av Martina Johansson (C)
till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Barn har rätt till sina föräldrar och inte tvärtom; det är också en av grunderna i barnkonventionen. Svensk lagstiftning är tyvärr väldigt gammal på detta område, där stora delar av föräldrabalken är baserad på lagstiftning från 1949. De ansvariga ministrarna som fick igenom lagstiftningen var födda mellan 1888 och 1906. Det innebär att lagstiftningen också utgår från hur vi såg på barn och vuxna och vilka typer av relationer vi hade möjlighet att leva i för cirka hundra år sedan.
Därför utgår lagstiftningen från att en man och en kvinna är gifta och får barn, att de lever ihop hela livet, och när de dör finns det enbart arvsberättigade biologiska barn. Allt annat är något annat. Detta skapar stora svårigheter för familjekonstellationer som inte ser ut som den norm lagstiftningen baseras på, och det skapar även risk för konflikter senare i livet.
Exempelvis ges inte automatisk vårdnad från födseln till båda föräldrarna om de lever i en samborelation. Det finns också risk att man kan vara tvungen att flytta i det fall det finns ett särkullbarn och ens partner avlider. Det är tyvärr också vanligt att man utgår från ett föräldraperspektiv och inte ett barnperspektiv när det gäller vårdnad, boende och umgänge med barn.
Varje fråga för sig kan vi utveckla problematiken runt och försöka lösa genom att lappa och laga i befintlig lagstiftning. Eller så kan vi förändra lagstiftningen i grunden och göra om den för att utgå från barnets rätt till sina föräldrar – biologiska, juridiska och sociala.
Min fråga till justitieminister Gunnar Strömmer är:
Kommer ministern och regeringen under denna mandatperiod att prioritera barns rättigheter och tillsätta en utredning för att göra om föräldrabalken från grunden?