av Linnéa Wickman (S)
till Statsrådet Jessika Roswall (M)
Var tredje kvinna i EU:s medlemsländer har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld. Ofta av en man som hon har eller har haft en relation med. Mer än hälften av kvinnorna har utsatts för sexuella trakasserier, och en av tjugo har våldtagits. Samtidigt är mörkertalet stort. Våldet mot kvinnor är ett djupgående samhällsproblem som återfinns inom alla samhällsklasser. Det är ytterst den allvarligaste konsekvensen av ett ojämställt samhälle.
Ska EU kunna bedriva ett starkt arbete som både förebygger och bekämpar våld mot kvinnor är ratificeringen av Istanbulkonventionen avgörande. Men än har inte EU som helhet ratificerat konventionen, och inte heller alla medlemsstater. I takt med att högernationalistiska krafter växer sig starkare växer också motståndet mot kvinnors rättigheter. Det är till och med så att länder som en gång har ratificerat konventionen uttryckt en vilja att lämna den. Polen är ett sådant exempel.
När EU-parlamentet i februari röstade om att uppmana EU:s medlemsländer att anta Istanbulkonventionen röstade alla svenska parlamentariker ja, förutom parlamentarikerna från Sverigedemokraterna – det parti vars mandat i riksdagen som den moderatledda regeringen är helt beroende av.
Jämställdhetsfrågorna har lyst med sin frånvaro under det svenska ordförandeskapet, men inga formella hinder tycks nu återstå för att EU ska ratificera konventionen. EU-domstolen har slagit fast att det inte krävs enhällighet bland medlemsstaterna för att EU ska kunna ansluta sig till Istanbulkonventionen.
Under detta första halvår 2023 är Sverige ordförande i Europeiska unionens råd och har därför ett särskilt stort ansvar att driva på för att EU ska ratificera konventionen.
Jag vill därför fråga statsrådet Jessika Roswall:
Hur arbetar statsrådet för att EU ska ratificera Istanbulkonventionen och bedömer statsrådet att EU kommer ratificera Istanbulkonventionen under det svenska ordförandeskapet?