Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjliga åtgärder för att stärka anhörigstödet för föräldrar till barn med funktionsnedsättning genom rätt till personligt ombud/koordinator och tillkännager detta för regeringen.
Barn med en funktionsnedsättning behöver få tillgång till ett välfungerande stöd samtidigt som föräldrarnas arbetsinsats kring barnets behov blir hanterlig. Idag är barns tillgång till stöd alltför beroende av föräldrarnas resurser att hitta och söka dessa. Det riskerar att leda till en ojämlik tillgång till vård, omsorg och stöd. Det kan skilja mellan olika kommuner vilken typ av stöd närstående kan få. Alla som vårdar en närstående kan ha rätt till någon form av stöd. Men vi har vid upprepade tillfällen fått rapporter i media om hur mycket ansvar som läggs på vårdnadshavare och hur tufft det kan vara att som förälder till funkisbarn navigera och hamna rätt. Föräldrar beskriver att de får kämpa hårt för sina barns rättigheter till stöd och belastas av att behöva samordna stöd och insatser trots att ansvaret för samordning egentligen inte ligger på dem. Det är inte ovanligt att föräldrar går ner i arbetstid då tiden inte räcker till, byter arbete eller har en högre sjukskrivning och stressrelaterade symtom som ett resultat av den stora belastningen.
Den socialdemokratiska regeringen beslutade om Sveriges första nationella anhörigstrategi. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att bland annat se över omfattningen av och kvaliteten på stöd som kommuner och regioner erbjuder, ta fram stöd som riktar sig till olika aktörer som anhöriga möter och ta fram stöd som riktar sig till kommunernas handläggare som utreder och fattar beslut om personer som behöver stöd i sin dagliga livsföring. Den nationella anhörigstrategin är bra och måste fortsätta.
Att våra skyddsnät och stödfunktioner fungerar är en jämlikhetsfråga som rör allas lika rätt. Att LSS är en rättighetslagstiftning är avgörande för den funktionsnedsatta men också för de anhöriga. Särskilt när det kommer till barn. Det är också en viktig feministisk fråga då vi vet att det ofta är mammorna som vårdar och tar om hand. Samordningsproblem har påtalats i olika sammanhang och i rapporter. Så kan vi inte ha det. Samhället måste underlätta för föräldrar till funkisbarn, så att de trots alla extra möten, kontakter och pappersarbete har möjlighet och ork att leva ett gott liv och förvärvsarbeta. Här kan ett personligt ombud vara behjälpligt. Ombuden fungerar som stöd i kontakten med myndigheter, vårdgivare och andra aktörer som den enskilde behöver ha kontakt med. Idag kommer det stödet inte fullt ut till de barn och anhöriga som behöver det. Här behöver stödet stärkas och eventuella åtgärder sättas in för att de som har behov får det stöd de behöver.
|
Sanna Backeskog (S) |
|