Ätstörningar är inte bara ett personligt lidande; de är även ett symptom på ett bristfälligt samhällssystem som misslyckas med att skydda sina medborgare från en osynlig men förgörande fiende.
Namnen – anorexia, bulimi, hetsätningsstörning, arfid, ortorexi – är inte bara diagnoser; de är bevis på det kaos som vår nuvarande samhällsstruktur skapar i våra sinnen och kroppar. Ätstörningar är inte en isolerad tragedi; de är en produkt av vårt samhälles orealistiska och skadliga normer för skönhet och kroppsideal men också ett bevis på den ökade stressen och människors behov av kontroll.
Att utsätta individer för den ständiga pressen att uppfylla samhällets ideal har allvarliga konsekvenser för mental och fysisk hälsa. Det är inte överraskande att ätstörningar har blivit en epidemi som härjar inom vårt samhälle. Det är ett tecken på en samhällskris vi inte längre kan ignorera.
Låt oss granska siffrorna – enligt Karolinska institutet har anorexia nervosa en skrämmande dödlighet på tio procent, den högsta bland alla psykiatriska diagnoser. Det här är inget mindre än en dödsdom som utfärdas till de som kämpar med ätstörningar. Det är en följd av vår oförmåga som samhälle att tillhandahålla tillräcklig hjälp och stöd till de som behöver det mest.
Ätstörningar är inte bara ett individuellt lidande; de är en börda som samhället måste bära. De som lider av dessa sjukdomar lider inte bara av sina egna demoner; de lider också av bristen på tillgänglig vård och stöd. Under pandemin försämrades situationen ännu mer när köerna till ätstörningsvården växte i hela landet. Än idag är detta ett problem och människor som kämpar mot sina ätstörningar tvingas vänta allt längre på hjälp pga. regionernas ansträngda ekonomiska situation. Detta är en politisk prioritering som måste omprövas.
Ytterligare en politisk orättvisa inom ätstörningsvården är ojämlikheten i tillgång och kvalitet mellan olika regioner och inom samma region. Detta är en direkt följd av bristande kunskap om ätstörningar och bristande politiskt engagemang för att förbättra vården.
För att rätta till denna politiska orättvisa måste vi öka kunskapen om ätstörningar och säkerställa en rättvis fördelning av resurser. Köerna till ätstörningsvården måste kortas och vården måste standardiseras över hela landet. Det är dags att politikerna tar sitt ansvar och agerar med kraft och medkänsla för att rädda liv och minska det lidande som ätstörningar orsakar. Det är en politisk skyldighet som vi inte kan undvika längre.
|
Anna Wallentheim (S) |
|