Regeringens proposition 2022/23:42

Genomförande av tillgänglighetsdirektivet

Prop.

 

2022/23:42

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 22 december 2022

Ulf Kristersson

Camilla Waltersson Grönvall (Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet. Lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 av den 17 april 2019 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster (tillgänglighetsdirektivet).

Lagen innebär att vissa produkter och tjänster ska uppfylla vissa krav på tillgänglighet. De produkter som omfattas är datormaskinvarusystem med generella användningsområden, terminalutrustning med interaktiv dator- kapacitet som används vid elektronisk kommunikation eller för åtkomst till audiovisuella medietjänster, läsplattor och självbetjäningsautomater. De tjänster som omfattas är tjänster som tillhandahålls konsumenter och avser elektroniska kommunikationstjänster, e-handelstjänster, bank- tjänster, e-böcker, tjänster som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster samt vissa passagerartransporttjänster. Lagen innehåller bestämmelser om CE-märkning, marknadskontroll och tillsyn.

Lagen syftar till att undanröja hinder på den inre marknaden genom att öka tillgängligheten till produkter och tjänster, framför allt för personer med funktionsnedsättning.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 28 juni 2025.

1

Prop. 2022/23:42 Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut .................................................................

4

2

Förslag till lag om vissa produkters och tjänsters

 

 

tillgänglighet .....................................................................................

5

3

Ärendet och dess beredning ............................................................

17

4

Bestämmelser om tillgänglighet......................................................

17

 

4.1

Vad är tillgänglighet? .......................................................

17

4.2FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och det nationella målet för

 

funktionshinderspolitiken .................................................

18

4.3

Passagerarförordningarna .................................................

19

4.4

Regeringsformen ..............................................................

19

4.5

Förvaltningslagen .............................................................

20

4.6Förordning om de statliga myndigheternas ansvar

 

för genomförande av funktionshinderspolitiken...............

20

4.7

Diskrimineringslagen .......................................................

21

4.8

Lagen om elektronisk kommunikation .............................

21

4.9

Lagen om tillgänglighet till digital offentlig service ........

22

4.10

Radio- och tv-lagen ..........................................................

22

4.11

Plan- och byggregelverket................................................

22

4.12

Tillgänglighetsdirektivet ..................................................

23

 

4.12.1

Tillgänglighetsdirektivets övergripande

 

 

 

innehåll ............................................................

23

5 Nya regler om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet ...........

25

5.1

En ny lag om vissa produkters och tjänsters

 

 

tillgänglighet.....................................................................

25

5.2Lagens förhållande till tryckfrihetsförordningen och

 

yttrandefrihetsgrundlagen.................................................

31

5.3

Produkter som omfattas....................................................

39

5.4

Tjänster som omfattas ......................................................

44

5.5

Undantag för vissa tjänster ...............................................

53

5.6

Särskilt om upphovsrätt....................................................

55

5.7

Nödkommunikation..........................................................

57

5.8

Tillgänglighetskrav...........................................................

58

5.9

Bebyggd miljö ..................................................................

63

5.10

Undantag för vissa produkter och tjänster ........................

65

5.11

Undantag för mikroföretag ...............................................

71

5.12Skyldigheten för ekonomiska aktörer som hanterar

produkter att kontrollera produkten..................................

73

5.13Skyldigheter vid misstanke om bristande

 

överensstämmelse av produkter .......................................

81

5.14

Tjänsteleverantörens skyldigheter ....................................

86

5.15

Marknadskontroll och tillsyn............................................

93

 

5.15.1

Marknadskontroll av produkter .......................

93

 

5.15.2

Tillsyn av tjänster ..........................................

105

2

5.16

Gemensamma bestämmelser om föreläggande,

Prop. 2022/23:42

 

granskning av undantag, sanktionsavgifter och

 

 

överklagande .................................................................

111

 

5.16.1

Åtgärder vid marknadskontroll och tillsyn ...

111

 

5.16.2

Åtgärder vid granskning av

 

 

 

oproportionerligt stor börda..........................

114

5.16.3Förelägganden ska kunna förenas med

 

 

vite ................................................................

115

 

5.16.4

Sanktionsavgifter ..........................................

117

 

5.16.5

Överklagande av beslut ................................

122

5.17

Tillgänglighetskrav i andra unionsakter ........................

123

 

5.17.1

Offentlig upphandling...................................

123

 

5.17.2

Andra unionsakter ........................................

124

5.18Sekretess och behandling av personuppgifter vid

 

 

marknadskontroll eller tillsyn ........................................

125

6

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser................................

127

7

Konsekvenser ...............................................................................

132

 

7.1

Konsekvenser för företag ..............................................

132

 

7.2

Konsekvenser för privatpersoner...................................

134

 

7.3

Kostnader för staten.......................................................

136

8

Författningskommentar ................................................................

139

Bilaga 1

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU)

 

 

 

2019/882 av den 17 april 2019 om

 

 

 

tillgänglighetskrav för produkter och tjänster................

187

Bilaga 2

Sammanfattning av betänkandet

 

 

 

Tillgänglighetsdirektivet (SOU 2021:44) ......................

255

Bilaga 3

Betänkandets lagförslag.................................................

263

Bilaga 4

Förteckning över remissinstanserna ..............................

278

Bilaga 5

Lagrådsremissens lagförslag..........................................

279

Bilaga 6

Lagrådets yttrande .........................................................

291

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den

 

 

 

22 december 2022 ...............................................................

299

3

Prop. 2022/23:42

1

Förslag till riksdagsbeslut

 

Regeringens förslag:

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet.

4

2

Förslag till lag om vissa produkters och

Prop. 2022/23:42

 

tjänsters tillgänglighet

Härigenom föreskrivs1 följande.

Lagens innehåll och syfte

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om krav på vissa produkter och tjänster i fråga om deras tillgänglighet. Lagen syftar till att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens och att främja personers jämlikhet i levnadsvillkor och delaktighet i samhällslivet.

Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 av den 17 april 2019 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster.

Ord och uttryck i lagen

2 § I denna lag avses med

audiovisuella medietjänster: beställ-tv och tv-sändningar enligt 3 kap.

1 § 6 och 22 radio- och tv-lagen (2010:696),

banktjänster för konsumenter: tillhandahållande för konsumenter av följande banktjänster och finansiella tjänster:

kreditavtal som omfattas av konsumentkreditlagen (2010:1846),

tjänster som anges i 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5 samt 2 § 1, 2, 4 och 5 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

betaltjänster enligt 1 kap. 2 § lagen (2010:751) om betaltjänster,

tjänster med anknytning till öppnande, användning och avslutande av ett betalkonto, däribland betaltjänster och betalningstransaktioner som omfattas av 1 kap. 7 § 1 lagen om betaltjänster samt kontokrediter och tjänster som tillåter överskridande av behållningen på ett bankkonto, och

elektroniska pengar enligt 1 kap. 2 § 2 lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

betalningsterminal: anordning vars huvudsyfte är att göra det möjligt att genomföra betalningar med användning av betalningsinstrument enligt 1 kap. 4 § lagen om betaltjänster vid ett fysiskt försäljningsställe men inte

ien virtuell miljö,

distributör: fysisk eller juridisk person i leveranskedjan, förutom till- verkaren eller importören, som tillhandahåller en produkt på marknaden,

e-bok: tjänst som innefattar ett tillhandahållande av digitala filer som innehåller en elektronisk version av en bok som mestadels finns som text eller i grafisk form,

e-handelstjänster: tjänster som tillhandahålls på distans, genom webb- platser och tjänster för mobila enheter, på elektronisk väg och på indi- viduell begäran av en konsument i syfte att ingå ett konsumentavtal,

ekonomisk aktör: tillverkare, representant, importör, distributör eller tjänsteleverantör,

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 av den 17 april 2019 om

tillgänglighetskrav för produkter och tjänster, i den ursprungliga lydelsen.

5

Prop. 2022/23:42

elektroniska biljetter: system i vilka resebevis, i form av en eller flera

 

resebiljetter, reseabonnemang eller resekredit, lagras elektroniskt på ett

 

fysiskt transportkort eller en annan enhet i stället för att skrivas ut som

 

pappersbiljett,

 

elektroniska biljettförsäljningstjänster: system i vilka biljetter för per-

 

sontrafik köps, inbegripet onlineköp med hjälp av en enhet med interaktiv

 

datorkapacitet, för leverans till köparen i elektronisk form för att möj-

 

liggöra att de kan skrivas ut i pappersform eller visas upp på en mobil enhet

 

med interaktiv datorkapacitet,

 

elektronisk kommunikationstjänst: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen

 

(2022:482) om elektronisk kommunikation,

 

harmoniserad standard: harmoniserad standard enligt artikel 2.1 c i

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 av den

 

25 oktober 2012 om europeisk standardisering och om ändring av rådets

 

direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och

 

rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG,

 

2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/23/EG och 2009/105/EG samt om

 

upphävande av rådets beslut 87/95/EEG och Europaparlamentets och

 

rådets beslut 1673/2006/EG,

 

importör: fysisk eller juridisk person som är etablerad inom unionen och

 

som släpper ut en produkt från ett tredjeland på unionsmarknaden,

 

interaktiv datorkapacitet: funktion till stöd för interaktion mellan

 

människa och utrustning som möjliggör behandling och överföring av

 

data, tal eller video, eller en kombination därav,

 

konsument: fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som

 

faller utanför näringsverksamhet,

 

läsplatta: särskild utrustning, inklusive både maskinvara och program-

 

vara, som används för att disponera, navigera i, läsa och använda

 

e-bokfiler,

 

mikroföretag: företag med färre än tio anställda och som har en årsom-

 

sättning eller en årlig balansomslutning som inte överstiger 2 miljoner

 

euro,

 

operativsystem: programvara som bland annat hanterar gränssnittet till

 

yttre maskinvara, schemalägger uppgifter, tilldelar lagring och presenterar

 

ett standardgränssnitt för användaren när inget tillämpningsprogram körs,

 

inklusive ett grafiskt användargränssnitt, oavsett om sådan programvara är

 

inbyggd i datormaskinvara med generella användningsområden som är

 

avsedd för konsumenter eller utgör fristående programvara som är avsedd att

 

köras på datormaskinvara med generella användningsområden som är

 

avsedd för konsumenter, men exklusive operativsystemladdare, bios

 

(basic input-output system) eller andra fasta program som behövs vid start

 

av en dator eller när operativsystemet installeras,

 

passagerartransporttjänster med buss: tjänster som anges i artikel 2.1

 

och 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av

 

den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om

 

ändring av förordning (EG) nr 2006/2004,

 

passagerartransporttjänster med fartyg: persontrafiktjänster enligt

 

artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010

 

av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss

 

och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004,

6

med undantag för de tjänster som avses i artikel 2.2 i den förordningen,

passagerartransporttjänster med luftfartyg: kommersiella luftfarts- tjänster för passagerare enligt artikel 2 l i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2006 av den 5 juli 2006 om rättigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet i samband med avfärd från, transitering genom eller ankomst till en flygplats, när flygplatsen är belägen inom en medlemsstats territorium, inbegripet flygningar som avgår från en flygplats som är belägen i ett tredjeland till en flygplats som är belägen inom en medlemsstats territorium, om tjänsterna tillhandahålls av ett unionslufttrafikföretag,

passagerartransporttjänster med tåg: persontrafik på järnväg enligt artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer,

produkt: ämne, preparat eller annan vara framställd genom en till- verkningsprocess, dock inte livsmedel, foder, levande växter eller djur, produkter av mänskligt ursprung samt produkter av växter eller djur med direkt koppling till deras framtida fortplantning,

regionaltransporter: regional trafik enligt artikel 3.7 i Europa- parlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde, i den ur- sprungliga lydelsen, dock endast avseende järnväg, buss, tunnelbana, spårväg och trådbuss,

representant: fysisk eller juridisk person som är etablerad inom unionen och som enligt en skriftlig fullmakt från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter,

släppa ut på marknaden: det första tillhandahållandet av en produkt på unionsmarknaden,

stads- och förortstransporter: stads- och förortstrafik enligt artikel 3.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU, i den ursprungliga lydelsen, dock endast avseende järnväg, buss, tunnelbana, spårväg och trådbuss,

tekniska specifikationer: tekniska specifikationer enligt artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 som ger förutsättningar för att uppfylla de tillgänglighetskrav som gäller för en produkt eller tjänst,

tillhandahållande på marknaden: leverans av en produkt för distri- bution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt,

tillverkare: fysisk eller juridisk person som tillverkar eller låter konstruera eller tillverka en produkt och saluför den produkten, i eget namn eller under eget varumärke,

tjänst: tjänst enligt 4 § lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden,

tjänsteleverantör: fysisk eller juridisk person som tillhandahåller en tjänst på unionsmarknaden eller som erbjuder sig att tillhandahålla en sådan tjänst till konsumenter i unionen,

tjänster som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster: tjänster som överförs via ett elektroniskt kommunikationsnät som används för att identifiera, välja, ta emot information om samt använda sådana audio- visuella medietjänster och eventuella tillhandahållna funktioner (såsom undertexter för döva eller hörselskadade personer, syntolkning, talad

Prop. 2022/23:42

7

Prop. 2022/23:42

8

textning eller teckenspråkstolkning) som följer av att tjänsterna tillgängliggörs i enlighet med 5 kap. 12 § radio- och tv-lagen.

Lagens tillämpningsområde

3 § Följande produkter omfattas av denna lag:

1.datormaskinvarusystem med generella användningsområden som är av- sedda för konsumenter och operativsystem till dessa maskinvarusystem,

2.betalningsterminaler,

3.kontantautomater, biljettförsäljningsautomater och incheckningsauto- mater som är avsedda för tillhandahållande av tjänster som omfattas av denna lag,

4.interaktiva självbetjäningsterminaler som tillhandahåller information, med undantag för terminaler som har monterats som integrerade delar av fordon, luftfartyg, fartyg eller rullande materiel, och som är avsedda för till- handahållande av tjänster som omfattas av denna lag,

5.terminalutrustning för konsumentbruk med interaktiv datorkapacitet som används för elektroniska kommunikationstjänster,

6.terminalutrustning för konsumentbruk med interaktiv datorkapacitet som används för åtkomst till audiovisuella medietjänster, och

7.läsplattor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som preciserar eller avgränsar vilka produkter som avses i första stycket.

4 § Följande tjänster omfattas av denna lag när de är avsedda för konsumenter:

1.elektroniska kommunikationstjänster, med undantag för överförings- tjänster som används för tillhandahållande av maskin-till-maskintjänster,

2.tjänster som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster,

3.inslag i passagerartransporttjänster med buss, fartyg, luftfartyg eller tåg, med undantag för stads-, förorts- och regionaltransporter, som avser:

a) webbplatser,

b) tjänster för mobila enheter, däribland mobila applikationer,

c) tillhandahållande av elektroniska biljetter och elektroniska biljett- försäljningstjänster,

d) förmedling av information om transporttjänster, inklusive reseinfor- mation i realtid; när det gäller tjänster som förmedlas via interaktiva informationsskärmar gäller lagen endast för skärmar som är belägna inom unionens territorium, och

e) tjänster som förmedlas via interaktiva självbetjäningsterminaler belägna inom unionens territorium, utom sådana som har monterats som integrerade delar av fordon, luftfartyg, fartyg eller rullande materiel, som används vid tillhandahållandet av någon del av sådana persontrafik- tjänster,

4.inslag i passagerartransporttjänster med buss, fartyg, luftfartyg eller tåg i stads-, förorts- och regionaltransport där tjänsterna förmedlas via interaktiva självbetjäningsterminaler belägna inom unionens territorium, utom sådana som har monterats som integrerade delar av fordon, luftfartyg, fartyg eller rullande materiel, som används vid tillhanda- hållandet av någon del av sådana persontrafiktjänster,

5.banktjänster för konsumenter,

6.tillhandahållande av e-böcker, och

7.e-handelstjänster.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som preciserar eller avgränsar vilka tjänster som avses i första stycket.

5 § Denna lag är inte tillämplig på innehåll på sådana webbplatser och mobila applikationer som utgörs av

1.kartor som inte är avsedda för navigering, eller

2.kartor som är avsedda för navigering, om väsentlig information tillhandahålls på ett tillgängligt digitalt sätt.

Lagen är inte heller tillämplig på innehåll på webbplatser och mobila applikationer som kommer från tredje part och som varken finansieras eller utvecklas eller står under kontroll av den berörda ekonomiska aktören.

Tillgänglighetskrav

6 § Produkter och tjänster som omfattas av denna lag får släppas ut på marknaden respektive tillhandahållas endast om de uppfyller

1.krav på tillgänglighet avseende information, användargränssnitt eller funktionell utformning (tillgänglighetskrav),

2.krav på tillgänglighet enligt direkt tillämpliga rättsakter som har antagits med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882, och

3.krav enligt 11–13, 15, 16 eller 25 § och de föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillgänglighetskraven enligt första stycket 1.

7 § Ett tillgänglighetskrav gäller inte om kravet

1.innebär en större förändring av en produkts eller en tjänsts grund- läggande karaktär, eller

2.medför en oproportionerligt stor börda för den berörda ekonomiska aktören.

Trots första stycket 2 ska ett tillgänglighetskrav tillämpas om den ekonomiska aktören har tagit emot externa medel i syfte att göra den berörda produkten eller tjänsten mer tillgänglig och ett undantag från tillgänglighetskravet därför skäligen inte bör gälla.

8 § Om en ekonomisk aktör bedömer att ett tillgänglighetskrav inte gäller enligt 7 §, ska aktören på ett lämpligt sätt dokumentera och spara sin bedömning tillsammans med en motivering av sitt ställningstagande.

Den ekonomiska aktören ska underrätta marknadskontrollmyndigheten eller tillsynsmyndigheten om att undantag med stöd av 7 § åberopas. Om myndigheten begär det, ska den ekonomiska aktören lämna en kopia av den bedömning som avses i första stycket till myndigheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. kriterier för den ekonomiska aktörens bedömning,

Prop. 2022/23:42

9

Prop. 2022/23:42

10

2.hur länge underlaget för bedömningen ska sparas, och

3.när en bedömning om undantag behöver förnyas.

Presumtion om överensstämmelse med tillgänglighetskraven

9 § Produkter och tjänster som helt eller delvis överensstämmer med en harmoniserad standard, till vilken hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, eller med en teknisk specifikation, ska förutsättas överensstämma med tillgänglighetskraven i den utsträck- ning kraven följer av standarden eller specifikationen.

Undantag för mikroföretag

10 § Tjänster som tillhandahålls av mikroföretag behöver inte uppfylla tillgänglighetskraven.

Ett mikroföretag som hanterar produkter behöver inte dokumentera sin bedömning av om förutsättningarna för undantag enligt 7 § är uppfyllda. Inte heller behöver företaget underrätta behörig marknadskontroll- myndighet om att undantag med stöd av 7 § åberopas. Om marknads- kontrollmyndigheten begär det, ska företaget dock till myndigheten lämna de uppgifter som är relevanta för bedömningen av om det finns förutsättningar för undantag.

Tillverkarens skyldigheter

11 § Innan en produkt släpps ut på marknaden ska tillverkaren utföra eller låta utföra en bedömning av om produkten överensstämmer med tillgänglighetskraven och, i förekommande fall, förutsättningarna för undantag enligt 7 §. Tillverkaren ska i samband med det utarbeta och spara teknisk dokumentation till grund för bedömningen.

Tillverkaren ska se till att det finns rutiner som säkerställer att alla tillverkade produkter överensstämmer med tillgänglighetskraven och med krav på tillgänglighet enligt direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förfarandet enligt första stycket samt om rutiner enligt andra stycket.

12 § Om en sådan bedömning av överensstämmelse som avses i 11 § innebär att produkten uppfyller tillgänglighetskraven, ska tillverkaren upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse och förse produkten eller dess märkskylt med CE-märkning innan den släpps ut på marknaden. Om tillverkaren har åberopat undantag enligt 7 §, ska det framgå av EU- försäkran vilka tillgänglighetskrav som omfattas av undantaget.

För CE-märkning gäller de allmänna principer som finns i artikel 30 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillverkarens skyldigheter och ansvar i samband med att EU-försäkran om överensstämmelse upprättas och CE-märkning av produkter.

13 § Tillverkaren ska säkerställa att produkten förses med informa- Prop. 2022/23:42 tionstext om

1.produktens spårbarhet,

2.tillverkarens kontaktuppgifter, inklusive firmanamn eller varumärke,

och

3.hur konsumenten ska använda produkten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om innehållet i den informationstext som tillverkaren ska förse produkten med samt om placeringen och utformningen i övrigt av informationstexten.

14 § En tillverkare får genom skriftlig fullmakt utse en representant som ska utföra de uppgifter som anges i fullmakten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska ställas på fullmaktens innehåll.

Importörens och distributörens skyldigheter

15 § Importören ska säkerställa att tillverkaren har utfört de åtgärder som avses i 11 och 12 §§ samt i 13 § första stycket 1 och 2 innan en produkt släpps ut på marknaden.

Importören ska förse produkten med informationstext om sina kontakt- uppgifter, inklusive firmanamn eller varumärke, och om hur konsumenten ska använda produkten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om importörens skyldigheter enligt första och andra styckena.

16 § Distributören ska, innan produkten tillhandahålls på marknaden, kontrollera att produkten har försetts med CE-märkning enligt 12 § och informationstext enligt 13 § och 15 § andra stycket och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om omfattningen av distributörens ansvar att kontrollera produkter enligt första stycket.

17 § En importör och en distributör ska, så länge denne har ansvar för en produkt, säkerställa att lagrings- eller transportförhållandena inte äventyrar produktens överenstämmelse med tillgänglighetskraven.

18 § Om en importör eller en distributör släpper ut en produkt på marknaden i eget namn eller under eget varumärke eller ändrar en produkt som redan släppts ut på marknaden på ett sådant sätt att överensstämmelsen med tillgänglighetskraven kan påverkas, övertar importören eller distri- butören tillverkarens skyldigheter enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882.

11

Prop. 2022/23:42

12

Skyldigheter vid misstanke om produkters bristande överensstämmelse

19 § Om en tillverkare eller importör anser, eller har anledning att anta, att en produkt som denne har släppt ut på marknaden inte överensstämmer med tillgänglighetskraven, ska tillverkaren eller importören omedelbart vidta de åtgärder som krävs för att få produkten att överensstämma med kraven eller, om så är lämpligt, för att dra tillbaka produkten.

Tillverkare och importörer ska föra ett register över produkter som brister i överensstämmelse med tillgänglighetskraven och över klagomål som tillverkaren eller importören har mottagit och som har gjorts med åberopande av sådan bristande överensstämmelse.

20 § Om en distributör anser, eller har anledning att anta, att en produkt inte överensstämmer med tillgänglighetskraven, får distributören inte till- handahålla produkten förrän denne har försäkrat sig om att åtgärder har vidtagits för att få produkten att överensstämma med kraven eller, om så är lämpligt, för att dra tillbaka produkten.

21 § Om en tillverkare, importör eller distributör anser, eller har anledning att anta, att en produkt som denne har släppt ut eller tillhandahållit på marknaden inte uppfyller tillgänglighetskraven, ska marknadskontrollmyndigheterna i de medlemsstater där produkten har tillhandahållits omedelbart underrättas. Underrättelsen ska innehålla detaljerade uppgifter om den bristande överrensstämmelsen och vilka åtgärder som har vidtagits.

Information, dokumentation och uppgifter som ska lämnas på begäran

22 § Tillverkare, representanter, importörer och distributörer ska på begäran av en marknadskontrollmyndighet lämna all information som den berörda ekonomiska aktören har och som behövs för bedömningen av om en produkt uppfyller tillgänglighetskraven. Tillverkaren och importören ska lämna sådan information på ett språk som lätt kan förstås av myndigheten.

Tillverkaren, representanten, importören och distributören ska samar- beta med marknadskontrollmyndigheten om de åtgärder som ska vidtas för att en produkt ska uppfylla tillgänglighetskraven.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den period under vilken handlingar enligt första stycket ska sparas och på vilket språk som information enligt första stycket ska lämnas till marknadskontrollmyndigheten.

23 § En tillverkare, representant, importör eller distributör som har levererat en produkt till eller tagit emot en produkt från en annan tillverkare, representant, importör eller distributör ska på begäran av en marknadskontrollmyndighet lämna uppgift om detta.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur länge uppgiftsskyldigheten enligt första stycket ska gälla.

Tjänsteleverantörens skyldigheter

24 § En tjänsteleverantör som tillhandahåller en tjänst till en konsument ska fortlöpande säkerställa att tjänsten uppfyller tillgänglighetskraven.

Om en tjänst inte överensstämmer med tillgänglighetskraven, ska leverantören vidta de åtgärder som krävs för att få tjänsten att överens- stämma med kraven samt omedelbart underrätta tillsynsmyndigheterna i de medlemsstater där tjänsten tillhandahålls om bristen. Underrättelsen ska innehålla detaljerade uppgifter om den bristande överrensstämmelsen och vilka åtgärder som har vidtagits.

25 § Tjänsteleverantören ska ta fram nödvändig information om hur tjänsten uppfyller tillgänglighetskraven. Om tjänsteleverantören har åbe- ropat undantag enligt 7 §, ska det av informationen även framgå vilka tillgänglighetskrav som omfattas av undantaget.

Tjänsteleverantören ska säkerställa att de tjänster som denne utformar och tillhandahåller marknaden åtföljs av sådan information som avses i första stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i den information som tjänsteleverantören enligt denna paragraf ska ta fram, på vilket sätt informationen ska lämnas och hur länge den ska sparas.

26 § Tjänsteleverantören ska på begäran av en tillsynsmyndighet lämna all information som behövs för bedömningen av om en tjänst uppfyller tillgänglighetskraven.

Tjänsteleverantören ska samarbeta med berörda tillsynsmyndigheter om de åtgärder som ska vidtas för att tjänsten ska uppfylla tillgänglig- hetskraven.

Tillhandahållande av e-böcker

27 § Den som ansvarar för innehållet i en e-bok ska säkerställa att tillgänglighetskraven uppfylls även om denne inte är en tjänsteleverantör.

Bestämmelser i denna lag som gäller för en tjänsteleverantör, med undantag för bestämmelserna om sanktionsavgift, är tillämpliga även i fråga om ansvar enligt första stycket.

Marknadskontroll av produkter

28 § Den myndighet som regeringen bestämmer är marknadskontroll- myndighet.

Vid marknadskontroll av produkter som omfattas av denna lag tillämpas följande bestämmelser om marknadskontroll i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknads- kontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011:

1.artikel 2.3 om tillämpningsområde vid marknadskontrollmyndig- hetens åtgärder enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet,

2.artikel 10.1, 10.2, 10.5 och 10.6 om utseende av marknadskontrollmyn- digheter och det centrala samordningskontoret,

Prop. 2022/23:42

13

Prop. 2022/23:42 3. artikel 11.2, 11.3, 11.5 och 11.7 om marknadskontrollmyndigheternas verksamhet,

14

4.artikel 13 om nationella strategier för marknadskontroll,

5.artikel 14.1 och 14.2 om marknadskontrollmyndigheternas befogen- heter,

6.artikel 16.3 g och 16.5 om åtgärder för marknadskontroll,

7.artikel 17 om användning av information samt yrkes- och affärshemlig- heter,

8.artikel 18 om processuella rättigheter för ekonomiska aktörer,

9.artikel 22 om ömsesidig assistans,

10.artikel 25.2–25.4 om kontroll av produkter som förs in på unionsmark- naden,

11.artikel 26.1 och 26.2 om uppskjutande av övergång till fri omsättning,

12.artikel 27 om övergång till fri omsättning,

13.artikel 28.2 och 28.3 om vägrad övergång till fri omsättning,

14.artikel 31.2 f, 31.2 g, 31.2 m och 31.2 o om unionsnätverkets roll och uppgifter, samt

15.artikel 34.3 a och 34.4 om informations- och kommunikations- systemet.

29 § Vid marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 har marknadskontrollmyndigheten befogenhet att

1.enligt artikel 14.4 a och 14.4 b kräva att ekonomiska aktörer som hanterar produkter ska tillhandahålla handlingar, specifikationer, data eller uppgifter,

2.enligt artikel 14.4 e få tillträde till lokaler, mark eller transportmedel,

och

3.enligt artikel 14.4 j införskaffa, inspektera och demontera varuprover.

Tillsyn av tjänster

30 § Den myndighet som regeringen bestämmer är tillsynsmyndighet i fråga om tjänster som omfattas av denna lag och utövar tillsyn över att lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 följs.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillsyn enligt lagen och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

31 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Gemensamma bestämmelser för marknadskontroll och tillsyn

32 § Om marknadskontrollmyndigheten eller tillsynsmyndigheten fin- ner att en produkt eller tjänst inte uppfyller krav enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av Europaparlamentets

och rådets direktiv (EU) 2019/882, ska myndigheten uppmana den eller de Prop. 2022/23:42 ansvariga ekonomiska aktörerna att inom en viss tid åtgärda bristen.

Om den ansvariga ekonomiska aktören inte har åtgärdat bristen inom föreskriven tid, får myndigheten besluta de förelägganden som behövs för att bristen ska avhjälpas.

Beslut som en marknadskontrollmyndighet fattar med stöd av andra stycket ska omprövas efter tre månader.

33 § Om marknadskontrollmyndigheten eller tillsynsmyndigheten finner brister i en bedömning av undantag enligt 7 §, ska myndigheten uppmana den ekonomiska aktören att inom viss tid åtgärda bristerna.

Om inte den ekonomiska aktören avhjälper bristerna, får myndigheten förelägga den ekonomiska aktören att inom en viss angiven tid göra en ny bedömning.

34 § En marknadskontrollmyndighet eller tillsynsmyndighet får besluta de förelägganden som behövs för att krav enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 ska följas.

35 § Ett beslut om föreläggande enligt 32–34 §§ får förenas med vite.

36 § Polismyndigheten ska på begäran av marknadskontrollmyndig- heten eller tillsynsmyndigheten lämna den hjälp som behövs för att myndigheten ska kunna vidta åtgärder enligt 29 eller 30 §.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

1.det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polis- lagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2.det annars finns synnerliga skäl.

Sanktionsavgifter

37 § En marknadskontrollmyndighet eller tillsynsmyndighet får ålägga en ekonomisk aktör att betala sanktionsavgift om den ekonomiska aktören har åsidosatt någon av 6, 8, 11–13, 15–17, 19–26 §§ eller 28 § andra stycket 6 eller föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa paragrafer.

I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte beslutas.

En sanktionsavgift får inte beslutas senare än fem år från den tidpunkt

då åsidosättandet upphörde.

 

38 § En sanktionsavgift får inte beslutas om åsidosättandet omfattas av

 

ett föreläggande om vite och åsidosättandet ligger till grund för en ansökan

 

om utdömande av vitet.

 

39 § Sanktionsavgiften får tas ut med ett belopp som bestäms med hänsyn

 

till allvaret och omfattningen av åsidosättandet samt till omständigheterna i

 

övrigt. Sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst 10 000 kronor och högst

 

10 000 000 kronor.

15

 

Prop. 2022/23:42 Om det finns särskilda skäl eller om det annars är påkallat med hänsyn till omständigheterna får sanktionsavgiften sättas ned helt eller delvis.

Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.

40 § Sanktionsavgiften ska betalas inom trettio dagar från det att beslutet fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

Om sanktionsavgiften inte betalas inom denna tid, ska beslutande myn- dighet lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Avgiften faller bort i den utsträckning som verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

Överklagande

41 § Beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltnings- domstol. Beslut enligt 32 § första stycket och 33 § första stycket får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

1.Denna lag träder i kraft den 28 juni 2025.

2.Lagen tillämpas inte på innehåll på webbplatser och mobila applika- tioner som avser:

– förinspelade tidsberoende medier som har offentliggjorts före ikraftträdandet,

– filformat för dokument som har offentliggjorts före ikraftträdandet, eller

– innehåll som kan klassificeras som arkiv och som inte har uppdaterats eller redigerats efter ikraftträdandet.

3.En tjänsteleverantör får fortsätta att tillhandahålla sina tjänster med hjälp av produkter som före ikraftträdandet lagligen användes av tjänste- leverantören för att tillhandahålla liknande tjänster, dock längst till och med den 27 juni 2030.

4.En tjänsteleverantör, som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande till- handahåller tjänster enligt ett avtal som har ingåtts före ikraftträdandet, får fortsätta att tillhandahålla tjänsterna till dess att avtalstiden löper ut, dock längst till och med den 27 juni 2030, även om tjänsterna i fråga inte får tillhandahållas enligt 6 §.

5.Självbetjäningsterminaler som före ikraftträdandet lagligen användes av tjänsteleverantörer för tillhandahållande av tjänster får fortsätta att användas vid tillhandahållande av liknande tjänster under en period av 20 år efter det att terminalerna togs i bruk.

16

3

Ärendet och dess beredning

Prop. 2022/23:42

 

Den 17 april 2019 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster (tillgänglig- hetsdirektivet). Tillgänglighetsdirektivet finns i bilaga 1.

Regeringen beslutade den 16 april 2020 att ge en särskild utredare i uppdrag att ta ställning till hur tillgänglighetsdirektivet ska genomföras i Sverige (dir. 2020:39). I uppdraget ingick att analysera hur svensk rätt förhåller sig till direktivet och lämna nödvändiga författningsförslag. Utredningen antog namnet Utredningen om genomförandet av tillgänglig- hetsdirektivet (S 2020:05).

I maj 2021 överlämnade utredningen betänkandet Tillgänglighetsdirek- tivet (SOU 2021:44). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 3. Betänkandet har remissbehand- lats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Socialdepartementet (S2021/04731).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 25 augusti 2022 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslagen i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet kan inte tillstyrka att lagen utformas på ett sådant sätt att domstolar och myndigheter behöver utföra normprövning vid tillämpning av den. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.1, 5.2, 5.12, 5.13, 5.14, 5.16.4 och 6 samt i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag görs dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar.

4Bestämmelser om tillgänglighet

4.1

Vad är tillgänglighet?

 

Det finns ingen legaldefinition av vad som avses med tillgänglighet men

 

enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktions-

 

nedsättning är utgångspunkten att personer med funktionsnedsättning ska

 

ha tillträde och tillgång till samhället på lika villkor som andra. Det gäller

 

både den fysiska miljön, transporter och anläggningar och tillgång till

 

information, kommunikation, varor, produkter och tjänster. Krav på

 

tillgänglighet styrs i flera olika nationella regelverk och skiljer sig åt

 

beroende på vad som ska reglereras. Av förordningen (2001:526) om de

 

statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktionshinders-

 

politiken framgår exempelvis att myndigheterna ska särskilt verka för att

 

deras lokaler, verksamhet och information är tillgängliga för personer med

 

funktionsnedsättning. Det framgår dock inte vad det innebär i form av

 

specifika tillgänglighetskrav utan är enbart en hänvisning till att konven-

 

tionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska vara

 

vägledande i detta arbete. Bristande tillgänglighet är också en form av

 

diskriminering enligt diskrimineringslagen (2008:567). Lagen gäller inom

 

arbetsliv, utbildning, hälso- och sjukvård, varor, tjänster och flera andra

 

samhällsområden.

17

Prop. 2022/23:42 Innebörden av tillgänglighet beskrivs vanligen i den lagstiftning där begreppet förekommer. De olika lagarna behandlar också tillgänglighet på olika områden. I plan- och bygglagen (2010:900) avses med tillgänglighet t.ex. tillgång till en fysisk miljö, i lagen (2018:1937) om tillgänglighet till digital offentlig service regleras tillgängligheten på myndigheters webbplats och i radio- och tv-lagen (2010:696) finns krav på tillgänglig utformning av bl.a. tv-sändningar. Det finns också internationella konventioner och EU-rättsliga bestämmelser som reglerar tillgänglighet.

Nedan i avsnitt 4 behandlas FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, EU-förordningar om passagerares rättigheter och ett urval av relevant svensk lagstiftning som rör tillgänglighet. Slutligen beskrivs regleringen av tillgänglighet i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 av den 17 april 2019 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster (tillgänglighetsdirektivet).

4.2 FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och det nationella målet för funktionshinderspolitiken

 

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

 

och dess fakultativa protokoll antogs 2006. Sverige ratificerade konven-

 

tionen och dess fakultativa protokoll 2008. Konventionen skapar inte i sig

 

några nya rättigheter utan tydliggör mänskliga rättigheter i relation till

 

personer med funktionsnedsättning. Dess syfte är att säkerställa att

 

personer med funktionsnedsättning kan åtnjuta sina mänskliga rättigheter.

 

Enligt artikel 9 i konventionen ska konventionsstaterna vidta ändamåls-

 

enliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning,

 

på lika villkor som andra, får tillgång till den fysiska miljön och

 

transporter, till information och kommunikation, innefattande informa-

 

tions- och kommunikationsteknik och system, samt till andra anläggningar

 

och tjänster som är tillgängliga för eller erbjuds allmänheten både i

 

städerna och på landsbygden. Dessa åtgärder, som ska innefatta identi-

 

fiering och undanröjande av hinder och barriärer mot tillgänglighet, ska

 

bl.a. gälla information, kommunikation och annan service, däribland

 

elektronisk service och service i nödsituationer. Vidare ska konventions-

 

staterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att bl.a. utveckla, utfärda och

 

övervaka tillämpning av miniminormer och riktlinjer för tillgänglighet till

 

anläggningar och service som är öppna för eller erbjuds allmänheten.

 

Konventionsstaterna ska också främja tillgången till ny informations- och

 

kommunikationsteknik och nya system, däribland internet, för personer

 

med funktionsnedsättning. Konventionsstaterna ska dessutom främja ut-

 

formning, utveckling, tillverkning och distribution av tillgänglig informa-

 

tions- och kommunikationsteknologi och system på ett tidigt stadium, så

 

att dessa blir tillgängliga till lägsta möjliga kostnad för personer med

 

funktionsnedsättning. Det nationella målet för funktionshinderspolitiken

 

är att, med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktions-

 

nedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full

 

delaktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med

18

mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och till att

 

barnrättsperspektivet ska beaktas. Genomförandet av det nationella målet Prop. 2022/23:42 för funktionshinderspolitiken ska inriktas mot följande fyra områden:

principen om universell utformning, befintliga brister i tillgängligheten, individuella stöd och lösningar för individens självständighet och att förebygga och motverka diskriminering. Syftet är att dessa områden tillsammans ska bidra till ett tillgängligt och jämlikt samhälle för alla människor oavsett funktionsförmåga.

4.3Passagerarförordningarna

Passagerarförordningarna är fyra EU-förordningar som reglerar passa- gerares rättigheter. De innehåller bestämmelser om tillgänglighet och rättigheter för personer med funktionsnedsättning. De fyra förordningarna är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2006 av den 5 juli 2006 om rättigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid buss- transport. Gemensamt för alla fyra förordningarna är rätten till assistans. Ett annat gemensamt krav är också att information om resorna ska vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. I tågpassagerarför- ordningen finns krav på att järnvägsföretag och stationsförvaltare ska se till att stationer, perronger och andra inrättningar är tillgängliga enligt EU:s tekniska specifikationer för driftskompatibilitet (TSD). I artikel 20 finns bestämmelser om information till personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. I artikeln föreskrivs att järnvägsföretaget, biljettutfär- daren eller researrangören på begäran ska informera personer med funk- tionshinder eller nedsatt rörlighet om tågtrafiktjänsternas tillgänglighet och om förutsättningarna för att kunna ta sig in i och ut ur vagnarna i enlighet med reglerna för befordran i artikel 19.1 samt informera personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet om vilka hjälpmedel som finns ombord på tågen.

Den 7 juni 2021 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer i kraft. Den nya förordningen ska tillämpas fr.o.m. den 7 juni 2023 och 2007 års tågpassagerarförordning upphör att gälla samma dag. Den nya förordningen innehåller motsvarande bestämmelser som redogörs för ovan.

4.4Regeringsformen

Enligt 1 kap. 2 § första stycket regeringsformen ska den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda

människans frihet och värdighet. Av femte stycket samma paragraf följer

19

Prop. 2022/23:42 att det allmänna dels ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara, dels motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Bestämmelserna i paragrafen är att betrakta som program- och målsättningsstadganden som ger uttryck för vissa särskilt viktiga mål eller riktlinjer för den samhälleliga verksam- heten. Bestämmelserna riktar sig till alla som utövar offentlig makt, dvs. både normgivande organ och rättstillämpande myndigheter. Eftersom bestämmelserna inte är rättsligt bindande ger de inte heller upphov till några rättigheter för den enskilde på samma sätt som t.ex. bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna i 2 kap. regeringsformen.

4.5Förvaltningslagen

Enligt bestämmelserna om service i 6 § förvaltningslagen (2017:900) ska en myndighet se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla. Myndigheten ska även lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myn- dighetens verksamhet. I förarbetena till 6 § förvaltningslagen anges bl.a. att när en myndighet ska bedöma den enskildes behov av hjälp i ett visst fall kan den behöva beakta om den enskilde har särskilda behov till följd av en funktionsnedsättning (prop. 2016/17:180 s. 67). Av 13 § andra stycket förvaltningslagen följer vidare, i fråga om tolkning och översättning, att en myndighet ska göra innehållet i handlingar tillgängligt när den har kontakt med någon som har en funktionsnedsättning som allvarligt begränsar förmågan att se, höra eller tala, om det behövs för att den enskilde ska kunna ta till vara sin rätt. Bestämmelsen innebär att myndigheterna ska underlätta för enskilda med vissa funktions- nedsättningar att medverka i ett ärende. Det kan t.ex. vara fråga om att göra innehållet i handlingar tillgängligt genom att använda punktskrift eller talsyntes (prop. 2016/17:180 s. 299).

4.6 Förordning om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktionshinderspolitiken

 

Enligt 1 § första stycket förordningen om de statliga myndigheternas

 

ansvar för genomförande av funktionshinderspolitiken ska myndigheter

 

under regeringen utforma och bedriva sin verksamhet med beaktande av

 

de funktionshinderspolitiska målen. Av 1 § andra stycket i förordningen

 

framgår att myndigheterna ska verka för att personer med funktions-

 

nedsättning ges full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnads-

 

villkor. Myndigheterna ska vidare särskilt verka för att deras lokaler,

 

verksamhet och information är tillgängliga för personer med funktions-

20

nedsättning. I detta arbete ska konventionen om rättigheter för personer

 

med funktionsnedsättning vara vägledande. Av 2 § samma förordning Prop. 2022/23:42 följer att myndigheterna ska genomföra inventeringar och utarbeta handlingsplaner i arbetet med att göra myndigheternas lokaler, verksamhet

och information mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

4.7Diskrimineringslagen

Bristande tillgänglighet är en form av diskriminering enligt diskrimi- neringslagen. Med bristande tillgänglighet avses enligt 1 kap. 4 § 3 diskrimineringslagen att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning. Av bestämmelsen framgår att de åtgärder för tillgänglighet ska vidtas som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, och med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde samt andra omständigheter av betydelse. Förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet gäller enligt 2 kap. diskrimineringslagen inom samhällsområdena arbetsliv, utbildning, arbetsmarknadspolitisk verksam- het och arbetsförmedling utan offentligt uppdrag, start eller bedrivande av näringsverksamhet, yrkesbehörighet, medlemskap i vissa organisationer, tillhandahållande av varor och tjänster, allmän sammankomst, offentlig tillställning, hälso- och sjukvård, socialtjänst, socialförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, statligt studiestöd, värn- och civilplikt samt offentlig anställning. Från diskrimineringsförbudet finns vissa undantag. Exempelvis gäller enligt 2 kap. 1 § andra stycket diskrimineringslagen förbudet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet inte i fråga om den som gör en förfrågan om arbete.

4.8Lagen om elektronisk kommunikation

I lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation framgår det bl.a. att den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikations- tjänster ska ta hänsyn till de behov som slutanvändare med funktions- nedsättning har av att få tillgång till elektroniska kommunikationstjänster i samma utsträckning som flertalet slutanvändare. I 7 kap. 37 § lagen om elektronisk kommunikation framgår att den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst ska ta hänsyn till de behov som slutanvändare med funktionsnedsättning har av att få tillgång till elektroniska kommunikationstjänster i samma utsträckning som flertalet slutanvändare. Det inkluderar även den avtalsinformation om tjänsterna i fråga. Hänsyn ska vidare tas till att slutanvändare med funktions- nedsättning ska kunna dra nytta av ett utbud av företag och tjänster som är likvärdigt med det som flertalet slutanvändare har tillgång till.

21

Prop. 2022/23:42 4.9

Lagen om tillgänglighet till digital offentlig

 

service

22

Lagen om tillgänglighet till digital offentlig service innebär att tjänster och information som en offentlig aktör tillhandahåller genom en webbplats eller mobilapplikation ska vara tillgänglig. Enligt lagen ska digital service som tillhandahålls av en offentlig aktör genom en teknisk lösning som står under aktörens kontroll vara tillgänglig i enlighet med tillgänglighets- kraven i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Därutöver ska även digital service som tillhandahålls av en offentlig aktör genom en teknisk lösning som står under tredje parts kontroll, så långt det är möjligt, uppfylla samma krav. Sådan digital service ska uppfylla kraven att vara möjlig att uppfatta, hanterbar, begriplig och robust. Genom att följa en särskild europeisk standard (EN 301 549 V2.1.2), som i sin tur bygger på WCAG 2.1, kan webbplatser och mobila applikationer leva upp till kraven. Samma krav finns i tillgänglighetsdirektivet avseende webbplatser, inklusive tillhörande nätapplikationer, och tjänster för mobila enheter, inklusive mobilapplikationer.

4.10Radio- och tv-lagen

Radio- och tv-lagen innehåller bestämmelser om tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv, beställradio, videodelningsplattformar och ljudradiosänd- ningar. I 5 kap. 12 § radio- och tv-lagen ställs krav på att leverantörer av tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv utformar medietjänsten så att den blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller annan teknik. Tillgängliggörandet ska ske i den omfattning som beslutas av regeringen, om verksamheten finansieras med public service-avgift enligt lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst, och av Myndigheten för press, radio och tv i övriga fall. Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning tjänsten ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning ska leverantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglig- hetstjänster beaktas

4.11Plan- och byggregelverket

I plan- och bygglagen finns ett övergripande krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Av plan- och bygglagen följer bl.a. att en byggnad ska vara lämplig för sitt ändamål, ha en god form, färg- och materialverkan och vara tillgänglig och användbar för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. En byggnad ska vidare ha vissa tekniska egenskaper, däribland de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga. I plan- och byggförordningen (2011:338) och i Boverketsbyggregler (BFS 2011:6) ställs vidare detaljerade krav på tillgänglighet av den fysiska miljön vid nybyggnad och ändring av byggnader. I plan- och bygglagen finns

därutöver krav på att hinder mot tillgänglighet till eller användbarhet av Prop. 2022/23:42 allmänna platser och lokaler dit allmänheten har tillträde, alltid ska av-

hjälpas om hindret med hänsyn till de praktiska och ekonomiska förut- sättningarna är enkelt att avhjälpa. Ett föreläggande om att åtgärda ett sådant hinder ska riktas mot den som har rådighet över hindret och om inget annat visats ska det anses vara ägaren av byggnaden respektive den allmänna platsens huvudman.

4.12Tillgänglighetsdirektivet

Tillgänglighetsdirektivet innehåller krav för att göra det digitala samhället tillgängligt för alla. Direktivet ställer krav på hur produkter och tjänster ska vara utformade för att göras mer tillgängliga samt på vilka åtgärder som ekonomiska aktörer ska vidta för att säkerställa att berörda produkter och tjänster uppfyller kraven. Direktivet rör huvudsakligen sex olika områden: informations- och kommunikationsteknik, persontransporter, bank och finans, medier, e-böcker samt e-handel. Därutöver erbjuder direktivet möjlighet för medlemsstaterna att ställa krav på tillgänglighet till den bebyggda miljö som används av konsumenter till de tjänster som omfattas av direktivet. Direktivet föreskriver också krav på tillgänglighet för mottagande av nödkommunikation till larmnumret 112.

Syftet med direktivet är att skapa en europeisk standard för tillgänglighet och därigenom undanröja hinder på den inre marknaden. Direktivet är ett led i EU:s handikappsstrategi 2010–2020 och innebär en mer enhetlig tillämpning av FN:s konvention om rättigheter för personer med funk- tionsnedsättning. Enhetliga regler och större utbud av tillgängliga produkter och tjänster på den inre marknaden förväntas i sin tur även leda till bättre förutsättningar för personer med någon form av funktionsbe- gränsning att vara delaktiga på lika villkor inom hela EU. Tillgäng- lighetsdirektivet har genomförts med stöd av artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Artikeln finns i avdelning VII i fördraget och innefattar gemensamma regler om konkurrens, beskattning och tillnärmning av lagstiftning. Denna artikel ska, om inte annat före- skrivs i fördraget, tillämpas för att nå de mål som anges i artikel 26 i fördraget.

Förutom det huvudsakliga syftet att undanröja hinder på den inre mark- naden, syftar tillgänglighetsdirektivet även till att hjälpa medlemsstaterna att uppfylla de åtaganden om tillgänglighet som åläggs konventionsstaterna i artikel 9 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktions- nedsättning.

Medlemsstaterna ska ha införlivat direktivet i sina nationella lagstift- ningar senast den 28 juni 2022 och bestämmelserna ska börja tillämpas från och med den 28 juni 2025.

4.12.1Tillgänglighetsdirektivets övergripande innehåll

Personer med funktionsnedsättning definieras i artikel 3.1 i tillgänglig- hetsdirektivet som personer som har någon varaktig fysisk, psykisk,

intellektuell eller sensorisk funktionsnedsättning som i samspel med olika

23

Prop. 2022/23:42

hinder kan hindra dem från att fullt ut och effektivt delta i samhället på

 

lika villkor som andra. Direktivets krav på tillgänglighet och rekommen-

 

dationer om universell utformning väntas emellertid gynna även andra

 

personer med funktionsbegränsningar, såsom äldre och personer med

 

tillfälligt nedsatt funktionsförmåga. Av direktivets ingress framgår det att

 

tillgänglighet bör uppnås vid genomförandet av direktivet genom ett

 

systematiskt undanröjande och förebyggande av hinder, främst genom

 

universell utformning och design för alla. Detta innebär att produkter och

 

tjänster så långt som möjligt bör utformas så att de i största möjliga

 

utsträckning ska kunna användas av alla, utan behov av anpassning eller

 

specialutformning.

 

Tillgänglighetsdirektivet ska tillämpas på produkter och tjänster som

 

skulle kunna anses fylla centrala funktioner för ett fungerande digitaliserat

 

samhälle och som tillhandahålls eller släpps ut på marknaden efter den

 

28 juni 2025.

 

De produkter som omfattas är datormaskinvarusystem med generella

 

användningsområden och terminalutrustning med interaktiv datorkapa-

 

citet som används vid elektronisk kommunikation eller för åtkomst till

 

audiovisuella medietjänster. I övrigt omfattas läsplattor och självbe-

 

tjäningsautomater såsom bankomater, biljettförsäljningsautomater och in-

 

checkningsautomater.

 

De tjänster som omfattas är tjänster som tillhandahålls konsumenter och

 

avser elektroniska kommunikationstjänster, e-handelstjänster, bank-

 

tjänster, e-böcker, tjänster som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster

 

samt vissa passagerartransporttjänster.

 

Tillgänglighetsdirektivet innehåller harmoniserande tillgänglighetskrav.

 

Direktivets krav på tillgänglighet är som utgångspunkt funktionella. Det

 

innebär att de anger den funktion som en produkt eller tjänst ska tillgodose.

 

Funktionella krav innebär att kraven inte styr exakt hur en produkt eller

 

tjänst utformas, utan ger möjlighet till innovativa sätt att möta kraven.

 

Krav på tillgänglighet kommer till uttryck i artikel 4 i direktivet, vilken

 

hänvisar till de standarder som slås fast i bilagorna till direktivet. Bilaga I

 

är uppdelad mellan tillgänglighetskrav för produkter och tillgänglighets-

 

krav för tjänster. Tillgänglighetskraven i direktivets bilaga I är obliga-

 

toriska för de produkter och tjänster som omfattas av direktivet, med

 

undantag för vad som föreskrivs för bebyggd miljö. Avsnitt I i bilaga I

 

avser tillgänglighetskrav för samtliga produkter, medan avsnitt II avser

 

tillgänglighetskrav för samtliga produkter med undantag för självbe-

 

tjäningsterminaler. Avsnitt III innehåller allmänna tillgänglighetskrav för

 

alla tjänster som omfattas av direktivet. Avsnitt IV och V innehåller

 

kompletterande och särskilda tillgänglighetskrav för vissa specifika

 

tjänster. Utöver de tillgänglighetskrav som anges i bilaga I ger artikel 15 i

 

direktivet i uppdrag till kommissionen att se till att harmoniserande

 

standarder utarbetas för de tillgänglighetskrav som fastställs i bilaga I.

 

Produkter och tjänster som lever upp till harmoniserade standarder som

 

omfattar direktivets krav ska förutsättas överensstämma med direktivets

 

krav.

 

För att på ett enkelt sätt verifiera att en produkt som omfattas av

 

direktivet uppfyller direktivets tillgänglighetskrav ska produkten vara CE-

 

märkt. CE-märkningen får endast anbringas av tillverkaren eller till-

24

verkarens bemyndigade företrädare.

Tillgänglighetsdirektivet riktar sig framför allt till ekonomiska aktörer, Prop. 2022/23:42 främst företag inom näringslivet, och delas i direktivet upp i tillverkare,

importörer och distributörer respektive tjänsteleverantörer, som tillhanda- håller de produkter och tjänster som omfattas av direktivet. Det är dessa ekonomiska aktörer som direktivet ålägger att vidta nödvändiga åtgärder för att deras produkter och tjänster ska kunna leva upp till direktivets krav på tillgänglighet. Produkter och tjänster som inte lever upp till kraven får inte släppas ut eller tillhandahållas på marknaden.

En produkt eller tjänst får undantas från kraven i direktivet om kraven skulle nödvändiggöra en så omfattande förändring av produkten eller tjänsten att dess grundläggande karaktär ändras eller om ett uppfyllande av kraven skulle leda till en oproportionerligt stor börda för den berörda eko- nomiska aktören. Även s.k. mikroföretag är undantagna från direktivets krav på tillgänglighet vad gäller tjänster.

Medlemsstaterna ska säkerställa att myndigheter på nationell nivå genom marknadskontroller ska kunna kontrollera och försäkra sig om att produkter som omfattas av direktivet uppfyller direktivets tillgänglig- hetskrav. Medlemsstaterna ska även inrätta lämpliga förfaranden för att kontrollera och följa upp att de tjänster som omfattas av direktivet överens- stämmer med tillgänglighetskraven i direktivet. Medlemsstaterna ska även säkerställa att det finns övriga lämpliga och effektiva medel för att säkerställa att bestämmelserna i direktivet följs. Bland annat ska det finnas regler om sanktioner vid överträdelse av nationella regler, och konsu- menter ska kunna begära att en domstol eller en nationell förvalt- ningsmyndighet vidtar åtgärder för att säkerställa att de nationella bestämmelser som införlivar direktivet följs.

I detta syfte ska medlemsstaterna utse vilka myndigheter som ska ansvara för sådana förfaranden och kontroller.

5Nya regler om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet

5.1En ny lag om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet

Regeringens förslag: Tillgänglighetsdirektivet ska genomföras genom en ny lag om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet. Lagens syfte är att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om de produkter och tjänster som omfattas av lagen och att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet.

Centrala begrepp ska definieras i lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att namnet på lagen ska vara lag om digital tillgänglighet för produkter och tjänster. Vidare föreslår utredningen vissa andra uttryck för de tjänster som avser passagerartransporttjänster.

25

Prop. 2022/23:42

26

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget om en ny lag. Funktionsrätt Sverige och Bank- föreningen anser att ordet ”digital” ska strykas ur namnet på lagen då lagen även omfattar tillgänglighet som inte är digital. Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget om en syftesbestämmelse i lagen. Funktionsrätt Sverige framhåller att syftesparagrafen i lagen ska vara i linje med både direktivets artikel 1 och skäl 103. TechSverige anser att flera av kraven i direktivet, och i den nu föreslagna lagen, är svårtolkade vilket gör det svårt att bedöma dess fulla innebörd men också dess konsekvenser. Det kan enligt TechSverige bli svårt för tillhandahållare att avgöra om de lever upp till kraven eftersom lagtexten inte ger tydliga instruktioner om vad kraven innebär. Otydligheten får betydelse bl.a. ur rättssäkerhetssynpunkt då bristande efterlevnad kan medföra höga sanktionsavgifter och vite samtidigt som det är svårt att veta när kraven är uppfyllda. TechSverige efterfrågar mer överskådlighet i regleringsför- slaget och en mer tydlig beskrivning av de konkreta åtgärder som ska vidtas och också kring processen för var och hur de (senare) ska fastslås.

Skälen för regeringens förslag

En ny lag

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 av den 17 april 2019 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster (tillgänglighets- direktivet) innehåller bestämmelser som omfattar en rad sektorer i samhället och berör därmed speciallagstiftning inom respektive sektor. Tillgänglighetsdirektivet är ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv, vilket inne- bär att medlemsstaterna inte, på grund av skäl som har att göra med tillgänglighetskraven, får förhindra att produkter eller tjänster som överensstämmer med direktivets krav tillhandahålls på marknaden inom medlemsstaten (artikel 6).

Tillgänglighetsdirektivet uppställer krav som i stor utsträckning rör digital tillgänglighet för ett stort antal produkter och tjänster kopplade till flera sektorer inom samhälle och näringsliv. Produkter och tjänster som inte överensstämmer med direktivets krav får inte tillhandahållas på den inre marknaden. Tillgänglighetsdirektivet ställer också krav på kontroll av produkter och tjänster för att säkerställa att tillgänglighetsdirektivet följs. Vidare uppställs krav på att det ska finnas lämpliga och effektiva medel för att säkerställa efterlevnad och att konsumenter ska kunna vända sig till domstol eller behörig förvaltningsmyndighet om de nationella regler som införlivar direktivet inte följs.

Tillgänglighetsdirektivet kommer att ha stor betydelse både för företag och för enskilda personer. Företag som inte lever upp till direktivets krav riskerar vite och sanktionsavgifter. Ett vitesföreläggande i det enskilda fallet måste vara preciserat på ett sådant sätt att det står helt klart för adressaten vad denne ska göra för att slippa drabbas av vite, vilket Högsta förvaltningsdomstolen slagit fast i flera avgöranden (se t.ex. HFD ref. 28). För enskilda innebär bestämmelserna att de får enklare att delta i det digitala samhället. Med hänsyn till de konsekvenser som kraven på tillgänglighet får för både företag och enskilda personer är det nödvändigt att det regelverk som genomför direktivet ger en förutsebarhet och enhetlig tillämpning. Det mest lämpliga sättet att genomföra tillgänglighets-

direktivet på är därför genom en samlad reglering. TechSverige framför att Prop. 2022/23:42 flera av kraven i direktivet, och i den av utredningen föreslagna lagen, är

svårtolkade vilket gör det svårt att bedöma deras fulla innebörd men också deras konsekvenser. Regeringen anser att en samlad reglering ger goda förutsättningar för förutsebarhet genom enhetliga bestämmelser som anger ett tydligt tillämpningsområde, en tydlig ansvarsfördelning för berörda ekonomiska aktörer och ett sammanhållet regelverk för sanktioner, ärendehandläggning och rättsliga processer. Det leder i sin tur till en mer enhetlig rättstillämpning. På detta sätt blir det dessutom ett mer lätt- överskådligt regelverk, vilket underlättar både för företag och för enskilda personer att veta vad som ska gälla i en given situation. Det finns enligt regeringens bedömning inte någon enskild befintlig lag som fullt ut tillgodoser direktivets krav eller där de bestämmelser som krävs naturligt skulle passa in. I likhet med utredningens förslag anser regeringen därför att den lagreglering som är nödvändig med anledning av tillgäng- lighetsdirektivet bör samlas i en ny lag. En samlad reglering innebär att direktivet genomförs genom en gemensam lag för samtliga produkter och tjänster som omfattas av direktivet.

Den nya lagen utformas som en ramlag och innehåller grundläggande bestämmelser samt bemyndiganden för regeringen att meddela de före- skrifter som behövs. Regeringen bör också få möjlighet att vidaredelegera sin föreskriftsrätt till den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer. I övrigt bör lagen innehålla de bestämmelser om kontroll, sanktioner m.m. som kräver lagstiftning. Reglering på lägre nivå kan tillkomma genom att regeringen eller de myndigheter som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter på området.

Lagens namn

Utredningen har föreslagit att namnet på den föreslagna lagen ska vara ”lag om digital tillgänglighet för produkter och tjänster”. Funktionsrätt Sverige och Bankföreningen anser att ordet ”digital” ska strykas ur namnet på lagen då lagen även omfattar tillgänglighet som inte är digital.

Namnet på en författning ska återspegla innehållet i författningen så långt det är möjligt. Lagen reglerar i huvudsak digital tillgänglighet till såväl produkter som tjänster. Det finns dock vissa inslag som omfattas av lagen som inte innebär att tillgängligheten är digital. Ett exempel är kravet på tillhandahållandet av information om användandet av produkten som ska tillhandahållas på själva produkten eller på en webbplats, t.ex. en bruksanvisning. Även om de flesta kraven på produkter och tjänster i tillgänglighetsdirektivet avser digital tillgänglighet, anser regeringen i likhet med Funktionsrätt Sverige och Bankföreningen att ordet ”digital” i lagens namn bör strykas. För att inte namnet ska uppfattas som alltför brett, bör det dock framgå att det endast är vissa produkter och tjänster som omfattas av lagen. I lagrådsremissen föreslås lagens namn vara lag om tillgänglighet till vissa produkter och tjänster. Det namnet har Lagrådet synpunkter på. Regeringen delar Lagrådets synpunkt om att det språkligt är bättre att namnet på lagen är ”lag om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet”.

27

Prop. 2022/23:42

28

Lagens syfte

Den föreslagna lagen ska enligt regeringens bedömning ha samma syfte som tillgänglighetsdirektivet. Syftet bör framgå av 1 § den nya lagen.

Syftet med tillgänglighetsdirektivet är enligt artikel 1 att bidra till en väl fungerande inre marknad genom en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar vad gäller tillgänglighetskrav för vissa produkter och tjänster, särskilt genom att undanröja och förebygga de hinder för den fria rörligheten för de produkter och tjänster som omfattas av direktivet och som uppstår på grund av de olika tillgänglighetskraven i medlemsstaterna. Funktionsrätt Sverige framför att ändamålet ska vara i linje med direktivets artikel 1 och skäl 103. I skäl 103 anges att direktivet är förenligt med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I artikel 1 anges att syftet med tillgänglighetsdirektivet är att bidra till en väl fungerande inre marknad genom en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar vad gäller tillgänglighets- krav för vissa produkter och tjänster, särskilt genom att undanröja och förebygga de hinder för den fria rörligheten för de produkter och tjänster som omfattas av detta direktiv som uppstår på grund av de olika tillgänglighetskraven i medlemsstaterna. Enligt regeringens mening ska skäl 103 i tillgänglighetsdirektivet inte tolkas så att syftet med direktivet även är att ta bort hinder på marknaden för andra produkter och tjänster än just de som regleras i tillgänglighetsdirektivet. Skäl 103 i tillgänglighets- direktivet anger inte ett utvidgat syfte utan förtydligar endast att direktivet inte strider mot annan EU-rättslig reglering. Regeringen delar därför utredningens bedömning i fråga om utformningen av syftesbestämmelsen.

Uttryck i lagen och hänvisningsteknik

Den nya lagen bör innehålla en bestämmelse som definierar centrala uttryck. Uttryck i lagen föreslås därför framgå av 2 § den nya lagen. Det är nödvändigt för förståelsen av lagen. Uttrycken ska i allt väsentligt följa definitionerna i artikel 3 i tillgänglighetsdirektivet. Endast de uttryck i artikel 3 som också används i den nya lagen tas med i 2 §. Definitionerna i artikel 3 hänvisar i vissa fall vidare till andra unionsrättsakter. Om hänvisningarna avser andra direktiv, bör definitionen förhålla sig till direktivets genomförande i svensk rätt. Således ska uttrycken i den nya lagen definieras på det sätt som framgår av svensk författning. Det svenska genomförandet av begreppen i fråga motsvarar i princip underliggande direktivs lydelse, varför regeringen anser att hänvisningen till svensk författning inte påverkar genomförandet av tillgänglighetsdirektivet.

När det gäller uttrycket kreditavtal som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkredit- avtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG eller av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) 1093/2010 kan det emellertid noteras att det svenska genomförandet i konsumentkreditlagen (2010:1846) innebär att begreppet kreditavtal har ett något bredare tillämpningsområde jämfört med de underliggande direktiven. Skälet till detta är att Sverige vid genomförandet av dessa

direktiv utgick från att lagarna i fråga med hänsyn till konsumentskyddet i huvudsak skulle ha samma breda tillämpningsområde som tidigare gällande lagar på området (se prop. 2009/10:242 s. 38 f. och prop. 2015/16:197 s. 66 f.). Då den något bredare svenska definitionen av begreppet kreditavtal syftar till bibehållet konsumentskydd och med hänsyn till att tillgänglighetsdirektivet syftar till att främja konsumenters tillgång till banktjänster för konsumenter som bl.a. omfattar kreditavtal, anser regeringen att det inte är ändamålsenligt att göra en snävare definition av begreppet kreditavtal i den nya lagen jämfört med gällande definitioner i kreditavtalslagen. Det skulle leda till att banktjänster för konsumenter avseende kreditavtal skulle delas upp i dels kreditavtals- tjänster som skulle omfattas av den nya lagens tillgänglighetskrav, dels kreditavtalstjänster som inte skulle omfattas av den nya lagens tillgäng- lighetskrav. Det skulle medföra ett försämrat utbud av kreditavtalstjänster för de personer som efterfrågar tillgänglighetsanpassning av sådana tjänster och också medföra ökad administrativ börda för de företag som erbjuder kreditavtalstjänster.

Tillgänglighetsdirektivet innehåller också begrepp för transporttjänster för passagerare, som tillhandahålls med hjälp av olika transportslag. Utredningen föreslår att tjänsterna benämns på samma sätt som de gör i den svenska översättningen av tillgänglighetsdirektivet, se artikel 3.31, 3.32, 3.33 och 3.34. Regeringen anser dock att det inte tydligt framgår av utredningens förslag vilka slags konsumentrelaterade transporttjänster det är fråga om. De föreslagna begreppen för de olika transportslagen blandar också fordon (buss) med sektor (luftfart) och infrastruktur (järnväg). Regeringen föreslår därför att begreppen för transporttjänsterna i fråga i stället ska uttryckas utifrån vilka konsumentrelaterade transporttjänster det är fråga om i kombination med genom vilket fordon tjänsten tillhandahålls. Det innebär att transporttjänsterna i 2 § den nya lagen bör beskrivas som passagerartransporttjänster med buss, fartyg, luftfartyg respektive tåg. Den föreslagna ändringen av begreppen påverkar inte definitionen av tjänsterna i fråga.

När det gäller begreppen stads- och förortstransporter och regional- transporter i artikel 3.35 och 3.36 i tillgänglighetsdirektivet hänvisar artikelbestämmelserna vidare till artikel 3.6 respektive 3.7 i Europaparla- mentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde. Definitionerna i artikel 3.6 och 3.7 i sistnämnda direktiv har emellertid inte genomförts i svensk rätt, eftersom det inte har bedömts nödvändigt. Därför hänvisar den nya lagen till direktiv 2012/34/EU när det gäller definitionen av dessa två begrepp. Hänvisningen är statisk, dvs. hänvisningen avser den lydelse direktivets artikel har i dag. Denna hänvisningsteknik har valts eftersom ändringar i nämnda direktiv bör föranleda överväganden av lagstiftaren om huruvida lagtexten behöver ändras.

I tillgänglighetsdirektivets definitioner finns också hänvisningar till fem EU-förordningar. Då dessa unionsrättsakter är direkt tillämpliga i Sverige hänvisar den nya lagen till dessa förordningar. Det gäller Europapar- lamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 av den 25 oktober 2012 om europeisk standardisering och om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG,

Prop. 2022/23:42

29

Prop. 2022/23:42 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/23/EG och 2009/105/EG samt om upphävande av rådets beslut 87/95/EEG och Europaparlamentets och rådets beslut 1673/2006/EG när det gäller definitionen av begreppen harmoniserad standard respektive tekniska specifikationer, Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 om rättigheter och skyldigheter för bussresenärer när det gäller begreppet passagerartransporttjänster med buss, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 när det gäller begreppet passagerartransporttjänster med fartyg, Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2006 av den 5 juli 2006 om rättigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet när det gäller begreppet passagerar- transporttjänster med luftfartyg samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer när det gäller begreppet passagerar- transporttjänster med tåg. Det är ändamålsenligt att hänvisningen till dessa fem EU-förordningar i detta fall är dynamisk, dvs. avser den vid varje tidpunkt gällande lydelsen av respektive förordning. Regeringen föreslår dock en ändring av definitionen av begreppet passagerar- transporttjänster med tåg, eftersom hänvisningen i artikel 3.33 i tillgänglighetsdirektivet till förordning (EG) 1371/2007 har ersatts av förordning (EU) 2021/782. Den nya förordningen ska tillämpas fr.o.m. den 7 juni 2023 och förordning (EG) nr 1371/2007 upphör att gälla samma dag. Eftersom den nu föreslagna lagen träder i kraft den 28 juni 2025 anser regeringen att hänvisning i stället ska göras till förordning (EU) 2021/782.

30

Slutligen anser regeringen, på samma sätt som utredningen, att benämningen representant bör användas i stället för tillgänglighets- direktivets företrädare med hänvisning till att det för svensk rätt är mer bekant, jfr artikel 3.18 i tillgänglighetsdirektivet. Någon skillnad i sak avses inte. Benämningen representant används bl.a. i radioutrustnings- lagen (2016:392) som till viss del omfattar samma produkter som dem i den nu föreslagna lagen.

Den nya lagen omfattas inte av anmälningsskyldighet

Av artikel 6 i tillgänglighetsdirektivet framgår att direktivet är ett fullharmoniseringsdirektiv. Det innebär att det inte får förhindras att produkter och tjänster som uppfyller direktivets tillgänglighetskrav tillhandahålls på den svenska marknaden. Direktivets krav på tillgänglighet är också obligatoriska och något utrymme för nationella särlösningar finns således inte. I arbetet med att utarbeta de nationella bestämmelser som föreslås i denna proposition har utgångspunkten varit att inte införa mer krävande bestämmelser än vad som anges i direktivet. Bestämmelserna i den nya lagen är därmed inte mer långtgående än vad som krävs för att genomföra tillgänglighetsdirektivet. Regeringen bedömer därför att förslaget till den nya lagen inte behöver anmälas enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska

föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets Prop. 2022/23:42 tjänster, Världshandelsorganisationens avtal om tekniska handelshinder,

The World Trade Organizations Agreement on Technical Barriers to Trade (TBT-avtalet) respektive Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

5.2Lagens förhållande till tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen

Regeringens bedömning: Det saknas behov av en uttrycklig bestämmelse som upplyser om att bestämmelserna i den nya lagen inte ska tillämpas i den utsträckning en tillämpning av dessa skulle strida mot bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihet i tryckfrihets- förordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

Utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen bedömer att det troligen kommer att krävas grundlagsändringar innan direktivet kan genomföras fullt ut.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser delar utredningens bedöm- ning och understryker behovet att vidare utreda frågan om grundlags- ändringar. Myndigheten för digital förvaltning och Specialpedagogiska skolmyndigheten instämmer i bedömningen att frågan om eventuellt behov av grundlagsändringar bör utredas vidare i den fortsatta beredningen. Justitiekanslern delar utredningens bedömning att ett genomförande av direktivet i vissa delar kan utgöra en begränsning i den grundlagsfästa tryck- och yttrandefriheten. Justitiekanslern förordar att frågan om eventuella grundlagsändringar utreds i särskild ordning. Myndigheten för press, radio och tv uttalar att det faktum att det finns en osäkerhet kring vissa förslags förenlighet med tryckfrihetsförordningen och yttrande- frihetsgrundlagen gör det svårt att bedöma vilka effekter den föreslagna lagstiftningen får för myndighetens, övriga myndigheters och andra aktörers verksamhet på kort och lång sikt. Statskontoret anser att det är en förutsättning för att genomföra utredningens förslag att grundlagen inte innebär några hinder. Statskontoret delar utredningens uppfattning att de eventuella konflikterna mellan tillgänglighetsdirektivet och tryckfrihets- förordningen respektive yttrandefrihetsgrundlagen behöver utredas i god tid innan direktivets krav ska tillämpas. TV4 Media anser att direktivets krav på utformningen av t.ex. grundlagsskyddade videoplattformar innebär ett åsidosättande av den grundläggande principen om redaktionell självständighet enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

Skälen för regeringens bedömning

Yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är var och en gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och informationsfrihet. Med detta förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt

uttrycka tankar, åsikter och känslor liksom att inhämta och ta emot

31

Prop. 2022/23:42

upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. I fråga om

 

yttrandefriheten som brukas i vissa medier gäller i stället regleringen i

 

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

 

Tryckfrihetsförordningen reglerar rätten att uttrycka tankar, åsikter och

 

känslor och i övrigt sprida information i vilket ämne som helst genom

 

framför allt tryckta skrifter. Yttrandefrihetsgrundlagen reglerar mot-

 

svarande rätt avseende vissa sändningar och andra tillhandahållanden som

 

görs genom andra medier, såsom radio, tv och vissa överföringar som sker

 

genom tillgängliggörande över t.ex. internet samt filmer, videogram och

 

andra tekniska upptagningar.

 

Yttrandefrihetsgrundlagen är under vissa förutsättningar tillämplig bl.a.

 

på sändningar och andra tillhandahållanden till allmänheten av program.

 

Med program avses i yttrandefrihetsgrundlagen innehållet i radio och tv

 

eller andra sådana överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp

 

av elektromagnetiska vågor samt innehållet i offentliga uppspelningar ur

 

en databas (1 kap. 2 §). En sändning omfattas av yttrandefrihetsgrund-

 

lagens tillämpningsområde om den riktas till allmänheten och är avsedd

 

att tas emot med tekniska hjälpmedel. Yttrandefrihetsgrundlagen gäller

 

under vissa förutsättningar även för tillhandahållande av s.k. webb-

 

sändningar samt för program som förmedlas via satellit, när sändningarna

 

utgår från Sverige (1 kap. 3 §).

 

Enligt den s.k. databasregeln ska yttrandefrihetsgrundlagens bestäm-

 

melser om sändningar av program under närmare angivna förutsättningar

 

också tillämpas när information ur databaser tillhandahålls allmänheten

 

med hjälp av elektromagnetiska vågor (1 kap. 4 §). Med databas avses

 

enligt lagen en samling av information som är lagrad för automatiserad

 

behandling (1 kap. 2 §). Frågan om huruvida yttrandefrihetsgrundlagen är

 

tillämplig eller inte beror bl.a. på vem som tillhandahåller informationen

 

och på vilket sätt det sker. Det krävs bl.a. att innehållet i databasen kan

 

ändras endast av den som driver verksamheten. Databasregeln omfattar

 

t.ex. dagstidningars webbplatser på internet. Regeln tillämpas också på

 

databaser med s.k. frivilligt grundlagsskydd, dvs. databaser för vilka

 

utgivningsbevis utfärdats av Myndigheten för press, radio och tv efter

 

ansökan av den som tillhandahåller databasen (1 kap. 4 och 5 §§). Beställ-

 

tv och beställradio, s.k. playtjänster, omfattas också av regeln. Det är då

 

fråga om ett tillhandahållande på särskild begäran, där användaren har

 

möjlighet att själv bestämma vilket tv- eller radioprogram han eller hon

 

vill ta del av och när programmet ska starta. Grundlagsskyddet enligt

 

databasregeln gäller även i fråga om framställningar på begäran av

 

tekniska upptagningar, skrifter eller bilder, s.k. beställtryck. I sådana fall

 

rör det sig om framställning av enstaka exemplar genom överföring av

 

innehållet från en databas, t.ex. ett fysiskt exemplar av en skrift.

 

I första hand omfattar databasregeln verksamhet som bedrivs av

 

traditionella massmedieföretag. Hit räknas redaktioner för periodiska

 

skrifter och radio- och tv-program samt förlag, tryckerier och nyhets-

 

byråer. Dessa aktörer har s.k. automatiskt grundlagsskydd, vilket innebär

 

att någon särskild åtgärd inte behöver vidtas för att skyddet ska upp-

 

komma, t.ex. för webbplatser som dessa aktörer tillhandahåller. Som

 

nämns ovan öppnar databasregeln också för andra aktörer än traditionella

 

massmedieföretag att få grundlagsskydd för t.ex. en webbplats på internet

32

efter en ansökan om utgivningsbevis. För att utgivningsbevis ska utfärdas

ställs vissa krav. Till att börja med måste verksamheten bedrivas enligt de Prop. 2022/23:42 förutsättningar som gäller generellt för att databasregeln ska tillämpas.

Vidare ska överföringarna utgå från Sverige, databasen ha en behörig utgivare som åtagit sig uppdraget och verksamheten ha ett namn som är sådant att det inte lätt kan förväxlas med namnet på en annan verksamhet som omfattas av databasregeln (1 kap. 5 §). Någon prövning görs inte av innehållet i databasen eller av verksamhetens karaktär utan kraven är av formellt slag.

E-böcker

Tillgänglighetsdirektivets tillämpningsområde omfattar e-böcker (digital text) men inte ljudböcker. Utvecklingen på marknaden för digitala böcker har inneburit att böcker numera ofta är tillgängliga via abonnemang där boken är tillgänglig såväl i skriftlig form som via uppläsning. E-böcker som träffas av direktivets reglering kan efter omständigheterna komma att omfattas av antingen tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrund- lagen eller, beroende på hur verksamheten bedrivs, falla helt utanför dessa grundlagars tillämpningsområde.

När information som lagras digitalt tillhandahålls allmänheten ur en

 

databas kan databasregeln i yttrandefrihetsgrundlagen i vissa fall vara

 

tillämplig (se närmare under föregående rubrik). En e-bok kan beskrivas

 

som en samling av information som är lagrad för automatiserad

 

behandling. Databasregeln ger, som framgår ovan, ett automatiskt grund-

 

lagsskydd för verksamhet som bedrivs av traditionella massmedieföretag,

 

t.ex. förlag. Om ett företag som har automatiskt eller frivilligt grundlags-

 

skydd tillhandahåller e-böcker i en databas, kommer de digitala böckerna

 

att omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. Detsamma torde gälla om

 

böckerna tillhandahålls via en mellanhand eller distributör (jfr SOU

 

2016:58 s. 293 och SOU 2020:45 s. 391).

 

E-böcker som har en tryckt förlaga kommer, om förutsättningarna i

 

övrigt är uppfyllda, i stället att omfattas av den s.k. bilageregeln i 1 kap.

 

6 § tryckfrihetsförordningen och därmed skyddas av regleringen i den

 

grundlagen. För att bilageregeln ska vara tillämplig krävs bl.a. att e-boken

 

har en tryckt förlaga och att e-boken återger det tryckta innehållet

 

oförändrat samt att det anges att e-boken är en bilaga enligt den

 

bestämmelsen. Om dessa krav i ett enskilt fall inte är uppfyllda, kan många

 

gånger i stället databasregeln i yttrandefrihetsgrundlagen vara tillämplig.

 

Utanför grundlagsskyddet faller t.ex. e-böcker som ges ut direkt av

 

författaren, om denne inte har frivilligt grundlagsskydd. Denna typ av e-

 

böcker faller vanligen även utanför direktivets tillämpningsområde då det

 

finns ett undantag för s.k. mikroföretag.

 

Grundlagsregleringens utformning och de former under vilka tillhanda-

 

hållande av e-böcker sker innebär sammantaget att de flesta e-böcker

 

omfattas av antingen tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihets-

 

grundlagen.

 

Tjänster som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster

 

Tjänster som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster definieras i

 

artikel 3.6 i tillgänglighetsdirektivet. Det kan t.ex. vara fråga om tjänster

 

som tillhandahålls via webbplatser, webbaserade applikationer, digital-

33

 

Prop. 2022/23:42 boxbaserade applikationer, nedladdningsbara applikationer eller tjänster för mobila enheter, inklusive mobila applikationer och dithörande media- spelare samt internetanslutna televisionstjänster (jfr skäl 31 i tillgänglig- hetsdirektivet). Sådana tjänster kan tillhandahållas från en databas som tillhör ett medieföretag eller en distributör som ingått avtal med medie- företag. Om tillhandahållandet görs av någon som räknas upp i data- basregeln i 1 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen och det sker på det sätt som anges där, kommer webbplatsen eller applikationen att omfattas av det skydd yttrandefrihetsgrundlagen säkerställer. För databaser som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen skulle ett krav på tillgänglighets- anpassning kunna innebära en begränsning i skyddet för rätten att sända program genom tråd enligt 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Det är svårt att uppskatta i hur stor omfattning tjänster som ger tillgång till audiovisuella medietjänster som regleras i tillgänglighetsdirektivet tillhandahålls på ett sätt som omfattas av databasregeln i yttrandefrihets- grundlagen. Redan i dag finns vissa möjligheter att genom lag ställa upp vissa krav på bl.a. tillgänglighet i förhållande till den som tillgängliggör information genom tråd med stöd av 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen.

En elektronisk programguide (EPG) ska enligt tillgänglighetsdirektivet vara uppfattningsbar, hanterbar, begriplig och robust samt tillhandahålla information om tillgänglighetsmöjligheterna (jfr bilaga I avsnitt IV b i). Som exempel på lösning anges att EPG:n ser till att en blind person kan välja program på televisionen, (bilaga II avsnitt IV b i). En EPG i sin enklaste form är en programtablå på tv-skärmen med översikt över på- gående och kommande program som informerar om och ger tittaren möjlighet att söka efter tv-program. Det finns två typer av EPG, de kan ha lokal eller central interaktivitet.

Vid lokal interaktivitet sänds informationen ut kontinuerligt och sparas i tv-mottagarens minne. Med hjälp av fjärrkontrollen eller knappar på mottagaren går det att söka i den lagrade informationen och välja program. Denna typ av interaktivitet är dock skenbar, eftersom den inte innebär att tittaren kommunicerar med den som sänder. En EPG med lokal inter- aktivitet anses vara en sändning som omfattas av radio- och tv-lagen (2010:696).

En EPG med central interaktivitet har en returkanal från konsumentens mottagare tillbaka till den som sänder. En modern EPG erbjuder oftast sådan central interaktivitet, vilket möjliggör användning av fler och individanpassade funktioner.

I 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen finns ett undantag från etableringsfriheten som gör det möjligt att lagstifta om att den som sänder program i tv eller tillhandahåller sådana program genom en databas ska göra programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik. Sådana krav har införts genom bestämmelser i 5 kap. radio- och tv-lagen. Eftersom en EPG med lokal interaktivitet omfattas av radio- och tv-lagen kan det alltså ställas krav på att denna ska göras tillgänglig på detta sätt. Kraven som ställs på en EPG i tillgänglighetsdirektivet är i huvudsak att den ska vara uppfattningsbar, hanterbar, robust och begriplig samt tillhandahålla information om tillgänglighetsmöjligheterna. Uttryckssättet i direktivet skiljer sig därmed något åt från regleringen i 3 kap. 2 § yttrandefrihets-

34grundlagen.

När det gäller EPG:er med central interaktivitet konstaterar utredningen att sådana tjänster inte kan räknas som program som sänds genom tv. Motsvarande bedömning har även regeringen nyligen gjort i propositionen Ett ändamålsenligt skydd för tryck- och yttrandefriheten i frågan om s.k. HbbTV (prop. 2021/22:59 s. 62 och 64). I den propositionen föreslår regeringen också att vidaresändningsplikten för tekniska tillgänglighets- tjänster ska utvidgas något. Den ytterligare begränsning i etablerings- friheten som föreslås omfattar enbart tillgänglighetstjänster som tillhanda- hålls av public service-bolagen (a. prop. s. 64–68). Grundlagsändringen, som förutsätter att riksdagen röstar för förslaget både före och efter riksdagsvalet hösten 2022, föreslås träda i kraft den 1 januari 2023. Riksdagen har antagit förslaget som vilande genom ett första beslut den 11 maj 2022 (bet. 2021/22:KU14, rskr. 2021/22:283).

Överföring av tekniska tillgänglighetstjänster

Radio- och tv-lagen ställer krav på tillgänglighet till tv-sändningar och beställ-tv för personer med funktionsnedsättning. En leverantör av medietjänster ska utforma tjänsten på ett sådant sätt att den blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik (5 kap. 12 § radio- och tv-lagen). Bestämmelsen genomför artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, förkortat AV-direktivet, och avser endast tillgängliggörande genom tekniska tillgänglighetstjänster. Skyldigheten gäller oavsett om tjänsten tillhandahålls genom tråd eller på annat sätt. Omfattningen av skyldigheten beslutas av regeringen när det gäller public service-bolagen och av Myndigheten för press, radio och tv när det gäller övriga svenska programföretag. Den skyldighet som finns i radio- och tv- lagen för leverantörer av medietjänster att utforma tjänsten så att den blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning motsvaras i dag inte av någon uttrycklig bestämmelse om att nätoperatören ska vara skyldig att överföra de tekniska tillgänglighetstjänster som erbjuds.

Tekniska tillgänglighetstjänster är tjänster som med tekniska medel syftar till att göra program tillgängliga för personer med funktions- nedsättning. Sådana tjänster omfattas inte i sig av tillgänglighetsdirektivet. Tjänster som ger tillgång till audiovisuella medietjänster ska dock ”säkerställa att tillgänglighetskomponenterna (tillgänglighetstjänster) hos de audiovisuella medietjänsterna såsom undertexter för döva och hörsel- skadade personer, syntolkning, talad textning och teckenspråkstolkning överförs fullt ut med adekvat kvalitet för en korrekt visning som är synkroniserad med ljud och video, och göra det möjligt för användaren att kontrollera visningen och användningen av dem” (bilaga I avsnitt IV b till tillgänglighetsdirektivet). Det innebär alltså en skyldighet att överföra dessa tekniska tillgänglighetstjänster tillsammans med den audiovisuella medietjänsten, det vill säga tjänsteleverantören ska se till att undertexter och syntolkning etcetera överförs med adekvat kvalitet tillsammans med medietjänsten.

Regeringen har i propositionen Ett ändamålsenligt skydd för tryck- och yttrandefriheten ansett att tekniska tillgänglighetstjänster i form av t.ex.

Prop. 2022/23:42

35

Prop. 2022/23:42 textning och syntolkning kan anses utgöra en del av ett program och därför omfattas av grundlagens programbegrepp (prop. 2021/22:59 s. 63–64). Det innebär bl.a. att de begränsningar i etableringsfriheten som görs i förhållande till nätinnehavare i fråga om skyldigheten att lämna utrymme i nätet för att tillgodose allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning även gäller sådana tjänster. Regeringen har ändå föreslagit att yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelse om vidaresändningsplikt ska tydliggöras på denna punkt och att regleringen därutöver utvidgas till att omfatta tjänster som underlättar tillgången till textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik som syftar till att göra ett vidaresändningspliktigt program tillgängligt för personer med funktionsnedsättning (a. prop. s. 64– 67). I samma proposition har regeringen bedömt att vidaresändnings- plikten inte bör sträckas ut till att omfatta kommersiellt programutbud (a. prop. s. 67–68).

Regleringen i yttrandefrihetsgrundlagen innebär alltså att det är möjligt att ställa krav på att vissa program vidaresänds av exempelvis kabel-tv- leverantörer och kommer alla tittare till del. Vidaresändningsplikten regleras i 9 kap. radio- och tv-lagen och medför skyldighet för den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät att vidaresända tv-sändningar och text-tv där tillståndshavaren måste följa villkor om opartiskhet och saklighet samt villkor om att ha ett mångsidigt programutbud där det ska ingå nyheter. Numera är det bara tv-sändningar och text-tv från SVT som är förenade med sådana villkor.

E-handelstjänster på webbplatser med frivilligt grundlagsskydd

Som framgått ovan är det möjligt att ansöka om s.k. frivilligt grund- lagsskydd för en databas genom att ansöka om utgivningsbevis hos Myndigheten för press, radio och tv. Om utgivningsbevis beviljas kommer grundlagsskyddet under närmare angivna förutsättningar att omfatta publicering som görs i verksamheten på en i beviset namngiven webbplats. I och med möjligheten att ansöka om frivilligt grundlagsskydd kan yttrandefrihetsgrundlagens skydd komma att omfatta inte bara databaser som tillgängliggör produkter i form av t.ex. e-böcker utan även databaser där tjänster tillhandahålls som omfattas av direktivets krav, t.ex. e-handels- tjänster.

När ordningen med utgivningsbevis infördes var det grundläggande motivet att ge de verksamheter som har massmedial karaktär ett mot- svarande grundlagsskydd som det som gällde för de traditionella massmedieföretagens databasanvändning (jfr prop. 2001/02:74 s. 48). I dag utnyttjas möjligheten att publicera information med frivilligt grundlagsskydd av många fler olika slags aktörer än de som ursprungligen åsyftats. I december 2021 fanns det 1 562 utgivningsbevis. En betydande majoritet av utgivningsbevisen användes för offentliggörande av uppgifter genom s.k. söktjänster och tillhandahållanden av uppgifter av bransch- organisationer, vårdtjänster, spel och casino samt utbildningsrelaterade sidor. Rena e-handelsbutiker med utgivningsbevis är dock sällsynta.

Ett krav på anpassning för att göra en tjänst tillgänglig på det sätt som krävs enligt tillgänglighetsdirektivet som riktas mot en tillhandahållare av en e-handelstjänst skulle kunna innebära begränsningar i etablerings-

36

friheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen när utgivningsbevis beviljats för Prop. 2022/23:42 databasen.

Finns ett behov av ytterligare utredning?

Flera remissinstanser har framfört att det finns ett behov av att utreda frågan om behovet av grundlagsändringar. Av redogörelsen under före- gående rubriker i detta avsnitt framgår att det finns tjänster som omfattas av tillgänglighetsdirektivets tillämpningsområde som kan komma att tillhandahållas i Sverige i former som innebär att tillhandahållandet om- fattas av mediegrundlagarnas tillämpningsområde. På yttrandefrihets- grundlagens område gäller som utgångspunkt etableringsfrihet för sändningar genom tråd (3 kap. 1 §). Etableringsfriheten innefattar både en rätt för programföretag att sända egna program genom tråd och en rätt för andra, nätinnehavare och operatörer, att sända andras program genom tråd. För sändningar på annat sätt än genom tråd gäller inte etableringsfrihet. I sådana fall gäller i stället vad som föreskrivs i lag om tillstånd och villkor att sända (3 kap. 3 §). Bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen om sändningar av program tillämpas enligt den så kallade databasregeln också på tillhandahållanden ur databaser om vissa förutsättningar är uppfyllda. Etableringsfriheten innebär att det i annan författning bara får ställas upp sådana krav som har stöd i yttrandefrihetsgrundlagen. Etableringsfriheten begränsas bl.a. genom de möjligheter som ges enligt yttrandefrihets- grundlagen att ställa krav på vidaresändning av vissa program och på att göra program tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Räckvidden av dessa undantag begränsas dock bl.a. av inskränkningar i fråga om vilka typer av program som kraven kan göras gällande för, exempelvis för public service-företagens programutbud men inte andra aktörers sändningar genom tråd.

Som framgår av redogörelsen ovan omfattar tillgänglighetsdirektivet böcker som görs tillgängliga i digital form i form av text. Ljudböcker omfattas däremot inte av direktivet. Eftersom e-böcker i mycket stor utsträckning för närvarande kan antas omfattas av det skydd för yttrande- friheten som ges genom mediegrundlagarna, kommer direktivets krav följaktligen inte att fullt ut kunna genomföras för sådana e-böcker. Enligt regeringen kan det, som utredningen och flera remissinstanser pekar på, finnas anledning att överväga om mediegrundlagarna bör ändras för att möjliggöra att ytterligare krav på tillgänglighet ska kunna ställas vid till- handahållande av e-böcker.

Det förefaller vidare inte vara helt givet att man med stöd av de undantag i etableringsfriheten som redan finns i 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen genom vanlig lag närmare kan specificera hur en EPG eller andra liknande tjänster ska vara utformade för att vara tillgängliga. Det går å andra sidan inte heller att utesluta att det i delegationsbestämmelsen i 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen lämnas visst utrymme för detaljreglering som sker uteslutande för att uppnå själva syftet med tillgänglighetskravet. Det kan mot bakgrund av direktivets krav även finnas anledning att utreda om det finns behov av att utvidga vidaresändningsplikten när det gäller tillgänglighetstjänster med anknytning till program som sänds av andra än public service-bolagen.

37

Prop. 2022/23:42 Det kan också finnas skäl att utreda frågan om huruvida det finns behov av att begränsa etableringsfriheten i förhållande till tillhandahållare av e- handelstjänster.

38

För de tjänster som omfattas av grundlagsskydd enligt tryckfrihets- förordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen ska den nya lagen inte tillämpas. Det förhållandet att bestämmelser i vanlig lag inte får tillämpas om de strider mot bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrande- frihetsgrundlagen är en konsekvens av principen om normhierarki, dvs. att grundlagarna har företräde framför vanlig lag.

Lagrådet, som konstaterar att de nu aktuella kraven på dem som tillhandahåller de nämnda tjänsterna kan utgöra en begränsning i tryck- och yttrandefriheten, anser att det inte är lämpligt att utforma den nya lagen på ett sådant sätt att domstolar och myndigheter behöver utföra normprövning vid tillämpning av lagen. Lagrådet kan inte tillstyrka att lagen utformas på detta sätt. En lösning skulle enligt Lagrådet kunna vara att undanta tillämpningen av de ifrågasatta bestämmelserna genom en reglering i form av ikraftträdande- och övergångsbestämmelser i avvaktan på en översyn av grundlagsbestämmelserna. Enligt regeringens uppfattning framstår en sådan lösning dock som mindre lämplig. En lagbestämmelse som övergångsvis ges en utformning som Lagrådet är inne på skulle i praktiken innebära att lagstiftaren föregriper både initiativ och förslag till grundlagsändring men också grundlagsstiftarens beslut om sådan ändring.

Regeringen kan dessutom konstatera att det ingår som en naturlig del i rättstillämparens uppdrag att pröva hur normer förhåller sig till varandra och att, i de fall det finns en reell konflikt mellan normer, ta ställning till vilken norm som ska ges företräde. Regeringen gör sammantaget bedömningen att det mest ändamålsenliga i nuläget är att överlämna frågan till rättstillämpningen.

I lagen bör det inte införas någon upplysningsbestämmelse

Som framgår ovan ska den nya lagen inte tillämpas för de tjänster som omfattas av grundlagsskydd enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Detta är en konsekvens av principen om norm- hierarki, dvs. att grundlagarna har företräde framför vanlig lag. Det finns normalt sett därför inte något behov av att i vanlig lag ta in en upplysning om grundlagarnas företräde. Undantagsvis kan en upplysningsbestäm- melse av sådant slag dock framstå som betydelsefull när det finns ett särskilt behov av att tydligt markera en begränsning i fråga om tillämpningsområdet för en viss lag. Så kan t.ex. vara fallet när det annars av sammanhanget skulle kunna framstå som naturligt att en lag kan omfatta informationsspridning som sker med användning av den teknik och på de sätt som regleras i mediegrundlagarna. Inte minst i samband med genomförande av en EU-rättsakt kan det framstå som betydelsefullt att denna lagtolkningsprincip markeras, dvs. i sammanhang där lagtolkningen kompliceras av att ytterligare ett skikt av normer i normhierarkin behöver beaktas vid rättstillämpningen. Det får dock som utgångspunkt anses mindre lämpligt att ta in sådana bestämmelser i en lag när de inte har någon egentlig materiell funktion. I tidigare lagstiftningssammanhang har det diskuterats om det, för att uppmärksamma tillämparen på grundlagarna,

bör göras en uttrycklig hänvisning till att dessa gäller. Det har emellertid Prop. 2022/23:42 ansetts att det som regel inte är lämpligt att tynga lagstiftningen med en

upplysning om vad som gäller enligt grundlagarna (se exempelvis prop. 2010/11:158 s. 65).

Regeringen bedömer att övervägande skäl talar emot att i den nya lagen ta in en upplysningsbestämmelse som hänvisar till mediegrundlagarna. För berörda aktörer får det antas stå klart att den nya lagen bara kan tillämpas om utrymme ges för det genom de undantag som medges i etablerings- friheten enligt grundlagarna.

5.3Produkter som omfattas

Regeringens förslag: Följande produkter ska omfattas av den nya lagen:

1.datormaskinvarusystem med generella användningsområden avsedda för konsumenter och operativsystem till maskinvarusystemen,

2.betalningsterminaler,

3.kontantautomater, biljettförsäljningsautomater och inchecknings- automater som är avsedda för tillhandahållande av sådana tjänster som omfattas av lagen,

4.interaktiva självbetjäningsterminaler som tillhandahåller informa- tion, med undantag för terminaler som har monterats som integrerade delar av fordon, luftfartyg, fartyg eller rullande materiel, och som är avsedda för tillhandahållande av sådana tjänster som omfattas av lagen,

5.terminalutrustning för konsumentbruk med interaktiv dator- kapacitet som används för elektroniska kommunikationstjänster,

6.terminalutrustning för konsumentbruk med interaktiv datorkapa- citet som används för åtkomst till audiovisuella medietjänster, och

7.läsplattor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter som preciserar eller avgränsar vilka produkter som omfattas av lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår en delvis annorlunda terminologi.

 

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget

 

eller har ingen invändning mot det. Bankomat AB påpekar att Bankomat®

 

är ett registrerat varumärke tillhörande Bankomat AB. Vidare ser

 

Bankomat AB en reell risk i att användandet av termen ”bankomat” leder

 

till en oklarhet i vilka självbetjäningsautomater som ska omfattas av

 

direktivet. Det finns i dag inga bankautomater i Sverige, samtliga kontant-

 

automater ägs och hanteras av företag som inte är banker. Att använda

 

termen ”bankomat” skulle då innebära att dessa automater inte omfattas

 

av direktivet. För att undvika oklarheter föreslår Bankomat AB att termen

 

”kontantautomat” (definierad som ”automat för uttag och insättning av

 

kontanter”) ersätter termen ”bankomat” i utredningens förslag. Transport-

 

företagen påpekar att det i förslaget inte anges att de interaktiva självbe-

 

tjäningsterminaler som avses ska vara belägna ”inom unionens

 

territorium” (direktivets artikel 2.2 c v). Det är enligt Transportföretagen

 

viktigt att den här skrivningen ur direktivet inte faller bort i det svenska

39

Prop. 2022/23:42 genomförandet då den har betydelse för kommersiella aktörer med internationell verksamhet.

Skälen för regeringens förslag

Produkter som ska omfattas av lagen

Den nya lagen föreslås omfatta samma produkter som tillgänglighets- direktivet. Det föreslås framgå av 3 § den nya lagen.

Nedan beskrivs vilka produkter som omfattas av tillgänglighets- direktivet och därmed lagen.

Datormaskinvarusystem med generella användningsområden avsedda för konsumenter samt operativsystem till dessa maskinvarusystem

I artikel 3.39 i tillgänglighetsdirektivet definieras datormaskinvarusystem med generella användningsområden som är avsedda för konsumenter som en maskinvarukombination som utgör en komplett dator. Den känne- tecknas av att den har många olika funktioner och har förmågan att med lämplig programvara utföra de flesta vanliga databehandlingsuppgifter som konsumenter efterfrågar och är avsedd att användas av konsumenter. Definitionen inkluderar persondatorer, i synnerhet stationära datorer, bärbara datorer, smarttelefoner och datorplattor.

Det som avses är hårdvara, dvs. en dators fysiska delar. Det innebär att bl.a. datorer, smarttelefoner och datorplattor omfattas. Även operativ- system som hör till datormaskinvarusystem omfattas. Definitionen av operativsystem finns i artikel 3.38 i tillgänglighetsdirektivet. Med opera- tivsystem avses programvara som bl.a. hanterar gränssnittet till yttre maskinvara, schemalägger uppgifter, tilldelar lagring och presenterar ett standardgränssnitt för användaren när inget tillämpningsprogram körs, inklusive ett grafiskt användargränssnitt, oavsett om sådan programvara är inbyggd i datormaskinvara med generella användningsområden som är avsedd för konsumenter eller utgör fristående programvara som är avsedd att köras på datormaskinvara med generella användningsområden som är avsedd för konsumenter. Operativsystemladdare, bios (basic input-output system) eller andra fasta program som behövs vid start av en dator eller när operativsystemet installeras omfattas inte av definitionen.

Det som utmärker operativsystemet är att det bestämmer regler för andra program som användaren vill köra på sin dator. Det är en länk mellan de övriga program som användaren vill använda och datorns hårdvara, t.ex. mellan ett webbläsarprogram och datorn eller mellan ett ordbehand- lingsprogram och datorn. Operativsystemet är därför viktigt för vilka tillgänglighetsfunktioner som ska kunna användas tillsammans med hård- varan. Däremot omfattas inte program som används för att installera operativsystemet eller starta datorn.

Av skäl 25 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att speciali- serade datorer som är inbyggda i elektroniska konsumentprodukter inte utgör datormaskinvarusystem i direktivets mening. Direktivet omfattar inte heller enskilda komponenter med särskilda funktioner i sig, t.ex. moderkort eller minneskort, som används eller kan användas i ett sådant system.

40

Betalningsterminaler

I artikel 3.29 i tillgänglighetsdirektivet definieras betalningsterminal som en anordning vars huvudsyfte är att göra det möjligt att genomföra betalningar med användning av betalningsinstrument enligt definitionen i artikel 4.14 i direktiv 2015/2366/EU, vid ett fysiskt försäljningsställe men inte i en virtuell miljö. Med betalningsinstrument avses en personlig anordning och/eller rutiner som betaltjänstanvändaren och betaltjänst- leverantören har träffat avtal om och som används för att initiera en betalningsorder. Till exempel kontokort är ett sådant betalningsinstrument men även en rad andra betalningsinstrument har utvecklats, exempelvis har allt fler produkter, såsom mobiltelefoner och smarta klockor, också funktionen betalningsinstrument.

Av skäl 26 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att det är både maskinens maskinvara (hårdvara) och programvara som omfattas av kraven i tillgänglighetsdirektivet. Det innebär alltså att såväl den fysiska utformningen som de program som ”styr” terminalen ska möjliggöra de funktioner som framgår av direktivet. Vidare framgår att huvudsyftet ska vara att genomföra betalningar.

Kontantautomater, biljettförsäljningsautomater och inchecknings- automater som är avsedda för tillhandahållande av tjänster som omfattas av lagen

Av artikel 2.1 b ii i tillgänglighetsdirektivet framgår vilka självbetjänings- terminaler som omfattas. I skäl 26 i ingressen preciseras ytterligare vad som inbegrips. Där framgår att direktivet bör omfatta såväl maskinvara som programvara på ovannämnda terminaler. Om terminalerna tillhanda- håller tjänster som omfattas av direktivet ska de alltså vara tillgängliga, och det gäller både hårdvaran och programvaran. Även terminaler som ger tillgång till fysiska biljetter som i sin tur ger tillgång till tjänster omfattas. I samma skäl ges exempel på att resebiljettautomater och könummer- automater på bankkontor, incheckningsautomater och interaktiva själv- betjäningsterminaler som tillhandahåller information, inbegripet inter- aktiva informationsskärmar, omfattas.

När det gäller kontantautomater föreslog utredningen att dessa skulle benämnas bankomater. Det är också benämningen som används i den svenska översättningen av tillgänglighetsdirektivet. Regeringen kan kon- statera att även om ordet bankomat är ett vedertaget ord för kontant- automater så används inte alltid den benämningen på uttags- och insätt- ningsautomater. Dessutom är bankomat ett i Sverige registrerat varumärke som Bankomat AB är innehavare av. Det är inte osannolikt att använd- ningen av ordet bankomat med tiden kommer att bli alltmer sällsynt. Regeringen anser att det i en lagstiftning krävs benämningar som är hållbara över tid. I tillgänglighetsdirektivets engelska lydelse används benämningen ”automated teller machines”, i den tyska ”Geldautomaten” och i den danska ”pengeautomater”. Regeringen anser därför, i enlighet med vad Bankomat AB föreslår, att benämningen kontantautomater bör användas i den föreslagna lagen.

Prop. 2022/23:42

41

Prop. 2022/23:42

42

Interaktiva självbetjäningsterminaler som tillhandahåller information, med undantag för terminaler som har monterats som integrerade delar av fordon, luftfartyg, fartyg eller rullande materiel

Av artikel 2.1 b ii i tillgänglighetsdirektivet följer att direktivet omfattar interaktiva självbetjäningsautomater som tillhandahåller information och som är avsedda för tillhandahållande av tjänster som omfattas av direktivet. Av samma bestämmelse framgår att direktivet inte omfattar interaktiva självbetjäningsterminaler för det fall de har monterats som integrerade delar av fordon, luftfartyg, fartyg eller rullande materiel. Med rullande materiel avses alla anordningar som kan rulla längs en räls, såsom lok, vagnar och motorvagnar. Transportföretagen påpekar att det i utredningens förslag inte anges att de interaktiva självbetjäningsterminaler som avses ska vara belägna ”inom unionens territorium”. Regeringen konstaterar att direktivet inte innehåller någon sådan skrivning för produkter, till skillnad från vad som är fallet när det gäller tillämpliga tjänster (jfr avsnitt 5.4).

Terminalutrustning för konsumentbruk med interaktiv datorkapacitet som används för elektroniska kommunikationstjänster

Med interaktiv datorkapacitet avses funktion till stöd för interaktion mellan människa och enhet som möjliggör behandling och överföring av data, tal eller video, eller en kombination av dessa. Det innebär att det ska vara möjligt för en människa att styra maskinen eller produkten. Av skäl 30 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att terminal- utrustningen innefattar utrustning som används som en del av systemet för att få åtkomst till elektroniska kommunikationstjänster, exempelvis en router eller ett modem. Utrustningens primära användningsområde ska vara åtkomst till elektroniska kommunikationstjänster. I artikel 3.8 i tillgänglighetsdirektivet definieras elektroniska kommunikationstjänster genom en hänvisning till definitionen i artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (kodexen). Elektronisk kommunikations- tjänst definieras i kodexen som en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning via elektroniska kommunikationsnät och som omfattar internet- anslutningstjänst enligt definitionen i artikel 2.2 i förordning (EU) 2015/2120, interpersonell kommunikationstjänst och tjänster som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler, såsom överförings- tjänster som används för tillhandahållande av maskin-till-maskin-tjänster och för utsändningstjänster. Undantagna är tjänster i form av tillhanda- hållande av innehåll som överförts med hjälp av elektroniska kom- munikationsnät och kommunikationstjänster eller utövande av redak- tionellt ansvar över sådant innehåll.

En grundläggande förutsättning är alltså att tjänsten vanligen ska tillhandahållas mot ersättning. Det innebär att den ska tillhandahållas kommersiellt. Sker tillhandahållandet på rent ideell basis omfattas tjänsten inte av definitionen. I vissa fall tillhandahålls kommersiella tjänster gratis till slutkunden. Det kommersiella inslaget manifesteras då på något annat sätt, t.ex. genom reklam riktad till kunden. Kravet på tillhandahållande mot ersättning bör vara uppfyllt även när tillhandahållaren får pengar från tredje part genom att samla in och sälja personuppgifter eller andra data.

Tjänsterna som omfattas ska vidare tillhandahållas genom elektroniska Prop. 2022/23:42 kommunikationsnät. Internetanslutningstjänst är en tjänst som erbjuder

anslutning till internet och därigenom möjlighet till anslutning mellan praktiskt taget alla ändpunkter på internet, oberoende av vilken nätteknik och terminalutrustning som används. Interpersonella kommunikations- tjänster är tjänster som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som möjliggör direkt interpersonellt och interaktivt informationsutbyte via elektroniska kommunikationsnät mellan ett begränsat antal personer. De personer som inleder eller deltar i kommunikationen bestämmer vem eller vilka som ska vara mottagare av denna. Kodexen inbegriper inte tjänster som möjliggör interpersonell och interaktiv kommunikation enbart som en extrafunktion av mindre betydelse som är direkt kopplad till en annan tjänst. Dessa tjänster kan vara både nummerbaserade och nummer- oberoende. Som framgår av beskrivningen avses alltså en tjänst som möjliggör för kommunikation mellan två eller flera och som sker genom ett elektroniskt kommunikationsnät. Deltagarna ska också själva bestämma vilka som får vara med i diskussionen. Exempel på sådana tjänster är telefonsamtal, sms, mms, e-post, meddelandetjänster (WhatsApp, Facebook Messenger) och videosamtalstjänster (Skype, MS Teams, Zoom). Undantaget för tjänster som enbart är en extrafunktion av mindre betydelse som är direkt kopplad till en annan tjänst gäller t.ex. chattkanaler som är kopplade till online-spel. Dessa omfattas därmed inte heller av tillgänglighetsdirektivet. Tillgänglighetsdirektivet undantar också maskin-till-maskin-tjänster. Det innebär att kraven på tillgängliga funktioner inte gäller dessa.

Terminalutrustning för konsumentbruk med interaktiv datorkapacitet som används för åtkomst till audiovisuella medietjänster

Med terminalutrustning för konsumentbruk med interaktiv datorkapacitet som används för åtkomst till audiovisuella medietjänster avses all utrustning vars huvudsyfte är att ge åtkomst till audiovisuella medie- tjänster, det vill säga till tv-program. Det är typiskt sett digitalboxar och set-top-boxar, men även smarta tv-apparater och liknande. Däremot om- fattas inte persondatorer eller smarta telefoner eftersom dessa produkter inte har som huvudsyfte att ge åtkomst till audiovisuella medietjänster, även om de kan användas för att se på tv.

Med audiovisuella medietjänster avses enligt tillgänglighetsdirektivet detsamma som i artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i med- lemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (AV-direktivet). Tjänsten eller en särskiljbar del av den har som huvudsakligt syfte att tillhandahålla allmänheten tv- program, antingen som tv-sändningar (en linjär audiovisuell medietjänst) eller i form av audiovisuella medietjänster på begäran (icke-linjära audio- visuella medietjänster, eller så kallad beställ-tv).

Av skäl 31 i tillgänglighetsdirektivets ingress framgår att med åtkomst till audiovisuella medietjänster avses att tillgång till audiovisuellt innehåll tillhandahålls, liksom mekanismer som gör det möjligt för användare med funktionsnedsättning att använda tekniska hjälpmedel.

43

Prop. 2022/23:42

44

Läsplattor

Läsplattor är enligt definitionen i artikel 3.42 i tillgänglighetsdirektivet en särskild utrustning, inklusive både maskinvara och programvara, som används för att disponera, navigera i, läsa och använda e-bokfiler. Det är i och för sig många produkter som kan användas för att läsa e-bokfiler, men enligt definitionen är läsplattan en särskild utrustning för detta ändamål. En typisk läsplatta har få eller inga andra viktiga funktioner än att tillhan- dahålla e-boksfiler.

Bemyndigande

Frågan om vilka produkter som omfattas regleras i artikel 2.1 i tillgäng- lighetsdirektivet. Enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen meddelas föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna genom lag, under förutsättning att föreskrifterna gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Med enskilda i 8 kap. 2 § regeringsformen avses bl.a. fysiska och juridiska personer. Eftersom artikel 2.1 i tillgänglighetsdirektivet rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna föreslås att bestämmelsen genomförs i lag. Det kan dock finnas behov av att precisera eller avgränsa de produkter som omfattas av bestämmelsen i syfte att underlätta tillämpningen, t.ex. för sådana produkter som ändras eller utvecklas över tid. Det kan också finnas behov av att beskriva avgränsningen av när en produkt ska anses användas för konsumentbruk och därmed omfattas av lagens tillämpning. Av 8 kap. 3 § regeringsformen följer att riksdagen kan bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter enligt 8 kap. 2 § första stycket 2. Med stöd av 8 kap. 10 § regeringsformen kan riksdagen medge att regeringen bemyndigar en förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter. Förtydliganden om de produkter som omfattas av lagen görs lämpligen i förordning eller myndighetsföreskrift med stöd av 8 kap. 3 § regeringsformen med möjlighet för regeringen att vidare- delegera föreskriftsrätten till en förvaltningsmyndighet, 8 kap. 10 § regeringsformen. Det föreslås därför att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som preciserar eller avgränsar de produkter som omfattas av lagen.

5.4Tjänster som omfattas

Regeringens förslag: Följande tjänster avsedda för konsumenter ska omfattas av den nya lagen:

1.elektroniska kommunikationstjänster, med undantag för över- föringstjänster som används för tillhandahållande av maskin-till- maskintjänster,

2.tjänster som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster,

3.vissa inslag i passagerartransporttjänster med buss, fartyg, luftfartyg eller tåg,

4.banktjänster för konsumenter,

5.tillhandahållande av e-böcker, och

6.e-handelstjänster.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter som preciserar eller avgränsar vilka tjänster som omfattas av lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens lagförslag är mer övergripande än direktivet när det gäller vilka passagerartransporttjänster med buss, fartyg, luftfartyg och tåg som omfattas av lagen. Vad gäller banktjänster föreslår inte utredningen att det anges i lagen att den gäller banktjänster för konsumenter.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Afasiförbundet och Hörselskadades Riksförbund framför att kraven på tjänster som ger tillgång till audiovisuella medier i svensk lagstiftning behöver tydliggöras, företrädesvis i radio- och tv- lagen. Transportstyrelsen anser att tillämpningsområdet för persontran- sporttjänster inte är tillräckligt tydligt eftersom det endast hänvisas till ”vissa inslag”.

Skälen för regeringens förslag

Tjänster som ska omfattas av lagen

Den nya lagen föreslås omfatta samma tjänster som tillgänglighetsdirek- tivet. Det föreslås framgå av 4 § den nya lagen.

Nedan beskrivs vilka tjänster som omfattas av tillgänglighetsdirektivet och därmed lagen.

Elektroniska kommunikationstjänster, undantaget maskin-till- maskintjänster

I artikel 3.8 i tillgänglighetsdirektivet definieras elektroniska kommunika- tionstjänster genom en hänvisning till definitionen i artikel 2.4 i kodexen. Elektronisk kommunikationstjänst definieras i kodexen som en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning via elektroniska kommunika- tionsnät och som omfattar, med undantag av tjänster i form av till- handahållande av innehåll som överförts med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster eller utövande av redak- tionellt ansvar över sådant innehåll, tjänstetyper såsom internetanslut- ningstjänst, interpersonell kommunikationstjänst samt tjänster som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler, såsom över- föringstjänster som används för tillhandahållande av maskin-till-maskin- tjänster och för utsändningstjänster. Artikel 2.4 i kodexen har genomförts i 1 kap. 7 § lagen om elektronisk kommunikation.

En grundläggande förutsättning är alltså att tjänsten vanligen ska tillhandahålls mot ersättning. Det innebär att den ska tillhandahållas kommersiellt. Sker tillhandahållandet på rent ideell basis omfattas tjänsten inte av definitionen. I vissa fall tillhandahålls kommersiella tjänster gratis till slutkunden. Det kommersiella inslaget manifesteras då på något annat sätt, t.ex. genom reklam riktad till kunden. Kravet på tillhandahållande mot ersättning bör vara uppfyllt även när tillhandahållaren får pengar från tredje part genom att samla in och sälja personuppgifter eller andra data. Tjänsterna som omfattas ska vidare tillhandahållas genom elektroniska kommunikationsnät. Dessa utgörs av system för överföring, oberoende av om det bygger på en permanent infrastruktur eller en centralt administrerad

Prop. 2022/23:42

45

Prop. 2022/23:42 kapacitet. I tillämpliga fall innefattas även utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser. I detta inbegrips nätelement som inte är aktiva, som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier, däribland satellitnät, fasta nät (kretskopplade och paketkopplade, inbegripet internet), mobilnät, elnätssystem i den utsträckning dessa används för signalöverföring, nät för radio- och tv-utsändning samt kabel-tv-nät, oberoende av vilken typ av information som överförs.

46

En internetanslutningstjänst är en tjänst som erbjuder anslutning till internet och därigenom möjlighet till anslutning mellan praktiskt taget alla ändpunkter på internet, oberoende av vilken nätteknik och terminal- utrustning som används.

Interpersonella kommunikationstjänster är tjänster som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som möjliggör direkt interpersonellt och interaktivt informationsutbyte via elektroniska kommunikationsnät mellan ett begränsat antal personer. De personer som inleder eller deltar i kommunikationen bestämmer vem eller vilka som ska vara mottagare av denna. Kodexen inbegriper inte tjänster som möjliggör interpersonell och interaktiv kommunikation enbart som en extrafunktion av mindre betydelse som är direkt kopplad till en annan tjänst. Exempel på sådana tjänster är telefonsamtal, sms, mms, e-post, meddelandetjänst (WhatsApp, Facebook Messenger) och videosamtaltjänst (Skype, MS Team, Zoom). Undantaget för tjänster som enbart är en extrafunktion av mindre betydelse som är direkt kopplad till en annan tjänst, gäller t.ex. chattkanaler som är kopplade till online-spel. Om den interpersonella kommunikationstjänsten i ett spel bara är en extrafunktion av mindre betydelse för spelet omfattas den inte av definitionen och således inte heller av tillgänglighetsdirektivet. Vad som är en ”extrafunktion av mindre betydelse” får avgöras från fall till fall. Tillgänglighetsdirektivet undantar också maskin-till-maskin- tjänster. Det innebär att kraven på tillgängliga funktioner inte gäller dessa.

Tjänster som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster

Audiovisuella medietjänster är ett begrepp i AV-direktivet som inte används i svensk lagstiftning. Det som avses är tv-sändningar och beställ- tv. AV-direktivets definition omfattar även textbaserat innehåll som åtföljer programmen, såsom undertextningstjänster och elektroniska pro- gramguider. Separata textbaserade tjänster omfattas däremot inte. Med audiovisuella medietjänster avses enligt tillgänglighetsdirektivet det- samma som i AV-direktivet. Regeringen föreslår emellertid att den nya lagen hänvisar till de begrepp som används i svensk lag, dvs. tv-sändningar och beställ-tv enligt definitionen i radio- och tv-lagen.

Själva tjänsterna som ger tillgång till audiovisuella medietjänster definieras i artikel 3.6. i tillgänglighetsdirektivet. Det är tjänster som överförs via elektroniska kommunikationsnät som används för att identifiera, välja, ta emot information om samt använda sådana audio- visuella medietjänster och eventuella tillhandahållna funktioner (såsom undertexter för döva och hörselskadade personer, syntolkning, talad textning och teckenspråkstolkning) som följer av att tjänsterna tillgänglig- görs i enlighet med vad som avses i artikel 7 i direktiv 2010/13/EU. Uttrycket omfattar enligt artikel 3.6 även elektroniska programguider

(EPG). I skäl 31 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet ges exempel på sådana tjänster. Där nämns webbplatser, webbaserade applikationer, digitalboxbaserade applikationer, nedladdningsbara applikationer, tjänster för mobila enheter, inklusive mobila applikationer och dithörande media- spelare samt internetanslutna televisionstjänster.

Tillgänglighetsdirektivet ställer inga krav på att audiovisuella medie- tjänster ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar – sådana krav finns i AV-direktivet – utan det är just tjänsterna som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster som ska vara tillgängliga. Afasiförbundet och Hörselskadades Riksförbund framför att kraven på tjänster som ger tillgång till audiovisuella medier i svensk lagstiftning behöver tydliggöras, företrädesvis i radio- och tv-lagen. Regeringen anser att behovet av tydliggörande kan tillgodoses genom att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om krav på tillgänglighet för tjänster som ger åtkomst till audiovisuella medie- tjänster.

Vissa inslag i passagerartransporttjänster med buss, fartyg, luftfartyg och tåg

Som framgår av avsnitt 5.1 har regeringen valt att använda uttrycken passagerartransporttjänster med buss, fartyg, luftfartyg och tåg. Dessa skiljer sig något från direktivets uttryck. Av artikel 2.2 c i tillgänglighets- direktivet framgår att tillgänglighetskraven omfattar ett antal närmare beskrivna inslag i luft-, buss-, järnvägs- och vattentransporttjänster för passagerare. Av artikeln framgår att de inslag som omfattas är webb- platser, tjänster för mobila enheter, däribland mobila applikationer, elektroniska biljetter och elektroniska biljettförsäljningstjänster samt förmedling av information om transporttjänster, inklusive reseinformation i realtid. Informationsskärmar ska begränsas till interaktiva skärmar som är belägna inom unionens territorium. Slutligen omfattar artikeln interaktiva självbetjäningsterminaler belägna inom unionens territorium, utom sådana som har monterats som integrerade delar av fordon, luftfartyg, fartyg eller rullande materiel som används vid tillhanda- hållandet av sådana persontrafiktjänster. Stads-, förorts- och regional- transporter omfattas endast av artikelns bestämmelse om interaktiva självbetjäningsterminaler. Se mer om detta nedan.

Vad som avses med passagerartransporttjänster med buss, fartyg, luftfartyg och tåg definieras i artikel 3.31–3.34. Med passagerartransport- tjänster med buss avses de tjänster som omfattas av artikel 2.1. och 2.2 i förordning (EU) 181/2011, det vill säga passagerare som reser med linjetrafik för icke specificerade passagerarkategorier när passagerarens påstigningsplats eller avstigningsplats är belägen inom en medlemsstats territorium. Med passagerartransporttjänster med fartyg avses de person- trafiktjänster som omfattas av artikel 2.1 i förordning (EU) 1177/2010, med undantag för de tjänster som avses i artikel 2.2 i den förordningen. Det innebär att det som omfattas är passagerartransporter där ombord- stigningshamnen är belägen inom en medlemsstats territorium, passagerartransporter där ombordstigningshamnen är belägen utanför en medlemsstats territorium och landstigningshamnen är belägen inom en medlemsstats territorium, förutsatt att transporten genomförs av en

Prop. 2022/23:42

47

Prop. 2022/23:42

unionstransportör, samt kryssningar där ombordstigningshamnen är

 

belägen inom en medlemsstats territorium. Dock undantas fartyg som är

 

certifierade för högst 12 passagerare, som har en besättning med ansvar

 

för fartygets drift som inte uppgår till fler än tre personer eller när sträckan

 

för den totala passagerartransporten understiger 500 meter enkel resa.

 

Vidare undantas andra utflykts- och sightseeingturer än kryssningar, fartyg

 

som inte drivs mekaniskt samt historiska passagerarfartyg eller kopior av

 

sådana, till övervägande del byggda i de ursprungliga materialen och

 

certifierade för högst 36 passagerare. Det som undantas är alltså typiskt

 

sett fartyg som är till för kortare transporter, eller fartyg som inte i första

 

hand syftar till att transportera passagerare från en punkt till en annan.

 

Med passagerartransporttjänster med luftfartyg avses kommersiella

 

luftfartstjänster för passagerare enligt definitionen i artikel 2 l i förordning

 

(EG) nr 1107/2006 i samband med avfärd från, transitering genom eller

 

ankomst till en flygplats, när flygplatsen är belägen inom en medlemsstats

 

territorium, inbegripet flygningar som avgår från en flygplats som är

 

belägen i ett tredjeland till en flygplats som är belägen inom en medlems-

 

stats territorium, om tjänsterna tillhandahålls av ett unionslufttrafikföretag.

 

Med passagerartransporttjänster med tåg avses all persontrafik på järnväg

 

som avses i artikel 2.1 i förordning (EU) 2021/782, det vill säga alla

 

tågresor och järnvägstjänster i hela gemenskapen som tillhandahålls av ett

 

eller flera järnvägsföretag som har tillstånd att bedriva järnvägs-

 

verksamhet.

 

Stads-, förorts- och regionaltransporter omfattas endast av bestäm-

 

melsen i artikel 2.1 c v i tillgänglighetsdirektivet, dvs. interaktiva själv-

 

betjäningsterminaler. Artikel 3.35 i tillgänglighetsdirektivets definierar

 

stads- och förortstrafik i enlighet med definitionen i artikel 3.6 i

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU och artikel 3.36 i

 

tillgänglighetsdirektivet definierar regionaltransporter som regional trafik

 

enligt definitionen i artikel 3.7 i direktiv 2012/34/EU. I avsnitt 5.1 har

 

beskrivits att begreppen inte finns i svensk författning, varför regeringen

 

föreslår att den nya lagen hänvisar till artikel 3.6 och 3.7 i direktiv

 

2012/34/EU. Stads- och förortstransporter är transporter vars huvudsyfte

 

är att tillgodose transportbehoven inom en stadskärna eller en

 

storstadsregion, inklusive gränsöverskridande storstadsregioner, samt

 

transportbehov mellan en sådan stadskärna eller storstadsregion och

 

omgivande områden. Regionaltransporter är regional trafik, det vill säga

 

transporter vars huvudsyfte är att tillgodose transportbehoven i en region,

 

inklusive gränsöverskridande regioner. I tillgänglighetsdirektivet avses

 

med stads-, förorts- och regionaltransporter uttryckligen bara järnväg,

 

buss, tunnelbana, spårväg och trådbuss. Utredningen bedömer att även

 

kollektivtrafik per båt bör ingå. Regeringen delar inte denna bedömning

 

då direktivet är ett fullharmoniseringsdirektiv och något undantag för

 

lokaltrafik med fartyg inte uttryckligen har gjorts i direktivet. Kollektiv-

 

trafik per båt bör vanligen inte heller omfattas av definitionen av

 

passagerartransporttjänster med fartyg – i vart fall när de har en besättning

 

med ansvar för fartygets drift som inte uppgår till fler än tre personer.

 

Kollektivtrafik med fartyg kan ändå komma att omfattas av direktivets

 

tillgänglighetsbestämmelser då biljetter till sådan trafik många gånger

 

säljs i samma interaktiva självbetjäningsterminaler som övriga kollektiv-

48

trafikbiljetter. Det inslag i transporttjänsten som omfattar stads-, förorts-

och regionaltransporter är alltså begränsat till vissa interaktiva själv- betjäningsterminaler. Att det är på det viset förklaras i skäl 35 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet. Där konstateras att det redan genom Europa- parlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 av den 26 oktober 2016 om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser (webbtillgänglighetsdirektivet) ställs krav på att offentliga webbplatser ska vara tillgängliga, vilket träffar lokaltrafiktjänster som tillhandahålls av offentliga aktörer eller av offentligt upphandlade privata aktörer samt att det i tillgänglighetsdirektivet ställs krav på att privata aktörer ska göra sina webbplatser för e-handel tillgängliga. Eftersom tillgänglighetsdirektivet innehåller skyldigheter för en stor majoritet av de privata leverantörerna av transporttjänster att göra sina webbplatser tillgängliga när de säljer biljetter online har det inte ansetts nödvändigt att införa ytterligare krav för webbplatser för leverantörer av stads-, förorts- och regionaltransporter.

Transportstyrelsen anser att utredningens förslag inte är tillräckligt tydligt när det gäller tillämpningsområdet för persontransporttjänster. Regeringen delar Transportstyrelsens uppfattning och föreslår därför att det i lagen regleras vilka tjänster som omfattas. Dessa kan dock behöva förtydligas på lägre författningsnivå. Såväl mer detaljerade bestämmelser om vilka tjänster som omfattas som tillgänglighetskraven på dessa tjänster kan sedan regleras på föreskriftsnivå. Se förslag till bemyndigande nedan.

Banktjänster för konsumenter

Av artikel 2.2 d i tillgänglighetsdirektivet följer att banktjänster för konsumenter omfattas av de krav som ställs i direktivet. Konsument definieras i artikel 3.21 i tillgänglighetsdirektivet som fysisk person som köper produkten i fråga eller är mottagare av tjänsten i fråga för ändamål som ligger utanför dennes handel, företag, hantverksverksamhet eller yrke. Samma definition föreslås i lagen om tillgänglighet till produkter och tjänster på vissa områden.

De banktjänster som omfattas av tillgänglighetsdirektivet definieras i artikel 3.28 a–3.28 e. Samtliga definitioner hänvisar till andra direktiv som i sin tur definierar de olika banktjänsterna. De olika banktjänsterna är följande:

Artikel 3.28 a: Kreditavtal som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU

Med kreditavtal som omfattas av direktiv 2008/48/EG eller direktiv 2014/17/EU avses ett avtal genom vilket en kreditgivare lämnar eller förbinder sig att lämna en konsument en kredit i form av betalnings- anstånd, lån eller annan liknande finansieringsform, både som säkerhet vid belåning av bostadsfastighet med mera och andra konsumentkreditavtal. Hänvisningen till de nämnda direktiven innebär att vissa kreditavtal undantas, bl.a. ränte- och avgiftsfria kreditavtal som ska betalas inom tre månader och kreditavtal som avser ett sammanlagt belopp under 200 euro eller över 75 000 euro. Även om en del kredittjänster inte ingår i denna definition kan de ändå komma att omfattas av krav men då i form av betaltjänster.

Prop. 2022/23:42

49

Prop. 2022/23:42 Artikel 3.28 b: Tjänsterna i avsnitt A punkterna 1, 2, 4 och 5 och avsnitt B punkterna 1, 2, 4 och 5 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU

Hänvisningen till direktiv 2014/65/EU innebär att vissa delar av den investeringsverksamhet som bedrivs av banker och andra finansiella institut ingår och därmed ställs krav på att dessa ska göras tillgängliga på det sätt som framgår av tillgänglighetsdirektivet. När det gäller investe- ringstjänster och investeringsverksamhet ingår följande verksamheter:

Mottagande och vidarebefordran av order beträffande ett eller flera finansiella instrument.

Utförande av order på kunders uppdrag.

Portföljförvaltning.

Investeringsrådgivning.

Även följande sidotjänster ingår i definitionen:

Förvaring och administration av finansiella instrument för kunders räkning, bl.a. värdepappersförvaring och liknande tjänster, såsom handhavande av kontanta medel/finansiella säkerheter, med undantag av förvaltning av värdepapper på högsta nivå.

Lämnande av kredit eller lån till en investerare för att göra det möjligt för denne att genomföra en transaktion i ett eller flera finansiella instrument, när det företag som ger krediten eller lånet deltar i transak- tionen.

Valutatjänster som har samband med investeringstjänster.

Investerings- och finansanalys samt andra former av allmänna rekommendationer som rör handel med finansiella instrument.

Artikel 3.28 c: Betaltjänster enligt definitionen i artikel 4.3 i Europa- parlamentets och rådets direktiv 2015/2366/EU

Av artikel 4.3 i direktiv 2015/2366/EU framgår att följande utgör betaltjänster:

Tjänster som möjliggör kontantinsättningar på ett betalkonto samt alla åtgärder som krävs för förvaltningen av ett betalkonto.

Tjänster som möjliggör kontantuttag från ett betalkonto samt alla åtgärder som krävs för förvaltningen av ett betalkonto.

Genomförande av betalningstransaktioner, däribland överföring av medel på ett betalkonto hos användarens betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör.

Genomförande av autogireringar, inklusive engångsautogireringar.

Genomförande av betalningstransaktioner med kontokort eller liknande utrustning.

Genomförande av betalningar, inklusive stående betalningsorder.

Genomförande av betalningstransaktioner, när medlen täcks av en betaltjänstanvändares kreditutrymme.

Genomförande av autogireringar, inklusive engångsautogireringar.

Genomförande av betalningstransaktioner med kontokort eller liknande utrustning.

Genomförande av betalningar, inklusive stående betalningsorder.

Utgivande av betalningsinstrument och/eller förvärv av betalnings- transaktioner.

Penningöverföring.

50

– Betalningsinitieringstjänster.

Kontoinformationstjänster.

De betaltjänster som omfattas är som framgår i stort sett alla betalnings- tjänster från ett betalkonto, men även tjänster som tillhandahålls för att överföra pengar till eller från ett betalkonto eller sätta in pengar på ett betalkonto – eller för den delen ta ut pengar från ett betalkonto. Dessutom ingår den information som ges om kontotillgodohavande.

Artikel 3.28 d: Tjänster som är knutna till betalkontot enligt definitionen i artikel 2.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU Hänvisningen till direktiv 2014/92/EU innebär att alla tjänster som är knutna till ett betalkonto omfattas av kraven i tillgänglighetsdirektivet. Det gäller med andra ord alla tjänster med anknytning till öppnandet, användandet och avslutandet av ett betalkonto. Det innefattar även bl.a. papperscheckar och pappersbaserade kuponger och pappersbaserade resecheckar samt kontokrediter. Många av tjänsterna som omfattas genom hänvisningen till nämnda direktiv täcks redan av ”betaltjänster” så som ordet kommit att definieras i tillgänglighetsdirektivet. Men det tydliggörs här att även öppnandet och avslutandet av ett betalkonto ingår, det vill säga inte enbart betalningar och överföringar till och från ett betalkonto och förvaltningen av ett betalkonto.

Artikel 3.28 e: Elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG

Elektroniska pengar ingår i definitionen av banktjänster för konsumenter. Elektroniska pengar är enligt definitionen i artikel 2.2 i direktiv 2009/110/EG varje elektroniskt eller magnetiskt lagrat penningvärde i form av en fordran på utgivaren som ges ut mot erhållande av medel i syfte att genomföra betalningstransaktioner i enlighet med artikel 4.5 i direktiv 2007/64/EG och som godtas av en annan fysisk eller juridisk person än utgivaren av elektroniska pengar. Definitionen finns, något omformulerad, i 2 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar som i Sverige genomför det nämnda direktivet. Betalningstransaktion definieras i artikel 4.5 i direktiv 2007/64/EG som en åtgärd som initieras av betalaren eller betalnings- mottagaren vid placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalnings- mottagaren. Betalningstransaktion är därmed en åtgärd som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren vid placering, överföring eller uttag av medel.

E-böcker

Artikel 3.41 i tillgänglighetsdirektivet definierar e-böcker och ändamåls- enlig programvara som en tjänst som inbegriper tillhandahållande av digitala filer som innehåller en elektronisk version av en bok som en person kan disponera, navigera i, läsa och använda, samt den särskilda programvaran, inklusive tjänster för mobila enheter, inklusive mobila applikationer, för att disponera, navigera i, läsa och använda dessa digitala filer. I skäl 41 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet anges att e-bokfiler bygger på en elektronisk datorkodning som möjliggör spridning av och sökning i ett intellektuellt verk som mestadels föreligger som text eller i grafisk form. Programvaran i en läsplatta är dock uttryckligen undantagen,

Prop. 2022/23:42

51

Prop. 2022/23:42

52

den omfattas i stället av produkten, det vill säga av läsplattan. Att programvaran ingår i tillgänglighetsdirektivets definition innebär att den som tillhandahåller e-böcker, genom en strömningstjänst eller på annat sätt, ska göra det med en programvara som kan användas för att tillgänglig- göra de digitala filerna.

E-handelstjänster

Av tillgänglighetsdirektivets artikel 2.2 f framgår att e-handelstjänster omfattas av direktivets krav. I artikel 3.30 definieras e-handelstjänster som tjänster som tillhandahålls på distans, genom webbplatser och tjänster för mobila enheter, på elektronisk väg och på individuell begäran av en konsument i syfte att ingå ett konsumentavtal. Motsvarande definition föreslås i 2 § den nya lagen.

Definitionen utvecklas ytterligare i skäl 42 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet. Där framgår att e-handelstjänster definieras som en tjänst som tillhandahålls på distans genom webbplatser och tjänster för mobila enheter, på elektronisk väg och på individuell begäran av en konsument i syfte att ingå ett konsumentavtal. Med avseende på den definitionen avses med ”på distans” en tjänst som tillhandahålls utan att parterna är närvarande samtidigt, ”på elektronisk väg” en tjänst som sänds vid utgångspunkten och tas emot vid slutpunkten med hjälp av utrustning för elektronisk behandling (inbegripet digital signalkomprimering) och lagring av uppgifter, och som i sin helhet sänds, befordras och tas emot genom tråd, radio, optiska medel eller andra elektromagnetiska medel, och ”på individuell begäran av en konsument” en tjänst som tillhandahålls på individuell begäran.

Det innebär att med e-handel avses all handel som bedrivs på internet eller annars på elektronisk väg. Det kan t.ex. vara på webbplatser eller genom mobilapplikationer som vänder sig till konsumenter. Med konsument, som definieras i artikel 3.21 i tillgänglighetsdirektivet, avses fysisk person som köper produkten i fråga eller är mottagare av tjänsten i fråga för ändamål som ligger utanför dennes handel, företag, hantverks- verksamhet eller yrke. En ytterligare förutsättning är att det sker på distans, det vill säga köpare och säljare eller tillhandahållare av tjänster inte ska befinna sig på samma plats. Det innebär att webbplatser där konsumenter sluter avtal om att köpa produkter eller tjänster ingår, och det alldeles oavsett om webbplatsen huvudsakligen eller till alldeles övervägande del vänder sig till företagare för att få avsättning för produkter och tjänster. Om e-handelsplatsen uteslutande vänder sig till företag eller till offentlig sektor, kommer den däremot inte att omfattas av tillgänglighetsdirektivets krav. I ingressens skäl 43 förtydligas att skyldigheterna i direktivet be- träffande e-handelstjänsternas tillgänglighet bör gälla internetförsäljning av alla produkter och tjänster, och därför även bör gälla försäljning av en produkt eller tjänst som i sig omfattas av detta direktiv.

Bemyndigande

Frågan om vilka tjänster som omfattas av tillgänglighetsdirektivet regleras i artikel 2.2 i direktivet. Artikeln föreslås genomföras i lag, eftersom bestämmelsen rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna, 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen. Som tidigare har angetts i detta

avsnitt kan det finnas behov av att precisera eller avgränsa de tjänster som Prop. 2022/23:42 omfattas av lagen i syfte att underlätta tillämpningen, t.ex. för sådana

tjänster som ändras eller utvecklas över tid. Det kan också finnas behov av att beskriva avgränsningen av när en tjänst är avsedd för en konsument och därmed omfattas av lagens tillämpning. Sådana preciseringar och avgränsningar görs lämpligen i förordning med stöd av 8 kap. 3 § regeringsformen med möjlighet för regeringen att vidaredelegera föreskriftsrätten till en förvaltningsmyndighet, 8 kap. 10 § regerings- formen. Det föreslås därför att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som preciserar eller avgränsar vilka tjänster som omfattas av lagen.

5.5Undantag för vissa tjänster

Regeringens förslag: Lagen ska inte tillämpas på innehåll på webbplatser och mobila applikationer som utgörs av kartor som inte är avsedda för navigering. Kartor som är avsedda för navigering ska inte heller omfattas av lagen, om väsentlig information tillhandahålls på ett tillgängligt digitalt sätt.

Vidare ska lagen inte tillämpas på innehåll på webbplatser och mobila applikationer som kommer från tredje part och som varken finansieras eller utvecklas eller står under kontroll av den berörda ekonomiska aktören.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock en annan författningsteknisk lösning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter.

Skälen för regeringens förslag

Undantag från krav på tillgänglighet

I artikel 2.4 i tillgänglighetsdirektivet anges ett antal undantag från direktivets krav på tillgänglighet vad gäller innehåll på webbplatser och mobilapplikationer. Dessa undantag är:

Förinspelade tidsberoende medier som offentliggjorts före den 28 juni 2025.

Filformat för dokument som offentliggjorts före den 28 juni 2025.

Kartor och karttjänster på nätet, om väsentlig information tillhandahålls på ett tillgängligt digitalt sätt för kartor som är avsedda för navigering.

Innehåll från tredje part som varken finansieras eller utvecklas eller står under kontroll av den berörda ekonomiska aktören.

Webbplatsers och mobila applikationers innehåll som kan klassificeras som arkiv, det vill säga endast innehåller innehåll som inte uppdaterats eller redigerats efter den 28 juni 2025.

Utredningen föreslår att samtliga undantag i artikel 2.4 i tillgänglig- hetsdirektivet tas in som en gemensam bestämmelse i den nya lagen. Regeringen anser dock att undantagen som gäller förinspelade tids-

53

Prop. 2022/23:42

54

beroende medier som offentliggjorts före den 28 juni 2025, filformat för dokument som offentliggjorts före den 28 juni 2025 och webbplatsers och mobila applikationers innehåll som kan klassificeras som arkiv har karaktär av övergångsbestämmelser och behandlas därför i avsnitt 6.

Undantag för kartor som inte är avsedda för navigering och för kartor som är avsedda för navigering om väsentlig information tillhandahålls på ett tillgängligt digitalt sätt

Undantaget för kartor och karttjänster i artikel 2.4 i tillgänglighets- direktivet är formulerat på i stort sett samma vis som i webbtillgänglighets- direktivet. Dock formuleras detta något tydligare i artikel 1.4 d i webbtillgänglighetsdirektivet då undantaget beskrivs som onlinekartor och onlinekarttjänster, så länge som väsentlig information tillhandahålls på ett tillgängligt digitalt sätt för kartor som är avsedda för navigering. Det innebär att såväl tillgänglighets- som webbtillgänglighetsdirektivet gör undantag för kartor och karttjänster på nätet, bortsett från kartor som är avsedda för navigering. För dessa kartor gäller endast undantaget om väsentlig information tillhandahålls på ett tillgänglig digitalt sätt.

Innebörden i undantaget behandlades i förarbetena till lagen om till- gänglighet till digital offentlig service. Regeringen gjorde i propositionen Genomförande av webbtillgänglighetsdirektivet (prop. 2017/18:299 s. 42) följande bedömning. Webbtillgänglighetsdirektivets undantag för kartor gäller så länge som väsentlig information tillhandahålls på ett tillgängligt digitalt sätt för kartor som är avsedda för navigering. Vad som exakt avses med kartor avsedda för navigering klargörs inte och de flesta kartor kan i någon utsträckning användas för att navigera. Fokus för bedömningen av om en karta är avsedd för navigering bör rimligen läggas på själva syftet med kartan. Är ett av syftena med kartan att denna ska användas för navigering måste väsentlig information tillhandahållas på ett tillgängligt digitalt sätt. Om kartan kan användas för navigering, men detta inte utgör ett avsett syfte, bör det inte finnas någon sådan skyldighet. Vad kartan är avsedd att användas för är således det avgörande för bedömningen och inte vad kartan rent objektivt kan användas till. Vad som i sammanhanget utgör väsentlig information är inte möjligt att ge en generell definition av då det av naturliga skäl måste avgöras utifrån t.ex. vad den aktuella kartan avbildar och vilka karttecken den innehåller.

Som framgår ovan är avgränsningen av om en karta är avsedd för navigering inte helt enkel att göra, vilket regeringen också konstaterade i nämnda proposition. Det kan även i vissa fall vara förenat med stora svårigheter att göra en karta tillgänglig i enlighet med tillgänglighets- direktivets krav utan att det medför en förändring av kartans grund- läggande karaktär, vilket är ett undantag i sig som anges när det gäller tillgänglighetskraven i artikel 14.1 a i tillgänglighetsdirektivet.

Begreppen kartor och karttjänst

I såväl webbtillgänglighetsdirektivet som tillgänglighetsdirektivet undan- tas, förutom kartor, även karttjänster från direktivens tillämpnings- områden. Karttjänster kan utgöras av viss sökbar information som, utifrån det önskemål om information användaren har, på begäran kan visas på en karta.

Något uttryckligt undantag för karttjänster finns inte i lagen om Prop. 2022/23:42 tillgänglighet till digital offentlig service. Regeringen, som ser en fördel i

att de nationella bestämmelserna utformas på ett likartat sätt, föreslår därför att kartjänster inte uttryckligen anges i den nya lagen. Med lagens begrepp kartor avses dock även karttjänster.

Innehåll som kommer från tredje part och som varken finansieras eller utvecklas eller står under kontroll av den berörda ekonomiska aktören

Undantaget för information från tredje part finns även i webbtillgäng- lighetsdirektivet. Någon definition finns inte i tillgänglighetsdirektivet. Däremot ges exempel i skäl 30 i ingressen till webbtillgänglighets- direktivet. Där anges följande. Ibland skapas emellertid webbplatser och mobila applikationer där ytterligare innehåll kan komma att läggas till senare, t.ex. ett e-postprogram, en blogg, en artikel med möjlighet för användare att lägga till kommentarer, eller applikationer som stöder innehåll som användare bidrar till. Ett annat exempel kan vara en sida, t.ex. en portal eller nyhetswebbplats som består av innehåll som sammanfogas från flera bidragslämnare, eller webbplatser som automatiskt för in innehåll från andra källor efterhand, t.ex. när reklamannonser genereras dynamiskt.

Av samma skäl i ingressen framgår att en förutsättning för att undantaget ska vara tillämpligt är att det varken har finansierats eller tagits fram av den berörda aktören eller står under dess kontroll. Därmed undantas inte innehåll som den ekonomiska aktören beställer av tredje part och som står under den ekonomiska aktörens kontroll. Undantaget fungerar alltså inte som en möjlighet att undkomma kraven genom att anlita under- leverantörer.

5.6

Särskilt om upphovsrätt

 

 

 

Regeringens bedömning: Svensk rätt överensstämmer med

 

tillgänglighetsdirektivets bestämmelser om att rätten att framställa

 

exemplar av böcker och andra skrifter i ett format som är tillgängligt

 

för en person med syn- eller annan läsnedsättning inte ska påverkas av

 

tillgänglighetskraven.

 

 

 

Utredningen gör ingen bedömning av behovet av författningsändring

 

med anledning av artikel 2.5 i tillgänglighetsdirektivet.

 

Remissinstanserna: Svenska Förläggareföreningen påpekar att för

 

personer med en funktionsnedsättning som påverkar förmågan att ta del av

 

en tryckt bok finns sedan många år i Sverige en laglig möjlighet att få del

 

av boken i anpassad form. Med stöd av 17 § upphovsrättslagen får särskilt

 

anpassade exemplar av ett upphovsrättsligt skyddat verk framställas och

 

tillgängliggöras utan samtycke från upphovsrättsinnehavaren och utan

 

ekonomisk kompensation. I och med att Marrakechfördraget införlivades

 

i svensk rätt 2018 utökades inskränkningen i upphovsrättslagen ytterligare.

 

För en upphovsperson är bestämmelsen en ingripande inskränkning i den

 

upphovsrättsliga ensamrätten till ett verk. Enligt Svenska Förläggare-

 

föreningen kan inskränkningen av upphovsrätten i 17 § upphovsrättslagen

55

 

 

Prop. 2022/23:42

endast anses befogad om behovet av särskilt anpassade format inte

 

tillgodoses av marknaden. I och med införandet av tillgänglighets-

 

direktivet i svensk lag ställs krav på förlagen att producera tillgänglig-

 

hetsanpassade e-böcker. Svenska Förläggareföreningen påtalar vidare att

 

det finns en risk för överlappning mellan 17 § upphovsrättslagen och

 

införlivandet av tillgänglighetsdirektivet i svensk rätt som noggrant måste

 

utredas.

 

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 2.5 i tillgänglighets-

 

direktivet anges att direktivet inte ska påverka tillämpningen av Europa-

 

parlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1564 av den 13 september

 

2017 om viss tillåten användning av vissa verk och andra alster som

 

skyddas av upphovsrätt och närstående rättigheter till förmån för personer

 

med blindhet, synnedsättning eller annan läsnedsättning och om ändring

 

av direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovs-

 

rätt och närstående rättigheter i informationssamhället eller tillämpningen

 

av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1563 av den

 

13 september 2017 om gränsöverskridande utbyte mellan unionen och

 

tredjeländer av exemplar i tillgängligt format av vissa verk och andra alster

 

som skyddas av upphovsrätt och närstående rättigheter till förmån för

 

personer med blindhet, synnedsättning eller annan läsnedsättning.

 

Direktivet och förordningen genomför sammantaget de skyldigheter

 

som EU och dess medlemsstater måste uppfylla enligt Marrakech-

 

fördraget. Fördraget syftar till att förbättra tillgången till framför allt

 

böcker och andra skrifter för personer med syn- eller annan läsnedsättning.

 

Fördraget reglerar rätten att framställa exemplar av böcker m.m. i en sådan

 

form att en person med syn- eller annan läsnedsättning enkelt ska kunna ta

 

del av dem, s.k. exemplar i tillgängligt format. Fördraget innehåller också

 

bestämmelser om överföring och spridning av exemplaren samt utbyte av

 

exemplar mellan konventionsstaterna.

 

Direktiv 2017/1564/EU och förordning (EU) 2017/1563 har i svensk rätt

 

genomförts genom ändringar i lagen (1960:729) om upphovsrätt till

 

litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen). Bestämmelserna

 

innehåller bl.a. en inskränkning i upphovsrätten som medför att en person

 

med syn- eller annan läsnedsättning, eller någon som handlar på dennes

 

vägnar, får framställa exemplar av böcker och andra skrifter i ett för

 

honom eller henne tillgängligt format utan att först behöva inhämta

 

godkännande från rättighetshavare. Även så kallade behöriga organ, t.ex.

 

bibliotek i det allmänna biblioteksväsendet, får framställa sådana exemplar

 

samt överföra och sprida exemplaren inom Europeiska ekonomiska

 

samarbetsområdet (EES). Upphovsmannen har rätt till ersättning i vissa

 

fall.

 

Svenska Förläggareföreningen påtalar att det finns en risk för

 

överlappning mellan 17 § upphovsrättslagen och införlivandet av tillgäng-

 

lighetsdirektivet i svensk rätt. Regeringen konstaterar att 17 § upphovs-

 

rättslagen ger en rätt att framställa tillgängliga verk utan upphovsmannens

 

samtycke, trots att upphovsmannen har upphovsrätt till verket och därmed

 

ensamrätt till det. Den nu föreslagna lagen innehåller bestämmelser om

 

krav på tillgänglighet till vissa produkter och tjänster. Dessa två regelverk

 

överlappar inte varandra. Regeringen bedömer därför, i motsats till

 

Svenska Förläggarföreningen, att det inte behövs några författnings-

56

ändringar för att genomföra artikel 2.5 i tillgänglighetsdirektivet.

5.7

Nödkommunikation

Prop. 2022/23:42

Regeringens bedömning: Kraven i tillgänglighetsdirektivet som ställs på tillgänglighet till nödkommunikation för personer med funktionsnedsättning bör tillgodoses inom ramen för avtalsskrivning (alarmeringsavtalet) mellan staten och SOS Alarm Sverige AB.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inga

synpunkter på bedömningen. Afasiförbundet, Hörselskadades Riksförbund (HRF) och Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) anser att det inte ska krävas förhandsregistrering för att ringa eller skicka sms till nödnumret. Funktionsrätt Sverige, HRF och SDR anser att det inte är tillräckligt att direktivets krav ska regleras genom avtal.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 109 i kodexen innehåller bestämmelser om nödkommunikation och det gemensamma europeiska nödnumret 112. Av artikel 109.5 i kodexen framgår att slutanvändare med funktionsnedsättning ska ha samma tillgång som övriga slutanvändare till alarmeringstjänster via nödkommunikation. Av artikel 109.7 i kodexen följer att slutanvändare ska få tillräcklig information om nödnumret 112, om hur numret används och om dess tillgänglighetsfunktioner. Informationen ska bl.a. ges i lättillgängliga format och ta hänsyn till olika typer av funktionsnedsättningar.

Av artikel 4.8 i tillgänglighetsdirektivet följer att medlemsstaterna ska säkerställa att mottagandet av nödkommunikation till det gemensamma europeiska larmnumret 112, genom den lämpligaste alarmeringscentralen, ska uppfylla de särskilda tillgänglighetskraven i avsnitt V i bilaga I på det sätt som bäst passar den nationella organisationen av larmsystem. I bilaga I avsnitt IV till tillgänglighetsdirektivet ställs kompletterande krav på vissa tjänster. Ett exempel på sådan tjänst är nödkommunikation som avses i artikel 109.2 i kodexen. Syftet är att säkerställa att tjänsterna tillhandahålls på ett sätt som i största möjliga utsträckning möjliggör förutsebar användning bland personer med funktionsnedsättning. Det innebär att tjänsteleverantören ska vidta vissa angivna åtgärder för att inkludera funktioner, metoder, riktlinjer och förfaranden, liksom ändringar av utförandet av berörda tjänster, som ska tillgodose behoven hos personer med funktionsnedsättning och säkerställa interoperabilitet med tekniska hjälpmedel (att tjänsten ska fungera tillsammans med tekniska hjälp- medel). I tillgänglighetsdirektivets bilaga I avsnitt V ställs krav på att nödkommunikation ska tillhandahållas på ett tillgängligt sätt för personer med funktionsnedsättningar. Av bestämmelsen framgår att kraven ska tillgodoses på det sätt som bäst passar den nationella organisationen av larmsystemen. Detta understryks också i skäl 44 i ingressen till direktivet, där det framgår att de åtgärder som avser tillgängligheten för mottagandet av nödkommunikation bör antas utan att det påverkar organisationen av alarmeringstjänsterna, vilket fortsatt omfattas av medlemsstaternas exklusiva befogenhet. Av artikel 31.3 i tillgänglighetsdirektivet följer att medlemsstaterna får besluta att bestämmelserna om nödkommunikation ska tillämpas senast från och med den 28 juni 2027. I den svenska

översättningen har det dock felaktigt gjorts en hänvisning i artikel 31.3 till

57

Prop. 2022/23:42 artikel 4.4. Hänvisningen ska rätteligen vara till artikel 4.8 som reglerar nödkommunikation.

SOS Alarm Sverige AB (SOS Alarm) ägs till hälften av staten och till hälften av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). SOS Alarms samhällsuppdrag regleras i ett avtal (alarmeringsavtalet) mellan staten och bolaget. Det första alarmeringsavtalet tecknades 1994 och har sedan dess reviderats några gånger. Över tid har avtalet kompletterats med olika bilagor för t.ex. informationsnumret 113 13 för större eller extraordinära händelser. Nuvarande avtal löper från januari 2021 och gäller tills vidare. Alarmeringsavtalet innebär bl.a. att SOS Alarm ska ansvara för det nationella nödnumret 112 och att funktionen 112 kan ta emot nöd- kommunikation via sms från personer med funktionsnedsättning i fråga om tal eller hörsel, eller andra motsvarande totalkonversationstjänster förutsatt att förregistrering har skett. Personer med funktionsnedsättning kan nå SOS Alarm även via texttelefoni. Tjänsten 112 via texttelefoni är tillgänglig från fasta texttelefoner. Tjänsterna är tillgängliga dygnet runt utan avbrott på samma sätt som vanliga nödsamtal till 112. Slutanvändare från andra medlemsstater som använder sin mobiltelefon genom internationell roaming i Sverige kan på samma villkor som svenska användare få tillgång till tjänsten sms till 112. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är tillsynsmyndighet och bedriver tillsyn över att SOS Alarm uppfyller avtalsvillkoren. Detta inbegriper även villkoret om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar. Det är möjligt för enskilda att vända sig till myndigheten med synpunkter på tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar.

Det nuvarande alarmeringsavtalet uppfyller inte tillgänglighets- direktivets krav på att samtal och sms ska kunna tas emot utan förhands- registrering. Regeringen delar inte Funktionsrätt Sveriges, HRF:s och SDR:s uppfattning att bestämmelserna ska tas in i lag. I Sverige finns en fungerande ordning för nödkommunikation genom en avtalslösning och dessutom finns en utsedd tillsynsmyndighet som det är möjligt för enskilda att framställa klagomål till. Artikel 2.3 i tillgänglighetsdirektivet kan därför genomföras i denna del genom att avtalet mellan staten och SOS Alarm AB omförhandlas så att tjänsterna ska uppfylla tillgänglighets- direktivets krav.

5.8Tillgänglighetskrav

Regeringens förslag: Produkter och tjänster som omfattas av denna lag ska få släppas ut på marknaden respektive tillhandahållas endast om de

1.uppfyller krav på tillgänglighet avseende information, användar- gränssnitt eller funktionell utformning (tillgänglighetskrav),

2.uppfyller krav på tillgänglighet enligt direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av tillgänglighetsdirektivet, och

3.i övrigt uppfyller vissa formella krav enligt den nya lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om tillgänglighetskraven.

58

Produkter och tjänster som helt eller delvis överensstämmer med en harmoniserad standard eller med tekniska specifikationer ska förutsättas överensstämma med tillgänglighetskraven i den utsträckning kraven framgår av standarden eller specifikationen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att produkter och tjänster som omfattas av lagen ska vara utformade så att de uppfyller föreskrivna krav på tillgänglighet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har inga synpunkter. Sveriges Dövas Riksförbund och Funktionsrätt Sverige framför att bilagorna till tillgänglighetsdirektivet utgör grunden för tillgänglighetskraven och när dessa tillgänglighetskrav införlivas i svensk lagstiftning ska de ligga så högt upp i lagstiftningshierarkin som möjligt, medan undantagen bör regleras på en lägre författningsnivå. Flera remissinstanser lyfter fram vikten av harmoniserade standarder. Svenska institutet för standarder (SIS) framför att standarden SS-EN 301549 är viktig i genomförandet av tillgänglighetsdirektivet och att SS-EN 301549 redan är harmoniserad mot webbtillgänglighetsdirektivet. I praktiken innebär detta att man kan använda SS-EN 301549 för att visa att man lever upp till specifika krav i webbtillgänglighetsdirektivet. Därmed ser SIS positivt på att SS-EN 301549 i framtiden även harmoniseras mot tillgänglighetsdirektivet och ger presumtion om överenstämmelse med tillgänglighetskraven som ställs i direktivet. SIS påpekar att det inte är den enda standard som föreslås kopplas till tillgänglighetsdirektivet genom harmonisering och att Europeiska kommissionen föreslår totalt sex stand- arder, varav tre nya.

Skälen för regeringens förslag: Det står medlemsstaterna fritt att välja formen för reglering vid genomförande av tillgänglighetsdirektivet förut- satt att resultatet blir ett korrekt genomförande av direktivet. Det är i stället nationell lagstiftning som ger vägledning för hur direktivet ska genom- föras i svensk rätt. Regeringen delar utredningens bedömning att regleringen bör ske på så låg författningsnivå som möjligt, dels för att de materiella kraven för produkters och tjänsters tillgänglighet är mycket detaljerat reglerade i tillgänglighetsdirektivet, dels för att det kommer att ske en ständig revidering av tillämpliga bestämmelser som reglerar till- gänglighet.

De materiella tillgänglighetskraven regleras i artikel 4 med vidare hänvisning till bilaga I till tillgänglighetsdirektivet. Av artikel 4.1 framgår att det åligger medlemsstaterna att säkerställa att de ekonomiska aktörerna endast släpper ut produkter på marknaden och endast tillhandahåller tjänster som uppfyller föreskrivna tillgänglighetskrav. Med ekonomisk aktör avses enligt artikel 3.21 i tillgänglighetsdirektivet tillverkaren, den bemyndigade representanten, importören, distributören eller tjänste- leverantören. Samma definition föreslås i 2 § den nya lagen. De materiella tillgänglighetskraven är således obligatoriska och de påverkar ekonomiska aktörers förutsättningar att släppa ut produkter som är avsedda för konsumenter och att tillhandahålla produkter och tjänster till konsumenter. Det är fråga om krav som påverkar förhållandet mellan enskilda och det allmänna och som därför i enlighet med 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen ska regleras i lag. Regeringen föreslår därför att skyldig-

Prop. 2022/23:42

59

Prop. 2022/23:42

heten för en ekonomisk aktör att uppfylla de materiella tillgänglighets-

 

kraven regleras i den nya lagen.

 

De materiella tillgänglighetskrav som ska uppfyllas av de ekonomiska

 

aktörerna preciseras i bilaga I till tillgänglighetsdirektivet. Det rör sig om

 

omfattande och detaljerade krav på att viss information, vissa användar-

 

gränssnitt och viss funktionell utformning ska finnas tillgänglig på

 

produkten eller när tjänsten tillhandahålls så att personer med

 

funktionsnedsättning kan få tillgång till, uppfatta, hantera, begripa och

 

kontrollera produkten eller tjänsten. Kraven är som utgångspunkt

 

funktionella, vilket innebär att de anger den funktion som en produkt eller

 

tjänst ska tillgodose. Funktionella krav innebär att kraven inte styr exakt

 

hur en produkt eller tjänst utformas, utan ger möjlighet till innovativa sätt

 

att möta kraven. Bilaga I innehåller sju avsnitt där avsnitt I–V anger

 

särskilda krav för produkter respektive tjänster. Avsnitt VI anger vad som

 

ska gälla för att det ska finnas en presumtion om överensstämmelse enligt

 

artikel 24. Avsnitt VII innehåller krav för funktionsprestanda avseende

 

produkter och tjänster i den del sådana specifika krav inte anges på annat

 

sätt. Avsnittet innebär att om det finns funktioner som inte omfattas av

 

avsnitt I–VI ska funktionerna leva upp till de angivna kraven på

 

funktionsprestanda, det vill säga kraven som räknas upp i avsnitt VII.

 

Dessa kriterier kan även användas som ett alternativ till tillgänglighets-

 

kraven i avsnitt I–VI. Men det gäller bara om detta leder till lika eller ökad

 

tillgänglighet jämfört med kriterierna i de övriga avsnitten. Denna

 

omfattade uppräkning lämpar sig bäst enligt regeringens bedömning att

 

reglera i en förordning och inte i den nya lagen. Därutöver finns det i

 

bilaga II till tillgänglighetsdirektivet vägledande, icke bindande, exempel

 

på möjliga lösningar som bidrar till att uppfylla tillgänglighetskraven i

 

bilaga I. Kommissionen har också i artikel 4.9 bemyndigats att anta

 

delegerade akter för att komplettera bilaga I med ytterligare specifika-

 

tioner. Det gäller specifikationer avseende tillgänglighetskrav, som enligt

 

artikeln genom sin beskaffenhet inte kan ge den avsedda effekten såvida

 

de inte specificeras ytterligare i bindande unionsrättsakt. Det kan t.ex. vara

 

krav som rör interoperabilitet. Det innebär att tillgänglighetskraven kan

 

behöva ändras i de fall kommissionen antar en icke-bindande rättsakt med

 

kompletterande specificering av tillgänglighetskraven i bilaga I. Även

 

denna omständighet talar för att regleringen av tillgänglighetskraven bör

 

ske i förordning och inte i den nya lagen. Antar kommissionen en bindande

 

rättsakt med kompletterande specificering av tillgänglighetskraven i bilaga

 

I är den direkt tillämplig och behöver inte genomföras på nationell nivå,

 

jfr artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Enligt

 

artikel 26.4 i tillgänglighetsdirektivet ska kommissionen inför beslutet att

 

anta en delegerad akt först samråda med experter som utsetts av varje

 

medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av

 

den 13 april 2016 om bättre lagstiftning. En delegerad akt kan som regel

 

inte träda i kraft om Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar

 

mot den inom två månader från den dag då akten delgavs dem.

 

Sveriges Dövas Riksförbund och Funktionsrätt Sverige framför att

 

bilagorna till tillgänglighetsdirektivet utgör grunden för tillgänglighets-

 

kraven och när dessa tillgänglighetskrav införlivas i svensk lagstiftning

 

ska de ligga så högt upp i lagstiftningshierarkin som möjligt, medan

60

undantagen bör regleras på en lägre författningsnivå än lag. Med hänsyn

till de materiella tillgänglighetskravens detaljeringsgrad och till att kommissionen kan specificera dessa krav ytterligare genom delegerade akter, bedömer regeringen att det är lämpligt att bilaga I och eventuella specifikationer av kommissionen avseende tillgänglighetskraven genom- förs på lägre författningsnivå än lag. Det föreslås därför att regeringen med stöd av 8 kap. 3 § regeringsformen får meddela föreskrifter om krav på tillgänglighet avseende information, användargränssnitt och funktionell utformning av de produkter och tjänster som omfattas av lagen. Det före- slås också att regeringen med stöd av 8 kap. 10 § regeringsformen ska få vidaredelegera denna föreskriftsrätt till en förvaltningsmyndighet. Genom bemyndigandet genomförs materiella krav på tillgängligheten för de produkter och tjänster som omfattas av den nya lagen avseende informa- tion, användargränssnitt eller funktionell utformning som framgår av bilaga I avsnitt I, II, III, IV och VII till tillgänglighetsdirektivet samt även sådana ytterligare specifikationer av dessa tillgänglighetskrav som kommissionen med stöd av artikel 4.9 i tillgänglighetsdirektivet beslutar om i bindande delegerade rättsakter.

I bilaga I avsnitt IV och V till tillgänglighetsdirektivet finns särskilda tillgänglighetskrav för nödkommunikation, en tjänst som i Sverige regleras genom avtal och inte i lag, se avsnitt 5.7. De delar i dessa avsnitt som avser nödkommunikation omfattas således inte av bemyndigandet. Inte heller omfattas bilaga I avsnitt VI, som reglerar bedömning av en presumtion av överensstämmelse för produkters och tjänsters egenskaper, delar eller funktioner som omfattas av annan författning och inte av den nya lagen. Eftersom bilaga II till tillgänglighetsdirektivet ger icke- bindande exempel på möjliga lösningar för produkter eller tjänster som bidrar till att uppfylla tillgänglighetskraven i den nya lagen, bör bilagan inte genomföras i någon bindande föreskrift. Denna bilaga II omfattas således inte heller av bemyndigandet.

Utöver de tillgänglighetskrav som anges i bilaga I till tillgänglighets- direktivet ger artikel 15 i direktivet uppdrag till kommissionen att se till att harmoniserande standarder utarbetas för de produkttillgänglighetskrav som fastställs i direktivets bilaga I. Produkter och tjänster som lever upp till harmoniserade standarder som omfattar direktivets krav samt till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, ska förutsättas överensstämma med direktivets krav, artikel 15.1 i tillgäng- lighetsdirektivet. Även produkter och tjänster som helt eller delvis överensstämmer med tekniska specifikationer ska förutsättas överens- stämma med tillgänglighetskraven, artikel 15.4 i tillgänglighetsdirektivet. En motsvarande presumtionsbestämmelse föreslås i 9 § den nya lagen. För det fall det inte finns en tillämplig harmoniserad standard eller tekniska specifikationer är presumtionsbestämmelsen inte tillämplig och kraven i direktivet ska uppfyllas på annat sätt.

Kommissionen ska begära att en eller flera europeiska standardiserings- organisationer utarbetar harmoniserade standarder för de produkt- tillgänglighetskrav som fastställs i direktivets bilaga I. Regeringen konsta- terar att det ännu inte finns några harmoniserade tillämpliga standarder för tillgänglighetsdirektivet. Däremot finns en harmoniserad standard på området tillgänglighetskrav för informations- och kommunikationstekno- logi, benämnd EN 301 549. Denna standard gäller för tillgänglighets- kraven i webbtillgänglighetsdirektivet. Standarden har omarbetats ett antal

Prop. 2022/23:42

61

Prop. 2022/23:42 gånger. Det ligger nära till hands att de nya harmoniserade standarder som tas fram för tillgänglighetsdirektivet kommer att bygga på redan befintliga, det vill säga i huvudsak på standarden EN 301 549, och den är av intresse eftersom den i mångt och mycket behandlar samma typ av varor och tjänster som omfattas av tillgänglighetsdirektivet. Standarden är inte uttryckligen applicerbar på kraven som ställs i tillgänglighetsdirektivet, men i avsaknad av antagna harmoniserade standarder som uttryckligen bygger på tillgänglighetsdirektivet kan denna standard vara vägledande. Myndigheten för digital förvaltning har med stöd av 3–5 §§ förordningen (2018:1938) om tillgänglighet till digital offentlig service beslutat föreskriften (MDFFS 2019:2) om tillgänglighet till digital offentlig service. Dessa bygger i sin tur på ett bemyndigande i lagen om tillgänglig- het till digital offentlig service, som genomför webbtillgänglighets- direktivet. Av 5 § myndighetsföreskrifterna framgår att digital offentlig service som överensstämmer med de krav som anges i annex A (bilaga A) i den europeiska standarden EN 301 549 uppfyller kraven på tillgänglighet.

De formella kraven på tillgänglighet gäller framför allt krav på dokumentation och märkning av produkters överensstämmelse med de materiella kraven samt information om produkters eller tjänsters avsändare, innehåll eller användning. Dessa krav gäller tillverkare, importörer och tjänsteleverantörer och de framgår av artiklarna 7, 9 och 13 i tillgänglighetsdirektivet. Av artiklarna 22 och 23 följer att medlems- staternas kontrollmyndigheter ska kontrollera att även dessa krav följs för de produkter och tjänster som omfattas av den nya lagen, vilket innebär att de är obligatoriska. Regeringen föreslår att de regleras i 11–13, 15, 16 och 25 §§ den nya lagen. Förslaget beskrivs närmare i avsnitt 5.12–14 nedan.

Sammanfattningsvis föreslår således regeringen att det i 6 § den nya lagen anges att kraven för tillgänglighet avseende information, användar- gränssnitt eller funktionell utformning av de produkter eller tjänster som omfattas av den nya lagen får fastställas av regeringen eller den myndighet som regeringen bemyndigar. Mot bakgrund av att tillgänglighetskraven i bilaga I till tillgänglighetsdirektivet är omfattande och detaljerade samt att de harmoniserade standarder som kommer att utvecklas även kommer att revideras löpande är det lämpligt att regeringen bemyndigas att i förordning meddela föreskrifter som mer detaljerat reglerar tillgänglig- hetskraven. Regeringen bör ha möjlighet att vidaredelegera sin före- skriftsrätt till en förvaltningsmyndighet. Vidare föreslås det att det i lagen regleras att en ekonomisk aktör endast får släppa ut produkter på marknaden och tillhandahålla tjänster som uppfyller såväl de materiella som formella kraven på tillgänglighet.

62

Prop. 2022/23:42

5.9Bebyggd miljö

Regeringens bedömning: Sverige behöver inte använda optionen i tillgänglighetsdirektivet som ställer krav på bebyggd miljö. Den reglering som finns är i huvudsak tillräcklig för att den bebyggda miljö som används av kunder till tjänster som omfattas av tillgänglighets- direktivet till stor del uppfyller tillgänglighetskraven i direktivets bilaga III.

Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen bedömer att den reglering som finns är tillräcklig för att den bebyggda miljö som används av kunder till tjänster som omfattas av tillgänglighetsdirektivet uppfyller tillgänglighetskraven i direktivets bilaga III.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Afasiförbundet och Funktionsrätt Sverige anser att optionen som ställer krav inom fler områden ska användas. Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) menar att den reglering som finns i dag inte kan anses vara tillräcklig och att tillgänglighetsdirektivet skulle kunna förstärka och vara ytterligare ett verktyg vid anmälningar av brister. Boverket är tveksamt till utredningens uppfattning att Boverkets föreskrifter och allmänna råd samt plan- och bygglagen (2010:900) väl räcker till för att Sverige ska anses leva upp till de krav som tillgänglighetsdirektivet ställer på bebyggd miljö. Boverket uppmärksammar också att det endast finns ett fåtal fall med retroaktiva krav i bygglagstiftningen. Boverket påpekar att enkelt avhjälpta hinder (8 kap. 2 och 12 §§ plan- och bygglagen) enligt Boverket är begränsat till att gälla lokaler dit allmänheten har tillträde och allmänna platser, det gäller inte för tomter och områden för andra anläggningar än byggnader.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 4.4 i tillgänglighets- direktivet får medlemsstaterna, mot bakgrund av nationella förhållanden, besluta att den bebyggda miljö som används av kunder till tjänster som omfattas av direktivet ska uppfylla vissa krav. Dessa krav anges i bilaga

IIIoch föreskriver att för den bebyggda miljö, där en tjänst tillhandahålls och som en tjänsteleverantör ansvarar för, ska tillgängligheten bl.a. inklu- dera följande aspekter:

a)Användning av tillhörande utomhusutrymmen och faciliteter.

b)Tillfartsvägar till byggnader.

c)Användning av ingångar.

d)Framkomlighet vid förflyttning i horisontell riktning.

e)Framkomlighet vid förflyttning i vertikal riktning.

f)Allmänhetens användning av lokaler.

g)Användning av utrustning och faciliteter vid tillhandahållandet av tjänsten.

h)Användning av toaletter och sanitetsutrymmen.

i)Användning av utgångar, evakueringsvägar och principer för bered- skapsplanering.

j)Kommunikation och orientering som kan uppfattas med mer än ett

sinne.

63

Prop. 2022/23:42 k) Användning av faciliteter och byggnader för deras förutsebara ända- mål.

l) Skydd mot faror i både inomhus- och utomhusmiljön.

Av 8 kap. 1 § plan- och bygglagen följer bl.a. att en byggnad ska vara lämplig för sitt ändamål, ha en god form, färg- och materialverkan och vara tillgänglig och användbar för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Enligt 8 kap. 4 § 8 plan- och bygglagen ska en byggnad vidare ha vissa tekniska egenskaper, däribland de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga. I plan- och byggförordningen (2011:338) och i Boverkets byggregler (BFS 20116) ställs vidare detaljerade krav på den fysiska miljöns tillgänglighet vid nybyggnad och ändring av byggnader. I 8 kap. 2 och 12 §§ plan- och bygglagen finns krav på att hinder mot tillgänglighet till eller användbarhet av allmänna platser och lokaler dit allmänheten har tillträde, alltid ska avhjälpas om hindret med hänsyn till de praktiska och ekonomiska förutsättningarna är enkelt att avhjälpa. När reglerna om enkelt avhjälpta hinder infördes angav regeringen att målsättningen var att alla enkelt avhjälpta hinder skulle vara åtgärdade senast vid utgången av 2010 (prop. 2000/01:48 s. 8–12). Boverket har meddelat föreskrifter och allmänna råd om avhjälpande av enkelt avhjälpta hinder till och i lokaler dit allmänheten har tillträde och på allmänna platser (BFS 2011:13).

Reglerna för enkelt avhjälpta hinder har följts upp av Boverket och länsstyrelserna vid flera tillfällen. Regeringen beslutade den 22 oktober 2020 att ge Boverket i uppdrag att bl.a. utreda ansvaret för att åtgärda enkelt avhjälpta hinder mot tillgänglighet och lämna författningsförslag. Boverket redovisade uppdraget i rapporten Ansvaret för att åtgärda enkelt avhjälpta hinder (rapport 2021:10). I propositionen En effektivisering av byggnadsnämndens tillsyn (prop. 2021/22:149) behandlade regeringen Boverkets förslag om att det ska tydliggöras att ett föreläggande om att åtgärda ett enkelt avhjälpt hinder ska riktas mot den som har rådighet över hindret och att det ska införas en presumtion för att detta ska anses vara ägaren av byggnaden respektive den allmänna platsens huvudman om inte annat visas. Förslaget förväntas öka takten i åtgärdandet av enkelt

avhjälpta hinder mot tillgänglighet. Lagändringen

trädde i

kraft

den

1 augusti 2022.

 

 

 

Även i kommissionens förordning (EU) nr

1300/2014

av

den

18 november 2014 om tekniska specifikationer för driftskompatibilitet avseende tillgängligheten till Europeiska unionens järnvägssystem för personer med funktionsnedsättningar och personer med nedsatt rörlighet, som gäller som lag i Sverige, ställs långtgående krav på den fysiska miljön på järnvägsanläggningar inom EU.

Regeringen delar i och för sig Boverkets bedömning att det råder viss tveksamhet om huruvida Sverige ska anses leva upp till de krav som tillgänglighetsdirektivet ställer på bebyggd miljö. Regeringen kan dock konstatera att gällande regelverk i huvudsak uppfyller kraven i tillgäng- hetsdirektivets bilaga III. Mot bakgrund av det regelverk som redan finns bedömer regeringen att Sverige inte behöver använda optionen i tillgäng- lighetsdirektivet som ställer krav på bebyggd miljö.

64

5.10

Undantag för vissa produkter och tjänster

Prop. 2022/23:42

 

 

Regeringens förslag: Ett tillgänglighetskrav ska inte gälla om kravet

 

innebär en större förändring av en produkts eller en tjänsts grund-

 

läggande karaktär eller om kravet medför en oproportionerligt stor

 

börda för den berörda ekonomiska aktören.

 

Ett tillgänglighetskrav ska dock tillämpas om den ekonomiska

 

aktören har tagit emot externa medel i syfte att göra den aktuella

 

produkten eller tjänsten mer tillgänglig och ett undantag från

 

tillgänglighetskravet därför skäligen inte bör gälla.

 

Den ekonomiska aktören ska dokumentera och spara sin bedömning

 

av undantag och också motivera sitt ställningstagande. Den ekonomiska

 

aktören ska även underrätta den myndighet som bedriver marknads-

 

kontroll eller tillsyn om att undantag åberopas och, om myndigheten

 

begär det, lämna en kopia av bedömningen till myndigheten.

 

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få

 

meddela föreskrifter om kriterier för den bedömning av oproportioner-

 

ligt stor börda som den ekonomiska aktören ska göra, hur länge

 

underlaget för bedömningen ska sparas och när en bedömning om

 

undantag behöver förnyas.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.

 

Utredningen föreslår att tillgänglighetskraven inte ska gälla om kravet är

 

oskäligt betungande för den berörda ekonomiska aktören.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller

 

har inga synpunkter. Finansiell ID-Teknik BID AB påpekar att BankID

 

utgör en identifieringsmetod som banker tillhandahåller sina kunder och

 

som faller inom de tjänster som träffas av direktivet. Finansiell ID-Teknik

 

BID AB ser en risk kring tolkningen av undantaget avseende en tjänsts

 

grundläggande karaktär. Finansiell ID-Teknik BID AB understryker att

 

den viktigaste grundläggande karaktären hos en banks identifieringsmetod

 

är säkerhet. Identifieringsmetoden skyddar användarens tillgångar på

 

banken och det ställs i andra direktiv och förordningar olika tekniska krav

 

på en banks olika identifieringsmetoder för att dessa ska vara säkra. Skäl

 

40 i direktivet tar tydligt hänsyn till detta då de anger att ”lämpliga

 

tillgänglighetskrav bör gälla för identifieringsmetoder”. Svenska Bank-

 

föreningen framför att den grundläggande karaktären hos en säkerhets-

 

funktion, som en identifieringsmetod, är att tjänsten ska upprätthålla en

 

säker kommunikation mellan konsument och bank. Svenska Bank-

 

föreningen påpekar att syftet med en identifieringsmetod är att skydda

 

kundens och bankens tillgångar och att detsamma gäller för övriga

 

banktjänster. Bankföreningen anser att formuleringen ”större ändring av

 

en produkt eller en tjänsts grundläggande karaktär” är av stor vikt, och bör

 

finnas med i lagtexten i enlighet med utredningens förslag. Med

 

formuleringen kommer en identifieringsmetod eller banktjänst att kunna

 

tillgänglighetsanpassas utan att det behöver innebära att produkten eller

 

tjänsten inte är säker att använda för konsumenten och banken.

 

Flera remissinstanser, däribland Diskrimineringsombudsmannen (DO),

 

Funktionsrätt Sverige, Hörselskadades Riksförbund (HRF), Näringslivets

 

Regelnämnd, Myndigheten för delaktighet, SJ, Svensk Handel, Sveriges

 

Dövas

Riksförbund, Transportföretagen och Tågföretagen, anser att

65

Prop. 2022/23:42 direktivets begrepp ”oproportionerligt stor börda” ska användas i stället för ”oskäligt betungande” som utredningen föreslår. DO, Funktionsrätt Sverige, HRF, Näringslivets Regelnämnd, Svensk Handel och Transport- företagen påtalar att om begreppet oskäligt betungande används finns en risk för en sammanblandning med diskrimineringslagstiftningen. DO menar att den skälighetsbedömning som syftar till att pröva skyldigheten att uppfylla vissa generella tillgänglighetskrav riskerar att blandas ihop med diskrimineringslagens krav på skäliga åtgärder för tillgänglighet, vilket avser särskilda anpassningsåtgärder i ett enskilt fall. Begreppet ”oproportionerligt stor börda” gör det enligt DO:s mening mycket tydligare att det handlar om att bedöma proportioner mellan kostnad och nytta, varför DO förespråkar detta begrepp. Myndigheten för digital förvaltning påpekar att det inte är rimligt att anta att alla aktörer har full insikt i sina produkters och tjänsters tillgänglighet och att det vore önskvärt med bättre vägledning för att beräkna de uppskattade fördelarna för personer med funktionsnedsättning. Myndigheten för digital förvaltning anser att en myndighet bör få ett uttryckligt uppdrag att ta fram sådan vägledning. PTS ser positivt på att det tas fram ett verktyg eller vägledning för att ekonomiska aktörer ska kunna göra vederbörliga skattningar av de uppskattade fördelarna för personer med funktionsnedsättning eftersom detta kan utgöra ett värdefullt kunskapsunderlag för ekonomiska aktörer i deras bedömning av om kriteriet oskäligt betungade föreligger. PTS bedömer att myndigheten kan utforma och tillhandahålla ett sådant verktyg eller en sådan vägledning.

Skälen för regeringens förslag

Undantag från tillgänglighetskraven

Från tillgänglighetskrav som uppställs i artikel 4 i tillgänglighetsdirektivet och som mer i detalj regleras i direktivets bilaga I finns undantag i två situationer. Dessa regleras i artikel 14.1 i tillgänglighetsdirektivet. Artikeln har följande lydelse. De tillgänglighetskrav som avses i artikel 4 ska endast gälla i den utsträckning som överensstämmelsen a) inte kräver någon större förändring av produkten eller tjänsten, vilken innebär en grundläggande ändring av dess grundläggande karaktär, och b) inte leder till en oproportionerligt stor börda för de berörda ekonomiska aktörerna. Undantaget föreslås regleras i 7 § den nya lagen.

Båda förutsättningarna behöver inte vara uppfyllda för att den ekono- miska aktören ska få åberopa undantaget, vilket framgår av skäl 66 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet. Det förtydligas även av skäl 68 i ingressen där det framgår att den som vill åberopa undantagen bl.a. ska förklara varför produkten eller tjänsten inte är fullt tillgänglig och tillhandahålla bevis på att det föreligger en oproportionerligt stor börda eller en grundläggande ändring, eller både och. De båda undantagen behandlas nedan.

Av artikel 14.2 framgår att de ekonomiska aktörerna ska utföra en bedömning av huruvida tillgänglighetskraven skulle leda till en grund- läggande ändring eller innebära en oproportionerligt stor börda. Av artikel 14.3 följer att de ekonomiska aktörerna ska dokumentera den bedömningen. Om den ekonomiska aktören åberopar något av undan-

66

tagen, ska denne underrätta marknadskontrollmyndigheten eller tillsyns- Prop. 2022/23:42 myndigheten (artikel 14.8).

Större förändring av en produkts eller tjänsts grundläggande karaktär

Enligt artikel 14.1 a i tillgänglighetsdirektivet ska tillgänglighetskraven endast gälla om överensstämmelsen inte kräver någon större förändring av produkten eller tjänsten, vilket innebär en grundläggande ändring av dess grundläggande karaktär. Det framgår inte av direktivet hur man ska göra bedömningen av om en överensstämmelse skulle innebära en större förändring och leda till en ändring av produktens eller tjänstens grund- läggande karaktär. Bedömningen måste därför göras från fall till fall. Som framgår av bestämmelsen är det den enskilda överensstämmelsen som är avgörande för om undantaget ska vara tillämpligt. Det innebär att om en överensstämmelse med kraven skulle innebära en större förändring av produkten eller tjänsten, vilket innebär en ändring av dess grundläggande karaktär, ska kraven inte gälla. Med grundläggande karaktär avses produktens eller tjänstens grundläggande egenskaper, t.ex. att en betalningsterminal ska vara konstruerad så att den kan genomföra en betalning på ett säkert sätt eller att en karta kan förmedla den information som kartan är avsedd att visa. För vissa produkter och tjänster uppställs höga säkerhetskrav. Finansiell ID-Teknik BID AB påpekar att tjänsten BankID är en identifieringsmetod där den viktigaste grundläggande karaktären hos en banks identifieringsmetod är säkerhet. Regeringen kan konstatera att tillgänglighetsdirektivet i skäl 40 i ingressen behandlar frågan om bl.a. identifieringsmetoder. Av dessa skäl framgår att lämpliga tillgänglighetskrav bör gälla också för identifieringsmetoder, elektroniska signaturer och betaltjänster, eftersom de är nödvändiga för att utföra konsumenternas banktransaktioner. Även av bilaga I till direktivet (avsnitt IV om kompletterande tillgänglighetskrav rörande specifika tjänster) framgår att bankerna ska tillhandahålla konsumenter identifierings- metoder, elektroniska signaturer, säkerhetsfunktioner och betaltjänster som är uppfattningsbara, hanterbara, begripliga och robusta. Som Svenska Bankföreningen framhåller ska alltså en identifieringsmetod eller bank- tjänst kunna tillgänglighetsanpassas utan att det behöver innebära att produkten eller tjänsten inte är säker att använda för konsumenten och banken.

Oproportionerligt stor börda för en berörd ekonomisk aktör

Artikel 14.1 b i tillgänglighetsdirektivet gör undantag även för den situa- tionen att tillgänglighetskraven leder till en oproportionerligt stor börda för de berörda ekonomiska aktörerna.

Om en ekonomisk aktör ska tillåtas åberopa bestämmelserna om oproportionerligt stor börda eller inte måste avgöras genom en propor- tionalitetsbedömning. Ekonomisk aktör definieras i artikel 3.21 i tillgäng- lighetsdirektivet som tillverkaren, den bemyndigade företrädaren, impor- tören, distributören eller tjänsteleverantören. Samma definition föreslås i huvudsak i den nya lagen. Regeringen föreslår dock uttrycket representant i stället för tillgänglighetsdirektivets företrädare med hänvisning till att det för svensk rätt är mer bekant. Någon skillnad i sak avses inte.

67

Prop. 2022/23:42

Produkten eller tjänsten måste under alla omständigheter göras så

 

tillgänglig som möjligt. Efterlevnaden av ett visst tillgänglighetskrav kan

 

innebära en oproportionerligt stor börda, men det innebär inte att den

 

ekonomiska aktören kan bortse från andra tillgänglighetskrav avseende

 

samma produkt eller tjänst. Av skäl 65 i ingressen till tillgänglighets-

 

direktivet framgår att särskild hänsyn bör tas till små och medelstora

 

företags situation. En marknadskontrollmyndighet bör även agera

 

proportionerligt i förhållande till företagens storlek och den berörda

 

tillverkningens inriktning på små serier och produkter som inte tillverkas

 

seriemässigt. Av skäl 66 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår

 

att den ekonomiska aktören bör göra en tjänst eller produkt som omfattas

 

av direktivets tillämpningsområde så tillgänglig som möjligt. Det ska ske

 

genom att den ekonomiska aktören tillämpar kraven i den utsträckning

 

som de inte medför en oproportionerligt stor börda. Tillgänglighetskrav

 

som inte medför en oproportionerligt stor börda bör därför vara full-

 

ständigt tillämpliga. Sammantaget bör alltså inte, och som ett undantag, ett

 

krav på tillgänglighet som skulle leda till en oproportionerligt stor börda

 

för en berörd ekonomisk aktör behöva tillämpas på en produkt eller tjänst.

 

Övriga krav som inte leder till en sådan börda bör dock fortfarande

 

tillämpas för den aktuella produkten eller tjänsten.

 

I bilaga VI till tillgänglighetsdirektivet finns en modell med kriterier

 

som beskriver hur en ekonomisk aktör ska göra en proportionalitets-

 

bedömning. Enligt bilagan ingår tre huvudsakliga områden med kriterier

 

som ska beaktas vid proportionalitetsbedömningen. Dessa kan samman-

 

fattas enligt följande:

 

1. Förhållandet mellan nettokostnaderna för efterlevnad av tillgäng-

 

lighetskraven och de ekonomiska aktörernas totala kostnader för till-

 

verkning, distribution eller import av produkten eller tillhandahållandet av

 

tjänsten.

 

2. Uppskattade kostnader och fördelar för de ekonomiska aktörerna,

 

inklusive tillverkningsprocesser och investeringar, i förhållande till den

 

uppskattade fördelen för personer med funktionsnedsättning, med hänsyn

 

tagen till antalet specifika produkter eller tjänster och hur ofta de används.

 

3. Förhållandet mellan nettokostnaderna för efterlevnad av tillgänglig-

 

hetskraven och den ekonomiska aktörens nettoomsättning.

 

Den ekonomiska aktören ska således göra sin bedömning utifrån

 

kriterier som gäller ekonomiska förhållanden med anknytning till företaget

 

och utifrån en uppskattning av fördelen för personer med funktionsnedsätt-

 

ning. För att kunna möjliggöra för en ekonomisk aktör att göra en

 

bedömning av den uppskattade fördelen för personer med funktions-

 

nedsättning behöver dock behörig kontrollmyndighet bistå med skatt-

 

ningar för att bedöma samhällsnyttan av att produkter och tjänster som

 

omfattas av direktivet görs tillgängliga i olika avseenden. I avsaknad av

 

sådana skattningar och tydliga riktlinjer på området är det enligt

 

regeringen tillräckligt att den ekonomiska aktörens bedömning görs med

 

utgångspunkt i antalet specifika produkter och tjänster och hur ofta de

 

används, det vill säga den bedömning som ordagrant framgår av bilaga VI.

 

Kommissionen har i artikel 14.7 i tillgänglighetsdirektivet bemyndigats

 

att anta delegerade akter för att komplettera bilaga VI. Kompletteringarna

 

ska ytterligare specificera de relevanta kriterier som den ekonomiska

68

aktören ska beakta vid bedömningen av undantag enligt artikel 14.2.

Kommissionen ska därvid enligt artikeln inte bara ta hänsyn till de potentiella fördelarna för personer med funktionsnedsättning, utan också till de potentiella fördelarna för personer med funktionsbegränsning, t.ex. äldre personer, gravida kvinnor och personer som reser med bagage, se skäl 4 i ingressen till direktivet. Vid genomförandet av kommissionens delegerade akter ska marknadskontrollmyndigheten och tillsyns- myndigheterna beakta proportionalitetsprincipen och verka för att regel- bördan och administrationen för företagen minimeras. Detta kan exempel- vis ske genom att myndigheterna tar fram tydliga instruktioner om tillämpningen av regelverket.

Undantagen från tillgänglighetskraven påverkar ekonomiska aktörers förutsättningar att släppa ut produkter och tillhandahålla produkter och tjänster till konsumenter. Möjligheten till undantag enligt artikel 14.1 i tillgänglighetsdirektivet föreslås därför genomföras i lag, jfr 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen. Utredningen föreslog att det nu aktuella undantaget skulle formuleras på samma sätt som undantaget i webbtillgänglighetsdirektivet genomförds i lagen om tillgänglighet till digital offentlig service, nämligen genom att uttrycket oskäligt betungande används i stället för uttrycket oproportionell börda. Flera remissinstanser, däribland Diskrimineringsombudsmannen (DO), Funktionsrätt Sverige, Hörselskadades Riksförbund, Näringslivets Regelnämnd, Myndigheten för delaktighet, SJ, Svensk Handel, Sveriges Dövas Riksförbund, Transport- företagen och Tågföretagen, anser att den nu aktuella lagen bör ha samma lydelse som direktivet. Regeringen delar denna bedömning av flera skäl. Även om oskäligt betungande används i webbtillgänglighetsdirektivet skiljer sig tillgänglighetsdirektivet från webbtillgänglighetsdirektivet då tillgänglighetsdirektivet uttryckligen i bilaga VI reglerar kriterierna för en proportionalitetsbedömning. Dessutom kan uttrycket oskälig betungande i sig ge det felaktiga intrycket att bedömningen är ensidig och att endast nackdelarna för en ekonomisk aktör ska beaktas. Med direktivets uttryck oproportionerlig börda framgår det i stället tydligt att en proportionalitets- bedömning ska göras när den eventuella bördan bedöms, dvs. man ska väga kostnader för tillgänglighetsanpassningen mot fördelarna för såväl den ekonomiska aktören som för personer med funktionsnedsättning. Regeringen delar DO:s uppfattning och anser att med en användning av uttrycket oproportionerlig börda minskar risken för en sammanblandning med diskrimineringslagstiftelsens bestämmelser. I 7 § den nya lagen ska därför det senare uttrycket användas.

Undantagets tillämplighet vid extern finansiering

Enligt artikel 14.6 i tillgänglighetsdirektivet har en ekonomisk aktör, som får medel från andra källor för att förbättra tillgängligheten, inte rätt att åberopa bestämmelsen med undantag vid oproportionerligt stor börda. Det gäller oavsett om det är medel från offentliga eller privata finansiärer. Bestämmelsen i artikel 14.6 föreslås regleras i 7 § tredje stycket i den nya lagen. En skälighetsbedömning ska göras i de fall en ekonomisk aktör tagit emot externa medel i syfte att göra produkten eller tjänsten mer tillgänglig. Detta innebär att för det fall en ekonomisk aktör visserligen tagit emot externa medel för att anpassa en produkt eller tjänst men ändå inte lyckats göra den mer tillgänglig kan det vara oskäligt att en ekonomisk aktör inte

Prop. 2022/23:42

69

Prop. 2022/23:42 får åberopa undantagen från tillgänglighetskraven. Vid skälighets- bedömningen kan det även beaktas hur mycket medel en ekonomisk aktör tagit emot i relation till vad förbättringarna av tillgängligheten kostat.

Dokumentations- och underrättelseskyldighet

En ekonomisk aktör som vill åberopa undantag ska dokumentera och spara sin bedömning av undantaget och också underrätta marknadskontroll- myndigheten eller tillsynsmyndigheten i den medlemsstat på vars marknad produkten släpps ut respektive tjänsten tillhandahålls att undantag åberopas, artikel 14.3 och 14.8. Den ekonomiska aktören ska bevara relevanta resultat av bedömningen av undantag under fem år och ska på begäran av en marknadskontrollmyndighet eller tillsynsmyndighet kunna tillhandahålla myndigheten en kopia av bedömningen, artikel 14.3. Skyldigheten för den ekonomiska aktören att dokumentera sin bedömning och underrätta myndigheten föreslås regleras i 8 § första och andra stycket den nya lagen. För det fall en tjänsteleverantör åberopar undantag på grund av en oproportionerligt stor börda ska en förnyad bedömning av undantaget göras när tjänsten ändras, på begäran av tillsynsmyndigheten eller senast vart femte år, se artikel 14.5.

Bemyndigande

De ekonomiska aktörernas skyldigheter när de vill använda sig av undantag från tillgänglighetskraven är sådana att de rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna. Det är därmed sådana krav som ska regleras i lag, jfr 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen. Med hänsyn till detaljeringsgraden av bedömningskriterierna för undantag på grund av oproportionerligt stor börda i bilaga VI och till att kommissionen kan specificera de relevanta kriterierna för undantag enligt artikel 14.2 ytterligare, är det lämpligt att bilaga VI och kommissionens delegerade akter avseende dessa kriterier genomförs på lägre författningsnivå än lag. Detsamma gäller skyldigheten att spara och förnya bedömningen av undantag. Myndigheten för digital förvaltning har också i sitt remiss- yttrande påpekat att det vore önskvärt med bättre vägledning för att beräkna de uppskattade fördelarna för personer med funktionsnedsättning. Regeringen delar den bedömningen. Det föreslås därför att regeringen med stöd av 8 kap. 3 § regeringsformen får meddela föreskrifter om kriterier för bedömning av undantag samt att regeringen med stöd av 8 kap. 10 § regeringsformen ges möjlighet att vidaredelegera sin föreskriftsrätt till en förvaltningsmyndighet. Vidare föreslås det att regeringen också bemyn- digas att meddela föreskrifter om hur länge underlaget för den ekonomiska aktörens bedömning av undantag ska sparas och när en tjänsteleverantör behöver förnya sin bedömning om undantag. Regeringen föreslås kunna vidaredelegera även denna föreskriftsrätt till en förvaltningsmyndighet.

70

Prop. 2022/23:42

5.11

Undantag för mikroföretag

 

 

 

Regeringens förslag: Krav på tillgänglighet ska inte gälla för tjänster

 

som mikroföretag tillhandahåller.

 

Ett mikroföretag som hanterar produkter och som åberopar undantag

 

med hänsyn till en större förändring av en produkts grundläggande

 

karaktär eller en oproportionerligt stor börda ska inte behöva

 

dokumentera sin bedömning och inte heller underrätta behörig

 

marknadskontrollmyndighet om att undantag åberopas. Om marknads-

 

kontrollmyndigheten begär det, ska företaget dock lämna de uppgifter

 

som är relevanta för bedömningen av undantaget till myndigheten.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller

 

har inga synpunkter. Statens kulturråd anser att det är viktigt att små

 

producenter av e-böcker kan undantas från direktivets krav. Förlags-

 

branschen i Sverige är heterogen med både mindre och större aktörer.

 

Svenska Förläggareföreningen välkomnar utredningens val att undanta

 

mikroföretag på tjänsteområdet från lagens tillämpningsområde.

 

Föreningen påpekar att gränsen mellan ett förlag som kategoriseras som

 

ett mikroföretag och ett förlag som inte gör det, inte är lika knivskarp i

 

verkligheten som i lagens mening. Föreningen anser att de motiv som

 

berättigar ett undantagande av vissa förlag, kan vara lika giltiga för förlag

 

som omfattas av lagens skyldigheter och att det därför är viktigt att berörda

 

myndigheter erbjuder alla förlag stöd i form av riktlinjer och verktyg för

 

att underlätta anpassningen till lagens krav. Föreningen framhåller att det

 

bör vara möjligt att få statligt ekonomiskt stöd för att inte vissa förlag ska

 

riskera att halka efter konkurrensen på marknaden för att de saknar

 

resurser att tillmötesgå lagens krav.

 

Skälen för regeringens förslag: Tillgänglighetsdirektivet innehåller ett

 

undantag för mikroföretag. Undantag gäller dels för mikroföretag som

 

tillhandahåller tjänster, dels för mikroföretag som hanterar produkter när

 

de åberopar undantag från tillgänglighetskraven. Regeringen föreslår att

 

dessa undantag regleras i 10 § den nya lagen.

 

Mikroföretag definieras i artikel 3.24 som ett företag med färre än tio

 

anställda och som har en årsomsättning som inte överstiger 2 miljoner euro

 

eller en årlig balansomslutning som inte överstiger 2 miljoner euro.

 

Samma definition föreslås i den nya lagen. Motsvarande definition finns i

 

kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om

 

definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag. Av

 

artikel 5 i bilagan till kommissionens rekommendation framgår att med

 

anställda avses antalet årsarbetskrafter, det vill säga antalet personer som

 

på heltid arbetat i företaget eller för företagets räkning under hela

 

referensåret. Det arbete som utförs av personer som inte har arbetat hela

 

året, som har arbetat deltid, oberoende av varaktighet, eller som utfört

 

säsongsarbete ska beräknas som delar av årsarbetskrafter.

 

Undantaget från tillgänglighetskraven gäller mikroföretag som till-

 

handahåller tjänster. Dessa företag är helt undantagna från tillgänglighets-

 

kraven, vilket framgår av artikel 4.5 i tillgänglighetsdirektivet. I skäl 70 i

71

Prop. 2022/23:42 ingressen till tillgänglighetsdirektivet anges att alla företag ska göra en bedömning av huruvida det skulle vara oproportionerligt att uppfylla tillgänglighetskraven. För ett mikroföretag som tillhandahåller tjänster skulle det dock innebära en oproportionerlig börda bara att göra en sådan bedömning. Därför bör, enligt skäl 70 i ingressen, krav och skyldigheter i direktivet inte gälla mikroföretag som tillhandahåller tjänster inom ramen för tillgänglighetsdirektivets tillämpningsområde. Det framhålls dock i skäl 72 i ingressen till direktivet att även om vissa mikroföretag är undantagna från skyldigheterna i direktivet, bör alla mikroföretag upp- manas att tillverka, importera eller distribuera produkter och tillhandahålla tjänster som uppfyller tillgänglighetskraven i direktivet så att deras konkurrenskraft och tillväxtpotential på den inre marknaden ökar. Medlemsstaterna bör därför tillhandahålla riktlinjer och verktyg till mikroföretag för att underlätta tillämpningen av de nationella bestäm- melser genom vilka tillgänglighetsdirektivet införlivas. Detta kommer också till uttryck i artikel 4.6 där det framgår att medlemsstaterna ska tillhandahålla riktlinjer och verktyg till mikroföretag för att underlätta tillämpningen av de nationella bestämmelser genom vilka direktivet införlivas. Regeringen avser att inkludera detta i uppdraget för den eller de myndigheter som kommer att ha främjandeuppdrag på området.

Utredningen gjorde bedömningen att undantaget för mikroföretag inte ska förstås så att större företag inte ska tillämpa kraven på tillgänglighet om en tjänsteleverantör i produktions- eller distributionskedjan är ett mikroföretag. Regeringen delar denna bedömning. Undantaget är därför inte tillämpligt om en tjänsteleverantör använder sig av ett mikroföretag som underleverantör avseende delar av sitt tjänsteutbud, t.ex. en e-hand- lare som tillhandahåller betallösningar. Även den omvända situationen kan uppstå, det vill säga att den tjänsteleverantör som distribuerar en tjänst till en konsument är ett mikroföretag medan den huvudsakliga tjänste- leverantören är ett större eller medelstort företag. Inte heller i dessa fall är avsikten att det större företaget ska vara befriat från kraven på tillgänglighet.

Mikroföretag som hanterar produkter omfattas fullt ut av tillgänglighets- kraven, men de har vissa lättnader i sina skyldigheter när det gäller kraven på att dokumentera och informera om sin bedömning av undantag för större förändring eller oproportionerligt stor börda, jfr avsnitt 5.10. Åberopar mikroföretaget undantag behöver det inte dokumentera och tydligt redogöra för och motivera det, men företaget ska på begäran av en behörig marknadskontrollmyndighet kunna förse myndigheten med de uppgifter som är relevanta för bedömningen av undantag, artikel 14.4 i tillgänglighetsdirektivet. Företaget behöver vidare inte informera behörig myndighet om att de åberopar undantag, artikel 14.8 andra stycket.

72

5.12Skyldigheten för ekonomiska aktörer som hanterar produkter att kontrollera produkten

Regeringens förslag: Innan en produkt släpps ut på marknaden ska tillverkaren se till att en bedömning av om produkten överensstämmer med tillgänglighetskraven görs, alternativt att det görs en bedömning av om det finns förutsättningar för undantag från tillgänglighetskraven. Tillverkaren ska i samband med det utarbeta och spara teknisk dokumentation till grund för bedömningen.

Om bedömningen innebär att produkten uppfyller tillgänglighets- kraven, ska tillverkaren upprätta en EU-försäkran om överens- stämmelse och förse produkten eller dess märkskylt med CE-märkning. Det ska göras innan produkten släpps ut på marknaden. Om en tillverkare har åberopat undantag, ska det av försäkran framgå vilka tillgänglighetskrav som omfattas av undantaget. Tillverkaren ska säkerställa att det finns rutiner som säkerställer att alla tillverkade produkter överensstämmer med tillgänglighetskraven.

De allmänna principer som finns i artikel 30 i förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 ska gälla för CE-märkningen av produkter.

Tillverkaren ska förse produkten med informationstext om

produktens spårbarhet, tillverkarens kontaktuppgifter och konsumentens användning av produkten.

Importören och distributören ska kontrollera att tillverkaren har försett produkten med CE-märkning och informationstext innan den släpps ut eller tillhandahålls på marknaden. Importören ska också kontrollera att tillverkaren har låtit utföra en bedömning om överens- stämmelse och ska också förse produkten med informationstext om de egna kontaktuppgifterna och konsumentens användning av produkten innan produkten släpps ut på marknaden. Importören och distributören ska även säkerställa att lagrings- eller transportförhållandena inte äventyrar produktens överenstämmelse med tillgänglighetskraven under den tid de har ansvar produkten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om förfarandet för bedömning av produkters överensstämmelse och rutiner i samband med serietillverkning, tillverkarens skyldigheter och ansvar i fråga om EU-försäkran och CE- märkning, innehåll, placering och utformning av informationstext samt importörens och distributörens kontroll innan en produkt släpps ut på marknaden.

En tillverkare ska genom skriftlig fullmakt få utse en representant som ska utföra de uppgifter som anges i fullmakten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om de krav som ska ställas på fullmaktens innehåll.

En importör eller distributör ska överta tillverkarens skyldigheter om denne släpper ut en produkt på marknaden i eget namn eller under eget varumärke eller ändrar en produkt som redan släppts ut på marknaden

Prop. 2022/23:42

73

Prop. 2022/23:42

74

på ett sådant sätt att överensstämmelsen med föreskrivna krav kan påverkas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen lämnar inte något förslag om att direktivets bestämmelse om bedömning av överensstämmelse eller informationsskyldighet avseende spårbarhet, kontaktuppgifter eller användning ska tas in i den nya lagen.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter.

Skälen för regeringens förslag

Formella krav

Utöver materiella tillgänglighetskrav innehåller tillgänglighetsdirektivet även vissa formella krav på dokumentation av tillgänglighetskraven. För produkter regleras dessa formella krav i artiklarna 7–12 i tillgänglig- hetsdirektivet och rör dokumentation av bedömning av överensstämmelse, EU-försäkran, CE-märkning, att produkten ska förses med viss informationstext samt att information ska kunna ges om leveranskedjan. I dessa bestämmelser finns också språkkrav, krav på att handlingar och underlag ska sparas under viss tid samt att berörda ekonomiska aktörer ska informera och samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna.

Nedan följer en genomgång av innebörden av dessa formella krav för de berörda ekonomiska aktörerna tillsammans med förslag på hur direktivets krav bör genomföras.

Bedömning av överensstämmelse och EU-försäkran

När tillverkarna släpper ut sina produkter på marknaden ska de enligt artikel 7 i tillgänglighetsdirektivet se till att dessa har konstruerats och tillverkats i enlighet med de tillämpliga materiella tillgänglighetskraven i direktivet. Tillverkarna ska därför utarbeta en teknisk dokumentation och utföra eller låta utföra nödvändiga bedömningar av överensstämmelse som anges i tillgänglighetsdirektivets bilaga IV. Kravet att tillverkaren ska utarbeta den tekniska dokumentationen framgår av artikel 7.2 första stycket och av bilaga IV. Uppgiften får enligt artikel 8.2 inte delegeras till tillverkarens representant, se nedan.

Om en bedömning av överensstämmelse innebär att produkten uppfyller tillgänglighetskraven, ska tillverkaren upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse, artikel 7.2 andra stycket. Tillverkaren ska även upp- rätta en skriftlig EU-försäkran om överensstämmelse för en produkt- modell. I en sådan försäkran ska det anges för vilken produktmodell den har upprättats. En EU-försäkran om överensstämmelse ska enligt artikel

16.2i direktivet utformas enligt förlagan i bilaga III till beslut nr 768/2008/EG och innehålla de delar som anges i direktivets bilaga IV. Den ska fortlöpande uppdateras. Beslut 768/2008/EG fastställer en gemensam ram med allmänna principer och referensbestämmelser för utarbetandet av gemenskapslagstiftningen om harmonisering av villkoren för saluföring av produkter. Av de allmänna principer som uttrycks i beslutet framgår att de produkter som släpps ut på gemenskapsmarknaden ska uppfylla kraven i all tillämplig lagstiftning. När ekonomiska aktörer släpper ut produkter på gemenskapsmarknaden ska de, i förhållande till sina respektive roller i leveranskedjan, vara ansvariga för att deras produkter uppfyller kraven i

all tillämplig lagstiftning. De ekonomiska aktörerna ska bära ansvaret för att all den information som de lämnar om sina produkter är korrekt, fullständig och i överensstämmelse med gällande gemenskapsbestäm- melser. Beslutets bilaga III utgör en mall för utformningen av en EU- försäkran. I tillgänglighetsdirektivets bilaga IV beskrivs det förfarande som ska ligga till grund för utfärdandet av en EU-försäkran. Förfarandet är utformat utifrån förfarandet Intern tillverkningskontroll i Modul A, som anges i bilaga II till beslut 768/2008/EG. Detta innebär att förfarandet ska bygga på att det är tillverkaren som på eget ansvar säkerställer och försäkrar att berörda produkter uppfyller direktivets tillgänglighetskrav. Tillverkaren utarbetar den tekniska dokumentationen, vilken ska göra det möjligt att bedöma om produkten överensstämmer med de relevanta tillgänglighetskraven. I de fall där tillverkaren har åberopat att det föreligger en oproportionerligt stor börda att uppfylla ett krav eller att ett krav kräver en större förändring av produkten vilken innebär en grund- läggande ändring av dess grundläggande karaktär, ska dokumentationen även visa att det berörda tillgänglighetskravet innebär detta. Den tekniska dokumentationen ska endast innehålla de tillämpliga kraven och, om det krävs för bedömningen, en beskrivning av produktens utformning, tillverkning och funktion. I tillämpliga fall ska den tekniska dokumenta- tionen även innehålla en allmän beskrivning av produkten samt en förteckning över de harmoniserade standarder, till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, samt till tekniska specifikationer som följts helt eller delvis. Dokumentationen ska även i tillämpliga fall innehålla beskrivningar av de lösningar som har valts för att uppfylla de relevanta tillgänglighetskraven när de harmoniserade standarderna eller tekniska specifikationerna inte har följts. Om harmoniserade standarder eller tekniska specifikationer har använts delvis, ska det anges i den tekniska dokumentationen vilka delar som har tillämpats. Den tekniska dokumentationen ska enligt artikel 7.3 i tillgänglighetsdirektivet sparas i fem år från det att produkten släpptes ut på marknaden.

Vid serietillverkning ska tillverkaren enligt artikel 7.4 se till att det finns rutiner som säkerställer att alla tillverkade produkter överensstämmer med tillgänglighetskraven eller med krav på tillgänglighet enligt direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av tillgänglighets- direktivet. Hänsyn ska också tas till ändringar som görs i produktens konstruktion eller egenskaper och till ändringar i de harmoniserade standarder eller tekniska specifikationer som tillverkaren hänvisar till i sin försäkran om överensstämmelse.

För det fall produkten omfattas av fler än en unionsakt där det ställs krav på EU-försäkran om överensstämmelse, ska endast en EU-försäkran om överensstämmelse upprättas för samtliga dessa unionsakter. Regeringen föreslår att det i den föreslagna lagen tas in bestämmelser om tillverkarens skyldighet att utföra eller låta utföra en bedömning av om produkten överensstämmer med tillgänglighetskraven, utarbeta teknisk dokumen- tation till grund för bedömningen samt upprätta en EU-försäkran.

Prop. 2022/23:42

75

Prop. 2022/23:42

76

Principer för CE-märkning

Enligt artikel 4 i tillgänglighetsdirektivet får endast produkter som uppfyller tillgänglighetskraven i bilaga I släppas ut på marknaden. Produkter som bedöms uppfylla kraven ska därför CE-märkas av tillverkaren enligt artikel 7.2 i tillgänglighetsdirektivet. I skäl 82 i ingressen till tillgänglighetsdirektivets utrycks att CE-märkningen, som visar att en produkt överensstämmer med tillgänglighetskraven i detta direktiv, är det synliga resultatet av en hel process av bedömning av överensstämmelse i vid bemärkelse. I samma skäl betonas att tillgäng- lighetsdirektivet bör följa de allmänna principer för CE-märkning som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Av skäl 83 i tillgänglighetsdirektivet följer att tillverkaren, genom att anbringa CE-märkningen på en produkt försäkrar, i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008, att produkten överensstämmer med alla tillämpliga tillgänglighetskrav och att tillverkaren tar på sig det fulla ansvaret för det. I artikel 17 i tillgänglighetsdirektivets påminns om de allmänna principer om CE-märkning som fastställs i förordning (EG) nr 765/2008. Förordning (EG) nr 765/2008 är direkt tillämplig i Sverige och fastställer bl.a. allmänna principer om CE-märkning. CE-märkning definieras i artikel 2.20 i förordningen som en märkning genom vilken tillverkaren visar att produkten överensstämmer med tillämpliga krav som fastställs i harmoniserad gemenskapslagstiftning som föreskriver om märkningen.

Hur CE-märkningen ska placeras

Enligt artikel 18 i tillgänglighetsdirektivet ska CE-märkningen anbringas på produkten eller dess märkskylt så att den är synlig, läsbar och outplånlig. Om detta inte är möjligt eller lämpligt på grund av produktens art, ska märket anbringas på förpackningen och i de medföljande dokumenten. Av artikel 30 i förordning (EG) nr 765/ 2008 framgår att CE- märkningen endast får anbringas av tillverkaren eller tillverkarens representant. Övriga ekonomiska aktörer har i stället en skyldighet att försäkra sig om att produkten är försedd med en korrekt CE-märkning, jfr artiklarna 9.2 och 10.2 i tillgänglighetsdirektivet.

Av artikel 30 i förordning (EG) nr 765/2008 framgår bl.a. följande. CE- märkningen ska anbringas endast på produkter för vilka anbringande av märkningen föreskrivs i specifik harmoniserad gemenskapslagstiftning och får inte anbringas på någon annan produkt. Genom att anbringa eller låta anbringa CE-märkningen visar tillverkaren att denne tar ansvaret för att produkten överensstämmer med alla tillämpliga krav som fastställs i relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning som föreskriver om märkningen. CE-märkningen ska vara den enda märkning som intygar att produkten överensstämmer med tillämpliga krav som fastställs i relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning som föreskriver om märkningen. Det ska vara förbjudet att på produkter anbringa märkning, symboler och inskriptioner som kan vara vilseledande för tredje part i fråga om CE- märkets innebörd eller utformning. Annan märkning får anbringas på produkterna, förutsatt att den inte försämrar CE-märkningens synlighet eller läsbarhet eller ändrar dess innebörd. Medlemsstaterna ska se till att bestämmelserna om CE-märkning tillämpas korrekt och vidta lämpliga

åtgärder i händelse av otillbörlig användning av märkningen. Medlems-

Prop. 2022/23:42

staterna ska också vidta sanktioner för överträdelser, vilka får inbegripa

 

straffrättsliga sanktioner för allvarliga överträdelser. Dessa sanktioner ska

 

stå i proportion till överträdelsen och effektivt avskräcka från otillbörlig

 

användning. I förordning (EG) nr 765/2008 bilaga II anges hur CE-

 

märkningen ska vara utformad. Förordningen kompletteras i svensk rätt

 

med lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll samt

 

förordningen (2011:811) om ackreditering och teknisk kontroll. Av 15 § i

 

nämnda lag framgår att en produkt enbart får CE-märkas om föreskrifter

 

om märkningen finns i lag eller annan författning som genomför ett EU-

 

direktiv. Regeringen föreslår därför att en bestämmelse om hur CE-

 

märkningen ska anbringas på produkter tas in i den nya lagen.

 

Ytterligare information om produkten

 

I artiklarna 7.5, 7.6, 7.7, 9.4, 9.5 och 10.2 i tillgänglighetsdirektivet finns

 

ytterligare krav på information avseende produkten, tillverkaren eller

 

importören och på anvisningar om hur konsumenterna ska använda

 

produkten. Det rör uppgifter om produktens spårbarhet, kontaktuppgifter

 

till tillverkaren eller importören samt bruksanvisningar och säkerhets-

 

föreskrifter till slutanvändarna. Det är uppgifter som ska framgå på

 

produkten.

 

Genomförande av kraven på produkter

 

Frågan om tillverkarens, representantens, importörens och distributörens

 

skyldigheter avseende bedömning av överensstämmelse, EU-försäkran

 

och CE-märkning regleras i kapitel III i tillgänglighetsdirektivet. De

 

övergripande skyldigheterna för vad som åligger tillverkaren, repre-

 

sentanten, importören och distributören föreslås genomföras i lag,

 

eftersom bestämmelserna rör förhållandet mellan enskilda och det

 

allmänna, jfr 8 kap. 2 § regeringsformen. Bestämmelserna i artiklarna 7.3,

 

7.4, 7.5, 7.6, 7.7, 8.1 andra stycket, 8.2, 9.3, 9.6, 9.7, 10.1, 10.3, 10.4,

 

16.2–4, 18.1 samt bilaga IV om förfaranden för bedömning av överens-

 

stämmelse, teknisk dokumentation och EU-försäkran är detaljerade

 

avseende de ekonomiska aktörernas skyldigheter och också av teknisk

 

eller administrativ natur. De bör därför med stöd av 8 kap. 3 § och 10 §§

 

regeringsformen genomföras i föreskrifter som meddelas av regeringen

 

eller den myndighet som regeringen bestämmer.

 

Tillverkarens skyldigheter att kontrollera tillgänglighetskraven för

 

produkter

 

Tillverkarnas skyldigheter redogörs huvudsakligen för i artikel 7 i

 

tillgänglighetsdirektivet. I artikel 3.17 i tillgänglighetsdirektivet definieras

 

tillverkare som fysisk eller juridisk person som tillverkar eller låter

 

konstruera eller tillverka en produkt och saluför den produkten, i eget

 

namn eller under eget varumärke. Samma definition föreslås i den nya

 

lagen.

 

Tillverkarna ska se till att deras produkter är konstruerade och

 

tillverkade för att uppfylla direktivets tillgänglighetskrav. Tillverkarens

 

ansvar enligt lagen gäller även om tillverkare lägger ut hela eller delar av

 

verksamheten på underentreprenad. Tillverkaren kan således inte lägga

77

Prop. 2022/23:42 över ansvaret i denna del på sin representant eller på en distributör, användare eller underleverantör. En tillverkare får endast släppa ut produkter på marknaden om de uppfyller tillgänglighetskraven, se avsnitt 5.8. När en produkt uppfyller nödvändiga tillgänglighetskrav ska tillverkare göra ovan beskrivna bedömning av överensstämmelse, upprätta nödvändig teknisk dokumentation, utfärda en EU-försäkran om överens- stämmelse samt förse produkten med en CE-märkning. I bilaga IV till tillgänglighetsdirektivet beskrivs detta förfarande. Enligt bilagan är det tillverkaren som genom intern tillverkningskontroll bedömer samt på eget ansvar försäkrar att produkterna uppfyller nödvändiga krav. Den tekniska dokumentationen och EU-försäkran ska bevaras i fem år efter att produkten har släppts ut på marknaden. Det ska även finnas rutiner som säkerställer att kraven i direktivet uppfylls även vid serietillverkning. När rutiner för serietillverkning tas fram behöver tillverkaren även beakta ändringar som kan komma att göras i produktens konstruktion och tekniska egenskaper.

Tillverkaren ska även beakta att de tekniska specifikationer och harmoniserade standarder som det hänvisas till i en EU-försäkran kan komma att ändras. Produkterna ska vara försedda med spårbarhets- eller identifieringsmärkning, antingen på produkten, förpackningen eller medföljande dokument. Identifieringsmärkning kan t.ex. vara ett typ- nummer eller serienummer. Produkten ska även förses med kontakt- uppgifter till tillverkaren och åtföljas av bruksanvisningar och säkerhets- föreskrifter som är tydliga och lättbegripliga. Kontaktuppgifterna, bruksanvisningen och säkerhetsföreskrifterna ska finnas på ett språk som lätt kan förstås av slutanvändare och marknadskontrollmyndigheter. Vad gäller bruksanvisningen och säkerhetsföreskrifterna är det upp till berörd medlemsstat att ange vilket språk som dessa ska vara författade på.

Tillverkarens skyldigheter föreslås regleras i 11–13 §§ den nya lagen. Då vissa skyldigheter regleras i detalj i bilaga IV till tillgänglighets- direktivet föreslås sådana detaljerade föreskrifter meddelas på lägre författningsnivå än lag med stöd av bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Bemyndigandena i 11–13 §§ innebär exempelvis att mer detaljerade bestämmelser om vad den tekniska dokumentationen ska innehålla, hur en EU-försäkran om överens- stämmelse ska upprättas samt vilken typ av kontaktuppgifter och vilket språk som ska användas för informationstexter kommer att meddelas i förordning eller myndighetsföreskrift.

Tillverkarens representant

Enligt artikel 8 i tillgänglighetsdirektivet får tillverkaren utse en bemyndigad företrädare. Med bemyndigad företrädare avses enligt artikel 3.18 en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom unionen och som enligt en skriftlig fullmakt från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter.

Enligt artikel 8.1 första stycket i tillgänglighetsdirektivet utser till- verkaren företrädaren genom en skriftlig fullmakt. Skyldigheterna för en tillverkare att konstruera och tillverka produkter så att de överensstämmer med tillgänglighetskraven samt att upprätta den tekniska dokumentationen

78

får dock inte delegeras till företrädaren, artikel 8.1 andra stycket i tillgänglighetsdirektivet.

I artikel 8.2 i tillgänglighetsdirektivets regleras de uppgifter som den bemyndigade företrädaren får utföra. De uppgifter som tillverkaren ger till företrädaren ska framgå av fullmakten. Fullmakten ska bl.a. ge företrädaren rätt att under en femårsperiod kunna uppvisa EU-försäkran för produkten, på motiverad begäran ge en nationell behörig myndighet all information och dokumentation som behövs för att uppvisa att en produkt överensstämmer med direktivets krav samt att på begäran samarbeta med behöriga nationella myndigheter om alla åtgärder som behöver vidtas för att undanröja bristande överensstämmelse med direktivets krav för de produkter som omfattas av fullmakten.

Med bemyndigad företrädare avses enligt artikel 3.18 en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom unionen och som enligt en skriftlig fullmakt från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter. Utredningen valde att använda benämningen representant med hänvisning till att det för svensk rätt är mer bekant. Utredningen avsåg ingen skillnad i sak. Regeringen delar utredningens bedömning.

Bestämmelser om tillverkarens möjlighet att genom skriftlig fullmakt bemyndiga en representant föreslås framgå av 14 § den nya lagen, då det innebär att ansvar för produkters överensstämmelse också läggs på ytter- ligare en aktör i leveranskedjan. Lagrådet anser att inskränkningen i representantens behörighet, som innebär att en tillverkare inte får delegera skyldigheten att kontrollera produktens överensstämmelse med tillgäng- lighetskraven eller att utarbeta teknisk dokumentation, bör framgå direkt av lagtexten. Regeringen konstaterar att samma inskränkning finns i annan marknadskontrollagstiftning. I 6 § lagen (2011:57) om leksakers säkerhet regleras en fullmakts innehåll tillsammans med ett bemyndigande där inskränkningen av fullmakten reglerats i en myndighetsföreskrift. Det är enligt regeringens mening en fördel att utforma regleringarna på ett likartat sätt. Inskränkningen i behörighet bör därför regleras i förordning. Detsamma gäller i fråga om fullmaktens innehåll. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela ytterligare föreskrifter om innehållet i sådana fullmakter. Eftersom kraven avseende hur fullmakten ska upprättas samt representantens behörigheter och befogenheter är obligatoriska, kommer föreskrifterna att vara desamma som framgår av artikel 8.

Importörens skyldigheter att kontrollera tillgänglighetskraven för produkter

Importörernas skyldigheter framgår främst av artikel 9 i tillgänglighets- direktivet. Skyldigheterna motsvarar i stort sett de skyldigheter som tillverkaren har. Definitionen av importör i artikel 3.1 begränsas till fysisk eller juridisk person som är etablerad inom unionen och släpper ut en produkt från ett tredjeland på unionsmarknaden. En motsvarande definition föreslås i den nya lagen. Om en person för in varor från en medlemsstat, omfattas personen i stället av de skyldigheter som gäller för distributörer.

En importör får endast släppa ut produkter på den inre marknaden som överensstämmer med tillgänglighetskraven. Innan en importör får släppa

Prop. 2022/23:42

79

Prop. 2022/23:42 ut en produkt på marknaden ska importören därför säkerställa att tillverkaren har gjort den bedömning av produktens överensstämmelse med de tillgänglighetskrav som beskrivs i direktivets bilaga IV. Importören ska försäkra sig om att tillverkaren har upprättat en bedömning om överensstämmelse med tillhörande nödvändig teknisk dokumentation, har upprättat en EU-försäkran om överensstämmelse, att produkten är försedd med CE-märkning, identifieringsmärkning och med tillverkarens kontaktuppgifter på ett språk som lätt kan förstås av slutanvändare och marknadskontrollmyndighet, samt att produkten åtföljs av övriga nödvändiga dokument.

Utöver tillverkarens kontaktuppgifter ska importören förse produkten med de egna kontaktuppgifterna. Kontaktuppgifterna ska vara på ett språk som lätt kan förstås av slutanvändare och marknadskontrollmyndigheter. Importören ska också säkerställa att produkten åtföljs av bruksanvisningar och säkerhetsföreskrifter på ett språk som lätt kan förstås av konsumenter och andra slutanvändare och som bestämts av den berörda medlemsstaten. Till skillnad mot vad som gäller för tillverkare finns däremot inget krav att kontrollera att dessa dokument är tydliga och lättförståeliga.

Under den tid då importören ansvarar för en produkt ska denne även säkerställa att lagrings- och transportförhållandena är sådana att dessa inte påverkar produktens överensstämmelse med kraven på tillgänglighet.

Importörens ovan beskrivna skyldigheter föreslås regleras i 15 och 17 §§ den nya lagen.

Importören ska under fem års tid kunna uppvisa EU-försäkran och säkerställa att marknadskontrollmyndigheter får tillgång till den tekniska dokumentationen till en produkt om detta begärs. Regeringen föreslår att detta är krav som tillsammans med krav på vilken typ av kontaktuppgifter, användaranvisning och språk som ska ställas på informationstexten bör regleras på lägre författningsnivå än lag med stöd av bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Distributörens skyldigheter att kontrollera tillgänglighetskraven för produkter

Distributörernas skyldigheter regleras främst i artikel 10 i tillgänglighets- direktivet. I artikel 3.20 definieras en distributör som fysisk eller juridisk person i leveranskedjan, förutom tillverkaren eller importören, som tillhandahåller en produkt på marknaden. Samma definition föreslås tas in i den nya lagen. Av artikel 10.1 i tillgänglighetsdirektivet följer att distributören ska iaktta vederbörlig omsorg i förhållande till direktivets tillgänglighetskrav, när den tillhandahåller en produkt på marknaden. Innebörden av detta utvecklas i artikel 10.2–10.6 i tillgänglighets- direktivet. Av dessa bestämmelser följer att distributören, innan denne tillhandahåller en produkt på marknaden, ska kontrollera att produkten är CE-märkt samt åtföljs av de dokument, bruksanvisningar och säkerhets- föreskrifter som fordras. Distributören ska även säkerställa att tillverkaren och importören har försett produkten med identifikationsmärkning och kontaktuppgifter till både tillverkare och importör. Så länge en distributör ansvarar för en produkt ska denne även säkerställa att lagrings- och transportförhållandena är sådana att dessa inte påverkar produktens

80

överensstämmelse med tillgänglighetskraven. Distributörens skyldigheter Prop. 2022/23:42 föreslås regleras i 16 och 17 §§ den nya lagen.

Distributörens skyldighet att iaktta vederbörlig omsorg i förhållande till tillgänglighetskraven när denne tillhandahåller en produkt på marknaden rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna och ska därför regleras i lag, jfr 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen. Kraven är emellertid av sådan art att de lämpligen förtydligas och beskrivs i förordning eller myndighetsföreskrift. Regeringen föreslår därför att regeringen bemyn- digas att meddela föreskrifter som förtydligar distributörens skyldighet att iaktta vederbörlig omsorg i förhållande till tillgänglighetskraven när distributören kontrollerar produkter som denne tillhandahåller marknaden samt att regeringen också ges möjlighet att vidaredelegera denna föreskriftsrätt till den myndighet som regeringen bestämmer.

Importörers och distributörers övertagande av ansvar

Av artikel 11 i tillgänglighetsdirektivet följer att en importör eller en distributör ska anses vara en tillverkare och ha samma skyldigheter som en sådan om importören släpper ut en produkt på marknaden under eget namn eller varumärke eller ändrar en produkt som redan släppts ut på marknaden på ett sådant sätt att produktens överensstämmelse med direktivets krav kan påverkas. Motsvarande bestämmelse föreslås tas in i 18 § den nya lagen. Bestämmelsen innebär att samtliga krav som ställs på en tillverkare enligt tillgänglighetsdirektivet i den nya lagen också gäller för importörer och distributörer i dessa fall.

5.13

Skyldigheter vid misstanke om bristande

 

 

överensstämmelse av produkter

 

 

 

Regeringens förslag: Om en tillverkare eller importör anser, eller har

 

anledning att anta, att en produkt som denne har släppt ut på marknaden

 

inte överensstämmer med tillgänglighetskraven, ska denne omedelbart

 

vidta åtgärder för att åtgärda den bristande överensstämmelsen eller för

 

att dra tillbaka produkten. En distributör som anser, eller har anledning

 

att anta, att en produkt brister i överensstämmelse ska inte få

 

tillhandahålla den förrän denne har försäkrat sig om att bristen har

 

åtgärdats eller, om så är lämpligt, åtgärder vidtagits för att dra tillbaka

 

produkten.

 

En tillverkare, importör eller distributör som har anledning att anta

 

att en produkt som denne har släppt ut eller tillhandahållit på marknaden

 

inte uppfyller tillgänglighetskraven ska omedelbart underrätta behöriga

 

marknadskontrollmyndigheter i de medlemsstater där de har tillhanda-

 

hållit produkten. Underrättelsen ska innehålla detaljerad information

 

om den bristande överensstämmelsen med tillgänglighetskraven och

 

vidtagna åtgärder.

 

Tillverkare och importörer ska föra ett register över produkter som

 

brister i överensstämmelse med tillgänglighetskraven och över klago-

 

mål som mottagits och gjorts med åberopande av sådana brister.

 

En tillverkare, representant, importör och distributör ska på begäran

 

av en marknadskontrollmyndighet lämna information till myndigheten

81

Prop. 2022/23:42

82

som behövs för bedömningen av om produkten är förenlig med tillgänglighetskraven. Aktörerna ska samarbeta med myndigheten om de åtgärder som ska vidtas för att en produkt ska uppfylla tillgänglighetskraven. Vidare ska de på begäran av myndigheten lämna uppgift om leveranskedjan.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om på vilket språk och under vilken period information ska lämnas till marknadskontrollmyndigheten respektive sparas samt hur länge uppgiftsskyldigheten om leveranskedjan ska gälla.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att skyldigheten enligt tillgänglighetsdirektivet för ekonomiska aktörer att vidta åtgärder och att lämna information och dokumentation till en marknadskontrollmyndighet ska genomföras genom en hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011, nedan kallad EU:s marknadskontrollförordning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har inga synpunkter. TechSverige anser att gränsen mellan tjänste- leverantörers och produktleverantörers ansvar inte är helt tydligt. TechSverige önskar en större tydlighet kring t.ex. hur långt operatörers undersökningsplikt sträcker sig avseende produkter som återförsäljs av dem och används för elektroniska kommunikationstjänster. En längre gående kontroll av produkter än kontroll av CE-märkning skulle förta syftet med CE-märkningen, som är en garanti att produkten uppfyller många fler krav än endast tillgänglighetskraven. Kravet på rappor- teringsskyldighet vid misstanke bör därför begränsas till situationer som t.ex. efter påpekande från kund eller liknande. Någon generell under- sökningsplikt ska inte krävas av distributören så länge distributören kontrollerat CE-märkningen. Med hänsyn till att det är tillverkarens ansvar att tillgänglighetsanpassa produkterna samt säkerställa CE-märkning på produkterna bör det vara tillräckligt för distributören att ställa krav på produkttillverkaren om CE-märkning samt få detta bekräftat av tillverkaren genom exempelvis avtalsförhållandet.

Skälen för regeringens förslag

Skyldigheter för tillverkare vid misstanke om bristande överensstämmelse

Om en tillverkare anser eller har skäl att tro att en produkt inte överens- stämmer med kraven i tillgänglighetsdirektivet, ska denne enligt artikel 7.8 i tillgänglighetsdirektivet omedelbart åtgärda detta genom att korrigera produkten eller dra tillbaka produkten från marknaden. Av samma artikel framgår att tillverkaren ska föra ett register över produkter som inte överensstämmer med tillgänglighetskraven och över tillhörande klagomål. Bestämmelsen regleras i 19 § den nya lagen. Lagrådet uppfattar att det är underförstått att det också rent faktiskt måste vara fråga om bristande överensstämmelse och att lagtexten bör omformuleras så att detta framgår. Regeringen kan konstatera att artikel 7.8 i tillgänglighetsdirektivet inte

uppställer ett krav på att det ska föreligga en konstaterad bristande Prop. 2022/23:42 överensstämmelse med tillgänglighetskraven för att artikeln ska vara

tillämplig. Motsvarande bestämmelser finns i annan marknadskontroll- lagstiftning (jfr 21 § lagen om leksakers säkerhet och 18 § lagen [2016:96] om fritidsbåtar och vattenskotrar). I syfte att bibehålla en enhetlig marknadskontrollagstiftning anser regeringen att 19 § den nya lagen bör utformas i enlighet med motsvarande bestämmelser i annan marknads- kontrollagstiftning. Regeringen gör samma bedömning när det gäller Lagrådets synpunkter i fråga om importörer och distributörer, se mer om importörers och distributörers skyldigheter nedan.

Hur ett tillbakadragande av en produkt ska ske regleras inte i direktivet. För det fall det finns en risk för människors hälsa och säkerhet kan det förfarande som regleras i 15–18 §§ produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas. Om en produkt visar sig inte överensstämma med nödvändiga krav på tillgänglighet, ska tillverkaren dessutom omedelbart underrätta behöriga myndigheter i de medlemsstater där produkten tillhandahålls. Tillverkaren ska informera om bristerna och de åtgärder som vidtagits för att korrigera dessa brister. Slutligen ska tillverkaren också föra ett register över de produkter som inte överensstämmer med tillgänglighetskraven och över de klagomål som tillverkaren mottagit och som gjorts med åberopande av den bristande överensstämmelsen.

Artikel 7.9 föreskriver att tillverkaren måste samarbeta med den behöriga myndigheten. Tillverkarna ska på begäran samarbeta med de behöriga myndigheterna på nationell nivå om alla åtgärder som vidtas för att undanröja bristande överensstämmelse med tillgänglighetskraven hos de produkter som tillverkaren har släppt ut på marknaden. På motiverad begäran av myndigheten ska tillverkaren lämna all information och dokumentation som behövs för bedömning av om produkten är förenlig med kraven på tillgänglighet. Den information och dokumentation som ska tillhandahållas ska vara på ett språk som kan förstås av den myndighet som har begärt ut dokumenten.

Tillverkarens skyldighet att vidta åtgärder vid bristande överens- stämmelse samt att lämna viss dokumentation och information till marknadskontrollmyndigheten och att också samarbeta med myndigheten rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen och föreslås därför regleras i 19, 21 och 22 §§ den nya lagen.

Skyldigheter för importörer vid misstanke om bristande överensstämmelse

En importör får enligt artikel 9.3 i tillgänglighetsdirektivet inte släppa ut en vara på marknaden om importören har anledning att anta att produkten inte uppfyller nödvändiga krav. Om produkten inte överensstämmer med nödvändiga krav, ska importören informera tillverkaren och marknads- kontrollmyndigheterna om detta. Av artikel 9.8 framgår att om en importör misstänker att en produkt som denne har släppt ut på marknaden inte överensstämmer med kraven på tillgänglighet, ska importören vidta nödvändiga korrigerande åtgärder och, om så behövs, dra tillbaka produkten. Om produkten befinns inte leva upp till direktivets krav, ska

importören omedelbart underrätta de behöriga myndigheterna i de

83

Prop. 2022/23:42 medlemsstater där importören tillhandahåller produkten. Importören ska vidare liksom tillverkaren föra ett register över de produkter som inte överensstämmer med tillgänglighetskraven och över de klagomål som uppstått till följd av detta.

Enligt artikel 9.9 ska importören, om det begärs, samarbeta med den behöriga myndigheten om alla åtgärder som vidtas för att korrigera och undanröja brister hos produkter som importören har släppt ut på marknaden. En importör ska också, på motiverad begäran från en nationell myndighet, kunna lämna all nödvändig dokumentation och information som krävs för bedömningen av om en produkt överensstämmer med kraven i direktivet. Dokumentationen ska vara på ett språk som lätt kan förstås av myndigheten.

Importörens skyldigheter att vidta åtgärder vid bristande överens- stämmelse samt att lämna viss dokumentation och information till marknadskontrollmyndigheten och att också samarbeta med myndigheten rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen och föreslås därför regleras i 19, 21 och 22 §§ den nya lagen.

Skyldigheter för distributörer vid misstanke om bristande överensstämmelse

Har en distributör anledning att anta att produkten inte överensstämmer med direktivets krav, får distributören enligt artikel 10.3 i tillgänglig- hetsdirektivet inte tillhandahålla produkten på marknaden förrän denne har försäkrat sig om att produkten överensstämmer med kraven. Om produkten inte uppfyller nödvändiga tillgänglighetskrav, ska distributören dessutom informera tillverkaren, alternativt importören, samt marknads- kontrollmyndigheterna om detta. Om en distributör misstänker att en produkt som denne har tillhandahållit på marknaden inte överensstämmer med kraven på tillgänglighet, ska denne enligt artikel 10.5 försäkra sig om att nödvändiga korrigerande åtgärder vidtas så att produkten överens- stämmer med tillgänglighetskraven eller dras tillbaka från marknaden. Om produkten befinns inte leva upp till direktivets krav, ska distributören dessutom omedelbart underrätta de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där distributören har tillhandahållit produkten.

TechSverige efterfrågar tydlighet kring distributörers ansvar. Regeringen anser att distributören är skyldig att bl.a. kontrollera att CE- märkning och övrig dokumentation är tydlig, även om delar av bestäm- melserna regleras i en förordning eller i myndighetsföreskrifter. Någon egen undersökningsplikt finns dock inte utan en distributör ska kunna utgå från att en CE-märkt produkt som åtföljs av föreskrivna dokument uppfyller tillgänglighetskraven. Distributören ska, om detta begärs, samarbeta med den behöriga myndigheten om alla åtgärder som vidtas för att korrigera och undanröja brister hos produkter som distributören har tillhandahållit på marknaden, även med behöriga myndigheter i en annan medlemsstat. TechSverige föreslår även att kravet på rapporterings- skyldighet vid misstanke bör begränsas till vissa situationer som t.ex. efter påpekande från kund eller liknande. När det gäller kravet på att distributörer och andra ekonomiska aktörer ska rapportera om de har

anledning att anta att produkten inte lever upp till kraven instämmer

84

regeringen med TechSveriges synpunkter på så sätt att ”har anledning att Prop. 2022/23:42 anta” ska ha samma innebörd som i 21 § lagen om leksakers säkerhet. Tillgänglighetsdirektivets formulering i bestämmelserna om de

ekonomiska aktörernas medvetenhet är ”anser eller har skäl att tro”. Motsvarande begrepp används i artiklarna 4.8, 6.2 och 7.2 i Europa- parlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009 om leksakers säkerhet, varför regeringen instämmer med TechSverige att begreppen bör ha samma lydelse i den nya lagen. Av förarbetena till lagen om leksakers säkerhet sägs att ”anledning att anta” innebär att tillverkaren eller importören har fått tydliga signaler om en leksaks bristande överens- stämmelse genom t.ex. konsumentklagomål eller myndighetskontakter (prop. 2010/11:65 s. 109).

På begäran från en nationell myndighet ska distributören lämna all nödvändig dokumentation och information som krävs för bedömningen av om en produkt överensstämmer med kraven i direktivet.

Distributörens skyldighet att vidta åtgärder vid bristande överens- stämmelse samt att lämna viss dokumentation och information till marknadskontrollmyndigheten och att också samarbeta med myndigheten rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen och föreslås därför regleras i 20–22 §§ den nya lagen.

Samtliga ekonomiska aktörer som hanterar produkter ska kunna lämna uppgifter om leveranskedjan

På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska en ekonomisk aktör som hanterar produkter enligt artikel 12.1 i tillgänglighetsdirektivet lämna information om vilka andra ekonomiska aktörer som levererat produkter till denne samt till vilka andra ekonomiska aktörer som leverarans har skett. Skyldigheten gäller tillverkaren, dennes representant, importören och distributören. Sådan information ska kunna lämnas upp till fem år efter det att den ekonomiska aktören har fått produkten levererad respektive har levererat en produkt, artikel 12.2. Kommissionen kan med stöd av artikel

12.3dock anta delegerade akter för att ändra denna tidsperiod för särskilda produkter. Eftersom skyldigheten att kunna påvisa leveranskedjan rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen, föreslås den regleras i 23 § den nya lagen. Då kommissionen kan anta delegerade akter om förändring av den period under vilken en ekonomisk aktör ska kunna lämna information om leveranskedjan, föreslås emellertid att regeringen med stöd av 8 kap. 3 § regeringsformen får meddela föreskrifter om den tid uppgiftsskyldigheten i fråga gäller. Regeringen föreslår också att föreskriftsrätten med stöd av 8 kap. 10 § regeringsformen kan vidaredelegeras till en förvaltnings- myndighet.

85

Prop. 2022/23:42

 

5.14

Tjänsteleverantörens skyldigheter

 

 

 

Regeringens förslag: En tjänsteleverantör som tillhandahåller en tjänst

 

till en konsument ska fortlöpande säkerställa att tjänsten uppfyller

 

tillgänglighetskraven. Vid

bristande överensstämmelse med

 

tillgänglighetskraven ska tjänsteleverantören vidta de åtgärder som

 

krävs för att få tjänsten att överensstämma med tillgänglighetskraven

 

och omedelbart underrätta tillsynsmyndigheterna i de medlemsstater

 

där tjänsten har tillhandahållits om bristen. Underrättelsen ska innehålla

 

detaljerade uppgifter om den bristande överrensstämmelsen och vilka

 

åtgärder som har vidtagits.

 

 

Tjänsteleverantören ska ta fram nödvändig information om hur

 

tjänsten uppfyller tillgänglighetskraven. Om tjänsteleverantören har

 

åberopat undantag med hänvisning till större förändring av tjänstens

 

grundläggande karaktär eller oproportionerligt stor börda, ska det av

 

informationen även framgå vilka tillgänglighetskrav som omfattas av

 

undantaget. Tjänsteleverantören ska säkerställa att de tjänster som

 

denne utformar och tillhandahåller marknaden är försedda med denna

 

information.

 

 

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få

 

meddela föreskrifter om innehållet i den information som ska tas fram,

 

på vilket sätt informationen ska lämnas och hur länge den ska sparas.

 

Tjänsteleverantören ska på begäran av en tillsynsmyndighet lämna all

 

information som behövs för bedömningen av om en tjänst uppfyller

 

tillgänglighetskraven.

 

 

Tjänsteleverantören ska samarbeta med berörda tillsynsmyndigheter

 

om de åtgärder som ska vidtas för att tjänsten ska uppfylla tillgänglig-

 

hetskraven.

 

 

Den som ansvarar för innehållet i en e-bok ska säkerställa att

 

tillgänglighetskraven uppfylls även om denne inte är en

 

tjänsteleverantör. De bestämmelser som gäller för en tjänsteleverantör

 

är tillämpliga för den som ansvarar för innehållet i en e-bok, med

 

undantag för bestämmelserna om sanktionsavgift.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I

 

utredningens lagförslag anges att en utgivare av e-böcker ska uppfylla

 

tillgänglighetskraven.

 

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller

 

har inga synpunkter. Funktionsrätt Sverige anser att kraven i direktivets

 

bilaga V behöver lyftas fram och framhåller att det finns enkla lösningar

 

på hur ekonomiska aktörer öppet deklarerar tillgänglighet till webbaserade

 

tjänster på liknande sätt som krävs i webbtillgänglighetsdirektivet i andra

 

länder. Funktionsrätt Sverige anser vidare att texterna med bedömningar

 

och förslag om ansvar i en kedja av tjänster i relation till e-handel,

 

beställning, betalning och distribution behöver förtydligas. Det är svårt för

 

en konsument att förstå vem som har ansvar och vem man ingått avtal med.

 

Det i sig utgör hinder för tillgänglighet. Riksföreningen JAG ställer sig

 

bakom

förslaget att ansvaret

för att tjänst eller produkt uppfyller

86

tillgänglighetskraven ligger på den part som en konsument sluter avtal

med. Det är tydligt var anpassningen ska ske och vem som står kostnaden

Prop. 2022/23:42

för anpassningen. Myndigheten för digital förvaltning delar bedömningen

 

att den som tillhandahåller webbplatsen där ett konsumentköp genomförs

 

ansvarar för tillgängligheten för hela köpprocessen.

 

Vidare tillstyrker Myndigheten för digital förvaltning förslaget att

 

utgivaren ska ansvara för att en e-bok uppfyller kraven på tillgänglighet.

 

Myndigheten för digital förvaltning tillstyrker också förslaget ett en e-

 

boksdistributör som inte är utgivare är skyldig att säkerställa att den

 

programvara som används för att tillhandahålla e-boken uppfyller

 

relevanta krav på tillgänglighet. Myndigheten för tillgängliga medier

 

tillstyrker förslaget att ansvaret för att kraven i tillgänglighetsdirektivet

 

följs åvilar den som ger ut boken, samt att ansvaret för att programvaran

 

som används för att tillhandahålla (den tillgängliga) e-boken stöder

 

formatet åvilar den som levererar boken till konsumenten.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Ansvarig tjänsteleverantör

 

Precis som för produkter är det den ekonomiska aktören som tillhanda-

 

håller tjänsten som ska bära ansvaret för att tjänsten lever upp till kraven.

 

Mikroföretag är undantagna från denna skyldighet vilket behandlas i

 

avsnitt 5.11. Till skillnad från vad som gäller för produkter identifierar

 

direktivet endast ett slags ekonomisk aktör som ansvarar för tillhanda-

 

hållandet av tjänster, nämligen tjänsteleverantören. Tjänsteleverantör

 

definieras i artikel 3.4 i tillgänglighetsdirektivet som en fysisk eller

 

juridisk person som tillhandahåller en tjänst på unionsmarknaden eller som

 

erbjuder sig att tillhandahålla en sådan tjänst till konsumenter i unionen.

 

En motsvarande definition föreslås i 2 § den nya lagen.

 

En tjänst definieras i artikel 3.3 i tillgänglighetsdirektivet med en hän-

 

visning till artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv

 

2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre

 

marknaden. Där framgår att med tjänst avses all förvärvsverksamhet som

 

egenföretagare utövar, i regel mot ekonomisk ersättning, enligt artikel 57

 

i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Definitionen av tjänst

 

föreslås vara densamma som i 4 § lagen (2009:1079) om tjänster på den

 

inre marknaden, som genomför direktiv 2009/123/EG.

 

En tjänsteleverantör kan alltså vara både den som skapar och levererar

 

själva tjänsten och den som distribuerar tjänsten för någon annans räkning.

 

Det är inte ovanligt att flera leverantörer som faller under definitionen

 

tjänsteleverantör ingår i en produktions- eller distributionskedja. När det

 

gäller produkter är ansvaret tydligt fördelat. Det är som huvudregel

 

tillverkaren som ska se till att produkten är tillgänglighetsanpassad och

 

som visar att så är fallet genom att anbringa CE-märkningen på produkten.

 

Distributören och importören har i sin tur en skyldighet att kontrollera CE-

 

märkning och även en skyldighet att agera vid misstanke om att

 

produkterna inte lever upp till kraven i direktivet, t.ex. genom att dra in

 

produkten. Någon motsvande uppdelning för tjänster görs inte i

 

tillgänglighetsdirektivet. Det är tjänsteleverantörerna som ska säkerställa

 

att de utformar och tillhandahåller tjänster i enlighet med tillgänglig-

 

hetskraven i direktivet. Det är tjänsteleverantörerna som enligt artikel 13 i

 

tillgänglighetsdirektivet ska ta fram all nödvändig information i enlighet

87

Prop. 2022/23:42 med bilaga V till tillgänglighetsdirektivet och som ska förklara hur tjänsterna uppfyller de tillämpliga tillgänglighetskraven samt säkerställa att den tjänst som tillhandahålls uppfyller relevanta tillgänglighetskrav.

Begreppet tjänsteleverantör i tillgänglighetsdirektivet träffar rent språkligt både den som ursprungligen är tjänsteleverantör, det vill säga den ekonomiska aktör som ger tjänsten dess utformning, och den som saluför tjänsten till konsumenten. Tillgänglighetsdirektivet omfattar dock enbart tjänster som tillhandahålls konsumenter. Därav följer att det endast torde vara den som tillhandahåller en tjänst som ska nyttjas av en konsument som är tjänsteleverantör i direktivets mening. Den som driver en e- handelsplats riktad till konsumenter är alltid tjänsteleverantör. Det spelar ingen roll om det som erbjuds på webbplatsen är tjänster och produkter som omfattas av direktivet eller inte. Den som på en e-handelsplats tillhandahåller tjänster och produkter till konsumenter har alltså en skyldighet att se till att webbplatsen eller applikationen där e-handeln bedrivs lever upp till tillgänglighetskraven som ställs på webbplatser och applikationer i direktivets bilaga I. En tjänsteleverantör som förmedlar eller distribuerar en tjänst som omfattas av direktivets krav bör också kontrollera att tjänsten som tillhandahålls lever upp till kraven på tillgänglighet i övrigt. Den aktör som är en part av ett konsumentavtal har det huvudsakliga ansvaret för att den tjänst som tillhandahålls till konsumenten överensstämmer med tillgänglighetskraven. Det innebär att en aktör som levererar t.ex. en elektronisk kommunikationstjänst eller en tjänst som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster, och som i den egenskapen sluter ett avtal om att tillhandahålla tjänsten till en konsument, har ansvaret för att tjänsten lever upp till de tillgänglighetskrav som framgår av tillgänglighetsdirektivet. Detta gäller oavsett om det är ”distributören” som i eget namn sluter konsumentavtalet eller om det är den ursprungliga tjänsteleverantören som står som avtalspart. Det innebär att den som driver en e-handelsplats som riktas till konsumenter är ansvarig för tillgängligheten på webbplatsen eller applikationen som sådan och att den som sluter avtal med konsumenten är ansvarig för tillgängligheten av den avtalade tjänsten. Det kan vara samma aktör, men det kan också vara två olika. Det är dessa tjänsteleverantörer som på olika sätt kan åläggas att vidta åtgärder för att rätta till bristande överens- stämmelse. Den tjänsteleverantör som utvecklar och tillhandahåller själva huvudtjänsten kan åläggas både att rätta till en bristande överensstämmelse och att dra tillbaka tjänsten från marknaden. Däremot kan inte den som tillhandahåller huvudtjänsten åläggas att rätta till brister i e-handelsplatsen där den tillhandahålls, om e-handelsplatsen tillhandahålls av en annan ekonomisk aktör. En tjänsteleverantör som på sin e-handelsplats enbart tillhandahåller andra aktörers tjänster kan med samma resonemang inte åläggas att korrigera tjänstens bristande överensstämmelse. E-handlaren kan däremot åläggas förbud mot att fortsätta sälja eller distribuera en tjänst som inte är förenlig med kraven på tillgänglighet. Den tjänsteleverantör som driver e-handelsplatsen kan dock givetvis åläggas att rätta till bristande överensstämmelse av just denna, det vill säga e-handelsplatsen. Det innebär att en tjänsteleverantör kan åläggas att vidta åtgärder för att förmedla eller distribuera en tjänst på ett sätt som uppfyller kraven i tillgänglighetsdirektivet liksom förbjudas att fortsätta förmedla tjänster på

88

ett sätt som inte överensstämmer med direktivets krav. Samtliga berörda Prop. 2022/23:42 tjänsteleverantörer kan också bli föremål för sanktioner.

I vissa situationer kan gränsdragningsproblem uppstå. Ett exempel är när den som tillhandahåller en tjänst, t.ex. en e-handelstjänst, erbjuder betalningslösningar som tillhandahålls av en annan ekonomisk aktör. I dessa fall har den som erbjuder tjänsten ansvaret för att också betaltjänsten uppfyller tillgänglighetskraven. Detta grundar sig på skäl 20 i tillgäng- lighetsdirektivets ingress där det framgår att även om en tjänst eller en del av en tjänst lagts ut på underentreprenad till tredje part bör inte den tjänstens tillgänglighet äventyras, och tjänsteleverantörerna bör uppfylla skyldigheterna i direktivet. En annan situation uppstår när kreditavtal erbjuds av e-handlare som en del av en betallösning. I de fall någon annan än e-handlarna erbjuder kreditavtalet har denne ansvaret för att avtalet lever upp tillgänglighetskraven, men e-handlaren ansvarar för tillgäng- ligheten av e-handlarens erbjudande om kreditavtalet. För det fall en e- handlare erbjuder krediter utanför en betallösning har e-handlaren ansvar för erbjudandet av kredit och kreditgivaren för avtalet och den information som ges i samband med avtalet med konsumenten.

Tjänsteleverantörens ansvar för dokumentation och information om tillgänglighet

Det regelverk som gäller för CE-märkning av produkter är inte tillämpligt på tjänster. I stället föreskriver tillgänglighetsdirektivet att tjänste- leverantören ska ta fram och tillhandahålla sådan information som för- klarar hur tjänsten uppfyller relevanta tillgänglighetskrav. Informationen ska finnas tillgänglig för allmänheten på ett sätt som är tillgängligt för personer med funktionsnedsättning. Direktivets bilaga V beskriver vilken information som tjänsteleverantören ska redogöra för. Informationen ska bl.a. innehålla beskrivningar av tjänsten och hur denna fungerar samt beskrivningar av relevanta tillgänglighetskrav och på vilket sätt tjänsten uppfyller dessa krav. Informationen ska sparas hos tjänsteleverantören så länge tjänsten tillhandahålls.

Tjänsteleverantörerna är även skyldiga enligt artikel 14 i tillgänglighets- direktivet att dokumentera bedömningar av de fall där ett krav på tillgänglighet bedöms innebära en större förändring av tjänsten, vilken innebär en grundläggande ändring av dess grundläggande karaktär, eller att uppfyllande av ett visst krav innebär en oproportionerligt stor börda för tjänsteleverantören. Det är rimligt att även upplysningar om detta framgår av informationen ovan. Skyldigheten att informera om tjänsten rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen och föreslås därför regleras i 25 § den nya lagen. Regeringen delar Funktionsrätt Sveriges uppfattning att kraven i bilaga V behöver lyftas fram. Det görs lämpligen i förordning eller myndighetsföreskrifter. Det föreslås därför att regeringen med stöd av

8 kap. 3 § regeringsformen ska få meddela föreskrifter om hur krav på dokumentation ska uppfyllas avseende innehåll och det sätt på vilket informationen ska ges samt att regeringen ges möjlighet att med stöd av 8 kap. 10 § regeringsformen vidaredelegera denna föreskriftsrätt till en förvaltningsmyndighet. En sådan uppgift kan även lämpligen genomföras

inom ramen för berörda myndigheters främjandearbete. Det innebär att

89

Prop. 2022/23:42 exakt vad informationen ska innehålla och på vilket sätt den ska ges kommer att framgå av förordning eller myndighetsföreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet. Det kommer bl.a. att avse sättet på vilket informationen ska ges till allmänheten enligt artikel 13.2 andra och tredje meningen. Även de närmare beskrivningarna till bilaga V i till- gänglighetsdirektivet om vilken information som ska dokumenteras kommer att regleras i förordning eller myndighetsföreskrift. Av bilagan framgår att informationen ska omfatta vad som ligger till grund för bedömningen av hur tjänsten uppfyller lagens krav på tillgänglighet i de allmänna villkoren för tjänsten. Av bilagan framgår vidare att den dokumenterade informationen bl.a. ska innehålla en allmän beskrivning av tjänsten i tillgängliga format, beskrivningar och förklaringar som behövs för att förstå hur tjänsten fungerar, vilka krav på tillgänglighet som finns samt en beskrivning av hur tjänsten uppfyller de krav på tillgänglighet som gäller för tjänsten. Av bilaga V framgår också att det, när det gäller vilken information som ska lämnas, är tillräckligt att i förekommande fall helt eller delvis tillämpa de harmoniserade standarder och tekniska specifikationer till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Tjänsteleverantören ska säkerställa att tillgänglighetskraven uppfylls

En tjänsteleverantör ska säkerställa att den utformar och tillhandahåller tjänster i enlighet med direktivets krav på tillgänglighet. Detta beskrivs närmare i avsnitt 5.8. Tjänsteleverantörerna ska försäkra sig om att det finns förfaranden som säkerställer att tillhandahållandet av tjänster överensstämmer med tillgänglighetskraven. I detta ingår att ta hänsyn till ändringar och uppdateringar av tjänster, tillgänglighetskrav, harmoni- serade standarder och tekniska specifikationer. Om tjänsten inte överensstämmer med föreskrivna tillgänglighetskrav, ska tjänste- leverantören enligt artikel 13.4 i tillgänglighetsdirektivet vidta nödvändiga korrigerande åtgärder så att tjänsten uppfyller nödvändiga tillgänglig- hetskrav. Om tjänsten befinns inte leva upp till föreskrivna krav, ska tjänsteleverantören dessutom omedelbart underrätta de behöriga myndig- heterna i de medlemsstater där tjänsteleverantören har tillhandahållit tjänsten. Då detta krav rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen, föreslås det regleras i 24 § den nya lagen.

Tjänsteleverantören ska på begäran lämna information som visar att tjänsten uppfyller tillgänglighetskraven

Tjänsteleverantören ska, om detta begärs, samarbeta med den behöriga myndigheten om alla åtgärder som vidtas för att tjänsten ska uppfylla nödvändiga krav. På begäran från en nationell myndighet ska tjänste- leverantören lämna all information som behövs för bedömningen av om en tjänst överensstämmer med kraven i direktivet. Skyldigheten att samarbeta med tillsynsmyndigheten och på begäran lämna ut information regleras i artikel 13.5 i tillgänglighetsdirektivet. Skyldigheten att sam- arbeta med den behöriga myndigheten är sådan att den rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna enligt 8 kap. 2 § första stycket

90

2 regeringsformen, varför den föreslås regleras i 26 § andra stycket den Prop. 2022/23:42 nya lagen.

Den som ansvarar för innehållet i en e-bok ska säkerställa att tillgänglighetskraven uppfylls

Enligt tillgänglighetsdirektivet kan en tjänsteleverantör vara både den som skapar och levererar själva tjänsten och den som distribuerar tjänsten för någon annans räkning. När det gäller e-böcker utvecklas dock begreppet tjänsteleverantör något i tillgänglighetsdirektivet. I skäl 41 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet anges bl.a. att när det gäller e-böcker skulle begreppet tjänsteleverantör kunna inbegripa utgivare och andra ekono- miska aktörer som distribuerar dessa. Formuleringen i skäl 41 öppnar för att någon annan än tjänsteleverantören kan göras ansvarig för att e-boken lever upp till tillgänglighetsdirektivets krav. Om den som ansvarar för innehållet i en e-bok, t.ex. utgivaren, själv tillhandahåller tjänsten e-bok, omfattas denne av tillgänglighetsdirektivets definition av tjänste- leverantör. Om någon annan än utgivaren distribuerar boken, skulle emellertid även den aktören enligt skäl 41 i direktivet kunna bli ansvarig.

E-böcker omfattas, förutom av tillgänglighetsdirektivet, även av andra regelverk, såsom tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen). Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrund- lagen pekar i första hand ut författaren eller utgivaren som ansvarig för innehållet. Upphovsrättslagen innebär begränsningar av e-boksdistribu- törens möjligheter att förfoga över verket. När det gäller e-böcker bör därför ansvaret för att dessa lever upp till de krav som ställs i tillgänglighetsdirektivet läggas på den som har ett ansvar för e-bokens innehåll (se dock även nedan och avsnitt 5.2). Med en sådan skrivning får bestämmelsen ett mer allmängiltigt innehåll och kan tillämpas på de skiftande fall av ansvar som kan föreligga vid bokutgivning, exempelvis författaransvar, förläggaransvar och utgivaransvar. Om lagen skulle begränsas till att lägga ansvaret på en utgivare, riskerar det att medföra osäkerhet kring vilka krav som kan ställas mot tillhandahållanden enligt bilageregeln i 1 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen och vad som gäller om det saknas utgivare.

Det bör således i lagen anges att den som ansvarar för innehållet i en e- bok ska säkerställa att tillgänglighetskraven uppfylls. Aktören har möjlighet att genom avtal ge e-boksdistributören rätt att förfoga upphovs- rättsligt över verket även vad avser de gränssnitt etc. som krävs för en tillgänglig utgivning.

Lagrådet anser att kravet på tillgänglighet inte kan rikta sig mot författaren utan i stället bör ta sikte på den som tillhandahåller innehållet i en e-bok och att lagtexten bör omformuleras i enlighet med detta. Regeringen konstaterar att huvudregeln är att det är den som tillhanda- håller en tjänst som är ansvarig för att tillgänglighetskraven är uppfyllda. Dock är det, som anges ovan, inte möjligt att lägga ett sådant ansvar på en tjänsteleverantör som tillhandahåller en e-bok om denne inte har rätt att påverka innehållet i e-boken. Därför behövs det enligt regeringens mening en särskild bestämmelse som pekar ut att den som ansvarar för innehållet

i en e-bok ska säkerställa att tillgänglighetskraven uppfylls. Regeringen

91

Prop. 2022/23:42 konstaterar även att den som tillhandahåller en e-bok har ett ansvar enligt 6 § den nya lagen för att tjänsten uppfyller tillgänglighetskraven.

Med undantag för bestämmelserna om sanktionsavgift ska de bestämmelser som gäller för en tjänsteleverantör vara tillämpliga för den som ansvarar för innehållet i en e-bok. Den som ansvarar för innehållet i en e-bok kan därmed precis som en tjänsteleverantör åberopa undantag från tillgänglighetskraven, exempelvis om tillgänglighetskravet innebär en större förändring av e-bokens grundläggande karaktär alternativt medför en oproportionerligt stor börda. Även undantaget som gäller för mikro- företag som tillhandahåller tjänster är möjligt att åberopa. Utifrån de synpunkter som Lagrådet har lämnat finns det anledning att framhålla, och även förtydliga i lagtexten, att den som ansvarar för innehållet i en e-bok, så länge som denne inte även är en tjänsteleverantör, inte kan bli skyldig att betala en sanktionsavgift.

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 5.2 innebär regleringen i mediegrundlagarna, däribland bestämmelserna om etableringsfrihet och de ansvarsprinciper som följer av dessa lagar, att tillgänglighetsdirektivets krav i nuläget sannolikt inte kommer att kunna genomföras fullt ut i fråga om alla former av tillhandahållande av e-böcker. Vissa tillgänglighets- anpassningskrav kan visserligen riktas mot den som sänder program i tv eller tillhandahåller program med stöd av den s.k. databasregeln (jfr 3 kap. 2 § 4 yttrandefrihetsgrundlagen). Sådana krav kan avse textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik. Principen om ensamansvar, den särskilda ansvarsordningen och exklusivitetsprincipen innebär samtidigt begränsningar bl.a. i fråga om hur överträdelser kan beivras. Det kan därför, som framhålls i avsnitt 5.2, finnas anledning att i annat sammanhang överväga om mediegrundlagarna bör ändras för att möjlig- göra ytterligare krav vid tillhandahållande av e-böcker på det grundlags- skyddade området.

Även den ändamålsenliga programvara som hör till e-boken omfattas av de krav som ställs i tillgänglighetsdirektivet och den nya lagen. Att programvaran uppfyller kraven bör den som levererar boken till konsumenten ansvara för. Är det någon annan som ger ut e-boken, vilket ofta är fallet, har den aktören ansvaret eftersom den aktören ansvarar för innehållet i e-boken. Det innebär att ansvaret för att e-boken har rätt format och lever upp till kraven enligt tillgänglighetsdirektivet åvilar den som ger ut boken. Ansvaret för att programvaran, som används för att tillhanda- hålla den tillgängliga e-boken, stöder formatet åvilar den som levererar boken till konsumenten, även om det skulle vara någon annan än utgivaren. Eftersom en reglering av detta ansvar rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 regerings- formen föreslår regeringen att det i 27 § den nya lagen förs in en bestäm- melse om att den som ansvarar för innehållet i en e-bok ska säkerställa att tillgänglighetskraven uppfylls även om utgivaren inte är tjänsteleverantör samt att det även ska ges anges att de bestämmelser som gäller för en tjänsteleverantör också gäller för den som ansvarar för innehållet i en e- bok, med undantag för bestämmelserna om sanktionsavgift.

92

5.15

Marknadskontroll och tillsyn

Prop. 2022/23:42

5.15.1Marknadskontroll av produkter

Regeringens förslag: Den myndighet som regeringen bestämmer ska vara marknadskontrollmyndighet.

Vid marknadskontroll av produkter ska följande bestämmelser om marknadskontroll i EU:s marknadskontrollförordning tillämpas:

tillämpningsområde vid marknadskontrollmyndigheters åtgärder enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet vid marknadskontroll (artikel 2.3),

utseende av marknadskontrollmyndigheter (artikel 10.1, 10.2, 10.5 och 10.6),

marknadskontrollmyndigheternas verksamhet (artikel 11.2, 11.3, 11.5 och 11.7),

nationella strategier för marknadskontroll (artikel 13),

befogenheter för marknadskontrollmyndigheterna (artikel 14.1 och 14.2),

åtgärder för marknadskontroll (artikel 16.3 g och 16.5),

användning av information samt yrkes- och affärshemligheter (artikel 17),

ekonomiska aktörers processuella rättigheter (artikel 18),

ömsesidig assistans (artikel 22),

kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden (artikel

25.2–25.4),

uppskjutande av övergång till fri omsättning (artikel 26.1 och 26.2),

övergång till fri omsättning (artikel 27),

vägrad övergång till fri omsättning (artikel 28.2 och 28.3),

unionsnätverkets roll och uppgifter (artikel 31.2 f, 31.2 g, 31.2 m och 3.1.2 o),

informations- och kommunikationssystemet (artikel 34.3 a och 34.4).

Vid marknadskontroll har myndigheten befogenhet att enligt EU:s marknadskontrollförordning

kräva att ekonomiska aktörer ska tillhandahålla handlingar, specifikationer, data eller uppgifter (artikel 14.4 a och 14.4 b),

få tillträde till lokaler, mark eller transportmedel (artikel 14.4 e),

och

införskaffa, inspektera och demontera varuprover (artikel 14.4 j).

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att ytterligare bestämmelser om marknadskontroll än de som hänvisas till i tillgänglighetsdirektivet ska tillämpas.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Funktionsrätt Sverige anser att det saknas viss text från direktivet i utredningens förslagstexter. I direktivet (artiklarna 20 och

21)står det att marknadskontrollmyndigheter har befogenheter att ta bort en produkt från marknaden. Det måste framgå av lagtext.

93

Prop. 2022/23:42

94

Skälen för regeringens förslag

Syftet med marknadskontroll

En av hörnstenarna inom EU är principen om den fria rörligheten för varor på den inre marknaden. Principen innebär att varor ska kunna cirkulera fritt på den inre marknaden utan att hindras av tullar, avgifter, diskriminering eller nationella krav. Genom EES-avtalet omfattas inte bara EU:s medlemsstater av den inre marknaden, utan även EFTA- länderna Island, Liechtenstein och Norge. För att uppnå fri rörlighet för varor har EU bl.a. antagit ett stort antal gemensamma regler med produktkrav som gäller i alla medlemsstater. Reglerna bygger oftast på tillämpning av gemensamma standarder. Sådana enhetliga regler finns för bl.a. radioutrustning, leksaker och personlig skyddsutrustning. Reglerna är tänkta att underlätta för t.ex. produkttillverkare som bara behöver förhålla sig till gemensamma produktstandarder för att kunna sälja sin produkt på hela den inre marknaden. Detta kan i sin tur gynna konsumenter som får tillgång till ett större utbud av produkter, vilket även ökar konkurrensen.

Det är som huvudregel tillverkarens ansvar att en produkt uppfyller gällande krav och det krävs inte någon förhandskontroll av produkten från en myndighet innan den får släppas ut på marknaden. För att säkerställa att produkter på marknaden överensstämmer med gällande krav används i stället marknadskontroll. Marknadskontroll syftar inte bara till att upp- täcka och undvika farliga produkter och produkter som inte uppfyller vissa funktionskrav, utan även till att säkerställa en väl fungerande inre marknad. Genom att tillverkare vars produkter inte uppfyller gällande krav kan hindras från att sälja sina produkter, motverkas osund konkurrens samtidigt som slutanvändare skyddas från farliga produkter. För att säkerställa att produkter uppfyller en hög skyddsnivå och för att förhindra en snedvriden konkurrens inom EU är det nödvändigt att marknadskontroll också sker likvärdigt inom hela unionen.

Enligt tillgänglighetsdirektivet ska marknadskontroll i framtiden även utföras för att kontrollera att produkter uppfyller kraven på tillgänglighet.

Hänvisning till EU:s bestämmelser om marknadskontroll

Från och med den 16 juli 2021 tillämpas EU:s marknadskontrollförord- ning. Förordningen innebär att artiklarna 15–29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 tas bort och ersätts med bestämmelser i EU:s marknadskontrollförordning. Tillgänglighetsdirektivets hänvisning i artikel 19 till förordning (EG) 765/2008 ska därför ersättas med hänvisningar till motsvarande bestämmelser i EU:s marknadskontroll- förordning i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga III till EU:s marknadskontrollförordning, dvs. artikel 39.2 i EU:s marknadskontroll- förordning. De bestämmelser som artikel 19 i tillgänglighetsdirektivet hänvisar till rör bl.a. marknadskontrollmyndighetens befogenheter, vilka förfarandebestämmelser som myndigheten ska tillämpa i sin verksamhet avseende marknadskontroll, informationsutbyte och gränskontroll av produkter som förs in till EU.

Hänvisningar till unionsrättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser unions- rättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser unionsrättsakten i den vid varje tidpunkt gällande

lydelsen. I arbetet med att komplettera svenska sektorsbestämmelser om marknadskontroll till EU:s marknadskontrollförordning har en dynamisk hänvisning valts i de nationella sektorsförfattningarna vid tilldelning av befogenheter, upplysningsbestämmelser och bestämmelser om förelägg- anden (propositionen Anpassningar till EU:s marknadskontrollförordning

del 2, prop. 2021/22:238 s. 141). Regeringen har angett att den avgränsning av den tilldelade befogenheten som följer av den hänvisade artikeln är tillräcklig för att säkerställa att eventuellt tillkommande befogenheter som kräver ytterligare överväganden inte automatiskt tillförs marknadskontrollmyndigheterna.

Det saknas skäl att i den nya lagen använda en annan hänvisningsteknik till EU:s marknadskontrollförordning än den som har valts i den angivna propositionen. Marknadskontrollen blir mer effektiv om behöriga marknadskontrollmyndigheter tillämpar bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförordning på ett enhetligt sätt. I de fall hänvisningar görs till EU:s marknadskontrollförordning i förslaget till den nya lagen bör dessa därför vara dynamiska till sin karaktär. Detsamma gäller hänvisningar till förordning (EG) nr 765/2008.

Hänvisningen kommer således att omfatta även eventuella ändringar i EU:s marknadskontrollförordning efter dess ikraftträdande. Det hindrar dock inte att den nationella lagstiftningen kan komma att behöva ändras om innehållet i EU:s marknadskontrollförordning förändras. När det gäller t.ex. att utse behörig myndighet finns anledning att i samband med eventuella förändringar av EU:s marknadskontrollförordning uppmärk- samma om ändringen i förordningen innebär att myndigheten ges nya uppgifter och överväga om de uppgifterna lämpligen kan och bör anförtros den utpekade myndigheten i fråga.

Tillgänglighetsdirektivets krav på vad marknadskontrollen omfattar

Av artikel 19 i tillgänglighetsdirektivet framgår att marknadskontroll ska utövas över de produkter som omfattas av direktivet. Vid marknads- kontroll ska enligt artikeln vissa bestämmelser i kapitel III i förordning (EG) nr 765/2008 tillämpas, bestämmelser som enligt jämförelsetabellen i bilaga III till EU:s marknadskontrollförordning motsvaras av artiklarna 2.3, 10.1, 10.2, 10.5 och 10.6, 11.2, 11.3, 11.5, 11.7, 13, 14.1, 14.2, 14.4 a, b, e och j, 16.3 g, 16.5, 17, 18, 22, 25.2, 25.3, 25.4, 26.1, 26.2, 27, 28.2, 28.3, 31.2 f, 31.2 g, 31.2 m, 31.2 o, 33 i, 33 k, 34.1, 34.3 a samt 34.4 i EU:s marknadskontrollförordning. Många av dessa bestämmelser riktar sig till marknadskontrollmyndigheten, men några av dem rör kommissionen, medlemsstaterna eller vissa utpekade nätverk eller myndigheter som t.ex. tullmyndigheten.

Marknadskontrollmyndigheten ska kontrollera att produkten lever upp till direktivets tillgänglighetskrav. Åberopar den ekonomiska aktören undantag från tillgänglighetskraven med hänsyn till att kravet innebär en större förändring av produktens grundläggande karaktär eller medför en oproportionerligt stor börda ska marknadskontrollmyndigheten även kontrollera och granska denna bedömning. Det inbegriper kontroll av den ekonomiska aktörens tillämpning av de beräkningskriterier som anges i bilaga VI till tillgänglighetsdirektivet.

Prop. 2022/23:42

95

Prop. 2022/23:42 Marknadskontrollmyndigheten ska också säkerställa att den information som den har om de ekonomiska aktörernas efterlevnad av tillgänglighets- kraven och eventuella åberopande av undantag på begäran tillhandahålls konsumenter i ett tillgängligt format. Det får dock endast ske om ett utlämnande inte hindras av konfidentialitetsskäl i enlighet med artikel 19.5 förordning (EG) nr 765/2008, som enligt jämförelsetabellen i bilaga III till EU:s marknadskontrollförordning har ersatts av artikel 17 i EU:s marknadskontrollförordning. Artikel 17 ställer krav på att marknads- kontrollmyndigheternas verksamhet ska utföras med hög grad av öppenhet, men med respekt för principen om konfidentialitet samt om yrkes- och affärshemligheter. Av artikeln följer också att myndigheterna ska skydda personuppgifter i enlighet med unionsrätten och nationell rätt.

96

Marknadskontrollmyndighetens utredningsåtgärder och beslut

Artikel 20 i tillgänglighetsdirektivet innehåller bestämmelser om hur marknadskontrollmyndigheten ska handlägga ärenden vid kontroll av produkter som inte uppfyller tillämpliga krav på tillgänglighet. Enligt förfarandet ska en marknadskontrollmyndighet inledningsvis, i de fall myndigheten har tillräckliga skäl att anta att en produkt inte uppfyller de tillämpliga tillgänglighetskraven, göra en utvärdering av produkten utifrån alla de krav som fastställs i tillgänglighetsdirektivet. Enligt artikeln ska de berörda ekonomiska aktörerna samarbeta fullt ut med marknadskontroll- myndigheten för detta ändamål. Om marknadskontrollmyndigheten vid en sådan utvärdering konstaterar att produkten inte uppfyller direktivets krav, ska myndigheten gå vidare och utan dröjsmål ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder för att produkten ska uppfylla dessa krav. Åtgärderna ska vidtas inom en rimlig tidsperiod som myndigheten fastställer i förhållande till typen av bristande överensstämmelse. För det fall att den berörda ekonomiska aktören inte har vidtagit lämpliga korrigerande åtgärder inom angiven tidsperiod, ska marknadskontrollmyndigheten därefter kräva att den berörda ekonomiska aktören drar tillbaka produkten från marknaden. Tillbakadragandet ska ske inom en förlängd rimlig tidsperiod.

Enligt artikel 20.1 fjärde stycket i tillgänglighetsdirektivet ska marknadskontrollmyndigheten i sin handläggning av marknadskontroll- ärenden tillämpa artikel 21 i förordning (EG) nr 765/ 2008, som enligt jämförelsetabellen i bilaga III till EU:s marknadskontrollförordning har ersatts av artikel 18 i EU:s marknadskontrollförordning. Det innebär att marknadskontrollmyndigheten vid handläggning av ärenden som rör marknadskontroll av tillgänglighetskraven ska beakta proportionalitets- principen samt att den ekonomiska aktören utan dröjsmål ska underrättas om förfarandet och också ges möjlighet att yttra sig innan myndigheten fattar beslut om åtgärd. Bestämmelsen motsvarar vad som regleras i dessa delar i 5 och 25 §§ förvaltningslagen.

Om marknadskontrollmyndigheten anser att den bristande överens- stämmelsen inte bara gäller det nationella territoriet, ska den enligt artikel 20.2 i tillgänglighetsdirektivet informera kommissionen och de andra medlemsstaterna om utvärderingsresultaten och om de åtgärder som den har ålagt den ekonomiska aktören att vidta. Den berörda ekonomiska aktören åläggs å sin sida enligt artikel 20.3 att säkerställa att alla lämpliga

korrigerande åtgärder vidtas i fråga om alla berörda produkter som den har tillhandahållit på unionsmarknaden.

Om den berörda ekonomiska aktören inte vidtar lämpliga korrigerande åtgärder inom den av marknadskontrollmyndigheten föreskrivna tids- perioden, ska marknadskontrollmyndigheten slutligen enligt artikel 20.4 dels ha befogenhet att vidta de tillfälliga åtgärder som bedöms vara nödvändiga för att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av produkt- erna på den nationella marknaden alternativt att helt dra tillbaka produkterna från marknaden, dels också utan dröjsmål informera kommissionen och de andra medlemsstaterna om dessa åtgärder. I informationen till kommissionen och medlemsstaterna ska alla tillgängliga detaljer ingå, särskilt de uppgifter som krävs för att kunna identifiera produkten i fråga, produktens ursprung, vilken typ av bristande överens- stämmelse som görs gällande och vilka tillgänglighetskrav produkten inte överensstämmer med, vilken typ av nationell åtgärd som vidtagits och dess varaktighet samt slutligen den berörda ekonomiska aktörens synpunkter, artikel 20.5. Det ska särskilt anges om den bristande överensstämmelsen beror på antingen att produkten inte uppfyller de tillämpliga tillgänglighetskraven eller att de harmoniserade standarder eller tekniska specifikationer som utgör underlag för presumtion om överensstämmelse bedöms vara bristfälliga. När en medlemsstat får denna information från den informerande medlemsstaten ska den enligt artikel 20.6 i tillgänglighetsdirektivet utan dröjsmål informera kommissionen och de andra medlemsstater om alla vidtagna åtgärder och om eventuella kompletterande uppgifter som den har tillgång till när det gäller den berörda produktens bristande överensstämmelse. En medlemsstat ska även informera om eventuella invändningar mot den informerande nationella åtgärden. Om inga invändningar har inkommit inom tre månader ska de vidtagna provisoriska åtgärder som den informerande medlemsstaten har vidtagit anses vara berättigade. Medlemsstaten ska i så fall i enlighet med artikel 20.8 i tillgänglighetsdirektivet säkerställa att lämpliga begränsande åtgärder utan dröjsmål vidtas i fråga om den berörda produkten, t.ex. att produkten dras tillbaka från marknaden.

Artikel 21 reglerar ett unionsförfarande avseende skyddsåtgärder, enligt vilket medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av ett beslut från kommissionen avseende om en produkt uppfyller tillgänglighetskraven. Förfarandet initieras av kommissionen i de fall invändningar har gjorts mot en nationell åtgärd som en medlemsstat har informerat om enligt artikel 20.4 eller kommissionen har rimliga bevis för att en nationell åtgärd strider mot unionsrätten. I sådant fall inleder kommissionen ett samråd med medlemsstaterna och berörda ekonomiska aktörer för att utvärdera den nationella åtgärden. Utifrån detta samråd kan kommissionen besluta om den åtgärd som medlemsstaten har informerat om är berättigad eller inte. Kommissionens beslut ska rikta sig mot alla medlemsstater och det ska omedelbart delges medlemsstaterna samt de berörda ekonomiska aktörerna. För det fall beslutet innebär att åtgärden var berättigad, ska övriga medlemsstater enligt artikel 21.2 vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att produkten i fråga dras tillbaka från deras marknad och sedan underrätta kommissionen om detta. Innebär beslutet att den informerade nationella åtgärden inte är berättigad, ska den berörda medlemsstaten upphäva åtgärden.

Prop. 2022/23:42

97

Prop. 2022/23:42 Därutöver innehåller artikel 22 i tillgänglighetsdirektivet skyldigheter för marknadskontrollmyndigheten att granska formell bristande överens- stämmelse och vid behov ålägga ekonomiska aktörer att åtgärda sådana formella brister. Det kan vara brister avseende CE-märkning, EU- försäkran, teknisk dokumentation, information om kontaktuppgifter eller andra brister i formella krav.

Slutligen innebär hänvisningen i artikel 19 i tillgänglighetsdirektivet till artikel 24.1 och 24.2 i förordning (EG) 765/2008, som enligt jämförelse- tabellen i bilaga III till EU:s marknadskontrollförordning har ersatts av artikel 22 i EU:s marknadskontrollförordning, att marknadskontroll- myndigheterna inom EU ska ge varandra ömsesidig assistans. En marknadskontrollmyndighet ska således på begäran av en marknads- kontrollmyndighet i en annan medlemsstat tillhandahålla relevant information i syfte att fastställa en produkts överensstämmelse med till- gänglighetskraven. Skyldigheten att lämna denna information inkluderar utredning eller andra lämpliga åtgärder för att inhämta den begärda informationen. Om den tillfrågade myndigheten samtycker till det, kan den överta ansvaret för utredningen från den begärande myndigheten. En tillfrågad myndighet har rätt att avslå en begäran om assistans om den begärande myndigheten inte har visat att begärd information är nödvändig för att fastställa bristande överensstämmelse eller om den tillfrågade myndigheten kan visa att det finns rimliga skäl för att ett tillmötesgående av begäran avsevärt skulle försämra utförandet av dess egen verksamhet.

Genomförandet av vissa bestämmelser om marknadskontroll som i dag finns i EU:s marknadskontrollförordning

EU:s marknadskontrollförordning gäller endast de produkter som omfattas av den harmoniserade unionslagstiftning som har förtecknats i bilaga I till förordningen (artikel 2.1). Regeringen konstaterar att tillgänglighets- direktivet inte har förtecknats i denna bilaga och att EU:s marknads- kontrollförordning därmed inte är direkt tillämplig på de produkter som omfattas av tillgänglighetsdirektivet. Eftersom EU:s marknadskontroll- förordning inte är direkt tillämplig vid marknadskontroll enligt tillgäng- lighetsdirektivet behöver bestämmelserna göras tillämpliga på annat sätt.

För att bestämmelserna om marknadskontroll i artikel 19 i tillgäng- lighetsdirektivet ska kunna tillämpas av en svensk marknadskontroll- myndighet avseende tillgänglighetskraven behöver det även i svensk författning anges dels att regeringen utser marknadskontrollmyndigheter, dels vilka bestämmelser i EU:s marknadskontrollförordning som ska tillämpas vid marknadskontroll. EU-förordningar är direkt tillämpliga i alla medlemsstater utan att något genomförande behövs i nationell författning. En EU-förordning får inte införlivas i eller transformeras till nationell lag och medlemsstaterna får inte heller införa bestämmelser i sådana frågor som redan regleras av förordningen. I aktuellt fall görs emellertid förordningsbestämmelser tillämpliga genom en hänvisning i ett EU-direktiv, som i sig kräver genomförande i nationell rätt. Regeringen anser att det är mest ändamålsenligt att i 28 § den nya lagen upplysa om att regeringen utser marknadskontrollmyndigheter samt att ange vilka bestämmelser i EU:s marknadskontrollförordning som ska tillämpas i

stället för att återge vad som framgår i de tillämpliga bestämmelserna i

98

förordningen. Som tidigare sagts ska hänvisningen till EU:s marknads- kontrollförordning vara dynamisk. Endast artiklar som riktar sig till medlemsstaterna eller behöriga myndigheter anges, då övriga artiklar saknar relevans för den svenska tillämpningen.

När det gäller tilldelning av marknadskontrollmyndighetens befogen- heter föreslår regeringen att befogenheterna tilldelas genom hänvisning till artikel 14.4 a, b, e och j i EU:s marknadskontrollförordning. Eftersom befogenheterna beskrivs i en artikel i en direkt tillämplig EU-förordning, saknas skäl att återge bestämmelsen i sin helhet i den nya lagen.

Medlemsstaten ska enligt artikel 10.2 i EU:s marknadskontroll- förordning underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om kontrollmyndighetens behörighetsområde. Sådan underrättelse ska enligt artikel 34.3 a i EU:s marknadskontrollförordning göras av Swedac i egenskap av centralt samordningskontor enligt 4 a § förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn. Både artikel 10.2 och artikel 34.3 a i EU:s marknadskontrollförordning omfattas av tillgänglighetsdirektivets hänvisning till förordning (EG) 765/2008 i artikel 19, utifrån jämförelsetabellen i bilaga III till EU:s marknadskontrollförordning.

Utredningen föreslår att hänvisningar till artiklar i förordning (EG) 765/2008 som görs i artikel 19 och 20 i tillgänglighetsdirektivet ska genomföras genom att en bestämmelse i den nya lagen hänvisar till motsvarande bestämmelser i EU:s marknadskontrollförordning. Anled- ningen till detta är att en tillämpande marknadskontrollmyndighet ska kunna tillämpa en och samma bestämmelse i syfte att ha ett enhetligt förfarande vid marknadskontroll. Regeringen delar denna bedömning, särskilt mot den bakgrunden att marknadskontroll enligt tillgänglighets- direktivet kommer att utövas av en myndighet som redan är marknads- kontrollmyndighet och därmed får antas känna till hur EU:s marknads- kontrollförordning ska tillämpas i ärenden som rör marknadskontroll. Till skillnad från utredningen anser dock regeringen att det i den nya lagen kort bör framgå vad de artiklar det hänvisas till reglerar.

De artiklar som artikel 19 i tillgänglighetsdirektivet hänvisar till för marknadskontroll motsvarar enligt jämförelsetabellen i bilaga III till EU:s marknadskontrollförordning artiklarna 2.3, 10.1, 10.2, 10.5, 10.6, 11.2, 11.3, 11.5, 11.7, 13, 14.1, 14.2, 14.4 a, b, e och j, 16.3 g, 16.5, 17, 18, 22, 25.2, 25.3, 25.4, 26.1, 26.2, 27, 28.2, 28.3, 31.2 f, g, m och o, 33 i och k, 34.1, 34.3 a samt 34.4 i EU:s marknadskontrollförordning. Artiklarna 33 i och k samt 34.1 hänvisar emellertid till åtgärder som ska vidtas av kommissionen. Övriga bestämmelser riktar sig till medlemsstaterna eller myndigheter som bedriver marknadskontroll, gränskontroll eller på annat sätt har en uppgift enligt EU:s marknadskontrollförordning. Eftersom EU:s marknadskontrollförordning inte är direkt tillämplig vid marknads- kontroll enligt tillgänglighetsdirektivet, behöver dessa bestämmelser göras tillämpliga på annat sätt. Det föreslås ske genom 28 § andra stycket den nya lagen.

Regeringen anser att den nya lagen ska hänvisa till de bestämmelser i EU:s marknadskontrollförordning som reglerar skyldigheter och rättig- heter för enskilda, bestämmelser som rör organisationen och av arbete med marknadskontroll i Sverige samt förfarandet hos den marknadskont- rollmyndighet eller gränskontrollmyndighet som utövar marknadskontroll

Prop. 2022/23:42

99

Prop. 2022/23:42

100

respektive gränskontroll. Regeringen föreslår därför att den nya lagen ska hänvisa till artiklarna 2.3, 10.1, 10.2, 10.5, 10.6, 11.2, 11.3, 11.5, 11.7, 13, 14.1, 14.2, 14.4 a, b, e och j, 16.3 g och 16. 5, 17, 18, 22, 25.2, 25.3, 25.4, 26.1, 26.2, 27, 28.2, 28.3, 31.2 f, g, m och o, 34.3 a samt 34.4 i EU:s marknadskontrollförordning. Eftersom de befogenheter som anges i artikel 14.4 a, b, e och j behöver tilldelas en myndighet, ska denna artikel inte omfattas av uppräkningen av tillämpliga bestämmelser. I stället tilldelas marknadskontrollmyndigheten befogenheter att besluta om de åtgärder som följer av 29 § den nya lagen.

Genomförande av vissa bestämmelser om samarbetsskyldigheter för ekonomiska aktörer avseende deras hantering av produkter

Av samma skäl som redovisats ovan föreslog utredningen att även skyldigheten för ekonomiska aktörer att samarbeta med marknads- kontrollmyndigheten och på begäran av den myndigheten tillhandahålla nödvändig information enligt tillgänglighetsdirektivets artiklar 7.9, 9.9 och 10.6 ska genomföras genom hänvisning till motsvarande bestämmelser i EU:s marknadskontrollförordning. I den nya lagen föreslogs därför en hänvisning även till artikel 4.3 b och d i EU:s marknadskontrollförordning. Regeringen konstaterar att denna skyldighet att samarbeta också regleras i artikel 7.1 i EU:s marknadskontroll- förordning.

Regeringen delar inte utredningens bedömning i denna del. Artikel 19 i tillgänglighetsdirektivet innehåller inte någon hänvisning till artiklar som enligt jämförelsetabellen i bilaga III till EU:s marknadskontrollförordning motsvarar artiklarna 4.3 b och d eller 7.1. Av detta skäl anser regeringen att artikel 4.3 b och d i EU:s marknadskontrollförordning inte ska ersätta artiklarna 7.9, 9.9 och 10.6 i tillgänglighetsdirektivet, utan att direktivets bestämmelser ska genomföras i svensk rätt utifrån tillgänglighets- direktivets lydelse. Dessa åligganden föreslås regleras genom en bestäm- melse om samarbetsskyldighet i 22 § den nya lagen, se avsnitt 5.13.

Av skäl 97 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att Europa- parlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG redan föreskriver en befintliga rättslig ram när det gäller rättsmedel inom de områden som omfattas av direktiven. Den nya lagens bestämmelser om efterlevnadsåtgärder avseende produkter gäller därför inte de upphandlingsförfaranden för vilka skyldigheterna i den nya lagen gäller, jfr artikel 29.3 i tillgänglighetsdirektivet.

Kontroll av produkter som förs in till EU

Artikel 19 i tillgänglighetsdirektivet anger att de bestämmelser i förordning (EG) nr 765/2008 som behandlar kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden även ska gälla för de produkter som omfattas av direktivet. Bestämmelserna i förordning (EG) nr 765/ 2008 har numera ersatts av artikel 25–28 i EU:s marknadskontrollförordning. Av artikel 2 i förordningen framgår att artikel 25–28 är tillämpliga på samtliga produkter

som omfattas av unionsrätten, det vill säga inte enbart produkter som Prop. 2022/23:42 omfattas av unionsrättsakterna i förordningens bilaga I. Artiklarna 25–28

i EU:s marknadskontrollförordning om övervakning av EU:s yttre gräns och övergång till fri omsättning ska därför tillämpas även för de produkter som omfattas av tillgänglighetskraven i den nya lagen. Tullverket har i enlighet med artikel 25.1 i EU:s marknadskontrollförordning utsetts till nationell tullmyndighet med ansvar för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden, 4 kap. 19 § tullförordningen (2016:287). Kontrollen ska ske bl.a. utifrån EU:s marknadskontrollförordning, 1 kap. 1 § tull- förordningen. Det är därmed inte nödvändigt att ytterligare i svensk lag reglera förfarandet för kontroll av produkter från tredjeland samt övergången till fri omsättning. Det innebär att Tullverket i enlighet med artikel 26.1 i EU:s marknadskontrollförordning ska skjuta upp övergången till fri omsättning, om det bl.a. konstateras att tillämpliga krav i den nya lagen avseende dokumentation, märkning eller kontaktuppgifter eller om det av andra skäl finns anledning att tro att produkten inte överensstämmer med den tillämpliga unionsrätten. I sådant fall ska Tullverket också omedelbart underrätta marknadskontrollmyndigheterna om att man har skjutit upp övergången till fri omsättning, artikel 26.2. Produkten i fråga får övergå till fri omsättning först när kraven är uppfyllda och Tullverket har fått besked från marknadskontrollmyndigheten att produkten får övergå till fri omsättning, artikel 27 i EU:s marknadskontrollförordning. Tullverkets ansvar avseende gränskontrollen av de produkter som omfattas av den nya lagen regleras lämpligen i tullförordningen.

Omfattningen av marknadskontrollen enligt de tillämpliga bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförordning

Nedan följer en genomgång av de bestämmelser i EU:s marknadskontroll- förordning som regeringen föreslår ska gälla vid marknadskontroll enligt tillgänglighetsdirektivet och som föreslås bli tillämpliga genom en hänvisning i den nya lagen till relevanta bestämmelser i förordningen.

Artikel 2.3 anger att tillämpningen av EU:s marknadskontroll- förordning inte får hindra marknadskontrollmyndigheterna från att vidta mer specifika åtgärder som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (produktsäkerhetsdirektivet). Det innebär att marknadskontroll- myndigheterna har möjlighet att vidta mer specifika åtgärder som är tillgängliga för dem genom produktsäkerhetslagen (2004:541), som genomför produktsäkerhetsdirektivet.

Artikel 10.1 anger att medlemsstaterna ska organisera och genomföra marknadskontroll i enlighet med förordningen. Hänvisningen till denna artikel innebär att Sverige har en skyldighet att bestämma hur marknads- kontrollen av de produkter om omfattas av den nya lagen ska organiseras och genomföras.

Artikel 10.2 anger att medlemsstaten ska utse en kontrollmyndighet samt underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om kontroll- myndighetens behörighetsområde. I den nya lagen ges upplysning om att regeringen utser marknadskontrollmyndigheterna. Regeringens möjlighet att utse marknadskontrollmyndigheter följer av regeringens kompetens i 8 kap. 7 § regeringsformen att besluta om uppgifter för statliga myndigheter

101

Prop. 2022/23:42 under regeringen, varför bestämmelsen i den nya lagen är utformad som en upplysningsbestämmelse. Marknadskontrollmyndigheterna och deras respektive behörighetsområden avseende produkter som omfattas av den nya lagen kommer således att framgå av bestämmelser på förordningsnivå.

Artikel 10.5 anger att medlemsstaterna ska säkerställa att en marknadskontrollmyndighet har de resurser som krävs för att kunna utföra sina uppgifter. Inom ramen för den årliga budgetprocessen föreslår regeringen hur statens resurser ska fördelas bl.a. för de myndigheter som utövar marknadskontroll av de produkter som omfattas av den nya lagen. Riksdagen beslutar därefter hur fördelningen ska ske.

Artikel 10.6 innebär att en uppdraget till en marknadskontroll- myndighet är tydligt definierat och att det finns lämpliga kommunikations- och samordningsmekanismer för samarbete när en medlemsstat utser flera marknadskontrollmyndigheter. Som har beskrivits ovan utser regeringen genom förordning de myndigheter som kommer att utöva marknads- kontroll av de produkter som omfattas av lagen. Regeringen ska härvid också säkerställa att myndighetens uppdrag beskrivs tydligt, t.ex. i regeringens instruktion till myndigheten. Statliga myndigheter har vidare en generell skyldighet att fullgöra sina uppgifter på ett effektivt sätt och att inom ramen för sina respektive verksamhetsområden samarbeta med andra myndigheter.

Artikel 11.2 föreskriver att en marknadskontrollmyndighet utövar sina uppgifter oberoende, objektivt och opartiskt. Principen om statliga myndigheters oberoende, saklighet och opartiskhet är etablerad inom svensk förvaltning och följer därmed redan av grundläggande bestäm- melser i svensk lag om förvaltningsmyndigheters verksamhanhet.

Artikel 11.3 beskriver marknadskontrollmyndigheternas verksamhet, såsom utförandet av kontroller, betydelsen av provtagningsrapporter och skyldigheten att införa förfaranden för uppföljning av klagomål och kontroll av att ekonomiska aktörer vidtagit åtgärder. Bestämmelsen innebär att marknadskontrollmyndigheterna ska tillämpa en riskbaserad metod när de utövar marknadskontroll. Regeringen har tidigare bedömt att metoden innebär att myndigheten kan vara proaktiv och själv initiera ärenden om marknadskontroll, utan att det utesluter att ärenden kan initieras även efter anmälan (prop. 2021/22:238 s. 150 f).

Artikel 11.5 ålägger en marknadskontrollmyndighet att ta vederbörlig hänsyn till rapporter och intyg som har utfärdats av ett ackrediterat organ för bedömning av överensstämmelse. Marknadskontrollmyndighetens utredningsansvar utövas inom ramen för 23 § förvaltningslagen. Ett marknadskontrollärende inleds som regel på myndighetens eget initiativ, vilket innebär att det formellt sett inte finns något krav på den ekonomiska aktören att medverka i utredningen. Däremot kan det dock ligga i den ekonomiska aktörens intresse att ändå ge in utredning till stöd för sin inställning för att undvika att i onödan bli föremål för ingripande beslut. Ger den ekonomiska aktören in rapporter eller intyg om produkters överensstämmelse med harmoniserade tillgänglighetskrav som har utfärdats av organ som är ackrediterade i enlighet med förordning (EG) 756/2008, ska myndigheten således inom ramen för sitt utredningsansvar och enligt artikel 11.5 i EU:s marknadskontrollförordning ta vederbörlig hänsyn till dem.

102

Artikel 11.7 ålägger en marknadskontrollmyndighet att inrätta förfaranden för uppföljning av klagomål eller rapporter om risker eller bristande överensstämmelse samt förfaranden för kontroll av att korrigerade åtgärder vidtas.

Artikel 13 ålägger skyldigheter för medlemsstaten att upprätta en övergripande nationell strategi för marknadskontroll samt anger vad en sådan strategi ska omfatta. Swedac lämnar åtminstone vart fjärde år ett förslag till den nationella strategin till regeringen, vilket framgår av 4 b § förordningen (2014:1039) om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn. Bestämmelsen innebär att Swedacs uppdrag i denna del även innefattar en nationell strategi för marknadskontroll enligt den nya lagen.

Artikel 14.1, 14.2 samt 14.4 a, b, e och j anger medlemsstaternas skyldighet att tilldela sina marknadskontrollmyndigheter befogenheter samt vad dessa befogenheter åtminstone ska omfatta. Myndigheterna föreslås tilldelas befogenheterna i den nya lagen. Det följer av artikel 14.2 att befogenheterna ska utövas i enlighet med unionsrätten och svensk rätt på ett effektivt och ändamålsenligt sätt i enlighet med proportionalitets- principen. Således ska myndigheternas verksamhet med marknadskontroll utövas i enlighet med tillämpliga bestämmelser i bl.a. tryckfrihets- förordningen, offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förvaltnings- lagen samt arkivlagen (1990:782). Även EU-förordningar som EU:s allmänna datasskyddsförordning, Europaparlamentets och rådets för- ordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG, ska tillämpas

imyndigheternas verksamhet för marknadskontroll enligt den nya lagen. Kraven på att befogenheterna ska utövas med beaktande av proportio- nalitetsprincipen är något som redan i dag gäller för myndigheternas verksamhet, 5 § tredje stycket förvaltningslagen. De befogenheter som ska tilldelas marknadskontrollmyndigheterna framgår av artikel 14.4 a, b, e och j och de omfattar möjligheten att kräva handlingar, specifikationer, data eller uppgifter, få tillträde till lokaler, mark eller transportmedel samt införskaffa, inspektera och demontera varuprover.

Artikel 16.3 g och 16.5 exemplifierar åtgärder som en marknads- kontrollmyndighet kan vidta gentemot den ekonomiska aktören för att varna slutanvändare som är utsatta för risk bl.a. genom offentliggörande av särskilda varningar. De åtgärder som myndigheten ålägger den ekonomiska aktören ska enligt artikel 16.2 i EU:s marknadskontroll- förordning vara lämpliga och proportionella korrigerande åtgärder som syftar till att korrigera en bristande överensstämmelsen eller att undanröja en identifierad risk.

Artikel 17 anger att marknadskontrollmyndigheten ska utföra verksamheten med hög grad av öppenhet och göra informationen tillgänglig samtidigt som principen om konfidentialitet och yrkes- och affärshemligheter ska respekteras liksom skyddet för personuppgifter.

Artikel 18 anger vilka processuella rättigheter marknadskontroll- myndigheten ska tillförsäkra den ekonomiska aktören. I åtgärder och beslut ska de exakta grunder som de baseras på anges. Den ekonomiska aktören ska utan dröjsmål underrättas om en åtgärd och om vilka rättsmedel som står till dennes förfogande. Innan ett beslut fattas ska den

Prop. 2022/23:42

103

Prop. 2022/23:42 ekonomiska aktör som berörs av beslutet ha rätt att yttra sig. Bestämmelsen är av central betydelse för marknadskontrollmyndig- heternas ärendehandläggning. I den utsträckning som den avviker från förvaltningslagens bestämmelser om kommunikation (25 §), motivering av beslut (32 §) och underrättelse av beslut (33 §), har hänvisningen till artikel 18 företräde framför förvaltningslagen, vilket framgår av 4 § förvaltningslagen.

 

– Artikel 22 reglerar samarbete

och

informationsutbyte

mellan

 

medlemsstaternas kontrollmyndigheter och med kommissionen. Artikeln

 

föreskriver också ett förfarande för ömsesidig assistans, som innebär att en

 

marknadskontrollmyndighet på begäran av en marknadskontrollmyndig-

 

het i en annan medlemsstat ska bistå med att inhämta information eller

 

göra utredningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

– Artikel 25.2–25.4

anger

att

den

nationella

tullmyndighetens

 

befogenheter och uppgifter enligt unionsrätten och som rör tullförfarandet

 

för övergång till fri omsättning ska vara föremål för myndighetskontroll.

 

Tullverkets uppgifter och befogenheter avseende gränskontroll framgår av

 

myndighetens instruktion samt av tullagen (2016:253) och tull-

 

förordningen (2016:287).

 

 

 

 

 

 

– Artikel 26.1 och 26.2 föreskriver att tullmyndigheten, för svenskt

 

vidkommande Tullverket, ska skjuta upp övergången till fri omsättning

 

om det konstateras att produkten inte åtföljs av korrekt dokumentation,

 

märkning eller kontaktuppgifter till relevanta ekonomiska aktörer, eller

 

om det av andra skäl finns anledning att tro att produkten inte överens-

 

stämmer med den tillämpliga unionsrätten eller att produkten utgör en

 

allvarlig risk för t.ex. hälsa, säkerhet eller miljö. Tullverket ska omedelbart

 

underrätta marknadskontrollmyndigheterna om att man har skjutit upp

 

övergången till fri omsättning. Tullverket tillämpar sina befogenheter på

 

eget initiativ i samband med gränskontroll i enlighet med 19 §

 

tullförordningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

– Artikel 27 anger villkor för att Tullverket ska låta en produkt övergå

 

till fri omsättning.

 

 

 

 

 

 

 

 

– Artikel 28.2 reglerar märkningskrav som en marknadskontrontroll-

 

myndighet ska begära att Tullverket gör om marknadskontrollmyndig-

 

heten anser att en produkt, för vilken Tullverket har beslutat skjuta upp

 

övergången till fri omsättning, inte ska få släppas ut på marknaden.

 

– Artikel 31.2 f, g, m och o reglerar vissa uppgifter för nätverket för

 

kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan medlemsstaternas myndigheter

 

och kommissionen som syftar till att få marknadskontrollrutinerna inom

 

EU enhetliga. Nätverket består av representanter från varje medlemsstat

 

och representanter från kommissionen, artikel 30.1. Nätverket samman-

 

träder regelbundet eller vid behov och dess beslut är inte rättsligt bindande,

 

artikel 30.4 och 7.

 

 

 

 

 

 

 

 

– Artikel 34.3 a

och

34.4

reglerar kommissionens ansvar

för ett

 

informationssystem för frågor som rör tillsyn i syfte att förbättra utbyte av

 

uppgifter mellan medlemsstaterna. I detta system ska marknadskontroll-

 

myndigheterna föra in uppgifter om bl.a. åtgärder som vidtagits vid

 

bristande överensstämmelse, rapporter om provtagningar och korrigerande

 

åtgärder som ekonomiska aktörer vidtagit. Det centrala samordnings-

 

kontoret för in uppgifter om namn på marknadskontrollmyndigheter i

104

landet och deras

behörighetsområden. Swedac har

utsetts till

centralt

samordningskontor i Sverige och administrerar informations- och kom- Prop. 2022/23:42 munikationssystemet, 4 a och 4 d §§ förordningen om marknadskontroll

av varor och annan närliggande tillsyn.

Funktionsrätt Sverige har framfört att det saknas viss text från direktivet i utredningens förslagstexter och att det i direktivet (artiklarna 20 och 21) står att marknadskontrollmyndigheter har befogenheter att ta bort en produkt från marknaden. Regeringen bedömer att bestämmelserna i 32 och 34 §§ den nya lagen ger marknadskontrollmyndigheten befogenheten att kräva att den ekonomiska aktören drar tillbaka produkten från marknaden och att någon ytterligare bestämmelse inte behöver införas för att genom- föra artikel 20 i tillgänglighetsdirektivet. När det gäller artikel 21 i tillgänglighetsdirektivet riktar sig denna i huvudsak till kommissionen, men kommissionens beslut enligt artikel 21.2 kommer att rikta sig direkt till medlemsstaterna och de ekonomiska aktörerna. Ett kommissionsbeslut är dock direkt tillämpligt gentemot dem det riktar sig till. I artikel 22.1 i EU:s marknadskontrollförordning, som även denna föreslås föras in i den nya lagen, regleras samarbetet mellan medlemsstaterna och kommis- sionen. Regeringen finner därför att artikel 21 i tillgänglighetsdirektivet inte behöver regleras särskilt i den nya lagen.

Marknadskontrollmyndigheten får inte återkräva kostnader för marknadskontroll

Utredningen har föreslagit att artikel 15 i EU:s marknadskontroll- förordning ska bli tillämplig genom en hänvisning till artikeln i den nya lagen. Artikeln innebär att medlemsstaterna får ge marknadskontroll- myndigheten rätt att återkräva kostnader av den ekonomiska aktören vid bristande överensstämmelse. Motsvarande bestämmelse finns emellertid inte i tillgänglighetsdirektivet och inte heller hänvisar tillgänglighets- direktivet till denna bestämmelse. Bestämmelsen finns inte heller med i anpassningen av de svenska sektorsförfattningarna till EU:s marknads- kontrollförordning. Regeringen anser därför att det inte finns skäl att föreslå en sådan bestämmelse i den nya lagen.

5.15.2Tillsyn av tjänster

Regeringens förslag: Den myndighet som regeringen bestämmer ska vara tillsynsmyndighet i fråga om tjänster som omfattas av den nya lagen och utöva tillsyn över att lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har antagits med stöd av tillgänglighetsdirektivet följs.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om tillsyn och om avgifter för tillsynen enligt lagen och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att myndigheten får besluta om föreläggande och förbud. Utredningen föreslår även en bestämmelse med innebörden att proportionalitetsprincipen ska beaktas vid tillsyn över krav på tillgäng- lighet av tjänster.

105

Prop. 2022/23:42

106

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Myndigheten för tillgängliga medier delar bedömningen att hur en tillsynsinsats ska bedrivas bör avgöras från fall till fall, och att det är den aktuella tillsynsmyndigheten som är bäst lämpad att avgöra hur tillsynen i olika ärenden ska utföras. Myndigheten för tillgängliga medier vill framhålla vikten av att den myndighet som ansvarar för tillsynen för respektive tjänst har den kunskap som krävs avseende tillgänglighet. Funktionsrätt Sverige anser att det är viktigt med transparens kring åtgärder vid bristande överensstämmelse och åter- koppling av om klagomål leder till någon åtgärd. En mer öppen ärende- hantering skulle underlätta att misstag inte upprepas och att klagomål kan utgöra ett stöd i regelefterlevnad.

Skälen för regeringens förslag

Tillsyn av tjänster

Bestämmelser om kontroll över tjänsters överensstämmelser regleras i huvudsak i artikel 23 i tillgänglighetsdirektivet. Till skillnad från de detaljerade redogörelserna i både tillgänglighetsdirektivet och EU:s marknadskontrollförordning om vad som gäller vid konstaterad bristande överensstämmelse för produkter saknas motsvarande redogörelser om vad som gäller vid konstaterade bristande överensstämmelse för tjänster. Tillgänglighetsdirektivets bestämmelser om kontroll av tjänster behöver därför regleras i den nya lagen och efter bemyndigande i förordning. Regeringen delar utredningens bedömning att det är rimligt att förfarandet för tjänster ska likna det som gäller för produkter.

Av skäl 97 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att direktiv 2014/24/EU och direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 redan föreskriver en befintlig rättslig ram för rättsmedel inom de områden (upphandling) som omfattas av direktiven. Den nya lagens bestämmelser om efterlevnadsåtgärder avseende tjänster gäller därför inte de upphandlingsförfaranden för vilka skyldigheterna i den nya lagen gäller, jfr artikel 29.3 i tillgänglighetsdirektivet.

När det gäller kontroll på andra områden av de tjänster som omfattas av tillgänglighetsdirektivet används vanligen begreppet tillsyn i svenska författningar, t.ex. i lagen om tillgänglighet till digital offentlig service, lagen (2010:751) om betaltjänster, konsumentkreditlagen (2010:1846) och lagen om elektronisk kommunikation. Begreppet tillsyn används dock inte i tillgänglighetsdirektivet, utan i stället används uttrycket kontroll av tjänster. Tillsyn används emellertid också ibland som begrepp för kontroll av produkter, t.ex. i miljöbalken och lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter. Någon enhetlig och vedertagen definition av begreppet tillsyn finns inte i svensk rätt. Regeringen har i skrivelsen En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79 s. 14) uttalat att begreppet bör användas för att beskriva myndigheters självständiga kontroll av att tillsynsobjektet uppfyller krav i lag eller andra bindande föreskrifter och vid behov kan leda till beslut om åtgärder som syftar till rättelse av tillsynsobjektet. Begreppet marknadskontroll används för kontroll av produkter, jfr definitionen i artikel 3.3 i EU:s marknads- kontrollförordning. I svenska författningar kan tillsyn således avse vitt skilda verksamheter som vanligtvis riktas mot ett föremål, en anläggning,

en verksamhet eller en typ av vara, så kallade tillsynsobjekt, medan marknadskontroll är en mer avgränsad form av tillsyn (prop. 2021/22:238 s. 128 f.). Eftersom begreppet tillsyn redan används för kontroll av de tjänster som föreslås omfattas av den nya lagen, föreslår regeringen att begreppet tillsyn också används i den nya lagen för kontroll av de tjänster som omfattas av den nya lagen.

I artikel 23.1 i tillgänglighetsdirektivet anges att det ska finnas regel- bundna och lämpliga förfaranden för att kontrollera att de tjänster som omfattas av direktivet överensstämmer med kraven. I den mån en ekonomisk aktör har valt att inte tillämpa ett tillgänglighetskrav med hänvisning till att uppfyllande av ett tillgänglighetskrav innebär en större förändring av tjänsten, vilken innebär en grundläggande ändring av dess grundläggande karaktär, eller att uppfyllande av ett visst krav innebär en oproportionerligt stor börda, ska förfarandet även omfatta kontroll av den dokumentation som krävs för en sådan bedömning. Kontrollen i dessa fall ska också omfatta en granskning av bedömningen och dess resultat, inbegripet att användningen av de kriterier som anges i direktivets bilaga VI är korrekt. Av bestämmelsen framgår att tillsynen både ska omfatta granskning av krav på tillgänglighet och viss dokumentation. Enligt direktivet finns dock ytterligare krav på dokumentation än vad som nämns i artikel 23.1. Andra dokumentationskrav som finns är t.ex. sådan nödvändig information som beskrivs i direktivets bilaga V och som ska förklara hur tjänsterna uppfyller kraven på tillgänglighet. Den tillsyn som ska utföras bör därför kunna avse såväl att en tjänst uppfyller de faktiska kraven på tillgänglighet som den formalia och de krav på dokumentation som är kopplade till dessa krav. Det bör vara upp till den tillämpande myndigheten att avgöra om ett aktuellt tillsynsärende ska avse samtliga krav som gäller för en produkt eller tjänst eller om granskningen ska vara mer inriktad mot ett mer begränsat antal krav.

I tillsynsuppdraget ska det även ingå att följa upp de klagomål och rapporter om bristande tillgänglighet som kommer in till myndigheten. För att allmänheten ska kunna framföra klagomål eller anmäla bristande överensstämmelse hos en specifik tjänst behöver det finnas en funktion hos tillsynsmyndigheten som kan ta emot sådana anmälningar. Regeringen anser att det faller inom behörig myndighets ansvar att på lämpligt sätt organisera sin verksamhet utifrån sitt uppdrag. I det ingår att hantera ärenden om tillsyn oavsett om de initieras på myndighetens eget initiativ eller efter anmälan från t.ex. en konsument. Behöriga tillsynsmyndigheter kan också upprätta en gemensam funktion som gör det möjligt att ta emot klagomål från enskilda, om de bedömer att det skulle vara ett ändamåls- enligt sätt att hantera klagomål.

Möjligheten att anmäla brister innebär emellertid inte att det per automatik skapas ett granskningsförfarande hos den behöriga myndig- heten. En marknadskontroll- eller tillsynsmyndighet fattar själv beslut om vilka granskningar som ska genomföras. I detta förfarande medför anmälningar om brister viktig information som läggs till grund för analyser om vilka granskningar som ska prioriteras.

Funktionsrätt Sverige påpekar att det är viktigt med transparens kring åtgärder vid bristande överensstämmelse och att den som anmäler får återkoppling om ett klagomål leder till någon åtgärd. Regeringen delar uppfattningen att myndigheter ska vara transparenta, men med beaktande

Prop. 2022/23:42

107

Prop. 2022/23:42 av att uppgifter t.ex. kan omfattas av sekretess. Något som enligt tillgänglighetsdirektivet gäller vid marknadskontroll. Någon skyldighet för en myndighet att ge återkoppling regleras inte i tillgänglighets- direktivet. I förvaltningslagen finns regler om handläggning av ärenden. Enligt 19 § förvaltningslagen kan en enskild inleda ett ärende hos en myndighet efter anmälan. När ett granskningsärende har inletts följer det av 9 § förvaltningslagen att ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts. Den som är part i ett ärende har enligt 10 § förvaltningslagen rätt att ta del av allt material som har tillförts ärendet. Det finns dock ingen definition i förvaltningslagen av vem som är part. Utanför partsbegreppet faller som regel en anmälare i ett tillsynsärende. Det hindrar dock inte att den som anmält ett ärende också kan tillföra information till ärendet. Enligt offentlighetsprincipen har även den som inte är part i ärendet, t.ex. en anmälare, rätt att ta del av de handlingar som finns i ärendet, förutsatt att de inte omfattas av sekretess. I det enskilda fallet är det dock berörd tillsynsmyndighet som avgör hur inkomna anmälningar om bristande tillgänglighet ska hanteras och på vilket sätt kommunikation med anmälaren bör ske. Det kan vara lämpligt att tillsynsmyndigheten tillgängliggör sina vägledande beslut på myndighetens webbplats.

Hur omfattande en tillsynsinsats ska vara bör myndigheten bedöma från fall till fall. Det är tillsynsmyndigheten som beslutar om en tillsyn ska inledas och i vilken omfattning tillsynen utförs. Den som är bäst lämpad att avgöra hur tillsynen i olika ärenden bör utformas är den aktuella tillsynsmyndigheten. Denna är den som bäst kan väga den information om tillsynsbehovet inom olika sektorer som finns hos myndigheten samt allmänhetens intresse av en effektiv tillsyn mot de resurser som myndigheten har att förfoga över. Det finns inte heller någon skyldighet för tillsynsmyndigheten att till anmälaren återkoppla vilka överväganden som myndigheten gjort vad gäller om en anmälan inneburit att ett tillsyns- eller marknadskontrollärende har inletts eller inte.

Av 5 § förvaltningslagen följer att en myndighet endast får vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen. Paragrafen ger uttryck för den så kallade legalitetsprincipen. För att en myndighet ska ha befogenhet att utöva tillsyn behöver det därmed framgå av författning vad myndighetens tillsyn ska omfatta och vilka ingripanden som myndigheten har rätt att vidta.

Åtgärder vid bristande överensstämmelse

Enligt artikel 23.1 c i tillgänglighetsdirektivet ska tillsynen, utöver en granskning av huruvida en tjänst lever upp till kraven, även omfatta en uppföljning av att den ekonomiska aktören har vidtagit nödvändiga korrigerande åtgärder. Sådana kontroller kan ske genom att myndigheten följer upp de åtgärder myndigheten har uppmanat tjänsteleverantören att vidta eller att tjänsteleverantören har ålagts att inkomma med information till myndigheten om på vilket sätt tjänsten överensstämmer med tillgäng- lighetskraven. Tillsynsmyndigheten ska först uppmana tjänsteleverantören att vidta vissa korrigerande åtgärder och därefter formellt förelägga tjänsteleverantören att vidta vissa korrigerande åtgärder. Föreläggandet

108

kan avse rättelse eller förbud och det kan förenas med vite, se avsnitt Prop. 2022/23:42 5.16.3.

Hur tillsynsmyndigheten utför tillsynsarbetet är inte närmare reglerat i tillgänglighetsdirektivet. Samma nationella bestämmelser som gäller för marknadskontrollmyndigheternas marknadskontroll gäller emellertid även för tillsynsmyndigheternas tillsyn. Det innebär att gällande bestämmelser för svenska myndigheter om bl.a. opartiskhet, effektivitet och proportionalitet gäller även för en tillsynsmyndighet, se avsnitt 5.15.1. Vidare följer det av offentlighetsprincipen att myndighetens verksamhet omfattas av krav på öppenhet och transparens. Men det kommer att vara upp till tillsynsmyndigheten att i det enskilda fallet välja den tillsynsåtgärd som är lämpligast för att säkerställa att tjänsten uppfyller tillgänglighets- kraven. Det följer av de allmänna principerna om rättssäkerhet och transparens att tjänsteleverantören har getts goda förutsättningar till rättelse innan mer ingripande åtgärder vidtas, se avsnitt 5.16.1.

Tillsynsuppdraget innebär att tillsynsmyndigheten har rätt att ingripa i tjänsteleverantörernas ekonomiska förhållanden. Det bör därför enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen regleras i den nya lagen. När det däremot gäller de närmare detaljerna kring hur tillsynsarbetet ska läggas upp anser regeringen att det bör vara en fråga för reglering på en lägre författningsnivå än lag. Det föreslås därför att regeringen med stöd av 8 kap. 3 § regeringsformen bemyndigas att meddela föreskrifter om tillsyn av tillgänglighetskrav enligt den nya lagen och enligt föreskrifter som är meddelade med stöd av lagen. För tillsyn gäller de föreskrifter som har meddelats med stöd 6, 8 eller 25 § den nya lagen. Liksom för

marknadskontroll kommer tillsyn att kunna initieras av tillsynsmyndigheten själv, men även efter klagomål, artikel 23.1 i tillgänglighetsdirektivet. Eftersom tillsynsmyndigheten ansvarar för att utforma en ändamålsenlig verksamhet för sin tillsyn, föreslås att regeringen med stöd av 8 kap. 10 § regeringsformen ges rätt att vidaredelegera sin föreskriftsrätt till en förvaltningsmyndighet. Det ger tillsynsmyndigheten möjlighet att utforma tillsynen på ett sätt som bäst passar myndighetens verksamhet. Tillsynsmyndigheten kan då anpassa sin tillsyn efter vad som bäst lämpar sig utifrån tillgänglighetskraven för den tjänst tillsynen avser och utifrån myndighetens bedömning av hur tillsynen kan bedrivas ändamålsenligt. Det kan vara att myndigheten tar eget initiativ till tillsyn med viss regelbundenhet utifrån en fastställd tidsplan eller utifrån en riskbedömning. Vid initiering av tillsyn efter klagomål kan tillsynsärendet koncentreras på det förhållande som myndigheten gjorts uppmärksam på av t.ex. en konsument som anser att en tjänsteleverantör bryter mot ett tillgänglighetskrav.

Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn

Av artikel 23.2 första stycket i tillgänglighetsdirektivet följer att medlems- staterna ska utse tillsynsmyndigheter. I den nya lagen föreslås därför en bestämmelse i 30 § om att regeringen utser den myndighet som ska utöva tillsyn.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 23.2 andra stycket i tillgänglighets- direktivet säkerställa att allmänheten är informerad om förekomsten av de

nationella tillsynsmyndigheterna samt om deras ansvarsområden, arbete

109

Prop. 2022/23:42 och beslut. Tillsynsmyndigheterna ska också på begäran tillhandahålla denna information i lättillgängligt format. Här kan det konstateras att regeringens beslut att utse tillsynsmyndigheter och deras uppdrag kommer att offentliggöras genom publicering i Svensk författningssamling. På så sätt kommer allmänheten att informeras om vilka tillsynsmyndigheter som utses och vad deras uppdrag är. Vidare följer det av offentlighetsprincipen att tillsynsmyndigheternas beslut liksom de allmänna handlingar som hör till beslutet är offentliga, i den utsträckning som de inte omfattas av sekretess. Regeringen bedömer därför att det inte behövs någon särskild reglering i den nya lagen för att genomföra denna skyldighet.

110

Finansieringen av tillsynsmyndighetens verksamhet

Tillgänglighetsdirektivet föreskriver inte hur de nationella myndigheterna ska finansiera sin verksamhet avseende vare sig marknadskontroll eller tillsyn. EU:s medlemsstater har som regel stor frihet att organisera sin kontroll av produkter och tjänster liksom hur myndigheternas verksamhet finansieras. Enligt svensk rätt är det viktigt att avgränsa frågan om huruvida finansiering sker genom avgift eller skatt, eftersom en avgränsning rent praktiskt är nödvändig för bedömningen av de situationer då riksdagen överväger att delegera beslutskompetensen enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen till regeringen eller en kommun. Enligt 8 kap. 3 och 7 §§ regeringsformen får sådan delegering ske i fråga om avgifter men inte skatt.

I många sektorslagar som rör kontroll av produkter eller tjänster finns det i flera fall möjlighet för myndigheterna att ta ut en avgift för kontroll av överensstämmelse med gällande krav. Avgiftsuttaget ser olika ut, det förekommer såväl årsavgifter som särskilda timtaxor vid kontrolltillfället. Exempelvis finansieras Transportstyrelsens tillsyn, handläggning av ärenden och registerhantering genom myndighetens bemyndigande att ta ut avgifter för sin verksamhet. Ordningen innebär att den som är föremål för tillsynen, ärendehandläggningen eller registerhanteringen betalar en avgift som enligt huvudregeln får uppgå till myndighetens självkostnad för arbetet. Ordningen med avgifter för delar av Transportstyrelsens verk- samhet antogs av riksdagen 2011 och har gällt sedan dess, se propositionen Avgifter i Transportstyrelsens verksamhet (prop. 2010/11:30).

Regeringen har ännu inte utsett behöriga tillsynsmyndigheter, men utredningen föreslår att bl.a. Transportstyrelsen tilldelas visst tillsyns- ansvar avseende den nya lagen. För att möjliggöra för en behörig tillsynsmyndighet att i framtiden kunna finansiera kontrollen av tjänster bör det därför finnas en möjlighet för myndigheten att, vid sidan av statlig finansiering och i de fall det är aktuellt, ta ut en avgift från ekonomiska aktörer. För att tillgodose att det finns förutsättningar att ta ut avgifter för kontrollen av samtliga tjänster som omfattas av den nya lagen – såväl i fråga om årsavgifter, som timtaxa eller andra uttag av avgift för tillsyn – är det lämpligt att införa ett bemyndigande i den nya lagen.

Med hänsyn till ovanstående bör regeringen med stöd av 8 kap. 3 § regeringsformen bemyndigas att meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt den nya lagen och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Regeringen bör också med stöd av 8 kap. 10 § regerings- formen ha möjlighet att vidaredelegera denna föreskriftsrätt till en

förvaltningsmyndighet. Bemyndigandet gör det möjligt för regeringen att Prop. 2022/23:42 föreskriva om avgifter för tillsyn av tjänster uppfyller gällande tillgänglighetskrav, krav på tillgänglighet enligt direkt tillämpliga rätts-

akter som tas med stöd av tillgänglighetsdirektivet eller övriga formella krav på tillgänglighet av tjänster enligt den nya lagen. Sådana föreskrifter kan avse skyldighet att betala en årsavgift för att finansiera tillsynen eller skyldighet att betala en avgift för kostnader som uppkommer i samband med en tillsyn. I dessa föreskrifter om avgifter som får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer finns det således utrymme att bl.a. sätta ramar och närmare specificera vilka avgifter som kan tas ut av ekonomiska aktörer för tillsyn av tjänster. Föreskrifterna bör inte omfatta avgifter från andra än ekonomiska aktörer enligt definitionen i 2 § den nya lagen.

5.16Gemensamma bestämmelser om föreläggande, granskning av undantag, sanktionsavgifter och överklagande

5.16.1Åtgärder vid marknadskontroll och tillsyn

Regeringens förslag: Om en marknadskontrollmyndighet eller till- synsmyndighet finner att en produkt eller tjänst inte uppfyller tillgänglighetskraven, ska myndigheten uppmana den eller de ansvariga ekonomiska aktörerna att åtgärda bristen. Om en ansvarig ekonomisk aktör inte har åtgärdat bristen inom föreskriven tid, får myndigheten besluta de förelägganden som behövs för att få den bristande överensstämmelsen att upphöra.

Marknadskontrollmyndigheten ska ompröva ett beslut om före- läggande efter tre månader.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att myndigheterna får besluta om föreläggande och förbud.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar utredningens förslag eller har inga synpunkter på förslaget. Funktionsrätt Sverige framför att det saknas viss text från tillgänglighetsdirektivet i utredningens förslagstexter. I direktivet (artiklarna 20 och 21) står det att marknads- kontrollmyndigheter har befogenheter att ta bort en produkt från marknaden. Det måste framgå av lagtexten.

Skälen för regeringens förslag: Det följer av artiklarna 20 och 23 i tillgänglighetsdirektivet att medlemsstaterna ska se till att tillgänglighets- kraven för produkter och tjänster följs och att korrigerande åtgärder för att åtgärda brister vidtas. Artiklarna ska ses mot bakgrund av artikel 4, nämligen att medlemsstaterna ska se till att de ekonomiska aktörerna endast tillhandahåller produkter och tjänster som uppfyller tillgänglighets- kraven i bilaga I. I bilaga I avsnitt I–VII finns allmänna och specificerade tillgänglighetskrav som rör de produkter och tjänster som omfattas av direktivet.

111

Prop. 2022/23:42

Den kontroll av produkter och tjänster som ska ske enligt tillgänglighets-

 

direktivet bör ske i två steg. Den ekonomiska aktören bör först ges

 

möjlighet att korrigera bristen så att produkten eller tjänsten lever upp till

 

kraven. Det ska ske genom att myndigheten uppmanar berörd ekonomisk

 

aktör att vidta vissa specificerade åtgärder. Marknadskontrollmyndigheten

 

eller tillsynsmyndigheten ska ange när åtgärderna ska ha vidtagits. En

 

sådan uppmaning är inte rättsligt bindande och därmed inte heller ett

 

överklagbart beslut. De åtgärder som ska vidtas ska emellertid vara av

 

sådan art att de leder till att produkten eller tjänsten lever upp till kraven

 

på tillgänglighet när åtgärderna har vidtagits. Vilken tidsram som

 

åtgärderna ska vidtas inom kan variera stort och det får därför bli upp till

 

myndigheten att i det enskilda fallet ange en rimlig tidsram. Om rättelse

 

inte sker ges myndigheten i ett andra steg möjlighet att vidta mer

 

långtgående åtgärder för att den bristande överensstämmelsen ska

 

upphöra. Det ingripande som kan göras i det andra steget kan, förutsatt att

 

det anses proportionerligt, innebära stora ekonomiska konsekvenser för

 

berörd ekonomisk aktör. Kravet på rättssäkerhet och transparens förut-

 

sätter att den ekonomiska aktören har getts goda förutsättningar till rättelse

 

i det första ledet innan mer ingripande åtgärder vidtas i steg två. Marknads-

 

kontrollmyndigheten eller tillsynsmyndigheten behöver därför ange

 

tydligt vilka korrigerande åtgärder som ska vidtas i det första steget och ge

 

den ekonomiska aktören rimlig tid inom vilken dessa åtgärder ska vidtas.

 

Vilka åtgärder som kan komma i fråga kan variera stort mellan olika

 

produkter och tjänster och kan även bero på allvarlighetsgraden av den

 

identifierade bristen. En produkt eller tjänst som släpps ut eller tillhanda-

 

hålls på marknaden, trots att den inte lever upp till kraven på tillgänglighet,

 

innebär en risk för snedvriden konkurrens i förhållande till de produkter

 

och tjänster som lever upp till kraven. Den medlemsstat som tillåter ett

 

sådant fortsatt tillhandahållande av en tjänst skulle även kunna anses

 

medvetet agera i strid med FN-konventionen om rättigheter för personer

 

med funktionsnedsättning. De åtgärder som ska kunna vidtas i steg två

 

behöver därför vara mer långtgående än vad som anges i steg ett och ska

 

syfta till att tvinga den ekonomiska aktören att snarast vidta rättelse eller

 

att produkten eller tjänsten tas bort från marknaden. De åtgärder som ska

 

vidtas behöver därför vägas mot de konsekvenser som åtgärden får för den

 

ekonomiska aktören och vilka konsekvenserna blir för övriga konsumenter

 

och samhället i stort.

 

Eftersom ett beslut om föreläggande kan innebära antingen ett krav på

 

att någon ska vidta en viss åtgärd (påbud) eller avstå från att vidta en viss

 

åtgärd (förbud) behöver det inte särskilt nämnas i lagtexten att det är fråga

 

om både förelägganden och förbud. Med förbud avses t.ex. möjligheten att

 

förbjuda en viss verksamhet, tillhandahållandet av en produkt eller tjänst

 

eller att en produkt eller tjänst inte får säljas efter ett visst datum. Som

 

Funktionsrätt Sverige påpekar gäller detta såväl för produkter som för

 

tjänster.

 

En grundläggande princip inom unionsrätten är proportionalitets-

 

principen. En åtgärd får därför inte vara mer långtgående än vad som är

 

nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet. I en proportionalitets-

 

bedömning ingår även att väga motstående intressen mot varandra. Om

 

inte annat uttryckligen anges i en unionsrättsakt, ska principen alltid

112

beaktas innan det vidtas åtgärder som innebär en inskränkning av den fria

rörligheten på den inre marknaden. Principen finns även i svensk rätt, bl.a. i 5 § förvaltningslagen enligt vilken en åtgärd från det allmännas sida aldrig får vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot. Tillgänglighetsdirektivet är ett inremarknadsdirektiv och principen är av samma relevans vid genomförandet av detta direktiv som för övriga inremarknadsdirektiv. Proportionalitetsprincipen ska därför beaktas även vid den tillsyn som ska utföras över krav på tillgänglighet av tjänster. Vid marknadskontroll av produkter följer det av artikel 14.2 i EU:s marknadskontrollförordning att marknadskontrollmyndigheterna ska tillämpa sina befogenheter effektivt och ändamålsenligt och i enlighet med proportionalitetsprincipen, i den utsträckning detta stämmer överens med föremålet för och syftet med åtgärderna samt den övergripande karaktären hos den faktiska eller potentiella skada som följer av bristande överensstämmelse. Det innebär att även marknadskontrollmyndigheterna har en skyldighet att tillförsäkra sig om att deras åtgärder i det enskilda ärendet sett till innehåll och form inte går utöver vad som är nödvändigt för att nå målet med åtgärderna. Kan målet nås med för den ekonomiska aktören lindrigare åtgärder ska dessa väljas. Artikel 14.2 i EU:s marknadskontrollförordning motsvararar enligt jämförelsetabellen i bilaga III till förordningen den numera upphävda artikel 18.4 i förordning (EG) 765/2008, till vilken artikel 19 i tillgänglig- hetsdirektivet hänvisar. Skyldigheten att beakta proportionalitetsprincipen gäller vid tillämpningen av de befogenheter som marknadskontroll- myndigheten ska tilldelas enligt artikel 14.4 a, b, e och j i EU:s marknads- kontrollförordning. Enligt jämförelsetabellen i bilaga III till förordningen motsvarar artikel 14.4 a, b, e och j den numera upphävda artikel 19.1 andra stycket i förordning (EG) 765/2008, till vilken artikel 19 i tillgänglig- hetsdirektivet hänvisar, jfr avsnitt 5.15.1 om marknadskontrollmyndig- hetens befogenheter. Eftersom det redan finns regleringar för att beakta proportionalitetsprincipen vid marknadskontroll eller tillsyn, bedömer regeringen att någon särskild bestämmelse om proportionalitetsprincipen inte behövs i den nya lagen.

Regeringen föreslår att det i 32 § den nya lagen regleras att för det fall en produkt eller tjänst konstateras inte uppfylla ett eller flera krav på tillgänglighet får marknadskontrollmyndigheten eller tillsynsmyndigheten uppmana den eller de ansvariga ekonomiska aktörerna att vidta nöd- vändiga korrigerande åtgärder för att rätta till identifierade brister. I den nya lagen ska det också regleras att myndigheten ska ange en tidsram inom vilken åtgärderna ska ha vidtagits samt att myndigheten, för det fall åtgärderna inte vidtagits inom föreskriven tid, får besluta om föreläggande för att få en bristande överensstämmelse att upphöra.

I detta sammanhang föreslås också att en marknadskontrollmyndighet efter tre månader ska ompröva ett beslut om att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av en produkt i Sverige i syfte att kunna bedöma om beslutet fortfarande är berättigat enligt artikel 20.7 i tillgänglighets- direktivet. Myndigheten kan exempelvis inom ramen för det informations- förfarande som följer av artikel 20.5 och 20.6 i tillgänglighetsdirektivet ha tagit del av sådan kompletterande information från andra medlemsstater eller kommissionen som påverkar bedömningen av beslutet. Skyldigheten

Prop. 2022/23:42

113

Prop. 2022/23:42 för en marknadskontrollmyndighet att ompröva sitt beslut föreslås regleras i 32 § tredje stycket i den nya lagen.

Det informationsförfarande som beskrivs i artikel 20.5–20.7 i till- gänglighetsdirektivet är sådant att det enligt 8 kap. 7 och 11 §§ regerings- formen kan regleras i förordning eller myndighetsföreskrift.

 

5.16.2

Åtgärder vid granskning av oproportionerligt stor

 

 

börda

 

 

 

Regeringens förslag: Om marknadskontrollmyndigheten eller tillsyns-

 

myndigheten finner felaktigheter i en bedömning om undantag från

 

tillgänglighetskraven, får myndigheten förelägga den ekonomiska

 

aktören att inom viss tid åtgärda de identifierade bristerna.

 

Om den ekonomiska aktören inte vidtar de angivna åtgärderna, får

 

myndigheten förelägga den ekonomiska aktören att inom en viss

 

angiven tid göra en ny bedömning.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter.

 

Skälen för regeringens förslag: Vid marknadskontroll finns

 

bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens förfarande för kontroll

 

av åberopat undantag och dokumentationen, därav de föreslagna bestäm-

 

melserna i 7 och 8 §§ den nya lagen, se artiklarna 19.2 a och b samt 20.1 i

 

tillgänglighetsdirektivet. Tillgänglighetsdirektivet beskriver emellertid

 

inte vilka förfaranden som ska gälla om en tillsynsmyndighet identifierar

 

brister i en sådan bedömning som ska göras av en aktör om undantag från

 

ett tillgänglighetskrav på grund av att det bedöms medföra en större

 

förändring av produktens grundläggande karaktär eller medföra en

 

oproportionerligt stor börda för den ekonomiska aktören. Enligt 5 §

 

förvaltningslagen får en myndighet endast vidta åtgärder som har stöd i

 

rättsordningen. För att en myndighet ska kunna ingripa mot en ekonomisk

 

aktör i ett ärende som avser kontroll av en sådan bedömning behöver det

 

därför anges i lag vilka ingripandemöjligheter som ska finnas.

 

Enligt artikel 14.8 i tillgänglighetsdirektivet är den ekonomiska aktören

 

skyldig att informera berörda marknadskontrollmyndigheter eller tillsyns-

 

myndigheter om att den inte kommer att tillämpa ett visst krav med

 

hänvisning till att det skulle utgöra en större förändring av produktens eller

 

tjänstens grundläggande karaktär eller en oproportionerligt stor börda för

 

den ekonomiska aktören. Det krävs däremot inte något aktivt godkännande

 

från myndigheten i fråga och en granskning av den bedömning som ligger

 

till grund för ställningstagandet skulle därmed kunna komma att

 

aktualiseras först i samband med en marknadskontroll. En sådan kan dock

 

aktualiseras först flera år senare då förhållandena kan ha blivit andra än de

 

som låg till grund för den ursprungliga bedömningen.

 

Samtidigt som myndigheten ska kunna utöva en effektiv marknads-

 

kontroll bör det undvikas att skapa ett regelverk som hämmar de

 

ekonomiska aktörerna i deras verksamhet. Ingripandemöjligheterna bör

 

därför inte vara utformade på ett sådant sätt att den ekonomiska aktören

 

ständigt ska behöva vara orolig för att ha gjort fel. Om den ekonomiska

114

aktören vid tidpunkten för bedömningen har gjort vad som krävs för att

 

 

åstadkomma en korrekt bedömning, ska denne inte heller behöva vara Prop. 2022/23:42 orolig för senare sanktioner. Det är emellertid inte osannolikt att det har

uppstått ändrade omständigheter som gör att bedömningen skulle ha blivit en annan om den hade gjorts vid tidpunkten för kontrollen. Det kan också vara så att myndigheten inte instämmer i bedömningen i sak och därmed inte anser att det funnits skäl att tillämpa undantaget. I ett första skede torde det inte behöva leda till att aktören måste göra en helt ny bedömning. Den ekonomiska aktören bör i stället inledningsvis ges möjlighet att korrigera eller komplettera sin bedömning utifrån myndighetens an- visningar. Om den ekonomiska aktören inte genomför de korrigeringar som den anvisats att göra eller om den ekonomiska aktören och myndigheten inte är överens i själva bedömningen, kan myndigheten förelägga aktören att göra en helt ny bedömning. Ett sådant föreläggande bör kunna förenas med vite för att få önskad effekt. Beslutet kan därefter överklagas i vanlig ordning till allmän förvaltningsdomstol.

När det finns ett beslut som har fått laga kraft om att en aktör ska göra en ny bedömning och en sådan inte har gjorts inom anvisad tid, kan myndigheten gå vidare och göra en vanlig kontroll avseende det aktuella kravet. Utgångspunkten är då att det inte längre finns en sådan bedömning som krävs för att kunna tillämpa undantaget. Om produkten eller tjänsten i fråga inte uppfyller kravet, finns därmed en bristande överensstämmelse.

Regeringen föreslår därför att detta förfarande vid marknadskontroll och tillsyn regleras i den nya lagen.

5.16.3Förelägganden ska kunna förenas med vite

Regeringens förslag: En marknadskontrollmyndighet eller tillsyns- myndighet får besluta de förelägganden som behövs för att krav enligt den nya lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska följas.

Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.

Polismyndigheten ska på begäran av marknadskontrollmyndigheten eller tillsynsmyndigheten lämna den hjälp som behövs för att myndigheten ska kunna utöva marknadskontroll respektive tillsyn. Hjälp får endast begäras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter.

Skälen för regeringens förslag

Föreläggande i enskilt fall

Utöver de bestämmelser som reglerar förfarandet vid identifierade bristande överensstämmelser behövs en övrig bestämmelse om att myndigheten ska få meddela de förelägganden som är nödvändiga för en effektiv marknadskontroll och tillsyn. Bestämmelsen kompletterar övriga bestämmelser om marknadskontroll och tillsyn och innebär att en

myndighet även i övriga fall har befogenhet att meddela de förelägganden

115

Prop. 2022/23:42 som är nödvändiga för en effektiv marknadskontroll eller tillsyns- verksamhet. Bestämmelsen är tillämplig när en myndighet t.ex. har begärt uppgifter om överensstämmelse eller uppgift om leveranskedjan. Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen förs in en kompletterande bestämmelse om tillsynsmyndigheters och marknadskontrollmyndigheters befogenheter.

Förelägganden ska kunna förenas med vite

Marknadskontrollen avser kontroll av en produkt, inte en ekonomisk aktör. Marknadskontrollmyndigheten kan därför behöva vända sig mot flera ekonomiska aktörer i ett granskningsärende. Som utgångspunkt bör myndigheten rikta ett föreläggande mot den eller de aktörer som kan antas ha bäst förutsättningar att rätta sig efter föreläggandet och där före- läggandet kan väntas ge störst effekt. Ett föreläggande kan innebära en skyldighet för en ekonomisk aktör att vidta en viss åtgärd eller att avstå från att vidta en åtgärd, t.ex. genom förbud att tillgängliggöra en produkt. De ekonomiska aktörerna har en skyldighet att fullt ut samarbeta med marknadskontrollmyndigheten. Skulle den ekonomiska aktören ändå välja att inte samarbeta behöver marknadskontrollmyndigheten kunna ha tillgång till effektiva medel för att kunna genomföra sitt uppdrag. Myndigheten bör därför kunna förena ett föreläggande med vite.

Av 2 § lagen (1985:206) om viten framgår att ett vitesföreläggande kan riktas mot såväl en juridisk som fysisk person. Om föreläggandet innebär en skyldighet för den ekonomiska aktören att vidta en viss åtgärd, ska det av föreläggandet framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden ska vidtas. Vidare framgår det av 3 § lagen om viten att vitet ska fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas förmå denne att följa föreläggandet. Vitet ska alltså bestämmas så att det blir verkningsfullt och därmed avhåller adressaten från att bryta mot det föreläggande som har meddelats. Bestämmelsen i 6 § lagen om viten innebär att talan om utdömande av vite som huvudregel ska föras vid förvaltningsrätt. Det behövs därför inte föras in någon särskild regel om detta i den nya lagen. Inte heller behövs någon bestämmelse om för- farandet vid prövningen av en sådan talan, då lagen om viten och förvaltningsprocesslagen (1971:291) innehåller bestämmelser om detta.

Hjälp av Polismyndigheten

Tillgänglighetsdirektivet saknar bestämmelser om möjligheten att ta hjälp av en polismyndighet. Bestämmelser om möjlighet att begära hjälp av Polismyndigheten finns dock i flera andra författningar som reglerar marknadskontroll, bl.a. i 14 § radioutrustningslagen (2016:392) och 25 § lagen om leksakers säkerhet. I samband med anpassningarna till EU:s marknadskontrollförordning har samtliga marknadskontrollmyndigheter getts en möjlighet att när så är nödvändigt ta hjälp av Polismyndigheten för att effektivt kunna använda sig av de befogenheter som anges i artikel

14.4i EU:s marknadskontrollförordning (prop. 2021/22:238 s. 162). En förutsättning för en begäran bör vara att det kan befaras att en åtgärd inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 §

116

polislagen (1984:387) behöver användas, eller om det annars finns Prop. 2022/23:42 synnerliga skäl.

Med beaktande av att marknadskontrollmyndigheten kommer att utöva vissa befogenheter som anges i artikel 14.4 i EU:s marknadskontroll- förordning och att även tillsynsmyndigheten kommer att t.ex. rekvirera dokumentation och annat material eller vidta andra åtgärder som är nödvändiga för att genomföra tillsyn, anser regeringen att marknads- kontrollmyndigheten och tillsynsmyndigheten bör kunna ta hjälp av Polismyndigheten för att genomföra sitt uppdrag. Det behöver i sådant fall framgå av lag. Möjligheten att ta hjälp av Polismyndigheten bör aktualiseras när det handlar om att vidta åtgärder med stöd av en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen eller om det finns andra synnerliga skäl. För att hjälp ska kunna begäras bör det därför krävas att det finns ett verkligt behov av polisens särskilda befogenheter. Exempel på synnerliga skäl kan vara att det finns en överhängande risk att utrustning eller handlingar kommer att förstöras om ett ingripande skulle ske på annat sätt.

Regeringen föreslår därför att en bestämmelse införs i den nya lagen som möjliggör för tillsynsmyndigheten och marknadskontrollmyndigheten att begära hjälp av Polismyndigheten. Bestämmelsen bör utformas enligt motsvarande bestämmelse i de sektorslagar som har anpassats till EU:s marknadskontrollförordning, se propositionen Anpassningar till EU:s marknadskontrollförordning – del 2 (prop. 2021/22:238).

5.16.4Sanktionsavgifter

Regeringens förslag: En marknadskontrollmyndighet eller tillsyns- myndighet ska få ålägga en ekonomisk aktör att betala sanktionsavgift om den ekonomiska aktören har åsidosatt vissa angivna krav i lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte beslutas.

En sanktionsavgift ska inte få beslutas senare än fem år från den tidpunkt då åsidosättandet upphörde.

Sanktionsavgift får inte beslutas om åsidosättandet omfattas av ett föreläggande om vite och åsidosättandet ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Sanktionsavgiften ska få tas ut med ett belopp som bestäms med hänsyn till allvaret och omfattningen av åsidosättandet samt till omständigheterna i övrigt. Sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst 10 000 kronor och högst 10 000 000 kronor.

Avgiften ska få sättas ned helt eller delvis om det finns särskilda skäl eller om det annars är påkallat med hänsyn till omständigheterna.

Sanktionsavgifter ska tillfalla staten.

Sanktionsavgiften ska betalas inom trettio dagar från det att beslutet fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om sanktionsavgiften inte betalas inom denna tid, ska beslutande myndig- het lämna den obetalda avgiften för indrivning.

Avgiften faller bort om betalning inte har skett inom fem år.

117

Prop. 2022/23:42

118

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att en marknadskontrollmyndighet eller tillsyns- myndighet får ålägga en ekonomisk aktör att betala sanktionsavgift om aktören har överträtt en bestämmelse som ställer krav på en produkt eller tjänst eller en bestämmelse som medför skyldigheter för den ekonomiska aktören.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter.

Skälen för regeringens förslag

Sanktionsavgifter

Av artikel 30 i tillgänglighetsdirektivet följer att regler om sanktioner vid överträdelse av nationella bestämmelser ska fastställas och att sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. I relation till vitesförelägganden är sanktioner bakåtblickande och avser ett otillåtet handlande som har skett. Vid valet av om ett åsidosättande av en bestämmelse ska medföra en sanktion eller föreläggande med vite behöver myndigheten således överväga om en framtida förändring av ett handlande eftersträvas eller om det är ett förflutet handlande som behöver åtföljas av en sanktion.

Tillgänglighetsdirektivet reglerar inte vilken typ av sanktioner som ska användas. En sanktion kan vara straffrättslig eller administrativ, till exempel i form av en sanktionsavgift. Straffrättsliga sanktioner – mot såväl fysiska som juridiska personer – förutsätter att det kan bevisas att ett brott har begåtts. Åsidosättande av tillgänglighetskraven utgör inte ett brottsligt agerande. Det är därför mest ändamålsenligt att införa en möjlighet att ta ut en sanktionsavgift från den som åsidosätter sina skyldigheter enligt direktivet. Såväl fysiska som juridiska personer ska kunna åläggas sanktionsavgift. Sanktionsavgiften ska kunna tas ut oavsett om åsidosättandet skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. I ringa fall ska myndigheten inte ta ut en sanktionsavgift. Det är marknadskontroll- myndigheten eller tillsynsmyndigheten som avgör om åsidosättandet ska beaktas som ringa. Vad som är ringa måste bedömas utifrån situationen i det enskilda fallet, men typiskt sett kan det vara fråga om åsidosättande som har haft mindre allvarliga konsekvenser, t.ex. att den bristande produkten eller tjänsten har tillhandahållits på marknaden endast i begränsad omfattning eller att register över klagomål inte har förts på korrekt sätt.

Med hänsyn till sanktionsbestämmelsernas straffliknande karaktär anser regeringen att det klart behöver framgå av den nya lagen vilket otillåtet åsidosättande av en bestämmelse som kan medföra en sanktion. Regeringen föreslår att det är underlåtenheten att följa tillgänglighets- kraven inför det att en produkt eller tjänst tillhandahålls på marknaden och att vidta åtgärder för att säkerställa att tillgänglighetskraven är uppfyllda även efter det att produkten har släppts ut på marknaden som ska kunna medföra sanktionsavgift. Det innebär att åsidosättande av de materiella eller formella tillgänglighetskraven bör kunna medföra sanktion. De materiella tillgänglighetskraven kommer att framgå av föreskrifter som regeringen meddelar och som i sin tur genomför bilaga I till tillgänglighetsdirektivet. Kommissionen kan också med stöd av artikel 4.9 i tillgänglighetsdirektivet anta direkt tillämpliga delegerade rättsakter som

ytterligare specificerar de materiella tillgänglighetskraven. De formella brister som bedöms behöva kunna föranleda sanktionsavgift är till- verkarens, importörens eller distributörens skyldigheter att dokumentera, märka eller kontrollera produkter och tjänsteleverantörens skyldighet att förse sina tjänster med information innan de släpps ut på marknaden. Även importörens eller distributörens åsidosättande av att säkerställa att lagrings- eller transportförhållanden inte äventyrar produktens överen- stämmelse med tillgänglighetskraven bör omfattas. Liksom i det fall en ekonomisk aktör underlåtit att dokumentera och spara en bedömning om undantag från tillgänglighetskraven eller underlåtit att informera en marknadskontroll- eller tillsynsmyndighet att undantag åberopas.

En ekonomisk aktör ska också säkerställa att produkter och tjänster överensstämmer med tillgänglighetskraven även efter det att produkten eller tjänsten har släppts ut på marknaden. Den nya lagen ställer krav på att en tillverkare, importör, distributör eller tjänsteleverantör ska vidta vissa åtgärder när denne anser, eller har anledning att anta, att en produkt eller tjänst som den ekonomiska aktören i fråga tillhandahåller marknaden brister i överensstämmelse med tillgänglighetskraven. Brister i denna skyldighet bör också kunna medföra sanktionsavgift. Tillverkaren och importören har vidare en skyldighet att föra register över produkter som brister i överensstämmelse med tillgänglighetskraven och över konsu- menters klagomål på bristande överensstämmelse av produkter. Detta är ett sätt för tillverkare och importörer att få information om att produkter brister i överensstämmelse och det kan därmed förhindra att bristande produkter finns på marknaden. En tillverkares eller importörs brist i att föra sådant register bör därför kunna medföra sanktionsavgift. Även en ekonomisk aktörs bristande samarbete med kontrollmyndigheten bör kunna medföra sanktionsavgift, liksom om en ekonomisk aktör som hanterar produkter inte vidtar åtgärder för att omedelbart och på lämpligt sätt varna berörda konsumenter enligt artikel 16.3 g i EU:s marknads- kontrollförordning vars tillämplighet regleras i 28 § andra stycket 6 den nya lagen. Lagrådet ifrågasätter att ett åsidosättande av denna bestäm- melse ska kunna leda till en sanktionsavgift eftersom de bestämmelserna primärt ger handlingsregler för marknadskontrollmyndigheten och bara indirekt för den ekonomiska aktören. Regeringen delar inte Lagrådets bedömning eftersom artikel 16.3 g innebär en plikt för en ekonomisk aktör att handla såsom marknadskontrollmyndigheten anger. I bestämmelsen regleras bl.a. en skyldighet för en ekonomisk aktör att vidta åtgärder för att varna slutanvändare utsatta för risk genom offentliggörande av särskilda varningar. Slutligen bör vissa krav på ekonomiska aktörer att spara vissa handlingar och att information och dokumentation ska tillhandahållas på ett visst språk också omfattas av sanktionsmöjlighet, då det utgör ett viktigt underlag för myndigheternas arbete med marknads- kontroll och tillsyn.

Omfattningen av sanktionsbestämmelsen innebär exempelvis att sanktionsavgift ska kunna beslutas i de fall en produkt inte har fått en korrekt CE-märkning, när en ekonomisk aktör inte samarbetar med en myndighet som utövar marknadskontroll eller tillsyn eller när en tjänst eller produkt har släppts ut på marknaden trots att den inte uppfyller föreskrivna krav på exempelvis funktionell tillgänglighet. Sanktionsavgift kan beslutas i samband med ett beslut om föreläggande, men myndigheten

Prop. 2022/23:42

119

Prop. 2022/23:42 kan också välja att bara besluta om en sanktionsavgift. Sanktionsavgiften ska avse ett bestämt åsidosättande av ett krav som har inträffat i förfluten tid. Om den ekonomiska aktören efter ett beslut om sanktionsavgift ändå fortsätter med att åsidosätta kravet i fråga, kan en ny sanktionsavgift beslutas men då för den tid som avser tiden efter det första åsidosättandet av kravet. Innan en ny sanktionsavgift beslutas bör emellertid den ekonomiska aktören få skälig tid på sig att vidta rättelse.

Utredningen har föreslagit att sanktionsavgiften ska uppgå till lägst 10 000 kronor och högst 10 000 000 kronor. Då åsidosättanden av den nya lagen kan antas vara av varierande art och karaktär, från allvarliga fall som att under en längre tid släppa ut produkter på marknaden utan att de överensstämmer med tillgänglighetskraven till mindre allvarliga som gäller t.ex. märkning och klagomålshantering, anser regeringen att det är effektivt om beslutande myndighet kan besluta om såväl lägre som högre nivåer på sanktionsavgiften. Utredningen har i sitt förslag till avgiftens storlek utgått från marknadsföringslagens (2008:486) bestämmelser om marknadsstörningsavgift, där avgiften fastställs till lägst 10 000 kronor och högst 10 000 000 kronor (31 §). Regeringen instämmer i utredningens bedömning att tillgänglighetsdirektivet reglerar situationer som är viktiga, men som vid bristande överensstämmelse inte kan anses medföra någon risk för människors hälsa eller för miljön. Det finns därför inte någon anledning att bestämma en annan avgift än den utredningen har föreslagit.

Myndigheten bör fastställa avgiften utifrån omständigheter i det enskilda fallet. Enligt artikel 30.4 i tillgänglighetsdirektivet ska sank- tionerna ta hänsyn till omfattningen av den bristande efterlevnaden, inbegripet hur allvarlig den är, och hur många enheter av de berörda produkterna eller tjänsterna som inte uppfyller kraven samt hur många personer som påverkas. Vid bedömningen ska myndigheten därför väga in varaktighet, omfattning, hur många som påverkas av att kravet har åsidosatts samt vilka åtgärder som den ekonomiska aktören har vidtagit för att lindra eller avhjälpa bristen. Myndigheten ska också väga in om åsidosättandet skett uppsåtligen och om den ekonomiska aktören tidigare har åsidosatt kravet. Regeringen anser att även övriga omständigheter bör beaktas, t.ex. den ekonomiska aktörens omsättning och vinst. I gränsöver- skridande situationer bör också sanktioner som näringsidkaren har ålagts i andra medlemsstater inom EU kunna beaktas.

Sanktionsavgiften bör få sättas ned helt eller delvis om det finns särskilda skäl eller om det annars är påkallat med hänsyn till omständig- heterna i övrigt. Särskilda skäl kan finnas om åsidosättandet legat utanför den ekonomiska aktörens kontroll. Även vad den ekonomiska aktören har gjort för att undvika att åsidosätta kravet bör beaktas i bedömningen. Bristande betalningsförmåga, att verksamheten är nystartad, okunskap om gällande regler, glömska, tidsbrist och dåliga rutiner är sådana omständigheter som inte bör medföra befrielse från avgiften.

En särskild preskriptionsbestämmelse föreslås som innebär att en sanktionsavgift inte får beslutas senare än fem år från den dag då åsidosättandet upphörde. En sanktionsavgift ska betalas inom 30 dagar från den dag beslutet vann laga kraft. Enligt regeringens mening innebär det att den avgiftsskyldiga ekonomiska aktören som regel bör delges beslutet, för att kunna få veta när beslutet får laga kraft och därmed kan

120verkställas.

Av 3 kap. 1 § 6 utsökningsbalken följer att förvaltningsmyndigheters beslut som avser betalningsskyldighet är direkt verkställbara. Det innebär att en marknadskontrollmyndighet eller tillsynsmyndighet inte behöver ansöka om betalningsföreläggande eller föra talan vid allmän domstol för att kunna vända sig till Kronofogdemyndigheten för verkställighet av ett beslut om sanktionsavgift. Det förutsätter dock att beslutet har fått laga kraft, vilket följer av 3 kap. 20 § utsökningsbalken. Sanktionsavgifter bör tillfalla staten.

Även vad gäller själva sanktionsavgiften föreslås en preskriptionsregel. Den innebär att om sanktionsavgiften inte har verkställts inom fem år från det beslutet om sanktionsavgift vann laga kraft förfaller avgiften.

Sanktionsavgifter bedöms ofta vara att betrakta som straff i den mening som avses med begreppet i Europakonventionen. En prövning av sanktionsavgift innefattar i sådana fall en prövning av en anklagelse för brott, vilket medför att artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig och att reglerna ska utformas på ett sådant sätt att de rättssäkerhetsgarantier som följer av artikeln är uppfyllda. Det innebär bl.a. att den enskilde ska underrättas om vilken gärning som läggs honom eller henne till last, ha rätt att inte vara verksam i förfarandet till egen nackdel, ha rätt att vara tyst och ges tillfälle att yttra sig över anklagelsen. Det finns därmed inte någon möjlighet att tvinga en ekonomisk aktör att delta i utredningen av förutsättningarna för att påföra en sanktionsavgift. Oskuldspresumtionen ska också beaktas. Den medför bl.a. att det är marknadskontrollmyn- dighetens ansvar att visa att det finns förutsättningar för att besluta om en sanktionsavgift. Principen innebär även att tveksamma omständigheter ska tolkas till den enskildes fördel och att beviskraven som sådana är högt satta.

Av skäl 97 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att direktiv 2014/24/EU och direktiv 2014/25/EU redan föreskriver en befintlig rättslig ram för rättsmedel inom de områden som omfattas av direktiven. Den nya lagens bestämmelser om sanktioner avseende produkter och tjänster gäller därför inte de upphandlingsförfaranden för vilka skyldigheterna i den nya lagen gäller, jfr artikel 30.5 i tillgänglighets- direktivet.

Förbudet mot dubbelprövning

Tillgänglighetsdirektivet hanterar inte frågan om huruvida en ekonomisk aktör kan föreläggas eller förbjudas vid vite och påföras en sanktionsavgift för samma överträdelse. I artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggs- protokoll föreskrivs att ingen får lagföras eller straffas på nytt för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd. Även artikel 50 i EU:s rättighetsstadga innehåller en liknande bestämmelse. Denna rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma överträdelse brukar oftast benämnas dubbelprövningsförbudet. Förbudet kan vara tillämpligt även när något av de två förfarandena, eller båda, avser åtgärder eller sanktioner som inte betecknas som straff enligt den nationella rätten, t.ex. administrativa sanktioner. Att påföra både ett vite och en sanktionsavgift för samma överträdelse eller åsidosättande av en bestämmelse kan alltså strida mot dubbelprövningsförbudet. Om det finns ett tillräckligt nära materiellt och tidsmässigt samband mellan två förfaranden, kan de

Prop. 2022/23:42

121

Prop. 2022/23:42 emellertid anses utgöra ett straff. Vid åsidosättande av produktrelaterade krav bör varje åsidosättande som självständigt kan leda till en sanktion anses utgöra ett enskilt åsidosättande. En ekonomisk aktör som hanterar en produkt som brister i överensstämmelse i förhållande till flera produktrelaterade krav kan alltså begå flera olika åsidosättanden. Att då ålägga den ekonomiska aktören en sanktionsavgift för varje åsidosättande kan inte anses innebära dubbelprövning. Avgörande för om två brister utgör samma åsidosättande är alltså om bristerna var för sig skulle kunna leda till en sanktion. Exempelvis kan en produkt sakna produktbruks- anvisningar och brister i förhållande till kravet på funktionell utformning vilket innebär två olika brister som var för sig kan leda till en sanktion. Det är ett stort antal krav som de ekonomiska aktörerna har att leva upp till. Det innebär att det finns en stor potentiell mängd åsidosättanden som de kan göra sig skyldiga till. Det är dock viktigt att tillsynsmyndigheter och myndigheter som bedriver marknadskontroll kan återkomma till samma produkter eller tjänster om det visar sig finnas ytterligare brister än de redan konstaterade. Om myndigheten i det läget beslutar om ett vites- föreläggande eller en sanktionsavgift, bör hänsyn tas till eventuella sanktioner som tidigare beslutats mot den ekonomiska aktören för åsidosättanden avseende samma produkter eller tjänst. Det kan i så fall vara en omständighet som leder till att en sanktionsavgift sätts ned. De beslutsfattande myndigheterna måste också beakta dubbelprövnings- förbudet när de ansöker om utdömande av vitet, så att ett beslut om utdömande inte får effekten av bestraffning av ett åsidosättande som redan på annat sätt har bestraffats. Förelägganden får enligt de föreslagna bestämmelserna i den nya lagen förenas med vite. Det finns i princip inte något hinder mot att förena ett föreläggande med vite trots att underlåtenhet att vidta den åtgärd som avses med föreläggandet också kan föranleda någon annan sanktion, t.ex. sanktionsavgift. Detta gör att en handling eller underlåtenhet att agera kan komma att omfattas av såväl ett vitesföreläggande som en bestämmelse om sanktionsavgift.

Av svensk rättspraxis följer att det inte bara är ett slutligt avgörande som innebär ett hinder mot en andra prövning utan även en pågående prövning (se t.ex. NJA 2013 s. 502). Det innebär att det som avgör när ett hinder mot ett andra förfarande för samma gärning, överträdelse eller åsido- sättande uppkommer får anses vara den tidpunkt när det inleds en domstolsprocess om utdömande om vite. Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen införs en bestämmelse om att sanktionsavgift inte ska kunna påföras en ekonomisk aktör, om åsidosättandet har föranlett straff eller om åsidosättandet omfattas av ett föreläggande med vite och samma åsidosättande ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

 

5.16.5

Överklagande av beslut

 

 

 

Regeringens förslag: Ett beslut av en marknadskontrollmyndighet

 

eller tillsynsmyndighet ska få överklagas till allmän förvaltnings-

 

domstol. En uppmaning från myndigheterna att åtgärda bristande

 

överensstämmelse eller bristande bedömning av undantag ska inte få

 

överklagas.

122

Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten.

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Prop. 2022/23:42

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter.

 

Skälen för regeringens förslag: Artikel 29 i tillgänglighetsdirektivet

 

ålägger medlemsstaterna att säkerställa att det finns lämpliga och effektiva

 

medel för att säkerställa direktivets efterlevnad. I förvaltningslagen och

 

förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser om vad som ska gälla för

 

överklagande av beslut, vem som har rätt att klaga och vilka beslut som

 

får överklagas. Bestämmelserna ska tillämpas om inte annat anges i annan

 

lag eller förordning (4 § förvaltningslagen samt 2 § förvaltningsprocess-

 

lagen). Av förarbetena till förvaltningslagen framgår att syftet med över-

 

klagandeinstitutet är att ge den som på ett visst sätt påverkas av ett beslut

 

en möjlighet att få beslutet upphävt eller ändrat för att på så sätt undvika

 

de oönskade verkningar som beslutet annars skulle innebära (prop.

 

2016/17:180 s. 248). Vidare uttalas att enligt allmänna förvaltningsrätts-

 

liga principer ska beslut som har en påvisbar effekt kunna överklagas, dock

 

inte beslut som enbart i mycket begränsad utsträckning kan påverka

 

någons faktiska situation. Till dessa bestämmelser finns en väl utvecklad

 

rättspraxis. Det är en mängd olika typer av beslut som kan fattas av en

 

marknadskontrollmyndighet och av tillsynsmyndigheter med stöd av den

 

nya lagen. Dessa beslut kan få avsevärda konsekvenser för de berörda

 

ekonomiska aktörerna. Även andra personer som berörs av beslutet kan ha

 

intresse av att det kan överklagas. Regeringen anser att det är upp till

 

domstolarna att pröva vem som har rätt att överklaga ett beslut. I lagen bör

 

det anges att beslut som endast innehåller en uppmaning till en ekonomisk

 

aktör att åtgärda en brist inte får överklagas, jfr 32 och 33 §§ den nya lagen.

 

Beslut som kan överklagas ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol

 

och prövningstillstånd ska krävas för att ett beslut ska tas upp till prövning

 

i kammarrätten.

 

5.17Tillgänglighetskrav i andra unionsakter

5.17.1

Offentlig upphandling

 

 

 

Regeringens bedömning: Författningar om offentlig upphandling

 

behöver inte ändras med anledning av tillgänglighetsdirektivet.

 

 

 

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Remissinstanserna delar bedömningen eller har

 

inga synpunkter. Upphandlingsmyndigheten instämmer i att genom-

 

förandet av det här aktuella direktivet inte behöver föranleda några

 

ändringar av upphandlingslagarna.

 

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 24.1 i tillgänglighets-

 

direktivet förtydligar att direktivets krav på produkter och tjänster utgör

 

obligatoriska krav i den mening som avses i artikel 42.1 i Europa-

 

parlamentets och rådets direktivet 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om

 

offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG och

 

artikel 60.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den

 

26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på

 

områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande

 

av direktiv 2004/17/EG.

123

 

 

Prop. 2022/23:42 Tillgänglighetsdirektivets krav har samma innebörd som 9 kap. 2 § lagen (2016:1145) om offentlig upphandling och 9 kap. 2 § lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna. Dessa regleringar innebär att om EU i en rättsakt har antagit obligatoriska krav på tillgänglighet ska de tekniska specifikationerna på området bestämmas med hänvisning till den rättsakten. Regeringen bedömer därför att det inte behövs några författningsändringar för att genomföra tillgänglighetsdirektivet i denna del.

124

I artiklarna 29.3 och 30.5 i tillgänglighetsdirektivet anges att tillgänglig- hetsdirektivets bestämmelser om efterlevnadsåtgärder och sanktioner inte ska tillämpas på upphandlingsförfaranden som omfattas av direktiv 2014/24/EU eller direktiv 2014/25/EU. Regeringen bedömer att inte heller dessa bestämmelser kräver några författningsändringar för att genomföra tillgänglighetsdirektivet.

5.17.2Andra unionsakter

Regeringens bedömning: Frågan hur tillgänglighetsdirektivets bestämmelse om att produkter och tjänster som omfattas av krav på tillgänglighet i andra unionsakter i vissa fall bör presumeras överens- stämma med dessa krav om de uppfyller vissa av tillgänglighetskraven bör beredas vidare. Detsamma gäller frågan om presumtion av överensstämmelse för produkter och tjänster som överensstämmer med harmoniserade standarder eller tekniska specifikationer som gäller för tillgänglighetskraven.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inga synpunkter på

utredningens bedömning. Funktionsrätt Sverige avstyrker utredningens tolkning av direktivets artikel 24.2. Om regering och riksdag beslutar att inte införa en bestämmelse i svensk författning som motsvarar artikel 24, har direktivet inte genomförts fullt ut, och i praktiken riskerar det svenska näringslivet att fortsätta halka efter andra länder när det gäller att veta hur det är möjligt att visa på överensstämmelse med krav på tillgänglighet. Myndigheten för delaktighet uttalar att tillgänglighetskrav utgör grunden till tillgänglighetsdirektivet som bl.a. syftar till att skapa produkter och tjänster som inte funktionshindrar utan snarare förbättrar för många fler. Genom artikel 24 i direktivet ska de tillgänglighetskrav som ställs få en bredare tillämpning genom att de ska kunna användas där det behöver förtydligas hur tillgänglighetsskyldigheter ska verka. Denna koppling till annan unionsrätt är enligt Myndigheten för delaktighet ett viktigt grundsyfte med direktivet och artikel 24 kan betraktas som en nyckel eller ett kugghjul för att klargöra tillämpningen av tillgänglighetskraven i direktivets bilaga I i förhållande till nuvarande tillgänglighetsskyldighet i EU-lagstiftningen. Enligt Myndigheten för delaktighet behövs det tydliga och effektiva legala verktyg för att visa på möjligheten att använda tillgänglighetskraven i bilaga 1 även för andra varor och tjänster än för dem som definieras i direktivet. Enligt Myndigheten för delaktighet kan utredningens bedömning och förslag innebära en risk för att direktivets syfte som det uttrycks i artikel 24 inte följs när direktivet genomförs i

Sverige. Post- och telestyrelsen anser att frågan om det är juridiskt Prop. 2022/23:42 lämpligt eller inte att införa artikel 24.2 i svensk författning behöver

belysas ytterligare för att säkerställa att direktivet genomförs fullt ut i Sverige.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 24.2 i tillgänglighets- direktivet följer att om det finns en unionsakt där det anges att produkter eller tjänster ska leva upp till tillgänglighetskrav ska det anses att kraven på tillgänglighet uppfylls om produkterna eller tjänsterna lever upp till tillgänglighetsdirektivets krav eller harmoniserade standarder på området. Detta gäller under förutsättning att inte annat föreskrivs i akterna.

Tillämpningen av artikel 24.2 specificeras i direktivets bilaga I avsnitt VI där det anges vad som krävs för den presumtion om uppfyllande av relevanta skyldigheter som fastställs i andra unionsakter avseende egenskaper, delar eller funktioner hos produkter och tjänster.

Artikel 24.2 och bilaga I avsnitt VI reglerar vad som ska gälla i förhållande till krav på tillgänglighet i andra unionsrättsakter. Bestäm- melsen har ingen betydelse för vad som ska gälla avseende krav på tillgänglighet för de produkter och tjänster som direkt omfattas av tillgänglighetsdirektivets tillämpningsområde. Bestämmelsen innebär att de produkter och tjänster som enligt en annan unionsakt ska uppfylla tillgänglighetskrav kan göra det genom att uppfylla de krav som anges i bilaga I avsnitt VI till tillgänglighetsdirektivet. Uppfylls dessa krav presumeras således överensstämmelse även med krav som framgår i den andra rättsakten, om inte annat föreskrivs där. Bestämmelsen i tillgäng- lighetsdirektivet är alltså subsidiär i förhållande till andra unionsrättsakter, då den ska tillämpas endast om inte annat anges i den andra rättsakten.

För det fall en produkt eller tjänst överensstämmer med harmoniserade standarder eller tekniska specifikationer ska kraven enligt artikel 25 på motsvarande sätt presumeras vara uppfyllda.

Regeringen anser i likhet med Funktionsrätt Sverige och Myndigheten för delaktighet att artiklarna 24.2 och 25 är av stor betydelse. Det är enligt regeringens mening dock inte lämpligt att nu i den aktuella lagen ange vad som ska gälla enligt andra unionsakter som har genomförts i svensk rätt. Regeringen delar därför Post- och telestyrelsens bedömning att frågan behöver belysas ytterligare.

5.18Sekretess och behandling av personuppgifter vid marknadskontroll eller tillsyn

Regeringens bedömning: Den nya lagen behöver inte innehålla bestämmelser om tystnadsplikt, sekretess eller personuppgiftsbehand- ling med anledning av myndigheternas marknadskontroll eller tillsyn.

Utredningen gör inte någon bedömning av sekretess eller person- uppgiftsbehandling.

Remissinstanserna: Integritetsskyddsmyndigheten konstaterar att betänkandet inte omfattar en analys om i vad mån personuppgifter kommer att behandlas. Integritetsskyddsmyndigheten påminner om att EU:s

dataskyddsförordning ska beaktas för det fall att utformningen och

125

Prop. 2022/23:42 användningen av de tjänster och produkter som omfattas av förslaget innebär att personuppgifter kommer att behandlas.

Skälen för regeringens bedömning

Sekretess

Den nya lagen ger marknadskontrollmyndigheterna och tillsyns- myndigheterna befogenhet att från ekonomiska aktörer kräva information och dokumentation om bl.a. specifika produkter, tjänster, leveranskedjor och distributionsnäts utformning. Inom ramen för en marknadskontroll- myndighets eller tillsynsmyndighets verksamhet kan det därmed före- komma uppgifter om enskildas affärs- eller driftförhållanden, upp- finningar och forskningsresultat. Det kan även förekomma uppgifter om ekonomiska eller personliga förhållanden för den som trätt i affärs- förbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för kontrollen.

För marknadskontroll finns i artikel 19.3 i tillgänglighetsdirektivet en hänvisning till bestämmelser om sekretess för affärshemligheter enligt artikel 19.5 i förordning (EG) 765/2008. Denna bestämmelse har enligt bilaga III till EU:s marknadskontrollförordning ersatts av artikel 17 i samma förordning. Av artikel 17 framgår att marknadskontrollmyndig- heterna ska respektera principen om konfidentialitet samt om yrkes- och affärshemligheter och ska skydda personuppgifter i enlighet med unionsrätten och nationell rätt, dvs. en direkt tillämplig bestämmelse om tystnadsplikt i ärenden om marknadskontroll. Tillgänglighetsdirektivet innehåller inte någon motsvarande skyldighet för tillsynsmyndigheterna att beakta sekretess.

Enligt 30 kap. 23 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, för den beskrivna typen av uppgifter i en statlig myndighets verksamhet som består i bl.a. tillsyn med avseende på produktion, handel, transport- verksamhet eller näringslivet i övrigt. Sekretess gäller för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forsknings- resultat endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Marknadskontroll är en form av tillsyn och 30 kap. 23 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen bör därmed vara tillämplig även på sådan verksamhet. Den svenska sekretessbestämmelsen gäller således både för marknadskontroll- och tillsynsmyndigheter. För att sekretess ska gälla krävs att regeringen meddelar föreskrifter som närmare anger vilka uppgifter som omfattas av sekretessen. Sådana föreskrifter finns i 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) och i bilagan till den förordningen.

Sekretessbestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen innebär att tystnadsplikt gäller för personer som har fått kännedom om sekretesskyddade uppgifter genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund (2 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen). Tystnadsplikten kan även omfatta konsulter eller andra organ utanför den offentliga sektorn som myndigheterna anlitar för att utföra vissa kontroller eller andra uppgifter.

126

Regeringen bedömer att befintliga bestämmelser om sekretess för Prop. 2022/23:42 enskilds affärs- eller driftförhållanden mm uppfyller tillgänglighets-

direktivets krav på sekretess för affärshemligheter. De ovannämnda sekretessbestämmelserna är tillämpliga såväl vid marknadskontroll som vid tillsyn. Regeringen bedömer också att det inte behöver upplysas i den nya lagen om att offentlighets- och sekretesslagen är tillämplig i det allmännas verksamhet. Det allmännas verksamhet innefattar t.ex. den författningsreglerade verksamhet som en marknadskontrollmyndighet eller tillsynsmyndighet bedriver.

När det gäller gränskontroll av produkter som omfattas av den nya lagen har Tullverket enligt 1 kap. 4 § tullagen en skyldighet att på begäran lämna uppgifter som rör import och export till de myndigheter som räknas upp i paragrafen. Det är en bestämmelse som kompletterar artikel 12.1 om tystnadsplikt i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen och syftar till att möjliggöra det utbyte av uppgifter mellan behöriga myndigheter och med kommissionen som avses i artikel 47.2 i kodexen. Vidare följer det av artikel 25.4 a i EU:s marknadskontrollförordning att riskrelaterad information ska utbytas mellan utsedda tull- och marknadskontroll- myndigheter i enlighet med artikel 47.2 i förordning (EU) 952/2013. Det är fråga om uppgiftsskyldighet som innebär att Tullverket får lämna även sekretessbelagda uppgifter till angivna myndigheter, vilket framgår av 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen.

Personuppgiftsbehandling

Den nya lagen innebär att marknadskontrollmyndigheterna och tillsyns- myndigheterna kommer att handlägga ärenden om marknadskontroll och tillsyn. Den personuppgiftsbehandling som kan komma att ske inom ramen för denna ärendehandläggning kommer att analyseras vidare i regeringens beredning av förordning där behöriga kontrollmyndigheter utses. Det finns därför inte något behov av nya bestämmelser om person- uppgiftsbehandling i den nya lagen.

6Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Den föreslagna lagen ska träda i kraft den 28 juni 2025.

Lagen ska inte tillämpas på innehåll på webbplatser och mobila applikationer som avser

förinspelade tidsberoende medier eller filformat för dokument där innehållet har offentliggjorts före ikraftträdandet,

innehåll som kan klassificeras som arkiv och som inte har upp- daterats eller redigerats efter ikraftträdandet.

En tjänsteleverantör får fortsätta att tillhandahålla sina tjänster med hjälp av produkter som före ikraftträdandet lagligen användes av

127

Prop. 2022/23:42

128

tjänsteleverantören för att tillhandahålla liknande tjänster, dock längst till och med den 27 juni 2030.

En tjänsteleverantör, som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande tillhandahåller tjänster enligt ett avtal som har ingåtts före ikraft- trädandet, får fortsätta att tillhandahålla tjänsterna till dess att avtals- tiden löper ut, dock längst till och med den 27 juni 2030, även om tjänsterna i fråga inte får tillhandahållas på marknaden.

Självbetjäningsterminaler som före ikraftträdandet lagligen användes av tjänsteleverantörer för tillhandahållande av tjänster får fortsätta att användas vid tillhandahållande av liknande tjänster under en period av 20 år efter det att terminalerna togs i bruk.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock en annan författningsteknisk lösning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Svenskt Näringsliv anför att mot bakgrund av den allvarliga situation som många företag fortfarande befinner sig i som en konsekvens av pandemin är det högst önskvärt att Sverige utnyttjar de möjligheter till avvikelse från datum för införlivande som framgår av artikel 32. Myndigheten för press, radio och tv anser att begreppet tidsberoende medier är svårt att förstå rent språkligt och skiljer sig åt i förhållande till de begrepp som används i yttrandefrihetsgrundlagen och radio- och tv-lagen (2010:696). Begreppet bör definieras tydligare för att det ska gå att förstå och tillämpa. Myndigheten för tillgängliga medier har inget att invända mot utredningens bedömning gällande redan publicerade e-böcker. Myndigheten för tillgängliga medier önskar dock ett förtydlig- ande av vad som kommer att gälla för e-böcker som är utgivna efter 28 juni 2025 och fram till dess att kraven för e-böcker börjar gälla, för det fall det kommer att krävas grundlagsändringar för att kraven för e-böcker ska kunna gälla i Sverige. Svenska Förläggareföreningen delar utredningens bedömning att e-böcker som getts ut före den 28 juni 2025 inte omfattas av direktivets krav på tillgänglighet, eftersom sådana redan publicerade e- böcker träffas av undantaget för filformat för dokument som offentlig- gjorts före den 28 juni 2025. Utredningens slutsats i denna del är oerhört viktig för de svenska bokförlagen.

Skälen för regeringens förslag

Ikraftträdande

Av artikel 31.1 och 31.2 i tillgänglighetsdirektivet följer att medlems- staterna senast den 28 juni 2022 ska anta och offentliggöra författningar som är nödvändiga för direktivets genomförande, men att bestämmelserna i direktivet som huvudregel ska börja tillämpas först från och med den 28 juni 2025. Lagen föreslås därför träda i kraft den 28 juni 2025. Av 6 § den nya lagen följer att produkter inte får släppas ut på marknaden om de inte uppfyller tillgänglighetskraven vilket innebär att produkter som släppts ut på marknaden före ikraftträdandet fortsatt kan tillhandahållas på marknaden efter lagens ikraftträdande, även om de inte uppfyller tillgänglighetskraven. För tjänster gäller däremot att de ska uppfylla tillgänglighetskraven från och med lagens ikraftträdande, även om samma tjänst tillhandahållits före ikraftträdandet. Detta gäller eftersom en tjänst

tillhandahålls vid varje transaktion som sker till konsument. En del tjänster Prop. 2022/23:42 bör dock enligt tillgänglighetsdirektivet omfattas av övergångsbestäm-

melser vilket framgår av nedanstående.

Övergångsbestämmelser

Lagrådet ifrågasätter om det är möjligt att behandla produkter och tjänster på samma sätt som i punkt 2 i förslaget till ikraftträdande- och övergångsbestämmelser i lagrådsremissen. Mot bakgrund av vad som framgår under rubriken Ikraftträdande ovan finner regeringen att det inte behövs en övergångsbestämmelse som reglerar vad som gäller för produkter som släppts ut på marknaden före ikraftträdandet respektive tjänster som tillhandahållits före ikraftträdandet.

Artikel 32 i tillgänglighetsdirektivet innehåller övergångsbestämmelser. För det första ska medlemsstaterna enligt artikel 32.1 föreskriva en över- gångsperiod som upphör den 28 juni 2030, under vilken tjänsteleveran- törer får fortsätta att tillhandahålla sina tjänster med hjälp av produkter som lagligen användes av dem för att tillhandahålla liknande tjänster före detta datum. Vidare anges i artikel 32.1 att tjänsteavtal som ingås före den 28 juni 2025 ska fortsätta att gälla utan ändring till slutet av giltighetstiden men inte längre än fem år från och med det datumet. Dessutom framgår det av artikel 32.2 att medlemsstaterna får föreskriva att självbetjänings- terminaler som lagligen användes av tjänsteleverantörer för tillhanda- hållande av tjänster före den 28 juni 2025 får fortsätta att användas vid tillhandahållande av liknande tjänster fram till slutet av deras ekonomiskt bärkraftiga nyttjandeperiod men inte längre än 20 år efter det att de togs i bruk. Den första övergångsbestämmelsen, det vill säga artikel 32.1 ska gälla utan att det påverkar artikel 32.2. Det innebär att de produkter som avses inte är självbetjäningsterminaler. Tjänsteleverantörer som tillhanda- håller tjänster med hjälp av produkter behöver alltså inte omedelbart i samband med ikraftträdandet byta ut produkterna till sådana som lever upp till tillgänglighetsdirektivets krav. Det ska däremot vara gjort senast den

28 juni 2030. Den andra övergångsbestämmelsen innebär att tidigare in- gångna tjänsteavtal får fortsätta att gälla utan ändring under giltighetstiden, dock längst fem år efter den 28 juni 2025.

Det är rimligt att tjänsteleverantörer ges ett skäligt rådrum för att följa direktivets krav. Därför bör denna bestämmelse införas i den svenska lagstiftningen. Regeringen föreslår dock att övergångsbestämmelsen om fortsatt leverans av tjänster enligt avtal som har ingåtts före lagens ikraft- trädande omformuleras, eftersom bestämmelsen syftar till att reglera tillämpningen av tillgänglighetskraven och inte avtalets giltighet. Regeringen anser att det är rimligt att under den tid övergångs- bestämmelsen tillämpas för tjänsteleveranser enligt avtalet i fråga, ska tjänsteleverantören inte behöva säkerställa de skyldigheter som följer av 24–26 §§. Vidare är det också rimligt att övergångsbestämmelse som motsvarar artikel 32.2 införs i svensk rätt med hänsyn till tjänste- leverantörernas investeringskostnader för sådana självbetjänings- terminaler och terminalernas förhållandevis långa ekonomiska livslängd.

Det framgår av artikel 32.2 att självbetjäningsterminaler får användas fram till slutet av deras ekonomiskt bärkraftiga nyttjandeperiod, dock

längst 20 år efter att de togs i bruk. Att göra en uppskattning av självbe-

129

Prop. 2022/23:42 tjäningsterminalernas ekonomiskt bärkraftiga nyttjandeperiod torde vara komplicerat. Om regelverket ska kunna tillämpas rättssäkert och effektivt bör bestämmelsen formuleras på så vis att självbetjäningsterminaler får användas i 20 år från det att de togs i bruk. Därefter måste de ha bytts ut till sådana som lever upp till direktivets krav. Regeringen anser inte att tillgänglighetsdirektivet ger utrymme för att medge mer omfattande över- gångsbestämmelser.

I artikel 2.4 i tillgänglighetsdirektivet anges ett antal undantag från direktivets krav på tillgänglighet vad gäller innehåll på webbplatser och mobilapplikationer, se avsnitt 5.5. Utredningen föreslår att samtliga undantag i artikel 2.4 i tillgänglighetsdirektivet tas in som en gemensam bestämmelse i lagen. Regeringen anser dock att undantagen som gäller förinspelade tidsberoende medier som offentliggjorts före den 28 juni 2025, filformat för dokument som offentliggjorts före den 28 juni 2025 och webbplatsers och mobila applikationers innehåll som kan klassificeras som arkiv har karaktär av övergångsbestämmelser. De ska därför tas in i den nya lagen som en övergångsbestämmelse, se särskilt om dessa undantag nedan.

I skäl 46 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet anges att Europa- parlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 av den 26 oktober 2016 om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer (webbtillgänglighetsdirektivet) innehåller en specifik förteckning över undantag, och att liknande undantag är relevanta för tillgänglighetsdirektivet. Utredningen gjorde bedömningen att det med tanke på skrivningen i skäl 46 ligger nära till hands att undantagen ska ges samma innebörd som i webbtillgänglighetsdirektivet. Ingen remissinstans har haft något att invända mot denna bedömning och även regeringen delar denna bedömning.

Myndigheten för press, radio och tv efterfrågar ett förtydligande av vad som ska undantas från den föreslagna lagens tillämpningsområde. Regeringen kan konstatera att till exempel webbplatser och mobila applikationer tillhörande radio- och televisionsföretag i allmänhetens tjänst inte omfattas av webbtillgänglighetsdirektivet (artikel 1.3 a). Direktsändningar av tidsberoende medier på webbplatser och mobila applikationer omfattas inte heller (artikel 1.4 c). Myndigheten för press, radio och tv påpekar att dessa tjänster också har undantagits från lagen (2018:1937) om tillgänglighet till digital offentlig services tillämpnings- område (8 och 9 §§). Regeringen anser att eftersom audiovisuella medie- tjänster inte omfattas av tillgänglighetsdirektivet så saknar tillgänglighets- direktivet motsvarande undantag som finns i webbtillgänglighets- direktivet.

Särskilt om förinspelade tidsberoende medier som offentliggjorts före den 28 juni 2025

Tidsberoende medier definieras inte i tillgänglighetsdirektivet och därför bör webbtillgänglighetsdirektivets definition användas även i detta sam- manhang. Myndigheten för press, radio och tv anser att begreppet bör definieras tydligare för att det ska gå att förstå och tillämpa. Regeringen har tidigare gjort överväganden avseende begreppet tidsberoende medier

(prop. 2017/18:299, s. 40). Regeringen gjorde bedömningen att begreppet

130

tidsberoende medier är ett inarbetat begrepp i relation till den nu gällande tekniska standarden och regeringen ansåg att det inte finns några alternativa begrepp som är bättre lämpade att införa i lagen. Regeringen finner inte anledning att göra en annan bedömning nu. Tidsberoende medier definieras enligt artikel 3.6 i webbtillgänglighetsdirektivet som medier av följande typ: enbart ljud, enbart video, kombination av ljud och video, enbart ljud och/ eller video i kombination med interaktion. I förarbetena till lagen om tillgänglighet till digital offentlig service beskrivs att begreppet tidsberoende medier omfattar alla former av medier vars innehåll har en tidsmässig varaktighet. Enkelt uttryckt innebär det att alla medier som har en spellängd utgör tidsberoende medier. Därigenom omfattas alla olika typer av ljud- och videoinspelningar samt sådana inspelningar i kombination med interaktion. Exempel på vad som kan utgöra video och/eller ljud med interaktion är bl.a. spel och så kallade e- utbildningar som ofta kombinerar ljud och video med interaktion i form av att användare ska besvara frågor under utbildningens gång (prop. 2017/18:299 s. 40). Vidare konstaterades i samma proposition att begreppet tidsberoende medier är främmande för svenskt språkbruk och svensk rättstradition. I brist på bättre alternativ ansåg regeringen ändå att begreppet skulle användas i lagen. Begreppet definieras i 6 § lagen om tillgänglighet till digital offentlig service där det anges att med tidsberoende medier avses ljud eller video, en kombination av ljud och video, eller något av de föregående i kombination med möjligheter till interaktion. Regeringen anser att begreppet tidsberoende medier även bör användas i lagen om tillgänglighet till produkter och tjänster på vissa områden och att innebörden ska vara densamma som i 6 § lagen om till- gänglighet till digital offentlig service. Som framgår av tillgänglighets- direktivet ställs inga tillgänglighetskrav på förinspelade tidsberoende medier som publicerats före den 28 juni 2025.

Särskilt om filformat för dokument som offentliggjorts före den 28 juni 2025

Inte heller filformat för dokument beskrivs i tillgänglighetsdirektivet, men väl i webbtillgänglighetsdirektivet. Av skäl 26 i ingressen till webbtill- gänglighetsdirektivet framgår att filformat för dokument bör anses utgöra dokument som inte i första hand är avsedda för användning på nätet men som ingår i webbsidor, t.ex. Adobe Portable Document Format (pdf), Microsoft Office-dokument eller format (med öppen källkod) som är likvärdiga med dessa. Definitionen bör tillämpas även i förhållande till tillgänglighetsdirektivet. I den mån dokument i nämnda eller liknande fil- format offentliggjorts före den 28 juni 2025 ska de alltså inte omfattas av tillgänglighetskraven.

Utredningen bedömer att e-böcker utgivna i visst format omfattas av undantaget för filformat för dokument som offentliggjorts före den 28 juni 2025. Regeringen delar denna bedömning. Myndigheten för tillgängliga medier efterfrågar ett förtydligande av vad som kommer att gälla för redan publicerade e-böcker (det vill säga e-böcker utgivna efter 28 juni 2025 och fram till dess att kraven för e-böcker börjar gälla) för det fall det kommer att krävas grundlagsändringar för att kraven för e-böcker ska kunna gälla i Sverige. I avsnitt 5.2 behandlas frågan om behovet av grundlagsändringar

Prop. 2022/23:42

131

Prop. 2022/23:42 för att samtliga e-böcker ska omfattas av direktivets och lagens krav på tillgänglighet. Regeringen kan konstatera att direktivet inte gör något undantag för e-böcker publicerade före ett visst datum bortsett från att böcker som är utgivna i ett visst format omfattas av undantaget för filformat för dokument som offentliggjorts före den 28 juni 2025.

Särskilt om webbplatsers och mobila applikationers innehåll som kan klassificeras som arkiv

Det sista undantaget rör webbplatser och mobila applikationer som inte uppdateras eller redigeras. Av skäl 32 i ingressen till webbtillgänglighets- direktivet framgår att direktivet inte bör ålägga medlemsstaterna att göra innehåll på arkiverade webbplatser eller mobila applikationer tillgängligt om det inte längre uppdateras eller redigeras eller om det inte längre behövs för att genomföra administrativa förfaranden. Vid tillämpningen av direktivet bör inte underhåll av rent teknisk karaktär anses utgöra en uppdatering eller redigering av en webbplats eller en mobil applikation. Såväl tillgänglighetsdirektivet som webbtillgänglighetsdirektivet har un- dantag för arkiv på webb och i applikationer. Undantaget ska alltså, med stöd av skäl 32 i webbtillgänglighetsdirektivet, endast tillämpas på innehåll på arkiverade webbplatser och mobila applikationer om innehållet inte längre uppdateras, redigeras eller om det inte behövs för att genomföra administrativa förfaranden.

 

7

Konsekvenser

 

7.1

Konsekvenser för företag

 

 

 

Regeringens bedömning: Den troliga investeringskostnaden för

 

svenska företag att uppfylla kraven i tillgänglighetsdirektivet uppgår till

 

cirka 10 miljarder kronor. De totala löpande kostnaderna uppgår till

 

cirka 1 miljard kronor per år.

 

Troliga nyttor för företag är lägre kostnader om fler handlar på

 

webben samt en ökad kundkrets om e-handelsplatser blir tillgängliga

 

för fler.

 

 

 

 

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar utredningens

 

bedömning eller har inga synpunkter. Näringslivets Regelnämnd (NNR)

 

anser att de kostnadsberäkningar som gjorts av konsultföretaget Analysys

 

Mason tydligt visar att genomförandet av tillgänglighetsdirektivet kommer

 

att medföra mycket stora kostnader för de branscher och företag som

 

berörs. NNR bedömer att dessa kostnader sannolikt är ännu högre och

 

träffar fler företag än de som varit utgångspunkt för beräkningarna. Svensk

 

Handel anser att det borde lanseras ett anpassningsbidrag till näringslivet

 

som måste bära hela kostnaden för att följa direktivets bestämmelser och

 

krav, med tanke på de mycket höga kostnader som uppstår för att följa

 

kraven. Svenska Förläggareföreningen framför att de löpande kostnaderna

132

för e-böcker som anges i Analysys Masons rapport är rejält i underkant.

Filformatet epub3, som är utgångspunkten för kostnadsanalysen, Prop. 2022/23:42 innehåller möjligheten att producera tillgängliga e-böcker. Formatet i sig

genererar dock inte tillgängliga e-böcker. Handpåläggning krävs för att åstadkomma ett tillgängligt resultat. Myndigheten för tillgängliga medier påpekar att den beräkning som är gjord av Analysys Mason avseende e- böcker baseras på att redan publicerade e-böcker (före 28 juni 2025) skulle omfattas av direktivets krav, vilket de inte gör, enligt utredningens egen bedömning. Detta uppmärksammar även utredningen. Myndigheten för tillgängliga medier är av uppfattningen att det är ett betydligt mer modest antal titlar som kommer att omfattas av kraven, när de redan publicerade e-böckerna inte längre ingår i beräkningarna. NNR anser att det är en brist att inga beräkningar gjorts av nyttorna av direktivet. I avsaknad av en sådan analys vill också NNR lyfta fram att de antaganden som görs av Analysys Mason kring ökning av kundkretsen och om att tio procent- enheter fler inom respektive grupp t ex kommer att välja att e-handla mer framstår som en gissning. Region Stockholm påpekar att genom att tillämpa universell utformning och från början integrera tillgänglighet i produkter och tjänster innebär att organisationer slipper kostsamma och tidskrävande efterkonstruktioner. SJ framför att redan med de sannolikt underskattade totalkostnaderna på 10 miljarder kronor för att uppfylla kraven, och därtill 1 miljard kronor per år i löpande kostnader, står det klart att genomförandet av tillgänglighetsdirektivet kommer att vara mycket kostsamt för företagen. SJ välkomnar att utredningen föreslår att kostnader för marknadskontroll och tillsyn anslagsfinansieras i stället för att avgiftsfinansieras, samt att ansvariga myndigheter bör bedriva informations- och främjandearbete. Det hade också, enligt SJ, kunnat vara rimligt att inrätta någon form av anpassningsbidrag i syfte att underlätta företagens genomförande och möjligheten att uppnå målen med direktivet.

Skälen för regeringens bedömning

Kostnader för företag

Utredningen gav företaget Analysys Mason i uppdrag att genomföra en undersökning med fokus på kostnader och nyttor för företag med anledning av tillgänglighetsdirektivets genomförande. Analysys Mason redovisar investeringskostnaderna enligt en modell som tar hänsyn till den stora osäkerhet som ligger i att uppskatta kostnaderna. Kostnaderna redo- visas som en minimikostnad och en maximikostnad.

Genomsnittskostnaden som beräknats benämns som trolig kostnad. Utredningen bedömde att den uppskattade troliga investeringskostnaden för företagen är 10 miljarder kronor och att den uppskattade årliga kostnaden är 1,1 miljarder kronor. Remissinstanserna har skilda uppfatt- ningar om kostnaderna för företagen. Uppskattningar av kostnaderna är givetvis svåra att göra och måste bygga på en mängd antaganden, exempel- vis hur den generella utvecklingen i samhället ändå kommer att påverka utvecklingen av produkter och tjänster. För företag som från början gör sina produkter tillgängliga vid utvecklingen av produkten eller tjänsten blir kostnaderna lägre än om detta görs i efterhand. Regeringen delar utred- ningens bedömning av de troliga investeringskostnaderna och de troliga årliga kostnaderna för företagen för att uppfylla kraven om tillgänglighet.

133

Prop. 2022/23:42

Nyttor

 

Även beräkningen av nyttor för företagen är svåra att göra och måste

 

bygga på en del antaganden. Exempelvis medför det ekonomisk nytta för

 

företagen när fler personer kan genomföra sina inköp eller ärenden på

 

internet i stället för i en butik eller på ett bankkontor. Utifrån de beräk-

 

ningsexempel som gjorts uppskattas att tio procentenheter fler kommer att

 

e-handla. Uppskattningen är givetvis svår att göra men regeringen

 

bedömer att troliga nyttor för företag är lägre kostnader om fler handlar på

 

internet samt en ökad kundkrets om e-handelsplatser blir tillgängliga för

 

fler. En annan nytta som uppstår för företag och som är ett av

 

tillgänglighetsdirektivets syften är nämligen att undanröja handelshinder

 

på den inre marknaden.

7.2 Konsekvenser för privatpersoner

Regeringens bedömning: Enligt SCB har uppemot 36 procent av den vuxna svenska befolkningen en eller flera funktionsnedsättningar. För den gruppen kan tillgänglighetsdirektivet leda till nyttor i form av ökad frihet och självförverkligande samt ett minskat digitalt utanförskap.

Tillgängliga produkter och tjänster kan innebära högre slutpriser, och därmed en högre kostnad för konsumenter. Mot detta ska vägas att de företag som gör sina produkter och tjänster tillgängliga från början troligen kommer att få en lägre kostnad än de företag som väljer att göra produkter och tjänster tillgängliga i efterhand, vilket kan ha en positiv påverkan på priset för konsumenter.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar utredningens be-

dömning eller har inga synpunkter. Kungl. Biblioteket och Myndigheten för tillgängliga medier framhåller att läsare gagnas av tillgänglighetskrav för e-böcker och ändamålsenlig programvara men påtalar att det kan finnas risk för minskad likvärdighet vad gäller utbudet av litteratur i tillgängligt format från biblioteken om det inte sker en samordning av de nationella bibliotekens utlån av e-böcker.

Skälen för regeringens bedömning

Nyttan för enskilda

I skäl 4 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet anges att direktivet kan gynna även andra än personer som har funktionsnedsättning, såsom t.ex. äldre personer. Dock är den huvudsakliga målgruppen i direktivet personer med funktionsnedsättning. I artikel 3.1 i tillgänglighetsdirektivet defini- eras personer med funktionsnedsättning som personer som har någon varaktig fysisk, psykisk, intellektuell eller sensorisk funktionsnedsättning som i samspel med olika hinder kan hindra dem från att fullt ut och effektivt delta i samhället på lika villkor som andra. Av skäl 103 i in- gressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att direktivets syfte, förutom att undanröja handelshinder, är att ”säkerställa fullständig respekt för

rätten för personer med funktionsnedsättning att få del av åtgärder som

134

syftar till att säkerställa deras oberoende, sociala och yrkesmässiga inte- Prop. 2022/23:42 grering och deltagande i samhällslivet”. Genomförandet av direktivet kan

leda till indirekta nyttor för samhället i stort, till exempel en högre grad av digital inkludering och minskad risk för segregation och diskriminering. Andra indirekta nyttor på individnivå är ökad trygghet, mer gemenskap samt högre grad av uppskattning, självförtroende och självförverkligande. För personer med funktionsnedsättning medför en ökad digital tillgäng- lighet direkta nyttor genom att enskilda får ett större utbud av tillgängliga tjänster och produkter. Med ökad tillgänglighet krävs inte heller lika många extrafunktioner och hjälpmedel för att personer med funktions- nedsättning ska klara en digital vardag. En annan effekt av bättre tillgäng- lighet är ett minskat behov av hjälp från anhöriga eller assistenter och därmed ökad självständighet. Mer tillgängliga produkter och tjänster kan på individnivå också leda till sparad tid, bättre fritid, fler konsum- tionsmöjligheter och större chanser att få ett arbete.

Kostnader för enskilda

Det finns ingen direkt kostnad för privatpersoner som orsakas av att direktivet genomförs i svensk rätt. Däremot kan det bli dyrare för privat- personer att köpa vissa varor och tjänster beroende på hur stor tillverkarens kostnad är för att tillgängliggöra produkterna eller tjänsterna och hur mycket av kostnadsökningen som kommer att överföras till konsumenten i form av ett högre slutpris. Beroende på effekten på slutpriserna och på priselasticiteten för olika varor och tjänster hos konsumenter skulle det i vissa fall till och med kunna leda till en minskad efterfrågan och en negativ effekt på enskildas konsumtionsutrymme. En sådan effekt kan befaras särskilt för de tjänster som har en löpande månadskostnad som till exempel mobil-, internet- eller tv-abonnemang. En sådan effekt kan påverka många konsumenter men har särskild betydelse för personer med funktions- nedsättning som har låga inkomster. Det är givetvis en oönskad effekt och denna går att undvika om de företag som gör sina produkter och tjänster tillgängliga från början väljer att göra produkter och tjänster tillgängliga. Detta ligger även i företagens intresse då det ökar konkurrensförmågan.

Konsekvenser för jämställdheten

Av skäl 2 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att en miljö där produkter och tjänster är mer tillgängliga möjliggör ett mer inkluderande samhälle och underlättar självständigt boende för personer med funktions- nedsättning. I det här sammanhanget bör man ha i åtanke att funktions- nedsättning är vanligare bland kvinnor än bland män i unionen. I Sverige är det en något högre andel kvinnor än män som har en eller fler funktions- nedsättningar och möjligen kan direktivet därför ha en positiv effekt på jämställdheten.

135

Prop. 2022/23:42

7.3

Kostnader för staten

 

 

 

Regeringens bedömning: Kostnaden för den myndighet som ska

 

utföra marknadskontroll bedöms uppgå till 5 miljoner kronor. Den

 

troliga

kostnaden för myndigheternas tillsyn bedöms uppgå till

 

62 miljoner kronor.

 

Förslagen i betänkandet som innefattar en möjlighet till domstols-

 

prövning av förelägganden och beslut samt sanktionsavgifter bedöms

 

endast medföra en marginell ökning av domstolarnas uppgifter och bör

 

därför kunna hanteras inom befintliga budgetramar.

 

Kostnaderna bör täckas via ökad anslagsfinansiering. Vissa tillsyns-

 

myndigheter kommer att kunna ta ut avgifter.

 

 

 

Utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med

 

regeringens. Utredningen lämnade inget förslag om avgifter för tillsyn.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar utredningens be-

 

dömning eller har inga synpunkter. Swedac som är den myndighet som

 

samordnar den svenska marknadskontrollen, delar utredningens bedöm-

 

ning att kostnaden förväntas uppgå till fem miljoner kronor årligen.

 

Swedac konstaterar att det är svårt att göra en beräkning av statens

 

kostnader för marknadskontroll. Även om det är svårt att dra några säkra

 

slutsatser avseende resurser som tas i anspråk vill Swedac understryka att

 

den gängse meningen bland de myndigheter som bedriver marknads-

 

kontroll är att resurserna är snävt tilltagna. Swedac instämmer i utred-

 

ningens förslag om att kostnaderna bör täckas genom en ökad anslags-

 

finansiering, vilket får anses vara en förutsättning för att direktivet ska få

 

önskat genomslag. Transportstyrelsen uttalar att utredningen inte gör

 

någon bedömning av vad Transportstyrelsens kostnader kan komma att

 

uppgå till, inte heller om de bör rymmas inom befintliga anslagsramar.

 

Transportstyrelsen uppfattar att tillsynsansvaret som följer av

 

tillgänglighetsdirektivet innebär att tillsynen ska göras systematiskt och

 

proaktivt. Inom luftfart tillkommer ett nytt tillsynsområde. Transport-

 

styrelsen uppskattar att 36 flygplatser och cirka 10 flygbolag berörs och

 

bedömer därför att Transportstyrelsen kommer att behöva en årsarbets-

 

kraft för den tillsynen. Kompetens, som inte finns inom myndigheten i dag,

 

behöver byggas upp och systematisk tillsyn genomföras. Även inom

 

järnväg ser Transportstyrelsen att det krävs mer resurser och bedömer att

 

det handlar om en årsarbetskraft. Transportstyrelsen utför i dag tillsyn vid

 

anmälan av klagomål, vilket sker i begränsad utsträckning. En systematisk

 

tillsyn kommer att kräva ökad kompetens och resursförstärkning.

 

Sammantaget för luftfart och järnväg bedöms initialt att Transport-

 

styrelsen behöver ytterligare två årsarbetskrafter, motsvarande 2 miljoner

 

kronor, för att hantera det utökade tillsynsansvaret. Om uppgifterna ska

 

göras inom befintliga anslagsramar, innebär det att något annat område

 

kommer att behöva prioriteras ner för att rymma kostnaderna. När det

 

gäller främjandeuppdraget anför Transportstyrelsen att det är svårt att

 

bedöma omfattningen på grund av de stora osäkerheterna kring vad som

 

ligger i uppdraget. Därmed går det inte att göra någon bedömning vad

 

gäller kostnaderna. Transportstyrelsen konstaterar dock att det är en

 

uppgift Transportstyrelsen inte har i dag och ser en risk att uppdraget kan

136

komma

att bli omfattande. Transportstyrelsen framför att utredningen

föreslår att statens kostnader inte ska täckas av avgifter. Transportstyrelsen ser en problematik i att tillsynen som görs enligt tillgänglighetsdirektivet ska vara skattefinansierad medan motsvarande tillsyn enligt tågpassagerar- förordningen är avgiftsbelagd. Enligt de principer som råder för Transport- styrelsens finansiering, ska ärendehantering, tillsyn och registerhållning finansieras via avgifter som redovisas mot inkomsttitel på statens budget. Den tillsyn Transportstyrelsen utför enligt tågpassagerarförordningen är avgiftsbelagd. Transportstyrelsen tar ut avgiften i samband med andra årsavgifter för tillsyn. Avgiften belastar därmed inte enbart de företag som tillsynas, utan hela kollektivet.

Konsumentverket uppger att det i utredningen inte görs någon bedömning kring troliga kostnader för Konsumentverkets tillsyn. Det är svårt att förutsäga vilka ekonomiska konsekvenser förslaget kan innebära, men omständigheter av betydelse kan vara omfattningen av ett tillsyns- ansvar, hur en eventuell anmälningsportal kommer fungera, om portalen kommer att marknadsföras och så vidare. Konsumentverkets bedömning är dock att ett tillsynsansvar i enlighet med utredningens förslag kommer att kräva ökade resurser för myndigheten.

Myndigheten för digital förvaltning bedömer att förslaget kan komma att medföra ökade kostnader för det fall myndigheten ska meddela föreskrifter som avser de webbplatser och mobilapplikationer som omfattas av den föreslagna lagen. Myndighetens nuvarande föreskrifter om tillgänglighet till digital offentlig service (MDFFS 2019:2) omfattar inte dessa webbplatser och mobilapplikationer och det kan finnas behov av utredningsinsatser inför det att ytterligare webbplatser och mobilapp- likationer, som tillhandahålls av andra aktörer än offentliga aktörer, ska regleras genom föreskrifter.

Myndigheten för press, radio och tv delar bedömningen om kostnaderna för myndigheten, som myndigheten tolkar som en årlig kostnad, som får finansieras med ett ökat anslag. Bedömningen görs med reservation för de många osäkra faktorerna, bl.a. om grundlagshinder för vissa tjänster kan undanröjas.

Myndigheten för tillgängliga mediers bedömning är att den troliga kostnad på 4,3 miljoner som anges i utredningen för att kunna bedriva tillsyn för e-böcker och ändamålsenlig programvara är i underkant för att kunna garantera en effektiv och grundligt utförd tillsyn. Särskild hänsyn behöver dessutom, i Myndigheten för tillgängliga mediers fall, tas till att en tillsynsverksamhet behöver byggas upp från grunden. Myndigheten för tillgängliga medier bedömer att ett utökat uppdrag i form av tillsyn skulle kräva investeringar och ett antal nyrekryteringar med specialistkompetens inom vitt skilda områden. Utifrån de uppgifter som lyfts fram i utredningen ser Myndigheten för tillgängliga medier att myndigheten inom ramen för tillsynsverksamheten kommer att behöva förstärkning inom flera kompe- tensområden. Därtill kan det också finnas behov av investeringar i dator- program samt löpande kostnader för service och underhåll. Myndigheten för tillgängliga medier kommer närmare att analysera troliga kostnader inklusive tidsåtgång för tillsyn, och löpande föra en dialog om detta med uppdragsgivaren.

Förvaltningsrätten i Stockholm anför att utredningen gör bedömningen att målinströmningen till domstol troligen blir begränsad, och att förslaget därför kommer att medföra en mycket begränsad kostnadsökning för

Prop. 2022/23:42

137

Prop. 2022/23:42

berörda domstolar som kan hanteras inom ramen för ordinarie budget. För-

 

valtningsrätten anser att det utifrån den konsekvensanalys utredningen har

 

gjort är svårt att dra någon slutsats i denna del. Förvaltningsrätten vill dock

 

framhålla att en ökad måltillströmning, även i mindre mängd, påverkar

 

domstolens verksamhet. Det är därför viktigt att domstolarna tilldelas

 

nödvändiga resurser för att målen ska kunna avgöras med hög kvalitet och

 

effektivitet. Som utredningen anför bör förslaget följas upp och det i

 

förekommande fall säkerställas att domstolarna får ytterligare medel.

 

SJ välkomnar att utredningen föreslår att kostnader för marknads-

 

kontroll och tillsyn anslagsfinansieras i stället för att avgiftsfinansieras,

 

samt att ansvariga myndigheter bör bedriva informations- och främjande-

 

arbete.

 

Post- och telestyrelsen anser att utredningens konsekvensanalys är

 

otillräcklig och behöver utvecklas i fråga om bl.a. de synergieffekter som

 

utredningen anger kommer uppstå med PTS som ansvarig för mark-

 

nadskontroll och som samordnande tillsynsmyndighet. PTS saknar också

 

ytterligare analys kring de ekonomiska, verksamhetsmässiga och organ-

 

isatoriska konsekvenser utredningens förslag får för myndigheten och dess

 

kärnverksamhet. PTS anser det nödvändigt med en noggrann utredning av

 

såväl tillkommande resursbehov som behov av permanent finansiering i

 

det fall utredningens förslag realiseras.

 

Skälen för regeringens bedömning: Kostnaderna för marknads-

 

kontroll varierar hos de olika myndigheter som utför marknadskontroll och

 

skillnaden mellan myndigheterna är stor. Detta beror givetvis på

 

omfattningen av marknadskontrollen, hur många marknadskontrollobjekt

 

myndigheten ansvarar för och hur komplicerad marknadskontrollen är.

 

Kostnaderna för marknadskontroll varierar mellan myndigheter. År 2019

 

var snittkostnaden 28 000 kronor per ärende hos myndigheten med lägst

 

kostnad medan snittkostnaden hos myndigheten med högst kostnad var

 

409 000 kr per ärende. Utredningen gjorde utifrån dessa kostnader

 

bedömningen att marknadskontrollen kommer att kosta ca 5 miljoner per

 

år. Swedac, som är den myndighet som samordnar den svenska marknads-

 

kontrollen, delar utredningens bedömning att kostnaden förväntas uppgå

 

till fem miljoner årligen. Regeringen delar denna bedömning.

 

När det gäller kostnaderna för tillsyn har utredningen beräknat dessa

 

med beaktande av kostnader för tillsyn hos olika myndigheter som i dag

 

bedriver tillsyn och tagit fram en timkostnad som inkluderar både arbets-

 

och overheadkostnader. Beräkningarna har vidare utgått från hur många

 

aktörer det finns att tillsyna per område. Utifrån detta har utredningen tagit

 

fram en minimi- och en maximikostnad samt en trolig kostnad. Enligt det

 

troliga scenariot kommer tillsynskostnaderna uppgå till ca 58 miljoner

 

kronor. Med beaktande av de svårighet det är att beräkna de framtida

 

kostnaderna bedömer regeringen att kostnaderna för tillsyn uppgår till 62

 

miljoner.

 

Vad gäller myndigheternas kostnader för tillsyn och marknadskontroll

 

har regeringen i budgetpropositionen för 2023 lämnat följande förslag.

 

Anslaget 4:7 Bidrag till utveckling av socialt arbete m.m. under

 

utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg har minskat med

 

4 miljoner kronor 2023 för att finansiera anslaget 3:2 Myndigheten för

 

tillgängliga medier under utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund

138

och fritid. Anslaget 4:5 Stimulansbidrag och åtgärder inom äldreområdet

under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg har Prop. 2022/23:42 beräknats minska med 43 miljoner kronor från 2024 och framåt för att

finansiera förslagen i denna proposition. Samtidigt har anslag 3:2 Myndigheten för tillgängliga medier under utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid ökat med 3 miljoner, anslag 2:1 Konsumentverket under utgiftsområde 18 ökat med 2 miljoner, anslag 1:12 Transportstyrelsen under utgiftsområde 22 ökat med 2 miljoner samt anslag 2:1 Post- och telestyrelsen under utgiftsområde 22 ökat med 27 miljoner (prop. 2022/23:1).

Transportstyrelsen påpekar att enligt de principer som råder för myndighetens finansiering, ska ärendehantering, tillsyn och register- hållning finansieras via avgifter som redovisas mot inkomsttitel på statens budget. Det innebär att den som är föremål för tillsynen, ärendehand- läggningen eller registerhanteringen betalar en avgift som enligt huvud- regeln får uppgå till myndighetens självkostnad för arbetet. I avsnitt 5.15.2 föreslår regeringen att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om avgifter för marknadskontroll eller tillsyn enligt den nya lagen och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Ett sådant bemyndigande innebär att den myndighet regeringens bestämmer har möjlighet att ta ut avgifter för sin tillsyn.

Myndigheten för digital förvaltning bedömer att förslaget kan komma att medföra ökade kostnader för det fall myndigheten ska meddela föreskrifter som avser de webbplatser och mobilapplikationer som omfattas av den föreslagna lagen. Regeringen bedömer att det inte kommer att innebära ökade kostnader för myndigheten då tillgänglighetskraven för webbplatser och mobilapplikationer i den nya lagen är de samma som enligt lagen (2018:1937) om tillgänglighet till digital offentlig service där myndigheten redan har föreskriftsrätt.

Genomförandet av tillgänglighetsdirektivet innebär ett helt nytt regel- verk att förhålla sig till för domstolar. Beslut om exempelvis vitesföre- lägganden och sanktioner ska kunna överklagas till allmän förvaltnings- domstol. Det kan innebära en ökad måltillströmning. Regeringen gör dock bedömningen att denna troligen blir begränsad och att den bör kunna hanteras inom ordinarie budgetramar.

8Författningskommentar

Förslaget till lag om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet

Lagens innehåll och syfte

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om krav på vissa produkter och tjänster i fråga om deras tillgänglighet. Lagen syftar till att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens och att främja personers jämlikhet i levnadsvillkor och delaktighet i samhällslivet.

Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 av den 17 april 2019 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster.

139

Prop. 2022/23:42 Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens innehåll och syfte samt en upplysning om att den genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 av den 17 april 2019 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster, förkortat tillgänglighetsdirektivet. Genom paragrafen genomförs artikel 1 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

Lagen gäller för de produkter och tjänster som anges i 3 och 4 §§ och som släpps ut eller tillhandahålls på unionsmarknaden. Unionsmarknaden omfattar EES-området, dvs. EU:s medlemsstater samt Island, Norge och Liechtenstein. Enligt artikel 1 i tillgänglighetsdirektivet är syftet med direktivet att bidra till en väl fungerande inre marknad genom tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar vad gäller tillgänglighetskrav för vissa produkter och tjänster.

Innebörden av begreppen produkt, tjänst, släppa ut på marknaden och tillhandahålla på marknaden framgår av 2 §. Krav som ställs på produkters och tjänsters tillgänglighet framgår av 5 §.

Ord och uttryck i lagen

2 § I denna lag avses med

audiovisuella medietjänster: beställ-tv och tv-sändningar enligt 3 kap. 1 § 6 och 22 radio- och tv-lagen (2010:696),

banktjänster för konsumenter: tillhandahållande för konsumenter av följande banktjänster och finansiella tjänster:

kreditavtal som omfattas av konsumentkreditlagen (2010:1846),

tjänster som anges i 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5 samt 2 § 1, 2, 4 och 5 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

betaltjänster enligt 1 kap. 2 § lagen (2010:751) om betaltjänster,

tjänster med anknytning till öppnande, användning och avslutande av ett betal- konto, däribland betaltjänster och betalningstransaktioner som omfattas av 1 kap. 7 § 1 lagen om betaltjänster samt kontokrediter och tjänster som tillåter överskridande av behållningen på ett bankkonto, och

elektroniska pengar enligt 1 kap. 2 § 2 lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

betalningsterminal: anordning vars huvudsyfte är att göra det möjligt att genomföra betalningar med användning av betalningsinstrument enligt 1 kap. 4 § lagen om betaltjänster vid ett fysiskt försäljningsställe men inte i en virtuell miljö, distributör: fysisk eller juridisk person i leveranskedjan, förutom tillverkaren

eller importören, som tillhandahåller en produkt på marknaden,

e-bok: tjänst som innefattar ett tillhandahållande av digitala filer som innehåller en elektronisk version av en bok som mestadels finns som text eller i grafisk form, e-handelstjänster: tjänster som tillhandahålls på distans, genom webbplatser och tjänster för mobila enheter, på elektronisk väg och på individuell begäran av en

konsument i syfte att ingå ett konsumentavtal,

ekonomisk aktör: tillverkare, representant, importör, distributör eller tjänsteleverantör,

elektroniska biljetter: system i vilka resebevis, i form av en eller flera rese- biljetter, reseabonnemang eller resekredit, lagras elektroniskt på ett fysiskt transportkort eller en annan enhet i stället för att skrivas ut som pappersbiljett,

elektroniska biljettförsäljningstjänster: system i vilka biljetter för persontrafik köps, inbegripet onlineköp med hjälp av en enhet med interaktiv datorkapacitet, för leverans till köparen i elektronisk form för att möjliggöra att de kan skrivas ut

ipappersform eller visas upp på en mobil enhet med interaktiv datorkapacitet,

140

elektronisk kommunikationstjänst: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation,

harmoniserad standard: harmoniserad standard enligt artikel 2.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 av den 25 oktober 2012 om europeisk standardisering och om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/23/EG och 2009/105/EG samt om upphävande av rådets beslut 87/95/EEG och Europaparlamentets och rådets beslut 1673/2006/EG,

importör: fysisk eller juridisk person som är etablerad inom unionen och som släpper ut en produkt från ett tredjeland på unionsmarknaden,

interaktiv datorkapacitet: funktion till stöd för interaktion mellan människa och utrustning som möjliggör behandling och överföring av data, tal eller video, eller en kombination därav,

konsument: fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

läsplatta: särskild utrustning, inklusive både maskinvara och programvara, som används för att disponera, navigera i, läsa och använda e-bokfiler,

mikroföretag: företag med färre än tio anställda och som har en årsomsättning eller en årlig balansomslutning som inte överstiger 2 miljoner euro,

operativsystem: programvara som bland annat hanterar gränssnittet till yttre maskinvara, schemalägger uppgifter, tilldelar lagring och presenterar ett standard- gränssnitt för användaren när inget tillämpningsprogram körs, inklusive ett grafiskt användargränssnitt, oavsett om sådan programvara är inbyggd i datormaskinvara med generella användningsområden som är avsedd för konsumenter eller utgör fristående programvara som är avsedd att köras på datormaskinvara med generella användningsområden som är avsedd för konsumenter, men exklusive operativsystemladdare, bios (basic input-output system) eller andra fasta program som behövs vid start av en dator eller när operativsystemet installeras,

passagerartransporttjänster med buss: tjänster som anges i artikel 2.1 och 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004,

passagerartransporttjänster med fartyg: persontrafiktjänster enligt artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004, med undantag för de tjänster som avses i artikel 2.2 i den förordningen,

passagerartransporttjänster med luftfartyg: kommersiella luftfartstjänster för passagerare enligt artikel 2 l i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2006 av den 5 juli 2006 om rättigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet i samband med avfärd från, transitering genom eller ankomst till en flygplats, när flygplasten är belägen inom en medlemsstats territorium, inbegripet flygningar som avgår från en flygplats som är belägen i ett tredjeland till en flygplats som är belägen inom en medlemsstats territorium, om tjänsterna tillhandahålls av ett unionslufttrafikföretag,

passagerartransporttjänster med tåg: persontrafik på järnväg enligt artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer,

produkt: ämne, preparat eller annan vara framställd genom en tillverkningsprocess, dock inte livsmedel, foder, levande växter eller djur, produkter av mänskligt ursprung samt produkter av växter eller djur med direkt koppling till deras framtida fortplantning,

regionaltransporter: regional trafik enligt artikel 3.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett

Prop. 2022/23:42

141

Prop. 2022/23:42 gemensamt europeiskt järnvägsområde, i den ursprunglig lydelsen, dock endast

avseende järnväg, buss, tunnelbana, spårväg och trådbuss,

representant: fysisk eller juridisk person som är etablerad inom unionen och som enligt en skriftlig fullmakt från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter,

släppa ut på marknaden: det första tillhandahållandet av en produkt på unionsmarknaden,

stads- och förortstransporter: stads- och förortstrafik enligt artikel 3.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU, i den ursprungliga lydelsen, dock endast avseende järnväg, buss, tunnelbana, spårväg och trådbuss,

tekniska specifikationer: tekniska specifikationer enligt artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 som ger förutsätt- ningar för att uppfylla de tillgänglighetskrav som gäller för en produkt eller tjänst,

tillhandahållande på marknaden: leverans av en produkt för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt,

tillverkare: fysisk eller juridisk person som tillverkar eller låter konstruera eller tillverka en produkt och saluför den produkten, i eget namn eller under eget varumärke,

tjänst: tjänst enligt 4 § lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden,

tjänsteleverantör: fysisk eller juridisk person som tillhandahåller en tjänst på unionsmarknaden eller som erbjuder sig att tillhandahålla en sådan tjänst till konsumenter i unionen,

tjänster som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster: tjänster som överförs via ett elektroniskt kommunikationsnät som används för att identifiera, välja, ta emot information om samt använda sådana audiovisuella medietjänster och eventuella tillhandahållna funktioner (såsom undertexter för döva eller hörselskadade personer, syntolkning, talad textning eller teckenspråkstolkning) som följer av att tjänsterna tillgängliggörs i enlighet med 5 kap. 12 § radio- och tv-lagen.

Paragrafen innehåller definitioner av vissa uttryck i lagen. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 3 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

Med uttrycket audiovisuella medietjänster avses beställ-tv enligt 3 kap.

1§ 6 och tv-sändning enligt 3 kap. 1 § 22 radio- och tv-lagen (2010:696), se prop. 2009/10:115. Bestämmelsen genomför artikel 3.5 i tillgänglighetsdirektivet. Enligt 3 kap. 1 § 6 radio- och tv-lagen avses med beställ-tv en tjänst där en leverantör av medietjänster i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahåller allmänheten tv- program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät på begäran av användaren, vid en tidpunkt som användaren väljer och från en katalog med program som leverantören har valt ut. I 3 kap. 1 § 22 samma lag anges, såvitt är relevant i detta sammanhang, att tv-sändning är en sändning av tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät där sändningen tillhandahålls av en leverantör av medietjänster, är riktad till allmänheten och är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Med uttrycket banktjänster för konsumenter avses tillhandahållande för konsumenter av ett antal olika banktjänster och finansiella tjänster. Be- stämmelsen genomför artikel 3.28 i tillgänglighetsdirektivet. Även sådana banktjänster för konsumenter som identifieringsmetoder, elektroniska signaturer och betaltjänster omfattas av tillgänglighetskraven, eftersom de är nödvändiga för att utföra konsumenternas banktransaktioner, se skäl 40 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet.

142

Det handlar till att börja med om tillhandahållande av kreditavtal som omfattas av konsumentkreditlagen (2010:1846). Enligt 1 § den lagen gäller lagen dels krediter som en näringsidkare lämnar eller erbjuder en konsument, dels krediter som lämnas eller erbjuds en konsument av någon annan än en näringsidkare, om krediten förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren.

Banktjänster för konsumenter avser också tillhandahållande av de tjänster på värdepappersmarknaden som riktas till konsumenter och som framgår av 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5 samt 2 § 1, 2, 4 och 5 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. I dessa paragrafer behandlas vissa tillståndspliktiga investerartjänster för konsumenter samt vissa sidotjänster som ett värdepappersbolag kan få tillstånd att tillhandahålla, se prop. 2016/17:162 s. 655 f.

Även betaltjänster som tillhandahålls konsumenter omfattas av uttrycket banktjänster för konsumenter. Definitionen av betaltjänster finns i 1 kap. 2 § lagen (2010:751) om betaltjänster, där det finns en uppräkning av ett antal olika betaltjänster bl.a. tjänster som gör det möjligt att sätta in och ta ut kontanter på ett betalkonto samt tjänster som syftar till att genomföra betalningstransaktioner, inklusive överföring av medel på ett betalkonto genom autogiro, kontokort eller andra betalningsinstrument och penningöverföring, se prop. 2017/18:77 s. 331 f.

I uttrycket banktjänster för konsumenter ingår också tjänster med anknytning till öppnande, användning och avslutande av ett betalkonto. I dessa tjänster ingår betaltjänster och betalningstransaktioner som omfattas av 1 kap. 7 § 1 lagen om betaltjänster samt kontokrediter och tjänster som tillåter överskridande av behållningen på ett bankkonto när de tillhanda- hålls för konsumenter. Tjänsterna regleras i lagen om betaltjänster, se prop. 2016/17:129. Hänvisningen till 1 kap. 7 § 1 lagen om betaltjänster avser bestämmelser om betalningstransaktioner som sker genom vissa pappersbaserade instrument som t.ex. checkar, växlar eller post- anvisningar, se prop. 2009/10:220 s. 326.

Slutligen ingår även elektroniska pengar enligt 1 kap. 2 § 2 lagen (2011:755) om elektroniska pengar i uttrycket banktjänster för konsumenter när tjänsten tillhandahålls konsumenter. Av denna bestämmelse framgår att med elektroniska pengar avses ett elektroniskt förvarat penningvärde som representerar en fordran på utgivaren, ges ut i utbyte mot medel i syfte att genomföra betalningstransaktioner enligt lagen om betaltjänster och godtas som betalningsmedel av andra än utgivaren, se prop. 2010/11:124 s. 132.

Med uttrycket betalningsterminal avses en anordning vars huvudsakliga användningsområde är att genomföra betalningar med sådant betalnings- instrument som omfattas av 1 kap. 4 § lagen om betaltjänster, dvs. ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som enligt avtal används för att initiera en betalningsorder. Bestämmelsen genomför artikel 3.29 i tillgänglighetsdirektivet. Endast användningen av betalningsterminalen vid ett fysiskt försäljningsställe omfattas. Enligt skäl 26 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet inkluderas både maskin- vara och programvara.

Med uttrycket distributör avses detsamma som artikel 3.20 i tillgänglig- hetsdirektivet och bestämmelsen genomför denna artikel. Att produkten ska tillhandahållas på marknaden av distributören innebär leverans av en

Prop. 2022/23:42

143

Prop. 2022/23:42 produkt för distribution, förbrukning eller användning på unions- marknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt. En distributör varken tillverkar eller låter konstruera den produkt denne tillhandahåller på marknaden. Inte heller släpper en distributör ut en produkt från tredjeland på marknaden. Det innebär att en distributör tillhandahåller produkter i slutet av leveranskedjan.

En e-bok är en tjänst i form av en digital fil med elektronisk version av en bok, huvudsakligen i text. Bestämmelsen genomför artikel 3.41 i tillgänglighetsdirektivet. Ljudböcker omfattas inte av begreppet. Av artikel 3.41 i tillgänglighetsdirektivet framgår att tjänsten inte omfattar programvara, som ingår i utrustning som används för att läsa och använda e-bokfiler, jfr definitionen av uttrycket läsplatta. Annan ändamålsenlig programvara omfattas dock av begreppet e-bok. En sådan programvara används för att disponera, navigera i, läsa och använda de digitala filerna.

Uttrycket e-handelstjänster motsvarar definitionen i artikel 3.30, vilket innebär att bestämmelsen genomför nämnda artikel. Av skäl 42 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att med uttrycket ”på distans” avses en tjänst som tillhandahålls utan att parterna är närvarande samtidigt. Av samma skäl 42 uttrycks bl.a. att med uttrycket ”på elektronisk väg” avses en tjänst som sänds vid utgångspunkten och tas emot vid slutpunkten med hjälp av utrustning för elektronisk behandling (inbegripet digital signal- komprimering) och lagring av uppgifter, och som i sin helhet sänds, befordras och tas emot genom tråd eller radio. Det framgår slutligen av skäl 42 att med uttrycket ”på individuell begäran av en konsument” avses en tjänst som tillhandahålls på förfrågan från en enskild person i syfte att ingå konsumentavtal.

Uttrycket ekonomisk aktör motsvarar definitionen i artikel 3.21 och bestämmelsen genomför denna artikel. Av definitionen av begreppet representant framgår att det motsvarar tillgänglighetsdirektivets begrepp ”bemyndigad företrädare”. Av skäl 57 i ingressen till tillgänglighets- direktivet framgår att lagen bör tillämpas på likvärdigt sätt för offentliga och privata ekonomiska aktörer.

Uttrycket elektroniska biljetter motsvarar definitionen i artikel 3.43 och bestämmelsen genomför artikeln.

Uttrycket elektroniska biljettförsäljningstjänster motsvarar definitionen i artikel 3.44 i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför artikeln.

Uttrycket elektronisk kommunikationstjänst motsvarar definitionen av elektronisk kommunikationstjänst i 1 kap. 7 § lagen (2022:482) om elek- tronisk kommunikation. Bestämmelsen genomför artikel 3.8 i tillgänglig- hetsdirektivet. Enligt 1 kap. 7 § lagen om elektronisk kommunikation omfattar begreppet tjänster som vanligen tillhandahålls mot ersättning via elektroniska kommunikationsnät och som är

1)en internetanslutningstjänst enligt artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 av den 25 november 2015 om åtgärder rörande en öppen internetanslutning och slutkundsavgifter för reglerad kommunikation inom EU och om ändring av direktiv 2002/22/EG och enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 531/2012 av den 13 juni 2012 om roaming i allmänna mobilnät i unionen,

144

2) interpersonell kommunikationstjänst, eller

3)tjänst som utgörs helt eller huvudsakligen av överföring av signaler, såsom överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin- till-maskin-tjänster eller för rundradio.

Undantag gäller för dels tjänster i form av tillhandahållande av innehåll som överförs med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster, dels tjänster som innebär utövande av redaktionellt ansvar över sådant innehåll. Definitionen är funktionellt baserad, den omfattar såväl överföring av signaler som andra tjänster som möjliggör kommunikation, se prop. 2021/22:136 s. 122 f. Tjänsten ska tillhandahållas kommersiellt, vilket också inkluderar de fall när tillhanda- hållaren tjänar pengar på personuppgifter eller andra data som samlas in vid användningen av tjänsten (prop. 2021/22:136 s. 406 f.).

Med uttrycket harmoniserad standard avses detsamma som i artikel

3.25i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför artikeln. Av artikel 2.1 c i förordning (EU) 1025/2012 framgår att en harmoniserad standard är en europeisk standard som har antagits på grundval av kommissionens begäran för tillämpningen av unionens harmoniserings- lagstiftning. En standard är enligt artikel 2.1 i samma förordning en frivillig teknisk specifikation som har antagits av ett erkänt standardiseringsorgan för upprepad eller fortlöpande tillämpning av typen internationell, europeisk, harmoniserad eller nationell standard. Erkända standardiseringsorgan kan vara internationella, europeiska eller nationella, artikel 2.8–2.10 i förordningen. En standard som har antagits av en europeisk standardiseringsorganisation är en europeisk standard, artikel

2.1b i förordningen. De europeiska standardiseringsorganisationerna är enligt bilaga I till förordningen CEN (European Committee for Standardi- sation/Europeiska standardiseringsorganisationen), Cenelec (European Committee for Electrotechnical Standardisation/Europeiska standardi- seringsorganisationen inom elområdet) och ETsi (European Telecom- munications Standards Institute/Europeiska institutet för telekommunika- tionsstandarder). En harmoniserad standard är en europeisk standard som en europeisk standardiseringsorganisation, på begäran av kommissionen, har beslutat ska vara en harmoniserad standard, artikel 2.1 c i förordningen. Det följer av artikel 15.2 i tillgänglighetsdirektivet att kommissionen ska framställa begäran om att en eller flera europeiska standardiseringsorganisationer ska utarbeta harmoniserade standarder för de krav på produkters tillgänglighet som följer av bilaga I till tillgänglighetsdirektivet. En nationell standard får inte strida mot en harmoniserad standard, artikel 3.6 i förordning (EU) 1025/2012 och artikel

15.1i tillgänglighetsdirektivet. Hänvisningen till förordning (EU) 1025/2012 är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Uttrycket importör motsvarar definitionen i artikel 3.19 i tillgänglighets- direktivet och bestämmelsen genomför artikeln. Att en produkt släpps ut på marknaden innebär det första tillhandahållandet av en produkt på unionsmarknaden. Tillhandahållandet på marknaden innebär leverans av en produkt för distribution, förbrukning eller användning på unions- marknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt. Med tredjeland avses ett land utanför EES-området.

Uttrycket interaktiv datorkapacitet motsvarar definitionen i artikel 3.40 i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför artikeln.

Prop. 2022/23:42

145

Prop. 2022/23:42

Med uttrycket konsument avses en fysisk person som huvudsakligen

 

handlar för ändamål som faller utanför näringsverksamhet, jfr t.ex. 1 kap.

 

2 § konsumentköplagen (2022:260) och 1 a § konsumenttjänstlagen

 

(1985:716). Bestämmelsen genomför artikel 3.22 i tillgänglighets-

 

direktivet.

 

Uttrycket läsplatta motsvarar definitionen i artikel 3.42 och bestäm-

 

melsen genomför artikeln. Med e-bokfiler avses digitala filer som

 

innehåller en elektronisk version av en bok som mestadels finns som text

 

eller i grafisk form.

 

Uttrycket mikroföretag motsvarar definitionen i artikel 3.23 i

 

tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför denna artikel.

 

Motsvarande definition finns i kommissionens rekommendation av den

 

6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora

 

företag, 2003/361/EG. Av artikel 5 i bilagan till rekommendationen

 

framgår att begreppet ”anställda” avser antalet årsarbetskrafter, dvs.

 

antalet personer som på heltid arbetat i företaget eller för företagets

 

räkning under hela det aktuella året. Av rekommendationen framgår också

 

att det arbete som utförs av personer som inte har arbetat hela året, dvs.

 

någon form av deltidsarbete eller som utfört säsongsarbete, ska beräknas

 

som delar av årsarbetskrafter.

 

Uttrycket operativsystem motsvarar definitionen i artikel 3.38 i

 

tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför denna artikel.

 

Med uttrycket passagerartransporttjänster med buss avses detsamma

 

som i artikel 3.32 i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför

 

artikeln. Av artikel 2.1 och 2.2 i förordning (EU) 181/2011 framgår att

 

förordningen gäller för transporttjänster till passagerare som reser med

 

linjetrafik för icke specificerade passagerarkategorier när passagerarens

 

påstigningsplats eller avstigningsplats är belägen inom en medlemsstats

 

territorium. Med linjetrafik avses persontransport med buss vid

 

regelbundna tider längs bestämda färdvägar, varvid passagerarna får stiga

 

på och av vid i förväg bestämda hållplatser, artikel 3 a) i förordningen.

 

Hänvisningen till förordning (EU) 181/2011 är dynamisk och avser alltså

 

förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

 

Med uttrycket passagerartransporttjänster med fartyg avses detsamma

 

som i artikel 3.34 i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför

 

artikeln. Enligt artikel 2.1 och 2.2 i Europaparlamentets och rådets

 

förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares

 

rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av

 

förordning (EG) nr 2006/2004 gäller förordningen för passagerare som

 

reser med en passagerartransport där ombordstigning sker i en medlems-

 

stat, förutsatt att det inte är fråga om ett mindre fartyg med en liten

 

besättning eller en kort transportsträcka, utflykts- och sightseeingturer som

 

inte är en kryssning eller ett fartyg som inte drivs mekaniskt eller är ett

 

äldre fartyg som inte tar fler än 36 passagerare. Även passagerartransporter

 

där ilandstigning sker i en medlemsstat omfattas, om transporten genom-

 

förs av en transportör som är etablerad i en medlemsstat eller erbjuder

 

transporter för passagerare till eller från en medlemsstat, jfr artikel 2.1 b)

 

och 3 e) i förordning 1177/2010. Slutligen omfattas även kryssningar av

 

begreppet om ombordstigning sker i en medlemsstat, artikel 2.1 c). Med

 

fartyg avses enligt artikel 3 l) i förordning 1177/2010 en farkost som

146

används för trafik till sjöss eller på inre vattenvägar. Med passagerar-

transport avses enligt artikel 3 f) i förordningen kommersiell passagerar- trafik till sjöss eller på inre vattenvägar enligt en offentliggjord tidtabell. Med kryssning avses enligt artikel 3 t) en transport till sjöss eller på inre vattenvägar som bedrivs enbart i nöjes- eller rekreationssyfte, komp- letterad med inkvartering och andra tjänster och som varar mer än två övernattningar ombord. Hänvisningen till förordning (EU) 1177/2010 är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Med uttrycket passagerartransporttjänster med luftfartyg avses detsamma som i artikel 3.31 i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför artikeln. Av artikel 2 l) i förordning (EG) 1107/2006 framgår att kommersiella luftfartstjänster för passagerare är flygtransport av passagerare som utförs av ett lufttrafikföretag genom en reguljär eller icke- reguljär flygförbindelse och som erbjuds allmänheten mot ersättning, antingen separat eller som del av ett paket. Hänvisningen till förordning (EG) 1107/2006 är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Med uttrycket passagerartransporttjänster med tåg avses detsamma som i artikel 3.33 i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför artikeln. Av artikel 2.1 i förordning (EU) 2021/782 följer att begreppet avser internationella och inrikes tågresor och andra tjänster som tillhandahålls via järnväg (s.k. järnvägstjänster) i hela unionen som tillhandahålls av järnvägsföretag med tillstånd. Hänvisningen till förordning (EU) 2021/782 är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Uttrycket produkt motsvarar definitionen i artikel 3.2 i tillgänglighets- direktivet och bestämmelsen genomför denna artikel.

Med uttrycket regionaltransporter avses detsamma som i artikel 3.36 i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför artikeln. Av artikel 3.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägs- område framgår att begreppet regional trafik avser transporter som har som huvudsyfte att tillgodose transportbehoven i en region, inklusive regioner som sträcker över två eller flera medlemsstater eller mellan medlemsstater och tredjeländer, s.k. gränsöverskridande regioner, jfr artikel 3.13 i direktiv 2012/34/EU. Denna definition gäller således för begreppet regionaltransporter som avser järnväg, buss, tunnelbana, spårväg och trådbuss. Hänvisningen är utformad så att den avser direktiv 2012/34/EU i en viss angiven lydelse, s.k. statisk hänvisning.

Uttrycket representant motsvarar definitionen av bemyndigad företrädare i artikel 3.18 i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför denna artikel. Tillverkaren måste utse sin representant genom skriftlig fullmakt, 14 §.

Uttrycket släppa ut på marknaden motsvarar definitionen av ut- släppande på marknaden i artikel 3.16 och bestämmelsen genomför artikeln. Med tillhandahållande på marknaden avses leverans av en produkt för distribution, förbrukning eller användning på unions- marknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt. En produkt släpps ut på marknaden när den för första gången levereras, förbrukas eller används på unionsmarknaden. Med unions- marknaden avses EES-området.

Prop. 2022/23:42

147

Prop. 2022/23:42 Med uttrycket stads- och förortstransporter avses detsamma som i artikel 3.35 i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför artikeln. I artikel 3.6 i direktiv 2012/34/EU definieras begreppet stads- och förortstrafik som transporter vars huvudsyfte är att tillgodose transportbehoven inom en stadskärna eller en storstadsregion, inklusive gränsöverskridande storstadsregioner, samt transportbehov mellan en sådan stadskärna eller storstadsregion och omgivande områden. En storstadsregion är gränsöverskridande när den sträcker över två eller flera medlemsstater eller mellan medlemsstater och tredjeländer, jfr artikel 3.13 i nyss nämnda direktiv. Enligt artikel 3.35 i tillgänglighetsdirektivet gäller denna definition för begreppet stads- och förortstransporter som avser järnväg, buss, tunnelbana, spårväg och trådbuss. Hänvisningen är utformad så att den avser direktiv 2012/34/EU i en viss angiven lydelse, s.k. statisk hänvisning.

Med uttrycket tekniska specifikationer avses detsamma som i artikel

3.26i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför artikeln. I artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 1025/2012 anges att en teknisk specifikation huvudsakligen är krav på en produkts eller tjänsts kvalitetsnivåer, prestanda, interoperabilitet eller säkerhet och omfattar krav på t.ex. varubeteckning, märkning samt förfaranden för bedömning av överensstämmelse. Även produktionsmetoder och processer omfattas av definitionen av tekniska specifikationer i artikel 2.4 i förordning (EU) 1025/2012. En teknisk specifikation som har antagits av ett erkänt standardiseringsorgan är en standard. Hänvisningen till förordning (EU) 1025/2012 är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Uttrycket tillhandahållande på marknaden motsvarar definitionen i artikel 3.15 i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför artikeln. Importören eller distributören tillhandahåller produkter på mark- naden. Med unionsmarknaden avses EES-området.

Uttrycket tillverkare motsvarar definitionen i artikel 3.17 i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför artikeln.

Med uttrycket tjänst avses en prestation som utförs mot ekonomisk ersättning och som inte utgör vara, kapital eller person, se 4 § lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden. Bestämmelsen genomför artikel 3.3 i tillgänglighetsdirektivet. Begreppet följer definitionen i artikel 57 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och den tolkning den har fått av EU-domstolen. Se även prop. 2008/09:187.

Uttrycket tjänsteleverantör motsvarar definitionen i artikel 3.4 i tillgänglighetsdirektivet och bestämmelsen genomför artikeln. Begreppen unionsmarknaden och unionen omfattar EES-området.

Med uttrycket tjänster som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster avses detsamma som i artikel 3.6 i tillgänglighetsdirektivet och bestäm- melsen genomför artikeln. Att tjänsterna ska göras tillgängliga i enlighet med 5 kap. 12 § radio- och tv-lagen innebär att tjänsteleverantören ska utforma sin medietjänst på ett sådant sätt att den blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik. Uttrycket omfattar även elektroniska programguider, ofta förkortat EPG.

148

Lagens tillämpningsområde

Prop. 2022/23:42

3 § Följande produkter omfattas av denna lag:

1.datormaskinvarusystem med generella användningsområden som är avsedda för konsumenter och operativsystem till dessa maskinvarusystem,

2.betalningsterminaler,

3.kontantautomater, biljettförsäljningsautomater och incheckningsautomater som är avsedda för tillhandahållande av tjänster som omfattas av denna lag,

4.interaktiva självbetjäningsterminaler som tillhandahåller information, med undantag för terminaler som har monterats som integrerade delar av fordon, luftfartyg, fartyg eller rullande materiel, och som är avsedda för tillhandahållande av tjänster som omfattas av denna lag,

5.terminalutrustning för konsumentbruk med interaktiv datorkapacitet som används för elektroniska kommunikationstjänster,

6.terminalutrustning för konsumentbruk med interaktiv datorkapacitet som används för åtkomst till audiovisuella medietjänster, och

7.läsplattor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som preciserar eller avgränsar vilka produkter som avses i första stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka produkter som omfattas av lagens tillämpningsområde. Genom paragrafen genomförs artikel 2.1 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.

De produkter som omfattas av lagen räknas upp i första stycket. I 2 § definieras uttrycket produkt liksom de uttryck som anges i första stycket punkt 2 och 7.

Enligt punkt 1 omfattas datormaskinvarusystem med generella användningsområden som är avsedda för konsumenter av lagens tillämpningsområde. Av definitionen i artikel 3.39 i tillgänglighets- direktivet framgår att uttrycket avser maskinvarukombinationer som utgör en komplett dator och som kännetecknas av att den har många olika funk- tioner, har förmågan att med lämplig programvara utföra de flesta vanliga databehandlingsuppgifter som konsumenter efterfrågar och är avsedd att användas av konsumenter. Enligt artikel 3.39 inkluderas persondatorer, i synnerhet stationära datorer, bärbara datorer, smarttelefoner och dator- plattor. Av skäl 25 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att operativsystem till datormaskinvarusystemen också bör vara tillgängliga för att systemen ska fungera på ett tillgängligt sätt. Av samma skälstext framgår vidare att specialiserade datorer som är inbyggda i elektroniska konsumentprodukter inte bör omfattas av begreppet och inte heller enskilda komponenter med särskilda funktioner i sig, såsom moderkort eller minneskort som används eller kan användas i ett datormaskin- varusystem med generella användningsområden som är avsedda för konsumenter.

I punkt 3 anges att kontantautomater, biljettförsäljningsautomater och incheckningsautomater som är avsedda för tillhandahållande av tjänster omfattas av lagens tillämpningsområde. Punkten motsvarar delvis artikel

2.1 b ii) första – tredje strecksatsen i tillgänglighetsdirektivet. I direktivet används begreppet bankomater i stället för begreppet kontantautomater. Enligt Svenska Akademiens Ordlista, SAOL, är en bankomat en bank- automat för uttag och insättning av pengar, dvs. kontanter. Bankomat är

ett skyddat varumärke, varför begreppet kontantautomat används i lagen.

149

Prop. 2022/23:42 Med begreppet kontantautomater avses den generiska beteckningen av självbetjäningsterminaler med funktion för uttag och insättning av pengar.

150

Enligt punkt 4 omfattar lagen interaktiva självbetjäningsterminaler som tillhandahåller information, och som är avsedda för tillhandahållande av tjänster som omfattas av lagen. Punkten motsvarar artikel 2.1 b ii) fjärde strecksatsen i tillgänglighetsdirektivet. Av skäl 26 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att både maskin- och programvara omfattas av begreppet självbetjäningsterminal. En självbetjäningsterminal är interaktiv när den har funktioner som ger stöd för interaktion mellan den mänskliga användaren och självbetjäningsterminalen, vilket möjliggör behandling och överföring av information om den tjänst som förmedlas via terminalen. Är en sådan självbetjäningsterminal inbyggd i ett fordon, luftfartyg, fartyg eller rullande materiel är det dock inte en produkt som omfattas av lagen, jfr 4 § första stycket 3 e och 4.

Enligt punkt 5 omfattas terminalutrustning för konsumentbruk med interaktiv datorkapacitet som används för elektroniska kommunikations- tjänster av lagens tillämpningsområde. Det är fråga om utrustning vars huvudsyfte är att ge åtkomst till sådana elektroniska kommunikations- tjänster som omfattas av lagen. Enligt skäl 30 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet bör sådan utrustning omfatta utrustning som används som en del av systemet för att få åtkomst till elektroniska kommunikationstjänster, exempelvis en router eller ett modem.

Enligt punkt 6 omfattas terminalutrustning för konsumentbruk med interaktiv datorkapacitet, som används för åtkomst till audiovisuella medietjänster av lagens tillämpningsområde. Uttrycket omfattar sådan utrustning vars huvudsyfte är att ge åtkomst till audiovisuella medie- tjänster, se definitionen i artikel 3.7 i tillgänglighetsdirektivet. Exempel på sådan utrustning är digitalboxar, så kallade set-top-boxar och smart-tv- apparater. Uttrycket audiovisuella medietjänster definieras i 2 §.

I andra stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som preciserar eller av- gränsar vilka produkter som avses i första stycket. I förordning eller myndighetsföreskrift kan det därmed tydliggöras vilka produkter som omfattas av lagen.

4 § Följande tjänster omfattas av denna lag när de är avsedda för konsumenter: 1. elektroniska kommunikationstjänster, med undantag för överföringstjänster

som används för tillhandahållande av maskin-till-maskintjänster, 2. tjänster som ger åtkomst till audiovisuella medietjänster,

3. inslag i passagerartransporttjänster med buss, fartyg, luftfartyg eller tåg, med undantag för stads-, förorts- och regionaltransporter, som avser:

a) webbplatser,

b) tjänster för mobila enheter, däribland mobila applikationer,

c) tillhandahållande av elektroniska biljetter och elektroniska biljettförsäljnings- tjänster,

d) förmedling av information om transporttjänster, inklusive reseinformation i realtid; när det gäller tjänster som förmedlas via interaktiva informationsskärmar gäller lagen endast för skärmar som är belägna inom unionens territorium, och

e) tjänster som förmedlas via interaktiva självbetjäningsterminaler belägna inom unionens territorium, utom sådana som har monterats som integrerade delar av fordon, luftfartyg, fartyg eller rullande materiel, som används vid tillhanda- hållandet av någon del av sådana persontrafiktjänster,

4. inslag i passagerartransporttjänster med buss, fartyg, luftfartyg eller tåg i Prop. 2022/23:42 stads-, förorts- och regionaltransport där tjänsterna förmedlas via interaktiva

självbetjäningsterminaler belägna inom unionens territorium, utom sådana som har monterats som integrerade delar av fordon, luftfartyg, fartyg eller rullande materiel, som används vid tillhandahållandet av någon del av sådana persontrafik- tjänster,

5.banktjänster för konsumenter,

6.tillhandahållande av e-böcker, och

7.e-handelstjänster.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som preciserar eller avgränsar vilka tjänster som avses i första stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka tjänster som omfattas av

 

lagens tillämpningsområde. Genom paragrafen genomförs artikel 2.2 i

 

tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.

 

De tjänster som omfattas av lagen räknas upp i första stycket. Uttrycket

 

tjänst definieras i 2 §. För att tjänsterna ska omfattas av lagen ska de vara

 

avsedda för konsumenter. I 10 § finns undantag för tjänster som tillhanda-

 

hålls av ett mikroföretag.

 

Av punkt 1 framgår att elektroniska kommunikationstjänster omfattas av

 

lagens krav på tillgänglighet. Uttrycket definieras i 2 §. Det finns krav på

 

tillgänglighet även i 7 kap. 37 § lagen om elektronisk kommunikation

 

avseende tillgänglighet till tillhörande avtalsinformation, se prop.

 

2021/22:136 s. 308.

 

När det gäller punkt 2 framgår det av skäl 31 i ingressen till

 

tillgänglighetsdirektivet att med åtkomst till audiovisuella medietjänster

 

avses att tillgång till audiovisuellt innehåll tillhandahålls liksom meka-

 

nismer som gör det möjligt för användare med funktionsnedsättning att

 

använda tekniska hjälpmedel. I skäl 31 anges vidare att dessa tjänster kan

 

inbegripa webbplatser, webbaserade applikationer, digitalboxbaserade

 

applikationer, nedladdningsbara applikationer, tjänster för mobila enheter,

 

inklusive mobila applikationer och dithörande mediaspelare samt internet-

 

anslutna televisionstjänster.

 

Punkt 3 och 4 behandlar vissa tjänster för biljett- och informations-

 

förmedling för transporttjänster för passagerare via buss, fartyg, luftfartyg

 

eller tåg. De nämnda transporttjänsterna har sin grund i sektorslagstiftning

 

om passagerares rättigheter i form av EU-förordningar, se hänvisningar till

 

respektive sektorslagstiftning i 2 §.

 

Punkt 3 gäller för passagerartransporter via buss, fartyg, luftfartyg, eller

 

tåg avseende tjänsterna webbplatser, tjänster för mobila enheter,

 

elektroniska biljetter och elektronisk biljettförsäljning, förmedling av

 

reseinformation samt interaktiva självbetjäningsterminaler som inte är

 

integrerade i det fordon, luftfartyg, fartyg eller rullande materiel som

 

används för att tillhandahålla transporttjänsten i fråga. Stads-, förorts- eller

 

regionaltransporter är undantagna. Med rullande materiel avses järnvägs-

 

fordon som kan framföras på järnvägsspår, jfr 1 kap. 3 § lagen (2011:725)

 

om behörighet för lokförare.

 

För passagerartransporter som är stads-, förorts- eller regional-

 

transporter gäller enligt punkt 4 tillgänglighetskraven endast för tjänsten

 

interaktiva självbetjäningsterminaler som inte är integrerade i det fordon,

 

luftfartyg, fartyg eller rullande materiel som används för att tillhandahålla

 

transporttjänsten i fråga. Uttrycken stads- och förortstransporter samt

151

Prop. 2022/23:42 regionaltransporter definieras i 2 §. För offentliga aktörer som via webbplatser och mobila applikationer tillhandahåller biljett- och informationstjänster online för transporttjänster, inklusive stads-, förorts- och regionaltransporter, finns krav på tillgänglighet i lagen (2018:1937) om tillgänglighet till digital offentlig service. Det finns krav på tillgänglighet även i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91, i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2006 av den 5 juli 2006 om rättigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet, i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 samt i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004. Av skäl 36 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att tillgänglighetskraven i dessa förordningar bör fortsätta att tillämpas som förut. Detsamma gäller tillgänglighetskrav i järnvägstekniklagen (2022:366) och järnvägs- säkerhetslagen (2022:367) som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/797 av den 11 maj 2016 om driftskompatibiliteten hos järnvägssystemet inom Europeiska unionen och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/798 av den 11 maj 2016 om järnvägssäkerhet. Utgångspunkten för lagens krav på tillgänglighet avseende transport- tjänster för passagerare är att endast sådana transporttjänster som tillhandahålls inom unionsmarknaden omfattas av lagens bestämmelser. För lufttransporttjänster gäller dock lagen för flygningar med start från en flygplats i ett tredjeland med destination till en flygplats inom EU. Med tredjeland avses ett land utanför EES-området.

Enligt punkt 5 omfattas banktjänster för konsumenter av lagen. Uttrycket definieras i 2 §.

Av punkt 6 framgår att tjänsten tillhandahållande av e-böcker omfattas av lagen. Uttrycket e-bok definieras i 2 §.

Enligt punkt 7 omfattas även e-handelstjänster av lagen. Uttrycket definieras i 2 §. Tillgänglighetskraven avseende e-handelstjänster gäller för internetförsäljning av alla produkter och tjänster, se skäl 43 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet. Av skäl 46 i ingressen framgår att tillgänglig- hetskraven för internetförsäljning av produkter och tjänster bör gälla oavsett om säljaren är en offentlig eller privat ekonomisk aktör.

Av andra stycket framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som preciserar eller avgränsar vilka tjänster som avses i första stycket. I förordning eller myndighetsföreskrift kan det därmed tydliggöras vilka tjänster som omfattas av lagen.

152

5 § Denna lag är inte tillämplig på innehåll på sådana webbplatser och mobila Prop. 2022/23:42 applikationer som utgörs av

1.kartor som inte är avsedda för navigering, eller

2.kartor som är avsedda för navigering, om väsentlig information tillhandahålls på ett tillgängligt digitalt sätt.

Lagen är inte heller tillämplig på innehåll på webbplatser och mobila applikationer som kommer från tredje part och som varken finansieras eller utvecklas eller står under kontroll av den berörda ekonomiska aktören.

Paragrafen innehåller bestämmelser om undantag för innehåll på vissa webbplatser och mobila applikationer. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 2.4 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.

Bestämmelsen motsvarar i stor utsträckning den lydelse som följer av

9 § lagen om tillgänglighet till digital offentlig service. Lagen om till- gänglighet till digital offentlig service genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 av den 26 oktober 2016 om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer (webbtillgänglighetsdirektivet), se prop. 2017/18:299. I skäl 46 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet finns en direkt hänvisning till webb- tillgänglighetsdirektivet när det gäller undantag för webbplatser och mobila applikationer.

Av första stycket punkt 1 framgår att kartor som inte är avsedda för navigering undantas från lagens tillämpningsområde. Begreppet kartor som är avsedda för navigering ska bedömas utifrån kartans utformning och det sammanhang i vilken den förekommer. Om kartan kan användas för navigering, men det inte är syftet med den, bör det inte finnas någon skyldighet att tillhandahålla informationen på ett tillgängligt digitalt sätt (prop. 2017/18:299 s. 90 f).

Enligt första stycket punkt 2 är lagen inte heller tillämplig på kartor avsedda för navigering, om väsentlig information om innehållet i dessa tillhandahålls på ett tillgängligt digitalt sätt. Vad som avses med att en karta är avsedd för navigering framgår av ovan. Vad som i sammanhanget utgör väsentlig information måste avgöras utifrån t.ex. vad den aktuella kartan avbildar och vilka karttecken den innehåller. Väsentlig information kan enligt förarbetena till lagen om tillgänglighet till digital offentlig service vara postadresser och närliggande hållplatser för kollektivtrafik eller namn på orter eller regioner (prop. 2017/18:299 s. 92).

I likhet med hur lagen om tillgänglighet till digital offentlig service är utformad innefattas i begreppet karta i första stycket punkt 1 och 2 även karttjänster.

I andra stycket framgår att innehåll på webbplatser och mobila applikationer som kommer från tredje part och som varken finansieras eller tas fram av den berörda ekonomiska aktören eller står under dennes kontroll undantas från lagen. I skäl 30 i ingressen till webbtill- gänglighetsdirektivet framgår att det kan vara fråga om ytterligare innehåll som senare läggs till på en webbplats eller i en mobil applikation, t.ex. ett e-postprogram, en blogg, en artikel med möjlighet för användare att lägga till kommentarer, eller applikationer som stöder innehåll som användare bidrar till. Ett annat exempel kan vara en sida, t.ex. en portal eller

nyhetswebbplats som består av innehåll som sammanfogas från flera

153

Prop. 2022/23:42 bidragslämnare, eller webbplatser som automatiskt för in innehåll från andra källor i efterhand, t.ex. när reklamannonser genereras dynamiskt. Av samma skäl i ingressen till webbtillgänglighetsdirektivet framgår att en förutsättning för att undantaget ska vara tillämpligt är att det varken har finansierats eller tagits fram av den berörda aktören eller är innehåll som står under dennes kontroll. Därmed undantas inte innehåll som den ekonomiska aktören beställer av tredje part och som står under den ekonomiska aktörens kontroll, t.ex. en underleverantör. På motsvarande sätt som gäller enligt förarbetena till lagen om tillgänglighet till digital offentlig service (prop. 2017/18:299 s. 91) ska begreppet ”står under dennes kontroll” bedömas utifrån den kontroll som den ekonomiska aktören har över materialet vid publiceringstillfället. Uttrycket ekonomisk aktör definieras i 2 §.

Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag.

Tillgänglighetskrav

6 § Produkter och tjänster som omfattas av denna lag får släppas ut på marknaden respektive tillhandahållas endast om de uppfyller

1.krav på tillgänglighet avseende information, användargränssnitt eller funktionell utformning (tillgänglighetskrav),

2.krav på tillgänglighet enligt direkt tillämpliga rättsakter som har antagits med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882, och

3.krav enligt 11–13, 15, 16 eller 25 §§ och de föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillgänglighetskraven enligt första stycket 1.

 

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningar för att produkter

 

och tjänster som omfattas av lagen ska få släppas ut på marknaden

 

respektive tillhandahållas. Paragrafen genomför artiklarna 4.1–3 samt 7.1,

 

9.1 och 13.1 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.8.

 

I första stycket anges förutsättningarna för att produkter som omfattas

 

av lagen ska få släppas ut på marknaden respektive när tjänster som

 

omfattas av lagen får tillhandahållas. Vilka produkter och tjänster som

 

omfattas anges i 3 och 4 §§. Betydelsen av uttrycket släppa ut på

 

marknaden framgår av 2 §. Åsidosättande av bestämmelsen kan leda till

 

sanktionsavgift, 37 §.

 

Av punkt 1 framgår att produkter och tjänster måste uppfylla ställda

 

tillgänglighetskrav avseende information, användargränssnitt eller

 

funktionell utformning. Exakt vilka dessa tillgänglighetskrav är kommer

 

med stöd av bemyndigandet i andra stycket att meddelas i förordning eller

 

myndighetsföreskrift.

 

Av punkt 2 framgår att även krav som framgår av direkt tillämpliga

 

rättsakter måste vara uppfyllda, dvs. sådana delegerade akter som

 

kommissionen med stöd av artikel 4.9 i tillgänglighetsdirektivet beslutar

 

utfärda i form av förordningar, jfr artiklarna 288 och 290 i fördraget om

 

Europeiska unionens funktionssätt.

 

Av punkt 3 framgår att produkterna och tjänsterna även måste uppfylla

 

vissa formella krav. I 11–13 §§ finns krav på tillverkare avseende

 

dokumentation, märkning och informationstexter, i 15 § finns krav på

154

importörer avseende kontroll och informationstexter, i 16 § finns krav på

 

distributörer avseende kontroll och i 25 § finns krav på tjänsteleverantörer Prop. 2022/23:42 avseende information. Kraven är obligatoriska och efterlevnaden kommer

att kontrolleras av marknadskontrollmyndigheter och tillsynsmyndigheter, 28 och 30 §§.

Andra stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på tillgänglighet avseende information, användargränssnitt eller funktionell utformning av de produkter eller tjänster som omfattas av lagen. De förordningar och myndighetsföreskrifter som beslutas med stöd av bemyn- digandet är tillgänglighetskrav i lagens mening. Krav på tillgänglighet avseende information, användargränssnitt eller funktionell utformning framgår av bilaga I till tillgänglighetsdirektivet. Bilagan innehåller detal- jerade krav på bl.a. utformning och placering av information på en produkt, produkters egenskaper och funktion samt hur information om tjänster ska presenteras. Kraven på tillgänglighet i bilaga I är obligatoriska och omfattas av bemyndigandet. Tillgänglighetskraven i bilaga I kan komma att förtydligas och preciseras genom delegerade rättsakter från kommissionen, se artikel 4.9 i tillgänglighetsdirektivet.

7 § Ett tillgänglighetskrav gäller inte om kravet

1.innebär en större förändring av en produkts eller en tjänsts grundläggande karaktär, eller

2.medför en oproportionerligt stor börda för den berörda ekonomiska aktören. Trots första stycket 2 ska ett tillgänglighetskrav tillämpas om den ekonomiska

aktören har tagit emot externa medel i syfte att göra den berörda produkten eller tjänsten mer tillgänglig och ett undantag från tillgänglighetskravet därför skäligen inte bör gälla.

Paragrafen innehåller undantag från de tillgänglighetskrav som meddelas med stöd av 6 §. Genom paragrafen genomförs artikel 14.1 och 14.6 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Av första stycket framgår att ett tillgänglighetskrav inte behöver vara uppfyllt om någon av de situationer som beskrivs i paragrafen föreligger. Det är en ekonomisk aktör som kan åberopa undantag, dvs. en tillverkare, representant, importör, distributör eller tjänsteleverantör, se 2 §. Undan- taget ger en möjlighet till en proportionalitetsbedömning av tillgäng- lighetskraven i det enskilda fallet. Av skäl 65 i ingressen till tillgäng- lighetsdirektivet framgår att syftet med undantagsmöjligheten är att kunna ta hänsyn till små och medelstora företags förutsättningar. Kontroll- myndigheterna bör enligt skäl 65 agera på ett proportionerligt sätt i förhållande till små och medelstora företags storlek och deras småskaliga produktion och inte skapa onödiga hinder för dessa företag.

Enligt punkt 1 gäller inte ett tillgänglighetskrav, om det för den ekonomiska aktören innebär en större förändring av en produkts eller tjänsts grundläggande karaktär. Vad som är en större förändring av en produkts eller tjänsts grundläggande karaktär måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det är den enskilda överens- stämmelsen som är avgörande för om undantaget ska vara tillämpligt. Det innebär att om en överensstämmelse med kraven skulle innebära en ändring av produktens eller tjänstens grundläggande karaktär, ska kraven

inte gälla. Med grundläggande karaktär avses produktens eller tjänstens

155

Prop. 2022/23:42

156

grundläggande egenskaper, t.ex. att en betalningsterminal ska vara konstruerad så att den kan genomföra en betalning på ett säkert sätt.

Ett tillgänglighetskrav ska enligt punkt 2 inte heller gälla om det medför en oproportionerligt stor börda för den berörda ekonomiska aktören. Åtgärder som medför en oproportionerligt stor börda kan vara när åtgärder för att uppfylla tillgänglighetskraven medför en alltför stor organisatorisk eller ekonomisk börda för den ekonomiska aktören. Av skäl 66 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att en avvägning måste göras i det enskilda fallet mellan å ena sidan den ekonomiska aktörens börda att uppfylla kravet och å andra sidan de sannolika fördelarna personer med funktionsnedsättning skulle ha av att tillgänglighetskravet efterlevs. Undantaget bör enligt skäl 66 tillämpas på sådant sätt att det inte går utöver vad som är absolut nödvändigt för att begränsa den ekonomiska aktörens börda i förhållande till aktuell produkt eller tjänst i varje enskilt fall. Vidare anges det att endast berättigade skäl bör beaktas när det bedöms i vilken utsträckning tillgänglighetskraven inte behöver uppfyllas och att avsaknad av prioriteringar, tidsbrist eller bristande kunskaper inte bör anses vara berättigade skäl. I bilaga VI till tillgänglighetsdirektivet anges närmare vilka kriterier som gäller för bedömning och dokumentering av en oproportionerligt stor börda.

Av skäl 68 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet framgår att en ekonomisk aktör kan åberopa antingen att det föreligger en större förändring av den grundläggande karaktären eller en oproportionerligt stor börda, eller både och. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 8 § tredje stycket 1 meddela föreskrifter om de kriterier som ska gälla vid den ekonomiska aktörens bedömning av om det finns förutsättningar för undantag från kravet på tillgänglighet.

Av andra stycket framgår att undantag för oproportionerligt stor börda inte får åberopas när en ekonomisk aktör har tagit emot externa medel i syfte att göra den aktuella produkten eller tjänsten mer tillgänglig och det inte är skäligt att ett undantag därför ska gälla. Det gäller oavsett om det är medel från offentliga eller privata finansiärer. Vid bedömningen av om det är skäligt att ett undantag inte bör gälla ska det vägas in hur mycket medel som den ekonomiska aktören har fått och om detta är tillräckligt för att göra produkten eller tjänsten mer tillgänglig än innan. Produkten eller tjänsten ska inte endast marginellt kunna göras mer tillgänglig med de medel som tilldelats och syftet med medelstilldelningen ska vara att just öka produkten eller tjänstens tillgänglighet.

Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag.

8 § Om en ekonomisk aktör bedömer att ett tillgänglighetskrav inte gäller enligt 7 §, ska aktören på ett lämpligt sätt dokumentera och spara sin bedömning tillsammans med en motivering av sitt ställningstagande.

Den ekonomiska aktören ska underrätta marknadskontrollmyndigheten eller till- synsmyndigheten om att undantag med stöd 7 § åberopas. Om myndigheten begär det, ska den ekonomiska aktören lämna en kopia av den bedömning som avses i första stycket till myndigheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.kriterier för den ekonomiska aktörens bedömning,

2.hur länge underlaget för bedömningen ska sparas, och

3.när en bedömning om undantag behöver förnyas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den ekonomiska aktörens Prop. 2022/23:42 skyldigheter vid tillämpning av undantagen från ett tillgänglighetskrav

enligt 7 §. Genom paragrafen genomförs artikel 14.2, 14.3, 14.5 och 14.8 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Första stycket innebär att den ekonomiska aktören ska dokumentera, motivera och spara sin bedömning av om det finns förutsättningar för undantag enligt 7 §, dvs. varför åtgärderna för att uppfylla tillgänglighets- kraven innebär en större förändring av en produkts eller tjänsts grundläggande karaktär eller medför en oproportionerligt stor börda. I skäl

68 i ingressen till tillgänglighetsdirektivet anges att det är den ekonomiska aktören som ska tillhandahålla underlag för bedömningen av att det föreligger en större förändring av produkten eller tjänstens grundläggande karaktär eller en oproportionerligt stor börda för den ekonomiska aktören, eller både och. En ekonomisk aktör är enligt 2 § en tillverkare, representant, importör, distributör eller tjänsteleverantör.

Av andra stycket följer att den ekonomiska aktören ska underrätta berörd kontrollmyndighet om att undantag från ett tillgänglighetskrav åberopas. Endast om myndigheten begär det behöver underlag för bedömningen av undantag lämnas in till myndigheten. Underrättelse ska göras till behörig kontrollmyndighet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med stöd av bemyndigandet i tredje stycket meddela föreskrifter med mer detaljerade bestämmelser om vad som gäller när undantag åberopas. Punkt 1 avser de kriterier som ska gälla vid den ekonomiska aktörens bedömning av om undantag enligt 7 § är tillämpligt. När det gäller punkten 1 finns det i bilaga VI till tillgänglighetsdirektivet kriterier för dokumentering av bedömningen av en oproportionerligt stor börda. Kommissionen kan vidare med stöd av artikel 14.7 anta delegerade akter som ytterligare specificerar de relevanta kriterier som den ekonomiska aktören ska beakta vid bedömningen av undantag. Punkt 2 avser den skyldighet som följer av artikel 14.3 att en ekonomisk aktör ska spara sin bedömning av undantag i fem år, räknat från det att produkten eller tjänsten senast tillhandahållits på marknaden. Punkt 3 syftar på skyldigheten för en tjänsteleverantör enligt artikel 14.5 att förnya sin bedömning av undantag om tjänsten ändras, en tillsynsmyndighet begär det eller under alla omständigheter senast vart femte år. Dessa krav är sådana som kommer att kunna regleras i förordning eller myndighetsföreskrift.

Åsidosättande av denna paragraf eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av paragrafen kan medföra sanktionsavgift, 37 §.

Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet.

Presumtion om överensstämmelse med tillgänglighetskraven

9 § Produkter och tjänster som helt eller delvis överensstämmer med en harmoniserad standard, till vilken hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, eller med en teknisk specifikation, ska förutsättas öve- rensstämma med tillgänglighetskraven i den utsträckning kraven följer av standarden eller specifikationen.

157

Prop. 2022/23:42 Paragrafen innehåller bestämmelser om presumtion om överens- stämmelse. Genom paragrafen genomförs artikel 15.1 och 15.4 i till- gänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.8.

Paragrafen innebär att produkter och tjänster som uppfyller hela eller delar av harmoniserade standarder eller tekniska specifikationer presumeras överensstämma med tillgänglighetskraven, när dessa krav har utformats enligt standarden eller den tekniska specifikationen. Harmoniserad standard respektive tekniska specifikationer definieras i 2 §. Tillgänglighetskraven anges i 6 §.

Undantag för mikroföretag

10 § Tjänster som tillhandahålls av mikroföretag behöver inte uppfylla till- gänglighetskraven.

Ett mikroföretag som hanterar produkter behöver inte dokumentera sin bedömning av om förutsättningarna för undantag enligt 7 § är uppfyllda. Inte heller behöver företaget underrätta behörig marknadskontrollmyndighet om att undantag med stöd av 7 § åberopas. Om marknadskontrollmyndigheten begär det, ska företaget dock till myndigheten lämna de uppgifter som är relevanta för bedömningen av om det finns förutsättningar för undantag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om undantag för mikroföretag. Genom paragrafen genomförs artiklarna 4.5 och 14.4 samt delvis artikel

14.8i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.11. Första stycket innebär att tjänster som tillhandahålls av mikroföretag

inte behöver uppfylla lagens tillgänglighetskrav. En definition av mikroföretag finns i 2 §.

I andra stycket finns ett undantag för mikroföretag som hanterar produkter från att dokumentera sin bedömning av undantag enligt 7 § och att underrätta behörig marknadskontrollmyndighet om att företaget åberopar undantag med stöd av 7 §. Företaget ska lämna de uppgifter som är relevanta för bedömningen av undantaget till myndigheten om myndigheten begär det.

Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag.

Tillverkarens skyldigheter

11 § Innan en produkt släpps ut på marknaden ska tillverkaren utföra eller låta utföra en bedömning av om produkten överensstämmer med tillgänglighetskraven och, i förekommande fall, förutsättningarna för undantag enligt 7 §. Tillverkaren ska i samband med det utarbeta och spara teknisk dokumentation till grund för bedömningen.

Tillverkaren ska se till att det finns rutiner som säkerställer att alla tillverkade produkter överensstämmer med tillgänglighetskraven och med krav på tillgänglighet enligt direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förfarandet enligt första stycket samt om rutiner enligt andra stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillverkarens skyldigheter att göra en bedömning av om det föreligger en överensstämmelse med till-

gänglighetskraven innan en produkt släpps ut på marknaden. Genom

158

paragrafen genomförs artikel 7.4 samt delvis artikel 7.2 i tillgänglighets- Prop. 2022/23:42 direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.12.

Av första stycket följer att tillverkaren ska utföra eller låta utföra en

 

bedömning av om produkten överensstämmer med tillgänglighetskraven

 

och av förutsättningarna för undantag, i de fall undantag åberopas enligt

 

7 §, innan produkten släpps ut på marknaden. I samband med detta ska

 

tillverkare också utarbeta teknisk dokumentation till grund för sin

 

bedömning. I fråga om bedömningen av överensstämmelse ska det av den

 

tekniska dokumentationen framgå att produkten överensstämmer med de

 

relevanta tillgänglighetskrav som har meddelats med stöd av

 

bemyndigandet i 6 §, jfr bilaga VI till tillgänglighetsdirektivet. Åberopar

 

tillverkaren undantag enligt 7 §, ska det av den tekniska dokumentationen

 

också framgå att de berörda tillgänglighetskraven skulle innebära en större

 

förändring av den grundläggande karaktären av produkten eller en

 

oproportionerligt stor börda, jfr bilaga VI. Tillverkaren får inte delegera

 

denna uppgift till sin representant, jfr 14 §. Tillverkaren ska spara den

 

tekniska dokumentationen en viss period från det att produkten släpptes ut

 

på marknaden, jfr 22 §. Uttrycken tillverkare, produkt och släppa ut på

 

marknaden definieras i 2 §.

 

Av andra stycket följer att tillverkaren ska se till att det finns rutiner som

 

säkerställer att tillämpliga tillgänglighetskrav uppfylls även vid

 

serietillverkning. Tillverkarens skyldigheter innebär att alla produkter som

 

tillverkas ska överensstämma med de tillgänglighetskrav som följer av 6 §

 

eller av direkt tillämpliga rättsakter som kommissionen beslutar i form av

 

förordning med stöd av artikel 4.9 i tillgänglighetsdirektivet.

 

Tillgänglighetsdirektivet ställer inte några krav på själva tillverkningen.

 

I tredje stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som

 

regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om förfarandet för be-

 

dömning av produkters överensstämmelse med relevanta tillgänglighets-

 

krav samt om rutiner för säkerställande av alla produkters överens-

 

stämmelse med kraven, jfr artikel 7.4 andra meningen samt bilaga IV till

 

tillgänglighetsdirektivet.

 

Åsidosättande av denna paragraf eller av föreskrifter som har meddelats

 

med stöd av paragrafen kan medföra sanktionsavgift, 37 §.

 

Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag.

 

12 § Om en sådan bedömning av överensstämmelse som avses i 11 § innebär att

 

produkten uppfyller tillgänglighetskraven, ska tillverkaren upprätta en EU-

 

försäkran om överensstämmelse och förse produkten eller dess märkskylt med CE-

 

märkning innan den släpps ut på marknaden. Om tillverkaren har åberopat

 

undantag enligt 7 §, ska det framgå av EU-försäkran vilka tillgänglighetskrav som

 

omfattas av undantaget.

 

För CE-märkning gäller de allmänna principer som finns i artikel 30 i

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om

 

krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av

 

produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

 

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

 

föreskrifter om tillverkarens skyldigheter och ansvar i samband med att EU-

 

försäkran om överensstämmelse upprättas och CE-märkning av produkter.

 

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillverkarens skyldighet att

 

upprätta en försäkran avseende överensstämmelse, en s.k. EU-försäkran

159

 

Prop. 2022/23:42 om överensstämmelse. Tillverkaren ska även förse produkten med CE- märkning innan den släpps ut på marknaden. Genom paragrafen genomförs artiklarna 16, 17, 18.1, 18.2, bilaga IV samt delvis artikel 7.2 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.12.

I första stycket regleras tillverkarens skyldighet att upprätta en EU- försäkran om överensstämmelse och att förse produkten med ett CE-märke innan den släpps ut på marknaden. EU-försäkran om överensstämmelse baseras på den tekniska dokumentationen som tas fram till grund för bedömningen om överensstämmelse, jfr 11 §. En EU-försäkran om överensstämmelse innebär att tillverkaren ansvarar för att produkten i fråga överensstämmer med lagens krav på tillgänglighet. En EU-försäkran om överensstämmelse ska sparas en viss period från det att produkten släpptes ut på marknaden, jfr 22 §. Begreppen tillverkare, produkt och släppa ut på marknaden definieras i 2 §.

Av andra stycket följer att för CE-märkning gäller de allmänna principer som finns i artikel 30 i förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Hänvisningen till förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

I tredje stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om tillverkarens skyldig- heter och ansvar i samband med EU-försäkran. Sådana föreskrifter kan t.ex. avse utformningen av och innehållet i EU-försäkran, jfr bilaga IV till tillgänglighetsdirektivet och bilaga III till Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG. Av förordning eller myndighetsföreskrift kan det vidare framgå att det räcker med att endast en EU-försäkran om överensstämmelse behöver upprättas i de fall en produkt omfattas av fler än en unionsrättsakt med krav på EU- försäkran om överensstämmelse.

Åsidosättande av denna paragraf eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av paragrafen kan medföra sanktionsavgift, 37 §.

13 § Tillverkaren ska säkerställa att produkten förses med informationstext om

1.produktens spårbarhet,

2.tillverkarens kontaktuppgifter, inklusive firmanamn eller varumärke, och

3.hur konsumenten ska använda produkten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om innehållet i den informationstext som tillverkaren ska förse produkten med samt om placeringen och utformningen i övrigt av informationstexten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillverkarens informationsskyl- dighet. Genom paragrafen genomförs artiklarna 7.5, 7.6 och 7.7 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.12.

I första stycket listas tillverkarens informationsskyldighet avseende produktens spårbarhet (punkt 1), kontaktuppgifter (punkt 2) och hur konsumenten ska använda produkten (punkt 3). Uttrycken tillverkare, konsument och produkt definieras i 2 §. Uppgifter om produktens spårbarhet är typnummer, partinummer, serienummer eller annan

identifieringsmärkning, artikel 7.5 i tillgänglighetsdirektivet.

160

I andra stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som Prop. 2022/23:42 regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i informa-

tionstexten, såsom identifieringsmärkning, tillverkarens kontaktuppgifter, firmanamn och varumärke samt bruksanvisningar och säkerhets- föreskrifter, samt om placering och utformning i övrigt av informations- texterna. Med utformningen i övrigt avses bl.a. på vilket språk bruks- anvisning och säkerhetsföreskrifter ska upprättas.

Åsidosättande av denna paragraf eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av paragrafen kan medföra sanktionsavgift, 37 §.

14 § En tillverkare får genom skriftlig fullmakt utse en representant som ska utföra de uppgifter som anges i fullmakten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska ställas på fullmaktens innehåll.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att en tillverkare får utse en representant. Genom paragrafen genomförs artikel 8.1 i tillgänglighets- direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.12.

Av första stycket framgår att en tillverkare genom skriftlig fullmakt får utse en representant som i tillverkarens ställe ska utföra de uppgifter som anges i fullmakten. Tillverkaren får utse en importör eller distributör att vara representant, men i sådant fall gäller lagens krav på importören eller distributören alltjämt. Uttrycket representant definieras i 2 §.

Bemyndigandet i andra stycket innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska ställas på fullmaktens innehåll. Innehållet i sådana föreskrifter kan t.ex. vara att fullmakten bör ge representanten rätt att ha tillgång till EU- försäkran om överensstämmelse, den tekniska dokumentationen och annan nödvändig information som på begäran av en marknadskontroll- myndighet ska kunna visas upp, 22 § första stycket. Vidare bör representanten ha befogenhet att samarbeta med marknadskontroll- myndigheten, 22 § andra stycket. Tillverkaren bör också genom fullmakten ge representanten rätt att upprätta och underteckna EU- försäkran om överensstämmelse och att förse produkten med CE- märkning, jfr 12 §. Av artikel 8.1 i tillgänglighetsdirektivet följer att uppdraget till representanten inte får omfatta åtgärder som krävs för att se till att tillverkningsprocessen garanterar produkternas överensstämmelse med tillämpliga tillgänglighetskrav eller utarbetandet av den tekniska dokumentationen. En sådan begränsning av fullmaktens innehåll, liksom vad fullmakten ska innehålla, kan regleras på förordnings- eller föreskriftsnivå.

Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet.

Importörens och distributörens skyldigheter

15 § Importören ska säkerställa att tillverkaren har utfört de åtgärder som avses i 11 och 12 §§ samt i 13 § första stycket 1 och 2 innan en produkt släpps ut på marknaden.

Importören ska förse produkten med informationstext om sina kontaktuppgifter, inklusive firmanamn eller varumärke, och om hur konsumenten ska använda produkten.

161

Prop. 2022/23:42 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om importörens skyldigheter enligt första och andra styckena.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad en importör är skyldig att göra innan en produkt släpps ut på marknaden. Genom paragrafen genomförs artikel 9.2–9.7 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.12.

I första stycket ställs krav på att importören ska kontrollera att tillverkaren har upprättat teknisk dokumentation för produkten i fråga och genomfört bedömning av överensstämmelse enligt kraven i 11 §, utfärdat en EU-försäkran om överensstämmelse och försett produkten med CE- märkning enligt 12 § samt har försett produkten med informationstext om produktens spårbarhet och tillverkarens kontaktuppgifter enligt 13 §. Importörens ansvar inkluderar att under viss tid kunna uppvisa EU- försäkran om överensstämmelse för marknadskontrollmyndigheten och tillhandahålla myndigheten en kopia av den tekniska dokumentationen.

I andra stycket finns bestämmelser om att importören ska lägga till information om sina kontaktuppgifter, inklusive sitt firmanamn eller varumärke, och om användningen av produkten. Det innebär att produkten ska förses med uppgifter dels om tillverkaren, dels om importören innan produkten släpps ut på marknaden.

Bemyndigandet i tredje stycket innebär att det i förordning eller myndighetsföreskrift närmare kan anges de krav som finns i tillgänglighetsdirektivet på importören att kontrollera tillverkarens dokumentation av och information om produkten, att informera om bl.a. sitt eget namn, adress och varumärke samt att säkerställa att bruksanvisning för konsumenten finns för produkten.

Begreppen tillverkare, importör, konsument, produkt och släppa ut på marknaden definieras i 2 §.

Åsidosättande av denna paragraf eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av paragrafen kan medföra sanktionsavgift, 37 §.

16 § Distributören ska, innan produkten tillhandahålls på marknaden, kontrollera att produkten har försetts med CE-märkning enligt 12 § och informationstext enligt 13 § och 15 § andra stycket och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om omfattningen av distributörens ansvar att kontrollera produkter enligt första stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad en distributör är skyldig att göra innan en produkt tillhandahålls på marknaden. Genom paragrafen genomförs artikel 10.1 och 10.2 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.12.

Första stycket reglerar distributörens skyldighet att kontrollera att tillverkaren eller importören har försett produkten med den dokumentation och den informationstext som krävs enligt 12 och 13 §§ samt 15 § andra stycket. Distributören ska också kontrollera att tillverkaren eller importören har uppfyllt de skyldigheter som följer av förordning eller myndighetsföreskrift, t.ex. att informationstexten är utfärdade på ett språk

som lätt kan förstås av konsumenten. Begreppet distributör definieras i 2 §.

162

Bemyndigandet i andra stycket möjliggör att de krav som ställs i artikel Prop. 2022/23:42

10.1i tillgänglighetsdirektivet på att distributören ska iaktta vederbörlig omsorg i förhållande till tillgänglighetskraven kan anges i förordning eller myndighetsföreskrift.

Åsidosättande av denna paragraf eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av paragrafen kan medföra sanktionsavgift, 37 §.

17 § En importör och en distributör ska, så länge denne har ansvar för en produkt, säkerställa att lagrings- eller transportförhållandena inte äventyrar produktens överenstämmelse med tillgänglighetskraven.

Paragrafen innehåller bestämmelser om importörens och distributörens ansvar vid lagring och transport av produkter. Genom paragrafen genomförs artiklarna 9.6 och 10.4 i tillgänglighetsdirektivet. Över- vägandena finns i avsnitt 5.12.

Av paragrafen följer att en importör och en distributör ska ha rutiner som gör att produkten och dess egenskaper inte förändras när de ansvarar för lagring eller transport av produkten. Bestämmelsen innebär att en importör eller en distributör som ingår i ett senare led i leveranskedjan har ett ansvar för att de hanterar produkter som de tillhandahåller marknaden på ett sätt som inte äventyrar den överensstämmelse med gällande tillgänglighets- krav som tillverkaren har försäkrat. Det kan exempelvis ske genom att det tas fram rutiner eller på annat sätt säkerställs att produkten och dess egenskaper inte förändras under lagring eller transport.

Åsidosättande av paragrafen kan medföra sanktionsavgift, 37 §.

18 § Om en importör eller en distributör släpper ut en produkt på marknaden i eget namn eller under eget varumärke eller ändrar en produkt som redan släppts ut på marknaden på ett sådant sätt att överensstämmelsen med tillgänglighetskraven kan påverkas, övertar importören eller distributören tillverkarens skyldigheter enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882.

Paragrafen innehåller bestämmelser om övertagande av tillverkarens skyldigheter. Genom paragrafen genomförs artikel 11 i tillgänglighets- direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.12.

Paragrafen innebär att en importör eller distributör i vissa fall övertar tillverkarens skyldigheter. Det blir aktuellt när importören eller distri- butören släpper ut en produkt på marknaden under eget namn eller varumärke, i stället för tillverkarens, eller ändrar en produkt som redan släppts ut på marknaden på ett sätt som kan påverka hur produkten uppfyller kraven på tillgänglighet. Även de krav som framgår av sådana delegerade akter som kommissionen antar ska i dessa fall följas av importören eller distributören.

Begreppen importör, distributör och släppa ut på marknaden definieras i 2 §.

Skyldigheter vid misstanke om produkters bristande överensstämmelse

19 § Om en tillverkare eller importör anser, eller har anledning att anta, att en produkt som denne har släppt ut på marknaden inte överensstämmer med

163

Prop. 2022/23:42 tillgänglighetskraven, ska tillverkaren eller importören omedelbart vidta de åtgärder som krävs för att få produkten att överensstämma med kraven eller, om så är lämpligt, för att dra tillbaka produkten.

Tillverkare och importörer ska föra ett register över produkter som brister i överensstämmelse med tillgänglighetskraven och över klagomål som tillverkaren eller importören har mottagit och som har gjorts med åberopande av sådan bristande överensstämmelse.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillverkares och importörers skyldigheter vid produkters bristande överensstämmelse med tillgänglighetskraven. Genom paragrafen genomförs delvis artiklarna 7.8 och 9.8 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.

Bestämmelsen i första stycket innebär att en tillverkare eller en importör som anser eller har anledning att anta att en produkt som denne har släppt ut på marknaden inte överensstämmer med de krav som föreskrivs i lagen eller i de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen omedelbart måste vidta åtgärder för att produkten ska överensstämma med kraven eller, om så är lämpligt, för att dra tillbaka den från marknaden. Med ”har anledning att anta” avses detsamma som i 21 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet, dvs. att tillverkaren eller importören har fått tydliga signaler om en produkts bristande överensstämmelse genom t.ex. konsumentklagomål eller myndighetskontakter (prop. 2010/11:65 s. 109). De åtgärder som krävs för att få produkten att överensstämma med kraven kan exempelvis vara att ändra produktens konstruktion eller funktion eller att förse produkten med kompletterande produkter eller stödtjänster som innebär att tillgänglighetskravet uppfylls. Kan den bristande överens- stämmelsen inte åtgärdas, ska produkten dras tillbaka.

Det har inte ansetts nödvändigt att i lagen närmare reglera hur ett tillbakadragande ska genomföras, eftersom sådan reglering saknas i tillgänglighetsdirektivet. Enligt 28 § andra stycket 1 gäller dock artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EU:s marknadskontrollförordning) även vid marknadskontroll avseende tillgänglighetskraven. Bestämmelsen innebär att en marknadskontrollmyndighet vid marknadskontroll får vidta mer specifika åtgärder som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (produktsäkerhetsdirektivet). Det borde innebära att även en tillverkare eller importör kan tillämpa produktsäkerhetsdirektivets bestämmelser om denne upptäcker en bristande överensstämmelse med tillgänglighets- kraven. Produktsäkerhetsdirektivet har genomförts genom produkt- säkerhetslagen (2004:451).

Enligt andra stycket ska tillverkare och importörer föra ett register över produkter som inte uppfyller tillgänglighetskraven. Registret ska också innehålla uppgifter om klagomål som har gjorts med åberopande av sådana brister. Det kan röra sig om brister som tillverkaren eller importören får kännedom om vid slumpmässiga kontroller eller till följd av konsumenters klagomål. Vidare rör det sig om sådana klagomål som tillverkaren eller importören har mottagit, och inte klagomål som har nått någon annan.

164

Åsidosättande av paragrafen kan medföra sanktionsavgift, 37 §.

Begreppen tillverkare, importör, produkt och släppa ut på marknaden Prop. 2022/23:42 definieras i 2 §.

Paragrafen utformas delvis enligt Lagrådets förslag.

20 § Om en distributör anser, eller har anledning att anta, att en produkt inte överensstämmer med tillgänglighetskraven, får distributören inte tillhandahålla produkten förrän denne har försäkrat sig om att åtgärder har vidtagits för att få produkten att överensstämma med kraven eller, om så är lämpligt, för att dra tillbaka produkten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om distributörers skyldigheter vid produkters bristande överensstämmelse. Genom paragrafen genomförs artikel 10.3 och delvis artikel 10.5 i tillgänglighetsdirektivet. Över- vägandena finns i avsnitt 5.13.

Bestämmelsen innebär att om en distributör anser, eller har anledning anta, att en produkt inte överensstämmer med tillgänglighetskraven så måste denne försäkra sig om att tillverkaren eller importören fullgör sina skyldigheter enligt 19 §. Det kan åstadkommas genom att distributören inhämtar en försäkran från den berörda ekonomiska aktören om att skyldigheterna har fullgjorts.

För innebörden av uttrycket ”har anledning att anta”, se författnings- kommentaren till 19 §.

Åsidosättande av paragrafen kan medföra sanktionsavgift, 37 §. Uttrycken distributör, produkt och tillhandahålla på marknaden

definieras i 2 §.

21 § Om en tillverkare, importör eller distributör anser, eller har anledning att anta, att en produkt som denne har släppt ut eller tillhandahållit på marknaden inte uppfyller tillgänglighetskraven, ska marknadskontrollmyndigheterna i de medlemsstater där produkten har tillhandahållits omedelbart underrättas. Underrättelsen ska innehålla detaljerade uppgifter om den bristande överrensstämmelsen och vilka åtgärder som har vidtagits.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillverkarens, importörens och distributörens underrättelseskyldighet när de har anledning anta att en produkt som de har tillhandahållit brister i överensstämmelse med tillgänglighetskraven. Genom paragrafen genomförs delvis artiklarna 7.8,

9.8och 10.5 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.13. Underrättelseskyldigheten i bestämmelsen gäller gentemot alla behöriga

myndigheter i de medlemsstater där aktören har släppt ut eller tillhandahållit produkten. För innebörden av uttrycket ”har anledning att anta”, se författningskommentaren till 19 §. Uttrycken tillverkare, importör, distributör, produkt och tillhandahålla på marknaden definieras i 2 §.

Åsidosättande av paragrafen kan medföra sanktionsavgift, 37 §. Paragrafen utformas delvis enligt Lagrådets förslag.

Information, dokumentation och uppgifter som ska lämnas på begäran

22 § Tillverkare, representanter, importörer och distributörer ska på begäran av en marknadskontrollmyndighet lämna all information som den berörda ekonomiska aktören har och som behövs för bedömningen av om en produkt

165

Prop. 2022/23:42 uppfyller tillgänglighetskraven. Tillverkaren och importören ska lämna sådan information på ett språk som lätt kan förstås av myndigheten.

Tillverkaren, representanten, importören och distributören ska samarbeta med marknadskontrollmyndigheten om de åtgärder som ska vidtas för att en produkt ska uppfylla tillgänglighetskraven.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den period under vilken handlingar enligt första stycket ska sparas och på vilket språk som information enligt första stycket ska lämnas till marknadskontrollmyndigheten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillverkarens, representantens importörens och distributörens uppgiftsskyldighet gentemot en marknads- kontrollmyndighet. Genom paragrafen genomförs artiklarna 7.3, 7.9, 8.2, 9.7, 9.9 och 10.6 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.

I första stycket föreskrivs att tillverkaren, representanten, importören och distributören på begäran av en marknadskontrollmyndighet ska lämna all tillgänglig information som denne har tillgång till som stöd för att en produkt uppfyller tillgänglighetskraven. Den information det kan vara fråga om är såväl muntlig som skriftlig information, annan dokumentation eller andra uppgifter som finns tillgängligt. Informationen ska lämnas på ett språk som den begärande myndigheten lätt kan förstå. Bestämmelser om vilket språk som ska användas regleras i förordning eller myndighets- föreskrift med stöd av bemyndigandet i tredje stycket. Uttrycken tillverkare, representant, importör, distributör och produkt definieras i 2 §. En marknadskontrollmyndighet utses av regeringen, 28 §. Myndigheten får förelägga tillverkaren, representanten, importören eller distributören att tillhandahålla uppgifterna, 34 §. Föreläggandet får förenas med vite, 35 §. Om ett beslut överklagas till domstol, kan även frågor om edition aktualiseras, se 20 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och 38 kap. 2–5

§§rättegångsbalken. En skillnad i förhållande till den uppgiftsskyldighet som regleras i förevarande paragraf är att det då är domstolen och inte marknadskontrollmyndigheten som beslutar om ett eventuellt föreläggande (38 kap. 4 § rättegångsbalken).

Av andra stycket följer att tillverkaren, representanten, importören och distributören ska samarbeta med en marknadskontrollmyndighet om alla åtgärder som ska vidtas för att undanröja bristande överensstämmelse hos de produkter som aktören har släppt ut eller tillhandahållit marknaden. Ett sådant samarbete kan bli aktuellt om en marknadskontrollmyndighet vid en utvärdering av en produkt konstaterar att den inte uppfyller tillgänglighetskraven.

I tredje stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur länge den tekniska dokumentationen och EU-försäkran om överensstämmelse ska sparas eller kunna visas upp. Föreskrifter får även meddelas om på vilket språk som informationen ska lämnas till marknadskontrollmyndigheten. Sådana föreskrifter kan återspegla de bestämmelser i tillgänglighetsdirektivet som ålägger tillverkaren att bevara den tekniska dokumentationen och EU- försäkran om överensstämmelse i fem år efter det att produkten har släppts ut på marknaden, samt de bestämmelser som ålägger representanten respektive importören att kunna uppvisa EU-försäkran om överens-

166

stämmelse under en period om fem år. Det finns även bestämmelser i Prop. 2022/23:42 tillgänglighetsdirektivet om att importören på marknadskontroll-

myndighetens begäran ska kunna ge myndigheten tillgång till den tekniska dokumentationen.

Åsidosättande av denna paragraf eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av paragrafen kan medföra sanktionsavgift, 37 §.

Paragrafen utformas i huvudsak enligt Lagrådets förslag.

23 § En tillverkare, representant, importör eller distributör som har levererat en produkt till eller tagit emot en produkt från en annan tillverkare, representant, importör eller distributör, ska på begäran av en marknadskontrollmyndighet lämna uppgift om detta.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur länge uppgiftsskyldigheten enligt första stycket ska gälla.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillverkarens, representantens, importörens och distributörens skyldigheter att lämna uppgifter om leveranskedjan. Genom paragrafen genomförs artikel 12 i tillgänglighets- direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.

Första stycket innebär att en ekonomisk aktör som hanterar produkter på begäran av en marknadskontrollmyndighet ska kunna redogöra för leveranskedjan avseende den produkt som den tillhandahåller. Skyldigheten gäller alla ekonomiska aktörer som hanterar produkter, dvs. tillverkaren, dennes representant, importören och distributören. En marknadskontrollmyndighet utses av regeringen, 28 §. Uttrycken tillverkare, representant, importör, distributör och produkt definieras i 2 §.

Andra stycket innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de ekonomiska aktörernas uppgiftsskyldighet avseende leveranskedjan. En sådan föreskrift kan avse under hur lång tid en ekonomisk aktör som hanterar produkter ska kunna lämna uppgifter enligt första stycket, jfr artikel 12.2 och 12.3 i tillgänglighetsdirektivet.

Åsidosättande av denna paragraf eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av paragrafen kan medföra sanktionsavgift, 37 §.

Tjänsteleverantörens skyldigheter

24 § En tjänsteleverantör som tillhandahåller en tjänst till en konsument ska fortlöpande säkerställa att tjänsten uppfyller tillgänglighetskraven.

Om en tjänst inte överensstämmer med tillgänglighetskraven, ska leverantören vidta de åtgärder som krävs för att få tjänsten att överensstämma med kraven samt omedelbart underrätta tillsynsmyndigheterna i de medlemsstater där tjänsten tillhandahålls om bristen. Underrättelsen ska innehålla detaljerade uppgifter om den bristande överrensstämmelsen och vilka åtgärder som har vidtagits.

Paragrafen innehåller bestämmelser om att tjänsteleverantören ska säkerställa att tjänsten uppfyller tillgänglighetskraven under den tid som tjänsten tillhandahålls. Paragrafen genomför artikel 13.3 och 13.4 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.14.

Av första stycket följer att det är den tjänsteleverantör som tillhanda- håller tjänsten som ska säkerställa att tillgänglighetskraven som har

meddelats med stöd av bemyndigandet i 6 § är uppfyllda under den tid

167

Prop. 2022/23:42 tjänsten tillhandahålls. Uttrycken tjänst och tjänsteleverantör definieras i 2 §. Den som driver en e-handelsplats riktad till konsumenter är alltid tjänsteleverantör. Den som driver e-handelsplatsen och den som levererar den tillhandhållna tjänsten till konsumenten kan vara samma aktör, men det kan också vara olika aktörer. Tjänsteleverantören behöver säkerställa att tillhandahållandet av tjänsten kontinuerligt överensstämmer med tillgänglighetskraven. I detta ingår att ta hänsyn till ändringar och uppdateringar av tjänster, tillgänglighetskrav, harmoniserade standarder och tekniska specifikationer.

Av andra stycket följer att tjänsteleverantören ska vidta åtgärder för att få tjänsten att överensstämma med tillgänglighetskraven. En tjänste- leverantör som driver en e-handelsplats och enbart tillhandahåller andra aktörers tjänster kan inte korrigera tjänstens bristande överensstämmelse. Däremot kan tjänsteleverantören upphöra med att tillhandahålla tjänsten på e-handelsplatsen så länge tjänsten inte är förenlig med tillgänglighets- kraven. I andra stycket finns även en underrättelseskyldighet som gäller gentemot alla behöriga myndigheter i de medlemsstater där tjänsten tillhandahålls. Tillsynsmyndigheten utses av regeringen, 30 §.

Åsidosättande av denna paragraf kan medföra sanktionsavgift, 37 §.

25 § Tjänsteleverantören ska ta fram nödvändig information om hur tjänsten uppfyller tillgänglighetskraven. Om tjänsteleverantören har åberopat undantag enligt 7 §, ska det av informationen även framgå vilka tillgänglighetskrav som omfattas av undantaget.

Tjänsteleverantören ska säkerställa att de tjänster som denne utformar och tillhandahåller marknaden åtföljs av sådan information som avses i första stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i den information som tjänsteleverantören enligt denna paragraf ska ta fram, på vilket sätt informationen ska lämnas och hur länge den ska sparas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tjänsteleverantörens informations- skyldighet. Genom paragrafen genomförs artikel 13.2 i tillgänglighets- direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.14.

Första stycket innebär att tjänsteleverantören ska informera om hur tjänsten uppfyller tillgänglighetskraven. Kravet på information för tjänster har en liknande utformning som kravet på EU-försäkran för produkter,

12§. Det finns inget uttryckligt krav i direktivet på att informationen också ska innehålla uppgifter om vilka tillgänglighetskrav som inte tillämpas pga att undantag enligt 7 § åberopas. Enligt direktivets artikel 23.1 a ska medlemsstaterna se till att det finns förfaranden för att kontrollera att tjänster överensstämmer med kraven på tillgänglighet. Det inbegriper även kontroll av den bedömning som tjänsteleverantören ska göra när undantag för större förändring av tjänstens grundläggande karaktär eller en oproportionerligt stor börda åberopas. Enligt artikel 23.1 a ska vad som föreskrivs om motsvarande kontroll för produkter i artikel 19.2 också gälla vid kontroll av åberopande av undantag för tjänster. Tillsynsmyndighetens kontroll regleras i 30 §.

Enligt andra stycket är det den som tillhandahåller och utformar en tjänst som är skyldig att förse denna med den information som avses i första stycket.

168

Bemyndigandet i tredje stycket innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i den information som tjänsteleverantören ska ta fram, på vilket sätt informationen ska lämnas och hur länge den ska sparas. I bilaga V i tillgänglighetsdirektivet anges vilken information som ska dokumenteras.

Åsidosättande av denna paragraf eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av paragrafen kan medföra sanktionsavgift, 37 §.

26 § Tjänsteleverantören ska på begäran av en tillsynsmyndighet lämna all information som behövs för bedömningen av om en tjänst uppfyller tillgänglighets- kraven.

Tjänsteleverantören ska samarbeta med berörda tillsynsmyndigheter om de åtgärder som ska vidtas för att tjänsten ska uppfylla tillgänglighetskraven.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tjänsteleverantörens uppgifts- skyldighet. Genom paragrafen genomförs artikel 13.5 i tillgänglighets- direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.14.

I första stycket föreskrivs att tjänsteleverantören på begäran av en tillsynsmyndighet ska lämna all information som behövs för att bedöma om en tjänst uppfyller tillgänglighetskraven. Informationen som tjänsteleverantören tar fram ska visa att tjänsten överensstämmer med de tillämpliga tillgänglighetskraven. En tillsynsmyndighet får förelägga tjänsteleverantören att tillhandahålla uppgifterna, 34 §. Föreläggandet får förenas med vite, 35 §.

Av andra stycket följer att tjänsteleverantören ska samarbeta med berörda tillsynsmyndigheter om de åtgärder som vidtas för att undanröja bristande överensstämmelse hos tjänster som leverantören tillhandahåller. Det kan bli aktuellt om en tillsynsmyndighet vid en utvärdering av en tjänst konstaterar att den inte uppfyller tillgänglighetskraven. Skyldigheten gäller även gentemot behöriga tillsynsmyndigheter i andra medlemsstater.

Åsidosättande av denna paragraf kan medföra sanktionsavgift, 37 §. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag.

Tillhandahållande av e-böcker

27 § Den som ansvarar för innehållet i en e-bok ska säkerställa att tillgänglighetskraven uppfylls även om denne inte är en tjänsteleverantör.

Bestämmelser i denna lag som gäller för en tjänsteleverantör, med undantag för bestämmelserna om sanktionsavgift, är tillämpliga även i fråga om ansvar enligt första stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheter vid tillgänglig- görande av e-böcker. Paragrafen saknar motsvarighet i tillgänglighets- direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.14.

Bestämmelsen i första stycket reglerar de situationer när det är en annan som ansvarar för innehållet i en e-bok än den som är tjänsteleverantör av e-boken. I dessa situationer har den som bär ansvaret för innehållet i e- boken också ansvar för att säkerställa att tjänsten lever upp till de krav som ställs i lagen. Ifall den tjänsteleverantör som distribuerar e-böckerna genom avtal får rätt att upphovsrättsligt förfoga över dem även vad avser de gränssnitt och andra tekniska funktioner som krävs för en tillgänglig utgivning av tjänsten e-bok, är det tjänsteleverantören som är ansvarig för att uppfylla lagens krav.

Prop. 2022/23:42

169

Prop. 2022/23:42

170

E-böcker omfattas av regelverk såsom lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen), tryckfrihets- förordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Upphovsrättslagen innebär att en tjänsteleverantör som distribuerar en e-handelstjänst som ger tillgång till e-böcker kan ha begränsad möjlighet att förfoga över e- böckerna. Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen pekar i första hand ut författaren eller utgivaren som ansvarig för innehållet. Beroende på hur verksamheten bedrivs och vilka regler som blir tillämpliga, kan skillnader finnas i fråga om hur omfattande krav som i praktiken kan ställas på verksamhetsutövaren (jfr avsnitt 5.2). Om en e- bok tillhandahålls via en e-handelsplats är det en annan tjänst som omfattas av lagens bestämmelser som i sin tur måste uppfylla tillgänglighetskraven, 4 § första stycket 7. Den som ansvarar för e-handelsplatsen tillhandahåller en e-handelstjänst och är tjänsteleverantör avseende tillgängligheten av e- handelstjänsten som sådan. Begreppen e-böcker och tjänsteleverantör definieras i 2 §. Upphovsrätten är inte ett hinder för en tjänsteleverantör som distribuerar en e-bok att anpassa den till tillgänglighetskraven, se avsnitt 5.6.

I andra stycket anges att lagens bestämmelser som gäller för en tjänste- leverantör också är tillämpliga i fråga om ansvar vid tillgängliggörande av e-böcker, med undantag för bestämmelserna i 37 § om sanktionsavgifter. Den som ansvarar för innehållet i en e-bok kan alltså åberopa undantag från tillgänglighetskraven, exempelvis om tillgänglighetskravet innebär en större förändring av e-bokens grundläggande karaktär alternativt medför en oproportionerligt stor börda, 7 §. Den som ansvarar för innehållet i en e-bok kan också i förekommande fall åberopa undantaget i 10 § om mikroföretag som tillhandahåller tjänster. Av bestämmelsen i andra stycket framgår det att den som ansvarar för innehållet i en e-bok, såsom en författare som inte även är en tjänsteleverantör, inte kan bli skyldig att betala en sanktionsavgift enligt lagen.

Paragrafen utformas efter synpunkter från Lagrådet.

Marknadskontroll av produkter

28 § Den myndighet som regeringen bestämmer är marknadskontrollmyndighet. Vid marknadskontroll av produkter som omfattas av denna lag tillämpas följande bestämmelser om marknadskontroll i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och

förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011:

1. artikel 2.3 om tillämpningsområde vid marknadskontrollmyndighetens åtgärder enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet,

2.artikel 10.1, 10.2, 10.5 och 10.6 om utseende av marknadskontrollmyndig- heter och det centrala samordningskontoret,

3.artikel 11.2, 11.3, 11.5 och 11.7 om marknadskontrollmyndigheternas verksamhet,

4.artikel 13 om nationella strategier för marknadskontroll,

5.artikel 14.1 och 14.2 om marknadskontrollmyndigheternas befogenheter,

6.artikel 16.3 g och 16.5 om åtgärder för marknadskontroll,

7.artikel 17 om användning av information samt yrkes- och affärshemligheter,

8.artikel 18 om processuella rättigheter för ekonomiska aktörer,

9.artikel 22 om ömsesidig assistans,

10. artikel 25.2–25.4 om kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden, Prop. 2022/23:42

11.artikel 26.1 och 26.2 om uppskjutande av övergång till fri omsättning,

12.artikel 27 om övergång till fri omsättning,

13.artikel 28.2 och 28.3 om vägrad övergång till fri omsättning,

14.artikel 31.2 f, 31.2 g, 31.2 m och 31.2 o om unionsnätverkets roll och uppgifter, samt

15.artikel 34.3 a och 34.4 om informations- och kommunikationssystemet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utseende av marknadskontroll- myndighet och vilka bestämmelser om marknadskontroll som ska tillämpas i marknadskontrollverksamheten. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 19.1 i tillgänglighetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.15.1.

Artikel 19.1 i tillgänglighetsdirektivet hänvisar till att artiklar i kapitel

IIIom marknadskontroll och kontroll av produkter som förs in på gemenskapsmarknaden i förordning (EG) nr 765/2008 ska tillämpas på produkter. Detta kapitel har upphävts och har enligt artikel 39.2 i EU:s marknadskontrollförordning ersatts av bestämmelser i nämnda förordning utifrån jämförelsetabellen i bilaga III till samma förordning. Hänvisningen till EU:s marknadskontrollförordning och förordning (EG) 765/2008 är dynamisk och avser alltså förordningarna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Första stycket upplyser om att regeringen bestämmer vilken eller vilka myndigheter som ska vara marknadskontrollmyndighet och således utöva marknadskontrollen av de produkter som omfattas av lagen. Marknads- kontrollmyndigheterna och deras uppdrag och befogenheter avseende kontroll av de produkter som omfattas av lagen kommer således att framgå av bestämmelser på förordningsnivå. Att marknadskontrollmyndigheter ska utses följer av artiklarna 10.1 och 10.2 i EU:s marknadskontroll- förordning, där det framgår att medlemsstaterna ska organisera och genomföra marknadskontroll i enlighet med förordningen och även utse en kontrollmyndighet. Marknadskontrollmyndighet definieras i artikel 3.4 i EU:s marknadskontrollförordning som en myndighet som av en medlemsstat enligt artikel 10 utses som ansvarig för att utföra marknads- kontroll inom den medlemsstatens territorium.

I andra stycket hänvisas till vilka artiklar i EU:s marknadskontroll- förordning, vilka enligt jämförelsetabellen motsvarar uppräkningen i artikel 19.1 i tillgänglighetsdirektivet, som ska tillämpas vid marknads- kontroll av produkter som omfattas av lagen. Endast de artiklar som riktar sig till medlemsstaterna eller till nationella behöriga kontrollmyndigheter har tagits med i bestämmelsen. Marknadskontroll definieras i artikel 3.3 i EU:s marknadskontrollförordning som den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av marknadskontrollmyndigheterna för att säkerställa att produkterna överensstämmer med de krav som fastställs i relevant harmoniserad unionslagstiftning samt för att säkerställa skydd av det allmänintresse som omfattas av den lagstiftningen.

Hänvisningen i punkt 1 till artikel 2.3 i EU:s marknadskontroll- förordning innebär att tillämpningen av förordningen inte får hindra mark- nadskontrollmyndigheterna från att vidta mer specifika åtgärder som föreskrivs i produktsäkerhetsdirektivet. Det innebär att marknadskontroll- myndigheterna har möjlighet att vidta mer specifika åtgärder som kan

171

Prop. 2022/23:42 vidtas av dem genom produktsäkerhetslagen (2004:541), som genomför produktsäkerhetsdirektivet.

Hänvisningen i punkt 2 till artikel 10.1, 10.2, 10.5 och 10.6 i EU:s marknadskontrollförordning innebär att medlemsstaterna ska organisera och genomföra marknadskontroll i enlighet med förordningen, utse marknadskontrollmyndigheter och tydligt ange deras uppdrag samt slutligen underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om myndigheternas behörighetsområde. Marknadskontrollmyndigheten ska tillförsäkras de resurser som krävs för att den ska kunna utföra sina uppgifter.

Hänvisningen i punkt 3 till artikel 11.2, 11.3, 11.5 och 11.7 innebär att det ställs vissa krav på marknadskontrollmyndighetens verksamhet. Av artikel 11.2 följer att en marknadskontrollmyndighet ska utöva sina uppgifter oberoende, objektivt och opartiskt. Myndigheten ska vidare enligt artikel 11.3 utföra lämpliga kontroller av produkternas egenskaper genom bl.a. dokumentkontroll och fysiska kontroller utifrån en risk- baserad metod. Myndigheten kan således vara proaktiv och själv initiera ärenden om marknadskontroll, utan att det utesluter att ärenden kan initieras även efter anmälan, se prop. 2021/22:238 s. 150 f. Om den ekonomiska aktören lämnar in rapporter eller intyg om produkters överensstämmelse med harmoniserade tillgänglighetskrav som har utfärdats av organ som är ackrediterade i enlighet med förordning (EG) 756/2008, ska myndigheten enligt artikel 11.5 och inom ramen för sitt utredningsansvar ta vederbörlig hänsyn till dem. Slutligen följer det av hänvisningen till artikel 11.7 att en marknadskontrollmyndighet ska inrätta förfaranden för uppföljning av klagomål eller rapporter om risker eller bristande överensstämmelse samt kontrollera att en ekonomisk aktör vidtar korrigerande åtgärder.