av Ewa Pihl Krabbe (S)
till Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)
När LSS-reformen kom 1994 upplevdes den som fantastisk av brukare och brukarorganisationer. Under årens lopp har lagstiftningen urholkats och flera domar i Högsta förvaltningsdomstolen har urholkat den ursprungliga lagstiftningen ordentligt. Allt fler kommuner ger nu gravt synskadade, blinda och personer med dövblindhet avslag på insatsen ledsagning. Dessa personer nekas därmed rätten till ett jämlikt och gott liv. I dag fungerar varken LSS eller SoL, socialtjänstlagen, för den som behöver stöd med ledsagning, vilket fått svåra konsekvenser för de personer som är i behov av detta stöd.
Lagens intentioner kan sägas ha urholkats till stor del när det gäller dessa grupper, eftersom kommunerna i mycket stor utsträckning följer domstolarnas hårdare inriktning. Det kan också konstateras att ledsagarservicen enligt LSS har minskat kraftigt under hela 2000-talet men att motsvarande ökning ej har skett för ledsagning enligt SoL. Påpekas bör också att ledsagning enligt SoL innebär både kostnader för den enskilde samtidigt som man ej har rätt att själv utse vem som ska ledsaga eller ställa krav på ledsagarens kompetens. Som exempel kan nämnas att en person med dövblindhet som är teckenspråkig inte kan välja en ledsagare med teckenspråkskompetens, vilket innebär en ledsagning från punkt A till B men helt utan möjlighet att kommunicera.
I Uppdrag granskning i höstas gavs exempel på hur en kvinna med dövblindhet berövats sin handlingsfrihet till följd av hur lagstiftningen numera tolkas och tillämpas.
Med anledning av detta vill jag ställa följande fråga till statsrådet Camilla Waltersson Grönvall:
Har statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder för att säkerställa att gravt synskadade, blinda och personer med dövblindhet får rätt till ledsagning och därmed ges möjligheter att leva ett aktivt liv och kunna vara delaktiga i samhället i enlighet med den ursprungliga intentionen med lagstiftningen?