av Samuel Gonzalez Westling (V)
till Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)
Den 1 januari stängde det privatägda apoteket igen dörrarna i Ljusne i Söderhamns kommun i Hälsingland, och nästan 2 000 invånare blev utan nödvändig apoteksservice. Orten har på kort tid förlorat sin vårdcentral, även den privatägd, och nu också apoteket. Det påverkar självklart Ljusnebornas hälsa och förutsättningar negativt, särskilt de äldre och ekonomiskt utsatta. Det försvårar även arbetet för den kommunala hemtjänsten och närsjukvården.
Under lång tid har privatiseringar setts som lösningen på den bristande servicen på landsbygden. Gång på gång har vi fått bevis för att så inte är fallet. Så länge det går att tjäna bra med pengar finns intresse, men när det inte längre går stängs verksamheter ned, eller etableringar uteblir helt. Det är på sätt och vis logiskt utifrån ett marknadsekonomiskt perspektiv, men inte det befolkningen förväntar sig beträffande hur samhällsservice, som apotek, borde fungera.
Apoteken såldes ut till underpris av regeringen Reinfeldt. De nya ägarna fick dessutom betalt för att hålla apoteken på landsbygden öppna. Privatiseringen blev väldigt lönsam för de nya ägarna. Förlorare blev alla skattebetalare och alla vi som behöver tillgång till en fungerande infrastruktur för tillgång till medicin.
Nu har alltså ytterligare ett apotek på landsbygden stängt ned. Resvägarna för de drabbade blir betydligt längre, och det försämrar tillgången till mediciner för många, särskilt för äldre. Kommunens hemtjänst och närsjukvård får försämrade förutsättningar. Och Ljusneborna får en försämring av den samhällsservice som de bör har rätt till.
Min fråga till statsrådet Acko Ankarberg Johansson blir således följande:
Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att små orter som Ljusne ska ha tillgång till apotek?