Att drabbas av funktionsnedsättning under livets gång gör att mycket av det vi tidigare tyckt varit självklart inte längre är det. Att inte kunna röra sig på samma sätt som tidigare kan göra att man inte längre klarar av att ta sig upp på övervåningen i huset där man har sitt sovrum eller att man inte kan laga mat själv eftersom köksbänken är för hög.
I Sverige finns det möjlighet att få tillgång till hjälpmedel både för att förflytta sig och för att få en fungerande bostadssituation. I det fall inte hjälpmedel kan avhjälpa de svårigheter som finns för den enskilde så kan även bostadsanpassning beviljas från kommunen. Det handlar då om att göra fasta installationer i bostaden som kan handla om höj- och sänkbara bänkar, trapphissar eller ramper för att komma in i och ut ur huset. Det är ett viktigt och välbehövligt stöd som jag ser som positivt och som jag vill ska finnas kvar.
Det jag däremot vill uppmärksamma är att det finns stora skillnader i landet i hur hjälpmedel tillhandahålls och vad som ingår i det så kallade basutbudet. Vilka hjälpmedel som är till låns och vilka som säljs till den enskilde. Att även få tillbaka fasta installerade hjälpmedel upplevs i vissa kommuner som en svårighet då det samhällsekonomiskt och miljömässigt är bra att återanvända samma hjälpmedel hos en annan person. Dessutom ser vi att en del hjälpmedel, enklare för rörelse samt fasta installationer, säljs på den privata marknaden. Jag anser därför att det behövs en översyn av hur hjälpmedel kommer enskilda individer till del och hur bostadsanpassningen fungerar i praktiken och om det innebär att många hjälpmedel som finansierats av det allmänna säljs på den privata marknaden.
|
Martina Johansson (C) |
|