Fyra människor tar sitt liv varje dag; fyra människors familjer får varje dag ett chockerande, förlamande dödsbesked.
När beskedet kommer är chocken så stark att det känns som att man blivit överkörd av ett tåg och hamnat i koma. När ett barn tar sitt eget liv blir man som förälder och familj satt ur spel, oförmögen att tänka klart och rationellt, dagar försvinner, närminnet är ett kaos. Det är svårt att sköta sitt arbete, än mindre anmälningar och ansökningar till myndigheter och instanser för att sjukskriva sig och se till att räkningar blir betalda. Därför borde det utredas hur ett anhörigstöd med detta i beaktande skulle kunna se ut där Försäkringskassan säkerställer att de anhöriga har förmågan att söka hjälp och ersättning och per automatik tillser att det mest akuta tillgodoses. Exempelvis att deadlinen för ansökan om sjukskrivning inte är absolut; alla individers sorg och chock ser olika ut.
Utredningen skulle också kunna se hur uppföljningen av vård för de anhöriga skulle kunna utformas.
I hälso- och sjukvårdslagen finns ett särskilt ansvar för att stödja ett barn som förlorat en närstående i självmord, men det saknas liknande skrivningar för att stödja vuxna anhöriga. Det behöver utredas hur ett sådant stöd även för anhöriga skulle kunna se ut.
När man opererar ryggen får man kanske ett telefonsamtal från läkaren om hur allt går, man får enkäter att svara på och man får återbesök och rehab. Som anhörig i chock får man ingen uppföljning eller återbesök. Många överlevande anhöriga har en lång väg tillbaka till ett arbetsliv på heltid och ett väl fungerande socialt liv och därmed en hög risk för försämrad livskvalité och suicid. Här skulle uppsökande vård, grön rehab, fysisk aktivitet på recept för individen och kultur på recept för familjen göra stor skillnad för livskvalitén för de drabbade och göra deras väg tillbaka till ett fungerande liv kortare.
Det stöd som ändå finns varierar väldigt mycket från kommun till kommun. Vissa kommuner har utarbetade rutiner för akut krisomhändertagande av efterlevande efter suicid, men i de allra flesta kommuner saknas kompetensen eller så saknas en samordning mellan olika organisationer såsom region, kommun, polis och ideella organisationer som kan ge sitt professionella och medmänskliga stöd. Det behöver utredas hur ett nationellt likvärdigt stöd skulle kunna utformas så att vård av och hjälp till efterlevande inte är beroende av var de bor någonstans.
Det är stora resurser som ställs till förfogande direkt efter att en anhörig tagit sitt liv. Där efterlevandestödet fungerar väl liknar tiden närmast dödsfallet som om bostaden blir till ett getingbo där det alltid är någon på plats för att hjälpa de efterlevande i vardagen, åtminstone de första dagarna efter självmordet när krisen är akut och sorgen är som mest chockerande.
Men det är tomt på resurser och svar före dödsfallet. Att som efterlevande uppleva att alla dessa resurser finns men först efter att deras älskade tagit sitt liv kan upplevas som upprörande då många av dem förgäves kämpade för att få hjälp medan deras nära fortfarande var vid liv.
Det behöver utredas hur dessa efterlevanderesurser kan bli likvärdiga över landet och hur dessa resurser skulle kunna omvandlas till att bli förebyggande, salutogena resurser för att förhindra att fler självmord sker. Det bör därför utredas hur varje kommun skulle kunna åläggas att upprätta ett förebyggande POSOM-team med uppsökande uppdrag att förebygga suicid och stärka psykisk hälsa.
Rebecka var en kärleksfull och kreativ ung kvinna. Hon älskade sin familj och hon var en älskad dotter och syster.
Hon sökte hjälp av vården för att hon inte ville må dåligt, hon ville må bra, hon ville att alla runt henne skulle må bra.
Rebecka flyttade på grund av studier till en annan ort, ungefär 2,5 timmes resa ifrån sin familj. Rebecka stod sin familj, sin mamma och pappa och sin syster och sin bror, väldigt nära.
Rebecka hade vänner och pojkvän men började ändå må sämre och sökte hjälp på studieorten för depression, ångest och suicida tankar på vårdcentralen. Där fick hon medicinering direkt, en annan medicin än den hon haft insatt tidigare, och erbjudande om samtalsstöd. Men den tiden för samtal hon fick låg 1 år framåt i tiden.
I journalen upprepas det att mamman är sjuksköterska och att mor och dotter har en god relation. I journalen beskrivs det att hon är ensamstående i en studentbostad och att hon bor 2,5 timme från sin familj. Rebecka bedöms av läkare som en person med ”måttlig risk för suicid”.
Läkemedlet hade en biverkning som kunde få en patient att hamna i ett tillstånd av apati, depression och suicida tankar. Rebecka fick ingen uppföljning eller kontroll av det nyinsatta läkemedlet. Då hon var 23 år fyllda har sjukvården inget ansvar att meddela anhöriga om nya mediciner.
Rebecka avslutade sitt liv.
I en anmälan till Ivo om läkemedlet och den bristande kontrollen av läkemedlet, skriver hennes mamma som svar på blankettens fråga om anledningen till att hon skriver klagomålet:
Avliden, Min dotter tog sitt liv 2022-06-21.
Det är svårt att förstå hur man som förälder eller syskon orkar fortsätta att leva. Men att försöka förändra vården för att öka den psykiska hälsan är ett sätt och det är därför denna motion har kommit till, ur outgrundlig sorg men med viljan att hjälpa andra.
Familjen har, tillsammans med Tanums kommun, skapat en minnesplats som ska utsmyckas med en staty, vid havet där vågorna oändligt slår mot klipporna. En minnenas plats där Rebecka levde, njöt och skrattade och där familjen försiktigt åter ska våga leva.
Platsen heter Våga leva. Det är en plats där alla är välkomna.
|
Ann-Sofie Alm (M) |
|