Reglering av privata sjukvårdsförsäkringar
– ökad kunskap och kontroll
BETÄNKANDE AV |
|
UTREDNINGEN OM |
|
PRIVATA SJUKVÅRDSFÖRSÄKRINGAR |
SOU 2021:80 |
Reglering av privata sjukvårdsförsäkringar
– ökad kunskap och kontroll
Betänkande av Utredningen om privata sjukvårdsförsäkringar
Stockholm 2021
SOU 2021:80
SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad
Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet
Foto: Julia Norsk
Omslag: Elanders Sverige AB
Tryck och remisshantering: Elanders Sverige AB, Stockholm 2021
ISBN
ISBN
ISSN
Till Statsrådet och chefen för Socialdepartementet Lena Hallengren
Regeringen tillsatte den 20 augusti 2020 en särskild utredare med uppdrag att beskriva privata sjukvårdsförsäkringars påverkan på offentligfinansierad hälso- och sjukvård. Vidare fick utredaren i upp- drag att föreslå åtgärder som säkerställer att patienter med privat sjukvårdsförsäkring inte får snabbare tillgång till vård eller bättre vård i den offentligfinansierade hälso- och sjukvården framför patienter utan sådan försäkring och på så vis säkerställa att alla patienter får vård på lika villkor i den offentligfinansierade hälso- och sjukvården. I uppdraget har också ingått att lämna ett författningsförslag som begränsar regionernas möjlighet att sluta avtal som innebär att per- soner med privat sjukvårdsförsäkring genom en sådan försäkring ges vård inom den offentligfinansierade hälso- och sjukvården.
Som särskild utredare förordnades från och med den 20 augusti 2020 chefsjuristen Karin Lewin. Utredningen har antagit namnet
Utredningen om privata sjukvårdsförsäkringar.
Som sekreterare i utredningen anställdes fr.o.m. den
28 september 2020 t.o.m. den 30 september 2021 stabschefen Mats Nilsson. Som sekreterare i utredningen anställdes fr.o.m. den 1 oktober 2020 tf kammarrättsassessorn Alexandra Braf och juris- ten Anton Lesse.
Som sakkunniga till utredningen förordnades den 13 oktober 2020 kanslirådet Lisa Englund Krafft, kanslirådet Linnea Källqvist, departementssekreteraren Carl Nilsson och ämnesrådet Eva Willman Kullén. Lisa Englund Krafft entledigades den 20 juni 2021.
Som experter till utredningen förordnades den 13 oktober 2020 chefsjuristen Linda Almqvist, vice ordföranden Karin Båtelson, juris- ten Linnea Eriksson, seniora ekonomen Eva Erlandsson, utredaren Ulrika Lorentzi, konkurrensrådet Leif Nordqvist, utredaren Olle
Olsson, projektdirektören Joakim Ramsberg, förbundsordföranden Sineva Ribeiro, professorn Mikael Sandlund och sakkunniga Ingrid Schmidt.
Vi vill rikta ett varmt tack till alla som har bidragit i arbetet med betänkandet. Ett särskilt stort tack riktas till professorn Shirin Ahlbäck Öberg, professorn Joakim Palme och docenten Paula Blomqvist, samtliga tre vid den Statsvetenskapliga Institutionen i Uppsala, professorn Ulrika Winblad och doktoranden Linn Kullberg, båda vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap i Uppsala, professorn
Utredningens expertgrupp har under utredningsarbetet bidragit med värdefulla och konstruktiva synpunkter och underlag. När begreppet utredningen används i betänkandet avses den särskilda utredaren samt sekretariatet. Den särskilda utredaren svarar ensam för innehållet i betänkandet.
I och med detta betänkande är uppdraget avslutat. Utredningen överlämnar härmed betänkandet Reglering av privata sjukvårdsför- säkringar – ökad kunskap och kontroll.
Stockholm i september 2021
Karin Lewin
/Alexandra Braf
Anton Lesse
Mats Nilsson
Innehåll
1.1Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen
(2010:659)................................................................................ |
1.2Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(2017:30) ................................................................................. |
1.3Förslag till förordning om ändring i förordningen
(2001:707) om patientregister hos Socialstyrelsen ............... |
|
|
i patientsäkerhetsförordningen (2010:1369) ......................... |
|
|
skatteförfarandeförordningen (2011:1261)........................... |
2.1.2Utredningens förslag rikas mot staten
|
||
Beredskap för ytterligare åtgärder .......................... |
5
Innehåll |
SOU 2021:80 |
2.3.1Uppdraget om privata sjukvårdsförsäkringar
2.3.2En neutral begreppsapparat är nödvändig för
3.3.2Lagens bestämmelser som gäller för all hälso-
|
och sjukvård............................................................. |
|
3.3.4Avtal med annan om överlämnande av
6
SOU 2021:80 |
|
Innehåll |
3.6.4Kommunallagens bestämmelser om
|
||
3.7Upphandling och vårdvalssystem – olika sätt att teckna
avtal med privata vårdgivare ................................................. |
3.7.1Olika sätt att teckna avtal med privata
|
vårdgivare ............................................................... |
|
3.7.3Vårdvalssystem enligt hälso- och
|
sjukvårdslagen........................................................ |
|
Upphandling enligt LOU ..................................... |
3.7.6Lagen om läkarvårdsersättning och lagen om
7
Innehåll |
SOU 2021:80 |
Socialstyrelsen ....................................................... |
||
Regionerna............................................................. |
||
Lagstiftning som rör skatterätt ...................................................... |
136 |
|
|
||
sjukvårdsförsäkringar ........................................................... |
3.15.1Gränsdragningsfrågor mellan skattepliktiga
4.3.3Regeringens förslag om privata sjukvårdsförsäkringar inom offentligt
finansierad hälso- och sjukvård ............................ |
4.3.4Regeringens förslag om driftsformer
för universitetssjukhus.......................................... |
4.3.5Utredningen om styrning för en mer jämlik
vård......................................................................... |
4.3.6Vård- och omsorgsanalys rapport om privata
sjukvårdsförsäkringar............................................ |
4.3.7IVO:s förstudie om privata
8
SOU 2021:80 |
Innehåll |
5.3 Vad är en privat sjukvårdsförsäkring? ................................. |
5.4Vård som omfattas av och ersätts av privata
sjukvårdsförsäkringar............................................................ |
||
|
||
|
5.4.3Gränsdragning mot företagshälsovård, förebyggande behandling och rehabilitering
|
||
5.5 Hur fungerar sjukvårdsförsäkringen?.................................. |
5.6Krav och andra villkor i de privata
sjukvårdsförsäkringarna........................................................ |
5.7Klagomålshantering m.m. gällande privata
5.8.2Beskrivning av den grupp som använder
sjukvårdsförsäkringar ............................................ |
5.8.3Sjukvårdsförsäkring som gruppförsäkring
via fackförbund ...................................................... |
5.9Så stor del av hälso- och sjukvården betalas av privata
9
Innehåll |
SOU 2021:80 |
6.4 Olika kategorier av drift av vård .......................................... |
||
6.4.2Regioner bedriver vård med en annan region
som huvudman ...................................................... |
6.4.3Privat vårdgivare bedriver vård utan regionen
som huvudman ...................................................... |
6.4.4Privat vårdgivare bedriver vård med regionen
|
som huvudman ...................................................... |
|
6.5Regionernas ansvar för avtalen och uppföljning av
.................................................................................... |
||
Skillnader mellan avtalen ...................................... |
6.5.4Utmaningar för regionerna vid avtalsskrivande
och uppföljning av avtalen .................................... |
6.6Utredningens undersökning om avtalsvillkor
och avtalsuppföljning ........................................................... |
||
6.6.2Utmaningar för regionerna med att ställa krav
7.3Uppgifter hos SCB om kostnader för hälso- och
sjukvården ............................................................................. |
|
|
sjukvårdsförsäkringar kopplade till skatteuppgifter........... |
7.5Uppgifter i Socialstyrelsens patientregister om hälso-
och sjukvården ...................................................................... |
10
SOU 2021:80Innehåll
8.1Regionen och den privata vårdgivaren har ansvar för de
offentligfinansierade patienterna ......................................... |
8.2
9.1.1KPMG:s granskning av Västra
|
götalandsregionen.................................................. |
|
11
Innehåll |
SOU 2021:80 |
9.1.7Konkurrensverkets rapport om regioners
10.3.1Översikt av hälso- och sjukvårdssystemet i
10.4.1Översikt av hälso- och sjukvårdssystemet i
10.5.1Översikt av hälso- och sjukvårdssystemet i
Danmark ................................................................ |
|
10.6 Kanada ................................................................................... |
10.6.1Översikt av hälso- och sjukvårdssystemet i
12
13
Innehåll |
SOU 2021:80 |
12.1.2Det saknas ledning från förarbeten om frågor
12.1.3Det saknas ledning från myndigheterna om
12.1.4Det saknas regler om data avseende frågor
12.1.5Det saknas ledning från regionerna om frågor
12.1.6Det finns en efterfrågan om ökad tydlighet i
13.2.2Diskussionen om en översyn av den etiska
plattformen............................................................ |
|
13.3 Finansiering av hälso- och sjukvården ................................ |
13.3.1Uttryckliga regler om finansiering av hälso-
och sjukvård saknas............................................... |
13.3.2Nya bestämmelser om finansiering av hälso-
och sjukvården föreslås ......................................... |
13.3.3Begreppen offentligfinansierad vård
och offentliga medel.............................................. |
14
15
Innehåll |
SOU 2021:80 |
13.7.1Behov av uppgift om finansieringsform
15.2.2Avtal som har ingåtts före ikraftträdandet men
15.2.3 Avtal som ingås efter ikraftträdandet .................. |
|
15.3 Förslaget om IVO:s vårdgivarregister................................. |
16
SOU 2021:80Innehåll
16.5.4Fackförbund och andra organisationer som erbjuder medlemmar privat sjukvårds-
17
Innehåll |
SOU 2021:80 |
16.7.1Förslaget om finansiering av hälso- och
sjukvården.............................................................. |
|
16.7.2 Förslaget om nya avtalsvillkor.............................. |
16.7.3Förslaget om rapportering till PAR
och omsorg ........................................................................... |
18
19
Sammanfattning
Sammanfattning i korthet – privata sjukvårdsförsäkringar behöver regleras
Hälso- och sjukvården i Sverige är ett offentligt åtagande där fram- för allt regionerna är ansvariga för att planera, organisera, erbjuda och finansiera vården. Den största delen av hälso- och sjukvården bedrivs i regionens egen regi och den vården finansieras med offent- liga medel, dvs. är offentligfinansierad. Det finns även privata vård- givare som bedriver vård på uppdrag av en region och där regionen alltjämt är huvudman för vården. Även denna vård är offentlig- finansierad.
Att en region är huvudman för hälso- och sjukvården innebär att regionen har kvar det övergripande ansvaret för hälso- och sjuk- vården även när utförandet av vården har lämnats över till en privat vårdgivare. Huvudmannaskapet regleras i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30).
Det förekommer olika former av privatfinansierad vård hos de privata vårdgivarna. En privat vårdgivare kan välja att enbart bedriva privatfinansierad vård. En privat vårdgivare kan också välja att ha flera uppdragsgivare och både bedriva offentligfinansierad vård, t.ex. på uppdrag av en region, och privatfinansierad vård, t.ex. på uppdrag av försäkringsbolag. Regionen är inte huvudman för den privatfinan- sierade vården.
Antalet privata sjukvårdsförsäkringar har ökat under
1Cirka 3,6 miljarder kronor av totalt 549 miljarder kronor. 2019 års siffror.
21
Sammanfattning |
SOU 2021:80 |
Olika frågor med koppling till privata sjukvårdsförsäkringar har varit föremål för flera överväganden de senaste decennierna i sam- band med lagstiftningsarbeten. Privata sjukvårdsförsäkringar är allt- jämt föremål för en förhållandevis intensiv debatt. Den senaste tiden har diskussionerna framför allt handlat om vilken påverkan privata sjukvårdsförsäkringar har på hälso- och sjukvården och samhället i stort och rört frågor om försäkringar går att förena med grund- läggande principer i hälso- och sjukvårdslagen, så som den etiska plattformen för prioriteringar inom hälso- och sjukvården, i betän- kandet refererad till som den etiska plattformen. I debatten uttrycks en risk för att ”försäkringspatienter går före i kön och får en gräddfil till vården”.2
Regeringen har uttalat att den ser med oro på den rådande situa- tionen där utvecklingen med att allt fler tecknar en privat sjukvårds- försäkring riskerar att urholka tilliten för hälso- och sjukvården. I direktiven till denna utredning uttalar regeringen att det är av grundläggande betydelse att lagstiftningen så långt det är möjligt säkerställer att huvudprinciperna för svensk hälso- och sjukvård inte åsidosätts. Utredningen har därför till uppgift att:
–beskriva de undanträngningseffekter eller risker för sådana effek- ter som privata sjukvårdsförsäkringar har lett till inom hälso- och sjukvården,
–föreslå författningsförslag, eller andra åtgärder, som i möjligaste mån säkerställer att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar inte får snabbare tillgång till vård eller bättre vård i den offentligt finansierade hälso- och sjukvården framför patienter utan sådana försäkringar, och
–lämna ett författningsförslag som innebär begränsningar av hur
I detta betänkande beskrivs utifrån ett juridiskt perspektiv vad som gäller i olika frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar. Utred- ningen klargör beskrivningarna om att ”försäkringspatienter går före i kön och får en gräddfil till vården” och vad som avses med att en privat vårdgivare bedriver verksamhet i s.k. ”blandform”. Utred-
2För en beskrivning av debatten, se kapitel 2.4.
22
SOU 2021:80 |
Sammanfattning |
ningen använder sig av de definitioner som återfinns i regelverken för att beskriva de olika situationerna. Utredningen beskriver även hur privata sjukvårdsförsäkringar kan påverka hälso- och sjukvården och samhället i stort samt resonerar kring olika s.k. undanträng- ningseffekter.
Utredningen har en juridisk ansats för att analysera frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar. Utredningen kan konstatera att dessa frågor i princip är oreglerade. Bristen på ändamålsenliga och tydliga regler har skapat en osäkerhet om rättsläget.
Utredningens slutsats är att staten och regionerna behöver ta ett större ansvar för frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar i syfte att tillförsäkra patienterna en god och patientsäker vård utifrån de grundläggande principerna i hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Staten bör ta sitt ansvar genom att tillhandahålla ett tydligt regelverk och säkerställa en effektiv tillsyn över hälso- och sjukvården inklu- sive frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar. Staten bör även möjliggöra tillgång till data och kunskapsuppbyggnad om frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar. Ökad kunskap bidrar till ett tydligare rättsläge för vårdgivarna, patienterna och allmänheten i stort om vad som gäller.
Regionerna bör ges möjlighet men också skyldighet att ta sitt ansvar i egenskap av huvudmän för hälso- och sjukvården, genom att ställa krav på och följa upp de privata vårdgivarna som vid sidan av regionen har andra uppdragsgivare, i syfte att säkerställa en god och patientsäker vård för de offentligfinansierade patienterna. Region- erna behöver kontrollera att de privata vårdgivare som tar emot både offentligfinansierade och privatfinansierade patienter följer bestäm- melserna om en jämlik vård, en vård på lika villkor för hela befolk- ningen och att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ges företräde till vården.
Utifrån dessa slutsatser lämnar utredningen författningsförslag som innebär begränsningar av när hälso- och sjukvården får finan- sieras privat. Vidare lämnar utredningen författningsförslag som innebär att regionerna ska vara skyldiga att i avtalen med de privata vårdgivarna reglera att de offentligfinansierade patienterna inte påverkas av en privat vårdgivares övriga uppdrag.
Utredningen lämnar även författningsförslag om att utöka anmäl- ningsskyldigheten till IVO:s vårdgivarregister rörande frågor om privata sjukvårdsförsäkringar och om att IVO får möjlighet att
23
Sammanfattning |
SOU 2021:80 |
besluta om föreläggande med vite för det fall anmälningsskyldig- heten inte följs.
Utredningen lämnar författningsförslag så att olika register kom- mer att innehålla uppgift om finansieringsform för vården.
Övergripande syfte med förslagen är att öka kunskapen och kontrollen över frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar för att säkerställa en god och patientsäker vård. Därigenom kan även för- troendet och tilliten för hälso- och sjukvården och välfärdssamhället stärkas.
Utredningen föreslår även att det sker en uppföljning av utred- ningens slutsatser och förslag. Uppdraget om uppföljning bör läm- nas snarast så att arbetet kan påbörjas. I arbetet med uppföljningen bör övervägas vilka ytterligare åtgärder som behöver vidtas avseende frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar.
I det följande finns en längre sammanfattning av betänkandet med utredningens slutsatser, överväganden samt förslag på åtgärder.
En längre sammanfattning av betänkandet
En neutral begreppsapparat är nödvändig för en saklig diskussion
I diskussionen om privata sjukvårdsförsäkringar finns skilda ideo- logiska uppfattningar om konsekvenserna av sådana försäkringar och hur de påverkar förtroendet för hälso- och sjukvården och väl- färdssamhället. För att kunna lämna en så korrekt och värderingsfri redogörelse som möjligt används i betänkandet juridiska begrepp och andra neutrala beskrivningar för att undvika att läsaren lägger in värderingar i begreppen. I det följande återfinns de viktigaste begreppen och beskrivningarna.
Regionen är i egenskap av huvudman ansvarig för att planera, organisera, erbjuda och finansiera hälso- och sjukvården. Enligt principen om den kommunala självstyrelsen kan regionen välja att antingen som vårdgivare bedriva verksamhet i egen regi eller anlita andra, exempelvis privata vårdgivare, att bedriva vården. Även om en region överlämnar en viss uppgift som annars skulle ha utförts i egen regi åt en privat vårdgivare har regionen kvar huvudmannaskapet och därigenom det övergripande ansvaret för verksamheten. Huvud- mannen och vårdgivaren har som regel båda ansvar att uppfylla
24
SOU 2021:80 |
Sammanfattning |
regelverken. Den vård som bedrivs av regionen själv eller på uppdrag av regionen är offentligfinansierad.
En privat vårdgivare kan utföra vård på uppdrag av olika upp- dragsgivare, t.ex. av en eller flera regioner, av en patient som betalar kontant eller av ett försäkringsbolag via en privat sjukvårdsför- säkring. Det är endast den vårdverksamhet som bedrivs på uppdrag av regionen som är offentligfinansierad medan den andra verksam- heten är privatfinansierad. I betänkandet beskrivs situationen att en privat vårdgivare bedriver både offentligfinansierad och privatfinan- sierad vård. Detta beskrivs även som att vårdgivaren har flera upp- dragsgivare. I debatten används ibland begreppet ”blandform” för att beskriva denna situation. Regionen är inte huvudman för den privat- finansierade vården.
En privat sjukvårdsförsäkring är en försäkring som ersätter kost- naden för olika vårdinsatser. I dagsläget är de privata sjukvårdsför- säkringar som förekommer i Sverige främst inriktade på att erbjuda korta väntetider. I andra länder kan försäkringarna vara inriktade på tilläggstjänster som upplevs ge bättre kvalitet eller annat mervärde eller utbud av vård. Såvitt utredningen har kunnat finna förekommer inte privata sjukvårdsförsäkringar i den offentligfinansierade vården, vare sig i den som bedrivs av regionen i egen regi eller i den som bedrivs av en privat vårdgivare på uppdrag av regionen.
Utredningen undviker att använda begreppet ”kö” och ”gå före i kön”. Även begreppet ”snabbare vård” och ”gräddfiler till vården” undviks. I stället beskrivs vad som avses och då framför allt utifrån den etiska plattformen och bestämmelserna i hälso- och sjukvårds- lagen om ”en vård på lika villkor för hela befolkningen” och att ”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården” (den s.k.
Ett centralt begrepp som används i betänkandet och som också anges i direktivet är påverkan från privata sjukvårdsförsäkringar i olika former. Synonymt med påverkan används ordet konsekvens eller effekt till följd av frågor som rör försäkringar. En påverkan kan vara att bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen inte följs, t.ex. på så sätt att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård inte ges företräde till vården. Detta kan leda till patientsäkerhets-
25
Sammanfattning |
SOU 2021:80 |
risker i form av vårdskada på grund av utebliven eller sen vård. Påverkan kan vara positiv eller negativ och avse bl.a. kapaciteten inom hälso- och sjukvården (dvs. vårdgivarens förmåga att erbjuda vård), patienternas efterfrågan på hälso- och sjukvård, kvaliteten på vården samt olika s.k. undanträngningseffekter. Vidare kan det röra sig om påverkan på förtroendet för och tilliten till hälso- och sjukvården och välfärdssamhället.
Bristfällig information gör det svårt att beskriva privata sjukvårdsförsäkringar och deras påverkan
Det saknas regler som möjliggör insamling av data om finansieringen av hälso- och sjukvården inklusive finansiering via privata sjukvårds- försäkringar. Det saknas därför en nationell infrastruktur med infor- mation om bl.a. hur mycket hälso- och sjukvård som betalas via privata sjukvårdsförsäkringar, vilka vårdgivare som utför vård som betalas via sjukvårdsförsäkringar, vilken typ av hälso- och sjukvård det är som betalas via privata sjukvårdsförsäkringar samt hur många och vilka patienter som får sin vård betald via privata sjukvårds- försäkringar. Avsaknaden av officiella data har medfört svårigheter för utredningen att beskriva hur privata sjukvårdsförsäkringar fungerar. Det har även varit svårt att få fram fakta för att beskriva försäkringars påverkan på hälso- och sjukvården och samhället i stort. Bristen på data innebär även hinder för regionerna i deras upp- följning av avtalen med de privata vårdgivarna och för Inspektionen för vård och omsorg (IVO) i sin tillsyn över hälso- och sjukvården.
Frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar är oreglerade
Utredningen kan konstatera att frågor som rör privata sjukvårds- försäkringar i princip är oreglerade. Det finns inte några offentlig- rättsliga regler som särskilt reglerar privata sjukvårdsförsäkringar.3 Det saknas t.ex. regler om finansieringen av hälso- och sjukvården, vårdgivarens skyldigheter vad gäller
3Särskilda regler finns inom försäkringsrätten och om Finansinspektionens tillsyn över för- säkringsbolagen. Det finns även skatterättsliga regler som tar sikte på just privata sjuk- vårdsförsäkringar.
26
SOU 2021:80 |
Sammanfattning |
IVO:s tillsyn kopplad till frågor som rör privata sjukvårdsförsäk- ringar samt data om privata sjukvårdsförsäkringar.
Det finns ett antal regler i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och patientsäkerhetslagen (2010:659) som ska tillämpas för all vård oavsett drifts- och finansieringsform. Det görs inte några undantag från dessa bestämmelser för vård som betalas via privata sjukvårds- försäkringar. Det saknas dock i stort sett helt resonemang om privat vård i förarbetena till nu gällande bestämmelser. Denna brist på ändamålsenliga och tydliga regler har skapat en osäkerhet om rätts- läget.
Det medicinska behovet ska styra
Bestämmelserna i 3 kap. hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) gäller för alla vårdgivare, såväl offentliga som privata, och för all vård, såväl offentligfinansierad som privatfinansierad vård. En av dessa bestäm- melser innebär att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Denna gäller således även när en privat vårdgivare bedriver både offentligfinansierad och privat- finansierad vård. Utredningen kan inte, utifrån lagstiftning, för- arbeten m.m., finna att försäkringar i sig strider mot bestämmelsen om att den som har det största behovet ska ges företräde till vården eller mot övriga bestämmelser. Så länge den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ges företräde till vården, kan utred- ningen inte finna att det skulle vara otillåtet med olika väntetider eller tidsgränser. Den författningsreglerade vårdgarantin och de i avtal reglerade tidsgränserna är underordnade
Huruvida en vårdgivare i en enskild situation har agerat i strid med
27
Sammanfattning |
SOU 2021:80 |
arbetet, vilket gör att principen innehåller stor grad av komplexitet. Den etiska plattformen och tillhörande regelverk togs dessutom fram framför allt för att hantera prioriteringar i den offentligt finan- sierade vården, dvs. inte i den privatfinansierade vården. Även om principerna gäller för både offentliga och privata vårdgivare, verkar de således under olika förutsättningar. Flera aktörer har påtalat tolk- ningsproblem med den etiska plattformen och att den behöver ses över.
Det saknas ledning från regionerna och myndigheterna
Regionen har ett ansvar i egenskap av huvudman även för vård som bedrivs av privata vårdgivare på uppdrag av regionen. Regionen anger genom avtal utifrån det upphandlingsrättsliga regelverket hur den privata vårdgivaren ska bedriva vården. Utredningens undersökning visar att några, men inte alla, regioner reglerar frågor om privata sjukvårdsförsäkringar i avtalen med de privata vårdgivarna.
IVO har inte utövat tillsyn över frågor som rör privata sjukvårds- försäkringar och hur de kan påverka vårdens utförande. Det finns därför inte några vägledande tillsynsbeslut. Inte heller övriga myn- digheter, t.ex. Socialstyrelsen, har tagit fram vägledande dokument i frågan. Det saknas således en enhetlig vägledning från regionerna och myndigheterna om hur de privata vårdgivarna ska agera i frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar, särskilt situationen att vård- givaren har flera uppdragsgivare med olika tidsgränser för patien- terna.
Privata sjukvårdsförsäkringar kan påverka hälso- och sjukvården och samhället i stort
Utredningen beskriver, i enlighet med direktivet, privata sjukvårds- försäkringars påverkan i form av undanträngningseffekter och andra konsekvenser på hälso- och sjukvården och samhället i stort. Be- skrivningen utgår till stor del från två myndighetsrapporter som nyligen har analyserat frågan. IVO beskriver i en förstudie de patientsäkerhetsrisker som kan finnas med privata sjukvårdsförsäk- ringar.4 Myndigheten för vård- och omsorgsanalys analyserar i en
4IVO förstudie (2020).
28
SOU 2021:80 |
Sammanfattning |
regeringsrapport såväl möjliga risker som nyttan av privata sjuk- vårdsförsäkringar.5 Utöver dessa rapporter finns det inte särskilt mycket forskning eller annat underlag som beskriver privata sjuk- vårdsförsäkringar och deras påverkan på hälso- och sjukvården i Sverige. Utredningen har inte kunnat finna några specifika rapporter om privata sjukvårdsförsäkringar och faktiska undanträngnings- effekter. Däremot finns flera rapporter som resonerar kring undan- trängningseffekter på andra områden inom hälso- och sjukvården. De beskrivningarna kan vara relevanta även för frågan om undan- trängning till följd av privata sjukvårdsförsäkringar.
Regionernas hantering av bisysslor kan påverka hälso- och sjukvården och samhället i stort
När hälso- och sjukvårdspersonal utför vård som finansieras via försäkringar kan det få påverkan på hälso- och sjukvården, bl.a. efter- som vårdens personalresurser är begränsade. En offentliganställd hälso- och sjukvårdspersonal kan utföra försäkringsvård som ett sidouppdrag hos en privat vårdgivare. Sådana sidouppdrag faller under reglerna om bisysslor och som regionen som arbetsgivare har ansvar att följa. Utredningen har tagit del av flera granskningar som visar på en delvis bristande efterlevnad. Den bristande efterlevnaden kan påverka förtroendet för och tilliten till hälso- och sjukvården och välfärdssamhället.
Internationell utblick
Utredningen har gjort en översiktlig internationell utblick i syfte att öka kunskapen om hur frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar kan hanteras. Det är Norge, Danmark, Finland och Kanada som har undersökts. Privata sjukvårdsförsäkringar är vanligare i de andra undersökta nordiska länderna än i Sverige (i Norge har 12 procent av befolkningen en supplementär privat sjukvårdsförsäkring, i
5Myndigheten för vård- och omsorgsanalys 2020:3.
29
Sammanfattning |
SOU 2021:80 |
Finland är det 24 procent, och i Danmark 37 procent, att jämföra med 6,5 procent i Sverige).6
Kanada särskiljer sig från de nordiska länderna och har regler
m.m.som delvis begränsar förekomsten av privata sjukvårdsför- säkringar. Det finns ett förbud mot s.k. dual practice som innebär att läkare inte får arbeta både inom det offentliga och det privata. Vidare finns det ett förbud mot supplementära försäkringar, som delvis har uppluckrats efter en dom från Högsta domstolen. I vissa provinser/territorier finns reglerade ersättningstak som är tillämp- liga inom såväl det offentliga som det privata systemet. I Kanada förekommer knappt s.k. supplementära försäkringar. Cirka 69 pro- cent av befolkningen har komplementära försäkringar.
Det behövs ökad kunskap och kontroll i frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar
Det finns inte i dag något beslut från riksdag eller regering, i form av lagstiftning eller andra regler, om att möjliggöra eller förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar som en betalningsform för hälso- och sjukvård. Det innebär att frågor som rör privata sjukvårdsförsäk- ringar i princip är oreglerade. Dagens reglering i framför allt hälso- och sjukvårdslagstiftningen är således inte anpassad utifrån utveck- lingen av privata sjukvårdsförsäkringar och utredningen menar att regleringen därför inte är ändamålsenlig. Det saknas en tillräcklig tydlighet och förutsebarhet vad gäller frågor om t.ex. hur hälso- och sjukvården får finansieras, vårdgivarens skyldigheter enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) (t.ex. vad avser
Det behövs aktiva och medvetna beslut från riksdag och regering om vad som ska gälla i olika frågor som rör privata sjukvårds-
6En komplementär sjukvårdsförsäkring innefattar sådant som inte erbjuds inom ramen för det offentliga hälso- och sjukvårdssystemet. En supplementär sjukvårdsförsäkring innefattar sådant som erbjuds inom det offentliga hälso- och sjukvårdssystemet men då ofta med erbjudande om t.ex. tillgänglighet, korta väntetider eller valfrihet i olika former.
30
SOU 2021:80 |
Sammanfattning |
försäkringar. Staten bör ta ett större ansvar och ange de rättsliga ramarna samt ge förutsättningar för regionerna och vårdgivarna att verka för en god och patientsäker vård. En tydlighet i regelverken krävs för att regionerna och vårdgivarna ska kunna möta hälso- och sjukvårdens utmaningar och för att kunna nå målbestämmelserna för hälso- och sjukvården. Även om regionerna, utifrån den kommunala självstyrelsen, bestämmer hur vården ska organiseras och vilka som ska utföra vården, anser utredningen att det inte är lämpligt att helt överlämna frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar till regio- nerna och vårdgivarna att lösa.
Staten och regionerna behöver därför ta ett större ansvar i frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar i syfte att tillförsäkra en god och patientsäker vård. Staten bör ta sitt ansvar genom att tillhanda- hålla ett tydligt regelverk som möjliggör en ökad kontroll i form av effektiv avtalsuppföljning och tillsyn. Staten bör även möjliggöra tillgång till data och ökad kunskap i frågor som rör privata sjuk- vårdsförsäkringar.
Regionerna ska ges en möjlighet men också en skyldighet att ta sitt ansvar i egenskap av huvudmän för hälso- och sjukvården, genom att ställa krav på och följa upp de privata vårdgivarna som vid sidan av regionen har andra uppdragsgivare, i syfte att säkerställa en god och patientsäker vård för de offentligfinansierade patienterna.
Utredningens förslag syftar till att säkerställa en god och patientsäker vård för alla
Utredningens förslag syftar till att ge ökad kunskap och kontroll över privata sjukvårdsförsäkringar i syfte att säkerställa en god och patientsäker vård för alla, i enlighet med de grundläggande prin- ciperna i hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Därigenom kan även förtroendet för och tilliten till hälso- och sjukvården och välfärds- samhället stärkas. Det är framför allt staten och regionerna som bör ta ansvaret för denna kontroll och kunskapsuppbyggnad. En ökad kontroll och kunskap kommer även att underlätta för de privata vårdgivarna att följa regelverken och därmed bidra till ett tydligare rättsläge om hur regler ska tolkas och tillämpas. En ökad tydlighet och kunskap om vad som gäller i frågor som rör privata sjukvårds- försäkringar bidrar till ett tydligare rättsläge även för patienterna och allmänheten i stort.
31
Sammanfattning |
SOU 2021:80 |
Utredningens förslag till författningsändringar samt andra för- slag på åtgärder som utredningen har funnit motiverade beskrivs kortfattat i det följande.
1.Diskussionen om hur den etiska plattformen ska tolkas bör även omfatta faktorer som rör den privatfinansierade vården och efterfrågestyrd vård. Däremot är det inte nödvändigt med en översyn av den etiska plattformen och tillhörande lagstiftning för att utredningens förslag ska kunna genomföras.
2.Det ska i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) införas regler om hur hälso- och sjukvården får finansieras. Om inte annat följer av lag ska den hälso- och sjukvård som regionen bedriver i egen regi finansieras enbart med offentliga medel. Motsvarande ska gälla för den vård som utförs på uppdrag av regionen. Förslaget inne- bär att regionen, eller en vårdgivare som bedriver vård på uppdrag av regionen, inte kan finansiera den hälso- och sjukvården med privata medel t.ex. via en privat sjukvårdsförsäkring. Sådan privat- finansiering som sker med stöd av författning kommer dock alltjämt att vara tillåten.
3.Det ska i hälso- och sjukvårdslagen införas regler som ger nya verktyg och bättre förutsättningar för regionerna i egenskap av huvudmän att ta sitt ansvar för vården när vården utförs av en privat vårdgivare som även har andra uppdragsgivare, t.ex. ett försäkringsbolag. Det föreslås en skyldighet för regionerna att ställa krav på och följa upp de privata vårdgivarna som vid sidan av regionen har andra uppdragsgivare, i syfte att säkerställa en god och patientsäker vård för de offentligfinansierade patienterna. Förslaget innebär att om en vårdgivare har andra uppdragsgivare än regionen ska det i avtalet mellan vårdgivaren och regionen framgå hur det säkerställs att vårdgivarens övriga uppdrag inte påverkar de uppgifter som regionen har lämnat över till vård- givaren att utföra.
4.Tystnadspliktsgränsen mellan den privata vårdgivaren och regio- nen behöver regleras i enlighet med tidigare lämnat utrednings- förslag från Utredningen om sammanhållen information inom vård och omsorg (SOU 2021:4).
5.Det ska i patientsäkerhetslagen (2010:659) och patientsäkerhets- förordningen (2010:1369) införas regler som ger nya verktyg och
32
SOU 2021:80 |
Sammanfattning |
bättre förutsättningar för IVO att utöva tillsyn över hälso- och sjukvården inklusive frågor som rör privata sjukvårdsförsäk- ringar. Förslaget innebär att IVO bättre kan ta sitt ansvar som tillsynsmyndighet och säkerställa en god och patientsäker vård när den privata vårdgivaren har flera uppdragsgivare, men även i de situationer när den privata vårdgivaren endast bedriver privat- finansierad vård. Förslagen utgörs av en ökad anmälningsskyl- dighet till IVO:s vårdgivarregister och att IVO ska få meddela de förelägganden som behövs för efterlevnaden av reglerna om anmälan till vårdgivarregistret. Dessa förslag stärker IVO:s före- byggande arbete med att agera utifrån risker i stället för utifrån konstaterade vårdskador.
6.Vårdgivarna ska rapportera uppgift om finansieringsform för vår- den till Socialstyrelsens patientregister, utöver de uppgifter som redan idag ska rapporteras till registret.
7.Utredningen rekommenderar att uppgift om finansieringsform för vården rapporteras i de Nationella Kvalitetsregister där det är relevant.
8.Den arbetsgivare som tillhandahåller en privat sjukvårdsförsäk- ring som en förmån åt sin anställd ska till Skatteverket särredovisa denna uppgift.
9.Den nationella väntetidsdatabasen bör utvecklas i enlighet med tidigare lämnat förslag från bl.a. Delegationen för ökad tillgäng- lighet i hälso- och sjukvården (SOU 2021:59) men det är inte lämpligt att den innehåller uppgifter om privatfinansierad vård.
10.Utredningen rekommenderar SKR att ta fram riktlinjer för han- teringen av bisysslor med särskilt fokus på hälso- och sjukvården samt utbildningsmaterial för de personer i regionerna som arbetar med bedömning av bisysslor inom hälso- och sjukvården.
Konsekvensanalys och ikraftträdande
Vissa av utredningens förslag innebär nya arbetsuppgifter för vård- givarna, såsom förslaget om att rapportera finansieringsform för vården till Socialstyrelsens patientregister och att anmäla uppgifter om finansieringsform och flera uppdragsgivare till IVO:s vårdgivar-
33
Sammanfattning |
SOU 2021:80 |
register. Förslaget om reglering av hur hälso- och sjukvården får finansieras är framför allt en kodifiering av vad som redan gäller och innebär således framför allt ett tydligare rättsläge. Vilka konsekven- ser som följer av förslagen om regionernas nya avtalsvillkor och om avtalsuppföljning beror på huruvida aktörerna redan agerar på det sätt som föreslås och tar sitt huvudmannaansvar. Förslaget om sär- redovisning medför en viss ökad arbetsbörda för de arbetsgivare som tillhandahåller privata sjukvårdsförsäkringar som en förmån åt sina anställda. Vissa av förslagen medför ekonomiska konsekvenser för staten, och då framför allt för de berörda myndigheterna IVO, Socialstyrelsen och Skatteverket.
Författningsförändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2023. Förordningsändringarna kan träda i kraft tidigare. Vissa över- gångsbestämmelser föreslås.
Förslagen behöver följas upp i syfte att överväga ytterligare åtgärder
Bristen på ändamålsenliga och tydliga regler har lett till en otill- räcklig kunskap och kontroll av de privata sjukvårdsförsäkringarna. Det gör det angeläget att oron för konsekvenserna av sjukvårdsför- säkringarna inte leder till förhastade beslut som inte bygger på en juridisk analys och faktabaserade underlag. Samtidigt är det viktigt att en beredskap byggs upp för att inom en nära framtid kunna vidta de ytterligare åtgärder som uppföljningen av utredningens förslag motiverar. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys bör få i upp- drag att följa upp förslagen. Uppdraget bör lämnas snarast så att arbetet kan påbörjas och planeras.
Utifrån ny kunskap och erfarenhet om privata sjukvårdsför- säkringar kan det framöver finnas behov av ytterligare åtgärder. Utredningens förslag ska således betraktas som ett första steg i frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar.
34
Summary
A brief summary – voluntary private health insurances should be regulated
Healthcare in Sweden is in large part a public responsibility where the regions are those primarily responsible for the funding and the provision of the healthcare. The majority of healthcare in Sweden is conducted by public healthcare providers, and is publicly funded. There are also a large number of private healthcare providers that provide healthcare to the public at the request of the regions, in accordance with a contract with the region. The regions are still responsible for this healthcare as the principal (sw: huvudman) of it, and this healthcare is also publicly funded.
Furthermore, there are some forms of privately funded health- care. These are, however, of a marginal scope. Privately funded healthcare is mainly run by private healthcare providers. The regions are not principals of the privately funded healthcare. The principal- ship is regulated in the Swedish Health and Medical Services Act (2017:30) (sw: hälso- och sjukvårdslagen) and means that the region keeps the overall responsibility over healthcare that has been contracted out to a private healthcare provider. A private healthcare provider can choose to only provide publicly funded healthcare, to only provide privately funded healthcare, or to provide both publicly and privately funded healthcare. It is only the publicly funded healthcare that the region is principal of, regardless of whether the healthcare provider provides both publicly and privately funded healthcare.
The number of persons having voluntary private health insurance has increased during the 21st century. As of today, around 690 000 persons in Sweden have voluntary private health insurance. Health-
35
Summary |
SOU 2021:80 |
care funded by voluntary private health insurances is estimated to amount to around 0,7 percent of the total spending on healthcare.1 Voluntary private health insurances have been subject to multiple considerations during the last decades in connection to different legislative efforts. It is still the subject of rather intense debate. Recently, the debate has focused on what effect voluntary private health insurances have on healthcare and society, as a whole. The debate has also focused on whether voluntary private health insuran- ces are compatible with the Health and Medical Services Act and the fundamental principles stipulated in that act, such as the ethical platform for prioritising in healthcare (below called the ethical platform). In the public debate it is sometimes expressed that there is a risk that patients with voluntary private health insurance “jump the queue” and that the voluntary private health insurance is “a gravy
train” for those patients that have such insurance.
With more people getting voluntary private health insurance, the Swedish Government has expressed its concern about the situation at hand. In the terms of reference to this Inquiry2 the Government states that it is vital that the legislation, as far as possible, guarantees that the fundamental principles of Swedish healthcare aren’t overridden. The Inquiry should therefore:
–describe the crowding out effects, or the risks of such effects, that voluntary private health insurances have caused in the healthcare system,
–propose legislation, or other measures, that, as far as possible, guarantees that patients with voluntary private health insurance do not get faster access to healthcare, or better healthcare, in the publicly funded healthcare system than patients without such insurances, and
–propose legislation which entails restrictions regarding how healthcare, provided in accordance with a contract with a region, can be funded.
In this report the Inquiry describes, from a legal perspective, what applies in terms of payment of healthcare with voluntary private
1In 2019 the spending on healthcare from voluntary private health insurances amounted to SEK 3,6 million, and the total spending amounted to SEK 549 million.
2Dir. 2020:83.
36
SOU 2021:80 |
Summary |
health insurance. The Inquiry sorts out the descriptions of “jumping the queue” and “having a gravy train”. Furthermore, the Inquiry will describe what it means when healthcare providers have a
The Inquiry has taken a legal approach to describe and analyse questions regarding voluntary private health insurances. The Inquiry notes that this subject is largely unregulated. The lack of appropriate and clear legislation and regulations have created legal uncertainty.
The Inquiry’s conclusion is that the central government and the regions need to take greater responsibility regarding voluntary private health insurances, in order to guarantee all patients a good and
The regions should be given the possibility and the obligation, in their healthcare oversight capacity (as principals), to ensure good and
Given the Inquiry’s conclusions, the Inquiry proposes a regulation which entails restrictions regarding when healthcare can be privately funded. Furthermore, the Inquiry proposes regulations intended to guarantee that patients with voluntary private health insurances don’t receive care in violation of the fundamental prin- ciples about healthcare on equal terms for the entire population and that the person with the greatest need for care should be given priority to care.
The Inquiry also proposes legislation that will widen the obliga- tion to register in the Health and Social Care Inspectorate’s health-
37
Summary |
SOU 2021:80 |
care provider registry (sw: vårdgivarregister). The Inquiry further- more proposes that the Health and Social Care Inspectorate should be given the possibility to issue injunctions, if necessary, to ensure compliance with the regulations regarding registration in the health- care provider registry.
The Inquiry also proposes that different registers and databases should entail information regarding form of financing for health- care.
The
The Inquiry furthermore proposes that the effects of the pro- posals in this report should be reviewed. This assignment should be given as soon possible, in order to initiate the review. During this work, it should be considered whether further measures, and if so which measures, should be taken regarding matters of voluntary private health insurances.
In the following a more detailed summary of the Inquiry’s report is presented, containing the Inquiry’s conclusions, considerations, and proposals.
A more detailed summary of the report
A neutral conceptual apparatus is needed for the discussion to be objective
In the debate about voluntary private health insurances there are differing ideological perspectives regarding the consequences of those insurances, and how they affect the public’s view on healthcare and society. In order to give as neutral and correct a description as possible, the Inquiry uses legal, and other neutral terminology. This is also done in order to avoid any valuation of the terms from the readers. In the following there is a description of the most common and important terms and descriptions in the report.
38
SOU 2021:80 |
Summary |
The region, as principal (sw: huvudman), is responsible for pro- viding and financing the healthcare. In accordance with the principle of local
A private healthcare provider can provide healthcare on behalf of different clients (sw: uppdragsgivare), such as different regions, patients who pay directly for their care (in cash for example), and insurance companies. It is only the healthcare that is provided in accordance with a contract with a region (i.e. on behalf of the region) that is publicly funded. Healthcare provided on other grounds is privately funded. When a private healthcare provider provides both publicly and privately funded healthcare, due to different contracts with different entities, the Inquiry primarily uses the description that the healthcare provider has different clients or different con- tracts with different entities. The term dual practice is also used to some extent. In the public debate the term “mixed form” sometimes is used. The Inquiry, however, avoids this word.
A voluntary private health insurance is an insurance that pays for certain care. Currently, voluntary private health insurance in Sweden is focused primarily on offering short waiting times. In other coun- tries, the insurances can be focused on other aspects, such as better- quality care, or care that is not offered by the public healthcare. As far as the Inquiry has been able to find, voluntary private health insurances don’t exist in the publicly funded healthcare, regardless of whether it is a public healthcare provider or a private one.
39
Summary |
SOU 2021:80 |
The Inquiry avoids the terms “queue”, “jumping the queue”, “faster access to care” and “gravy train”. Instead, the Inquiry de- scribes what is meant, primarily on the basis of the ethical platform, and the provisions in the Health and Medical Services Act, regarding healthcare on equal terms for the entire population and that the person with the greatest need for care should be given priority to care (the
One important word that is used in the report, that is also mentioned in the terms of reference, is voluntary private health insurances’ effects. The Inquiry uses the term consequences syno- nymously. One type of effect is if the provisions in the Health and Medical Services Act are not followed, e.g. healthcare is provided in a way that means that the person with the greatest need for care isn’t given priority. This could cause risks in regard to
Lack of information makes it hard to describe voluntary private health insurances and their effects
There are no rules that enable the collection of data regarding the financing of healthcare, especially the privately funded healthcare. Because of this, there also is no national information infrastructure regarding things such as how much of healthcare that is paid through voluntary private health insurances, which healthcare providers pro- vide healthcare that is paid through insurances, which kinds of care are paid through insurances, or how many and which patients get their care paid through insurances. The lack of official data has made it difficult for the Inquiry to describe how voluntary private health insurances work. It has also been difficult to get a hold of facts to describe which effects voluntary private health insurances have on
40
SOU 2021:80 |
Summary |
the healthcare and on society as a whole. Furthermore, the lack of data causes difficulties for the regions in their enforcement of the contracts with private healthcare providers. The Health and Social Care Inspectorate (sw: Inspektionen för vård och omsorg, IVO) also faces difficulties in their supervision of the healthcare due to the lack of data.
Matters regarding voluntary private health insurances are unregulated
The Inquiry notes that there is a general lack of regulations surrounding voluntary private health insurance matters. There are no public law regulations regarding such insurances.3 A level of clarity and predictability is missing regarding for example questions on how the healthcare can be funded (publicly and/or privately), the healthcare providers’ obligations in regard to the
There are, however, some regulations, for example in the Health and Medical Services Act and the Patient Safety Act (2010:659) (sw: patientsäkerhetslagen), that are applicable to all healthcare, regardless of form of operation and financing (i.e. regardless of if it’s a private or public healthcare provider and if it’s privately or publicly funded). There are no exceptions to these regulations regarding healthcare paid by voluntary private health insurances. There is also, however, practically no consideration given to private healthcare (private healthcare providers as well as privately funded healthcare) in the legislative history of the regulations. The lack of appropriate and clear regulations has created an uncertainty regarding the legal position.
3There are regulations in the insurance law, and about the Swedish Financial Supervisory Authority’s (sw: Finansinspektionen) supervision of the insurance companies. Furthermore, there are regulations regarding the taxation of voluntary private health insurances.
41
Summary |
SOU 2021:80 |
The patient’s need for medical care is what should decide
The provisions in the 3rd chapter of the Health and Medical Services Act applies to all healthcare providers, both public and private, and to all healthcare, both publicly and privately funded. One of these provisions states that the patient with the greatest need for medical care should be given priority. This provision is thus applicable also when a private healthcare provider provides both publicly and privately funded healthcare. The Inquiry has taken a legal approach, and has reviewed the legislation, the legislative history etc. The Inquiry cannot find anything that suggests that it isn’t allowed with differing waiting times. The National Guaranteed Access to Health- care (sw: vårdgarantin) and the contractually stipulated waiting times are, however, subordinate to the
Whether a healthcare provider in a specific situation has acted in accordance with the
The
42
SOU 2021:80 |
Summary |
Guidance from the regions and the authorities is missing
The regions have, in their capacity as principals, a responsibility for the care provided by private healthcare providers in accordance with a contract with the region. The regions direct the private healthcare providers through the contracts and the procurement law regu- lations. The investigation made by the Inquiry shows that some, but not all, regions regulate matters regarding voluntary private health insurances in the contracts with private healthcare providers.
The Health and Social Care Inspectorate hasn’t supervised matters relating to voluntary private health insurances and how these can affect the healthcare. There are therefore no precedents or advisory decisions from the supervisory authority. Nor are there any other guidance or advisory documents from other authorities, such as the National Board of Health and Welfare (sw: Socialstyrelsen).
Thus, there is a lack of conforming guidance from the regions and from the authorities regarding how private healthcare providers should act in matters regarding voluntary private health insurances, especially in a situation where the private healthcare providers have different contracts, stipulating different waiting times, with diffe- rent entities.
Voluntary private health insurances can affect the healthcare and society in general
The Inquiry, in accordance with the terms of reference, describes voluntary private health insurances’ effects on the healthcare and on society as a whole, in regard to both
Apart from these reports there is not much research or other material which describes voluntary private health insurances and
43
Summary |
SOU 2021:80 |
their effects on the healthcare in Sweden. For example, the Inquiry has not been able to find any specific reports regarding voluntary private health insurances and actual crowding out effects. There are, however, several reports on crowding out effects in the healthcare in general. These are, to some extent, relevant for the question about crowding out as an effect of voluntary private health insurances.
The regions’ management of complementary employment are in parts lacking
When healthcare personnel provide healthcare funded by voluntary private health insurances it can cause effects on healthcare, due to the fact that the healthcare resources are limited, among other reasons. Employees in public healthcare can have complementary employment with private healthcare providers, which have contracts with insurance companies and thus provides healthcare funded by voluntary private health insurances. These complementary employ- ments are subject to rules regarding complementary employment, that the regions, in their capacity as employers, are responsible for implementing and following. The Inquiry has reviewed several audit reports, which show that the regions are somewhat lacking in their compliance with the rules regarding complementary employment. The lack of compliance could result in a decrease of the public’s trust in the healthcare system.
International outlook
The Inquiry has conducted a brief international environmental scan regarding voluntary private health insurances, in order to increase the knowledge of how these matters can be handled. Norway, Denmark, Finland, and Canada have been included. The develop- ment and the regulations surrounding voluntary private health insurances in the Nordic countries are, in large, similar to the development and regulations in Sweden. The number of insurance holders in the countries differ, though. In Norway 12 percent of the population have voluntary private health insurance, in Finland the insurance holders are 24 percent of the population, in Denmark 44 percent, and in Sweden it is 6,5 percent.
44
SOU 2021:80 |
Summary |
In Canada, there are some different regulations that restricts how healthcare can be funded by voluntary private health insurances. There is a ban on dual practice, meaning that the physicians cannot operate in the publicly and the privately funded healthcare, but need to
The government and the regions need to take more responsibility for voluntary private health insurances
There aren’t any decisions from the Riksdag (the Swedish Parlia- ment) or the Government, such as legislation or other regulations, about enabling or prohibiting payment of healthcare through volun- tary private health insurances. Matters regarding voluntary private health insurances are therefore almost completely unregulated. The existing regulations, foremost in the Health and Medical Services Act, are not adapted to the development of voluntary private health insurances, and the Inquiry feels that the regulations, therefore, are not appropriate. The regulations are lacking in clarity and pre- dictability regarding, for example, the funding of healthcare, the healthcare providers’ responsibilities and obligations according to the Health and Medical Services Act (e.g. in regards to the needs- solidarity principle), the principals’ responsibilities for healthcare provided by private healthcare providers, and the Health and Social Care Inspectorate’s supervision in connection to voluntary private health insurances. The existence of voluntary private health in- surances connects to basic healthcare matters, such as how health- care should be funded and matters of accessibility to healthcare.
An active, conscious, decision from the Riksdag and the Govern- ment, regarding what should apply to the funding of healthcare with voluntary private health insurances is needed. In order to work towards good and
45
Summary |
SOU 2021:80 |
regions and the healthcare providers the prerequisites they need. Clarity in the regulations is required in order for the regions and healthcare providers to meet the challenges surrounding healthcare, and to achieve the goals for healthcare, laid out in the Health and Medical Services Act. Even though the regions, in accordance with the
Thus, the government and the regions need to take a greater responsibility regarding payment of healthcare through voluntary private health insurances, in order to guarantee a good and patient- safe care for all patients. The government should take that respons- ibility by providing a clear legal framework, which enables efficient compliance and supervision. The government should also enable access to data and increase of knowledge regarding voluntary private health insurances.
The regions should be given the possibility and the obligation to take their responsibility, as principals of the healthcare, by making demands on and following up the private healthcare providers that have contracts with other entities, beside the region, in order to ensure a good and
The Inquiry’s proposals aim to guarantee a good quality and
The Inquiry’s proposals aim to increase the knowledge about and the control over voluntary private health insurances, in order to ensure a good and
46
SOU 2021:80 |
Summary |
private healthcare providers, the insurance companies, the patients, and for the society.
The Inquiry’s proposals, regarding regulations and other measures which the Inquiry has deemed justified, such as recommendations to the Government and other key actors, are summarized in the following.
1.The discussion regarding the ethical platform and its interpreta- tion should include factors regarding privately funded healthcare and
2.In the Health and Medical Services Act (2017:30), regulations regarding how the healthcare can be funded should be included. The healthcare provided by the regions, in their capacity as healthcare providers, should be exclusively publicly funded, un- less otherwise regulated by law. The same principles should apply to the healthcare provided, in accordance to a contract with a region, by private healthcare providers. The proposal means that the region, and a private healthcare provider that provides health- care in accordance with a contract with a region, cannot fund this healthcare by private means, e.g. through a voluntary private health insurance. An exception is made regarding patient fees and other out of pocket expenses that are allowed according to the law.
3.In the Health and Medical Services Act, regulations should be introduced, giving the regions better tools and prerequisites regarding their contracts with private healthcare providers, which at the same time have different contracts with different entities, e.g. an insurance company. An obligation for the regions, to make demands and follow up the private healthcare providers that have contracts with the region and with other entities, is proposed. This proposal should guarantee good and
47
Summary |
SOU 2021:80 |
4.The confidentiality limit between private healthcare providers and the regions needs to be regulated in accordance with the pro- posal in SOU 2021:4.
5.In the Patient Safety Act (2010:659) and the Patient Safety Ordinance (2010:1369), regulations should be introduced that give new tools and better prerequisites in order to develop the Health and Social Care Inspectorate’s supervision on the health- care, including matters regarding voluntary private health insurances. The proposal means that the Health and Social Care Inspectorate can take a greater responsibility in its capacity as supervisory authority, and that it can ensure a good and patient- safe care when the private healthcare provider has different clients, but also when the private healthcare providers solely provide privately funded healthcare. The proposals consist of widened obligation to notify the Health and Social Care Inspec- torate, by registration in the inspectorate’s healthcare provider registry (sw: vårdgivarregister), and that the inspectorate should be able to issue injunctions, if necessary, to ensure compliance with the regulations regarding registration in the healthcare provider registry. These proposals will strengthen the Health and
Social Care Inspectorate’s preventive supervision, consisting of acting on the basis of risks rather than the basis of established medical injuries.
6.The healthcare providers should report form of financing for the healthcare to the patient registry (sw: patientregistret) held by the Swedish Agency for Health and Care Services.
7.The Inquiry recommends that form of financing should be reported to those national quality registries (sw: Nationella Kvalitetsregister) where it is deemed relevant.
8.Employers who supply their employees with voluntary private health insurance should report the benefit of this, separately from other types of benefits, to the Swedish Tax Agency.
9.The national waiting time database (sw: väntetidsdatabasen) should be improved and evolved in accordance with the proposal in SOU 2021:59, but it is not appropriate that it holds infor- mation regarding privately funded healthcare.
48
SOU 2021:80 |
Summary |
10.The Inquiry recommends the Swedish Association of Local Authorities and Regions (SKR) to develop guidelines regarding the handling of complementary employment, which is focused specifically on healthcare. Furthermore, educational documents should be developed, which are aimed at the persons working with assessment of complimentary employment in the health- care.
Assessment of consequences and the entry into force of the Inquiry’s proposals
Some of the Inquiry’s proposals, such as the proposal regarding reporting to the patient registry and to the healthcare provider registry, will entail new tasks for the healthcare providers. The proposal regarding how healthcare can be funded is primarily a codification of what already applies. What the consequences of the Inquiry’s proposals regarding terms of contracts and the following up of contracts with private healthcare providers will be, will depend on whether the different actors are already acting in the manner suggested in this report. The proposal regarding reporting of benefit of voluntary private health insurances separately from other benefits will increase the workload on the employers that offers such insurances to their employees, but only to a small extent. Some of the proposals will entail financial consequences for the government, primarily for the affected authorities: The Health and Social Care Inspectorate, the Swedish Agency for Health and Care Services, and the Swedish Tax Agency.
It is proposed that the proposed amendments to acts should entry into force on the 1st of January 2023. The amendments to ordinances can entry into force earlier. Some provisional regulations are proposed.
The Inquiry’s proposals need to be further evaluated in order to consider further actions
The lack of clear and appropriate regulation has led to insufficient knowledge and control of voluntary private health insurances. It is important that the concerns regarding the consequences of volun-
49
Summary |
SOU 2021:80 |
tary private health insurances do not lead to hasty decisions, which are not based on a legal analysis and
Based on the knowledge and experiences that will come out of the Inquiry’s proposals, it could be relevant to implement additional measures onwards. The Inquiry’s proposals should therefore be viewed as a first step in matters regarding voluntary private health insurances.
50
1 Författningsförslag
Utredningen har följande förslag till författningstext.
1.1Förslag till lag om ändring
i patientsäkerhetslagen (2010:659)
Härigenom föreskrivs i fråga om patientsäkerhetslagen (2010:659) dels att 10 kap. 1 § ska upphävas,
dels att 10 kap. 13 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 7 kap. 28 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
7kap. 28 a §
Inspektionen för vård och om- sorg får meddela de förelägganden som behövs för efterlevnaden av reglerna om anmälan enligt 2 kap. 1 och 2 §§ och av de föreskrifter som har meddelats i anslutning till 2 kap. 3 §. Beslut om föreläggande får förenas med vite.
51
Författningsförslag |
SOU 2021:80 |
10kap.
13 §1
Inspektionen för vård och omsorgs beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, om beslutet gäller
1.föreläggande enligt 7 kap. 20 § andra stycket att lämna upplys- ningar, handlingar eller annat material,
2.föreläggande enligt 7 kap. 24 § att vidta rättelse,
3. förbud enligt 7 kap. 26, 27 |
3. föreläggande |
enligt |
7 kap. |
eller 28 § att driva verksamhet, |
28 a § att anmäla enligt 2 kap. 1– |
||
eller |
3 §§, |
|
|
4. förbud att utöva verksam- |
4. förbud enligt 7 kap. 26, 27 |
||
het enligt 8 § första stycket. |
eller 28 § att driva verksamhet, |
||
|
eller |
|
|
|
5. förbud att |
utöva |
verk- |
|
samhet enligt 8 § första stycket. |
Andra beslut av Inspektionen för vård och omsorg enligt denna lag får inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.
2.I fråga om överträdelser som har skett före ikraftträdandet ska äldre bestämmelser tillämpas.
1Senaste lydelse 2012:957.
52
SOU 2021:80 |
Författningsförslag |
1.2Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30)
Härigenom föreskrivs att det i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) ska införas tre nya paragrafer, 7 kap. 10 §, 15 kap. 2 och 3 §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
7kap. 10 §
Om inte annat följer av lag ska den hälso- och sjukvård som regionen bedriver i egen regi enbart finansieras med offentliga medel.
15kap. 2 §
Om uppgifter har överlämnats från regionen till någon annan enligt 1 § ska de uppgifterna enbart finansieras med offentliga medel och enligt vad som följer om avgifter enligt 17 kap.
3 §
Om en vårdgivare har andra uppdragsgivare än regionen ska det av avtalet enligt 1 § framgå hur det säkerställs att vårdgiva- rens övriga uppdrag inte påverkar de uppgifter som har lämnats över.
I avtalet ska anges hur det som avtalas enligt första stycket följs upp.
53
Författningsförslag |
SOU 2021:80 |
1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.
2.Bestämmelserna i 15 kap. 2 och 3 §§ gäller inte för avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.
3.Bestämmelserna i 15 kap. 2 och 3 §§ gäller inte för avtal som förlängs efter ikraftträdandet.
54
SOU 2021:80 |
Författningsförslag |
1.3Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:707) om patientregister hos Socialstyrelsen
Härigenom föreskrivs att 4 § förordningen (2001:707) om patient- register hos Socialstyrelsen ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
4 §2
Sådana personuppgifter får behandlas som rör patienter som
1.vårdats inom den slutna hälso- och sjukvården,
2.behandlats av läkare inom den öppna vården som inte är primärvård, eller
3.behandlats av annan hälso- och sjukvårdspersonal än läkare inom den psykiatriska öppenvården.
Behandlingen får avse uppgifter om
1. personnummer, |
kön, |
1. personnummer, |
kön, |
|||
födelseår, bosättningsort, vård- |
födelseår, bosättningsort, |
vård- |
||||
enhet, diagnoser, åtgärder, |
att |
enhet, |
diagnoser, åtgärder, att |
|||
åtgärder vidtagits av viss kategori |
åtgärder vidtagits av viss kategori |
|||||
hälso- |
och sjukvårdspersonal, |
hälso- |
och sjukvårdspersonal, |
|||
yttre orsaker till sjukdom eller |
yttre orsaker till sjukdom eller |
|||||
skada, vårdkostnader, grund |
för |
skada, vårdkostnader, finansier- |
||||
psykiatrisk tvångsvård, |
tidpunk- |
ingsform för vården, grund för |
||||
ter för åtgärder och händelser, in- |
psykiatrisk tvångsvård, tidpunk- |
|||||
och |
utskrivningssätt, |
planerad |
ter för åtgärder och händelser, |
|||
vård, och |
|
|
in- och utskrivningssätt, plane- |
|||
|
|
|
|
rad vård, och |
|
2.folkbokföringsort, fastighetskoordinater, födelsehemort eller födelseort, medborgarskap, civilstånd, inflyttning från och utflytt- ning till utlandet, personnummerförändringar och dödsdatum.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.
2Senaste lydelse 2017:69.
55
Författningsförslag |
SOU 2021:80 |
1.4Förslag till förordning om ändring
i patientsäkerhetsförordningen (2010:1369)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 och 3 §§ patientsäkerhetsförord- ningen (2010:1369) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
2 kap.
1 §
En anmälan enligt 2 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) ska innehålla uppgifter om
1.verksamhetens inriktning,
2.var verksamheten ska bedrivas,
3.vem som är verksamhetschef,
4.vem som ansvarar för anmälningsskyldigheten enligt 3 kap. 5– 7 §§ patientsäkerhetslagen,
5. verksamhet enligt |
7 kap. |
5. verksamhet enligt |
7 kap. |
2 § patientsäkerhetslagen |
som |
2 § patientsäkerhetslagen |
som |
anlitas eller avses anlitas, och |
anlitas eller avses anlitas, |
|
|
6. den patientförsäkring som |
6. den patientförsäkring som |
||
tecknats för verksamheten. |
tecknats för verksamheten, |
7. hur vården är finansierad, och
8. vårdgivaren har flera upp- dragsgivare och om de olika verk- samheterna är offentligt finan- sierade eller privat finansierade.
3 §3
Register enligt 2 kap. 4 § patientsäkerhetslagen (2010:659) får innehålla uppgifter om
1.namn eller företagsnamn och personnummer eller organi- sationsnummer för den som bedriver verksamheten,
2.var verksamheten bedrivs,
3.verksamhetens inriktning,
4.verksamhetens omfattning,
5.antalet yrkesutövare och deras yrkestitlar,
3Senaste lydelse 2018:1838.
56
SOU 2021:80 |
Författningsförslag |
6.verksamhetschefens namn, adress och telefonnummer,
7.den patientförsäkring som tecknats för verksamheten,
8.datum för inspektion av verksamheten,
9. datum för Inspektionen för |
9. datum för Inspektionen för |
vård och omsorgs beslut i fråga |
vård och omsorgs beslut i fråga |
om verksamheten, och |
om verksamheten, |
10. datum för anmälan enligt |
10. datum för anmälan enligt |
3 kap. 5 eller 6 § patientsäker- |
3 kap. 5 eller 6 § patientsäker- |
hetslagen. |
hetslagen, |
11.hur vården är finansierad,
och
12.vårdgivaren har flera upp- dragsgivare och om de olika verk- samheterna är offentligt finansie- rade eller privat finansierade.
1.Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.
2.Den som före ikraftträdandet bedriver verksamhet som efter den 1 januari 2023 ska anmälas enligt 2 kap. 1 § p. 7 eller p. 8 denna förordning ska senast den 1 februari 2023 göra en sådan anmälan.
57
Författningsförslag |
SOU 2021:80 |
1.5Förslag till förordning om ändring i skatteförfarandeförordningen (2011:1261)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 och 2 §§ och 6 kap. 3 § skatte- förfarandeförordningen (2011:1261) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
5 kap.
1 §4
I en kontrolluppgift enligt 15 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244) om intäkt i inkomstslaget tjänst ska följande uppgifter lämnas:
1. bruttolönen,
2. det sammanlagda värdet av andra förmåner än bilförmån.
|
5 kap. |
|
|
|
|
|
2 §5 |
|
|
|
|
I en |
kontrolluppgift enligt |
I |
en |
kontrolluppgift enligt |
|
15 kap. |
skatteförfarandelagen |
15 kap. |
skatteförfarandelagen |
||
(2011:1244) ska följande upp- |
(2011:1244) ska följande upp- |
||||
gifter om bilförmån lämnas: |
gifter om bilförmån och förmån |
||||
|
|
av |
privat |
sjukvårdsförsäkring |
|
|
|
lämnas: |
|
|
|
1. värdet av bilförmånen, ex- |
1. värdet av bilförmånen, ex- |
||||
klusive drivmedel, efter nedsätt- |
klusive drivmedel, efter nedsätt- |
||||
ning av värdet på grund av att |
ning av värdet på grund av att |
||||
mottagaren har utgett ersättning |
mottagaren har utgett ersättning |
||||
för förmånen, och |
för förmånen, |
||||
2. värdet av förmån av driv- |
2. värdet av förmån av driv- |
||||
medel enligt 61 kap. 10 § in- |
medel enligt |
61 kap. 10 § in- |
|||
komstskattelagen (1999:1229). |
komstskattelagen (1999:1229), |
||||
|
|
och |
|
|
|
4Senaste lydelse 2017:390.
5Senaste lydelse 2017:390.
58
SOU 2021:80 |
Författningsförslag |
3.värdet av privat sjukvårds- försäkring, efter nedsättning av värdet på grund av att mottagaren har utgett ersättning för förmånen.
6 kap.
3 §6
I en arbetsgivardeklaration som ska innehålla uppgifter om en viss betalningsmottagare enligt 26 kap. 19
1. bruttolönen,
2. det sammanlagda värdet av andra förmåner än bilförmån.
Följande uppgifter om bilför- |
Följande uppgifter om bilför- |
|
mån ska också lämnas: |
mån och förmån av privat sjuk- |
|
|
vårdsförsäkring ska också läm- |
|
|
nas: |
|
1. värdet av bilförmånen, ex- |
1. värdet av bilförmånen, ex- |
|
klusive drivmedel, efter nedsätt- |
klusive drivmedel, efter nedsätt- |
|
ning av värdet på grund av att |
ning av värdet på grund av att |
|
mottagaren har utgett ersättning |
mottagaren har utgett ersättning |
|
för förmånen, och |
för förmånen, |
|
2. värdet av förmån av driv- |
2. värdet av förmån av driv- |
|
medel enligt 61 kap. 10 § in- |
medel enligt 61 kap. 10 § in- |
|
komstskattelagen (1999:1229). |
komstskattelagen |
(1999:1229), |
|
och |
|
|
3. värdet av privat sjukvårds- |
|
|
försäkring, efter |
nedsättning av |
|
värdet på grund av att mottagaren |
|
|
har utgett ersättning för förmånen. |
Arbetsgivardeklarationen ska även innehålla uppgift om huruvida bostadsförmån i Sverige avser en bostad som är belägen på en små- husenhet. Det gäller dock inte om det är fråga om förmån av semes- terbostad.
6Senaste lydelse 2017:390.
59
Författningsförslag |
SOU 2021:80 |
Den som ska redovisa skatteavdrag för skatt enligt lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. ska också lämna uppgift om arten av den verksamhet som ersättning har betalats ut för. Det gäller också om ersättningen är undantagen från skatteplikt på grund av skatteavtal enligt 8 § första stycket 4 lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.
60
SOU 2021:80 |
Författningsförslag |
1.6Förslag till förordning om ändring i förordningen (2013:176) med instruktion för Inspektionen för vård och omsorg
Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (2013:176) med instruk- tion för Inspektionen för vård och omsorg ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
1 §7
Inspektionen för vård och omsorg har som huvudsakliga upp- gifter att
1.svara för tillsyn inom hälso- och sjukvård och därmed jämförlig verksamhet, socialtjänst samt verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,
2.som en del av tillsynen pröva klagomål mot hälso- och sjuk- vården och dess personal enligt bestämmelserna i patientsäkerhets- lagen (2010:659), och
3.svara för tillståndsprövning inom de områden som anges i 1.
Verksamheten ska bedrivas |
Verksamheten |
ska bedrivas |
strategiskt och effektivt samt på |
strategiskt och i |
förebyggande |
ett enhetligt sätt inom landet. |
syfte, effektivt samt på ett enhet- |
|
|
ligt sätt inom landet. |
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.
7Senaste lydelse 2014:1049.
61
2Utredningens uppdrag och arbete
I detta kapitel ges först en beskrivning av utredningens ansats och läsanvisningar till betänkandet. Därefter beskrivs utredningens upp- drag och bakgrund till uppdraget, utredningens tolkning av uppdra- get, hur utredningen har bedrivit sitt arbete samt vilka begrepp som används i betänkandet.
2.1Utredningens ansats och läsanvisningar till betänkandet
2.1.1Utredningens juridiska ansats och undersökningar av problemet
Utgångspunkten för detta betänkande är den problembild som beskrivs i direktiven till utredningen och där regeringens oro för den rådande situationen med en utveckling av att allt fler tecknar en privat sjukvårdsförsäkring beskrivs. Det anges i direktiven att det befaras att tilliten till hälso- och sjukvården och välfärdssamhället kan minska genom att de lagstadgade principerna som utgör den etiska plattformen åsidosätts. Utredningen anser att det är viktigt att bilda sig en uppfattning om hur de privata sjukvårdsförsäkringarna påverkar den svenska välfärdsmodellen, där de olika välfärdstjäns- terna i huvudsak är offentligfinansierade. Se kapitel 12.
Utredningen har en juridisk ansats för att beskriva och analysera frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar. Utredningen har gjort eftersökningar för att kartlägga hur svensk hälso- och sjukvård är reglerad, finansierad och organiserad och om sjukvården uppfyller de lagstadgade målen om en god och patientsäker vård.
63
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2021:80 |
Utredningen kan konstatera att frågor som rör privata sjukvårds- försäkringar i princip är oreglerade. Denna brist på ändamålsenliga och tydliga regler har skapat en osäkerhet om rättsläget som inte gagnar den diskussion som pågår om privata sjukvårdsförsäkringar. Exempelvis finns en osäkerhet om vilka regler som gäller för den vård som betalas via privata sjukvårdsförsäkringar och om en privat vård- givare får ha olika väntetider för patienter, beroende på hur avtalet med uppdragsgivaren är formulerat. Se kapitel 8.
Bristen på ändamålsenliga och tydliga regler har även bidragit till att det finns stora kunskapsluckor om försäkringar, t.ex. saknas kun- skap om vilka som har och utnyttjar försäkringarna, liksom vad för- säkringsbolagen faktiskt betalar för vården. Kunskap saknas även om privatpersoners och arbetsgivares incitament för att teckna privata sjukvårdsförsäkringar. Se kapitel 7.
Kunskapsluckorna skapar stora svårigheter när konsekvenser av privata sjukvårdsförsäkringar ska studeras. Det gäller både positiva och negativa följder så som risk för att hälso- och sjukvårdens mål- sättning om en god och patientsäker vård inte uppfylls och om på- verkan på efterfrågan på vård och vårdens kapacitet. Se kapitel 11.
Regionerna och staten har inom ramen för sitt nuvarande mandat en möjlighet och skyldighet att ta ett större ansvar än vad som sker i dag för att kontrollera och öka kunskapen om frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar. Se kapitel 12.
2.1.2Utredningens förslag rikas mot staten och regionerna i det korta perspektivet
För att regionerna, vårdgivarna och myndigheterna ska kunna ta sitt ansvar och kontrollera att vården är god och patientsäker krävs ett tydligt och ändamålsenligt regelverk. I dag saknas sådana regler med koppling till privata sjukvårdsförsäkringar. Utredningen anser att ett första steg bör vara att stärka regionernas möjligheter att ta sitt ansvar som huvudmän för hälso- och sjukvården. Utredningen före- slår därför en skyldighet för regionerna att i avtalet med den privata vårdgivaren reglera hur det säkerställs att vårdgivarens övriga upp- drag inte påverkar de offentligfinansierade patienterna. Utredningen anser också att staten ska ta sitt ansvar genom en effektivare tillsyn över hälso- och sjukvården. Utredningen lämnar därför flera förslag
64
SOU 2021:80 |
Utredningens uppdrag och arbete |
till ny lagstiftning och andra författningsändringar. De redovisas och kommenteras i kapitel 13.
Utredningens strävan är också att bidra till ett helhetsperspektiv och transparens i frågan om privata sjukvårdsförsäkringar på det om- fattande politikområde som hälso- och sjukvårdspolitiken utgör och som ofta är uppe till diskussion. Kunskapen måste stärkas om hur privata sjukvårdsförsäkringar fungerar i praktiken, t.ex. hur mycket försäkringarna utnyttjas, vilka det är som nyttjar försäkringarna och vilken vård det är som betalas via en försäkring. Utredningen lämnar därför olika förslag för att stärka kunskapen om privata sjukvårds- försäkringar. De redovisas och kommenteras i kapitel 13.
2.1.3Beredskap för ytterligare åtgärder
Bristen på ändamålsenliga och tydliga regler har lett till en otillräck- lig kunskap och kontroll av de privata sjukvårdsförsäkringarna. Det gör det angeläget att oron för konsekvenserna av sjukvårdsförsäk- ringarna inte leder till förhastade beslut som inte bygger på en juridisk analys och faktabaserade underlag. Samtidigt är det viktigt att en beredskap byggs upp för att inom en nära framtid kunna vidta de ytterligare åtgärder som uppföljningen av utredningens förslag motiverar. Utifrån ny kunskap och erfarenhet om privata sjukvårds- försäkringar kan det därför framöver finnas behov av ytterligare åt- gärder. Se kapitel 14.
2.2Utredningens uppdrag och bakgrunden till uppdraget
2.2.1Uppdraget
I direktivet anges att utredaren ska
–beskriva de undanträngningseffekter eller risker för sådana effek- ter som privata sjukvårdsförsäkringar har lett till inom hälso- och sjukvården,
–föreslå författningsförslag, eller andra åtgärder som utredaren finner motiverade, som i möjligaste mån säkerställer att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar inte får snabbare tillgång till
65
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2021:80 |
vård eller bättre vård i den offentligt finansierade hälso- och sjuk- vården framför patienter utan sådana försäkringar,
–lämna ett författningsförslag som innebär begränsningar av hur hälso- och sjukvårdsverksamhet som bedrivs enligt avtal med regionen får finansieras, och
–analysera hur förslagen förhåller sig till rätten till egendomsskydd och näringsfrihet.
Utredningen ska även motivera eventuella begränsningar av den kommunala självstyrelsen.
2.2.2Bakgrunden till uppdraget
Bakgrunden till uppdraget framgår av direktivet1. I direktivet hän- visas till en rapport från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys2 där det konstateras att personer med privat sjukvårdsförsäkring i genomsnitt får vård snabbare än personer som söker vård genom den offentligfinansierade hälso- och sjukvården, och att det inte är sannolikt att det beror på att de i genomsnitt har större medicinska behov. Vidare konstateras i rapporten att patienter med offentlig finansiering på gruppnivå i genomsnitt får vänta längre än privat- finansierade patienter hos privata vårdgivare som tar emot båda typerna av patienter.
Av direktivet framgår att regeringen ser med oro på den rådande situationen och att en förutsättning för att ett välfärdssystem som det svenska ska fungera är att invånarna känner tillit till och för- troende för systemet. Den snabba utvecklingen där allt fler svenskar tecknar en privat sjukvårdsförsäkring och därigenom kan få förtur till vård riskerar, enligt direktivet, att urholka tilliten för hälso- och sjukvården. Vidare anges i direktivet att det är av grundläggande betydelse att lagstiftningen så långt det är möjligt säkerställer att huvudprinciperna för svensk hälso- och sjukvård inte åsidosätts.
I budgetpropositionen för 2021 gör regeringen flera uttalanden som är relevanta för frågan om privata sjukvårdsförsäkringar i hälso- och sjukvården.3 Regeringen skriver att alla ska erbjudas en behovs-
1Dir. 2020:83.
2Vård- och omsorgsanalys 2020:3.
3Prop. 2020/21:1 Utgiftsområde 9.
66
SOU 2021:80 |
Utredningens uppdrag och arbete |
anpassad och effektiv hälso- och sjukvård av god kvalitet och att en sådan vård ska vara jämlik, jämställd och tillgänglig.4 Regeringen uttalar att principen om vård efter behov ska tryggas och att till- gängligheten till vården ska förbättras. Regeringen betonar att en av de viktigaste frågorna för regeringen under innevarande mandat- period har varit att förbättra tillgängligheten inom hälso- och sjuk- vården genom kortare köer men att den pågående pandemin har inneburit att ett stort antal planerade besök och operationer har behövt ställas in. Det har medfört att antalet personer som väntat på vård längre än vårdgarantins 90 dagar har ökat kraftigt. Regeringen uttalar också att ökad tillgänglighet i vården kräver en kombination av lösningar och att den avser att genomföra insatser för att stödja regionerna i arbetet med att korta väntetiderna och minska köerna. En viktig del utgörs enligt regeringen av Tillgänglighetsdelegatio- nens arbete med att samverka med regionerna och stödja deras arbete med att ta fram och genomföra regionala handlingsplaner för kortare väntetider. En annan viktig del i arbetet för att korta köerna är, enligt regeringen, att regionernas och vårdgivarnas, oavsett ut- förare, samlade kapacitet används mer effektivt.5
Regeringen betonar också att vård ska finnas tillgänglig för alla i Sverige på lika villkor. Den offentligfinansierade hälso- och sjuk- vården ska vara jämlik och ges efter behov och inte betalningsförmåga. Regeringen påpekar att den därför har tillsatt denna utredning.6
I överenskommelsen från januari 2019 mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna (det s.k. januari- avtalet) finns skrivningar om att korta köerna och att trygga principen om vård efter behov. Vite eller sanktioner ska kunna åläggas huvud- män som inte uppfyller vårdgarantin, om det visar sig att andra åtgär- der inte räcker till.7 I juli 2021 tillträdde en ny regering.
4Prop. 2020/21:1 Utgiftsområde 9, s. 42.
5Prop. 2020/21:1 Utgiftsområde 9, s. 43.
6Prop. 2020/21:1 Utgiftsområde 9, s. 44.
7Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Libera- lerna och Miljöpartiet de gröna,
67
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2021:80 |
2.3Utredningens tolkning av uppdraget
2.3.1Uppdraget om privata sjukvårdsförsäkringar och den offentligfinansierade vården
Utredningen har sett behov av att tydliggöra begreppet offentlig- finansierad vård och förekomsten av sjukvårdsförsäkringar i den vår- den utifrån vad som anges i direktivet till utredningen.
Det saknas en legaldefinition av begreppet offentligfinansierad vård eller offentlig finansiering. Begreppen omnämns dock i ett fler- tal författningar och förarbeten. Med offentligfinansierad hälso- och sjukvård brukar avses vård som är finansierad av allmänna medel.8
Den offentligfinansierade hälso- och sjukvården betalas huvud- sakligen av regionen. Det gäller både sådan vård som regionen bedri- ver i egen regi och sådan vård som en privat vårdgivare utför enligt avtal på uppdrag av regionen. Regionerna får sina intäkter genom skatter och statliga bidrag men även genom patientavgifter. Det finns även olika former av privatfinansierad vård men den är av mar- ginell omfattning. Exempelvis kan vården betalas via en privat sjuk- vårdsförsäkring eller kontant direkt av patienten.
Utredningen kan inte finna att det förekommer privata sjuk- vårdsförsäkringar i den offentligfinansierade vården. Det finns dock inte några uttryckliga regler om huruvida det är tillåtet eller inte. Även om det inte förekommer några betalningar via privata sjuk- vårdsförsäkringar i den offentligfinansierade vården kan sådana för- säkringar ha konsekvenser för hälso- och sjukvården i olika avseen- den. Att privata sjukvårdsförsäkringar kan ha konsekvenser för den offentligfinansierade vården innebär inte att den försäkringsfinan- sierade vården kan ses som en del av den offentligfinansierade vår- den. Exempel på faktorer som kan påverkas av förekomsten av sjuk- vårdsförsäkringar är tillgång till hälso- och sjukvård och tillgång till personal samt prioriteringar mellan patienter.
I detta sammanhang är det också viktigt att komma ihåg att en privat vårdgivare kan utföra vård på uppdrag av olika uppdragsgivare, t.ex. en eller flera regioner, av en patient som betalar kontant eller av ett försäkringsbolag som betalar för en patient med en privat sjuk- vårdsförsäkring. Det är endast den vårdverksamhet som bedrivs på
8Se t.ex. prop. 2017/18:40, s. 84, prop. 1995/96:176, s. 54 f. och prop. 2009/10:67, s. 49.
68
SOU 2021:80 |
Utredningens uppdrag och arbete |
uppdrag av regionen som är offentligfinansierad medan den andra verksamheten är privatfinansierad.
Utredningen har tolkat skrivningarna i uppdraget om att säker- ställa ”att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar inte får snabb- are tillgång till vård eller bättre vård i den offentligt finansierade hälso- och sjukvården framför patienter utan sådana försäkringar”, som att den delen framför allt avser att tillförsäkra de offentlig- finansierade patienterna en god och patientsäker vård i enlighet med de grundläggande principer och bestämmelser som gäller för hälso- och sjukvården, så som den etiska plattformen för prioriteringar inom hälso- och sjukvården, i betänkandet refererad till som den etiska plattformen. De offentligfinansierade patienterna ska inte påverkas negativt av att vårdgivaren även tar emot privatfinansierade patienter. Det anges att utredningen i denna del ska föreslå för- fattningsförslag eller andra åtgärder. Sådana andra åtgärder kan t.ex. vara regeringsuppdrag till myndigheter om att utföra fördjupade analyser eller rekommendationer till andra aktörer om att ta fram riktlinjer eller annat stödmaterial.
Som framgår av kapitel 8 är det flera aktörer som menar att det är svårt att få ledning från den etiska plattformen i vissa frågor och också föreslår en översyn av den etiska plattformen av olika skäl. Bl.a. pågår en diskussion om hur den etiska plattformen ska tillämpas i frågor om privatfinansierad vård, efterfrågestyrd vård och patien- tens valfrihet, dvs. frågor som har koppling till privata sjukvårds- försäkringar. Utredningen konstaterar att den etiska plattformen är reglerad i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). Arbetet med att ta fram den etiska plattformen och tillhörande lagstiftning var inriktat på den offentligfinansierade vårdens åtaganden och hur regionerna skulle kunna klara av sitt uppdrag utan att nya resurser tillfördes vårdområdet. I de förarbeten som togs fram för över 30 år sedan saknas därför i princip helt resonemang om privatfinansierad vård. För det fall man vill ändra eller komplettera den etiska plattformen med resonemang om t.ex. privatfinansierad vård behöver man såle- des se över vilka effekter det får på lagstiftningen. Det har inte legat i utredningens uppdrag att se över den etiska plattformen med till- hörande lagstiftning.
Utredningen har även till uppdrag att ”lämna ett författnings- förslag som innebär begränsningar av hur hälso- och sjukvårdsverk- samhet som bedrivs enligt avtal med regionen får finansieras”.
69
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2021:80 |
Hälso- och sjukvårdsverksamhet som bedrivs enligt avtal med regio- nen är offentligfinansierad. Utredningen har sålunda tolkat denna del av uppdraget som att den avser hur den offentligfinansierade vården som utförs av en annan aktör än regionen får finansieras och då mer specifikt om den får finansieras med privata medel.
2.3.2En neutral begreppsapparat är nödvändig för en saklig diskussion
Privata sjukvårdsförsäkringar och deras konsekvenser är föremål för en förhållandevis omfattande debatt.9 Det saknas dock robusta kun- skapsunderlag och den officiella statistiken är bristfällig.10 Det saknas t.ex. uppgifter om hur mycket försäkringsbolagen betalar för hälso- och sjukvården. Det saknas också officiella uppgifter om vilken vård det är som betalas med sjukvårdsförsäkringar och vilka patienter det är som betalar på det sättet. Det saknas även heltäckande underlag om vilka konsekvenser privata sjukvårdsförsäkringar har på hälso- och sjukvården. Bristen på information försvårar en saklig diskussion.
I diskussionen om privata sjukvårdsförsäkringar finns skilda ideo- logiska uppfattningar om riskerna med sådana försäkringar och synen på välfärdssamhället och hälso- och sjukvården. För att kunna lämna en så korrekt och värderingsfri redogörelse som möjligt används i betänkandet juridiska begrepp och andra neutrala beskrivningar för att undvika att läsaren lägger in värderingar i begreppen. Utredningen använder sig i första hand av de definitioner som återfinns i regel- verken för att beskriva olika situationer. Se kapitel 2.5 för vilka begrepp som kommer att användas. I det följande kommenteras be- greppen kö och blandform.
En uppgift för denna utredning är att lämna förslag som säker- ställer att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar inte får snabbare tillgång till vård eller bättre vård i den offentligfinansierade hälso- och sjukvården framför patienter utan sådana försäkringar. Uppdraget rör således prioriteringar mellan olika patienter. I debat- ten om sjukvårdsförsäkringar används orden ”kö” och ”vårdkö” i samband med diskussionen om prioriteringar. Exempelvis beskrivs att patienter som betalar med privata sjukvårdsförsäkringar ”går före
9Se beskrivning av detta i kapitel 2.4.
10Vård- och omsorgsanalys 2020:3, s. 5.
70
SOU 2021:80 |
Utredningens uppdrag och arbete |
i kön och får en gräddfil i vården”.11 Ordet vårdkö förekommer även i andra sammanhang, t.ex. i diskussionen om i vilken ordning olika grupper ska få vaccin mot
Såvitt utredningen har kunnat se finns det inte några bestäm- melser om att det ska finnas en eller flera köer till hälso- och sjuk- vården och beskrivningen återfinns inte heller i några förarbeten. I kapitel 6, figur 6.2. beskrivs flera olika sätt för en patient att få vård.
Regionerna har stor frihet att bestämma hur hälso- och sjuk- vården ska vara organiserad och organisationen skiljer sig åt mellan regionerna. Hälso- och sjukvården är inte reglerad eller organiserad på ett sätt som förutsätter eller kräver att det finns en kö. Patienter kan t.ex. få vård i en annan region eller i ett annat land och utländska patienter kan få vård i Sverige. En patient kan också få vård av flera olika aktörer. T.ex. kan patientens första kontakt vara med vård som bedrivs av regionen i egen regi medan den fortsatta vården kan ges av en privat vårdgivare med regionen som huvudman.15 Dessutom är den hälso- och sjukvård som betalas med privata sjukvårdsförsäk- ringar organiserad på ett delvis annat sätt än den offentligfinansier- ade vården. Den vården är t.ex. inte uppbyggd utifrån fördelningen primärvård och specialistvård. Försäkringsbolagens villkor innebär att de enbart bekostar vårdåtgärder som utförs av de specialister som försäkringsbolaget har hänvisat till och har avtal med. Patienter som finansierar sin vård via privata sjukvårdsförsäkringar har således inte kontakt med primärvården på samma sätt som de offentligfinan- sierade patienterna.16
11Se t.ex. Katalys (2020).
12Folkhälsomyndighetens Rekommendation om vaccination mot
Se även SOU 2021:59, s. 35 och 134 om att använda andra begrepp än kö.
13Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Libera- lerna och Miljöpartiet de gröna,
14Socialstyrelsen har sedan den 25 juni 2020 regeringens uppdrag att stödja regionernas hantering av uppdämda vårdbehov samt följa och analysera väntetider i hälso- och sjukvården (S2020/05634/FS – delvis).
15För vidare beskrivning av detta, se kapitel 6.
16För vidare beskrivning av detta, se kapitel 5.
71
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2021:80 |
Utredningen kommer att i möjligaste mån undvika att använda begreppet kö och i stället beskriva vad som avses och då framför allt utifrån vad som gäller enligt regelverken. Värt att notera är att det inte finns regler om att få snabbast vård eller snabbare vård än någon annan. Däremot är det reglerat att olika vårdåtgärder ska ske inom viss föreskriven tid (vårdgarantin), att målet med hälso- och sjuk- vården bl.a. är en vård på lika villkor för hela befolkningen samt att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Det finns även regler om rapportering av vänte- tider till den nationella väntetidsdatabasen som SKR ansvarar för. Dessa olika legala beskrivningar kommer framför allt att användas i detta betänkande.
Ett annat ord som används i debatten är ”blandform” och att vårdgivaren blandar verksamhet bestående av offentligfinansierade patienter med verksamhet som består av privatfinansierade patien- ter.17 Med detta begrepp brukar avses den situationen att en privat vårdgivare har flera uppdragsgivare och bedriver vård på uppdrag av regionen, dvs. offentligfinansierad vård, och samtidigt tar emot patienter som betalar för hälso- och sjukvård med privata sjukvårds- försäkringar.
Den privata vårdgivarens organisation kan se olika ut. I och med att privata vårdgivare kan ha flera verksamheter och flera uppdrags- givare, både offentligfinansierade och privatfinansierade, kan det av olika skäl finnas behov av att kunna särskilja vissa delar av de olika verksamheterna. Exempelvis finns det regler om redovisning och bokföring som kan förutsätta skilda system och som gäller för alla aktörer, inte bara de privata vårdgivarna. Det finns även sekretess- regler som gör att uppgifter om patienter inte får delas helt fritt mellan olika verksamheter.
Förutom att det finns regler som förutsätter att systemen hålls separerade i vissa delar finns en frihet för vårdgivaren att organisera verksamheten på det sätt som denna anser vara lämpligt. I vissa fall är den vård som betalas med privata sjukvårdsförsäkringar separerad, t.ex. i en särskild juridisk person, i förhållande till den offentlig- finansierade vården, medan vissa aktörer inte har en lika tydlig uppdelning utan bedriver vården t.ex. i samma lokal och med samma personal. Eftersom utredningen menar att det finns en risk att begreppet ”blandform” associeras med sammanblandning eller hop-
17Se t.ex. Katalys (2020), s. 12 f.
72
SOU 2021:80 |
Utredningens uppdrag och arbete |
blandning kommer det begreppet att undvikas. I stället kommer utredningen beskriva vad som avses. Den vanligaste beskrivningen kommer då vara att vårdgivaren har flera uppdrag som kan vara offentligfinansierade eller privatfinansierade. Typ av uppdragsgivare kommer också beskrivas, t.ex. region, försäkringsbolag eller privat- betalande patienter.
2.4Utredningens arbete
I detta avsnitt beskrivs hur utredningen har arbetat med uppdraget. I utredningens direktiv beskrivs att utredaren i sitt arbete ska föra en dialog med och inhämta synpunkter från myndigheter, näringsliv och andra berörda i den utsträckning som utredaren behöver och bedömer är lämpligt. Utredningen har eftersträvat ett öppet arbets- sätt och har kontinuerligt fört dialog med olika aktörer.
Utredningen har anlitat konsultstöd för viss del av arbetet med faktainsamling, undersökningar och analyser. Detta arbete har ut- förts av Mapsec AB och Lumell Associates AB.
Förutom den egna insamlingen av relevant material till betän- kandet har utredningens arbete p.g.a.
2.4.1Inläsning, insamling och dialoger
Utredningen har undersökt författningstext, förarbeten till lagstift- ning, rättsfall och tagit del av forskningsmaterial, myndighetsrap- porter, litteratur och övriga källor som har haft relevans för upp- draget.
Utredningen har även tagit del av den omfattande debatten vad gäller privata sjukvårdsförsäkringar.18 Vård- och omsorgsanalys gjorde en artikelsökning för tiden den 16 september 2019 till den 16 mars 2020 och fann att det då publicerades närmare 1 400 artiklar
18För t.ex. riksdagsmotioner se Socialutskottets betänkande 2020/21:SoU16. För debatt i regionerna, se t.ex. regionfullmäktige i Västra Götalandsregionens beslut den 18 maj 2021, § 111 (beslut med anledning av motionen Förslag om hårdare krav vid upphandlingar för att undvika personalbrist och en ojämlik vård, RS
73
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2021:80 |
om privata sjukvårdsförsäkringar.19 Även utredningen har gjort en artikelsökning i ett mediearkiv och under tiden den 1 augusti 2020 till den 31 juli 2021 blev det 421 träffar med koppling till privata sjukvårdsförsäkringar. Träffarna återfinns i tryckt press, webb och TV/Radio.20 Debattörerna är framför allt forskare, politiker och organisationsföreträdare. Frågor som debatteras rör bl.a. huruvida privata sjukvårdsförsäkringar är förenliga med den s.k. etiska platt- formen och jämlik vård för hela befolkningen, hur långt regionernas ansvar sträcker sig, IVO:s tillsyn, vinster i välfärden samt bisysslor.
I detta betänkande hänvisas på flera ställen till vad som diskuteras och debatteras i ”den allmänna debatten” se t.ex. detta kapitel om vilka begrepp som används, kapitel 5 om fackförbundens inställning till privata sjukvårdsförsäkringar, kapitel 8 om den etiska plattfor- men och en jämlik vård för hela befolkningen, kapitel 9 om bisysslor, kapitel 10 om den internationella debatten samt kapitel 12 om synen på välfärdssamhället. Det är tydligt att det finns skilda åsikter i dessa frågor men det har inte varit möjligt för utredningen att närmare sortera och gruppera de olika åsikterna. Det är därför inte möjligt att t.ex. återge samtliga källor i noterna i betänkandet. Utredningens hänvisningar till vad som debatteras ska inte heller betraktas som uttömmande. I vissa fall gör utredningen exemplifieringar och sam- manfattningar av vad som förekommer i debatten.
Utredningen har därutöver samlat in information genom enkäter, intervjuer och dialoger med olika aktörer. Utredningen har skickat ut två olika enkäter. Den ena har gått till de olika patientnämnderna i Sverige. Den andra enkäten riktade sig till upphandlare hos regio- nerna.
Utredningen har genomfört två strukturerade intervjusessioner. I den första intervjuades företrädare för regioner. I den andra inter- vjuades företrädare för privata vårdgivare. Dessa beskrivs närmare i kapitel 6.
Utredningar har vidare haft kontakt med andra pågående utred- ningar som Delegationen för ökad tillgänglighet i hälso- och sjuk- vården (S 2020:12) och Utredningen om sammanhållen information inom vård och omsorg (S 2019:01).
Utredningen har också deltagit i en policydialog den 16 juni 2021 anordnad av Socialstyrelsen i samarbete med European Observatory
19Vård- och omsorgsanalys 2020:3, s. 43.
20Sökning i Retrievers mediearkiv, perioden den 1 augusti 2020 till den 31 juli 2021.
74
SOU 2021:80 |
Utredningens uppdrag och arbete |
on Health Systems and Policies, på temat Privata sjukvårdsförsäk- ringar i Sverige – lärdomar från andra länder.
Förutom att utredningen har haft kontakt med de myndigheter som varit representerade i utredningens expertgrupp har kontakter tagits med SCB, Skatteverket, Finansinspektionen och Riksrevisio- nen. Vad gäller organisationer m.m. som inte har varit representerade i utredningen har utredningen haft kontakt med Vårdföretagarna, Smer och Funktionsrätt Sverige. Utredningen har också haft kon- takter med forskare verksamma vid universitet i Uppsala, Stockholm, Lund och Linköping.
2.4.2Expertgrupp och sammanträden
Till utredningen är en expertgrupp knuten med sakkunniga från myndigheter, organisationer och Regeringskansliet. Expertgruppen består av fyra sakkunniga från Regeringskansliet och elva experter som representerar myndigheterna IVO, Konkurrensverket, Myn- digheten för vård- och omsorgsanalys, Socialstyrelsen och Upp- handlingsmyndigheten samt organisationerna LO, SKR, Svensk för- säkring, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och Vård- förbundet.
Deltagarna i expertgruppen har bidragit med värdefulla och kon- struktiva synpunkter och underlag under hela utredningsarbetet. Sammanlagt har fem utredningssammanträden hållits. Inför sam- manträdena har utredningen delat texter för genomläsning av expert- gruppen. Sammanträdena har fokuserat på diskussion utifrån de utskickade texterna och utifrån olika teman.
Vid ett av utredningens sammanträden deltog en representant för Vårdföretagarna. Representanter från Smer och Länsförsäkringar har även deltagit som gästföreläsare vid några av sammanträdena.
2.5Begrepp som används i betänkandet
Utredningen använder följande begrepp. Beskrivningen sker i bok- stavsordning. Vid citat används originalordet.
75
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2021:80 |
Avtal om att bedriva vård på uppdrag av regionen
Regionen kan uppdra åt någon annan aktör att bedriva den vård som regionen ansvarar för. Uppdraget ska då regleras i avtal. I hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) beskrivs detta som ett ”avtal med annan om överlämnande av uppgifter” och att regioner ”får med bibehållet huvudmannaskap sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som regionen ansvarar för enligt denna lag”. Liknande beskrivning används i 10 kap. kommunallagen (2017:725).
Ibland beskrivs denna situation, dvs. när regionen lämnar över uppgiften att utföra vården till annan aktör, som att regionen köper vård från andra aktörer. Detta till skillnad från när regionen pro- ducerar vård i egen regi. Andra begrepp som används är att regionen upphandlar eller avtalar om vård.
Utredningen kommer huvudsakligen använda beskrivningarna ”bedriva” eller ”utföra” vård på uppdrag av regionen eller med regio- nen som uppdragsgivare. Även beskrivningen att ”regionen har läm- nat över driften” till någon annan, t.ex. till en privat vårdgivare, kommer att användas.
21Socialutskottets betänkande 1996/97:SoU14, beslut i riksdagen den 16 april 1997.
22SOU 2001:8, s. 107.
76
SOU 2021:80 |
Utredningens uppdrag och arbete |
etiska plattformen och tillhörande regelverk togs framför allt fram för att hantera prioriteringar i den offentligfinansierade vården, dvs. inte i den privatfinansierade vården.
God vård
Det används flera olika begrepp och beskrivningar för att beskriva målet med hälso- och sjukvården och hur den bör vara utformad och bedrivas.
Vissa begrepp och beskrivningar finns i lagstiftning som kom- pletteras med skrivningar från myndigheter. God vård är ett kvali- tetsbegrepp. I hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, anges att målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Målbestämmelserna infördes i tidigare hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). I propositionen till den lagen var det tydligt att lagen hade karaktären av en målinriktad ramlag ”med möjlighet för huvudmännen att anpassa verksamheten efter lokala och regionala behov och förutsättningar”.23 Det uttalades vidare att ”målen anger önskvärda framtida tillstånd”.24
I förarbetena uttalas att det ”främsta målet är en god hälsa för hela befolkningen”. Vidare uttalas att målet om en god hälsa förutsätter åtgärder för att befästa, skapa eller återställa ett så gott hälsotillstånd som möjligt för den enskilde individen. Det förutsätter också all- mänt förebyggande insatser för att så långt som möjligt begränsa riskerna i livsmiljön och därmed en god hälsopolitisk planering.25
Om det andra målet ”en vård på lika villkor för hela befolk- ningen” uttalas i förarbetena att det innebär att det i princip bör vara möjligt för alla, oavsett var de bor i landet, att vid behov och på lika villkor få del av hälso- och sjukvårdens tjänster. Därav följer bl.a. att ekonomiska, sociala, språkliga, religiösa, kulturella och geografiska förhållanden inte får hindra den enskilde att erhålla vård. Möjlig- heterna att vid behov erhålla vård får sålunda inte, enligt uttalanden i förarbeten, påverkas av sådana förhållanden som ålder, kön, för- måga att ta initiativ, utbildning, betalningsförmåga, nationalitet, kul- turella olikheter, sjukdomens art och sjukdomens varaktighet. Inte heller eventuella väntetider får påverkas av sådana förhållanden.
23Prop. 1981/82:97, s. 17.
24Prop. 1981/82:97, s. 26.
25Prop. 1981/82:97, s. 27.
77
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2021:80 |
Även för inte akuta eller mindre allvarliga tillstånd måste möjligheter finnas att få god vård inom rimlig tid. I förarbetena anges att sam- hället måste ha skyldighet att se till att, inom ramen för tillgängliga resurser och kunskaper, vård erbjuds åt alla vårdbehövande. Därvid är det särskilt angeläget för samhället att värna om vissa grupper som är särskilt utsatta, t.ex. äldre och handikappade.26
I förarbetena betonas huvudmännens ansvar för dessa mål och det är tydligt att det är den offentligfinansierade vården som bestämmel- sen framför allt tar sikte på och därmed inte den privatfinansierade vården.27
I nuvarande hälso- och sjukvårdslag (2017:30), HSL, är också den s.k. etiska plattformen reglerad. Det anges i 3 kap. 1 § att vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet samt att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Vidare anges i 4 kap. 1 § att offentligt finansierad hälso- och sjukvårdsverksamhet ska vara organiserad så att den främjar kostnadseffektivitet. I samma lag anges också, i 3 kap. 2 §, att hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa.
Det finns olika författningskrav på vårdens kvalitet och utförande som alla huvudmän och vårdgivare måste följa. En grundläggande utgångspunkt, som anges i 5 kap. 1 § HSL, är att hälso- och sjuk- vårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Det innebär att vården särskilt ska
1.vara av god kvalitet med en god hygienisk standard,
2.tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säker- het,
3.bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4.främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårds- personalen, och
5.vara lätt tillgänglig.
Socialstyrelsen har utvecklat begreppet god vård i sex dimensioner, som utgår från både patienters förväntningar på vården och från regelverk, nämligen följande:
26Prop. 1981/82:97, s. 27 f.
27Prop. 1981/82:97, s. 27 f.
78
SOU 2021:80 |
Utredningens uppdrag och arbete |
1.Kunskapsbaserad och ändamålsenlig hälso- och sjukvård. Kun- skapsbaserad och ändamålsenlig hälso- och sjukvård innebär att vården ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och ut- formas för att möta den individuella patientens behov på bästa möjliga sätt.
2.Säker hälso- och sjukvård. Säker hälso- och sjukvård innebär att vårdskador förhindras genom ett aktivt riskförebyggande arbete.
3.Patientfokuserad hälso- och sjukvård. En patientfokuserad hälso- och sjukvård innebär att vården ges med respekt och lyhördhet för individens specifika behov, förväntningar och värderingar, och att dessa vägs in i de kliniska besluten.
4.Effektiv hälso- och sjukvård. Med effektiv hälso- och sjukvård avses att tillgängliga resurser utnyttjas på bästa sätt för att uppnå uppsatta mål. Detta innebär att vården utformas och ges i samverkan mellan vårdens aktörer baserat på tillståndets svårighetsgrad och kostnadseffektiviteten för åtgärderna.
5.Jämlik hälso- och sjukvård. Jämlik hälso- och sjukvård innebär att vården tillhandahålls och fördelas på lika villkor för alla.
6.Hälso- och sjukvård i rimlig tid. Hälso- och sjukvård i rimlig tid innebär att ingen patient ska behöva vänta oskälig tid på de vård- insatser som han eller hon har behov av.28
I 7 kap. 2 a § HSL regleras också att regionen ska organisera hälso- och sjukvårdsverksamheten så att vården kan ges nära befolkningen.
I 2 kap. 1 § patientlagen (2014:821) anges att vården ska vara lätt tillgänglig. Regeringen beskriver begreppet tillgänglig i kommitté- direktivet till Tillgänglighetsdelegation.29 I direktivet anges att till- gänglighet handlar om balansen mellan invånarnas behov av vård och vårdens kapacitet och resurser att möta dessa. En tillgänglig vård innebär att vården är lätt att komma i kontakt med och att insatser ges inom rimlig tid. Tillgänglighet, enligt direktiven till den utredningen, handlar också om geografisk närhet, behovsanpassade öppettider, gott bemötande och möjligheter till digitala kontaktlösningar med vår-
28Se t.ex. Socialstyrelsen (2019) och Socialstyrelsen
29Dir. 2020:81. Utredningens formella namn är Delegationen för ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården.
79
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2021:80 |
den. Vidare innebär tillgänglighet att hälso- och sjukvården ska ut- formas så att den inte utestänger personer med särskilda behov, som t.ex. personer med funktionsnedsättningar eller personer som har ett annat modersmål än svenska. I direktiven anges att det är av särskild vikt att berörda aktörer beaktar eventuella risker för undanträng- ningseffekter, dvs. att patienter med mindre medicinska behov ges vård före patienter med större medicinska behov, vid utformandet av olika tillgänglighetsinsatser.30
IVO skriver i en rapport att ”för att hälso- och sjukvården ska kunna uppnå målen måste befolkningen kunna komma i åtnjutande av hälso- och sjukvården. Att hälso- och sjukvården är tillgänglig för befolkningen är alltså en förutsättning för målet om en vård på lika villkor”.31
Regeringen utvecklar sitt mål på hälso- och sjukvårdspolitikens område i Budgetpropositionen för 2021. Där framgår att målet för hälso- och sjukvårdspolitiken är att befolkningen ska erbjudas en behovsanpassad och effektiv hälso- och sjukvård av god kvalitet. En sådan vård ska vara jämlik, jämställd och tillgänglig. På det folkhälso- politiska området är regeringens övergripande mål att skapa sam- hälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolk- ningen och sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation.32
Utredningen kommer precisera vilka mål och krav som avses med olika beskrivningar i betänkandet. T.ex. kommer det särskilt anges i de fall utredningen avser bestämmelsen om att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. I de fall det är nödvändigt med en övergripande beskrivning kommer begreppen god och patientsäker vård att användas. Se nedan om begreppet patientsäker vård.
Huvudman
Med begreppet huvudman avses i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, den region eller den kommun33 som enligt den lagen ansvarar för att erbjuda hälso- och sjukvård (se 2 kap. 2 §). I samma
30Dir. 2020:81.
31IVO
32Prop. 2020/21:1 Utgiftsområde 9.
33Den kommunala hälso- och sjukvården kommer inte att beröras närmare i detta betänkande, då den inte omfattas av utredningens direktiv.
80
SOU 2021:80 |
Utredningens uppdrag och arbete |
bestämmelse anges också att inom en huvudmans geografiska om- råde kan en eller flera vårdgivare bedriva verksamhet. En region kan bedriva hälso- och sjukvården i egen regi och är då både huvudman och vårdgivare. Enligt HSL är det således endast regionen som kan benämnas huvudman. Utredningen kommer att använda begreppet huvudman för att beskriva när regionen har det övergripande ansvaret för hälso- och sjukvården och lämnat över viss vård till pri- vata vårdgivare. Regionens ansvar som huvudman består bl.a. av att erbjuda vård (antingen i egen regi eller genom uppdrag åt någon annan) och att finansiera, organisera och planera vården.
En privat vårdgivare kan inte vara huvudman enligt HSL:s defi- nition. Det finns inte något annat vedertaget begrepp för att beskriva en sådan aktör, utan utredningen kommer i dessa situationer särskilt skriva ut vad som då avses, t.ex. att en privat vårdgivare bedriver vård som inte är på uppdrag av regionen. I vardagligt tal brukar detta benämnas som ”privat privat” vård.
Begreppet huvudman har alltså en annan innebörd inom hälso- och sjukvården än på skolans område. Skollagen (2010:800) bygger på att det finns både enskilda och offentliga huvudmän. Kommunen är huvudman för de kommunala skolorna. Däremot är det skolans styrelse som är huvudman för de fristående skolorna. Det är huvud- mannen som bestämmer hur skolan ska arbeta, ser till att skolan har de resurser som krävs och arbetar för att skolan ska bli bättre. Det är huvudmannen som ansvarar för att alla elever ska nå målen. Huvudmannen ska också se till att utbildningen följer de bestäm- melser som finns. Eftersom kommunerna inte är huvudmän för de fristående skolorna har de inte möjlighet att ställa krav på någon annan verksamhet än sådan de själva ansvarar för.34
Komplementär respektive supplementär sjukvårdsförsäkring
Privata sjukvårdsförsäkringar delas ibland in i komplementära respektive supplementära sjukvårdsförsäkringar. Denna indelning används t.ex. vid internationella jämförelse då det skiljer sig åt mellan länderna vilken typ av försäkringar som är vanligast. I Sverige är supplementära sjukvårdsförsäkringar vanligast (cirka 6,5 procent av befolkningen har en sådan försäkring) medan det t.ex. i Kanada är
34SOU 2017:38, s. 59.
81
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2021:80 |
vanligast med komplementära försäkringar (cirka 69 procent av befolkningen har en sådan försäkring), se kapitel 10.
En komplementär sjukvårdsförsäkring innefattar sådant som inte erbjuds inom ramen för det offentliga hälso- och sjukvårdssystemet. En supplementär sjukvårdsförsäkring innefattar sådant som erbjuds inom det offentliga hälso- och sjukvårdssystemet, men då ofta med erbjudande om t.ex. tillgänglighet, korta väntetider eller valfrihet i olika former. Supplementära sjukvårdsförsäkringar kan innehålla in- slag som räknas som komplementära. T.ex. ersätter flera av de svenska sjukvårdsförsäkringarna patientens utgifter för avgifter.
Offentligfinansierad vård
Som tidigare nämnts i kapitel 2.3.1 saknas det en legaldefinition av begreppet offentligfinansierad vård eller offentlig finansiering. Be- greppen omnämns i ett flertal författningar och förarbeten. Med offentligfinansierad hälso- och sjukvård brukar avses vård som är finansierad av offentliga medel, dvs. inte privatfinansierad.
Med offentligfinansierad vård avser utredningen sådan vård som bedrivs av regionen i egen regi och som betalas med offentliga medel, bl.a. skatt och statsbidrag. Med offentligfinansierad vård avses även sådan vård som regionen, enligt avtal, uppdragit åt en privat vård- givare att utföra och som betalas av regionen. Däremot är inte sådan verksamhet som en vårdgivare utför men som inte sker på uppdrag av regionen offentligfinansierad. Det innebär att en privat vårdgivare som har flera uppdragsgivare kan utföra både vård som är offent- ligfinansierad och vård som inte är offentligfinansierad.
Patientsäker vård
Patientsäkerhetslagen (2010:659), PSL, syftar till att främja hög patientsäkerhet inom hälso- och sjukvård och därmed jämförlig verksamhet. I lagen finns bestämmelser om vårdgivarens skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete och att vård- givaren ska planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravet på god vård i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) respektive tandvårdslagen (1985:125) upprätthålls. All vård ska ges i överenstämmelse med vetenskap och beprövad
82
SOU 2021:80 |
Utredningens uppdrag och arbete |
erfarenhet. Vidare ska alla patienter ges sakkunnig och omsorgsfull vård.
Patientsäkerhet definieras i 1 kap. 6 § PSL som skydd mot vårdskada. Begreppet patientsäkerhet utgör en kvalitetsdimension i vården som är nära förknippad med god vård som avser att vården är av god kvalitet och tillgodoser patientens behov av trygghet och säkerhet. Patientsäkerhet avser ett tillstånd i vården som har att göra med i vilken grad vården förmår hindra att patienter skadas i och av vården. Patientsäkerhet kan också avse avsaknad av åtgärder när sådana är motiverade utifrån patientens tillstånd. Om patientsäker- heten är god minskar risken för vårdskador. Begreppet patient- säkerhet säger dock inget om nivån på säkerheten, eller hur respek- tive av vem något ska göras. Vidare förutsätter hög patientsäkerhet att andra lagar eller föreskrifter som gäller inom vården följs, t.ex. att vården bedrivs i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.35 IVO:s tillsyn över hälso- och sjukvården regleras i patientsäkerhetslagen.
Som beskrivs ovan under begreppet god vård kommer utred- ningen precisera vilka mål och bestämmelser som avses. I de fall det är nödvändigt med en övergripande beskrivning av dessa mål och bestämmelser kommer begreppen god och patientsäker vård att användas.
Vårdgivare
Det finns olika begrepp som definierar den som bedriver hälso- och sjukvård. I hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, används be- greppet vårdgivare och där avses statlig myndighet, region, kom- mun, annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet. Vårdgivarna har ett särskilt ansvar för patienter och andra i samband med den direkta hälso- och sjuk- vården men ska inte förväxlas med den person som rent faktiskt ger vården.36
Regionen behöver inte bedriva hälso- och sjukvården i egen regi utan kan uppdra åt en annan aktör att bedriva vården. I HSL används lokutionen ”någon annan” (15 kap. 1 §) för de situationer då regionen
35IVO
36Prop. 2016/17:43, s. 129.
83
Utredningens uppdrag och arbete |
SOU 2021:80 |
lämnar över uppgiften att bedriva vård till t.ex. en annan region eller en privat vårdgivare. I kommunallagen (2017:725) benämns motsva- rande aktör ”privat utförare” (10 kap. 7 §) och i lagen (2008:962) om valfrihetssystem ”leverantör” (2 kap. 3 §). I äldre förarbeten användes begreppet entreprenad.37
Vårdgivare med enbart privat finansiering omfattas också av begreppet vårdgivare. Utredningen använder begreppet vårdgivare för den som bedriver hälso- och sjukvården, oavsett om det är en region som gör det i egen regi, om det är en privat vårdgivare som bedriver vården på uppdrag åt regionen eller om vården bedrivs av en privat aktör utan uppdrag från regionen.
Av förarbetena till bestämmelsen om vårdgivare i HSL framgår att huvudmannen och vårdgivaren som regel båda har ansvar för att uppfylla kraven i de bestämmelser som gäller för all hälso- och sjuk- vård enligt avdelning II i lagen. Regionens särskilda ansvar som huvudman framgår framför allt av avdelningarna III och V i lagen. Regeringen uttalar också i förarbetena att ansvaret som åligger en vårdgivare är detsamma oavsett om vårdgivaren samtidigt är huvud- man för verksamheten eller inte. Bestämmelser i lagen som är tillämpliga på vårdgivare gäller samtliga vårdgivare.38
Vårdkontakt och vårdtillfälle
Begreppen vårdkontakt och vårdtillfälle har i vissa sammanhang specifika betydelser och det kan vara nödvändigt att kunna särskilja begreppen. I Socialstyrelsens termbank39 beskrivs vårdkontakt som ”kontakt mellan patient och hälso- och sjukvårdspersonal då hälso- och sjukvård utförs”. Vårdtillfälle beskrivs på samma ställe som ”vårdkontakt i sluten vård”.
Vårdkontakt är alltså ett vidare begrepp där ett vårdtillfälle kan vara ett exempel på en vårdkontakt. Andra exempel på vårdkontakter kan vara mottagningsbesök, hembesök och distanskontakt.40
I betänkandet används begreppen utifrån hur Socialstyrelsen definierat dem.
37Se t.ex. prop. 1992/93:43.
38Prop. 2016/17:43, s. 86 ff.
39https://termbank.socialstyrelsen.se/
40Se t.ex. Region Stockholm, HSN
84
SOU 2021:80 |
Utredningens uppdrag och arbete |
Väntetider och tidsgränser
Som beskrivs ovan kommer utredningen att undvika att använda begreppet kö och i stället beskriva vad som avses och då framför allt utifrån vad som gäller enligt regelverken. De regler som är av intresse är reglerna om vårdgarantin, som är en försäkran om att den enskilde inom viss tid ska få olika vårdåtgärder. I 9 kap. i hälso- och sjuk- vårdslagen (2017:30), HSL, finns sådana bestämmelser, dvs. att regionen ska erbjuda vårdgaranti åt den som omfattas av regionens ansvar. Däremot omfattas inte de personer som omfattas av en annan regions ansvar för hälso- och sjukvård av regionens vårdgaranti, enligt 8 kap. 3 § HSL. Närmare bestämmelser finns i hälso- och sjukvårdsförordningen (2017:80).
Vårdgarantin reglerar inom vilka tidsgränser patienten ska erbjudas kontakt, bedömning, besök och planerad vård. Däremot reglerar den inte om vård alls ska ges, vilken vård som i så fall ska ges eller hur lång tid utredningen, diagnostiseringen eller behandlingen
m.m.av patienten får ta. Vårdgarantin anger alltså inte hur snart en åtgärd ska ske. Däremot uttalar vårdgarantin att olika vårdåtgärder bör ske senast inom vissa tydligt angivna tidsramar.
Bestämmelserna om vårdgarantin gäller inte för den privat- finansierade vården. I de avtal som försäkringsbolagen tecknar med privata vårdgivare gäller ofta andra tidsgränser än vad som anges i regionernas avtal med de privata vårdgivarna.
Regeringen har uttalat att vårdgarantin inte är överordnad den etiska plattformens principer. Det är utredningens bedömning att samma sak gäller för de oreglerade tidsgränser som anges i t.ex. avtalen mellan den privata vårdgivaren och försäkringsbolagen. Var- ken den författningsreglerade vårdgarantin, eller de avtalsvillkor om tidsgränser som används i samband med försäkringsfinansierad vård, är således överordnade den etiska plattformens principer. Det är den med störst behov som ska ges företräde till vården. Först när den bestämmelsen är uppfylld kan vårdgivaren tillämpa de olika regler och avtalsvillkor om tidsgränser som gäller för vården.
I betänkandet anges vilka väntetider respektive tidsgränser som avses, dvs. antingen utifrån den författningsreglerade vårdgarantin eller utifrån vad som regleras i avtalet mellan försäkringsbolaget och den privata vårdgivaren.
85
3 Gällande rätt
3.1Inledning
I detta kapitel ges en översiktlig redogörelse för lagstiftning och andra regler som särskilt berör de frågeställningar som utredningen har att ta ställning till.
Framställningen i detta kapitel följer olika ämnesområden. Kapitlet börjar med ett område som rör hälso- och sjukvårdsrelaterad lagstift- ning. Därefter följer ett område som tar upp regionernas befogenhe- ter, ansvar och skyldigheter, inklusive upphandlingsfrågor och regler om bisysslor. Därefter följer ett område kopplat till olika skydd- och rättighetslagstiftningar. Nästa område kopplar till lagstiftning som rör hälsodata, statistik och sekretess. Slutligen finns ett skatterättsligt område.
Det finns över 250 författningar som innehåller bestämmelser som reglerar olika förhållanden inom hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och patientlagen (2014:821) innehåller grundläggande och övergripande bestämmelser på hälso- och sjuk- vårdsområdet. Patientsäkerhetslagen (2010:659) syftar till att främja hög patientsäkerhet inom hälso- och sjukvården och innehåller bl.a. bestämmelser om Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) tillsyn.
Bestämmelser om kommunal självstyrelse inklusive frågor om överlämnande av kommunala angelägenheter till andra utförare finns
iregeringsformen, kommunallagen (2017:725) och hälso- och sjuk- vårdslagen. Även andra delar av kommunallagen och lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter är av relevans för de frågor utredningen har att hantera.
Av relevans för utredningen är också bestämmelser som styr upp- handlingen av sjukvård och ersättningen till dem som utför vården. Sådana bestämmelser finns bl.a. i lagen (2016:1145) om offentlig upphandling och lagen (2008:962) om valfrihetssystem.
87
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
Andra bestämmelser som har relevans för utredningen är rätten till näringsfrihet och egendomsskydd, skattemässig hantering av pri- vata sjukvårdsförsäkringar samt bisysslor.
Slutligen är bestämmelser om hälsoregister relevanta för utred- ningen. Sådana bestämmelser återfinns i lagen (1998:543) om hälso- dataregister med flera författningar.
Hälso- och sjukvårdsrelaterad lagstiftning
3.2Regeringsformen
I 1 kap. 2 § regeringsformen anges att den enskildes personliga, eko- nomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Vidare anges att särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. Bestäm- melsen, som trädde i kraft år 1977, uttrycker en målsättning för staten, till skillnad från de fri- och rättigheter som regleras som bin- dande rättsregler i 2 kap. regeringsformen. Målsättningsbestämmel- sen uttrycker en politisk strävan och inte en utkrävbar rätt till viss vård av en särskild standard som svarar mot ett definierat behov för individen. Det har dock ansetts väsentligt att i grundlag ge uttryck för viktiga värden i form av sociala rättigheter som får stor betydelse för den enskildes välfärd och som också utgör en grundläggande förutsättning för demokrati.1
3.3Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30)
3.3.1Inledning
Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), förkortad HSL, är den centrala lagen för hälso- och sjukvården. Lagen trädde i kraft den 1 april 2017 och ersatte då den tidigare hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).2 Syftet med den nya hälso- och sjukvårdslagen var att göra regel- verket överskådligare, tydligare och mer lättillgängligt samt mer i
1Prop. 1975/76:209, s. 128, prop. 2009/10:80, s. 246 och SOU 1975:75, s. 93 och 183 f.
2Införd genom prop. 1981/82:97.
88
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
enlighet med intentionen om en målinriktad ramlag.3 Lagen inne- håller bl.a. definitioner och mål för hälso- och sjukvården.
Lagen är uppbyggd utifrån kapitelindelade avdelningar där bestämmelser av liknande karaktär samlas. Avdelningarna baseras på de olika aktörerna inom hälso- och sjukvårdsområdet och deras an- svar, dvs. regioner och kommuner som huvudmän. Strukturen tyd- liggör regionens och kommunernas tudelade ansvar som både huvudmän och vårdgivare. Lagen består av fem avdelningar: avdel- ning I innehåller inledande bestämmelser
Med hälso- och sjukvård avses enligt 2 kap. 1 § HSL åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador samt sjuktransporter och omhändertagande av avlidna.
Med sluten vård avses enligt 2 kap. 4 § HSL hälso- och sjukvård som ges till en patient som är intagen vid en vårdinrättning. Med öppen vård avses annan hälso- och sjukvård än sluten vård (2 kap. 5 § HSL), varav primärvården är en del.
Med primärvård avses hälso- och sjukvårdsverksamhet där öppen vård ges utan avgränsning när det gäller sjukdomar, ålder eller patientgrupper. Primärvården svarar för behovet av sådana åtgärder i form av medicinsk bedömning och behandling, omvårdnad, före- byggande arbete och rehabilitering som inte kräver särskilda medi- cinska eller tekniska resurser eller någon annan särskild kompetens (2 kap. 6 § HSL).4 Sedan den 1 juli 2021 finns även en bestämmelse i 13 a kap. 1 § HSL5 om vad som ska ingå i primärvårdens grund- uppdrag, nämligen att regioner och kommuner inom ramen för verk- samhet som utgör primärvård särskilt ska:
–tillhandahålla de hälso- och sjukvårdstjänster som krävs för att tillgodose vanligt förekommande vårdbehov,
–se till att vården är lätt tillgänglig,
3Prop. 2016/17:43, s. 1.
4Definitionen fick en delvis ny lydelse som trädde i kraft den 1 juli 2021 genom prop. 2019/20:164.
5För förarbetsuttalanden, se prop. 2019/20:164, s. 73 ff.
89
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
–tillhandahålla förebyggande insatser utifrån såväl befolkningens behov som patientens individuella behov och förutsättningar,
–samordna olika insatser för patienten i de fall det är mest ända- målsenligt att samordningen sker inom primärvården, och
–möjliggöra medverkan vid genomförande av forskningsarbete.
3.3.2Lagens bestämmelser som gäller för all hälso- och sjukvård
De grundläggande målen för den svenska hälso- och sjukvården är, som framgår av 3 kap. 1 § första stycket HSL, en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Målen infördes i den ursprungliga hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Det saknades tidigare några samlade övergripande mål för hälso- och sjukvården. Då fanns bara olika mål som uttalades av olika instanser och som formulerades på olika sätt. Enligt regeringen hade värdet av ett samlat mål även ökat då Sverige gått från ett gynnsamt ekonomiskt läge där olika disparata mål ändå hade kunnat tillgodoses till ett kärvare ekonomiskt läge som förväntades bestå under en lång tid. Målen infördes för att, enligt regeringen, ”lägga fast mer översiktliga riktlinjer för arbetet inom hälso- och sjukvården”. Vidare angavs att målen bör ange ”önskvärda framtida tillstånd” och inte bör ”ange egenskaper eller krav på organisatoriska eller andra förändringar”.6
Regeringen uttalade i propositionen till den ursprungliga HSL att en första del av det övergripande målet för hälso- och sjukvården är att åstadkomma ett tillstånd där hela befolkningen har en god hälsa.7 Vad som avses med god hälsa sågs, enligt regeringen, som svårt att klart definiera, vilket till stor del berodde på att begreppet hälsa oftast sätts i samband med den enskilda människan och att dess betydelse därför kan påverkas av individuella förhållanden. En annan svårighet angavs vara den varierande och föränderliga synen på vad som är friskt och sjukt. Vidare angavs att innebörden av begreppet hälsa i hög grad påverkas av sociala och kulturella förhållanden och av värderingar vid den aktuella tiden samt att uppfattningarna om hälsa varierar mellan olika sociala grupper och åldersgrupper. Regeringen hänvisade även till WHO:s definition av hälsobegreppet som angav att
6Prop. 1981/82:97, s. 26.
7Prop. 1981/82:97, s. 27.
90
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
”hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt väl- befinnande och ej endast frånvaro av sjukdom och svaghet”.8
Att vården ska ges på lika villkor för hela befolkningen innebär enligt motiven i samma proposition att det ska vara möjligt för alla
–oavsett var de bor i landet – att vid behov och på lika villkor få del av hälso- och sjukvårdens tjänster.9 Regeringen uttalade vidare att möjligheterna att få vård inte får påverkas av sådana förhållanden som ålder, kön, förmåga att ta initiativ, betalningsförmåga, utbild- ning, nationalitet, språk, religion, kulturella olikheter och andra lik- nande förhållanden.10
I 3 kap. 1 § HSL andra stycket lagfästs huvudprinciper för hur resurserna i svensk sjukvård ska fördelas mellan medborgarna liksom allmänna utgångspunkter för prioriteringar inom hälso- och sjuk- vården. Prioriteringarna vilar på riksdagens beslut från 1997 om rikt- linjer för prioriteringar i vården.11 Den etiska plattformen för priori- teringsbeslut syftar till att förstärka och fördjupa HSL:s grundtema och mål: en god vård på lika villkor för hela befolkningen. Platt- formen ska vara vägledande för beslutsfattare både på politisk och på administrativ nivå samt i den kliniska vardagen inom vården. Prio- riteringar i vården ska bygga på tre principer:
•Människovärdesprincipen: Alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället.
•
•Kostnadseffektivitetsprincipen: Vid val mellan olika verksam- heter eller åtgärder bör en rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet, efter- strävas.
Människovärdes- och
8Prop. 1981/82:97, s. 112 f.
9Prop. 1981/82:97, s. 27.
10Prop. 1981/82:97, s. 27 och 114.
11Prop. 1996/97:60, bet. 1996/97:SoU14, rskr. 1996/97:186.
91
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
vitetsprincipen (jfr 4 kap. 1 § HSL), är underordnad de båda andra principerna.12 Strävan efter en kostnadseffektiv verksamhet får alltså inte innebära att sjukvården nekar vård till eller försämrar vårdens kvalitet för de mest behövande.
I förarbetena ges exempel på vilka prioriteringar som bör göras mellan olika sjukdomstillstånd. I dessa exempel anges bl.a. att akut livshotande sjukdomar och vård av svåra kroniska sjukdomar ska ges högsta prioritet. Den etiska plattformen ligger till grund för Social- styrelsens nationella riktlinjer, vilka utgör ett stöd vid prioriteringar i hälso- och sjukvården. Riktlinjerna ska ge vägledning om vilka behandlingar och metoder som olika verksamheter i vården bör satsa resurser på.
Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska enligt 5 kap. 1 § HSL be- drivas så att kraven på en god vård uppfylls. Det innebär att vården särskilt ska vara av god kvalitet med en god hygienisk standard, tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårds- personalen, och vara lätt tillgänglig.
All hälso- och sjukvård ska enligt 5 kap. 2 § HSL ha den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att kunna ge patien- terna god vård.
I HSL finns också bestämmelser för ledning och kvalitetssäkring av hälso- och sjukvården. Av dessa framkommer bl.a. att ledningen av hälso- och sjukvården ska vara organiserad så att den främjar kost- nadseffektivitet (4 kap. 1 § HSL). Det ska finnas en verksamhets- chef, som är ansvarig för verksamheten (4 kap. 2 § HSL). Det fram- kommer vidare att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras (5 kap. 4 § HSL).
3.3.3Regionens ansvar som huvudman
Med huvudman avses enligt 2 kap. 2 § HSL den region eller den kommun som enligt lagen ansvarar för att erbjuda hälso- och sjuk- vård. Inom en huvudmans geografiska område kan en eller flera vårdgivare bedriva verksamhet.
12Prop. 1996/97:60, s. 21.
92
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
Med vårdgivare avses enligt 2 kap. 3 § HSL statlig myndighet, region, kommun, annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet.
Huvudsakligen är det regionerna som ansvarar för att erbjuda hälso- och sjukvård till dem som bor i regionen och till vissa andra (8 kap. HSL). Kommunerna har enligt 12 kap. 1 § HSL ansvar för hälso- och sjukvård för personer som bor i vissa särskilda boende- former enligt socialtjänstlagen (2001:453) och för dem som vistas i viss dagverksamhet enligt samma lag. Kommunerna har också, under förutsättning att kommunen kommit överens med regionen om att ta över sådant ansvar, ansvar för hemsjukvård i ordinärt boende och i särskilt boende enligt 5 kap. 5 § tredje stycket socialtjänstlagen.
I 7 kap. 2 § HSL, i avdelningen som rör regionens ansvar som huvudman, anges att regionen ska planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i behovet av vård hos dem som omfattas av regio- nens ansvar för hälso- och sjukvården samt att regionen vid planer- ingen ska beakta den hälso- och sjukvård som erbjuds av andra vård- givare. Av förarbetena till bestämmelsen framgår följande.
Landstingskommunen får alltså planera verksamheten på det sätt som den finner mest ändamålsenligt. Dock måste planeringen alltid vara så utformad att kraven på hälso- och sjukvården uppfylls och att verk- samheten strävar mot det övergripande målet i 2 §.13
Landstingskommunens planeringsansvar omfattar inte endast den egna hälso- och sjukvården utan också den som erbjuds av andra vårdgivare. Regionen ska alltså vid planeringen av den egna verksamheten ta hänsyn till det utbud av hälso- och sjukvård som andra vårdgivare svarar för, t.ex. privata vårdinrättningar, privatpraktiserande läkare, skolhälsovård och företagshälsovård.14
3.3.4Avtal med annan om överlämnande av uppgifter
Det finns bara en bestämmelse i HSL som uttryckligen reglerar vad som gäller när regionen överlämnar uppgiften att utföra vård åt någon annan, exempelvis en privat vårdgivare. Bestämmelsen finns i 15 kap. 1 § HSL och anger att regionerna och kommunerna med bibehållet huvudmannaskap kan sluta avtal med någon annan om att utföra vården, såvida den inte innefattar myndighetsutövning. Av
13Prop. 1981/82:97, s. 122.
14Prop. 1981/82:97, s. 122 f.
93
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
bestämmelsen följer också att de särskilda villkor som gäller för överlämnandet ska framgå av avtalet.
Att huvudmannaskapet behålls innebär att regionerna och kom- munerna har kvar det övergripande ansvaret för verksamheten och att de därmed också bl.a. är skyldiga att se till att den anlitade privata vårdgivaren följer de bestämmelser som finns för verksamheten.15
Bestämmelsen införs år 1993
Den ursprungliga bestämmelsen infördes år 1993 i 3 § andra stycket
idåvarande hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).16 Bestämmelsens lydelse var då:
Ett landsting får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som landstinget ansvarar för enligt denna lag. En uppgift som innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ.
Därefter har vissa tillägg och justeringar gjorts i bestämmelsen.
I propositionen till bestämmelsen, prop. 1992/93:43 Ökad kon- kurrens i kommunal verksamhet, lämnades förslag som syftade till att öka inslagen av konkurrens i den kommunala verksamheten. Propo- sitionen föregicks av en parlamentarisk kommitté, Lokaldemokrati- kommittén, som bl.a. hade till uppgift att utarbeta förslag inriktade på att underlätta införandet av alternativa produktions- och drifts- former i den kommunala verksamheten.17
Ipropositionen till bestämmelsen användes begreppet ”entre- prenad”, vilket avser sådan verksamhet som utförs av annan produ- cent än kommunens eller regionens egna organ.18 Regeringen kon- staterade att konkurrens är ett viktigt medel för att uppnå ökad effektivitet inom den kommunala sektorn men att de rättsliga förut- sättningarna för entreprenader i specialreglerad kommunal verksam- het i vissa fall är oklara. Regeringen föreslog därför en särskild reglering i frågan. Regeringen uttalade följande.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska varje landsting erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget (3 §). Även
15Se t.ex. prop. 2016/17:43, s. 146.
16Prop. 1992/93:43.
17Dir. 1992:12.
18Prop. 1992/93:43, s. 3.
94
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
om det i förarbetena till den aktuella bestämmelsen klart har uttalats att den inte innebär att landstinget självt måste bedriva verksamheten (prop. 1981/82:97 s. 33) råder osäkerhet huruvida landstinget kan träffa avtal med någon annan om driften.19
[Det bör] införas ett tillägg som klargör att landstinget respektive kom- munen får sluta avtal med någon annan om att utföra de lagreglerade uppgifterna. Även här bör anges att en uppgift som innefattar myndig- hetsutövning inte får lämnas över till ett privaträttsligt organ.20
Regeringen uttalade vidare följande.
Det har också i bl.a. förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen uttalats att landstingens huvudmannaansvar för hälso- och sjukvård i och för sig inte innebär en skyldighet för regionen att själva bedriva denna verksam- het (prop. 1981/82:97 s. 33). I likhet med kommittén anser regeringen därför att huvuddelen av den nuvarande sjukvården bör kunna läggas ut på entreprenad.21
Det har förekommit att driften av en vårdcentral har överlämnats till ett privat bolag. Frågan om tillåtligheten av detta har såvitt känt inte prövats av domstol. Under förutsättning av att landstinget genom sin nämnd kan styra verksamhetens inriktning och att kraven på lands- tingets ansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen upprätthålls bör det inte föreligga några hinder mot denna form av entreprenad. Dessa frågor och frågor om äganderätten till patientjournaler m.m. får regleras i avtalet med entreprenören.22
Någon principiell skillnad mellan att överlämna driften av en vårdcentral och t.ex. ett sjukhus föreligger inte. Det finns privata sjukhus med vilka regionen tecknar avtal om vård för ett visst antal patienter eller en enskild patient. Lagligheten av sådana avtal kan knappast ifrågasättas.23
Huvudmannaansvaret för de akuta sjuktransporterna har sedan lång tid tillbaka inte ansetts medföra en skyldighet för landstingen att genom egna organ utföra transporterna. Om transporterna läggs ut på entre- prenad, vilket i stor utsträckning är fallet, har landstinget dock en skyl- dighet att övervaka att transportorganisationen inte brister i ett eller annat hänseende.24
19Prop. 1992/93:43, s. 8.
20Prop. 1992/93:43, s. 8 f.
21Prop. 1992/93:43, s. 23.
22Prop. 1992/93:43, s. 23.
23Prop. 1992/93:43, s. 23.
24Prop. 1992/93:43, s. 23.
95
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
Bestämmelsen kompletteras år 2005 med tillägget om att avtalet ska innehålla särskilda villkor
Genom en lagändring år 2005 infördes skrivningen om att regionen i avtalet ska ”ange de särskilda villkor som gäller för överlämnan- det”.25 Av förarbetena framgår följande.
I propositionen 1993/94:188, Lokal demokrati, uttalade regeringen att det är kommunen eller landstinget och inte primärt entreprenören som inför kommunmedlemmarna svarar för att den av entreprenören be- drivna verksamheten uppfyller samma kvalitetskrav som de som bedrivs av kommunen eller landstinget och att man därför avtalsvägen genom särskilda villkor måste skapa garantier för att entreprenören beaktar de allmänna regler som gäller för offentlig förvaltning. Efter vad som fram- kommit vid studiet av ett antal entreprenadavtal verkar enligt departe- mentspromemorian detta hittills ha fått föga genomslag inom hälso- och sjukvården. Regeringen anser därför att reglerna i hälso- och sjuk- vårdslagen om överlämnade av uppgifter som landstinget respektive kommunen ansvarar för bör kompletteras med en föreskrift om att det i avtalen ska anges de särskilda villkor som gäller för överlämnandet. Regeringen förutsätter att Socialstyrelsen till ledning för sjukvårds- huvudmännen behandlar entreprenadavtalens innehåll i nämnda avseen- den i allmänna råd.26
Bestämmelsen justeras år 2015 rörande begreppet juridisk person
Genom en lagändring år 2015 ersattes skrivningarna om bolag, för- ening, samfällighet, stiftelse och enskild individ med begreppet ”juridisk person”.27 Ändringen utgjorde en anpassning till lydelsen i regeringsformen samt motsvarande bestämmelser i kommunal- lagen (1991:900), tandvårdslagen (1985:125) och socialtjänstlagen (2001:453).
Komplettering år 2017 kring bibehållet huvudmannaskap
Nuvarande bestämmelse i 15 kap. 1 § HSL motsvarar, för regionernas del, tidigare bestämmelse i 3 § tredje stycket tidigare hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) med den skillnaden att ”med bibehållet huvudmannaskap” har lagts till i första meningen. Av förarbetena
25Prop. 2004/05:89.
26Prop. 2004/05:89, s. 21.
27Prop. 2013/14:118, s. 99.
96
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
framgår att tillägget syftar till att tydliggöra att ett avtal med någon annan om att t.ex. tillhandahålla viss vård inte medför att regionens eller kommunens huvudmannaskap för vården övergår på den andra vårdgivaren.28 Regeringen uttalade följande. ”Landstinget eller kom- munen har således kvar ett övergripande ansvar för att dess medlem- mar får en god vård, vilket kan säkerställas bl.a. genom tillräckliga och relevanta krav i avtalen med de externa utförarna. Detta gäller vid överlämnande av uppgifter redan i dag och någon saklig ändring är inte avsedd.”29
Av förarbetena framgår även följande.
Av HSL framgår att landsting och kommuner får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som landstinget eller kommunen ansvarar för enligt lagen (3 § tredje stycket respektive 18 § femte stycket HSL). Då uppgifter på det sättet överlämnas till någon annan övergår ansvaret för utförandet av uppgiften till den andra parten. Landstinget eller kommunen har emellertid även fortsatt ett ansvar som huvudman för de uppgifter som överlämnats. Utredningen, som låg till grund för propositionen, har erfarit att det kan uppstå oklarheter vad gäller vilket ansvar de olika parterna har då uppgifter överlämnas. Det utgör skäl för att i lagförslaget införa ett förtydligande om att landstinget behåller sitt huvudmannaskap då uppgifter överlämnas genom avtal. Remissinstan- serna ger stöd till att huvudmannaskapet förtydligas.30
Begränsningar av regionernas möjligheter att överlämna vård
Det har funnits två tillfälliga regleringar som har begränsat regio- nernas möjligheter att överlämna hälso- och sjukvård till privata vårdgivare. Särskilda bestämmelser fanns dels under år
3.3.5Regionerna och vårdgarantin
Regionerna ska enligt 9 kap. 1 § HSL erbjuda vårdgaranti åt dem som omfattas av regionens ansvar. Vårdgarantin ska innehålla en försäk- ran om att den enskilda inom viss tid får kontakt med primärvården,
28Prop. 2016/17:43, s. 146.
29Prop. 2016/17:43, s. 146.
30Prop. 2016/17:43, s. 115.
97
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
en medicinsk bedömning av läkare eller annan legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal inom primärvården, besöka den specialiserade vården, och planerad vård. Om vårdgarantin inte uppfylls, såvitt avser besök till den specialiserade vården och planerad vård, ska regionen enligt 9 kap. 2 § HSL se till att patienten får vård hos en annan vårdgivare utan extra kostnad för patienten.
De tider som gäller för vårdgarantin regleras i 6 kap. 1 § hälso- och sjukvårdsförordningen (2017:80), HSF. Där framgår att kontakt med primärvården ska fås samma dag som den enskilda söker sådan kontakt, enligt den s.k. tillgänglighetsgarantin. Medicinsk bedöm- ning inom primärvården ska ske inom tre dagar från att den enskilda har sökt kontakt, om vårdgivaren bedömt att den enskilda behöver få en medicinsk bedömning och en sådan inte kan göras när den enskilda först söker kontakt. Denna del av vårdgarantin kallas för bedömningsgaranti inom primärvården.
Vad gäller besöksgarantin inom den specialiserade vården ska den enskilda få besöka den specialiserade vården inom 90 dagar, räknat från det att remiss utfärdats eller, om någon remiss inte är nöd- vändig, från det att den enskilda har sökt kontakt med den specia- liserade vården. Även vad gäller behandlingsgarantin ska den plane- rade vården ges inom 90 dagar, detta räknat från det att vårdgivaren har beslutat att den enskilda ska få den aktuella vården.
I 6 kap. 2 § HSF anges vissa begränsningar kring vilken tid som räknas vid bedömningen av om vårdgarantin enligt punkt 3 eller 4, dvs. om besöksgarantin inom den specialiserade vården eller behand- lingsgarantin, är uppfylld. Det anges också när en enskild ska anses frivilligt avstå från vård.
Regionerna ska, enligt 9 kap. 3 § HSL, rapportera in uppgifter om väntetider till en nationell databas. Av 6 kap. 3 § HSF följer att detta ska göras genom att regionerna lämnar uppgifter till den nationella databas som förs av Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.
3.4Patientlagen (2014:821)
Patientlagen (2014:821) innehåller vissa bestämmelser som överens- stämmer med bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, och vissa som kompletterar HSL.
98
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
I1 kap. 6 § patientlagen anges att målet med hälso- och sjuk- vården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolk- ningen, att vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet, och att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Vidare anges i 1 kap. 7 § patientlagen att patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet.
I patientlagens andra kapitel finns bestämmelser om tillgäng- lighet. I 2 kap. 1 § anges att hälso- och sjukvården ska vara lätt till- gänglig. I 2 kap. 2 § anges att patienten, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ska få en medicinsk bedömning av sitt hälsotill- stånd. Vidare finns i 2 kap.
Det finns också bestämmelser om rätten till information (3 kap.), självbestämmande och samtycke (4 kap.) samt delaktighet (5 kap.).
När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstäm- melse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska patienten få möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Patien- ten ska få den valda behandlingen, om det med hänsyn till den aktu- ella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat (7 kap. 1 § patientlagen).
En patient som omfattas av en regions ansvar för hälso- och sjukvård ska inom eller utom denna region få möjlighet att välja utförare av offentligt finansierad öppen vård (9 kap. 1 § patient- lagen). Av förarbetena framgår följande.
Patienten ska således ges möjlighet att välja utförare inom primärvården och den specialiserade öppenvården, såsom t.ex. dagkirurgi. Valmöjlig- heten omfattar även högspecialiserad vård, dvs. exempelvis region- sjukvård enligt 9 § HSL (nuvarande 2 kap. 7 § HSL, utredningens an- märkning) under förutsättning att vården inte kräver intagning i vård- inrättning. Valmöjligheten omfattar offentligt finansierad öppen vård som bedrivs i landstingets egen regi, av privata vårdgivare med avtal med landstinget eller av privata utförare som är verksamma enligt lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning eller lagen (1993:1652) om ersätt- ning för fysioterapi.31
31Prop. 2013/14:106, s. 125.
99
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
3.5Patientsäkerhetslagen (2010:659)
Patientsäkerhetslagen (2010:659), PSL, syftar till att främja hög patientsäkerhet inom hälso- och sjukvården och därmed jämförlig verksamhet. I lagen finns bl.a. bestämmelser om anmälan av verk- samhet, vårdgivarens skyldighet att bedriva ett systematiskt patient- säkerhetsarbete, skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. Vidare finns bestämmelser om Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) tillsyn, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) samt straffbestämmelser och överklagande. Lagen innehåller även ett antal olika definitioner.
Med hälso- och sjukvård avses enligt 1 kap. 2 § verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), tandvårdslagen (1985:125), lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar, lagen (2018:744) om försäkringsmedicinska utredningar, lagen (2021:363) om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar samt verksamhet inom detaljhandel med läkemedel enligt lagen (2009:366) om handel med läkemedel.
Med vårdgivare avses enligt 1 kap. 3 § statlig myndighet, region och kommun i fråga om sådan hälso- och sjukvård som myndig- heten, regionen eller kommunen har ansvar för samt annan juridisk person eller enskild näringsidkare som bedriver hälso- och sjukvård.
Med hälso- och sjukvårdspersonal avses enligt 1 kap. 4 §:
1.den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården,
2.personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter,
3.den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare,
4.apotekspersonal som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar,
5.personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar, och
6.personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande.
100
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
Med vårdskada avses enligt 1 kap. 5 § lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården. Med allvarlig vårdskada avses vårdskada som
1.är bestående och inte ringa, eller
2.har lett till att patienten fått ett väsentligt ökat vårdbehov eller avlidit.
I förarbetena till bestämmelsen uttalade regeringen följande.
Av första stycket framgår att en vårdskada kan bestå av en fysisk eller psykisk sjukdom eller skada eller ett dödsfall, men även att ett lidande kan anses som en vårdskada. Att ett sjukdomstillstånd inte uppmärk- sammas vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården leder kanske inte till att patienten drabbas av en ny skada eller sjukdom utan snarare till ett förlängt fysiskt eller psykiskt lidande till följd av att inte få vård i rätt tid. Det ska dock vara fråga om ett icke alltför bagatellartat till- stånd för att lidandet ska anses som en vårdskada i lagens mening.32
För att en vårdskada ska föreligga krävs att det varit något slags kontakt, fysisk sådan eller via telefon, mellan en patient och någon form av hälso- och sjukvårdsverksamhet. […] Vidare krävs att lidandet, skadan, sjuk- domen eller dödsfallet skulle ha kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid kontakten med hälso- och sjukvården.33
Någon utredning eller behandling behöver inte ha påbörjats för att en vårdskada ska anses ha inträffat. Tvärtom kan, såsom nämnts, en vård- skada uppstå av den anledningen att en adekvat åtgärd inte vidtas. Det krävs inte heller oaktsamhet eller uppsåt från hälso- och sjukvårdsper- sonalens sida för att en vårdskada ska anses föreligga.34
Med patientsäkerhet avses enligt 1 kap. 6 § skydd mot vårdskada. Regeringen har i förarbetena till bestämmelsen uttalat följande.
Med patientsäkerhet ska förstås ett tillstånd i vården som har att göra med i vilken grad vården förmår förhindra att patienter skadas i och av vården i samband med hälso- och sjukvårdande åtgärder, eller på grund av att vården inte vidtar åtgärder när sådana är motiverade med hänsyn till patientens tillstånd. En hög patientsäkerhet innebär att sannolik- heten för att en patient ska drabbas av en vårdskada är liten, medan låg eller dålig patientsäkerhet innebär motsatsen, dvs. sannolikheten för att en vårdskada ska inträffa är större. Patientsäkerhet kan ses som en fun-
32Prop. 2009/10:210, s. 190.
33Prop. 2009/10:210, s. 190.
34Prop. 2009/10:210, s. 191.
101
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
damental kvalitetsdimension i vården men begreppet i sig säger ingen- ting om nivån på säkerheten, vad som bör eller måste göras för att uppnå en hög patientsäkerhet, hur det ska göras eller vilka eller vem som ska göra det.35
Vidare innehåller patientsäkerhetslagen bestämmelser som reglerar ansvaret för vårdgivaren, men även för personal i hälso- och sjuk- vården. Socialstyrelsen är behörig myndighet att besluta om legiti- mation m.m.
3.5.1Vårdgivarens ansvar vid vårdskada
Enligt 3 kap. PSL är vårdgivare skyldiga att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete. Enligt 3 kap. 1 § ska vårdgivaren planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravet på god vård i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) respektive tand- vårdslagen (1985:125) upprätthålls.
Vårdgivaren ska enligt 3 kap. 2 § vidta de åtgärder som behövs för att förebygga att patienter drabbas av vårdskador. För åtgärder som inte kan vidtas omedelbart ska en tidsplan upprättas.
Vårdgivaren ska enligt 3 kap. 3 § utreda händelser i verksamheten som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada. Syftet med utredningen ska vara att
1.så långt som möjligt klarlägga händelseförloppet och vilka fak- torer som har påverkat det, samt
2.ge underlag för beslut om åtgärder som ska ha till ändamål att hindra att liknande händelser inträffar på nytt, eller att begränsa effekterna av sådana händelser om de inte helt går att förhindra.
Vårdgivaren ska enligt 3 kap. 4 § ge patienter och deras närstående möjlighet att delta i patientsäkerhetsarbetet.
Vidare har vårdgivare en anmälningsskyldighet för vårdskador till IVO (3 kap.
35Prop. 2009/10:210, s. 191.
102
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
3.5.2IVO:s tillsyn
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) ska svara för tillsyn och tillståndsprövning inom hälso- och sjukvård och därmed jämförlig verksamhet, socialtjänst samt verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Den lagstiftning som styr verksamheten är i huvudsak hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, patientsäkerhetslagen (2010:659), PSL, socialtjänst- lagen (2001:453) och LSS. Vidare finns det mer detaljerade bestäm- melser gällande IVO:s tillsyn i förordningen (2013:176) med instruk- tion för Inspektionen för vård och omsorg.
Syftet med IVO:s tillsyn är enligt 2 § förordningen med instruk- tion för Inspektionen för vård och omsorg att granska att befolk- ningen får vård och omsorg som är säker, har god kvalitet och be- drivs i enlighet med lagar och andra föreskrifter. Ett patient- och brukarperspektiv ska genomsyra tillsynen. Villkor och förhållanden för kvinnor och män, flickor och pojkar ska särskilt belysas.
Av samma bestämmelse framgår vidare att tillsynen ska planeras och genomföras med utgångspunkt i egna riskanalyser om inte annat följer av lag, förordning eller särskilt beslut från regeringen. Till- synen ska även innefatta kontroll av hur verksamheterna fullgör sin skyldighet att bedriva egenkontroll. Resultatet av tillsynen ska redo- visas till de granskade verksamheterna och till den region eller den kommun som berörs.
IVO:s tillsyn inom hälso- och sjukvårdsområdet omfattar hälso- och sjukvården och dess personal enligt 7 kap. 1 § PSL. Tillsynen innebär en granskning av att krav och mål enligt lagar och andra före- skrifter samt beslut som har meddelats med stöd av sådana före- skrifter uppfylls. Tillsynsansvaret är oberoende av huvudmannaskap och omfattar såväl privata som offentliga huvudmän. Det enda undan- taget till IVO:s tillsynsansvar är över den hälso- och sjukvård som bedrivs inom Försvarsmakten och Försvarets materielverk.
Tillsynen ska enligt 7 kap. 3 § PSL främst inriktas på granskning av att vårdgivaren fullgör sina skyldigheter enligt 3 kap., dvs. bl.a. att vårdgivaren ska planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravet på god vård i HSL uppfylls.
IVO ska enligt 7 kap. 4 § PSL, inom ramen för sin tillsyn, lämna råd och ge vägledning, kontrollera att brister och missförhållanden
103
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
avhjälps, förmedla kunskap och erfarenheter som erhålls genom till- synen, och informera och ge råd till allmänheten.
För att kunna utöva tillsyn har IVO ett flertal verktyg till sitt förfogande. Enligt 7 kap. 20 § PSL är den verksamhet som står under IVO:s tillsyn skyldig att på begäran lämna över de handlingar, prover och annat material som rör verksamheten och lämna de upplysningar om verksamheten som IVO behöver för sin tillsyn. IVO får även förelägga den som bedriver verksamheten att lämna ut vad som begärs. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Enligt 7 kap. 21 § PSL har IVO rätt att inspektera verksamheter som står under IVO:s tillsyn.
Om IVO får kännedom om att någon har brutit mot en bestäm- melse som gäller verksamhet som står under inspektionens tillsyn ska myndigheten vidta åtgärder så att bestämmelsen följs.
Om en vårdgivare inte fullgör sina skyldigheter att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete enligt 3 kap., dvs. att bl.a. pla- nera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravet på god vård i HSL uppfylls, och om det finns skäl att befara att underlåtenheten medför fara för patientsäkerheten har IVO skar- pare verktyg att ta till. IVO ska då enligt 7 kap. 24 § PSL, om det inte är uppenbart obehövligt, förelägga vårdgivaren att fullgöra sina skyldigheter. Ett sådant föreläggande ska innehålla uppgifter om de åtgärder som är nödvändiga för att de påtalade missförhållandena ska kunna avhjälpas och när åtgärderna ska vara utförda. Om missför- hållandena utgör en fara för patientsäkerheten eller annars är av all- varligt slag får IVO besluta att helt eller delvis förbjuda verksam- heten.
IVO har i en förstudie36 konstaterat att myndigheten har ett till- synsansvar även över målbestämmelsen i hälso- och sjukvårdslagen om att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.
36IVO förstudie (2020).
104
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
Lagstiftning som särskilt berör regionerna
3.6Kommunalrätt
3.6.1Regeringsformen
Av 8 kap. 2 § regeringsformen (RF) framgår att grunderna för kom- munernas organisation och verksamhetsformer och för den kom- munala beskattningen samt kommunernas befogenheter i övrigt och deras åligganden meddelas genom lag. Enligt regeringsformens ter- minologi innefattar kommun även regioner, jfr 1 kap. 7 § RF.
Kommunerna sköter lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse på den kommunala självstyrelsens grund. Närmare bestämmelser om detta finns i lag. På samma grund sköter kom- munerna även de övriga angelägenheter som bestäms i lag (14 kap. 2 § RF). Av 14 kap. 4 § följer att kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter.
I 12 kap. 4 § RF finns grundlagsstöd för att kommuner och regio- ner kan lämna över verksamhet till privata utförare. Av den bestäm- melsen framgår att förvaltningsuppgifter kan lämnas över till kom- muner samt till andra juridiska personer och enskilda individer.
3.6.2Grundläggande kommunalrättsliga principer
Vad kommuner och regioner får göra är begränsat i lagstiftning. I 1 kap. 2 § kommunallagen (2017:725), KL, anges följande. ”Kom- muner och regioner sköter på demokratins och den kommunala självstyrelsens grund de angelägenheter som anges i denna lag eller annan författning.” Bestämmelserna i KL om kommuner avser även regioner, jfr 1 kap. 7 § regeringsformen.
I 2 kap. KL regleras de kommunala angelägenheterna. Bestäm- melsen i 1 § handlar om allmänna befogenheter och den s.k. lokali- seringsprincipen. Där anges att kommuner och regioner själva får ha hand om angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller regionens område eller deras medlemmar. I 2 § stadgas ett förbud mot att ha hand om sådana angelägenheter som enbart staten, en annan kommun, en annan region eller någon annan ska ha hand om. I 3 § regleras likställighetsprincipen, som innebär
105
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
att kommuner och regioner ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.
Kommuner och regioner får, enligt 2 kap. 5 § KL, ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter som de tillhandahåller. Av samma bestämmelse följer dock att för tjänster eller nyttigheter som de är skyldiga att tillhandahålla får avgifter endast tas ut om det följer av lag. Av 2 kap. 6 § KL följer också självkostnadsprincipen, som anger att kommuner och regioner inte får ta ut högre avgifter än som mot- svarar kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som de till- handahåller. I 17 kap. hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) finns bestämmelser om regionernas avgifter för hälso- och sjukvården.37
Det förekommer att patienterna helt eller delvis själva betalar regionen för viss vård. Det kan vara fråga om sådan vård som regionen inte anser vara medicinskt motiverad, som t.ex. kosmetiska ingrepp, synfelsbehandling i samband med starroperation, vissa typer av hälsoundersökningar, vaccinationer och intyg. Denna form av privatfinansiering brukar benämnas medfinansiering, egenfinan- siering eller köp av tilläggstjänster. Såvitt utredningen känner till är det inte rättsligt prövat vilket författningsstöd som finns för regio- nerna att ta emot sådan privat finansiering. Det torde dock framför allt vara bestämmelserna i kommunallagen som reglerar detta.38
Kommuner och regioner får, enligt 2 kap. 7 § KL, driva närings- verksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och syftar till att till- handahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlem- marna. Det föreligger alltså ett förbud mot spekulativ verksamhet inom kommuner och regioner. Kommuner och regioner får, enligt 2 kap. 8 § KL, genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen eller regionen, men är som huvudregel förhindrade att lämna individuellt riktat stöd. Av bestämmelsens andra stycke fram- går nämligen att stöd till enskilda näringsidkare får lämnas endast om det finns synnerliga skäl för det.
I 12 kap. KL finns bestämmelser om revision. Revisorerna grans- kar årligen, i den omfattning som följer av god revisionssed, all verk- samhet som bedrivs inom nämndernas eller fullmäktigeberedning- arnas verksamhetsområden. Revisorerna prövar om verksamheten sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfreds- ställande sätt, om räkenskaperna är rättvisande och om den interna
37Prop. 2016/17:43, s. 116 f.
38Smer 2014:1. Se även kapitel 8.2.3.
106
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
kontrollen som görs inom nämnderna är tillräcklig. Revisorerna ska varje år till fullmäktige lämna en berättelse med redogörelse för resul- tatet av den revision som avser verksamheten under det föregående budgetåret. De förtroendevalda revisorerna har ansvar för både förvaltnings- och redovisningsrevision.39
3.6.3Den kommunala självstyrelsen
Den kommunala självstyrelsen är en grundläggande del av det svenska statsskicket. Av 1 kap. 1 § andra stycket regeringsformen, RF, framgår att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbild- ning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. I förarbetena uttalade föredragande statsrådet följande.
I vårt land präglas förhållandet mellan kommunerna och statsmakterna och därmed den kommunala självstyrelsen av en helhetssyn. Generellt sett gäller sålunda att staten och kommunerna samverkar på skilda om- råden och i olika former för att uppnå gemensamma samhälleliga mål. Utgår man från detta synsätt, är det varken lämpligt eller möjligt att en gång för alla dra orubbliga och preciserade gränser i grundlag kring en kommunal självstyrelsesektor. Arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun måste i stället i ganska vid omfattning kunna ändras i takt med samhällsutvecklingen.40
Vad jag hittills har framhållit talar visserligen för att man iakttar åter- hållsamhet när det gäller att i grundlag ange den kommunala själv- styrelsen. Det hindrar enligt min mening emellertid inte att RF ger tydligt uttryck för vissa fundamentala drag i fråga om kommunernas ställning i styrelseskicket.41
Genom lagstiftningen har […] kommunerna fått betydelsefulla ålig- ganden. Dessa uppgifter ger många gånger stor handlingsfrihet åt kommunerna. Av grundläggande betydelse för kommunernas kompe- tens är emellertid att de utöver sina särskilda åligganden har en fri sektor inom vilken de kan ombesörja egna angelägenheter. Inom detta område finns alltså utrymme för en kommunal initiativrätt. Denna initiativrätt kan sägas bilda en kärna i den kommunala självbestämmanderätten som bör komma till klart uttryck i RF. Jag föreslår därför att det redan i RF:s inledande paragraf tas in en bestämmelse med innehåll att den svenska folkstyrelsen förverkligas förutom genom ett representativt och parla-
39Prop. 2016/17:171, s. 240.
40Prop. 1973:90, s. 190.
41Prop. 1973:90, s. 190.
107
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
mentariskt statsskick också genom kommunal självstyrelse. Det senare uttrycket är visserligen obestämt, men det kan likväl anses belysande när det gäller att ge uttryck åt principen om en självständig och inom vissa ramar fri bestämmanderätt för kommunerna.42
Den kommunala självstyrelsen preciseras sedan i bestämmelser i 14 kap. RF som tillkom år 2010.
Av 14 kap. 2 § RF framgår att kommunerna sköter lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse på den kommunala själv- styrelsens grund och att närmare bestämmelser om detta finns i lag. Det framgår också att på samma grund sköter kommunerna även de övriga angelägenheter som bestäms i lag.
I förarbetena till bestämmelsen uttalade regeringen följande.
Det finns skäl att klargöra att principen om kommunal självstyrelse gäller för all kommunal verksamhet. Ett sådant tydliggörande innebär inte […] att utrymmet för kommunal självstyrelse utvidgas. Även i fortsättningen kommer det vara möjligt att föreskriva skyldigheter för kommuner och landsting i speciallagstiftning i de fall detta motiveras av vikten av att åstadkomma en reglering som ger likvärdig service för invånarna oberoende av var de är bosatta.43
Enligt 14 kap. 3 § RF bör en inskränkning i den kommunala själv- styrelsen inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den. I propositionen där denna propor- tionalitetsprincip föreslogs uttalade regeringen bl.a. följande.
Det är inte ovanligt att den kommunala självstyrelsen i lagstiftnings- ärenden ställs mot andra intressen och att det ibland uppstår en om- fattande diskussion kring kommunernas krav på en lokal eller regional bestämmanderätt och nationella krav på en enhetlig reglering. Det är i sådana sammanhang viktigt att konsekvenserna för den kommunala själv- styrelsen blir föremål för ingående överväganden. En grundlagsbestäm- melse, som innebär att det vid all lagstiftning som kan få betydelse för den kommunala självstyrelsen ska prövas om skälen för den tänkta regler- ingen motiverar det eventuella intrång i den kommunala självstyrelsen som regleringen innebär, skulle kunna fylla en viktig funktion till skydd för den kommunala självstyrelsen. En sådan reglering innebär att riks- dagen regelmässigt måste pröva kommunernas självstyrelseintresse när begränsningar av självstyrelsen övervägs. En sådan ordning skulle också leda till att riksdagen får ett bättre underlag när det gäller att bedöma olika besluts följder för den kommunala självstyrelsen.44
42Prop. 1973:90, s. 190.
43Prop. 2009/10:80, s. 211.
44Prop. 2009/10:80, s. 212.
108
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
En proportionalitetsprövning av detta slag bör innefatta en skyldighet att undersöka om det ändamål som regleringen avser att tillgodose kan uppnås på ett för det kommunala självbestämmandet mindre ingripande sätt än det som föreslås. Om olika möjligheter finns för att nå samma mål bör riksdagen av hänsyn till principen om den kommunala själv- styrelsen välja den reglering som lägger minst band på den kommunala självbestämmanderätten. Det bör framhållas att detta givetvis förut- sätter att det i lagstiftningsprocessen har gjorts noggranna analyser av den påverkan olika förslag har på den kommunala självstyrelsen.45
Vidare framhöll regeringen att proportionalitetsprincipens huvud- sakliga syfte är att åstadkomma en ordning som innebär att intresset av kommunal självstyrelse under beredningen av lagförslag regel- mässigt ställs mot de intressen som ligger bakom lagförslaget. Det uttalades att det är ”av avgörande betydelse att den slutliga bedöm- ningen av om proportionalitetskravet är tillgodosett görs av riks- dagen i samband med att den tar ställning till förslaget.”46
3.6.4Kommunallagens bestämmelser om överlämnande av kommunala angelägenheter
I 3 kap. 12 § kommunallagen (2017:725), KL, anges att kommuner och regioner får, med de begränsningar som framgår av lag, över- lämna skötseln av kommunala angelägenheter till privata utförare. Att regioner och kommuner har möjlighet att lämna över vården av en kommunal angelägenhet till en juridisk person eller en enskild individ framgår också av 10 kap. 1 § KL.
Av 15 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) framgår dess- utom att en region och en kommun med bibehållet huvudmannaskap får sluta avtal med någon annan om att utföra de uppgifter som regionen ansvarar för enligt lagen, såvida de inte innefattar myndig- hetsutövning. En närmare redogörelse för denna bestämmelse åter- finns i kapitel 3.3.4.
Av förarbetena till KL framgår följande:
En grundläggande princip är att den verksamhet som lämnas över till privaträttsliga subjekt ska falla inom den kommunala kompetensen och att risken för kompetensöverskridanden vid verksamhetens utövande ska vara ringa. Samma kommunalrättsliga principer som styr den rent kommunala verksamheten styr också kommunerna och landstingens
45Prop. 2009/10:80, s. 212.
46Prop. 2009/10:80, s. 213.
109
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
verksamhet genom privaträttsliga subjekt. De får därför inte heller anlita t.ex. ett bolag för åtgärder som de inte själva får vidta.47
För att fullgöra det ansvar som följer av huvudmannaskapet måste regionen kontrollera och följa upp verksamhet som bedrivs av pri- vata vårdgivare. Detta regleras i 10 kap. 8 § KL. Regionen ska, enligt 10 kap. 9 § KL, genom avtalet tillförsäkra sig information som gör det möjligt att ge allmänheten insyn i den verksamhet som lämnas över.
Fullmäktige ska för varje mandatperiod anta ett program med mål och riktlinjer för sådana kommunala angelägenheter som utförs av privata utförare. I programmet ska det också anges hur fullmäktiges mål och riktlinjer ska följas upp och hur allmänhetens insyn ska till- godoses (5 kap. 3 § KL).
3.6.5Lagen om vissa kommunala befogenheter
Lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter innehåller bestämmelser som ger kommuner och regioner ökade befogenheter i förhållande till vad som gäller enligt kommunallagen (2017:725). Lagen innehåller kompetensutvidgande regler som möjliggör för kommuner och regioner att ägna sig åt uppgifter som de annars inte skulle ha rätt att göra.
Lagen anger olika områden där kommuner och/eller regioner ges ökad kompetens. Enligt 5 kap. 1 § får regioner och kommuner bl.a. tillhandahålla sådan kunskap och erfarenhet som finns i den kom- munala verksamheten för export, s.k. tjänsteexport. Lagen innebär att kommuner och regioner i vissa fall får lämna bistånd till andra länder och även exportera sådan kunskap och erfarenhet som finns i den kommunala verksamheten. Lagen utgör i denna del ett undantag från lokaliseringsprincipen. Lagen innehåller vidare krav på att kom- munal tjänsteexport ska ske på affärsmässiga grunder, vilket innebär ett undantag från självkostnadsprincipen.48 Bestämmelserna om tjänsteexport och internationellt bistånd i 5 kap.
47Prop. 2013/14:118, s. 25.
48Prop. 2008/09:21, s. 22.
110
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
hävda lagen (2001:151) om kommunal tjänsteexport och kommunalt internationellt bistånd.49
3.7Upphandling och vårdvalssystem – olika sätt att teckna avtal med privata vårdgivare
3.7.1Olika sätt att teckna avtal med privata vårdgivare
Som framgår ovan kan regioner sluta avtal med andra om att utföra uppgifter som ankommer på regionen, t.ex. att bedriva hälso- och sjukvård. När regionerna sluter avtal med privata utförare om att utföra uppgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, sker det med bibehållet huvudmannaskap för regionen (15 kap. 1 § HSL), men vården utförs av de privata vårdgivarna.50
I fråga om primärvården är det reglerat i 7 kap. 3 § HSL att regionen ska organisera denna inom ramen för ett vårdvalssystem. Det framgår också att lagen (2008:962) om valfrihetssystem, LOV, ska tillämpas när regionen beslutat att införa ett vårdvalssystem. Det står regionerna fritt att införa valfrihetssystem inom de övriga områden som omfattas av LOV, vilket enligt 1 kap. 1 § LOV, är ett mycket stort antal tjänster inom bl.a. hälsovård och socialtjänster.51
För det fall ett vårdvalssystem inte införts för ett visst område ska avtalstecknande i stället föregås av ett upphandlingsförfarande i enlighet med lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, LOU.
Valfriheten innebär fri etablering av utförare, att patienten kan välja, och välja ny, utförare, samt att ersättningen till utföraren följer patientens val. Valfrihetssystem inom hälso- och sjukvården kallas i regel för vårdval eller hälsoval. Regler om vårdval och valfrihet finns i ett flertal författningar.
Förfarandet är i grova drag likadant enligt LOU och LOV, med undantag för avtalsstadiet. Enligt LOU tecknas avtal med den (eller de) leverantör(er) som vinner en upphandling, medan det enligt LOV tecknas avtal med samtliga leverantörer som godkänns. Det är
49Förarbeten återfinns i prop. 1985/86:154, prop. 1993/94:189 och prop. 2000/01:42.
50För mer information om huvudmannaskapets innebörd se kapitel 6.
51I lagen anges att den gäller bl.a. tjänster som omfattas av
111
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
således upp till den enskilda patienten att välja leverantör (dvs. vård- givare) i stället för den upphandlande myndigheten, regionen.
Följande avsnitt om principer och terminologi gäller både för LOU och LOV. De närmare förfarandena enligt de olika lagarna beskrivs i efterföljande avsnitt, där också fler skillnader mellan lagarna framgår.
3.7.2Upphandlingsrättsliga begrepp och principer
I kapitel 2 redogörs för de begrepp som används i betänkandet. I hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, används bl.a. begreppen region, patient, vårdgivare och utförare. I lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, LOU, och lagen (2008:962) om valfrihets- system, LOV, används i stället begreppen upphandlande myndighet, enskild, leverantör och sökande, eftersom lagarna inte endast är tillämpliga på vårdområdet. Av samma anledning använder LOV begreppet valfrihetssystem, medan begreppet vårdvalssystem används i HSL. Dessa ord, valfrihetssystem och vårdvalssystem, används i detta betänkande synonymt.
LOU bygger på ett
För såväl LOU som LOV gäller att upphandlande myndighet ska behandla leverantörer på ett likvärdigt och
Principerna är allmänna
112
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
Likabehandling
Likabehandlingsprincipen innebär att alla leverantörer ska behandlas på samma sätt, och att särbehandling av någon särskild leverantör, positiv eller negativ, inte får ske. Principen innebär även att samtliga leverantörer ska ha samma förutsättningar för att lämna sitt mest konkurrenskraftiga anbud, t.ex. ska leverantörerna få samma infor- mation samtidigt.
Principen om
Öppenhet
Principen om öppenhet (transparens) innebär att en upphandling ska genomföras på ett öppet sätt och ha sådan transparens att det av annons och förfrågningsunderlag på ett tydligt och klart sätt ska gå att utläsa vad som ska köpas, samtliga krav som ställts upp samt hur anbudsutvärderingen ska ske. Regionerna och kommunerna är så- ledes skyldiga att skapa öppenhet och lämna information om upp- handlingen eller valfrihetssystemet och det praktiska tillvägagångs- sättet vid denna.
Ömsesidigt erkännande
Principen om ömsesidigt erkännande innebär att intyg och certifikat som har utfärdats av en medlemsstats behöriga myndigheter ska gälla också i övriga EU- och
113
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
Proportionalitet
Proportionalitetsprincipen innebär att kraven på utföraren eller leve- rantören och upphandlingsföremålet måste ha ett naturligt samband och stå i rimlig proportion till det som ska upphandlas. De krav som ställs ska dels vara lämpliga och effektiva för att uppnå syftet, dels ska de vara nödvändiga för att uppnå syftet – på så vis att det saknas mindre ingripande alternativ som också är lämpliga och effektiva. Om det finns flera alternativ för att uppnå samma mål ska det alter- nativ väljas som är minst belastande för utföraren. Dessutom ska det prövas om den negativa effekt som kravet får på den rättighet eller det intresse som inskränks är oproportionerligt eller överdrivet i förhållande till det eftersträvade syftet.
3.7.3Vårdvalssystem enligt hälso- och sjukvårdslagen
Vad som utgör ett vårdvalssystem definieras i 7 kap. 3 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL. Av bestämmelsens första stycke framgår att en patient kan välja utförare av hälso- och sjukvårds- tjänster samt få tillgång till och välja fast läkarkontakt. Vidare fram- går att regionen har skyldighet att organisera primärvården så att alla som omfattas av regionens ansvar för hälso- och sjukvård, kan göra sådana val, samt att regionen inte får begränsa den enskildas val till ett visst geografiskt område inom regionen.
Regionen ska vidare, enligt bestämmelsens andra stycke, utforma vårdvalssystemet så att alla utförare behandlas lika, om det inte finns skäl för något annat. Ersättningen från regionen till utförare inom ett vårdvalssystem ska följa den enskildas val av utförare.
Av tredje stycket framgår att när en region beslutat att införa ett vårdvalssystem, ska lagen (2008:962) om valfrihetssystem, LOV, tillämpas. Det är dock inte bara vårdgivare som deltagit i förfarande enligt LOV som kan ingå i vårdvalssystemet. Regionen kan, som komplement till ett
När det gäller konkurrensneutraliteten i
114
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
För att uppnå konkurrensneutralitet mellan den
3.7.4Valfrihetssystem enligt LOV
När en region bestämt sig för att inrätta ett vårdvalssystem ska ett förfarande enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem, LOV, in- ledas. En upphandlande myndighet som beslutat att inrätta eller för- ändra ett valfrihetssystem, har enligt 3 kap. 1 § LOV skyldighet att annonsera ett s.k. förfrågningsunderlag som, tillsammans med annonsen, ska finnas tillgängligt på en nationell webbplats som har upprättats för detta ändamål. Sådan annonsering ska ske löpande (3 kap. 2 § LOV).
Enligt definitionen i 2 kap. 1 § LOV utgör förfrågningsunder- laget sådant underlag för ansökan om att delta i ett valfrihetssystem som en upphandlande myndighet tillhandahåller.
Av 4 kap. LOV framgår vad förfrågningsunderlaget ska innehålla. Där anges att grunderna för den ekonomiska ersättningen till en leverantör (1 §) och inom vilken tid beslut om godkännande kom- mer att fattas (4 §) ska finnas med i förfrågningsunderlaget. Vidare ska det av förfrågningsunderlaget eller annonsen också framgå på vilket sätt ansökan ska ges in (4 kap. 3 §). Av 4 kap. 2 § framgår där- utöver att den upphandlande myndigheten får ställa särskilda sociala, miljömässiga och andra villkor för hur ett kontrakt ska fullgöras, och att samtliga villkor måste anges antingen i annonsen eller i för- frågningsunderlaget.
Några närmare bestämmelser om vilka krav som får ställas i för- frågningsunderlaget framgår inte direkt av lagstiftningen, utan får avgöras med tillämpning av de grundläggande principerna (1 kap. 2 §
52Prop. 2008/09:74, s. 52.
115
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
LOV). Kraven måste vara relevanta och proportionerliga i förhållan- de till de tjänster som valfrihetssystemet omfattar. De krav som ställs måste också kunna följas upp av myndigheterna.
Rätten att få delta i ett valfrihetssystem regleras i 5 kap. 1 § LOV, där det framgår att såväl fysiska som juridiska personer, antingen var för sig eller tillsammans med andra leverantörer, kan lämna in en ansökan. Upphandlande myndighet kan därmed inte ställa krav på en viss juridisk form för att få lämna en ansökan. Ett sådant krav kan dock ställas när leverantören väl blivit tilldelad kontraktet, om det krävs för att kontraktet ska kunna fullgöras på ett godtagbart sätt.
Enligt 5 kap. 2 § LOV får en sökande vid behov åberopa andra företags ekonomiska, tekniska och yrkesmässiga kapacitet i ansökan. Sökanden ska, genom att tillhandahålla ett åtagande från företagen i fråga eller på annat sätt, kunna visa att sökanden kommer att förfoga över nödvändiga resurser när kontraktet ska fullgöras.
I 7 kap. LOV anges grunderna för när en sökande kan uteslutas av den upphandlande myndigheten och således går miste om att delta i ett utannonserat valfrihetssystem.
Alla leverantörer som uppfyller kraven i annonsen och förfråg- ningsunderlaget och som inte uteslutits enligt 7 kap. 1 § LOV, ska godkännas enligt 8 kap. 1 §. Kontrakt ska därefter tecknas utan dröjsmål efter ett godkännande (8 kap. 3 §).
Regionerna tecknar därmed avtal med flera leverantörer, och det är upp till den enskilda patienten att välja vilken vårdgivare den vill vända sig till. För att patienten ska kunna göra ett informerat val finns det reglerat i 9 kap. 1 § LOV att den upphandlande myndig- heten till enskilda ska lämna information om samtliga leverantörer som myndigheten tecknat kontrakt med inom ramen för valfrihets- systemet. Informationen ska vidare, enligt samma bestämmelse, vara saklig, relevant, jämförbar, lättförståelig och lättillgänglig.
3.7.5Upphandling enligt LOU
Enligt 1 kap. 1 § lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, LOU, är lagen tillämplig vid upphandling som genomförs av en upphand- lande myndighet (offentlig upphandling). Formkraven för hur en upphandling ska genomföras framgår av lagen. Där framgår bl.a. vilka typer av förfaranden som finns, när dessa får användas, regler
116
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
kring annonsering, vilka som får delta i upphandling och hur kon- trakt tilldelas.
Som nämnts ovan finns det flera likheter mellan förfarandena enligt LOU och LOV. LOU bygger dock på
När det gäller regelverket runt LOU finns olika förfaranden som kan tillämpas beroende på ett antal faktorer, och det finns även trös- kelvärden att beakta som påverkar vilket förfarande som ska använ- das.
3.7.6Lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för fysioterapi
Utöver lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, LOU, och lagen (2008:962) om valfrihetssystem, LOV, finns också två andra lagar som tillämpas av regionerna när det kommer till avtal med privata vårdgivare, nämligen lagen (1993:1651) om läkarvårdsersätt- ning, LOL, och lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi, LOF. Dessa brukar benämnas den s.k. nationella taxan.
Enligt lagarna lämnas ersättning till läkare respektive fysiotera- peuter som har samverkansavtal med regionen (5 §). Samma bestäm- melser anger dock också att regionen vid ingående av samverkans- avtal och vårdavtal ska tillämpa LOU eller LOV, om inte annat följer av 5
I både LOL och LOF finns bestämmelser om verksamhetsupp- följning m.m. I LOL anges att en läkare som begär läkarvårdsersätt- ning ska medverka till att den egna verksamheten kan följas upp och utvärderas. Läkaren ska årligen till regionen lämna en redovisning med uppgifter om mottagningens personal och medicintekniska utrustning samt om utförda vårdåtgärder och antalet patientbesök. Läkaren ska på begäran av regionen lämna upplysningar och visa upp
53Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG.
117
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
patientjournal samt övrigt material som rör undersökning, vård eller behandling av en patient och som behövs för kontroll av begärd läkarvårdsersättning. Av 6 § lagen (1998:543) om hälsodataregister följer att läkaren också ska lämna uppgifter till hälsodataregister.
I LOF anges att en fysioterapeut som begär fysioterapiersättning enligt denna lag ska medverka till att den egna verksamheten kan följas upp och utvärderas. Fysioterapeuten ska årligen till regionen lämna en redovisning med uppgifter om mottagningens personal och medicintekniska utrustning samt om utförda behandlingsåtgärder och antalet patientbesök. Fysioterapeuten ska på begäran av regio- nen lämna upplysningar och visa upp patientjournal samt övrigt material som rör behandling av en patient och som behövs för kon- troll av begärd fysioterapiersättning.
I SOU 2020:19 föreslås att LOL och LOF ska upphävas. För- slaget är föremål för beredning i Regeringskansliet.
3.8Bisysslor
Bestämmelser om offentliganställdas bisysslor finns i lagen (1994:260) om offentlig anställning, LOA, anställningsförordning- en (1994:373), högskolelagen (1992:1434), samt i andra författningar som gäller statsanställda. Bisysslor regleras också i kollektivavtal både för statsanställda och kommun- och regionanställda samt för anställda i vissa offentliga bolag.
En bisyssla kan för en arbetstagare vara tillåten eller otillåten. De otillåtna bisysslorna brukar delas in i tre kategorier:
–Förtroendeskadliga bisysslor
–Arbetshindrande bisysslor
–Konkurrensbisysslor
SKR tagit fram allmänna stöddokument om bisysslor i form av cirkulär.54 Flera regioner har därutöver tagit fram mer detaljerade regler för bisysslor till hjälp bl.a. vid bedömningen om en bisyssla
54Se SKR:s cirkulär 2002:50, dnr 2000:2391 och cirkulär 17:50, dnr 17/05350.
118
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
ska vara tillåten eller otillåten, t.ex. Region Stockholm55 och Region Sörmland56.
En och samma bisyssla kan falla under alla tre kategorierna, dvs. vara förtroendeskadlig, arbetshindrande och konkurrerande med arbetsgivaren på samma gång.57
I det följande beskrivs närmare de tre olika kategorierna av bi- sysslor.
3.8.1Förtroendeskadliga bisysslor
Den typ av bisyssla som regleras i lag avser s.k. förtroendeskadliga bisysslor. Lagen (1994:260) om offentlig anställning, LOA, gäller för arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter samt hos myn- digheterna under regeringen. Enligt 2 § LOA gäller bestämmelserna om förtroendeskadliga bisysslor
Enligt 7 § LOA får inte arbetstagare ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba för- troendet för hens eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbe- tet eller som kan skada myndighetens anseende.
7 § LOA har till syfte att upprätthålla allmänhetens förtroende för myndigheternas opartiskhet. Bestämmelsen skall tillgodose det allmänna intresset av saklighet och opartiskhet i utövandet av offent- lig verksamhet. Bestämmelsen uttrycker en grundsats som får anses följa redan av den offentliga anställningens beskaffenhet.58
För att en bisyssla ska vara otillåten behöver det inte ha konsta- terats att den anställde verkligen har varit partisk i något ärende eller att allmänhetens förtroende för myndigheten eller dess anställda faktiskt har minskat. Det räcker att det finns risk för att allmänheten sätter opartiskheten i fråga på grund av bisysslans existens.59
Arbetsgivaren ska enligt 7 a § LOA på lämpligt sätt informera arbetstagarna om vilka slags förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten enligt 7 §.
55Region Stockholm, LS
56Region Sörmland,
57Prop. 2000/01:147, s. 9.
58Prop. 2000/01:147, s. 10.
59SOU 2000:80, s. 172.
119
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
En arbetstagare ska enligt 7 b § LOA på arbetsgivarens begäran lämna de uppgifter som behövs för att arbetsgivaren ska kunna bedöma arbetstagarens bisysslor.
Vidare ska en arbetsgivare enligt 7 c § LOA besluta att en arbets- tagare som har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med 7 § ska upphöra med eller inte åta sig bisysslan. Beslutet ska vara skriftligt och innehålla en motivering.
Exempel på förtroendeskadliga bisysslor i regionerna
•Om en medarbetare ägnar sig åt alternativa behandlingsmetoder som är vetenskapligt tveksamma, om det finns en risk att patien- ten och/eller allmänheten kan uppfatta det som att om regionen står bakom metoden.60
•Om bisysslan medför att medarbetaren har intressen i ett företag som anlitas av regionen och medarbetaren kan påverka förhållan- det mellan företaget och regionen i sin egenskap av medarbetare i regionen angående avtal om t.ex. upphandling eller inköp.61
•Uppdrag i bemanningsföretag om det innebär att man hyrs ut till sin egen region.62
3.8.2Förbjudna bisysslor grundat på kollektivavtal
I föregående avsnitt har den bisyssla som regleras i lag beskrivits. I kollektivavtal regleras ytterligare två typer av förbjudna bisysslor, de arbetshindrande bisysslorna och konkurrensbisysslorna.63
Exempel på arbetshindrande bisysslor i regionerna
Bisyssla ska bedömas som arbetshindrande om den innebär att arbets- givaren inte kan planera sin verksamhet utan att ta hänsyn till med- arbetares bisyssla.64
60Region Sörmland,
61Region Sörmland,
62Region Sörmland,
63Se exempelvis
64Region Sörmland,
120
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
Region Stockholm väger in följande faktorer i bedömningen.
•Antalet timmar som ägnas åt bisysslan.
•Sysselsättningsgraden. En medarbetare som arbetar deltid kan i normalfallet tillåtas ägna flera timmar åt sin bisyssla än en hel- tidsarbetande medarbetare.
•Den faktiska arbetstid som utförs under en period
•Kraven i medarbetarens arbetsuppgifter: Ju högre kraven är på en medarbetares arbetsuppgifter, desto mindre negativ inverkan av en bisyssla kan accepteras.65
Exempel på konkurrerande bisysslor i regionerna
•Uppdrag som innebär att medarbetare utför arbete hos annan vårdgivare som beställts eller finansierats av regionen och då upp- draget annars hade kunnat utföras av regionen är konkurrerande och inte tillåtlig.66
•Huvudregeln är att all anställning i bemanningsföretag ska ses som konkurrerande bisyssla. Vissa företag och organisationer be- driver både verksamhet som konkurrerar med regionen och verk- samhet som inte konkurrerar med regionens verksamhet. Där- emot är det tillåtet att arbeta inom den del som inte konkurrerar med regionens verksamhet, förutsatt att det går att göra en sådan skillnad. Vid en bedömning av om en medarbetares bisyssla är en konkurrerande bisyssla eller inte har det inte någon betydelse vilka arbetsuppgifter eller vilken befattning som medarbetaren har i sitt arbete inom regionen. Det är vilken typ av verksamhet som medarbetaren utför i sin bisyssla som är avgörande.67
65Region Stockholm, LS
66Region Sörmland,
67Region Stockholm, LS
121
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
Rättsfall
Det finns endast två domar från Arbetsdomstolen som rör bisysslor inom hälso- och sjukvården. De redovisas i det följande.
AD 1999 nr 27
En regionanställd barnmorska arbetade bl.a. med ultraljudsunder- sökningar. Hon fick ett erbjudande att arbeta åt ett bolag med utförandet av ultraljudsundersökningar, cirka två timmar per vecka på kvällstid. Hon förbjöds av regionen att inneha bisysslan med hän- visning till kollektivavtalets konkurrensförbud. Tvisten gällde huru- vida regionen haft rätt att förbjuda barnmorskan att inneha bisysslan.
Arbetsdomstolen konstaterade först att det har överlämnats åt arbetsgivaren att ensidigt bedöma om det föreligger en konkurrens- situation eller inte. Det hindrar inte att ett förbud mot en bisyssla kan anses som godtyckligt eller otillbörligt om t.ex. arbetsgivarens påstående om konkurrens framstår som helt obefogat. Arbetsdom- stolen ansåg vidare att syftet med bestämmelsen i kollektivavtalet inte kan tolkas som att den endast är tillämplig för arbetstagare som styr över patienter från regionen till enskilda bolag i vilka de har ett ägarinflytande och kan göra en ekonomisk vinst. Arbetsdomstolen ansåg det heller inte som otillbörligt att regionen hade tillåtit vissa andra anställda att ha bisysslor där de ägnade sig åt samma verk- samhet som i deras ordinarie anställning. Regionen hade således rätt att fatta beslut om att förbjuda bisysslan och ett sådant förbud var inte otillbörligt.
AD 2020 nr 9
Tvisten gällde att en läkares arbetsgivare vid tre tillfällen hade nekat läkaren att utföra sin bisyssla hos en privat vårdgivare. Anledningen till nekandet berodde inte på att bisysslan i sig sågs som konkur- rerande eller förtroendeskadlig utan på grund av att läkaren var inne i en rehabiliteringsprocess grundat i läkarens astma och att arbets- givaren ansåg att bisysslor i sig då kunde vara arbetshindrande. Arbetsdomstolen gick på arbetsgivarens linje avseende de två första tillfällena men inte vid det tredje tillfället då det inte fanns några
122
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
rehabiliteringsåtgärder planerade. Arbetsgivarens beslut kunde då ses som godtyckligt eftersom någon egentlig prövning av de faktiska omständigheterna vid beslutstillfället inte vidtagits.
Arbetsdomstolen uttalade följande om kollektivavtalsregleringen i AB 17.
Enligt Arbetsdomstolens mening utgör bestämmelsen en s.k. arbets- givarventil. Det innebär att det har överlämnats åt arbetsgivarens diskre- tionära prövning att tillämpa bestämmelsen inom ramen för dess tillämp- ningsområde. Arbetsgivarens fria prövningsrätt är inskränkt endast så till vida att den inte får utnyttjas på ett godtyckligt eller eljest otillbörligt sätt. Frågan om en arbetsgivare genom beslut i en skälighetsfråga har över- skridit sin fria prövningsrätt kan underställas domstols prövning. Om så sker och domstolen därvid finner att arbetsgivaren har hållit sig inom ramen för sin prövningsrätt, kan domstolen inte gå in på frågan huruvida arbetsgivaren skäligen hade bort fatta ett annat beslut.
Lagstiftning som berör skydd och rättigheter
3.9Rätten till egendomsskydd
Av 2 kap. 15 § regeringsformen, RF, framgår att vars och ens egen- dom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker använd- ningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.
Av samma bestämmelse framgår vidare att den som genom expro- priation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egen- dom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättning ska också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen ska bestämmas enligt grun- der som anges i lag.
Bestämmelsen inleds med att varje medborgares egendom är tryggad. Denna formulering har inte någon självständig rättslig bety- delse utan anger endast det övergripande syftet med bestämmelsen så som det kommer till uttryck i dess fortsatta lydelse. Syftet är alltså inte att genom denna bestämmelse ge ett heltäckande skydd för all
123
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
egendom, utan att slå fast att hela vår rättsordning, liksom hittills, ska ge ett betryggande skydd för den enskildas egendom. Med uttrycket varje medborgare kan, liksom med paragrafens nuvarande lydelse, avses såväl fysiska som juridiska personer.68
Med uttrycket ”expropriation eller annat sådant förfogande” avses att en förmögenhetsrätt, dvs. äganderätt eller annan rätt med ett ekonomiskt värde (bl.a. nyttjanderätt, servitut eller vägrätt), tvångsvis överförs eller tas i anspråk.69
Utanför bestämmelsens tillämpningsområde faller ingrepp som innebär att egendom förstörs t.ex. på grund av risk för smitta. Inte heller skatt, böter, viten och exekutiva åtgärder omfattas av bestäm- melsen. Som exempel på förfoganden som är likställda med expro- priation har nämnts nationalisering och socialisering av egendom.70
Förutom att ge ett skydd mot att rättigheter tvångsvis överförs eller tas i anspråk omfattar grundlagsskyddet sådan lagstiftning som innebär begränsningar i innehavarens rätt att använda mark och byggnader. Med det avses allehanda inskränkningar i form av bygg- nadsförbud, användningsförbud, åtgärder enligt skogsvårdslagen (1979:429), strandsskyddsförordnande, beslut om naturreservat och andra beslut enligt miljöbalken m.m.71
Den enskildas egendom är inte ovillkorligt skyddad av det all- männa. Det finns situationer då angelägna allmänna intressen kan gå före. Det kan handla om samhällets behov av mark för bl.a. natur- vårds- och miljöintressen, totalförsvarsändamål, bostadsbyggande, trafikleder och rekreation. För sådana särskilt angelägna ändamål måste som en sista utväg finnas möjlighet att tvångsvis ta i anspråk annans egendom eller begränsa ägarens möjligheter att fritt använda sin egendom. Det måste även vara möjligt att kunna vidta sådana åtgärder till förmån för enskild. Vad som är ett angeläget allmänt intresse måste till slut i viss mån bli föremål för en politisk värdering där hänsyn även måste tas vill vad som är godtagbart från rätts- säkerhetssynpunkt i ett modernt och demokratiskt samhälle.72
68Prop. 1993/94:117, s. 48.
69SOU 2008:125, s. 429.
70SOU 2008:125, s. 429 f.
71Prop. 1993/94:117, s. 49.
72Prop. 1993/94:117, s. 48.
124
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
3.9.1Europakonventionen
Bestämmelser om egendomsskydd finns även i den europeiska kon- ventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna (Europakonventionen). Europakonventionen innebär att de anslutna staterna åtar sig att garantera vissa fri- och rättigheter (artikel 1). Vilka rättigheter som avses framgår av en omfattande och relativt detaljerad katalog över fri- och rättigheter (artikel
Även i konventionen finns det bestämmelser om egendoms- skydd. Artikel 1 i första tilläggsprotokollet stadgar att varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grund- satser. Bestämmelsen inskränker dock inte en stats rätt att genom- föra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra på- lagor eller av böter och viten.
I artikel 8 anges att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens samt att offentlig myndighet inte får inskränka åtnjutandet av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nöd- vändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.
3.9.2EU:s rättighetsstadga
I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga) behandlas medborgerliga, politiska, ekono- miska och sociala rättigheter. Det främsta syftet med stadgan är att befästa och klargöra den skyldighet som EU redan hade att respek- tera grundläggande rättigheter. Det handlar t.ex. om
73För ytterligare beskrivning se SOU 2020:44, s. 163 ff.
125
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
manfattning av de rättigheter som redan finns inom EU genom fördragen och
I artikel 8 anges att var och en har rätt till skydd av de personupp- gifter som rör honom eller henne. Personuppgifterna ska behandlas lagenligt för bestämda ändamål och på grundval av den berörda per- sonens samtycke eller någon annan legitim och lagenlig grund.
3.10Rätten till näringsfrihet
Av 2 kap. 17 § regeringsformen, RF, framgår att begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag. I förarbetena till bestämmelsen uttalade regeringen bl.a. följande.
Genom stadgandet i första stycket slås skyddet för närings- och yrkes- friheten fast. Med att driva näring avses här enskilda som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art. Avsikten med att bestämmelsen även avser dem som utövar yrke är att begreppen närings- och yrkes- frihet inte helt stämmer överens med varandra. Att båda begreppen förekommer i paragrafen kan inte gärna leda till oklarhet.75
Skyddet har utformats så att det tar sikte på ett särskilt moment i närings- och yrkesfriheten, nämligen den ekonomiska sidan av den s.k. likhetsprincipen. Principen kan kortfattat sägas innebära att alla regleringar på närings- och yrkesfrihetens område måste vara gene- rella på så sätt att alla ska ha möjlighet att konkurrera på lika villkor under förutsättning att de i övrigt uppfyller de krav som kan ställas upp för just det yrket eller den näringsgrenen. Under dessa förut- sättningar ska bestämmelsen förhindra att någon enskild ekono- miskt ska få gynnas på någon annans bekostnad.76
Genom andra ledet i paragrafens första stycke slås fast att in- skränkningar aldrig får införas i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag. Avsikten är att den ekonomiska sidan av
74För ytterligare beskrivning se SOU 2020:44, s. 172.
75Prop. 1993/94:117, s. 50.
76Prop. 1993/94:117, s. 50.
126
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
likhetsprincipen ska vara överordnad den princip som läggs fast i det första ledet.77 Regeringen uttalade vidare följande.
En inskränkning som införs för att tillgodose ett angeläget allmänt intresse måste vara generell och får inte leda till att likhetsprincipen åsidosätts. Om en sådan inskränkning införs, kan inte uteslutas att detta kan komma att leda till att vissa näringsidkare gynnas. Att sådana gynn- samma ekonomiska konsekvenser aldrig får vara det egentliga syftet med inskränkningen har därför på det sätt kommittén föreslagit kom- mit till uttryck i paragrafen. Likhetsprincipen skall här förhindra att någon näringsidkare eller annan yrkesutövare gynnas på annans bekost- nad. Motsatsvis följer att någon annan härvid också kan komma att missgynnas. Det skall såsom kommittén påpekat därmed i princip inte vara tillåtet att införa regler som innebär att nyetableringar inom viss näring eller visst yrke förhindras eftersom detta innebär ett skydd för dem som redan är etablerade, såvida det inte samtidigt finns något angeläget allmänt intresse av regleringen. Avsikten med den föreslagna lydelsen är emellertid inte att hindra ett offentligt monopol som drabbar alla presumtiva konkurrenter lika, under förutsättning att det införts för att skydda något angeläget allmänt intresse.78
3.11Skydd för den personliga integriteten
Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden (2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen, RF).
Regeringsformens skydd för den personliga integriteten infördes genom 2010 års lagändringar. Genom att på grundlagsnivå stärka skyddet för den personliga integriteten, utan att detta skyddsintresse i första hand värderas utifrån intresset av att skydda den fria åsikts- bildningen, kommer enligt förarbetena vikten av respekt för indivi- dens rätt att själv förfoga över och ta ställning till det allmännas tillgång till sådan information som rör hans eller hennes privata för- hållanden att betonas på ett tydligare sätt än vad som tidigare skett.79
Grundlagsskyddet är relativt. Det får alltså begränsas genom lag (2 kap.
77Prop. 1993/94:117, s. 51.
78Prop. 1993/94:117, s. 51 f.
79Prop. 2009/10:80, s. 176.
127
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
tetsintrång blir mer ingående belysta och att de presenteras på ett sådant sätt att kvaliteten i lagstiftningen höjs ytterligare.
Uttrycket ”enskilds personliga förhållanden” avses här ha samma innebörd som i tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Vid bedömningen av vilka åtgärder som kan anses utgöra ett ”betydande intrång” ska både åtgärdens om- fattning och arten av det intrång som åtgärden innebär beaktas. Även åtgärdens ändamål och andra omständigheter kan ha betydelse. De grundläggande fri- och rättigheterna omfattar endast sådana intrång som på grund av åtgärdens intensitet eller omfattning eller av hänsyn till uppgifternas integritetskänsliga natur eller andra omständigheter innebär ett betydande ingrepp i den enskildas privata sfär.80
3.12EU:s dataskyddsförordning
Den 27 april 2016 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana upp- gifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskydds- förordning). I fortsättningen används förkortningen dataskyddsför- ordningen. Dataskyddsförordningen syftar till att skydda fysiska per- soners grundläggande rättigheter och friheter, särskilt deras rätt till skydd av personuppgifter. Ett övergripande syfte med dataskydds- förordningen är att ytterligare harmonisera och effektivisera skyddet för personuppgifter för att förbättra den inre marknadens funktion och öka enskildas kontroll över sina personuppgifter.
Dataskyddsförordningen började tillämpas i medlemsstaterna den 25 maj 2018 och ersatte då den allmänna regleringen om behand- ling av personuppgifter inom EU som fanns i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter, förkortat dataskydds- direktivet.
Artikel 4 i dataskyddsförordningen innehåller en rad definitioner av olika begrepp, bl.a. begreppet personuppgift. Dataskyddsförord- ningen kräver att personuppgifter bara behandlas utifrån vissa
80Prop. 2009/10:80, s. 250.
128
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
grundläggande principer. Dessa principer finns i artikel 5 och gäller som ett ramverk vid all behandling av personuppgifter.
Behandling av personuppgifter är endast tillåten om den stöder sig på minst en av de rättsliga grunder som räknas upp i artikel 6.1 i dataskyddsförordningen. Bestämmelsen räknar uttömmande upp de rättsliga grunder som finns för att det över huvud taget ska vara tillåtet att behandla personuppgifter.
•Den registrerade har lämnat sitt samtycke till att dennes person- uppgifter behandlas för ett eller flera specifika ändamål (led a).
•Behandlingen är nödvändig för att fullgöra ett avtal i vilket den registrerade är part eller för att vidta åtgärder på begäran av den registrerade innan ett sådant avtal ingås (led b).
•Behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige (led c).
•Behandlingen är nödvändig för att skydda intressen som är av grundläggande betydelse för den registrerade eller för en annan fysisk person (led d).
•Behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndig- hetsutövning (led e).
•Behandlingen är nödvändig för ändamål som rör den person- uppgiftsansvariges eller en tredje parts berättigade intressen, om inte den registrerades intressen eller grundläggande rättigheter och friheter väger tyngre och kräver skydd av personuppgifter, särskilt när den registrerade är ett barn (led f).
Led f gäller inte för behandling som utförs av offentliga myndigheter när de fullgör sina uppgifter.
Lagstiftning som rör hälsodata, statistik och sekretess
3.13Regler kring hälsodataregister m.m.
Uppgifter om patienter och vård finns i ett antal olika register. Lagen (1998:543) om hälsodataregister och ett antal förordningar reglerar olika slag av s.k. hälsodataregister. Avsikten är att de frågor som är
129
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
gemensamma för alla hälsodataregister ska regleras i en lag medan närmare föreskrifter om enskilda hälsodataregister ska meddelas av regeringen inom de ramar som lagen drar upp.81
I 1 § i lagen stipuleras det att central förvaltningsmyndighet inom hälso- och sjukvården får utföra automatiserad behandling av per- sonuppgifter i hälsodataregister. Det är den centrala förvaltnings- myndigheten som utför behandlingen av personuppgifter som är personuppgiftsansvarig. Personuppgifter i ett hälsodataregister får enligt 3 § behandlas för:
•Framställning av statistik,
•uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring av hälso- och sjuk- vård, och
•forskning och epidemiologiska undersökningar.
Enligt 4 § får ett hälsodataregister endast innehålla de uppgifter som behövs för de ändamål för vilka personuppgifterna får behandlas enligt 3 §. Enligt 6 § ska den som bedriver verksamhet inom hälso- och sjukvården lämna uppgifter till ett hälsodataregister för de ändamål som anges i 3 §.
3.13.1Patientregistret
Patientregistret är ett av Socialstyrelsens hälsodataregister.82 Före- skrifter om registret finns i förordningen (2001:707) om patient- register hos Socialstyrelsen och i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2013:35) om uppgiftsskyldighet till Socialstyrelsens patient- register.
Personuppgifter får behandlas i registret för alla tre ändamål som stipuleras i 3 § hälsodataregisterlagen. Enligt 4 § förordningen om patientregister hos Socialstyrelsen får behandlingen avse följande uppgifter:
1.personnummer, kön, födelseår, bosättningsort, vårdenhet, dia- gnoser, åtgärder, att åtgärder vidtagits av viss kategori hälso- och sjukvårdspersonal, yttre orsaker till sjukdom eller skada, vård-
kostnader, grund för psykiatrisk tvångsvård, tidpunkter för
81Prop. 1997/98:108, s. 44.
82Förarbeten finns i prop. 1997/98:108 och prop. 2017/18:171.
130
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
åtgärder och händelser, in- och utskrivningssätt, planerad vård, och
2.folkbokföringsort, fastighetskoordinater, födelsehemort eller födelseort, medborgarskap, civilstånd, inflyttning från och ut- flyttning till utlandet, personnummerförändringar och döds- datum.
Enligt 2 § SOSFS 2013:35 ska den som bedriver verksamhet i hälso- och sjukvården till Socialstyrelsen lämna uppgifter om de patienter som under de tre månader som föregår rapporteringsmånaden
1.har varit inskrivna i den slutna hälso- och sjukvården eller
2.har behandlats av läkare i den del av den öppna hälso- och sjuk- vården som inte är primärvård.
I bilagan till myndighetsföreskriften finns det specifikationer kring hur uppgifterna ska lämnas till Socialstyrelsen.
3.13.2Vårdgivarregistret
Det finns även register som inte innehåller några uppgifter om enskilda patienter. Ett exempel på det är IVO:s vårdgivarregister som därmed inte kan klassas som ett hälsodataregister. Av 2 kap. 4 § patientsäkerhetslagen (2010:659) framgår att IVO ska föra ett auto- matiserat register över verksamheter som anmälts till inspektionen. Den som avser att bedriva verksamhet som omfattas av IVO:s tillsyn ska anmäla detta till inspektionen senast en månad innan verksam- heten påbörjas enligt 2 kap. 1 § patientsäkerhetslagen. I patient- säkerhetsförordningen och i Socialstyrelsens föreskrifter och all- männa råd (SOSFS 1998:13) om anmälan av verksamheter på hälso- och sjukvårdens område, anges vilka uppgifter anmälan ska inne- hålla. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet påbörjar, flyttar eller väsentligt ändrar en verksamhet som omfattas av tillsyn enligt patientsäkerhetslagen utan att ha gjort föreskriven anmälan döms till böter.
IVO är personuppgiftsansvarig för behandlingen av person- uppgifter i vårdgivarregistret. Enligt 2 kap. 3 § patientsäkerhetsför- ordningen (2010:1369) får registret innehålla följande uppgifter:
131
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
1.namn eller företagsnamn och personnummer eller organisations- nummer för den som bedriver verksamheten,
2.var verksamheten bedrivs,
3.verksamhetens inriktning,
4.verksamhetens omfattning,
5.antalet yrkesutövare och deras yrkestitlar,
6.verksamhetschefens namn, adress och telefonnummer,
7.den patientförsäkring som tecknats för verksamheten,
8.datum för inspektion av verksamheten,
9.datum för Inspektionen för vård och omsorgs beslut i fråga om verksamheten, och
10.datum för anmälan enligt 3 kap. 5 eller 6 § patientsäkerhetslagen.
Registret får inte innehålla uppgifter om enskilda patienter enligt 2 kap. 3 § patientsäkerhetsförordningen.
3.13.3Kvalitetsregister
Nationella Kvalitetsregister är register som systematiskt samlar data om olika patientgrupper. Det primära syftet med kvalitetsregistren är att de ska användas för att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra vårdens kvalitet. Bestämmelser om nationella och regio- nala kvalitetsregister finns i 7 kap. patientdatalagen (2008:355).
Av 7 kap. 2 § patientdatalagen framgår att personuppgifter inte får behandlas i ett kvalitetsregister om den enskilda motsätter sig det.
Personuppgifter i ett Nationellt Kvalitetsregister får behandlas för ändamålet att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra vårdens kvalitet. Vidare får personuppgifter som behandlas för det ändamålet också behandlas för framställning av statistik och forsk- ning inom hälso- och sjukvården vilket framgår av 7 kap. 4 och 5 §§ patientdatalagen.
132
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
3.13.4Den nationella väntetidsdatabasen hos SKR
I9 kap. hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, finns bestämmel- ser om vårdgarantin, dvs. att regionen ska erbjuda vårdgaranti åt den som omfattas av regionens ansvar. Vårdgarantin ska innehålla en för- säkran om att den enskilda inom viss tid får kontakt med pri- märvården, en medicinsk bedömning av läkare eller annan legiti- merad hälso- och sjukvårdspersonal inom primärvården, får besöka den specialiserade vården, och får planerad vård. Närmare bestäm- melser om tidsperioder återfinns i hälso- och sjukvårdsförordningen (2017:80), HSF. Om regionen inte uppfyller vårdgarantin ska regio- nen se till att patienten får vård hos en annan vårdgivare utan extra kostnad för patienten.
Av 9 kap. 3 § HSL följer att regionen ska rapportera in uppgifter om väntetider till en nationell databas. Närmare bestämmelser om regionernas rapporteringsskyldighet återfinns i HSF. Av förord- ningen framgår att regionernas rapporteringsskyldighet ska fullgöras genom att regionerna lämnar uppgifter om väntetider till den natio- nella väntetidsdatabas som förs av Sveriges Kommuner och Regioner (se 6 kap. 3 §). Det finns ett bemyndigande för Socialstyrelsen att meddela ytterligare föreskrifter om regionernas rapporteringsskyl- dighet men några sådana föreskrifter har inte tagits fram.
3.13.5Uppgifter hos SCB
Bestämmelser om den officiella statistiken, bl.a. att den officiella statistiken ska finnas för allmän information, utredningsverksamhet och forskning samt om uppgiftsskyldighet finns i lagen (2001:99) om den officiella statistiken. Till lagen finns kompletterande före- skrifter i förordningen (2001:100) om den officiella statistiken. Där finns bestämmelser bl.a. om statliga myndigheters skyldighet att lämna statistiska uppgifter till respektive statistikansvariga myndig- heter. Vilka de är framgår av 2 § förordningen om den officiella statistiken och bilagan till denna. I 15 § förordningen om den offi- ciella statistiken finns bemyndigande för den statistikansvariga myndigheten att inom sitt verksamhetsområde meddela föreskrifter om verkställighet av bestämmelserna om uppgiftsskyldighet i 7 och 8 §§ lagen om den officiella statistiken och
133
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
Statistiska centralbyrån, SCB, har flera föreskrifter om uppgifts- skyldighet. I Statistiska centralbyråns föreskrifter
3.14Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
I detta avsnitt redovisas ett antal sekretessbestämmelser som av olika anledningar berör utredningen och de förslag som utredningen läm- nar. Uppräkningen ska inte ses som en uttömmande lista av sekre- tessbestämmelser som rör respektive aktör.
3.14.1IVO
IVO:s verksamhet som rör utredning och tillsyn enligt patientsäker- hetslagen (2010:659) är sekretessreglerad.83
I 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen finns en bestäm- melse till skydd för uppgifter som rör enskilda vilket här främst berör de verksamheter som finns registrerade i vårdgivarregistret. Sekretess gäller då
1.för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfin- ningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och
2.för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än som avses i 1 för den som har trätt i affärsförbindelse eller lik- nande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.
83Se punkt 58 i bilagan till offentlighets- och sekretessförordning (2009:641).
134
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
3.14.2Socialstyrelsen
Patientregistret hos Socialstyrelsen omfattas av regeln om statistik- sekretess enligt 24 kap. 8 § offentlighets- och sekretesslagen. Be- stämmelsen stadgar som huvudregel en absolut sekretess men det finns undantag.
Uppgift som behövs för forsknings- eller statistikändamål och uppgift som inte genom namn, annan identitetsbeteckning eller liknande förhållande är direkt hänförlig till den enskilde får lämnas ut, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men (se tredje stycket samma bestämmelse).
3.14.3Regionerna
I en upphandling finns det sekretessregler som ska skydda den upp- handlande myndigheten och leverantören. I 19 kap. 3 § andra stycket offentlighets- och sekretesslagen stadgas att det råder abso- lut sekretess för uppgifter i en pågående upphandling. Av 19 kap. 3 § första stycket framgår att det råder sekretess för uppgifter i en upphandling, även efter det att den har avslutats, om det kan antas att det allmänna lider skada om uppgiften röjs.
I 31 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen regleras skyddet för en enskild aktör som har trätt i affärsförbindelse med en myn- dighet. Sekretess gäller då för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.84
Hos regionerna finns det även sekretessbestämmelser som ska skydda uppgifter om enskilda individers hälsa. Bestämmelsen i 21 kap. 1 § gäller oavsett i vilket sammanhang uppgiften förekom- mer. Bestämmelsen i 25 kap. 1 § gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga för- hållanden.
84I bestämmelsen räknas även upp de fall när bestämmelsen inte är tillämplig.
135
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
Lagstiftning som rör skatterätt
3.15Skatterättsliga regler som berör privata sjukvårdsförsäkringar
En arbetsgivare kan betala premien för privata sjukvårdsförsäkringar för de anställda, se mer därom i kapitel 5. När arbetsgivare betalar premien för privata sjukvårdsförsäkringar för sina anställda upp- kommer frågor om förmånsbeskattning. En privat sjukvårdsför- säkring som bekostas av arbetsgivaren räknas nämligen som en för- mån. Den skatterättsliga huvudregeln är att löner, arvoden, kost- nadsersättningar, pensioner, förmåner och andra inkomster som erhålls på grund av tjänst ska tas upp till beskattning enligt 11 kap. 1 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL. Till denna bestämmelse finns det flera undantag och fram till den 30 juni 2018 skulle förmån av hälso- och sjukvård inte tas upp till beskattning oavsett om den avsåg vård i Sverige som inte var offentligfinansierad eller vård utomlands. Privata sjukvårdsförsäkringar bekostade av arbetsgivaren skulle alltså tidigare inte förmånsbeskattas.
I förarbetena till förändringen av förmånsbeskattningen, prop. 2017/18:131 Slopad skattefrihet för förmån av hälso- och sjuk- vård, anges att de förändrade reglerna tar sikte på att inte behandla privata sjukvårdsförsäkringar skatterättsligt annorlunda än andra förmåner. Regeringen utryckte det som att syftet med förändringen var att ”öka likformigheten i skattesystemet och skapa en ökad neutralitet mellan uppbärande av kontant lön och erhållande av förmån”.85
I dag gäller enligt 11 kap. 18 § IL att förmån av hälso- och sjuk- vård inte ska tas upp om förmånen avser vård utomlands vid insjuk- nande i samband med tjänstgöring utomlands. Följande förmåner ska inte heller tas upp:
•läkemedel vid vård utomlands vid insjuknande i samband med tjänstgöring utomlands,
•företagshälsovård, förebyggande behandling eller rehabilitering,
•vaccination som betingas av tjänsten, och
85Prop. 2017/18:131, s. 25.
136
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
•tandbehandling som har bedömts som nödvändig med hänsyn till tjänstens krav för Försvarsmaktens submarina eller flygande per- sonal och för andra med i huvudsak liknande arbetsförhållanden.
Inkomster i annat än pengar ska värderas till marknadsvärdet om inte annat framgår av 61 kap. IL. Med marknadsvärdet avses det pris som den skattskyldige själv skulle ha fått betala på orten om personen köpt motsvarande vara eller tjänst, 61 kap. 2 § IL. Sjukvårdsförsäk- ringsförmån ska värderas till ett belopp som motsvarar arbetsgiva- rens kostnad för förmånen, 61 kap. 17 a § IL. Anledningen till det beskrivs på följande sätt i förarbetena.
När det gäller förmån av sjukvårdsförsäkring bör dock, av förenklings- skäl, förmånen värderas till ett belopp som motsvarar arbetsgivarens kost- nad för förmånen, dvs. normalt premien för försäkringen. Bakgrunden till detta är att premien för en sjukvårdsförsäkring varierar kraftigt beroende på åldern på den försäkrade, omfattningen av försäkringen och nivån på självrisken och att det sannolikt skulle innebära en inte obetydlig admi- nistrativ börda för såväl arbetsgivarna som Skatteverket att fastställa det pris den skattskyldige skulle ha fått betala på orten om hon eller han själv hade skaffat sig motsvarande försäkring.86
Regeringen framhöll bl.a. följande i förarbetena till de ändrade reglerna.
Regeringen vill framhålla att förslaget inte innebär något förbud för företag att även fortsättningsvis teckna sjukvårdsförsäkringar för sin personal. Samtidigt kan noteras att den absoluta majoriteten av arbets- tagarna inte har arbetsgivarbetalda sjukvårdsförsäkringar. Till skillnad från remissinstanserna anser regeringen inte att sjukvårdsförsäkringar kan jämställas med andra hälsofrämjande åtgärder som får dras av såsom företagshälsovård, förebyggande behandling, rehabilitering och frisk- vård, då en sjukvårdsförsäkring inte har samma nära koppling till arbets- platsen som de övriga insatserna. Insatser i form av företagshälsovård, förebyggande behandling, rehabilitering och friskvård kommer även fortsatt att vara skattefria för arbetstagarna eftersom det inte föreslås någon ändring av de reglerna.87
86Prop. 2017/18:131, s. 30 f.
87Prop. 2017/18:131, s. 25.
137
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
3.15.1Gränsdragningsfrågor mellan skattepliktiga och skattefria hälso- och sjukvårdsförmåner
En arbetsgivare kan erbjuda olika skattefria förmåner inom hälso- och sjukvårdsområdet. Arbetsgivaren har också ett ansvar enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) för företagshälsovård, förebyggande behandling och rehabilitering.88 I det följande beskrivs de gränsdrag- ningsfrågor som kan uppstå mellan vad som är skattepliktigt och inte vad gäller olika hälso- och sjukvårdsförmåner.
Företagshälsovård
Med företagshälsovård avses enligt 3 kap. 2 c § arbetsmiljölagen en oberoende expertresurs inom områdena arbetsmiljö och rehabili- tering. Företagshälsovården ska särskilt arbeta för att förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt ha kompetens att identi- fiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö, organisation, pro- duktivitet och hälsa.
Skatteverket har bedömt att hälsoundersökningar som ingår som en del av ett arbetsmiljöarbete och som är anpassade till de arbets- miljörisker som de anställda utsätts för i sitt arbete utgör företags- hälsovård. När arbetsgivaren bekostar sådan undersökning är förmå- nen skattefri. Detsamma gäller övriga besök hos företagshälsovården som den anställda gör som ett led i arbetsgivarens arbetsmiljöansvar. Övriga hälsoundersökningar och annan hälso- och sjukvård som arbetsgivaren tillhandahåller sina anställda via företagshälsovården eller via en annan aktör men som inte är ett led i arbetet med att förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatsen är en skatte- pliktig förmån.89
Förebyggande behandling
Förebyggande behandling är åtgärder som syftar till att den anställde ska kunna fortsätta att förvärvsarbeta. Behandlingen ska avse an- ställda som har en förhöjd sjukdomsrisk. Den sjukdom som kan befaras uppkomma ska vara av sådan art att den kan förväntas leda
88Prop. 1994/96:182, s. 28.
89Skatteverkets ställningstagande, dnr 202
138
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
till nedsättning av arbetsförmågan. Det kan också gälla funktions- träning, t.ex. hörselträning, talträning och rörelseträning i bassäng. I dessa fall har en sjukdom orsakat en bestående funktionsnedsätt- ning. Den förebyggande behandlingen ska inte avse att bota sjuk- domen utan att förbättra eller motverka en försämring av sjukdomen i syfte att förhindra att arbetsoförmåga uppstår eller ökar. Några exempel på vanliga utgifter för rehabiliteringsåtgärder som kan få dras av är utgifter för behandling hos sjukgymnast, vård av miss- brukare på behandlingshem och ryggträning på rygginstitut.90
Även hälsokontroller med direkt koppling till arbetet omfattas av begreppet förebyggande behandling. Sådana exempel kan vara lung- röntgen för anställda som vistas i rökiga arbetsmiljöer, hjärtunder- sökningar som görs på idrottsmän, och blodtrycksmätning av an- ställda som har en stressig arbetsmiljö. Hälsoundersökningar som utförs i syfte att kontrollera det allmänna hälsotillståndet hos de anställda är däremot en skattepliktig förmån.91
Rehabilitering
Arbetsgivaren har, inom ramen för sitt rehabiliteringsansvar, ansvar för att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att anställningen ska bestå. Det innebär att arbetsgivaren som ett led i detta har ett ansvar för rehabiliteringsåtgärder utöver de åtgärder som sker i samarbete med Försäkringskassan eller ingår i en plan för återgång i arbete. Övriga rehabiliteringsåtgärder kan t.ex. vara behandling av missbruksproblem, ätstörningar eller att arbetsgivaren erbjuder den anställda att gå till en fysioterapeut som ett led i en konvalescens. Om arbetsgivaren tillhandahåller sådana rehabiliteringsåtgärder till den anställda är dessa skattefria för denne. Även krisstöd i situa- tioner när en anställd drabbas av händelser eller situationer som är uppslitande eller traumatiska är skattefria för den anställda.92
90Skatteverkets ställningstagande, dnr 202
91Skatteverkets ställningstagande, dnr 202
92Skatteverkets ställningstagande, dnr 202
139
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
Medicinska kontroller
Medicinska kontroller är enligt Skatteverkets rättsliga ställnings- tagande medicinska åtgärder som arbetsgivaren tillhandahåller i enlighet med Arbetsmiljöverkets föreskrifter AFS 2005:6 och som är avsedda att vara till stöd i arbetsmiljöarbetet.93 I en medicinsk kontroll kan ingå biologisk exponeringskontroll, läkarundersök- ning, hälsoundersökning och tjänstbarhetsbedömning. Oavsett om sådan kontroll sker inom företagshälsovården eller på en annan inrättning är den skattefri för den anställda.94
Hur beskattning ska ske när försäkringen innehåller både skattefria och skattepliktiga moment
Privata sjukvårdsförsäkringar kan, förutom ren hälso- och sjukvård, även innehålla förebyggande insatser och rehabiliteringsåtgärder. I förarbetena uttalades följande om denna typ av försäkringar.
När det särskilt gäller frågan om förmån av sjukvårdsförsäkringar, vil- ken torde utgöra den klart dominerande delen av arbetsgivarnas utgifter för privat hälso- och sjukvård, avgörs förmånens omfattning med ut- gångspunkt i vad försäkringen omfattar. Vilka typer av försäkringsfall som sedan inträffar och vad eventuella faktiska utbetalningar därmed kommer att avse saknar helt betydelse. För en försäkring som inte bara omfattar hälso- och sjukvård utan också omfattar andra insatser som fortsatt är skattefria för den anställde ska förmånsvärderingen göras utifrån en proportionering av försäkringens beståndsdelar, inte utifrån bedömningar av varje enskild insats som eventuellt kommit i fråga under beskattningsåret. Om en försäkring t.ex. till hälften omfattar hälso- och sjukvård och till hälften omfattar insatser som är undantagna från beskattning är halva värdet en skattepliktig förmån även om samtliga insatser när försäkringen väl behöver tas i anspråk avser sådant som ligger inom ramen för hälso- och sjukvård.95
I detta sammanhang kan nämnas att Skatteverket den 10 juni 2019 har utfärdat ett ställningstagande om beräkning av sjukvårdsförsäk- ringsförmån. Enligt ställningstagandet kan den skattepliktiga för- månen av en sjukvårdsförsäkring som omfattar både skattepliktiga
93Skatteverkets ställningstagande, dnr 202
94Skatteverkets ställningstagande, dnr 202
95Prop. 2017/18:131, s. 28.
140
SOU 2021:80 |
Gällande rätt |
och skattefria insatser schablonmässigt beräknas till 60 procent av försäkringspremien. Procentsatsen har bedömts representera den genomsnittliga andel av försäkringsföretagens utbetalningar inom sjukvårdsförsäkringarna som avser insatser som är skattepliktiga. Om en försäkringsgivare eller arbetsgivare anser att den skatteplik- tiga delen av premien är lägre än 60 procent, ska den beräknade för- delningen dokumenteras och vid förfrågan kunna visas upp för Skatteverket.96
3.15.2Redovisning av förmån av privat sjukvårdsförsäkring till Skatteverket
Arbetsgivaren är skyldig att till Skatteverket lämna uppgifter om utbetalda ersättningar och skatteavdrag på individnivå, dvs. per betalningsmottagare. Det sker huvudsakligen genom att uppgifterna redovisas i arbetsgivardeklarationerna eller i vissa fall genom att kontrolluppgift lämnas.
Av 15 kap. 2 § skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL, framgår att kontrolluppgift ska lämnas om utgiven ersättning och förmån som utgör intäkt i inkomstslaget tjänst. Av 15 kap. 4 § SFL framgår att kontrolluppgiften ska lämnas av den som har gett ut ersättningen eller förmånen. I skatteförfarandeförordningen (2011:1261) regleras vad för uppgifter om förmån som utgör intäkt i inkomstslaget tjänst som ska lämnas till Skatteverket i form av en kontrolluppgift.
5 kap. 1 § skatteförfarandeförordningen stadgar att en kontroll- uppgift ska innehålla uppgifter om bruttolön och det sammanlagda värdet av andra förmåner än bilförmån. Av den bestämmelsen fram- går att det inte sker någon särredovisning av de förmåner som arbetsgivaren står för som exempelvis fri parkering och telefon utan alla förmåner utom bilförmåner redovisas som ett sammanlagt värde.
Av 15 kap. 8 § tredje punkten SFL framgår att kontrolluppgift inte är det primära sättet att lämna uppgifter till Skatteverket. Upp- giften ska inte lämnas som en kontrolluppgift om den i stället har lämnats i en arbetsgivardeklaration.
Bestämmelsen i 26 kap. 3 § andra stycket SFL reglerar vem som ska lämna en arbetsgivardeklaration. Av 26 kap.
96Skatteverkets ställningstagande, dnr 202
141
Gällande rätt |
SOU 2021:80 |
förmån preciseras det i 6 kap. 3 § skatteförfarandeförordningen att en arbetsgivardeklaration ska innehålla uppgift om en viss betal- ningsmottagares bruttolön och det sammanlagda värdet av andra förmåner än bilförmån. Av den bestämmelsen framgår att det inte sker någon särredovisning av de förmåner som arbetsgivaren står för som exempelvis fri parkering och telefon utan alla förmåner utom bilförmåner redovisas som ett sammanlagt värde i arbetsgivardekla- rationen.
Bilförmån särredovisas således i dag.97 Det har tidigare funnits exempel på att vissa förmåner av tjänst särredovisas till Skatteverket, t.ex. förmån av fri parkering. År 2004 infördes det en bestämmelse i den då gällande förordningen om självdeklarationer och kontroll- uppgifter med följande lydelse. ”Om förmån av fri parkering har getts ut, skall det anges i kontrolluppgiften”.98
Särredovisningen av förmånen fri parkering slutade att gälla 2019 genom en ändringsförordning till skatteförfarandeförordningen.99
97För bakgrund till särredovisningen, se prop. 1986/87:46, s. 10 ff. och prop. 1996/97:19, s. 70.
98SFS 2004:284.
99SFS 2017:390.
142
4Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar
4.1Inledning
I detta kapitel beskrivs översiktligt överväganden i bl.a. proposi- tioner, betänkanden från statliga utredningar och myndighetsrap- porter där det finns en koppling till frågor som rör privata sjuk- vårdsförsäkringar. Det har funnits två tillfälliga regleringar som berör frågor om betalning av hälso- och sjukvård med privata sjuk- vårdsförsäkringar. De senaste åren har det även lämnats flera förslag från statliga utredningar och myndigheter m.m. som är av intresse för utredningen. Frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar har nyligen analyserats i två myndighetsrapporter, nämligen i en reger- ingsrapport från Vård- och omsorgsanalys och i en förstudie från IVO. Dessa rapporter kommer att beskrivas mer utförligt än övrigt material. Även förslag som har lämnats i betänkanden från statliga utredningar men som ännu inte har tagits vidare och utgjort förslag i propositioner beskrivs. Andra förslag som beskrivs är förslag som har lämnats i propositioner till riksdagen men som har avslagits av riksdagen och därför inte lett till författningsändringar. Dessutom beskrivs en pågående statlig utrednings uppdrag och delbetänkande.
Beskrivningen i detta kapitel ska inte ses som uttömmande. Ut- redningen kommer i senare kapitel att hänvisa till ytterligare utred- ningar och annat underlag som har koppling till utredningens upp- drag. Utredningar m.m. som utgjort underlag till nu gällande bestämmelser beskrivs i kapitel 3 om gällande rätt.
Beskrivningarna sker i kronologisk ordning med de äldre först.
143
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
SOU 2021:80 |
4.2Tidigare regleringar och överväganden
Det har funnits två tillfälliga regleringar som har koppling till frågor som rör betalning av hälso- och sjukvård med privata sjukvårds- försäkringar.
Den första regleringen avsåg lagen (2000:1440) om inskränkning i landstingens rätt att överlämna driften av akutsjukhus till annan och gällde åren
Den andra tillfälliga regleringen infördes den 1 januari 2006 i då- varande hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och innebar att uppgiften att bedriva hälso- och sjukvård vid ett regionsjukhus eller en regionklinik inte fick överlämnas till någon annan.2 Överlämnade regionen driften av hälso- och sjukvård vid övriga sjukhus till någon annan, skulle avtalet innehålla villkor om att ”verksamheten skall drivas utan syfte att ge vinst åt ägare eller motsvarande intressent, och att vården skall bedrivas uteslutande med offentlig finansiering och vårdavgifter”. I propositionen angavs att en entreprenör som driver ett sjukhus för regionens räkning inte fick, inom ramen för den överlåtna verksamheten, skaffa sig intäkter från patienter som hade en privat sjukvårdsförsäkring eller betalade vården med egna medel.3 Bestämmelserna upphävdes den 1 juli 2007.4
Beredningsunderlaget till propositionen utgjordes dels av två betänkanden från utredningen om Vårdens ägarformer (S 2000:08); delbetänkandet Vinst för vården (SOU 2002:31) samt slutbetänkan- det Vårda vården – samverkan, mångfald och rättvisa (SOU 2003:23), dels av en kompletterande promemoria som utarbetades i Social- departementet (S2004/4905/HS). Lagförslagen i propositionen och promemorian skiljde sig i flera avseenden från lagförslagen i slut- betänkandet. I propositionen och promemorian lyftes frågan om förbud mot att driva verksamheten i syfte att ge vinst åt ägaren in i författningsförslaget. Betänkandets författningsförslag fokuserade
1Prop. 2000/01:36, bet. 2000/01:SoU6 och bet. 2000/01:SoU11, rskr. 2000/01:122.
2Prop. 2004/05:145, bet. 2004/05:SoU18, rskr. 2004/05:300.
3Prop. 2004/05:145, s. 55.
4Prop. 2006/07:52, bet. 2006/07:SoU11, rskr. 2006/07:152.
144
SOU 2021:80 |
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
mer på finansieringen av vård som överlämnats, och då särskilt på privata sjukvårdsförsäkringar och annan privatfinansiering.5
4.3Avslutade uppdrag och lagstiftningsarbeten
4.3.1Välfärdsutredningen
Regeringen beslutade den 5 mars 2015 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå ett nytt regelverk för offentlig finansiering av privat utförda välfärdstjänster. Utredningen antog namnet Välfärds- utredningen. Utredningen överlämnade i november 2016 delbetän- kandet Ordning och reda i välfärden (SOU 2016:78). Den 9 maj 2017 överlämnades slutbetänkandet Kvalitet i välfärden – bättre upphand- ling och uppföljning (SOU 2017:38).
Några av utredningens förslag, bl.a. kring tillståndsplikt och änd- ringar i lagen (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU), ledde till lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2019.6 Regeringen lämnade i en annan proposition förslag som syftade till att säkerställa att offentliga medel inom socialtjänsten och skollagsreglerad verk- samhet användes till den verksamhet som de var avsedda för.7 Riks- dagen avslog denna proposition.8
Välfärdsutredningen lämnade flera förslag som är intressanta för denna utredning, bl.a. rörande IVO:s tillsyn och tystnadsplikten mellan regionerna och de privata vårdgivarna. Utredningen lämnade även ett förslag om tillståndsförfarande för privata aktörer inom hälso- och sjukvården som innebar att regioner endast skulle få ge ersättning enligt avtal till juridiska personer som har ett tillstånd att ta emot offentlig finansiering. Vidare föreslog utredningen att det inte skulle vara möjligt att bedriva annan typ av verksamhet än den som finansieras offentligt inom ramen för samma juridiska person. Dessa förslag har inte genomförts.
5SOU 2003:23.
6Prop. 2017/18:158.
7Prop. 2017/18:159.
8Bet. 2017/18:FiU44.
145
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
SOU 2021:80 |
4.3.2Utredningen om ökad insyn i välfärden
Regeringen beslutade den 3 september 2015 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utarbeta ett förslag om hur offentlighets- principen kan införas i privat utförd, offentligt finansierad vård och omsorg, fristående förskolor och fritidshem samt vuxenutbildning m.m., till den del de erbjuds av privata anordnare.9 Utredningen antog namnet Utredningen om ökad insyn i välfärden. I oktober 2016 lämnade utredningen betänkandet Ökad insyn i välfärden (SOU 2016:62), med förslag om hur offentlighetsprincipen kan in- föras i bl.a. privat utförd, offentligt finansierad vård och omsorg. Betänkandet har remissbehandlats och är föremål för beredning i Regeringskansliet.
4.3.3Regeringens förslag om privata sjukvårdsförsäkringar inom offentligt finansierad hälso- och sjukvård
Regeringen överlämnade i april 2017 propositionen Privata sjuk- vårdsförsäkringar inom offentligt finansierad hälso- och sjukvård (prop. 2016/17:166) till riksdagen, med förslag till ny bestämmelse i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL. Bestämmelsen lydde: ”Inom offentligt finansierad hälso- och sjukvårdsverksamhet får hälso- och sjukvård ges inom ramen för en privat sjukvårdsförsäkring enbart om principerna i 1 § andra stycket inte åsidosätts”. I propo- sitionen föreslogs även att regionens avtal skulle innehålla villkor om detta krav. De principer som åsyftades var att vården skulle ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda män- niskans värdighet och att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skulle ges företräde till vården, dvs. 3 kap. 1 § HSL. Förslagen syftade till att förtydliga att inom offentligfinansierad hälso- och sjukvårdsverksamhet skulle hälso- och sjukvård få ges inom ramen för en privat sjukvårdsförsäkring enbart om människo- värdes- och
Bakgrunden till propositionen var en överenskommelse som regeringen och Vänsterpartiet hade ingått i oktober 2014 om en väl- färd utan vinstintresse. Till grund för propositionen låg en departe- mentspromemoria utarbetad vid Socialdepartementet.10
9Dir. 2015:92.
10Ds 2016:29.
146
SOU 2021:80 |
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
Lagändringarna föreslogs träda i kraft den 1 augusti 2017. Riks- dagen avslog propositionen, mot bakgrund av att den ansåg att reger- ingen inte hade visat att det fanns något behov av lagändringen.11
4.3.4Regeringens förslag om driftsformer för universitetssjukhus
Regeringen överlämnade i april 2017 propositionen Driftsformer för universitetssjukhus (prop. 2016/17:167) till riksdagen, med förslag om att regionerna inte skulle få överlämna uppgiften att bedriva hälso- och sjukvård vid ett universitetssjukhus till någon annan. Regeringen skulle även ges bemyndigande att meddela föreskrifter om vilka sjukhus som anses som universitetssjukhus. Lagändring- arna föreslogs träda i kraft den 2 augusti 2017. Bakgrunden till pro- positionen var en överenskommelse som regeringen och Vänster- partiet hade ingått i oktober 2014 om en välfärd utan vinstintresse. Till grund för propositionen låg en departementspromemoria utar- betad vid Socialdepartementet.12 Riksdagen avslog propositionen.13
4.3.5Utredningen om styrning för en mer jämlik vård
Regeringen beslutade den 18 december 2017 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda hur styrningen av hälso- och sjuk- vården bättre kan främja en jämlik och behovsbaserad vård.14 Ut- redningen antog namnet Styrning för en mer jämlik vård. I juni 2018 överlämnade utredningen delbetänkandet Styrning och vårdkon- sumtion ur ett jämlikhetsperspektiv – Kartläggning av socioekonomiska skillnader i vårdutnyttjande och utgångspunkter för bättre styrning (SOU 2018:55). I oktober 2019 överlämnade utredningen slut- betänkandet Digifysiskt vårdval – tillgänglig primärvård baserad på behov och kontinuitet (SOU 2019:42).
Utredningen föreslog bl.a. att det skulle tillsättas en offentlig utredning som skulle få i uppdrag att genomföra en öppen och bred debatt om grunderna för prioriteringar i hälso- och sjukvården och utreda behovet av att ta ett ökat samhällsansvar vad gäller konsum-
11Bet. 2016/17:SoU22, rskr. 2016/17:284.
12Ds 2016:28.
13Bet. 2016/17:SoU21, rskr. 2016/17:323.
14Dir. 2017:128.
147
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
SOU 2021:80 |
tion av vård. I samband med det skulle utredningen även komma in på frågor som rör den etiska plattformen. Frågor att utreda skulle vara:
•Har prioriteringsplattformen tillräckligt genomslag i dag, t.ex. när det gäller prevention, och står sig prioriteringsgrupperna och den inbördes ordningen?
•Hur förhåller sig omställningen av hälso- och sjukvården mot en mer nära vård och de horisontella prioriteringar som det kräver till prioriteringsplattformen?
•Hur förhåller sig utvecklingen mot en delvis mer efterfrågestyrd vård till principen om att den som har störst behov ska ha före- träde till vården?
•Hur långt ska det offentliga åtagandet sträcka sig i förhållande till det som individen själv bör svara för när det gäller t.ex. tillgäng- lighet och stöd vid lindrigare besvär? 15
Betänkandena har remissbehandlats och bereds för närvarande i Regeringskansliet.
4.3.6Vård- och omsorgsanalys rapport om privata sjukvårdsförsäkringar
Regeringen gav i januari 2020 Vård- och omsorgsanalys i uppdrag att beskriva riskerna med att patienter med privata sjukvårdsförsäk- ringar ges företräde till hälso- och sjukvården framför patienter som får offentligfinansierad hälso- och sjukvård. Myndigheten skulle även i den mån det är möjligt undersöka förekomsten av att detta sker. Myndigheten redovisade uppdraget i mars 2020 genom rappor- ten Privata sjukvårdsförsäkringar – Ett kunskapsunderlag om möjliga konsekvenser för patienter och medborgare (rapport 2020:3).
Av rapporten framgår följande huvudsakliga slutsatser. Vård- och omsorgsanalys menar att vissa möjliga konsekvenser av privata sjuk- vårdsförsäkringar skulle kunna vara svåra att förena med bestäm- melsen om vård på lika villkor och efter behov. Det gäller bl.a. om patienter med mindre behov får vård före patienter med större behov
15SOU 2019:42, s. 517 f.
148
SOU 2021:80 |
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
endast för att de har privata sjukvårdsförsäkringar. Det gäller också om patienter får olika utbud av vård beroende på om de har privat sjukvårdsförsäkring eller inte. Om tillgången till en privat sjuk- vårdsförsäkring är avgörande för väntetiden eller utbudet, kan det innebära att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård inte får företräde till vården på det sätt som anges i lagen.
Vård- och omsorgsanalys konstaterar att den möjliga problema- tiken kring vård på lika villkor och efter behov inte bara gäller när en och samma vårdgivare erbjuder vård till både patienter med offentlig finansiering och privat sjukvårdsförsäkring, utan också om verksam- heterna är helt separerade från varandra. Problematiken kan enligt Vård- och omsorgsanalys uppfattas som särskilt påtaglig hos en- skilda vårdgivare som bedriver vård med både privat och offentlig finansiering, och inom ramen för sin verksamhet ger de privatfinan- sierade patienterna vård snabbare eller erbjuder dem ett annat utbud än de offentligfinansierade patienterna.
Myndigheten uppger att en delvis relaterad fråga handlar om patienter som genom privata sjukvårdsförsäkringar kan få sitt behov bedömt snabbare än patienter som inte har sådana försäkringar. Det skulle enligt Vård- och omsorgsanalys möjligtvis kunna göra att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar får vård snabbare för att de kommer in tidigare i vårdkön. Men den situationen träffas inte, enligt myndigheten, lika tydligt av bestämmelsen om att den med det största behovet ska ges företräde till vården, eftersom behovet först måste bedömas innan ställning kan tas till dess storlek. Där- emot kan det eventuellt ifrågasättas om den ordningen är i linje med målet om en vård på lika villkor.
Vård- och omsorgsanalys konstaterar att personer med privat sjukvårdsförsäkring i genomsnitt får vård snabbare än personer som får vård genom den offentligfinansierade vården. Enligt Vård- och omsorgsanalys är det inte sannolikt att detta beror på att dessa per- soner i genomsnitt har större medicinska behov. Vård- och om- sorgsanalys betonar att den slutsatsen avser hälso- och sjukvården på ett övergripande plan. Vård- och omsorgsanalys påpekar att den inte har granskat hur enskilda vårdgivare agerat eller prioriterat patienter i eller mellan enskilda fall, utan analyserna och slutsatserna baseras på övergripande statistik om väntetider inom den offentligt finan- seriade vården och de väntetidsgarantier som gäller genom de privata sjukvårdsförsäkringarna.
149
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
SOU 2021:80 |
Vård- och omsorgsanalys anger att det är svårt att entydigt visa hur patienter i den offentligfinansierade vården påverkas av privata sjukvårdsförsäkringar. Det är enligt myndigheten svårt att med säkerhet uttala sig om hur privata sjukvårdsförsäkringar påverkar kapaciteten i hälso- och sjukvården och vilken effekt det får för patienterna i den offentligfinansierade vården. Utifrån väntetids- databasen kan myndigheten dock konstatera att privata vårdgivare som också tar emot patienter med privata sjukvårdsförsäkringar inte alltid efterlever den författningsreglerade vårdgarantin och de even- tuella andra tidsgränser som avtalats med regionen för de offentlig- finansierade patienterna. Det gör det enligt myndigheten svårare att säga att det skulle finnas ledig kapacitet hos en del av dessa vård- givare.
Vård- och omsorgsanalys lämnar följande rekommendationer:
•Regeringen bör säkerställa en ökad transparens genom bättre uppföljningsmöjligheter och kunskap. Regeringen bör ge en lämplig aktör i uppgift att se över möjligheterna att på nationell nivå samla in och sammanställa uppgifter om hur hälso- och sjukvården finansieras.
•Regeringen bör verka för att stärka oberoende forskning om de privata sjukvårdsförsäkringarnas faktiska påverkan på den offent- ligfinansierade hälso- och sjukvården.
•Regeringen bör utifrån slutsatserna från Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) pågående förstudie om medicinska revisio- ner på området ta ställning till hur arbetet bör tas vidare på ett ändamålsenligt sätt.
•Regeringen bör ge en lämplig myndighet i uppdrag att göra en internationell utblick kring utvecklingen av privata sjukvårds- försäkringar.
•Regionerna (huvudmännen) bör se över sin uppföljning av pri- vata vårdgivare. Huvudmännen behöver ha bättre kunskap om hur de offentligfinansierade patienterna påverkas av att privata vårdgivare också tar emot privatfinansierade patienter. Därför rekommenderar Vård- och omsorgsanalys huvudmännen att, bland annat utifrån ett upphandlingsrättsligt perspektiv, se över möjligheterna till en mer ändamålsenlig insyn hos de privata vårdgivarna de ingår avtal med för att säkerställa en vård på lika
150
SOU 2021:80 |
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
villkor och efter behov. För att möjliggöra t.ex. medicinska revi- sioner om hur behovsbedömningar och prioriteringar görs kan det övervägas om viss insyn behövs även i den privatfinansierade vården hos de vårdgivare som bedriver sådan vård parallellt med offentligfinansierad vård. Arbetet bör göras av huvudmännen gemensamt för att undvika dubbelarbete samt olika tolkningar och bedömningar. Dessutom bör regionerna se över de avtals- rättsliga möjligheterna att vidta olika åtgärder när vårdgivarna brister i sitt åtagande enligt avtalet.
4.3.7IVO:s förstudie om privata sjukvårdsförsäkringar
I oktober 2020 presenterade IVO en förstudie kring prioritering av patienter hos privata vårdgivare som tar emot både offentligfinan- sierade och försäkringsfinansierade patienter.16
Bakgrund till förstudien
Bakgrunden till IVO:s förstudie är följande. Mot bakgrund av upp- gifter i media rörande privata sjukvårdsförsäkringar, publicerade rap- porter, IVO:s egna iakttagelser av vårdstrukturen och genom en skrivelse från Region Stockholm har IVO uppmärksammat att det kan föreligga en specifik risk inom vården. IVO skriver att det finns en risk att privata vårdgivare som tar emot både offentligfinansierade patienter och privat sjukvårdsförsäkringsfinansierade patienter åsido- sätter hälso- och sjukvårdslagens (2017:30), HSL, bestämmelse om att den som har det största behovet ska ges företräde till vården. IVO inledde därför förstudien för att utreda de juridiska förutsättningarna för tillsyn, bedöma riskerna och ge underlag för ställningstaganden till om tillsyn bör ske eller inte.
Slutsatser i förstudien
Av förstudien framgår följande. IVO har tillsyn över att huvudmän och vårdgivare följer målbestämmelser i hälso- och sjukvårdslagstift- ningen. Portalparagrafen i 3 kap. 1 § HSL är en sådan målbestäm-
16IVO förstudie (2020).
151
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
SOU 2021:80 |
melse.17 Tillsynen gäller oavsett vårdgivarens drifts- eller finansier- ingsform men gäller inte över försäkringsbolag eftersom de inte är vårdgivare och därmed bundna av HSL. IVO har hittills inte bedrivit tillsyn över frågan om prioritering av patienter hos privata vårdgivare som tar emot både offentligt och försäkringsfinansierade patienter men konstaterar att frågan ligger inom IVO:s tillsynsansvar.
IVO hänvisar i sin studie till Vård- och omsorgsanalys rapport från 2020 om privata sjukvårdsförsäkringar (rapport 2020:3) och Vård- och omsorgsanalys slutsats om att personer med privat sjuk- vårdsförsäkring i genomsnitt får vård snabbare än personer som får vård genom den offentligfinansierade vården och att det inte är sannolikt att det beror på att dessa personer i genomsnitt har större medicinska behov. Enligt IVO har Vård- och omsorgsanalys på systemnivå visat tydliga indikationer på att det finns en risk att hälso- och sjukvårdslagens bestämmelse om att den som har det största behovet ska ges företräde till vården åsidosätts.
IVO gör utifrån befintligt underlag bedömningen att det är sannolikt att personer med privat sjukvårdsförsäkring i genomsnitt får vård snabbare än personer som får vård genom den offentlig- finansierade vården och att det inte är sannolikt att det beror på att de i genomsnitt har större medicinska behov.
IVO skriver vidare att myndigheten tidigare har konstaterat att tillgängligheten brister i den svenska hälso- och sjukvården och att patienter tvingas att vänta länge för att få vård och insatser. IVO har uppmärksammat att långa väntetider ökar riskerna för fördröjd diagnos och behandling, vilket kan leda till sämre hälsoprognos. Väntetider kan också leda till oro, stress och rädsla för patienten i väntan på att få kontakt med vården eller att få en behandling. Vänte- tider kan med andra ord ha stor inverkan på en persons hälsorela- terade livskvalitet.
I förstudien bedöms att det finns patientsäkerhetsrisker när skill- nader i väntetider inte beror på skillnader i medicinska behov. För- studien bedömer att Vård- och omsorgsanalys kunskapsunderlag och de patientsäkerhetsrisker som IVO genom tidigare tillsyn har identifierat i samband med väntan på vård är tillräckliga indikationer för en sådan bedömning. Det betonas att förstudien inte haft i upp-
17Av 3 kap. 1 § HSL följer: Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.
152
SOU 2021:80 |
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
drag att kvantifiera patientsäkerhetsriskerna varför IVO inte vet hur stora patientsäkerhetsriskerna är.
I förstudien föreslår IVO att myndigheten ska göra en bedöm- ning av hur stora patientsäkerhetsriskerna är när det finns skillnader i väntetider som inte beror på skillnader i medicinska behov. IVO uppger att det är först när myndigheten har bedömt den saken som det finns förutsättningar att bestämma vilka tillsynsinsatser som ska prioriteras.
IVO beskriver att målet om vård på lika villkor omfattar hela vårdförloppet, från det att patienten söker vård till att sista uppfölj- ningen sker. Målet om att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården omfattar en del av patien- tens vårdförlopp, nämligen från det att behovet är fastställt. Om olika patientgrupper har olika väntetider fram till att behovet är fast- ställt, kan det givetvis påverka hur snart patienterna får vård. Om det finns stora skillnader i väntetiderna från första kontakt till exem- pelvis specialistutredning, och skillnaderna inte har med patienternas medicinska behov att göra, finns det risk att vården inte ges på lika villkor. Att ställa en diagnos är en central funktion i hälso- och sjuk- vården. Diagnosen styr den fortsatta handläggningen av patienten. Om diagnosen fördröjs riskerar patientens vård att försenas eller helt utebli, vilket kan leda till att patienten får en sämre prognos. IVO har tidigare sett allvarliga konsekvenser av fördröjda diagnoser inom vården.
Beskrivning av en tilltänkt tillsyn
Förstudien gör vissa preliminära överväganden om hur IVO skulle kunna genomföra en tillsyn om IVO vid en sammantagen bedöm- ning finner att riskerna inom området bör prioriteras.
IVO skulle genom tillsyn kunna granska hur privata vårdgivare prioriterar, behandlar och följer upp offentligfinansierade och för- säkringsfinansierade patienter.
En tillsyn skulle t.ex. kunna syfta till att utreda om det finns syste- matiska skillnader i de prioriteringar som görs utifrån följande be- dömningar: om eventuella skillnader har inneburit patientsäkerhets- risker, om prioritering har skett på ett sådant sätt att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård inte har getts företräde till
153
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
SOU 2021:80 |
vården, om eventuella skillnader rimligen kan förklaras av om patien- terna var offentligfinansierade eller privat försäkringsfinansierade samt bedöma vårdgivarnas och andra aktörers ansvar för eventuella brister i prioritering av patienter.
En tillsyn bör utreda vilka risker som olika väntetider på vård kan medföra för patienter hos privata vårdgivare, som tar emot både offentligt och privat försäkringsfinansierade patienter. En tillsyn bör därför avgränsas till privata vårdgivare som tar emot både offent- ligfinansierade och privat försäkringsfinansierade patienter. En till- syn bör dock inte på förhand avgränsas till privata vårdgivare som tar emot en viss omfattning av offentligfinansierade respektive privat försäkringsfinansierade patienter. IVO skriver att det saknas offent- liga registeruppgifter om hur patientvolymer hos enskilda vårdgivare fördelar sig mellan offentligfinansierade och privat sjukvårdsförsäk- ringsfinansierade patienter. Förstudien resonerar om hur ett urvals- förfarande av vårdgivare kan gå till.
En tillsyn kan antingen avgränsas till tiden efter det att behovet är fastställt (vård efter behov) eller även omfatta tiden fram till att behovet är fastställt (vård på lika villkor). En tillsyn bör utgå från det behov som hälso- och sjukvården har fastställt.
En tillsyn bör avse patienternas faktiska väntetider, inte vård- givarnas måluppfyllelse mot vårdgarantin eller andra avtalade tids- gränser. Förstudien konstaterar att vårdgarantin och försäkrings- bolagens tidsgränser har som syfte att bidra till att patienterna får vård i rimlig tid. Vårdgarantin har också som syfte att bidra till att korta väntetiderna, så att patienterna får vård snabbare. Förstudiens fråga handlar om vård efter medicinska behov. Varken vårdgarantin eller försäkringsbolagens tidsgränser tar hänsyn till patienternas medicinska behov.
En tillsyn bör ske genom att granska hur privata vårdgivare prio- riterar, behandlar och följer upp offentligfinansierade respektive privat sjukvårdsförsäkringsfinansierade patienter.
Förstudien bedömer att en tillsyn kan omfatta granskning av medicinsk dokumentation, kvantitativ analys av uppgifter om vänte- tider till vård, uppgifter från patienter och närstående samt bestå av inspektioner av vårdgivarna.
I förstudien beskrivs att företrädare för Region Stockholm och Västra Götalandsregionen uppfattar att de inte har möjlighet att själva granska och följa upp hur privata vårdgivare, som de har avtal
154
SOU 2021:80 |
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
med, prioriterar mellan de patienter som omfattas av avtalet med regionen och övriga patienter hos den privata vårdgivaren. Region Stockholm har ställt frågor till några privata vårdgivare om hur de säkerställer att det är medicinska prioriteringar som avgör tillgäng- ligheten till vård och att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar inte ges förtur på bekostnad av patienter inom den skattefinan- sierade vården. Västra Götalandsregionen uppger att den inte har fått några signaler som motiverar sådana uppföljningsfrågor till sina avtalade leverantörer.
Förstudien bedömer att en tillsyn kan ske som utreder patient- säkerhets- och andra kvalitetsrisker hos enskilda privata vårdgivare. Om en sådan tillsyn bekräftar att det finns väsentliga risker som har uppkommit under längre tid, bedömer förstudien att tillsynen bör ske med ett tydligt systemperspektiv. I en tillsyn med systemper- spektiv bedömer förstudien att IVO bör granska hur huvudmännen tar ansvar för att kontrollera och följa upp att verksamheten som bedrivs av privata utförare följer de föreskrifter som finns om vård på lika villkor och/eller vård efter behov.
IVO har i dagsläget (september 2021) inte beslutat huruvida en sådan tillsyn som beskrivs i förstudien ska genomföras.
4.4Pågående uppdrag
4.4.1Tillgänglighetsdelegationen
Regeringen beslutade i augusti 2020 att tillsätta en kommitté i form av en delegation som ska verka för ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården, med fokus på kortare väntetider.18 Kommittén har antagit namnet Delegationen för ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården. Utredningen har också använt kortnamnet Tillgänglig- hetsdelegationen. Delegationen ska bl.a.
•stödja regionernas arbete med att ta fram och genomföra regio- nala handlingsplaner för ökad tillgänglighet,
•stödja ett effektivt resursutnyttjande och kortare väntetider genom att informera om patienters valmöjligheter,
18Dir. 2020:81.
155
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
SOU 2021:80 |
•stödja regionernas och kommunernas arbete med utvecklingen av en nära och tillgänglig vård,
•utreda och lämna förslag, om så anses lämpligt, på en nationellt samordnad sjukvårdsrådgivning genom 1177 Vårdguiden,
•utreda en utökad vårdgaranti,
•vidareutveckla överenskommelsen om kömiljarden, och
•lämna nödvändiga författningsförslag.
Uppdraget delredovisades den 30 juni 2021 i betänkandet Vägen till ökad tillgänglighet – långsiktig, strategisk och i samverkan (SOU 2021:59). Uppdraget ska slutredovisas senast den 15 maj 2022.
Tillgänglighetsdelegationen lämnade följande bedömningar och förslag i SOU 2021:59:
•Det är angeläget att regionen inte inväntar tidpunkten då patien- tens vårdgaranti överskridits innan åtgärder vidtas, utan agerar så snart det finns skäl att misstänka att vårdgarantin inte kommer kunna uppfyllas. Det är också av stor vikt att regionens rutiner inte utgår från att patienten förväntas att själv initiera ett ärende om att söka annan vårdgivare om misstanke föreligger om att vårdgarantin inte kommer kunna uppfyllas. Utredningen bedö- mer att det finns behov av författningsändringar kring dessa frågor.
•Regionen bör ha en skyldighet att informera patienten om vård- garantins villkor i olika avseenden. Informationen bör bl.a. om- fatta villkor vid vård i annan region, villkor vid av- eller ombok- ning och när patienten på eget initiativ bokar vård. Utredningen bedömer att det finns behov av författningsändringar kring dessa frågor.
•Regeringen ska tillsätta en utredning med uppdrag att utreda förutsättningarna för att skapa ett nationellt vårdsöksystem genom att komplettera, uppdatera och tillgängliggöra informa- tion som möjliggör för regionerna att i realtid söka ledig kapacitet i hela landet för vård till väntande patienter och få information om villkoren för nyttjande av den vården.
156
SOU 2021:80 |
Tidigare överväganden och pågående uppdrag om frågor … |
•Överenskommelsen om ökad tillgänglighet ska innehålla utökade krav på regionerna och SKR om förbättrad kvalitet i inrappor- terade data till väntetidsdatabasen. Den ska också innehålla krav på SKR om förbättrad presentation av väntetidsdata.
•Regeringen ska tillsätta en utvidgad och fördjupad granskning av väntetidsdatabasens kvalitet.
157
5Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar
5.1Inledning
I detta kapitel görs en redogörelse för begreppet privata sjukvårds- försäkringar. Här framgår vilka tjänster försäkringarna i allmänhet innehåller, vilken vård som vanligtvis ersätts av försäkringarna och vilken vård som vanligtvis inte ersätts av försäkringar, hur försäk- ringarna finansieras, vilka som har en sjukvårdsförsäkring och hur de nyttjas.
Det saknas officiella uppgifter om privata sjukvårdsförsäkringar. Uppgifterna i detta avsnitt har därför framför allt inhämtats från Svensk Försäkring. Svensk Försäkring är försäkringsbranschens branschorganisation. Ett
5.2Vad är en försäkring?
Bestämmelser om försäkringar, bl.a. försäkringstagarens och försäk- ringsbolagens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, finns i försäk- ringsavtalslagen (2005:14). Vidare innehåller försäkringsrörelselagen (2010:2043) bl.a. regler om tillsynen över svenska försäkringsföretag. För att få etablera ett försäkringsföretag eller utöka företagets pro- duktsortiment krävs tillstånd, vilket lämnas av Finansinspektionen som är tillsynsmyndighet för försäkringsbolagen.
Ett försäkringsavtal innebär att försäkringsbolaget åtar sig att mot vederlag i form av en försäkringspremie skydda den enskilda vid vissa oförutsedda händelser. En försäkring syftar till att sprida risker
159
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
SOU 2021:80 |
för sådana händelser över en större grupp och över tid. En försäk- ringstagare delar sin risk med ett större kollektiv i stället för att själv bära hela risken. Varje försäkringstagare betalar en premie som speg- lar den risk som tillförs kollektivet.
Försäkringar kan delas in i individuella försäkringar och grupp- försäkringar. En gruppförsäkring kan t.ex. vara en kollektivavtalad försäkring. Det kan också vara en försäkring som handlas upp av fackliga organisationer till förmån för sina medlemmar som frivilligt kan välja att teckna och betala för den. Det är även vanligt före- kommande med obligatoriska gruppförsäkringar. Ett exempel på det är när fackföreningar tecknar inkomstförsäkring för sina medlem- mar. Fackföreningen är då försäkringstagare och betalar premien och medlemmarna är de försäkrade. Ett annat exempel på en obligatorisk gruppförsäkring kan vara en idrottsförening som både tecknar för- säkringen och betalar premien till förmån för idrottsutövarna.1
För att kunna försäkra sig mot en viss risk eller händelse måste vissa kriterier vara uppfyllda, s.k. försäkringsmässiga principer. En sådan princip är att en skada ska vara plötslig och oförutsedd. Det går inte att försäkra något som man med säkerhet vet kommer att inträffa. Det ska också vara möjligt att beräkna och uppskatta omfattningen och kostnaden av en skada.
För flera typer av individuellt tecknade försäkringar, t.ex. hem- försäkringar och personförsäkringar, gäller s.k. kontraheringsplikt, dvs. att försäkringsföretagen inte får vägra någon att teckna sådan försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten. Kontra- heringsplikten är dock begränsad på så vis att ett försäkringsbolag får neka någon en försäkring om det i det enskilda fallet finns sär- skilda skäl för vägran med hänsyn till bl.a. risken för framtida försäk- ringsfall.2 Premierna kan också variera beroende på hur stora ris- kerna är. För gruppförsäkringar gäller ingen kontraheringsplikt.3
1Uppgifter från Svensk Försäkrings hemsida och SOU 2013:23, s. 111.
2Se mer om kontraheringsplikten och dess undantag i 3 kap. 1 § och 11 kap. 1 § försäkrings- avtalslagen samt i SOU 2016:37.
33 kap. 1 § och 11 kap. 1 § försäkringsavtalslagen gäller endast individuellt tecknade försäk- ringar.
160
SOU 2021:80 |
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
5.3Vad är en privat sjukvårdsförsäkring?
En privat sjukvårdsförsäkring är en försäkring som ersätter kost- naden för olika vårdinsatser, med vissa begränsningar. Flera större försäkringsbolag erbjuder sjukvårdsförsäkringar.
Svensk Försäkring delar upp sjukvårdsförsäkringarna i grupp- försäkringar och individuella försäkringar. Gruppförsäkringar delas dessutom upp i två undergrupper: arbetsgivarbetalda gruppförsäk- ringar och övriga gruppförsäkringar. Den första gruppen betalas av arbetsgivaren medan den andra gruppen betalas av den enskilde själv, direkt eller indirekt.4 De privata sjukvårdsförsäkringarna redovisas följaktligen enligt Svensk Försäkrings indelning i följande tre huvud- kategorier:
•Arbetsgivarbetald gruppförsäkring: Arbetsgivare handlar upp, teck- nar försäkringen för sina anställda och betalar premien för försäk- ringen. Arbetsgivaren är försäkringstagare och de anställda är för- säkrade. Alla som omfattas av gruppavtalet är automatiskt för- säkrade. De anställda har möjlighet att avstå från försäkringen.5
•Gruppförsäkring: Ett fackförbund, en idrottsförening eller en arbetsgivare kan handla upp en försäkring för sina medlemmar eller anställda. Gruppförsäkringen är som huvudregel frivillig och medlemmarna eller de anställda kan välja om de vill teckna och betala premien för försäkringen.6
•Individuell försäkring: Den enskilde begär in offert, tecknar och betalar premien för försäkringen, dvs. är både försäkringstagare och försäkrad.
Närmare sex av tio sjukvårdsförsäkringar är arbetsgivarbetalda grupp- försäkringar. Tre av tio är gruppförsäkringar och en av tio försäkringar är individuella sjukvårdsförsäkringar, se figur 5.3 (i kapitel 5.8).
4Det innebär att den enskilde kan betala premien helt själv, genom egna inbetalningar direkt till försäkringsbolaget, eller genom att den kostnaden ingår i t.ex. en medlemsavgift till en idrottsförening.
5Arbetsgivarbetalda försäkringar var tidigare obligatoriska för den anställde, när arbetsgivaren valt att teckna försäkring, men i samband med att förmånsbeskattning av premien infördes den 1 juli 2018 kan de anställda välja att avstå från försäkringen.
6Gruppförsäkringar kan även vara obligatoriska. Ett exempel på obligatorisk gruppförsäkring är när fackföreningar tecknar inkomstförsäkring för alla sina medlemmar. Fackföreningen är då försäkringstagare och betalar premien och medlemmarna är de försäkrade. Ett annat exem- pel kan vara när en idrottsförening både tecknar och betalar premien till förmån för idrotts- utövarna.
161
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
SOU 2021:80 |
Vid tecknande av en individuell sjukvårdsförsäkring fyller den en- skilde i en hälsodeklaration. Beroende på utfallet av den kan sjuk- vårdsförsäkring tecknas fullt ut eller med vissa begränsningar. För- säkringsbolaget kan också neka att en försäkring tecknas.
Sjukvårdsförsäkringen gäller inte för skador/sjukdomar som den försäkrade har haft symtom av, fått vård eller medicinering för eller på annat sätt har haft kännedom om innan försäkringen började gälla. Det finns dock undantag; försäkringen gäller om den försäk- rade har varit
Den vård som sker inom ramen för en sjukvårdsförsäkring måste godkännas av försäkringsbolaget. Vården betalas av försäkrings- bolagen. Försäkringsbolagen får i sin tur ersättning genom de pre- mier som försäkringstagarna betalar.
5.4Vård som omfattas av och ersätts av privata sjukvårdsförsäkringar
De privata sjukvårdsförsäkringarnas utformning kan skilja sig åt beroende på försäkringsbolag och vilken försäkring som tecknas. I detta avsnitt redogörs för den vård och de insatser som vanligtvis omfattas och ersätts av sjukvårdsförsäkringarna, vilken vård som normalt sett inte omfattas, samt hur försäkringarna nyttjas.
162
SOU 2021:80 |
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
5.4.1Försäkringsvården utförs av privata vårdgivare
Försäkringsbolagen tecknar avtal med privata vårdgivare om att ut- föra vård på deras uppdrag. Det är således endast vård som utförs av privata vårdgivare som omfattas av sjukvårdsförsäkringarna. Det måste därmed finnas en privat vårdgivare som bedriver vården för att försäkringsbolagen ska kunna erbjuda den till sina kunder. Det inne- bär att vård som inte erbjuds av privata vårdgivare inte kan omfattas av privata sjukvårdsförsäkringar.
Vård som ges av regionen i egen regi eller utförs på uppdrag av regionen genom avtal med privata vårdgivare, bekostas inte av privata sjukvårdsförsäkringar, utan av regionen och då främst genom skattemedel. Det finns dock försäkringar som ersätter den enskilde för de utgifter hen har för offentligfinansierad vård. En sjukvårds- försäkring kan nämligen ersätta de patientavgifter som uppkommer i samband med vård som ges av eller på uppdrag av regionen.7
5.4.2Den vård som omfattas respektive inte omfattas av privata sjukvårdsförsäkringar
Vad som normalt omfattas och inte omfattas av sjukvårdsförsäkringarna
Sjukvårdsförsäkringar kan delas in i komplementära respektive supple- mentära sjukvårdsförsäkringar. En komplementär sjukvårdsförsäk- ring innefattar sådant som inte erbjuds inom ramen för det offentliga hälso- och sjukvårdssystemet (t.ex. ersättning för patientavgifter, rehabiliterande insatser etc.). En supplementär sjukvårdsförsäkring innefattar sådant som också erbjuds inom det offentliga hälso- och sjukvårdssystemet, men ofta med erbjudande om bättre tillgänglighet eller större valfrihet. De privata sjukvårdsförsäkringar som finns på den svenska marknaden är ofta i huvudsak supplementära, men med komplementära inslag. I stor utsträckning omfattar den försäkrings- finansierade vården samma tjänster som även återfinns i den offentliga hälso- och sjukvården, och fokus är på korta väntetider.
Innehållet i försäkringarna kan skilja sig åt mellan försäkrings- bolagen. Som huvudregel kan dock sägas att inledande vårdkontak- ter/rådgivning, förebyggande insatser, planerad öppen specialistvård
7Det förekommer också att arbetsgivare direkt ersätter kostnader för patientavgifter m.m.
163
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
SOU 2021:80 |
och rehabilitering omfattas, och att högspecialiserad vård, akutvård och vård för skador/sjukdomar som den enskilde haft innan försäk- ringen tecknas inte omfattas. Detta utvecklas nedan.
Kullberg och medförfattare8 har gjort en genomgång av det van- ligaste innehållet i sjukvårdsförsäkringar, och fokuserar på sju stora försäkringsbolag i Sverige: Folksam, Länsförsäkringar, TryggHansa, Skandia, If, EuroAccident och SEB. Av den genomgången framgår följande.
Försäkringarna omfattar generellt sett förebyggande insatser, planerad specialistvård och rehabilitering. Följande insatser bru- kar omfattas:
•Tillgång till sjukvårdsrådgivning och vårdplanering per telefon eller digitalt.
•Möjlighet till digital vård, med möjlighet till remisskrivning.
•Kortare väntetidsgaranti. Garanterad första kontakt med den specialiserade vården inom cirka
•Ekonomisk ersättning om väntetidsgarantin inte hålls.
•Utredning, vård och behandling från sjuksköterskor/läkare.
•Sjukhusvård, operationsförberedande undersökningar och operation.
•Tillgång till fysioterapeut, kiropraktor, naprapat, psykolog, psykoterapeut, logoped och dietist.
•Ny medicinsk bedömning.
•Vård i hemmet efter operation.
•Eftervård, rehabilitering och hjälpmedel efter operation eller annan sjukhusvård.
•Hälsoundersökning.
•Ersättning för resa och logi i samband med sjukhusvård eller operation.
8Kullberg et al. (2019). Se även sammanställning i Vård- och omsorgsanalys 2020:3 s. 32.
164
SOU 2021:80 |
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
•Ersättning för patientavgifter samt läkemedelskostnader inom offentligfinansierad vård upp till gränsen för högkostnads- skyddet.
•Ersättning av självrisk vid vård under tillfällig utlandsvistelse.
Vaccinationer, kristerapi, samtalsstöd, behandling vid missbruk samt rådgivning av jurist eller ekonom i frågor relaterade till hälso- och sjukvård kan också ingå.
En del av det skydd som ingår i sjukvårdsförsäkringen kan även ingå i andra försäkringar eller finnas i andra förmåner som arbetsgivaren erbjuder sina anställda. Ersättning för patientavgifter återfinns exem- pelvis ofta i sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Sådana kostnader bru- kar även ersättas direkt av arbetsgivare. Detta gäller även kostnader för läkemedel. Begränsade sjukvårdsförsäkringar kan även finnas med som en del av exempelvis en fordonsförsäkring.9
Som nämnts ovan är den vård som omfattas av privata sjuk- vårdsförsäkringar sådan vård som bedrivs av privata vårdgivare, och framför allt sådan vård som även erbjuds i den offentliga hälso- och sjukvården. Försäkringarna kan dock, som framgår ovan, också inne- hålla vård och behandling som oftast inte erbjuds av regionerna eller ingår i deras vårdutbud. Ett exempel är behandlingar av kiropraktor eller naprapat som ofta ingår i sjukvårdsförsäkringarna, men som inte alltid ingår i regionernas utbud.10
All den vård som erbjuds i den offentliga hälso- och sjukvården erbjuds inte inom ramen för privata sjukvårdsförsäkringar. Exem- pelvis ingår inte akutsjukvård eller intensivvård (IVA) i några av försäkringsbolagens sjukvårdsförsäkringar.11 Denna typ av vård er- bjuds av vissa privata vårdgivare, men omfattas ändå inte av någon privat sjukvårdsförsäkring.12 Det finns skillnader mellan försäkrings-
9En sådan försäkring kan då innefatta vård och eftervårdsinsatser i samband med trafikolyckor och dylikt.
10SOU 2019:15, s. 168.
11Uppgift från Svensk Försäkrings hemsida ”så här fungerar en privat sjukvårdsförsäkring”.
12Det kan bl.a. bero på att det är så få privata vårdgivare som erbjuder denna typ av vård, att dessa vårdgivare erbjuder denna vård på uppdrag av en (eller flera) regioner och deras avtal reglerar möjligheten att ha annan verksamhet, att den vården är mycket kostsam och en för- säkring som täcker sådan vård därmed skulle behöva bli väldigt dyr, och/eller att sådan vård ges i akuta skeden och därmed inte kan förhandsgodkännas, vilket är ett krav inom försäk- ringarna.
165
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
SOU 2021:80 |
bolagen gällande vilka typer av cancerbehandlingar som ingår, se vidare nedan.
Högspecialiserad vård (dvs. vård som t.ex. till följd av komplexi- tet, kostnadsskäl och/eller förekomst/frekvens inte erbjuds i hela landet, utan vanligen endast erbjuds på universitetssjukhusen) er- bjuds inte av privata vårdgivare i någon nämnvärd omfattning. På grund av detta kan inte heller sådan vård erbjudas inom sjukvårds- försäkringen.13
Annat som vanligtvis inte ingår i sjukvårdsförsäkringar är vård eller insatser för långvariga eller kroniska sjukdomar och diagnoser, sjukdom eller skador som den enskilde haft innan försäkringen började gälla. I vissa försäkringar finns det uttryckliga undantag för detta, i andra finns det karenskrav på
Under senare år har en sjukvårdsförsäkring med annan typ av innehåll börjat erbjudas, nämligen en form av cancervårdsförsäkring. Vård- och omsorgsanalys beskriver att det i den försäkringen bl.a. ingår en ny oberoende medicinsk bedömning, inklusive komplet- terande diagnostik och undersökningar för att identifiera och indi- vidanpassa cancerbehandlingen.14
Vanligaste åtgärderna som betalas av försäkringsbolagen via sjukvårdsförsäkring
Det saknas officiella uppgifter om vilken vård som betalas via privata sjukvårdsförsäkringar. I Vård- och omsorgsanalys rapport finns en beskrivning av en datainsamling som Svensk Försäkring har gjort på Vård- och omsorgsanalys förfrågan. Av denna sammanställning fram- går följande.
13Se även resonemanget ovan om akutvård och intensivvård.
14Vård- och omsorgsanalys 2020:3, s. 37.
166
SOU 2021:80 |
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
Enligt uppgifter kan omkring 40 procent av försäkringsbolagens kostnader för försäkringsvård kopplas till förebyggande och rehabi- literande insatser och omkring 60 procent till planerad specialiserad sjukvård. Det ger en fingervisning om hur insatserna fördelas.
Försäkringsbolagen som erbjuder sjukvårdsförsäkring finansie- rade år 2018 omkring 248 000 specialistbesök och 26 000 operatio- ner. Motsvarande siffror för 2016 var ungefär 246 000 specialistbesök och 18 000 operationer. Som referens genomfördes det enligt Social- styrelsens statistikdatabas totalt (både privat och offentligt finan- sierad vård) omkring 2,3 miljoner operationer inom öppen speciali- serad vård i Sverige 2018. Av dem avsåg omkring 150 000 operationer rörelseapparaten. Inom slutenvården genomfördes samma år drygt 808 000 operationer. Antalet försäkringsfinansierade operationer skulle då totalt sett motsvara knappt en procent av alla operationer, även om andelen kan skilja sig åt beroende på vårdområde. Antalet försäkringsfinansierade operationer inom ortopedi var t.ex. omkring 9 700, vilket i relation till samtliga operationer inom rörelseappa- raten (privat och offentligt finansierade) utgör
Av de vårdinsatser som försäkringsbolagen finansierade 2018 var insatser inom ortopedi och rörelseapparaten (axlar, rygg, knä m.m.) vanligast. Andra vanliga behandlingar avsåg t.ex. insatser inom hud, ögon,
I figur 5.1 beskrivs de diagnosområden där insatser är vanligast inom de privata sjukvårdsförsäkringarna. Insatser inom ortopedi står för omkring 35 procent av samtliga insatser. Uppskattningen utgår från antalet unika specialistbesök och det totala antalet operationer. Vanligen är det flera besök för en skada.
15Vård- och omsorgsanalys 2020:3, s. 34.
167
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
SOU 2021:80 |
Figur 5.1 Antal vårdinsatser finansierade av privata sjukvårdsförsäkringar, per specialitet, 2018
100 % = 274 000. Antal i diagrammet angett i tusental / procent.1
|
|
Ortopedi |
|
96 / 35 % |
Hud |
102 / 37 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Gynekologi/urinvägar |
|
|
Psykiatri |
|
22 / 8 % |
Övriga områden |
17 / 6 % |
|
|
|
|
18 / 6 % 19 / 7 %
1) Enligt bedömning från Svensk Försäkring.
Not: På grund av avrundning uppgår summeringen inte till exakt 100 %.
Källa: Vård- och omsorgsanalys 2020:3 (baserat på data från Svensk Försäkring).
Vård som betalas med privata sjukvårdsförsäkringar kan skilja sig från den vård som regionen utför bl.a. utifrån organisation och pla- nering. Försäkringsvården är inte uppbyggd utifrån uppdelningen i primärvård och specialistvård. Den första kontakten inom försäk- ringen hanteras med hjälp av rådgivning och triagering per telefon eller digitalt vårdbesök, antingen av försäkringsbolaget anställd per- sonal eller genom en vårdgivare som försäkringsbolaget anlitat för denna tjänst. Det som inte utmynnar i egenvård skickas till specia- listvård. De tjänster som vanligtvis ges av primärvården med regio- nen som huvudman erbjuds inte genom försäkringar.16
16Vård- och omsorgsanalys 2020:3, s. 31.
168
SOU 2021:80 |
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
5.4.3Gränsdragning mot företagshälsovård, förebyggande behandling och rehabilitering samt skattemässig hantering av försäkringar
Som redogjorts för i gällande rätt (kapitel 3.15) har arbetsgivare ett ansvar att erbjuda sina anställda företagshälsovård, förebyggande behandling och rehabilitering enligt arbetsmiljölagen (1977:1160). I avsnittet ovan framgår bl.a. vilken vård som vanligen omfattas av privata sjukvårdsförsäkringar. Vissa insatser som omfattas av försäk- ringarna kan anses utgöra företagshälsovård, förebyggande behand- ling och rehabilitering. De delar i sjukvårdsförsäkringen som inte avser företagshälsovård, förebyggande insatser eller rehabiliterande åtgärder förmånsbeskattas om försäkringen tecknas och betalas av arbetsgivaren, medan förebyggande och rehabiliterande insatser är skattefria (se 11 kap. 1 och 18 §§ inkomstskattelagen [1999:1229]). Flera av de arbetsgivarbetalda sjukvårdsförsäkringarna är upplagda som kombinationsförsäkringar, där såväl hälso- och sjukvård till arbetstagaren som arbetsgivarens skyldighet att erbjuda företags- hälsovård m.m. omfattas av samma produkt.
Vid slopandet av skattefriheten för förmån av hälso- och sjukvård uttalade flera remissinstanser oro för gränsdragningsproblem mellan insatser och åtgärder som är skattebefriade respektive som inte är det.17 Den skattepliktiga förmånen av en sjukvårdsförsäkring som omfattar både skattepliktiga och skattefria insatser kan enligt ett ställningstagande från Skatteverket schablonmässigt beräknas till 60 procent av försäkringspremien.18 Även före införandet av för- månsbeskattning beskattades de anställda för den del av försäk- ringen som avser ekonomisk ersättning för egenavgifter (dvs. pati- entavgifter och kostnader för läkemedel). Den delen uppskattades till 3 procent av försäkringspremien.19
17Se prop. 2017/18:131, s. 28.
18Skatteverkets ställningstagande, dnr 202
19Utredningen har försökt hitta en källa till detta, och fått information om att siffran kommer från ett numera upphävt rättsligt ställningstagande från Skatteverket. Detta har dock inte kunnat återfinnas vid kontakter med Skatteverket. Representanter från Skatteverket och Svensk Försäkring har dock muntligt uppgett att siffran är korrekt.
169
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
SOU 2021:80 |
5.4.4Nyttjandegrad av sjukvårdsförsäkringarna
Det saknas uppgifter om nyttjandegraden av sjukvårdsförsäkringar som går att koppla till individer, dvs. hur många eller hur stor andel av försäkringstagarna som utnyttjat försäkringen.20 Däremot finns det uppgifter om hur många vårdkontakter/besök som finansierats av försäkringar. År 2018 var siffran 4 procent för operationer (uträk- nat på antal operationer/antal försäkringar) och 38 procent för spe- cialistbesök (totalt antal specialistbesök/antal försäkringar).21 Efter- som det saknas uppgifter över antalet individer som utnyttjar för- säkringen är dessa uppgifter det närmaste utredningen kommit i fråga om en kartläggning av nyttjandegrad. Siffrorna ger dock liten ledning kring hur många försäkringstagare som faktiskt utnyttjar sin försäkring, eftersom en specifik skada kan kräva ett besök, och en annan skada kan kräva ett tiotal besök och en operation.22
5.5Hur fungerar sjukvårdsförsäkringen?
Försäkringsbolagen tecknar samarbetsavtal med privata vårdgivare utifrån expertis, kapacitet, pris och kvalitet om att utföra den vård som ingår i försäkringen. Ett försäkringsbolag kan ha avtal med flera hundra olika privata vårdgivare för att täcka in så många specialist- områden som möjligt i hela landet.23
Enligt uppgift från Svensk Försäkring fungerar en privat sjuk- vårdsförsäkring på följande sätt, se figur 5.2 för en översiktlig sam- manfattning.
Vid en inträffad skada/sjukdom ska den försäkrade ta kontakt med vårdplaneringen på sitt försäkringsbolag. Vårdplaneringarna är bemannade med legitimerade sjuksköterskor och i vissa fall läkare, som antingen är anställda av försäkringsbolaget, eller arbetar för en privat vårdgivare som försäkringsbolaget har anlitat för denna verk- samhet. I den första kontakten, som sker via telefon eller digitalt, sker en medicinsk bedömning/triagering. Därefter sker en vårdpla- nering och det bokas besök (fysiskt eller digitalt) hos en lämplig vårdgivare som försäkringsbolaget har samarbetsavtal med i de fall
20Se dock Kullberg et al. (2021) för vissa beskrivningar.
21Vård- och omsorgsanalys 2020:3, s. 34.
22Se Kullberg et al. (2021) för ytterligare beskrivning.
23Uppgift från Svensk Försäkring och representant från Länsförsäkringar vid utredningens expertgruppssammanträde den 9 februari 2021.
170
SOU 2021:80 |
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
det bedöms behövas. Det är först efter det att vården är godkänd och planerad av försäkringsbolaget som vården kan påbörjas. Om den enskilde har en försäkring med remisskrav krävs också att en remiss utfärdats innan vård kan planeras av försäkringsbolaget, och försäk- ringstagaren är i dessa situationer hänvisad till den offentligfinansie- rade vården (eller till att bekosta remissens utfärdande ur egen ficka) innan försäkringsbolaget kopplas in.
Vårdplaneringen hos försäkringsbolagen kan även ge medicinsk rådgivning, t.ex. egenvårdsråd vid enklare sjukdomstillstånd, så som lättare luftvägsinfektioner, utan att ett besök bokas in hos en vård- givare, i de fall där vårdbesök inte bedöms medicinskt motiverat.
De medicinska bedömningarna och rådgivningen som ges sker av legitimerad vårdpersonal, och det journalförs. Personalen som utför detta omfattas av patientsäkerhetslagens (2010:659) bestämmelser. Flera av försäkringsbolagen arbetar med oberoende medicinsk granskning av behandlingsförfrågningar från vårdgivarna för att säkerställa att vården är medicinskt motiverad.
Flera försäkringsbolag använder sig av tjänsten Boka doktorn för att boka besök. Där lägger privata vårdgivare ut lediga tider som är tillgängliga för bokning av försäkringsbolag utifrån tecknade avtal och baserat på beräknat utrymme och efterfrågan med beaktande av eventuella avtal med regioner. Enligt Vårdföretagarna upplåter vård- givarna tider för vårdplaneringarna att boka på efter bedömning av vilken kapacitet som kan frigöras utan att komma i konflikt med andra tecknade avtal (t.ex. med en region). Den försäkrade kan inte ringa direkt till vårdgivaren och boka tid för nybesök utan bok- ningen sker alltid via vårdplaneringen på försäkringsbolaget.24
Om skadan innebär rehabilitering hos exempelvis fysioterapeut eller naprapat kan försäkringsbolaget godkänna ett visst antal besök, exempelvis 5 besök, i förväg. Det är vanligt att försäkringstagaren sedan bokar uppföljande besök direkt med vårdgivaren. Beroende på typ av skada och vilka insatser som bedöms behövas kan det ske ett uppföljande samtal med vårdplaneringen efter de förgodkända besö- ken. Därefter godkänns vanligen fler besök om det visar sig behövas. I figur 5.2 framgår hur vägen till vård fungerar för en patient med sjukvårdsförsäkring.
24Uppgift från Vårdföretagarna
171
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
SOU 2021:80 |
Figur 5.2 Så fungerar sjukvårdsförsäkringen
Är vårdkontakt
motiverad?
|
|
P |
|
Bokning |
Hälso- och sjukvård |
Ja |
||
|
Via försäkringsbolag |
Hos privat vårdgivare, |
som har avtal med
försäkringsbolaget
Bedömning & Planering Endast tillstånd som ingår i försäkringen
NejAvslut
Eventuellt råd om
egenvård
5.6Krav och andra villkor i de privata sjukvårdsförsäkringarna
I likhet med andra försäkringar ställer försäkringsbolagen krav, ut- ifrån vad som följer av försäkringsmässiga principer, för att en person ska kunna teckna en sjukvårdsförsäkring. För att kunna försäkra sig mot en viss risk eller händelse måste olika kriterier vara uppfyllda. Ett kriterium är att en skada ska vara plötslig och oförutsedd. Det går inte att försäkra något som man med säkerhet vet kommer att inträffa. Det ska också vara möjligt att beräkna och uppskatta omfattningen och kostnaden av en skada.25 Kraven som försäkringsbolagen ställer skiljer sig bl.a. åt beroende på om försäkringen tecknas individuellt eller som en gruppförsäkring. I det följande ges några exempel på krav och andra villkor i försäkringarna.
Ålder
Försäkringsbolagen har en åldersgräns för hur gammal man får vara för att få teckna en sjukvårdsförsäkring. Den exakta gränsen skiljer sig åt mellan försäkringsbolagen och kan också variera beroende på
25Detta framgår inte av lag, men i prop. 1984/85:77 (s. 38 ff.) redogörs för detta i samband med att det resoneras om vad som är tillståndspliktig försäkringsrörelse. Se även vidare i t.ex. Eckerberg (2010), s. 166 f. och där refererade källor.
172
SOU 2021:80 |
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
om försäkringen tecknas individuellt eller som en gruppförsäkring. Vanligtvis är den övre åldersgränsen för att få teckna en ny sjuk- vårdsförsäkring mellan 63 och 70 år, men ofta kan man behålla för- säkringen längre än så.26 Skälet till att det finns en övre åldersgräns är att risken för olika typer av skador/sjukdomar efter en viss ålder inte längre är plötslig och oförutsedd.27
Som medlem i exempelvis Saco kan en sjukvårdsförsäkring ny- tecknas av personer mellan
Hälsostatus
För att kunna teckna en individuell försäkring kräver försäkrings- bolagen ett godkännande som grundar sig på personens hälsodekla- ration eller att en hälsokontroll görs. Det är inte alltid ett krav när försäkringen tecknas som en gruppförsäkring. För att en arbets- givarbetald sjukvårdsförsäkring ska få tecknas för en anställd ska hen enligt försäkringsvillkoren vara fullt arbetsför. Det innebär att det dagliga arbetet ska kunna genomföras utan inskränkning och att man varken tar emot eller har rätt till ersättning som har samband med sjukdom eller olycksfall.29
Premie
Premien för en sjukvårdsförsäkring skiljer sig åt beroende på en rad olika faktorer. Eftersom ålder är en viktig faktor i fråga om det förväntade behovet av hälso- och sjukvård så ökar också premien för en sjukvårdsförsäkring i takt med stigande ålder. Premien för den som är mellan 30 och 34 år varierar t.ex. mellan ungefär 2 000 och 6 000 kronor per år. Motsvarande premie för den som är mellan 65 och 70 år är cirka 10 000 till 25 000 kronor (prisuppgifterna är häm- tade från ett urval av tre större försäkringsbolag).30 Skillnader i
26Vård- och omsorgsanalys 2020:3, s. 28.
27Det skulle vara möjligt att erbjuda en försäkring men premien skulle bli mycket hög till följd av den höga risken vilket i sin tur skulle leda till att få personer skulle komma att teckna en sådan försäkring.
28Sacos hemsida.
29Vård- och omsorgsanalys 2020:3, s. 28.
30Vård- och omsorgsanalys 2020:3, s. 28.
173
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
SOU 2021:80 |
premie inom en ålderskategori beror till stor del på variationer i innehållet i försäkringen och under vilka förutsättningar sjukvårds- försäkringen har tecknats. En försäkring med ett mer omfattande skydd har en högre premie. Det blir en lägre premie om självrisk gäl- ler (vilket är det vanligaste). Ett annat exempel på när premien kan vara lägre är om en sjukvårdsförsäkring har tecknats med remisskrav, dvs. att försäkringen inte täcker några kostnader för specialistvård innan en remiss har utfärdats.
Premien bestäms således av hur omfattande försäkringen är, den försäkrades ålder samt vilka övriga villkor som gäller för försäk- ringen, t.ex. självrisk eller remisskrav.
Självrisk
De allra flesta försäkringar, cirka 85 procent, tecknas med självrisk.31 Försäkringstagaren betalar med en sådan försäkring en del av kost- naden för att nyttja försäkringen, varför premien blir lägre än om självrisk inte gäller. Självrisken varierar men ligger vanligen på mellan 500 och 1 500 kronor per inträffad skada.32 Självrisken träder in först efter att ett vårdbesök bokats från försäkringsbolagets sida. Den första kontakten med försäkringsbolaget utlöser därmed inte någon självrisk.
Försäkringsbolagens vårdgaranti och ersättningsskyldighet
Försäkringsbolagen erbjuder ofta en kortare väntetid än den för- fattningsreglerade vårdgarantin inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården. Den försäkrade ska få en första kontakt (rådgivning eller behandling) med den specialiserade vården inom cirka
31Vård- och omsorgsanalys 2020:3, s. 28.
32Vård- och omsorgsanalys 2020:3, s. 28.
174
SOU 2021:80 |
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
säkringsbolaget också hänvisa försäkringstagaren till vård utom- lands.33 Försäkringsbolaget står då för resekostnaderna.34
Om försäkringsbolagens garanti inte uppfylls lämnar försäk- ringsbolagen ersättning till den försäkrade. Det rör sig om cirka 1 000 kronor i ersättning per dag om den försäkrade får vänta längre tid än vad som anges i avtalet.35
Den offentligt finansierade vårdens vårdgaranti är tre dagar till primärvård, 90 dagar till den specialiserade vården samt 90 dagar för planerad vård, räknat från den dag vårdgivaren beslutat att den en- skilde ska få den vården. Detta regleras i 6 kap. 1 § hälso- och sjuk- vårdsförordningen (2017:80). Regionerna kan också erbjuda en egen, kortare, vårdgaranti, som kan variera över landet. Det betalas inte ut någon ersättning till patienterna om bestämmelserna om vårdgaranti inte hålls.
Försäkringspatienter har ibland större krav på sig från försäk- ringsbolagen vad gäller t.ex. uteblivet besök än vad regionerna stäl- ler. Om patienten uteblir får hen betala hela avgiften för mottag- ningsbesöket och även hela eller del av operationskostnaden.36
5.7Klagomålshantering m.m. gällande privata sjukvårdsförsäkringar
En patient som upplever sig ha blivit felaktigt behandlad i vården ska i första hand vända sig till den vårdgivare som behandlat patienten. Därefter kan patientnämnden i regionen bli aktuell att kontakta, och i sista hand IVO.37
En patient kan ha synpunkter på försäkringsbolaget och hur det har hanterat hens vårdbehov. Om en patient är missnöjd med hur försäkringsbolaget har hanterat ett ärende ska patienten i första hand vända sig till de ansvariga inom bolaget, oavsett om klagomålet gäller ett beslut, bemötandet från handläggaren eller lång handläggningstid.
Det finns regler om klagomålshantering som alla försäkrings- bolag måste följa. Försäkringsbolagen ska se till att kunder på ett lämpligt sätt kan anmäla klagomål mot bolaget. Hanteringen av
33Kullberg et al. (2019), s. 740.
34Vård- och omsorgsanalys 2020:3, s. 36.
35Uppgifter från Vårdföretagarna
36Uppgifter från Vårdföretagarna
37Se mer i kapitel 11.3.6.
175
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
SOU 2021:80 |
klagomål ska vara effektiv och klagomålen ska besvaras snarast möj- ligt. Varje försäkringsbolag ska ha en klagomålsansvarig, som är ytterst ansvarig för klagomålsrutinerna, registrerad hos Finans- inspektionen. Information om vem den klagomålsansvariga perso- nen är ska finnas på bolagets webbplats.38
Om patienten fortfarande inte är nöjd kan denna ofta gå vidare till en nämnd utanför försäkringsbolaget; Patientskadenämnden, eller till domstol.
Om en patient exempelvis drabbas av en personskada i samband med vård eller behandling kan denne ha rätt till ekonomisk ersätt- ning enligt patientskadelagen (1996:799). En patient som har vårdats inom den offentligfinansierade hälso- och sjukvården eller tand- vården gör en anmälan till Löf (Regionernas ömsesidiga försäkrings- bolag). Om en patient drabbats av en personskada i samband med privatfinansierad vård eller behandling hos en privat vårdgivare ska denne kontakta den vårdgivaren för att få reda på i vilket försäk- ringsbolag hen har sin patientförsäkring.
Synpunkter som rör avtalsvillkor och relationen mellan försäk- ringsgivare och försäkringstagare kan fångas upp av Finansinspek- tionen, som är tillsynsmyndighet för försäkringsbolagen, och Kon- sumenternas Försäkringsbyrå, en stiftelse som Konsumentverket, Finansinspektionen och Svensk Försäkring står bakom.
Konsumenternas Försäkringsbyrå ger oberoende fakta och väg- ledning inom försäkringsområdet till konsumenter. Till den kan konsumenter vända sig med frågor och synpunkter rörande privata sjukvårdsförsäkringar. Finansinspektionen är tillsynsmyndighet för försäkringsbolagen och ska i sin tillsyn säkerställa att bolagen har tillräcklig kapitalstyrka för att infria sina åtaganden gentemot för- säkringstagarna.
38Uppgifter från Konsumenternas Försäkringsbyrås hemsida (Konsumentstöd > Klaga, ångra, anmäl > Klaga i ett försäkringsärende).
176
SOU 2021:80 |
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
5.8Användare av privata sjukvårdsförsäkringar
5.8.1Antalet försäkringstagare
Det saknas myndighetsdata om hur många som har en privat sjukvårdsförsäkring. Enligt uppgifter från Svensk Försäkring hade 690 000 personer en privat sjukvårdsförsäkring år 2020, vilket mot- svarar cirka 6,5 procent av befolkningen.
Sjukvårdsförsäkringar började säljas i Sverige år 1985, och riktade sig då främst till företag som ville ha en försäkring som gav god tillgång till vård för nyckelpersoner.39 Samma år som försäljningen av privata sjukvårdsförsäkringar startade hade 2 000 personer en pri- vat sjukvårdsförsäkring. År 1990 hade siffran växt till cirka 23 000 personer, och år 1992 hade siffran ökat ytterligare till 40 000 personer. Därefter avstannade ökningen i ett par år.40 En förklaring som då framfördes till att ökningen stannade av var ”att vårdköer och väntetider i den offentliga vården minskat.”41 Ökningen tog senare vid igen, och år 2000 hade cirka 115 000 personer en privat sjukvårdsförsäkring.42
Den genomsnittliga årliga ökningen sedan år 2000 är drygt 12 pro- cent. Sedan 2010 och fram till 2020 har antalet sjukvårdsförsäkringar ökat med totalt sett 57 procent.
Den kategori av försäkringar som har ökat snabbast under 2000- talet är de arbetsgivarbetalda försäkringarna. Även de övriga grupp- försäkringarna, dvs. försäkringar som betalas av den enskilde inom en grupp (t.ex. en fackförening), ökade i antal. De individuella sjuk- vårdsförsäkringarna, dvs. försäkringar som tecknas av en privatper- son, har ökat i mindre omfattning.
I figur 5.3 visas utvecklingen av antalet privata sjukvårdsförsäk- ringar, uppdelat på typ av försäkring, mellan åren 2011 och 2020 (i antal tusen försäkringar).43
39Uppgift från Svensk Försäkring
40SOU 2001:57, s. 108 f. och DN, Ökningen bruten för privat vård. Kortare köer i det offentliga
... förklaringen,
41DN, Ökningen bruten för privat vård. Kortare köer i det offentliga ... förklaringen,
42SOU 2001:57, s. 108 f.
43Äldre information saknar uppdelningen mellan individuella försäkringar, arbetsgivarbetalda gruppförsäkringar och övriga gruppförsäkringar varför dessa år inte tagits med i diagrammet.
177
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
SOU 2021:80 |
Figur 5.3 Utvecklingen av antal privata sjukvårdsförsäkringar
Angett i tusental försäkringar1
|
|
|
|
|
|
|
|
Individuella försäkringar |
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
Ej arbetsgivarbetalda gruppförsäkringar |
||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||
800 |
|
|
|
|
|
|
|
Arbetsgivarbetalda gruppförsäkringar |
||||
|
|
|
|
|
|
|
||||||
|
|
|
|
|
|
|
||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
700 |
|
|
|
|
|
|
651 |
661 |
681 |
690 |
|
|
|
|
|
|
|
619 |
|
10 % |
|
||||
|
|
|
|
|
|
|
10 % |
|
||||
600 |
|
|
|
|
588 |
10 % |
10 % |
|
||||
|
|
539 |
566 |
11 % |
|
|
|
|||||
|
|
8 % |
|
|
|
|
|
|
||||
|
487 |
505 |
9 % |
|
|
|
|
|
|
|||
500 |
9 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|||
10 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||
5 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||
|
17 % |
19 % |
22 % |
|
|
|
|
31 % |
30 % |
|
||
400 |
14 % |
16 % |
34 % |
35 % |
32 % |
|
||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
300 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
200 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
100 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
0 |
81 % |
75 % |
74 % |
72 % |
70 % |
55 % |
54 % |
58 % |
59 % |
60 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2011 |
2012 |
2013 |
2014 |
2015 |
2016 |
2017 |
2018 |
2019 |
2020 |
|
||
|
|
|||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1)Inkluderar försäkringar från skadeförsäkringsföretag och livförsäkringsföretag. Not: På grund av avrundning uppgår inte samtliga summeringar till exakt 100 %. Källa: Svensk Försäkring/Statistikdatabasen.
I figur 5.4 visas tillväxten av privata sjukvårdsförsäkringar mellan åren
178
SOU 2021:80Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar
Figur 5.4 |
|
Utvecklingen av antal privata sjukvårdsförsäkringar |
||||||||
|
|
Angett i tusental försäkringar1 |
|
|
|
|
|
|||
|
|
Antal privata sjukvårdsförsäkringar |
|
Antal privata sjukvårdsförsäkringar, |
||||||
|
|
|
|
|
|
|
befolkningsjusterat |
|
|
|
800 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
700 |
|
|
|
|
|
|
Genomsnittlig årlig |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
tillväxt: ~3 % |
|
|
|
|
600 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
500 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
400 |
Genomsnittlig årlig |
|
|
|
|
|
|
|
||
tillväxt: ~19 % |
|
|
|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
||
300 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
200 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
100 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
0 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2000 |
2002 |
2004 |
2006 |
2008 |
2010 |
2012 |
2014 |
2016 |
2018 |
2020 |
1) Inkluderar försäkringar från skadeförsäkringsföretag och livförsäkringsföretag.
Not: Den befolkningsjusterade utvecklingen baseras på total befolkningsökning sedan år 2000. Vid den befolkningsjusterade utvecklingen skulle även befolkningsmängden av personer 18
Källa: Svensk Försäkring/Statistikdatabasen.
5.8.2Beskrivning av den grupp som använder sjukvårdsförsäkringar
Det saknas myndighetsdata om vilka det är som har en privat sjukvårdsförsäkring. År 2017 publicerades rapporten Vem har privat sjukvårdsförsäkring i Sverige? som är en deskriptiv analys baserad på data från de försäkringsbolag som mellan åren 2006 och 2015 till- handahöll privat sjukvårdsförsäkring i Sverige samt på SCB:s databas över individer (LISA).
I rapporten sammanfattas hur gruppen försäkrade skiljer sig från den övriga populationen i en rad viktiga avseenden:
1.Nästan två tredjedelar av de försäkrade 2015 var män. Andelen män har dock minskat något sedan 2006. Inom de olika sekto- rerna på arbetsmarknaden är könsskillnaderna väsentligt mindre. En stor del av könsskillnaderna har således sin bakgrund i att kvinnor och män är verksamma i olika sektorer.
179
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
SOU 2021:80 |
3.Medelåldern för de försäkrade ligger ganska nära medelåldern för arbetskraften i sin helhet (cirka 45 år). Det innebär att de med privat sjukvårdsförsäkring är underrepresenterade bland unga och äldre.
4.De försäkrade är överrepresenterade i Stockholms län, framför allt när det gäller arbetsgivarbetalda försäkringar, och i Västra Götalands län. Mätt som andel av den förvärvsarbetande befolk- ningen är sjukvårdsförsäkringar vanligast i Jämtlands län, där 18 procent av de sysselsatta har en privat sjukvårdsförsäkring.
5.De försäkrade har i genomsnitt cirka ett års längre utbildning än befolkningen som helhet. Skillnaden kan till största delen för- klaras med en större andel högskoleutbildade bland de försäk- rade.
6.Det största antalet försäkrade återfinns inom bygg- och anlägg- ning, medan sektorn som inkluderar finansiella tjänster samt juri- disk och ekonomisk konsultation har högst andel försäkrade. De försäkrade är tydligt underrepresenterade i sektorer som utbildning, hälso- och sjukvård samt offentlig förvaltning.
7.De försäkrade är överrepresenterade på små arbetsplatser med upp till 30 anställda.
8.De försäkrade har i genomsnitt högre inkomster än arbetskraften i övrigt. Skillnaden kan framför allt hänföras till den övre delen av inkomstfördelningen. Detta gäller i synnerhet de arbetsgivar- betalda försäkringarna.
9.De försäkrade mottar i mindre utsträckning stöd från olika typer av hälsorelaterade försäkringar, så som sjukpenning och sjuk- ersättning.44
I en rapport från 2017, framtagen av LO, PTK och Svenskt Näringsliv, framgår att 42 procent av de företag som deltog i undersökningen, som genomfördes under våren 2017, hade en sjukvårds- och/eller rehabiliteringsförsäkring för alla anställda på företaget. Det var van- ligare med försäkringar bland företag med
44Palme, M. (2017), framför allt s. 43 f.
180
SOU 2021:80 |
Beskrivning av privata sjukvårdsförsäkringar |
med försäkringar inom branschen byggindustrin/installation samt handel/hotell jämfört med industri- samt tjänstebranschen.45
Sammanfattningsvis finns det personer med privata sjukvårds- försäkringar i hela Sverige men de är vanligare i storstadsregionerna. De är också vanligare i vissa branscher som bygg- och anläggning, inom den finansiella sektorn och på mindre arbetsplatser med upp till 30 anställda. Fler män än kvinnor har en sjukvårdsförsäkring. De försäkrade har i genomsnitt högre inkomster än arbetskraften i övrigt. De flesta privata sjukvårdsförsäkringar är arbetsgivarbetalda.
I figur 5.5 framgår andel personer med privat sjukvårdsförsäkring satt i relation till den arbetande befolkningen som helhet, utifrån olika inkomstpercentiler.
Figur 5.5 Andel med privat sjukvårdsförsäkring inom olika delar av inkomstfördelningen (2015)
Inkomstfördelningen uppdelat på percentiler efter förvärvsinkomst 2015.
5
Procent
Arbetande befolkning |
|
Försäkringstagare |
|
||
|
4,5
4
3,5
3
2,5
2
1,5
1
0,5
0