Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att fler barn, unga och vuxna bör komma i rörelse och få utöva idrott, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Under alltför lång tid har idrottsrörelsen varit hårt ansatt. Anläggningsbristen och behovet av renoveringar och moderniseringar av befintliga anläggningar är ett faktum över hela vårt land. Bristen på ideella ledare och utbildade tränare har under lång tid varit uppenbar. Och bristen på grön- och idrottsytor när nya samhällen och bostadsområden byggs är ett växande problem. Extra uppenbart blev också alla dessa brister under pandemin som påverkade både samhället och idrottsrörelsen stort.
Redan innan pandemin fanns det en stor oro för barns och ungas hälsa, där allt färre unga väljer att delta i organiserad idrott och stillasittandet bakom skärmar ökar. Detta är en nedgång vi sett sedan 2008 och där trenden varit att det främst rört flickor och äldre ungdomar. Sedan 2014 har dock en ny fas inletts och just nu är minskningen störst bland de som förut varit idrottens starkaste företrädare, nämligen pojkar i åldrarna 7–12 och 13–16.
Dessutom har vi en klassituation och en ojämlikhet vi inte kan ignorera, både i samhället och i idrotten. Forskningens budskap är tydligt; människors hälsa och livschanser är ojämlikt fördelade i samhället – och denna ojämlikhet följer tydliga socioekonomiska mönster. I Sverige har vi t.ex. påtagliga skillnader i hälsa och dödlighet mellan olika samhällsgrupper, och hälsogapet har snarare ökat än minskat under de senaste 30 åren.
Studier visar att bland unga med både låg utbildning och sämre ekonomi var endast en knapp tredjedel medlemmar i en idrottsförening. Detta kan jämföras med gruppen unga med hög utbildning och god ekonomi, där hela 80 procent var medlemmar i en idrottsförening.
Dessa studier går såklart emot hela målsättningen om ”idrott för alla”, det vill säga att föreningsidrotten ska vara lika öppen, tillgänglig och välkomnande för alla oavsett ekonomiska eller andra förutsättningar. Men det visar också på ett samhällsproblem eftersom ojämlikhet inom idrotten pekar på att människors möjligheter och förutsättningar är orättvist fördelade.
De utmaningar vi sedan tidigare sett för idrotten tillsammans med stigande priser som på sikt riskerar att utestänga barn och unga från idrott på grund av ökade medlemsavgifter och kostnader gör nu att en kraftsamling på idrottsområdet måste ske.
Den ökande hälsoklyftan är en av vår tids stora samhällsutmaningar. Individen mår sämre och samhället får ökade kostnader för hälso- och sjukvård. Vi vet alla att tidiga positiva upplevelser av motion och idrott har stor betydelse för individens vilja att vara fysiskt aktiv senare i livet. Alltså är satsningar på barn och unga också en satsning på deras och vuxnas framtida hälsa och mående.
Förutom mer glädje och ökad gemenskap vet vi också att idrotten bidrar till bättre folkhälsa, bättre studieresultat, ökat självförtroende, bättre prestationer i arbetslivet, högre inkomst och ett mer självständigt liv.
I ett allt mer stillasittande samhälle behöver vi därför få fler i rörelse. För samhället. Och för individen.
|
Anna Wallentheim (S) |
|