1. I skolan kan hedersrelaterat förtryck exempelvis göra sig gällande genom att flickor täcker hjässan, håret och halsen med en slöja med hänvisning till antingen sin egen eller sin familjs kultur eller religiösa uppfattning. Den värderingsstyrda slöjan är en symbol för motsatsen till jämställdhet och innebär en öppen acceptans för förtryck mot det kvinnliga könet. Det strider mot svenska grundläggande värderingar.
En värderingsstyrd slöja befäster krav på flickors kyskhet och hör inte hemma i den svenska skolan där flickor är elever, inte objekt som behöver skyla sig för andras blickar. I skollagen (2010:800) hänvisas till diskrimineringslagen (2008:567). I diskrimineringslagen stadgas att diskriminering ska motverkas och att lika rättigheter och möjligheter ska främjas oavsett kön. En värderingsstyrd könsbunden slöja med syftet att skyla just flickor och kvinnor står i strid med detta. För- och grundskolan ska vara en frizon mot förtryck och en värderingsstyrd slöja hör inte hemma där, gällande såväl elever som personal.
2. Slöjan är en symbol med såväl ett religiöst som ett starkt politiskt budskap, vars innebörd går emot de västerländska värderingarna om mäns och kvinnors lika värde. Dess syfte är att skyla flickor och kvinnor för att inte väcka männens lustar. Detta speglar ett synsätt som både objektifierar alla kvinnor och betraktar män som primitiva varelser vars sexuella drivkraft inte går att kontrollera. När även unga flickor förväntas bära denna symbol innebär detta inget annat än att den sexualiserade objektifieringen appliceras redan på flickebarn. Detta är oacceptabelt i ett samhälle som står upp för barns rätt att vara just barn. Därför ska det för omyndiga individer råda förbud mot bärandet av slöja i offentliga verksamheter.
3. Det behövs ett intensifierat arbete inom förskolor, skolor och fritidsverksamhet med fokus på att upptäcka, ifrågasätta och förändra de värderingar och normsystem som utgör grunden för hederskulturen. Ett steg i detta arbete är att regelbundet arbeta med frågorna kring elevers attityder och erfarenheter gällande svenska demokratiska fri- och rättigheter likaväl som skyldigheter. Det aktiva arbetet med frågorna kan kompletteras med exempelvis enkätundersökningar. Resultaten ska därefter ligga till grund för fördjupade utbildningar inom dessa områden, anpassade efter elevunderlaget.
Den personal som kan komma i kontakt med dessa barn och ungdomar ska utbildas i att identifiera och bemöta offer för hedersförtryck på ett sätt som är säkert och skapar trygghet. I skolans värld ska det vara en självklarhet att alla elever behandlas likvärdigt. Det är därför oerhört allvarligt att det presenteras rapporter som vittnar om att det förekommer särbehandling utifrån oväsentliga kriterier, såsom kulturella eller religiösa särkrav. Krav på exempelvis könssegregerad simundervisning ska inte accepteras inom svenskt skolväsende då det inskränker barnens rätt till likvärdig utbildning samt likabehandling. På samma sätt bör det vara en självklarhet att i skolan motarbeta starka politiska eller religiösa påtryckningar.
4. Idag förekommer nationella kartläggningar och nationell statistik kring hedersrelaterat våld och förtryck i begränsad utsträckning. Kartläggningar och statistik är viktiga underlag för att kunna identifiera vilka insatser som behöver vidtas för att utveckla det akuta och det långsiktiga stödet till dem som är utsatta samt det förebyggande arbetet. Sverige behöver tillsätta en årlig nationell statistik kring hedersrelaterat våld och förtryck för att kunna se utvecklingen samt lättare kunna hjälpa de utsatta. En årlig presentation av hur många barn som förvinner varje år och förs utomlands mot sin vilja belyser hur stort problemet är. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag som syftar till detta.
5. I varje kommun ska det finnas en handlingsplan eller ett åtgärdsprogram med ett specifikt fokus på att identifiera och stoppa hedersförtrycket och på bästa sätt hjälpa dess offer. Detta behövs för att komma till rätta med de problem som idag uppstår då socialtjänsten eller skolor låter bristfälliga och ibland kontraproduktiva åtgärder ingå i planer och program som hanterar en helt annan problematik, nämligen mäns våld mot kvinnor. Mot bakgrund av de djupgående skillnader i bakomliggande strukturer som orsakar hedersrelaterat våld och förtryck krävs också särskilt anpassade åtgärder. De handlingsprogram som utvecklas specifikt för hedersrelaterade problem ska användas som ett komplement till kommunernas befintliga program.
6. De ska i sin tur kompletteras med att varje kommun ska ha tillgång till en sakkunnig inom området som kan bistå med kunskap och råd kring hur kommunen bäst bedriver arbetet mot hedersförtrycket. Det är av stor vikt att det kommer till stånd en nationell samordning under statligt ansvar för att nå en likvärdig nivå av trygghet och kunskap i landets alla kommuner.
7. De som lyckas bryta sig fria från hederskulturernas förtryck försätts i en särskilt utsatt situation då de tvingas att bryta med hela sitt tidigare liv. Offren har ofta förlorat inte enbart kontakten med sin familj, utan även merparten av sitt sociala kontaktnät. Det är därför av största vikt att samhället kan erbjuda en noggrann uppföljning även efter att det mest akuta skedet är avslutat. Socialtjänsten bör ha som praxis att erbjuda en kontaktperson till den utsatta som kan ge stöd och vägledning i uppbyggandet av ett nytt liv som en del av majoritetssamhället. Vare sig offret drabbas av tvångsäktenskap, misshandel, könsstympning eller i värsta fall riskerar hedersmord måste samhället veta hur man ska agera på ett säkert sätt. Tyvärr tvingas också barn att bevittna men också utsättas för hedersvåld. Den som förhör ett barn som utsatts för hedersvåld ska inneha en utbildning om hedersproblematik.
8. För personer som har flytt från hedersförtryck är hotbilden ofta livslång. Det är dessutom en stor prövning för de utsatta att vartannat år tvingas riva upp gamla sår för att bevisa för polisen att hotbilden kvarstår. Samtidigt är det givetvis enkelt att själv säga upp sin skyddade identitet för den som upplever att hotbilden har avtagit. Det ska av denna anledning vara möjligt att i särskilt svåra fall bevilja en person livslång skyddad identitet.
9. Frågan om religiös omskärelse, det vill säga icke-medicinsk omskärelse, har debatterats under lång tid i Sverige. Även om det inte finns någon lagstadgad rätt till religiös omskärelse av pojkar i dag, finns det en rekommendation från Sveriges Kommuner och Landsting (nuvarande SKR) från år 2009 som innebär att alla regioner ska erbjuda detta till dem som så önskar. Ett stort antal regioner har dock valt att inte följa denna rekommendation, vilket bland annat försvaras med bristfällig ekonomi och att man inte ser det som sjukvård. 2022 är det endast sju av Sveriges 21 regioner som utför eller subventionerar detta.
Det finns många argument mot icke-medicinsk omskärelse. Sverigedemokraterna instämmer i påståendet att icke-medicinsk omskärelse är ett regelrätt övergrepp på det enskilda barnet samt en kränkning av barnets integritet och självbestämmande. Detta oavsett om den icke-medicinska omskärelsen görs på religiösa och/eller kulturella grunder.
Frågan är hur man kan tala om religionsfrihet samtidigt som man tvingar på barn en religiös identitet, kränker barns integritet och utsätter barn för ett irreversibelt ingrepp som innebär men för livet. För barnens bästa anser Sverigedemokraterna att icke-medicinsk omskärelse av barn, det vill säga de som ännu inte fyllt 18 år, bör förbjudas i lag.
|
Michael Rubbestad (SD) |
Magnus Persson (SD) |
|
Ann-Christine From Utterstedt (SD) |
Erik Hellsborn (SD) |
|
Ulf Lindholm (SD) |
|