av Isabell Mixter (V)
till Statsrådet Anna Tenje (M)
Ett av målen som riksdagen fastslagit för den ekonomiska familjepolitiken är att den ska bidra till en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Den höga inflationen drabbar människor hårt, och ställer höga krav på politiken att nå detta mål. Kostnader för mat, el och andra basala nödvändigheter har ökat kraftigt. Särskilt tufft är det för hushåll som redan innan hade små marginaler. Bland barnfamiljer lever många ensamstående kvinnor med låg ekonomisk standard.
En mängd larmrapporter har den senaste tiden kommit från skolor, i flera olika kommuner runt om i landet, om att barnen äter mer i skolan – särskilt på måndagar och fredagar. Detta är ett tecken på att maten inte räcker till hemma, till följd av de högre levnadskostnaderna. Barnen kommer hungrigare till skolan på måndagar och vet att det kommer att bli skralt under helgen. Detta innebär även att kostnaderna för skolorna, och i slutändan kommunerna, ökar.
I en enkät som SVT skickat ut uppger 12 av de 21 kommuner som svarat att det har gått åt mer skolmat på sistone. En rektor på en skola i Sundsvall sa i en intervju med SVT den 17 januari att de kan tvingas välja mellan nedskärningar i skolans utbildningskostnader eller inköp av läromedel och att säga upp personal, till följd av de ökade matkostnaderna. De statsbidrag som kommuner och regioner nu får täcker inte den höga inflationen och innebär i praktiken nedskärningar. Det kommer att bli en svår ekvation för våra kommuner.
Även civilsamhället vittnar om att allt fler människor söker sig till dem för att få matkassar eller annan ekonomisk hjälp. De beskriver också att det bland de grupper som nu söker hjälp finns flera som tidigare inte behövt hjälp, till exempel fler barnfamiljer.
Att barn tvingas äta mer i skolan för att de inte har tillräckligt med mat hemma måste betraktas som ett misslyckande. Att skolor tvingas välja mellan att ge sina elever mat och att ge fullgod utbildning är inte värdigt ett rikt land som Sverige.
Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Anna Tenje: