätta in åtgärder för att förebygga sexuella övergrepp och hindra dem från att ske. Genom att faktiska barnpornografibrott som begås med hjälp av arbetsplatsens datorer detekteras och följs upp kan individen lagföras och risken för fler övergrepp reduceras.
Under pandemin har välgörenhetsorganisationer och polismyndigheter världen över kunnat konstatera att antalet barn som utsätts för sexuell exploatering har ökat kraftigt. Nu mer än någonsin är därför frågan om detektion av barnpornografibrott i högsta grad relevant.
Barn som utsätts för sexuella övergrepp på nätet påverkas lika allvarligt som barn som utsätts av en fysiskt närvarande förövare. De barn som mår allra sämst är de som vet om att övergreppet dokumenterats och att förövaren kan ha spridit bilderna.
Kopplingen mellan att ha ett intresse av att titta på bilder och filmer som visar barn som utsätts för sexuella övergrepp och att själv ha ett intresse av att utföra dessa handlingar är stark. Ecpats kartläggning från 2018 visar att ungefär hälften av dem som har dömts i Sverige för barnpornografibrott också har dömts för sexuella övergrepp på barn. Amerikanska studier visar en korrelation på upp till 85 %.
Varje barnpornografisk bild eller film är ett dokumenterat övergrepp mot ett barn och ska behandlas som ett brottsdokument. Är bilden pornografisk och visar ett barn är det kännetecken på barnpornografibrott. Med barn menar man en person vars pubertetsutveckling inte är avslutad eller när det av bilden framgår att personen är under 18 år. Digitaliserade, tecknade och animerade bilder och filmer som skildrar barn på ett verklighetstroget sätt i pornografiska sammanhang kan också vara barnpornografi. Det är inte förbjudet att teckna eller måla en sådan bild, så länge man inte visar den eller gör den tillgänglig för någon annan.
Dessa bilder är dokumentation av ett brott, en brottsplats, ett offer och en förövare, som lämnat kvar sitt digitala fingeravtryck på materialet. När bilderna hamnat hos polisen kommer de att granskas i syfte att identifiera barn och förövare samt placera dem i en databas.
Om verksamheterna saknar verktygen, finns heller ingen möjlighet att spåra och gripa förövaren. I genomsnitt har 1 person av 500 anställda övergreppsmaterial på sin arbetsdator. Materialet tas med till arbetsplatsen på usb-stickor eller andra externa enheter, alternativt används arbetsdatorn utanför arbetsplatsen och dess nätverk, där filtret är installerat. Det är enbart material som redan har klassificerats som illegalt som finns med i databasen och upptäcks, inte nya och pågående övergrepp.
Vanligast är livestreamade filmer som barn i USA och Europa har producerat som ett resultat av grooming eller sexuell utpressning. Poliser nämner sammanlagt sextiofyra olika appar och plattformar som används för livestreamade sexuella övergrepp mot barn. Vanligast är dock Skype följt av Snapchat, Facebook, Kik och Omegle (OmeTV).
Appar som inte sparar historik innebär stora utmaningar i fråga om att utreda sexuella övergrepp mot barn. Samtidigt konstateras att teknikutveckling av olika slag också innebär nya möjligheter att upptäcka och utreda brott.
Åtta av tio företag uppger att de redan har teknik på plats för att skydda sin it-miljö mot sexuellt övergreppsmaterial på barn. Sex av tio uppger att detta är en filterlösning av något slag. Ett av tio företag har upptäckt sexuellt övergreppsmaterial på barn i sin it‑miljö (källa: Netclean).
Att använda tillgänglig teknik för att upptäcka konsumtion av sexuellt övergreppsmaterial är ett sätt för offentlig verksamhet att bidra till att fler utsatta barn får hjälp och det stora mörkertalet minskas. Det är ett antal verksamheter som arbetar med detektion av barnpornografibrott. Bland myndigheter märks bl.a. Regeringskansliet och Trafikverket. Region Stockholm och Göteborgs stad är exempel på andra verksamheter på region- och kommunnivå som arbetar förebyggande mot sexuella övergrepp på barn genom att säkerställa att övergreppsmaterial på barn inte kan hanteras obemärkt på datorer. Det är positivt att några på eget initiativ initierat arbete med detektionsverktyg. Men det räcker inte! Först när alla verksamheter, offentliga och privata, inkluderas och alla barnpornografibrott anmäls kan vi upptäcka och hjälpa barnen.
Samhället behöver öka takten för att hindra brott mot barn på nätet. Att säkra datorer i all offentlig verksamhet borde vara ett självklart steg. Verktyg för att identifiera, detektera och hindra spridning av pornografiskt material på nätet måste införas i alla offentliga datorer. Att hänvisa till Utredningen om skydd, stöd och vård för personer som har utsatts för övergrepp vid produktion eller distribution av pornografi räcker inte. Utredningen tar inte primärt sikte på att förhindra brott, därför måste de tekniska lösningar som finns implementeras omgående för att minimera att fler barn, unga och vuxna drabbas.
|
Helena Vilhelmsson (C) |
|