Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en översyn av de regelverk som reglerar möjligheten att debitera den enskilde för outnyttjade tolktjänster bör ske i samband med kommande översyn av rätten till tolktjänster och tillkännager detta för regeringen.
Många utrikes födda som bor i Sverige är beroende av tolk i sina kontakter med myndigheter, kommuner och regioner. Tolkar är inte sällan en förutsättning för att patienter ska få rätt information och kunna beskriva sina problem, samt för att en asylsökande ska kunna lämna korrekta uppgifter till Migrationsverket. Vidare behövs tolkar för att polisen ska kunna förhöra brottsmisstänkta, målsäganden eller vittnen som inte behärskar det svenska språket.
Förvaltningslagen medför en omfattande, i princip obegränsad, rätt till tolk för personer med annat modersmål än svenska. Hur länge man har varit i Sverige påverkar idag inte heller huruvida man har rätt till tolk eller ej. Samhällets kostnader för offentligt finansierade tolktjänster har ökat med över 50 procent sedan 2014 och uppgår nu till ungefär två miljarder kronor årligen.
Den i stort sett obegränsade rätten till tolktjänst vid myndighetskontakter, domstolsförhandlingar, läkar- och andra vårdbesök medför såväl ökade kostnader som en ökad tidsåtgång. Ett läkarbesök eller en domstolsförhandling som genomförs med hjälp av tolk tar längre tid i anspråk, vilket sänker effektiviteten och därmed också utgör en, om än dold, kostnad.
Sverigedemokraternas hållning är att detta förhållande behöver adresseras då det sänder fel signaler om individens ansvar att lära sig bemästra svenska i tal och skrift samt att rätten till avgiftsfri tolk för personer med annat hemspråk än det svenska ska vara begränsad med undantag för de fem nationella minoriteterna. Detta återspeglas också i Tidöavtalet av vilket det framgår att rätten till tolk för personer med uppehållstillstånd och medborgarskap ska ses över med målsättning att begränsa densamma.
I de ovan angivna samhällskostnaderna för tolktjänster ingår också kostnader för tolkar som anlitats av samhället exempelvis i samband med vårdbesök eller domstolsförhandlingar där personen som är i behov av tolk uteblivit.
Idag är ordningen sådan att om den som anmält behov av tolk väljer att utebli från exempelvis vårdbesök eller domstolsförhandling debiteras endast kostnaden för det uteblivna besöket men inte för den merkostnad som den anlitade tolken medför för samhället. Detta är inte en rimlig ordning och definitivt i strid med god ekonomisk hushållning att samhället bär kostnaden för anlitade tolkar där individen som efterfrågat denna hjälp väljer att utebli.
Jag menar att enskilda individer över 18 år som saknar synnerliga skäl till att utebli från vårdbesök, domstolsförhandlingar och andra likvärdiga myndighetsbesök ska kunna göras betalningsskyldiga för hela tolkkostnaden. Betalningsansvaret ska också omfatta vårdnadshavare till barn och unga under 18 år som uteblir från sådana besök utan att synnerliga skäl föreligger. De ovan presenterade åtgärderna kan, i kombination med de målsättningar som framgår av Tidöavtalet, bidra till att bromsa samhällets kostnader för tolktjänster. Riksdagen bör därför besluta att de regelverk som reglerar möjligheten att debitera den enskilde för outnyttjade tolktjänster i enlighet med resonemanget ovan bör ses över i samband med kommande översyn av rätten till tolktjänster och tillkännager detta för regeringen.
|
Eric Palmqvist (SD) |
|