Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda hur återvinningen av plast kan öka och tillkännager detta för regeringen.
Ända sedan producentansvaret för vissa material infördes i början av 1990-talet har vi i Sverige ägnat oss åt källsortering. Systemet har efterhand byggts ut till att omfatta allt fler fraktioner och idag sorteras tidningspapper, pappersförpackningar, glas och plast på våra återvinningsstationer och på våra återvinningscentraler sorteras ytterligare ett stort antal fraktioner ut. Dessutom erbjuder flertalet kommuner hämtning av matavfall vid sidan av hushållssoporna.
Själva syftet med sorteringen är förstås att möjliggöra materialåtervinning och på så sätt skapa ett cirkulärt system där mindre av jordens ändliga resurser behöver tas i anspråk. Vidare så leder återvinningen till mindre behov att deponi och förbränning, vilket är bra för miljön och klimatet. Likväl ser själva återvinningen väldigt olika ut för olika fraktioner där glas, papper och pappersförpackningar är de material som återvinns mest. För glasförpackningar är återvinningsgraden så hög som 94 procent.
Värre ser det ut med plasten. Omkring 1,7 miljoner ton plast omhändertogs 2019, men endast 134 000 ton gick till materialåtervinning. Mindre än tio procent av plasten gick alltså till återvinning medan den absoluta merparten istället gick till energiåtervinning, vilket innebär att den förbrändes i våra värmekraftverk. Under 2020 bidrog avfallsförbränningen till ungefär sex procent av Sveriges samlade koldioxidutsläpp och den uppeldade plasten stod alltså för en ansenlig andel av dessa utsläpp.
Det finns med andra ord stora miljövinster att göra genom att öka återvinningen och minska förbränningen av plastprodukter. Därför bör en utredning genomföras som undersöker vilka åtgärder som behöver göras för att kraftigt öka plaståtervinningen i Sverige och lägger fram förslag på sådana åtgärder.
|
Christofer Bergenblock (C) |
|