av Kalle Olsson (S)
till Statsrådet Anna Tenje (M)
Allt sedan pensionssystemet sjösattes i mitten av 1990-talet har de fem partier som ingick överenskommelsen gemensamt tagit ansvar för att vårda och utveckla systemet. Även om det finns uppenbara brister – som att alldeles för många pensionärer har för låg pension – har vi ett i grunden robust och hållbart pensionssystem. Det svenska pensionssystemet har stått pall för såväl maktskiften som lågkonjunkturer och tjänat som ett internationellt föredöme.
En grundläggande princip i pensionssystemets konstruktion är den långsiktiga finansiella stabiliteten. Av stor betydelse är också tilltron till systemet: övertygelsen om att det över tid ska kunna leverera pensioner enligt likartade principer. I det sammanhanget går det inte att underskatta betydelsen av att de partier som stod bakom pensionssystemet tagit ett gemensamt ansvar för dess fortlevnad.
Det är en styrka när partier förmår komma samman i viktiga frågor där perspektiven måste sträcka sig bortom nästa opinionsundersökning, bortom nästa valrörelse. Så har partierna arbetat för att skapa långsiktighet inom försvarspolitiken. Så var åtminstone fram tills nyligen också inriktningen med pensionerna.
I regeringsförklaringen deklarerade nämligen statsminister Ulf Kristersson att regeringen kommer att ”bjuda in samtliga partier till blocköverskridande samtal om pensionerna”. Uttalandet, som vid en första anblick kan te sig oförargligt, reser frågor om hur regeringen ser på den fortsatta politiska hanteringen av pensionssystemet.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Anna Tenje: