Fråga 2022/23:934 Den svenska honungen

av Sofia Skönnbrink (S)

till Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD)

 

Att Sverige behöver öka sin inhemska produktion av livsmedel har blivit allt tydligare i tider av pandemi och krig. En högre försörjningsgrad gör oss mindre sårbara och möjliggör för våra medborgare att få tillgång till mat även vid handelshinder och kriser.

I dag ligger Sveriges försörjningsgrad på endast 50 procent, vilket innebär att varannan tugga mat är importerad. Försörjningsgraden behöver alltså öka när det kommer till flera livsmedelsgrupper, och det är därför viktigt att politiken stöttar och stimulerar produktion och förädling av svenska livsmedel.

Ett livsmedel som det kanske inte pratas så mycket om men som spelar stor roll för hela livsmedelskedjan är honungen. Utan de honungsproducerande bina hotas pollineringen av viktiga grödor, vilket i förlängningen skulle kunna få vår livsmedelsförsörjning att svikta. Biodlingarna och honungstillverkningen utgör med andra ord en viktig motor i den svenska livsmedelsproduktionen.

Ett stort hot mot den svenska honungen är att det i dag inte finns något krav på att ange ursprungsland i märkningen. I dag räcker det att uppge om det är EU-honung eller icke EU-honung. Tilläggas bör även att honung är världens mest förfalskade råvara och att nya metoder ständigt tas fram för att falsk honung ska kunna produceras i laboratorier runt om i världen. 

Det är inte acceptabelt att den svenska honungen konkurreras ut av förfalskade versioner eller av exemplar med oklara uppgifter om ursprung. Den svenska honungen behöver rättvisa konkurrensförutsättningar och reella möjligheter att ta plats på marknaden. Annars riskerar vi att hamna i ett läge där överskottet av svensk honung fortsätter att öka och flera professionella biodlare tvingas att lägga ned sin verksamhet.

EU-kommissionen presenterade i våras ett förslag om ändring av direktiven för bland annat honung, som skulle medföra att alla ursprungsländer där honungen har skördats ska anges på förpackningen. Det här är självklart positivt, men det saknas en tydlig tidsplan för hanteringen av ärendet i Europaparlamentet.

Jag vill därför fråga landsbygdsminister Peter Kullgren:

 

Hur tänker ministern och regeringen agera här och nu för att inte riskera att de svenska biodlarna slås ut?