sou 2022 62

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Regeringen beslutade vid regeringssammanträde den 12 maj 2022 att uppdra åt en särskild utredare att lämna förslag till de författnings- ändringar som krävs i svensk rätt för att genomföra 2017 års änd- ringsdirektiv till EU:s vapendirektiv på miniminivå. I uppdraget ingår även att se över vapenlagstiftningen och ta ställning till vilka ändringar som bör göras i regelverket utifrån de tillkännagivanden från riksdagen som finns på vapenområdet. Den del av uppdraget som avser genomförande av 2017 års ändringsdirektiv till vapen- direktivet ska redovisas i ett delbetänkande.

Tidigare lagmannen och rikspolischefen Stefan Strömberg för- ordnades att vara särskild utredare den 12 maj 2022. Han entlediga- des den 18 juli 2022. Ordföranden i Säkerhets- och integritets- skyddsnämnden Gunnel Lindberg förordnades samma dag att vara särskild utredare.

Utredningen har antagit namnet 2022 års vapenutredning.

Den 3 juni 2022 förordnades rättssakkunniga i Justitiedeparte- mentet Jaennice Fährlin till sakkunnig i utredningen. Till experter i utredningen utsågs samma dag handläggaren vid Naturvårdsverket Emil Ekström, verksjuristen vid Tullverket Karin Engstrand, verks- juristen vid Inspektionen för strategiska produkter Simret Goitom, kammaråklagaren Fredrik Jönsson, hovrättsrådet Fredrik Landgren, rådmannen Kristina H Samuelsson, handläggaren vid Polismyndig- heten Henrik Stolt och juristen vid Polismyndigheten Cassandra Utas Stokic.

Den 3 juni 2022 förordnades en parlamentariskt sammansatt re- ferensgrupp att biträda utredningen bestående av riksdagsledamö- terna Tobias Andersson, Sten Bergheden, Maria Ferm, Ingemar Kihlström, Birger Lahti, Lina Nordquist och Anna Wallentheim och

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningens uppdrag består av två delar. Den som nu redovisas handlar om förslag till de författningsändringar som krävs i svensk rätt för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen (2017 års ändringsdirektiv). I den de- len av uppdraget ingår även att ta ställning till om det behövs några författningsändringar för att kunna tillämpa en delegerad förordning om de närmare formerna för det systematiska utbytet av information på elektronisk väg om avslag på ansökningar om tillstånd att förvärva eller inneha vissa skjutvapen. Utredningen ska även överväga hur kommissionens direktiv (EU) 2019/68 om fastställande av tekniska specifikationer för märkning av skjutvapen och deras väsentliga delar enligt rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och inne- hav av vapen ska genomföras i svensk rätt och lämna nödvändiga för- fattningsförslag.

I direktiven framhålls att en utgångspunkt för uppdraget ska vara att genomföra ändringsdirektivet på absolut miniminivå. Där anges också att det även ska beaktas att direktivet ger utrymme för med- lemsstaterna att i nationell rätt fastställa märkningskrav för vapen och vapendelar av särskilt stort historiskt värde.

Ändringsdirektivet

Ändringsdirektivet innehåller bl.a. nya definitioner, nya krav på märkning av skjutvapen och väsentliga delar till sådana vapen, regle- ring av vapenhandlar- och vapenmäklarverksamhet, krav på register, strängare krav för att ge tillstånd till innehav av vissa skjutvapen och reglering av förvärv och innehav av vissa stora vapenmagasin.

Sammanfattning

SOU 2022:62

I många avseenden krävs inga författningsändringar

Vapendirektivet sätter en minimistandard för den lagstiftning som ska finnas, men hindrar inte att medlemsstaterna har en mer långtgå- ende reglering. Den svenska vapenlagstiftningen håller en mycket hög skyddsnivå och därigenom uppfyller Sverige redan till stora de- lar de krav som ställs i ändringsdirektivet. Därför krävs det inga nya eller ändrade regler om bl.a.

•larm-, signal- eller salutvapen,

•underårigas innehav av skjutvapen,

•övervakning av meddelade tillstånd och förvaring av skjutvapen och ammunition,

•distanshandel,

•deaktiverade vapen, och

•transitering av vapen.

Eftersom den svenska vapenlagstiftningen redan är mycket restriktiv får de flesta av de ändringar som föreslås i praktiken mycket begrän- sad effekt för personer som legalt innehar skjutvapen.

Utredningens överväganden och förslag

Utgångspunkter för genomförandet

Eftersom vapenlagstiftningen är så komplex krävs det trots allt änd- ringar i förhållandevis många bestämmelser, men en av utgångspunk- terna för utredningens arbete har varit att genomföra nödvändiga förändringar på absolut miniminivå. En annan har varit att noga överväga om Sverige bör utnyttja möjligheter till undantag från vissa bestämmelser i ändringsdirektivet. Ett genomförande på miniminivå bör dock inte hindra att bestämmelser som är förmånliga för en- skilda införs.

En annan viktig utgångspunkt är – mot bakgrund av den korta utredningstiden – att behålla den nuvarande strukturen i vapenlag- stiftningen. Vidare måste regelverket hänga ihop. Det får inte finnas utrymme för t.ex. den organiserade brottsligheten att missbruka

SOU 2022:62

Sammanfattning

regelverket. Vidare måste myndigheterna ha rättsliga förutsättningar för att utföra sina arbetsuppgifter, exempelvis författningsstöd för det informationsutbyte som ändringsdirektivet kräver.

Frågor som rör skjutvapen

Tillstånd till att inneha skjutvapen som omfattas av ändringsdirekti- vets kategori A och som huvudsakligen har prydnadsvärde eller sär- skilt affektionsvärde ska endast få meddelas om vapnet deaktiverats enligt föreskrifterna i en särskild EU-förordning.

Kraven på märkning av skjutvapen och vapendelar vid tillverk- ning utökas genom att en sådan märkning om möjligt även ska om- fatta uppgift om modell. Vid tillverkning av vapendelar som är för små för att kunna märkas på vanligt sätt ska de åtminstone märkas med ett serienummer eller liknande.

När skjutvapen eller vapendelar förs in till Sverige från tredjeland ska de märkas på samma sätt som vid tillverkning. Det ska dock inte gälla skjutvapen som förs in för statens räkning.

När skjutvapen eller vapendelar överlåts från staten till någon annan för permanent civilt bruk ska de förses med samma märkning som vid tillverkning. Vapendelar ska, i likhet med det som redan gäl- ler för skjutvapen, även ha en unik märkning där det framgår att de har överlåtits av en svensk myndighet.

Den möjlighet som finns att införa nationell reglering för märk- ning av skjutvapen av särskilt stort historiskt värde ska utnyttjas. Om det finns särskilda skäl får Polismyndigheten medge undantag från skyldigheten att märka skjutvapen eller vapendelar som är av särskilt stort historiskt värde. Vid bedömningen av om undantag från märkningskravet bör medges har bl.a. faktorer som vapnets ålder, förekomsten av motsvarande vapen och vapnets skick bety- delse, liksom vapnets proveniens.

De utvidgade märkningskraven ska tillämpas vid tillverkning, in- försel och överlåtelse från staten till annan för permanent civilt bruk som äger rum efter att de nya reglerna trätt i kraft. Det innebär bl.a. att den som har en befintlig samling av skjutvapen av historiskt ur- sprung, där vapnen är märkta enligt nuvarande regler, inte behöver se till att de märks ytterligare. Han eller hon behöver därmed inte

Sammanfattning

SOU 2022:62

heller ansöka om undantag från märkningsreglerna för att undgå krav på ytterligare märkning av föremålen.

Frågor som rör vapenmagasin

Utredningen konstaterar inledningsvis att även ett genomförande av ändringsdirektivet på miniminivå kräver en reglering av vissa vapen- magasin. Tre alternativa sätt att reglera vapenmagasin presenteras; användningsreglering, förvärvsreglering och innehavsreglering. Ut- redningen konstaterar att de två förstnämnda lösningarna har allvar- liga nackdelar och att en innehavsreglering är lämpligast.

Regleringen begränsas till att gälla enbart vissa löstagbara vapen- magasin till halvautomatiska skjutvapen med centralantändning och helautomatiska skjutvapen. Det ska krävas tillstånd att inneha sådana löstagbara vapenmagasin om magasinet kan innehålla fler än 20 pa- troner, eller fler än 10 patroner om magasinet är möjligt att sätta in i ett skjutvapen vars pipas längd överstiger 30 cm eller totala längd överstiger 60 cm.

Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett vapen för skjutning eller för ändamålet samling får emellertid utan särskilt tillstånd in- neha löstagbara vapenmagasin som passar till vapnet. Ett tillstånd att bedriva handel med skjutvapen ger också rätt att inneha sådana lös- tagbara vapenmagasin som regleras i vapenlagen (1996:67). Den som har tillstånd att låna skjutvapen får likaså utan särskilt tillstånd rätt att inneha vapenmagasin som passar till vapnet.

Den som överlåter ett skjutvapen, men som har kvar sådana vapenmagasin som det utan vapeninnehav krävs tillstånd att inneha, får fortsätta att inneha vapenmagasinen utan krav på särskilt tillstånd under tre månader efter överlåtelsen av vapnet. Den som under den tiden antingen ansöker om tillstånd att inneha ett nytt vapen för skjutning eller samling som vapenmagasinen passar till, eller ansöker om särskilt tillstånd att inneha magasinen, får fortsätta att inneha dem tills tillståndsfrågan har avgjorts slutligt.

Den som när lagändringarna träder i kraft har sådana löstagbara vapenmagasin som utan vapeninnehav kräver tillstånd får utan sär- skilt tillstånd inneha dem i ytterligare fyra månader eller, om ansö- kan om tillstånd att inneha vapenmagasinen, eller ett skjutvapen som

SOU 2022:62

Sammanfattning

magasinen passar till, görs innan den tiden löpt ut. Vapenmagasinen får då behållas till dess att ansökan har prövats slutligt.

Vapenlagen ska inte gälla för sådana vapenmagasin som innehas av staten.

Sådana vapenmagasin som det krävs tillstånd att inneha och som tillhör ett dödsbo eller konkursbo ska omfattas av samma regler som gäller för skjutvapen.

Det ska vara straffbart att – utan att ha rätt till det – inneha sådana stora löstagbara vapenmagasin som omfattas av vapenlagen. Den som frivilligt lämnar in ett sådant vapenmagasin som innehas olovli- gen till Polismyndigheten ska endast åtalas om det är motiverat från allmän synpunkt.

Vapenmagasin som regleras i vapenlagen får överlåtas eller yrkes- mässigt förmedlas endast till någon som har tillstånd eller rätt att inneha egendomen. Om sådana vapenmagasin överlåts genom om- bud ska ombudet ha eget vapentillstånd. Att överträda regleringen ska vara straffbart.

Ett särskilt meddelat tillstånd att, utan vapeninnehav, inneha ett eller flera vapenmagasin ska kunna återkallas under samma förutsätt- ningar som gäller för tillstånd att inneha ammunition. Vapenmagasin ska också kunna omhändertas och förverkas under samma förutsätt- ningar som gäller för ammunition.

Sådana löstagbara vapenmagasin som omfattas av vapenlagen ska kunna lösas in av staten under samma förutsättningar som gäller för skjutvapen, ammunition och ljuddämpare.

Vapenmäklare

Varken vapenlagen eller lagen (1992:1300) om krigsmateriel täcker till fullo kraven i ändringsdirektivet på reglering av vapenmäklare, som är en ny yrkeskategori. Ändringsdirektivet kräver reglering av sådan verksamhet.

Det ska krävas tillstånd enligt vapenlagen att yrkesmässigt för- medla skjutvapen eller ammunition, dvs. att bedriva vapenmäklar- verksamhet, på samma sätt som gäller för handel med skjutvapen. En juridisk person som har tillstånd att bedriva vapenmäklarverksamhet ska utse en föreståndare och får utse en ersättare för honom eller henne. Föreståndare och ersättare ska godkännas av Polismyndighe-

Sammanfattning

SOU 2022:62

ten. Samma regler ska gälla för återkallelse av tillstånd till vapenmäk- larverksamhet som för tillstånd till vapenhandel.

Sådan vapenmäklarverksamhet som kräver tillstånd enligt vapen- lagen undantas från tillstånd till tillhandahållande enligt lagen om krigsmateriel.

Att bedriva vapenmäklarverksamhet utan tillstånd straffbeläggs på samma sätt som att bedriva vapenhandel med skjutvapen utan till- stånd.

Vapenmäklare ska kontrollera att den som vill köpa t.ex. skjutva- pen och ammunition har tillstånd eller rätt att inneha egendomen. Yrkesmässig förmedling av sådan egendom till någon som saknar rätt att inneha den straffbeläggs.

Registerfrågor och informationsutbyte

Polismyndigheten ska föra register över dem som har meddelats tillstånd att bedriva vapenmäklarverksamhet. Sekretess ska inte gälla för uppgift i vapenregister om namn och adress för den som har sådant tillstånd eller för uppgift om vilka typer av vapen som omfat- tas av tillståndet.

Inspektionen för strategiska produkter, Myndigheten för sam- hällsskydd och beredskap och kommuner ska föra register över vissa beslutade tillstånd till att hantera ammunition. Skyldigheten att föra register och registrens ändamål regleras i lagen om krigsmateriel re- spektive lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Vapenregister ska, utöver det som registreras i dag, även innehålla uppgifter om märkning av skjutvapen och vapendelar. I vapenför- ordningen preciseras vilka uppgifter som vapenregister ska innehålla.

Polismyndigheten får samköra vapenregister om det behövs för kontroll av vapenmäklare.

Personuppgifter om den som fått tillstånd att inneha skjutvapen ska bevaras lika länge som uppgifter om vapnet. Kravet på att under viss tid bevara uppgifter om den som fått tillstånd att bedriva vapen- handel tas bort.

Bevarandetiden för uppgifter i Polismyndighetens vapenregister utökas från 20 år till 30 år från det att skjutvapnet eller vapendelen skrotades. Om egendomen förts ut ur landet permanent får den i

SOU 2022:62

Sammanfattning

stället avföras ur registren 30 år efter utförseln. När 30 år har gått ska personuppgifterna raderas.

Vapenmäklare ska på samma sätt som vapenhandlare föra för- teckningar över de transaktioner avseende skjutvapen som vapen- mäklaren förmedlar, förhandlar eller arrangerar. När verksamheten upphör ska både vapenmäklare och vapenhandlare överlämna sina förteckningar till Polismyndigheten.

Vapenhandlare och vapenmäklare ska vidare löpande anmäla transaktioner och överföringar enligt vapenlagen med skjutvapen till Polismyndigheten.

Polismyndigheten ska informera behöriga myndigheter i andra medlemsstater i EU om avslag på ansökningar om tillstånd att in- neha skjutvapen och ammunition, om avslaget grundar sig på säker- hetsskäl eller sökandens bristande pålitlighet. Detsamma gäller om tillstånd att inneha skjutvapen återkallas av säkerhetsskäl eller på grund av innehavarens bristande pålitlighet.

Övriga frågor

En vapenhandlare eller vapenmäklare ska underrätta Polismyndig- heten om varje förvärv eller försök till förvärv av ammunition som han eller hon anser ha varit tvivelaktigt på grund av transaktionens karaktär eller omfattning.

Bilagan till vapenförordningen (1996:70) ska ändras så att den överensstämmer med bilaga I till vapendirektivet i dess genom änd- ringsdirektivet ändrade lydelse.

Vissa bemyndiganden i vapenlagen utvidgas för att stämma över- ens med förslagen till ändringar.

Ikraftträdande

Förslagen bör av hänsyn till att genomförandet av ändringsdirektivet är försenat och att Sverige har stämts inför EU-domstolen träda i kraft så snart som möjligt. Utredningen bedömer att ett ikraftträ- dande den 1 juli 2023 är realistiskt.

Sammanfattning

SOU 2022:62

Övergångsbestämmelser

Utredningen föreslår en övergångsbestämmelse, som innebär att kravet på deaktivering för tillstånd att inneha vapen som huvudsak- ligen har prydnads- eller särskilt affektionsvärde inte ska gälla vid förnyelse av tidsbegränsade tillstånd som avser vissa halvautoma- tiska vapen som klassificeras som s.k. förbjudna skjutvapen enligt vapendirektivet om tillståndet att inneha vapnet har registrerats i vapenregistret före den 13 juni 2017.

Vidare föreslås att den som vid ikraftträdandet innehar vapenma- gasin, som omfattas av vapenlagens reglering, utan särskilt tillstånd får fortsätta att inneha vapenmagasinen till utgången av oktober 2023. Om han eller hon dessförinnan har ansökt om tillstånd att in- neha vapenmagasinen, eller att inneha ett vapen som de passar till, får vapenmagasinen innehas utan tillstånd till dess att ansökan om tillstånd har prövats slutligt.

Den som yrkesmässigt förmedlar skjutvapen eller ammunition som det krävs tillstånd för enligt den nya regleringen föreslås få fortsätta att bedriva sådan verksamhet utan särskilt tillstånd till ut- gången av oktober 2023 eller, om ansökan om tillstånd har gjorts dessförinnan, till dess att ansökan om tillstånd har prövats slutligt.

Övriga förslag kräver inga övergångsbestämmelser.

1 Författningsförslag

1.1Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1992:1300) om krigsmate- riel2

dels att 4 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 18 § ska lyda ”Tillsyn, registrering och uppgifts- och underrättelseskyldighet”,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 18 a–c §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

4 §3

Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel, uppfin- ningar rörande krigsmateriel och metoder för framställning av sådan materiel samt verksamhet som avser tillhandahållande av tekniskt bi- stånd till någon i utlandet får inte bedrivas här i landet utan tillstånd.

Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom landet bedriva

sådan verksamhet utan tillstånd.
Regeringen	får meddela		Regeringen	får meddela
föreskrifter om undantag		från	föreskrifter om undantag		från
tillståndskravet enligt första och			tillståndskravet enligt första och
andra styckena i fråga om sådan			andra styckena i fråga om sådan
handel med	skjutvapen	som	handel med	skjutvapen	eller

1Jfr rådets direktiv 91/477/EEG av den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådet direktiv (EU) 2017/853 av den 17 maj 2017 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

2Lagen omtryckt 1997:689.

3Senaste lydelse 2018:135.

Författningsförslag

SOU 2022:62

regleras genom föreskrifterna i vapenlagen (1996:67) eller sådan hantering av ammunition eller annan explosiv vara som regleras genom föreskrifterna i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

yrkesmässig förmedling av skjut- vapen eller ammunition som regleras i vapenlagen (1996:67) eller sådan hantering av ammu- nition eller annan explosiv vara som regleras i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

18 a §

Inspektionen för strategiska produkter ska med hjälp av auto- matiserad behandling föra ett re- gister över dels personer och orga- nisationer som har meddelats ett tillstånd enligt 3 § att tillverka sport- eller jaktvapen eller ammu- nition till sådana vapen, dels fysi- ska personer som har ett betydan- de inflytande över en juridisk per- son som har meddelats ett sådant tillstånd.

18 b §

Registret enligt 18 a § ska ha till ändamål att

1.underlätta handläggningen av frågor om tillstånd enligt denna lag, och

2.ge information om sådana uppgifter som behövs för att före- bygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att utreda eller lagföra brott med an- knytning till krigsmateriel.

1 kap.

1 §2

Denna lag gäller skjutvapen, Denna lag gäller skjutvapen, vissa föremål som i lagen jäm- vissa föremål som i lagen jäm- ställs med skjutvapen, ammuni- ställs med skjutvapen, ammuni-

tion och ljuddämpare.tion, ljuddämpare och vapenma- gasin.

7 a §

Med vapenmagasin avses i denna lag löstagbara magasin för halvautomatiska skjutvapen med centralantändning och för hel- automatiska skjutvapen, under förutsättning att magasinet kan innehålla

– fler än 20 patroner, eller

– fler än 10 patroner, om ma- gasinet är möjligt att sätta in i ett halvautomatiskt skjutvapen med

1 Jfr rådets direktiv 91/477/EEG av den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådet direktiv (EU) 2017/853 av den 17 maj 2017 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen. 2 Senaste lydelse 2022:132.

Nuvarande lydelse

Författningsförslag

SOU 2022:62

1.2Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om vapenlagen (1996:67)

dels att 1 kap. 1 och 8 §§, 1 a kap. 7 och 10 §§, 2 kap 1, 5 a, 8–10 b och 10 d §§, 2 a kap. 2, 4, 5 och 7 §§, 3 kap. 10 §, 6 kap. 2–4 §§, 7 kap. 1–4 §§, 8 kap. 1–3 §§, 9 kap. 1–2, 5 och 7 §§, 10 kap. 2 § och 11 kap. 1–3 §§ och rubrikerna före 2 kap. 10 §, 6 kap. 4 §, 7 kap. och 8 kap. ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fem nya paragrafer, 1 kap. 7 a §, 2 kap. 5 b, 8 a och 10 e §§ och 2 a kap. 8 §, av följande lydelse.

Föreslagen lydelse

SOU 2022:62Författningsförslag

	centralantändning eller ett hel-
	automatiskt skjutvapen, vars pipas
	längd överstiger 30 cm eller totala
	längd överstiger 60 cm.
8 §3
I fråga om skjutvapen som	I fråga om skjutvapen som
innehas av staten gäller endast	innehas av staten gäller endast
1 a kap. 6–11 §§ och 2 a kap. 5 §.	1 a kap. 6–11 §§ och 2 a kap.
Lagen gäller inte ammunition	5 §. Lagen gäller inte ammu-
eller ljuddämpare som innehas av	nition, ljuddämpare eller vapen-
staten.	magasin som innehas av staten.

I fråga om skjutvapen och ammunition som tillverkas för staten gäller endast 2 a kap. 1–4 och 6 §§.

1 a kap.

7 §4

Polismyndigheten ska med hjälp av automatiserad behandling föra separata register över

1.personer och organisationer som enligt denna lag har med- delats tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare eller tillstånd att låna skjutvapen samt personer som tillhör hem- värnets personal och som av Försvarsmakten har tilldelats skjut- vapen för förvaring i bostaden (vapeninnehavarregistret),

2.de skjutvapen för vilka tillstånd till innehav har meddelats en- ligt denna lag samt skjutvapen som upphittats eller anmälts stulna eller försvunna (vapenregistret),

3. personer och organisatio-	3. personer och organisatio-
ner som har meddelats tillstånd	ner som har meddelats tillstånd
enligt denna lag att driva handel	enligt denna lag att driva handel
med skjutvapen, fysiska perso-	med skjutvapen eller yrkesmässigt
ner som har ett betydande infly-	förmedla skjutvapen eller ammu-
tande över en sådan juridisk per-	nition, fysiska personer som har
son som har tillstånd att driva	ett betydande inflytande över en
handel med skjutvapen, personer	juridisk person som har tillstånd
som har godkänts att som före-	att driva sådan handel eller för-
ståndare eller ersättare svara för	medling, personer som har god-

3Senaste lydelse 2022:132.

4Senaste lydelse 2022:132.

Författningsförslag

SOU 2022:62

sådan verksamhet samt personer	känts att som föreståndare eller
och organisationer som har med-	ersättare svara för sådan verk-
delats tillstånd enligt denna lag	samhet samt personer och orga-
att ta emot skjutvapen för över-	nisationer som har meddelats
syn eller reparation (vapenhand-	tillstånd enligt denna lag att ta
larregistret), och	emot	skjutvapen för översyn
	eller	reparation (vapenhandlar-
	registret och vapenmäklarregis-
	tret), och

4.sammanslutningar som har auktoriserats enligt denna lag (re- gistret över auktoriserade sammanslutningar för jakt- eller mål- skytte).

Av vapeninnehavarregistret får det inte framgå vilka vapen som Försvarsmakten har tilldelat någon som tillhör hemvärnets personal. Registret får inte användas för att göra automatiserade sammanställ- ningar över personer som tillhör hemvärnets personal.

10 §5
Uppgifter om skjutvapen och	Uppgifter om sådana skjutva-
sådana vapendelar som avses i	pen och vapendelar som avses i
2 a kap. ska bevaras i vapenregis-	2 a kap. ska bevaras i vapenregis-
ter i 20 år. Detsamma gäller upp-	ter i 30 år efter det att skjutvapnet
gifter om namn, adress och orga-	eller vapendelen skrotats. Det-
nisations- eller personnummer	samma gäller uppgifter om
avseende den som har meddelats	namn, adress och organisations-
tillstånd att inneha skjutvapen	eller	personnummer	avseende
eller tillstånd att driva handel	den som har meddelats tillstånd
med skjutvapen.	att	inneha sådana	skjutvapen
	eller vapendelar.

Uppgifter om sådana skjutva- pen eller vapendelar som har överförts till en mottagare i utlan- det ska bevaras i vapenregister 30 år efter utförseln, om vapnet eller vapendelen inte dessförinnan har återinförts.

När perioden om 30 år i första och andra styckena har löpt ut ska

5Senaste lydelse 2019:430.

SOU 2022:62

Författningsförslag

personuppgifter i vapenregister ra- deras.

2kap. 1 §6

Tillstånd krävs för att
a) inneha skjutvapen, ammu-	a) inneha skjutvapen, ammu-
nition eller ljuddämpare,	nition, ljuddämpare eller vapen-
	magasin.

b) driva handel med skjutvapen,

			c) yrkesmässigt förmedla skjut-
			vapen eller ammunition,
c) yrkesmässigt	ta	emot	d) yrkesmässigt ta	emot
skjutvapen för reparation		eller	skjutvapen för reparation	eller
översyn, eller			översyn, eller
d) föra in skjutvapen, ammu-			e) föra in skjutvapen, ammu-
nition eller ljuddämpare		till	nition eller ljuddämpare	till
Sverige.			Sverige.

Tillstånd krävs inte för den som har fyllt arton år om vapnet har en begränsad effekt i förhållande till andra jämförliga skjutvapen (effektbegränsade vapen) och vapnet är

1.ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen eller ett vapen med ett annat liknande utskjutningsmedel och är avsett för målskjutning, eller

2.ett harpunvapen.

Tillstånd krävs inte heller om innehavaren har lånat vapnet enligt bestämmelserna i 3 kap. 1 a eller 7 §.

Tillstånd krävs inte heller för verksamhet som omfattas av till- stånd enligt 3 eller 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel.

		5 a §7
Tillstånd att inneha skjutva-			Med de undantag som följer av
pen,	som	huvudsakligen har	5 b §, får	tillstånd att inneha
prydnads- eller särskilt affek-			skjutvapen,	som huvudsakligen
tionsvärde, för andra ändamål än			har prydnads- eller särskilt
skjutning, får meddelas endast			affektionsvärde, för andra ända-
om vapnet görs varaktigt obruk-			mål än skjutning, meddelas en-
bart.	Trots	detta får tillstånd	dast om vapnet görs varaktigt

6Senaste lydelse 2022:132.

7Senaste lydelse 2000:147.

Författningsförslag

SOU 2022:62

meddelas om det finns särskilda skäl för att vapnet skall få behål- las i brukbart skick.

obrukbart. Trots detta får till- stånd meddelas om det finns sär- skilda skäl för att vapnet ska få behållas i brukbart skick.

5 b §

När det är särskilt föreskrivet, får tillstånd att inneha skjutvapen, som huvudsakligen har prydnads- eller särskilt affektionsvärde, för andra ändamål än skjutning, en- dast meddelas om vapnet har de- aktiverats enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403 av den 15 december 2015 om fastställande av gemen- samma riktlinjer om standarder och metoder för deaktivering i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funk- tionsodugliga.

		8 §8
Den som har tillstånd eller			Den som har tillstånd eller
rätt att inneha ett visst vapen för			rätt att inneha ett visst vapen för
skjutning får utan särskilt till-			skjutning får utan särskilt till-
stånd inneha	ammunition	till	stånd inneha
vapnet, om	ammunitionen	är	1. ammunition till vapnet, om
avsedd för samma ändamål som			ammunitionen är avsedd för
tillståndet eller rätten till inne-			samma ändamål som tillståndet
hav av vapnet avser.			eller rätten till innehav av vapnet
			avser, och

2. ljuddämpare som passar till vapnet.

Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning får även utan särskilt

8Senaste lydelse 2022:132.

SOU 2022:62

Författningsförslag

tillstånd inneha ljuddämpare som passar till vapnet.

Tillstånd att i andra fall inne- ha ammunition och ljuddämpare får meddelas enskilda personer samt sådana sammanslutningar och huvudmän för museer som får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen, om det skäligen kan antas att egendomen inte kom- mer att missbrukas.

Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjut- ning eller ett vapen som huvud- sakligen har samlarvärde får även utan särskilt tillstånd inneha vapenmagasin som passar till vapnet.

Tillstånd att i andra fall inne- ha ammunition, ljuddämpare och vapenmagasin får meddelas en- skilda personer samt sådana sammanslutningar och huvud- män för museer som får med- delas tillstånd att inneha skjut- vapen, om det skäligen kan antas att egendomen inte kommer att missbrukas.

8 a §

Den som innehar vapenmaga- sin utan särskilt tillstånd enligt 8 § andra stycket och som överlåter skjutvapnet som vapenmagasinen passar till, får utan särskilt till- stånd fortsätta att inneha vapen- magasinen under tre månader räknat från dagen då överlåtaren lämnar ut vapnet till förvärvaren. Om innehavaren inom samma tid har gett in en ansökan om tillstånd att inneha vapenmagasinen eller ett nytt sådant vapen som avses i 8 § andra stycket och som vapen- magasinen passar till, får han eller hon utan särskilt tillstånd fortsätta att inneha vapenmagasinen, till dess ansökan har prövats slutligt.

Skjutvapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin får överlåtas eller yrkesmässigt förmedlas endast till den som har tillstånd eller rätt att inneha egendomen. Om ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin överlåts genom ett ombud ska ombudet ha eget vapentillstånd.

Författningsförslag

SOU 2022:62

9 §9

Skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare får överlåtas endast till den som har tillstånd eller rätt att inneha egendomen. Om ammunition eller ljuddämpare överlåts genom ett ombud ska ombudet ha eget vapentillstånd.

Tillstånd till handel med	Tillstånd	till	handel		eller
skjutvapen	yrkesmässig förmedling
10 §10
Tillstånd att driva handel med	Tillstånd att driva handel med
skjutvapen får endast meddelas	skjutvapen eller		att yrkesmässigt
den som med hänsyn till kun-	förmedla	skjutvapen			eller
skap, laglydnad och övriga om-	ammunition får endast meddelas
ständigheter är lämplig att driva	den som med hänsyn till
sådan verksamhet. Tillstånd får	kunskap,	laglydnad		och	övriga
meddelas endast för handel som	omständigheter		är	lämplig att
ska bedrivas yrkesmässigt.	driva sådan verksamhet. Till-
	stånd får	meddelas		endast för

handel som ska bedrivas yrkes- mässigt.

I fråga om en juridisk person ska prövningen enligt första stycket, utom när det gäller kravet på kunskap, dessutom avse de fysiska per- soner som har ett betydande inflytande över den juridiska personen.

Om det sker en förändring av vem som har ett betydande infly- tande över en juridisk person, ska tillståndshavaren snarast möjligt anmäla förändringen till Polismyndigheten.

10 a §11

En juridisk person med till-	En juridisk person med till-
stånd att driva handel med skjut-	stånd att driva handel med skjut-

9Senaste lydelse 2022:132.

10Senaste lydelse 2014:591.

11Senaste lydelse 2014:591.

SOU 2022:62Författningsförslag

vapen ska ha en föreståndare	vapen eller tillstånd att yrkesmäs-
som ansvarar för verksamheten.	sigt förmedla skjutvapen eller am-
	munition ska ha en föreståndare
	som ansvarar för verksamheten.

Föreståndaren ska ha godkänts av Polismyndigheten.

10 b §12

Om den som har tillstånd att driva handel med skjutvapen eller, i fråga om en juridisk person, föreståndaren för sådan verksamhet är förhindrad att ansvara för verksamheten ska han eller hon sätta en ersättare i sitt ställe.

Om föreståndaren för en juri- disk person som har tillstånd att yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition är förhindrad att ansvara för verksamheten får han eller hon sätta en ersättare i sitt ställe.

Ersättaren ska ha godkänts av Polismyndigheten.

10 d §13

I ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ska det anges vilka typer av skjutvapen och vilket antal av varje typ av skjutvapen till- ståndet avser. Tillståndet ger rätt att inneha de skjutvapen som anges där. Tillståndet får förenas med villkor om hur skjutvapnen ska för- varas.

Tillståndet ger dock inte rätt att inneha andra helautomatiska skjutvapen än sådana som har tagits in för en viss köpare.

Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ger rätt att inneha vapenmagasin.

10 e §

En vapenhandlare eller yrkes- mässig förmedlare av skjutvapen eller ammunition ska underrätta Polismyndigheten om varje för-

12Senaste lydelse 2014:591.

13Senaste lydelse 2012:306.

Författningsförslag

SOU 2022:62

värv eller försök till förvärv av ammunition som han eller hon anser ha varit tvivelaktigt på grund av transaktionens karaktär eller omfattning.

2 a kap.

2§14

Den som tillverkar ett skjutvapen som är avsett att skjuta ut hagel, kulor eller andra projektiler med hjälp av ett antändbart driv- ämne, ska förse vapnet med en unik märkning som omfattar tillver- karens namn, landet eller platsen för tillverkningen, serienummer och tillverkningsår, om tillverkningsåret inte framgår av serienum- ret. Detta gäller inte den som tillverkar ett skjutvapen av vapendelar som redan är märkta på föreskrivet sätt.

Märkningen ska vara placerad på skjutvapnets

1.slutstycke eller trumma,

2.eldrör eller pipa, och

3.stomme, låda och mantel.

Märkning enligt första stycket ska om möjligt även innefatta uppgift om modell.

Kravet på märkning gäller inte om en vapendel är för liten för att kunna märkas på föreskrivet sätt. Vapendelen ska då märkas med åtminstone ett serienummer eller liknande.

4§15

Den som tillverkar någon av	Den som tillverkar någon av
de vapendelar som anges i 2 §	de vapendelar som anges i 2 §
andra stycket ska förse vapende-	andra stycket ska förse vapende-
len med en unik märkning av det	len med en märkning av det slag
slag som föreskrivs i 2 § första	som föreskrivs i 2 §. Detta gäller
stycket. Detta gäller dock inte om	dock inte om tillverkaren ska in-
tillverkaren ska infoga vapende-

14Senaste lydelse 2011:467.

15Senaste lydelse 2011:467.

SOU 2022:62

Författningsförslag

len i ett vapen som ska märkas vid tillverkningen.

foga vapendelen i ett vapen som ska märkas vid tillverkningen.

5§16

När ett sådant vapen som an-	När vapen eller vapendelar
ges i 2 eller 3 § överlåts från	som anges i 2 och 3 §§ överlåts
staten till annan för permanent	från staten till någon annan för
civilt bruk ska den myndighet	permanent civilt bruk ska den
som överlåter vapnet se till att	myndighet som överlåter före-
det har en unik märkning varav	målet se till att det är märkt på det
framgår att överlåtelsen har skett	sätt som anges i 2 §. Föremålet ska
från en svensk myndighet.	också ha en märkning av vilken
	det framgår att en svensk myn-
	dighet har överlåtit det.

Första stycket gäller inte vapen som staten har löst in enligt 7 kap.

7§17

Den som för in vapen eller va-			Den som för in vapen eller
pendelar som anges i 2 och 3 §§			vapendelar som anges i 2 och
till Sverige från en stat utanför			3 §§ till Sverige från en stat utan-
Europeiska	unionen ska senast		för Europeiska unionen ska se-
inom en månad efter införseln se			nast inom en månad efter inför-
till att föremålet har en unik			seln se till att föremålet är märkt
märkning	med	identifikations-	på det sätt som anges i 2 §. Märk-
nummer eller annan uppgift som			ningen ska också visa att föremå-
gör det möjligt att identifiera det.			let har förts in till Sverige och
Märkningen ska		också visa att	året för införseln.

föremålet har förts in till Sverige och året för införseln.

Första stycket gäller inte den som tillfälligt, under högst tre må- nader från dagen för införseln, för in vapen eller vapendelar till Sverige för

1.användning vid jakt eller tävlingsskytte,

2.reparation, översyn, service eller värdering,

3.utställning eller mässa,

4.resa genom landet, eller

16Senaste lydelse 2011:467.

17Senaste lydelse 2015:335.

Ett tillstånd att inneha am- munition, ljuddämpare eller vapenmagasin ska återkallas av Polismyndigheten om

Den som har tillstånd att låna skjutvapen får under den tid som han eller hon innehar ett vapen som lån även inneha ammuni- tion, ljuddämpare och vapen- magasin till vapnet utan särskilt tillstånd.

Författningsförslag

SOU 2022:62

5.användning av företrädare för en annan stats myndighet vid tillfällig tjänstgöring i landet.

8 §

Om det finns särskilda skäl får Polismyndigheten på ansökan medge undantag från skyldigheten enligt 7 § att märka ett skjutvapen eller en vapendel, förutsatt att fö- remålet är av särskilt stort histo- riskt värde.

Kommer ansökan in till Polis- myndigheten inom en månad efter införseln gäller inte skyldigheten att märka föremålet enligt 7 § första stycket.

Om Polismyndigheten avslu- tar ärendet på annat sätt än genom att bifalla ansökan ska myndighe- ten ange i beslutet inom vilken tid föremålet senast ska vara märkt.

3kap. 10 §18

Den som har tillstånd att låna skjutvapen får under den tid som han eller hon innehar ett vapen som lån även inneha ammunition och ljuddämpare till vapnet utan särskilt tillstånd.

6kap. 2 §19

Ett tillstånd att inneha am- munition eller ljuddämpare ska återkallas av Polismyndigheten om

18Senaste lydelse 2022:132.

19Senaste lydelse 2022:132.

SOU 2022:62

Författningsförslag

a)förutsättningarna för tillståndet inte längre finns,

b)tillståndshavaren har missbrukat den egendom som tillståndet gäller, eller

c)det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

3§20

Ett tillstånd att driva handel	Ett tillstånd att driva handel
med skjutvapen ska återkallas av	med skjutvapen eller yrkesmässigt
Polismyndigheten om	förmedla skjutvapen eller ammu-
	nition ska återkallas av Polis-
	myndigheten om
a) tillståndshavaren inte läng-	a) tillståndshavaren inte läng-
re driver yrkesmässig handel,	re driver verksamheten yrkesmäs-
	sigt,

b)förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller

c)det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. Tillståndet får också återkallas om tillståndshavaren har åsidosatt

en bestämmelse i denna lag eller en föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen.

Första och andra styckena gäller på motsvarande sätt i fråga om tillstånd att ta emot skjutvapen för reparation eller översyn.

Omhändertagande av vapen,	Omhändertagande av vapen,
ammunition, ljuddämpare och	ammunition,	vapentillbehör
tillståndsbevis21	och tillståndsbevis
Lydelse enligt SOU 2022:48	Föreslagen lydelse

4§22

Polismyndigheten ska beslu-	Polismyndigheten ska beslu-
ta att ett vapen med tillhörande	ta att ett vapen med tillhörande
ammunition, ljuddämpare och	ammunition,	ljuddämpare, va-
tillståndsbevis ska tas om hand	penmagasin	och tillståndsbevis
om	ska tas om hand om

a) det finns risk att vapnet missbrukas, eller

20Senaste lydelse 2014:591.

21Senaste lydelse av rubriken 2022:132.

22Senaste lydelse 2022:132.

c) ansökan har avslagits i frå- ga om tillstånd att inneha vapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin som förvärvats ge- nom arv, testamente eller bodel- ning, eller

d) en domstol har beslutat att vapen, ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin, som någon innehar utan att ha rätt till det, inte ska förverkas eller åklagaren i ett sådant fall har beslutat att inte föra talan om förverkande.

Författningsförslag

SOU 2022:62

b)det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att återkallas och särskilda omständigheter inte talar emot ett omhän- dertagande.

Om risken för missbruk är överhängande, får egendomen tas om hand även utan ett sådant beslut. En sådan åtgärd får vidtas av polis- män, jakttillsynsmän som länsstyrelsen förordnat, kustbevaknings- tjänstemän, tulltjänstemän eller särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen. Åtgärden ska skyndsamt anmälas till Polismyndig- heten, som omedelbart ska pröva om omhändertagandet ska bestå.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
7 kap. Inlösen	av	vapen,	7 kap. Inlösen	av	vapen,
ammunition och ljuddämpare23			ammunition och vapentillbehör

1§24

Skjutvapen, ammunition eller	Skjutvapen,	ammunition,
ljuddämpare ska lösas in av sta-	ljuddämpare eller	vapenmagasin
ten om	ska lösas in av staten om

a)tillståndet att inneha egendomen har återkallats utan att den samtidigt har förklarats förverkad eller tagits i beslag,

b)innehavaren har avlidit,

c) ansökan har avslagits i frå- ga om tillstånd att inneha vapen, ammunition eller ljuddämpare som förvärvats genom arv, testa- mente eller bodelning, eller

d) en domstol har beslutat att vapen, ammunition eller ljud- dämpare, som någon innehar utan att ha rätt till det, inte ska förverkas eller åklagaren i ett sådant fall har beslutat att inte föra talan om förverkande.

23Senaste lydelse av rubriken 2022:132.

24Senaste lydelse 2022:132.

SOU 2022:62

Författningsförslag

2§25

Skjutvapen, ammunition eller	Skjutvapen,	ammunition,
ljuddämpare ska inte lösas in om	ljuddämpare eller	vapenmagasin
egendomen lämnas för skrot-	ska inte lösas in om egendomen
ning eller överlåts till någon som	lämnas för skrotning eller över-
har rätt att inneha den och om	låts till någon som har rätt att
detta görs inom	inneha den och om detta görs
	inom

a)ett år från det att innehavaren avled, eller

b)tre månader från det att tillståndet att inneha egendomen

återkallades, ansökan om innehav avslogs, beslut i förverkandefrågan meddelades av en domstol eller en åklagare eller beslaget hävdes.

Vapnen, ammunitionen eller	Vapnen, ammunitionen, ljud-
ljuddämparna ska inte heller lö-	dämparna eller vapenmagasinen
sas in om ansökan om tillstånd	ska inte heller lösas in om ansö-
att inneha egendomen görs inom	kan om tillstånd att inneha egen-
samma tid. Om ansökan avslås	domen görs inom samma tid.
ska egendomen lösas in, om den	Om ansökan avslås ska egendo-
inte inom tre månader från dagen	men lösas in, om den inte inom
för beslutet i tillståndsärendet	tre månader från dagen för beslu-
överlåts till någon som har rätt	tet i tillståndsärendet överlåts till
att inneha den.	någon som har rätt att inneha
	den.

Polismyndigheten får medge förlängning av tidsfristerna, varje gång med högst sex månader.

3§26

En innehavare av skjutvapen,			En innehavare av skjutvapen,
ammunition eller ljuddämpare			ammunition, ljuddämpare eller
som ska lösas in är skyldig att			vapenmagasin som ska lösas in är
enligt Polismyndighetens beslut			skyldig att enligt Polismyndig-
lämna över egendomen till myn-			hetens beslut lämna över egen-
digheten eller den som myn-			domen till myndigheten eller
digheten	bestämmer. Om	det	den som myndigheten bestäm-
finns ett	tillståndsbevis	eller	mer. Om det finns ett till-
någon annan motsvarande hand-			ståndsbevis eller någon annan
			motsvarande handling, ska även

25Senaste lydelse 2022:132.

26Senaste lydelse 2022:132.

För vapen, ammunition, ljud- dämpare eller vapenmagasin som löses in ska en ersättning betalas med ett belopp som motsvarar marknadsvärdet.

8 kap. Vapen, ammunition och vapentillbehör i dödsbon och konkursbon

Författningsförslag

SOU 2022:62

ling, ska även den lämnas över till Polismyndigheten.

den lämnas över till Polismyn- digheten.

4§27

För vapen, ammunition eller ljuddämpare som löses in ska en ersättning betalas med ett be- lopp som motsvarar marknads- värdet.

8 kap. Vapen, ammunition och ljuddämpare i dödsbon och konkursbon28

1§29

Skjutvapen, ammunition och	Skjutvapen,	ammunition,
ljuddämpare som ingår i ett	ljuddämpare och	vapenmagasin
dödsbo eller ett konkursbo, får	som ingår i ett dödsbo eller ett
utan särskilt tillstånd innehas av	konkursbo, får utan särskilt till-
den som har tagit hand om boet	stånd innehas av den som har
till dess	tagit hand om boet till dess

a)egendomen har överlåtits till någon som är berättigad att in- neha den,

b)egendomen ska överlämnas enligt 2 § eller, i fråga om döds- bon, 7 kap. 3 §, eller

c)i fråga om konkursbon, konkursen har avslutats.

2§30

Om skjutvapen, ammunition	Om skjutvapen, ammunition,
eller ljuddämpare ingår i ett	ljuddämpare eller vapenmagasin
dödsbo eller ett konkursbo, får	ingår i ett dödsbo eller ett
Polismyndigheten besluta att	konkursbo, får Polismyndighe-
egendomen tills vidare ska för-	ten besluta att egendomen tills
varas av myndigheten eller någ-	vidare	ska förvaras av myndig-
on annan som myndigheten an-	heten	eller någon annan som

27Senaste lydelse 2022:132.

28Senaste lydelse av rubriken 2022:132.

29Senaste lydelse 2022:132.

30Senaste lydelse 2022:132.

Bestämmelser om inlösen av vapen, ammunition, ljuddäm- pare och vapenmagasin i dödsbon finns i 7 kap.

SOU 2022:62

Författningsförslag

visar, när det finns särskild an- ledning till det. Den som har hand om boet är i så fall skyldig att efter Polismyndighetens bes- lut lämna över egendomen till den som ska förvara egendomen.

myndigheten anvisar, när det finns särskild anledning till det. Den som har hand om boet är skyldig att efter Polismyndighe- tens beslut lämna över egendo- men till den som ska förvara den.

3§31

Bestämmelser om inlösen av vapen, ammunition och ljud- dämpare i dödsbon finns i 7 kap.

9kap. 1 §32

Den som uppsåtligen innehar	Den som uppsåtligen innehar
ett skjutvapen utan att ha rätt till	ett skjutvapen utan att ha rätt till
det eller överlåter eller lånar ut	det eller överlåter, yrkesmässigt
ett skjutvapen till någon som	förmedlar eller lånar ut ett skjut-
inte har rätt att inneha vapnet	vapen till någon som inte har rätt
döms för vapenbrott till fängelse	att inneha vapnet döms för
i högst tre år.	vapenbrott till fängelse i högst tre
	år.

Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

1 a §33

Om brott som avses i 1 § första stycket är grovt, döms för grovt vapenbrott till fängelse i lägst två och högst fem år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

1.vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på en sådan plats,

2.vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet,

31Senaste lydelse 2022:132.

32Senaste lydelse 2017:1139.

33Senaste lydelse 2020:900.

Författningsförslag

SOU 2022:62

3. innehavet,	överlåtelsen	3. innehavet,	överlåtelsen,
eller utlåningen har avsett flera		förmedlingen eller utlåningen har
vapen,		avsett flera vapen,

4.vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning, eller

5.gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

Om brott som avses i 1 §			Om brott som avses i 1 §
första	stycket är	synnerligen	första stycket är synnerligen
grovt, döms för synnerligen grovt			grovt, döms för synnerligen grovt
vapenbrott till fängelse i lägst fyra			vapenbrott till fängelse i lägst fyra
och högst sju år. Vid bedöm-			och högst sju år. Vid bedöm-
ningen av om brottet är synner-			ningen av om brottet är synner-
ligen grovt ska det särskilt beak-			ligen grovt ska det särskilt beak-
tas om	innehavet,	överlåtelsen	tas om innehavet, överlåtelsen,
eller utlåningen har avsett ett			förmedlingen eller utlåningen har
stort antal vapen eller flera vapen			avsett ett stort antal vapen eller
av särskilt farlig beskaffenhet.			flera vapen av särskilt farlig be-
			skaffenhet.

Vid bedömningen enligt första och andra styckena ska ett en- handsvapen anses vara av särskilt farlig beskaffenhet, om det är kraft- fullt eller har en särskilt farlig konstruktion eller utformning.

1 b §34

Till böter eller fängelse i	Till böter eller fängelse i
högst ett år döms den som upp-	högst ett år döms den som upp-
såtligen bryter mot bestämmel-	såtligen bryter mot bestämmel-
serna om märkning i 2 a kap. 2–	serna om märkning i 2 a kap. 2 §
4 eller 7 §. Detsamma gäller den	första, andra och fjärde styckena,
som uppsåtligen förfalskar eller	3, 4, 7 eller 8 §. Detsamma gäller
utan lov utplånar, avlägsnar eller	den som uppsåtligen förfalskar
ändrar sådan märkning.	eller utan lov utplånar, avlägsnar
	eller ändrar sådan märkning.

Till ansvar för brott mot bestämmelserna om märkning i 2 a kap. 7 § döms det inte om gärningen är belagd med straff enligt 1 eller 1 a §.

34Senaste lydelse 2014:894.

SOU 2022:62

Författningsförslag

2§35

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a)missbrukar rätten att inneha ett skjutvapen genom att använda det för något annat ändamål än det som han eller hon är berättigad till,

b)bryter mot bestämmelserna om överlämnande till förvaring hos någon annan i 5 kap. 3 § första stycket eller om transport i 5 kap. 4 § eller mot villkor i fråga om förvaring av vapen som meddelats med stöd av denna lag,

c)bryter mot bestämmelserna om förvaring i 5 kap. 1–3 §§ i fråga om skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare som innehas av sam-

manslutningar, huvudmän för museer eller auktoriserade bevak- ningsföretag eller i fråga om skjutvapen som innehas av vapenhand-

lare,
d) innehar ammunition eller	d) innehar ammunition, ljud-
ljuddämpare utan att ha rätt till	dämpare eller vapenmagasin utan
det,	att ha rätt till det,
e) överlåter ammunition eller	e) överlåter eller yrkesmässigt
ljuddämpare till någon som inte	förmedlar ammunition, ljuddäm-
har rätt att inneha egendomen,	pare eller vapenmagasin till nå-
	gon som inte har rätt att inneha
	egendomen,
f) driver handel med skjutva-	f) driver handel med skjutva-
pen utan tillstånd,	pen eller yrkesmässigt förmedlar
	skjutvapen eller ammunition utan
	tillstånd,

g)medför skjutvapen i strid med bestämmelserna i 5 kap. 6 §,

h)bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 1 § d genom att olovligen överföra vapen eller ammunition till ett annat land, eller

i)förvarar skjutvapen eller ljuddämpare åt någon annan utan att

ett föreskrivet tillstånd till förvaringen finns, eller bryter mot be-

stämmelserna	om	användning	vid förvaring i 5 kap. 3 § andra
stycket.
I ringa fall ska det inte dömas			I ringa fall ska det inte dömas
till ansvar för otillåtet innehav av			till ansvar för otillåtet innehav av
ammunition	eller	ljuddämpare	ammunition, ljuddämpare eller

35Senaste lydelse 2022:132.

Författningsförslag

SOU 2022:62

eller överträdelse av bestämmel-	vapenmagasin eller överträdelse
serna i 5 kap. 6 §.	av bestämmelserna i 5 kap. 6 §.

Till ansvar för otillåten förvaring av skjutvapen åt någon annan döms det inte om gärningen är belagd med straff enligt 1 eller 1 a §.

5§36

Ett vapen som har varit före-	Ett vapen som har varit före-
mål för brott som avses i 1 §,	mål för brott som avses i 1 §,
1 a §, 1 b § eller 2 § första styck-	1 a §, 1 b § eller 2 § första styck-
et a ska förklaras förverkat om	et a ska förklaras förverkat om
det inte är uppenbart oskäligt.	det inte är uppenbart oskäligt.
Detsamma gäller ammunition	Detsamma	gäller	ammunition,
och ljuddämpare som har varit	ljuddämpare	och	vapenmagasin
föremål för brott som avses i 2 §	som har varit föremål för brott
första stycket d eller e. I stället	som avses i 2 § första stycket d
för att förklara egendomen för-	eller e. I stället för att förklara
verkad kan dess värde förklaras	egendomen förverkad kan dess
förverkat. Om ett vapen för-	värde förklaras förverkat. Om
klaras förverkat får även ammu-	ett vapen förklaras förverkat får
nition och ljuddämpare som hör	även ammunition,		ljuddämpare
till vapnet förklaras förverkade.	och vapenmagasin som hör till
	vapnet förklaras förverkade.

Det som föreskrivs i första stycket om ett vapen ska också gälla en vapendel.

Utbyte av brott enligt denna lag ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

7§37

Om någon frivilligt lämnar in	Om någon frivilligt lämnar in
skjutvapen, ammunition eller	skjutvapen, ammunition, ljud-
ljuddämpare till Polismyndighe-	dämpare eller vapenmagasin	till
ten, får åtal för olovligt innehav	Polismyndigheten, får åtal	för
av egendomen väckas mot hon-	olovligt innehav av egendomen
om eller henne av åklagaren en-	väckas mot honom eller henne
dast om det är motiverat från all-	av åklagaren endast om det är
män synpunkt.	motiverat från allmän synpunkt.

36Senaste lydelse 2022:132.

37Senaste lydelse 2022:132.

SOU 2022:62

Författningsförslag

10kap.

2 §38

Polismyndighetens eller en domstols beslut enligt denna lag ska

gälla omedelbart, om inte annat förordnas.
Polismyndighetens beslut om	Polismyndighetens beslut om
återkallelse av handelstillstånd	återkallelse av	handelstillstånd,
eller återkallelse av auktorisation	återkallelse av tillstånd att yrkes-
ska dock gälla omedelbart endast	mässigt förmedla skjutvapen eller
i de fall det har förordnats i	ammunition eller återkallelse av
beslutet. Ett sådant förordnande	auktorisation	ska dock gälla
får meddelas om det finns sär-	omedelbart om Polismyndigheten
skilda skäl.	anger det i beslutet. Polismyndig-
	heten får bestämma att beslutet ska
	gälla omedelbart om det finns
	särskilda skäl för det.

11kap.

1 §39

Regeringen får meddela föreskrifter om

a)att denna lag eller vissa föreskrifter i lagen ska tillämpas även i fråga om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet,

b)att anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från ett skjutvapen ska understiga ett visst värde eller att vapnet ska vara konstruerat på ett visst sätt för att vapnet ska anses vara effektbegränsat enligt 2 kap. 1 §,

c) att bestämmelserna om			c) att bestämmelserna		om
tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla			tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla
innehav av skjutvapen eller ljud-			innehav av skjutvapen, ljuddäm-
dämpare som lämnats över från			pare eller	vapenmagasin	som
staten till			lämnats över från staten till
– statliga	tjänstemän	eller	– statliga	tjänstemän	eller
personer som tillhör det militära			personer som tillhör det militära
försvaret,	räddningstjänsten,		försvaret,	räddningstjänsten,
Polismyndigheten eller		Säker-	Polismyndigheten, Säkerhets-
hetspolisen,

38Senaste lydelse 2014:895.

39Senaste lydelse 2022:1062.

Författningsförslag

SOU 2022:62

polisen, Tullverket eller Kustbe- vakningen,

–den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller

–frivilliga försvarsorganisationer,

d)att tillstånd ska krävas för överföring av skjutvapen eller ammunition från Sverige till ett annat land,

e)att den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte ska använda vapnet endast i Sverige, ska anmäla detta till Polismyndigheten,


f) att denna lag inte ska gälla i					f) att denna lag inte ska gälla i
fråga om skjutvapen, ammuni-					fråga om skjutvapen, ammuni-
tion och ljuddämpare som en					tion, ljuddämpare och vapen-
företrädare för en annan stats					magasin som en företrädare för
myndighet eller för Europeiska					en annan stats myndighet eller
gräns- och kustbevakningsbyrån					för Europeiska gräns- och kust-
medför vid tillfällig tjänstgöring					bevakningsbyrån medför vid till-
i Sverige eller vid resa för tjänste-					fällig tjänstgöring i Sverige eller
ändamål genom Sverige,					vid resa för tjänsteändamål gen-
					om Sverige,
g) storleken på de avgifter som får tas ut enligt 2 kap. 19 §, och
h) att		bestämmelserna		om	h) att		bestämmelserna		om
tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla					tillstånd i 2 kap. 1 § inte ska gälla
införsel av skjutvapen som läm-					införsel av skjutvapen som läm-
nats över från staten till statliga					nats över från staten till statliga
tjänstemän		eller personer		som	tjänstemän			eller personer	som
tillhör	det		militära försvaret,		tillhör	det		militära försvaret,
räddningstjänsten, Polismyndig-					räddningstjänsten, Polismyndig-
heten	eller		Säkerhetspolisen,		heten, Säkerhetspolisen, Tullver-
eller ammunition eller ljuddäm-					ket eller		Kustbevakningen,		eller
pare till sådana vapen.					ammunition			eller ljuddämpare
					till sådana vapen,
					i) att tillstånd att inneha vissa
					vapen	som		huvudsakligen	har
					prydnads- eller särskilt affektions-
					värde för andra ändamål än
					skjutning, får meddelas endast om
					vapnet	har		deaktiverats enligt
					kommissionens genomförandeför-

SOU 2022:62

Författningsförslag

ordning (EU) 2015/2403 av den 15 december 2015 om fastställan- de av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för de- aktivering i syfte att se till att de- aktiverade skjutvapen görs irre- versibelt funktionsodugliga.

2§40

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

a)undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signalvapen,

b)krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsätt- ningar i övrigt som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha eller låna skjutvapen,

c) krav på kunskap för att få	c) krav på kunskap för att få
tillstånd att driva handel med	tillstånd att driva handel med
skjutvapen och vad som i övrigt	skjutvapen eller yrkesmässigt för-
ska gälla vid sådan handel,	medla skjutvapen eller ammuni-
	tion och vad som i övrigt ska
	gälla vid sådan verksamhet,

d)vad som ska iakttas utöver bestämmelserna i 4 kap. vid ändring och reparation av skjutvapen,

e)krav på vapenhandlares, museers och sammanslutningars förvaring av andra vapen än effektbegränsade vapen och på sam- manslutningars förvaring av ammunition eller ljuddämpare,

f)de förutsättningar i övrigt som ska vara uppfyllda för tillstånd enligt denna lag,

g)utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har till- stånd att inneha skjutvapen i Sverige,

h)förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att personer bosatta i Sverige ska få tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land,

i)krav på att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är bosatt i ett främmande land ska underrätta den staten om förvär- vet,

40Senaste lydelse 2022:132.

Regeringen eller, efter rege- ringens bestämmande, Försvars- makten får i enskilda fall besluta att lagen inte ska gälla skjut- vapen, ammunition, ljuddäm- pare och vapenmagasin som inne- has av en främmande stats mili- tära styrka som befinner sig i Sverige inom ramen för inter- nationellt militärt samarbete eller internationell krishante- ring.

Författningsförslag

SOU 2022:62

j)kraven för auktorisation enligt 2 kap. 17 §, och

k)vad som ska iakttas utöver bestämmelserna i 5 kap. i fråga om transport av skjutvapen, am- munition och ljuddämpare.

j)krav på vapenhandlare och yrkesmässiga förmedlare att föra förteckningar,

k)kraven för auktorisation enligt 2 kap. 17 §, och

l)vad som ska iakttas utöver bestämmelserna i 5 kap. i fråga om transport av skjutvapen, am- munition och ljuddämpare.

3§41

Regeringen eller, efter rege- ringens bestämmande, Försvars- makten får i enskilda fall besluta att lagen inte ska gälla skjutva- pen, ammunition och ljuddäm- pare som innehas av en främ- mande stats militära styrka som befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.

2.Den som innehar vapenmagasin som det krävs tillstånd för enligt 2 kap. 1 § i den nya lydelsen får inneha vapenmagasinen utan sådant tillstånd till utgången av oktober 2023.

Om innehavaren före utgången av oktober 2023 har gett in en an- sökan om tillstånd att inneha vapenmagasinen får han eller hon in- neha dem utan tillstånd till dess ansökan om tillstånd prövats slut- ligt. Detsamma gäller om innehavaren före utgången av oktober 2023 har gett in en ansökan om att inneha ett vapen för skjutning, eller ett vapen som huvudsakligen har samlarvärde, som vapenmaga- sinen passar till.

3.Den som yrkesmässigt förmedlar skjutvapen eller ammunition som det krävs tillstånd för enligt 2 kap. 1 § i den nya lydelsen får

41Senaste lydelse 2022:132.

Författningsförslag

SOU 2022:62

1.3Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 16 § offentlighets- och sekretess- lagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

18kap.

16 §1

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till vapenregister en- ligt vapenlagen (1996:67), om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att skjutvapen enligt vapenlagen, ammunition eller ljuddämpare kommer till brottslig användning.

Sekretess gäller, under motsvarande förutsättning som anges i första stycket, hos

1.Kammarkollegiet och Naturvårdsverket för uppgift som hän- för sig till jaktkortsregistret, och

2.Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till jägarexamens- registret.


Sekretessen	enligt	första	Sekretessen		enligt	första
stycket gäller inte för uppgift i			stycket gäller inte för uppgift i
vapenregister	om namn	och	vapenregister		om namn	och
adress för den som har tillstånd			adress för den som har tillstånd
att bedriva handel med skjutva-			att driva handel med skjutvapen,
pen eller att ta emot skjutvapen			yrkesmässigt förmedla skjutvapen
för översyn eller reparation eller			eller ammunition eller att ta emot
för uppgifter i registret över auk-			skjutvapen	för översyn		eller
toriserade sammanslutningar för			reparation eller för uppgifter i
jakt- eller målskytte. Sekretess			registret över auktoriserade sam-
gäller inte heller för uppgift i va-			manslutningar för jakt- eller mål-
penregister om vilka typer av va-			skytte. Sekretess gäller inte hel-
pen som omfattas av ett tillstånd			ler för uppgift i vapenregister om
att bedriva handel med skjutva-			vilka typer av vapen som omfat-
pen eller att ta emot skjutvapen			tas av ett tillstånd att driva
för översyn eller reparation.			handel med	skjutvapen,		yrkes-

1Senaste lydelse 2022:610.

Författningsförslag

SOU 2022:62

1.4Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor

dels att rubriken närmast före 21 § ska lyda ”Tillsyn och registre- ring”,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 21 a–c §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	21 a §
	Den	myndighet som prövar
	frågor om tillstånd enligt 16 § att
	hantera	ammunition ska med

hjälp av automatiserad behand- ling föra ett register över personer och organisationer som har med- delats ett sådant tillstånd. Regist- ret ska även innehålla uppgift om fysiska personer som har ett bety- dande inflytande över en juridisk person som har meddelats ett så- dant tillstånd samt om personer som har godkänts som förestån- dare för verksamheten.

21 b §

Ett register enligt 21 a § ska ha till ändamål att

1. underlätta handläggningen av frågor om tillstånd enligt denna lag, och

SOU 2022:62

Författningsförslag

1.6Förslag till förordning om ändring i vapenförordningen (1996:70)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om vapenförordningen (1996:70)

dels att nuvarande 1 a kap. 1 § ska betecknas 1 a kap 1 a §,

dels att den nya 1 a kap. 1 a §, 2 kap. 2, 6, 8, 9 och 11 §§, 3 kap. 1 och 7 §§, 4 kap. 4–7 §§, 5 kap. 2, 7 och 10 §§, 8 kap. 2 §, 10 kap. 1 och 2 §§, 11 kap. 1 § och 16 kap. 1 §, rubrikerna till 3 kap., 10 kap. och 11 kap. och bilagan ska ha följande lydelse,

dels att rubriken till 5 kap. ska lyda ”Handel med skjutvapen och yrkesmässig förmedling av skjutvapen och ammunition”,

dels att det ska införas nio nya paragrafer, 1 a kap. 1 §, 2 kap. 16 och 17 §§, och 5 kap. 1 a, 6 a, 8 a, 9 a, 13 och 14 §§ och närmast före 5 kap. 13 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 a kap.

1 §

Det vapenregister som anges i 1 a kap. 7 § vapenlagen ska, ut- över det som anges där, innehålla uppgifter om följande:

1.skjutvapnets vapentyp, till- verkningsnummer, fabrikat, mo- dell, kaliber och märkning, och

2.deaktivering och skrotning. Tillståndspliktiga vapendelar

ska registreras på motsvarande sätt. Registret ska också om möj- ligt innehålla de uppgifter som an- ges i första stycket om skjutvapen som har hittats eller anmälts stulna eller försvunna.

Författningsförslag

SOU 2022:62

1 a §2

Polismyndigheten får samkö-	Polismyndigheten får samkö-
ra vapenregister om det i ett	ra vapenregister om det i ett
enskilt fall behövs för kontroll	enskilt fall behövs för kontroll
av vapenhandlare.	av en vapenhandlare eller en
	yrkesmässig förmedlare av skjut-
	vapen eller ammunition.

Myndigheten får också samköra vapenregister om det behövs för att i ett enskilt fall utreda brott med anknytning till vapen om det för brottet är föreskrivet fängelse i två år eller däröver. Samkörning får även göras för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, om brottsligheten har anknytning till vapen och inne- fattar brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller däröver.

2kap. 2 §3

Krav på tillstånd enligt 2 kap. 1 § första stycket vapenlagen (1996:67) gäller inte innehav av skjutvapen som har överlämnats från

staten till
1. statliga tjänstemän eller	1. statliga tjänstemän eller
personer som tillhör det militära	personer som tillhör det militära
försvaret, räddningstjänsten eller	försvaret, räddningstjänsten po-
polisen, om de är skyldiga att in-	lisen, Tullverket eller Kustbevak-
neha vapnet för tjänsten, eller	ningen, om de är skyldiga att in-
	neha vapnet för tjänsten, eller

2.organisationer som anges i förordningen (1994:524) om frivil- lig försvarsverksamhet och deras läns- och lokalavdelningar.

Tillstånd för innehav av start- eller signalvapen krävs inte för

a) Sveriges Riksidrottsförbund och förbund och föreningar som är anslutna till Riksidrottsförbundet,

b) Svenska Brukshundklubben och Svenska Kennelklubben och klubbar som är anslutna till dessa organisationer, och

c) flygplatsoperatör som driver flygplats där personal utövar flyg- trafikledningstjänst.

2Senaste lydelse av tidigare 1 a kap. 1 § 2014:1149.

3Senaste lydelse 2020:85.

SOU 2022:62Författningsförslag

6 §4

Ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen görs skriftligen. An- sökan ska innehålla uppgift om sökandens namn, person- eller orga- nisationsnummer och hemvist eller säte samt om vapnets typ, fabri- kat, modell och kaliber. En ansökan från en sammanslutning för jakt- eller målskytte ska också innehålla uppgift om den plats där vapnet ska förvaras, förvaringsutrymmets beskaffenhet och vem som är ansvarig för förvaringen samt till vilken auktoriserad sam- manslutning som sammanslutningen är ansluten.

Avser ansökan ett visst be-	Avser ansökan ett visst be-
stämt vapen, ska dessutom över-	stämt vapen, ska dessutom över-
låtarens eller upplåtarens namn,	låtarens eller upplåtarens namn,
person- eller organisationsnum-	person- eller organisationsnum-
mer och hemvist och vapnets till-	mer och hemvist, vapnets till-
verkningsnummer anges i ansö-	verkningsnummer och, i före-
kan. Avser ansökan ett vapen	kommande fall, vapnets märkning
som saknar uppgift om tillverk-	anges i ansökan. Avser ansökan
ningsnummer ska annan uppgift	ett vapen som saknar uppgift om
som tillåter identifiering anges.	tillverkningsnummer ska annan
Vid förvärv av vapen från någon	uppgift som tillåter identifiering
annan än en vapenhandlare, ska	anges. Vid förvärv av vapen från
överlåtarens tillståndsbevis för	någon annan än en vapenhand-
vapnet bifogas, om beviset finns	lare, ska överlåtarens tillstånds-
i behåll.	bevis för vapnet bifogas, om be-
	viset finns i behåll.

I ansökan ska det antal och slag av skjutvapen som sökanden re- dan innehar anges. Ansökan ska också innehålla uppgift om ändamå- let med innehavet och vilka omständigheter sökanden åberopar till stöd för sin ansökan.

8 §5

Den som samlar skjutvapen	Den som samlar skjutvapen
får ges tillstånd att inneha am-	får ges tillstånd att inneha am-
munition och ljuddämpare till	munition och ljuddämpare till
sådana vapen som han eller hon	sådana vapen som han eller hon
har tillstånd att inneha. Huvud-	har tillstånd att inneha. Huvud-
män för museer som avses i	män för museer som avses i

4Senaste lydelse 2014:1361.

5Senaste lydelse 2022:455.

Författningsförslag

SOU 2022:62

2 kap. 3 § 3 vapenlagen (1996:67) och den som samlar ammunition eller ljuddämpare får ges tillstånd att inneha sådan egendom även till andra vapen. Tillstånd att inneha sådan egen- dom i andra fall får ges, om det finns särskilda skäl.

2 kap. 3 § 3 vapenlagen (1996:67) och den som samlar ammunition, ljuddämpare eller vapenmagasin får ges tillstånd att inneha sådan egendom även till andra vapen. Tillstånd att inneha sådan egendom i andra fall får ges, om det finns särskilda skäl.

	9 §6
Ansökan om tillstånd att in-		Ansökan om tillstånd att in-
neha ammunition eller ljuddäm-		neha ammunition, ljuddämpare
pare görs skriftligen. Ansökan		eller vapenmagasin görs skriftli-
ska innehålla uppgift om sökan-		gen. Ansökan ska innehålla upp-
dens namn, person- eller organi-		gift om sökandens namn, per-
sationsnummer,	hemvist eller	son- eller organisationsnummer,
säte och om det slag och den		hemvist eller säte och om det
mängd egendom som sökanden		slag och den mängd egendom
vill ha tillstånd att inneha. Ansö-		som sökanden vill ha tillstånd att
kan ska även innehålla uppgift		inneha. Ansökan ska även inne-
om ändamålet med innehavet		hålla uppgift om ändamålet med
och de omständigheter sökan-		innehavet och de omständig-
den åberopar till stöd för sin an-		heter sökanden åberopar till stöd
sökan.		för sin ansökan.
	11 §7
Tillstånd att inneha skjut-		Tillstånd att inneha skjut-
vapen, ammunition eller ljud-		vapen, ammunition, ljuddäm-
dämpare får inte meddelas den		pare eller vapenmagasin får inte
som är underårig eller har förval-		meddelas den som är underårig
tare enligt 11 kap. 7 § föräldra-		eller har förvaltare enligt 11 kap.
balken utan att	förmyndaren	7 § föräldrabalken utan att för-
eller förvaltaren har samtyckt till		myndaren eller förvaltaren har
innehavet.		samtyckt till innehavet.

6Senaste lydelse 2022:455.

7Senaste lydelse 2022:455.

Författningsförslag

SOU 2022:62

17§

Tillstånd att inneha skjutva-

pen i kategori A i bilagan till den- na förordning som huvudsakligen har prydnads- eller särskilt affek- tionsvärde, för andra ändamål än skjutning, får meddelas endast om vapnet har deaktiverats enligt kommissionens genomförandeför- ordning (EU) 2015/2403 av den 15 december 2015 om fastställan- de av gemensamma riktlinjer om standarder och metoder för deak- tivering i syfte att se till att deak- tiverade skjutvapen görs irrever- sibelt funktionsodugliga.

3 kap. Bevis om tillstånd till innehav av skjutvapen, ammu- nition och ljuddämpare8

3 kap. Bevis om tillstånd till innehav av skjutvapen, ammu- nition och vapentillbehör

1 §9

Polismyndigheten ska utfär-	Polismyndigheten ska utfär-
da bevis över tillstånd att inneha	da bevis över tillstånd att inneha
skjutvapen, ammunition eller	skjutvapen, ammunition, ljud-
ljuddämpare och, om tillståndet	dämpare eller vapenmagasin och,
avser innehav av vapen, en dub-	om tillståndet avser innehav av
blett av beviset.	vapen, en dubblett av beviset.

Om tillståndet avser en person som är bosatt i en annan stat inom Europeiska unionen ska Polismyndigheten vidarebefordra de upp- gifter som krävs för att kunna identifiera vapnet och förvärvaren till den staten. Detta gäller dock endast skjutvapen som hör till kate- gori C i bilagan till denna förordning och ammunition som är avsedd för sådana vapen.

8Senaste lydelse av rubriken 2022:455.

9Senaste lydelse 2022:455.

SOU 2022:62

Författningsförslag

7§10

Bevis om tillstånd att inneha		Bevis om tillstånd att inneha
ammunition och	ljuddämpare	ammunition,	ljuddämpare	och
ska innehålla de uppgifter om		vapenmagasin	ska innehålla	de
tillståndshavaren	som anges i	uppgifter om	tillståndshavaren
2 kap. 9 § och uppgift om för		som anges i 2 kap. 9 § och upp-
vilket ändamål egendomen får		gift om för vilket ändamål egen-
innehas. I beviset ska det slag		domen får innehas. I beviset ska
och den mängd egendom som		det slag och den mängd egen-
tillståndet avser anges.		dom som tillståndet avser anges.

4kap. 4 §11

Företrädare			för	en annan		Företrädare	för	en annan
stats myndighet			som		tillfälligt	stats myndighet som tillfälligt
tjänstgör i Sverige enligt lagen						tjänstgör i Sverige enligt lagen
(2000:1219)		om	internationellt			(2000:1219) om internationellt
tullsamarbete			eller		lagen	tullsamarbete	eller		lagen
(2017:496)		om	internationellt			(2017:496) om	internationellt
polisiärt	samarbete				undantas	polisiärt samarbete		undantas
enligt 11 kap. 1 § f				vapenlagen		enligt 11 kap. 1 § f vapenlagen
(1996:67) från lagens bestäm-						(1996:67) från lagens bestäm-
melser om skjutvapen, ammu-						melser om skjutvapen, ammu-
nition och ljuddämpare. Detsam-						nition, ljuddämpare och vapen-
ma gäller företrädare för polisen						magasin. Detsamma gäller före-
i Danmark som befinner sig i						trädare för polisen i Danmark
Sverige	enligt överenskommel-					som befinner sig i Sverige en-
sen av den 11 maj 2020 mellan						ligt överenskommelsen av den
Konungariket Sveriges regering						11 maj 2020 mellan Konunga-
och Konungariket Danmarks re-						riket Sveriges	regering		och
gering i syfte att möjliggöra dan-						Konungariket Danmarks rege-
ska gränskontroller på tåg över						ring i syfte att möjliggöra dan-
Öresund.						ska gränskontroller på tåg över
						Öresund.

Första stycket gäller också den som tillfälligt tjänstgör i Sverige enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 av den 13 november 2019 om den europeiska gräns- och kustbevak-

10Senaste lydelse 2022:455.

11Senaste lydelse 2022:1063.

Författningsförslag

SOU 2022:62

ningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624.

5§12


Företrädare			för	polisen i	Företrädare		för	polisen i
Danmark,		Finland,		Island och	Danmark,	Finland,		Island	och
Norge som i tjänsten reser					Norge som i tjänsten reser
genom Sverige från ett nordiskt					genom Sverige från ett nordiskt
land till en annan del av det					land till en annan del av det
landet eller till ett annat nordiskt					landet eller till ett annat nordiskt
land	och	medför		skjutvapen,	land och	medför		skjutvapen,
ammunition eller ljuddämpare					ammunition, ljuddämpare				eller
för	tjänsteändamål			undantas	vapenmagasin		för	tjänsteända-
enligt	11 kap.		1 § f	vapenlagen	mål undantas enligt 11 kap. 1 § f
(1996:67) från lagens bestäm-					vapenlagen (1996:67) från lagens
melser om skjutvapen, ammu-					bestämmelser		om	skjutvapen,
nition och ljuddämpare.					ammunition,		ljuddämpare		och
					vapenmagasin.

Polismyndigheten får meddela föreskrifter om förvaring av skjut- vapen, ammunition och ljuddämpare vid transitering enligt första stycket.

6§13

Krav på tillstånd enligt 2 kap.	Krav på tillstånd enligt 2 kap.
1 § första stycket vapenlagen	1 § första stycket vapenlagen
(1996:67) gäller inte införsel av	(1996:67) gäller inte införsel av
skjutvapen som har överlämnats	skjutvapen som har överlämnats
från staten till statliga tjänste-	från staten till statliga tjänste-
män eller personer som tillhör	män eller personer som tillhör
det militära försvaret, räddnings-	det militära försvaret, räddnings-
tjänsten eller polisen, om de är	tjänsten, Polismyndigheten,	Sä-
skyldiga att inneha vapnet för	kerhetspolisen, Tullverket	eller
tjänsten. Kravet på tillstånd gäl-	Kustbevakningen, om de är skyl-
ler inte heller ammunition eller	diga att inneha vapnet för tjän-
ljuddämpare till vapnen.	sten. Kravet på tillstånd gäller
	inte heller ammunition eller ljud-
	dämpare till vapnen.

12Senaste lydelse 2022:455.

13Senaste lydelse 2022:455.

Polismyndigheten får med- dela närmare föreskrifter om krav på kunskap för tillstånd att driva handel med skjutvapen eller tillstånd till yrkesmässig för-

Försvarsmakten får i enskil- da fall besluta att vapenlagen (1996:67) inte ska gälla skjut- vapen, ammunition, ljud- dämpare och vapenmagasin som innehas av en främmande stats militära styrka som befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt samar- bete eller internationell kris- hantering.

SOU 2022:62

Författningsförslag

7§14

Försvarsmakten får i enskilda fall besluta att vapenlagen (1996:67) inte ska gälla skjut- vapen, ammunition och ljud- dämpare som innehas av en främmande stats militära styrka som befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering.

5 kap.

1 a §

Ansökan om tillstånd till yr- kesmässig förmedling av skjutva- pen eller ammunition görs skriftli- gen. Ansökan ska innehålla de uppgifter som anges i 1 § första stycket, med undantag för uppgift om lagerhållningens storlek och uppgift om lokalerna där verk- samheten ska bedrivas.

Om tillstånd beviljas ska bevis om detta utfärdas. I beviset ska anges vilka typer av skjutvapen och ammunition som tillståndet avser.

2§15

Polismyndigheten får med- dela närmare föreskrifter om krav på kunskap för tillstånd att driva handel med skjutvapen.

14Senaste lydelse 2022:455.

15Senaste lydelse 2014:1149.

Författningsförslag

SOU 2022:62

medling av skjutvapen eller am- munition.

6 a §

En yrkesmässig förmedlare av skjutvapen eller ammunition ska föra en förteckning över de trans- aktioner och överföringar avseen- de skjutvapen som förmedlaren har medverkat till (transaktions- förteckning).

7§16

Polismyndigheten får meddela föreskrifter om
1. innehållet i en rekvisition,
2. vilka	uppgifter som ska	2. vilka uppgifter som	ska
införas i	en inköpsförteckning	införas i en inköpsförteckning,
och försäljningsförteckning,		försäljningsförteckning	och
		transaktionsförteckning,

3.hur förteckningarna ska föras och vilka handlingar som ska bifogas sådana förteckningar, och

4.innehållet i en anmälan som avses i 5 § andra stycket.

8 a §

Polismyndigheten ska minst en gång årligen låta granska en trans- aktionsförteckning med bilagor.

9 a §

En yrkesmässig förmedlare av skjutvapen eller ammunition är skyldig att hålla sin transaktions- förteckning med bilagor tillgänglig för Polismyndigheten. Förmedla- ren ska också lämna begärda upp- lysningar om genomförda trans- aktioner eller överföringar avse- ende skjutvapen och om andra

16Senaste lydelse 2014:1149.

Inköpsförteckning och för- säljningsförteckning och bilagor till dessa ska bevaras under tio år från den dag sista anteckningen gjordes. Detsamma gäller trans- aktionsförteckningar och bilagor till dessa. Om rörelsen läggs ner, ska förteckningarna och bilagor- na överlämnas till Polismyndig- heten.

SOU 2022:62

Författningsförslag

förhållanden som är av betydelse för Polismyndighetens tillsyn.

10§17

Inköpsförteckning och för- säljningsförteckning och bilagor till dessa ska bevaras under tio år från den dag sista anteckningen gjordes. Om rörelsen läggs ner, ska förteckningarna och bila- gorna överlämnas till Polismyn- digheten.

Anmälan om transaktioner med skjutvapen

13§

En vapenhandlare ska löpande

anmäla gjorda förvärv och försälj- ningar av skjutvapen till Polis- myndigheten.

En yrkesmässig förmedlare av skjutvapen eller ammunition ska löpande anmäla till Polismyndig- heten de transaktioner och över- föringar avseende skjutvapen som förmedlaren har medverkat till.

Anmälningarna ska göras elektroniskt utan dröjsmål.

14§

Polismyndigheten får meddela

närmare föreskrifter om hur en anmälan enligt 13 § ska göras och vilka uppgifter den ska innehålla.

17Senaste lydelse 2014:1149.

Förteckningen och bilagor till denna ska bevaras under tio år från den dag sista anteckningen gjordes. Om rörelsen läggs ner, ska förteckningen och bilagorna överlämnas till Polismyndigheten.

10 kap. Inlösen av skjutvapen, ammunition och vapentillbehör

Författningsförslag

SOU 2022:62

8kap. 2 §18

Den som tar emot skjutvapen för reparation eller översyn är skyldig att föra anteckningar i en särskild reparationsförteckning över mottagna vapen.

Polismyndigheten får meddela föreskrifter om vilka uppgifter förteckningen ska innehålla och hur förteckningen ska föras.

Den som har tagit emot skjutvapen för reparation eller översyn är skyldig att hålla förteckningen tillgänglig för en polisman och på begäran lämna upplysningar till honom eller henne om mottagna vapen.

Förteckningen och bilagor till denna ska bevaras under tio år från den dag sista anteckningen gjordes.

10 kap. Inlösen av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare19

1§20


Länsstyrelsen		ska utse	en	Länsstyrelsen ska utse			en
eller	flera värderingsmän		som	eller	flera värderingsmän		som
ska	biträda Polismyndigheten			ska	biträda	Polismyndigheten
vid värdering av skjutvapen, am-				vid värdering av skjutvapen, am-
munition och ljuddämpare som				munition,		ljuddämpare	och
ska lösas in. Till värderingsman				vapenmagasin som ska lösas in.
bör den utses som har god kän-				Till värderingsman bör den utses
nedom om egendomens mark-				som har god kännedom om
nadsvärde och		vapenhandlares		egendomens marknadsvärde och
pris vid inköp av begagnade				vapenhandlares pris vid inköp av
skjutvapen.				begagnade skjutvapen.

En värderingsman har rätt till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag.

18Senaste lydelse 2014:1149.

19Senaste lydelse av rubriken 2022:455.

20Senaste lydelse 2022:455.

SOU 2022:62

Författningsförslag

Polismyndigheten bör försöka komma överens med ägaren om till vilket värde egendomen ska lösas in.

2§21


Skjutvapen, ammunition och			Skjutvapen,		ammunition,
ljuddämpare		som har tillfallit	ljuddämpare	och	vapenmagasin
staten ska skrotas eller säljas.			som har tillfallit staten ska skro-
Innan egendomen skrotas eller			tas eller säljas. Innan egendomen
säljs ska	Nationellt forensiskt		skrotas eller säljs ska Nationellt
centrum	vid	Polismyndigheten	forensiskt centrum vid Polis-
erbjudas att få egendomen. Om			myndigheten	erbjudas att		få
egendomen		överlämnas till	egendomen.	Om	egendomen
försäljning, ska Statens försvars-			överlämnas till försäljning,			ska
historiska museer först erbjudas			Statens försvarshistoriska muse-
att köpa den.			er först erbjudas att köpa den.

11 kap. Skjutvapen, ammunition och ljuddämpare i dödsbo och konkursbo22

11 kap. Skjutvapen, ammunition och vapentillbehör i dödsbon och konkursbon

1§23

Om skjutvapen ingår bland tillgångarna i ett dödsbo, ska den som har vård om boet göra en skriftlig anmälan om det till Polismyndig- heten senast tre månader efter dödsfallet.

Om skjutvapen ingår bland tillgångarna i ett konkursbo, ska kon- kursförvaltaren så snart som möjligt göra en skriftlig anmälan om

det till Polismyndigheten.
En anmälan enligt första eller	En anmälan enligt första eller
andra stycket ska innehålla upp-	andra stycket ska innehålla upp-
gift om fabrikat, modell, kaliber	gift om fabrikat, modell, kaliber
och tillverkningsnummer för	och tillverkningsnummer för
varje vapen och om art och	varje vapen och om art och
mängd av tillhörande ammuni-	mängd av tillhörande ammuni-
tion och ljuddämpare. Är det	tion, ljuddämpare och vapen-
fråga om vapen som saknar upp-	magasin. Är det fråga om vapen
gift om tillverkningsnummer ska	som saknar uppgift om tillverk-

21Senaste lydelse 2022:455.

22Senaste lydelse av rubriken 2022:455.

23Senaste lydelse 2022:455.

FörfattningsförslagSOU 2022:62

någon annan uppgift som möj-	ningsnummer ska någon annan
liggör identifiering lämnas. An-	uppgift som möjliggör identifi-
mälan ska också innehålla upp-	ering lämnas. Anmälan ska också
gift om vem som har hand om	innehålla uppgift om vem som
vapnet för boets räkning och om	har hand om vapnet för boets
hur det förvaras.	räkning och om hur det förvaras.

Första–tredje styckena gäller inte effektbegränsade vapen.

Nuvarande lydelse

16 kap.

1 §24

Avgift tas ut för prövning av ansökan enligt denna förordning i de fall som framgår av andra stycket.

För ansökningsavgiftens storlek m.m. gäller bestämmelserna i 9–

14 §§ avgiftsförordningen (1992:191), varvid följande avgiftsklasser tillämpas:

Ärendeslag

Avgiftsklass

Tillstånd att inneha skjutvapen (2 kap. 6 §), med den begräns- ning som anges i 4 §,

–första vapnet för vilket till- 2 stånd söks

– varje ytterligare vapen			1
Tillstånd att inneha ammunition			1
eller ljuddämpare (2 kap. 9 §)
Tillstånd att	låna	skjutvapen	1
(7 kap. 4 §)
Tillstånd att förvara skjutvapen,			1
ammunition	eller	ljuddämpare
hos någon annan (9 kap. 3 §)

24Senaste lydelse 2022:455.

SOU 2022:62Författningsförslag

Tillstånd till införsel av skjut- 2 vapen, ammunition eller ljud- dämpare (4 kap. 1 §)

Tillstånd till överföring av 1 skjutvapen eller ammunition till ett annat land (6 kap. 1–5 §§)

Utfärdande av		ett europeiskt			2
skjutvapenpass
Förnyande av eller införande av					1
ytterligare skjutvapen i ett euro-
peiskt skjutvapenpass
Tillstånd att driva handel med					5
skjutvapen (5 kap. 1 §)
Tillstånd att ta emot skjutvapen					4
för	reparation	eller		översyn
(8 kap. 1 §)
Godkännande		av	föreståndare		2
för handel med skjutvapen, ersät-
tare för denne eller person som i
vapenhandlares ställe ska närvara
vid provskjutning (5 kap. 12 §)
Auktorisation		av	sammanslut-		8
ning	för jakt-	eller		målskytte

(2 kap. 1 §)

Författningsförslag

SOU 2022:62

Föreslagen lydelse

1 §

Avgift tas ut för prövning av ansökan enligt denna förordning i de fall som framgår av andra stycket.

För ansökningsavgiftens storlek m.m. gäller bestämmelserna i 9–

14 §§ avgiftsförordningen (1992:191), varvid följande avgiftsklasser tillämpas:

Ärendeslag

Avgiftsklass

Tillstånd att inneha skjutvapen (2 kap. 6 §), med den begräns- ning som anges i 4 §,

–första vapnet för vilket till- 2 stånd söks

– varje ytterligare vapen.			1
Tillstånd att inneha ammunition,			1
ljuddämpare eller vapenmagasin
(2 kap. 9 §).
Tillstånd att	låna	skjutvapen	1
(7 kap. 4 §).
Tillstånd att förvara skjutvapen,			1
ammunition	eller	ljuddämpare
hos någon annan (9 kap. 3 §).
Tillstånd till införsel av skjutva-			2
pen, ammunition eller, ljuddäm-
pare (4 kap. 1 §).
Tillstånd till överföring av skjut-			1
vapen eller ammunition till ett
annat land (6 kap. 1–5 §§).

SOU 2022:62Författningsförslag

Utfärdande av		ett europeiskt			2
skjutvapenpass.
Förnyande av eller införande av					1
ytterligare skjutvapen i ett euro-
peiskt skjutvapenpass.
Tillstånd att driva handel med					5
skjutvapen (5 kap. 1 §).
Tillstånd till yrkesmässig förmed-					5
ling av skjutvapen eller ammu-
nition (5 kap. 1 a §).
Tillstånd att ta emot skjutvapen					4
för	reparation		eller	översyn
(8 kap. 1 §).
Godkännande		av	föreståndare,		2
godkännande av ersättare för ho-
nom eller henne eller godkännan-
de av person som i vapenhand-
lares ställe ska närvara vid prov-
skjutning (5 kap. 12 §).
Auktorisation		av	sammanslut-		8
ning	för jakt-	eller		målskytte

(2 kap. 1 §).

Undantag från skyldigheten att 2 märka ett skjutvapen eller en vapendel (2 a kap. 8 § vapenlagen [1996:67]).

Författningsförslag

SOU 2022:62

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Bilaga25 För tillämpningen av vissa bestämmelser i denna förordning delas skjutvapen och ammunition in i kategorier enligt följande.

Kategori A

1.Explosiva militära missiler och startlavetter.

2.Automatiska skjutvapen.

3.Skjutvapen maskerade som andra föremål.

4.Ammunition med kroppsskyddspenetrerande projektiler, explo- sions- eller brandprojektiler och projektiler för sådan ammunition.

5. Pistol- och revolverammuni-	5. Pistol- och revolverammuni-
tion med utvidgande projektiler	tion med utvidgande projektiler
och projektiler för sådan ammu-	och projektiler för sådan ammu-
nition, med undantag för de fall	nition, med undantag för de fall
då de skall användas till sådana	då de ska användas till sådana
vapen avsedda för jakt eller mål-	vapen avsedda för jakt eller mål-
skjutning som innehas av perso-	skjutning som innehas av perso-
ner med rätt att bruka dem.	ner med rätt att bruka dem.
	6. Automatiska		skjutvapen som
	omvandlats	till	halvautomatiska
	skjutvapen.
	7. Följande		halvautomatiska
	skjutvapen	med	centralantänd-
	ning:

a) Korta skjutvapen med vilka fler än 21 patroner kan avfyras utan omladdning, om

i) en laddningsanordning med kapacitet för fler än 20 patroner utgör en del av det skjutvapnet, eller

ii) en löstagbar laddningsan- ordning med kapacitet för fler än 20 patroner sätts in i det,

25Senaste lydelse 2016:722.

SOU 2022:62

Författningsförslag

b)Långa skjutvapen med vil- ka fler än 11 patroner kan avfyras utan omladdning, om

i)en laddningsanordning med kapacitet för fler än 10 patroner utgör en del av det skjutvapnet, eller

ii)en löstagbar laddningsan- ordning med kapacitet för fler än

10patroner sätts in i det.

8.Halvautomatiska långa skjut- vapen, dvs. skjutvapen som ur- sprungligen är avsedda att avfyras från axeln, vars längd kan min- skas till mindre än 60 cm utan att funktionaliteten går förlorad ge- nom en vikbar kolv eller en kolv av teleskopisk typ eller genom en kolv som kan avlägsnas utan an- vändning av verktyg.

9.Varje skjutvapen i denna kate- gori som har omvandlats till att avfyra lösa skott, retande ämnen, andra verksamma ämnen eller pyroteknisk ammunition, eller till ett salutvapen eller ett akustiskt vapen.

Kategori B
1.	Halvautomatiska	eller repe-	1.	Repeterande korta skjutvapen.
terande korta vapen.
2.	Korta vapen med	enkelskott	2.	Korta skjutvapen med enkel-
med centralantändning.			skott med centralantändning.

3.Korta vapen med enkelskott med kantantändning, vars totala längd är mindre än 28 cm.

4.Halvautomatiska långa skjut- 4. Halvautomatiska långa skjut- vapen, vars magasin och patron- vapen vars laddningsanordning

Författningsförslag

SOU 2022:62

läge tillsammans kan innehålla mer än tre skott.

5.Halvautomatiska långa skjut- vapen, vars magasin och patron- läge tillsammans inte kan inne- hålla mer än tre skott och där laddningsmekanismen kan tas bort eller det inte är uteslutet att vapnet med hjälp av vanliga verk- tyg kan omändras på sådant sätt att magasin och patronläge till- sammans kan innehålla mer än tre skott.

6.Repeterande och halvautoma- tiska långa skjutvapen med slät- borrade lopp som inte överstiger

60cm längd.

7.Halvautomatiska skjutvapen för civilt bruk som liknar vapen med automatisk mekanism.

och patronläge tillsammans kan innehålla fler än tre patroner då det rör sig om skjutvapen med kantantändning och fler än tre men mindre än tolv patroner då det rör sig om skjutvapen med cen- tralantändning.

5.Andra halvautomatiska korta skjutvapen än de som är upptagna i kategori A punkt 7 a.

6.Halvautomatiska långa skjut- vapen som är upptagna i kate- gori A punkt 7 b vars laddnings- anordning och patronläge till- sammans inte kan innehålla fler än tre patroner och där ladd- ningsanordningen kan tas bort eller det inte är uteslutet att vap- net med hjälp av vanliga verktyg kan omändras på sådant sätt att laddningsanordning och patron- läge tillsammans kan innehålla fler än tre patroner.

7.Repeterande och halvautoma- tiska långa skjutvapen med slät- borrade lopp som inte överstiger

60cm längd.

8.Varje skjutvapen i denna kate- gori som har omvandlats till att avfyra lösa skott, retande ämnen, andra verksamma ämnen eller pyroteknisk ammunition, eller till ett salutvapen eller ett akustiskt vapen.

9.Halvautomatiska skjutvapen för civilt bruk som liknar vapen med automatisk mekanism an- dra än de som är upptagna i kate- gori A punkt 6, 7 eller 8.

SOU 2022:62Författningsförslag

Kategori C
1. Repeterande långa skjutvapen	1. Repeterande långa skjutvapen
andra än de som står upptagna i	andra än de som är upptagna i
kategori B punkt 6.	kategori B punkt 7.

2.Långa skjutvapen med räfflade lopp för enkelskott.

3.Halvautomatiska långa skjut- 3. Andra halvautomatiska långa

vapen som inte omfattas av kate-	skjutvapen än de som är upptag-
gori B punkt 4–7.	na i kategori A eller B.

4.Korta vapen för enkelskott med kantantändning vars totala längd inte är mindre än 28 cm.

5.Varje skjutvapen i denna kategori som har omvandlats till att avfyra lösa skott, retande ämnen, andra verksamma ämnen eller pyroteknisk ammunition, eller till ett salutvapen eller ett akustiskt vapen.

6.Skjutvapen i kategori A eller B eller den här kategorin som har deaktiverats i enlighet med ge-

nomförandeförordning (EU) 2015/2403.

7.Enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp som släppts ut på marknaden den 14 septem- ber 2018 eller senare.

Kategori D

Enkelskotts långa skjutvapen med slätborrade lopp.

Vapendelar

Slutstycket, patronläget och pipan till ett skjutvapen tillhör som separata delar samma kategori

Författningsförslag

SOU 2022:62

som det skjutvapen de är eller är tänkta att vara monterade på.

Undantag

Ovan angivna kategorier ska inte omfatta föremål som stämmer med beskrivningen i dessa men som

a)har gjorts varaktigt obrukbara genom åtgärder som medför att skjutvapnets slutstycke, patronläge och pipa har gjorts definitivt oanvändbara och omöjliga att avlägsna, ersätta eller ändra för någon som helst användning av skjutvapnet,

b)är gjorda för larm, signalering, a) är gjorda för larm, signalering, livräddning, djurslakt eller har- livräddning, djurslakt eller har- punfiske eller för industriellt punfiske eller för industriellt

eller tekniskt bruk, förutsatt att	eller tekniskt bruk, förutsatt att
de bara kan användas i ett sådant	de bara kan användas i ett sådant
syfte, eller	syfte, eller

c)betraktas som antika vapen b) betraktas som antika vapen,

eller reproduktioner av sådana,	om dessa inte har inkluderats i de
om dessa inte har inkluderats i de	föregående kategorierna.
föregående kategorierna.
Definitioner
I denna bilaga avses med

a)Korta vapen: ett skjutvapen med en pipa som inte överstiger 30 cm eller vars totala längd inte överstiger 60 cm.

b)Långa vapen: alla skjutvapen som inte är korta vapen.

c)Automatvapen: ett skjutvapen som laddar om automatiskt varje gång ett skott avfyras och som kan avfyra mer än ett skott med ett tryck på avtryckaren.

d)Halvautomatiskt skjutvapen: ett skjutvapen som laddar om automatiskt varje gång ett skott avfyras och som bara kan avfyra ett skott med ett tryck på avtryckaren.

2Utredningens uppdrag och arbete

2.1Utredningens uppdrag

Utredningens uppdrag består av två delar, vilket framgår av direkti- ven för uppdraget som bifogas som bilaga 1. Den första delen hand- lar om att lämna förslag till de författningsändringar som krävs i svensk rätt för att genomföra Europaparlamentets och rådets direk- tiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen (i fortsättningen kallat 2017 års ändringsdirektiv eller ändringsdirektivet). Direktivet bifo- gas som bilaga 2. Två rättelser till direktivet, som har betydelse för den svenska språkversionen av det, bifogas som bilaga 3 och bilaga 4.

I den första delen av uppdraget, som redovisas genom detta be- tänkande, ingår även att ta ställning till om det behövs några författ- ningsändringar för att kommissionens delegerade förordning (EU) 2021/1423 om fastställande i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/555 av de närmare formerna för det sys- tematiska utbytet av information på elektronisk väg om avslag på ansökningar om tillstånd att förvärva eller inneha vissa skjutvapen (i fortsättningen kallad 2021 års förordning om informationsutbyte) ska kunna tillämpas. Utredningen ska även överväga hur kommis- sionens direktiv (EU) 2019/68 om fastställande av tekniska specifi- kationer för märkning av skjutvapen och deras väsentliga delar enligt rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen (i fortsättningen kallat genomförandedirektivet) ska genom- föras i svensk rätt och lämna nödvändiga författningsförslag.

I direktiven för utredningen framhålls att EU:s vapendirektiv är ett minimidirektiv. Det innebär att medlemsstaterna får anta be- stämmelser som är strängare än de som finns i direktivet, men rege- ringen framhåller att en utgångspunkt för uppdraget ska vara att ge-

Utredningens uppdrag och arbete

SOU 2022:62

nomföra ändringsdirektivet på absolut miniminivå. I direktiven anges också att utredaren ska beakta att direktivet ger utrymme för medlemsstaterna att fastställa märkningskrav för skjutvapen och va- pendelar av särskilt stort historiskt värde i nationell rätt.

Den andra delen av utredningen består i en generell översyn av vapenlagstiftningen. En utgångspunkt för uppdraget ska vara att skapa ett regelverk för tillståndsgivning och innehav av skjutvapen och vapendelar som inte i onödan försvårar för legala vapeninneha- vare som jägare och sportskyttar samtidigt som förekomsten av ille- gala vapen motverkas på ett effektivt sätt.

2.2Hur utredningsarbetet har bedrivits

Utredningen har under den första delen av uppdraget hållit fyra möten med utredningens sakkunniga och experter samt två möten med deltagarna i en till utredningen knuten och politiskt samman- satt referensgrupp.

Utredningen har vidare haft ett särskilt möte med företrädare för Polismyndigheten, delvis avseende frågeställningar hänförliga till den andra delen av uppdraget.

Utredningen har även träffat företrädare för organisationerna Svenska Jägareförbundet, Svenska Dynamiska Sportskytteförbun- det, Svenska Skyttesportförbundet, Svenska Vapensamlarföreningen och Svenska Vapenhistoriska Sällskapet samt företrädare för Statens Försvarshistoriska Museer och Armémuseum.

Utredningen får enligt sina direktiv ta upp och lämna förslag i andra frågor som aktualiseras i samband med uppdraget. Utred- ningen har uppmärksammat kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/686 om fastställande i enlighet med rådets direktiv 91/477/EEG av de närmare formerna för det systematiska utbytet av information på elektronisk väg om överföring av skjutvapen inom unionen (i fortsättningen kallat 2019 års förordning om informa- tionsutbyte). Som framgår närmare i avsnitt 10.5 har utredningen, i samband med övervägandena rörande 2021 års förordning om in- formationsutbyte, även övervägt behovet av kompletterande regle- ring för 2019 års förordning.

3 Bakgrund

3.1Den aktuella EU-lagstiftningen

3.1.1EU:s grundläggande lagstiftning om vapen

Bestämmelser om kontroll av förvärv och innehav av vapen finns i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/555. Direktivet bifogas som bilaga 5. Det direktivet utgör en konsolidering (sam- manläggning) av tre tidigare direktiv – det ursprungliga vapendirek- tivet och två senare direktiv genom vilka det ursprungliga direktivet ändrades och kompletterades. Några materiella regler tillkom inte genom 2021 års direktiv. Innehållet i det direktivet är i sak detsamma som innehållet i de tre tidigare direktiven tillsammans, men vissa be- stämmelser har fått nya artikelnummer. Direktivet, som trädde i kraft i april 2021, ersatte de tidigare direktiven och kallas i fortsätt- ningen det konsoliderade vapendirektivet.

Det ursprungliga vapendirektivet – rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen (i fortsättningen kallat 1991 års vapendirektiv eller vapendirektivet) antogs i juni 1991 och ändrades vid två tillfällen. Ändringarna gjordes dels genom Europa- parlamentets och rådets direktiv 2008/51/EG om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen (i fortsättningen kallat 2008 års ändringsdirektiv), dels genom 2017 års ändringsdirektiv.

Både 1991 års vapendirektiv och 2008 års ändringsdirektiv har ge- nomförts i svensk rätt. Däremot har 2017 års ändringsdirektiv inte genomförts i sin helhet ännu, även om betydande delar redan mot- svaras av svensk lagstiftning. Merparten av ändringsdirektivet skulle ha varit genomfört den 14 september 2018. Två artiklar skulle ha varit genomförda den 14 december 2019.

Bakgrund

SOU 2022:62

3.1.2Kompletterande EU-lagstiftning

Bestämmelserna i 2017 års ändringsdirektiv kompletteras av vissa andra rättsakter. Direktivets bestämmelser om märkning av skjutva- pen kompletteras av genomförandedirektivet. Det direktivet skulle ha varit genomfört senast den 17 januari 2020.

Ändringsdirektivets bestämmelser om informationsutbyte kom- pletteras av två s.k. delegerade förordningar, dels 2019 års förord- ning om informationsutbyte, dels 2021 års förordning om informa- tionsutbyte. Den förstnämnda förordningen blev tillämplig i alla medlemsstater från och med den 3 september 2019 och den senare förordningen blev tillämplig från och med den 31 januari 2022.

Som en konsekvens av att ändringsdirektivet inte har genomförts har inte heller genomförandedirektivet genomförts. I Sverige tilläm- pas inte 2021 års förordning om informationsutbyte ännu. Såvitt känt gäller detsamma 2019 års förordning om informationsutbyte.

3.2Kort om det konsoliderade vapendirektivet

Det konsoliderade vapendirektivet innehåller bestämmelser om för- värv, innehav och kommersiellt utbyte av skjutvapen inom unionen. Direktivet reglerar även överflyttning av skjutvapen inom unionen. Direktivet slår fast en gemensam minimistandard som alla medlems- stater måste hålla i sin nationella vapenlagstiftning.

Som framgår av avsnitt 3.1.1 beslutades det ursprungliga vapen- direktivet 1991. Det har därefter ändrats genom dels ett ändringsdi- rektiv från 2008, dels ett ändringsdirektiv från 2017. Både 1991 års vapendirektiv och 2008 års ändringsdirektiv har, som tidigare har nämnts, genomförts i svensk rätt. Ändringarna har främst inneburit skärpning av kraven för tillstånd till innehav av ammunition, krav på märkning av skjutvapen, vapendelar och förpackningar med ammu- nition samt ändringar av kraven för att föra in skjutvapen och am- munition till Sverige och för att överföra sådan egendom till annan medlemsstat (En ny vapenlag, prop. 1995/96:52, och Genomförande av FN:s vapenprotokoll, prop. 2010/11:72). Vid genomförandet av 2008 års ändringsdirektiv gjordes även de lagändringar som bedöm- des vara nödvändiga för att Sverige skulle kunna tillträda tilläggs- protokollet mot olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen, deras delar, komponenter och ammunition till Förenta nationernas

SOU 2022:62

Bakgrund

konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FN:s resolution 55/255, i fortsättningen kallat FN:s vapenprotokoll).

3.3Kort om ändringsdirektivet

Eftersom 2017 års ändringsdirektiv ännu inte är helt genomfört i svensk rätt har utredningen fått i uppdrag att redovisa förslag till ett minimigenomförande av det. Det nu aktuella ändringsdirektivet har till huvudsyfte att motverka att skjutvapen missbrukas för brottslig verksamhet. I direktivets ingress anges att vissa aspekter av vapendi- rektivet behöver förbättras ytterligare på ett proportionellt sätt för att motverka att skjutvapen missbrukas för brottslig verksamhet, samt med tanke på terroristattackerna nyligen. Det anges också att kommissionen efterfrågat en översyn av vapendirektivet och en ge- mensam strategi för deaktivering av skjutvapen i syfte att förhindra att deaktiverade skjutvapen reaktiveras och används i brottsliga sam- manhang (skäl 2).

Genom ändringsdirektivet har regleringen i 1991 års vapendirek- tiv skärpts och utvidgats i en rad avseenden, bl.a. när det gäller märk- ning av skjutvapen, reglering av vapenhandlar- och vapenmäklar- verksamhet, registerföring, underårigas möjligheter att förvärva och inneha skjutvapen, övervakning och förvaring av skjutvapen, förbud mot förvärv och innehav av vissa skjutvapen och viss ammunition, omprövning av tillstånd, reglering av vapenmagasin och andra vapen- delar, larm- och signalvapen, deaktivering samt utbyte av informa- tion mellan medlemsstaterna.

Merparten av ändringsdirektivets artiklar skulle ha varit genom- förda i svensk rätt senast den 14 september 2018. De två artiklar, som innehåller nya och skärpta krav på reglering av vapenhandlar- och vapenmäklarverksamhet och registerföring, skulle dock ha ge- nomförts senast den 14 december 2019.

3.4Tidigare genomförandeförsök

Frågan hur ändringsdirektivet ska genomföras i svensk rätt har ut- retts i promemorian Genomförande av 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv (Ds 2018:1), i fortsättningen kallad Genom- förandepromemorian. Regeringen har därefter överlämnat två pro-

Bakgrund

SOU 2022:62

positioner till riksdagen med förslag som syftat till att genomföra ändringsdirektivet.

I december 2019 överlämnades propositionen Reglering av vapenmagasin (prop. 2019/20:58). Propositionen innehöll endast förslag avseende en reglering av löstagbara magasin och avsåg således inte ett fullständigt genomförande av ändringsdirektivet. Riksdagen avslog propositionen, bl.a. med hänvisning till att de positiva effek- ter som förslagen bidrog med för brottsbekämpningen inte över- vägde de negativa effekterna som förslagen medförde för legala vapeninnehavare (bet. 2019/20:JuU17 s. 12, rskr. 2019/20:213).

Regeringen överlämnade i oktober 2020 propositionen Genom- förande av 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv (prop. 2020/21:42) till riksdagen. Propositionen innehöll förslag till ett fullständigt genomförande av ändringsdirektivet. Riksdagen avslog propositionen under hänvisning till att regeringens förslag gick längre än vad ändringsdirektivet kräver, bl.a. vad gäller regleringen av vapenmagasin, och att förslagen riskerade att innebära en ökad byråkrati och ökade kostnader för lagliga vapeninnehavare utan att komma till rätta med den illegala vapenhanteringen (se bet. JuU 2020/21:JuU11 s. 16, rskr. 2020/21:167).

Riksdagen har vid flera tillfällen, bl.a. i samband med att den se- nare propositionen röstades ner, tillkännagett för regeringen att ett genomförande av ändringsdirektivet inte ska gå längre än vad direk- tivet kräver i de delar som riskerar att försämra eller i onödan för- svåra för laglydiga jägare och sportskyttar (bet. 2019/20:JuU33 punkt 10, rskr. 2019/20:304, bet. 2020/21:JuU11 punkt 2, rskr. 2020/21:167 och bet. 2021/22:JuU28 reservation 1 under punkt 1, rskr. 2021/22:275).

3.5Överträdelseärenden

3.5.1Ändringsdirektivet

I november 2018 skickade Europeiska kommissionen (kommissio- nen) en formell underrättelse med anledning av att Sverige inte hade meddelat att åtgärder vidtagits för att införliva ändringsdirektivet (kommissionens ärende INFR(2018)0389). I juli 2019 utfärdade kommissionen ett s.k. motiverat yttrande i samma ärende, i vilket den gjorde gällande att Sverige har underlåtit att sätta i kraft vissa av

SOU 2022:62

Bakgrund

de bestämmelser i direktivet som skulle ha varit genomförda den 14 september 2018. Yttrandet besvarades av regeringen, genom Re- geringskansliet, i ett antal yttranden i vilka det bl.a. anmäldes att svensk rätt i många avseenden redan uppfyllde de krav som ställs i ändringsdirektivet (se avsnitt 5.1). Regeringen vidgick dock att ett antal bestämmelser i direktivet återstod att genomföra och re- dogjorde i yttrandena för de lagstiftningsåtgärder som planerades för att genomföra bestämmelserna i fråga. I februari 2022 beslutade kommissionen att stämma Sverige i EU-domstolen på grund av för sent genomförande av ändringsdirektivet. I det pressmeddelande som kommissionen publicerade i samband med det, anfördes att Sverige inte hade anmält vissa av de nationella åtgärder som krävs för att införliva direktivet, särskilt i fråga om vapenhandlares och vapen- mäklares verksamhet, skjutvapen med högkapacitetsmagasin och löstagbara laddningsanordningar, halvautomatiska skjutvapen samt salutvapen och akustiska vapen som lätt kan omvandlas till dödliga skjutvapen.

Den 31 maj 2022 väckte kommissionen talan mot Sverige med yrkande om att EU-domstolen ska fastställa att Sverige har underlå- tit att uppfylla sina skyldigheter enligt ändringsdirektivet genom att inte anta samtliga bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa vissa särskilt utpekade delar av ändrings- direktivet, nämligen (i) sex nya punkter som har införts i vapendi- rektivets kategorisering av skjutvapen och vapendelar i direktivets bilaga 1, (ii) artikel 6.3 som innehåller bestämmelser om återkallelse av vissa vapentillstånd vid innehav av större magasin, (iii) artikel 13.1 andra stycket som innehåller bestämmelser om kontroll vid förvärv av större magasin och (iv) artikel 13.2 som bl.a. innehåller bestäm- melser om vapenhandlares och vapenmäklares skyldighet att rappor- tera misstänkta transaktioner av ammunition till behöriga myndig- heter. Kommissionen har också yrkat att Sverige ska förpliktas att betala dels ett standardbelopp om 5 387,90 euro per dag för det fall underlåtenheten att uppfylla dessa delar av direktivet fortgår när dom meddelas, dels ett vite om 48 454,98 euro per dag från dagen för domen till dess att Sverige har uppfyllt sina skyldigheter enligt direktivet (EUT C 394/17).

Bakgrund

SOU 2022:62

3.5.2Ärenden som hör samman med ändringsdirektivet

I maj 2020 inledde kommissionen ytterligare ett överträdelseärende mot Sverige som relaterar till ändringsdirektivet (kommissionens ärende INFR (2020)0255). Ärendet gäller utebliven anmälan av åt- gärder för att införliva genomförandedirektivet om tekniska specifi- kationer för märkning (se avsnitt 7.3). I februari 2022 utfärdade kommissionen ett motiverat yttrande i ärendet som Regeringskans- liet besvarade. Kommissionen har, såvitt känt, ännu inte beslutat att stämma Sverige vid EU-domstolen i det ärendet, men ärendet är alltjämt pågående.

Kommissionen har inlett och sedermera avslutat två ytterligare överträdelseärenden mot Sverige gällande vapendirektivet och an- slutna rättsakter. I januari 2020 inleddes ett ärende om utebliven an- mälan av genomförande av ändringsdirektivet, avseende de delar av direktivet som skulle vara genomförda i november 2019 (INFR (2020)0109). Ärendet skrevs av i november 2021. I maj 2020 inled- des ett ärende om utebliven anmälan av kommissionens genomfö- randedirektiv (EU) 2019/69 av den 16 januari 2019 om fastställande av tekniska specifikationer för larm- och signalvapen, som anknyter till ändringsdirektivets nya bestämmelser om larm- och signalvapen (INFR (2020)0256). Efter att regeringen upplyst kommissionen om att sistnämnda direktiv var genomfört i svensk rätt genom befintliga bestämmelser i vapenlagstiftningen och anmält det i kommissionens genomförandedatabas, skrevs ärendet av i februari 2022.

3.6Betänkandets disposition

Kapitel 1 innehåller författningsförslagen. I kapitel 2 redovisas ut- redningens uppdrag och hittillsvarande arbete. Kapitel 3 tecknar bakgrunden till den del av uppdraget som avser genomförande av ändringsdirektivet. I kapitel 4 redovisar utredningen hur Danmark och Finland har genomfört ändringsdirektivet. Kapitel 5 innehåller en redogörelse för de delar av ändringsdirektivet som motsvaras av redan befintlig lagstiftning och som därmed inte kräver några lag- stiftningsåtgärder. Utgångspunkterna för författningsförslagen be- skrivs i kapitel 6. I kapitel 7 behandlas frågor som rör skjutvapen, inkluderande bl.a. märkning, och i kapitel 8 frågor som rör vapen- magasin. Vapenmäklare behandlas i kapitel 9. Kapitel 10 innehåller

SOU 2022:62

Bakgrund

utredningens förslag rörande registerfrågor och informationsutbyte och i kapitel 11 behandlas några övriga frågor. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser behandlas i kapitel 12 och konsekvenserna av utredningens förslag i kapitel 13. Författningskommentaren finns i kapitel 14.

3.7Hur utredningen hänvisar till artiklar

Genom artikel 26 i det konsoliderade vapendirektivet upphävdes 1991 års vapendirektiv, i dess lydelse enligt 2008 års och 2017 års ändringsdirektiv. Av artikeln framgår vidare att hänvisningar till det upphävda vapendirektivet ska anses som hänvisningar till det konso- liderade direktivet, och läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bi- laga IV till det konsoliderade vapendirektivet.

Inga materiella regler tillkom genom det konsoliderade vapen- direktivet. Innehållet i det konsoliderade vapendirektivet är alltså i sak detsamma som innehållet i de tre tidigare direktiven tillsammans. Vissa bestämmelser har dock fått nya artikelnummer.

Utredningen har i uppdrag att analysera behovet av och lämna förslag på författningsändringar som är nödvändiga för att genom- föra 2017 års ändringsdirektiv på miniminivå. Eftersom det direkti- vet inte längre är i kraft, utan har inarbetats i det konsoliderade vapendirektivet, har utredningen valt att genomgående i betänkan- det hänvisa till artikelnumreringen i det direktivet. Om inte något annat uttryckligen anges, använder sig utredningen alltså inte av artikelnumreringen i 1991 års vapendirektiv i lydelsen enligt 2008 års respektive 2017 års ändringsdirektiv. Det innebär, exempelvis, att när utredningen i enlighet med sitt uppdrag gör överväganden rörande genomförandet av artikel 6 i 1991 års vapendirektiv, i den lydelse som artikeln fick genom 2017 års ändringsdirektiv, hänvisar utredningen till artikel 9 i det konsoliderade vapendirektivet. Den artikeln motsvarar till sitt innehåll den tidigare artikel 6. Vilka artik- lar i 1991 års vapendirektiv respektive 2021 års konsoliderade vapen- direktiv som motsvarar varandra framgår av bilaga IV till det konso- liderade vapendirektivet.

4 Nordisk utblick

4.1Inledning

I detta kapitel redovisas hur Finland och Danmark har genomfört ändringsdirektivet. Framställningen bygger i huvudsak på allmänt tillgängliga källor, bl.a. författningstext, förarbeten och officiella webbsidor med rättsinformation.

4.2Finland

I Finland finns bestämmelser om skjutvapen och vapendelar i skjut- vapenlagen och skjutvapenförordningen.73 Vapendirektivet har ge- nomförts i finsk rätt genom bestämmelser i dessa författningar.

4.2.1Förbjudna vapen

Den finländska vapenlagstiftningen använder en författningsteknisk lösning som innebär att de skjutvapen som finns i vapendirektivets kategori A, och som enligt direktivet som utgångspunkt är för- bjudna för civilt bruk, kategoriseras som särskilt farliga skjutvapen för vilka särskilda begränsningar gäller. Kategorin omfattade sedan tidigare bl.a. pansarvärnsvapen, granatkastare, automatvapen och skjutvapen maskerat som annat föremål. Vad gällde kraven för till- stånd, föreskrevs tidigare att tillstånd till sådana vapen endast kunde meddelas för vissa särskilda ändamål och annars endast om det fö- relåg särskilda skäl för arbete där vapnet var nödvändigt (se tidigare lydelse av 9 och 44 §§ skjutvapenlagen i Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av skjutvapenlagen, lagen

73Skjutvapenlag (1/1998) och skjutvapenförordning (145/1998).

Nordisk utblick

SOU 2022:62

om frivilligt försvar samt 97 a § i värnpliktslagen, RP 179/2018 rd s. 129 f. och 149 f.).

Till följd av den omklassificering av vissa skjutvapentyper som ändringsdirektivet innebär, har kategorin särskilt farliga skjutvapen utvidgats till att innefatta även de nya vapentyper som lagts till i vapendirektivets kategori A. Den omfattar därmed bl.a. halvautoma- tiska centralantända skjutvapen, förutsatt att de har en viss kapacitet att skjuta patroner utan omladdning och en fast eller en löstagbar laddningsanordning av den storlek som anges i ändringsdirektivet, dvs. som rymmer fler än 20 respektive 10 patroner (se 9 § 4–6 punk- ten skjutvapenlagen). Samtidigt som den utvidgningen infördes ersattes den tidigare regleringen avseende begränsningar av möjlig- heten att få tillstånd till sådana vapen med en ny mer omfattande som delvis motsvarar den skärpta reglering som infördes genom änd- ringsdirektivet (artikel 9 i det konsoliderade vapendirektivet). Av den nya regleringen framgår bl.a. att vapentillstånd till särskilt farliga skjutvapen eller delar till dessa endast får meddelas för vissa särskilda ändamål, däribland för samling och sportskytte (44 b och 45 §§ skjutvapenlagen).

4.2.2Vapenmagasin

Med anledning av ändringsdirektivets bestämmelser om större ladd- ningsanordningar har det införts en reglering avseende vapenmaga- sin i den finska vapenlagstiftningen. Genom ändringarna har skjut- vapenlagens definition av vapendelar utvidgats till att även omfatta laddningsanordningar av det slag som ändringsdirektivet omfattar, dvs. laddningsanordningar med en kapacitet som överstiger 20 re- spektive 10 patroner (för korta respektive långa skjutvapen) och som utgör en del av ett kort eller långt halvautomatiskt skjutvapen- vapen med centralantändning eller som kan anslutas till ett sådant vapen. Regleringen innehåller också en definition av begreppet ladd- ningsanordning, som anger att det med en sådan avses ett magasin, en matningsanordning, en mekanism eller en anläggning med vars hjälp patroner matas in i ett skjutvapen, och som kan fästas vid skjut- vapnet eller utgör en fast del av det (3 § skjutvapenlagen).

Av 18 § skjutvapenlagen framgår att det krävs tillstånd för bl.a. förvärv och innehav av skjutvapen och vapendelar. Utgångspunkten

SOU 2022:62

Nordisk utblick

har således blivit att förvärv och innehav av nu nämnda typer av va- penmagasin kräver tillstånd. I 19 § har det införts ett undantag från tillståndsplikten som innebär att tillstånd för förvärv av sådana ma- gasin inte krävs för den som har ett tillstånd att inneha ett särskilt farligt skjutvapen. I förarbetena förtydligas att tillståndet i fråga ska gälla ett sådant kort eller långt halvautomatiskt vapen för vilket ladd- ningsanordningen i fråga ”lämpar sig” (RP 179/2018, rd s. 32).

Vad gäller förhållandet mellan direktivets reglering av förbjudna vapen och direktivets reglering av vapenmagasin, uttalas i förarbe- tena att kombinationen av vissa vapen och laddningsanordningar med stor kapacitet är förbjudna skjutvapen enligt ändringsdirektivet, varför det är nödvändigt att kräva tillstånd för laddningsanordningar med stor kapacitet, för att det inte ska vara möjligt att kringgå skyl- digheterna enligt direktivet (RP 179/2018 rd s. 32 f.). På liknande sätt anges också att avsikten med direktivets bestämmelser om ma- gasin är att förhindra att personer som innehar vapentillstånd för halvautomatiska skjutvapen med centralantändning eller vapen för enkelskott med magasin kringgår direktivets bestämmelser om för- bjudna skjutvapen genom att separat förvärva laddningsanordningar med stor kapacitet (RP 179/2018 rd s. 26).

Utöver den nu nämnda regleringen har det i 67 b § skjutvapenla- gen också införts en bestämmelse som innebär att ett vapentillstånd ska återkallas om personen i fråga innehar en sådan laddningsanord- ning som omfattas av lagen utan rätt därtill.

4.2.3Märkning

Den finska skjutvapenlagen har sedan tidigare innehållit bestämmel- ser om tre typer av märkning av skjutvapen; tillverkningsmärkning, tilläggsmärkning och importmärkning (110 a och 110 b §§ skjutva- penlagen). Regleringen har inneburit att den som tillverkar skjutva- pen i samband med tillverkningen ska förse varje vapen med en märkning bestående av tillverkarens namn, platsen eller landet för tillverkningen samt serienummer (tillverkningsmärkning). I vissa fall då sådan tillverkningsmärkning saknas, t.ex. vid överföring från staten till varaktigt privat bruk eller då en vapennäringsidkare för in ett skjutvapen till Finland, ska vapnet i stället förses med en märk- ning bestående av namnet på importören, överföraren eller den över-

Nordisk utblick

SOU 2022:62

låtande myndigheten, Finlands landskod och identifieringsnummer (tilläggsmärkning). Vid andra fall av införsel, dvs. då tillverknings- märkning redan finns, ska vapnet bara förses med en märkning be- stående av Finlands landskod och importåret (importmärkning). Enligt regleringen har Polisstyrelsen kunnat bevilja undantag från märkningsskyldigheten om märkningen skulle sänka värdet på ett skjutvapen som är värdefullt ur samlarsynpunkt.

Vid genomförandet av ändringsdirektivet har de nämnda paragra- ferna ändrats på flera sätt. Bland annat har skyldigheten att göra märkningar utvidgats till att gälla inte bara skjutvapen utan även de- lar till skjutvapen, med undantag för ljuddämpare och laddningsan- ordningar. Vidare har kravet på tilläggsmärkning vid överlåtelse från staten och vid införsel i de fall där tillverkningsmärkning saknas, er- satts av ett krav på tillverkningsmärkning eller motsvarande märk- ning. Det har också införts ett krav på att sådan införselmärkning ska göras utan dröjsmål. Vidare har det införts en särreglering avse- ende delar till skjutvapen som är för små för att förses med tillverk- ningsmärkning, som innebär att sådana åtminstone ska märkas med serienummer. Slutligen har den tidigare möjligheten till undantag för vapen som är värdefulla ur samlarsynpunkt ersatts av en reglering som innebär att Polisstyrelsen kan bevilja undantag från märknings- skyldigheten för skjutvapen och delar till skjutvapen som är särskilt historiskt betydelsefulla, om märkningen skulle sänka skjutvapnets eller vapendelens historiska värde. Enligt förarbetena gäller möjlig- heten till sådant undantag ”historiskt synnerligen betydande” skjut- vapen och delar till skjutvapen (RP 179/2018 rd s. 72).

4.2.4Vapenmäklare

Tidigare innehöll den finska skjutvapenlagen inga särskilda bestäm- melser om vapenmäklare. Däremot fanns det bestämmelser om bl.a. handel med samt reparation och modifiering av skjutvapen i kom- mersiellt syfte, liksom bestämmelser om krav på tillstånd för sådan näringsverksamhet (se tidigare 14, 18 och 20 §§ skjutvapenlagen).

Till följd av ändringsdirektivets krav har det införts regler som innebär att även mäkling av skjutvapen, vapendelar och patroner bli- vit tillståndspliktigt (14, 18 och 20 §§ skjutvapenlagen). I förarbe- tena förtydligas att mäklingsverksamheten inte är geografiskt be-

SOU 2022:62

Nordisk utblick

gränsad, utan anses vara en näring i vapenbranschen också när en mäklare som är verksam i Finland ordnar försäljning av bl.a. vapen och vapendelar mellan två länder utanför EU. Det förtydligas även att för mäkling och utförsel av sådan egendom som betraktas som försvarsmateriel, ska den finska lagen om export av försvarsmateriel tillämpas i stället för reglerna i skjutvapenlagen (RP 179/2018 rd s. 30).

4.2.5Övriga frågor

Finlands genomförande av ändringsdirektivet har utöver de ovan re- dovisade ändringarna innefattat en rad andra tillägg och ändringar i skjutvapenlagstiftningen. Exempelvis har skjutvapenlagens defini- tion av begreppet vapendel utvidgats för att stämma överens med ändringsdirektivets definition av väsentliga delar (3 § skjutvapen- lagen, RP 179/2018 rd s. 26).

Vidare har vissa preciseringar införts i fråga om skjutvapenlagens bestämmelser om aktsamhetsplikt, förvaring och transport (105– 106 b §§ skjutvapenlagen). De innebär bl.a. nya krav i fråga om an- svar för skjutvapen som innehas av en person som inte fyllt 18 år och skärpta krav avseende separat förvaring av patroner, projektiler och skjutvapen (RP 179/2018 rd s. 70 f.).

Det har även införts en ny bestämmelse om skyldighet för inne- havare av näringstillstånd att anmäla misstänkta försök till transak- tioner med patroner och särskilt farliga projektiler. Den genomför ändringsdirektivets bestämmelser om skyldighet för vapenhandlare och vapenmäklare att rapportera sådana händelser (114 a § skjutva- penlagen, RP 179/2018 rd s. 73).

Det har även införts en ny reglering rörande kontinuerlig bedöm- ning och övervakning av förutsättningarna för olika typer av tillstånd enligt skjutvapenlagen, däribland vapentillstånd och näringstillstånd (45 d § skjutvapenlagen, RP 179/2018 rd s. 61).

För att genomföra ändringsdirektivets bestämmelser om kontroll av förvärvarens identitet och tillstånd vid distansavtal har det vidare införts en straffbelagd skyldighet för överlåtare och utlånare av skjutvapen att försäkra sig om förvärvarens eller låntagarens identi- tet. Bestämmelsen i fråga innebär bl.a. krav på innehavare av närings- tillstånd att kunna säkerställa förvärvares och låntagares identitet

Nordisk utblick

SOU 2022:62

genom att använda elektronisk autentisering (84 a § skjutvapenla- gen, RP 179/2018 rd s. 68 f.).

4.3Danmark

Ändringsdirektivet har genomförts i dansk rätt genom bestämmel- ser i lov om våben og eksplosivstoffer, bekendtgørelse om våben og ammunition och cirkulære om våben og ammunition74 (i det följande kallade våbenloven, våbenbekendtgørelsen och våbencirkulæret).

4.3.1Förbjudna vapen

I likhet med den finska lagstiftningen tillämpas i Danmark en lag- teknisk lösning som innebär att vissa vapen klassificeras som särskilt farliga och är föremål för särskilda krav. I 2 kap. våbencirkulæret finns närmare bestämmelser om i vilka fall tillstånd får ges till den typen av vapen. Av regleringen framgår bl.a. att vapentillstånd under speciella omständigheter (”ganske særlige omstændigheder”) får meddelas avseende vissa korta hagelgevär, pistoler, halvautomatiska gevär och andra liknande farliga vapen, förutsatt att vissa särskilda förutsättningar uppfylls. Som generell förutsättning gäller att sökan- den ska vara känd som en absolut pålitlig person och, som utgångs- punkt, vara 20 år. Därtill gäller särskilda krav beroende på vapentyp. Exempelvis framgår att tillstånd till pistoler endast får avse aktivite- ter som godkänts av vissa angivna skytteförbund och beviljas för sökande som har varit aktiv medlem i en skytteförening under minst två år (§§ 19 och 20 våbencirkulæret).

Därutöver synes det i februari 2021 ha införts bestämmelser i våbencirkulæret som innebär att tillstånd för de flesta av de typer av föremål som ingår i direktivets kategori A, däribland helautomatiska skjutvapen, helautomatiska skjutvapen som har omvandlats till halv- automatiska skjutvapen samt halvautomatiska pistoler och gevär med inbyggda magasin som rymmer fler än 20 respektive 10 patro- ner, endast får meddelas under speciella omständigheter (”ganske særlige omstændigheder”) för kommersiellt bruk (”erhvervsmæssig

74 Bekendtgørelse af lov om våben og eksplosivstoffer mv, LBK nr 1736 af 26/08/2021, Bekendtgørelse om våben og ammunition mv, BEK nr 2531 af 20/12/2021 och Cirkulære om våben og ammunition mv, CIR1H nr 10222 af 01/12/2016 med senare ändringar.

SOU 2022:62

Nordisk utblick

brug”) och för vissa muséer (se § 20 a våbencirkulæret, ändring nr 9044 af 30/01/2021).

Ändringsdirektivets förändrade klassificering av kategorin för- bjudna skjutvapen synes alltså ha medfört en reglering i dansk rätt avseende merparten av de vapentyper och kombinationer som ingår i kategori A, och som i praktiken innebär ett förbud mot innehav och användning av dessa för civilt bruk.

4.3.2Vapenmagasin

Dansk rätt innehöll redan före genomförandet av ändringsdirektivet en reglering som avsåg löstagbara vapenmagasin. Av våbenloven framgick, och framgår alltjämt, att sådana som utgångspunkt är för- bjudna att köpa, inneha eller använda, med vissa undantag för inne- havare av jaktkort och medlemmar i skytteföreningar som har s.k. vapenpåskrift (”våbenpåtegning”) på medlemsbeviset (se §§ 1, 2, 2 a och 2 c våbenloven). Undantaget avseende innehavare av jaktkort synes endast gälla vapenmagasin till vissa längre hagelgevär som inte kan innehålla mer än två hagelpatroner. Undantaget avseende medlemmar i skytteföreningar, förefaller dock inte vara begränsat till magasin av viss storlek. Utöver dessa undantag fanns, och finns även alltjämt, i våbencirkulæret vissa undantag beträffande vapen- samlares köp och innehav av magasin (§ 13 våbencirkulæret).

Efter att ändringsdirektivet trädde i kraft infördes ytterligare be- gränsningar avseende löstagbara vapenmagasin i våbenbekendtgørel- sen. Ändringarna innebar i huvudsak att personer som har tillstånd till eller rätt att använda ett särskilt farligt vapen inte får köpa, in- neha, bära eller använda löstagbara magasin som är ägnade att sätta i halvautomatiska vapen med centralantändning eller repeterande skjutvapen, som kan innehålla fler än 20 patroner i fråga om pistoler och annars 10 patroner (§ 10 a våbenbekendtgørelsen). I bestäm- melsen anges dock även att ”Rigspolitiet” i särskilda fall får meddela dispens från förbudet.

Som redan framgått finns även en reglering i våbencirkulæret om förbud mot att köpa, inneha och använda halvautomatiska vapen med inbyggda magasin av sådan storlek.

Nordisk utblick

SOU 2022:62

4.3.3Märkning

I likhet med finsk och svensk rätt innehöll dansk rätt redan före genomförandet av ändringsdirektivet regler om märkning av bl.a. skjutvapen och föremål som likställs med skjutvapen i samband med tillverkning, import från ett land utanför EU och vid överföring från staten till civilt bruk (§§ 3 a och b våbenloven och §§ 54–56 våben- bekendtgørelsen). Utgångspunkten förefaller ha varit att märkning- en i huvudsak skulle omfatta samma uppgifter vid både märkning i samband med tillverkning och märkning i samband med import.

Vid genomförandet av ändringsdirektivet gjordes smärre juste- ringar i regleringen. Ändringarna innebar bl.a. att bestämmelserna om vilka uppgifter som ska omfattas av märkningen utökades till att inkludera även uppgift om modell, om det är möjligt (”hvis det er muligt”). Regleringen utvidgades också till att gälla märkning av fler vapendelar än tidigare, men kompletterades samtidigt med ett un- dantag som ger möjlighet till en mindre omfattande märkning av små vapendelar (se § 3 a första och andra stycket våbenloven). Det inför- des däremot inte någon särskild reglering avseende märkning av vapen med särskilt stort historiskt värde. I förarbetena uttalades endast att det inte finns några planer på att ändra märkningskraven för skjutvapen m.m. av historisk betydelse, som även fortsättnings- vis kommer att omfattas av de allmänna märkningsreglerna (Forslag til Lov om ændring af lov om våben og eksplosivstoffer [Mærkning og registrering af skydevåben m.v.], 2018-03-14 nr. 182 s. 19).

Det har senare också införts nya bestämmelser i våbenbekendt- gørelsen för genomförande av genomförandedirektivet om tekniska specifikationer (se § 55 a i våbenbekendtgørelsen).

4.3.4Vapenmäklare

Våbenloven innehöll sedan tidigare ett förbud mot att som mellan- hand förhandla eller anordna transaktioner av vissa vapen mellan län- der utanför EU (§ 7 b våbenloven). Reglerna träffade endast för- medlingsverksamhet på danskt territorium eller som bedrivs utanför EU av en person med hemvist i Danmark.

För implementering av ändringsdirektivets krav på godkännande och registrering av vapenmäklare och sådana aktörers redovisning av transaktioner, infördes dels ett bemyndigande i våbenloven om rätt

SOU 2022:62

Nordisk utblick

att meddela närmare bestämmelser om förmedlingsverksamhet på lägre författningsnivå (se § 4 b våbenloven), dels nya bestämmelser om det i våbenbekendtgørelsen (se §§ 45 a och b våbenbekendt- gørelsen). Regleringen innebar bl.a. att det infördes en ny definition av vapenmäklarverksamhet, anpassad till ändringsdirektivet, och att sådan verksamhet gjordes tillståndspliktig och beroende av prövning av aktörens relevanta kunskap och lämplighet. Även bestämmelser om skyldighet för mäklare att föra en loggbok över transaktioner samt rapportera misstänkta transaktioner till polisen infördes.

4.3.5Övriga frågor

Genomförandet av ändringsdirektivet medförde även vissa andra ändringar av den danska lagstiftningen. Exempelvis förkortades gil- tighetstiden för vissa vapentillstånd med anledning av ändringsdirek- tivets krav på regelbunden omprövning av tillstånd (se § 6 d andra stycket våbenloven och förarbetena Forslag til Lov om ændring af lov om våben og eksplosivstoffer [Mærkning og registrering af sky- devåben m.v.], 2018-03-14 nr. 182 s. 24). I andra delar ansågs dansk rätt redan uppfylla ändringsdirektivets krav, bl.a. i fråga om förva- ring och överlåtelser genom distansavtal (Forslag til Lov om ændring af lov om våben og eksplosivstoffer [Mærkning og registrering af skydevåben m.v.], 2018-03-14 nr. 182 s. 5).

5Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

5.1Många delar av ändringsdirektivet har bedömts inte kräva författningsändringar

Ändringsdirektivet innebar skärpningar och utvidgningar av regle- ringen i 1991 års vapendirektiv i en rad avseenden. Genom ändrings- direktivet gjordes förändringar och tillägg i näst intill samtliga artik- lar i 1991 års vapendirektiv. Innebörden av alla förändringar beskrivs utförligt i Genomförandepromemorian (Ds 2018:1 s. 74 f.) och kommer inte att redovisas i detalj här, mer än vad som görs i respek- tive avsnitt nedan.

I Genomförandepromemorian bedöms att många av ändringsdi- rektivets nya och utvidgade krav redan är uppfyllda genom befintlig svensk lagstiftning eller inte motiverar några författningsändringar. Så bedöms exempelvis vara fallet beträffande ändringsdirektivets be- stämmelser om underårigas tillstånd till förvärv och innehav av skjutvapen (artikel 6.1 i det konsoliderade vapendirektivet), över- vakningssystem (artikel 6.2), övervakning och förvaring (artikel 7), distanshandel (artikel 8), larm- och signalvapen (artikel 14), deakti- vering (artikel 15) och transitering (artikel 16.1).

Av de yttranden som regeringen har gett in till kommissionen i överträdelseärendet om bristande genomförande av ändringsdirekti- vet (se avsnitt 3.5.1) framgår att regeringen har gjort samma bedöm- ning som Genomförandepromemorian i dessa delar.

Regeringen har i prop. 2020/21:42 (s. 53 f.), till skillnad från den bedömning som gjorts i Genomförandepromemorian, även bedömt att nuvarande ordning är tillräcklig för att uppfylla ändringsdirekti- vets krav på regelbunden omprövning av tillstånd (artikel 9.7 i det konsoliderade vapendirektivet).

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

SOU 2022:62

I sin skriftväxling med kommissionen har regeringen vidare an- mält att inte heller ändringsdirektivets förändrade föreskrifter om bosättningsland (artikel 1.2 i det konsoliderade vapendirektivet) och undantag från direktivets tillämpningsområde (artikel 2) kräver några författningsändringar.

Det finns skäl att i sammanhanget påminna om att stämningen mot Sverige (se avsnitt 3.5.1) omfattar endast ett begränsat antal be- stämmelser i ändringsdirektivet som ännu inte är genomförda. Med utgångspunkt från artikelnumreringen i det konsoliderade vapendi- rektivet rör det sig om (i) sex nya punkter som har införts i vapen- direktivets kategorisering av skjutvapen och vapendelar i direktivets bilaga I, (ii) artikel 6.3 som innehåller bestämmelser om återkallelse av vissa vapentillstånd vid innehav av större magasin, (iii) artikel 13.1 andra stycket som innehåller bestämmelser om kontroll vid förvärv av större magasin och (iv) artikel 13.2 som bl.a. innehåller bestäm- melser om vapenhandlares och vapenmäklares skyldighet att rappor- tera misstänkta transaktioner avseende ammunition till behöriga myndigheter.

Utredningens uppdrag är att analysera behovet av och lämna för- slag på författningsändringar som är nödvändiga för att genomföra ändringsdirektivet på miniminivå. I de följande avsnitten går utred- ningen därför igenom de artiklar i ändringsdirektivet som utred- ningen bedömer som uppfyllda. Avsnitten presenteras i den ord- ningsföljd som artiklarna har i det konsoliderade vapendirektivet.

5.2Inga nya eller ändrade regler om larm-, signal- eller salutvapen och akustiska vapen

Utredningens bedömning: Det behövs inga nya eller ändrade regler till följd av ändringsdirektivets bestämmelser om larm- och signalvapen eller salutvapen och akustiska vapen.

SOU 2022:62

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

Skälen för utredningens bedömning

Ändringsdirektivets bestämmelser om bl.a. larm- och signalvapen

Genom ändringsdirektivet har två nya definitioner införts. Larm- och signalvapen definieras i artikel 1.1.4 i det konsoliderade vapendi- rektivet som anordningar med patroner som är konstruerade endast för att avfyra lösa skott, retande ämnen, andra verksamma ämnen eller pyroteknisk signalammunition och som inte kan omvandlas till att avfyra ett skott, en kula eller en projektil med hjälp av ett antänd- bart drivämne. Salutvapen och akustiska vapen definieras i arti- kel 1.1.5 i det konsoliderade vapendirektivet som skjutvapen som har omvandlats särskilt så att de endast kan avfyra lösa skott för an- vändning vid t.ex. teaterföreställningar, fotografering, film- och TV- inspelningar, återskapande av historiska händelser, parader, idrotts- evenemang och utbildning.

Vapen som är gjorda för larm, signalering, livräddning, djurslakt eller harpunfiske eller för industriellt eller tekniskt bruk undantas från direktivets tillämpningsområde, förutsatt att de bara kan använ- das i ett sådant syfte (se direktivets bilaga I del III första stycket a). Genom ändringsdirektivet har emellertid i bilaga I del II under kate- gorierna A, B och C lagts till nya punkter av vilka det framgår att som skjutvapen i respektive kategori ska räknas varje skjutvapen i den kategorin som har omvandlats till att avfyra lösa skott, retande ämnen, andra verksamma ämnen eller pyroteknisk ammunition, eller till ett salutvapen eller akustiskt vapen (se punkten 9 under katego- ri A, punkten 8 under kategori B och punkten 5 under kategori C). Skjutvapen som har omvandlats till larm- och signalvapen är således inte undantagna från direktivets tillämpningsområde utan ska klas- sificeras som sådana vapen som de ursprungligen har utgjort.

För larm- och signalvapen finns ytterligare bestämmelser i en artikel som har införts genom ändringsdirektivet och som saknar motsvarighet i äldre direktiv, nämligen artikel 14 i det konsoliderade vapendirektivet. I artikel 14.1 föreskrivs en skyldighet för medlems- staterna att vidta åtgärder för att säkerställa att larm- och signalvapen inte kan omvandlas till skjutvapen. I artikel 14.2 föreskrivs att sådana vapen som kan omvandlas till skjutvapen ska medlemsstaterna klas- sificera som skjutvapen.

Enligt artikel 14.3 ska kommissionen anta genomförandeakter om fastställande av tekniska specifikationer för larm- och signalva-

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

SOU 2022:62

pen som tillverkas i eller importeras till unionen från och med den 14 september 2018, för att säkerställa att de inte går att omvandla till att avfyra ett skott, en kula eller en projektil med hjälp av ett antänd- bart drivämne. Kommissionen har med stöd av det bemyndigandet utfärdat ett genomförandedirektiv (EU) 2019/69 av den 16 januari 2019 om fastställande av tekniska specifikationer för larm- och sig- nalvapen enligt rådets direktiv 91/477/EG om kontroll av förvärv och innehav av vapen.

Det behövs inga nya regler

Genomförandepromemorian (Ds 2018:1 s. 215 f.) innehåller en ge- nomgång av reglerna i vapenlagen om obrukbara skjutvapen (1 kap. 3 § b), som enligt promemorian omfattar sådana vapen som i änd- ringsdirektivet definieras som salutvapen och akustiska vapen, och start- och signalvapen (1 kap. 3 § c), som enligt promemorian mot- svarar det som i ändringsdirektivet benämns larm- och signalvapen. I promemorian bedöms att de krav som följer av artikel 14 i det kon- soliderade vapendirektivet är uppfyllda genom vapenlagens bestäm- melser.

Promemorian kommer fram till att även de krav som följer av tilläggen i respektive vapenkategori i direktivets bilaga I får anses vara uppfyllda genom befintlig reglering.

Utredningen instämmer i promemorians bedömningar. Det be- hövs därför inte några nya eller ändrade regler till följd av artikel 14 i det konsoliderade vapendirektivet eller tilläggen i direktivets bi- laga I.

5.3Inga nya eller ändrade regler om bosättningsland

Utredningens bedömning: Det behövs inga nya eller ändrade regler i Sverige för att ändringsdirektivets bestämmelser om bo- sättningsland ska gälla.

Skälen för utredningens bedömning: I artikel 1.2 i det konsolide- rade vapendirektivet regleras i vilket land en person ska anses vara bosatt vid tillämpning av direktivet. I bestämmelsen har genom änd-

100

SOU 2022:62

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

ringsdirektivet gjorts ett tillägg som innebär att om en persons adress inte framgår av hans eller hennes pass eller nationella identi- tetskort ska bosättningslandet avgöras på grundval av andra officiella bevis för bosättning som godtas av den berörda medlemsstaten.

I Genomförandepromemorian (Ds 2018:1 s. 75) redogörs för till- lägget i samband med en genomgång av vilka ändringar av 1991 års vapendirektiv som görs genom ändringsdirektivet, men det lämnas inte något förslag till genomförande. Regeringen har i sin skriftväx- ling med kommissionen bedömt att någon författningsändring inte behövs.

Utredningen instämmer i den bedömningen. I folkbokföringsla- gen (1991:481) och folkbokföringsförordningen (1991:749) finns det utförliga bestämmelser om hur en persons bosättning ska bedö- mas. Det finns således nationell lagstiftning på området. Mot den bakgrunden behövs det inte några nya eller ändrade regler.

5.4Museer och samlare omfattas redan av vapenlagstiftningen

Utredningens bedömning: Det behövs inga nya eller ändrade regler till följd av att vapensamlare och kulturella och historiska institutioner som har statens godkännande för sin verksamhet inte längre undantas från direktivets tillämpningsområde.

Skälen för utredningens bedömning: Genom artikel 2 i det konso- liderade vapendirektivet begränsas direktivets tillämpningsområde. Ändringsdirektivet medför vissa justeringar i tillämpningsområdet. Liksom tidigare gäller att direktivet inte påverkar tillämpningen av nationella bestämmelser om rätten att bära vapen och om jakt eller tävlingsskytte. Genom ändringsdirektivet tilläggs att det gäller bara under förutsättning att de vapen som används har lagligen förvärvats och innehas i enlighet med direktivet. Även fortsättningsvis gäller att direktivet inte ska tillämpas på sådana förvärv och innehav av vapen som är förenliga med nationell rätt och som avser de väpnade styrkorna, polisen eller offentliga myndigheter. Det ska inte heller tillämpas på överlåtelser av försvarsrelaterade produkter som regle- ras i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/43/EU av den

101

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

SOU 2022:62

6 maj 2009 om förenkling av villkoren för överföring av försvarsre- laterade produkter inom gemenskapen.

Enligt artikelns tidigare lydelse undantogs även vapensamlare och kulturella och historiska institutioner som har statens godkännande för sin verksamhet från tillämpningsområdet. De omfattas numera av vapendirektivet.

I Genomförandepromemorian (Ds 2018:1 s. 75) redogörs för artikelbestämmelsernas innehåll, men det lämnas inte något förslag till genomförande. Regeringen har i sin skriftväxling med kommis- sionen konstaterat att museer och samlare redan omfattas av till- ståndsplikt och reglerna i vapenlagen.

För museer tillämpas 2 kap. 3 § 3 vapenlagen och för samlare gäl- ler bl.a. 2 kap. 3 och 4 §§ vapenlagen. Utredningen finner, i likhet med regeringen, att några nya eller ändrade regler inte är nödvändiga till följd av att vapensamlare och kulturella och historiska institu- tioner som har statens godkännande för sin verksamhet inte längre undantas från direktivets tillämpningsområde.

5.5Det finns tillräckliga regler om underårigas innehav av skjutvapen

Utredningens bedömning: Ändringsdirektivets krav att med- lemsstaterna ska tillåta förvärv och innehav av skjutvapen för un- deråriga endast under förutsättning att föräldern, eller en annan vuxen med en giltig skjutvapenlicens eller jaktlicens, tar ansvar för lämplig förvaring av vapnet motiverar inte några nya eller änd- rade regler.

Skälen för utredningens bedömning: I artikel 6 i det konsoliderade vapendirektivet finns bestämmelser om under vilka förutsättningar medlemsstaterna får tillåta förvärv och innehav av skjutvapen.

Såvitt gäller ålder är huvudregeln enligt direktivet att förvärv och innehav av skjutvapen bara får tillåtas för personer som har fyllt 18 år. Vissa undantag görs dock. När det gäller undantagen har ge- nom ändringsdirektivet införts en ytterligare förutsättning för att tillstånd ska kunna ges till någon som inte har fyllt 18 år. Den un- deråriges förälder, eller en annan vuxen med en giltig skjutvapenli- cens eller jaktlicens, ska ta ansvar för lämplig förvaring av vapnet en-

102

SOU 2022:62

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

ligt direktivets bestämmelser om det (artikel 6.1 a sista ledet i det konsoliderade vapendirektivet, bestämmelserna om förvaring finns i artikel 7).

Kravet på att en förälder, eller en annan vuxen med giltig skjutva- penlicens eller jaktlicens, ska ”ta ansvar” för lämplig förvaring när underåriga meddelas innehavstillstånd innebär enligt utredningens bedömning inte ett straffrättsligt ansvar. Artikeln kan inte ges en vi- dare innebörd än att en förälder, eller en annan vuxen, ska se till att den underårige ges praktiska förutsättningar att förvara sitt vapen på föreskrivet sätt.

De flesta tillstånd att inneha skjutvapen, som utfärdas för perso- ner under 18 år, avser elever på skyttegymnasium, naturbruksgym- nasium eller yrkesutbildningar inom jakt- och viltvård. I de fallen ansvarar den som driver utbildningsverksamheten för att anlägg- ningen tillhandahåller förvaringsmöjligheter som uppfyller vapen- lagstiftningens krav.

För att den som är under 18 år ska kunna få tillstånd till innehav av målskjutningsvapen (annat målskjutningsvapen än enhandsvapen, helautomatiskt vapen eller effektbegränsade vapen) krävs det enligt 2 kap. 3 § första stycket 4 vapenförordningen att ett intyg uppvisas. Intyget ska vara utfärdat av styrelsen i en skytteförening och visa den unges aktivitet, skjutskicklighet och personliga lämplighet. I fjärde stycket bemyndigas Polismyndigheten att meddela föreskrif- ter om krav på skjutskicklighet och aktivt medlemskap.

En förutsättning för att tillstånd ska meddelas en underårig är vi- dare enligt 2 kap. 11 § vapenförordningen att förmyndaren (vanligt- vis vårdnadshavaren) har samtyckt till innehavet.

När det gäller innehav av skjutvapen innebär Polismyndighetens föreskrifter (3 kap. 1 § RPSFS 2009:13, FAP 551-3) att tillstånd till innehav får ges till en underårig om sökanden kan styrka att han eller hon har påfallande och varaktigt intresse för målskjutning, stor skjutskicklighet och goda utvecklingsmöjligheter. Det ska styrkas genom ett intyg (s.k. skytteborgen) från styrelsen för den samman- slutning sökanden tillhör och grundas på en av styrelsen gjord nog- grann prövning av sökanden.

Enligt 2 kap. 5 § vapenlagen får att ett tillstånd att inneha skjut- vapen för skjutning förenas med villkor att vapnet ska förvaras på ett visst sätt. Polismyndigheten har utfärdat allmänna råd om sådana särskilda förvaringsvillkor (17 kap. RPSFS 2009:3, FAP 551-3).

103

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

SOU 2022:62

Polismyndigheten har under utredningsarbetet framhållit att myndigheten har svårt att kontrollera underåriga tillståndshavare ex- empelvis i de fall där inte någon av föräldrarna har eget vapentill- stånd. Polismyndigheten har lyft frågan om det behövs en ny be- stämmelse som ger myndigheten rättsligt stöd att kräva att en föräl- der eller annan vuxen ska ansvara för en underårigs förvaring.

Det är den underårige som beviljas tillstånd att inneha ett skjut- vapen och som därmed också är ytterst ansvarig för hur skjutvapnet förvaras så länge han eller hon innehar vapnet. Som framhållits ovan kan kravet på att en förälder eller annan vuxen ska ansvara för den underåriges förvaring inte ges en vidare innebörd än att vederbö- rande ska se till att den underårige ges förutsättningar att förvara sitt vapen på föreskrivet sätt. Utredningen anser inte att det behövs nå- gon bestämmelse som tydliggör det.

Lagstiftaren har gett Polismyndigheten ett stort diskretionärt ut- rymme att i samband med tillståndsgivning föreskriva de villkor om förvaring som myndigheten bedömer är nödvändiga (Förslag till vapenlag m.m., prop. 1973:166, s. 113). Mot bakgrund av de högt ställda kraven och den restriktiva tillståndsgivningen för den som inte har fyllt 18 år får det förutsättas att Polismyndigheten väger in den unges förvaringsmöjligheter vid tillståndsprövningen. När ansö- kan om tillstånd att inneha ett skjutvapen görs av ett hemmavarande barn, som ska förvara sitt skjutvapen i bostaden, innebär det enligt utredningens mening att Polismyndigheten vid sin prövning måste bedöma om föräldrarna kan tillhandahålla förvaringsutrymmen som uppfyller lagstiftningens krav. Saknas det förutsättningar för att skjutvapnet kommer att förvaras i enlighet med gällande bestämmel- ser ska den underårige inte beviljas tillstånd att inneha skjutvapnet.

I Genomförandepromemorian (Ds 2018:1 s. 145 f.) konstateras att enligt nuvarande svensk reglering kan den som är under 18 år endast i undantagsfall meddelas tillstånd till innehav av skjutvapen. Regleringen utgår från att den underårige, för att beviljas tillstånd, ska ha förutsättningar att förvara sina vapen på föreskrivet sätt. Där- för görs bedömningen att ändringsdirektivets krav inte motiverar någon författningsändring. Utredningen instämmer i den bedöm- ningen. Den nuvarande ordningen är tillräcklig för att Sverige ska uppnå det resultat som ändringsdirektivet kräver. Det behövs därför inte några nya eller ändrade regler.

104

SOU 2022:62

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

5.6Inga nya eller ändrade regler för övervakning av meddelade tillstånd

Utredningens bedömning: Det behövs inga nya eller ändrade regler till följd av ändringsdirektivets krav på ett system för över- vakning i syfte att säkerställa att villkoren för tillstånd enligt nationell rätt är uppfyllda under tillståndstiden.

Skälen för utredningens bedömning: Ändringsdirektivet medför ett nytt krav på medlemsstaterna att ha ett övervakningssystem för gällande tillstånd. Enligt artikel 6.2 i det konsoliderade vapendirek- tivet ska övervakningen kunna äga rum fortlöpande eller på annat sätt, i syfte att säkerställa att de villkor för tillstånd som fastställs i nationell rätt är uppfyllda under den tid som tillståndet gäller och att det görs bedömningar av bl.a. relevant medicinsk och psykologisk information. Det anges att de specifika formerna ska fastställas i nationell rätt. I artikelns andra stycke anges att medlemsstaterna ska återkalla respektive tillstånd om något av villkoren för tillstånd inte längre är uppfyllt.

I Genomförandepromemorian redovisas närmare den befintliga regleringen i vapenlagen om tillstånd och återkallelse och om anmäl- ningsskyldighet för läkare (Ds 2018:1 s. 148 f.). Vidare redogörs för innebörden av de kompletterande föreskrifterna i Polismyndighe- tens föreskrifter och allmänna råd på området (RPSFS 2009:13, FAP 551-3). Sammantaget görs i promemorian bedömningen att den nu- varande regleringen får anses uppfylla ändringsdirektivets krav på medlemsstaterna.

Utredningen instämmer i den bedömningen. Det behövs därför inte några nya eller ändrade regler för att uppfylla det nya kravet.

5.7Inga nya eller ändrade regler om övervakning och förvaring av skjutvapen och ammunition

Utredningens bedömning: Det behövs inga nya eller ändrade regler till följd av ändringsdirektivets krav på regler om lämplig övervakning av skjutvapen och ammunition eller direktivets krav på regler om hur de ska förvaras på ett säkert sätt.

105

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

SOU 2022:62

Skälen för utredningens bedömning: Ändringsdirektivet medför nya bestämmelser om att medlemsstaterna, för att minimera risken att en obehörig person får tillgång till skjutvapen och ammunition, ska fastställa regler om lämplig övervakning av skjutvapen och am- munition och om hur de ska förvaras på ett lämpligt och säkert sätt (artikel 7 i det konsoliderade vapendirektivet). I artikeln anges vida- re att skjutvapen och ammunition till skjutvapen inte får förvaras lättillgängligt tillsammans och att lämplig övervakning ska innebära att den person som lagligt innehar skjutvapnet eller ammunitionen i fråga har kontroll över det/den under transport och användning. Kontrollnivån för lämpliga förvaringsarrangemang ska återspegla antalet och kategorierna av de berörda skjutvapnen och ammunitio- nen i fråga. I skäl 21 till direktivet ges ytterligare ledning kring hur förvaringskraven ska förstås. Där anges bl.a. att skjutvapen och am- munition bör förvaras på ett säkert sätt när de inte hålls under ome- delbar uppsikt och att, om de förvaras på annat sätt än i ett säkerhets- skåp, skjutvapen och ammunition bör förvaras åtskilda.

I Genomförandepromemorian (Ds 2018:1 s. 152 f.) redogörs för bestämmelserna om förvaring och transport av skjutvapen i 5 kap. vapenlagen och för de kompletterande föreskrifterna och allmänna råden från Polismyndigheten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Sammantaget görs i promemorian bedömningen att regleringen innebär att det ställs stora krav på vapeninnehavare och innehavare av ammunition såväl vad gäller uppsikt och förvaring som avseende kontroll vid transporter och användning. Reglerna håller enligt promemorian en hög skyddsnivå och får anses väl uppfylla kraven enligt ändringsdirektivet.

Utredningen instämmer i promemorians bedömning att kraven i ändringsdirektivet uppfylls genom den befintliga lagstiftningen. Ut- redningen noterar därvid särskilt att det av 5 kap. 2 § vapenlagen framgår att skjutvapen som inte används ska förvaras i säkerhetsskåp eller något lika säkert förvaringsutrymme. I förarbetena till den para- grafen framgår att enbart s.k. delad förvaring (vilket innebär att vapnet, en av vapnets vitala delar och ammunitionen förvaras åtskil- da) inte är ett godtagbart alternativ (se En skärpt vapenlagstiftning, prop. 1999/2000:27 s. 49). Den svenska vapenlagstiftningen får alltså i det avseendet anses ställa högre krav än direktivet.

Vidare noterar utredningen att ett tillstånd till innehav av skjut- vapen enligt 2 kap. 5 § vapenlagen får förenas med särskilda villkor

106

SOU 2022:62

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

om förvaring. Polismyndigheten kan alltså meddela längre gående krav på förvaring än vad som följer av vapenlagen och vapenförord- ningens allmänna bestämmelser om det. Enligt förarbetena ska frå- gan om behovet av förvaringsvillkor bedömas mot bakgrund av alla de skiftande förhållanden som det här kan vara fråga om, t.ex. vap- nets typ och antalet vapen (prop. 1973:166 s. 113 och 140 f.). Polis- myndigheten har även möjlighet enligt 5 kap. 5 § vapenlagen att ställa sådana villkor om särskild förvaring för redan meddelade till- stånd. Även direktivets föreskrift om att kontrollnivån för förva- ringsarrangemang ska återspegla antalet och kategorierna av berörda skjutvapen får därför anses vara tillgodosedd.

Det behövs alltså inte några nya eller ändrade regler.

5.8Inga nya eller ändrade regler om kontroll av distanshandel

Utredningens bedömning: Det behövs inga nya eller ändrade regler till följd av ändringsdirektivets skärpta regler om kontroll vid distansavtal.

Skälen för utredningens bedömning: Genom ändringsdirektivet införs skärpta regler om kontroll vid distansavtal. I de nya bestäm- melserna (artikel 8 i det konsoliderade vapendirektivet) anges att medlemsstaterna, i fall där skjutvapen, väsentliga delar eller ammuni- tion förvärvas och säljs genom distansavtal, ska säkerställa att iden- titet och, när så krävs, tillstånd för förvärvaren av skjutvapnet, de väsentliga delarna eller ammunitionen kontrolleras före eller allra se- nast vid leveransen av dem till personen i fråga genom a) en vapen- handlare eller vapenmäklare som har tillstånd, eller b) en offentlig myndighet eller företrädare för den myndigheten.

I den artikel som reglerar förfarandet vid överföring av skjutva- pen mellan medlemsstaterna (artikel 16 i det konsoliderade vapendi- rektivet) anges genom ändringsdirektivet i första punkten att det förfarande som fastställs i den artikeln ska tillämpas också på över- föring av skjutvapen efter försäljning genom distansavtal.

Ändringsdirektivet medför att det tidigare använda begreppet postorder ersätts av begreppet distansavtal. När det gäller vad som avses med distansavtal hänvisar artikel 8.1 i det konsoliderade vapen-

107

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

SOU 2022:62

direktivet till definitionen av det begreppet i artikel 2.7 i Europapar- lamentets och rådets direktiv 2011/83/EU om konsumenträttig- heter.

I Genomförandepromemorian (Ds 2018:1 s. 155 f.) redogörs för befintlig reglering i vapenlagen och vapenförordningen om förvärv och innehav av skjutvapen, om sådana tillståndspliktiga vapendelar som jämställs med skjutvapen och om ammunition. Vidare redogörs för regleringen i fråga om förvärv av vapen eller ammunition från utlandet och kraven på den som överlåter skjutvapen eller ammuni- tion. I promemorian konstateras att regleringen innebär att en köpares identitet och behörighet alltid ska kontrolleras vid köp av skjutvapen, tillståndspliktiga vapendelar eller ammunition. Det gäl- ler även vid köp som ingås genom distansavtal. Promemorians be- dömning är därför att ändringsdirektivets krav uppfylls genom be- fintlig reglering.

Utredningen instämmer i promemorians bedömning. Det behövs därför inte några nya eller ändrade regler. Utredningen instämmer även i promemorians bedömning att det förhållandet att begreppet distansavtal nu används, i stället för begreppet postorder, inte gör några författningsändringar nödvändiga.

5.9Inga nya eller ändrade regler om regelbunden omprövning av vapentillstånd

Utredningens bedömning: Det behövs inga nya eller ändrade regler till följd av ändringsdirektivets krav på regelbunden om- prövning av tillstånd att inneha kategori A-vapen.

Det behövs inte heller några regler till följd av ändringsdirek- tivets krav på regelbunden omprövning av sådana generella, fler- åriga vapentillstånd som Sverige har valt att inte införa.

Skälen för utredningens bedömning

Omprövning av innehav av kategori A-vapen

Ändringsdirektivet har inneburit flera nya bestämmelser i fråga om tillstånd till förvärv och innehav av vapen, väsentliga delar och am-

108

SOU 2022:62

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

munition i kategori A. Bestämmelserna finns i artikel 9 i det konso- liderade vapendirektivet (se även avsnitt 7.2.2). Enligt artikel 9.7 i det konsoliderade vapendirektivet ska tillstånd som beviljas enligt artikel 9 regelbundet omprövas med intervaller som inte överstiger fem år. Den bestämmelsen infördes genom ändringsdirektivet och saknar motsvarighet i tidigare lydelser av direktivet.

I 2 kap. 6 a § vapenlagen finns det regler om tidsbegränsning av tillstånd för enskilda att inneha helautomatiska vapen och enhands- vapen för flerskott. Sådana tillstånd ska tidsbegränsas till att gälla i högst fem år om inte särskilda skäl talar emot en sådan begränsning. I Genomförandepromemorian föreslås, med anledning av bestäm- melserna i ändringsdirektivet, att paragrafen ska utvidgas till att även gälla tillstånd till kategori A-vapen (Ds 2018:1 s. 188 f.).

Regeringen konstaterade för sin del (prop. 2020/21:42 s. 53 f.) att den omprövning som i dag säkerställs genom 2 kap. 6 a § vapenlagen visserligen inte omfattar tillstånd till alla skjutvapen i kategori A. Men regeringen ansåg att den löpande avstämning av vapeninneha- varregistret som görs mot misstanke- och belastningsregistret och de övriga kontroller som görs och som kan leda till återkallelse av vapentillstånd får anses uppfylla kravet på regelbunden omprövning enligt artikel 9.7 i det konsoliderade vapendirektivet.

Regeringen gjorde även bedömningen, i likhet med Genomföran- depromemorian, att kraven i ändringsdirektivet inte innebär att det behöver införas något krav på tidsbegränsning av ammunitionstill- stånd.

Utredningen ansluter sig i denna del till de bedömningar som re- geringen har gjort. Det behövs därför inte några nya eller ändrade regler till följd av regleringen i artikel 9.7.

Omprövning av generella, fleråriga tillstånd

Genom ändringsdirektivet införs ytterligare en bestämmelse om omprövning av tillstånd i vapendirektivet. Den nya bestämmelsen finns i artikel 10.4 andra stycket i det konsoliderade vapendirektivet. Den artikeln innehåller i övrigt bestämmelser om tillstånd till förvärv och innehav av vapen i kategori B.

I Genomförandepromemorian (Ds 2018:1 s. 193 f.) görs bedöm- ningen att kravet på omprövning i artikel 10.4 andra stycket måste

109

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

SOU 2022:62

hänföra sig till sådana generella, fleråriga tillstånd som medlemssta- terna får införa enligt bestämmelserna i artikelns första stycke. De bestämmelserna togs in i vapendirektivet genom 2008 års ändrings- direktiv. Sverige har inte infört sådana tillstånd som avses där (se prop. 2010/11:72 s. 54). Därför bedöms i promemorian att den nya bestämmelsen om omprövning inte motiverar några författnings- ändringar.

Utredningen instämmer i promemorians bedömningar. Det be- hövs därför inte några nya eller ändrade regler till följd av regleringen i artikel 10.4 i det konsoliderade vapendirektivet.

5.10Inga nya eller ändrade regler om deaktiverade vapen

Utredningens bedömning: Utöver den uppdatering av lydelsen av bilagan till vapenförordningen som föreslås i avsnitt 11.2 be- hövs inga nya eller ändrade regler till följd av ändringsdirektivets nya bestämmelser om deaktiverade vapen.

Skälen för utredningens bedömning

Ändringsdirektivet

Vapen som gjorts definitivt obrukbara undantogs tidigare från till- lämpningsområdet för 1991 års vapendirektiv. Genom ändringsdi- rektivet utvidgas tillämpningsområdet så att deaktiverade skjutvapen i kategori A eller B inte längre undantas. Motiven för det framgår av skäl 29 till det konsoliderade vapendirektivet. Där uttalas att det finns stor risk för att skjutvapen som inte har deaktiverats på rätt sätt reaktiveras och att sådana skjutvapen (dvs. deaktiverade skjut- vapen) bör omfattas av direktivet i syfte att höja säkerhetsnivån i hela unionen.

Genom ändringsdirektivet införs en definition av deaktiverade skjutvapen. I artikel 1.1.6 i det konsoliderade vapendirektivet anges att med deaktiverade skjutvapen avses skjutvapen som har gjorts de- finitivt obrukbara genom åtgärder som medför att det berörda skjut- vapnets samtliga väsentliga delar gjorts definitivt oanvändbara och

110

SOU 2022:62

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

omöjliga att avlägsna, ersätta eller ändra på ett sätt som skulle möj- liggöra någon form av reaktivering av vapnet.

Sådana skjutvapen som har tillhört kategori A eller B och som har deaktiverats i enlighet med regelverket i genomförandeförordning (EU) 2015/2403 hänförs numera till vapen i kategori C. Det framgår av bilaga I till direktivet, del II, punkten 6 under kategori C. Till skillnad från tidigare omfattas alltså sådana vapen numera av direk- tivets tillämpningsområde.

I artikel 15.1 i det konsoliderade vapendirektivet, som infördes genom ändringsdirektivet, anges att medlemsstaterna ska låta en be- hörig myndighet kontrollera åtgärderna för deaktivering av skjutva- pen för att säkerställa att ändringarna av ett skjutvapen gör alla dess väsentliga delar definitivt funktionsodugliga och omöjliga att av- lägsna, ersätta eller ändra på ett sätt som skulle tillåta någon form av reaktivering av skjutvapnet. Vidare anges att medlemsstaterna ska föreskriva att det i samband med den kontrollen utfärdas ett intyg eller annan handling av vilken det framgår att skjutvapnet har deak- tiverats och att vapnet förses med en väl synlig märkning i det syftet.

I 1991 års vapendirektiv fanns det bestämmelser om kontroll av obrukbara vapen redan innan ändringsdirektivet trädde i kraft (se di- rektivets bilaga I, del III, andra stycket i lydelsen enligt 2008 års änd- ringsdirektiv). Bestämmelserna skärps genom 2017 års ändringsdi- rektiv. I artikel 15.1 i det konsoliderade vapendirektivet föreskrivs nu att kontrollen ska omfatta skjutvapnets alla väsentliga delar. Vi- dare föreskrivs att det ska krävas både att ett intyg eller annan hand- ling utfärdas och att vapnet märks. Tidigare gavs medlemsstaterna möjlighet att välja mellan att kräva att intyg utfärdades eller att vap- net märktes.

Andra rättsakter

I protokollet mot olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen, delar av och komponenter till dessa samt ammunition, som införli- vats genom rådets beslut 2014/164/EU, anges generella principer för deaktivering av skjutvapen. Kommissionen har också i genomföran- deförordning (EU) 2015/2403 antagit regler om standarder och me- toder för deaktivering, i syfte att se till att deaktiverade skjutvapen görs irreversibelt funktionsodugliga.

111

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

SOU 2022:62

I artikel 15.2 i det konsoliderade vapendirektivet ges kommis- sionen bemyndigande att anta sådana genomförandeakter. De föl- jande bestämmelserna i artikel 15.3–7 är kopplade till de genomfö- randeåtgärderna.

Inga lagändringar behövs

I Genomförandepromemorian (Ds 2018:1 s. 218 f.) konstateras att även obrukbara vapen omfattas av vapenlagens krav på tillstånd. Bi- lagan till vapenförordningen har dock utformats i enlighet med den tidigare lydelsen av bilagan till 1991 års vapendirektiv, enligt vilken definitivt obrukbara vapen var undantagna från direktivets tillämp- ningsområde.

Vid tillämpning av vissa bestämmelser i vapenförordningen an- vänds kategoriindelningen enligt bilagan. I de bestämmelserna, ex- empelvis 3 kap. 9 § som gäller europeiskt skjutvapenpass och 6 kap. 1 § som avser överföring av vapen, hänvisas till skjutvapen som avses i bilagan. I promemorian görs bedömningen att bilagan till vapenför- ordningen bör uppdateras så att det nuvarande undantaget avseende varaktigt obrukbara vapen tas bort. I promemorian föreslås i ett annat sammanhang att bilagan till vapenförordningen ska ändras så att den överensstämmer med bilaga I till 1991 års vapendirektiv i dess lydelse enligt ändringsdirektivet (Ds 2018:1 s. 228 f.). En följd av en sådan ändring blir att definitivt obrukbara vapen inte längre undantas när de bestämmelser i vapenförordningen som använder kategoriindelningen enligt bilagan tillämpas. Promemorian bedömer att några andra författningsändringar, utöver uppdateringen av va- penförordningens bilaga, inte är nödvändiga.

När det gäller kraven enligt artikel 15.1 i det konsoliderade vapendirektivet hänvisar Genomförandepromemorian till det ansvar som Polismyndigheten har, enligt 2 kap. 15 § första stycket vapen- förordningen, att utföra de uppgifter som en kontrollorganisation har enligt genomförandeförordning (EU) 2015/2403. Promemorian hänvisar också till bemyndigandet för Polismyndigheten att meddela föreskrifter enligt andra stycket i paragrafen. Promemorian bedömer att kraven i artikel 15.1 uppfylls genom de bestämmelserna, men konstaterar att Polismyndigheten måste inrätta en organisation för

112

SOU 2022:62

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

att utföra de uppgifter vid deaktivering som föreskrivs i 2 kap. 15 § vapenförordningen.

Utredningen instämmer i promemorians bedömningar. Även ut- redningen föreslår att bilagan till vapenförordningen ändras så att den överensstämmer med bilaga I till det konsoliderade vapendirek- tivet (se avsnitt 11.2). Utöver det krävs det inte några nya eller änd- rade regler till följd av att deaktiverade vapen numera omfattas av direktivet.

Artikel 15.1 i det konsoliderade vapendirektivet uppfylls genom bestämmelserna i 2 kap. 15 § vapenförordningen. Som framhålls i Genomförandepromemorian får det förutsättas att Polismyndighe- ten inrättar den organisation som krävs enligt de bestämmelserna så att kraven enligt direktivet uppfylls också i praktiken. Övriga punk- ter i artikel 15 är av det slaget att något genomförande genom för- fattningsändringar inte är aktuellt.

5.11Inga nya eller ändrade regler om transitering av vapen

Utredningens bedömning: Det behövs inga nya eller ändrade regler till följd av ändringsdirektivets regler om transitering av vapen.

Skälen för utredningens bedömning

Ändringsdirektivet

Artiklarna 16 och 17 i det konsoliderade vapendirektivet innehåller bestämmelser om formaliteter för förflyttning av vapen inom unio- nen. Genom ändringsdirektivet görs vissa ändringar i de bestämmel- ser som finns i artikel 17.2 i det konsoliderade vapendirektivet.

I artikel 16 i det konsoliderade vapendirektivet regleras alla typer av förflyttning och överföring av skjutvapen mellan medlemssta- terna. Förflyttningar enligt den artikeln kräver normalt att den över- förande staten utfärdar ett särskilt tillstånd för varje enskilt fall (artikel 16.2). Det åligger den överförande staten att, innan tillstånd beviljas, kontrollera om det aktuella vapnet får överföras utan före-

113

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

SOU 2022:62

gående godkännande från den mottagande staten och, om så inte är fallet, huruvida sådant godkännande har lämnats (prop. 1995/96:52 s. 44 f). Enligt artikel 16.4 ska varje medlemsstat tillhandahålla de övriga medlemsstaterna en förteckning över vilka skjutvapen som inte utan medlemsstatens föregående samtycke får överföras till dess territorium.

Artikel 17 innehåller bestämmelser om ett alternativt förfarande i fråga om tillstånd till innehav av skjutvapen som medförs vid resa genom två eller flera medlemsstater (transitering). I artikel 17.1 andra stycket sägs att medlemsstaterna får ge sådana tillstånd för en eller flera resor och för en maximitid om ett år, med möjlighet till förlängning. Sådana tillstånd ska föras in i det europeiska skjutva- penpass som den resande ska visa upp på begäran av medlemsstater- nas myndigheter.

I artikel 17.2 föreskrivs undantag från kravet att samtliga med- lemsstater ska lämna tillstånd. Det är bestämmelserna i den punkten som delvis ändras genom ändringsdirektivet.

Enligt artikel 17.2 första stycket får jägare och återskapare av his- toriska händelser, utan det föregående tillstånd som avses i arti- kel 16.2, inneha ett eller flera skjutvapen i kategori C under en resa genom två eller flera medlemsstater i syfte att utöva sin verksamhet. Det förutsätter att de har ett europeiskt skjutvapenpass där skjut- vapnet eller skjutvapnen är införda. En ytterligare förutsättning är att personen kan styrka skälet för resan, särskilt genom uppvisande av en inbjudan eller något annat bevis på sin verksamhet i den med- lemsstat som är destinationsland. Det angivna undantaget för jägare och återskapare av historiska händelser gäller på motsvarande sätt för tävlingsskyttar som innehar skjutvapen i kategori B eller C och skjutvapen i kategori A för vilka ett tillstånd har beviljats enligt arti- kel 9.6 eller för vilka tillståndet bekräftats, förnyats eller förlängts enligt artikel 10.5.

Av tredje stycket i artikeln framgår emellertid att undantaget en- ligt första stycket inte ska tillämpas på resor till en medlemsstat som enligt artikel 11.3 antingen förbjuder förvärv och innehav av skjut- vapnet i fråga eller som kräver ett tillstånd för vapnet i fråga.

114

SOU 2022:62

Bestämmelser som inte kräver författningsändringar

Det krävs inga nya regler för att genomföra ändringsdirektivet

Samtliga föremål som enligt det konsoliderade vapendirektivet defi- nieras som skjutvapen omfattas av krav på tillstånd för innehav i Sverige. Därmed finns det ingen skyldighet för Sverige att godta den förenklade ordningen för införsel av vapen som föreskrivs i andra stycket. Så var fallet redan när motsvarande bestämmelser i 1991 års vapendirektiv genomfördes i Sverige. Regeringen menade då att även om Sverige som medlemsstat naturligtvis bör medverka till att un- derlätta den fria rörligheten inom EU måste det intresset vägas mot säkerhetsaspekten. Vid en sådan avvägning kom regeringen fram till att övervägande skäl talade mot att införa en förenklad ordning för införsel av vapen (se prop. 1995/96:52 s. 44 f.).

I Genomförandepromemorian (Ds 2018:1 s. 222 f.) redogörs för att det från skytteförbund och jägarförbund hade framhållits att Sveriges inställning, att inte godta den förenklade ordningen för in- försel av vapen, innebär stora praktiska problem när personer från andra EU-länder än Danmark och Finland eller från Norge reser till Sverige för att delta i jakt eller bedriva tävlingsskytte. Det sägs också att förbunden hävdade att Sveriges inställning strider mot direktivets bestämmelser.

Promemorian konstaterar för sin del att Sveriges inställning, att inte godta att skjutvapen förs in i landet utan föregående tillstånds- prövning, är förenlig med direktivet och motiveras av säkerhetsskäl. Promemorian landar i bedömningen att ändringsdirektivets ändrade bestämmelser inte motiverar några författningsändringar.

Flera förbund, bl.a. Svenska jägareförbundet, har i sina remissvar över Genomförandepromemorian åter invänt mot Sveriges inställ- ning och framfört uppfattningen att det strider mot direktivet att Sverige inte inför den förenklade ordningen för införsel av vapen.

Utredningen gör samma bedömning som Genomförandeprome- morian både när det gäller tolkningen av direktivbestämmelserna och behovet av författningsändringar. Det finns ingen skyldighet för Sverige att godta den förenklade ordningen för införsel av vapen en- ligt artikel 17.2 i det konsoliderade vapendirektivet. Utredningens uppdrag är att föreslå ett minimigenomförande av ändringsdirekti- vet. De ändringar som gjorts av artikel 17.2 i det konsoliderade vapendirektivet genom ändringsdirektivet motiverar inte några nya

115

6Utgångspunkter för genomförandet

6.1Ändringsdirektivet kräver begränsade ändringar

6.1.1Lagstiftningen uppfyller redan de flesta av kraven

En första utgångspunkt för utredningen är att genomförandet av ändringsdirektivet bara kräver begränsade författningsändringar. I kapitel 5 har utredningen redovisat en rad bestämmelser i ändrings- direktivet som inte kräver några författningsändringar i svensk lag- stiftning. Det finns framför allt två skäl till det. Det ena är att ge- nomförandet av direktiv kan göras på olika sätt, så länge det avsedda resultatet uppnås. Vapendirektivet sätter en minimistandard, som medger att medlemsstaterna har en strängare lagstiftning. Det andra är att den svenska vapenlagstiftningen sedan länge är mycket restrik- tiv. Det innebär att lagstiftningen i många avseenden redan uppfyller de krav som ställs i ändringsdirektivet.

Även när det gäller de frågor som utredningen tar upp i kapitel 7–

11 uppfyller den befintliga lagstiftningen redan många av kraven. De ändringar som föreslås får därför till största delen en mycket begrän- sad effekt för personer som legalt innehar vapen.

Eftersom ändringsdirektivet i vissa artiklar ställer detaljerade krav på medlemsstaterna och vapenlagstiftningen är komplex finns det emellertid olika frågor som behöver analyseras och, om den svenska lagstiftningen inte uppfyller kraven i direktivet, där det kan krävas författningsändringar.

117

Utgångspunkter för genomförandet

SOU 2022:62

6.1.2Komplex lagstiftning kräver ändå många ändringar

Det förhållandet att det bara är på ett fåtal punkter som den nuva- rande lagstiftningen inte lever upp till kraven i ändringsdirektivet kan ge intrycket att det endast är ett fåtal författningsbestämmelser som kan behövas ändras eller kompletteras för att genomföra direk- tivet. Vapenlagstiftningen är emellertid komplex. Vissa frågor berör även lagstiftningen om krigsmateriel och lagstiftningen om brand- farliga och explosiva varor.

Många frågeställningar som rör skjutvapen hänger också ihop. Därför är det inte möjligt att uteslutande behandla de begränsade delar av ändringsdirektivet som ännu inte har genomförts. Även mindre ändringar i lagstiftningen kan kräva förändringar i ett stort antal författningsbestämmelser. Vidare behöver i vissa fall frågor som hänger samman med artiklarna, men som främst beror på hur den svenska vapenlagstiftningen är utformad, analyseras.

6.2Genomförande på miniminivå

En andra utgångspunkt är att direktiven för utredningen är tydliga i fråga om att ändringsdirektivet ska implementeras på en miniminivå. Det är något som också har framhållits i riksdagens tillkännagivan- den. Som det får förstås ska den föreslagna regleringen visserligen uppfylla kraven i ändringsdirektivet men inte i något avseende som påverkar enskildas rättigheter ställa högre krav än det som behövs för att genomföra direktivet. Vidare innebär det att möjligheten att utnyttja olika undantag från betungande bestämmelser i direktivet noga bör övervägas och, om möjligt, utnyttjas.

Det förhållandet att direktivet ska genomföras på miniminivå hindrar emellertid enligt utredningens mening inte att sådana frågor som inte påverkar enskildas rättigheter, t.ex. regler som endast berör myndigheter, tas upp. Det bör inte heller hindra att bestämmelser som har tillkommit i syfte att underlätta för enskilda, exempelvis regler om inlösen av vapen i vissa situationer, ändras.

118

SOU 2022:62

Utgångspunkter för genomförandet

6.3Strukturen i den nuvarande regleringen behålls

En tredje viktig utgångspunkt för utredningen är att det, mot bak- grund av att det bara behövs begränsade ändringar för att genomföra ändringsdirektivet, är viktigt att behålla strukturen i den nuvarande vapenlagstiftningen. Det finns inte någon anledning att rubba den grundläggande struktur som i dag finns i vapenlagstiftningen enbart för att genomföra vissa begränsade förändringar. Tvärtom ligger det ett stort värde i att strukturen behålls. Det innebär att det, på samma sätt som i dag finns vissa frågor som bör regleras i lag eller förord- ning och vissa frågor som lämpligen kan regleras genom myndig- hetsföreskrifter. Vidare finns det i dag en viss dubbelreglering till följd av att skjutvapen och ammunition till viss del regleras i lagstift- ningen om krigsmateriel och lagstiftningen om brandfarliga och ex- plosiva varor. Något skäl att ändra på det med anledning av det be- gränsade deluppdraget finns det inte. Utredningen tar därför inte upp några frågeställningar som rör sådant.

6.4Regleringen måste hänga ihop

Den fjärde utgångspunkten är att den svenska vapenregleringen, som fyller en mycket viktig samhällsfunktion, även i fortsättningen behöver vara konsekvent och konsistent. Det innebär att det kan krävas ändringar i något fler bestämmelser än vad som i förstone kan förefalla vara nödvändigt. Det är nämligen viktigt att det inte lämnas några omotiverade luckor i vapenlagstiftningen, som kan utnyttjas av t.ex. den organiserade brottsligheten. Utredningen anser att änd- ringar av det slaget inte kan betraktas som en överimplementering.

Utredningen anser vidare att det är nödvändigt att de myndig- heter som ska tillämpa vapenlagstiftningen har rättsliga förutsätt- ningar att göra det när de kvarvarande delarna av ändringsdirektivet har genomförts, t.ex. att de har rättsligt stöd för informationsutbyte med andra medlemsstater och att regelsystemet hänger ihop. Det bör också finnas bemyndiganden att meddela närmare föreskrifter i de delar det kan vara nödvändigt.

119

7 Frågor som rör skjutvapen

7.1Begreppet väsentlig del

Utredningens bedömning: Ändringsdirektivets definition av begreppet väsentlig del kräver inte någon lag- eller förordnings- ändring. Däremot kan Polismyndighetens allmänna råd behöva anpassas.

Skälen för utredningens bedömning

Flera nya eller förändrade definitioner

I artikel 1 i det konsoliderade vapendirektivet finns direktivets defi- nitioner och vissa föreskrifter om dels var en person ska anses vara bosatt vid tillämpningen av direktivet, dels det europeiska skjutva- penpasset. Som framgår av avsnitt 5.3 och 5.11 bedöms föreskrif- terna om bosättningsland och skjutvapenpass inte nu kräva några författningsåtgärder.

Direktivets definitioner finns i artikel 1.1. Genom ändringsdirek- tivet har vissa nya definitioner införts, bl.a. beträffande larm- och signalvapen i artikel 1.1.4, salutvapen och akustiska vapen i arti- kel 1.1.5, deaktiverade skjutvapen i artikel 1.1.6 och samlare i arti- kel 1.1.8. Ett flertal sedan tidigare gällande definitioner har också ändrats. Begreppet väsentlig del i artikel 1.1.2 har utvidgats till att omfatta fler komponenter än tidigare. Vidare har det gjorts viss änd- ring i definitionerna av vapenhandlare i artikel 1.1.9, vapenmäklare i artikel 1.1.10, olaglig tillverkning i artikel 1.1.11, olaglig handel i arti- kel 1.1.12 och spårning i artikel 1.1.13.

I den mån de nya eller förändrade definitionerna är relevanta för utredningens förslag och bedömningar och endast anknyter till nå-

121

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

gon avgränsad del av direktivet, behandlas de i respektive delavsnitt nedan. Begreppet väsentlig del är dock centralt för flera av ändrings- direktivets bestämmelser och behandlas därför separat.

Tidigare använda begrepp

I de tidigare versionerna av vapendirektivet har såväl begreppet delar till skjutvapen som begreppet väsentlig del förekommit. Det först- nämnda begreppet avsåg i huvudsak komponenter som är nödvän- diga för ett skjutvapens funktion, inbegripet dess pipa, stomme eller låda, glidskena75 eller cylinder, slutstycke och ljuddämpare. Det se- nare begreppet avsåg slutstycket, patronläget och pipan till ett skjut- vapen (se artikel 1.1 a och 1.1 b i 1991 års direktiv, som infördes genom 2008 års ändringsdirektiv).

Den nya definitionen av väsentlig del

Genom 2017 års ändringsdirektiv har begreppet delar till skjutvapen utmönstrats. Begreppet väsentlig del har utvidgats till att omfatta pipan, stommen, lådan, oavsett om det är en övre eller nedre låda, i tillämpliga fall, manteln, cylindern (dvs. trumman) samt slutstycket, vilka, som separata delar, tillhör samma kategori som det skjutvapen på vilket de är eller är tänkta att vara monterade (se artikel 1.1.2).

Som nyss nämnts är flera av ändringsdirektivets bestämmelser tillämpliga på de väsentliga delarna till skjutvapen. Det gäller bl.a. reglerna om märkning och registerföring, kraven på vapenhandlare och vapenmäklare att rapportera transaktioner samt reglerna om kontroll vid distansavtal. Vidare omfattar regleringen i artikel 9 om förbud mot förvärv och innehav av föremål i kategori A, och om- prövning av tillstånd att inneha sådana föremål, även väsentliga delar i den kategorin. Även den nya regleringen om deaktivering omfattar väsentliga delar.

75I den engelska versionen av vapendirektivet används uttrycket slide, vilket i svensk vapenter- minologi motsvaras av uttrycket mantel. I den officiella svenska versionen av direktivet har slide översatts med glidskena, ett uttryck som inte används i vapentekniska sammanhang.

122

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

Inga lag- eller förordningsändringar krävs

Ett sätt att åstadkomma att även den svenska regleringen omfattar de väsentliga delar som ingår i ändringsdirektivets definition, är att låta dessa delar utgöra sådana vapendelar som vid tillämpning av va- penlagen och vapenförordningen jämställs med skjutvapen.

Enligt 1 kap. 3 § f vapenlagen gäller lagens regler om skjutvapen även slutstycken, eldrör, pipor, stommar, lådor, trummor och mant- lar till skjutvapen, eller armborststommar med avfyringsanord- ningar. Med skjutvapen förstås i vapenförordningen detsamma som i vapenlagen (1 kap. 1 § första stycket vapenförordningen). Samtliga vapendelar som definieras som väsentliga delar i ändringsdirektivet omfattas således redan av regleringen i 1 kap. 3 § f vapenlagen. Den enda skillnaden av någon betydelse är att ändringsdirektivets defini- tion anger att både den övre och nedre lådan, i tillämpliga fall, utgör en väsentlig del.

Begreppen övre och nedre låda förefaller emellertid inte användas i svensk vapenterminologi. I den engelska versionen av ändringsdi- rektivet används uttrycket the receiver, including both upper and lower receivers, where applicable. Uttrycken upper receiver och lower receiver används i vapentekniska sammanhang vanligen vid beskriv- ningen av en låda som är delad. Delade lådor förekommer främst hos militära automatkarbiner och halvautomatiska civila versioner av så- dana vapen men kan förekomma även hos andra vapentyper. Kon- struktionen och den funktionella uppdelningen mellan den övre och nedre delen av lådan varierar beroende på vapentyp. Ofta är den övre lådan avsedd att bära pipan och slutstycket medan den nedre lådan ofta är avsedd att bära avfyrningsinrättningen och magasinet.

Regleringen i 1 kap. 3 § f vapenlagen ger inte uttryck för någon begränsning i fråga om vilken typ av låda eller vilken del av en i fö- rekommande fall delbar låda som avses. Inte heller i förarbetena finns några uttalanden som ger stöd att begreppet låda endast om- fattar den övre eller nedre lådan (jfr Översyn av vapenlagstiftningen: slutbetänkande, SOU 1989:44, s. 91 och Om ändringar i vapenlagen, prop. 1990/91:130, s. 29). Bestämmelsen får således anses avse lådor i allmänhet, och därmed i förekommande fall omfatta både icke del- bara lådor och de övre och nedre delarna till en delbar låda. Den i ändringsdirektivet utvidgade definitionen av begreppet väsentlig del

123

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

kräver därför ingen ändring av 1 kap. 3 § f vapenlagen. Inte heller krävs någon ändring av vapenförordningen.

Polismyndighetens allmänna råd

I Polismyndighetens allmänna råd om tillståndsplikt för skjutvapen

m.m.finns en exemplifiering av föremål som är tillståndspliktiga en- ligt vapenlagen (se 2 kap. Polismyndighetens föreskrifter och all- männa råd om vapenlagstiftningen, RPSFS 2009:13, FAP 551-3). I exemplifieringen nämns bl.a. lådor till gevär. Med en sådan låda av- ses, enligt de allmänna råden, den metallkonstruktion eller motsva- rande på geväret som avses bära pipa och slutstycke och som kan innehålla avfyrningsmekanism. Den skrivningen skulle kunna tolkas på det sättet att endast den övre delen av en delbar låda enligt de allmänna råden ska anses vara tillståndspliktig. Polismyndigheten bör därför anpassa sina allmänna råd till ändringsdirektivets utvidga- de definition.

7.2Åtgärder för att motverka förbjudna vapen

7.2.1Den nuvarande regleringen

Allmänt om tillstånd till innehav av skjutvapen och ammunition

Av 2 kap. 1 § första stycket vapenlagen framgår att det krävs tillstånd för att bl.a. inneha skjutvapen och ammunition. Första stycket före- skriver också krav på tillstånd för bl.a. handel, reparation och inför- sel av skjutvapen.

Från kraven på tillstånd gäller ett antal undantag. I 2 kap. 1 § andra till fjärde styckena föreskrivs undantag som gäller generellt för de tillståndspliktiga förfaranden som paragrafens första stycke om- fattar. Ytterligare undantag, som gäller specifikt kravet på tillstånd för innehav, finns både i vapenlagen och vapenförordningen. Exem- pelvis anges i 2 kap. 8 § vapenlagen att den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning utan särskilt tillstånd får in- neha ammunition till vapnet, om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till innehav av vapnet avser. I

2kap. 2 § vapenförordningen finns bl.a. undantag som gäller innehav av vapen som har överlämnats från staten till personer som tillhör

124

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

det militära försvaret, räddningstjänsten eller polisen och som är skyldiga att inneha vapen för tjänsten.

Vem som får beviljas tillstånd

Av 2 kap. 3 § vapenlagen framgår vilka som får meddelas tillstånd att inneha skjutvapen. Av uppräkningen i paragrafen framgår att till- stånd får meddelas enskilda personer, vissa sammanslutningar för jakt- och målskytte, huvudmän för vissa typer av museer och aukto- riserade bevakningsföretag.

Generella förutsättningar för tillstånd

Enligt 2 kap. 4 § vapenlagen kan en enskild person få tillstånd att in- neha skjutvapen om han eller hon behöver vapnet för ett godtagbart ändamål. Med det avses vissa ändamål för skjutning, nämligen jakt, avlivning av fällfångade djur, målskytte och skydd (se 2 kap. 5 a § vapenförordningen). Om det finns synnerliga skäl får tillstånd också meddelas för andra ändamål, s.k. udda ändamål. Sådana tillstånd kan avse vitt skilda företeelser. I förarbetena anges som exempel bl.a. in- nehav av skjutvapen för testning och utveckling av produkter, såsom skottsäkra västar (prop. 1999/2000:27 s. 41 f.) Utöver dessa ändamål kan en enskild, enligt 2 kap. 4 § vapenlagen, också meddelas tillstånd för andra ändamål än skjutning, nämligen för vapen som huvudsak- ligen har samlar-, prydnads- eller affektionsvärde. När det gäller vapen som huvudsakligen har prydnads- eller särskilt affektions- värde krävs dock, som utgångspunkt, att vapnet har gjorts varaktigt obrukbart.

Som en generell förutsättning för tillstånd att inneha skjutvapen gäller enligt 2 kap. 5 § första stycket vapenlagen att det skäligen ska kunna antas att vapnet inte kommer att missbrukas. Vidare förutsät- ter tillstånd för skjutning att vapnet är lämpat för det ändamål som tillståndet ska avse.

125

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

Särskilda krav för innehav av vissa vapen

De skjutvapen som omfattas av vapendirektivet är indelade i olika kategorier, vilka anges i det konsoliderade vapendirektivets bilaga I. Flera av direktivets bestämmelser kopplar direkt till kategorise- ringen i bilagan. Vissa bestämmelser gäller för samtliga kategorier. Andra gäller endast en specifik kategori. För vapen i kategori A, där de farligaste föremålen ingår, ställs särskilt stränga krav på medlems- staterna. Utgångspunkten enligt direktivet är, som utvecklas i det följande, att föremålen ska vara förbjudna för civilt bruk och endast få innehas i särskilda fall.

Den svenska regleringen om tillstånd att inneha skjutvapen kopp- lar inte till den kategorisering av skjutvapen som föreskrivs i bilaga I till det konsoliderade vapendirektivet. För vissa typer av vapen ställs dock särskilda krav för att innehavstillstånd ska meddelas. För hel- automatiska vapen och enhandsvapen, med undantag för start- eller signalvapen, gäller enligt 2 kap. 6 § vapenlagen att tillstånd får med- delas endast om det finns synnerliga skäl. I 2 kap. 3 § vapenförord- ningen anges också vissa särskilda krav avseende handhavande som ska uppfyllas av den som har ansökt om tillstånd för innehav av t.ex. jaktvapen, enhandsvapen och helautomatiska vapen.

Vid genomförandet av 1991 års vapendirektiv konstaterade rege- ringen att den svenska regleringen innebar att tillstånd till de vapen- typer som då ingick i kategori A endast kunde bli aktuellt avseende helautomatiska vapen för tävlingsbruk. För att tillstånd till att in- neha sådana vapen skulle utfärdas, gällde redan då ett krav på syn- nerliga skäl. Till följd av det ansågs direktivets krav avseende åtgär- der för att förbjuda förvärv och innehav av skjutvapen i kategori A redan vara uppfyllda i svensk rätt (prop. 1995/96:52 s. 34 f.).

7.2.2Ändringsdirektivet

Begränsning av tillgången till föremål i kategori A

Artikel 9 i det konsoliderade vapendirektivet innehåller bestämmel- ser om medlemsstaternas möjlighet att bevilja tillstånd till förvärv och innehav av skjutvapen, väsentliga delar och ammunition i kate- gori A. Vilka föremål som ingår i kategori A framgår av bilaga I, del II, till direktivet. Som nyss nämnts är utgångspunkten enligt di-

126

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

rektivet att föremålen i kategori A ska vara förbjudna för civilt bruk. Kategori A benämns därför också ”förbjudna skjutvapen”.

Artikel 9 i det konsoliderade vapendirektivet hade sin motsvarig- het i artikel 6 i 1991 års vapendirektiv. Artikel 6 reglerade dock en- dast skjutvapen och ammunition. Där föreskrevs i huvudsak att medlemsstaterna skulle vidta alla lämpliga åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav av skjutvapen och ammunition tillhörande kate- gori A. Medlemsstaternas behöriga myndigheter fick emellertid i särskilda fall bevilja tillstånd till förvärv och innehav av sådana före- mål, om det inte stred mot allmän ordning och säkerhet. Medlems- staterna gavs således, genom den generellt utformade regleringen, en relativt vid möjlighet att i sin nationella rätt utforma undantag från förbudet att förvärva och inneha föremål i kategorin.

Genom ändringsdirektivet ersätts den tidigare generella möjlig- heten för medlemsstaterna att bevilja tillstånd av en mer restriktiv reglering, som anger ett antal specifika ändamål för vilka medlems- staterna får bevilja tillstånd till förvärv och innehav av föremål i ka- tegori A. Huvudregeln, att föremålen ska vara förbjudna, gäller allt- jämt och finns i artikel 9.1 i det konsoliderade vapendirektivet. Där föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att förbjuda förvärv och innehav av skjutvapen, väsentliga delar och ammunition som klassificeras i kategori A. De nya särskilda undan- tagen från huvudregeln finns i artikel 9.2–9.6 och innebär bl.a. att medlemsstaterna under vissa angivna förutsättningar får bevilja till- stånd till bl.a. förvärv och innehav av föremål i kategori A för skydd av säkerheten för kritisk infrastruktur, vissa transporter och fastig- heter samt för ändamål som rör det nationella försvaret och utbild- nings-, kultur- och forskningsändamål (artikel 9.2), för samlare (ar- tikel 9.3), för vapenhandlare och vapenmäklare (artikel 9.4), för muséer (artikel 9.5) och för målskyttar (artikel 9.6).

Genom ändringsdirektivet införs också en ny bestämmelse om omprövning av tillstånd avseende föremål i kategori A. Bestämmel- sen finns i artikel 9.7 i det konsoliderade vapendirektivet. Den har behandlats i avsnitt 5.9.

127

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

Kategori A utvidgas

Utöver att möjligheten till undantag från förbudet att förvärva och inneha föremål i kategori A begränsas på det sätt som nyss beskri- vits, inskränks tillgången till förbjudna vapen också genom att kate- gori A utvidgas till att omfatta fler föremål än tidigare. Enligt den klassificering som angavs i bilaga I, del II, till 1991 års vapendirektiv, omfattade kategori A explosiva militära missiler och startlavetter, automatiska skjutvapen och skjutvapen maskerade som andra före- mål. Vidare omfattades varje vital del till sådana skjutvapen och vissa typer av ammunition. Genom ändringsdirektivet läggs fyra nya va- pentyper till i kategori A. De finns i punkterna 6–9 i bilaga I, del II, till det konsoliderade vapendirektivet, och avser följande.

1.Automatiska skjutvapen som omvandlats till halvautomatiska skjutvapen (punkten 6).

2.Följande halvautomatiska skjutvapen med centralantändning (punkten 7):

a)Korta skjutvapen med vilka fler än 21 patroner kan avfyras utan omladdning, om

i)en laddningsanordning med kapacitet för fler än 20 patroner utgör en del av det skjutvapnet, eller

ii)en löstagbar laddningsanordning med kapacitet för fler än 20 patroner sätts in i det.

b)Långa skjutvapen med vilka fler än 11 patroner kan avfyras utan omladdning, om

i)en laddningsanordning med kapacitet för fler än 10 patroner utgör en del av det skjutvapnet, eller

ii)en löstagbar laddningsanordning med kapacitet för fler än 10 patroner sätts in i det.

3.Halvautomatiska långa skjutvapen (dvs. skjutvapen som ur- sprungligen är avsedda att avfyras från axeln) vars längd kan minskas till mindre än 60 cm utan att funktionaliteten går förlorad genom en vikbar kolv eller en kolv av teleskopisk typ eller genom en kolv som kan avlägsnas utan användning av verktyg (punkten 8).

128

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

4.Varje skjutvapen i kategori A som har omvandlats till att avfyra lösa skott, retande ämnen, andra verksamma ämnen eller pyro- teknisk ammunition, eller till ett salutvapen eller ett akustiskt vapen (punkten 9).

Tilläggen innebär alltså att bl.a. vissa halvautomatiska skjutvapen som tidigare omfattades av kategori B, dvs. skjutvapen för vilka det enligt direktivet krävs tillstånd men där utrymmet för tillstånd är större än för kategori A, i en del fall ingår i kategori A.

Omklassificeringen i direktivet kan inte ändras nu

I samband med det tidigare lagstiftningsarbetet för att genomföra ändringsdirektivet, invände ett flertal remissinstanser mot den om- klassificering som gjorts. Utredningen har även noterat att sådana invändningar har förts fram i den allmänna debatten om genomfö- randet.

I linje med vad regeringen har påtalat i tidigare lagstiftningsar- beten, vill utredningen därför framhålla att det vid genomförandet av ändringsdirektivet inte finns någon möjlighet för den svenska lag- stiftaren att påverka den omklassificering som redan har beslutats av EU, genom ändringsdirektivet. Utredningens uppdrag är endast att analysera om den svenska regleringen är förenlig med de skärpta och utvidgade krav som ändringsdirektivet innebär och, om så inte är fal- let, föreslå nödvändiga ändringar av den svenska regleringen. Som framgår i det följande bedömer utredningen att svensk rätt i allt vä- sentligt redan uppfyller den skärpta regleringen och att bara ett fåtal mindre förändringar av regelverket krävs.

Utredningen har också noterat att det i remissvaren över Genom- förandepromemorian har framställts invändningar från framför allt vissa skytteföreningar om att förslagen om en tillståndsreglering för magasin innebär, eller ger uttryck för, en omklassificering av vissa vapentyper mellan direktivets kategorier. De invändningarna be- handlas i avsnitt 8.4.9.

129

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

7.2.3Tidigare överväganden

I Genomförandepromemorian finns en utförlig analys av i vilken ut- sträckning som befintlig reglering tillåter förvärv och innehav av va- pen och ammunition i kategori A och, när så är fallet, om regleringen är förenlig med direktivets undantag från förbudet eller om det krävs författningsändringar för att svensk rätt ska vara förenlig med arti- kel 9 (Ds 2018:1 s. 168 f.). En motsvarande redovisning fanns även i den lagrådsremiss som föregick regeringens proposition med förslag till genomförande av ändringsdirektivet (Lagrådsremissen Genom- förande av 2017 års ändringsdirektiv till vapendirektivet s. 46 f.). Av redovisningarna framgår att både utredaren och regeringen kommit till slutsatsen att ändringsdirektivets skärpta krav avseende för- bjudna skjutvapen inte kräver några författningsändringar när det gäller den svenska regleringen om innehav av skjutvapen för skydds- ändamål, udda ändamål eller samlingsändamål eller i fråga om inne- hav av ammunition. I lagrådsremissen bedömdes också att den be- fintliga regleringen om tillstånd för vapenhandel var förenlig med undantaget i artikel 9.4.

7.2.4Inget behov av författningsändringar i de flesta situationer

Utredningens bedömning: Befintlig reglering om tillstånd för innehav av skjutvapen för ändamålen jakt, avlivning, målskytte, skydd, udda ändamål och samling, liksom regleringen om till- stånd för innehav av ammunition, är i allt väsentligt förenlig med ändringsdirektivets krav och kräver därför inte några lag- eller förordningsändringar.

Skälen för utredningens bedömning

I allt väsentligt uppfyller svensk lagstiftning kraven i ändringsdirektivet

Utredningen instämmer i de bedömningar som gjorts i Genomfö- randepromemorian och lagrådsremissen att den befintliga regle- ringen i allt väsentligt uppfyller kraven i ändringsdirektivet när det

130

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

gäller vapen i kategori A. Utredningen bedömer således att ändrings- direktivets skärpta reglering avseende förbjudna skjutvapen inte krä- ver några ändringar på lag- eller förordningsnivå när det gäller den svenska regleringen om innehav av skjutvapen för skyddsändamål, udda ändamål eller samlingsändamål, eller i fråga om innehav av ammunition. I likhet med de bedömningar som gjorts tidigare, anser emellertid utredningen att det behövs ett fåtal ändringar av reglerna om innehav av skjutvapen för jakt och målskytte och innehav av skjutvapen med prydnads- och affektionsvärde. Utredningens över- väganden om det redovisas i det följande. Eftersom förutsättning- arna för att beviljas tillstånd att inneha skjutvapen i hög grad är be- roende av vad vapnet ska användas till, behandlas frågorna utifrån de ändamål som tillståndet kan avse.

En generell utgångspunkt för utredningens överväganden har va- rit att sådana skjutvapen som omfattas av punkten 9 i kategori A (dvs. skjutvapen som ursprungligen har varit ett kategori A-vapen men som har omvandlats till att avfyra lösa skott, retande ämnen, andra verksamma ämnen eller pyroteknisk ammunition, eller till salutvapen eller akustiska vapen) ska betraktas som obrukbara vapen vid tillämpning av vapenlagstiftningen. Samma slutsats drogs i Ge- nomförandepromemorian (Ds 2018:1 s. 216 f., se även avsnitt 5.2). De kommer därmed att vara underkastade samma reglering som motsvarande brukbara skjutvapen i kategori A. Införandet av punk- ten 9 kräver därför inte i sig några författningsändringar.

En annan utgångspunkt är att, eftersom ändringsdirektivet inne- bär att fler skjutvapen och väsentliga delar numera ingår i kategori A och utrymmet för att meddela tillstånd till föremål i kategorin in- skränks, det inte längre är möjligt att enbart med hänvisning till kra- vet på synnerliga skäl hävda att Sverige uppfyller direktivets krav.

Innehav för jakt och avlivning av fällfångade djur

Artikel 9 i det konsoliderade vapendirektivet innehåller inte något undantag från förbudet mot förvärv och innehav av skjutvapen i kategori A som tar sikte på jakt eller avlivning av fällfångade djur. Frågan är därför om den svenska regleringen innebär att vapen som faller inom kategori A får innehas och användas för sådana ändamål.

131

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

För att få tillstånd att inneha jaktvapen krävs som huvudregel, enligt 2 kap. 4 § första stycket vapenförordningen, att sökanden har avlagt s.k. jägarexamen. Den som har gjort det anses vid prövning enligt 2 kap. 4 § vapenlagen ha behov av jaktvapen. Närmare bestäm- melser om hur jakt får bedrivas, innefattande vilka skjutvapen som får användas vid jakt, finns i jaktlagen (1987:259) och jaktförord- ningen (1987:905), liksom i Naturvårdsverkets föreskrifter och all- männa råd om jakt och statens vilt (NFS 2002:18, ändrade till och med NFS 2021:5). Föreskrifterna har meddelats med stöd av bemyn- diganden i jaktförordningen.

Av Naturvårdsverkets föreskrifter framgår, motsatsvis, att hel- automatiska vapen inte är tillåtna vid jakt. Av föreskrifterna framgår vidare att endast vissa typer av halvautomatiska vapen får användas. Exempelvis anges i 5 § att halvautomatiska hagelgevär får användas vid jakt om de är konstruerade för, eller har ändrats så att de kan laddas med, högst tre patroner. Vidare får, enligt 11 §, halvautoma- tiska kulgevär användas vid viss typ av jakt om de har en magasinka- pacitet om högst två eller fem patroner, beroende på vilken typ av jakt det är fråga om. Det finns emellertid inte några bestämmelser som innebär att halvautomatiska gevär med så stor magasinkapacitet att de träffas av nya punkten 7 i kategori A, får användas vid jakt.

Vad gäller enhandsvapen, dvs. pistoler och revolvrar, anges i 12 § NFS 2002:18 att sådana vapen i kaliber .22 får användas vid jakt efter vissa djurarter under jord och med ställande hund. Paragrafen är inte begränsad till att gälla endast icke-automatiska vapen eller vapen med viss magasinkapacitet. Ammunition i kaliber .22 är emellertid i princip alltid kantantänd, i vart fall när det är fråga om ammunition till enhandsvapen. Eftersom punkten 7 i kategori A endast gäller vapen med centralantändning, bedömer utredningen att regleringen i praktiken får anses förenlig med ändringsdirektivet. Naturvårds- verket skulle emellertid kunna anpassa sina föreskrifter ytterligare till direktivet, t.ex. på så sätt att den aktuella föreskriften ändras till att endast avse enhandsvapen avsedda för kantantändning.

Vad gäller nya punkten 8 i kategori A, noterar utredningen att det av 3 och 9 §§ NFS 2002:18 framgår att hagel- respektive kulgevär av bl.a. halvautomatisk typ inte får ha vik- eller fällbar kolv eller kolv av teleskopisk typ. Under punkt 8 faller emellertid även halvautoma- tiska långa skjutvapen, vars längd kan minskas till mindre än 60 cm utan att funktionaliteten går förlorad genom en kolv som kan avlägs-

132

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

nas utan användning av verktyg. Det framgår inte klart av Natur- vårdsverkets föreskrifter att sådana skjutvapen inte får användas vid jakt. En lösning kan vara att Naturvårdsverkets föreskrifter anpassas så att det av 3 och 9 §§ framgår att inte heller gevär som kan förkor- tas på angivet sätt får användas vid jakt.

En annan lösning kan vara att införa en generell reglering om in- nehav av vapen i kategori A på högre författningsnivå. I samman- hanget kan nämnas att det i remissvaren över Genomförandeprome- morian ifrågasattes om det är tillräckligt att genomföra direktivets bestämmelser om tillstånd avseende vapen i kategori A genom före- skrifter eller om frågan i stället bör regleras i lag. Utredningen har även noterat att det i remissvaren framfördes synpunkter på att det inte är lämpligt att förhindra innehav av nu nämnda vapentyper ge- nom ändringar i Naturvårdsverkets föreskrifter, eftersom jaktlag- stiftningen endast reglerar vilka vapen som får användas för jakt, inte vilka vapen som får innehas. Den föreslagna regleringen bör därför, enligt remissinstanserna i fråga, införas i vapenförordningen.

Utredningen har förståelse för de synpunkterna. I dagsläget framgår förutsättningarna för att tillstånd till skjutvapen ska beviljas på tre nivåer: i lag, förordning och i myndighetsföreskrifter och all- männa råd. En inte obetydlig del av förutsättningarna framgår av föreskrifter och allmänna råd.

Utredningens uppdrag är att föreslå ett genomförande av änd- ringsdirektivet på miniminivå. På grund av det pågående överträdel- seärendet (se avsnitt 3.5.1) bedrivs arbetet under stark tidspress. En utgångspunkt är därför att utredningen inte ska föreslå några andra författningsändringar än de som är helt nödvändiga. Utredningen bedömer att det resultat som ändringsdirektivet kräver kan uppnås genom den befintliga strukturen, dvs. genom att de faktiska förut- sättningarna för tillstånd i viss utsträckning begränsas genom myn- dighetsföreskrifter om hur skjutvapen får användas.

Innehav för målskytte

Enskilda personer och sammanslutningar för jakt- och målskytte får beviljas tillstånd till innehav av skjutvapen för målskytte. För att en sådan sammanslutning ska kunna få tillstånd, krävs det enligt 2 kap. 3 § vapenlagen att den uppfyller höga krav på säkerhet i fråga om

133

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

handhavande av skjutvapen och antingen har auktoriserats av Polis- myndigheten enligt 2 kap. 17 § eller är ansluten till en auktoriserad sammanslutning och har stabil organisation och kontinuerlig skytte- verksamhet.

Som redan har framgått innehåller vapenlagen vissa allmänna krav som ska vara uppfyllda för att en enskild ska kunna få tillstånd att inneha vapen för bl.a. målskytte. Därutöver aktualiseras vissa ytter- ligare krav för sådana tillstånd, som varierar beroende på vilken typ av vapen det är fråga om.

För tillstånd att inneha helautomatiska vapen och enhandsvapen krävs, enligt 2 kap. 6 § vapenlagen, att det föreligger synnerliga skäl. Av rättspraxis följer att kravet på synnerliga skäl innebär att en mycket restriktiv bedömning ska göras avseende samtliga de krav som ställs för vapeninnehav (RÅ 2004 ref. 32). Därutöver ska också de s.k. handhavandekraven i 2 kap. 3 § vapenförordningen vara upp- fyllda för att tillstånd till innehav av vapen för målskytte ska beviljas. Det är i huvudsak krav på den sökande avseende ålder, skjutskicklig- het och aktivitet i skytteförening. Det senare kallas ofta ”aktivitets- kravet”. I fråga om helautomatiska vapen som inte är enhandsvapen, föreskriver 2 kap. 3 § första stycket tredje punkten att sökanden ska ha fyllt 20 år, ha visat prov på särskild skjutskicklighet och vara aktiv medlem i en sammanslutning för skytte vars verksamhet Försvars- makten förklarat vara av betydelse för totalförsvaret. I Polismyndig- hetens föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen finns det kompletterande föreskrifter med särskilda krav på skjutskicklig- het för att få tillstånd att inneha vissa vapentyper. Det gäller bl.a. helautomatiska vapen (5 kap. 1 § RPSFS 2009:13, FAP 551-3).

När det gäller halvautomatiska vapen skiljer sig kraven delvis åt beroende på om vapnet är ett enhandsvapen eller inte. För enhands- vapen gäller, utöver kravet på synnerliga skäl enligt 2 kap. 6 § vapen- lagen, att sökanden som huvudregel ska ha fyllt 18 år, ha visat prov på särskild skjutskicklighet och vara aktiv medlem i en auktoriserad eller ansluten sammanslutning som inom ramen för sin verksamhet bedriver skytte med sådant vapen som ansökan avser (2 kap. 3 § första stycket andra punkten vapenförordningen). Till det kommer föreskrifter från Polismyndigheten som bl.a. preciserar kraven på aktivitet och skjutskicklighet för enhandsvapen (se 5 kap. 1–7 §§ RPSFS 2009:13, FAP 551-3, ändrad genom PMFS 2016:4). Av dem följer bl.a. att sökanden, för att uppfylla kravet på aktivitet, ska ha

134

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

varit medlem i en auktoriserad eller ansluten sammanslutning i minst sex månader.

För halvautomatiska vapen som inte är enhandsvapen gäller inte något krav på synnerliga skäl, och handhavandekraven är mindre omfattande än beträffande enhandsvapen. Enligt 2 kap. 3 § första stycket fjärde punkten vapenförordningen ska den som söker inne- havstillstånd vara ordinarie hemvärnssoldat eller uppfylla samma aktivitetskrav som gäller för enhandsvapen enligt 2 kap. 3 § första stycket andra punkten. Författningstexten ställer, indirekt, ett krav på skjutskicklighet och personlig lämplighet för den som är medlem i en sammanslutning men inte har fyllt 18 år. Det finns emellertid inte några kompletterande föreskrifter eller allmänna råd om kravet på skjutskicklighet.

Sammantaget är alltså befintliga krav för tillstånd att inneha hel- och halvautomatiska skjutvapen för målskytte restriktiva, särskilt när det gäller helautomatiska vapen och halvautomatiska enhandsva- pen. De innebär dock ändå att tillstånd att inneha sådana vapen kan meddelas. Både hel- och halvautomatiska vapen, innefattande sådana vapen och vapenkombinationer som ingår i punkterna 6, 7 och 8 i kategori A, används också i dag vid målskytte inom vissa förbund (se Ds 2018:1 s. 175 f.).

Ryms den svenska lagstiftningen inom något av undantagen?

Frågan blir därför om möjligheten enligt svensk rätt att få tillstånd att inneha vapen i kategori A för målskytte ryms inom något av de undantag som anges i artikel 9 i det konsoliderade vapendirektivet. De undantag som är aktuella i sammanhanget är undantagen i arti- kel 9.2 och 9.6.

Enligt artikel 9.6 finns en möjlighet för medlemsstaterna att till- låta förvärv och innehav av skjutvapen i kategori A punkt 6 eller 7 – alltså helautomatiska vapen som omvandlats till halvautomatiska vapen och vissa halvautomatiska vapen med stora magasin – just för målskyttar. Det förutsätter dock att vissa i artikeln särskilt angivna villkor är uppfyllda. Ett villkor är att det tillhandahålls intyg som styrker att målskytten är medlem i en skytteklubb och regelbundet har bedrivit målskytte i den klubben under minst tolv månader. Be- fintlig svensk reglering uppfyller endast delvis villkoren som anges i

135

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

artikel 9.6. Framför allt uppfyller de gällande aktivitetskraven inte villkoren i artikel 9.6. Det krävs därför vissa ändringar för att undan- taget i artikel 9.6 ska kunna utnyttjas för tillståndsgivning avseende sådana skjutvapen som undantaget omfattar. Enligt utredningens mening bör det vara tillräckligt att ändringar görs i Polismyndig- hetens föreskrifter.

Undantaget i artikel 9.2 begränsas inte till de vapentyper som an- ges i punkterna 6 och 7 i kategori A utan gäller samtliga vapentyper i den kategorin. Enligt artikeln får medlemsstaterna i enskilda och vederbörligen motiverade undantagsfall bevilja tillstånd för skjutva- pen i kategori A för ändamål som rör bl.a. det nationella försvaret, om det inte står i strid med allmän ordning eller allmän säkerhet.

Av bilagan till förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverk- samhet framgår att Svenska Pistolskytteförbundet och Svenska Skyttesportförbundet utgör frivilliga försvarsorganisationer enligt förordningen. I Genomförandepromemorian framhålls att dessa or- ganisationer utgör en viktig del av Sveriges totalförsvar och att såväl de som vissa andra skytteorganisationer bidrar till Försvarsmaktens verksamhet genom utbildningsinsatser och den allmänna övnings- och tävlingsverksamheten. I promemorian framgår vidare att För- svarsmakten framhållit att allt frivilligt klubb- och tävlingsskytte på sikt bidrar till svensk totalförsvarsförmåga och att det är viktigt att de civila skytteorganisationerna tillåts att bedriva skytte med vapen som liknar dem som används inom försvaret (Ds 2018:1 s. 176 f.). Utredningen noterar också att regeringen i den senaste totalför- svarspropositionen har framhållit de frivilliga försvarsorganisatio- nernas stora betydelse för samhällets krisberedskap och Sveriges totalförsvar och att deras möjlighet att bidra till det långsiktigt bör säkerställas (Totalförsvaret 2021–2025, prop. 2020/21:30, s. 156 f.).

Mot den bakgrunden anser utredningen att det målskytte som bedrivs inom de frivilliga försvarsorganisationerna med kategori A- vapen har en sådan betydelse för det nationella försvaret att det ryms inom undantaget i artikel 9.2. Även målskytte som bedrivs inom andra skytteförbund kan ha sådan betydelse. Dynamiska Sportskyt- teförbundet utgör ett sådant exempel.

Även möjligheten för en ordinarie hemvärnssoldat att få tillstånd till att inneha ett annat målskjutningsvapen än enhandsvapen eller ett helautomatiskt vapen, enligt 2 kap. 3 § första stycket 4 vapen-

136

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

förordningen, får anses vara av sådan betydelse för totalförsvaret att den ryms inom undantaget i artikel 9.2 (prop. 2020/21:30 s. 106 f.).

Ytterligare myndighetsföreskrifter kan krävas

En tillämpning av undantaget i artikel 9.2 förutsätter att tillstånd endast ges i enskilda och vederbörligen motiverade undantagsfall när det inte strider mot allmän ordning eller allmän säkerhet. Utred- ningen anser att de kraven på restriktivitet uppfylls i fråga om till- stånd för innehav av helautomatiska vapen och enhandsvapen, be- träffande vilka det gäller ett krav på synnerliga skäl för att tillstånd ska meddelas. För sådana halvautomatiska vapen i kategori A som inte är enhandsvapen gäller inte kravet på synnerliga skäl. För dem finns det inte heller några rättsligt bindande föreskrifter om skjut- skicklighet eller aktivitet. När det gäller sådana vapen anser utred- ningen att det kan diskuteras om det behövs författningsändringar för att den svenska regleringen ska leva upp till direktivets krav på att tillstånd ska få meddelas endast i enskilda och vederbörligen mo- tiverade undantagsfall och när det inte strider mot allmän ordning eller säkerhet.

Utredningen konstaterar dock att det enligt 2 kap. 5 § vapenlagen görs en individuell lämplighetsbedömning vid varje ansökan om att inneha skjutvapen. Den bedömningen syftar bl.a. till att motverka missbruk till fara för den enskilde eller annan, men också för allmän ordning och säkerhet. Till det kommer de särskilda handhavandekra- ven, som i fråga om den nu aktuella vapentypen bl.a. innebär att till- stånd endast ges till den som antingen är hemvärnssoldat eller med- lem i en auktoriserad eller ansluten sammanslutning. I och med det bedömer utredningen att tillståndsgivningen även avseende halv- automatiska vapen som inte är enhandsvapen får anses i huvudsak förenlig med direktivets undantag. När det gäller tillstånd för med- lemmar i skytteförbund till att inneha sådana vapen, bör det dock utfärdas bindande föreskrifter med krav på aktivitet som motsvarar det krav som gäller enligt undantaget i artikel 9.6. Sådana föreskrifter kan meddelas av Polismyndigheten med stöd av 2 kap. 3 § första stycket 4 och femte stycket vapenförordningen.

137

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

Ändringsdirektivets undantag för målskyttar bör inte innebära att tillstånd till innehav knyts till personen i stället för till vapnet

I samband med det tidigare lagstiftningsarbetet för att genomföra ändringsdirektivet ansåg vissa remissinstanser, och andra aktörer som yttrat sig spontant, att direktivets undantag för målskyttar (artikel 9.6) borde utnyttjas på det sättet att tillstånd till innehav knyts till personen i stället för till vapnet. Liknande synpunkter, liksom synpunkter om att det bör införas ett uttryckligt undantag för målskyttar som knyts till personen, har också framförts till denna utredning.

Vid genomförandet av 2008 års ändringsdirektiv konstaterade re- geringen att en ordning med tillstånd knutna till personer snarare än till vapen dels är främmande för svensk vapenlagstiftning, som byg- ger på att tillstånd får innehas för särskilda ändamål, dels skulle in- nebära en påtaglig försämring av skyddsnivån (prop. 2010/11:72 s. 54). Utredningen instämmer i det. Det kan tilläggas att en sådan omvälvande förändring av den svenska vapenlagstiftningen, av de skäl som anges i avsnitt 6, inte ryms inom ramen för detta delupp- drag.

I avsnitt 8.2 överväger utredningen om direktivets undantag för målskyttar (artikel 9.6) – utan att det knyts till personen – bör ge- nomföras inom ramen för en s.k. användningsreglering för vapen- magasin.

Möjlighet att beslagta vapen

I artikel 9.1 anges också att medlemsstaterna ska säkerställa att skjutvapen, väsentliga delar och ammunition i kategori A, som inne- has olagligt i strid med förbudet att förvärva och inneha sådana fö- remål, beslagtas. Det kravet är redan uppfyllt genom regleringen om beslag i 27 kap. rättegångsbalken i förening med straff- och förver- kandebestämmelserna i 9 kap. vapenlagen. Några författningsänd- ringar krävs därför inte.

138

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

7.2.5Tillstånd att inneha vissa vapen

Utredningens förslag: Tillstånd att inneha skjutvapen som om- fattas av ändringsdirektivets kategori A och huvudsakligen har prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde, ska endast få med- delas om vapnet har deaktiverats.

Skälen för utredningens förslag

Skjutvapen i kategori A med prydnads- eller affektionsvärde

Som framgått får en enskild person enligt 2 kap. 4 § vapenlagen med- delas tillstånd att inneha skjutvapen som huvudsakligen har samlar- värde, prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde. Vapnet får då inte utan särskilt tillstånd användas för skjutning. Av 2 kap. 5 a § vapenlagen framgår att tillstånd att inneha skjutvapen, som huvud- sakligen har prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde för andra ändamål än skjutning, får meddelas endast om vapnet görs varaktigt obrukbart. Undantagsvis kan emellertid tillstånd meddelas även om vapnet inte görs varaktigt obrukbart, om det finns särskilda skäl. En förutsättning för det är dock, enligt 2 kap. 3 § fjärde stycket vapen- förordningen, att sökanden har fyllt 18 år. I likhet med när till- ståndsansökan avser skjutning, krävs enligt 2 kap. 6 § vapenlagen synnerliga skäl om det är fråga om ett helautomatiskt vapen eller en- handsvapen. Sammanfattningsvis kan det konstateras att den sven- ska regleringen uppställer höga krav för att tillstånd ska beviljas för innehav av vapen för andra ändamål än skjutning. Regleringen ute- sluter dock inte att tillstånd meddelas för sådana vapen som ingår i kategori A.

Artikel 9.3 i det konsoliderade vapendirektivet ger medlemssta- terna möjlighet att bevilja samlare tillstånd att förvärva och inneha skjutvapen, väsentliga delar och ammunition i kategori A. Som fram- gått i inledningen av detta avsnitt, anser utredningen att svensk rätt är förenlig med direktivet när det gäller möjligheten att bevilja till- stånd till föremål i kategori A för samlare.

139

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

Inget särskilt undantag för sådana vapen

Artikel 9 innehåller dock inte något undantag avseende tillstånd att inneha vapen med prydnadsvärde eller affektionsvärde. Den befint- liga svenska regleringen står därmed i strid med direktivet när det gäller innehav av sådana vapen. I sammanhanget bör dock noteras att det följer av bilaga I, del II, till det konsoliderade vapendirektivet att ett skjutvapen i kategori A som har deaktiverats i enlighet med ge- nomförandeförordning (EU) 2015/2403 (se avsnitt 5.10 om den förordningen), blir klassificerat i kategori C. Den svenska regle- ringen bör därför ändras på så sätt att det för tillstånd till vapen i kategori A som har prydnadsvärde eller särskilt affektionsvärde, i stället för det befintliga kravet på att vapnet ska göras varaktigt obrukbart, införs ett krav på att vapnet har deaktiverats enligt kom- missionens genomförandeförordning (EU) 2015/2403. En sådan be- stämmelse kan lämpligen placeras i vapenförordningen, med stöd av ett utvidgat bemyndigande i vapenlagen, och formuleras med en hän- visning till kategori A i vapenförordningens bilaga.

I avsnitt 12.2 återkommer utredningen till frågan om det bör in- föras övergångsbestämmelser som innebär att kravet på deaktivering inte ska gälla vid förnyelse av vissa tillstånd.

7.3Märkning av skjutvapen

7.3.1Den nuvarande regleringen

Genom 2008 års ändringsdirektiv infördes krav på märkning av skjutvapen och delar till skjutvapen. Kraven innebar i huvudsak att medlemsstaterna skulle se till att skjutvapen eller delar till skjut- vapen som släpps ut på marknaden antingen hade märkts och regi- strerats eller gjorts obrukbara. Av regleringen framgick att alla mon- terade vapen skulle märkas i samband med tillverkningen av dem. Märkningen skulle bestå av antingen vissa särskilt angivna uppgifter, däribland tillverkarens namn, tillverkningsplatsen och serienumret, eller av en numerisk eller alfanumerisk kod. Märkningen skulle an- bringas på en väsentlig del av skjutvapnet som om den förstördes skulle göra skjutvapnet obrukbart. Utöver det innehöll regleringen också ett mindre omfattande märkningskrav för skjutvapen som

140

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

överförs från en statlig depå till annan för permanent civilt bruk, liksom krav avseende märkning av förpackningar med ammunition.

De svenska bestämmelserna om märkning infördes den 1 juli 2011 och finns i 2 a kap. vapenlagen. Bestämmelserna infördes för att genomföra 2008 års ändringsdirektiv och FN:s vapenprotokoll. De innefattar dels krav på märkning av skjutvapen i samband med tillverkning, införsel och överföring från staten till annan för perma- nent civilt bruk, dels krav på märkning av ammunition i samband med tillverkning.

Genomförandet av ändringsdirektivet kräver, även med en imple- mentering på miniminivå, vissa ändringar av den befintliga regle- ringen. I det följande redovisas utredningens närmare överväganden om det.

7.3.2Ändringsdirektivet

Genom 2017 års ändringsdirektiv har märkningskraven skärpts i flera avseenden. Bestämmelserna i fråga finns i artikel 4.1 och 4.2 i det konsoliderade vapendirektivet.

I artikel 4.1 a föreskrivs att medlemsstaterna ska säkerställa att alla skjutvapen eller väsentliga delar som släpps ut på marknaden har försetts med en tydlig, permanent och unik märkning utan dröjsmål efter tillverkning och senast innan produkterna släpps ut på mark- naden, eller utan dröjsmål efter import till unionen. Regleringen gäl- ler för skjutvapen som tillverkats eller importerats till EU den 14 september 2018 eller senare. Direktivets märkningskrav har såle- des utvidgats till att gälla inte bara vid tillverkning, utan även vid im- port. Det har också utvidgats till att gälla inte bara monterade vapen utan samtliga väsentliga delar. Kravet har kompletterats med en tids- frist inom vilken märkning ska göras och utvidgats till att gälla även obrukbara vapen. De omfattades inte tidigare av direktivet eller märkningsregleringen.

Artikel 4.2 första meningen innehåller den närmare regleringen av vad märkningen ska omfatta. Där framgår att den unika märk- ningen som avses i artikel 4.1 a ska inbegripa tillverkarens namn eller varumärkesnamnet, landet eller platsen för tillverkningen, serienum- ret och tillverkningsåret, om det inte redan framgår av serienumret,

141

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

samt om möjligt modellen. Märkningskravet enligt direktivets tidi- gare lydelse omfattade samtliga dessa uppgifter, förutom modellen. Den tidigare generella möjligheten att i stället för att märka skjut- vapnet med uppgifter om tillverkare m.m. använda en numerisk eller alfanumerisk kod, har genom ändringsdirektivet tagits bort och er- satts av en undantagsbestämmelse för små vapendelar, som finns i artikel 4.2 första stycket sista meningen i det konsoliderade vapen- direktivet. Av undantaget följer i huvudsak att om en väsentlig del är för liten för att kunna märkas i enlighet med artikel 4.2 första me- ningen, ska den märkas med åtminstone ett serienummer eller en alfanumerisk eller digital kod.

Enligt artikel 4.2 andra stycket ska märkningskraven för skjutva- pen och väsentliga delar som är av särskilt stort historiskt värde fast- ställas i enlighet med nationell rätt. Någon motsvarande bestäm- melse fanns inte i tidigare versioner av direktivet.

Ändringsdirektivet har i viss mån också skärpt regleringen om märkning vid överföring från statlig depå till annan för civilt bruk. Enligt artikel 4.2 femte stycket ska medlemsstaterna, när skjutvapen eller väsentliga delar överförs från en statlig depå till annan för per- manent civilt bruk, se till att vapnet eller de väsentliga delarna förses med den unika märkning som föreskrivs i artikel 4.1 och som tillåter identifiering av den enhet från vilken överföring har skett. Enligt di- rektivets tidigare lydelse krävdes endast en lämplig unik märkning som tillät en stat att identifiera det överlåtande landet. Dessutom gällde kraven endast märkning av skjutvapen.

När 2008 års ändringsdirektiv genomfördes beslutade Sverige att i flera avseenden införa en högre skyddsnivå än den som krävdes av direktivet och FN:s vapenprotokoll. De skärpta krav som har införts genom 2017 års ändringsdirektiv uppfylls därför till viss del redan av befintlig svensk rätt. Exempelvis gäller vapenlagens krav avseende märkning vid tillverkning, införsel och överföring även obrukbara vapen (2 a kap. 3, 5 och 7 §§). Det innebär att det förhållandet att märkningskravet enligt ändringsdirektivet utvidgas till att gälla även obrukbara vapen inte kräver någon författningsändring. Kraven på märkning vid tillverkning och införsel gäller vidare inte bara för monterade vapen utan även för lösa vapendelar (prop. 2010/11:72 s. 22 och 29), varför inte heller ändringsdirektivets utvidgning be- träffande sådana kräver någon ändring av den svenska lagstiftningen.

142

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

7.3.3Genomförandedirektivet

Enligt artikel 4.3 i det konsoliderade vapendirektivet ska kommis- sionen anta genomförandeakter med tekniska specifikationer för märkningen. Den 16 januari 2019 antogs kommissionens genomfö- randedirektiv. I artikel 2 i genomförandedirektivet anges att med- lemsstaterna ska säkerställa att märkningen enligt vapendirektivet uppfyller de tekniska specifikationer som anges i bilagan till genom- förandedirektivet. I bilagan finns bestämmelser om vilken minsta teckenstorlek, vilket alfabet och vilket siffersystem som får användas vid märkningen. Bilagan innehåller också en bestämmelse om an- vändning av metallskyltar för märkning av vissa vapendelar som inte är tillverkade i metalliskt material.

7.3.4Märkning vid tillverkning

Utredningens förslag: Vid tillverkning ska märkningen om möj- ligt inbegripa uppgift om modell.

Vid tillverkning ska en vapendel som är för liten för att kunna märkas på vanligt sätt märkas med åtminstone ett serienummer eller liknande.

Utredningens bedömning: Det krävs inte några nya bestämmel- ser om när märkning vid tillverkning ska göras.

Polismyndigheten kan inom ramen för befintligt bemyndi- gande i vapenförordningen meddela föreskrifter om tekniska spe- cifikationer för märkningen.

Skälen för utredningens förslag och bedömning

Den befintliga regleringen

Enligt vapenlagens nuvarande bestämmelser om märkning vid till- verkning ska den som tillverkar ett skjutvapen, som är avsett att skjuta ut hagel, kulor eller andra projektiler med hjälp av ett antänd- bart drivämne, förse vapnet med en unik märkning som omfattar till- verkarens namn, landet eller platsen för tillverkningen, serienummer och tillverkningsår, om tillverkningsåret inte framgår av serienumret

143

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

(2 a kap. 2 §). Detsamma gäller, som framgår av avsnitt 7.3.2, till- verkning av vapendelar och obrukbara vapen (2 a kap. 3 och 4 §§). Märkningskravet gäller dock inte för den som tillverkar skjutvapen av delar som redan är märkta på föreskrivet sätt.

Vid genomförandet av 2008 års direktiv utnyttjades inte den möj- lighet som direktivet gav till alternativ märkning bestående av en nu- merisk eller alfanumerisk kod. Att den möjligheten tas bort genom 2017 års ändringsdirektiv, kräver därför ingen författningsåtgärd. Det framgår inte närmare av förarbetena varför regeringen inte läm- nade något förslag om en sådan alternativ märkning. Däremot fram- hölls, beträffande frågan om ett generellt undantag från märknings- kraven borde införas, att dåvarande Rikspolisstyrelsen uppgett att det inte förekom så små eller tekniskt avancerade vapendelar att de inte kunde märkas alls och att det torde vara möjligt att märka även en mindre eller avancerat konstruerad vapendel i vart fall ett begrän- sat antal gånger (prop. 2010/11:72 s. 24).

Märkning av små vapendelar

Som nyss nämnts har det genom ändringsdirektivet införts en be- stämmelse om att väsentliga delar som är för små för att rymma den vanliga märkningen ska märkas med åtminstone ett serienummer eller en alfanumerisk eller digital kod (artikel 4.2). Mot bakgrund av det ovan redovisade resonemanget om möjligheten att märka små vapendelar, kan möjligen behovet av en sådan alternativ märkning ifrågasättas. Utredningen noterar emellertid att det vid tidigare för- sök att genomföra 2017 års ändringsdirektiv har framförts remissyn- punkter som talar för att det kan uppstå situationer där en vapendel är alltför liten för att rymma de uppgifter som normalt ska anges vid märkning och att Sverige därför bör utnyttja direktivets möjlighet att märka en vapendel med en mer begränsad mängd information (se prop. 2020/21:42 s. 34). Mot bakgrund av det, och det förhållandet att ändringsdirektivet föreskriver att en sådan alternativ märkning ska göras på vapendelar som är för små för att rymma den vanliga märkningen, bör en undantagsbestämmelse om märkning av små vapendelar införas i vapenlagen.

Undantaget bör införas i 2 a kap. 2 § vapenlagen, som innehåller bestämmelser om den närmare utformningen av märkning vid till-

144

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

verkning. Det bör också göras en justering i 2 a kap. 4 § som klargör att undantaget även gäller vid tillverkning av separata vapendelar.

Enligt utredningens mening måste ändringsdirektivet tolkas så att den alternativa märkningen för små vapendelar ska gälla även i fråga om märkning vid import. I det följande föreslår utredningen att vapenlagens bestämmelser om märkning vid införsel ska ändras för att överensstämma med märkningskraven vid tillverkning. Ge- nom den ändring som därvid föreslås kommer undantaget avseende märkning av små vapendelar i 2 a kap. 2 § att gälla även för märkning vid införsel.

Utredningen noterar avslutningsvis att det av 9 kap. 1 b § vapen- lagen framgår att den som uppsåtligen bryter mot bl.a. 2 a kap. 2 och 4 §§ döms till böter eller fängelse i högst ett år. Genom de ändringar som föreslås här kommer det att vara kriminaliserat att uppsåtligen bryta mot bestämmelsen om märkning av små vapendelar.

Märkning med modellbeteckning

Genom ändringsdirektivet införs en föreskrift om att märkning av ett skjutvapen eller en väsentlig del om möjligt ska inbegripa modell- beteckning (artikel 4.2). Till skillnad från den bedömning som gjor- des vid det tidigare lagstiftningsarbetet, anser utredningen inte att föreskriften kan uppfattas som fakultativ på det sättet att varje med- lemsstat får avgöra om modellbeteckning ska ingå i märkningen (se Ds 2018:1 s. 96 och prop. 2020/21:42 s. 34). Kravet på att märk- ningen ska innefatta modell är visserligen inte obligatoriskt i alla si- tuationer, eftersom sådan märkning enligt direktivet endast behöver göras när det är möjligt. I förhållande till medlemsstaterna, måste kravet på märkning dock anses innebära att de ska se till att märk- ningen av skjutvapen och väsentliga delar inbegriper även uppgift om modell i de fall där det är möjligt. Eftersom Sverige för närvarande inte har något krav på att märkning ska innefatta uppgift om modell, behöver ett sådant krav införas. Utredningen noterar i samman- hanget också att Polismyndigheten i det tidigare lagstiftningsarbetet framförde synpunkter om att märkning med modellbeteckning skulle vara värdefullt för att snabbt och effektivt kunna bestämma ett skjutvapens egenskaper och kunna avgöra om vapnet är lämpligt för sitt ändamål (prop. 2020/21:42 s. 34).

145

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

Det kan dock finnas situationer då det inte är möjligt att märka ett skjutvapen eller vapendelar med uppgift om modell, exempelvis för att vapnet eller vapendelen har handtillverkats och därför, eller av annat skäl, saknar särskild modellbeteckning. Det är knappast möjligt att i lagtext på ett uttömmande och rättssäkert sätt beskriva i vilka situationer som märkning med modellbeteckning bör krävas. En tänkbar lösning kan vara att utforma bestämmelsen på samma sätt som i Danmark. Som framgår av avsnitt 4.3.3 har Danmark vid genomförandet av ändringsdirektivet föreskrivit att uppgift om mo- dell ska ingå i märkningen, om det är möjligt (”hvis det er muligt”). Om en sådan vagt hållen reglering skulle införas, bör den dock inte vara straffsanktionerad. Det måste vara förutsebart att ett visst hand- lande kan leda till straffrättsligt ansvar.

Vid en samlad bedömning anser utredningen att det, för att upp- fylla kravet i ändringsdirektivet, bör införas en reglering i vapenlagen om att märkningen ska innefatta uppgift om modell, om möjligt. Be- stämmelsen bör placeras i 2 a kap. 2 § vapenlagen. Den bör undantas från vapenlagens bestämmelser om att brott mot märkningsbestäm- melserna är straffbelagda.

Tidsfrist för märkning vid tillverkning

I artikel 4.1 a föreskrivs att märkning av skjutvapen och väsentliga delar ska göras utan dröjsmål efter tillverkningen och senast innan föremålen släpps ut på marknaden. Någon motsvarande tidsgräns anges inte i vapenlagens bestämmelser om tillverkningsmärkning. Av 2 a kap. 1 och 2 §§ vapenlagen följer dock att kravet på märkning vid tillverkning gäller för den som tillverkar ett vapen i samband med vapnets tillverkning. Eftersom tillverkning äger rum innan vapnet eller vapendelen släpps ut på marknaden (jfr prop. 2010/11:72 s. 21) får kravet i artikel 4.1 a att märkning ska göras utan dröjsmål och senast innan föremålen släpps ut på marknaden redan anses vara till- godosett. Någon författningsändring krävs därför inte.

Tekniska specifikationer för märkning

Som tidigare nämnts åligger det medlemsstaterna att säkerställa att märkningen uppfyller de tekniska specifikationer som anges i bila-

146

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

gan till genomförandedirektivet. Polismyndigheten har framfört att föreskrifterna inte bör införlivas i svensk rätt genom att myndig- heten får i uppdrag att utfärda nya myndighetsföreskrifter. Enligt myndigheten bör de tekniska specifikationerna i stället införlivas ge- nom ändringar i vapenförordningen, alternativt genom myndighets- föreskrifter från Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Som skäl för den ståndpunkten har Polismyndigheten bl.a. gjort gällande att myndigheten i dag inte har något direkt uppdrag avseende utfö- rande av märkning och att ett uppdrag att utfärda myndighetsföre- skrifter som gäller märkning går emot det strategiska målet att renodla Polismyndighetens verksamhet.

Enligt utredningens mening är föreskrifterna i genomförandedi- rektivet på sådan detaljnivå att de kan och bör införlivas genom verk- ställighetsföreskrifter (se 8 kap. 7 § regeringsformen). De bör såle- des inte införas genom ändringar i vapenförordningen. När det gäller frågan om vilken myndighet som bör ta fram föreskrifterna noterar utredningen att Polismyndigheten inte har något tillsynsansvar över tillverkare av skjutvapen. Det ansvaret ligger i stället hos ISP, enligt 18 § lagen om krigsmateriel. Det talar i någon mån för att ISP också bör ha ansvaret för att utfärda föreskrifter på det aktuella området. Reglerna om märkning berör emellertid inte bara tillverkare utan även andra aktörer, däribland personer och organisationer som im- porterar skjutvapen, vapendelar och ammunition. ISP har inte någon närmare koppling till reglerna om märkning eller övriga regler i vapenlagstiftningen. Det har däremot Polismyndigheten, som är an- svarig för prövning av ärenden enligt vapenlagstiftningen, inklusive ärenden relaterade till införsel. De föreskrifter som kan behövas är av mycket begränsat slag och kan därför inte bli särskilt betungande för Polismyndigheten. Utredningen anser att det bör ankomma på Polismyndigheten att utfärda verkställighetsföreskrifter avseende märkning. Myndigheten kan göra det med stöd av det generella be- myndigandet i 17 kap. 4 § vapenförordningen, vilket ger myndighe- ten rätt att meddela föreskrifter för verkställigheten av vapenlagen, innefattande lagens bestämmelser om märkning.

147

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

7.3.5Märkning vid införsel

Utredningens förslag: När vapen eller vapendelar förs in till Sverige från en stat utanför EU ska de förses med samma märk- ning som krävs vid tillverkning.

Utredningens bedömning: Märkningskravet vid införsel bör inte omfatta skjutvapen som förs in för statens räkning.

Skälen för utredningens förslag och bedömning

Samma märkning vid införsel som vid tillverkning

Enligt vapenlagens nuvarande bestämmelser gäller mindre stränga krav på märkning vid införsel än vid tillverkning. Enligt 2 kap. 7 § vapenlagen ska den som för in vapen eller vapendelar till Sverige från en stat utanför EU senast inom en månad efter införseln se till att föremålet har en unik märkning med identifikationsnummer eller annan uppgift som gör det möjligt att identifiera det. Märkningen ska också visa att föremålet har förts in till Sverige och året för in- förseln. Paragrafen utformades utifrån bestämmelserna i FN:s va- penprotokoll. Där föreskrivs i fråga om importmärkning att parterna ska kräva en lämplig enkel märkning på varje importerat skjutvapen som medger identifiering av importlandet och, när så är möjligt, även importåret, som möjliggör för de behöriga myndigheterna i landet i fråga att spåra skjutvapnet, samt en unik märkning, om skjutvapnet inte redan har en sådan märkning (prop. 2010/11:72 s. 28).

Som framgått innebär ändringsdirektivet att det ska gälla samma krav i fråga om märkning vid tillverkning som vid införsel (arti- kel 4.1 a och 4.2 i det konsoliderade vapendirektivet). För att upp- fylla de kraven måste skjutvapen som förs in i Sverige från en stat utanför EU således förses med samma unika märkning som krävs vid tillverkning. Ett sådant krav bör därför införas i 2 a kap. 7 § och er- sätta den nuvarande bestämmelsen om märkning med identifika- tionsnummer eller annan uppgift som gör det möjligt att identifiera föremålet. Kravet bör formuleras genom en hänvisning till märk- ningskravet i 2 a kap. 2 §. Genom en sådan ändring klargörs det att samma krav gäller vid införsel som vid tillverkning, innefattande ett krav på alternativ märkning för små vapendelar. För att regleringen

148

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

även fortsättningsvis ska uppfylla FN:s vapenprotokoll, bör kraven på att märkningen ska visa att föremålet har förts in till Sverige och året för införseln finnas kvar.

Enligt den nuvarande regleringen i 2 a kap. 7 § har den som för in vapen eller sådana vapendelar som omfattas av märkningskravet en månad på sig att se till att föremålet har den märkning som krävs. Tidsfristen får anses uppfylla kravet i artikel 4.1 a att vapnet eller vapendelen ska ha försetts med föreskriven märkning utan dröjsmål efter att det har införts till unionen.

Märkningskrav vid statlig införsel

Vapendirektivet är inte tillämpligt på vapen och ammunition som förvärvas eller innehas av staten. Vid genomförandet av 2008 års ändringsdirektiv valde regeringen trots det att låta märkningskravet vid tillverkning gälla även skjutvapen och ammunition som tillverkas för statens räkning. Till stöd för det anfördes bl.a. att det är angeläget att samtliga skjutvapen och vapendelar, även sådana som tillverkas för staten, kan spåras på ett förhållandevis enkelt sätt och att syftet med att märka skjutvapen skulle kunna gå delvis förlorat om bara civila vapen omfattas av bestämmelserna. Vidare angavs att det mot den bakgrunden framstod som både rimligt och ändamålsenligt att även skjutvapen och vapendelar som tillverkas för staten skulle om- fattas av kravet på märkning (prop. 2010/11:72 s. 23 f.). Trots att kravet på spårbarhet gör sig lika starkt gällande vid införsel av vapen och vapendelar för statens räkning omfattar reglerna om märkning inte sådan egendom. Lagstiftningen skulle bli mer konsekvent om kravet på märkning vid införsel även skulle omfatta införsel för sta- tens räkning. Det gäller särskilt som det föreslås att vapen och vapendelar vid införsel ska förses med samma unika märkning som krävs vid tillverkning. Dessutom skärps, som utredningen återkom- mer till i avsnitt 7.3.6, kraven på märkning vid överlåtelse av skjut- vapen och vapendelar från staten.

Vid det tidigare försöket att genomföra ändringsdirektivet före- slogs att märkningskravet vid införsel skulle utvidgas till att omfatta även skjutvapen som förs in för statens räkning (Ds 2018:1 s. 97 f. och prop. 2020/21:42 s. 37). Utredningen ska emellertid enligt sina direktiv (dir. 2022:40) föreslå ett genomförande av ändringsdirekti-

149

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

vet på absolut miniminivå. Eftersom vapendirektivet inte är tillämp- ligt på vapen som innehas av staten krävs det ingen sådan reglering. Utredningen anser dessutom att en sådan utvidgning kräver närmare analys i fråga om exempelvis vilken påverkan som förslaget skulle få för Polismyndighetens och andra statliga myndigheters upphandling av och befintliga avtal avseende skjutvapen. Utredningen har inte utrymme för sådana fördjupade överväganden inom ramen för detta betänkande. Även om det alltså finns ändamålsskäl som talar för att märkningskravet bör gälla vid statlig införsel, väljer utredningen därför att inte föreslå en sådan ordning.

7.3.6Märkning vid överlåtelse från staten

Utredningens förslag: När vapen och vapendelar överlåts från staten till någon annan för permanent civilt bruk ska de förses med samma unika märkning som vid tillverkning. Vapendelar ska också, på samma sätt som gäller för vapen, ha en unik märkning där det framgår att de har överlåtits från en svensk myndighet.

Skälen för utredningens förslag: Enligt 2 a kap. 5 § vapenlagen ska den myndighet som överlåter vapen från staten till annan för perma- nent civilt bruk se till att vapnet har en unik märkning av vilken det framgår att överlåtelsen har skett från en svensk myndighet. Som ti- digare nämnts har det genom ändringsdirektivet införts krav på att såväl skjutvapen som väsentliga delar ska förses med både en sådan unik märkning som gäller vid tillverkning och införsel och en märk- ning som tillåter identifiering av den enhet från vilken överföringen har skett.

Utredningen bedömer att det nuvarande märkningskravet i va- penlagen i och för sig uppfyller ändringsdirektivets krav på märkning som tillåter identifiering av den enhet från vilken överföringen har gjorts. Regleringen behöver dock utvidgas till att även gälla märk- ning av vapendelar. Den behöver också kompletteras med ett krav på märkning av vapen och vapendelar med samma uppgifter som det föreslås att vapen och vapendelar ska märkas med vid tillverkning och införsel. Den senare utvidgningen bör, av samma skäl som an- förts beträffande märkning vid införsel, författningstekniskt göras genom en hänvisning till 2 a kap. 2 §.

150

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

7.3.7Märkning av historiska skjutvapen

Utredningens bedömning: Sverige bör utnyttja möjligheten att införa särskilda bestämmelser om märkning av skjutvapen av sär- skilt stort historiskt värde. Den som har en befintlig samling av historiska skjutvapen kommer inte att behöva ansöka om undan- tag från de nya märkningsreglerna för skjutvapen som ingår i samlingen.

Utredningens förslag: Om det finns särskilda skäl får Polismyn- digheten på ansökan medge undantag från skyldigheten att märka skjutvapen eller vapendelar som är av särskilt stort historiskt värde.

Om Polismyndigheten avslutar ärendet på annat sätt än ge- nom att bifalla ansökan ska myndigheten ange i beslutet inom vil- ken tid föremålet senast ska vara märkt.

Skyldigheten att märka ett föremål inom den tid som anges i Polismyndighetens beslut straffsanktioneras på motsvarande sätt som skyldigheten att märka föremål inom viss tid enligt de ordi- narie märkningsreglerna.

Polismyndigheten får ta ut en avgift för ansökan om undantag, varvid avgiftsklass 2 enligt avgiftsförordningen tillämpas.

Skälen för utredningens bedömning och förslag

Ändringsdirektivet och gällande reglering

I ändringsdirektivet ges medlemsstaterna utrymme att i sin natio- nella rätt fastställa särskilda märkningskrav för skjutvapen och vä- sentliga delar som är av särskilt stort historiskt värde (artikel 4.2 andra stycket i det konsoliderade direktivet).

Vapenlagen gäller inte för skjutvapen som tillverkats före år 1890 och som inte är avsedda för gastäta enhetspatroner. De flesta äldre samlarvapen omfattas således inte av märkningsbestämmelserna vid t.ex. införsel. I övrigt gör svensk vapenlagstiftning i princip ingen skillnad mellan historiska vapen, samlarvapen och andra vapen. Det sedan tidigare gällande kravet på märkning som visar att vapnet har förts in i Sverige och året för införseln gäller alltså generellt.

151

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

Genom ändringsdirektivet ska märkningen innehålla fler uppgif- ter jämfört med tidigare. Syftet med märkningen är att öka möjlig- heten att identifiera och spåra skjutvapen. Det skälet gör sig i många fall gällande även för historiska vapen och samlarvapen. Regeringen ansåg därför i prop. 2020/21:42 (s. 36) att det fanns skäl att ställa samma höga krav på märkning av dessa vapen.

En bestämmelse om undantag från märkning bör införas

Ett genomförande av ändringsdirektivet på miniminivå bör, som framgår av avsnitt 6.2, även innebära att utredningen analyserar om det finns skäl att utnyttja eventuella möjligheter till undantag. Det finns enligt utredningens mening fall där en märkning av ett skjut- vapen eller en vapendel enligt de ordinarie märkningsreglerna kan medföra att vapnets historiska värde minskar. Utredningen anser därför att den möjlighet som ändringsdirektivet ger att i nationell rätt fastställa vilka krav på märkning som ska gälla för skjutvapen och väsentliga delar som är av särskilt stort historiskt värde bör ut- nyttjas.

Vilka historiska skjutvapen omfattas av regleringen?

En grundläggande fråga är vad som ska gälla för historiska skjutva- pen som ingår i ett museums eller en privatpersons samlingar när den nya regleringen träder i kraft. De märkningskrav som utredningen föreslår kommer enbart att gälla för skjutvapen som tillverkas eller importeras från och med reglernas ikraftträdande – den 1 juli 2023 enligt utredningens förslag. Historiska vapen i befintliga samlingar kommer alltså inte att träffas av de nya reglerna om märkning. Där- med blir det heller inte aktuellt att ansöka om undantag från reglerna när det gäller befintliga samlingar.

Av naturliga skäl får möjligheten att ansöka om undantag från märkningskraven bara betydelse vid införsel av historiska vapen till Sverige. Undantaget bör därför begränsas till att avse märkningskra- ven vid införsel.

152

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

Möjligheten till undantag från märkning bör utformas med bestämmelserna i Finland som förebild

Som framgått av avsnitt 4.2.3 har Finland infört en reglering som in- nebär att den finska Polisstyrelsen kan bevilja undantag från märk- ningsskyldigheten för ett skjutvapen och delar till ett skjutvapen vilka som sådana är särskilt historiskt betydelsefulla, om märkningen skulle sänka skjutvapnets eller vapendelens historiska värde. Enligt förarbetena gäller den nya möjligheten till undantag för ”historiskt synnerligen betydande” skjutvapen och delar till skjutvapen (RP 179/2018 rd s. 72).

Utredningen har vid kontakter med Polisstyrelsen fått förklarat att Polisstyrelsen har möjlighet att inom ramen för beredningen av ansökningsärendet inhämta yttrande från exempelvis det finska mi- litärmuseet. Ett annat alternativ, som står öppet såväl för Polissty- relsen som för sökanden, är att hämta in ett utlåtande från en (annan) samlare som är specialiserad på den vapentyp som är aktuell. Det är sökanden som ska visa och lämna in utredning om vilka negativa konsekvenser en märkning skulle kunna få.

Möjligheten att göra undantag bör, enligt mönster från Finland, utnyttjas genom en ny bestämmelse som ger en vapeninnehavare möjlighet att ansöka om att de ordinarie märkningskraven inte ska gälla. Bestämmelsen bör tas in i 2 a kap. vapenlagen.

Undantaget bör gälla skjutvapen som är historiskt betydelsefulla

Ändringsdirektivet talar om skjutvapen som är ”av särskilt stort historiskt värde”. Frågan är vilka skjutvapen som kan rymmas under det uttrycket. En utgångspunkt är att om ett skjutvapen eller en vapendel har ett stort historiskt värde innebär det inte nödvändigtvis att föremålet också betingar ett högt ekonomiskt värde. Ordet värde syftar i detta sammanhang även på andra värden än ekonomiska.

Även om ett skjutvapen många gånger kan vara ekonomiskt vär- defullt just på grund av dess historiska betydelse finns det ingen helt given koppling mellan dess historiska och dess ekonomiska värde. Ett vapen kan vara av historisk betydelse, utan att för den skull vara ekonomiskt värdefullt. Möjligheten att ge undantag från märknings- kraven bör enligt utredningens mening därför omfatta skjutvapen

153

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

eller vapendelar som är av särskilt stort historiskt värde, dvs. histo- riskt betydelsefulla.

Vad gör ett skjutvapen historiskt betydelsefullt?

Utredningen kan konstatera att det inte är möjligt att uttömmande ange vilka faktorer som kan göra att ett visst skjutvapen är historiskt betydelsefullt. Några faktorer som, enskilda eller i kombination, kan vägas in vid den bedömningen kan dock nämnas här.

Ett skjutvapen kan exempelvis vara historiskt betydelsefullt på grund av sin ålder. Att ett enskilt skjutvapen av en viss typ är gam- malt behöver dock inte innebära att det skjutvapnet också är histo- riskt betydelsefullt. Det kan exempelvis vara fråga om ett skjutvapen som har tillverkats i stor mängd och av vilka det finns ett stort antal bevarade. I vissa fall kan vapnets skick ha betydelse. Exempelvis kan ett äldre skjutvapen av en viss typ, som det i och för sig finns många exemplar bevarade av, vara historiskt betydelsefullt om just det ex- emplaret är oanvänt eller annars i ovanligt gott skick.

Hur många skjutvapen av samma slag som finns bevarade kan alltså ha betydelse. Om exempelvis ett skjutvapen av viss typ har till- verkats i endast ett mindre antal exemplar kan ett enskilt exemplar av skjutvapnet vara historiskt betydelsefullt. Ett visst skjutvapen kan rent av vara unikt och därför vara historiskt betydelsefullt. Det kan exempelvis vara fråga om en prototyp eller ett enskilt exemplar som har fått en unik utformning.

Många gånger torde ett skjutvapens historiska betydelse bero på dess proveniens. Proveniensen kan avse vapnets ursprung, vapnets ägarhistoria eller annan historia. Det kan t.ex. ha ägts eller använts av en historiskt betydelsefull person eller spelat en roll i en historiskt betydelsefull händelse.

Det kan finnas fall där ett visst skjutvapen är historiskt betydel- sefullt främst för en begränsad grupp av människor, exempelvis en sammanslutning av något slag. Ett skjutvapen kan också vara histo- risk betydelsefullt för ett visst geografiskt område, exempelvis en viss ort där det förekommit vapentillverkning eller där någon sär- skild historisk händelse har inträffat. Ett sådant skjutvapen behöver inte alltid ha samma historiska betydelse på nationell nivå eller annars utanför den berörda kretsen. Då måste det bedömas i det en-

154

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

skilda fallet om vapnet kan anses vara historiskt betydelsefullt i den mening som bör krävas för att frågan om undantag från märknings- kravet ska aktualiseras. Det bör enligt utredningens mening inte stäl- las alltför stränga krav i det avseendet i de fall som avses här.

Det kan övervägas om bestämmelsen om undantag bör ange vissa faktorer som alltid innebär att ett vapen anses vara historiskt bety- delsefullt. Exempelvis skulle vapen som är tillverkade för ett visst antal år sedan, eller vapen som bara har tillverkats i ett visst antal exemplar, alltid kunna anses vara historiskt betydelsefulla. Som ge- nomgången visar är det emellertid vanskligt att använda sådana ge- nerella kriterier. Ett visst vapens historiska betydelse är till stor del beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt utredning- ens mening är det därför inte lämpligt att ha i lag fastställda kriterier för när ett skjutvapen alltid ska anses vara historiskt betydelsefullt. Bedömningen av om så är fallet bör göras i varje enskilt fall.

Utredningen anser inte heller att det bör anges i lagtext vilka fak- torer som ska eller kan vägas in i bedömningen. Som nyss nämnts är det inte möjligt att uttömmande ange vilka faktorer som kan ha be- tydelse. Det skulle inte heller gagna tillämpningen att i lagtexten ge exempel på sådana faktorer.

Att ett visst skjutvapen har viss historisk betydelse bör dock inte räcka. I ändringsdirektivet talas det om ”särskilt stort historiskt värde” Det tyder på att en restriktiv bedömning bör göras av vilka vapen som kan omfattas av den nationella regleringen.

Vad bör vägas in vid bedömningen av om undantag kan medges?

En utgångspunkt för prövningen av om undantag ska medges bör vara att undantag kan medges om skjutvapnets historiska betydelse skulle minska om vapnet märktes enligt de ordinarie reglerna.

Ett skjutvapens historiska betydelse kan tänkas minska efter märkning på flera sätt. Ett vapens historiska betydelse kan exempel- vis gå förlorad eller minska genom att en märkning rent fysiskt måste anbringas på det som gör vapnet historiskt intressant, om ett vapen exempelvis har en särpräglad utformning eller utsmyckning. Det kan också tänkas att en märkning skulle störa den rent estetiska upplevelsen av vapnet. I båda dessa fall bör ett undantag kunna med-

155

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

ges om inte de negativa konsekvenserna av en märkning framstår som helt försumbara.

Att det ekonomiska värdet av ett skjutvapen skulle minska av en märkning bör inte ensamt kunna vara avgörande för om undantag kan beviljas. Men om ett vapen skulle få minskad historisk betydelse genom märkning, och till följd av det också ett minskat ekonomiskt värde, bör det kunna vägas in i bedömningen.

Utredningen har förstått att den absoluta merparten av de fabrikstillverkade skjutvapen som finns på marknaden är märkta med åtminstone tillverkarens namn, modellnummer och tillverk- ningsnummer eller annat serienummer. Många vapendelar är också märkta i någon form. Syftet med de ordinarie märkningskraven som ska gälla vid införsel enligt ändringsdirektivet (se avsnitt 7.3.5) är att göra det möjligt att identifiera eller spåra vapnet eller vapendelen. Om ett historiskt betydelsefullt skjutvapen eller en sådan vapendel kan identifieras och spåras genom befintlig märkning bör det vägas in i bedömningen av om ett undantag från de ordinarie märknings- kraven kan medges.

Enligt utredningens mening är det svårt att förutse alla situa- tioner där undantag bör medges. På samma sätt som när det gäller frågan om ett visst vapen är historiskt betydelsefullt, är det till stor del omständigheterna i varje enskilt fall som måste få vara avgörande för om ordinarie märkning ska kunna underlåtas. Den instans som ska ta ställning till frågan om undantag bör få ett relativt stort dis- kretionärt utrymme vid sin prövning. Regeln om undantag bör där- för utformas på så sätt att undantag ska kunna medges om det finns särskilda skäl.

När det gäller omfattningen av den prövning som ska göras, skulle den prövande myndigheten kunna ges befogenhet att före- skriva om en mindre omfattande märkning än vad som följer av de ordinarie reglerna. Att ge ett sådant delvis bifall till en ansökan skulle i vissa fall kunna vara ett alternativ till att helt avslå en ansökan, om myndigheten bedömer att det inte finns förutsättningar för ett full- ständigt undantag från märkningskravet. Utredningen har dock stannat för att föreslå att en prövning enbart ska avse frågan om märkning helt ska få underlåtas.

156

SOU 2022:62

Frågor som rör skjutvapen

Vilken myndighet bör pröva ansökningar om undantag och hur bör ett ansökningsärende handläggas?

En vapeninnehavare som vill ha undantag från märkningskraven bör kunna få den frågan prövad efter ansökan. Utredningen anser att den myndighet som är mest lämpad att pröva ansökningar av det här sla- get är Polismyndigheten.

Den som ansöker om undantag bör i sin ansökan redogöra för varför vapnet är av särskilt stort historiskt värde och vilka negativa konsekvenser en ordinarie märkning skulle kunna få.

Det kan komma in ansökningar om undantag där Polismyndig- heten inte själv kan avgöra om ett vapen är historiskt betydelsefullt eller om undantag bör medges. Polismyndigheten har då möjlighet att begära hjälp av andra statliga myndigheter, exempelvis Statens försvarshistoriska museer (SFHM), inom ramen för vanlig myndig- hetssamverkan (se 8 § förvaltningslagen [2017:900]). Enligt vad ut- redningen har fått veta samarbetar Polismyndigheten redan i dag med SFHM i vissa vapenärenden.

Utredningen anser inte att det är nödvändigt att föreskriva en skyldighet för Polismyndigheten att samverka med andra myndig- heter i ärendehandläggningen. Polismyndigheten kan själv avgöra, utifrån omständigheterna i varje enskilt ärende, om samverkan är nödvändig eller inte.

Tidsfrist efter Polismyndigheten avslagsbeslut

Enligt 2 a kap. 7 § vapenlagen gäller en tidsfrist om en månad efter införseln för den som har fört in vapen eller vapendelar till Sverige. Inom den tiden ska den som har fört in vapnet eller vapendelen se till att föremålet är märkt på föreskrivet sätt. Om vapeninnehavaren under den månaden vänder sig till Polismyndigheten med en ansö- kan om undantag från märkningskravet, bör skyldigheten att märka föremålet inte gälla, i avvaktan på Polismyndighetens beslut.

Om Polismyndigheten avslutar ärendet på annat sätt än genom att bifalla ansökan, exempelvis genom ett avslagsbeslut, innebär det att den sökande vapeninnehavaren är skyldig att märka vapnet eller vapendelen. Den skyldigheten bör vara straffsanktionerad på mot- svarande sätt som skyldigheten att märka vapen eller vapendelar en- ligt de ordinarie reglerna i 2 a kap. 7 §. Det bör tydliggöras genom

157

Frågor som rör skjutvapen

SOU 2022:62

ett tillägg i 9 kap. 1 b § vapenlagen. Eftersom skyldigheten är straff- sanktionerad måste det vara tydligt för vapeninnehavaren vad som gäller. Polismyndigheten bör därför ange i beslutet när föremålet senast ska vara märkt. En särskild bestämmelse bör klargöra det.

I normalfallet bör det anses rimligt att vapeninnehavaren ser till att märka föremålet inom en månad från den dag han eller hon fick del av beslutet. Eftersom tidsfristen börjar löpa när vapeninnehava- ren får del av beslutet, bör beslutet delges honom eller henne.

Om ett avslagsbeslut överklagas till förvaltningsdomstol, enligt den möjlighet som beskrivs närmare nedan, och domstolens dom eller slutliga beslut inte innebär att undantag från märkningsreglerna medges, bör domstolen ange i det slutliga beslutet eller domen när föremålet senast ska vara märkt. Domstolen bör alltså se till att det blir tydligt för den enskilda vad som gäller i fråga om märkning, på motsvarande sätt som i fråga om Polismyndighetens beslut. Det krä- ver dock inget särskilt förtydligande i lag.

Överklagande och omedelbar verkställighet

Eftersom bestämmelsen om undantag från märkningskravet tas in i 2 a kap. vapenlagen kommer Polismyndighetens beslut i ett sådant ärende att kunna överklagas till förvaltningsrätten enligt reglerna om överklagande i 10 kap. vapenlagen.

I 10 kap. 2 § vapenlagen föreskrivs att Polismyndighetens eller en domstols beslut enligt lagen ska gälla omedelbart, om inte annat för- ordnas.

Regeln om omedelbar verkställighet får i det här slaget av ärenden betydelse när Polismyndigheten har avslutat ärendet på annat sätt än genom att bifalla ansökan, exempelvis genom ett avslagsbeslut. Ett sådant beslut innebär att vapeninnehavaren är skyldig att märka sitt vapen inom den tid som Polismyndigheten anger i avslagsbeslutet.

Syftet med att märka skjutvapen och vapendelar är att möjliggöra att föremålet kan identifieras och spåras. Det finns alltså en säker- hetsaspekt att ta hänsyn till. En nödvändig märkning av exempelvis ett importerat skjutvapen bör inte kunna fördröjas av en domstols- process. Regeln i 10 kap. 2 § vapenlagen bör därför gälla även vid ärenden av nu aktuellt slag.

158

8 Frågor som rör vapenmagasin

8.1Det är nödvändigt att reglera vapenmagasin

8.1.1Den nuvarande regleringen

Varken vapenlagen eller vapenförordningen innehåller några regler om vapenmagasin. När det gäller jaktvapen finns dock vissa regler i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om jakt och statens vilt (NFS 2002:18). De anger vilken magasinkapacitet som är tillåten att använda vid viss typ av jakt.

Det finns också bestämmelser om vapenmagasin i krigsmateriel- lagstiftningen. Lagen om krigsmateriel innehåller regler om tillverk- ning, tillhandahållande och utförsel av krigsmateriel. I en bilaga till förordningen (1992:1303) om krigsmateriel framgår vad som utgör krigsmateriel. Där föreskrivs bl.a. att skjutvapen som omfattas av vapenlagen, med undantag för slätborrade skjutvapen för jakt eller sportskytte, liksom löstagbara magasin till sådana vapen, utgör krigsmateriel (se t.ex. ML1 a–d samt ML2 a och c i bilagan). Till- verkning, tillhandahållande och utförsel av löstagbara vapenmagasin omfattas således normalt av krav på tillstånd enligt krigsmateriellag- stiftningen (se 3–6 §§ lagen om krigsmateriel).

8.1.2Ändringsdirektivet

Som framgått av avsnitt 7.2.2 innebär ändringsdirektivet att regle- ringen av medlemsstaternas möjlighet att tillåta förvärv och innehav av skjutvapen i kategori A skärps i en rad avseenden. Regleringen, som finns i artikel 9 och bilaga I till det konsoliderade vapendirekti- vet, innebär bl.a. att vissa halvautomatiska skjutvapen med central- antändning numera ingår i kategori A och därför som huvudregel ska vara förbjudna att förvärva och inneha. En förutsättning för det

161

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

är dock att vapnet, enligt vad som anges i bilaga I, antingen har ett större fast magasin eller att ett större löstagbart magasin sätts in i det. Med större magasin avses magasin med kapacitet för fler än 20 eller 10 patroner, beroende på om det är fråga om ett kort eller långt skjutvapen.

Genom ändringsdirektivet införs även två ytterligare bestämmel- ser om vapenmagasin som knyter an till det utvidgade förbudet. Be- stämmelserna finns i artikel 13.1 andra stycket och artikel 6.3 i det konsoliderade vapendirektivet.

I artikel 13.1 andra stycket anges att förvärv av laddningsanord- ningar för halvautomatiska skjutvapen med centralantändning, vilka kan innehålla fler än 20 patroner, eller fler än 10 patroner vad gäller långa skjutvapen, ska tillåtas endast för personer som beviljas till- stånd enligt artikel 9 eller ett tillstånd som har bekräftats, förnyats eller förlängts enligt artikel 10.5.

I artikel 6.3 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att tillstånd att förvärva och tillstånd att inneha ett skjutvapen i kategori B ska återkallas om det framkommer att den person som beviljades det till- ståndet innehar en laddningsanordning av motsvarande storlek (20 eller 10 patroner) som är möjlig att montera på halvautomatiska skjutvapen med centralantändning eller repeterande skjutvapen. Det gäller dock inte om personen har beviljats tillstånd enligt artikel 9 eller tillstånd som har bekräftats, förnyats eller förlängts enligt arti- kel 10.5.

8.1.3Det krävs en reglering av vissa vapenmagasin

Utredningens bedömning: Ändringsdirektivet innebär ett krav på Sverige att införa en reglering för vissa löstagbara vapenmaga- sin för halvautomatiska vapen med centralantändning.

Skälen för utredningens bedömning: Vapenlagen och vapenför- ordningen saknar helt regler om förvärv och innehav av vapenmaga- sin. Det innebär att vem som helst i dag kan köpa, inneha och över- låta vapenmagasin, oavsett magasinets kapacitet och utan att någon prövning görs av köparens eller innehavarens lämplighet. I samband med de tidigare försöken att genomföra ändringsdirektivet har bl.a. vissa remissinstanser, som det får förstås, hävdat att den ordningen

162

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

kan bestå eftersom direktivet inte kräver någon reglering av vapen- magasin. Sådana synpunkter har också förts fram till utredningen under arbetet med detta betänkande.

Utredningen delar inte den uppfattningen. Som har framgått in- nebär ändringsdirektivet att vissa vapentyper, däribland vissa halv- automatiska vapen när det sätts in löstagbara magasin med stor kapacitet i dem, läggs till i kategori A. Därigenom är de som utgångs- punkt förbjudna skjutvapen, i den mening som följer av artikel 9 i det konsoliderade vapendirektivet, i vart fall när det halvautomatiska skjutvapnet och vapenmagasinet är kombinerade, dvs. när det lös- tagbara vapenmagasinet är insatt i skjutvapnet. För att det förbudet inte enkelt ska kunna kringgås genom att magasinet förvärvas sepa- rat, föreskriver artikel 13.1 andra stycket att köp av sådana magasin endast ska tillåtas för personer som har tillstånd enligt artikel 9. Den praktiska innebörden av artikel 13.1 andra stycket är således att den som vill förvärva sådana vapenmagasin ska kontrolleras. Till det kommer bestämmelserna i artikel 6.3, som innebär att ett olovligt innehav av vapenmagasin ska få konsekvenser. Bestämmelserna syf- tar till att direktivets förbud ska vara möjligt att tillämpa i praktiken samtidigt som det inte enkelt ska kunna kringgås. En reglering som möjliggör kontroll av förvärv och sanktionerar olovligt innehav av vapenmagasin behöver därför införas i svensk lagstiftning. Det enda sättet att komma till en annan slutsats, är att helt bortse från artikel 13.1 andra stycket och artikel 6.3. Så kan direktivet givetvis inte implementeras. Det bör även understrykas att artikel 13.1 andra stycket och artikel 6.3 är bestämmelser som omfattas av stämningen mot Sverige (se avsnitt 3.5.1).

Frågan är alltså, enligt utredningens mening, inte om en reglering av vapenmagasin behöver införas, utan endast hur regleringen ska ut- formas.

8.1.4Vilka vapenmagasin bör regleringen omfatta?

Utredningens förslag: Regleringen ska enbart omfatta vissa lös- tagbara vapenmagasin som kan användas i kombination med halv- automatiska skjutvapen med centralantändning och helautoma- tiska skjutvapen. Regleringen ska begränsas till magasin med den kapacitet som anges i ändringsdirektivet.

163

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

Utredningens bedömning: Det är inte möjligt att skapa en defi- nition av vapenmagasin som uppfyller de krav som ställs på tydlig och förutsebar lagstiftning.

Skälen för utredningens förslag och bedömning

Bör vapenmagasin jämställas med skjutvapen?

En möjlighet, som även övervägts i Genomförandepromemorian, är att jämställa löstagbara magasin med skjutvapen genom ett tillägg i 1 kap. 3 § vapenlagen. Det skulle få till följd att de bestämmelser i vapenlagen, inklusive bestämmelsen i 2 kap. 1 § vapenlagen om ge- nerell tillståndsplikt, och vapenförordningen som gäller för skjutva- pen även skulle gälla för löstagbara vapenmagasin. En sådan reglering gäller redan för vissa andra vapendelar. Till skillnad från de flesta av dessa vapendelar kan dock ett magasin inte anses utgöra en vapendel som är nödvändig för ett vapens funktion, en s.k. vital vapendel. Det talar mot att jämställa vissa löstagbara vapenmagasin med skjutva- pen. En sådan lösning skulle, som regeringen uttalade i det tidigare lagstiftningsärendet, vara onödigt betungande och alltför långtgå- ende (prop. 2019/20:58 s. 23). Utredningen instämmer i den bedöm- ningen. De löstagbara vapenmagasin som behöver regleras bör där- för inte jämställas med skjutvapen.

Regleringen bör begränsas till vissa löstagbara vapenmagasin

Artikel 13.1 andra stycket i det konsoliderade vapendirektivet om- fattar enligt ordalydelsen endast sådana vapenmagasin för halvauto- matiska skjutvapen med centralantändning som kan innehålla fler än 20 patroner eller fler än 10 patroner vad gäller långa skjutvapen.

Vapendirektivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att med- lemsstaterna får anta bestämmelser som är strängare än de som finns i direktivet. Det finns därför inte något hinder mot att i svensk rätt införa en generell reglering som omfattar alla typer av vapenmagasin. Vid tidigare försök att genomföra ändringsdirektivet har det fram- hållits att en sådan generell reglering skulle vara enklare att tillämpa och öka möjligheterna att motverka och begränsa illegalt innehav och användande av skjutvapen (se prop. 2020/21:42 s. 57). Polis-

164

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

myndigheten har under utredningsarbetet återigen framhållit att regleringen bör omfatta vapenmagasin generellt. För en generell reglering talar det förhållandet att behovet av att förhindra otillåtna magasininnehav inte kan anses vara begränsat till just den storlek på magasin som ändringsdirektivet omfattar. Fördelarna med en gene- rell reglering måste dock vägas mot nackdelarna som den kan med- föra. Nackdelarna består i huvudsak av en ökad administrativ börda och ökade kostnader för främst enskilda vapenägare, men även för Polismyndigheten. Med tanke på att en generell reglering skulle om- fatta ett mycket stort antal föremål är nackdelarna avsevärda. Vidare är utredningens uppdrag att genomföra direktivet på miniminivå. Utredningen anser därför att regleringen endast bör omfatta vapen- magasin av sådan storlek som anges i artikel 13.1 andra stycket, alltså magasin som rymmer fler än 20 patroner, eller 10 patroner vad gäller långa skjutvapen.

En annan fråga är om regleringen bör omfatta både fasta och lös- tagbara vapenmagasin. Vid tidigare genomförandeförsök har det be- dömts att direktivet i och för sig även omfattar fasta magasin, men att flera skäl ändå talar för att begränsa den svenska regleringen till löstagbara magasin. Ett skäl är att svårigheten att definiera vad som avses med ett vapenmagasin gör sig i ännu högre grad gällande be- träffande fasta vapenmagasin. Utredningen återkommer till frågan hur vapenmagasin bör definieras. Ett annat skäl är att ett fast maga- sin normalt sett inte kan bytas till ett större utan att vapnet ändrar karaktär på ett sådant sätt att det inte längre omfattas av det aktuella vapentillståndet. En reglering av fasta vapenmagasin kommer därför i praktiken inte att få någon betydelse (se Ds 2018:1 s. 197 f. och prop. 2020/21:42 s. 58). Utredningen instämmer i dessa bedöm- ningar och anser därför att regleringen bör begränsas till löstagbara vapenmagasin.

Även i prop. 2020/21:42 gjordes sådana avgränsningar som nu re- dovisats. I det förslag som då lades fram angavs att lagen skulle om- fatta löstagbara vapenmagasin som kan innehålla fler än 20 patroner eller 10 patroner om magasinet är möjligt att ”montera på” ett långt skjutvapen (se prop. 2020/21:42 s. 8). Utredningen noterar att ut- trycket ”montera på” också används i direktivet (se skäl 34 och arti- kel 6.3). Både experter och vapenorganisationer har lämnat syn- punkter av innebörd att det uttrycket varken är vedertaget i en vapenteknisk kontext eller lämpligt, bl.a. eftersom det kan tolkas

165

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

som att det endast innefattar toppmatade magasin. Utredningen in- stämmer i att begreppet inte framstår som optimalt. Enligt utred- ningen är uttrycket ”möjligt att sätta in i” bättre i sammanhanget. Utredningen anser således att regleringen endast bör omfatta löstag- bara vapenmagasin som rymmer fler än 20 patroner, eller 10 patro- ner om magasinet är möjligt att sätta in i ett långt skjutvapen.

Ska regleringen omfatta magasin till både hel- och halvautomatiska vapen?

Ytterligare en fråga att ta ställning till är om regleringen bör omfatta endast löstagbara vapenmagasin till halvautomatiska vapen som är centralantända eller även magasin till helautomatiska vapen. Direk- tivet gäller enligt sin ordalydelse endast vapenmagasin till halvauto- matiska vapen. Det talar för att regleringen bör begränsas till sådana vapenmagasin, givet utredningens direktiv. Samtidigt framstår det ur säkerhetssynpunkt som ologiskt att införa en reglering som endast omfattar magasin till halvautomatiska vapen. Det går inte heller all- tid att dra en skarp gräns mellan magasin till hel- och halvautoma- tiska vapen. Sammantaget bedömer utredningen därför att även lös- tagbara magasin med angiven storlek för helautomatiska skjutvapen bör omfattas av regleringen. Med tanke på den potentiella farlig- heten hos helautomatiska skjutvapen, saknas det enligt utredningens mening skäl att i detta sammanhang göra skillnad på magasin till cen- tral- och kantantända helautomatiska skjutvapen.

Begreppet löstagbara vapenmagasin

Vid de tidigare försöken att genomföra ändringsdirektivet, liksom under utredningens arbete, har det framförts att det bör införas en definition av löstagbara vapenmagasin. Det har också framhållits att magasin som sådana är svåra att definiera, bl.a. eftersom ett och samma magasin kan fyllas med varierande antal patroner, beroende på kaliber.

Ändringsdirektivet innehåller inte någon definition av begreppet laddningsanordning. Det finns inte heller någon definition av be- greppet vapenmagasin i den svenska regleringen, varken i vapenla- gen, i krigsmateriellagstiftningen eller i myndighetsföreskrifter.

166

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

Utredningen delar uppfattningen att det i och för sig vore önsk- värt att införa en definition av begreppet i lagtexten. Som Lagrådet anförde i sitt yttrande över lagrådsremissen Reglering av vapenma- gasin torde det dock knappast vara möjligt att skapa en definition som blir både heltäckande och tillräckligt precis, eftersom det mer är det funktionella begreppet magasin som avses än föremålet i sig (prop. 2019/20:58 s. 102).

Även om det inte är möjligt att juridiskt definiera vapenmagasin kan dock vissa utgångspunkter för en reglering av vapenmagasin slås fast. Det som avses med begreppet vapenmagasin är en behållare som är ämnad att innehålla ammunition till ett skjutvapen. Ur magasinet matas ammunitionen fram till pipans patronläge, vilket kan göras automatiskt eller manuellt. Löstagbara magasin är konstruerade för att vara lätta att byta. Magasinen tillverkas vanligen i metall eller hårdplast. Magasinkapaciteten för gevär brukar uppgå till mellan tre och sex patroner, men det förekommer större magasin. Pistoler har nästintill alltid magasin som innehåller mellan sex och 18 patroner medan automatkarbiner kan ha löstagbara magasin som rymmer upp till 30 patroner. Ett magasin kan bestå av olika komponenter bero- ende på den aktuella konstruktionen.

En annan utgångspunkt, som följer av utredningens nyss redovi- sade överväganden, är att regleringen bara ska omfatta sådana löstag- bara vapenmagasin som är möjliga att montera på, alltså sätta in i, ett halvautomatiskt skjutvapen med centralantändning eller ett helauto- matiskt skjutvapen.

En ytterligare utgångspunkt är att kompletta och fungerande vapenmagasin alltid bör omfattas av regleringen. Detsamma bör gälla en komplett samling av nödvändiga delar som enkelt kan monteras samman till sådana användbara löstagbara magasin (jfr NJA 1987 s. 643). Att magasinet ska vara fungerande och användbart innebär, motsatsvis, att regleringen inte bör ta sikte på mindre magasin för långa och korta skjutvapen som det i och för sig är praktiskt genom- förbart att fylla med fler än 10 respektive 20 patroner av mindre ka- liber, men som då inte fungerar.

I övrigt bör eventuella gränsdragningsproblem kunna lösas i rättstillämpningen.

167

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

8.1.5Tre alternativa sätt att reglera vapenmagasin – användning, förvärv och innehav

Det behövs en förebyggande reglering

I såväl Genomförandepromemorian som prop. 2019/20:58 och prop. 2020/21:42 föreslogs det att ändringsdirektivets bestämmelser om vapenmagasin skulle genomföras i svensk rätt genom att införa till- ståndskrav för vissa vapenmagasin. Utredningen har övervägt om ändringsdirektivet kan genomföras utan att det införs en tillstånds- reglering, exempelvis genom att endast införa bestämmelser som skulle kriminalisera innehav av vapenmagasin.

Artikel 13.1 andra stycket ger klart uttryck för att medlemssta- terna ska vidta förebyggande åtgärder genom kontroll redan vid för- värvet av magasin. En sådan kontroll förutsätter antingen ett till- ståndsförfarande eller någon annan likartad lagstiftning. Det behövs alltså enligt utredningens mening en reglering som är förebyggande.

Olika alternativ kan övervägas

Sverige befinner sig i ett prekärt läge till följd av det pågående över- trädelseärendet och målet i EU-domstolen (se avsnitt 3.5.1). När EU-domstolen meddelar sin dom kan det leda till mycket höga kost- nader för staten i form av dels ett utdömt standardbelopp för det försenade genomförandet, dels ett löpande vite, fram till dess att Sverige får en lagstiftning på plats som genomför ändringsdirektivet. Det är alltså ytterst angeläget att en sådan lagstiftning kan beslutas snarast och träda i kraft så snart som möjligt.

Utredningen har förstått att framför allt olika uppfattningar om hur, eller ens om, vapenmagasin ska regleras, har varit av central be- tydelse för att det hittills inte har varit möjligt att få en lagstiftning på plats. I avsnitt 8.4.9 utvecklar utredningen de centrala delarna av den kritik som har framförts mot de tidigare förslagen.

Utredningen har därför sett det som särskilt viktigt att noga över- väga de olika alternativ till reglering som kan finnas när det gäller den frågan. Utredningen har identifierat tre olika alternativ för hur en reglering av vapenmagasinen skulle kunna utformas.

•En reglering som utgår från ett förbud mot att använda kombi- nationen av ett halvautomatiskt vapen och ett stort löstagbart

168

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

magasin och i anslutning till det reglerar frågor om tillstånd till innehav och förvärv av sådana vapenmagasin i nödvändig ut- sträckning (användningsreglering).

•En reglering av tillstånd till förvärv av vapenmagasin (förvärvs- reglering).

•En reglering av tillstånd till innehav av vapenmagasin (innehavs- reglering).

I de följande avsnitten redogör utredningen närmare för de olika alternativen. Utredningen bedömer också hur de olika alternativen motsvarar kravet att genomföra ändringsdirektivet på miniminivå och om respektive alternativ skulle medföra en reglering som också är praktiskt tillämpbar för de som närmast berörs av den. Det gäller både myndigheter, kommersiella aktörer och andra intressenter.

8.2En användningsreglering – regler om förbud mot användning av vissa särskilt farliga skjutvapen

8.2.1Utgångspunkter för en användningsreglering

Ändringsdirektivets bestämmelser om kombinationen av skjutvapen och stora vapenmagasin

Ändringsdirektivet kom till i tiden efter det att allvarliga terrordåd, där ett större antal personer hade skjutits ihjäl eller skadats allvarligt, hade genomförts på flera platser i Europa (se skäl 2 till ändringsdi- rektivet). EU-lagstiftaren utgick från att kombinationen av ett halv- automatiskt vapen och ett vapenmagasin med stor kapacitet (i fort- sättningen kallat ett stort vapenmagasin) är mycket farlig, och att den kombinationen i sig kan utgöra ett hot mot säkerheten. Därför ska den kombinationen, som utgångspunkt, vara förbjuden för civilt bruk (jfr skäl 34 till det konsoliderade vapendirektivet).

Om man läser det nya regelkomplexet med de utgångspunkterna kan syftet med de nya reglerna sägas vara att försöka förhindra att den särskilt farliga kombinationen av ett halvautomatiskt vapen och ett stort vapenmagasin används för skjutning i andra än legala sam- manhang. Ett annat syfte är att enbart de som kan betros att inneha den kombinationen, för legal användning, ska få inneha den.

169

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

Reglerna kan då sammanfattningsvis sägas innebära följande.

•Det råder som utgångspunkt förbud mot kombinationen av ett halvautomatiskt skjutvapen med centralantändning och ett fast eller löstagbart stort vapenmagasin som sitter i vapnet (bilaga I, del II, kategori A, punkt 7).

•En enskild person som har tillstånd att inneha ett halvautoma- tiskt skjutvapen med centralantändning och är aktiv målskytt kan dock få inneha det vapnet med ett stort vapenmagasin insatt i det om han eller hon tränar för eller deltar i skyttetävlingar. Det krävs inte något tillstånd i varje enskilt fall för att målskytten ska få inneha den kombinationen, men det gäller vissa kvalificerande förutsättningar i fråga om den enskilde målskyttens aktivitet och medlemskap i skytteförening (artikel 9.6).

•Tillstånd till innehav av kombinationen får även medges ”i en- skilda och vederbörligen motiverade undantagsfall”, dvs. efter en individuell prövning. Det är samma krav som gäller för att inne- havstillstånd ska kunna beviljas för andra skjutvapen i kategori A, exempelvis för helautomatiska vapen oavsett vilket magasin som används till det vapnet. Sådana tillstånd får sammanfattningsvis ges för bevaknings- och försvarsändamål, m.m. (artikel 9.2) och samlingsändamål (artikel 9.3).

•En enskild person som har tillstånd att inneha ett halvautoma- tiskt skjutvapen men som inte är en aktiv målskytt eller inte kan medges tillstånd att få inneha skjutvapnet kombinerat med ett stort vapenmagasin enligt artikel 9.2 eller 9.3 får heller inte inneha ett stort vapenmagasin som passar till det vapnet. Den som trots det innehar ett stort vapenmagasin ska få sitt tillstånd till innehav av skjutvapnet återkallat (artikel 6.3).

•Eftersom således bara vissa personer och organisationer kan be- tros med att få inneha kombinationen av ett halvautomatiskt skjutvapen och ett stort vapenmagasin, är det nödvändigt att kon- trollera förvärv av vapenmagasin. En utgångspunkt är att bara den som får inneha kombinationen får köpa stora vapenmagasin som passar till det halvautomatiska skjutvapen som vederbörande har tillstånd att inneha (artikel 13.1 andra stycket).

170

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

Det skulle krävas ett särskilt tillstånd till användning i vissa fall

Med de här utgångspunkterna har utredningen övervägt om ett sätt att genomföra ändringsdirektivet skulle kunna vara att införa regler som utgår från förbudet mot den särskilt farliga kombinationen av halvautomatiskt skjutvapen med centralantändning och stort vapen- magasin, men som medger undantag i vissa särskilda fall.

De som trots det underliggande förbudet skulle kunna få använda den kombinationen skulle vara dels aktiva målskyttar, utan särskilt tillstånd, eller bevakningsföretag eller enskilda personer för bevak- nings- eller försvarsändamål, m.m., efter en individuell prövning.

De som skulle få använda kombinationen skulle då också kunna ges rätt att inneha såväl kombinationen som sådan, som stora vapen- magasin som passar till det halvautomatiska skjutvapen som veder- börande har tillstånd att inneha.

Den som inte får använda kombinationen skulle inte få inneha den. Den som inte får använda kombinationen skulle inte heller få förvärva några stora vapenmagasin. Det bästa sättet att uppnå kon- troll över förvärven skulle vara att föreskriva att stora vapenmagasin endast får överlåtas eller yrkesmässigt förmedlas till den som får an- vända kombinationen.

Det sist sagda skulle dock kunna gälla med vissa undantag. Det som ska förhindras är ju att kombinationen kommer till användning för skjutning i otillåtet eller illegalt syfte. Om det finns tillräckliga säkerhetsgarantier för att någon otillbörlig användning för skjutning faktiskt inte riskeras, borde såväl samtidigt innehav av kombina- tionen som förvärv av vapenmagasin kunna medges. Därför skulle innehav av kombinationen och förvärv av stora vapenmagasin kunna tillåtas för samlingsändamål eller museala ändamål. Det borde också vara möjligt att kunna ge tillstånd till innehav av stora vapenmagasin exempelvis till någon som enbart samlar på sådana vapenmagasin, men som inte har tillstånd att inneha något skjutvapen som magasi- nen passar till.

Det skulle krävas kriminalisering av nya förfaranden

Direktivet kräver att medlemsstaterna ska fastställa sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som antagits enligt direkti- vet (artikel 23 i det konsoliderade vapendirektivet). Dels på grund av

171

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

det kravet, men också på grund av att det är angeläget att de brotts- bekämpande myndigheterna får tillgång till så effektiva verktyg som möjligt för att stävja otillåten eller illegal användning av skjutvapen, skulle de föreslagna reglerna behöva kompletteras med bestämmel- ser om kriminalisering.

Två förfaranden skulle behöva kriminaliseras: olovlig användning av kombinationen halvautomatiskt skjutvapen med centralantänd- ning och stort vapenmagasin och otillåtet innehav av eller överlåtelse av ett stort vapenmagasin.

När det gäller otillåtet innehav av kombinationen halvautoma- tiskt skjutvapen med centralantändning och stort vapenmagasin bör det vara en tillräcklig sanktion att föreskriva att tillståndet att inneha skjutvapnet ska återkallas i ett sådant fall, så som också föreskrivs i artikel 6.3 i det konsoliderade vapendirektivet.

Det skulle krävas en ny lag eller ett nytt kapitel i vapenlagen

Utredningen kan konstatera att ett regelverk med ovanstående in- riktning helt skulle bryta mot den befintliga systematiken i vapenla- gen och vapenförordningen, redan genom att regleringen skulle utgå från användningen av ett skjutvapen tillsammans med ett visst vapenmagasin och inte innehav av ett visst skjutvapen. Det är inte möjligt att åstadkomma ett sådant regelverk genom att enbart göra tillägg till paragrafer och lägga till nya paragrafer i vapenlagens be- fintliga kapitel.

Ett alternativ skulle möjligen kunna vara att samla bestämmel- serna i ett helt nytt kapitel i vapenlagen. Det är dock tveksamt om det ens är lagtekniskt möjligt att åstadkomma en sådan lösning. Ut- redningen har av tidsskäl inte heller möjlighet att närmare överväga en sådan lösning. Utredningen har däremot tagit fram ett utkast till hur en helt ny lag på området skulle kunna utformas. Utkastet pre- senteras i nästa avsnitt. Den lagen skulle reglera förbud mot vissa särskilt farliga skjutvapen.

En specialreglering som kompletterar vapenlagen

Den nya lagen skulle innebära en specialreglering av rätten att an- vända och inneha själva kombinationen av ett halvautomatiskt skjut-

172

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

vapen och ett stort vapenmagasin. Det skulle alltså fortfarande krä- vas tillstånd till att inneha skjutvapnet efter en sedvanlig tillstånds- prövning enligt reglerna i vapenlagen och vapenförordningen. En kompletterande reglering av det slaget ställer särskilt höga krav på tillämparen, eftersom han eller hon alltid måste överväga i vilken utsträckning en viss bestämmelse i särlagstiftningen ersätter eller bara kompletterar den befintliga regleringen i vapenlagen.

Den nya lagen skulle av bl.a. lagtekniska skäl behöva innehålla vissa särskilda regler om återkallelse av tillstånd och omhänderta- gande av vapen. Härutöver skulle de befintliga och tillämpliga reg- lerna i 6 kap. vapenlagen om återkallelse av tillstånd, omhänderta- gande av vapen och ammunition m.m. och i 7 kap. om inlösen av vapen, ammunition och ljuddämpare också vara tillämpliga.

Om en lag om förbud mot vissa särskilt farliga skjutvapen skulle införas, skulle den lagen sannolikt kräva kompletterande bestämmel- ser i något av de nu nämnda eller andra avseenden. I utkastet tar ut- redningen upp de lagbestämmelser som utredningen ser som helt nödvändiga för att ändringsdirektivet ska kunna genomföras. Som framgår av utkastet bedömer utredningen att det även skulle vara nödvändigt att komplettera lagen med vissa föreskrifter på lägre nivå än lag, dvs. i en kompletterande förordning eller i myndighetsföre- skrifter.

8.2.2Ett utkast till en lag om förbud mot vissa särskilt farliga skjutvapen

Inledningsvis kan konstateras att en reglering som bygger på att en- dast samtidig användning av ett halvautomatiskt skjutvapen och ett stort löstagbart vapenmagasin regleras skulle förutsätta att vapenin- nehavaren skulle behöva söka tillstånd för varje enskilt skjuttillfälle. Det är naturligtvis helt orealistiskt. I stället måste en sådan reglering utgå från förbudet mot att använda kombinationen ett stort löstag- bart vapenmagasin och ett halvautomatiskt skjutvapen och ange vilka undantag från förbudet som ska gälla.

För att närmare belysa hur komplex en reglering byggd på an- vändning av kombinationen av stora löstagbara vapenmagasin och centralantända halvautomatiska skjutvapen skulle bli presenterar ut- redningen här ett utkast till en sådan lag.

173

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

Tiden medger inte att utredningen närmare presenterar de över- väganden som ligger till grund för hur utkastet till lag har utformats eller innehållet i enskilda paragrafer. Allmänt kan det sägas att de överväganden som utredningen gör på andra ställen i betänkandet i tillämplig utsträckning får gälla även för lagutkastet, exempelvis när det gäller svårigheterna att definiera vapenmagasin (avsnitt 8.1.4). Andra överväganden som har relevans är t.ex. övervägandena om förvaring och transport av vapenmagasin samt införsel (avsnitt 8.4.5 och 8.4.6) och statens innehav av vapenmagasin (avsnitt 8.4.8).

En ny lag som utgår från användningen skulle kunna ges följande utformning.

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag kompletterar vapenlagen (1996:67). De ord och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i vapenlagen.

Definitioner

2 § Med stort vapenmagasin förstås i denna lag ett löstagbart magasin för halvautomatiska skjutvapen med centralantändning, under förut- sättning att magasinet kan innehålla fler än 20 patroner.

Med stort vapenmagasin förstås även ett löstagbart magasin som kan innehålla fler än 10 patroner, om magasinet kan sättas in i ett halvauto- matiskt skjutvapen med centralantändning, och

a)längden på det skjutvapnets pipa överstiger 30 cm, eller

b)det skjutvapnets totala längd överstiger 60 cm.

3 § Med särskilt farligt skjutvapen förstås i denna lag ett halvautoma- tiskt skjutvapen med centralantändning när ett stort vapenmagasin sätts in i det.

Förbud mot användning av ett särskilt farligt skjutvapen

4 § Det är, med de undantag som framgår av 5 och 6 §§, förbjudet att använda ett särskilt farligt skjutvapen för skjutning.

5 § En enskild person som för målskytte har meddelats tillstånd att inneha ett halvautomatiskt skjutvapen med centralantändning får utan särskilt tillstånd använda det vapnet med ett stort vapenmagasin insatt i

174

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

det för skjutning för tränings- och tävlingsändamål under följande för- utsättningar. Han eller hon ska sedan minst tolv månader vara aktiv medlem i en sammanslutning. Sammanslutningen ska antingen ha auk- toriserats enligt vapenlagen (1996:67) eller vara ansluten till en sådan auktoriserad sammanslutning. Sammanslutningen ska inom ramen för sin verksamhet bedriva skytte med halvautomatiska skjutvapen med centralantändning.

6 § Polismyndigheten får ge en enskild person eller ett auktoriserat bevakningsföretag, som meddelas eller har meddelats tillstånd att inne- ha ett halvautomatiskt skjutvapen med centralantändning, tillstånd att använda det skjutvapnet som ett särskilt farligt skjutvapen för skjutning om det är nödvändigt för

a)skydd av säkerheten för kritisk infrastruktur, kommersiell sjöfart, konvojer av högt värde och känsliga fastigheter,

b)ändamål som rör det nationella försvaret,

c)utbildnings-, kultur- eller forskningsändamål, eller

d)historiska ändamål.

Tillståndet ska begränsas med villkor så att skjutvapnet endast får an- vändas för skjutning i den omfattning som är nödvändig för att till- ståndshavaren ska kunna upprätthålla nationell säkerhet eller allmän ordning och säkerhet.

Innehav av stora vapenmagasin

7 § Tillstånd krävs för att få inneha stora vapenmagasin.

8 § Den som har tillstånd enligt vapenlagen (1996:67) att driva handel med skjutvapen har rätt att inneha ett eller flera stora vapenmagasin som passar till de skjutvapen som tillståndet avser.

9 § Den som får använda ett halvautomatiskt skjutvapen med central- antändning som ett särskilt farligt skjutvapen för skjutning enligt 5 § eller efter ett tillstånd enligt 6 § får utan särskilt tillstånd inneha ett eller flera stora vapenmagasin som passar till skjutvapnet.

Den som har tillstånd att låna ett halvautomatiskt skjutvapen med cen- tralantändning får under den tid som han eller hon innehar ett skjutva- pen som lån även inneha ett eller flera stora vapenmagasin som passar till skjutvapnet utan särskilt tillstånd, om han eller hon får använda ett särskilt farligt skjutvapen för skjutning enligt 5 § eller efter ett tillstånd enligt 6 §.

175

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

10 § En enskild person som har tillstånd att inneha ett halvautoma- tiskt skjutvapen med centralantändning som huvudsakligen har samlar- värde får utan särskilt tillstånd inneha ett stort vapenmagasin som passar till skjutvapnet.

11 § En huvudman för museum som har tillstånd att inneha ett halv- automatiskt skjutvapen med centralantändning får utan särskilt tillstånd inneha ett eller flera stora vapenmagasin som passar till skjutvapnet.

12 § Polismyndigheten får meddela en enskild person tillstånd att in- neha ett eller flera stora vapenmagasin om det skäligen kan antas att va- penmagasinen inte kommer att missbrukas.

Förbud mot samtidigt innehav av halvautomatiskt skjutvapen och stort vapenmagasin

13 § Den som inte får använda ett särskilt farligt skjutvapen för skjut- ning enligt 5 § eller efter tillstånd enligt 6 § får inte samtidigt inneha ett halvautomatiskt skjutvapen med centralantändning och ett stort vapen- magasin som passar till skjutvapnet.

Förbudet gäller inte den som har rätt att inneha ett eller flera stora va- penmagasin utan särskilt tillstånd enligt 8, 10 eller 11 §.

Överlåtelse av stort vapenmagasin

14 § Ett stort vapenmagasin får överlåtas eller yrkesmässigt förmedlas endast till

a)den som driver handel med skjutvapen och har rätt att inneha ett eller flera stora vapenmagasin enligt 8 §,

b)den som får använda ett halvautomatiskt skjutvapen med centralan- tändning som ett särskilt farligt skjutvapen enligt 5 § eller efter tillstånd enligt 6 §, under förutsättning att vapenmagasinet passar till vapnet, eller

c)den som får inneha ett eller flera stora vapenmagasin enligt 10, 11 eller 12 §.

15 § Den som enligt 9 § första stycket eller 10 § innehar ett stort vapenmagasin utan särskilt tillstånd och som överlåter det skjutvapen som magasinet passar till, får utan särskilt tillstånd fortsätta att inneha vapenmagasinet under tre månader räknat från dagen då överlåtaren lämnar ut vapnet till förvärvaren.

176

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

Om innehavaren inom den tid som anges i första stycket har gett in en ansökan om tillstånd att inneha magasinet eller ett nytt skjutvapen som avses i 2 § och som magasinet passar till, får innehavaren utan särskilt tillstånd fortsätta att inneha magasinet till dess ansökan har prövats slutligt.

Återkallelse av tillstånd

16 § Ett tillstånd enligt 6 § att använda ett särskilt farligt skjutvapen för skjutning ska återkallas av Polismyndigheten om

a)tillståndshavaren har visat sig olämplig att inneha skjutvapen eller olämplig att använda ett särskilt farligt skjutvapen,

b)förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller

c)det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

17 § Ett tillstånd enligt 12 § att inneha ett eller flera stora vapenmaga- sin ska återkallas av Polismyndigheten om

a)tillståndshavaren har visat sig olämplig att inneha egendomen,

b)förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller

c)det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

18 § Ett tillstånd att inneha ett halvautomatiskt skjutvapen med cen- tralantändning ska återkallas av Polismyndigheten om tillståndshavaren bryter mot förbudet i 13 § att samtidigt inneha ett halvautomatiskt skjutvapen med centralantändning och ett stort vapenmagasin som pas- sar till vapnet.

Omhändertagande av egendom

19 § Polismyndigheten ska besluta att ett halvautomatiskt skjutvapen med centralantändning med tillhörande ammunition, ljuddämpare, stora vapenmagasin och tillståndsbevis ska tas om hand om

a)det finns risk att skjutvapnet används för skjutning i strid med 5 eller 6 §, eller

b)det är sannolikt att tillståndet att inneha skjutvapnet kommer att återkallas och särskilda omständigheter inte talar emot ett omhänderta- gande.

177

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

Om risken för missbruk är överhängande, får egendomen tas om hand även utan ett sådant beslut. En sådan åtgärd får vidtas av polismän, jakt- tillsynsmän som länsstyrelsen förordnat, kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän eller särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen. Åtgärden ska skyndsamt anmälas till Polismyndigheten, som omedel- bart ska pröva om omhändertagandet ska bestå.

20 § Om Polismyndigheten har beslutat om omhändertagande enligt 19 §, ska frågan om återkallelse av tillståndet prövas skyndsamt.

Tillståndet är ogiltigt till dess att frågan om återkallelse har prövats.

Återkallas inte tillståndet ska tillståndsbeviset omedelbart lämnas till- baka.

Straff och förverkande

21 § Den som uppsåtligen använder ett särskilt farligt skjutvapen för skjutning utan att ha rätt till det döms för olovlig användning av särskilt farligt skjutvapen till fängelse i högst tre år.

Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

22 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som upp- såtligen eller av oaktsamhet

a)innehar ett stort vapenmagasin utan att ha rätt till det, eller

b)överlåter eller yrkesmässigt förmedlar ett stort vapenmagasin till nå- gon som inte har rätt att inneha det.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar för otillåtet innehav av stort vapenmagasin.

23 § Ett skjutvapen eller ett stort vapenmagasin som har varit föremål för brott som avses i 21 eller 22 § ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för skjutvapnet eller vapenmagasinet kan dess värde förklaras förverkat. Om ett skjutvapen eller ett stort vapen- magasin förklaras förverkat får även ammunition som hör till skjutvap- net eller vapenmagasinet förklaras förverkad.

Utbyte av brott enligt denna lag ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

24 § Om någon frivilligt lämnar in ett halvautomatiskt skjutvapen med centralantändning och ett stort vapenmagasin till Polismyndig-

178

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

heten, får åtal för olovligt innehav av egendomen väckas mot honom eller henne av åklagaren endast om det är motiverat från allmän syn- punkt. Detsamma gäller om någon frivilligt lämnar in ett stort vapen- magasin till Polismyndigheten.

Avgifter

25 § Polismyndigheten får ta ut avgifter för prövning av ansökningar enligt denna lag.

Bemyndiganden

26 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får med- dela närmare föreskrifter om

a)förutsättningarna enligt 5 § för att en enskild person ska få använda ett särskilt farligt skjutvapen utan särskilt tillstånd,

b)förutsättningarna för att en enskild person eller ett auktoriserat be- vakningsföretag ska få tillstånd till användning enligt 6 §, och

c)avgifter enligt 25 §.

Överklagande

27 § Polismyndighetens beslut om tillstånd enligt 6 eller 12 §, återkal- lelse av tillstånd enligt 16–18 § eller omhändertagande enligt 19 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

28 § Beslut som gäller en enskild person får överklagas till den förvalt- ningsrätt inom vars domkrets han eller hon var folkbokförd vid tiden för beslutet.

I övriga fall överklagas beslut till den förvaltningsrätt inom vars dom- krets det första beslutet fattades.

29 § Polismyndighetens eller en domstols beslut enligt denna lag ska gälla omedelbart, om inte annat beslutas.

____________

179

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

8.2.3En användningsreglering skulle vara mycket svårtillämpad

Utredningens bedömning: Ändringsdirektivets bestämmelser om kombinationen av skjutvapen och stora vapenmagasin bör inte genomföras genom en reglering som utgår från använd- ningen. En sådan reglering skulle bli svårtillämpad och onödigt betungande.

Skälen för utredningens bedömning: Utredningen bedömer att en lag med ett sådant innehåll som har skisserats i avsnitt 8.2.2, skulle, tillsammans med nödvändiga kompletterande föreskrifter innebära att bestämmelserna i ändringsdirektivet om kombinationen av skjut- vapen och stora vapenmagasin genomfördes i svensk rätt.

Utredningen har förstått att en del av kritiken mot förslagen som presenterats i tidigare propositioner till genomförande av de bestäm- melserna går ut på att förslagen skulle innebära, eller i vart fall ge uttryck för, en omklassificering av halvautomatiska vapen med cen- tralantändning med stora magasin från kategori B till kategori A, oavsett om vapenmagasinet är insatt i vapnet eller inte.

En fördel med en användningsreglering synes vara att en sådan lösning skulle minska risken för att regleringen upplevs som en om- klassificering av halvautomatiska skjutvapen med centralantändning.

Det finns emellertid betydande nackdelar med en sådan reglering. Det skisserade regelverket skulle – oavsett om det skulle läggas i en ny lag, eller på sikt kunna arbetas in ett nytt kapitel i vapenlagen

–bli omfattande och komplext. En ny lag skulle bli mer betungande såväl för Polismyndigheten och domstolar som för enskilda, efter- som de då måste förhålla sig till regleringen i både vapenlagen och den nya lagen. Problemet med en viss dubbelreglering skulle i prak- tiken kvarstå även om reglerna skulle kunna arbetas in i ett nytt kapi- tel i vapenlagen.

För sådana personer och företag som skulle behöva särskilt till- stånd för att få använda ett särskilt farligt skjutvapen skulle det bli nödvändigt att söka dubbla tillstånd. Tillstånd skulle krävas såväl för rätten att inneha själva skjutvapnet som för rätten att använda kom- binationen av skjutvapnet och ett stort vapenmagasin.

En ny reglering, som dessutom är så detaljerad som skulle krävas här, innebär oundvikligen tillämpningsproblem. Det uppstår alltid

180

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

gränsdragningsfrågor som måste lösas i rättstillämpningen. Sådana problem och frågor kan förutses exempelvis när det gäller uppräk- ningen i 6 § i utkastet. Den skulle dessutom nödvändiggöra en täm- ligen omfattande och komplex reglering på lägre föreskriftsnivå.

Det kan också förutses tillämpningsproblem och gränsdragnings- frågor när det gäller den lagkonkurrens mellan den befintliga regle- ringen i vapenlagen och vapenförordningen och den nya specialreg- leringen, som oundvikligen skulle uppstå i vissa situationer.

De föreslagna nya straffbestämmelserna skulle vara nödvändiga enligt utredningens mening. De skulle i och för sig kunna utgöra ett bra verktyg för de brottsbekämpande myndigheterna exempelvis i kampen mot gängbrottslighet, men de skulle vara svårtillämpade. Det är betydligt svårare att bevisa att någon har använt en förbjuden kombination av vapen och vapenmagasin än att bevisa innehav av ett otillåtet föremål.

Sammantaget anser utredningen att en användningsreglering vis- serligen skulle innebära att ändringsdirektivet genomfördes på en miniminivå. Det alternativet är emellertid i praktiken inte accepta- belt, både på grund av det skulle vara onödigt betungande och de betydande tillämpningsproblem som skulle uppstå.

8.3En förvärvsreglering – regler om tillstånd till förvärv av vissa vapenmagasin

Utredningens bedömning: Ändringsdirektivets bestämmelser om kombinationen av skjutvapen och stora vapenmagasin bör inte heller genomföras med en reglering som utgår från tillstånd till förvärv av vapenmagasin. En sådan reglering skulle endast uppfylla delar av ändringsdirektivets krav.

Skälen för utredningens bedömning

En alternativ tillståndsreglering

Med tanke på den kritik som har riktats mot de tidigare förslagen om hur de artiklar i ändringsdirektivet som rör vapenmagasin bör

181

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

genomföras, har utredningen även övervägt en tillståndsreglering som tar sikte på förvärv i stället för innehav av vapenmagasin.

Krav på tillstånd för att förvärva vissa vapenmagasin

Utredningen har i avsnitt 8.1 kommit fram till att ändringsdirektivet innebär att det måste införas en reglering i svensk lagstiftning avse- ende vissa större löstagbara vapenmagasin. Regleringen behöver, för att uppfylla ändringsdirektivets krav, vara förebyggande och kunna tillämpas som en kontrollfunktion vid förvärvet av sådana magasin.

Med anledning av de invändningar som redovisas närmare i av- snitt 8.4.9 har utredningen övervägt om det går att genomföra änd- ringsdirektivet på något annat sätt än genom en reglering som tar sikte på just tillstånd till innehav av magasinen i fråga, eftersom det förefaller vara grunden för en stor del av invändningarna mot de ti- digare förslagen om hur direktivet ska genomföras. En utgångspunkt vid de övervägandena har varit att artikel 13.1 andra stycket i det konsoliderade vapendirektivet rimligen endast kan uppfyllas genom att det införs krav på något slags tillstånd, som kan kontrolleras i samband med överlåtelse av ett vapenmagasin.

Om en reglering av de aktuella vapenmagasinen inte ska ta sikte på innehavet av dem, skulle en lösning kunna vara att i stället införa ett krav på tillstånd för att få förvärva magasinen. En sådan regel skulle vara ett udda inslag i vapenlagstiftningen, som i fråga om rät- ten att ta befattning med skjutvapen i de flesta andra sammanhang utgår från begreppet innehav. Rättsfiguren förvärvstillstånd är inte heller vanligt förekommande i annan svensk rätt, även om det finns enstaka varianter av den (se t.ex. 4 § jordförvärvslagen [1979:230]). Ett krav på tillstånd för att få förvärva vapenmagasin får däremot an- ses uppfylla de krav som ställs i artikel 13.1 andra stycket i det kon- soliderade vapendirektivet. En sådan lösning skulle i själva verket ligga närmare det som uttryckligen krävs i artikeln, än en lösning med innehavstillstånd.

För att använda vapenlagens systematik och struktur så långt som möjligt skulle en reglering med förvärvstillstånd kunna byggas upp på samma sätt som de nuvarande bestämmelserna om tillstånd till innehav av bl.a. ljuddämpare. I 2 kap. 1 § vapenlagen skulle det då behövas ett tillägg, som innebär att tillstånd krävs för att förvärva

182

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

stora löstagbara vapenmagasin. För att motverka att tillståndsplikten kringgås skulle begreppet förvärv behöva innefatta både köp, byte och gåva. Vidare skulle det behövas en ny paragraf i 2 kap. vapenla- gen som, i linje med de överväganden som görs i avsnitt 8.4.2, anger att ”den som har tillstånd eller rätt att inneha ett vapen för skjutning eller ett vapen som huvudsakligen har samlingsvärde även utan sär- skilt tillstånd får förvärva vapenmagasin som passar till vapnet” och att ”tillstånd i övriga fall får meddelas om det skäligen kan antas att vapenmagasinet inte kommer att missbrukas”.

En sådan reglering som nu har skisserats skulle i praktiken få samma effekter som bestämmelser om tillstånd att inneha vapenma- gasin när det gäller möjligheterna att anskaffa magasin. Den som av- ser att köpa eller på annat sätt förvärva ett löstagbart magasin av aktuellt slag skulle, precis som vid en reglering avseende innehav, be- höva visa upp ett bevis om vapentillstånd för överlåtaren alternativt ett särskilt tillstånd att få köpa magasinet.

I syfte att ge överlåtaren ett incitament att kontrollera förvärva- rens rätt att skaffa magasinet skulle det även behöva införas en ny bestämmelse i vapenlagen med 2 kap. 9 § vapenlagen som förebild, som föreskriver att ”vapenmagasin får överlåtas endast till den som har tillstånd eller rätt att förvärva det”.

I linje med förslagen i avsnitt 8.4.2 och 8.4.8, skulle det också be- hövas ändringar i vapenlagen som klargör att kravet på tillstånd till förvärv av magasin inte omfattar vapenhandlare eller staten.

Regleringen blir enklare med förvärvstillstånd – men staten släpper kontrollen

En betydande praktisk skillnad mellan att reglera tillstånd till förvärv och att reglera tillstånd till innehav är att den förstnämnda lösningen endast ställer krav på innehavaren av ett vapenmagasin när det an- skaffas eller överlåts, medan den senare möjliggör krav på och för- pliktelser för innehavare även efter anskaffandet.

Det medför bl.a. att det vid ett krav på förvärvstillstånd varken krävs eller behövs någon reglering om vad som ska gälla när den som utan särskilt tillstånd har förvärvat ett magasin gör sig av med vapnet som magasinet passar till (jfr förslaget i avsnitt 8.4.2), eftersom det tillståndspliktiga förfarandet, dvs. förvärvet, redan är genomfört. Av samma anledning blir det inte heller aktuellt med någon reglering om

183

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

återkallelse av särskilda magasintillstånd (jfr förslaget i avsnitt 8.4.3). Någon utvidgning av bemyndigandena i 11 kap. vapenlagen om ma- gasin som innehas av främmande stats militära styrka, vissa statliga tjänstemän och företrädare för utländsk myndighet behövs inte (jfr förslagen i avsnitt 11.3). Någon reglering av dödsbons och konkurs- bons innehav av magasin blir inte heller aktuell (jfr förslagen i av- snitt 8.4.7).

En förvärvsreglering skulle således innebära vissa fördelar för in- nehavaren av vapenmagasin jämfört med en innehavsreglering, i det avseendet att det skulle bli färre regler att förhålla sig till.

Samtidigt tydliggörs här den största bristen med en förvärvsreg- lering, nämligen att staten helt släpper kontrollen av föremålen i för- hållande till en viss person eller organisations befattning med dem. Så snart personen eller organisationen har genomfört förvärvet finns det i praktiken mycket små möjligheter att ingripa mot innehavet. Det skulle bl.a. innebära att Polismyndighetens möjligheter att över- vaka och ingripa mot kriminella gäng inte skulle förbättras jämfört med läget i dag, när vapenmagasinen är helt oreglerade.

Kriminalisering och vissa andra åtgärder

Den nyss nämnda bristen skulle i viss mån kunna läkas genom att andra typer av bestämmelser infördes. Exempelvis skulle skyldig- heten enligt 6 kap. 4 § vapenlagen att under vissa förutsättningar omhänderta vapen med tillhörande föremål kunna utvidgas till att gälla även magasin som tillhör vapnet, eftersom skyldigheten primärt är hänförlig till risker avseende vapeninnehavet och inte magasinin- nehavet (jfr förslaget i avsnitt 8.4.3). Därutöver skulle delar av be- stämmelserna om inlösen i 7 kap. 1 § vapenlagen kunna utvidgas och ändras till att även gälla vapenmagasin, nämligen de fall där inneha- varen har avlidit (punkten b) eller en ansökan om tillstånd till för- värv har avslagits och magasinet har förvärvats genom arv, testa- mente eller bodelning (punkten c). Inlösen enligt punkterna a och d kan däremot inte tillämpas i kombination med en reglering om för- värvstillstånd, eftersom de bestämmelserna kopplar till rätten att in- neha föremålet i fråga (jfr förslaget i avsnitt 8.4.7).

Vidare skulle olovliga förvärv och försäljningar av vapenmagasin, i vart fall i teorin, kunna motverkas genom bestämmelser om krimi-

184

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

nalisering och förverkande av olovligt förvärvade och sålda magasin (jfr förslagen i avsnitt 8.4.3). Det skulle kräva att det införs två nya straffbestämmelser i vapenlagen, förslagsvis i 9 kap. 2 §, som knyter straffansvaret vid sådana förvärv och försäljningar till rätten till för- värv. Vidare skulle förverkandebestämmelserna i 9 kap. 5 § vapenla- gen behöva kopplas till de nya straffstadgandena. I likhet med det som föreslås i avsnitt 8.4.3, skulle det också, enligt utredningen, vara rimligt att utvidga den särskilda åtalsregeln i 9 kap. 7 § till att även gälla olovligt förvärvade vapenmagasin.

En sådan reglering skulle dock bli svår att tillämpa i praktiken. Den skulle sannolikt innebära betydande bevisproblem för åklaga- ren. Det är betydligt svårare att bevisa en koppling mellan påträffade vapenmagasin och särskilda transaktioner än ett innehav. Det öppnar stora möjligheter för den som påträffas med ett vapenmagasin som kräver förvärvstillstånd att kringgå regleringen, exempelvis genom att påstå att magasinet inte har förvärvats av honom eller henne eller att det har anskaffats innan den nya regleringen trädde i kraft.

En reglering med förvärvstillstånd genomför inte ändringsdirektivet

Utredningen bedömer alltså att en lösning med förvärvstillstånd san- nolikt är tillräcklig för att uppfylla artikel 13.1 andra stycket i det konsoliderade vapendirektivet, om den bestämmelsen ses isolerad. Det kan dock ifrågasättas om de sanktioner som kan kopplas till en sådan reglering skulle vara effektiva och avskräckande, vilket krävs enligt artikel 23 i direktivet. Det är dessutom ytterst tveksamt om en lösning med förvärvstillstånd kan anses uppfylla artikel 6.3.

Som framgått kräver artikel 6.3 att medlemsstaterna ska säker- ställa att innehavet av ett sådant vapenmagasin som omfattas av di- rektivet ska leda till att vapentillstånd återkallas, om den enskilde inte har beviljats ett tillstånd enligt de grunder som anges i artikel 9. Om en förvärvsreglering införs skulle ett otillåtet innehav av ett till- ståndspliktigt magasin inte få några konsekvenser för innehavaren. Innehavet av magasinet skulle endast kunna leda till återkallelse av innehavarens vapentillstånd om det bevisas att innehavet är en följd av ett olovligt förvärv som föranleder ansvar för brott mot vapenla- gen och därmed medför olämplighet enligt 6 kap. 1 § första stycket a vapenlagen. Även om artikel 6.3 tolkas extensivt på det sättet, vilket

185

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

är högst tveksamt, innebär de beskrivna svårigheterna att bevisa olovliga förvärv att en lösning med krav på förvärvstillstånd knap- past uppfyller artikelns krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att vapentillstånd återkallas.

Utredningen bedömer sammantaget att en reglering som innebär krav på tillstånd till förvärv av magasin endast skulle uppfylla delar av ändringsdirektivets krav. En sådan reglering skulle alltså innebära att Sverige inte genomförde ändringsdirektivet fullständigt.

En förvärvsreglering skulle dessutom vara svår att tillämpa och därmed sannolikt bli ineffektiv. Den skulle vidare bryta mot den be- fintliga systematiken i svensk vapenlagstiftning. Det skulle inte bli praktiskt enklare för legala vapeninnehavare att anskaffa vapenma- gasin, jämfört med om det i stället ställs krav på tillstånd till innehav av magasin. En förvärvsreglering skulle inte heller innebära någon skillnad av betydelse för Polismyndighetens möjligheter att ingripa mot kriminella gäng när det gäller innehav av vapenmagasin.

8.4En innehavsreglering – regler om tillstånd till innehav av vissa vapenmagasin

8.4.1Inledning

I det här avsnittet tittar utredningen närmare på om ändringsdirek- tivets bestämmelser om kombinationen av skjutvapen och stora va- penmagasin kan och bör genomföras genom en reglering som utgår från innehav av vissa löstagbara vapenmagasin.

Resonemangen i detta avsnitt utgår från de allmänna övervägan- den som utredningen gör i avsnitt 8.1. Här bör särskilt pekas på be- dömningen i avsnitt 8.1.3 att ändringsdirektivet innebär ett krav på Sverige att införa en reglering för vissa löstagbara vapenmagasin för halvautomatiska vapen med centralantändning. Frågan är alltså, en- ligt utredningens mening, inte om en reglering av vapenmagasin be- höver införas, utan endast hur regleringen ska utformas.

186

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

8.4.2En tillståndsreglering med begränsade effekter för vapenägare

Utredningens förslag: Det ska krävas tillstånd för att få inneha sådana löstagbara vapenmagasin som omfattas av vapenlagen. Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjut- ning eller för ändamålet samling får dock utan särskilt tillstånd inneha löstagbara vapenmagasin som passar till vapnet. I andra fall ska tillstånd att inneha löstagbara vapenmagasin kunna med- delas om det skäligen kan antas att magasinet inte kommer att missbrukas.

Den som utan särskilt tillstånd innehar löstagbara vapenmaga- sin och som överlåter det vapen som magasinen passar till, får utan särskilt tillstånd fortsätta att inneha magasinen till det över- låtna vapnet under tre månader från dagen då överlåtaren lämnar ut vapnet till förvärvaren. Detsamma ska gälla om magasininne- havaren inom samma tid har begärt tillstånd till innehav av ett nytt vapen som magasinen passar till.

Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ska ge rätt att in- neha löstagbara vapenmagasin.

Skälen för utredningens förslag

Regleringen ska bara gälla vissa vapenmagasin

I avsnitt 8.1.4 har utredningen närmare preciserat vilka vapenmaga- sin som bör regleras i vapenlagen för att uppfylla kraven i ändrings- direktivet. Det är enbart fråga om vissa stora löstagbara vapenmaga- sin som kan användas i kombination med halvautomatiska vapen med centralantändning och helautomatiska skjutvapen. Regleringen begränsas, som utvecklas närmare i det avsnittet, till vapenmagasin med den kapacitet som anges i ändringsdirektivet.

En reglering liknande den för bl.a. ljuddämpare är minst betungande

För att uppfylla ändringsdirektivet måste alltså, enligt utredningens bedömning, en reglering av vapenmagasin som har så stor kapacitet att de träffas av artikel 13.1 i det konsoliderade vapendirektivet in-

187

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

föras i svensk lagstiftning. Regleringen bör, för att uppfylla kraven i direktivet, vara förebyggande och kunna tillämpas som en kontroll- funktion vid förvärvet av sådana magasin. Hur den regleringen när- mare ska utformas anges inte i direktivet.

En möjlighet är att, i linje med det som tidigare föreslagits, an- vända samma typ av reglering för vapenmagasin som i dag gäller för ammunition och ljuddämpare enligt 2 kap. 8 § vapenlagen. Det skulle innebära att tillstånd ska krävas för innehav av löstagbara ma- gasin med angiven kapacitet, men att den som har tillstånd eller har rätt att inneha ett visst vapen för skjutning utan särskilt tillstånd även får inneha löstagbara magasin som passar till vapnet. Tillstånd i andra fall skulle få meddelas endast om det skäligen kan antas att magasinen inte kommer att missbrukas.

En sådan ordning skulle uppfylla det resultat som ändringsdirek- tivet eftersträvar, eftersom de vapenmagasin som träffas av arti- kel 13.1 andra stycket utan särskilt tillstånd skulle få köpas endast av personer med tillstånd eller rätt att inneha ett skjutvapen som kan kombineras med ett så stort magasin. Samtidigt skulle de praktiska konsekvenserna för personer med legal tillgång till vapen för skjut- ning bli begränsade, eftersom de skulle behålla sin oinskränkta rätt att köpa och inneha magasin till sitt vapen, utan någon begränsning gällande kapacitet eller antal. Ur tillämpningssynpunkt är det också en fördel att använda en redan befintlig och beprövad ordning.

Sammantaget anser utredningen att det lämpligaste sättet att upp- fylla ändringsdirektivet – och samtidigt värna om legala vapeninne- havare – är att införa en reglering för löstagbara magasin med angi- ven kapacitet motsvarande den som i dag gäller för ammunition och ljuddämpare. Som Lagrådet anförde i det tidigare lagstiftningsar- betet (se prop. 2020/21:42 s. 60) framstår det inte som lämpligt att rätten att utan särskilt tillstånd inneha magasin ska vara beroende av att magasinet och vapnet har samma ändamål. Det avgörande för en sådan rätt bör i stället vara att magasinet passar till vapnet.

Med en sådan ordning behåller även jägare rätten att tillståndsfritt köpa större magasin för användning vid övning och tävling enligt 3 kap. 3 § vapenförordningen. Det är enligt utredningen av stor vikt att jägare inte begränsas i sin möjlighet att öva upp sin skjutskicklig- het genom övning och tävling på skjutbana. Enligt utredningens me- ning får möjligheten för jägare att använda större magasin vid övning och tävling också anses förenlig med ändringsdirektivet, som med-

188

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

ger undantag från förbudet enligt artikel 9 för utbildningsändamål (artikel 9.2 i det konsoliderade vapendirektivet).

Hur ska förvärvarens rätt kontrolleras?

Förslaget innebär i praktiken att den som köper eller på annat sätt förvärvar större löstagbara vapenmagasin måste kunna visa upp ett bevis om vapentillstånd för överlåtaren. I Genomförandepromemo- rian uttalades att det av tillståndsbeviset måste framgå vilken typ av magasin som vapnet får användas med (Ds 2018:1 s. 200). Någon ytterligare förklaring av vad som avsågs eller något konkret förslag lämnades dock inte.

Utredningen förstår tanken bakom uttalandet men anser att en sådan lösning kräver närmare överväganden. Det skulle utan tvekan underlätta för både överlåtaren och förvärvaren om det framgår av tillståndsbeviset vilken typ av magasin som vapnet får användas med. Utredningen bedömer dock det som osannolikt att det på tillstånds- beviset uttömmande och otvetydigt kan anges vilka magasin som vapnet får användas med eller som passar till vapnet. När ammuni- tionsregleringen i 2 kap. 8 § infördes, uttalade regeringen att det med de kunskaper som måste krävas av en vapenhandlare rimligen inte kan vara svårt för denne att avgöra om den ammunition som kunden önskar köpa också är avsedd för vapnet i fråga (prop. 1990/91:130 s. 35). Även om det föreligger vissa skillnader mellan ammunition och löstagbara magasin i detta avseende – bl.a. ska ett tillståndsbevis för ett vapen innehålla både uppgift om ändamål och kaliber (2 kap. 6 § och 3 kap. 2 § vapenförordningen) – anser utredningen att utta- landet gör sig gällande även i fråga om löstagbara vapenmagasin. En vapenhandlare bör således, med de kunskaper som måste krävas av en sådan, rimligen kunna avgöra om det löstagbara magasin som kunden önskar köpa också passar till vapnet i fråga. Likaså är det rimligt att en kund som önskar köpa ett större magasin får ta på sig att försäkra sig om att det passar till hans eller hennes vapen. Ytterst innebär risken att eventuellt göra sig skyldig till brott mot vapenla- gen att de som legalt hanterar vapen kan förutsättas göra alla nöd- vändiga kontroller.

189

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

Även den som innehar vapen med samlarvärde bör utan särskilt tillstånd få inneha magasin som passar till vapnet

Till skillnad från den bedömning som gjordes i Genomförandepro- memorian, anser utredningen att rätten att inneha vapenmagasin utan särskilt tillstånd inte endast bör gälla för den som har tillstånd att inneha eller rätt till ett vapen för skjutning. En sådan ordning skulle innebära att bl.a. samlare tvingas söka ett särskilt tillstånd för varje magasin de önskar köpa. Det framstår inte som en rimlig eller nödvändig ordning, särskilt inte när det gäller personer som också har beviljats tillstånd att inneha vapen och därmed redan har genom- gått en prövning i fråga om personlig lämplighet m.m. enligt 2 kap. 5 § vapenlagen.

I lagrådsremissen som föregick prop. 2020/21:42 anförde reger- ingen att behovet av löstagbara vapenmagasin inte gör sig lika starkt gällande för en person som inte har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning som för en person som behöver magasin för att kunna använda vapnet (lagrådsremissen Genomförande av 2017 års ändringsdirektiv till vapendirektivet s. 64 f.). Utredningen instämmer i och för sig i det. Å andra sidan skulle en sådan ordning som föreslogs där innebära att samlare av vapen med tillhörande vapenmagasin behöver söka dubbla tillstånd. Det skulle innebära både en ökad administrativ börda för samlarna och en ökning av an- talet tillståndsärenden hos Polismyndigheten. Sådana dubbla till- ståndsprövningar kommer rimligen inte alltid att kunna hanteras parallellt, vilket regeringen verkar ha förutsatt i lagrådsremissen. Av än större betydelse i sammanhanget är att ändringsdirektivet inte kan anses kräva att samlare av vapen ska drabbas av en hårdare reglering än t.ex. målskyttar i det här avseendet.

Sammantaget anser därför utredningen att även den som har till- stånd eller rätt att inneha ett vapen som huvudsakligen har samlar- värde, utan särskilt tillstånd ska få inneha löstagbara vapenmagasin som passar till vapnet.

Övriga fall

Den nyss föreslagna regleringen innebär alltså att den som har till- stånd eller rätt att inneha ett vapen för skjutning eller ett vapen som

190

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

huvudsakligen har samlarvärde inte behöver söka tillstånd för att in- neha magasin som passar till vapnet.

I övriga fall bör tillstånd kunna meddelas enskilda personer samt sådana sammanslutningar och huvudmän för museer som får med- delas tillstånd att inneha skjutvapen, om det skäligen kan antas att magasinet inte kommer att missbrukas. Enligt förarbetena till den motsvarande bestämmelsen om särskilda ammunitionstillstånd, är det normalt endast för samlarändamål det kan komma i fråga att ha tillstånd att inneha ammunition utan att ha något vapen att använda ammunitionen till (prop. 1990/91:130 s. 36). Motsvarande bör gälla för särskilda magasintillstånd. Utredningen har mycket svårt att se att det finns något legitimt skäl för personer som innehar vapen med prydnads- eller affektionsvärde att få inneha löstagbara magasin av den aktuella kapaciteten till sådana vapen.

De närmare förutsättningarna för att beviljas tillstånd bör, på motsvarande sätt som för ammunition och ljuddämpare, inte anges i lag utan på lägre författningsnivå. Bestämmelserna om ammunition och ljuddämpare i 2 kap. 8, 9 och 11 §§ vapenförordningen bör där- för utvidgas till att även gälla för innehav av löstagbara vapenmaga- sin. Bestämmelsen i 2 kap. 8 § första meningen, som innebär att den som samlar skjutvapen får ges tillstånd att inneha ammunition och ljuddämpare till sådana vapen, är dock inte aktuell att utvidga till vapenmagasin. Det beror på att utredningens förslag innebär att samlare av skjutvapen ska ha rätt att inneha sådana vapenmagasin utan särskilt tillstånd.

Vidare bör Polismyndighetens skyldighet att utfärda bevis över tillstånd att inneha skjutvapen, ammunition och ljuddämpare och föreskrifterna om bevisets innehåll i 3 kap. 1 och 7 §§ vapenförord- ningen ändras till att gälla även för tillstånd till innehav av vapenma- gasin.

Likaså bör reglerna i 16 kap. 1 § vapenförordningen om avgift för prövning av ansökan om tillstånd att inneha ammunition eller ljud- dämpare, utvidgas till att gälla ansökningar avseende vapenmagasin.

Innehav ska vara tillåtet under viss tid i samband med vapenbyte

Riksdagen har i samband med behandlingen av propositionen Lätt- nader i tillståndsplikten för ljuddämpare (prop. 2021/22:46) tillkän-

191

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

nagett för regeringen att den ska se till att en vapenägare som gör sig av med ett vapen har rätt att behålla tillhörande ljuddämpare (bet. 2021/22:JuU11, s. 3 och 9, rskr. 2021/22:148). Till grund för tillkän- nagivandet anförde Justitieutskottet i huvudsak att lagförslaget, som innebar att ljuddämpare reglerades på samma sätt som ammunition och som nu föreslås för vapenmagasin, inte kommer till rätta med den problematik som kan uppstå om en vapenägare vill behålla en ljuddämpare när han eller hon gör sig av med sitt vapen, t.ex. för att han eller hon senare avser att köpa ett nytt vapen till vilket ljuddäm- paren passar. Enligt utskottet är det inte rimligt att en legal vapen- ägare i ett sådant fall riskerar att dömas för brott mot vapenlagen. Liknande invändningar framförde Svenska Pistolskytteförbundet i sitt remissvar över Genomförandepromemorians förslag om regle- ring av vapenmagasin.

Utredningen har inte utrymme att hantera frågor om ljuddäm- pare i detta delbetänkande. Utredningen har dock förståelse för att den beskrivna situationen upplevs som problematisk. Problemet uppstår även när det gäller sådana vapenmagasin som den nya regle- ringen föreslås omfatta. En vapenägare som överlåter ett vapen kan under i vart fall viss tid efter överlåtelsen ha ett fullt legitimt behov av att behålla redan inköpta vapenmagasin, utan att det finns sakliga skäl för att han eller hon ska söka särskilt tillstånd för att få inneha de magasinen. Ett sådant behov kan exempelvis, i linje med vad ut- skottet anfört, uppstå om vapenägaren avser att köpa ett nytt vapen till vilket magasinen också kommer att passa, men det nya vapnet inte kan anskaffas i omedelbart samband med försäljningen av det gamla vapnet. Ett sådant behov kan också uppstå till följd av att den tilltänkta köparen endast vill köpa vapnet men inte magasinen.

Enligt utredningen är det rimligt att vapenägaren i sådana situa- tioner får en viss tid på sig att antingen skaffa ett nytt vapen som magasinen passar till eller göra sig av med magasinen. Det bör därför införas en bestämmelse som innebär att vapenmagasin fortsatt kan behållas en tid efter en överlåtelse av ett skjutvapen. Enligt utred- ningens mening är det rimligt att tidsfristen bestäms till tre månader. Om vapenägaren, innan tidsfristen har gått ut, ansöker om särskilt tillstånd att inneha magasinen, eller om tillstånd att inneha ett vapen för skjutning eller samling som magasinen passar till, bör vapenin- nehaven ha rätt att fortsätta att inneha magasinen till dess att ansö- kan om tillstånd har prövats slutligt.

192

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

Vad gäller frågan om när tidsfristen ska börja att räknas, har ut- redningen övervägt olika alternativ. Ett alternativ kan vara att tids- fristen börjar räknas från den dag då överlåtelsen slutförs i avtals- rättslig mening. Den tidpunkten kan emellertid variera och vara svår att fastställa för en enskild vapenägare. Av 12 kap. 1 § vapenförord- ningen framgår att en överlåtare inte får lämna ut ett skjutvapen till den som har fått tillstånd att inneha vapnet förrän han eller hon av köparen har fått en dubblett av tillståndsbeviset. Fram till dess har överlåtaren därmed bevisligen rätt att ha kvar vapnet i sin besittning. Utredningen anser därför att tidsfristen under vilken ett vapenma- gasin till ett vapen som överlåts fortsatt kan innehas, bör räknas från dagen då överlåtaren lämnar ut vapnet till förvärvaren.

Vapenhandlare ska inte behöva söka tillstånd

Det har framförts till utredningen att regeringens tidigare förslag om krav på tillstånd för innehav av löstagbara vapenmagasin innebar en osäkerhet om vad som gällde för vapenhandlares innehav av sådana magasin. Motsvarande osäkerhet uppges även ha uppstått beträf- fande ljuddämpare, till följd av den nya regleringen om tillstånd av- seende sådana föremål som trädde i kraft den 1 juli 2022 (se prop. 2021/22:46).

Utredningen har förståelse för att de tidigare förslagen om att tillståndsbelägga innehav av löstagbara vapenmagasin, liksom infö- randet av en motsvarande reglering avseende ljuddämpare, har gett upphov till viss osäkerhet beträffande vad som ska gälla i fråga om vapenhandlares innehav av sådana föremål.

När det gäller vapenmagasin konstaterar utredningen att änd- ringsdirektivet inte innebär något förbud eller någon annan begräns- ning för vapenhandlare att inneha vapenmagasin (jfr t.ex. artikel 4.4,

4.5femte stycket och 9.4 i det konsoliderade vapendirektivet). Ut- redningen, vars uppdrag är att föreslå ett genomförande på minimi- nivå, anser redan därför att den föreslagna tillståndsplikten för vapenmagasin inte ska gälla för vapenhandlare. Det bör klargöras ge- nom ett tillägg i 2 kap. 10 d § vapenlagen. Den paragrafen bör ange att ett tillstånd att driva handel med skjutvapen ger rätt att inneha sådana löstagbara vapenmagasin som omfattas av vapenlagen.

193

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

Motsvarande reglering skulle i och för sig kunna införas även be- träffande ljuddämpare. Som nyss har påtalats har utredningen dock inte något utrymme att hantera frågor rörande ljuddämpare i detta delbetänkande. Det är dessutom lämpligare att alla frågor som rör ljuddämpare hanteras i ett sammanhang.

Löstagbara vapenmagasin som innehas när förslagen träder i kraft

I avsnitt 12.2 överväger utredningen om det krävs en övergångsbe- stämmelse som innebär att den som innehar ett vapenmagasin som det krävs tillstånd för, får fortsätta inneha vapenmagasinet en viss tid efter det att de nu aktuella lagändringarna har trätt i kraft.

8.4.3Kriminalisering av olovligt innehav m.m.

Utredningens förslag: Det ska vara straffbart att inneha sådana stora löstagbara vapenmagasin som omfattas av vapenlagen utan att ha rätt till det. Den som frivilligt lämnar in ett vapenmagasin som innehas olovligen ska dock endast få åtalas om det är moti- verat från allmän synpunkt.

Sådana vapenmagasin ska under samma förutsättningar som ammunition och ljuddämpare kunna förklaras förverkade.

Ett tillstånd att inneha ett vapenmagasin ska återkallas under samma förutsättningar som gäller för ammunition och ljuddäm- pare.

Skyldigheten att under vissa förutsättningar omhänderta va- pen och tillhörande ammunition, ljuddämpare och tillståndsbevis ska gälla även vapenmagasin som regleras i vapenlagen och som hör till vapnet.

Skälen för utredningens förslag

Otillåtet innehav av vapenmagasin ska kriminaliseras

Enligt 9 kap. 2 § första stycket d vapenlagen kan den som innehar ammunition eller ljuddämpare utan att ha rätt till det dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Utredningen har i avsnitt 8.4.2

194

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

föreslagit att innehav av vissa vapenmagasin ska regleras i vapenlagen på i princip samma sätt som innehav av ammunition och ljuddäm- pare. En fråga som då uppkommer är om det finns skäl att utvidga straffansvaret i 9 kap. 2 § vapenlagen till att även omfatta olovligt in- nehav av vapenmagasin.

Ändringsdirektivets bestämmelser om vapenmagasin innehåller inte något uttryckligt krav på att otillåtet innehav eller användning av magasin ska kriminaliseras. I artikel 23 i det konsoliderade vapen- direktivet anges dock att medlemsstaterna ska fastställa regler om effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för överträ- delse av nationella bestämmelser som antagits för att genomföra di- rektivet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas.

Utredningen bedömer att den föreslagna regleringen av vapen- magasin bör kompletteras med bestämmelser som kriminaliserar otillåtet innehav, på motsvarande sätt som gäller för ammunition och ljuddämpare. En sådan reglering möjliggör att legitimt innehav och användning av magasin kan kontrolleras, samtidigt som innehav och användning för brottslig verksamhet motverkas. Den som uppsåtli- gen eller av oaktsamhet innehar ett löstagbart magasin med den ka- pacitet som anges i direktivet, utan att ha rätt till det, ska alltså kunna dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. På motsvarande sätt som gäller för ammunition och ljuddämpare bör det i ringa fall inte dömas till ansvar (9 kap. 2 § andra stycket vapenlagen).

Åtalsregeln om frivilligt inlämnande ska gälla även vapenmagasin

Enligt 9 kap. 7 § vapenlagen får åtal mot någon som frivilligt lämnar in skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare till Polismyndigheten väckas endast om det är motiverat från allmän synpunkt. Bestäm- melsen infördes år 2000, mot bakgrund av att det framkommit att en del personer av rädsla för att bli åtalade för vapenbrott tvekat att vända sig till polisen när de t.ex. hittat ett gammalt bortglömt skjut- vapen på vinden eller annat liknande ställe. Syftet med bestämmelsen är att uppmuntra allmänheten att lämna in skjutvapen, ammunition och ljuddämpare för vilka tillstånd saknas. Ett exempel på när åtal kan vara motiverat från allmän synpunkt är, enligt förarbetena, om en person beslutar sig för att lämna in ett skjutvapen till polisen först

195

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

i och med att han eller hon riskerar att upptäckas och inlämnandet således inte är frivilligt i egentlig mening (prop. 1999/2000:27 s. 71 och 98). Enligt utredningen är det rimligt att regleringen om frivil- ligt inlämnande utvidgas till att även gälla för vapenmagasin.

Vapenmagasin ska kunna förverkas i vissa fall

I 9 kap. 5 § vapenlagen finns en bestämmelse om förverkande av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som varit föremål för vissa brott. Bestämmelsen innebär bl.a. att ammunition och ljuddämpare som någon har innehaft utan att ha rätt till det, eller som överlåtits till någon som inte haft rätt att inneha föremålen, ska förverkas. En- ligt paragrafen får vidare ammunition och ljuddämpare förklaras för- verkade om de hör till ett vapen som förverkas. Nu när utredningen föreslår att vissa vapenmagasin ska regleras på i huvudsak samma sätt som ammunition och ljuddämpare, inställer sig frågan om bestäm- melserna om förverkande bör utvidgas till att på motsvarande sätt gälla sådana magasin.

I SOU 2021:100 föreslår 2020 års förverkandeutredning att det nuvarande kapitlet i brottsbalken som reglerar förverkande, 36 kap., ska upphävas och ersättas med ett helt nytt kapitel. Som huvudregel ska brottsbalkens förverkanderegler vara tillämpliga också i special- straffrätten. Vissa specialstraffrättsliga bestämmelser om förverkan- de ska emellertid enligt förslaget finnas kvar. Det gäller sådana be- stämmelser som är särskilt anpassade för det område där de finns och bestämmelser som används frekvent och beträffande vilka det finns en upparbetad praxis. Vapenlagens förverkandebestämmelser före- slås vara oförändrade.

Utredningen noterar att ändringsdirektivets bestämmelser om vapenmagasin inte innehåller något uttryckligt krav på att magasin ska kunna förverkas. I artikel 9 i det konsoliderade vapendirektivet, som behandlas i avsnitt 7.2.2 och reglerar förvärv och innehav av föremål i kategori A, krävs att medlemsstaterna ska säkerställa att skjutvapen, väsentliga delar och ammunition som innehas i strid med regleringen i artikeln, ska kunna beslagtas. Något motsvarande krav ställs emellertid inte avseende vapenmagasin. Det talar i någon mån för att inte införa några bestämmelser om förverkande av vapenma- gasin i den svenska lagstiftningen.

196

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

Det skulle emellertid strida mot strukturen i vapenlagstiftningen med en reglering som innebär att viss egendom som har varit föremål för brott mot vapenlagen, i form av t.ex. olovligt innehav, inte skulle kunna förverkas. Som tidigare nämnts föreskriver dessutom arti- kel 23 i det konsoliderade vapendirektivet att medlemsstaterna ska fastställa regler om effektiva, proportionella och avskräckande sank- tioner för överträdelse av nationella bestämmelser som antagits en- ligt direktivet. Regleringen om förverkande av ammunition och ljud- dämpare i 9 kap. 5 § vapenlagen bör därför utvidgas till att även gälla sådana vapenmagasin som nu föreslås omfattas av lagen.

Återkallelse och omhändertagande

Enligt 6 kap. 2 § vapenlagen ska ett tillstånd att inneha ammunition eller ljuddämpare återkallas om förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, om tillståndshavaren har missbrukat den egendom som tillståndet gäller eller om det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

Enligt 6 kap. 4 § vapenlagen ska Polismyndigheten vidare besluta att ett vapen med tillhörande ammunition, ljuddämpare och till- ståndsbevis ska tas om hand, om det finns risk att vapnet missbrukas eller det är sannolikt att tillståndet att inneha vapnet kommer att återkallas och särskilda omständigheter inte talar mot ett omhänder- tagande. Syftet med den regleringen är att tillfälligt förhindra inne- hav av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare i de angivna fallen. Ett beslut om omhändertagande enligt paragrafen är en interimistisk åtgärd som vidtas i avvaktan på att frågan om återkallelse av tillstån- det prövas (se Vissa åtgärder mot illegala vapen, prop. 2011/12:109, s. 34).

Det är enligt utredningen både angeläget och rimligt att ett till- stånd att inneha sådana vapenmagasin som regleras i vapenlagen kan återkallas i de fall som anges i 6 kap. 2 § och att vapenmagasin kan omhändertas i de fall som anges i 6 kap. 4 §. Bestämmelserna bör därför utvidgas till att även omfatta sådana vapenmagasin.

I artikel 6.3 i det konsoliderade vapendirektivet ställs krav på att innehav av magasin av den kapacitet som omfattas av direktivet, och som kan monteras på, dvs. sättas in i, antingen ett halvautomatiskt skjutvapen med centralantändning eller ett repeterande skjutvapen,

197

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

ska leda till att innehavarens tillstånd att inneha ett vapen i kate- gori B återkallas, såvida inte innehavaren har beviljats tillstånd enligt artikel 9 eller artikel 10.5. Enligt 6 kap. 1 § första stycket a vapenla- gen ska ett tillstånd att inneha skjutvapen återkallas om tillståndsha- varen har visat sig vara olämplig att inneha skjutvapen. Ett olovligt innehav av de magasin som föreslås omfattas av vapenlagen kommer normalt sett även att innebära att innehavaren har visat sig vara olämplig i den mening som avses i 6 kap. 1 § första stycket a, vilket leder till återkallelse av hans eller hennes vapentillstånd. I och med det anser utredningen att syftet med artikel 6.3 är tillgodosett genom den befintliga regleringen.

Utredningen noterar att artikel 6.3 inte bara omfattar innehav av stora vapenmagasin till halvautomatiska vapen med centralantänd- ning, utan även stora magasin till repeterande vapen. Det framstår emellertid som både märkligt och omotiverat, givet det faktum att sådana vapen inte faller inom direktivets kategori A, även om de kombineras med ett stort magasin. Det finns enligt utredningens mening därför inte skäl att utvidga regleringen om återkallelse av till- stånd till att även omfatta sådana vapenmagasin.

8.4.4Överlåtelse och lån

Utredningens förslag: De löstagbara vapenmagasin som regleras i vapenlagen får, i likhet med ammunition och ljuddämpare, över- låtas endast till den som har tillstånd eller rätt att inneha egendo- men. Om sådana vapenmagasin överlåts genom ombud ska om- budet ha ett eget vapentillstånd. Överträdelse av bestämmelsen straffbeläggs.

Den som har tillstånd att låna skjutvapen ska utan särskilt till- stånd få inneha magasin som passar till vapnet.

Skälen för utredningens förslag: Enligt 2 kap. 9 § vapenlagen får skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare endast överlåtas till den som har tillstånd eller rätt att inneha egendomen. Bestämmelsen in- nebär bl.a. att en vapenhandlare som överlåter sådan egendom har en skyldighet att kontrollera att den som vill köpa den har tillstånd eller rätt att inneha den. I paragrafen anges också att om ammunition eller ljuddämpare överlåts genom ombud, ska ombudet ha eget vapentill-

198

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

stånd. Bestämmelsen är straffsanktionerad. Den som överlåter am- munition eller ljuddämpare till någon som inte har rätt att inneha egendomen kan dömas för brott enligt 9 kap. 2 § första stycket e vapenlagen.

Artikel 13.1 andra stycket i det konsoliderade vapendirektivet reglerar i strikt mening endast förvärvarens rätt att köpa vapenma- gasin. Den innehåller inget direkt krav på reglering av överlåtarens rätt att sälja magasin. För att den föreslagna regleringen om tillstånd till innehav av vissa löstagbara vapenmagasin inte ska leda till omoti- verade luckor i lagstiftningen, är det enligt utredningens mening nödvändigt att även överlåtaren ges incitament att i samband med transaktionen kontrollera förvärvarens rätt att inneha magasinen. Ur tillämpningssynpunkt är det också en fördel att vapenmagasin i det avseendet regleras på samma sätt som skjutvapen, ammunition och ljuddämpare. Regleringen i 2 kap. 9 § och 9 kap. 2 § första stycket e vapenlagen bör därför utvidgas till att även omfatta överlåtelse av de vapenmagasin som omfattas av vapenlagen. Utredningen återkom- mer i avsnitt 9.5 till frågan om motsvarande ska gälla även för yrkes- mässig förmedling.

Den som har tillstånd att låna skjutvapen får enligt 3 kap. 10 § vapenlagen, under den tid som han eller hon innehar ett vapen som lån, utan särskilt tillstånd även inneha ammunition och ljuddämpare till vapnet. Av konsekvensskäl bör den bestämmelsen utvidgas till att gälla även de nu aktuella vapenmagasinen. Eftersom den som lånar ett skjutvapen inte har rätt att överlåta vapnet, omfattas inte han eller hon av förslaget i avsnitt 8.4.2 om möjlighet att, utan sär- skilt tillstånd, under en viss tid fortsätta inneha vapenmagasin i sam- band med vapenöverlåtelse. Det finns inte heller skäl att föreslå någon motsvarande reglering för dessa fall.

8.4.5Inga nya regler om förvaring och transport

Utredningens bedömning: Det behöver inte införas några regler om förvaring eller transport av sådana vapenmagasin som regleras i vapenlagen.

Skälen för utredningens bedömning: I 5 kap. vapenlagen finns reg- ler om förvaring och transport av skjutvapen, ammunition och ljud-

199

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

dämpare. Av 5 kap. 1 § framgår att den som innehar skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare är skyldig att ta hand om egendomen och hålla den under sådan uppsikt att det inte finns risk för att någon obehörig kommer åt den. I 5 kap. 2 § finns närmare bestämmelser om hur egendomen ska förvaras. Där anges bl.a. att skjutvapen ska förvaras i säkerhetsskåp eller i annat lika säkert förvaringsutrymme, och att ammunition och ljuddämpare ska förvaras under säkert lås eller på annat lika betryggande sätt. I 5 kap. 3 § regleras möjligheten att lämna över skjutvapen, ljuddämpare och ammunition till annan för förvaring. I 5 kap. 4 § finns bestämmelser om att den som skickar eller transporterar ett skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare ska vidta åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt egen- domen. Bestämmelserna är, i fråga om enskilda personers innehav, i viss mån straffbelagda i 9 kap. 2 § vapenlagen. Det är t.ex., enligt 9 kap. 2 § första stycket b, straffbart att uppsåtligen eller av oakt- samhet bryta mot bestämmelserna om överlämnande till förvaring hos någon annan enligt 5 kap. 3 § eller bestämmelserna om transport i 5 kap. 4 §. Likaså utgör det enligt 9 kap. 2 § första stycket i ett brott mot vapenlagen att förvara ett skjutvapen eller en ljuddämpare åt nå- gon annan utan att det finns ett föreskrivet tillstånd till förvaringen.

I Genomförandepromemorian föreslås att bestämmelserna om förvaring av skjutvapen och ammunition i 5 kap. 1–4 §§ vapenlagen, liksom vissa kompletterande bestämmelser i vapenförordningen, ska utvidgas till att även gälla vapenmagasin. Vidare föreslås att straffbe- stämmelserna i 9 kap. 2 § första stycket b och i ska ändras till att gälla även olovlig förvaring av vapenmagasin. Till stöd för det anförs i huvudsak att det bör gälla samma krav för förvaring av vapenmagasin som för ammunition och ljuddämpare och att det är angeläget att straffsanktionera även otillåten förvaring av sådan egendom, för att ingripanden mot otillåtna innehav av vapenmagasin inte ska kunna hindras av att innehavaren påstår sig förvara egendomen åt någon annan (se Ds 2018:1 s. 203 f.).

Utredningen anser i och för sig att det är logiskt att det bör gälla samma krav på förvaring av sådana vapenmagasin som regleras i vapenlagen som för ammunition och ljuddämpare. Samtidigt noterar utredningen att ändringsdirektivet inte innehåller några krav avse- ende förvaring eller transport av magasin. Sådana krav gäller endast för skjutvapen, väsentliga delar och ammunition (se skäl 21, artikel 7 och artikel 9.3 i det konsoliderade vapendirektivet). Vad beträffar

200

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

straffbestämmelsen i 9 kap. 2 § första stycket i, noterar utredningen också att den endast gäller förvaring åt annan av skjutvapen och ljud- dämpare, men inte förvaring av ammunition. Allt otillåtet innehav av vapenmagasin som sträcker sig längre än endast förvaring kommer att vara straffbelagt i enlighet med förslagen i avsnitt 8.4.3 (se prop. 2011/12:109 s. 20 f.). Mot bakgrund av det och det förhållandet att utredningen ska lämna förslag för att genomföra direktivet på abso- lut miniminivå, bedömer utredningen att det inte bör införas några bestämmelser om förvaring och transport av vapenmagasin.

8.4.6Inga nya regler om införsel

Utredningens bedömning: Det behöver inte införas några regler om tillstånd till införsel av vapenmagasin.

Skälen för utredningens bedömning

Tillstånd ska inte krävas för införsel av vapenmagasin

Enligt 2 kap. 1 § första stycket d vapenlagen krävs det tillstånd för att föra in skjutvapen, ammunition eller ljuddämpare till Sverige. Med införsel i paragrafens mening avses att egendomen förs över gränsen för svenskt territorium, oavsett för vilket ändamål det görs. Regleringen träffar således både transporter av egendom genom lan- det, införsel av egendom för tillfällig användning i landet och införsel i syfte att egendomen ska stanna kvar i landet. Regleringen är dock inte avsedd att ersätta innehavstillstånd utan syftar till att kontrol- lera mera tillfälliga innehav i landet (se prop. 1973:166, s. 141 f.). I de fall där egendomen förs in för att stanna kvar i landet bör därför i regel ett innehavstillstånd sökas i stället för ett införseltillstånd.

Närmare bestämmelser om förutsättningarna för, undantagen från och räckvidden av införseltillstånd finns i 2 kap. 11–16 §§ vapenlagen. Av 2 kap. 11 § följer att det i huvudsak gäller samma för- utsättningar för tillstånd till införsel av vapen, ammunition och ljud- dämpare som för tillstånd att inneha sådan egendom. Av 2 kap. 12 § framgår att införseltillstånd endast ger rätt att inneha egendom un- der den begränsade tid och för det ändamål som anges i tillståndet. I 2 kap. 13 § föreskrivs vissa undantag från kravet på tillstånd till in-

201

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

försel. Det framgår bl.a. att enskilda personer utan sådant tillstånd får föra in de skjutvapen, den ammunition och de ljuddämpare som de i Sverige har rätt att inneha för personligt bruk. Det undantaget innebär bl.a. att den som enligt 2 kap. 8 § vapenlagen har rätt att in- neha ammunition, får föra in ammunitionen till Sverige utan särskilt tillstånd.

I 4 kap. vapenförordningen finns ytterligare bestämmelser om in- förseltillstånd. Därutöver finns det bestämmelser om anmälnings- skyldighet vid införsel av skjutvapen, ammunition och ljuddämpare inom EU i 3 och 4 §§ lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen.

Regleringen om införseltillstånd fyller en viktig funktion. Den kompletterar bestämmelserna om innehavstillstånd och syftar till att få kontroll över vilka föremål som förs in i landet (prop. 2021/22:46 s. 28). I och med de undantag från tillståndskraven som regleringen medger, skulle en utvidgning av den till att även omfatta vapenma- gasin sannolikt inte innebära några orimligt betungande konsekven- ser för legala vapenägare.

Ändringsdirektivet ställer inga krav i fråga om införsel

Företrädare för både Polismyndigheten och Tullverket har under ut- redningens arbete framhållit behovet av att reglera även införsel av vapenmagasin.

Ändringsdirektivet innehåller emellertid inga krav på att med- lemsstaterna ska reglera införsel av de vapenmagasin som enligt di- rektivet ska regleras. Direktivets bestämmelser om formaliteter för förflyttning av egendom inom unionen avser endast skjutvapen (se artikel 16 och 17 i det konsoliderade vapendirektivet). De ändamåls- skäl som ligger bakom den nuvarande införselregleringen – att be- gränsa och få kontroll över vilka föremål som förs in i landet – gör sig inte heller lika starkt gällande i fråga om vapenmagasin som i fråga om exempelvis skjutvapen. En utvidgning av regleringen till att gälla även vapenmagasin skulle därtill ofrånkomligen medföra en ökad administrativ börda för såväl de som avser att föra in magasin till Sverige som Tullverket och Polismyndigheten. Sammantaget, och med särskilt beaktande av att utredningen ska föreslå en imple- mentering av direktivet på absolut miniminivå, anser utredningen att

202

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

regleringen om införseltillstånd i vapenlagen inte bör utvidgas till att även gälla sådana vapenmagasin som regleras i lagen.

8.4.7Inlösen, dödsbon och konkursbon

Utredningens förslag: De löstagbara vapenmagasin som regleras i vapenlagen ska kunna lösas in av staten under samma förutsätt- ningar som gäller för skjutvapen, ammunition och ljuddämpare.

Sådana vapenmagasin som ingår i ett dödsbo eller ett kon- kursbo ska omfattas av samma regler som gäller för skjutvapen, ammunition och ljuddämpare som ingår i ett sådant.

Skälen för utredningens förslag

Inlösen av vapenmagasin

I 7 kap. vapenlagen och 10 kap. vapenförordningen finns det regler om inlösen av vapen, ammunition och ljuddämpare. Med inlösen av- ses i det sammanhanget att staten tvångsförvärvar egendomen mot en ersättning som motsvarar egendomens marknadsvärde.

I 7 kap. 1 § vapenlagen anges fyra olika fall i vilka inlösen ska ske. De innefattar att tillståndet att inneha egendomen har återkallats utan att egendomen har förverkats eller tagits i beslag (punkten a), att innehavaren har avlidit (punkten b), att en ansökan om tillstånd att inneha egendomen har avslagits och den har förvärvats genom arv, testamente eller bodelning (punkten c) och att en domstol har beslutat att egendom som någon innehar utan att ha rätt till den inte ska förverkas eller att åklagaren har avstått från att föra talan om för- verkande (punkten d).

I 7 kap. 2 § vapenlagen anges undantag från kravet på inlösen, som i huvudsak innebär att inlösen inte aktualiseras om innehavaren själv, inom vissa särskilt angivna tidsfrister, skrotar eller överlåter egendomen till någon som har rätt att inneha den. En grundläggande tanke bakom bestämmelserna om inlösen är att Polismyndigheten, som prövar frågor om inlösen, i största möjliga utsträckning ska undvika inlösen genom att låta ägaren själv avveckla sitt innehav (se prop. 1973:166 s. 146 f.).

203

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

Ändringsdirektivet innehåller inte några krav på eller bestämmel- ser om att sådana vapenmagasin som omfattas av regleringen ska kunna tvångsförvärvas av medlemsstaterna. Den svenska regleringen om inlösen är emellertid ett viktigt komplement till regleringen om innehavstillstånd, kriminalisering och förverkande. En enskild va- peninnehavare som själv saknar kunskap eller andra nödvändiga för- utsättningar för att kunna avhända sig föremålet på ett lagenligt sätt, får genom inlösenförfarandet hjälp att bli av med det. Samtidigt har samhället möjlighet att kontrollera att skjutvapen och andra föremål som regleras i vapenlagen inte kommer i orätta händer. Genom att ersättningen vid inlösen ska motsvara marknadsvärdet garanterar staten dessutom att ingen ekonomisk förlust uppstår. Utredningen anser därför att reglerna om inlösen bör gälla de vapenmagasin som föreslås omfattas av vapenlagen, när innehavet regleras på i princip samma sätt som ammunition och ljuddämpare.

Vapenmagasin som ingår i dödsbon eller konkursbon

I 8 kap. vapenlagen och 11 kap. vapenförordningen finns regler om hanteringen av vapen, ammunition och ljuddämpare i dödsbon och konkursbon. I 8 kap. 1 § vapenlagen föreskrivs att skjutvapen, am- munition och ljuddämpare, som ingår i ett dödsbo eller ett kon- kursbo, under viss tid utan särskilt tillstånd får innehas av den som har tagit hand om boet. Enligt 8 kap. 2 § vapenlagen får Polismyn- digheten, när det finns särskild anledning till det, besluta att sådan egendom tills vidare ska förvaras av myndigheten eller någon annan som myndigheten anvisar. Även om ändringsdirektivet inte innehål- ler något som medför att bestämmelserna i fråga behöver utvidgas till att gälla sådana vapenmagasin som regleras i vapenlagen, är det rimligt att regleringen även gäller dem. En sådan ordning underlättar vid administrationen av dödsbon och konkursbon och bör därför in- föras. Den kan inte anses innebära några negativa konsekvenser för legala vapenägare.

204

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

8.4.8Statens innehav av vapenmagasin

Utredningens förslag: Vapenlagen ska inte gälla för vapenmaga- sin som innehas av staten.

Skälen för utredningens förslag: Vapenlagens bestämmelser gäller enligt 1 kap. 8 § vapenlagen, med några få undantag avseende vapen- register och märkning, inte skjutvapen, ammunition och ljuddäm- pare som innehas av staten. Det innebär bl.a. att vapenlagens krav på tillstånd i 2 kap. 1 § inte gäller skjutvapen, ammunition eller ljud- dämpare som innehas av staten. Under remissförfarandet avseende Genomförandepromemorian framhöll Försvarsmakten att även lös- tagbara vapenmagasin måste omfattas av det statliga undantaget, eftersom det annars kommer att skapa omfattande problem för verk- samheten. Utredningen instämmer i den synpunkten. Därför bör undantaget från vapenlagens tillämpningsområde i 1 kap. 8 § första stycket vapenlagen utvidgas till att även omfatta sådana löstagbara vapenmagasin som regleras i vapenlagen.

I avsnitt 11.3 återkommer utredningen till frågan om vissa be- myndiganden i vapenlagen, som ger möjlighet att undanta vissa stat- liga tjänstemän, företrädare för andra staters myndigheter och främ- mande stats militära styrka från vapenlagens krav, bör utvidgas till att även gälla deras befattning med vapenmagasin.

8.4.9Möjligheten att flyga med skjutvapen

Utredningens bedömning: Utredningens förslag innebär inte någon omklassificering av vapen eller någon utvidgning av be- greppet krigsmateriel. De ändrar inte heller befintliga regelverk om rätten att ta med skjutvapen och andra föremål på flygplan.

Skälen för utredningens bedömning

Vissa invändningar mot tidigare förslag

Utredningen har uppfattat att en central invändning från framför allt vissa skytteföreningar mot Genomförandepromemorians förslag om

205

Frågor som rör vapenmagasin

SOU 2022:62

vapenmagasin, är att den föreslagna regleringen skulle omöjliggöra för målskyttar att flyga med vissa skjutvapen och magasin, även om de förvaras separat.

Som utredningen förstår det grundar sig den invändningen på föl- jande resonemang. Om det införs ett krav på tillstånd till innehav av vapenmagasin innebär det i sig, eller ger i vart fall uttryck för, en omklassificering av vissa halvautomatiska vapen med stora magasin från kategori B till kategori A, oavsett om magasinet är infört i vap- net eller inte. En sådan omklassificering krävs inte av ändringsdirek- tivet. Om ett skjutvapen klassificeras i kategori A, likställs det med krigsmateriel. Många flygbolag transporterar inte vapen som ingår i kategori A eller krigsmateriel. Förslagen innebär därför, enligt kriti- kerna, att kombinationen av vissa halvautomatiska vapen och stora vapenmagasin inte kommer att få transporteras med flygplan, även om vapnen och vapenmagasinen förvaras separat. Det finns i vart fall en risk att flygbolagen tolkar förslagen på det sättet, till nackdel för målskyttar.

Möjligheten att flyga med skjutvapen styrs av andra regelverk

Utredningen vill med anledning av de invändningar som nyss redo- visats lämna följande förtydliganden.

Möjligheten att ta med skjutvapen och andra farliga föremål på flygplan styrs i grunden av vissa internationella regelverk, företrä- desvis de bestämmelser om lufttransport av s.k. farligt gods som ut- färdas av den internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) med stöd av konventionen den 7 december 1944 angående interna- tionell civil luftfart (Chicagokonventionen) och de i huvudsak mot- svarande bestämmelserna om transport av farligt gods som har tagits fram av den internationella luftfartsorganisationen (IATA). I svensk rätt finns det bestämmelser som införlivar ICAO:s regelverk i lagen (2006:263) och förordningen (2006:311) om transport av farligt gods. Det finns också en viss reglering av relevans på området för luftfartsskydd. I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1998 av den 5 november 2015 om detaljerade bestämmelser för genomförande av de gemensamma grundläggande standarderna av- seende luftfartsskydd, föreskrivs bl.a. förbud mot att transportera explosiva och brandfarliga ämnen ombord på flygplan.

206

SOU 2022:62

Frågor som rör vapenmagasin

Det samlade regelverket på området är omfattande. Utredningen har inte identifierat något kategoriskt förbud i regelverket mot att transportera skjutvapen i kategori A eller krigsmateriel. Såväl ICAO:s som IATA:s reglering synes tillåta att skjutvapen för mål- skytte tillsammans med maximalt 5 kg ammunition får tas med på flygplan som incheckat bagage, förutsatt att vapnet är oladdat.

Utredningen råder inte över den reglering som finns i ICAO:s och IATA:s regelverk och föreslår inga ändringar i den svenska reg- lering som finns på området.

Den svenska regleringen av krigsmateriel är oförändrad

Det är enligt utredningens mening en missuppfattning att de förslag som lagts fram vid tidigare försök att genomföra ändringsdirektivet innebär att några nya vapen eller vapenkategorier ska utgöra krigs- materiel. Inte heller utredningens förslag har sådan innebörd.

Frågan om vad som utgör krigsmateriel enligt svensk rätt regleras i krigsmateriellagstiftningen. Som tidigare nämnts följer det av bila- gan till förordningen om krigsmateriel att i princip alla skjutvapen som omfattas av vapenlagstiftningen, förutom slätborrade vapen för jakt eller sportskytte (hagelgevär), redan i dag utgör krigsmateriel. Halvautomatiska skjutvapen som inte är slätborrade utgör alltså en- ligt gällande rätt krigsmateriel. Det bör understrykas att det i 9 § för- ordningen om krigsmateriel görs undantag från kravet på tillstånd till utförsel av krigsmateriel när det gäller tillfällig utförsel för privat bruk av handeldvapen och ammunition till vapnet, förutsatt att per- sonen i fråga är berättigad att inneha vapnet här i landet enligt va- penlagen. Det betyder dock inte att sådana vapen inte utgör krigs- materiel.

Utredningen föreslår inga förändringar av bilagan till krigsmate- rielförordningen eller bestämmelserna om utförsel av krigsmateriel.

Frågan om klassificering av vapen i samband med flygresor

Som framhållits tidigare innebär förändringarna i direktivets arti- kel 9 och bilaga I bl.a. att vissa halvautomatiska vapen i vilka det sätts in ett stort löstagbart vapenmagasin ingår i direktivets kategori A, och därmed som utgångspunkt är förbjudna enligt direktivet. Om

207

9 Vapenmäklare

9.1Dagens lagstiftning täcker inte vapenmäklare

Utredningens bedömning: Varken vapenlagen eller lagen om krigsmateriel täcker till fullo kraven i ändringsdirektivet på regle- ring av vapenmäklarverksamhet.

Skälen för utredningens bedömning

Vapenmäklare är en ny kategori

Genom ändringsdirektivet införs det krav på medlemsstaterna att ha ett system för reglering av vapenhandlar- och vapenmäklarverksam- het (artikel 4.4 i det konsoliderade vapendirektivet). Systemet ska inbegripa åtminstone

•registrering av vapenhandlare och vapenmäklare som är verk- samma på medlemsstatens territorium,

•licens eller tillstånd för vapenhandlar- och vapenmäklarverksam- het på medlemsstatens territorium, och

•prövning av den berörda vapenhandlarens eller vapenmäklarens personliga och yrkesmässiga integritet och relevanta förmåga (i fråga om juridiska personer gäller prövningen både den juridiska personen och den eller de fysiska personer som leder företaget).

När det gäller vapenhandlare finns det sedan tidigare krav på tillstånd och tillståndsprövning (se artikel 4.3 i 1991 års vapendirektiv i dess lydelse enligt 2008 års ändringsdirektiv). Kraven på vapenhandlare har genomförts i svensk lagstiftning framför allt genom bestämmel- ser i vapenlagen, lagen om krigsmateriel och lagen om brandfarliga

209

Vapenmäklare

SOU 2022:62

och explosiva varor. I vapenlagen regleras traditionell handel med skjutvapen och vissa delar till sådana vapen och verksamheter som ser över eller reparerar skjutvapen eller vissa delar till vapnen. I lagen om brandfarliga och explosiva varor och lagen om krigsmateriel regleras sådan verksamhet som består av handel med och annan hantering av ammunition, t.ex. tillverkning.

Det som är nytt genom ändringsdirektivet är alltså dels krav på tillstånd och tillståndsprövning för vapenmäklarverksamhet, dels krav på registrering av vapenhandlare och vapenmäklare. Registre- ringskravet behandlas i avsnitt 10.1.2. I detta avsnitt behandlas kra- vet på tillstånd för vapenmäklarverksamhet.

Ändringsdirektivets definition av vapenmäklare

I artikel 1.1.10 i det konsoliderade vapendirektivet definieras vapen- mäklare som varje fysisk eller juridisk person, med undantag av va- penhandlare, vars näringsverksamhet helt eller delvis består av något av följande:

•att förhandla om eller arrangera transaktioner för inköp, försälj- ning eller leverans av skjutvapen, väsentliga delar eller ammuni- tion, eller

•att arrangera överföringen av skjutvapen, väsentliga delar eller ammunition inom en medlemsstat, från en medlemsstat till en annan medlemsstat, från en medlemsstat till ett tredjeland eller från ett tredjeland till en medlemsstat.

Som framgår av direktivtexten gör definitionen, som har införts ge- nom ändringsdirektivet, tydlig skillnad mellan vapenhandlare och vapenmäklare.

Den nuvarande regleringen

Det finns i dag inte någon reglering i svensk rätt som specifikt avser vapenmäklarverksamhet, men det finns regler i vapenlagen om krav på tillstånd för att bedriva handel med skjutvapen. Vidare finns det viss reglering i lagstiftningen om krigsmateriel. Det behöver därför övervägas om de reglerna är tillräckliga i den meningen att de omfat-

210

SOU 2022:62

Vapenmäklare

tar allt det som avses med mäklarverksamhet i ändringsdirektivet. Det skulle i så fall innebära att det inte behöver införas några nya regler som specifikt avser vapenmäklarverksamhet.

Finns det vapenmäklare i Sverige?

En grundläggande fråga är naturligtvis om det i dag finns någon yrkeskategori i Sverige som motsvarar det som i ändringsdirektivet kallas vapenmäklare och, om så inte är fallet, om sådan verksamhet ändå behöver regleras.

Enligt den grundsyn som gäller näringsidkare som bedriver mäk- larverksamhet ska mäklaren vara en opartisk mellanman och alltså inte företräda någon av parterna som ombud (jfr exempelvis 3 kap. 1 § andra stycket och 3 kap. 11 § fastighetsmäklarlagen [2021:516], se även prop. 2020/21:42 s. 42). Ett uppdrag som vapenmäklare skiljer sig alltså typiskt sett från ett uppdrag som ombud genom att en vapenmäklare är fristående från parterna.

Ett antal remissinstanser framhöll i sina yttranden över Genom- förandepromemorian att det var otydligt vad som avses med vapen- mäklare. I den delen ansluter sig utredningen till det som anförts om den saken i prop. 2020/21:42 (s. 41 f.). Även utredningen anser såle- des att man utifrån ändringsdirektivets definition av vapenmäklare kan dra slutsatsen att den som endast förmedlar enstaka affärer inte är att betrakta som en vapenmäklare. Vidare kan inte personer eller företag som endast tillhandahåller annonser, utan att på andra sätt bidra till transaktioner, anses arrangera transaktioner och träffas av vapenmäklarregleringen. Inte heller kan personer eller företag som endast anlitas för att utföra transporter av skjutvapen, sådana vapen- delar som jämställs med skjutvapen, väsentliga delar eller ammuni- tion betraktas som vapenmäklare i ändringsdirektivets mening.

Det har hävdats att det i dag inte finns några personer eller före- tag i Sverige som ägnar sig åt vapenmäklarverksamhet som inte redan har tillstånd att driva vapenhandel. Därför skulle det inte heller fin- nas något behov av att reglera sådan verksamhet.

En medlemsstat kan inte avstå från att genomföra en del av änd- ringsdirektivet av det skälet. Vapendirektivet är en kompletterande åtgärd för EU:s inre marknad som tillkom för att skapa en balans mellan, å ena sidan, åtagandet att säkerställa en viss frihet för handel

211

Vapenmäklare

SOU 2022:62

med skjutvapen och, å andra sidan, kravet att den friheten begränsas av vissa garantier som är nödvändiga av säkerhetsskäl (se skäl 2 till det konsoliderade vapendirektivet). Vapenhandeln är alltså en del av EU:s inre marknad. Det innebär bl.a. att företag i andra medlemssta- ter ska kunna konkurrera på EU:s marknad för vapenhandel på samma villkor som svenska företag. De ska också ha samma möjlig- het att etablera verksamhet i Sverige som svenska företag har och som de har i unionen i övrigt. Att samma regler gäller i Sverige som i övriga unionen är alltså en förutsättning för att den inre marknaden ska kunna fungera fullt ut.

Vidare finns det inga garantier för att inte någon exempelvis skapar en hemsida vars enda syfte är att förmedla köp och försäljning av skjutvapen eller på annat sätt ägnar sig åt vapenmäklarverksamhet. Ändringsdirektivet syftar bl.a. till att motverka att skjutvapen miss- brukas för brottslig verksamhet. Att lämna vapenmäklarverksamhet oreglerad kan leda till att det vakuum som bildas kommer att utnytt- jas t.ex. av den organiserade brottsligheten.

Vapenlagens regler om handel med skjutvapen omfattar inte all vapenmäklarverksamhet i ändringsdirektivets mening

Någon definition av handel med vapen finns inte i vapenlagen och förarbetena saknar klargörande uttalanden i saken. Med vapenhandel torde dock avses inte bara sådan verksamhet där en näringsidkare handlar med egna vapen eller med annans vapen i kommission utan också verksamhet där näringsidkaren handlar med vapen som ombud för någon annan.

En mellanman som agerar i rollen av ett ombud kan således anses bedriva handel med vapen i vapenlagens mening. Frågan är om även en mellanman som agerar som vapenmäklare kan anses bedriva han- del med vapen i vapenlagens mening.

När 1991 års vapendirektiv genomfördes i Sverige bedömdes de då gällande reglerna i vapenlagen (1973:1176) om handel med vapen, som i aktuellt avseende motsvarar nu gällande regler, väl fylla direk- tivets krav när det gäller tillstånd för yrkesmässig vapenhandel (se prop. 1995/96:52 s. 33).

Ett skäl som starkt talar mot att nu tolkningsvis utsträcka om- fattningen av de svenska reglerna till att avse vapenmäklarverksam- het i ändringsdirektivets mening är att EU-lagstiftaren i definitionen

212

SOU 2022:62

Vapenmäklare

av vapenmäklare uttryckligen har undantagit vapenhandlare. Det är alltså tydligt att EU vill fånga upp en kategori av näringsidkare som ligger utanför direktivets definition av vapenhandlare.

Vidare ger ett tillstånd att bedriva handel med skjutvapen alltid rätt att inneha de skjutvapen som tillståndet avser (2 kap. 10 d § vapenlagen). Sådan handel tar alltså sikte på fysisk befattning med skjutvapen. Vapenlagens bestämmelser om handel med vapen synes därmed inte omfatta renodlad mäklarverksamhet, där någon enbart medverkar till transaktioner med eller överföringar av skjutvapen utan att själv ta fysisk befattning med vapnen. I sammanhanget bör nämnas att det i Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd (RPSFS 2009:13, FAP 551-3, de allmänna råden till föreskrifterna i 13 kap. 2 §) uttalas att förmedling av skjutvapen inte innebär till- ståndspliktig vapenhandel i vapenlagens mening när förmedlaren inte fysiskt hanterar vapnen. Ändringsdirektivets definition av va- penmäklare (artikel 1.1.10 i det konsoliderade vapendirektivet) träffar emellertid helt klart sådan verksamhet.

Det kan också konstateras att vapenlagen bara reglerar handel med skjutvapen, men inte handel med ammunition. Vapenmäklar- verksamhet i ändringsdirektivets mening omfattar däremot yrkes- mässig förmedling av både skjutvapen och ammunition. Det innebär att vapenlagens regler om handel med skjutvapen inte till fullo upp- fyller kraven i ändringsdirektivet på reglering av vapenmäklarverk- samhet. Någon form av ytterligare reglering är alltså nödvändig.

Sammanfattningsvis anser utredningen att vapenlagens regler om handel med skjutvapen i sin nuvarande utformning inte omfattar all vapenmäklarverksamhet i ändringsdirektivets mening.

Bestämmelserna i lagen om krigsmateriel om tillstånd för tillhandahållande är inte heller tillräckliga

I lagen om krigsmateriel finns det bestämmelser med krav på till- stånd och tillståndsgivning som träffar vapenmäklarverksamhet. En- ligt 4 § första stycket lagen om krigsmateriel krävs det tillstånd för att här i landet bedriva verksamhet som avser ”tillhandahållande” av krigsmateriel. Alla skjutvapen och särskilt utformade vapendelar till sådana skjutvapen, förutom slätborrade skjutvapen för jakt eller sportskytte (hagelgevär), och all ammunition som omfattas av va- pendirektivet utgör krigsmateriel (se artikel 1.1.1–3 och bilaga I till

213

Vapenmäklare

SOU 2022:62

det konsoliderade direktivet jämförda med bilagan till förordningen om krigsmateriel). De förfaranden med skjutvapen och ammunition som definitionen av vapenmäklarverksamhet omfattar faller enligt utredningens bedömning in under uttrycket tillhandahållande i lagen om krigsmateriel.

För utförsel av krigsmateriel från Sverige krävs, utöver tillstånd till tillhandahållande, ett särskilt utförseltillstånd enligt 6 § lagen om krigsmateriel. Enligt 5 § samma lag krävs också tillstånd i varje en- skilt fall när krigsmateriel som finns i utlandet tillhandahålls till nå- gon i utlandet.

Tillstånd till tillhandahållande prövas enligt 1 a § lagen om krigs- materiel av Inspektionen för strategiska produkter (ISP). I de flesta fall prövas även ansökan om utförsel av ISP. I vissa fall, vilka anges i 11 § förordningen om krigsmateriel, ska ansökan om utförseltill- stånd emellertid prövas av Polismyndigheten. Vid all tillståndspröv- ning enligt lagen om krigsmateriel gäller, enligt 1 § andra stycket den lagen, att tillstånd får lämnas endast om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för tillståndet och det inte strider mot Sveriges internationella förpliktelser eller Sveriges utrikespolitik i övrigt. Kravet enligt 1 § lagen om krigsmateriel innebär bl.a. att tillstånds- givningen är avsedd att vara mycket restriktiv.

Att förhandla om eller arrangera transaktioner för inköp, försälj- ning eller leverans av sådana skjutvapen, vapendelar och ammunition som utgör krigsmateriel, liksom att arrangera överföring av sådana produkter mellan olika länder, kräver således tillstånd till tillhanda- hållande enligt lagen om krigsmateriel. Även om vapenmäklarverk- samhet omfattas av det kravet är frågan om det är tillräckligt för att uppfylla ändringsdirektivets krav på tillstånd och tillståndsprövning.

För det första kan det konstateras att lagen om krigsmateriel, till skillnad från vapendirektivet, inte omfattar slätborrade skjutvapen för jakt eller sportskytte. Sådana vapen omfattas däremot av vapen- lagen. Mäklarverksamhet avseende vissa skjutvapen, som omfattas av vapendirektivets tillämpningsområde, faller därmed utanför lagen om krigsmateriel.

För det andra kan konstateras att tillståndsprövningen enligt änd- ringsdirektivet ska omfatta en prövning av vapenmäklarens person- liga och yrkesmässiga integritet och relevanta förmåga, medan det i lagen om krigsmateriel endast ställs krav på prövning av om det fö- religger säkerhets- eller försvarspolitiska skäl att ge tillstånd.

214

SOU 2022:62

Vapenmäklare

Bestämmelserna i lagen om krigsmateriel om tillstånd för tillhan- dahållande uppfyller därför inte heller i alla delar ändringsdirektivets krav på reglering av vapenmäklarverksamhet.

9.2Tillståndsplikt för vapenmäklare

Utredningens förslag: Att yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition, dvs. att bedriva vapenmäklarverksamhet, krä- ver tillstånd enligt vapenlagen på motsvarande sätt som i dag gäl- ler för vapenhandlarverksamhet med skjutvapen.

Samma förutsättningar för att återkalla tillstånd för vapen- mäklare ska gälla som för vapenhandlare. Om det finns särskilda skäl får Polismyndigheten bestämma att ett beslut om återkallelse av tillstånd att bedriva vapenmäklarverksamhet ska gälla omedel- bart.

Närmare föreskrifter om vad som ska gälla vid vapenmäklar- verksamhet tas in i vapenförordningen.

Skälen för utredningens förslag

Vapenmäklarverksamhet bör kräva tillstånd enligt vapenlagen

Utredningens uppdrag är att analysera behovet av och lämna förslag på författningsändringar som är nödvändiga för att genomföra änd- ringsdirektivet på miniminivå.

När det gäller behovet av reglering av tillstånd för vapenmäklar- verksamhet har utredningen kommit fram till att varken vapenlagens reglering av handel med vapen eller bestämmelserna i lagen om krigs- materiel om tillståndsgivning fullt ut motsvarar ändringsdirektivets regler om vapenmäklarverksamhet. Det krävs därför komplette- rande lagstiftning.

I Genomförandepromemorian görs bedömningen att det, för att uppfylla ändringsdirektivets krav avseende vapenmäklarverksamhet, i vapenlagen bör införas krav på tillstånd för sådan verksamhet på motsvarande sätt som gäller för vapenhandel (Ds 2018:1 s. 130 f.). Regeringen har gjort samma bedömning (prop. 2020/21:42 s. 37 f.). Att det krävs kompletterande lagstiftning om vapenmäklarverksam- het har således stöd i tidigare överväganden. Även om den svenska

215

Vapenmäklare

SOU 2022:62

lagstiftningen redan till stora delar uppfyller kraven i ändringsdirek- tivet är det tydligt att den inte i alla avseenden är tillräcklig.

Till det kommer att den stämning som har riktats mot Sverige för bristande genomförande av ändringsdirektivet i en punkt avser vapenmäklare. Avsaknad av regler om vapenmäklare kan därmed leda till att Sverige fälls för bristande genomförande och får betala skade- stånd och vite för det.

En särskild fråga är om det bör införas en särreglering för vapen- mäklare eller om det enbart bör föreskrivas i vapenlagen att det som gäller i fråga om vapenhandlare också ska gälla för vapenmäklare. Mot bakgrund av att den verksamhet som vapenhandlare respektive vapenmäklare bedriver inte i alla delar är jämförbar bör de sist- nämnda regleras särskilt. Det bör tillfogas att det förhållandet att det i vapendirektivet ställs delvis olika krav på vapenhandlare och vapen- mäklare också talar för att det i den svenska lagstiftningen bör finnas en möjlighet att göra motsvarande differentiering.

För att uppfylla ändringsdirektivets krav på tillstånd bör yrkes- mässig förmedling av skjutvapen eller ammunition, dvs. vapenmäk- larverksamhet, omfattas av krav på tillstånd och tillståndsprövning enligt vapenlagen på motsvarande sätt som gäller för vapenhandlar- verksamhet med skjutvapen. Regler om det bör införas i 2 kap. 1 § vapenlagen.

Återkallelse av tillstånd att bedriva vapenmäklarverksamhet

Tillstånd att bedriva vapenmäklarverksamhet bör enligt utredning- ens mening kunna återkallas på samma grunder som vapenhandlar- tillstånd kan återkallas enligt 6 kap. 3 § vapenlagen.

I likhet med det som redan gäller för beslut om återkallelse av handelstillstånd och auktorisation bör Polismyndighetens beslut om återkallelse av tillstånd att yrkesmässigt förmedla skjutvapen eller ammunition som utgångspunkt inte gälla omedelbart (10 kap. 2 § andra stycket vapenlagen). Sådana beslut bör emellertid gälla ome- delbart om Polismyndigheten bestämmer det och anger det i beslu- tet. Polismyndigheten bör få bestämma att ett beslut om återkallelse ska gälla omedelbart om det finns särskilda skäl för det.

216

SOU 2022:62

Vapenmäklare

Vissa krav på vapenhandlare ska även gälla för vapenmäklare

Eftersom vapenmäklarverksamhet enligt utredningens förslag ska kräva tillstånd enligt vapenlagen bör även vissa andra bestämmelser som reglerar grundläggande krav för att någon ska få tillstånd att be- driva vapenhandel utvidgas till att omfatta även vapenmäklarverk- samhet. Det gäller bl.a. bestämmelserna i 2 kap. 10 § vapenlagen och 5 kap. 2 § vapenförordningen. De särskilda krav som ställs på vapen- handlare på grund av deras fysiska befattning med vapen och ammu- nition bör dock inte gälla för vapenmäklare.

I avsnitt 11.3 återkommer utredningen till frågan om möjligheten för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att enligt 11 kap. 2 § c vapenlagen meddela närmare föreskrifter om kra- ven på kunskap för att få driva handel med skjutvapen och vad som i övrigt ska gälla vid sådan handel även bör gälla för vapenmäklar- verksamhet.

Behövs dubbla tillstånd?

En fråga som den nya regleringen väcker är om den som har ett till- stånd som vapenhandlare även behöver söka tillstånd för vapenmäk- larverksamhet i de fall där vapenhandlaren också förhandlar eller arrangerar transaktioner för köp, försäljning eller leverans av skjut- vapen eller vapendelar eller arrangerar överföring av skjutvapen. Om någon, som har ett tillstånd att bedriva vapenhandel, endast förmed- lar enstaka affärer utan att i den delen uppfylla kravet på yrkesmäs- sighet, behöver han eller hon inte söka särskilt tillstånd för vapen- mäklarverksamhet. Om vapenhandlaren däremot avser att förmedla affärer i sådan omfattning att kravet på yrkesmässighet uppfylls, be- höver han eller hon dock söka tillstånd för vapenmäklarverksamhet och följa de särskilda regler som föreslås gälla för sådan verksamhet.

9.3Föreståndare och ersättare

Utredningens förslag: En juridisk person som har tillstånd att bedriva vapenmäklarverksamhet ska ha en föreståndare som an- svarar för verksamheten, på motsvarande sätt som i dag gäller för vapenhandlarverksamhet med skjutvapen.

217

Vapenmäklare

SOU 2022:62

Om föreståndaren är förhindrad att ansvara för verksamheten får han eller hon sätta en ersättare i sitt ställe. Ersättaren ska ha godkänts av Polismyndigheten.

Utredningens bedömning: En vapenmäklare bör inte vara skyl- dig att ha en godkänd ersättare för den som har tillstånd att be- driva verksamheten eller, i fråga om en juridisk person, förestån- daren för verksamheten.

Skälen för utredningens förslag och bedömning

Behöver vapenmäklare ha en godkänd föreståndare?

I en vapenhandel som bedrivs av en juridisk person ska det finnas en av Polismyndigheten godkänd föreståndare eller, vid förfall för före- ståndaren, en godkänd ersättare. De grundläggande bestämmelserna om det finns i 2 kap. 10 a–c §§ vapenlagen. Föreståndaren eller er- sättaren är ansvarig för att rörelsen bedrivs korrekt, dvs. att verk- samheten uppfyller de krav som gäller för handeln.

I Genomförandepromemorian föreslås att kraven enligt 2 kap.

10a–c §§ vapenlagen ska gälla även för juridiska personer som bedri- ver vapenmäklarverksamhet (Ds 2018:1 s. 132). Även regeringen lade fram ett sådant förslag (prop. 2020/21:42 s. 40).

En föreståndare har en mycket viktig funktion för att vapenhandel bedrivs på ett korrekt sätt. Det är givetvis viktigt att en vapenmäklare också bedriver sin verksamhet på ett korrekt sätt.

En viktig skillnad mellan en vapenhandlare och en vapenmäklare är emellertid att en vapenmäklare som regel inte hanterar några va- pen fysiskt inom ramen för sin verksamhet. En vapenmäklare kan inte ha något faktiskt behov av att förvara vapen genom lagerhållning eller för försäljning i butik, och kan inte annat än undantagsvis för- väntas inneha några vapen i vapenlagens mening. Dessa skillnader talar för att det inte är motiverat att ha samma stränga krav på vapen- mäklare som vapenhandlare.

Typiskt sett kan mäklarverksamhet sägas innebära att en viss per- son ges förtroendet att agera som mäklare i en transaktion. En per- son som arbetar som vapenmäklare kan vilja bedriva sin verksamhet som ett enmansföretag – i en enskild firma eller ett fåmansbolag. Ett krav att en vapenmäklare alltid ska ha en föreståndare (och en ersät-

218

SOU 2022:62

Vapenmäklare

tare för denne) skulle omöjliggöra sådana enmansföretag. Därför bör, på samma sätt som när det gäller vapenhandlare, det endast stäl- las krav på föreståndare om vapenmäklarverksamheten bedrivs i en juridisk person.

Möjlighet att utse ersättare

Som nyss nämnts ska en vapenhandlare, vars verksamhet bedrivs i en juridisk person, inte bara utse en föreståndare utan även en ersättare för föreståndaren. Båda ska godkännas av Polismyndigheten. Något motsvarande krav på ersättare bör inte gälla för vapenmäklare, efter- som de normalt inte fysiskt hanterar vapen och ammunition.

Att det inte ställs något formellt krav på att en föreståndare för en vapenmäklare ska ha en ersättare bör dock inte hindra att en sådan utses, exempelvis om verksamheten är av stor omfattning. Det ligger i en seriös vapenmäklares intresse att det blir tydligt för Polismyn- digheten vem som har ansvaret för verksamheten och kan kontaktas om föreståndaren får förfall, t.ex. på grund av sjukhusvistelse. En så- dan ersättare bör anmälas till och godkännas av Polismyndigheten på samma sätt som gäller för andra ersättare.

Utredningen gör alltså bedömningen att det inte är nödvändigt att föreskriva att det alltid ska finnas en godkänd ersättare för den som har tillstånd att bedriva vapenmäklarverksamhet eller, i fråga om en juridisk person, föreståndaren för verksamheten.

9.4Viss vapenmäklarverksamhet enligt vapenlagen undantas från krigsmateriellagstiftningen

Utredningens förslag: Vapenmäklarverksamhet som kräver till- stånd enligt vapenlagen undantas från kravet på tillhandahållan- detillstånd enligt lagen om krigsmateriel.

219

Vapenmäklare

SOU 2022:62

Skälen för utredningens förslag

Vapenmäklarverksamhet undantas från krigsmateriellagstiftningen

I avsnitt 11.3 behandlar utredningen frågan om möjligheten för re- geringen enligt 4 § tredje stycket lagen om krigsmateriel att meddela undantag från kravet på tillstånd till tillhandahållande för vapen- handlarverksamhet som regleras genom vapenlagen bör utvidgas till att omfatta även vapenmäklarverksamhet. Utredningen anser att en sådan utvidgning är nödvändig av samma skäl som motsvarande un- dantag görs för vapenhandel som regleras i vapenlagen. Med en sådan lösning kommer det att finnas möjlighet att undvika krav på att en- skilda ska ha både vapenmäklartillstånd enligt vapenlagen och till- handahållandetillstånd enligt lagen om krigsmateriel. Sådana före- skrifter bör tas in i förordningen om krigsmateriel.

Närmare om kompetensfördelningen mellan ISP och

Polismyndigheten

Regler om myndigheters kontroll av skjutvapen i olika avseenden finns i både vapenlagstiftningen och krigsmateriellagstiftningen. Re- gelverken går in i varandra och är delvis överlappande. Det får till följd att det kan uppstå oklarheter kring vilken myndighet som har ansvaret för kontroll i vissa fall.

Det kan allmänt sägas att Polismyndigheten har ansvaret för säkerheten i det civila samhället när det gäller förekomsten och an- vändningen av skjutvapen. Polismyndighetens tillståndsgivning, som regleras i vapenlagstiftningen, har alltså sådana utgångspunkter. ISP:s verksamhet enligt krigsmateriellagstiftningen är däremot mo- tiverad av försvarshänsyn och säkerhets- och utrikespolitiska hän- syn. ISP:s tillståndsgivning utgår alltså från säkerhetsintressen för Sverige som nation, snarare än säkerheten i det civila samhället.

ISP har i sitt remissvar över Genomförandepromemorian ansett bl.a. att det finns skäl att begränsa vapenmäklartillstånd enligt vapen- lagen till att gälla vissa vapentyper och vissa mottagare, närmare be- stämt vapen som inte är helautomatiska eller särskilt utformade för militär användning och som inte förmedlas till statliga mottagare inom eller utom landet. Övriga vapen anser ISP alltjämt bör vara un-

220

SOU 2022:62

Vapenmäklare

derkastade tillståndskrav enligt lagen om krigsmateriel, med följd att ISP förblir tillstånds- och tillsynsmyndighet.

ISP har på nytt tagit upp denna fråga med utredningen. Utred- ningen anser för sin del, i likhet med regeringen (se prop. 2020/21:42 s. 40) att det är nödvändigt, för att Sverige ska uppfylla ändringsdi- rektivets krav på tillstånd, att kravet på tillstånd enligt vapenlagen inte begränsas till vissa vapen.

Utredningen har emellertid förståelse för ISP:s synpunkter. Det är viktigt att det är tydligt för de tillståndsgivande myndigheterna – ISP och Polismyndigheten – och för dem som bedriver yrkesmässig förmedling av skjutvapen och ammunition eller tillhandahållande av krigsmateriel vilket regelverk som är tillämpligt i fråga om en viss verksamhet.

Både i krigsmaterielregelverket och vapenlagstiftningen finns det regler som rör kompetensfördelningen mellan ISP och Polismyndig- heten.

I 4 § tredje stycket lagen om krigsmateriel anges att regeringen får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet enligt första och andra styckena i fråga om sådan handel med skjutvapen som regleras genom föreskrifterna i vapenlagen eller sådan hantering av ammunition eller annan explosiv vara som regleras genom före- skrifterna i lagen om brandfarliga och explosiva varor.

I 4 § förordningen om krigsmateriel anges att vad som sägs i 4 § lagen om krigsmateriel om krav på tillstånd inte gäller handel med handeldvapen eller delar till sådana vapen. Tillstånd för sådan handel regleras i stället genom bestämmelser i vapenlagen. Som nyss fram- gått föreslår utredningen a

	undantas från krigsmateriellagstiftningen ...........................		219
9.5	Kriminalisering......................................................................		222
10	Registerfrågor och informationsutbyte........................		225
10.1	Utökade krav på registrering av vapenhandlare och
	vapenmäklare.........................................................................		225
	10.1.1	Ändringsdirektivet ................................................	225
	10.1.2 Det behövs nya regler om registrering av
		vapenmäklare .........................................................	225
	10.1.3 Reglerna om undantag från sekretess i
		vapenregister behöver kompletteras.....................	226
	10.1.4 Det behövs nya regler om registrering av viss
		vapenhandel............................................................	227
	10.1.5 Ingen sekretessreglering för registren..................		232
	10.1.6 De nya registerbestämmelsernas förhållande
		till annan personuppgiftsreglering........................	235
10.2	Vapenregister.........................................................................		241
	10.2.1 Vapenregistren ska innehålla uppgifter om
		märkning ................................................................	241
	10.2.2 En kompletterande bestämmelse om vad
		vapenregistret ska innehålla ..................................	243
	10.2.3 Bör tillstånd till att inneha vapenmagasin
		registreras? .............................................................	245
	10.2.4	Samkörning av vapenregister ................................	246
	10.2.5 Bevarande av och tillgång till uppgifter i
		vapenregister ..........................................................	246
10.3	En skyldighet för vapenhandlare och vapenmäklare att
	föra förteckningar .................................................................		252

10.4	Vapenhandlare och vapenmäklare ska anmäla
	transaktioner .........................................................................	256
10.5	Informationsutbyte ..............................................................	261
	10.5.1 Den nuvarande regleringen...................................	261
	10.5.2 Ändringsdirektivet och delegerade akter.............	264
	10.5.3 Det behövs en ny reglering...................................	266
	10.5.4 Polismyndigheten ska informera om avslag på
	ansökningar om vapentillstånd.............................	268
11	Övriga frågor ...........................................................	273
11.1	Underrättelse om misstänkta transaktioner .......................	273
11.2	Ändringar i direktivets bilaga I ............................................	280
11.3	Bemyndiganden kopplade till förslagen ..............................	283
11.4	Anpassning av några bestämmelser .....................................	287
12	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ................	289
12.1	Ikraftträdande .......................................................................	289
12.2	Övergångsbestämmelser ......................................................	289
13	Konsekvenser ..........................................................	295
13.1	Konsekvenser för Polismyndigheten och andra statliga
	myndigheter ..........................................................................	295
13.2	Konsekvenser för kommunerna ..........................................	299
13.3	Konsekvenser för näringsidkare, sammanslutningar och
	enskilda vapeninnehavare .....................................................	300
13.4	Konsekvenser för det brottsförebyggande arbetet och
	för den personliga integriteten ............................................	303
14	Författningskommentar ............................................	305
14.1	Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1300) om
	krigsmateriel .........................................................................	305
14.2	Förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) .........	308

SOU 2022:62		Innehåll
14.3 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och
sekretesslagen ........................................................................		332
14.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:1011) om
brandfarliga och explosiva varor ..........................................		333
Bilaga 1	Kommittédirektiv 2022:40
Bilaga 2 2017 års ändringsdirektiv
Bilaga 3	Rättelseblad 1 till ändringsdirektivet
Bilaga 4	Rättelseblad 2 till ändringsdirektivet
Bilaga 5	2021 års konsoliderade vapendirektiv

Sammanfattning ................................................................		11
1	Författningsförslag.....................................................	19

krigsmateriel ............................................................................	19
1.2 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) ...............	22

	(1996:70) .................................................................................		51
2	Utredningens uppdrag och arbete................................		75
2.1	Utredningens uppdrag............................................................		75
2.2	Hur utredningsarbetet har bedrivits ......................................		76
2.3	Det fortsatta utredningsarbetet .............................................		77
3	Bakgrund..................................................................		79
3.1	Den aktuella EU-lagstiftningen .............................................		79
	3.1.1	EU:s grundläggande lagstiftning om vapen ...........	79
	3.1.2	Kompletterande EU-lagstiftning............................	80

3.2	Kort om det konsoliderade vapendirektivet .........................		80
3.3	Kort om ändringsdirektivet ...................................................		81
3.4	Tidigare genomförandeförsök ...............................................		81
3.5	Överträdelseärenden ..............................................................		82
	3.5.1	Ändringsdirektivet ..................................................	82

		ändringsdirektivet ...................................................	84
3.6	Betänkandets disposition .......................................................		84
3.7	Hur utredningen hänvisar till artiklar ...................................		85
4	Nordisk utblick..........................................................		87
4.1	Inledning .................................................................................		87
4.2	Finland	....................................................................................	87
	4.2.1	Förbjudna vapen......................................................	87
	4.2.2	Vapenmagasin..........................................................	88
	4.2.3	Märkning .................................................................	89
	4.2.4	Vapenmäklare ..........................................................	90
	4.2.5	Övriga frågor ...........................................................	91
4.3	Danmark..................................................................................		92
	4.3.1	Förbjudna vapen......................................................	92
	4.3.2	Vapenmagasin..........................................................	93
	4.3.3	Märkning .................................................................	94
	4.3.4	Vapenmäklare ..........................................................	94
	4.3.5	Övriga frågor ...........................................................	95
5	Bestämmelser som inte kräver författningsändringar......		97

salutvapen och akustiska vapen .............................................	98
5.3 Inga nya eller ändrade regler om bosättningsland ..............	100

	omprövning av vapentillstånd ..............................................		108
5.10	Inga nya eller ändrade regler om deaktiverade vapen .........		110
5.11	Inga nya eller ändrade regler om transitering av vapen ......		113
6	Utgångspunkter för genomförandet............................		117
6.1	Ändringsdirektivet kräver begränsade ändringar ................		117
	6.1.1	Lagstiftningen uppfyller redan de flesta av
		kraven .....................................................................	117

		ändringar ................................................................	118
6.2	Genomförande på miniminivå..............................................		118
6.3	Strukturen i den nuvarande regleringen behålls ..................		119
6.4	Regleringen måste hänga ihop..............................................		119
7	Frågor som rör skjutvapen ........................................		121
7.1	Begreppet väsentlig del .........................................................		121
7.2	Åtgärder för att motverka förbjudna vapen ........................		124
	7.2.1	Den nuvarande regleringen ...................................	124
	7.2.2	Ändringsdirektivet ................................................	126
	7.2.3	Tidigare överväganden...........................................	130

	flesta situationer ....................................................	130
7.2.5	Tillstånd att inneha vissa vapen ............................	139

7.3	Märkning av skjutvapen .......................................................		140
	7.3.1	Den nuvarande regleringen...................................	140
	7.3.2	Ändringsdirektivet ................................................	141
	7.3.3	Genomförandedirektivet ......................................	143
	7.3.4	Märkning vid tillverkning .....................................	143
	7.3.5	Märkning vid införsel............................................	148
	7.3.6	Märkning vid överlåtelse från staten....................	150
	7.3.7	Märkning av historiska skjutvapen ......................	151
8	Frågor som rör vapenmagasin....................................		161
8.1	Det är nödvändigt att reglera vapenmagasin.......................		161
	8.1.1	Den nuvarande regleringen...................................	161
	8.1.2	Ändringsdirektivet ................................................	161
	8.1.3	Det krävs en reglering av vissa vapenmagasin .....	162

användning av vissa särskilt farliga skjutvapen ...................		169
8.2.1	Utgångspunkter för en användningsreglering.....	169

av vissa vapenmagasin...........................................................		186
8.4.1	Inledning................................................................	186

	för vapenägare .......................................................	187
8.4.3	Kriminalisering av olovligt innehav m.m. ............	194
8.4.4	Överlåtelse och lån................................................	198
8.4.5	Inga nya regler om förvaring och transport ........	199
8.4.6	Inga nya regler om införsel...................................	201
8.4.7	Inlösen, dödsbon och konkursbon ......................	203
8.4.8	Statens innehav av vapenmagasin .........................	205

	8.4.9	Möjligheten att flyga med skjutvapen	.................. 205
9	Vapenmäklare .........................................................		209
9.1	Dagens lagstiftning täcker inte vapenmäklare.....................		209
9.2	Tillståndsplikt för vapenmäklare..........................................		215
9.3	Föreståndare och ersättare ...................................................		217