av Rickard Nordin (C)
till Statsrådet Paulina Brandberg (L)
Sverige har fantastiska förutsättningar och är ett land långt fram i jämställdhetsarbetet. Önskan om ett jämställt samhälle är stark, men trots det finns det fortfarande många förutsättningar som skiljer sig mellan könen under olika delar av livet. Kunskapen om skillnaderna varierar: Där det är lätt att mäta finns gott om data, men inom områden som civilsamhället och fritidsaktiviteter är underlaget sämre och oftare anekdotiskt.
Vi vet dock att tjejer oftare får sämre förutsättningar både ekonomiskt från det offentliga och inom samma idrottsanläggningar. Återkommande rapporteras i medierna om hur kvinnliga konståkare får sämre istider än ishockeyspelande killar, eller hur det satsas på nya träningsmöjligheter för killars fotboll medans flickors ridanläggningar underfinansieras eller förväntas skötas privat. Rimligheten i det här kan verkligen ifrågasättas.
Staten har en viktig roll i att synliggöra dessa skillnader. Trots att beslutandet ofta sker lokalt kan staten hjälpa till med exempelvis underlag och generella riktlinjer för utjämnande av förutsättningar.
Ett annat exempel skulle också kunna vara studier, eller metastudier, som visar på problemets omfattning. När en sådan finns på plats blir det enklare för både staten och kommunerna att agera.
Vi vet däremot att jämställdhet är bra för människors välmående, för samhällsekonomin och för företags lönsamhet. I dag tas dock dessa frågor inte på allvar; avsaknaden av styrmedel är påtaglig.
Därför hade det varit önskvärt att bredda det offentliga engagemanget i dessa frågor.
Ministern och regeringen har uttalat starkt engagemang för jämställdheten, men frågan är vad regeringen är beredd att göra i praktiken? Om tjejer generellt sett särbehandlas inom civilsamhället, vad är regeringen beredd att göra? När kommer vi att se ett jämställt civilsamhälle? Under tiden får barn, unga, lag, patruller och andra inte de förutsättningar som de rimligtvis borde ha. Min åsikt är att den fulla potentialen hos våra flickor behöver tas till vara. En bra start vore att regeringen också såg problemet med konkurrens från andra, som inte behöver stärkas ytterligare, vilket är risken i rådande strukturer. När civilsamhälle och kommuner nu står inför utmaningar är det extra viktigt att agera.
Tänk vilken kraft som kan realiseras om den fulla potentialen hos våra flickor kan realiseras!
Eftersom rådande strukturer finns blir min fråga till statsrådet Paulina Brandberg:
Tycker statsrådet och regeringen att våra flickor har de förutsättningar som behövs för att nå sin fulla potential, och vad kommer man annars att göra för att realisera den?