Sveriges nationella minoriteter utgörs idag av samer, tornedalingar, sverigefinnar, judar och romer. Lagen om nationella minoriteter gäller i hela Sverige och beskriver de rättigheter minoriteterna har, såväl i hela landet som i de särskilda förvaltningsområden som finns för samiska, meänkieli och finska.
I Sverigedemokraternas ideologiska grund finns en generell assimileringsprincip där nyckeln till nationell sammanhållning är gemenskap och samhörighet. Den lagstadgade särställning de nationella minoriteterna har och den historiska hävd som finns att ta med i beaktning gör dock detta till undantag i frågan om assimilering.
Såväl de nationella minoriteternas kulturer som den svenska kulturen utgör tillsammans Sveriges samlade kulturella grund vilken Sverigedemokraterna värnar. Vårt lands kulturarv och historia är två viktiga grundpelare för samhällets identitet där identiteten är ledstjärnan i fråga om ett sammanhållet Sverige.
De historiska, kulturella och språkliga variationer landets nationella minoriteter har är samhället skyldigt att värna och vårda. Rikt är det kulturarv som utgör grunden för individens och sammanhangets identitet. Som nationell minoritet är rätten till kultur, språk och identitet grundläggande i en demokrati, på samma sätt som rätten till kultur, språk och identitet tillhörande majoritetsbefolkningen. Oberoende av om individen identifierar sig med enbart den nationella minoritetens kultur, majoritetsbefolkningens kultur eller båda kulturer är rättigheten till dem grundläggande. Viktigt att värna är också individens frihet att själv välja tillhörighet eller tillhörigheter. Med anledning av detta bör möjligheterna att ytterligare tillgängliggöra kulturarv tillhörande de nationella minoriteterna utredas.
Rätten till sitt nationella minoritetsspråk är en väsentlig del av förutsättningarna att vårda och förvalta sin kulturella identitet. Förvaltningsområden finns för tre av minoritetsspråken där särskilda rättigheter och möjligheter finns. För de språk som inte har förvaltningsområden i landet och i de områden i landet som inte har förvaltningsuppdrag är det dock svårt att tillgå språkligt utbud inom välfärdssektorn. Med anledning av detta bör möjligheterna att på alternativt sätt tillgå sitt minoritetsspråk inom välfärdssektorn utredas.
I Unescos (FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur) språkatlas över vilka språk som är hotade i världen framgår att samtliga samiska språk klassas som hotade. Med detta menas att de som talar något av de samiska språken försvinner eller övergår till att tala ett annat större språk. Minoritetsgruppers språk har genom historien förtryckts, försummats och övergivits över hela världen. Dock kan språk återupptas och återfå kraft i nya generationer där det finns intresse för kulturarv och rötter. Genom att bland annat undervisa, synliggöra och forska om språket kan trenderna stimuleras ytterligare. En viktig del kan också vara att författa skrifter och böcker inom och på språket för kommande generationers skull.
Det sydsamiska kulturcentret Gaaltije bedriver en mångfacetterad verksamhet som syftar till att främja det sydsamiska språket, dess kultur och historia, men också samiskt näringsliv i regionen. Gaaltije fyller en viktig funktion i bevarandet av såväl det sydsamiska språket som dess kulturarv. Dock har man under lång tid varit beroende av projektstöd, vilket ger en lång osäkerhet. Här är det viktigt att utreda vilka resurser som krävs för att säkra Gaaltijes framtida fortlevnad
Den socialdemokratiska regeringen lagstiftade under 1900-talet om bland annat ett förbud att tala det egna modersmålet, vilket i praktiken innebar till exempel att barnen inte fick prata samiska i skolan. Detta bidrog starkt till att talandet av de samiska språken minskade och att den nya generationen inte fick möjligheten att lära sig språket ordentligt då det uteblev genom hela undervisningen. Särskilt utsatt har sydsamiskan varit då språkbytesprocessen pågått under en längre tid i det sydsamiska området jämfört med det nordsamiska. Sydsamiskans utarmning har dock pågått under en längre tid än så. I området togs många nybyggen upp från 1600-talet och långt in på 1800-talet. Det dominerande språket blev svenska även på grund av att man undanträngde renskötseln mer och mer.
Kultur och språk har starka band till varandra och följer ofta trender sida vid sida. Därför är bevarandet av den samiska kulturen extra viktig även när det gäller detta. Det är framförallt en fråga om identitet, rötter, ursprung och kulturellt arv. Med anledning av detta är det av stort värde att arbeta för bevarandet av de samiska språken då dessa utgör en del av såväl det samiska kulturarvet som det svenska, då samerna är ett urfolk i Sverige.
Det finns ett stort intresse världen över för såväl den nordiska kulturen som våra språk. År 2019 valde det amerikanska företaget The Walt Disney Company i samband med lanseringen av filmen ”Frost 2” att ljudsätta, dvs. dubba, hela filmens dialog till nordsamiska med anledning av att filmen utspelar sig i just denna miljö. Populärkulturen utgör en möjlighet för att inte bara bevara våra minoritetsspråk utan även stärka och skapa ett bredare intresse för dem. Möjligheten att underlätta och skapa bättre förutsättningar för översättningar och dubbningar av spelfilm och tv-serier som utspelar sig i miljöer där språket talas eller har sin hemvist, och även andra produktioner, bör utredas.
Inom strömmande film och serier, på plattformar som exempelvis Netflix, Disney+, eller HBO Max finns ofta flertalet undertexter tillgängliga för tittaren. Möjligheten att underlätta för denna typ av on-demand-tjänster att erbjuda undertexter på våra svenska minoritetsspråk bör utredas. Det statligt finansierade public service-företaget Sveriges Television (SVT) bör ges i uppdrag att erbjuda undertexter på minoritetsspråk för SVT:s egna produktioner där undertexter på svenska och/eller engelska i övrigt erbjuds.
I Norge har man sett betydelse av att ha en fristående samisk högskola genom inrättandet av den samiska högskolan i Kautokeino 1989, vilken är det enda helt samiska högre utbildningsinstitutet. Dock riktar sig den samiska högskolan i Kautokeino i första hand till samer i norra Norge med samiska som modersmål, då nordsamiska är det huvudsakliga undervisningsspråket. Det kan således vara mycket begränsade möjligheter för samer som talar ett annat samiskt språk, samer med norska/svenska/finska som modersmål eller övriga intresserade av den samiska kulturen att studera vid högskolan. Med anledning av detta är det av stor betydelse att tillsammans med övriga nordiska länder med samisk befolkning inrätta ett gemensamt samiskt språkcentrum, för att säkra den samiska utbildningen och forskningen inom Sapmí även för icke-nordsamisktalande studenter och forskare.
I arbetet med bevarandet och förvaltandet av den samiska kulturen är många delar viktiga. Inrättandet av ett fristående samiskt universitet skulle också kunna vara en starkt betydande satsning då utbildnings- och forskningsmöjligheterna skulle utökas, vilket är en förutsättning för den samiska kulturens bevarande. Det är dock viktigt att undervisningsspråken vid ett samiskt universitet är varierade, och att studenter har möjlighet att studera på sitt samiska språk och/eller på svenska. Gällande de samiska språkens varietet bör utbudet omfatta de olika regionernas samiska huvudspråk.
I Umeå finns sedan år 2000 visserligen Vaartoe – centrum för samisk forskning, vilket ska fungera som en mötesplats och ett resurscenter kring forskning om samer, samiska språk och samiska förhållanden i stort. Centret ska också anordna seminarier, samverka med samiska organisationer och andra universitet, samt sprida kunskap i frågorna. Vaartoe/Cesam fyller en viktig funktion genom sin omfattande, tvärvetenskapliga och framgångsrika samiska forskning. Man har även samarbete med andra universitet, högskolor och forskningsinstitutioner om samisk forskning. Detta arbete är ovärderligt för den samiska kulturens existens och ställning i Sverige idag.
Samtidigt har Vaartoe/Cesam givetvis begränsade resurser, som avdelningsenhet under Umeå universitet, även om man kan dra nytta av skalfördelar och kommunikationskanaler. Därför är det av stor vikt att Vaartoe/Cesam ges förutsättningar för att ha möjlighet att utöka och stärka sin verksamhet. Vidare skulle denna utveckling i förlängningen kunna lägga grunden för ett fristående nationellt samiskt forskningscentrum.
Språket är själva fundamentet för framväxten av en kultur. Flera nationella minoritetsspråk som exempelvis jiddisch och romani chib har få individer som behärskar språken fullt i Sverige. Genom åren har språkrevitaliseringsåtgärder genomförts för att stärka samtliga nationella minoritetsspråk, men fler åtgärder behöver vidtas. Ofta är dessa satsningar kortare och varierar i omfattning. För att bevara de nationella minoritetsspråken behöver mer långsiktiga revitaliseringssatsningar göras. Framförallt behöver vi höja kunskapsläget avseende vilka åtgärder som respektive minoritetsspråk är i behov av, eftersom språkens livskraft skiljer sig från varandra. Den svenska minoritetslagstiftningen syftar till att garantera Sveriges nationella minoriteters rättigheter, däribland deras rätt till språk och kultur. Eftersom språket fyller en central funktion för bevarandet av kulturer, bör en utredning genomföras, som syftar till att identifiera långsiktiga satsningar som behövs för bevarandet och revitalseringen av varje nationellt minoritetsspråk.
Vi sverigedemokrater ser allvarligt på den ökande antisemitismen i Sverige. I Malmö har ett flertal judar flyttat på grund av det hat och hot de möts av när de är öppna med sin judiska tro eller kultur. För att underlätta och stärka judiskt liv i Sverige bör det genomföras åtgärder för att stärka den judiska gruppens rättigheter i hela Sverige. Eftersom den judiska gruppen fortfarande förföljs i delar av vårt land och faller offer för brott med hatiska motiv bör ytterligare åtgärder genomföras för att stärka judars rättigheter i Sverige. För att stärka den judiska gruppens rättigheter i Sverige bör regeringen se över vilka möjligheter som finns för att underlätta judiskt liv i hela Sverige.
Det svenska teckenspråket hör inte till de fem nationella minoritetsspråk för vilka Sverige skrivit under Europarådets konvention. Svenskt teckenspråk uppfyller dock flera viktiga kriterier för vad som kan betraktas som nationellt minoritetsspråk – det är till exempel tydligt ett helt eget språk och det har använts under mycket lång tid i Sverige.
I språklagen från 2009 jämställs emellertid det svenska teckenspråket med de nationella minoritetsspråken, men skyddet är inte lika omfattande i språklagen som i minoritetslagen. Genom att erkänna teckenspråk som ett officiellt minoritetsspråk skulle språket erhålla det skydd som idag saknas.
I Älvdalen talas än idag språket ”älvdalska”. Det är ett gammalt språk som skiljer sig på ett avgörande sätt från det moderna svenska språket och har anor ända från järnåldern. En icke obetydlig del av Älvdalens befolkning talar i dag älvdalska och bland yngre människor i Älvdalen växer intresset för språket.
Enligt språkforskare samt Europarådets expertkommitté och ministerråd är älvdalskan att se som ett eget språk och ingen dialekt. Även den amerikanska lingvistorganisationen SIL klassade älvdalskan som ett eget språk redan år 2016.
Givet det faktum att älvdalskan är att se som ett eget språk, vilket både talas i dag och har urgamla anor, anser Sverigedemokraterna att riksdagen ska besluta om att utredda inrättandet av älvdalskan som ett minoritetsspråk för att säkra språkets fortlevnad inför kommande generationer.
Samerna erhöll status som ett urfolk 1977 då regeringen behandlade regeringens proposition 1976/77:80 om insatser för samerna. Utredningen hade dock inte till uppgift att utreda om det kunde finnas andra grupper som uppfyller kriterierna för att anses vara ett urfolk i enlighet med ILO-konventionen 169. Utredningen konstaterar bland annat att ”samerna utgör en ursprunglig befolkning, som torde vara lika gammal som – eller äldre än – landets majoritetsbefolkning. Samerna är således inga invandrare i modern mening”.
Som ett exempel tillskrev år 2020 Svenska Tornedalingars riksförbund regeringen med önskemål om att utreda huruvida även tornedalingar, kväner och lantalaiset uppfyller kraven för att anses vara ett urfolk, en utredning som avfärdades av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Sverigedemokraterna föreslår att en bred utredning genomförs för att se över om det kan finnas andra grupper i Sverige som likt samerna uppfyller kraven för att anses utgöra ett urfolk i enlighet med ILO-konventionen 169.
|
Michael Rubbestad (SD) |
Bo Broman (SD) |
|
Angelika Bengtsson (SD) |
Jonas Andersson (SD) |
|
Runar Filper (SD) |
Leonid Yurkovskiy (SD) |