av Christofer Bergenblock (C)
till Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)
I P1:s dokumentärprogram Kaliber, som sändes måndagen den 5 december, framgick att sexbrottsmisstänkt personal på statliga ungdomshem tillåtits arbeta kvar med ungdomar under tiden då utredning pågick. Det handlar alltså om personal som arbetar med ungdomar som är tvångsplacerade på Sisinstitutioner på grund av psykosocial problematik, såsom missbruk, kriminalitet och självskadebeteenden. Många av dessa ungdomar bär själva på traumatiska erfarenheter, och ett antal har även varit utsatta för våld eller övergrepp före placeringen.
Dessa ungdomar tvångsvårdas av samhället genom LVU för att de ska få hjälp med egna destruktiva beteenden samt skydd från skadliga miljöer. Ett tvångsomhändertagande är ett väldigt långtgående ingrepp i en ung människas liv, som innebär att samhället helt och hållet tar över föräldrarnas ansvar för att skydda den unge och hjälpa den in på en fungerande bana i livet.
Förutom själva placeringen på ett låst ungdomshem finns även möjlighet att tillämpa ytterligare tvångsåtgärder mot den unge, såsom fasthållning, besöksförbud, kroppsvisitation och avskiljning. Detta gör att den unge befinner sig i en mycket utsatt situation och i ett starkt beroendeförhållande gentemot personalen, vilket gör att kraven på de anställda måste vara mycket högt ställda. Samtidigt måste ett mycket medvetet arbete pågå för att förebygga och förhindra sexuella trakasserier och övergrepp.
Vid de tillfällen då det ändå framkommer att personal utsätter ungdomar för sexuella trakasserier eller övergrepp måste ledningen agera kraftfullt. I Kalibers granskning framkommer att sexbrottsmisstänkt personal tillåtits arbeta kvar med ungdomar under tiden som utredningen pågick. Detta har även kritiserats av Ivo, men det förefaller inte ha lett till någon skärpning av institutionsstyrelsens riktlinjer.
Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet Camilla Waltersson Grönvall: