Sveriges rika kulturliv är en av våra största tillgångar för att både utmana våra föreställningar och brist på perspektiv, och roas och fascineras av det kulturen bjuder. I Sverige idag har vi en kultursamverkansmodell som har som ambition att säkerställa en jämn och rättvis tillgång till kultur över hela landet. Modellen bygger på samverkan mellan statliga och regionala kulturinstitutioner för att säkerställa att kulturutbudet är tillgängligt även utanför våra större städer. Även kommunerna är indirekt en del av samverkansmodellen då regioner ofta samverkar med kommuner både finansiellt och tematiskt.
Tyvärr har den nuvarande kultursamverkansmodellen visat sig vara otillräcklig när det gäller att garantera en jämn och likvärdig tillgång till kultur i hela landet. Stora klyftor finns när det gäller tillgång till konst, kultur och kulturevenemang i mindre orter och i landsbygdsområden. Denna obalans fördjupar klyftorna mellan olika delar av landet.
Vi bör stärka kultursamverkansmodellen och säkerställa att statens roll att främja kulturen över hela landet, inte bara i våra större städer. En viktig väg att gå är att kultursamverkansmodellen räknas upp i samma takt som de rent statliga institutionerna. Vissa nationella kulturinstitutioner får idag sina statliga bidrag kanaliserade via regionen – som fattar självständiga beslut då medlen inte är öronmärkta – där de ligger, medan andra (främst de lokaliserade i Stockholm) får sina medel direkt från staten. Den ekonomiska uppräkningstakten är inte lika. Det är orättvist.
Vidare bör Sveriges riksdag tillse att statens kulturinstitutioner bör få ett sant nationellt uppdrag för att sprida kulturen över hela landet. Detta kan inkludera turnéverksamhet, utställningar och andra kulturella aktiviteter som når ut till olika delar av landet.
|
Anders Ådahl (C) |
|