av Josef Fransson (SD)
till Statsrådet Erik Slottner (KD)
Många kända tänkare och akademiker diskuterar just nu artificiell intelligens (AI) utifrån olika perspektiv. De flesta är överens om att tekniken är på väg att bli otroligt kraftfull och har potential att förändra vårt samhälle i grunden. De flesta tycks också vara överens om att det finns både stora möjligheter och stora risker med utvecklingen.
Futuristen och författaren Ray Kurzweil introducerade begreppet ”teknologisk singularitet” i sin bok The Age of Spiritual Machines från 1999. Han använde begreppet för att beskriva en framtida tidpunkt där teknologiska framsteg, särskilt inom artificiell intelligens, förväntas leda till dramatiska och oförutsägbara förändringar i samhället. I och med introduktionen av Chat GPT har Kurzweil och hans resonemang blivit högaktuella.
Vad händer med samhället när vi skapar en intelligens som är 10, 1 000 eller 1 000 000 gånger mer intelligent än den smartaste människan? Vad händer med kulturen när en mjukvara skapar konst, musik och litteratur som berör oss djupare än det som skapats av människor? Hur påverkar det vårt samhälle när ett dataprogram – som kan massproduceras – kan skapa djupa intima relationer med människor? Vad händer med vår demokrati när dessa program, som vet långt mer om oss än vad vi själva vet, blir en producent av policyförslag? Frågorna kan göras många.
Förutom att AI snabbt bygger på sina egna förmågor kommer den dessutom att accelerera utvecklingen inom en rad andra högteknologiska fält, såsom bioteknik, nanoteknik, 3D-printing, drönarteknik, neurovetenskap, kvantdatorteknik med mera. Något som alla dessa teknologier har gemensamt är att de är verktyg som kan användas för att gagna mänskligheten. I fel händer kan de – avsiktligt eller oavsiktligt – också användas för det rakt motsatta.
Med tanke på potentialen att tekniken radikalt kommer att förändra vårt samhälle menar jag att frågeställningarna behöver komma upp på den politiska dagordningen och diskuteras ur såväl strategiska och säkerhetspolitiska som filosofiska perspektiv. I EU pågår arbetet med AI Act: a step closer to the first rules on Artificial Intelligence, där man jobbar med vissa av de frågor jag tar upp ovan. Detta innebär dock inte att det är lämpligt att sitta på händerna i den nationella politiken; tvärtom är det angeläget att vi agerar så proaktivt vi någonsin kan.
Med anledning av det ovan anförda önskar jag fråga statsrådet Erik Slottner: